Bankoutskottets utlåtande Nr SO
1922-05-05 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1922:36, Bankoutskottets utlåtande Nr SO
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr SO.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1922 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående
understöd eller ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande understöd eller ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
l:o) I en inom andra kammaren av herr Fast väckt motion, nr 12,
har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om ett årligt understöd av 400
kronor åt f. d. furiren vid Kungl. Jönköpings regemente K. J. R. Sandahl,
Värnamo, att utgå från och med 1922 och under Sandahls återstående
livstid».
Beträffande motiveringen för detta yrkande liksom i fråga om vid
motionen fogade bilagor får utskottet hänvisa till motionen.
Av tillgängliga handlingar framgår, att Sandahl, som är född den
28 mars 1880, under fälttjänstövning år 1902 på grund av olycksfall
drabbats av skada å vänstra ögat, varav följt nedsättning av synförmågan
å detta öga. Av ett handlingarna bifogat, den 16 augusti 1920 dagtecknat
läkarutlåtande framgår vidare, att synskärpan å sagda öga sedermera
under årens lopp ytterligare inskränkts till Vso av det normala, att
denna invaliditet icke nödvändiggjort Sandahls avsked ur militärtjänst
men reducerat hans allmänna arbetsduglighet med omkring 20 procent,
samt att synförmågan å det högra ögat vore normal. Enligt intyg av
f. d. banmästaren vid Vikbolandshanan A. L. Falk har Sandahl på grund
av ögonskadan gått miste om en honom utlovad anställning vid nämnda
banas banavdelning.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 8 samt. 26 Käft. (Nr 36.)
Ang. årligt
understöd åt
förre furiren
K. J. R. Sandahl.
Utskottet.
826 22 1
2
Bankoutsfcottets utlåtande Nr 36.
I mars månad 1920 ingav Sandahl till Kungl. Maj:t ansökan att på
grund av den sålunda ådragna skadan komma i åtnjutande av livränta
efter samma grunder, som vore angivna i förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Denna ansökning tillstyrktes av vederbörande regementschef,
som i ett den 29 mars 1920 avgivet yttrande förordade, att, därest berörda
förordning icke befunnes tillämplig, sökanden måtte av nåd tillerkännas
samma förmåner, som i förordningen stadgades. I förnyat,
den 17 april samma år avgivet yttrande framhöll regementschefen, bland
annat, att Sandahl ännu kvarstode i tjänst och ej önskade erhålla avsked,
enär hans existensvillkor i så fall skulle bliva i hög grad försämrade,
även om han tillerkändes pension, ävensom att han enligt gällande bestämmelser
icke kunde avskedas, då han ej uppnått härför föreskriven
levnadsålder samt vore till krigstjänst duglig. På grund av vad regementschefen
sålunda upplyst, ansåg sig vederbörande arméfördelningschef
uti ett i ärendet den 19 april 1920 avgivet utlåtande icke kunna
tillstyrka bifall till ansökningen.
Vidare hava arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
i utlåtande den 8 februari 1921 anfört följande:
»Då Sandahl fortfarande är i tjänst vid regementet, torde ansökningen icke
för närvarande påkalla någon åtgärd, utan torde i sammanhang med Sandahls
avskedstagande uppå förnyad framställning tagas under övervägande, om och i
vad mån ersättning, utöver honom med hänsyn till tjänstetidens längd genast
vid avskedet eller sedermera tillkommande underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
bör tillerkännas honom.»
På grund av vad sålunda i ärendet förekommit, fann Kungl. Maj:t
enligt beslut den 29 april 1921 den då gjorda ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Sedermera har Sandahl den 20 maj 1921 på egen begäran erhållit
avsked ur krigstjänsten. Enligt vad i motionen uppgivits, har han funnit
sig icke kunna fullgöra sina åligganden i tjänsten, då enligt hans egna
uppgifter synförmågan även å det andra ögat blivit väsentligen nedsatt.
Enligt avskedspasset kan Sandahl först år 1930 komma i åtnjutande av
pension.
Utskottet delar den av arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse uttalade uppfattningen, att frågan om ersättning till
Sandahl, utöver honom framdeles tillkommande underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa, efter avskedet bör i vanlig ordning göras till föremål
för vederbörande myndigheters prövning. Någon framställning
om sådan ersättning har, såvitt av handlingarna framgår, efter avskedet
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
3
icke av Sandahl gjorts. På grund härav och då någon utredning icke
förebragts angående Sandahls levnadsomständigheter efter avskedet, har
utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till den väckta motionen.
