Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11

1921-04-21 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1921:11, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

* /

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1921 kl. 4 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i

anledning av väckt motion om åvägabringande av en

rationell skatteuppbörd.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 145, har herr Ekman, Carl Gustaf m. fl.,

hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande

vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas för åvägabringandet av en

rationell skatteuppbörd och för riksdagen snarast möjligt framlägga de

förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Beträffande motiveringen till denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

En med motionen likalydande motion har inom andra kammaren

väckts av herr Jansson i Edsbäcken m. fl., vilken motion av kammaren

hänvisats till dess femte tillfälliga utskott.

På begäran av andra kammarens femte tillfälliga utskott har

svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund avgivit yttranden

i anledning av den i andra kammaren väckta motionen, vilka yttranden

ställts till utskottets förfogande och härtill fogas som bilagor n:ris 1 och 2.

Ett av utskottet från postsparbankssakkunniga infordrat yttrande

bifogas som bilaga 3.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11.) 1

Motionen.

Yttranden.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

Utskottet får anföra följande.

Såväl av motionen som av de inkomna yttrandena framgår,

att den fråga motionen avser är av synnerlig betydelse för det

allmänna. Genom den statistik, som förebragts av svenska stadsförbundet,

har blivit upplyst, att efter uppbördsstämmorna erlagt belopp

av kommunalskatt i de städer statistiken avser utgör under perioden

1916—1918 10,2 % av debiteringen samt att utestående eller avkortade

skatter för samma tid utgjort 3,8 X av debiteringen. Visserligen har det

förefallit utskottet förvånande, att statistiken i sistnämnda hänseende

kunnat bliva så relativt gynnsam, men det bör framhållas, att statistiken

avser en tidsperiod, som i många hänseenden varit att betrakta som en

högkonjunktur, under vilken särskilt de stora företagen påförts och haft

förmåga att erlägga stora skattebelopp, samt att de små skattebetalarna

närmast före högkonjunkturen hade relativt låga inkomster och att de därå

belöpande skatterna fördenskull varit lättare att erlägga än eljest.

Utskottet håller före, att under nu rådande och sannolikt förestående

depressionstider med sjunkande inkomster ett lika gott resultat knappast

kan vara att förvänta, utan att förhållandena snarare torde komma

att gestalta sig i motsatt ordning mot vad som nyss anförts om de goda

tiderna. De anförda siffrorna avse endast kommunalskatterna, men förhållandena

torde i fråga om kronoutskylderna icke vara väsentligt olika,

och det bör med skärpa framhållas, att statens och kommunernas intressen

i denna fråga sammanfalla på ett sätt, som motiverar ett intimt

samarbete.

Skatterestantierna torde i huvudsak vara beroende på tre särskilda

faktorer nämligen dels att åtskilliga debiterade skattebelopp representera

rent fiktiva värden, vilka tillkommit allenast i följd av taxeringsmyndigheternas

bristande kännedom om de taxerade, dels att ett stort antal

personer, särskilt sådana, som flytta från ort till annan, regelbundet

undandraga sig att betala utskylder, dels ock slutligen att talrika fall existera,

där den uteblivna skattebetalningen beror på bristande förmåga.

I stadsförbundets utlåtande nämnas åtskilliga exempel på sådana

fall, där beskattning ägt rum av inkomster, som icke existerat. Utskottet

håller för sin del före, att denna fråga ligger något vid sidan av det,

som avses i motionen. Det av förbundet anförda kan visserligen tjäna

som en förklaringsgrund till att vissa skattebelopp uteblivit, men den

omständigheten att så skett utgör intet bevis för uppbördens eller indrivningens

mindre ändamålsenliga organisation.

I motionen har jämväl i förbigående ordats om de restantier, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 3

hänföra sig till de rena skatteskolkarna. Utskottet får framhålla, att

denna fråga har avsevärd både moralisk och ekonomisk betydelse. De

summor, dessa skatter representera, torde i en del samhällen avse en

ingalunda obetydlig del av hela debiteringen och skatteskolkarnas antal

torde vara anmärkningsvärt stort i förhållande till hela antalet skattebetalare.

Till en del torde indrivningens klena resultat i dessa fall bero

på, att det icke har ansetts lönande att påkosta obetydliga skattebelopp

besvär och kostnader, som icke stå i rimlig relation till vad som därmed

kan utvinnas i ekonomiskt hänseende. Ett sådant betraktelsesätt

kan emellertid vara farligt därigenom, att detsamma och därpå fotade

åtgärder äro ägnade att ingiva allmänheten den uppfattningen, att det

icke skulle vara så noga med skattens erläggande, och följden härav

bliver i sin tur ökat antal skatteskolkare. Utskottets ståndpunkt måste

därför bliva att vad som kan göras mot skatteskolkarna bör göras, för

så vitt det icke kan anses stå i onådig proportion i fråga om kostnader

i förhållande till det avsedda ändamålet. Vid en utredning av skatteuppbörden

i hela dess vidd bör emellertid saken noggrant beaktas.

Den ojämförligt viktigaste delen av föreliggande ämne utgöres emellertid

av de fall, där den uteblivna skatteinbetalningen beror på bristande

förmåga. Härmed sammanhänger intimt den kanske ännu viktigare

frågan, att det bör vara angeläget att ordna uppbörden så, att den blir

minst betungande för de talrika kategorier, som nu visserligen fullgöra

skatteinbetalningen, men därvid ha att dragas med stora uppoffringar

och svårigheter.

Vid en djupgående undersökning av detta ämne kommer man in

på hela taxeringsväsendets organisation och särskilt det i motionen

berörda spörsmålet, att en avsevärd tid nu alltid förflyter mellan den

tidpunkt, då en inkomst åtnjutes, och den, då därav härflytande skatter

skola erläggas, och att i följd härav den skattskyldiges betalningsförmåga

under tiden kan väsentligt förändras. Denna fråga berör emellertid

mest taxeringsförfarandet och den har av utskottet icke kunnat i vidare

mån beaktas än vad här nedan anföres om vikten att uppmuntra frivilliga

avsättningar av arbetslöner och andra inkomster för skatteinbetalning.

För skattebetalarna är det av synnerlig vikt, att uppbördsterminerna

ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Kronoutskylderna och andra

å kronodebetsedeln uppförda skatter uppbäras nu odelade vid ett och

samma tillfälle. Fråga om uppdelning av denna uppbörd har såväl förut

som innevarande år varit väckt inom riksdagen men ansetts stöta på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lammarens andra till]ätlig a utskotta utlåtande Nr 11.

oöverkomliga. praktiska svårigheter. Kommunalskattens uppdelning på

tre eller två terminer torde däremot numera vara i stor utsträckning

genomförd och erfarenheten därav kan anses vara, att åtgärden varit

ägnad att bereda skattedragarna lättnader och därjämte minska kommunernas

förluster genom restantier.

