Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år d två statslån.

1923-04-30 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1923:37, Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år d två statslån.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1923 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående

befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande

av ränta under vissa år d två statslån.

Genom en till riksdagen avlåten, den 2 mars 1923 dagtecknad

proposition nr 103 har Kungl- Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att medgiva Linköpings

domkyrka befrielse från erläggande av den på 16 år belöpande

ränta å riksgäldskontorets kapitalfordran hos domkyrkan för två

till domkyrkan utlämnade lån sådan denna kapitalfordran befann sig

beträffande det ena lånet den 5 januari och beträffande det andra

den 14 februari 1906.

I åberopande statsrådsprotokollet erinrar departementschefen till

en början, att 1876 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning beviljat

ett extra anslag av 68,500 kronor till restaurering av tornbyggnaden

å Linköpings domkyrka. Kungl. Maj:ts framställning i

ämnet till riksdagen hade närmast föranletts av en skrivelse från

länsstyrelsen och domkapitlet i Linköping, vari dels meddelades, att

till förfogande för nämnda restaureringsarbete stodo enskilda bidrag

till belopp av 92,881 kronor 20 öre, att Linköpings domkyrkoförsamling

utfäst sig att erlägga 30,000 kronor, samt att domkyrkan

syntes kunna genom upptagande av ett lån själv svara för 30,000

kronor, men icke något därutöver, dels ock hemställdes om anslag

av statsmedel till visst, för ändamålet ytterligare erforderligt belopp.

Sedan därefter framställning gjorts om beviljande åt domkyrkan av

förberörda lån å 30,000 kronor, i samband varmed upplystes, bland annat,

att en oförutsedd kostnad under tornbyggnadsarbetets fortgång uppBihang

till riksdagens protokoll 1923. 8 saml. 33 höft. (Nr 37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banlcouts7cottets utlåtande Nr 37.

stått därigenom, att kyrkans gavelvägg åt tornsidan måst ommuras,

anvisade på Kungl. Maj:ts framställning 1882 års riksdag för fullbordande

av tornbyggnaden å Linköpings domkyrka jämte därmed

i sammanhang stående arbeten å riksgäldskontorets stat för år 1883

ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att av domkyrkan återgäldas

med en årlig annuitet av fem procent å den ursprungliga lånesumman,

av vilken annuitet skulle beräknas fyra procent ränta å det

vid varje likvid återstående oguldna kapitalbeloppet och återstoden

anses såsom kapitalavbetalning.

I skrivelse den 1 december 1886 anmälde härefter domkyrkostyrelsen

att, utöver vad i det ursprungliga kostnadsförslaget upptagits,

åtskilliga arbeten å tornbyggnaden måst verkställas, enär

de prövats vara av oundvikligt behov för domkyrkans fortfarande

bestånd, varigenom utgifterna överstigit det ursprungliga kostnadsförslaget

med 59,779 kronor 79 öre, att för smides-och järnkonstruktioner

och prisförhöjning å rå kalksten m. m. uppkommit en merutgift

av 15,951 kronor 74 öre, att låga priser vid realisering av

maskiner och överblivna materialier bidragit till den uppkomna skillnaden

samt att, ehuru största delen av dessa överskjutande utgifter

täckts av vid arbetets början befintligt överskott av tillgångar och

sedermera tillkomna gåvor samt under tiden uppburna räntor, dock

uppstått en brist på cirka 30,000 kronor.

På Kungl. Maj:ts i anledning härav gjorda framställning anvisade

1887 års senare riksdag till betäckande av uppkommen brist

i den beräknade kostnaden för tornbyggnaden å Linköpings domkyrka

jämte därmed i sammanhang stående arbeten å riksgäldskontorets

stat för år 1888 ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att

av domkyrkan förräntas och återgäldas enligt samma grunder, som

bestämts i fråga om det tidigare lånet.

Under erinran om de sålunda beviljade lånen har domkyrkostyrelsen

i Linköping i skrivelse den 24 mars 1921 meddelat, att domkyrkan

under vissa år varit urståndsatt att erlägga föreskrivna ränteoch

avbetalningar å ifrågavarande lån, ävensom hemställt om efterskänkande

av den skuld, vari domkyrkan på grund av omförmälda

uteblivna räntebetalningar häftade till riksgäldskontor. Domkyrkostyrelsen

anför:

Intill år 1907 kunde domkyrkan ordentligt verkställa föreskrivna avbetalningar

å dessa lån. Men nämnda år befanns kyrkans skiffertak vara så brist
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 37.

3

fälligt, att en omläggning därav var oundgängligen nödvändig, och då domkyrkan

ej ägde medel därtill, måste ett nytt amorteringslån å 20,000 kronor annorstädes

för ändamålet upptagas. Och eftersom det ej blev möjligt för domkyrkan att

förränta och amortera alla dessa lån jämte ett annat äldre lån å ursprungligen

25,000 kronor, såg sig domkyrkostyrelsen, sedan den förgäves vänt sig till Kungl.

