Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr SO

1922-05-05 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1922:36, Bankoutskottets utlåtande Nr SO

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr SO.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1922 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående

understöd eller ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till

utskottet hänvisade framställningar rörande understöd eller ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

l:o) I en inom andra kammaren av herr Fast väckt motion, nr 12,

har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om ett årligt understöd av 400

kronor åt f. d. furiren vid Kungl. Jönköpings regemente K. J. R. Sandahl,

Värnamo, att utgå från och med 1922 och under Sandahls återstående

livstid».

Beträffande motiveringen för detta yrkande liksom i fråga om vid

motionen fogade bilagor får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Sandahl, som är född den

28 mars 1880, under fälttjänstövning år 1902 på grund av olycksfall

drabbats av skada å vänstra ögat, varav följt nedsättning av synförmågan

å detta öga. Av ett handlingarna bifogat, den 16 augusti 1920 dagtecknat

läkarutlåtande framgår vidare, att synskärpan å sagda öga sedermera

under årens lopp ytterligare inskränkts till Vso av det normala, att

denna invaliditet icke nödvändiggjort Sandahls avsked ur militärtjänst

men reducerat hans allmänna arbetsduglighet med omkring 20 procent,

samt att synförmågan å det högra ögat vore normal. Enligt intyg av

f. d. banmästaren vid Vikbolandshanan A. L. Falk har Sandahl på grund

av ögonskadan gått miste om en honom utlovad anställning vid nämnda

banas banavdelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 8 samt. 26 Käft. (Nr 36.)

Ang. årligt

understöd åt

förre furiren

K. J. R. Sandahl.

Utskottet.

826 22 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutsfcottets utlåtande Nr 36.

I mars månad 1920 ingav Sandahl till Kungl. Maj:t ansökan att på

grund av den sålunda ådragna skadan komma i åtnjutande av livränta

efter samma grunder, som vore angivna i förordningen den 18 juni 1909

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Denna ansökning tillstyrktes av vederbörande regementschef,

som i ett den 29 mars 1920 avgivet yttrande förordade, att, därest berörda

förordning icke befunnes tillämplig, sökanden måtte av nåd tillerkännas

samma förmåner, som i förordningen stadgades. I förnyat,

den 17 april samma år avgivet yttrande framhöll regementschefen, bland

annat, att Sandahl ännu kvarstode i tjänst och ej önskade erhålla avsked,

enär hans existensvillkor i så fall skulle bliva i hög grad försämrade,

även om han tillerkändes pension, ävensom att han enligt gällande bestämmelser

icke kunde avskedas, då han ej uppnått härför föreskriven

levnadsålder samt vore till krigstjänst duglig. På grund av vad regementschefen

sålunda upplyst, ansåg sig vederbörande arméfördelningschef

uti ett i ärendet den 19 april 1920 avgivet utlåtande icke kunna

tillstyrka bifall till ansökningen.

Vidare hava arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse

i utlåtande den 8 februari 1921 anfört följande:

»Då Sandahl fortfarande är i tjänst vid regementet, torde ansökningen icke

för närvarande påkalla någon åtgärd, utan torde i sammanhang med Sandahls

avskedstagande uppå förnyad framställning tagas under övervägande, om och i

vad mån ersättning, utöver honom med hänsyn till tjänstetidens längd genast

vid avskedet eller sedermera tillkommande underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,

bör tillerkännas honom.»

På grund av vad sålunda i ärendet förekommit, fann Kungl. Maj:t

enligt beslut den 29 april 1921 den då gjorda ansökningen icke föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera har Sandahl den 20 maj 1921 på egen begäran erhållit

avsked ur krigstjänsten. Enligt vad i motionen uppgivits, har han funnit

sig icke kunna fullgöra sina åligganden i tjänsten, då enligt hans egna

uppgifter synförmågan även å det andra ögat blivit väsentligen nedsatt.

Enligt avskedspasset kan Sandahl först år 1930 komma i åtnjutande av

pension.

Utskottet delar den av arméförvaltningens civila departement och

sjukvårdsstyrelse uttalade uppfattningen, att frågan om ersättning till

Sandahl, utöver honom framdeles tillkommande underhåll från Vadstena

krigsmanshuskassa, efter avskedet bör i vanlig ordning göras till föremål

för vederbörande myndigheters prövning. Någon framställning

om sådan ersättning har, såvitt av handlingarna framgår, efter avskedet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

3

icke av Sandahl gjorts. På grund härav och då någon utredning icke

förebragts angående Sandahls levnadsomständigheter efter avskedet, har

utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till den väckta motionen.