Då det icke utan stora kostnader för skatteuppbörden kan låta

Sig gorå att . fördela. skatterna i så små poster, att de anpassa sig till

de skattskyldiges månads- eller veckoinkomster, bör det vara av vikt

for det allmänna att uppmuntra sådana anstalter, som avse att i småposter

uppsamla och sedermera inbetala skattebelopp. Av sådana anstalter

existera nu två slag, vilka emellertid i vissa delar äro varandra ganska

lika, nämligen dels s. k. intressekontor dels anordningar av arbetsgivare,

som efter frivillig överenskommelse innehålla en del av arbetarnas

inkomster för att gälda skatterna.

Frågan om intressekontor har förut varit föremål för riksdagens

behandling, och vid 1918 års riksdag beslöts en skrivelse, nr 479,

till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om

utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer,

som .avse att främja skatteinbetalning eller genom andra liknande åtgärder

åstadkomma minskade restantier och avskrivningar av skatter. Denna

framställning har emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd,

så vitt utskottet kunnat inhämta, beroende därpå, att verkningarna av

det år 1918 införda nya uppbördssättet på landsbygden samt införselinstitutets

införande i avseende på skatter och allmänna avgifter ansetts

höra avvaktas. Då det nya uppbördssättet avser landsbygden och intressekontoren

huvudsakligen. verka i städerna samt införseln har betydelse

för dem,.som kommit på restlängd, men intressekontoren avse att föreygga

sådant, vill det synas utskottet som de ifrågavarande motiven

icke skulle vara särdeles betydelsefulla. De inväntade verkningarna

torde emellertid nu kunna överblickas, och riksdagens framställning synes

nu kunna återkomma som en underordnad del av hela skatteuppbördsproblemet.

Utskottet får framhålla, att då intressekontoren avse såväl kronosom

kommunalskatterna, det synes böra ankomma på staten lika väl

som pa kommunerna att stödja dessa anstalter. Säkerligen skulle ett

mindre förvaltningsbidrag verka uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen

av sådana anstalter, varjämte en viss kontroll över de

influtna medlens placering skulle vara ägnad att förebygga, att till

sådana anstalter inbetalade medel bliva föremål för förskingringar och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 5

do skattskyldige därigenom nödgas att betala två gånger. För kommunernas

upplåning kunde anstalterna bliva av betydelse, då kommunerna

ofta åro nödsakade att upptaga tillfälliga lån i avvaktan på skatternas

inflytande.

De sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare för skattebetalning,

som nu existera, åro fullt frivilliga, och utskottet anser det

för utvecklingen på området vara av yttersta vikt, att så fortfarande får

vara fallet. I praktiken tillgår i allmänhet så, att av arbetslönerna innehålles

så mycket att detta sedermera förslår till skatten. Enligt upplysning

inom utskottet förekommer emellertid även, att arbetsgivaren förskotterar

kommunalskatt för arbetare, som sedermera ha att vidkännas motsvarande

avdrag. I sådant fall måste emellertid kommunen förbinda sig

att till arbetsgivaren återställa det, som till följd av arbetsanställningens

upphörande eller av andra orsaker ej inflyter. Givetvis förtjäna de berörda

anordningarna all den uppmuntran från det allmänna, som lämpligen

kan komma dem till del.

I motionen har också framförts tanken, att de skattskyldiga skulle

kunna anlita postsparbanken för att i småposter hopsamla medel till

blivande skatter. Enligt vad utskottet inhämtat, möter icke hinder för

att arbetsgivare eller löntagare verkställa insättningar med förbehåll,

att medlen ej få disponeras för andra ändamål än skatter. På detta

sätt få de skattskyldige förmånen att åtnjuta ränta på det insatta beloppet.

För de insatta medlens överflyttning från postsparbanken till

uppbördsmyndigheterna synes böra införas ett särskilt förfarande. . Beträffande

landsbygden synes överflyttandet underlättas därigenom, att uppbörden

sker genom postverket.

Av det anförda torde framgå att åtskilliga spörsmål kunna komma

under bedömande vid en förutsättningslös utredning av det slag motionärerna

föreslagit. Då därjämte saken får anses vara av den stora betydelse

för staten och kommunerna, att intet får lämnas oförsökt, som

kan gagna densamma, har utskottet ansett sig böra tillstyrka den begärda

utredningen. Utskottet vill emellertid betona, att utskottet härmed

icke velat verka för införandet av några invecklade former eller inrättandet

av nya befattningar för skatteuppbörden, utan att utskottet ansett

huvudvikten böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gent emot

skatteskolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla

och praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen.

Utskottet får till sist meddela, att samarbete förekommit mellan

utskottet och andra kammarens femte tillfälliga utskott samt att utskot
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

hemställan.

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

tens utlåtanden innehålla samma motivering och yrkande beträffande

motionen i föreliggande fråga.

Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta,

det riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

rörande vilka åtgärder, som lämpligen böra

vidtagas för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd

och för riksdagen snarast möjligt framlägga

de förslag, vartill en sådan utredning giver anledning.

Stockholm den 21 april 1921.

På utskottets vägnar:

E. von HOFSTEN.

Närvarande: Herrar von Ilofsten, Almkvist, Malmberg, Julin, Rooth, J. F. Eriksson

och Bruhn.

i

s. 7 Kontrollera mot PDF

första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 11.

7

Bilaga 1.

Riksdagens andra kammares tillfälliga utskott nr 5.

Genom skrivelse av den 22 sistlidne februari har utskottet velat bereda

Svenska Stadsförbundet tillfälle ’att avgiva yttrande över en av herr Jansson i

Edsbäcken m. fl. i andra kammaren väckt motion, nr 244, om åvägabringande av

en rationell skatteuppbörd. Styrelsen, som för detta ärendes beredning tillkallat

ett antal inom drätsel- och uppbördsförvaltningen sakkunniga personer, nämligen

föredraganden i förbundets finansråd, borgmästaren Gunnar Fant, Nyköping,

stadskamreraren P. Malm, Stockholm, stadskamreraren, v. häradshövdingen A.

Cavalli, Göteborg, stadskamreraren W. Nektman, Norrköping, stadsombudsmannen

Theofil Öberg, Västerås, drätselkammarens ordförande, f. landsfiskalen J. Noréus,

Karlstad, byråchefen i riksräkenskapsverket A. Litzén och förbundets direktör,

får härmed såsom eget yttrande överlämna de sakkunniges i ärendet avgivna

utlåtande.

Stockholm den 31 mars 1921.

För Svenska Stadsförbundets styrelse:

A. Borgström,

Ordförande.

Helge Lindholm.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

Till Svenska Stadsförbundets styrelse.

