Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års taxering m. m.

1922-02-24 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1922:7, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års taxering m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets betänkande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1922 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om särskilda

ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående

bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla

vid 1922 års taxering m. m.

Genom proposition nr 46 av den 3 februari 1922, vilken hänvisats

till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen

fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för

samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till

dels förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst att

gälla vid 1922 års taxering;

dels ock förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28

oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att

gälla vid 1922 års taxering.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående

bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års

taxering.

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. i förordningen den 28

oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av

inkomst ävensom 3 § av de vid samma förordning fogade särskilda anBihang

till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 6 höft. (Nr 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

visningar till ledning vid taxeringen skola i nedan angivna delar vid

1922 års taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

l:o) Vid beräkning av inkomst av fast egendom:

a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex

för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra

av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i

9 § 1 mom'', a)—d) sägs, eller å frälseränta;

b) för ränta — — —''—.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §.

Bestämmelserna om uppskattning--— undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,

varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den

skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade

belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten

åtnjutits, skolande därvid iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten

till arrendator, avdraget skall tillgodonjutas av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller

brukare till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare,

avdraget skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var

av dem ägt eller brukat fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet till olika områden begagnats

av olika ägare eller brukare, eller annan fastighet varit uppdelad mellan

flera ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,

avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande

till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas

skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 3

samt att, om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det

för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,

vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna

sig till godo må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, av taxeringsmyndigheten

tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet

till avräkning å hans eller deras därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det,

då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke

varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,

då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning

för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas

å taxeringsvärdet nästföregående år.

2:o) Avdrag för värdeminskning----tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig---—.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk

författningssamling.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att gälla vid

1922 års taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt 11, 16 och 63 §§ i

förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar vid 1922 års

taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

2 § 1 mom.

Skyldighet att avgiva uppgift--— den skattskyldige skall

taxeras därför.

Vad här ovan stadgats gäller icke för följande juridiska personer:

staten, landsting, kommuner och andra menigheter, hushållningssällskap,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser,

stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges

städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel

användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning

åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli

1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem

procent av insättarnas fordran. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter

rörande skyldighet för staten, landsting, kommuner och andra menigheter

att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning.

Rörande skyldighet för övriga i detta stycke omnämnda juridiska personer

att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning

stadgas i 16 §.

n §■

Till ledning vid taxeringen

avser.

Styrelse för bankbolag — - i särskilda fall lämna uppgift — -

16 §.

Har uppgiftspliktig — — — rörelsen eller yrket. Enahanda uppgiftsplikt

åligger hushållningssällskap, som nästföregående år ägt, innehaft

eller brukat fast egendom eller drivit rörelse, samt kyrkor, akademier,

vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och

barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser, stipendiefonder,

pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskaesa,

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,

järnkontoret samt sparbanker, därest de ägt, innehaft eller

brukat fast egendom, för vilken bevillning skall erläggas, ävensom

prästerskapets änke- och pupillkassa beträffande inkomst, snm enligt

gällande föreskrifter kan tillfalla densamma vid lediga ecklesiastika

sysslor. Uppgift, som här avses, skall i varje särskilt fall — — —.

63 §.

Av taxeringslängderna skola skyndsammast upprättas sammandrag

dels för varje stad och fögderi, dels för varje län och dels för hela

riket (generalsammandrag).

---varje grupp av uppgifter

- — är skyldig att efter anmaning

--viss angiven tidpunkt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 5

Närmare föreskrifter angående ordningen för upprättandet av dessa

sammandrag meddelar Kung]. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda

statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.

Maj:t, får utskottet hänvisa till propositionen.