Utskottet hemställer sålunda,

att förevarande motion II: 12 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

2:o) I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion, nr

14, har hemställts, »att riksdagen ville besluta, att ersättning skall utgå

till f. d. 2 kl. sjömannen vid 1 Eldarekompaniet nr 203 Petter Edvard

Ekdahl för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, oberoende av

den omständigheten, att framställning om sådan ersättning icke blivit

gjord inom föreskriven tid».

Till stöd för yrkandet har i motionen anförts bland annat följande:

»F. d. 2 kl. sjömannen vid Flottans 1 Eldarekompani nr 203 Petter Edvard

Ekdahl antogs den 3 januari 1912 till 2 kl. sjöman. Redan i mars samma år

åsamkades han under en gymnastikövning en kontusion å högra knat. Sedermera

uppstod tuberkulos i knäleden, för vilken åkomma han vårdades a sjukhus

från och med den 20 juli 1912 till och med den 11 maj 1915, då till följd av sjukdomen

rörelseförmågan i knäleden befanns så gott som fullständigt upphävd.

Med anledning härav gjorde Ekdahl hos riksförsäkringsanstalten framställning

om ersättning. ......

I resolution den 3 juli 1915 anförde riksförsäkringsanstalten bland annat

följande. . . ...

’Då emellertid i 12 § av kungl. förordningen om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, stadgas, att,

därest ej framställning om ersättning i anledning av skada göres inom 2 år efter

det skadan yppats,.rätten till ersättning skall vara förverkad, samt, såvitt av handlingarna

i ärendet framgår, framställning om ersättning icke blivit från Ekdahls

sida inom sålunda föreskriven tid gjord, har någon ersättning icke kunnat av riksförsäkringsanstalten

tillerkännas Ekdahl.’

Sedan Ekdahl den 11 maj 1915 utskrevs från flottans sjukhus i Karlskrona,

sysselsattes han med lindrig tjänst i land till år 1917, då han den 20 juli åter

inlades på flottans sjukhus, där han kvarlåg den 31 oktober 1918, då han meddelades

avsked. Efter avskedet kvarlåg Ekdahl å flottans sjukhus, där hans sjukdom

den 4 maj 1920 nödvändiggjorde amputation av högra benet ovanför knäleden.

»

Av handlingarna i ärendet framgår, att Ekdahl i mars månad 1912

under krigstjänstgöring ådragit sig skada å högra knät, för vilken skada

han måst vårdas å sjukhus under tiden den 20 juli 1912 den 11 maj

1915 och den 20 juli 1917—den 4 maj 1920, då amputation av högra benet

måst företagas, ävensom att en av Ekdahl år 1915 gjord framställning om

Ang. ersättning

åt förre

andra klass

sjömannen

P. E. Ekdahl

för kroppsskada,

ådragen

under

militärtjänstgöring.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutsicottets utlåtande Nr 36.

Ang. ersättning

åt C. EOlsson

för

kroppsskada,

ådragen under

militärtjänstgöring.

ersättning i anledning av ifrågavarande skada icke kunnat av riksförsäkringsanstalten

bifallas, enär densamma icke skett inom den i 12 § av

förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, föreskrivna tid av två år efter

det skadan yppats.

Utskottet tillåter sig erinra, att riksdagen efter framställning av

Kungl. Maj:t i ett flertal fall medgivit, att ersättning enligt 1909 års

förordning må utgå utan binder av berörda preskriptionsbestämmelse,

ävensom att, på grund av det stora antalet framställningar av ifrågavarande

art, tiden för förverkande av rätten till sådan ersättning genom

beslut av 1920 års riksdag utsträckts till tre år efter det skadan yppats.

Då, såsom av handlingarna i ärendet framgår, Ekdahl, därest han inom

föreskriven tid ingivit sin framställning, skulle hava varit berättigad till

ersättning enligt 1909 års förordning, har utskottet, i betraktande jämväl

av de i motionen anförda omständigheterna i övrigt, funnit sig höra

förorda,, att Ekdahl utan hinder därav, att framställning om ersättning

icke blivit gjord inom föreskriven tid, må komma i åtnjutande av den

ersättning, vartill han enligt grunderna för berörda förordning kan anses

berättigad.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 14, må medgiva, att till förre andra klass sjömannen

Petter Edvard Ekdahl må — utan hinder därav,

att framställning om ersättning icke blivit gjord inom

den tid, som föreskrivits i 12 § av förordningen den

18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring — från beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond utbetalas

den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda

förordning kan anses berättigad.

