Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa de!ar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst m. m., samt väckt motion angående ändrade bestämmelser om taxering för barns inkomst.
1921-06-07 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1921:55, Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa de!ar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst m. m., samt väckt motion angående ändrade bestämmelser om taxering för barns inkomst.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
1
Nr 55.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1921 kl. 6 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i
vissa de!ar av förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt m. m., dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen samma dag angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst m. m., samt
väckt motion angående ändrade bestämmelser om taxering
för barns inkomst.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Röing, frih. Fleming, Antonsson, Sandler, Wijk, Wohlin,
Gustaf Nilsson, K. A. Nilson, Åhlmans Olof Olsson, Eriksson i Grängesberg.
Jönsson i Boa, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Ramsta>
Johansson i Kullersta, Isak Svensson, J. A. Eriksson, Sköld, Kant,
Lövgren i Nyborg och Brännström.
Genom proposition nr 213 av den 18 mars 1921, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid
propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan återgivna förslag
till
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen sagda
dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;
dels ock förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 47 höft. (Nr 55.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o) och 5:o)
av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
7 §■ ■
Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:
3:o) till inkomst av arbete:
c)---
1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp
eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
2) --
10 §.
Skattskyldig äger vidare, i den mån avdrag icke verkställts på
grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:
sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra
till kapitalförlust;
försäkringspremier'' — — —.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 3
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
3:o).
Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga
inkomster.
7 § 3:o) h) och c).
Härunder upptagas — — — därmed jämförliga rättigheter o. d.
Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som
erhålles genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,
försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av
fast egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av
sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och produkter.
) Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen
använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver
näring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom
för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller
yrke, utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1)
angivna förutsättningarna beskattas såsom inkomst.
Exempel: Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med
fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,
som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att
ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet
avsedd fast egendom, icke skall för därvid erhållen vinst taxeras
såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är
skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmelserna
i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederibolag har till uppgift icke blott
att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med
bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa
och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av
rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes
byggda fartygs försäljning, för egen räkning driver sjöfart med samma
fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom
inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke
till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg
och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för
bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisationsvinst,
som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna
förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av
fartyg understundom förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej
anses såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel
med fartyg.
Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter
i skattskyldigs näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens
uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd
valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare
uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt
i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för
andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller
personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller
yrke eller eljest.
Till inkomst av rörelse eller yrke — — —.
5:o)
Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.
Avdrag är medgivet:
1) — — — under l:o) här ovan är stadgat.
Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det överskott
av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omförmälda
omkostnader, dels även de förluster, som uppstått i verksamheten
och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är
att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,
pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens
beskaffenhet.
I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i årsinkomsten,
när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,
att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster
av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:
en näringsidkares förlust genom prisfall å eller förstöring av varulager,
tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;
en näringsidkares förlust å utestående fordringar för försålda varor
och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;
ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;
en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom felräkning
vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av
sin befattning omhänderhar.
5
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Har skattskyldig under året verkställt två eller flera icke yrkesmässiga
avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om
och i den mån den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom
tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom
en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en
dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst å de andra
avyttringarna.
Vidare må avdrag ske
2) — — — får icke avdragas.
Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust
och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla
eller från hans sammanräknade inkomst.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering,
skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
Härigenom förcrdnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst ävensom 3, 4, 9, 10 och 11 §§ av de vid samma förordning
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse, skolande 12 § av
sagda anvisningar utgå:
9 § 3 mom.
Till inkomst av arbete räknas:
c) — :--. .
l:o) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag
av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt
2:o)---
11 § 2 mom.
Däremot må avdrag ske:
2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete:
a) för det genom fastigbetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande
belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som
av ägaren begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 § 3
mom. a) sägs;
b) ---
4:o) — — —
b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att
hänföra till kapitalförlust;
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
7
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
Uppskattning av inkomst av fast egendom.
3 §•
Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:
l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger
den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,
varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits
åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år
icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå för det
år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående
år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den
tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren
av en jordbruksfastighet själv brukat eu del av fastigheten och haft
återstoden utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit
åsätta de skilda brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde uppdelas
på brukningsdelarna och avdraget fördelas mellan ägaren och
arrendatorn i förhållande till de därvid erhållna värdena.
2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är
icke tillåtet.
3:o) Åger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda
kommuner — — —
Uppskattning1 av Inkomst ar rörelse m. m.
4 §•
De i 3:o) av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters
taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av
inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra
av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten
använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit
underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för
fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet
nästföregående år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i
4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget
får beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten
använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får
endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.
I övrigt skall vid bevillningstaxeringen — — —
Allmänna föreskrifter.
9 §•
Lika lydande med förutvarande 10 §.
10 §.
Lika lydande med förutvarande 11 §.
Efterbeskattning.
n §■
Lika lydande med förutvarande 12 §.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering, skolande
förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
9
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Härigenom förordnas, att 20 §, 49 § 1 inom., 50 § och 57 § 2
mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering ävensom det vid samma förordning fogade
formulär nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
20 §. •
Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som
av honom avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering
eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga meddelandet föranlett,
att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, högst
fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandraga,
och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skulle
hava undandragits, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt.
Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,
men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det
skattebelopp, som undandragits eller skulle hava undandragits genom
det oriktiga meddelandet.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för
året, av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.
49 § 1 mom.
Över prövningsnämnds---av den skattskyldige påyrkats, samt
c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,
som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 47 käft. {Nr 55.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
utan att underrättelse, som i 23 § 2 inom. föreskrives, kommit den
skattskyldige till hända i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes
före den 15 juni.
I det under a) — — —
50 §.
Den, som taxerats — — — eller inkomsten skattskyldig,
den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad
behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, utan att underrättelse,
varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända
före den 1 december,
den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst,
så ock den, som efterbeskattats — — —
57 § 2 mom.
Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut,
varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld
till böter, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat angående
dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra
besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde
dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa
söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till
prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall
skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande
befallningshavande.
Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Bevillningsutskottets betänkande, Nr 55.
11
Deklarationsblankett nr 1.
Deklaration om inkomst och förmögenhet,
att avlämnas år 19... av:
Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag (se 8).
Bolagets kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under året utgjorde
.................. kr., och utgör alltså bolagets deklarerade inkomst......... procent av kapitalet.
Särskild bilaga lämnas för varje företag.
Denna sida av bilagan användes av
näringsidkare, som föra handelsböcker.
Bilaga till C II.
Inkomst av rörelse eller yrke.
Uppgift om inkomst av fast
egendom lämnas å bilaga till A I.
Nettovinst enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 32) „
Tillkommer:
Kronor
öro
2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda avskrivningar
för värdeminskning och för förlust
å fordringar ................................................ kr.