För förberedande behandling har till oss överlämnats en den 22 sistlidne

februari dagtecknad skrivelse från andra kammarens femte tillfälliga utskott

med anhållan om Svenska Stadsförbundets yttrande över herr Janssons i Edsbäcken

m. flis motion, nr 244, om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

Sedan tillfälle beretts oss att vid sammanträde i Stockholm den 4 innevarande

månad närmare dryfta de i motionen berörda frågorna, få vi härmed avgiva

följande utlåtande.

Motionen åsyftar att påkalla statsmakternas intresse för en grundlig reform

av det nuvarande systemet för debitering och uppbörd av skatterna till stat och

kommun. Målet för reformen angives vara att åstadkomma anordningar, genom

vilka tryggas, »att påförd skatt i verkligheten blir erlagd och erlagd i största

möjliga utsträckning just av den eller dem, som ursprungligen skattetaxerats

därför». Huvudorsaken till de brister, som härutinnan vidlåda det svenska skatteväsendet,

se motionärerna i det stora tidsavstånd, som, enligt hittills tillämpade

grunder för skatternas utgörande, ligger emellan förvärvet av den inkomst, till

vilken skattekravet hänför sig, och skattens åläggande. Det effektivaste sättet

att råda bot på dessa olägenheter vore givetvis, om beskattningsförfarandet

kunde omläggas i sådan riktning, att förfalloterminerna flyttades avsevärt närmare

till tiden för intjänandet av den inkomst, varpå skatten beräknas. Denna

tanke finge dock från början uppgivas, då densamma svårligen kunde förenas

med principen om skattens fixerande på grundvalen av det ekonomiska livets

faktiska resultat. I stallet borde reformsträvandena inriktas på ett allmännare

förverkligande av den idé, som tagit sig uttryck i intressekontorsrörelsen. Vägen

till en bättre sakernas ordning än den nuvarande vore alltså enligt motionärernas

förmenande att, i den mån inkomst uppbures, söka åstadkomma en efter vissa

grunder beräknad, allmän och obligatorisk för skottsavsättning för skatteändamål,

en fråga som därför borde träda i förgrunden vid den utredning, om vars igångsättande

genom Kungl Maj:ts försorg hemställes i motionens slutyrkande.

För att kunna ingå på ett bedömande ur stadskommunal synpunkt av de

sålunda framkomna uppslagen, hava vi ansett det vara av ganska stor vikt att

söka få konstaterat, i vad mån de ofta hörda klagomålen över otillfredsställande

skattebetalning hava fog för sig, såvitt angår städernas kommunalutskylder. På

grund av den knappa tid, som stått till förfogande, har det naturligtvis icke

varit möjligt att härom åvägabringa någon tillnärmelsevis fullständig utredning.

De i bifogade tablå sammanställda siffrorna, rörande uppbördsresultaten i våra

17 största städer, synes emellertid giva en tämligen god bild av förhållandena,

sådana dessa gestaltat sig under de senast gångna fem åren.

Tablån visar ganska avsevärda variationer ej blott mellan de olika städerna

utan även tran år till. annat inom samma stad. Medan man exempelvis i Hälsingborg,

Jönköping, Örebro, Linköping och Borås på uppbördsstämmorna kunnat

få in belopp, som under hela perioden hållit sig omkring 90 X och för Hälsingborg

vid ett tillfälle, år 1918, stigit ända till 96 X av debiteringen, har mot
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första kammarens (indra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

svarande siffra för Karlskrona stannat vid ocli on gång, år 1916, understigit

80 %. Iudrivningsresultaten förete liknande ojämnheter. Avkortningen eller

med andra ord den definitiva skatte förlusten varieiar mellan 1,36 % (Jönköping

1918) och 11,2 % (Norrköping 1916). Sistnämnda stad har att genomgående

räkna med en ovanligt hög avkortningssiffra 11,2, 9,4 och 8,o %. Detsamma är

förhållandet med Lund, där eu avkortning av omkring 10 X förekommit under

hela perioden 1916—1918. De minsta skatteförlusterna redovisas i Jönköping,

vilken stad icke behöft avkorta mer än högst 2,15 och lägst 1,36 X av debiterade

belopp. En särdeles gynnsam ställning intaga även Hälsingborg, framför allt

under åren efter 1916, samt Borås och Landskrona. Jämväl Stockholm, Göteborg,

Örebro, Eskilstuna och Karlstad höra till den grupp av städer, för vilken under

ifrågavarande period blott jämförelsevis obetydliga skatteförluster behövt noteras.

Av de olika redovisningsåren är 1918 det ojämförligt gynnsammaste. Förklaringsgrunden

därtill torde icke vara svår att finna, borst då började de

breda befolkningslagren mera allmänt bliva delaktiga av kristidens penuingeöverflöd.

Den på 1916 års relativt låga inkomster beräknade skatten tyngde

under sådana omständigheter mindre fin vanligt och blev också frivilligt erlagd

i en omfattning, som sedermera blott i enstaka undantagsfall uppnåtts.

Sammanfattningsvis kunna undersökningens huvudsakliga resultat angivas

så, att av de kommunalutskylder, som i våra 17 största städer förfallit till betalning

under åren 1916—1918, 86 X erlagts vid uppbördsstämmorna, 10,2 X

uttagits genom indrivning och 3,8 % måst såsom oindrivningsbara avkortas.

Dessa siffror kunna emellertid icke utan vidare godtagas såsom mätare

för befolkningens i de av undersökningen berörda städerna förmåga och villighet

att erlägga påförda kommunalutskylder. Flera faktorer samverka nämligen till

att uppbördsresultaten te sig ogynnsammare enligt statistiken än i verkligheten.

Främst komma därvid i betraktande vissa bristfälligheter i det nuvarande taxerings

förfarandet.

I de större och största städerna är det icke gärna möjligt att giva taxeringsnämnderna

sådan sammansättning, att inom desamma finnes representerad

den ingående och allsidiga personalkännedom, som torde utgöra eu av huvudbetingelserna

för ett gott taxeriugsarbete. I allt väsentligt måste nämnderna

bygga på de pappersuppgifter, som finnas att tillgå. Där sådana saknas eller

äro ofullständiga eller missledande, händer det alltför lätt, att avgöranden träffas,

som föga svara emot de faktiska förhållandena. Huru vanligt är det exempelvis

ej, att till inkomst av arbete uppföras personer, som väl kvarstå i mantalslängden

men sedan åratal tillbaka vistats på okänd utrikes ort eller föra en så

kringflackande tillvaro, att utsikten att kunna nå dem med debetsedel måste anses

vara ytterst minimal. I de större städernas debiteringslängder figurerar till

följd härav år efter år en ganska ansenlig kontingent skattskyldige, som representera

rent fiktiva värden. Önskligt vore att taxeringsmyndigheterna för undvikande

härav kunde lägga sig mera vinn om att i tveksamma fall genom direkta

undersökningar eller pä annat lämpligt sätt utröna, huruvida skäl förefinnes att

upptaga en person till beskattning eller icke. Härvid skulle säkerligen värdefullt

biträde ofta kunna lämnas av uppbördsmännen, vilka under arbetet med skatteindrivningen

äro i tillfälle att bättre än någon annan få inblick i de omständig
JMhang

till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

heter, som vålla, att skatten förbliver obetalad. Möjligen borde i vederbörande

författning inskärpas vikten av en i praktiska former ordnad samverkan mellan

taxerings- och exekutionsmyndigheterna till undvikande av de olägenheter, på

vilka ovan häntytts.