. 3:o) 1 en inom andra kammaren av herr Johanson i Hörninge väckt

motion, nr 88, har hemställts, Datt riksdagen för sin del måtte medgiva,

att till f. d. värnpliktige nr 26 16/05 Carl Emanuel Olsson från Borgholms

stad .må — utan hinder därav att framställning om ersättning

icke blivit gjord inom den i § 12 av förordningen av 18 juni 1909 om

ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

föreskriven tid — från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

utbetalas den ersättning., vartill han enligt grunderna för nämnda förordning

kan anses berättigad)).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-utskottets utlåtande Nr SO.

Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:

»Under tiden 29 december 1915—12 februari 1916 var värnpliktige (Jarl

Emanuel Olsson från Itesmo socken, Kalmar län, inkallad till krigstjänstgöring,

med förläggningsort Kalmar.

Vid en »terrängmarsch» en dag i medio av januari 1916, råkade Olsson vid

ett hopp över ett större dike ådraga sig skada i ryggen, såsom av bifogade läkareocli

förhörsintyg närmare framgår.

Olsson blev friskriven från vidare fullgörande av värnplikt och sökte fléra

läkare, men har någon förbättring i hans sjukdomstillstånd ej inträtt, utan har

som av intygen framgår en fullständig arbetsoförmåga inträtt.

Olsson ägde, vid iråkandet av sin sjukdom, ett litet jordbruk, men som han

nödgades sälja, då hans iråkade sjukdom hindrade honom att själv sköta detsamma.

Det lilla kapital, som han vid försäljningen erhöll, har under de senare

åren åtgått till läkare och familjens underhåll, vårföre han befinner sig i behov

av hjälp för sig och sin familjs uppehälle.

Olsson, som i det längsta hoppades att bliva återställd till sin hälsa utan

att anlita statens hjälp till sitt uppehälle, kom på grund härav ej att söka ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, inom

loppet av den uti § 12 i förordningen av den 18 juni 1909 stadgade tid av 2 år

efter den dag skadan uppkom gjord hemställan därom.

Det synes mig därför rättvist, att Olsson tillerkännes det understöd, som

han icke velat söka så länge hans egna tillgångar räckte till för hans och familjens

uppehälle, nu borde tillerkännas honom, oberoende av att ansökan härom

icke inkommit i förordningen föreskriven tid.»

Beträffande de vid motionen fogade bilagorna får utskottet hänvisa

till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Olsson, som är född år

1887 och under tiden den 29 december 1915 -den 12 februari 1916

varit inkallad till krigstjänstgöring vid Kalmar regemente, under en

fältmarsch i mitten av januari månad sistnämnda år vid hopp över ett

dike ådragit sig smärtor i ryggen och benen och på grund härav av

vederbörande militärläkare, som ansåg begynnande ryggmärgslidande

föreligga, blivit befriad från vidare tjänstgöring.

Sedan Olssons hälsotillstånd efter militärtjänstens slut ytterligare

försämrats, ingick Olsson den 31 maj 1918 till riksförsäkringsanstalten

med ansökan om skäligt årligt understöd eller ersättning för den skada,

som han ådragit sig under militärtjänstgöringen. Eiksförsäkringsanstalten

inhämtade i ärendet yttrande av regementsläkaren vid Kalmar

regemente, som däri anförde bland annat följande:

Olsson hade under en terrängmarsch i januari 1916 vid hemkomsten känt

sig sjuk med smärtor i kroppen, särskilt i ryggen, och stelhet i benen, samt av

tjänstgörande läkaren, som ansåg börjande ryggmärgslidande föreligga, i anledning

därav befriats från vidare övningar. Nämnda ryggmärgslidande hade sedan befunnits

vara sclérose en plaques, med symtom av spastisk spinalparalys (kramp
-

TJtskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jiankoutskottets utlåtande Nr 36.

artad ryggmärgsförlamning) och måste anses som obotlig. Orsaken till denna

sjukdom vore ej med säkerhet känd men ansåges numera bero på medfött abnormt

anlag. Militärtjänstgöringen med den omnämnda terrängmarschen kunde

därför ej anses hava förorsakat sjukdomen men möjligen hava givit anledning

till dess utbrott vid tillfället i fråga.