Argår:
5. Värdeminskning å driftsinventarier (se 34):
...... % å kr................... = kr...................
...... % å kr................... =: » .................. kr...................
Anskaffningsvärdet å de vid årets
början befintliga driftsinventarierna
utgjorde .................. kr...................
Anskaffningsvärdet å under året
inköpta driftsinventarier utgjorde
............................ „ ..................
Driftsinventa
riemas
bok- (vid årets b örjan „ ..................
förda värde j „ „ slut... „ .................
utgjorde...... i
6. Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk av
sedda
tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patenträtt
etc.) (se 35)........................................... kr.................
7. Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36) „ ..................
8. I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som
uppgives under B i deklarationsformuläret ..... „ ..................
9. I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra
produkter eller råämnen från egen fastighet, som
förädlats eller förbrukats i företaget, ävensom
annan i nettovinsten ingående inkomst av fast
egendom, som uppgives under A i deklarationsformuläret
(se 19).......................................... „ ..................
10. Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst
av rörelse eller yrke skattepliktig vinst............ „ ..................
Återstående inkomst (införes under C II i dekl.)
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.
6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar
denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet
får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna
avdrag.
11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å
icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös egendom får icke avdragas
här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C III a).
32. Nettovinsten uppgives — — — rörelse eller yrke. Dylik
intäkt avdrages under 8, 9 eller 10 i förevarande bilaga och redovisas
— — — Di deklarationen.
Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda
statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t, får utskottet hänvisa till propositionen.
I förevarande sammanhang har utskottet funnit lämpligt fortsätta
behandlingen av tvenne till utskottet tidigare under riksdagen överlämnade
ärenden, Kungl. Maj:ts proposition nr 31 angående ändring i vissa
delar av bevillningsförordningen m. m. samt den av herr Sandler väckta
motionen, I: 49, angående ändrade bestämmelser om taxering för barns
inkomst, i vilka båda ärenden utskottet avgivit betänkande och riksdagen
fattat beslut endast så vitt angår provisorisk tillämpning vid
innevarande års taxering.
På sätt i riksdagens skrivelse nr 45 omförmäles, har riksdagen
nämligen med bifall till bevillningsutskottets hemställan i betänkandet
nr 2, såvitt nu är i fråga,
dels med tillkännagivande, att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga de med propositionen nr 31 framlagda förslag till förordningar
om ändringar i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och förordningen
samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt, antagit i bilaga 1
vid berörda riksdagsskrivelse fogade
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
13
a) förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst, att gälla vid 1921 års taxering, samt
b) förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att gälla vid
1921 års taxering;
dels antagit i bilaga 3 vid skrivelsen fogade förslag till förordning
om särskild ändring i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, att gälla vid 1921 års taxering;
dels ock i anledning av motionen 1: 49, av herr Sandler, antagit
i bilaga 4 vid skrivelsen fogade förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om taxering av vissa barns inkomst vid 1921 års taxering
till bevillning.
Propositionen nr 213 berör flera olika beskattningsspörsmål. Det
mest betydelsefulla av dem är otvivelaktigt frågan om mvgränsning mot
varandra av begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst av realisationsaffär»,
i samband varmed upptagits detaljfrågorna om skattskyldighet
för kapital, som utbetalas på grund av försäkring och om avdrag
för förlust å realisationsaffär samt i viss män frågan om avdrag för
kapitalförlust.
Om gällande rätt på detta område har departementschefen uttalat
sig sålunda:
»Enligt 7 § 3:o) c) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt i dess
ursprungliga lydelse skulle såsom inkomst anses, bland annat, vinster av tillfällig
natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig avyttring å fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är
fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock
efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade affärer. Vinst å icke yrkesmässig
avyttring eller realisationsaffär beskattades sålunda såsom inkomst endast
under förutsättning, att den avyttrade egendomen förvärvats på visst sätt och under
viss kortare tid varit i säljarens ägo. Vid uppgivande av vinsten fick avdrag ske
för förlust å annan likartad affär, men däremot fick dylik förlust icke avdragas
från annan den skattskyldiges inkomst. Detta förbud mot avdrag för förlust å
realisationsaffär, vilket förbud torde hava grundats därpå, att dylik förlust ansågs
såsom kapitalförlust, stadgades icke direkt i förordningen men framgick tydligt av
anvisningarna till deklarationsformuläret.
Då det emellertid ansågs önskvärt, att i deklarationen erhålla specifikation av
vinsterna å de särskilda avyttringama, föreslogs i det av Kungl. Maj:t i proposition
nr 400 till 1920 års riksdag framlagda förslag till nytt deklarationsformulär, att
upplysning skulle lämnas om vinsten av varje särskild avyttring, och att förlust å
icke yrkesmässig avyttring skulle få avdragas under allmänna avdrag i stället för
att såsom förut avdragas direkt från vinsten av realisationsaffären. Då det icke
Utskottet.
Propositionen
nr 213.
Nuvarande
bestämmelser.
Rättspraxis.
Riksdagen
1916.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
var avsikten att utsträcka rätten till avdrag för förlust å realisationsaffärer, stadgades,
att dylik förlust icke fick avdragas till högre belopp än som motsvarade
deklarerad realisationsvinst. Detta nödvändiggjorde en formell ändring i inkomstskatteförordningen,
och i anledning härav föreslogs, att i 7 § 3:o) c) orden »dock
efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade affärer», skulle utgå samt
att i 10 § efter orden »sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är
att hänföra till kapitalförlust» skulle tilläggas »dock att avdrag för förlust å icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ej får ske till högre belopp än
som motsvarar den skattskyldiges inkomst av dylik avyttring». I denna del antogs
Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen, men däremot vann förslaget om specifikation
av realisationsvinster icke riksdagens bifall.
I motsats till vad sålunda är fallet beträffande vinst och förlust å realisationsaffär,
gäller i fråga om vinst och förlust å yrkesmässig avyttring, att vinst å
dylik avyttring beskattas såsom inkomst oberoende av sättet och tiden för det avyttrade
föremålets förvärvande, samt att förlust å en yrkesmässig avyttring får avdragas
icke blott vid beräkningen av inkomsten av rörelsen ifråga utan, om rörelsen i
dess helhet går med; förlust, även från varje annan inkomst utan någon inskränkning.
Dessa förhållanden medföra, att det för en riktig beräkning av en skatt- ■
skyldigs skattepliktiga inkomst kan vara av mycket stor betydelse att avgöra,
huruvida en viss vinst är att anse såsom inkomst av rörelse eller såsom vinst å
en icke yrkesmässig avyttring, liksom ock att fastslå, huruvida en förlust skall
betraktas såsom förlust å rörelse eller såsom förlust å en icke yrkesmässig avyttring.