Maj:t med anhållan om proposition till riksdagen angående avskrivning av domkyrkans

återstående skuld till staten, nödsakad att inställa sina avbetalningar å

statslånen, till dess de andra lånen blivit gäldade. I december 1920 erlade domkyrkostyrelsen

slutlikvid å det äldsta lånet, och vid 1921 års slut hoppas den

kunna göra detsamma beträffande det sist upptagna, varefter den är lika skyldig

som villig att fortsätta med avbetalningen å statslånen. Emellertid har nu under de

senast förflutna. 15 åren, genom oguldna räntors läggande till kapitalen, domkyrkans

skuld till riksgäldskontoret vuxit så, att den för närvarande är åtskilligt

större än den ursprungligen var, och det skulle, även under den förutsättning

att domkyrkan kunde årligen erlägga stadgade annuiteter, dröja inemot 50 år

innan hennes skuld till staten vore till fullo gulden. Det är tröstlöst att tänka

sig, att domkyrkan, vars årliga inkomster i medeltal belöpa sig till endast 6,000

kronor, med vilka underhållet av det väldiga templet, biskops- och domkyrkosysslomansgårdarna

med flera andra utgifter måste bestridas, under så lång tid

skall bliva urståndsatt att verkställa större nödiga reparationer å dessa byggnader.

Och dock erfordras inom den närmaste framtiden en omfattande sådan, i

det att kopparplåtbetäckningen å domkyrkans tornspira, som från början synes

ha blivit opraktiskt anbragt, snart nog behöver omläggas. Kunde nu domkyrkan,

då man ej vågar hoppas på avskrivning av hela dess skuld till staten, åtminstone

bli befriad från erläggandet av det sedan år 1907 åsamkade räntebeloppet, så

skulle hon måhända bli i stånd att avbörda sig denna sin skuld, innan berörda

stora reparation på tornspiran behövde verkställas. Och en sådan begäran kan

väl svårligen anses orimlig, då man besinnar, att domkyrkan vid medeltidens slut

ägde betydande tillgångar, 578 hela hemman, vilka avhänts henne samt ersatts

med den så kallade kronotionden, som, med det värde penningen nu har, är alltför

obetydlig, för att templets underhåll därmed skulle kunna ens nödtorftigt bestridas.

I ärendet hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret,

kammarkollegiet och statskontoret gemensamt, länsstyrelsen

samt byggnadsstyrelsen. Beträffande utredningen i denna del får

utskottet hänvisa till propositionen.

I skrivelse den 19 januari 1928 har härefter domkyrkostyrelsen

förnyat sin förut i ämnet gjorda framställning, dock med den ändring

att befrielse begäres från skyldigheten att till riksgäldskontoret

inbetala den ränteskuld, som åsamkats under åren 1906—-1921, d. v. s.

under 16 år — i stället för såsom förut begärts 15 år — varunder

föreskrivna inbetalningar å statslånen ej blivit erlagda. I samband

härmed upplyses, att styrelsen, som nu ser sig i tillfälle att

för domkyrkans räkning fortsätta avbetalningarna på lånen, den 5

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 37.

januari 1923 till riksgäldskontoret insänt samma dag förfallen annuitet

å lånet av år 1888. Till vad styrelsen förut anfört rörande

förestående reparationer å domkyrkan har styrelsen tillagt, att i kyrkans

valv upptäckts sprickor, som, när grundlig undersökning hunne

verkställas, kunde befinnas vara av den art, att de oförtövat krävde

ett omfattande reparationsarbete i tempelvalven.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört:

»Med de knappa inkomster, Linköpings domkyrka förfogar över,

har det givetvis mött stora svårigheter för domkyrkan att under nyss

angivna sexton år betala ränta och amortering å de båda statslånen

och samtidigt fullgöra sina övriga ekonomiska förpliktelser. Sedan

numera ett par andra lån slutamorterats och domkyrkan åter börjat

erlägga föreskrivna annuiteter å statslånen, är det ju tänkbart, att

domkyrkan därjämte skulle kunna verkställa avbetalningar å den å

sistnämnda lån uppkomna ränteskulden. Med hänsyn till domkyrkans

underhållsskyldighet i avseende å domkyrkobyggnaden samt biskopsoch

domkyrkosysslomansgårdarna kan man emellertid icke lita på

att denna utväg skall visa sig framkomlig. Därigenom skulle nämligen

för avsevärd tid framåt domkyrkans inkomster bliva så hårt anlitade,

att endast jämförelsevis obetydliga reparationer kunde utföras,

under det att medel komme att saknas för oundgängliga större reparationer.

