Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år d två statslån.
1923-04-30 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1923:37, Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år d två statslån.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1923 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts ''proposition angående
befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande
av ränta under vissa år d två statslån.
Genom en till riksdagen avlåten, den 2 mars 1923 dagtecknad
proposition nr 103 har Kungl- Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att medgiva Linköpings
domkyrka befrielse från erläggande av den på 16 år belöpande
ränta å riksgäldskontorets kapitalfordran hos domkyrkan för två
till domkyrkan utlämnade lån sådan denna kapitalfordran befann sig
beträffande det ena lånet den 5 januari och beträffande det andra
den 14 februari 1906.
I åberopande statsrådsprotokollet erinrar departementschefen till
en början, att 1876 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning beviljat
ett extra anslag av 68,500 kronor till restaurering av tornbyggnaden
å Linköpings domkyrka. Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet till riksdagen hade närmast föranletts av en skrivelse från
länsstyrelsen och domkapitlet i Linköping, vari dels meddelades, att
till förfogande för nämnda restaureringsarbete stodo enskilda bidrag
till belopp av 92,881 kronor 20 öre, att Linköpings domkyrkoförsamling
utfäst sig att erlägga 30,000 kronor, samt att domkyrkan
syntes kunna genom upptagande av ett lån själv svara för 30,000
kronor, men icke något därutöver, dels ock hemställdes om anslag
av statsmedel till visst, för ändamålet ytterligare erforderligt belopp.
Sedan därefter framställning gjorts om beviljande åt domkyrkan av
förberörda lån å 30,000 kronor, i samband varmed upplystes, bland annat,
att en oförutsedd kostnad under tornbyggnadsarbetets fortgång uppBihang
till riksdagens protokoll 1923. 8 saml. 33 höft. (Nr 37.) 1
2
Banlcouts7cottets utlåtande Nr 37.
stått därigenom, att kyrkans gavelvägg åt tornsidan måst ommuras,
anvisade på Kungl. Maj:ts framställning 1882 års riksdag för fullbordande
av tornbyggnaden å Linköpings domkyrka jämte därmed
i sammanhang stående arbeten å riksgäldskontorets stat för år 1883
ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att av domkyrkan återgäldas
med en årlig annuitet av fem procent å den ursprungliga lånesumman,
av vilken annuitet skulle beräknas fyra procent ränta å det
vid varje likvid återstående oguldna kapitalbeloppet och återstoden
anses såsom kapitalavbetalning.
I skrivelse den 1 december 1886 anmälde härefter domkyrkostyrelsen
att, utöver vad i det ursprungliga kostnadsförslaget upptagits,
åtskilliga arbeten å tornbyggnaden måst verkställas, enär
de prövats vara av oundvikligt behov för domkyrkans fortfarande
bestånd, varigenom utgifterna överstigit det ursprungliga kostnadsförslaget
med 59,779 kronor 79 öre, att för smides-och järnkonstruktioner
och prisförhöjning å rå kalksten m. m. uppkommit en merutgift
av 15,951 kronor 74 öre, att låga priser vid realisering av
maskiner och överblivna materialier bidragit till den uppkomna skillnaden
samt att, ehuru största delen av dessa överskjutande utgifter
täckts av vid arbetets början befintligt överskott av tillgångar och
sedermera tillkomna gåvor samt under tiden uppburna räntor, dock
uppstått en brist på cirka 30,000 kronor.
På Kungl. Maj:ts i anledning härav gjorda framställning anvisade
1887 års senare riksdag till betäckande av uppkommen brist
i den beräknade kostnaden för tornbyggnaden å Linköpings domkyrka
jämte därmed i sammanhang stående arbeten å riksgäldskontorets
stat för år 1888 ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att
av domkyrkan förräntas och återgäldas enligt samma grunder, som
bestämts i fråga om det tidigare lånet.
