Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 32

1923-04-30 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1923:32, Bankoutskottets utlåtande Nr 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1923 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av vissa framställningar rörande pensioner

och understöd.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till

utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd.

1:°)

I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1923 dagtecknad proposition

nr 163 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikation särenden för samma

dag, föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till

riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

a) I punkt l:o) av sagda proposition har hemställts, att riksdagen

må medgiva, att till avlidne förre stationsinspektoren vid statens järnvägar

Per Åkesson Blom sterq vists änka Maria Blomster qvist, född Lundgren,

må av trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp av 600

kronor, att utgå från och med den 1 januari 1923 i enlighet med de

grunder, som i § 6 av gällande reglemente för statens järnvägars änkeoch

pupillkassa stadgas rörande pensioner till änkor efter delägare i

nämnda kassa.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer

sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

b) Under punkt 2:o har hemställts, att riksdagen må medgiva, att

förre postföraren Johan Petter Siikavuopio må från och med den 1 januari

1923 under sin återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd av 400

kronor, att utgå av postmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 samt. 29 käft. (Nr 32.)

Ang.

pension ål

förre stationsinspektoren

P. A. Blomsterqvists

änka.

Ang.

understöd åt

förre postföraren

J. P.

Siikavuopio.

824 28 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskott ets utlåtande Nr H2.

General
poststyrelsen.

Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen i förevarande

ärende anfört följande:

»I skrivelse den 27 februari 1923 har generalpoststyrelsen anmält,

att förre postföraren Johan Petter Siikavuopio hos styrelsen gjort hemställan

om tillerkännande av någon pension för sin återstående livstid.

Styrelsen har anfört i huvudsak följande:

Siikavuopio hade varit anställd som postförare å den 37,2 mil, fram och åter,

långa postföringslinjen Karesuando—Skibotn i Norge i det närmaste 24 år eller

under tiden 1 april 1898—28 februari 1922, vid vilken senare tidpunkt postföringen

å sagda linje indragits. Han hade därunder haft att fullgöra — under

vintern med häst och åkdon, eljest till fots och per roddbåt — en postföringstur

fram och åter varannan vecka, dragande en tid av, för varje gång, sammanlagt 7

dagar. I ersättning för denna postföring, som omfattat jämväl avlämning respektive

mottagning av post utmed linjen, hade Siikavuopio uppburit under sommaren

1918 samt från och med den 1 januari 1919 ett belopp av 45 kronor per

färd fram och åter eller 1,170 kronor för år, utom dyrtids tillägg. Tidigare hade

ersättningen varit 35 kronor för dubbel färd eller 910 kronor för år.

Siikavuopio vore född den 15 januari 1858 och sålunda nu över 65 år

gammal. Han lede av bråck, antagligen förorsakat genom det ansträngande arbetet,

och skulle, enligt uppgift, dessutom hava drabbats av slaganfall, vederbörande

kommunalnämndsordförande hade intygat, att Siikavuopio, som alltid varit mindre

bemedlad, levde i fattiga omständigheter. Sin ansökan om understöd hade Siikavuopio

också motiverat med att han numera till följd av ålder och sjukdom vore

urståndsatt att försörja sig och sin familj, bestående av hustru, en minderårig

dotter och en något ofärdig son.

Generalpoststyrelsen tilläte sig erinra därom, att enligt de av Kungl. Maj:t

den 20 juni 1913 och den 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av understöd

m. m. åt personer, som äro eller varit anställda i postverket eller anlitats

i dess ärenden, gällde, att understöd till belopp, motsvarande högst % av senast

utgående ersättning kunde tilldelas poststationsföreståndare och lantbrevbärare,

som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år eller, undantagsvis, under kortare

tid, och som befunnes vara i behov av understöd. Dessa grunder, vilka fastställts

efter riksdagens hörande, medgåve icke tilldelande av understöd åt sådana

postförare, som, utan att verkställa lantbrevbäring, allenast forslat post direkt

mellan två eller flera postanstalter.

Emellertid hade riksdagen vid skilda tillfällen, med anledning av väckta

motioner eller på grund av avlåtna propositioner, av postmedel beviljat postförare

årliga understöd, nämligen år 1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund, till

belopp av 300 kronor, år 1911 åt Anders Johan Eriksson, Grinstad, till belopp

av 120 kronor, år 1913 åt Olof Johansson Ferm, Bua, Örn, till belopp av 300

kronor, år 1918 åt Adolf Fredrik Lundberg, Katan, samt åt Jonas Lilja, Dädesjö,

vardera till belopp av 200. kronor, år 1922 åt Mikael Mikaelsson, Yttervik, till

belopp av 250 kronor.

Härförutom hade av riksdagen år 1919 beviljats årligt understöd av 300

kronor åt förre entreprenören av posttransporterna inom Jönköpings stad Carl

Gustaf Johansson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 82.

3

Generalpoststyrelsen ansåge, att även Siikavuopio borde tilldelas ett årligt

understöd.. Av vad styrelsen liade sig bekant och i övrigt genom infordrade upplysningar

inhämtat rörande de förhållanden, under vilka Siikavuopio haft att

framföra posten å den över 37 mil långa ödemarkslinjen Karesuando—Skibotn

och åter, Sveriges nordligaste postföringslinje utefter landets nordligaste gräns,

framginge otvetydigt, att hans arbete varit av synnerligen krävande natur. Siikavuopios

postfärder genom väglös ödemark, sommartiden genom myrar och över

ospångade vattendrag, vintertiden genom snö och långvarigt mörker, vore en

arbetsprestation i statens tjänst, som — i all synnnerhet om den jämfördes med

förhållandena i mer kultiverade bygder — väl kunde betecknas såsom i sitt slag

en kulturbragd. Under »menföret», då isarna varken bure eller bruste, hade

postens framförande av postföraren krävt alldeles särskilda personliga kvalifikationer

jämte ett synnerligt nit och intresse. Att sådana egenskaper också varit

till finnandes hos Siikavuopio, framginge redan av den, visserligen icke på understödsfrågans

prövning inverkande omständigheten, att Siikavuopio under hela

tiden för sin anställning som postförare varit bosatt 5 mil från postföringslinjens

utgångspunkt, Karesuando poststation. Till de över 37 milen för varje postfärd

hade sålunda kommit 10 mils fram- och återfärd till poststationen. I avgivna

yttranden hade Siikavuopios förmän intygat, att icke någon som helst anmärkning

mot denne förekommit från vare sig postverkets eller den korresponderande

allmänhetens sida, samt livligt tillstyrkt, att Siikavuopio måtte beviljas ett ålderdomsunderstöd

av sådan storlek, att det satte honom i stånd att någorlunda bekymmerslöst

fylla sina behov under återstående levnadsdagar. Även i övriga

infordrade yttranden lämnades Siikavuopio goda vitsord. Postdirektionen i Norra

distriktet funne med hänvisning till av vederbörande kommunalnämndsordförandes

intyg Siikavuopio vara i stort behov av ekonomisk hjälp och tillstyrkte

en hemställan, att sökanden måtte tillerkännas ett årligt understöd av 400 kronor.