Föreliggande förslag till ändringar i bevillningsförordningen vid

årets taxering rör frågor, som riksdagen redan år 1921 hade till behandling,

ehuru de då till största delen förblevo olösta. De föreslagna

bestämmelserna avse att närmare reglera rätten till avdrag från skatteskyldigs

inkomst av fast egendom för vad som genom fastighetsbevillningen

beskattats i de fall, där inkomsten av fastighet uppdelats å flera

ägare eller brukare. Sådana särskilda bestämmelser hava ansetts erforderliga,

1) då fastigheten under året varit utarrenderad och inkomsten av

fastigheten sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till

arrendatorn;

2) då fastigheten under året övergått från en ägare eller brukare

till annan ägare eller brukare, och en var av dem tagit inkomsten under

viss del av året; och

3) då fastigheten under året till olika delar utnyttjats av olika ägare

eller brukare, vilka alltså åtnjutit var sin del av fastighetens avkastning,

samt de olika brukningsdelarna ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden.

Det i punkt 1) angivna spörsmålet löstes av 1921 års riksdag på

det sätt, att arrendatorn tillerkändes rätten till avdraget. Beträffande

de i punkterna 2) och 3) upptagna fallen föreslog Kungl. Maj:t 1921

års riksdag genom proposition ur 213 bestämmelser i huvudsak överensstämmande

med de i föreliggande förslag upptagna. Sålunda föreslogs,

dels att, då olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma

fastighet under olika delar av ett år, avdraget skulle fördelas mellan de

skattskyldiga i förhållande till den tid "en var av dem ägt, innehaft eller

Utskottet.

Ändringar i

bevillningaförordningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

brukat fastigheten, dels och att, då ägaren av en jordbruksfastighet själv

brukat en del. av fastigheten och haft återstoden utarrenderad samt

särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna,

fastighetens taxeringsvärde skulle uppdelas på brukningsdelarna och

avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande till de

därvid erhållna värdena.

I det betänkande bevillningsutskottet avgav i anledning av nämnda

proposition nr 213 anförde utskottet, i vad här är av intresse, följande:

»Vad angår avdragets uppdelning efter tiden för olika innehav, anser utskottet

en sådan anordning kunna leda till orättvisa. Är fråga om stadsfastighet och i

allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde detta vara att i mindre grad

befara, enär inkomsten av sådan fastighet i regel faller mera jämnt under året och

således i stort sett står i direkt _ förhållande till tiden för innehavet. Beträffande

jordbruksfastighet råder emellertid ett motsatt förhållande. I allmänhet torde

inkomsten av jordbruk, i varje fall av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta

under årets senare del, då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således

A. brukat en jordbruksfastighet under årets sju första månader, varefter B. den 1

augusti övertager densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget A., som under

sitt innehav kanske haft en mycket ringa inkomst av fastigheten, äga rätt till större

del av ifrågavarande avdrag än B., som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten.

Vad nu är påpekat angående inkomst av jordbruk, gäller också inkomst av skogsbruk,

som, där fråga är om avverkning till avsalu eller om upplåtelse av avverkningsrätt,

enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.

Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta avdraget delas

i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten. En sådan uppdelning

skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter. Vederbörande deklaranter skulle

själva icke kunna beräkna sitt avdrag, då de ömsesidigt ju saknade kännedom om

den andres inkomstsiffra, och för taxeringsnämnderna skulle det bliva synnerligen

besvärligt att härutinnan komplettera deklarationerna, t

Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av avdraget

alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en under samma år.

Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför ägare till hela avdraget,

ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är givetvis, att den förre har att ensam

utgöra de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.

Det vill förefalla utskottet, som om ett liknande skäl kunde motivera en motsvarande

lösning för fall, då brukningstiden varit delad men brukningsobjektet detsamma.

Den omförmälda skattskyldigheten åligger ju den som vid debiteringstillfället är

innehavare, oavsett om fastigheten förut under större eller mindre del av året innehafts

av annan. Rätt och billigt synes då vara, att samma person också får hela det

ifrågavarande avdraget. Som debiteringen sker på hösten, torde då ock i de flesta

fall avdraget komma att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av fastigheten.

En sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet må tillkomma

den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras de efter

taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten, synes utskottet alltså

vara på en gång i möjligaste nfån rättvis och i tekniskt avseende förenklad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Med hänsyn till önskvärd likformighet torde samma regel höra tillämpas även ifråga

om annan fastighet än jordbruksfastighet, ehuru beträffande sådan fastighet Kungl.

Maj:ts förslag, såsom ovan anmärkts, jämväl kunde varit möjligt att genomföra.

För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad mellan

ägare och arrendator, utan att brukningsdelarna haft särskilda taxeringsvärden, är,

såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens taxeringsvärde skulle uppdelas

på brukningsdelarna och avdraget fördelas i samma proportion. Även frånsett de

med en dylik uppdelning förenade praktiska svårigheterna synes konsekvensen

kräva, att även i hithörande fall avdraget odelat får tillkomma den som haft att

erlägga kommunalutskylderna för det odelade taxeringsvärdet. Följdriktigt torde

ock vara, att ifrågavarande föreskrift utsträckes till att omfatta även andra fall av

delad brukning, såsom då fastigheten är delad mellan flera arrendatorer eller mellan

flera ägare.»

Med stöd av detta uttalande föreslog utskottet, att 3 § av de särskilda

anvisningarna till bevillningsförordningen skulle i hithörande delar

erhålla följande lydelse:

»Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet under

olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som för det året påförts

eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för

fastigheten. Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat

en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten eljest varit

delad mellan olika brukare, samt särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de

skilda brukningsdelarna.»

Riksdagen avslog emellertid såväl Kungl. Maj:ts som utskottets

förslag till bestämmelser om rätt till avdrag i omhandlade fall.

Sedermera uppdrog Kungl. Magt åt 1921 års kommunalskattekommitté

att verkställa utredning i de avseenden, som berördes i förenämnda,

enligt riksdagens beslut uteslutna stycke i 3 § av anvisningarna

vid bevillningsförordningen. Med anledning härav utarbetade kommittén

ett förslag till ändrad lydelse av vissa delar av bevillningsförordningen

jämte till samma förordning hörande särskilda anvisningar. Propositionen

ansluter sig i stort sett till det av kommittén framlagda förslaget

dock med det viktiga undantaget, att medan kommittén föreslagit, att

om jordbruksfastighet varit utarrenderad avdraget skall tillgodonjutas till

en tredjedel av jordägaren och till två tredjedelar av arrendator!!, enligt

propositionen arrendatorn äger åtnjuta avdraget i dess helhet.

I sitt med anledning härav avgivna utlåtande har kommittén Bökt

bemöta de skäl, som utskottet anfört till stöd för sitt ovan angivna

förslag, och härutinnan anfört bland annat: I den mån den avdragsbe
rättigades

inkomst av fastigheten understege avdragets belopp — ett

förhållande, som med hänsyn till avdragets storlek ej sällan vore att

räkna med — finge annan inkomsttagare för skillnaden betala en skatt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

som lian principenligt borde vara fri från. Och den grund, vara en

dylik bestämmelse skulle byggas — att endast en av inkomsttagarna

från fastigheten hade att gälda de av fastigheten efter taxeringsvärdet

utgående kommunalutskylderna det vill säga den garanterade skatten —

vore ej heller bärande. Visserligen vore det så, beroende på beskattningens

konstruktion, att denna garanterade skatt i beskattningslängderna

formellt påfördes och följaktligen även måste gäldas av endast

den ena av flera inkomsttagare från fastigheten, men ingalunda följde

därav, att samma skatt realt taget utginge allenast av hans inkomst

från fastigheten. Tvärtom vore det och komme alltid att bliva så,

att denna skatt utginge av fastighetens samlade avkastning, och att

skyldigheten att betala densamma toges i beräkning vid en eventuell

uppgörelse angående fastigheten.

Det har förefallit utskottet som om de skäl, kommittén anfört

mot 1921 års bevillningsutskotts förslag, icke skulle vara bindande. Medan

sistnämnda utskott i främsta rummet sökt tillvarataga den skattskyldiges

intresse, som har att gälda de efter taxeringsvärdet å fastigheten utgående

kommunalutskylderna, har kommittén framför allt velat förhindra, att av

fastighetens samlade inkomst större del än vad som överskjuter ett belopp,

motsvarande sex procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och

fem procent av taxeriugsvärdet å annan fastighet, träffas av inkomstbevillning.