Detta oaktat finnas i skattelagstiftningen icke meddelade några regler till
ledning för bedömandet, när en avyttring skall anses såsom yrkesmässig och vinsten
av densamma sålunda taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke och när detta
icke bör vara fallet.»
Lagstiftningens brister i berörda hänseenden hava, såsom jämväl i
propositionen påpekats, givit anledning till en vacklande taxeringspraxis.
Enligt äldre praxis blev exempelvis ett rederibolags vinst genom försäljning
av i dess rörelse använt fartyg taxerad såsom inkomst endast
under förutsättning att vinsten utgjorde beskattningsbar realisationsvinst.
Denna praxis bröts genom ett av regeringsrätten under år 1919 meddelat
utslag.
De av världskriget framkallade exceptionella konjunkturerna för
sjöfartsnäringen medförde, som bekant, att många redare av de höga
tonnageprisen föranleddes att sälja sina fartyg, varvid de ofta erhöllo
stora vinster. Enligt nyssberörda praxis gingo dessa vinster fria från
inkomsttaxering, såvida säljaren ägt fartyget i minst 5 år. Detta ansågs
emellertid innebära en i sak oförtjänt förmån för vederbörande, särskilt
efter det krigskonjunkturskatten införts och börjat lända till kraftig
beskäring av andra krigsvinster. Förhållandet blev också uppmärksammat
av riksdagen, som i sin till Kungl. Maj:t år 1916 avlåtna skri
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 15
velee angående antagandet av ny förordning om krigskonjunkturskatt
visserligen lastslog, att enligt gällande rätt vinster genom försäljning
av fartyg vore beskattningsbara allenast såsom realisationsvinster, men
framhöll att i sådana fall dock efter riksdagens förmenande kunde uppstå
fullt typiska krigsvinster, för vilka skatteplikt syntes befogad ej blott
som konsekvent tillämpning av krigsvinstbegreppet i och för sig, utan
ock med hänsyn till kravet på rättvisa i beskattningen. Riksdagen
begärde därför utredning i ämnet. På denna framställning, som uppenbarligen
hade avseende å den då rådande krigskonjunkturen, har icke
följt något förslag i frågan, vilken också, sedan krigskonjunkturbeskattningen
med år 1920 upphört, numera kommit i ett annat läge.
Emellertid har genom regeringsrättens nya tolkning av gällande Senare prejubestämmelser
praxis erhålllit en riktning, avvikande från riksdagens dikat
uttalade uppfattning om gällande rätt. Denna praxis inleddes genom
ett regeringsrättens utslag den 28 februari 1919. Ett rederiaktiebolag,
som icke hade annat ändamål än att idka fraktfart, blev år 1916 taxerat
för inkomst av rederirörelse. Vederbörande kronoombud påyrkade hos
kammarrätten, att bolaget dessutom skulle taxeras för vinst genom försäljning
av ett fartyg, som bolaget ägt i över 5 år, eftersom det finge
anses vara en normal företeelse inom ett rederibolags rörelse att vid
lämplig tidpunkt sälja fartyg. Kammarrätten ogillade yrkandet, men
regeringsrätten ansåg vinsten beskattningsbar, enär med avseende å den
av bolaget bedrivna verksamheten densamma måste anses hänförlig till
inkomst av rörelse. En ledamot var dock skiljaktig och instämde
med kammarrätten.
I ett annat mål om beskattning av vinst genom försäljning av
fartyg, som ägts i mera än 5 år, har regeringsrättens majoritet (utslag
den 9 april 1919) godkänt åtgärd, varigenom säljaren taxerats för under
årens lopp gjorda avskrivningar å de sålda fartygen, d. v. s. skillnaden
mellan anskaffningsvärdena och de nedskrivna värdena. Köpeskillingarna
hade i detta fall ej understigit anskaffningsvärdena, men fråga var
ej uppe om taxering av de överskjutande beloppen.
Tillsammantagna fastslå dessa prejudikat skattskyldighet ej blott för
skillnaden mellan anskaffningsvärde och köpeskilling enligt regeln för
realisationsvinstbeskattning, utan därjämte och oavsett om köpeskillingen
överstigit anskaffningskostnaden för det belopp, varmed nedskrivna värdet
må understiga anskaffningsvärdet.
I konsekvens med sagda prejudikat hava jämväl andra slag av
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
egendom, fast eller lös, använd uti eller av betydelse för skattskyldigs
näring, vid försäljning med vinst ansetts lämna beskattningsbar inkomst
av rörelse, såsom trävarubolag tillhöriga skogsfastigheter, industribyggnader,
maskiner och driftsinventarier av olika slag o. s. v.
Vidare har det icke ansetts erforderligt, att avhändelsen haft
formen av köp eller byte. Om t. ex. ett fartyg förlist, har den vinst,
ägaren tilläventyrs erhållit genom utbetald försäkring, likställts med försäljningsvinst.
Härom äro flera prejudikat givna.
Exempel på den praxis, som utbildat sig, äro ock följande taxeringsfall.
Vederbörande prövningsnämnd taxerade år 1919 aktiebolaget Stockholmstelefon
till bevillning och inkomstskatt för hela den vinst, bolaget
erhållit vid försäljning till statsverket av sina telefonanläggningar med
tillhörande fast egendom, såsom för inkomst av rörelse. I ett annat fall
hava 1920 års vederbörande beskattningsnämnder taxerat ett bruksbolag
såväl till bevillning och inkomstskatt som ock till krigskonjunkturskatt
för antagen vinst genom utbetald brandskadeersättning för
fast och lös egendom, som förstörts vid bruket övergången eldsvåda,
och detta utan hänsyn till egendomens beskaffenhet eller ålder i bolagets
hand.
Tydligt är, att författningsbestämmelser, som medgiva så skiftande
och så tänjbar tillämpning, äro i behov av förklaring och förtydligande.
I detta syfte har också Kungl. Maj:t i november 1920 uppdragit åt de
arbetande inkomstskattesakkunniga »att till utredning upptaga frågan
om en ändring av gällande bestämmelser om beskattning av realisationsoch
konjunkturvinster i syfte att undanröja vissa olägenheter av den
nuvarande lagstiftningens oklarhet». På de sakkunnigas av kammarrätten
granskade förslag är Kungl. Maj:ts i föreliggande proposition
framlagda förslag byggt.
Inkomst av
rörelse och
inkomst
genom
realisation.
I fråga om avgränsningen mot varandra av begreppen inkomst
av rörelse eller yrke samt inkomst av icke yrkesmässig avyttring har
departementschefen uttalat, att, på sätt de sakkunniga föreslagit, denna
avgränsning bör ske efter den principen, att vinst, som en näringsidkare
förvärvar genom avyttring av föremål, som han icke för i handel
eller tillverkar, icke hänföres till inkomst av rörelse eller yrke utan till
realisationsvinst, och detta även om de avyttrade föremålen använts i
rörelsen eller yrket. Propositionen innehåller förtydligande föreskrifter
härom.