Vidare begärde riksförsäkringsanstalten över ansökningen utlåtande

av medicinalstyrelsen, som efter inhämtande av yttrande från medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Lennmalm,''den 28 december

1918 avgav det utlåtandet, att militärtjänstgöringen icke kunde anses

hava framkallat den sjukdom (Sclérose en plaques), varav Olsson lede,

men att det icke vore uteslutet, att militärtjänsten i fråga kunde hava

bidragit till utvecklingen och förvärrandet av nämnda sjukdom.

Genom beslut den 15 januari 1919 förklarade riksförsäkringsanstalten,

att som Olssons tjänstgöring icke skäligen kunde anses hava

bidragit till den sjukdom, varav han lede, anstalten jämlikt bestämmelserna

i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 funnit någon ersättning icke

kunna tillerkännas Olsson för sjukdomen.

Den 7 juni 1920 ingick Olsson till riksförsäkringsanstalten med

en förnyad framställning i ärendet, däri han hemställde om ändring av anstaltens

nyssnämnda beslut. Till stöd för denna hemställan åberopades

bland annat ett vid framställningen fogat utlåtande av leg. läkaren J.

Bergqvist, vilken anförde, bland annat, att av företagna undersökningar

framginge, att Olsson under sin föregående levnad varit frisk och icke

lidit av några som helst symptom på någon central nervsjukdom ävensom

att det icke syntes lida ringaste tvivel, att sjukdomen i hög grad

påskyndats och förvärrats (eventuellt kommit till utbrott) av militärtjänstgöringen.

I utlåtandet framhölls vidare, att Olsson på grund av

sjukdomen icke vore i stånd att försörja sig eller någonsin komme att

bli det, samt att han på grund av sjukdomen och de bekymmer, som

hans ekonomi gåve honom, lede av nervsvaghet med melankolisk prägel.

På riksförsäkringsanstaltens begäran avgav medicinalstyrelsen, efter

hörande av professorn Lennmalm, den 23 juli 1920 förnyat utlåtande i

ärendet av innehåll, att Olssons ryggmärgslidande syntes hava börjat

under militärtjänstgöringen men icke kunde vara framkallat av nämnda

tjänstgöring såsom sådan, varemot det icke vore omöjligt, att militärtjänstgöringen

kunnat bidraga till ryggmärgssjukdomens vidare utveckling

och försämring.

Över Olssons nu förevarande framställning avgavs yttrande jämväl

av riksförsäkringsanstaltens överläkare, professorn J. Åkerman, vilken

anförde bland annat följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

BanJcoutslcottcts utlåtande Nr 36.

7

»Intet påtagligt moment för militärtjänsten såsom vållande kan anföras.

Ingen lokal skada. Ingen infektionssjukdom. Enär åkomman, som är av utpräglad

ungdomstyp, medför fortskridande försämring, även om stillhet och vård

och behandling lämnas, synas mig grundade skäl för ersättning på grund av skada

eller sjukdom i militärtjänsten icke förefinnas.»

Genom beslut den 7 september 1920 förklarade sig riksförsäkringsanstalten,

under erinran jämväl därom, att ersättningsanspråket icke

framställts inom två år efter det sjukdomen yppats och fördenskull enligt

bestämmelserna i ovanberörda förordning den 18 juni 1909 måste anses

preskriberat, icke finna skäl frångå sitt tidigare i ärendet fattade beslut.

I ansökan den 7 april 1921 gjorde Olsson härefter hos Kungl.

Maj:t framställning om ersättning för skada och därav följande full invaliditet,

som orsakats under militärtjänstgöringen. Tillika anhöll han att,

därest denna framställning skulle avslås, av nåd bliva tilldelad den ersättning

och hjälp, lagen stadgade för full invaliditet, orsakad av militärtjänstgöring.