Under erinran om de sålunda beviljade lånen har domkyrkostyrelsen
i Linköping i skrivelse den 24 mars 1921 meddelat, att domkyrkan
under vissa år varit urståndsatt att erlägga föreskrivna ränteoch
avbetalningar å ifrågavarande lån, ävensom hemställt om efterskänkande
av den skuld, vari domkyrkan på grund av omförmälda
uteblivna räntebetalningar häftade till riksgäldskontor. Domkyrkostyrelsen
anför:
Intill år 1907 kunde domkyrkan ordentligt verkställa föreskrivna avbetalningar
å dessa lån. Men nämnda år befanns kyrkans skiffertak vara så brist
-
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 37.
3
fälligt, att en omläggning därav var oundgängligen nödvändig, och då domkyrkan
ej ägde medel därtill, måste ett nytt amorteringslån å 20,000 kronor annorstädes
för ändamålet upptagas. Och eftersom det ej blev möjligt för domkyrkan att
förränta och amortera alla dessa lån jämte ett annat äldre lån å ursprungligen
25,000 kronor, såg sig domkyrkostyrelsen, sedan den förgäves vänt sig till Kungl.
Maj:t med anhållan om proposition till riksdagen angående avskrivning av domkyrkans
återstående skuld till staten, nödsakad att inställa sina avbetalningar å
statslånen, till dess de andra lånen blivit gäldade. I december 1920 erlade domkyrkostyrelsen
slutlikvid å det äldsta lånet, och vid 1921 års slut hoppas den
kunna göra detsamma beträffande det sist upptagna, varefter den är lika skyldig
som villig att fortsätta med avbetalningen å statslånen. Emellertid har nu under de
senast förflutna. 15 åren, genom oguldna räntors läggande till kapitalen, domkyrkans
skuld till riksgäldskontoret vuxit så, att den för närvarande är åtskilligt
större än den ursprungligen var, och det skulle, även under den förutsättning
att domkyrkan kunde årligen erlägga stadgade annuiteter, dröja inemot 50 år
innan hennes skuld till staten vore till fullo gulden. Det är tröstlöst att tänka
sig, att domkyrkan, vars årliga inkomster i medeltal belöpa sig till endast 6,000
kronor, med vilka underhållet av det väldiga templet, biskops- och domkyrkosysslomansgårdarna
med flera andra utgifter måste bestridas, under så lång tid
skall bliva urståndsatt att verkställa större nödiga reparationer å dessa byggnader.
Och dock erfordras inom den närmaste framtiden en omfattande sådan, i
det att kopparplåtbetäckningen å domkyrkans tornspira, som från början synes
ha blivit opraktiskt anbragt, snart nog behöver omläggas. Kunde nu domkyrkan,
då man ej vågar hoppas på avskrivning av hela dess skuld till staten, åtminstone
bli befriad från erläggandet av det sedan år 1907 åsamkade räntebeloppet, så
skulle hon måhända bli i stånd att avbörda sig denna sin skuld, innan berörda
stora reparation på tornspiran behövde verkställas. Och en sådan begäran kan
väl svårligen anses orimlig, då man besinnar, att domkyrkan vid medeltidens slut
ägde betydande tillgångar, 578 hela hemman, vilka avhänts henne samt ersatts
med den så kallade kronotionden, som, med det värde penningen nu har, är alltför
obetydlig, för att templets underhåll därmed skulle kunna ens nödtorftigt bestridas.
I ärendet hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret,
kammarkollegiet och statskontoret gemensamt, länsstyrelsen
samt byggnadsstyrelsen. Beträffande utredningen i denna del får
utskottet hänvisa till propositionen.
I skrivelse den 19 januari 1928 har härefter domkyrkostyrelsen
förnyat sin förut i ämnet gjorda framställning, dock med den ändring
att befrielse begäres från skyldigheten att till riksgäldskontoret
inbetala den ränteskuld, som åsamkats under åren 1906—-1921, d. v. s.
under 16 år — i stället för såsom förut begärts 15 år — varunder
föreskrivna inbetalningar å statslånen ej blivit erlagda. I samband
härmed upplyses, att styrelsen, som nu ser sig i tillfälle att
för domkyrkans räkning fortsätta avbetalningarna på lånen, den 5
4
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 37.
januari 1923 till riksgäldskontoret insänt samma dag förfallen annuitet
å lånet av år 1888. Till vad styrelsen förut anfört rörande
förestående reparationer å domkyrkan har styrelsen tillagt, att i kyrkans
valv upptäckts sprickor, som, när grundlig undersökning hunne
verkställas, kunde befinnas vara av den art, att de oförtövat krävde
ett omfattande reparationsarbete i tempelvalven.