Under sådana omständigheter synes det nödvändigt att bispringa

domkyrkan. Visserligen hade det under nuvarande förhållanden

varit önskvärt, att statens anlitande för ändamålet kunnat undvikas.

Då emellertid någon annan utväg icke torde stå till buds, och

då, såsom kammarkollegiet och statskontoret framhållit, domkyrkans

ekonomiska svårigheter kunna hänföras till kostnadsökningen för de

av statsmakterna år 1876 beslutade restaureringsåtgärderna, anser jag,

att staten nu bör träda hjälpande emellan. Så har förut skett i ett

flertal fall, då det visat sig omöjligt att bestrida omkostnaderna för

reparation av domkyrka allenast med de bidrag, som vederbörande

domkyrka och församling kunnat ställa till förfogande, samt med

eventuellt insamlade gåvomedel.

Vad särskilt angår Linköpings domkyrka, som utgör ett synnerligen

vackert minnesmärke av vår medeltida byggnadskonst, har

staten, utom vad i det föregående omförmälts, vid flera tillfällen

lämnat bidrag till reparationer av kyrkan. Sålunda hava under 1800- talet före år 1876, då förberörda anslag å 68,500 kronor anvisades,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 37.

5

för ändamålet beviljats dels lån, dels anslag till sammanlagt ganska

avsevärda belopp.

Vidkommande den form, som nu bör väljas, för bispringande av

domkyrkan bar föreslagits efterskänkande av den på grund av de

uteblivna räntebetalningarna å de båda statslånen uppkomna ökningen

av skulden. Jag är för min del beredd att biträda detta förslag.

Uträknas med ledning av de utav fullmäktige i riksgäldskontoret

lämnade uppgifterna den på 16 år belöpande räntan a riksgäldskontorets

sammanlagda kapitalfordran hos domkyrkan för ifrågavarande

två lån sådan densamma befann sig den B januari, respektive

den 14 februari 1906, d. v. s. efter inbetalning av de annuiteter,

som förföllo till betalning och erlades ar 1906, erhalles ett

belopp av 26,472 kronor 78 öre, som sålunda utgör den skuld, domkyrkan

skulle befrias från att inbetala.»

Såsom framgår av statsrådsprotokollet, har staten vid flera tillfällen

lämnat bidrag till reparation av Linköpings domkyrka. Redan

före år 1876, då förut omförmälda anslag å 68,500 kronor anvisades,

har riksdagen för ändamålet beviljat dels lån, dels ock anslag till

ganska betydande belopp. Riksdagen har ock vid ett föregående

tillfälle under uppkomna ekonomiska svårigheter för domkyrkan medgivit,

att ett tidigare utlämnat lån i stället finge utgå såsom anslag

utan återbetalningsskyldighet. Vid dessa tillfällen har städse framhållits,

vilket dyrbart och vackert minnesmärke av vår medeltida

byggnadskonst kyrkan utgjorde. Sålunda anfördes i Kungl. Maj:ts

framställning till 1876 års riksdag, att, då ifrågavarande kyrka, vilken

vore icke blott stadskyrka utan även stiftskyrka, utgjorde en

dyrbar prydnad för hela landet och det kunde antagas, att, sedan

frågan om kyrkans restaurering från allmänhetens sida genom frivilliga

bidrag till betydande belopp rönt ett stort deltagande, icke

heller staten, till vilken kyrkans forna egendom blivit indragen,

skulle undandraga sig att medverka till restaurationsarbetets fullständiga

avslutande.

Statsutskottet vid nämnda års riksdag framhöll ock i sitt utlåtande,

hurusom kyrkan utgjorde ett framstående minnesmärke av

en förgången tids byggnadskonst och sålunda otvivelaktigt vore väl

förtjänt att ordnas i överensstämmelse med den ursprungliga byggnadsplanen

samt tillstyrkte anslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 sand. 33 käft. (Nr 37.) 2

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

BankoutsJcottets utlåtande Nr 37.

Då utskottet delar den sålunda tidigare uttalade uppfattningen,

att staten icke torde böra undandraga sig att bidraga till upprätthållande

av ett av landets dyrbaraste kulturminnesmärken och, enligt

vad den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, domkyrkan

icke lärer vara i stånd att utan synnerligen stora olägenheter

verkställa ifrågavarande räntelikvider, har utskottet funnit sig

böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Majrts ifrågavarande proposition

nr 108 må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1923.

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Linål eif), öhngren*), Enhörning*), Vindahl, Ber ge, Andersson

i Hägelåkra, Bodin*) och Ström*);

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro*), Borggren, Hamrin,

Bäcklund, Lovin, Byberg*) och Olsson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1923, Ivar Haaggströms Boktryckeri A. B.

231329

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:169 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år å två stats s. 3 i texten