I utlåtande över denna ansökning förklarade sig riksförsäkringsanstalten,

under hänvisning till vad tidigare i ärendet förekommit, icke

kunna tillstyrka bifall till framställningen. Genom beslut den 30 september

1921 fann Kungl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

På begäran har riksförsäkringsanstalten avgivit ett till utskottet

överlämnat utlåtande över motionen och däri anfört, bland annat, följande:

»I förevarande motion har motionären hemställt, att riksdagen måtte för

sin del medgiva att utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser till Olsson

måtte från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,

vartill denne enligt grunderna för nådiga förordningen om ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909,

kan anses berättigad.

Vidkommande frågan, huruvida Olsson, frånsett gällande preskriptionsbestämmelser,

enligt omförmälda ordning skall kunna anses berättigad till ersättning

för den kroppsskada, varav han lider, anser sig riksförsäkringsanstalten, som

vid avgivandet av sitt underdåniga utlåtande den 3 augusti 1921 haft tillfälle taga

del av de vid motionen fogade intygen, böra vidhålla den ståndpunkt, anstalten

intagit till förevarande ersättningsfråga.

Såsom av anstaltens överläkare, professor J. Åkerman, framhållits, har

Olsson redan under första delen av sin värnpliktstjänstgöring befunnits klen,

vilket också framgår av det vid motionen fogade, av komministern Adolf Simonsson

utfärdade intyget rörande Olssons tidigare hälsotillstånd. Den omständigheten,

att en försämring inträdde under en marscliövning under januari månad

1916, torde närmast bero på sjukdomstillståndet, som framträdde tydligare i samband

med de kroppsansträngningar, som en terrängmarsch givetvis kräver. Något

Riks försäkringsanstaltens

yttrande över

motionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Särskilt

yttrande.

P. M. av

chefen för

pensionsstyrelsen.

påtagligt moment, någon lokal skada eller någon infektionssjukdom under Olssons

militärtjänstgöring har icke heller kunnat anföras såsom vållande till hans kroppsskada.

Då härtill kommer, att den åkomma, varav Olsson lider, sclérose en paques,

till sin orsak är av vetenskapen okänd, och då densamma anses medföra

fortskridande försämring, även om patienten befinner sig i stillhet samt behörig

vård och behandling lämnas, torde grundade skäl förefinnas för att ersättning

på grund av skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, icke i förevarande

fall skall utgå.

Om också Eders Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar ansett sig böra

utverka riksdagens medgivande till ett dispenserande från formella bestämmelser

i gällande författningar, torde det komma att medföra farliga konsekvenser, om

riksdagen medverkar till ett dispenserande härutöver. Sålunda skulle det kunna

tänka sig, att dispens skulle kunna ifrågakomma jämväl beträffande 1916 års

olycksfallsförsäkringslag.

Om också någon ersättning jämlikt nyssnämnda förordning icke kan tillerkännas

Olsson enligt riksförsäkringsanstaltens mening, synes möjlighet förefinnas

för att Olsson på annat sätt må komma i åtnjutande av vård och understöd,

exempelvis genom pensionsstyrelsens försorg.»

Vid ärendets behandling i riksförsäkringsanstalten anmälde en ledamot

av anstalten, byråchefen Eisen, skiljaktig mening och yttrade därvid:

»Ehuru även enligt min mening det icke kan anses utrönt, att militärtjänstgöringen

på det sätt bidragit till Olssons sjukdom, som avses i militärersättningsförordningen,

finner jag dock för min del, med hänsyn särskilt till vad

medicinalstyrelsen anfört, starka billighetsskäl tala för, att något understöd beredes

honom.»

Med anledning av riksförsäkringsanstaltens uttalande, att möjlighet

för Olsson syntes förefinnas att exempelvis genom pensionsstju-elsens försorg

komma i åtnjutande av vård och understöd, har chefen för nämnda

styrelse, generaldirektören af Jochnick, på därom framställd begäran till

utskottet överlämnat en promemoria i ärendet av följande lydelse:

»I sitt den 24 mars 1922 i ärendet avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten

anfört, att möjlighet syntes förefinnas för att Olsson på annat sätt än

enligt kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, kunde komma i åtnjutande av vård och

understöd, exempelvis genom pensionsstyrelsens försorg.