Ett sådant understödsbelopp funne generalpoststyrelsen jämväl för sin del skäligt.

Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen

hemställt, att Kung]. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att Siikavuopio

matte från och med den 1 januari 1923 under sin återstående

livstid av postmedel uppbära ett årligt understöd av 400 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 12 mars 1923 tillstyrkt bifall till

generalpoststyrelsens framställning.

Postförare, som icke äro att hänföra till lantbrevbärare, äro, såsom

generalpoststyrelsen framhållit, icke berättigade till pension eller understöd.

När sådana personer i undantagsfall beviljats understöd av statsmedel,

har detta varit att tillskriva särskilda omständigheter, såsom

olycksfall under tjänsteutövning eller lång anställningstid under svåra

och krävande förhållanden. I det nu förevarande fallet synas mig sådana

särskilda starka skäl för tilldelande av understöd vara för handen. Jag

vill d ärför tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.))

Departe
hientschefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd

åt lantbrevbäraren

L. F. Almströms

änka.

Såsom departementschefen, erinrat, äro postförare, vilka icke tjänstgjort

som lantbrevbärare, ej berättigade till pension eller understöd av

allmänna medel. Endast i vissa undantagsfall har riksdagen, där alldeles

särskilda omständigheter förelegat, beviljat dylika understöd. Det

arbete, som Siikavuopio under 24 år utfört för framförande av posten

den 37 mil långa linjen genom obanade ödemarker i landets nordligaste

trakter, måste enligt utskottets mening betraktas såsom en kulturbragd

i sitt slag och bär vittne om ett mindre vanligt nit och intresse vid

fullgörandet av den med synnerliga besvärligheter förenade tjänstgöringen.

Under sådana förhållanden anser utskottet, att staten bör bevilja

ett ålderdomsunderstöd åt Siikavuopio och vill därför helt ansluta

sig till Kungi. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, må medgiva, att förre postföraren

Johan Petter Siikavuopio må från och med den

1 januari 1923 under sin återstående livstid åtnjuta ett

årligt understöd av fyrahundra kronor, att utgå av

postmedel.

2:o.

I en inom första kammaren under nr 32 väckt motion har herr

Carl Eriksson hemställt, »att riksdagen måtte bevilja avlidne lantbrevbäraren

Lars Fredrik Almströms änka Karin Almström i Gunnarsbo,

Ljusdals socken, från och med den 1 januari 1923 under hennes återstående

livstid ett årligt understöd av 300 kronor, att utgå av postmedel».

Till stöd för yrkandet har anförts, bland annat, att Almström, som

under omkring 22 år tjänstgjort såsom lantbrevbärare, den 23 november

1921 avlidit av hjärtslag, som träffat honom under pågående brevbäringstur,

samt efterlämnat änka och två barn i brydsamma ekonomiska

förhållanden.

Beträffande motiveringen i övrigt liksom i fråga om de bilagor,

som fogats vid motionen, får utskottet hänvisa till densamma.

över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banlcontslcottets utlåtande Nr 32.

5

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande anfört huvudsakligen följande:
I

fråga om Almström vore till de i vederbörande motion med bilagor meddelade

sakuppgifter att tillägga, att den av Almström sedan den 1 oktober 1899

eller under något mer än 22 år fullgjorda lantbrevbäringen utefter den 15 km.

långa linjen Ljusdal—Gunnarsbo utförts med två turer (fram och åter) i veckan,

vilket beräknades taga en arbetstid av 7 1/2 timmar per dubbel tur. I ersättning

hade Almström under åren närmast före sin död uppburit:

fr. o. m. den 1 jan. 1917 4 kr. 70 öre pr dubbel tur eller 9 kr. 40 öre pr vecka,

» » » » 1 » 1919 7 » pr dubbel tur eller 14 kr. pr vecka,

» » » » 1 » 1921 7 » 50 öre (50 öre som provisoriskt tillägg) pr

dubbel tur eller 15 kr. pr vecka.

För år räknat hade Almström alltså vid tiden för sin den 23 november 1921

timade död uppburit en ersättning av 780 kronor.

I skrivelse till generalpoststyrelsen den 6 december 1921 hade Almströms

änka hemställt, att styrelsen ville bereda henne ett årligt understöd av 300 kronor,

vilken hemställan generalpoststyrelsen på grund av gällande bestämmelser

ansett icke kunna föranleda till någon styrelsens åtgärd.

Generalpoststyrelsen har vidare erinrat, att styrelsen vid prövning av

berörda ansökning haft att följa de i kungl. brev den 20 juni 1913

och 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av åldersdomsunderstöd

åt vissa anställningshavare vid postverket. Enligt nämnda grunder

kunde dylikt understöd till belopp, motsvarande högst 2/s av senast

utgående ersättning, tillerkännas poststationsföreståndare och lantbrevbärare,

som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år eller undantagsvis

under kortare tid och som tillika befunnes vara i behov av understöd.

Dessa grunder, vilka fastställts efter riksdagens hörande, medgåve sålunda

icke tilldelande av understöd åt efterlevande till anställningshavare

inom nu omförmälda grupper.

Beträffande det i motionen gjorda yrkandet har generalpoststyrelsen

framhållit, att Almström vid sin av dödsfallet föranledda avgång icke

innehade så lång anställningstid, att han, därest avgången föranletts av

andra skäl, haft obetingad rätt till understöd, samt härefter yttrat:

Ur principiell synpunkt måste invändning resas mot ett yrkande, att Almströms

änka skulle komma i åtnjutande av ett understöd, vartill Almström själv,

i förekommande fall, icke varit med stöd av gällande bestämmelser berättigad.

Härtill komme, att Almström näppeligen kunde anses hava varit för sitt och

familjens uppehälle ens i mera väsentlig grad hänvisad till sin anställning vid

postverket. Almströms lantbrevbärarsyssla, påkallande tjänstgöring endast två

dagar i veckan, måste anses hava för honom haft karaktären av bisyssla med

syfte att bidraga till, men ej täcka kostnaden för familjens försörjning.

Med allt beaktande av de ömmande omständigheter, som i nu omhandlade

fall förelåge, syntes det generalpoststyrelsen icke principiellt tillrådligt att till -

Generalpost
styrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32

Statskontor et

Utskottet.

styrka bifall till den motionsvis gjorda hemställan om beviljande av årligt understöd

åt änkan Karin Almström.

Under åberopande av vad sålunda anförts, har generalpoststyrelsen

avstyrkt bifall till motionen i fråga.