9
Bevillningsutskottets betänkande 55. 17
Besläktad med frågan om beskattning av vinst vid avyttring av
egendom är frågan om skattskyldighet för belopp, som på grund av försäkring
uppbäres, då egendomen förstörts genom brand, skeppsbrott
eller eljest, i vilket avseende skattelagarna sakna uttryckliga bestämmelser.
Såsom ovan framhållits, har under senare tid förekommit inkomsttaxering
i dylika fall för belopp, varmed försäkringssumman överstigit
eller ansetts överstiga anskaffningskostnaden eller, såsom också
inträffat, det bokförda värdet av den förstörda egendomen.
De sakkunniga hava i denna del yttrat bland annat, att i fråga
om uppburen försäkringssumma för egendom, som förstörts, det vore i
sin ordning, att dylik ersättning icke under några förhållanden vore att
anse såsom inkomst i andra fall, än då vinst vid avyttring av sådan
egendom vore att beskatta såsom inkomst. Men därutöver kunde ifrågasättas,
huruvida en försäkringssumma för förstörd egendom borde beskattas
såsom inkomst, annat än i det fall att, därest egendomen i
stället blivit i vanlig ordning avyttrad, avyttringen varit att anse såsom
yrkesmässig och vinsten av densamma således varit att beskatta såsom
inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter vinsten varit att taxera såsom
realisationsvinst, syntes anledning saknas att beskatta någon del av försäkringssumman
såsom inkomst. Bestämmelserna om beskattning av
realisationsvinst hade i första hand motiverats med avsikten att träffa
vinsten å spekulationsaffärer, men i fråga om de lojala försäkringsavtalen
förelåge från försäkringstagarens sida icke någon avsikt att spekulera
i vinst genom den försäkrade egendomens förstöring, och den presumtion,
som motiverat beskattning av realisationsvinster, då avyttring
skett efter viss kortare tids besittning av egendomen i fråga, kunde icke
åberopas såsom skäl för Beskattning av försäkringssumma. Till denna
ståndpunkt ansluter sig också propositionen, vilket i stort sett innebär,
att skattskyldighet anses föreligga endast i fråga om varor och produkter
i skattskyldigs näring, men icke beträffande i rörelse använda
byggnader och inventarier eller personlig egendom.
Propositionen upptager vidare uttryckliga bestämmelser för vad
redan gällande rätt anses innebära i fråga om avdrag för realisationsförlust,
nämligen att från skattepliktig realisationsvinst får avräknas
förlust å realisationsaffär blott för det fall, att, därest vinst i stället
uppstått, denna skolat taxeras såsom inkomst., samt att, om lörevarande
inkomstkälla i sin helhet visar underskott, detta underskott anses såsom
kapitalförlust och på grund därav icke får avdragas från annan
inkomst.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 47 käft. (Nr 55)
Kapital, »om
utbetalas på
grund av försäkring.
Avdrag för
förlust å
realisationsaffär.
3
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Kapital- Frågan huruvida en förlust är att betrakta som förlust å realisa
föriust.
tionsaffär eller förlust å annan verksamhet, eller, när förlust av sistnämnda
slag skall anses som kapitalförlust, har icke befunnits mogen
för definitiv reglering i detta sammanhang. I sistberörda avseende
föreslås dock den ändring i gällande bestämmelser, att förlustens art
och icke dess storlek skall vara avgörande för rätten till avdrag.
utskottets I likhet med departementschefen och de hörda vederbörande finner
yttrande. bevillningsutskottet det vara av behovet påkallat, att skatte
lagarna
förtydligas i föreslagen riktning. Redan den här ovan omförmälda,
under senare år framvuxna rättspraxis har nödvändiggjort åtgärder
i sådant syfte.
För ändamålets vinnande upptager propositionen vissa ändringar
och tillägg i såväl förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt som
bevillningsförordningen och deklarationsformuläret. Särskilt märkas härvid
de utförliga tilläggen under 3:o) och 5:o) i de vid skatteförordningen
fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen».
Emot vad sålunda föreslagits har utskottet icke något att i sak
erinra. De föreslagna bestämmelserna synas på ett klargörande sätt
framhäva lagens mening. Då de, såsom redan påpekats, frånsett viss
detalj, icke innebära någon saklig förändring utan allenast ett förtydligande
av hithörande författningar, bör därav, enligt utskottets mening,
följa, att bestämmelserna utan vidare få återverkande kraft i så måtto,
att de bliva att beakta vid varje efter deras promulgerande följande
rättstillämpning.
I formellt hänseende har det synts utskottet vara en förbättring,
om de i 7 § 3:o) a) 1) skatteförordningen och 9 § 3 mom. a) l:o) bevillningsförordningen
förekommande orden »möjligen liden» utgå.
Förutom i ovan omhandlade, med varandra sammanhängande
spörsmål iunehåller propositionen nr 213 förslag i åtskilliga fristående
detaljfrågor.
Ändring m§ Enligt nuvarande lydelse av 11 § 2 mom. 2:o) a) bevilIningsför
LviVningsfor-
ordningen är det däri omförmälda så kallade hyresvärdeavdråget (5 procent
ordningen, å taxeringsvärdet av i skattskyldigs verksamhet använd fastighet) icke
medgivet beträffande fastighet, som hör till kanal, järnväg, annan farled
eller flottled, även om, såsom numera är fallet med till sådan kommunikationsanstalt
hörande fastighet, som icke är avsedd för driftens omedelbara
behov, hyresvärdet beskattats genom fastighetsbevillning. Då det
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 19
icke varit åsyftat, att inkomst av dylika kommunikationsanstalter skulle
beskattas hårdare än annan inkomst, har Kungl. Maj:t föreslagit sådan
ändring i nyssnämnda stadgande, att ifrågavarande avdragsrätt kommer
att omfatta även kommunikationsverksamhet av berörda slag, vilket
skett genom att hänvisningen till 9 § 3 mom. a) l:o) och 3:o) utsträckts
till hela 3 mom. a).
Då här tydligen är fråga om rättelse av tidigare förbiseende, har
utskottet givetvis intet att erinra mot förslaget.
1920 års kommunalskattereform medförde bevillningsplikt för inkomst
av fast egendom, dock, i angivet syfte att undvika dubbelbeskattning,
med avdragsrätt för 6 respektive 5 procent av egendomens taxeringsvärde,
för vilket alltjämt skall utgöras fastighetsbevillning. I samband
med nämnda reform blev emellertid ej klargjort, vem berörda avdragsrätt
skulle tillkomma, i händelse fastigheten icke brukades av ägaren, eller
av denne brukades allenast till viss del, utan att särskilda taxeringsvärden
varit åsätta de olika brukningsdelarna, eller under blott eu del
av inkomståret, eller fastigheten eljest brukades av olika innehavare
under samma år.