Utskottet vill icke förneka, att den lösning kommittén föreslagit

möjligen står i närmare överensstämmelse med författningens bokstavliga

lydelse än den av 192.1 års bevillningsutskott valda. Emellertid

framgår, såsom för övrigt framhålles i det vid propositionen nr 31 till 1921

års riksdag fogade statsrådsprotokollet, att riksdagen år 1920 betraktat

denna fråga icke från statsbeskattningens synpunkt utan från den synpunkten,

att inkomstbevillningen ligger till grund för den kommunala skattskyldigheten.

Genom den av utskottet förordade lösningen vinnes den

säkraste garantin för att den skattskjddige, som är i största behov utav

avdraget, eller den, som har ått till kommunen utgöra skatt efter fastighetens

taxeringsvärde, kommer att tillgodonjuta avdraget i full utsträckning.

Det är visserligen riktigt, att, såsom kommittén påpekat, vid en

fastighetsförsäljning regelmässigt träffas överenskommelse om vem av

kontrahenterna, som skall gälda för fastigheten utgående utskylder.

Vid en lagstiftning i dessa frågor har man dock att utgå från att en

person har att mot det allmänna svara för utskylderna. Överflyttas

sedan genom privaträttsliga avtal skattebördan från den direkt skattskyldige

å en annan, torde lagstiftningen varken kunna eller böra taga

hänsyn härtill.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 9

Vare sig frågan ses från den ena eller andra synpunkten, torde

en fullt rättvis lösning, som tillika är praktiskt genomförbar, icke stå

att vinna. Utskottet håller dock på ovan anförda skäl före, att den av

förra årets bevillningsutskott förordade kommer att medföra färre orättvisor

än den i propositionen föreslagna. Härtill kommer att de anmärkningar,

som riktats mot utskottsförslagets bristande principenlighet, förlora

avsevärt i värde genom att den föreslagna bestämmelsen kommer

att tillämpas under en jämförelsevis kort tid. Det gäller vid sådant

förhållande mindre att finna uttryck för den skatteteoretiskt riktigaste

principen än att tillgodose ett rent praktiskt behov.

Vidare äger den av sistnämnda utskott föreslagna lösningen en avsevärd

fördel genom sin enkelhet i tillämpningen. De i propositionen föreslagna

bestämmelserna däremot komma helt säkert särskilt i de fall, då

olika delar av fastighet, som utgör särskild taxeringsenhet, nyttjats av

flera ägare eller brukare, att vålla taxeringsmyndigheterna ett mycket avsevärt

arbete icke minst genom besväret att införskaffa det material, som

erfordras för en uppdelning av taxeringsvärdet. Enligt vad utskottet

har sig bekant, har i många sådana fall den av bevillningsutskottet

förordade utvägen anlitats. Såsom jämväl kommittén framhållit, åsättes

vid den nu pågående fastighetstaxeringen varje brukningsdel av en

fastighet särskilt taxeringsvärde. Det synes föreligga desto mindre anledning

att för ifrågavarande fall införa en åtminstone för flera delar

av landet ny princip som det här gäller en fråga, vilken vid kommande

års taxering saknar egentlig praktisk betydelse.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om uppdelning av avdraget

mellan jordägare och arrendator återfinnes icke i Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom motiv härför har anförts, att en sådan uppdelning förutsätter

ändring i deklarationsformuläret. Emellertid finnes i sistnämnda förslag infört

ett stadgande att, därest eu inkomsttagare icke kan utnyttja hela det

avdrag, han enligt 3 § i anvisningarna äger tillgodoräkna sig, taxeringsmyndighet

må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, gottgöra annan

eller andra inkomsttagare från samma fastighet det överskjutande avdraget.