Utskottet hemställer sålunda,
att förevarande motion II: 12 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
2:o) I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion, nr
14, har hemställts, »att riksdagen ville besluta, att ersättning skall utgå
till f. d. 2 kl. sjömannen vid 1 Eldarekompaniet nr 203 Petter Edvard
Ekdahl för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, oberoende av
den omständigheten, att framställning om sådan ersättning icke blivit
gjord inom föreskriven tid».
Till stöd för yrkandet har i motionen anförts bland annat följande:
»F. d. 2 kl. sjömannen vid Flottans 1 Eldarekompani nr 203 Petter Edvard
Ekdahl antogs den 3 januari 1912 till 2 kl. sjöman. Redan i mars samma år
åsamkades han under en gymnastikövning en kontusion å högra knat. Sedermera
uppstod tuberkulos i knäleden, för vilken åkomma han vårdades a sjukhus
från och med den 20 juli 1912 till och med den 11 maj 1915, då till följd av sjukdomen
rörelseförmågan i knäleden befanns så gott som fullständigt upphävd.
Med anledning härav gjorde Ekdahl hos riksförsäkringsanstalten framställning
om ersättning. ......
I resolution den 3 juli 1915 anförde riksförsäkringsanstalten bland annat
följande. . . ...
’Då emellertid i 12 § av kungl. förordningen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, stadgas, att,
därest ej framställning om ersättning i anledning av skada göres inom 2 år efter
det skadan yppats,.rätten till ersättning skall vara förverkad, samt, såvitt av handlingarna
i ärendet framgår, framställning om ersättning icke blivit från Ekdahls
sida inom sålunda föreskriven tid gjord, har någon ersättning icke kunnat av riksförsäkringsanstalten
tillerkännas Ekdahl.’
Sedan Ekdahl den 11 maj 1915 utskrevs från flottans sjukhus i Karlskrona,
sysselsattes han med lindrig tjänst i land till år 1917, då han den 20 juli åter
inlades på flottans sjukhus, där han kvarlåg den 31 oktober 1918, då han meddelades
avsked. Efter avskedet kvarlåg Ekdahl å flottans sjukhus, där hans sjukdom
den 4 maj 1920 nödvändiggjorde amputation av högra benet ovanför knäleden.
»
Av handlingarna i ärendet framgår, att Ekdahl i mars månad 1912
under krigstjänstgöring ådragit sig skada å högra knät, för vilken skada
han måst vårdas å sjukhus under tiden den 20 juli 1912 den 11 maj
1915 och den 20 juli 1917—den 4 maj 1920, då amputation av högra benet
måst företagas, ävensom att en av Ekdahl år 1915 gjord framställning om
Ang. ersättning
åt förre
andra klass
sjömannen
P. E. Ekdahl
för kroppsskada,
ådragen
under
militärtjänstgöring.
Utskottet.
4
Bankoutsicottets utlåtande Nr 36.
Ang. ersättning
åt C. EOlsson
för
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.
ersättning i anledning av ifrågavarande skada icke kunnat av riksförsäkringsanstalten
bifallas, enär densamma icke skett inom den i 12 § av
förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, föreskrivna tid av två år efter
det skadan yppats.
Utskottet tillåter sig erinra, att riksdagen efter framställning av
Kungl. Maj:t i ett flertal fall medgivit, att ersättning enligt 1909 års
förordning må utgå utan binder av berörda preskriptionsbestämmelse,
ävensom att, på grund av det stora antalet framställningar av ifrågavarande
art, tiden för förverkande av rätten till sådan ersättning genom
beslut av 1920 års riksdag utsträckts till tre år efter det skadan yppats.
Då, såsom av handlingarna i ärendet framgår, Ekdahl, därest han inom
föreskriven tid ingivit sin framställning, skulle hava varit berättigad till
ersättning enligt 1909 års förordning, har utskottet, i betraktande jämväl
av de i motionen anförda omständigheterna i övrigt, funnit sig höra
förorda,, att Ekdahl utan hinder därav, att framställning om ersättning
icke blivit gjord inom föreskriven tid, må komma i åtnjutande av den
ersättning, vartill han enligt grunderna för berörda förordning kan anses
berättigad.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 14, må medgiva, att till förre andra klass sjömannen
Petter Edvard Ekdahl må — utan hinder därav,
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrivits i 12 § av förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.