Statskontoret har för egen del anfört följande:

»Som stod för sitt yrkande har motionären åberopat, bland annat, 1920 års

riksdags beslut angående beviljande av ett årligt understöd å 300 kronor åt änkan

efter lantbrevbäraren K. J. Eriksson (skr. nr 174). Statskontoret vill emellertid

erinra, att bankoutskottet vid samma riksdag i denna fråga uttalade att, då

änkan Eriksson icke lagligen vore berättigad till pension och i övrigt några omständigheter

icke anförts, vilka syntes böra föranleda till beviljande av understöd

från statens sida, samt då vidare ett bifall till motionen skulle innebära

ett frångående av dittills tillämpade principer, utskottet ansåge sig med hänsyn

till de konsekvenser, ett bifall skulle medföra, böra avstyrka bifall till den i

denna fråga väckta motionen. Yad utskottet sålunda anfört synes statskontoret

äga full giltighet även beträffande nu ifrågavarande pensioneringsfråga; och vill

statskontoret särskilt framhålla, att Almström visserligen avlidit under arbete

för postverkets räkning, men att dödsfallet icke synes hava föranletts av detta

arbete. Med stöd av det anförda får statskontoret som sin åsikt uttala, att ifrågavarande

motion icke synes böra bifallas.»

Med hänsyn till arten av mannens anställning är änkan Almström

icke lagligen berättigad till pension. Några särskilda omständigheter

av beskaffenhet att böra föranleda till beviljande av understöd från statens

sida hava enligt utskottets mening ej heller blivit anförda. Av

den förebragta utredningen framgår, att Almströms lantbrevbärarsyssla

påkallat tjänstgöring endast två dagar i veckan, varför hans anställning

i postverkets tjänst närmast varit att betrakta såsom en bisyssla. Härtill

kommer, att Almströms tjänstetid icke varit så lång, att han själv

skulle, därest han av annan anledning än dödsfall avgått från tjänsten,

varit berättigad till understöd av allmänna medel. Vid sådant förhållande

och då dödsfallet icke torde kunna anses hava föranletts av Almströms

arbete i postverkets tjänst, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka

bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion I: 32 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 7

3:o.

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Trollhättan väckt

motion nr 19 har hemställts, att riksdagen måtte åt lådbrevbäraren

Konrad Olsson under hans återstående livstid bevilja ett årliert understöd

av 300 kronor.

Till stöd för yrkandet har i motionen framhållits, bland annat, att

Olsson, som omkring 20 år varit anställd i postverkets tjänst, nu vore

sjuk och icke syntes mera kunna utföra något nämnvärt inkomstbringande

arbete samt att enligt motionen bifogat läkarintyg sjukdomen

(kronisk muskelreumatism) delvis adragits under arbetet i postverkets

tjänst.

Beträffande de av motionären i övrigt åberopade skälen får utskottet

hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.

Över förevarande motion har statskontoret på anhållan av utskottet

anbefallts avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet in
hämtat

yttrande av generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen har beträffande Olssons anställning m. m. meddelat

följ ande :

Olsson hade från och med den 1 juli 1902 varit anställd efter vartannat:

såsom gångpostförare under 8 år 6 månader,

» lantbrevbärare » 5 år 8 månader,

» lådbrevbärare » 5 år 7 månader.

Såsom lådbrevbärare (i Strömslund) hade Olsson haft att fullgöra en lådbrevbänngstur

dagligen med beräknad arbetstid av 5 timmar per tur. I ersättning

härför hade Olsson vid tiden för sin avgång, den 31 mars 1922, uppburit ett

belopp av 3 kronor 50 öre per tur, motsvarande 1,277 kronor 50 öre för år

räknat.

I skrivelse till generalpoststyrelsen den 2 mars 1922 hade Olsson hemställt

om erhållande av antingen ett årligt understöd eller en gratifikation en gång för

alla. Ifrågavarande hemställan hade generalpoststyrelsen på grund av gällande

bestämmelser funnit sig förhindrad bifalla.

Yid den av generalpoststyrelsen företagna prövning av nämnda ansökning

hade styrelsen haft att följa de i kungl. brev den 20 juni 1913 och 28 juni 1918

fastställda grunder för tilldelande av ålderdomsunderstöd åt vissa anställningshavare

vid postverket. Enligt nämnda grunder kunde dylikt understöd till belopp,

motBVcirande högst 2/3 av senast utgående ersättning, tillerkännas poststationsförestandare

och lantbrevbärare, som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25

ar eller, undantagsvis, under kortare tid och som tillika befunnes vara i behov

av understöd. Dessa grunder, vilka fastställts efter riksdagens hörande, medgåve

sålunda icke tilldelande av understöd ut efterlevande till anställningsliavare inom

nu omförmälda grupper, ej heller åt personer, som i annan egenskap än poststationsföreståndare

eller lantbrevbärare varit anställda i postverkets tjänst. Vis
-

Ang.

ärligt understöd

åt lådbrevbäraren

K. Olsson.

Generalpoststyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko utskottets utlåtande Nr 32.

Statskontoret.

Viskottet.

serligen liade riksdagen vid enstaka tillfällen, med föranledande av väckta motioner

eller på grund av avlåtna propositioner, beviljat understöd av postmedel i

sådana fall, där generalpoststyrelsen enligt anförda bestämmelser varit förhindrad

att medgiva sådant. Generalpoststyrelsen hade emellertid för sin del, allenast då

särskilda omständigheter därtill givit anledning, funnit sig böra i infordrat yttrande

tillstyrka eller i underdånig skrivelse själv föreslå understöd utanför gällande

bestämmelser.

Beträffande frågan om tilldelande av understöd åt Olsson liar generalpoststyrelsen

anfört, att förhållandena i förevarande fall såtillvida ställde

sig aunnorlunda än i fråga om det under punkt 2:o här ovan behandlade

spörsmålet om understöd åt änkan Almström, som här avsåges ett till

vederbörande anställningshavare själv utgående understöd. Emellertid

hade Olsson under en sammanlagd anställningstid av ej fullt 20 ar endast

under något mer än 5l/s år innehaft sådan befattning — lantbrevbärare

— som kunnat enligt gällande bestämmelser berättiga honom till

understöd, låt vara att han, utöver förenämnda tid, under ett antal år

(5 år 7 månader) tjänstgjort i befattning — lådbrevbärare — av till

någon del med lantbrevbärarebefattning likartad natur. Generalpoststyrelsen,

som medgåve, att de principiella invändningarna mot bifall till

motionen, på grund av det nu anförda, icke kunde göras med samma

styrka gällande i förevarande fall som i fallet Almström, funne sig

emellertid av enahanda skäl, som föranlett dess avslag å Olssons egen

hemställan, hindrad tillstyrka bifall till motionen.

Statskontoret har i sitt utlåtande anfört följande:

»I ärendet har upplysts, att Olsson som lantbrevbärare kan räkna endast 5

hela tjänstår, men att han dessutom varit anställd dels som gångpostförare i mer

än 8 år och dels som lådbrevbärare i över 5 år. Beträffande sistnämnda anställning

har meddelats att den beräknats hava för Olsson medfört 5 timmars arbete

dagligen; den torde därför kunna antagas hava utgjort Olssons huvudsakliga verksamhet.