Likaledes synes det förtjäna tagas under övervägande, huruvida icke de

nuvarande föreskrifterna om påföljd för uraktåtenhet att avgiva deklaration kunde

något mildras, så att det icke i sådan utsträckning som hittills varit fallet behövde

förekomma, att vid utebliven deklaration taxeringen slutgiltigt bestämmes

enligt förutsättningar, som hava mycket litet med verkligheten att göra. I 21 §

taxeringsförordningen stadgas, att taxerings- och prövningsnämnderna äga att,

utan hinder av att deklaration uteblivit, bestämma och fastställa taxering, och

enligt 18 § 1 mom. samma förordning går den skattskyldige, om han försummar

deklarationsphkten, förlustig rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen

skolat ligga till grund. Ur principiell synpunkt torde föga vara att erinra emot

dessa föreskrifter. Men fråga är, om icke principen vid det praktiska utformandet

drives längre än som överensstämmer med ändamålsenlighet och billighet.

Var och en, som hatt att syssla med uppbörds- och iudrivningsärenden,

har säkerligen många gånger ställts inför fall, då han varit böjd att jakande

besvara denna fråga. Följande exempel torde i detta hänseende vara ganska

belysande. Eu arbetare eller en affärsanställd har haft sysselsättning och inkomst

under årets sju första månader. Han blir därefter sjuk och måste intagas på sanatorium,

där han fortfarande vistas, då tiden för avgivande av deklaration är inne.

Att han under sådana omständigheter glömmer bort deklarationsphkten eller icke

kommer sig för att fullgöra densamma torde vara ganska förklarigt. Taxeringsnämnden,

som från arbetsgivaren mottagit uppgift, att vederbörande under sju

månader haft en arbetsförtjänst av exempelvis 3,500 kronor, känner ingenting

till om hans senare iråkade belägenhet utan antager, att han under de återstående

fem månaderna haft annan, minst lika väl betald sysselsättning. Utgående

härifrån bestämmes taxeringen med stöd av 21 § taxeringsförordningen till 6,000

kronor. Ändring häri står sedermera icke att vinna. Om den skattskyldige

framdeles återfår hälsa och arbetskrafter, mötes han av skattekrav, som icke stå

i något rimligt förhållande till den ekonomiska bärkraften och som, även med

bästa vilja, endast undantagsvis lära kunna infrias. Restlängden har ökats med

ännu en värdelös post. Exemplet kan lätt mångfaldigas. Särdeles vanligt är

det sålunda, att personer, som väsentlig del av året varit inkallade till värnpliktstjänstgöring,

på grund av utebliven deklaration taxeras så, som om de hela året

hade haft förvärvsarbete.

Det är naturligtvis icke lätt att säga, huru stor roll dylika mer eller mindre

godtyckliga taxeringar spela för restantiebildningen. Att de betyda ganska mycket

torde dock vara säkert, något som även bestyrkes av en från Göteborg lämnad

uppgift, enligt vilken genomsnittligen 30 % av restförda skatter hänföra sig till

taxeringar, åsätta utan ledning av deklarationer.

Såsom redan framhållits, borde det därför undersökas, om icke sådan

jämkning kunde vidtagas i taxeringsförordningens ifrågavarande bestämmelser,

att missförhållanden av det slag, varpå exempel nyss anförts, ej vidare behövde

förekomma. Att generellt medgiva klagorätt för dem, som försummat deklara
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

tionsskyldigheten, låter sig säkerligen icke göra, då deklarationssystemet härigenom

skulle undandragas sitt ur effektivitetens synpunkt måhända mest verksamma stöd.

Däremot torde andra möjligheter erbjuda sig. Sålunda förefaller det, som om

ganska mycket skulle kunna vinnas genom den rehnivt enkla åtgärden att stadga

skyldighet för taxeringsnämnd att skriftligen anmana envar enligt nämndens

mening deklarationspliktig, som ej låtit sig avhöra med deklaration, att inom

viss, kort tid fullgöra skyldigheten härutinnan, vid äventyr att taxeringen eljest

bestämmes såsom nämnden finner för gott. Måhända kunde ock utan större

olägenhet klagorätt medgivas i särskilda fall, när det visas, att den skattskyldige

haft försvarliga skäl för uraklåtenheten att deklarera. Det skall icke bestridas,

att stora svårigheter måste övervinnas, innan en god lösning av hithörande frågor

kan vinnas. Saken är likväl av den vikt, att ett allvarligt försök att komma

till rätta med svårigheterna efter vårt förmenande förtjänar göras.

Om hänsyn tages till de faktorer, som enligt vad ovan visats äro ägnade att på

ett fiktivt sätt öka de bokförda restantiebeloppen, torde såsom allmänt omdöme

om uppbörds- och indrivningsresultaten i de städer, från vilka siffror varit tillgängliga,

kunna sägas, att dessa knappast giva anledning till särskilda bekymmer

utan måste betraktas såsom i stort sett tillfredsställande. Detta gäller framför

allt i fråga om det slutliga resultatet, sådant detsamma kommer till uttryck i de

redovisade avkortningssiffrorna. Att av de kommuualutskylder, som i våra 17

största städer förfallit till betalning under åren 1916—1918 genomsnittligen icke

mera än 3,8 % behövt avföras-såsom outtagbara synes vittna ganska gott om

det nuvarande uppbörds- och indrivningssystemets effektivitet, varvid naturligtvis

icke bör förbises det kraftiga handtag, som den under hela perioden rådande

ekonomiska högkonjunkturen lämnat vid skatternas betalande och utkrävande.

Över huvud taget torde det icke kunna begäras av något beskattningssystem,

att det skall fungera med sådan precision, att allt, som uppdebiteras, restlöst ininflyter

i den beskattande organisationens kassa. Såsom alltid, när det gäller

komplicerade ekonomiska förhållanden, måste man även här räkna med en viss

riskmarginal, vilken givetvis kan vara större eller mindre alltefter skatteväsendets

lägre eller högre sakliga och tekniska ståndpunkt, det ekonomiska livets nedåteller

uppåtgående tendens o. s. v., men dock icke helt kan avvaras. Mycket synes

oss tala för, att den avkortningsprocent, som städerna i allmänhet kunnat hålla,

under de senaste åren, ganska nära sammanfaller med den för vårt skatteväsen

— oberoende av sättet för själva betalningens ordnande — ofrånkomliga riskmarginalen.