I propositionen nr 31 har föreslagits det tillägg i 11 § 2 mom.
l:o) a) bevillningsförordningen, att ifrågavarande avdrag skall tillkomma
arrendator framför ägare. Härjämte hava genom propositionen nr 213
kompletterande föreskrifter föreslagits i 3 § av anvisningarna till ledning
vid bevillningstaxeringen. Hava ägare och arrendator brukat var sin
del av viss fastighet, utan att delarna hava särskilda taxeringsvärden,
skulle fastighetens taxeringsvärde uppdelas på brukningsdelarna och
avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande till delvärdena.
Hava åter olika skattskyldiga, vare sig olika ägare eller ägare
och arrendator eller olika arrendatorer, innehaft fastigheten under olika
delar av året, skulle avdraget fördelas mellan de olika skattskyldiga i
förhållande till tiden för eu vars innehav.
I vad sålunda föreslagits angående avdragets uppdelning mellan
olika skattskyldiga, har utskottet icke kunnat följa Kungl. Maj:t. Vad
angår avdragets uppdelning efter tiden för olika innehav, anser utskottet
en sådan anordning kunna leda till orättvisa. År fråga om stadsfastighet
och i allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde
detta vara att i mindre grad befara, enär inkomsten av sådan fastighet
i regel faller mera jämnt under året och således i stort sett står i direkt
förhållande till tiden för innehavet. Beträffande jordbruksfastighet råder
emellertid ett motsatt förhållande. I allmänhet torde inkomsten av jord
-
Avdraget vid
bevillningsiagering
av
inkomst av
fast egendom
för det bevillning
staxerade
fastighetsvärdet.
Vem
detsamma tillkommer.
(3 § anvisningarna).
20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
bruk, i var je fall av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta under
årets senare del, då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således A.
brukat en jordbruksfastighet under årets sju första månader, varefter B.
den 1 augusti övertager densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget
A., som under sitt innehav kanske haft en mycket ringa inkomst
av fastigheten, äga rätt till större del av ifrågavarande avdrag än B.,
som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten. Vad nu är påpekat
angående inkomst av jordbruk, gäller också inkomst av skogsbruk, som,
där fråga är om avverkning till avsalu eller om upplåtelse av avverkningsrätt,
enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.
Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta
avdraget delas i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten.
Eu sådan uppdelning skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter.
Vederbörande deklaranter skulle själva icke kunna beräkna sitt
avdrag, då de ömsesidigt ju saknade kännedom om den andres inkomstsiffra,
och för taxeringsnämnderna skulle det bliva synnerligen besvärligt
att härutinnan komplettera deklarationerna.
Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av
avdraget alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en
under samma år. Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför
ägare till hela avdraget, ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är
givetvis, att den förre har att ensam utgöra de efter taxeringsvärdet
utgående kommunalutskylderna för fastigheten. Det vill förefalla utskottet,
som om ett liknande skäl kunde motivera en motsvarande lösning
för fall, då brukningstiden varit delad men brukningsobjektet detsamma.
Den omförmälda skattskyldigheten åligger ju den som vid debiteringstillfället
är innehavare, oavsett om fastigheten förut under större eller
mindre del av året innehafts av annan. Rätt och billigt synes då vara,
att samma person också får hela det ifrågavarande avdraget. Som debiteringen
sker på hösten, torde då ock i de flesta fall avdraget komma
att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av fastigheten. En
sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet må tillkomma
den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras
de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten,
synes utskottet alltså vara på en gång i möjligaste mån rättvis och i
tekniskt avseende förenklad. Med hänsyn till önskvärd likformighet torde
samma regel böra tillämpas även ifråga om annan fastighet än jordbruksfastighet,
ehuru beträffande sådan fastighet Kungl. Maj:ts förslag,
såsom ovan anmärkts, jämväl kunde varit möjligt att genomföra.
För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 21
mellan ägare och arrendator utan att brukningsdelarna haft särskilda
taxeringsvärden, är, såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens
taxeringsvärde skulle uppdelas på brukningsdelarna och avdraget fördelas
i samma proportion. Aven frånsett de med en dylik uppdelning
förenade praktiska svårigheterna synes konsekvensen kräva, att även i
hithörande fall avdraget odelat får tillkomma den som haft att erlägga
kommunalutskylderna för det odelade taxeringsvärdet. Följdriktigt torde
ock vara, att ifrågavarande föreskrift irtsträckes till att omfatta äv<*n
andra fall av delad brukning, såsom då fastigheten är delad mellan
flera arrendatorer eller mellan flera ägare.
I övrigt lämnas i 3 § föreskrift, huru förfaras skall, då, t. ex. i
fråga om någon statens fastighet, fastighetsbevinning icke utgått för det
nästföregående året. Vad därom föreslagits har ej föranlett erinran
från utskottets sida.
Den i propositionen nr 214 till innevarande riksdag föreslagna
förordningen om allmän fastighetstaxering år 1922 innehåller i anvisningarna
vid 4 § vissa föreskrifter för avgörandet i vad mån en fastighet
skall taxeras som jordbruksfastighet eller annan fastighet. Häruti
ingå bestämmelser om vad som är att hänföra till jordbruk och till
jordbrukets binäringar. Sistberörda bestämmelser äro i huvudsak hämtade
från 3 § i bevillningsförordningens särskilda anvisningar, men förete
avvikelser i vissa detaljer. Sedan numera riksdagen godkänt propositionen
nr 214 i förevarande del oförändrad, torde det vara lämpligt, att
bevillningsförordningen i förevarande avseende bringas i överensstämmelse
med den nya författningen och har utskottet här nedan lämnat förslag
i detta syfte.
I 4 § hava givits närmare föreskrifter för tillämpningen av det
avdrag, som vid beräkning av inkomst från rörelse eller yrke tillkommer
skattskyldig för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet
motsvarande belopp av 5 procent av taxeringsvärdet å i rörelsen
eller yrket använd egen fastighet. Till någon anmärkning mot vad
härutinnan föreslagits har utskottet icke funnit anledning.
Jämväl förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering har gjorts till föremål för vissa ändringsförslag.
De i 20- § givna straffbestämmelserna för oriktig deklaration hava
i tre olika hänseenden förslagsvis förändrats. Sålunda hava fall, då den
avsiktligt oriktiga uppgiften icke blivit följd vid taxeringen, i straffhänseende
likställts med de fall, i vilka uppgiften föranlett frihet från taxering
eller för låg taxering. Vidare föreslås införande av straff för de
-
4 § anvisningarna.
Ändringar i
taxeringsförordningen.
Straff för
oriktig deklaration.