. 3:o) 1 en inom andra kammaren av herr Johanson i Hörninge väckt
motion, nr 88, har hemställts, Datt riksdagen för sin del måtte medgiva,
att till f. d. värnpliktige nr 26 16/05 Carl Emanuel Olsson från Borgholms
stad .må — utan hinder därav att framställning om ersättning
icke blivit gjord inom den i § 12 av förordningen av 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
föreskriven tid — från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning., vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad)).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko-utskottets utlåtande Nr SO.
Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:
»Under tiden 29 december 1915—12 februari 1916 var värnpliktige (Jarl
Emanuel Olsson från Itesmo socken, Kalmar län, inkallad till krigstjänstgöring,
med förläggningsort Kalmar.
Vid en »terrängmarsch» en dag i medio av januari 1916, råkade Olsson vid
ett hopp över ett större dike ådraga sig skada i ryggen, såsom av bifogade läkareocli
förhörsintyg närmare framgår.
Olsson blev friskriven från vidare fullgörande av värnplikt och sökte fléra
läkare, men har någon förbättring i hans sjukdomstillstånd ej inträtt, utan har
som av intygen framgår en fullständig arbetsoförmåga inträtt.
Olsson ägde, vid iråkandet av sin sjukdom, ett litet jordbruk, men som han
nödgades sälja, då hans iråkade sjukdom hindrade honom att själv sköta detsamma.
Det lilla kapital, som han vid försäljningen erhöll, har under de senare
åren åtgått till läkare och familjens underhåll, vårföre han befinner sig i behov
av hjälp för sig och sin familjs uppehälle.
Olsson, som i det längsta hoppades att bliva återställd till sin hälsa utan
att anlita statens hjälp till sitt uppehälle, kom på grund härav ej att söka ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, inom
loppet av den uti § 12 i förordningen av den 18 juni 1909 stadgade tid av 2 år
efter den dag skadan uppkom gjord hemställan därom.
Det synes mig därför rättvist, att Olsson tillerkännes det understöd, som
han icke velat söka så länge hans egna tillgångar räckte till för hans och familjens
uppehälle, nu borde tillerkännas honom, oberoende av att ansökan härom
icke inkommit i förordningen föreskriven tid.»
Beträffande de vid motionen fogade bilagorna får utskottet hänvisa
till motionen.
Av tillgängliga handlingar framgår, att Olsson, som är född år
1887 och under tiden den 29 december 1915 -den 12 februari 1916
varit inkallad till krigstjänstgöring vid Kalmar regemente, under en
fältmarsch i mitten av januari månad sistnämnda år vid hopp över ett
dike ådragit sig smärtor i ryggen och benen och på grund härav av
vederbörande militärläkare, som ansåg begynnande ryggmärgslidande
föreligga, blivit befriad från vidare tjänstgöring.
Sedan Olssons hälsotillstånd efter militärtjänstens slut ytterligare
försämrats, ingick Olsson den 31 maj 1918 till riksförsäkringsanstalten
med ansökan om skäligt årligt understöd eller ersättning för den skada,
som han ådragit sig under militärtjänstgöringen. Eiksförsäkringsanstalten
inhämtade i ärendet yttrande av regementsläkaren vid Kalmar
regemente, som däri anförde bland annat följande:
Olsson hade under en terrängmarsch i januari 1916 vid hemkomsten känt
sig sjuk med smärtor i kroppen, särskilt i ryggen, och stelhet i benen, samt av
tjänstgörande läkaren, som ansåg börjande ryggmärgslidande föreligga, i anledning
därav befriats från vidare övningar. Nämnda ryggmärgslidande hade sedan befunnits
vara sclérose en plaques, med symtom av spastisk spinalparalys (kramp
-
TJtskottet.
6
Jiankoutskottets utlåtande Nr 36.
artad ryggmärgsförlamning) och måste anses som obotlig. Orsaken till denna
sjukdom vore ej med säkerhet känd men ansåges numera bero på medfött abnormt
anlag. Militärtjänstgöringen med den omnämnda terrängmarschen kunde
därför ej anses hava förorsakat sjukdomen men möjligen hava givit anledning
till dess utbrott vid tillfället i fråga.