Om en skillnad finnes, torde den i varje fall vara föga avsevärd.

De åtgärder, som man vill vidtaga för dess utplånande, få följaktligen, för att

finansiellt sett äga berättigande, icke medföra några mera betydande kostnader.

Ur denna synpunkt måste man ställa sig ganska tveksam till de i motionen framförda

uppslagen, vilka efter allt att döma svårligen torde kunna realiseras utan

en omfattande organisatorisk apparat med åtföljande dryga utgifter för det allmänna

eller för särskilda grupper bland de skattskyldige.

Emellertid kan det icke förbises, att saken även har en annan sida än den

stats- och kommunalfinansiella. De jämförelsevis goda ekonomiska resultaten av

den ordinarie skatteuppbörden i städerna beror i mycket väsentlig grad därpå,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfällig a utskotts utlåtande Nr 11.

att de stora skattebetalarna vanligtvis fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Debetsedlarna

på mindre belopp gäldas däremot icke tillnärmelsevis lika ordentligt.

Belysande härför är, att medan exempelvis i Stockholm på uppbördsstämmorna

inflöto år 1916 82 %, år 1917 85 %, år 1918 87 %, år 1919 84 % och år

1920 79 % av de debiterade beloppen, så motsvarade dessa inbetalningar blott

respektive 50, 53, 56, 53 och 55 % av hela antalet debetsedelsnummer. Nära nog

halva antalet skattskyldige kommo sålunda på restlängd. Ännu sämre äro de

från Göteborg tillgängliga siffrorna. I nämnda stad inflöto vid uppbördsstämmorna

1919 och 1920 85 och 81 % av debiterade belopp, men, ser man på antalet

ordentligt inbetalade debetsedlar, så utgjorde detta endast 45 och 44 % av alla,

som utskrivits.

Ävm om de restförda beloppen hålla sig inom måttliga och för städernas

ekonomi överkomliga gränser, ligger det naturligtvis något högeligen otillfredsställande

däri, att, på sätt nyss anförda siffror giva vid handen, så stora lager

av skattskyldige låta komma sig försumlighet vid skattens inbetalande till last.

Det är också detta missföihållande, på vilket motionärerna främst tagit sikte.

Kan ändring härutinnan åstadkommas medels anordningar, som med hänsyn till

det arbete och de kostnader, de måste förorsaka, stå i skäligt förhållande till

den ekonomiska och moraliska vinsten, hava städerna uppenbarligen all anledning

att hälsa detta med tillfredsställelse.

Motionärerna hava otvivelaktigt bedömt situationen rätt, då de såsom det

viktigaste målet för dessa reformsträvanden angiva ett undanrödjande eller

åtminstone neutraliserande i möjligaste mån av de svårigheter, som äro förknippade

med det nuvarande stora tidsavståndet mellan inkomstförvärvet och förfalloterminerna

för den på samma inkomst belöpande skatten. Under perioder

av uppåtgående konjunkturer och stark inflation — det nu tilländalupna krisskedets

särskilda kännetecken — märkas naturligtvis dessa svårigheter mindre,

ja, respiten med skattens erläggande kan rent av ur de skattskyldiges synpunkt

framstå som en fördel, varom de förut skildrade erfarenheterna från 1918 års

uppbörd bära vittne. Men, när högkonjunkturen förbytes i depression, blir förhållandet

ett annat. Och svårigheterna komma då icke blott att sätta spår i

uppbördsböckernas restantiekolumner utan göra sig kännbara för skattebetalarna

i gemen, som ställas inför väldiga skattekrav vid den för deras infriande måhända

minst läaliga tidpunkten. Att i ett sådant läge kommunernas ekonomi kan

komma att utsättas för allvarliga påfrestningar är uppenbart. Tyvärr torde det

också vara uppenbart, att de reformer, som möjligen på lagstiftningsväg, kunna

genomföras i syfte att underlätta skatteinbetalningen, näppeligen hinna sättas i

verket så snart, att någon lindring i de stundande svåra övergångsårens särskilda

bekymmer därigenom vinnes.

För att överhuvudtaget på ett effektivt sätt komma till rätta med de i

motionen påtalade olägenheterna fordras enligt vårt förmenande en omläggning

av hela beskattningstekniken i.den riktningen, att tidsskillnaden mellan inkomstförvärvet

och skattebetalningen väsentligt förkortas. I likhet med motionärerna

inse vi tillfullo, hur vansklig en dylik omläggning måste vara, och det är oss

icke möjligt att giva anvisning på någon framkomlig väg för denna frågas

lösande. Men svårigheterna torde knappast bliva mindre, då det gäller att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11. 13

genomföra en sådan allmän förskottsavsättning för skatteändamål, som av motionärerna

framhållits såsom efterstrfivänsvärd.

I och för sig är denna tanke även enligt vår mening högeligen behjärtansvärd.

Den har ock ganska tidigt beaktats på kommunalt håll, så till vida som

åtskilliga stadsförvaltningar sökt framkalla och stödja en på frivillighetens grund

byggd intressekontors! örelse med främsta syfte att genom kontinuerliga, smärre

avsättningar å utfallande arbetsförtjänster trygga, att skatterna till stat och kommun

komma att verka så litet tryckande som möjligt för den enskilde och inpassas i

hans hushållning på ett förståndigt och lämpligt sätt. Av kommunen inrättade

intressekontor finnas sålunda i Örebro (öppet för alla skattskyldige) och Karlshamn

(för stadens egna befattningshavare). Vidare hava dylika kontor med

kommunalt understöd upprättats av enskilda sammanslutningar i Karlsstad, Umeå

och Trollhättan. I Göteborg föreligger sedan någon tid tillbaka ett av en särskild

sakkunnigeberedning utarbetat betänkande med förslag om upprättande av en

stadens intressekontorssparbank enligt en originell och måhända förebildlig organisationsplan.

Även i Stockholm, Karlskrona, Jönköping, Sundsvall och Varberg

står frågan om grundande av kommunala intressekontor på dagordningen.

Gemensamt för dessa institutioner, de redan befintliga såväl som de planerade,

är, att de vädja till den enskildes egen ambition, hans önskan att grundlägga

och vidmakthålla en ordnad och trygg ekonomi. Därmed löser sig det

organisatoriska huvudproblemet av sig självt. Några svårigheter för kontorets

och klientelets samverkan finnas icke, då förbindelselänken bildas av ett personligt

känt, otvunget intresse.