Diverse detaljändringar
ang. besvärsförfarandet
och i deklarations
formulär
et.
Ikraftträdan
det.
22 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
klarant, som gör sig skyldig till grov vårdslöshet, vare sig därav föranletts
oriktig taxering eller icke. Åven detta straff skall utmätas i relation
till vidkommande skattebelopp, fastän inom lägre maximum. Å
andra sidan upptager förslaget såsom allmän straffrihetsgrund i fall av
oriktig deklaration, att den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat
sitt arbete för året, av egen drift beriktigar det oriktiga meddelandet.
Vad sålunda föreslagits synes välbetänkt. Särskilt torde det bliva
av praktisk betydelse att kunna beivra fall av oriktig deklaration, även
om deklaranten ej kan överbevisas om uppsåt.
De föreslagna ändringarna i 49 § 1 mom., 50 § och 57 § 2 mom.
avse detaljer i besvärsförfarandet. De synas välbefogade och tarva ej
något omnämnande i detta sammanhang.
Ej heller de upptagna ändringarna i deklarationsformuläret hava
givit anledning till erinran eller redogörelser utöver vad propositionen
innehåller. Av deklarationstekniska skäl synes i bilagan till CII efter
punkt 10 böra lämnas en öppen rad för redovisande av förlust, och
bör i anslutning härtill punkt 32 i »anvisningar för deklarationsblankettens
ifyllande» kompletteras.
I fråga om ikraftträdandet av de i propositionen nr 213 framlagda
författningsändringarna har föreslagits, att ändringarna i inkomst- och
förmögenhetsskatte- samt bevillningsförordningarna skulle träda i kraft
genast efter utfärdandet och tillämpas även i avseende å innevarande
års taxering, eventuellt genom åtgärder från vederbörande prövningsnämnders
sida.
Häremot har utskottet ej något att erinra utom vad angår 3 och
4 §§ i bevillningsförordningens särskilda anvisningar. Då tillämpningen
av de ändringar i 3 §, som utskottet ovan förordat, skulle i många
fäll påkalla ändringar i årets taxeringar och såmedelst orsaka prövningsnämnderna
mycket besvär, bar utskottet ansett nämnda paragraf i sin
nya lydelse böra omedelbart träda i kraft endast beträffande regleringen
av avdraget enligt 11 § 2 mom. l:o a) bevillningsförorduingen med
hänsyn därtill att fastigheten år 1920 tilläventyrs icke varit underkastad
fastighetsbevillning, såsom fallet är med staten tillhöriga fastigheter.
I sådana fall skulle eljest kunna uppkomma dubbelbeskattning. Denna
angelägenhet torde då lämpligen ordnas genom utfärdande av en provisorisk
författning i ämnet att gälla vid 1921 års taxering.
I sistberörda författning bör ock ingå en motsvarande reglering
av avdraget enligt 11 § 2 mom. 2:o) a), varemot den förändrade lydelsen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 23
av 4 § i de särskilda anvisningarna bör träda i kraft först nästkommande
år. Detta synes nämligen påkallat därigenom, att riksdagen
genom sitt ovanberörda beslut i anledning av propositionen nr 31 med
avseende å 1921 års taxering redan givit sistnämnda paragraf en lydelse,
som skiljer sig från vad i propositionen nr 213 föreslås.
Utskottet har i det föregående påpekat, att riksdagens tidigare
beslut angående propositionen nr 31 och motionen I: 49 endast gällt
tillämpning vid 1921 års taxering. Frånsett det i propositionen ingående
förslaget om undantag vid årets taxering i visst fäll från skyldighet
att meddela underrättelse enligt 23 § 2 mom. taxeringsförord ningen
hade propositionen och motionen avseende även å framtiden. I så måtto
återstår det för riksdagen att fatta beslut. Likaledes har rikdagen att
fatta beslut om den framtida giltigheten av vissa av utskottet i anslutning
till propositionen föreslagna och av riksdagen antagna ändringar
i skatteförfattningarna, vilka jämväl till sin tillämpning begränsades till
årets taxering.
Av utskottets betänkande nr 2 framgår, att utskottet icke hade
funnit något att erinra mot propositionens innehåll, samt att utskottet
i anledning av motionen föreslagit särskilda bestämmelser om taxering
av vissa barns inkomst. Såsom ovan omnämnts, blev utskottets betänkande
jämväl godkänt av riksdagen, som således i avseende å 1921
års taxering givit ej mindre propositionen och vad utskottet till komplettering
av denna förordat än ock motionens syfte sin anslutning.
Vad riksdagen i berörda hänseenden sålunda beslutit provisoriskt,
synes utskottet utan någon saklig ändring också böra förlänas definitiv
giltighet. Härifrån blir dock att undantaga den i anledning av motionen
beslutade förordningen med särskilda bestämmelser om taxering av vissa
barns inkomst. Riksdagen har nämligen sedermera med bifall till utskottets
hemställan i betänkande nr 19, i anledning av motionerna I: 50,
av herr Björnsson, och II: 100, av herr Sköld, beslutit i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, i syfte att i motionerna
påpekade missförhållanden beträffande taxeringen av omyndiga barns
inkomst och förmögenhet hos fadern eller modern (den s. k. familjebeskattningen)
måtte förebyggas.
Då den sålunda begärda utredningen givetvis ej bör föregripas,
samt det får förväntas, att förslag i ämnet kommer att föreläggas nästkommande
riksdag i så god tid, att de nya bestämmelserna kunna bliva
tillämpade vid 1922 års taxering, lärer någon ytterligare åtgärd i anledning
av herr Sandlers motion icke böra förekomma.
Prop. nr 31
oth motionen
1: 49.
24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 213 måtte antaga
a) ovan återgivna förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt med den avvikelse,
att de i 7 § 3:o c) 1) förekommande orden »möjligen
liden» utgå;
b) ovan återgivna förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen nämnda dag angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst
utom beträffande 3 och 4 §§ i »Särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen» samt med den avvikelse
att de i 9 § 3 mom. e) l:o) förekommande orden »möjligen
liden» utgå; samt
c) härvid i bilaga 1 fogade förslag till förordning
angående särskilda grunder att vid 1921 års
taxering till bevillning gälla för beräkning av de avdrag,
om vilka i 11 § 2 mom. l:o a) och 2:o a) av
sistberörda förordning sägs;
2) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 31 och nr 213 måtte antaga i härvid
fogade bilaga 2 upptagna förslag till
a) förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst;
b) förordning om ändring i vissa delar av förordningen
nämnda dag om inkomst- och förmögenhetsskatt;
och
c) förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering; samt
3) att herr Sandlers förevarande motion, I: 49,
må, i den mån densamma icke föranlett beslut av riksdagen
i samband med den tidigare behandlingen av
propositionen nr 31, anses besvarad genom vad riks
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 25
dagen i anledning av bevillningsutskottets betänkande
nr 19 beslutat i fråga om motionerna I: 50 av herr
Björnsson och IT: 100 av herr Sköld.