Vid sådant förhållande och då det genom läkares intyg blivit visat att

största sannolikhet föreligger för det antagandet, att Olsson under arbetet för

postverkets räkning ådragit sig den sjukdom, som nu tvingat honom att lämna

sin anställning hos postverket och som gjort honom oförmögen att för framtiden

helt försörja sig och sin familj, synas sådana omständigheter föreligga, att någon

pension av postverkets medel bör åt Olsson utverkas. Mot det av motionären

ifrågasatta pensionsbeloppet synes intet vara att erinra.»

Visserligen har Olsson endast under kortare tid innehaft sådan anställning

i postverkets tjänst, som kan berättiga till understöd av allmänna

medel. Då emellertid, enligt vad läkarbetyg utvisar, största

sannolikhet föreligger för det antagandet, att den sjukdom, som gjort

honom oförmögen att med arbete försörja sig, delvis ådragits under

arbetet i postverkets tjänst, har utskottet, med hänsyn tagen jämväl där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

BanJcoutslcottets utlåtande Nr 32.

9

till, att Olsson under jämförelsevis lång tid i annan anställning än lantbrevbärares

utfört arbete för postverkets räkning, funnit sig böra tillstyrka

att något understöd tillerkännes honom under lians återstående

livstid. Det av motionären i sådant avseende föreslagna beloppet synes

utskottet skäligt. Understödet torde böra beviljas av postmedel och utgå

från och med den 1 januari 1923.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 19, må medgiva, att förre lådbrevbäraren i Strömslund

Konrad Olsson må från och med den 1 januari

1923 under sin återstående livstid av postmedel uppbära

ett årligt understöd av trehundra kronor.''

4:o.

I en inom andra kammaren av herrar Knutsson och Jensen väckt

motion nr 70 har hemställts om tilläggspension till f. d. förste stationsskrivaren

C. L. Törnebladh.

Motionen är av följande lydelse:

»Uti en inom denna kammare under sistlidne riksdag väckt motion nr 56

hemställdes på i motionen anförda skäl, att riksdagen måtte besluta, att till f. d.

förste stationsskrivaren Carl Leonard Törnebladh! bevilja utbetalandet av tilläggspension

motsvarande skillnaden mellan den till honom utgående pensionen och

den lian skolat uppbära, om han formellt fullgjort 30 ordinarie års tjänst.

Över motionen anbefalldes på begäran av bankoutskottet statskontoret avgiva

utlåtande, och överlämnade statskontoret därvid jämte eget, jämväl ett av

järnvägsstyrelsen i ärendet avgivet yttrande. Häri, likaväl som uti bankoutskottets

över motionen avgivna utlåtande nr 22, framhålles hurusom någon tillförlitlig

utredning för bedömande av riktigheten av huruvida Törnebladh skulle hava

blivit i viss mån orättvist behandlad, varigenom han kommit i en relativt sämre

ställning i pensionsliänseende, utöver av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt

på, sin tid avgivna och i bankoutskottets utlåtande intagna yttrande, icke varit

miijlig att åvägabringa. Och det är tydligt, att det jämväl för Törnebladh, som

icke kan undgå att nu på ålderns dagar känna sig smärtsamt berörd, så länge

han rent ekonomiskt får vidkännas följderna av den orättvisa han vid sitt ordinarieblivande

under icke mindre än 12 år förmenar sig hava vederfarits, skall

vara svårt att nu kunna åvägabringa sådan, alldenstund de flesta av dem, som

vid den tidpunkten levde, nu äro döda eller vistas på för Törnebladh okänd ort.

Emellertid har Törnebladh den 9 sistlidne oktober erhållit ett intyg från en

av sina ännu levande överordnade från den tidpunkt det här rör sig om, nämligen

f. d. trafikinspektören F. Lindskog, vilket intyg, jämsides med förut omnämnda

intyget av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt, i förevarande avseende

torde böra tillmätas sådan betydelse, att en ny prövning av frågan kan

anses motiverad.

Ang. tilläggspension

åt

f. d. förste

stationsskrivaren

C. L. Törnebladh.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 saml. 29 käft. (Nr 32.)

934 23 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

BankoutsJcottets utlåtande Nr 32.

Under åberopande av vad sålunda i motionen i fjol anfördes, jämte i avskrift

till motionen nu bifogade intyg från f. d. trafikinspektören F. Lindskog, få

vi därföre hemställa, ,

att riksdagen måtte besluta till f. d. förste stationssknvaren Carl Leonard

Törnebladk bevilja utbetalandet av tilläggspension motsvarande skillnaden mellan

den till honom nu utgående pensionen och den han skolat uppbära, om han formellt

fullgjort 30 ordinarie års tjänst.»

Det i motionen åberopade av f. d. trafikdirektören F. Lindskog ut

färdade intyg, dagtecknat den 9 oktober 1922, är av följande lydelse.

»Efter framställning av f. d. förste stationsskrivare Carl Leonard Törnebladk,

får jag, som tiden mellan den 1 januari 1878 och 31 juli 1902 varit tjänstgörande

trafikdirektörsassistent, trafikdirektör samt trafikinspektör vid ''Ostra stambanan

härmed intyga, att Törnebladk både redan 1877 samt därefter intill år 1889 vid

inträffande vakanser varit objektivt uppförd på förslag till ordinarie stationsskrivare;

men därifrån uteslutande, i avvaktan på författningsenligt betyg från

d v. järnvägsläkaren, vilken till synes omotiverat förmenade, att begynnelse till

bröståkomma inträtt, utstrukits, oaktat utomstående läkare förklarat honom vara

fullkomligt frisk; . , ,

att han först år 1889 av nyantagen järnvägsläkare utfått fullständigt betyg,

och därpå blivit antagen till ordinarie stationsskrivare fr. o. m. den 1 januari 1890,

vadan han således genom exempellöst missförstånd beklagligtvis blivit förbigången

och eftersatt icke mindre än tolv tjänsteår, varunder han oavbrutet, utan

att ens ha varit sjukrapporterad tillfälligtvis, tjänstgjort såsom extra skrivbiträde,

att Törnebladk i oavbruten följd varit tjänstgörande vid statsbanan icke

mindre än fyrtio tjänsteår, och i alla avseenden gjort sig välförtjänt av bästa

vitsord såväl i som utom tjänsten.»