Helt annorlunda måste det ställa sig, om förskottsavsättningarna skola

göras till en tvångssak. Oavsett de redan av motionärerna påpekade svårigheterna

att på rationella grunder bestämma, vilka grupper, som böra vara underkastade

avsättningstvånget, huruvida ett ensartat avsättningsförfarande bör tilllämpas

för stats- och kommunalutskylder m. m. dyl., synes kärnpunkten i organisationsfrågan,

nämligen sättet för ernående av nödig samverkan med de skattskyldige

själva, vad beträffar de stora städerna, rymma praktiskt synnerligen

svårlösliga problem. Enbart identifieringen och registreringen av de personer,

för vilka avsättningstvånget skulle gälla, torde i en större stad med dess rörliga

befolkning kräva en apparat, till vars finansiering de medel, som erhölles, om

skattebetalningsresultatet förbättrades med någon eller några procent, sannolikt

icke skulle förslå.

Därtill kommer, att, hur saken än lägges, helt visst ett avsevärt antal av

de egentliga skatteskolkarna, vilkas huvudgrupp ju bildas av den kategori av

folk, som icke trivs ined stadigvarande, ordnat arbete, skulle finna utvägar att

draga sig undan även de nya förpliktelserna. Dessa förpliktelser äro till sin

natur sådana, att de lättare kunna göras gällande, i den mån de skattskyldige

leva och arbeta under regelmässiga, ordnade förhållanden. Men där dessa förutsättningar

finnas för handen, där torde ock den frivilliga intressekontorsrörelsen

hava utsikter att vinna insteg och komma till sin rätt. Vad som från statens

och kommunernas sida kan åtgöras för att främja eu utveckling i denna riktning

är uppenbarligen av godo. Att genom förevarande motion uppmärksamheten

fästs på hithörande viktiga frågor kan blott vara till gagn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

Ehuru vi sålunda befara, att den i och för sig tilltalande tanken på en

tvångsvis ordnad förskottsavsättning för skatteändamål svårligen låter sig praktiskt

förverkligas, anse vi oss böra tillstyrka, att den i motionen begärda utredningen

om åvägabringande av rationell skatteuppbörd kommer till stånd, varvid

emellertid efter vårt förmenande huvudvikten bör läggas dels på avhjälpande av

de förut omförmälda bristfälligheterna i avseende å taxeringsförfarandet, dels ock

på en undersökning av möjligheterna för den frivilliga intressekontorsverksamhetens

utveckling med särskild hänsyn till denna verksamhets betydelse för statens

skatteuppbörd.

Stockholm den 23 mars 1921.

A. Cavalli.

P. Malm.

Gunnar Pant.

Helge Lindholm.

W. Nektman.

Theofil Öberg.

A. Litzén.

J. Noréus.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

Resultaten av kommunalskatteuppbörden

Städer

Uppdebiterat belopp i tusental kronor

1916

1917

1918

1919

1920

Stockholm ...... ....................

26,467

33,454

50,083

63,107

97,164

Göteborg ..............................

8,559

13,979

23,039

35,564

35,989

Malmö .................................

5,123

6,883

9,586

15,808

16,317

Noirköping ...........................

2,327

3,134

4,844

6,976

8,764

Hälsingborg...........................

1,848

3,188

6,338

6,424

7,761

Gävle .................................

1,642

2,220

3,451

5,007

5,495

Örebro .................................

1,548

2,164

2,456

3,511

4,948

Eskilstuna ...........................

1,005

1,280

1,773

2,958

3,807

Västerås ..............................

987

1,341

2,574

3,160

4,004

Jönköping ..........................

965

1,260

1,749

2,715

2,838

Uppsala ..............................

908

1,055

1,452

2,362

2,734

Karlskrona ...........................

1,004

1,091

1,372

2,294

2,780

Linköping..............................

892

1 132

1,402

2,396

3,238

Borås....................................

907

1,087

1,775

2,953

2,929

Lund....................................

976

1.049

1,402

1,990

2,630

Landskrona ...........................

593

807

1.405

2,062

2,529

Karlstad ..............................

831

1,100

1,601

2,260

2,880

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 17

i de största städerna under åren 1916—1920.

På uppbördsstämmorna inbetalda belopp

i tusental kronor

i % av debiteringen

1916

1917

1918

1919

1920

1916

1917

1918

1919

1920

21,667

28,300

43,513

52,824

77,136

81,86

84,69

86,88

83,70

79,38

6,743

11,917

20,529

30,285

29,331

78,78

85,24

89,10

85,16

81,60

3,895

5,525

8,144

13,541

13,632

76,02

80,26

84,96

85,66

83,55

1,869

2,645

4,177

6,121

7,532

80,30

84,40

86,20

87,70

85,90

1,659

2,953

6,057

5,893

6,997

89,79

92,64

95,66

91,73

90,16

1,439

1,963

3,106

4,256

4,497

87,64

88,44

90,01

84,99

81,84

1,371

2,010

2,288

3,263

4,502

88,60

92,90

93,20

92,90

90,90

863

1,113

1,554

2,545

3,130

85,88

86,94

87,63

86,04

82,23

832

1,128

2,304

2,645

3,203

84,34

84,09

89,61

83,72

79,99

848

1,135

1,606

2,462

2,492

87,86

90,06

91,78

90,68

87,81

780

927

1,296

2,089

2,369

85,94

87,87

89,23

88,43

86,67

772

879

1,119

2,030

2,287

76,96

80,56

81,64

83,74

82,26

806

1,006

1,274

2,194

2,862

90,40

88,90

90,60

91,60

88,40

815

1,000

1,654

2,767

2,695

89,83

91,96

93,20

93,70

92,00

841

897

1,212

1,707

2,217

86,17

85,53

86,46

85,82

84,31

501

704

1,279

1,822

2,110

84,60

87,20

91,00

88,30

83,40

712

973

1,447

2,025

2,464

85,74

88,44

90,41

89,64

85,66

Genomsnittlig uppbördsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1920, 84,5 %

» >>» >»»» 1916—1918,86,0 %

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första Jcammarens andra tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 11.

Resultaten av kommunalskatteuppbörden

Städer

Efter upppbördsstämmorna erlagda belopp

i tusental kronor

i % av

debiteringen

1916

1917

1918

1919

1920

1916

1917

1918

1919

1920

Stockholm............

indrivningen

indrivnin-

3,677

3,881

5,275

ännu

ej av-

13,89

11,60

10,63

gen

ännu

slutad1

ei avslut.1

Göteborg ............

1,457

1,634

1,858

3,527

3,493

17,03

11,69

8,06

9,92

9,71

Malmö ...............

868

986

1,139

1,480

1,105

16,95

14,31

11,88

9,37

6,77

Norrköping .........

198

194

279

331

158

8,50

6,20

5,80

4,80

1,80

Hälsingborg.........