Stockholm den 7 juni 1921.
På bevillningsutskottets vägnar:
EPIK RÖING.
Reservationer:
A) vid punkt 2) a), av herr Olsson i Kullenbergstorp, som ansett,
att 3 § l:o) sista punkten i anvisningarna till ledning vid bevillningstaxeringen
bort hava den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen;
B) vid punkt 2) c), av densamme, som, med instämmande av herrar
Wohlin och Åhlmans Olof Olsson, yrkat, att andra stycket av 20 § i
taxeringsförordningen skulle utgå; samt
C) av herr Sandler, mot viss del av motiveringen.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 47 käft. (Nr 55.)
4
26
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Bilaga 7.
Förslag
till
förordning angående särskilda grunder att vid 1921 års taxering till bevillning
gälla för beräkning av de avdrag, om vilka i 11 § 2 mom. l:o) a) och
2:o) a) förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst sägs.
Härigenom förordnas, att vid beräkning av de avdrag, som enligt
11 § 2 mom. l:o) a) och 2:o) a) förordningen den 28 oktober ]910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst medgivas vid
beräkning av skattskyldigs inkomst, skall vid 1921 års taxering till
bevillning gälla följande:
Avdraget skall beräknas efter det taxeringsvärde, för vilket fastighetsbevillning
utgått år 1920. Därest fastigheten år 1920 icke varit
underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för år 1921, får
avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten icke
utgått år 1920, men skall avdraget även då beräknas efter 1920 års
taxeringsvärde utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i 4 §
4 mom. av nämnda förordning taxeringsvärde sistnämnda år icke varit
fastigheten åsatt, då avdraget får beräknas efter taxeringsvärdet för
år 1921.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds
beslut, som därav må föranledas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
21
Bilaga 2.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
Härigenom förordnas, att 9 § 3 mom. samt 11 och 14 §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst ävensom 3, 4, 7, och 8 §§ av de vid samma förordningfogade
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i nedan
angivna delar hava följande ändrade lydelse:
9 § 3 mom.
Till inkomst av arbete räknas:
a) inkomst av rörelse eller yrke, såsom:
l:o) av bergsbruk — — — mejerihantering, potatismjölfabriker
ocb dylika näringar, i den mån de icke äro att hänföra till binäringar
till jordbruket; penningrörelse — — — ej särskilt nämnd skattepliktig
inkomst.
11 §■
1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående
år må avdrag icke ske:
c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller
näring nedlagda kapital; samt
d) för vad som använts— — — kapitalavbetalning å skuld.
2 mom. Däremot må avdrag ske:
l:o) vid beräkning av inkomst utav fast egendom:
a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom
i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller för frälseränta; skolande detta avdragske
från ägarens eller innehavarens inkomst av fastigheten eller frälse
-
28
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
räntan utom för det fall, att ägare eller innehavare åt landbo eller
arrendator upplåtit jord, då avdraget skall ske från landbons eller arrendatorns
inkomst av fastigheten;
b) för ränta---egendom, som använts i skattskyldigs rörelse
eller yrke; samt
3:o) vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla utom
i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda med tjänst eller
uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § 1 mom. förmäles, blivit av
staten särskilt anvisad, för övriga utgifter---enligt bestämmelsen
i 4:o) b.
3 mom. — — —.
4 mom. — — —.
14 §.
Skattskyldig taxeras för inkomst av fast egendom kapital och
arbete:
a) den som — — — — — — — — — — — — —---
/) de under — — — åtnjutits.
För annan inkomst — — — för taxering.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
Uppskattning av inkomst av fast egendom.
3 §•
Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:
l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger
den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastigbetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,
varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits
åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
29
icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå för det
år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående
år, skall avdraget tillkomma den som för det året påförts eller bort påföras
de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.
Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv
brukat en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller
fastigheten eljest varit delad mellan olika brukare, samt särskilda taxeringsvärden
icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna.
2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är
icke tillåtet.
3:o) Åger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda
kommuner — — — i kommunen B 2,513 kronor.
_ Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, även då sådant drives
för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så ock husdjursskötsel,
varunder jämväl inbegripes betesfodring å såväl skogsmark
som annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling
under glas, räknas ock till jordbruk, så framt den drives tillsammans
med annat jordbruk. Trädgårdsskötsel, som utan samband med
jordbruk drives såsom självständig näring (handelsträdgårdsrörelse), skall
däremot icke hänföras till jordbruk. Icke heller skall såsom jordbruk
anses trädgårdsskötsel å tomter eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar
eller andra lägenheter, som huvudsakligen avse bostadsändamål, egnahemslägenheter,
vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för åtnjutande
av egnahemslån skola betraktas såsom bostadslägenheter, och dylikt.
Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering, tillverkning
av potatismjöl och kvarndrift, som huvudsakligen avse förädlingav
det egna jordbrukets produkter, samt sådan av jordbrukaren å den
egendom, varå jordbruket bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling
av produkter eller beståndsdelar från egendomen, som sker huvudsakligen
för husbehovsändamål eller med huvudsaklig användning av
jordbrukets inventarier, driftsbyggnader och ordinarie arbetsbesättning.
I enlighet härmed skola såsom binäringar till jordbruket räknas exempelvis
mejerihantering vid vanliga s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av
torv och^ kalk samt tillverkning av tegel huvudsakligen till husbehov
o. s. v. A andra sidan anses icke såsom binäringar förmalning av spannmål
eller tillverkning av potatismjöl, där verksamheten huvudsakligen
avser förädling av inköpta eller annan tillhöriga produkter. Bränneri
-
30
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
hantering, tillverkning av tegel eller utvinning av torv eller kalk huvudsakligen
för försäljning samt annan förädlingsverksamhet, som bedrives
såsom särskild näring, i regel med särskild personal, särskilda inventarier,
maskiner och dylikt eller särskilda byggnader eller inrättningar, hänföras
ej till jordbrukets binäringar. Å egendomen bedriven försäljning
av jordens beståndsdelar i oförädlat skick är i regel att betrakta såsom
binäring, men kan undantagsvis ske under sådana förhållanden, att
särskild näring bör anses föreligga. Så är exempelvis fallet vid försäljning
av grus i större omfattning. För att försäljning, som uteslutande
— — — egendomens område.
Till jordbrukets binäringar skola vidare — — — jakt och fiske
å egendomen.
Under skogsbruk inbegripes — — — jordägares eller brukares
tillgodogörande för eget behov eller i egen rörelse eller genom försäljning
av virke —--på grund av särskild upplåtelse.