Härigenom skulle kunna inträffa, att en jordägare erhölle det

avdrag, hans arrendator icke kunnat tillgodoräknat sig. Från den ståndpunkt

utskottet intagit kan en sådan bestämmelse givetvis icke godtagas.

För övrigt vill utskottet framhålla, att stadgandets avfattning

lämnar rum för ojämnhet och godtycke i tillämpningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 6 käft. (Nr 7.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Ändringar t

taxeringsförordningen
-

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

De föreslagna ändringarna i taxeringsförordningen hava utförligt

. motiverats i propositionen. Mot desamma har utskottet icke funnit anledning

till erinran.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

1) med förklarande, att riksdagen icke kunnat

antaga ovan återgivna förslag till förordning om särskilda

ändringar i förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst

att gälla vid 1922 års taxering, antaga följande såsom

utskottets förslag betecknade förslag till

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Förordning om särskilda ändringar i 3 §

i de vid förordningen den 28 oktober

1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst fogade särskilda

anvisningar till ledning vid taxeringen

att gälla vid 1922 &rs taxering.

Härigenom forordnas, att 3 § i

de vid förordningen den 28 oktober

1910 (nr 116) angående bevillning av

fast egendom samt av inkomst fogade

särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen skall i nedan angivna delar

vid 1922 års taxering lända till efterrättelse

i följande ändrade lydelse:

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §•

Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åt- l:o) Därest skattskyldig åtnjutit

njutit sådan inkomst av fast egen- sådan inkomst av fast egendom, var
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

11

Kungl. Maj:ts förslag:

dom, varom i 9 § 1 mom. a)—d)

sägs, eller inkomst av frälseränta,

äger den skattskyldige åtnjuta avdrag

för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av sex

för hundra av taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet och fem för

hundra av taxeringsvärdet å annan

fastighet, varav inkomsten åtnjutits,

skolande därvid iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under

året varit på arrende upplåten till

arrendator, avdraget skall tillgodonjutas

av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet

övergått från en ägare

eller brukare till annan ägare eller

brukare, eller annan fastighet bytt

ägare, avdraget skall emellan dem

fördelas i förhållande till den tid,

en var av dem ägt eller brukat

fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet

till olika områden begagnats

av olika ägare eller brukare,

eller annan fastighet varit uppdelad

mellan flera ägare utan att särskilda

taxeringsvärden varit åsätta de olika

brukningsdelarna, avdraget skall

emellan ägarna eller brukarna fördelas

i förhållande till de värden,

som vid en uppdelning av taxeringsvärdet

finnas skäligen belöpa

å de olika brukningsdelarna;

samt att, om vid tillämpning av

sålunda givna bestämmelser det för

fastigheten i dess helhet medgivna

avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,

vad en inkomsttagare av fastigheten

Utskottets förslag:

om i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller

inkomst av frälseränta, äger den

skattskyldige åtnjuta avdrag för det

genom fastighetsbevillning beskattade

belopp av sex för hundra av

taxeringsvärdet för jordbruksfastighet

och fem för hundra av taxeringsvärdet

för annan fastighet,

varav inkomsten åtnjutits. Detta

avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren

av fastigheten utom för

det fall, att jordbruksfastighet upplåtits

åt landbo eller arrendator, då

avdraget tillkommer landbon eller

arrendatorn.

Därest olika skattskyldiga ägt,

innehaft eller brukat samma fastighet

under olika delar av nästföregående

år, skall avdraget tillkomma

den som för det året påförts de efter

taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna

för fastigheten.

Detsamma skall gälla, där ägaren

av en jordbruksfastighet själv brukat

en del av fastigheten och haft återstoden

utarrenderad, eller fastigheten

eljest varit delad mellan olika

brukare, samt särskilda taxeringsvärden

icke ''varit åsätta de skilda

brukningsdelarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

icke kan av avdraget räkna sig till

godo må, om synnerliga skäl därtill

förefinnas, av taxeringsmyndigheten

tilläggas annan eller andra inkomsttagare

av samma fastighet till avräkning

å hans eller deras därav

influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas eftef taxeringsvärdet året näst före det, då

taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke

varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,

då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning

för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet

nästföregående år.