81

132

146

279

364

4,39

4,13

2,31

4,34

4,70

Gävle ...............

88

167

184

417

218

0,36

7,53

5,29

8,34

3,97

Örebro ...............

88

70

68

90

125

5,60

3,20

2,70

2,60

2,50

Eskilstuna............

99

134

163

262

481

9,85

10,48

9,17

8,84

12,66

Västerås ............

113

105

159

285

382

11,40

7,84

6,19

9,01

9,64

Jönköping............

97

100

120

198

215

10,00

7,94

6,86

7,31

7,57

Uppsala ............

90

100

123

208

213

9,87

9,47

8,60

8,82

7,79

Karlskrona .........

174

154

201

219

197

17,34

14,14

14,67

—

—

Linköping............

51

70

71

149

217

5,70

6,20

5,05

6,20

6,70

Borås..................

67

64

79

142

171

7,33

5,93

4,48

4,82

5,82

Lund ...............

45

47

56

133

197

4,62

4,47

4,00

6,67

7,49

Landskrona .........

73

88

105

165

114

12,40

10,90

7,40

7,90

4,60

Karlstad ............

77

90

112

184

236

9,27

8,17

6,97

8,13

8,20

Genomsnittlig indrivningsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1918, 10,2 %.

*1 flertalet städer föreligga indrivningsresultaten för åren 1919 och 1920 ännu icke i tillnär1921,

äro föga belysande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

i de största städerna under åren 1916—1920.

19

Utestående (eller avkortade) belopp

i tusental kronor

av debiteringen

1916

1917

1918

1919

1920

1916

1917

1918

1919

1920

indrivningen

indrivningen

1,123

1,273

1,294

ännu

e.l av-

4,25

3,81

2,59

ännu ej av-

slutad1

slutad1

359

428

653

1,781

3,265

4,19

3,07

2,84

4,92

8,70

345

349

250

50

19

47,03

4,43

3,16

4,98

9,68

260

296

389

524

1,074

11,20

9,40

8,00

7,50

12,30

98

88

118

164

186

5,82

3,23

2,13

3,93

5,14

115

90

162

334

780

7,01

4,03

4,70

6,67

14,19

82

66

59

54

in

5,90

3,90

4,10

4,60

6,60

43

33

57

151

195

4,27

2,58

3,20

5,12

5,12

42

108

in

229

419

4,26

8,07

4,30

7,27

10,47

21

25

24

24

40

2,16

2,00

1,36

2,01

4,62

36

27

30

52

64

4,19

2,66

2,27

2,76

5,64

54

53

49

3j slutredovisade

5,71

5,30

3,79

Beräknas 5 %

35

55

58

52

159

3,90

4,90

4,35

2,20

4,90

26

23

41

44

64

2,81

2,12

2,32

1,48

2,18

90

105

134

149

216

9,21

10,00

9,64

7,51

8,20

18

16

19

—

—

3,10

1,90

1,60

3,80

12,10

41

37

42

52

180

4,99

3,39

2,62

2,33

6,24

Genomsnittlig avkortningsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1918,3,8 %.

melsevis slutgiltigt skick, varför här meddelade siffror, vilka angiva ställningen i mars månad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11

Bilaga 2.

Till riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Svenska landskommunernas förbund har från utskottet för yttrande fått

mottaga en av herr Jansson, Edsbäcken, m. fl. i andra kammaren väckt motion,

i vilken begäres utredning rörande vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas

för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. I anledning av denna remiss

får förbundets styrelse anföra följande.

Den sak, motionärerna fört på tal, är av mycket stor betydelse för såväl

staten som kommunerna. Skatterestantierna, som äro orsakade av en del skattedragares

bristande vilja att erlägga skatt eller av oförmåga att betala, som inträtt

efter inkomstens intjänande men före skatteuppbörden, belöpa sig på så stora

summor och är ur skatte- och budgetsynpunkt en så allvarlig sak, att allt, som

kan tänkas bidraga till förekommande eller åtminstone förminskande av skatterestantier,

bör göras. De strävanden, att få en rättvis och i förhållande till bärkraften

lämpligen avvägd beskattning, som varit genomgående för de senare

årens lagstiftning, komma i många fall icke helt till sin rätt genom de många

skatteskolkare, vilka undandraga sig skattens erläggande.

Oss veterligt föreligger icke någon statistik, som visar vilka summor som

årligen få avskrivas såsom icke indrivningsbara. I industrikommuner med eu

mer lös befolkning räknas det med avskrivningar av ända upp till 20 procent

av kommunernas hela debitering. Såsom exempel på, att restantierna i vissa

kommuner uppgå till avsevärda belopp, tillåta vi oss återge nedanstående tabell,

vars siffror äro hämtade ur de till kung!, statistiska centralbyrån avgivna primäruppgifterna

till den kommunala finansstatistiken, och som omfattar några i

Stockholms län belägna kommuner, såväl industri- som rena jordbruks- och

fiskarkommuner.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

År 1919.

21

Kommun

Debiterad

sats

Utdebiterat

belopp

Avkortningar

De senaste årens

utestående re- stantier vid

1919 års slut

Spånga ........................

7: 20

384,448: 13

33,027: 27

245,840: 86

Sollentuna.....................

5: 90

225,181: 26

3,051: 11

51,454: 89

Täby...........................

6: 20

113,899: 05

--; -

19,104: 44

Danderyd.....................

4: 20

84,380: 03

—: —

20,005: 58

Solna...........................

9: 00

1,227,300: 75

61,759: 02

915,532: 80

Värmdö........................

6: 00

121,966: 75

3,253: 12

16,873: 50

Gustavsberg..................

4: 26

87,915: 88

—: —

3,100: 14

Botkyrka .....................

6: 00

213,708:00

3,111: 39

21,318: 46

Nacka ........................

4: 60

505,566: 02

16,488: 18

40,866: 00

Ununge........................

8: 00

98,322: 04

583: 39

3,909: 78

Adelsö ........................

16: 00

31,165: 16

626: 64

1,067: 55

Moja ...........................

7: 90

12,946: 50

13: 83

763: 53

Muskö ........................

4: 20

9,337: 81

—: —

325:36

Styrelsen delar motionärernas mening, att de stora restantierna till stor

del bero på den omständigheten, att så lång tid förflyter mellan den tid, då den

beskattade inkomsten intjänats, och det tillfälle, då skatten sedermera skall

erläggas. Skulle det kunna ordnas så, som i motionen ifrågasättes, att avsättning

till skatten kunde ske i den mån, som den beskattningsbara förtjänsten

uppbäres, skulle förvisso därmed bättre förhållanden ernås. Skilda omständigheter

bidraga till det dåliga uppbördsresultatet. En del skattebetalare flytta under

tiden mellan inkomstens intjänande och uppbördsstämmans hållande till okänd

ort, en del bliva på grund av sjukdom, dödsfall eller andra omständigheter

urståndsätta att betala, bolag och firmor upplösas eller gå i konkurs och, om

också skatter utgå med förmånsrätt vid konkurser, göra samhällena på grund

av dessa orsaker likväl avsevärda förluster årligen.