Den av motionärerna jämväl åberopade, av numera avlidne f. trafik

direktören V. Sjöstedt till järnvägsstyrelsen avlåtna, den 18 november

1889 dagtecknade skrivelsen lyder sålunda:

»Härmed får jag vördsamt till stationsskrivare föreslå skrivbiträdet Carl

Leonard Törnebladk och bifogar för detta ändamål präst-, läkare- och färgsinne
bet"

°Herr Törnebladk antogs redan i juli 1876 till elev vid östra stambanan och

har sedan oavbrutet tjänstgjort på större och mindre stationer å avdelningen

varvid han handlagt alla en stationsskrivare tillkommande göromål samt vid

undergångna examina i reglementen och telegrafi visat göda insikter. Då Törnebladh,

efter avlagda kunskapsprov och på grund av nit, skicklighet och ordentlighet

vid fullgörandet av sina åligganden, 1877 skulle föreslås till ordinarie, lyckades

han ej erhålla läkarebetyg i överensstämmelse med kungl. järnvägsstyrelsens

fordringar, varför förslaget då förföll, men enär han alltsedan oavbrutet tjänstgjort

och därunder aldrig varit av sjukdom eller kroppslig svaghet hindrad i sm

tjänstgöring samt nu erhållit fullständigt friskt läkarebetyg, anser jag det vara

min plikt att föreslå honom till ordinarie befattning, sedan lian använts over 13

år i järnvägens tjänst och därunder på ett tillfredsställande sätt till fullo ersatt

ordinarie tjänsteman.

s. 11 Kontrollera mot PDF

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32.

11

I betraktande av Törnebladhs många gagnande tjänsteår såsom extra, under

vilken tid han alltid i avlöningsväg, såsom icke ordinarie, fått stå tillbaka, får jag

vördsamt föreslå avlöning i ll:e klassen, eller 1,200 kronor pr år, samt att befordringen

må räknas från och med den 1 januari 1890.»

Såsom i motionerna erinras, förelåg till behandling vid förlidet års

riksdag en liknande motion som den nu förevarande. Såväl järnvägsstyrelsen

som statskontoret avgåvo på utskottets anhållan yttrande över

motionen, och blev densamma i anslutning till myndigheternas yttranden

av utskottet avstyrkt samt av riksdagen avslagen.

Uti sitt i ärendet avgivna yttrande anförde utskottet, att av utredningen

framginge, att f. d. förste stationsskrivaren Törnebladh, vilken

vore född den 6 juni 1852 och den 1 januari 1890 vunnit ordinarie

anställning i statens järnvägars tjänst, vid sin avgång ur tjänsten den

1 juli 1917 räknat en tjänstetid i ordinarie anställning av nära 27 år

6 månader. Enligt gällande pensionsbestämmelser hade han vid sitt

avsked erhållit en pension av 2,357 kronor om året, varefter han från

och med den 1 januari 1919 tillerkänts en tilläggspension av 107 kronor

om året. Hans sammanlagda pensionsförmåner utgjorde alltså för närvarande

2,464 kronor årligen. Härå utginge jämväl dyrtidstillägg.

Enligt förlidet års riksdags beslut om pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare

i statens tjänst har Törnebladh kommit i åtnjutande av

sådant tillägg till belopp av 60 kronor om året, räknat från och med

den 1 april 1922.

Innan Törnebladh vann ordinarie anställning, hade han under mera

än 13 år använts i statens järnvägars tjänst först såsom elev och sedermera

såsom extra befattningshavare. Beträffande anledningen till det

långa dröjsmålet med hans antagande i ordinarie tjänst hade järnvägsstyrelsen

meddelat, att det icke varit möjligt för styrelsen att därutinnan

erhålla någon utredning utöver den, som återfunnes uti det av motionären

åberopade, av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt på sin tid avgivna

yttrandet.

I motionen hade gjorts gällande, att Törnebladh skulle hava blivit

i viss mån orättvist behandlad, varigenom han kommit i en relativt

sämre ställning i pensionshänseende. Någon tillförlitlig utredning för

bedömande av riktigheten härav ansågs emellertid, såsom också järnvägsstyrelsen

framhöll, icke vara möjlig att åvägabringa, och syntes man

vid sådant förhållande icke heller kunna taga någon hänsyn härtill.

Nu hava emellertid motionärerna införskaffat ytterligare ett intyg,

utfärdat den 9 oktober 1922 av f. trafikdirektören F. Lindskog. Detta

intyg synes överensstämma med det, som på sin tid avgivits av numera

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

7? an k o u ts kottets utlåtande Nr 32.

Ang. understöd

åt f.

förste stations

skriv aren

A. Th. Enegrens

änka

och barn.

avlidne trafikdirektören Sjöstedt, därutinnan, att det uteslutande varit

den omständigheten, att Törnebladh icke kunnat för sin befordran till

ordinarie tjänst förete författningsenligt läkarbetyg, som förorsakat att

han blivit från förslaget utesluten. Han synes redan år 1877 och därefter

till år 1889 hava blivit föreslagen till erhållande av ordinarie

stationsskrivartjänst men av nyssnämnda anledning därifrån uteslutits.

Emellertid framgår, att Törnebladh faktiskt gjort tjänst, svarande mot

stationsskrivares och, enligt vad det senast ingivna intyget synes utvisa,

utan att ens tillfälligtvis hava varit av sjukdom förhindrad att tjänstgöra.

Sedermera synes han också hava fullgjort sin tjänst utan att

sjukdom eller sjuklighet därifrån hindrat honom. Aven om det ej kan

med full visshet utrönas, huruvida Törnebladh, såsom man velat göra

gällande, blivit på något sätt orättvist behandlad och därigenom icke

varit i tillfälle att förete författningsenligt läkarbetyg, torde man likväl

icke böra bortse från den särdeles långa tid, sammanlagt omkring 40 år,

som han faktiskt gjort tjänst såsom ordinarie. Under sådana förhållanden

anser utskottet med fästat avseende å innehållet i de båda åberopade

intygen det vara billigt, att Törnebladh kommer i åtnjutande av den

föreslagna tilläggspensionen, utgörande enligt inhämtade uppgifter 434

kronor om året. Hans sammanlagda pensionsförmåner skulle då uppgå

till 2,898 kronor med rätt till dyrtidstillägg men icke pensionstillägg.

Det ifrågavarande skillnadsbeloppet torde böra anvisas från och med

den 1 januari innevarande år och utgå av trafikmedel.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 70, må medgiva, att till f. d. förste stationsskrivaren

Carl Leonard Törnebladh må, utöver honom författningsenligt

tillerkänd pension å 2,464 kronor, från och med

den 1 januari 1923 under hans återstående livstid av

trafikmedel utgå ytterligare fyrahundratrettiofyra kronor

årligen.

5:o.

I en inom andra kammaren av herrar Bärg i Katrineholm och

Lagerkwist väckt motion nr 135 har framställning gjorts om beviljande

av årliga understöd åt f. förste stationsskrivaren A. Th. Enegrem änka

och barn.

Framställningen är av följande lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

13

»Förste station sskrivaren Adam Tlieodor Enegren, född den 2 juni 1854

och anställd i ordinarie tjänst såsom station sskrivare vid statens järnvägar den

1 januari 1878, därvid han även vann inträde i verkets änke- och pupillkassa,

avled den 23 februari 1921, efterlämnade utom hustrun tvenne minderåriga barn,

en son född den 24 mars 1908 och en dotter, född den 21 november 1909.