Då den sjukdom, scléros en plaques, varav Olsson uppgivits lida, icke lärer

kunna påverkas av någon behandling, kan han icke bliva föremål för sjukvårdande

åtgärder från pensionsstyrelsens sida. Däremot är det möjligt, att han,

efter därom gjord ansökan, kan beviljas pension enligt pensionsförsäkringslagen,

något varom man emellertid icka kan med bestämdhet yttra sig utan att närmare

känna Olssons ekonomiska ställning och övriga förhållanden. I alla händelser

blir en dylik pension ej så stor, att den räcker till hans och familjens

torftiga bärgning, utan synes det önskligt, om lijälp i en eller annan form kunde

beredas honom från annat håll. Beträffande storleken av denna hjälp är det

mera vanskligt att yttra sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr .''16.

9

Jag erinrar emellertid om, att 1920 års riksdag, som av bilagda proposition

nr BO och riksdagsskrivelse nr 296 punkt 19 framgår, behandlade ett liknande

fall, varvid värnpliktige nr 24067/1914 K. O. Ulinder, vars ansökan om understöd

blivit år 1917 avslagen av riksförsäkringsanstalten, av riksdagen tillerkändes rätt

att från allmänna indragningsstaten under sin återstående livstid åtnjuta understöd

med sådant belopp, att detsamma jämte det pensionsbelopp, han äger uppbära

från allmänna pensionsförsäkringen, uppgår till 300 kronor för år.

Vid jämförelse med sistnämnda fall synes mig Olssons ansökan avsevärt

starkare motiverad och mera beaktansvärd. Beträffande Ulinder hade de i saken

hörda läkarna förklarat, att av förhållandena icke framgått, att han ådragit sig

sin sjukdom under militärtjänstgöringen, än mindre att denna skulle bidragit till

eller förorsakat, sjukdomens uppkomst och utveckling. Det påvisades ock, att

Ulinder under hela tjänstgöringstiden ej varit sjukskriven och varken under

densamma eller under 9 V? månader efter dess avslutande sökt någon läkare.

Det var ej uteslutet, att Ulinder genom lämplig vård kunnat bliva återställd.

Yad åter Olsson angår inträffade sjukdomens utbrott under tjänstgöringstiden

och föranledde, att han under återstoden av densamma blev otjänstbar, och har

hans sjukdom sedan alltjämt förvärrats, så att han nu uppenbarligen är att betrakta

som invalid. Sjukdomen lärer vara obotlig och progredierande. Medicinalstyrelsen,

vars expert förklarar sjukdomens orsak vara fullkomligt okänd,

anser icke uteslutet, att militärtjänstgöringen kan hava bidragit till utvecklingen

och förvärrandet av densamma.

Från riksförsäkringsanstalten har jag inhämtat, att Olssons arbetsförmåga

att döma efter de vid motionen bifogade intygen torde anses vara nedsatt med

åtminstone 80 %. Om hans ansökan av riksförsäkringsanstalten bifallits, skulle

sålunda livräntan sannolikt icke understigit 540 kronor. Men då sjukdomen är

progredierande, kan snart nog den tidpunkt vara inne —- det är icke uteslutet,

att redan nu så är fallet, då de senaste läkareintyget är avgivet för cirka tre år

sedan — att han är att betrakta såsom fullständigt arbetsoförmögen enligt bestämmelserna

i kungl. förordningen den 18 juni 1909 5 § 1), då livräntan skulle

uppgå till 675 kronor. Av ovannämnda båda livräntebelopp utgör 1 „ dyrtidstillägg.

Under dessa förhållanden synes det mig skäligt, att Olsson från allmänna

indragningsstaten tillförsäkras ett under hans'' återstående livstid utgående understöd

till sådant belopp, att detsamma jämte det pensionsbelopp, han eventuellt

kan komma att uppbära från allmänna pensionsförsäkringen, uppgår till åtminstone

500 kronor för år.

Jag tillåter mig slutligen påvisa, att även om det kan vara påkallat, att

vederbörande ämbetsmyndigheter, som hava att handlägga ärenden av nu ifrågavarande

slag, strängt fasthålla vid de formella bestämmelserna i gällande författningar,

det dock torde kunna anses vara skäligt, att statsmakterna beträffande

sådana särskilda fall som dessa, vilka kanske icke kunna kallas gränsfall, men

dock måste anses ligga obetydligt på andra sidan laggränsen, anlägga vidare och

för sökandenas uppfattning mera förståeliga synpunkter. Det är ju endast helt

naturligt, att en ung man, som efter att vid läkarbesiktning hava förklarats frisk,

inträder i militärtjänst, men vid dess avslutande _ befinnes vara invalid, ofrånkomligt

anser, att den direkta orsaken till hans invaliditet är att hänföra till

förhållanden under militärtjänsten, och att såväl han som hans omgivning, om

han då nekas ersättning härför, förmenar detta vara ett utslag av statens önskan

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 8 sand. 26 höft. (Nr 36.) 826 22 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

BanJcoutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottets

yttrande.

att undandraga sig fullgörandet av sina ekonomiska förpliktelser gentemot honom.