2:6) Avdrag för värdeminskning — — — — tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig — — — —.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk

för fattningssamlin g.

2), med bifall till vad Kungl. Maj:t i förevarande

proposition nr 46 föreslagit i fråga om ändring i gällande

taxeringsförordning, antaga ovan införda förslag

till förordning om särskilda ändringar i förordningen

den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering att gälla vid 1922 års taxering.

Stockholm den 24 februari 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss, Wohlin, Rune.

Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Johansson i Kfilkebo, Olsson

i Rumsta, Björkman, Leander, Carlsson i Ystad, Heyman, Lövgren i Nyborg.

Brännström och Olsson i Gävle.

Reservationer:

1) av herr friherre Fleming, som anfört:

»De numera varje år återkommande kung], propositionerna om

ändringar och tillägg såväl i skatteförordningar som isynnerhet i de

förordningarna bifogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen

giva tydligen vid handen att skatteförordningarna icke äro avfattade med

nödig tydlighet. En av Konung och riksdag antagen lag eller förordning

bör enligt min åsikt vara så avfattad, att inga ''särskilda anvisningar''

behöva göras, men detta är i förevarande fall möjligt, endast

om klara och rena linjer från början uppdragas för såväl den statliga

som den kommunala beskattningen.

Någon fast grund för lösningen av det nu mer än någonsin invecklade

skatteproblemet i vårt land kan icke vinnas förr än hela problemet

upptages till allsidigt skärskådande. Så länge varje skattekälla, statlig

som kommunal, skall behandlas för sig oberoende av andra, kan aldrig

stadga i beskattningen vinnas. Vid ett sådant allsidigt bedömande av

skatteproblemen böra utan tvivel även tagas med i beräkningen ej blott

de direkta skatterna utan även de möjliga indirekta skattekällor som

kunna beräknas för en lämplig fördelning av skatterna mellan dessa båda

skatteformer.

Vad den nu ifrågavarande kungl. propositionen beträffar, särskilt i

vad den rör ändringar i bevillningsförordningen, kan säkerligen icke

bestridas, att densamma berör en detalj, som uteslutande hänför sig till

lagtextens bristande klarhet, vilken i sin ordning beror på att de olika

formerna för beskattningen bestämts utan nödigt samband med varandra

och utan klara riktlinjer för den direkta beskattningen i allmänhet.

Då därjämte de föreslagna bestämmelserna äro avsedda att gälla

endast för den taxering, som skall ske under 1922, d. v. s. att tillämpas

vid det taxeringsarbete, som nu snart skall börja och sålunda komma att

vålla taxeringsmyndigheterna ännu större svårigheter än de redan hava,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 6 käft. (Nr 7). 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

har jag ansett, att utskottet icke bort i denna del tillstyrka den kungl.

propositionen.

Den fråga det rör sig om är ingalunda lättlöst och det är att

befara, att den praxis som utvecklat sig under föregående års taxeringsarbete

nu skulle komma att ersättas av eu annan, om vilken man ingalunda

vet huruvida den blir bättre eller rättvisare. En klar linje torde

i förevarande hänseende aldrig vinnas på annat sätt än att fastighetsägaren

och icke arrendatorn blir den som skall ansvara för fastighetsbeskattningen

och sålunda ensam berättigad att vid inkomstberäkningen

njuta avdrag varom här är fråga.

Jag anser försiktigheten bjuda att i förevarande avseende nu icke

göra någon ändring utan låta gällande bestämmelser få tillämpas, och

har sålunda hemställt, att utskottet under punkt 1) måtte föreslå,

att riksdagen måtte avslå de av Kungl. Maj:t

föreslagna särskilda ändringarna i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst.

2) av herrar Antonsson och Heyman, hvilka instämt i den av

friherre Fleming avgivna reservationen; samt

3) av herr Rune.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:46 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående a1 i texten