Emellertid hade Enegren, som i sitt första äktenskap blivit änkling vid 52

års ålder, jämlikt för kassan gällande stadgar, utträtt ur denna den 1 januari

1907, men, av anledning som nu icke låter sig bedömas, vid ingående av äktenskap

för andra gången underlåtit förnya sitt medlemsskap i kassan. Följden

härav blev, att hans nu efterlevande hustru och barn icke kommo i åtnjutande

av den pension, som eljest skolat tillkomma dem, enligt uppgift belöpande sig

för det närvarande till 1,655 kronor jämte dyrtidstillägg. På grund av sjuklighet

är änkan delvis oförmögen draga försorg om sig och barnen och hänvisas i fråga

om hennes ekonomiska och andra förhållanden till innehållet uti de handlingar

i ärendet, som direkt komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Med anledning härav och då Enegren under nära 30 år erlagt stadgade avgifter

för erhållande av pensionsrätt åt sina efterlevande, vilken på anförda skäl

icke kunnat komma någon hans efterlevande till godo, få vi, under åberopande

av riksdagens tidigare beslut i liknande fall, härmed hemställa,

att riksdagen måtte besluta bevilja dels änkan efter f. d. förste stationsskrivaren

Adam Theodor Enegren, Johanna Gustava Enegren, född Andersson,

från och med år 1923 under hennes återstående livstid så länge hon lever ogift ett

årligt understöd av 600 kronor, dels ock vart och ett av hennes i äktenskapet

födda barn Uno Gustaf Theodor, född den 24 mars 1908, och Sztavicka Eva

Maria, född den 21 november 1909, ett årligt understöd av 200 kronor, att utgå

likaledes från och med år 1923 till och med utgången av det kalenderår, under

vilket barnet uppnått 18 års ålder.»

Av tillgängliga handlingar i detta ärende har utskottet inhämtat,

att änkan Enegren under augusti månad förlidet år hos Kung!. Maj:t

gjort framställning om beredande åt henne och hennes två minderåriga

barn av pension av statsmedel. Ansökningen remitterades till järnvägsstyrelsen,

som infordrat yttrande av direktionen för statens järnvägars

änke- och pupillkassa.

Häri anförde direktionen följande:

»Av handlingarna i ärendet inhämtas: förste stationsskrivaren Enegren var

född den 2 juni 1854, anställdes i ordinarie tjänst vid statens järnvägar den 1

januari 1878 och avgick ur statens järnvägars tjänst med utgången av september

månad 1913. Han utträdde ur statens järnvägars änke- och pupillkassa med utgangen

av december månad 1906, enär han uå saknade pensionsberättigade anhöriga.

Den 4 juli 1907 ingick Enegren äktenskap med sökanden, vilken är född

den 19 september 1880, och efterlämnade vid sin död den 23 februari 1921 i

sitt äktenskap med sökanden två barn födda den 24 mars 1908 resp. 21 november

1909.

Det hade stått öppet för Enegren att, efter det lian ingått sitt äktenskap

med sökanden, så länge han var i järnvägens tjänst eller med utgången av september

manad 1913, ånyo vinna delägarrätt i kassan. I händelse han begagnat

sig av denna rätt vid angivna tidpunkt, så hade han haft att erlägga, förutom

Direktionen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32.

Järnvägsstyrelsen.

Utskottet.

årsavgifter för tiden 1 januari 1907—30 september 1913 kronor 644; 37, en tillläggsavgift

en gång för alla av kronor 2,004: 95.

Då Enegren icke begagnat sig av rätten att för sökanden ocb i äktenskapet

med henne födda barn vinna delägarrätt i kassan och alltså vid sin död icke

tillhörde densamma, kan på grund av reglementets bestämmelser någon pension

till sökanden och hennes barn icke utgå från kassan.»

För egen del anförde järnvägsstyrelsen, att, enligt vad som framginge

av direktionens yttrande, sökandens man, som den 4 juli 1907

ingått äktenskap med henne och för vilken det därefter stått öppet att

mot erläggande av vissa avgifter återförvärva delägarrätt i förenämnda

kassa, underlåtit att begagna sig av detta sätt att i pensionshänseende

sörja för sin hustru och sina i äktenskapet med henne födda barn. Med

hänsyn härtill ansåge sig styrelsen förhindrad att tillstyrka bifall till

ansökningen.

Vid föredragning den 24 november 1922 av förberörda ansökning

fann Kungl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av utredningen i ärendet framgår, att förste stationsskrivaren A.

T. Enegren, som var född den 2 juni 1854 och den 1 januari 1878

anställdes i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, med utgången av september

månad 1913 lämnat sin tjänst samt den 23 februari 1921 avlidit,

efterlämnande änka och två minderåriga barn i mindre goda ekonomiska

omständigheter. Jämlikt stadgandet i § 6 mom. 1 av reglementet

för statens järnvägars änke- och pupillkassa äro Enegrens änka

och barn icke berättigade till erhållande av pension, enär mannen vid

äktenskapets ingående (den 4 juli 1907) var över 50 år gammal. Myndigheterna

hava i avseende härå framhållit, att det stått öppet för Enegren

att, så länge han var i järnvägens tjänst, mot erläggande av vissa

avgifter återförvärva delägarrätt i förenämnda kassa. Direktionen har i

sitt ovanintagna yttrande meddelat, att beloppet av de avgifter Enegren

skulle hava erlagt till kassan, om han i september månad 1913, då han

ännu var kvar i järnvägens tjänst, sökt sådan delägarrätt, utgjort, förutom

årsavgifter 644 kronor 37 öre, en tilläggsavgift en gång för alla

av 2,004 kronor 95 öre.

Enligt vad utskottet inhämtat, har emellertid direktionen härvidlag

uppgivit de avgifter, som fastställts att gälla från och med år 1914 och

som efter medgiven reduktion också faktiskt skulle hava inbetalts av

Enegren. Därest Enegren använt sig av sin rätt att ånyo ingå såsom

delägare i kassan, vilket måste hava skett innan de nya avgiftsbestäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

15

melserna började tillämpas, hade han i själva verket att räkna med betydligt

större avgiftsbelopp, omkring 6,000 kronor, och kunde då icke

heller äga någon kännedom om att en så betydande reduktion skulle

komma att medgivas. Det torde alltså hava varit på grund av de avsevärt

höga avgifterna, som Enegren underlät att begagna sig av sin

ovan omförmälda rätt.

Det vill emellertid synas utskottet — med hänsyn särskilt till av

riksdagen tidigare fattade beslut i likartade fall — som om den avlidnes

långvariga anställning i statens tjänst, i det närmaste 35 år, borde kunna

motivera något understöd av allmänna medel åt hans änka och minderåriga

barn.

Enligt vad utskottet inhämtat, skulle änkan Enegren och hennes

två barn, därest mannen vid sin död varit delägare i förenämnda änkeoch

pupillkassa, hava erhållit en årlig pension av tillhopa 1,655 kronor.