Vidare begärde riksförsäkringsanstalten över ansökningen utlåtande
av medicinalstyrelsen, som efter inhämtande av yttrande från medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Lennmalm,''den 28 december
1918 avgav det utlåtandet, att militärtjänstgöringen icke kunde anses
hava framkallat den sjukdom (Sclérose en plaques), varav Olsson lede,
men att det icke vore uteslutet, att militärtjänsten i fråga kunde hava
bidragit till utvecklingen och förvärrandet av nämnda sjukdom.
Genom beslut den 15 januari 1919 förklarade riksförsäkringsanstalten,
att som Olssons tjänstgöring icke skäligen kunde anses hava
bidragit till den sjukdom, varav han lede, anstalten jämlikt bestämmelserna
i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 funnit någon ersättning icke
kunna tillerkännas Olsson för sjukdomen.
Den 7 juni 1920 ingick Olsson till riksförsäkringsanstalten med
en förnyad framställning i ärendet, däri han hemställde om ändring av anstaltens
nyssnämnda beslut. Till stöd för denna hemställan åberopades
bland annat ett vid framställningen fogat utlåtande av leg. läkaren J.
Bergqvist, vilken anförde, bland annat, att av företagna undersökningar
framginge, att Olsson under sin föregående levnad varit frisk och icke
lidit av några som helst symptom på någon central nervsjukdom ävensom
att det icke syntes lida ringaste tvivel, att sjukdomen i hög grad
påskyndats och förvärrats (eventuellt kommit till utbrott) av militärtjänstgöringen.
I utlåtandet framhölls vidare, att Olsson på grund av
sjukdomen icke vore i stånd att försörja sig eller någonsin komme att
bli det, samt att han på grund av sjukdomen och de bekymmer, som
hans ekonomi gåve honom, lede av nervsvaghet med melankolisk prägel.
På riksförsäkringsanstaltens begäran avgav medicinalstyrelsen, efter
hörande av professorn Lennmalm, den 23 juli 1920 förnyat utlåtande i
ärendet av innehåll, att Olssons ryggmärgslidande syntes hava börjat
under militärtjänstgöringen men icke kunde vara framkallat av nämnda
tjänstgöring såsom sådan, varemot det icke vore omöjligt, att militärtjänstgöringen
kunnat bidraga till ryggmärgssjukdomens vidare utveckling
och försämring.
Över Olssons nu förevarande framställning avgavs yttrande jämväl
av riksförsäkringsanstaltens överläkare, professorn J. Åkerman, vilken
anförde bland annat följande:
BanJcoutslcottcts utlåtande Nr 36.
7
»Intet påtagligt moment för militärtjänsten såsom vållande kan anföras.
Ingen lokal skada. Ingen infektionssjukdom. Enär åkomman, som är av utpräglad
ungdomstyp, medför fortskridande försämring, även om stillhet och vård
och behandling lämnas, synas mig grundade skäl för ersättning på grund av skada
eller sjukdom i militärtjänsten icke förefinnas.»
Genom beslut den 7 september 1920 förklarade sig riksförsäkringsanstalten,
under erinran jämväl därom, att ersättningsanspråket icke
framställts inom två år efter det sjukdomen yppats och fördenskull enligt
bestämmelserna i ovanberörda förordning den 18 juni 1909 måste anses
preskriberat, icke finna skäl frångå sitt tidigare i ärendet fattade beslut.
I ansökan den 7 april 1921 gjorde Olsson härefter hos Kungl.
Maj:t framställning om ersättning för skada och därav följande full invaliditet,
som orsakats under militärtjänstgöringen. Tillika anhöll han att,
därest denna framställning skulle avslås, av nåd bliva tilldelad den ersättning
och hjälp, lagen stadgade för full invaliditet, orsakad av militärtjänstgöring.
I utlåtande över denna ansökning förklarade sig riksförsäkringsanstalten,
under hänvisning till vad tidigare i ärendet förekommit, icke
kunna tillstyrka bifall till framställningen. Genom beslut den 30 september
1921 fann Kungl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
På begäran har riksförsäkringsanstalten avgivit ett till utskottet
överlämnat utlåtande över motionen och däri anfört, bland annat, följande:
»I förevarande motion har motionären hemställt, att riksdagen måtte för
sin del medgiva att utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser till Olsson
måtte från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill denne enligt grunderna för nådiga förordningen om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909,
kan anses berättigad.