De läkarvetenskapliga skäl, som häremot åberopas, frånkännas, huru vederhäftiga

dessa i och för sig än kunna vara, bevisvärde i en situation, i vilken den allmänna

uppfattningen på grund av kända förhållanden redan tagit ståndpunkt. Och då

antalet dylika fall är relativt obetydligt och de ersättningar, som ifrågasättas,

vanligen röra sig om helt ringa belopp, torde det från statsmakternas sida vara

icke endast billigt utan framför allt ur militärtjänstens synpunkter klokt att i

sådana fall visa förståelse och tillmötesgående.»

Såsom av utredningen i ärendet framgår, torde anledningen till att

Olssons ansökningar om ersättning på grund av ifrågavarande sjukdom

icke vunnit bifall, närmast vara att söka, icke såsom i motionen framhållits

i den omständigheten, att framställning icke gjorts inom den i

förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, föreskrivna tiden av två år

efter det skadan yppades, utan huvudsakligen däruti, att sagda förordning

överhuvud icke ansetts tillämplig på förevarande fall. Enligt bestämmelse

i 1 § sista stycket av nämnda förordning utgår ersättning,

om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad

militärtjänstgöring, endast under förutsättning, att tjänstgöringen »skäligen

kan antagas liava till sjukdomen bidragits. Detta har här icke

ansetts vara fallet, i det att flertalet av de i ärendet hörda läkarna

ansett omöjligt, att krigs tjänstgöringen kunnat vara orsak till sjukdomen.

Å andra sidan hava emellertid, såsom av den ovan intagna redogörelsen

framgår, så gott som alla de i ärendet hörda sakkunniga varit ense

därom, att det icke vore uteslutet, att tjänstgöringen kan hava givit

anledning till sjukdomens utbrott vid tillfället i fråga samt bidragit till

utvecklingen och förvärrandet av densamma. Åven om vid en sträng

tolkning av ovan anförda bestämmelse sistnämnda omständighet icke

kan anses tillräcklig för att möjliggöra tilldelandet av ersättning enligt

förordningen, synes det likväl med hänsyn till vad i ärendet blivit

upplyst vara billigt, att något understöd från det allmännas sida beredes

Olsson. Av vad chefen för pensionsstyrelsen i ovan intagna promemoria

yttrat torde framgå, att Olsson icke kan bliva föremål för sjukvårdande

åtgärder från pensionsstyrelsens sida eller enligt pensionsförsäkringslagen

komma i åtnjutande av pension till sådan storlek, att den kan möjliggöra

en torftig bärgning för honom och hans familj. Vid sådant förhållande

anser utskottet ett understöd böra beviljas Olsson från allmänna

indragningsstaten; och torde detta lämpligen höra bestämmas att utgå

med det belopp, som skulle hava tillkommit Olsson, därest 1909 års

förordning vant på honom tillämplig. Sålunda bör han givetvis även

komma i åtnjutande av den förhöjning, som enligt gällande bestäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr .96.

11

melser utgår eller kan komma att utgå å ersättning enligt nämnda förordning.

Däremot synes i förevarande fall särskilt böra föreskrivas, att

å understödet icke må utgå dyrtidstillägg eller pensionstillägg, enär

Olsson eljest skulle bliva gynnsammare ställd än ersättningstagare enligt

1909 års förordning. Understödet synes böra beviljas att utgå från och

med ingången av år 1922.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 88, må medgiva, att till värnpliktige Carl Emanuel

Olsson må från och med den 1 januari 1922 under

hans återstående livstid från allmänna indragningsstaten

utbetalas det understöd, som skulle hava tillkommit

honom, därest förordningen den 18 juni 1909 om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, varit på honom tillämplig; dock

utan rätt för Olsson att å sagda understöd åtnjuta

dyrtids- eller pensionstillägg.

Stockholm den 5 maj 1922.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:301 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa framställningar angående understöd eller ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. s. 1 i texten