Uppskattning av inkomst av rörelse m. m.
4 §•
De i 3:o) av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters
taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som
i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av
inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra
av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten
använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. Däi''est fastigheten nästföregående år icke varit
underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för
fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet
nästföregående år utom för det fall, att- på grund av bestämmelsen i
4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget
får beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten
använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får
endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.
I övrigt skall —--levererats till statens kommunikations verk.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
31
Uppskattning av inkomst utav arbetsanställning, tjänst eller pension.
7 §•
Lön och annan inkomst — — — finna tillämplig.
1 avseende å inkomstberäkningen är särskilt att iakttaga, att till
taxering skall upptagas allt som i tjänst eller ujjpdrag uppburits, därunder
inbegripet även vad som av annan än staten anvisats till bestridande
av med tjänsten eller uppdraget förenade särskilda kostnader.
Vad som av staten anvisats till bestridande av dylika särskilda kostnader
skall däremot icke taxeras.
Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.
8 §•
Vid tillämpning — — — vara tillämpliga, därvid iakttages, att
avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning icke är tillåtet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1922.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att i 10 § i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt den punkt i första stycket,
som börjar med ordet »försäkringspremier», samt andra stycket ävensom
25 § 1 mom. andra stycket i samma förordning och l:o) av de vid
förordningen fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
32
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
10 §.
försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalats för den skattskyldiges
och i förekommande fall även för den andre makens liv-,
kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring;
dock att avdrag, som nu nämnts, ej må överstiga sammanlagt
200 kronor och ej heller åtnjutas av annan än svensk medborgare,
som författningsenligt är i riket mantalsskriven.
Avdrag, varom i 9 och 10 §§ sagts, må äga rum endast om och
i den mån avdraget hänför sig till inkomst, för vilken inkomst- och
förmögenhetsskatt skall här erläggas av den skattskyldige, eller till
verksamhet, som av honom här i riket utövats.
25 §''
1 mom. Åkta makar — — — härför.
Skulle i fall, där båda makarna blivit taxerade, avdrag, vartill ena
maken enligt 10 § varit berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande
beloppet avräknas från den andre makens behållna inkomst.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
1:°)
Inkomst av fast egendom.
7 § l:o)
III. Till inkomst av skogsbruk hänföres —--försäljning av
sådana skogseffekter (inkomst av skogsavverkning), dels genom förädling
av virke från fastighet, som av honom äges, brukas eller innehaves,
så framt förädlingen icke är att anse såsom särskild näring, dels
genom upplåtelse av avverkningsrätt — — — — nedgått i värde.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1922.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
33
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Härigenom förordnas, att 11 och 20 §§, 49 § 1 mom., 50 § och
57 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering ävensom det vid samma förordning
fogade formulär nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse:
11 §•
2:o)---
e) av styrelse eller likvidatorer för svenskt aktiebolag eller svenskt
solidariskt bankbolag, som under nästföregående år lämnat utdelning
till delägarna, ävensom av ekonomisk förening, som under nämnda år
lämnat utdelning å insatser i föreningen:
1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant
aktiebolag, därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning
icke får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt
sin äganderätt till aktien:
uppgift å delägare eller medlemmar, som uppburit eller ägt uppbära
utdelning, uppgående till sammanlagt minst 5 kronor, samt å
utdelningens belopp;
2) i fråga om övriga aktiebolag:
enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare av
aktie är känd för styrelsen;
20 §.
Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som
av honom avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sund. 47 käft. (Nr 55) 5
i
34 Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller
till för låg taxering, böte, om det oriktiga meddelandet föranlett, att
skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, högst fem
gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits,
och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skulle
hava undandraga, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt.
Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,
men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det
skattebelopp, som undandraga eller skulle hava undandraga genom
det oriktiga meddelandet.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete föråret,
av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.
49 § 1 mom.
Över prövningsnämnds---av den skattskyldige påyrkats, samt
c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,
som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,
utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit den
skattskyldige tillhanda i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes
före den 15 juni.
I det under a) — — —
50 §.
Den, som taxerats--— eller inkomsten skattskyldig,
den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad
behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetskatt eller bevillning, utan att underrättelse,
varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända
före den 1 december,
den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst,
så ock den, som efterbeskattats---
57 § 2 inom.
Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut,
varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55. 35
till böter, ägor att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat angående
dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra
besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde
dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa
söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till
prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av bär ovan stadgade besvärstid. I sådant fall
skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande
befallningshavande.
Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
36
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Deklarationsblankett nr 1.
Deklaration om inkomst och förmögenhet,
att avlämnas år 19... av:
Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag (se 8).
Bolagets kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under året utgjorde
.................. kr., och. utgör alltså bolagets deklarerade inkomst......... procent av kapitalet.
Särskild bilaga lämnas för varje företag.
Denna sida av bilagan användes av
näringsidkare, soin föra handelsböcker.
Bilaga till C II.
Inkomst av rörelse eller yrke.
Uppgift om inkomst av fast
egendom lämnas å bilaga till AI.
Nettovinst enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 82)
Tillkommer:
2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda avskrivningar
för värdeminskning och för förlust
å fordringar ................................................ kr.
Avgår:
Värdeminskning å driftsinventarier (se 34):
..... % å kr................... = kr.........
...... % å kr................... = » ........
... kr.
7.
8.
10.
Anskaffningsvärdet å de vid årets
början befintliga driftsinventarierna
utgjorde..................... kr.............
Anskaffningsvärdet å under året
inköpta driftsinventarier utgjorde.
................................ » ..; ........
Driftsinventa- |
riernas bok- I vid årets början » ............
förda värde j » » slut... » ............
utgjorde...... J
Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk avsedda
tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patenträtt
etc.) (se 35) ..........................................
Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36)
I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som
uppgives under B i deklarationsformuläret ......
I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra
produkter eller råämnen från egen fastighet som
förädlats eller förbrukats i företaget, ävensom
annan i nettovinsten ingående inkomst av fast
egendom, som uppgives under A i deklarationsformuläret
(se 19)..........................................
Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst
av rörelse eller yrke skattepliktig vinst............
kr.
Kronor
Återstående inkomst (införes under C II i dekl.)
37
Bevillningsutskottets betänkande Nr 55.
Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.
6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar
denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet
får icke avräknas från annån inkomst eller såsom förlust under allmänna
avdrag.
11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas
här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C III a).
32. Nettovinsten uppgives — — — rörelse eller yrke. Dylik
intäkt avdrages under 8, 9 eller 10 i förevarande bilaga och redovisas
---Di deklarationen. Utvisar räkenskapen underskott, utföres
noll, och underskottet avdrages som förlust efter punkt 10.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sant!. 47 käft. (Nr 55.)
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:423 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. JIaj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 s. 1 i texten