Vidkommande frågan, huruvida Olsson, frånsett gällande preskriptionsbestämmelser,
enligt omförmälda ordning skall kunna anses berättigad till ersättning
för den kroppsskada, varav han lider, anser sig riksförsäkringsanstalten, som
vid avgivandet av sitt underdåniga utlåtande den 3 augusti 1921 haft tillfälle taga
del av de vid motionen fogade intygen, böra vidhålla den ståndpunkt, anstalten
intagit till förevarande ersättningsfråga.
Såsom av anstaltens överläkare, professor J. Åkerman, framhållits, har
Olsson redan under första delen av sin värnpliktstjänstgöring befunnits klen,
vilket också framgår av det vid motionen fogade, av komministern Adolf Simonsson
utfärdade intyget rörande Olssons tidigare hälsotillstånd. Den omständigheten,
att en försämring inträdde under en marscliövning under januari månad
1916, torde närmast bero på sjukdomstillståndet, som framträdde tydligare i samband
med de kroppsansträngningar, som en terrängmarsch givetvis kräver. Något
Riks försäkringsanstaltens
yttrande över
motionen.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Särskilt
yttrande.
P. M. av
chefen för
pensionsstyrelsen.
påtagligt moment, någon lokal skada eller någon infektionssjukdom under Olssons
militärtjänstgöring har icke heller kunnat anföras såsom vållande till hans kroppsskada.
Då härtill kommer, att den åkomma, varav Olsson lider, sclérose en paques,
till sin orsak är av vetenskapen okänd, och då densamma anses medföra
fortskridande försämring, även om patienten befinner sig i stillhet samt behörig
vård och behandling lämnas, torde grundade skäl förefinnas för att ersättning
på grund av skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, icke i förevarande
fall skall utgå.
Om också Eders Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar ansett sig böra
utverka riksdagens medgivande till ett dispenserande från formella bestämmelser
i gällande författningar, torde det komma att medföra farliga konsekvenser, om
riksdagen medverkar till ett dispenserande härutöver. Sålunda skulle det kunna
tänka sig, att dispens skulle kunna ifrågakomma jämväl beträffande 1916 års
olycksfallsförsäkringslag.
Om också någon ersättning jämlikt nyssnämnda förordning icke kan tillerkännas
Olsson enligt riksförsäkringsanstaltens mening, synes möjlighet förefinnas
för att Olsson på annat sätt må komma i åtnjutande av vård och understöd,
exempelvis genom pensionsstyrelsens försorg.»
Vid ärendets behandling i riksförsäkringsanstalten anmälde en ledamot
av anstalten, byråchefen Eisen, skiljaktig mening och yttrade därvid:
»Ehuru även enligt min mening det icke kan anses utrönt, att militärtjänstgöringen
på det sätt bidragit till Olssons sjukdom, som avses i militärersättningsförordningen,
finner jag dock för min del, med hänsyn särskilt till vad
medicinalstyrelsen anfört, starka billighetsskäl tala för, att något understöd beredes
honom.»
Med anledning av riksförsäkringsanstaltens uttalande, att möjlighet
för Olsson syntes förefinnas att exempelvis genom pensionsstju-elsens försorg
komma i åtnjutande av vård och understöd, har chefen för nämnda
styrelse, generaldirektören af Jochnick, på därom framställd begäran till
utskottet överlämnat en promemoria i ärendet av följande lydelse:
»I sitt den 24 mars 1922 i ärendet avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten
anfört, att möjlighet syntes förefinnas för att Olsson på annat sätt än
enligt kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, kunde komma i åtnjutande av vård och
understöd, exempelvis genom pensionsstyrelsens försorg.
Då den sjukdom, scléros en plaques, varav Olsson uppgivits lida, icke lärer
kunna påverkas av någon behandling, kan han icke bliva föremål för sjukvårdande
åtgärder från pensionsstyrelsens sida. Däremot är det möjligt, att han,
efter därom gjord ansökan, kan beviljas pension enligt pensionsförsäkringslagen,
något varom man emellertid icka kan med bestämdhet yttra sig utan att närmare
känna Olssons ekonomiska ställning och övriga förhållanden. I alla händelser
blir en dylik pension ej så stor, att den räcker till hans och familjens
torftiga bärgning, utan synes det önskligt, om lijälp i en eller annan form kunde
beredas honom från annat håll. Beträffande storleken av denna hjälp är det
mera vanskligt att yttra sig.