Då emellertid Enegren år 1906 upphörde att vara delägare i kassan,

torde beloppet böra begränsas; och har utskottet såsom skäliga understöd

funnit sig böra föreslå 300 kronor till änkan och 150 kronor till vartdera

barnet eller tillhopa 600 kronor årligen, att från och med innevarande

år under vanliga villkor utgå av trafikmedel.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 135, må medgiva, att förste stationsskrivaren Adam

Theodor Enegrens änka Johanna Gustava Enegren,

född Andersson, och makarnas minderåriga barn Uno

Gustaf Theodor och Sztavicka Eva Maria må från och

med den 1 januari 1923 åtnjuta årliga understöd att

utgå av trafikmedel, änkan under sin återstående livstid,

så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,

med trehundra kronor samt vartdera av barnen till

och med det år, varunder det fyller 18 år, med etthundrafemtio

kronor.

6:o.

I en inom andra kammaren av herr Carlson i Mölndal väckt motion

nr 30 hemställes, »att riksdagen ville tillerkänna e. o. vagn- och stallkarlen

C. F. Anderssons i Uddevalla efterlämnade änka ett årligt understöd

av 300 kronor, att utgå fr. o. m. den 1 juli 1923».

I motionen har anförts, att e. o. vagn- och stallkarlen C. F. Andersson,

vilken under tillhopa omkring 45 år haft anställning dels som

Ang. understöd

åt e. o.

vagn- och

stallkarlen

C. F Anderssons

änka.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

BanTcoutslcottets utlåtande Nr 32.

Järnvägs
styrelsen.

arbetare vid statens j ärnvägsbyggnader, dels som e. o. vagn- och stallkarl,

och vilken vid avgång från sistnämnda anställning tilldelats pension

av trafikmedel med 400 kronor, den 2 mars 1921 avlidit, efterlämnande

67-årig hustru i ekonomiska bekymmer.

Över förevarande motion bar statskontoret, som på anhållan av

utskottet anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, inhämtat yttrande av

järnvägsstyrelsen, som anfört följande:

»Vad angår motionen om understöd åt C. F. Anderssons änka liar styrelsen

intet att erinra mot i motionen förekommande uppgifter rörande beloppet av

Anderssons pension samt tidpunkterna för hans avgång ur tjänsten och sedermera

timade död. Beträffande tidslängden av hans anställning vid statens trafikerade

järnvägar utgjorde den 16 år; och har denna tid lagts till grund för den

honom beviljade pensionen. Före sin anställning vid nämnda järnvägar, vilken

började med 1904 års ingång, hade Andersson en lång följd av år tjänstgjort

som arbetare vid statens järnvägsbyggnader, nämligen, efter vad det vill synas,

under 29 års tid; och blev Andersson i följd härav utav styrelsen i skrivelse till

Kung], Maj:t den 2 februari 1906 föreslagen till erhållande av pension av 300

kronor per år, dock att enligt styrelsens förslag pensionen för tid, varunder han

åtnjöte avlöning av statsmedel, skulle reduceras med avlöningens belopp och,

därest avlöningen uppginge till minst samma belopp som pensionen, innehållas.

Detta styrelsens förslag blev emellertid endast i så måtto av riksdagen bifallet,

att Andersson tillerkändes en gratifikation av 250 kronor, att utgå av allmänna

indragningsstaten.

I motionen uppgivna förhållande att Anderssons änka är sjuklig har, enligt

vad inhämtats från vederbörande distriktsbefäl, visat sig vara med verkligheten

överensstämmande. Från samma håll har meddelats, att hon, som är född år

1856, innehar anställning vid statens järnvägar såsom städerska å Uddevalla

station mot en månadslön av 60 kronor, men att hon, i anledning av sin sjuklighet,

nödgas avstå största delen av månadslönen för anskaffande av biträde.

Till styrelsens kännedom har även kommit, att änkan Andersson under år

1922 uppburit ett understöd av 75 kronor från statsbaneföreningen »Gör godt»,

vilken förening har till uppgift att lämna understöd åt behövande änkor och

barn efter befattningshavare vid statens järnvägar eller åt behövande förutvarande

personer vid verket.»

Beträffande frågan om understöd åt änkan Andersson bar järnvägsstyrelsen

förklarat sig finna förevarande fall icke utmärka sig för några

omständigheter, som ej kunde åberopas av ett stort antal änkor efter

personer, som innehaft anställning i icke-ordinarie tjänst vid statens

järnvägar, på grund varav styrelsen, med hänsyn till de vittgående konsekvenser,

vartill bifall till motionen måste befaras föranleda, ansåge sig

förhindrad att tillstyrka bifall till densamma.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

17

Statskontoret har yttrat, att under liknande ömmande omständigheter,

som i detta fall syntes föreligga, understöd förut vid flera tillfällen

beviljats. Då emellertid änkan Andersson innehade avlönad anställning

vid statens järnvägar, syntes något understöd av statsmedel icke böra

utgå, förr än hon lämnat nämnda anställning.

Enligt vad utskottet sedermera inhämtat, har änkan Andersson alltsedan

den 1 maj 1906 haft anställning såsom städerska vid statens järnvägars

station i Uddevalla,

Av den föregående redogörelsen framgår, att änkan Anderssons avlidne

man under omkring 45 år varit anställd dels såsom arbetare vid

statens järnvägsbyggnader, dels såsom e. o. vagn- och stallkarl vid

statens järnvägar. Själv har änkan Andersson, som är sjuklig och befinner

sig i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, under nära 17

år haft anställning som städerska vid statens järnvägar. Under sådana

förhållanden finner utskottet det vara billigt, att ett årligt understöd av

trafikmedel beviljas henne under hennes återstående livstid. Det av

motionären föreslagna understödsbeloppet synes utskottet skäligt. Då

emellertid änkan Andersson ännu kvarstår i sin anställning såsom

städerska, torde understödet böra bestämmas att utgå från och med

månaden näst efter den, vari hon entledigas från berörda anställning,

dock tidigast från och med den 1 juli 1923.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 30, må medgiva, att avlidne e. o. vagn- och stallkarlen

C. F. Anderssons änka, Anna-Lisa Andersson, född Ersdotter,

må från och med månaden näst efter den, vari hon

entledigas från sin anställning som städerska vid statens

järnvägars station i Uddevalla, dock tidigast från

och med den 1 juli 1923, under sin återstående livstid,

så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,

av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av trehundra

kronor.

7:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 141 har herr Spångberg

hemställt, »att riksdagen måtte bevilja förre tillfällige kranskötaren

vid Fryksta faktori, Sven Svensson, ett årligt understöd av 600 kronor,

att utgå från ock med innevarande år».

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 samt. 29 käft. (Nr 32.)

Statskontoret.

Utskottet.

Ang. understöd

åt förre

kranskötaren

S. Svensson.

924 23 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Järnvägs
styrelsen.

Statskontoret.

Utskottet.