På en del orter finnas, såsom motionärerna framhålla, så kallade intressekontor,

som avse att underlätta skatteinbetalning för personer i mindre goda

ekonomiska omständigheter. Dessa intressekontor underlätta förvisso mångens

förmåga att betala skatt men arbeta i regel endast för dem, som frivilligt ansluta

sig till desamma och kunna således ej bidraga till skattens gäldande från dem,

som avsiktligt vilja undandraga sig skattebetalningen. Intressekontoren uppbära

icke heller medel till de skatter, som skola utgå å den intjänade inkomsten. De

mottaga i allmänhet inbetalning till en omedelbart förestående skatteuppbörd eller

till under året debiterade utskylder. Det skulle emellertid kunna tänkas, att

dessa intressekontors verksamhet i detta avseende utvecklades och att arbetsgivare

skulle få skyldighet att hålla sådana och att innehålla en viss procent av

arbetarnas avlöning för att sedermera användas till skatternas gäldande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

Ett sådant förfaringssätt skulle emellertid knappast kunna begränsas enbart

till arbetare. En obligatorisk skyldighet även för vissa andra skatteskyldige att

av löpande inkomster avsätta en viss procent till skatter, torde under sådana förhållanden

bliva nödvändig. I regel torde bolag och sammanslutningar redan nu

begagna metoden att av årets vinst avsätta beräknat belopp till skatter.

Med ett uppbördssystem, lagt efter dessa _ grunder, skulle givetvis skatterestantierna

kunna högst avsevärt nedbringas. Även för den enskilde skulle det

vara till gagn, att skatten finge erläggas successivt, då avsättning till skatt omedelbart

efter inkomstens intjänande ej behöver kännas så betungande som skattebetalningen

med nuvarande uppbördssystem. Det behöver under sådana omständigheter

ej heller förekomma, att skatt för större inkomster skall utgöras, då

lägre förtjänster inträtt. Med ett sådant system skulle också följa en bättre kontroll

över inkomsttagarnas beskattningsort. Som förhållandet nu är, bar visserligen

arbetsgivaren skyldighet att uppgiva hos honom anställda personers förtjänster,

men det finns ingen kontroll på, att den av arbetaren uppgivna mantalsskrivningsorten

är den riktiga. Tillfälligt anställda personer kunna därför högst

sällan taxeras till sin verkliga inkomst. Ej heller är det utom i rena undantagsfall

möjligt att med tillämpning av lag om införsel å lön indriva utskylder av

tillfälligt anställda arbetare.

Ett uppbördsväsende, som bygger på att medel till skatten skall inbetalas

eller avsättas i förskott, förefaller emellertid styrelsen vara i flera avseenden förenat

med så stora svårigheter, att styrelsen icke nu vågar uttala någon bestämd

uppfattning om möjligheterna att genomföra ett sådant system. Gällde det en

bestämd skattesats, som till exempel inkomstskatten till staten, som varje år är

relativt lika, skulle saken vara mindre svår att genomföra. Men då fråga blir

om utskylderna till kommunerna, med deras växlande debiteringar, bliva förhållandena

annorlunda. Vad skall egentligen vara normgivande för förskottsa vsättning

till kommunalutskylder? I kommuner, med mera jämna skatteobjekt och

i övrigt stabila förhållanden, kan debiteringen visserligen hållas ganska konstant.

Men i andra kommuner, där bevillningskronornas antal och de kommunala behoven

växla väsentligt under olika år, kan på förhand icke avgöras, huru stor

uttaxering kan bliva erforderlig. Några års medeltal å debiteringen skulle visserligen

kunna läggas till grund för förskottsavsättningen eller ock mer avrundade

grundbelopp, som sedermera finge på lämpligt sätt utjämnas. Eu utredning

torde emellertid kunna närmare bringa klarhet i detta svårlösta spörsmål,

vars resultat kan vara avgörande för frågan.

Då behovet av ett förbättrat uppbördsväsen sålunda får i mycket stor utsträckning

anses vara för handen, vill styrelsen i princip förorda en utredning.

Stockholm den 31 mars 1921.

Svenska Landskommunernas Förbunds Styrelse.

Sv. Bengtsson,

riksdagsman.

Styrelsens vice ordförande.

J. A. Zunder.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.

23

Bilaga 3.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Till svar å eder skrivelse den 12 dennes i anledning av en av herr C. G.

Ekman m. fl. inom riksdagens första kammare väckt motion om åvägabringande

av en rationell skatteuppbörd hava postsparbankssakkunniga äran meddela,

att det visserligen varit på tal bland de sakkunniga att till behandling upptaga

frågan om möjligheten och lämpligheten av att låta postsparbanken även tjäna

såsom organ för intressekontor i riket eller inom banken ordna ett dylikt kontor,

dit intressenterna — framför allt befattningshavare i statens eller enskild tjänst

— månatligen finge göra inbetalningar genom avdrag å avlöningarna och varifrån

postsparbanken hade att för intressenternas räkning verkställa vissa regelbundet

återkommande utbetalningar^ såsom skatter, hyror, försäkringspremier

o. s. v. Denna fråga är emellertid helt visst så invecklad och kräver säkerligen

en så grundlig och långvarig utredning, att det är mycket ovisst, huruvida de

sakkunniga kunna upptaga densamma till behandling. Denna fråga förefaller

eljest hava ett visst samband med det i förenämnda motion framställda syftet,

som likväl går vida längre än de sakkunniga tänkt sig. Det av motionärerna

väckta spörsmålet synes emellertid även postsparbankssakkunniga vara av sådan

betydelse för det allmänna, att detsamma är värt att utredas.

Huruvida postsparbanken, i förekommande fall, med fördel skulle kunna

anlitas såsom uppbördsverk, därom tilltro sig icke de sakkunniga att i sakens

nuvarande läge göra något bestämt uttalande. Mycket beror nämligen på, huru

uppbördsväsendet komme att ordnas.

Postsparbankssakkunniga föreställa sig att, om en utredning i den av

motionärerna angivna riktningen kommer till stånd, denna även skall komma att

omfatta en undersökning rörande postsparbankens lämplighet för antydda ändamål

och att sålunda jämväl någon med postsparbanksförhållandena förtrogen

person skall tillkallas att under längre eller kortare tid deltaga i utredningen.

Stockholm den 24 februari 1921.

På postsparbankssakkunnigas vägnar,

Julius Juhlin.

Joh. Boss.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:167 Skrivelse till Konungen i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. s. 4 i texten