Bankoutskottets utlåtande Nr .''16.
9
Jag erinrar emellertid om, att 1920 års riksdag, som av bilagda proposition
nr BO och riksdagsskrivelse nr 296 punkt 19 framgår, behandlade ett liknande
fall, varvid värnpliktige nr 24067/1914 K. O. Ulinder, vars ansökan om understöd
blivit år 1917 avslagen av riksförsäkringsanstalten, av riksdagen tillerkändes rätt
att från allmänna indragningsstaten under sin återstående livstid åtnjuta understöd
med sådant belopp, att detsamma jämte det pensionsbelopp, han äger uppbära
från allmänna pensionsförsäkringen, uppgår till 300 kronor för år.
Vid jämförelse med sistnämnda fall synes mig Olssons ansökan avsevärt
starkare motiverad och mera beaktansvärd. Beträffande Ulinder hade de i saken
hörda läkarna förklarat, att av förhållandena icke framgått, att han ådragit sig
sin sjukdom under militärtjänstgöringen, än mindre att denna skulle bidragit till
eller förorsakat, sjukdomens uppkomst och utveckling. Det påvisades ock, att
Ulinder under hela tjänstgöringstiden ej varit sjukskriven och varken under
densamma eller under 9 V? månader efter dess avslutande sökt någon läkare.
Det var ej uteslutet, att Ulinder genom lämplig vård kunnat bliva återställd.
Yad åter Olsson angår inträffade sjukdomens utbrott under tjänstgöringstiden
och föranledde, att han under återstoden av densamma blev otjänstbar, och har
hans sjukdom sedan alltjämt förvärrats, så att han nu uppenbarligen är att betrakta
som invalid. Sjukdomen lärer vara obotlig och progredierande. Medicinalstyrelsen,
vars expert förklarar sjukdomens orsak vara fullkomligt okänd,
anser icke uteslutet, att militärtjänstgöringen kan hava bidragit till utvecklingen
och förvärrandet av densamma.
Från riksförsäkringsanstalten har jag inhämtat, att Olssons arbetsförmåga
att döma efter de vid motionen bifogade intygen torde anses vara nedsatt med
åtminstone 80 %. Om hans ansökan av riksförsäkringsanstalten bifallits, skulle
sålunda livräntan sannolikt icke understigit 540 kronor. Men då sjukdomen är
progredierande, kan snart nog den tidpunkt vara inne —- det är icke uteslutet,
att redan nu så är fallet, då de senaste läkareintyget är avgivet för cirka tre år
sedan — att han är att betrakta såsom fullständigt arbetsoförmögen enligt bestämmelserna
i kungl. förordningen den 18 juni 1909 5 § 1), då livräntan skulle
uppgå till 675 kronor. Av ovannämnda båda livräntebelopp utgör 1 „ dyrtidstillägg.
Under dessa förhållanden synes det mig skäligt, att Olsson från allmänna
indragningsstaten tillförsäkras ett under hans'' återstående livstid utgående understöd
till sådant belopp, att detsamma jämte det pensionsbelopp, han eventuellt
kan komma att uppbära från allmänna pensionsförsäkringen, uppgår till åtminstone
500 kronor för år.
Jag tillåter mig slutligen påvisa, att även om det kan vara påkallat, att
vederbörande ämbetsmyndigheter, som hava att handlägga ärenden av nu ifrågavarande
slag, strängt fasthålla vid de formella bestämmelserna i gällande författningar,
det dock torde kunna anses vara skäligt, att statsmakterna beträffande
sådana särskilda fall som dessa, vilka kanske icke kunna kallas gränsfall, men
dock måste anses ligga obetydligt på andra sidan laggränsen, anlägga vidare och
för sökandenas uppfattning mera förståeliga synpunkter. Det är ju endast helt
naturligt, att en ung man, som efter att vid läkarbesiktning hava förklarats frisk,
inträder i militärtjänst, men vid dess avslutande _ befinnes vara invalid, ofrånkomligt
anser, att den direkta orsaken till hans invaliditet är att hänföra till
förhållanden under militärtjänsten, och att såväl han som hans omgivning, om
han då nekas ersättning härför, förmenar detta vara ett utslag av statens önskan
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 8 sand. 26 höft. (Nr 36.) 826 22 2
10
BanJcoutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottets
yttrande.
att undandraga sig fullgörandet av sina ekonomiska förpliktelser gentemot honom.