18 Hankoutskottets utlåtande Nr 32.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande:

»Vidkommande motionen om understöd åt kranskötaren Sven Svensson får

styrelsen framhålla, att Svensson icke varit anställd i statens järnvägars tjänst

utan haft arbete hos den av statens järnvägar antagne entreprenören för lastning

och lossning av järnvägsgods, som ankommit till eller skolat vidarebefordras från

Fryksta sjöledes, vilket arbete i regel pågått endast under den tid av året, varunder

sjöfarten å Frykensjöarna varit öppen.

Svensson har tidigare hos styrelsen hemställt att bliva antagen i extra ordinarie

tjänst för att därigenom vid sin avgång ur tjänsten kunna erhålla pension.

Denna framställning kunde dock icke bifallas, enär han förut icke haft anställning

vid statens järnvägar och därjämte redan uppnått den ålder, vid vilken

avgång ur tjänsten skulle ägt rum. Ej heller kunde han vinna anställning såsom

stadigvarande omlastare, då hans dittillsvarande arbete hos entreprenören icke

pågått hela året om.

I samband härmed prövade styrelsen frågan, huruvida Svensson, då han på

grund av sin ålder icke längre kunde fullgöra sitt arbete som kranskötare, kunde

komma i fråga till erhållande av gratifikation i likhet med vissa f. d. banai*betare,

men ansåg styrelsen på samma skäl, som ovan anförts, att så ej kunde bliva

fallet».

På grund av vad sålunda meddelats och under framhållande av de vittgående

konsekvenser, till vilka ett bifall till motionen kunde föranleda,

liar järnvägsstyrelsen avstyrkt densamma.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med järnvägsstyrelsen anse

det betänkligt att i förevarande fall bereda understöd av statsmedel.

Av vad ovan anförts framgår, att Svensson icke varit anställd i

statens järnvägars tjänst, utan arbetat hos en av statens järnvägar antagen

entreprenör för lastning och lossning av gods, samt att hans arbete

i regel pågått endast under viss del av året. Under sådana förhållanden

skulle ett bifall till motionen stå i strid med hittills tillämpade principer

och vara ägnat att medföra icke önskvärda konsekvenser. Utskottet har

på grund härav ansett sig böra avstyrka motionen och hemställer,

att förevarande motion II: 141 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

19

8:o.

I eu inom andra kammaren av herr Lövgren väckt motion nr 43

har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att till kr ono jägaren Per

August Falk i Muoskosel, Arvidsjaurs församling i Norrbottens län bevilja

ett årligt tillägg till hans pension på femhundra kronor, att utgå

retroaktivt från den 1 mars 1918 och under hans återstående livstid».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Falk, som är född den 27

december 18o2 och sålunda den 27 december 1917 uppnådde pensionsåldern,

i samband därmed hos domänstyrelsen anhöll att få kvarstå i

tjänst under ytterligare två år eller kortare tid. Som skäl för denna

ansökan anförde Falk, att han vore i besittning av oförminskade kroppsoch

själskrafter, att han under nära 45 års väl vitsordad tjänstgöring tillhört

bevakningspersonalen vid domänverket samt att hans avlöning under

större delen av tjänstetiden varit synnerligen låg. Ansökningen var ej

åtföljd av läkarbetyg men vid densamma var fogat friskbetyg, utfärdat

av kommunalordföranden och en fjärdingsman. Över ansökningen avgåvos

yttranden av vederbörande jägmästare och överjägmästare, vilka avstyrkte

densamma, enär på den bevakningstrakt, där Falk vore placerad,

under den närmaste tiden planerades betydande avverkningar av mera

krävande art, för vilkas ledning Falk med hänsyn till sin höga ålder och

ringa utbildning vore mindre lämplig, vartill komine det principiellt

olämpliga i att utan särskilt tvingande skäl låta eu kronojägare, som

vore i tur att avgå, kvarstå i tjänst till hinder för andra, yngre och

bättre krafter. I enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen fann

domänstjn-elsen genom beslut den 1 december 1917 ej skäl bifalla den

av hålk gjorda ansökningen. Sedan Falk härefter genom Kungl. Maj:ts

beslut den 18 januari 1918 tillerkänts en årlig pension av 900 kronor,

beviljades han av domänstyrelsen avsked från sin kronojägarbefattning

från och med den 1 mars 1918. Därest han fått kvarstå i tjänst till

utgången av år 1918, skulle han på grund av 1918 års lagtima riksdags

beslut om lönereglering för domänverkets personal hava kommit i åtnjutande

av en pension, som med 500 kronor årligen överstiger den nu

till honom utgående.

Såsom av utredningen i ärendet framgår, är den pension, som tilldelats

hålk, da han efter uppnådd pensionsålder enledigats från sin befattning,

tillmätt i överensstämmelse med dä gällande författningar. Att

Ang.

pensions•

tillägg åt

förre krono*

jägaren

P. i. Falk.

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

BanJcoutskottets utlåtande Nr 32.

vid sådant förhållande nu bereda Falk någon tilläggspension skulle enligt

utskottets mening vara ägnat att medföra vittgående konsekvenser,

med hänsyn till det stora antal i statens tjänst anställda befattningshavare,

som nödgats vid uppnådd pensionsålder avgå från tjänsten och

i fråga om vilkas befattningar ändring i pensionsbeloppen sedermera

genom statsmakternas beslut vidtagits. Utskottet anser sig därför böra

avstyrka bifall till motionärens framställning och vill i detta sammanhang

framhålla, att Falk jämlikt beslut av 1922 års riksdag å den till honom

utgående pensionen äger uppbära pensionstillägg med ett belopp av 180

kronor årligen, medan sådant tillägg icke tillkommer kronojägare, som

pensionerats enligt de från och med år 1919 gällande bestämmelserna,

varjämte dyrtidstillägg å såväl pensionen som pensionstillägget utgår

efter de gynnsammare grunder, vilka gälla för pensionärer med oreglerade

pensioner. Härigenom äger i själva verket en utjämning rum

mellan å ena sidan de pensionsförmåner, som nu tillkomma Falk, och

å andra sidan de förmåner, varav han skulle kommit i åtnjutande,

därest han pensionerats först efter den 1 januari 1919.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 43 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Reservation

vid punkten 5:o) (ang. understöd åt f. förste stationsskrivaren Enegrens

änka och barn):

av herr Bäcklund, som yrkat, »att riksdagen, med bifall till förevarande

motion II: 135, må medgiva, att förste stationsskrivaren Adam

Theodor Enegrens änka Johanna Gustava Enegren, född Andersson, och

makarnas minderåriga barn Uno Gustaf Theodor och Sztavicka Eva

Maria må från och med den 1 januari 1923 åtnjuta årliga understöd att

utgå av trafikmedel, änkan under sin återstående livstid, så länge hon

förbliver i sitt nuvarande änkestånd, med sexhundra kronor samt vartdera

av barnen till och med det år, varunder det fyller 18 år, med tvåhundra

kronor.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:318 Skrivelse till Konungen, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd. s. 5 i texten