De läkarvetenskapliga skäl, som häremot åberopas, frånkännas, huru vederhäftiga
dessa i och för sig än kunna vara, bevisvärde i en situation, i vilken den allmänna
uppfattningen på grund av kända förhållanden redan tagit ståndpunkt. Och då
antalet dylika fall är relativt obetydligt och de ersättningar, som ifrågasättas,
vanligen röra sig om helt ringa belopp, torde det från statsmakternas sida vara
icke endast billigt utan framför allt ur militärtjänstens synpunkter klokt att i
sådana fall visa förståelse och tillmötesgående.»
Såsom av utredningen i ärendet framgår, torde anledningen till att
Olssons ansökningar om ersättning på grund av ifrågavarande sjukdom
icke vunnit bifall, närmast vara att söka, icke såsom i motionen framhållits
i den omständigheten, att framställning icke gjorts inom den i
förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, föreskrivna tiden av två år
efter det skadan yppades, utan huvudsakligen däruti, att sagda förordning
överhuvud icke ansetts tillämplig på förevarande fall. Enligt bestämmelse
i 1 § sista stycket av nämnda förordning utgår ersättning,
om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad
militärtjänstgöring, endast under förutsättning, att tjänstgöringen »skäligen
kan antagas liava till sjukdomen bidragits. Detta har här icke
ansetts vara fallet, i det att flertalet av de i ärendet hörda läkarna
ansett omöjligt, att krigs tjänstgöringen kunnat vara orsak till sjukdomen.
Å andra sidan hava emellertid, såsom av den ovan intagna redogörelsen
framgår, så gott som alla de i ärendet hörda sakkunniga varit ense
därom, att det icke vore uteslutet, att tjänstgöringen kan hava givit
anledning till sjukdomens utbrott vid tillfället i fråga samt bidragit till
utvecklingen och förvärrandet av densamma. Åven om vid en sträng
tolkning av ovan anförda bestämmelse sistnämnda omständighet icke
kan anses tillräcklig för att möjliggöra tilldelandet av ersättning enligt
förordningen, synes det likväl med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst vara billigt, att något understöd från det allmännas sida beredes
Olsson. Av vad chefen för pensionsstyrelsen i ovan intagna promemoria
yttrat torde framgå, att Olsson icke kan bliva föremål för sjukvårdande
åtgärder från pensionsstyrelsens sida eller enligt pensionsförsäkringslagen
komma i åtnjutande av pension till sådan storlek, att den kan möjliggöra
en torftig bärgning för honom och hans familj. Vid sådant förhållande
anser utskottet ett understöd böra beviljas Olsson från allmänna
indragningsstaten; och torde detta lämpligen höra bestämmas att utgå
med det belopp, som skulle hava tillkommit Olsson, därest 1909 års
förordning vant på honom tillämplig. Sålunda bör han givetvis även
komma i åtnjutande av den förhöjning, som enligt gällande bestäm
-
Bankoutskottets utlåtande Nr .96.
11
melser utgår eller kan komma att utgå å ersättning enligt nämnda förordning.
Däremot synes i förevarande fall särskilt böra föreskrivas, att
å understödet icke må utgå dyrtidstillägg eller pensionstillägg, enär
Olsson eljest skulle bliva gynnsammare ställd än ersättningstagare enligt
1909 års förordning. Understödet synes böra beviljas att utgå från och
med ingången av år 1922.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 88, må medgiva, att till värnpliktige Carl Emanuel
Olsson må från och med den 1 januari 1922 under
hans återstående livstid från allmänna indragningsstaten
utbetalas det understöd, som skulle hava tillkommit
honom, därest förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, varit på honom tillämplig; dock
utan rätt för Olsson att å sagda understöd åtnjuta
dyrtids- eller pensionstillägg.
Stockholm den 5 maj 1922.
På bankoutskottets vägnar:
EMIL KRISTENSSON.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:301 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa framställningar angående understöd eller ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. s. 1 i texten