Departementschefen har för egen del i ärendet anfört:
»Med de knappa inkomster, Linköpings domkyrka förfogar över,
har det givetvis mött stora svårigheter för domkyrkan att under nyss
angivna sexton år betala ränta och amortering å de båda statslånen
och samtidigt fullgöra sina övriga ekonomiska förpliktelser. Sedan
numera ett par andra lån slutamorterats och domkyrkan åter börjat
erlägga föreskrivna annuiteter å statslånen, är det ju tänkbart, att
domkyrkan därjämte skulle kunna verkställa avbetalningar å den å
sistnämnda lån uppkomna ränteskulden. Med hänsyn till domkyrkans
underhållsskyldighet i avseende å domkyrkobyggnaden samt biskopsoch
domkyrkosysslomansgårdarna kan man emellertid icke lita på
att denna utväg skall visa sig framkomlig. Därigenom skulle nämligen
för avsevärd tid framåt domkyrkans inkomster bliva så hårt anlitade,
att endast jämförelsevis obetydliga reparationer kunde utföras,
under det att medel komme att saknas för oundgängliga större reparationer.
Under sådana omständigheter synes det nödvändigt att bispringa
domkyrkan. Visserligen hade det under nuvarande förhållanden
varit önskvärt, att statens anlitande för ändamålet kunnat undvikas.
Då emellertid någon annan utväg icke torde stå till buds, och
då, såsom kammarkollegiet och statskontoret framhållit, domkyrkans
ekonomiska svårigheter kunna hänföras till kostnadsökningen för de
av statsmakterna år 1876 beslutade restaureringsåtgärderna, anser jag,
att staten nu bör träda hjälpande emellan. Så har förut skett i ett
flertal fall, då det visat sig omöjligt att bestrida omkostnaderna för
reparation av domkyrka allenast med de bidrag, som vederbörande
domkyrka och församling kunnat ställa till förfogande, samt med
eventuellt insamlade gåvomedel.
Vad särskilt angår Linköpings domkyrka, som utgör ett synnerligen
vackert minnesmärke av vår medeltida byggnadskonst, har
staten, utom vad i det föregående omförmälts, vid flera tillfällen
lämnat bidrag till reparationer av kyrkan. Sålunda hava under 1800- talet före år 1876, då förberörda anslag å 68,500 kronor anvisades,
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 37.
5
för ändamålet beviljats dels lån, dels anslag till sammanlagt ganska
avsevärda belopp.
Vidkommande den form, som nu bör väljas, för bispringande av
domkyrkan bar föreslagits efterskänkande av den på grund av de
uteblivna räntebetalningarna å de båda statslånen uppkomna ökningen
av skulden. Jag är för min del beredd att biträda detta förslag.
Uträknas med ledning av de utav fullmäktige i riksgäldskontoret
lämnade uppgifterna den på 16 år belöpande räntan a riksgäldskontorets
sammanlagda kapitalfordran hos domkyrkan för ifrågavarande
två lån sådan densamma befann sig den B januari, respektive
den 14 februari 1906, d. v. s. efter inbetalning av de annuiteter,
som förföllo till betalning och erlades ar 1906, erhalles ett
belopp av 26,472 kronor 78 öre, som sålunda utgör den skuld, domkyrkan
skulle befrias från att inbetala.»
Såsom framgår av statsrådsprotokollet, har staten vid flera tillfällen
lämnat bidrag till reparation av Linköpings domkyrka. Redan
före år 1876, då förut omförmälda anslag å 68,500 kronor anvisades,
har riksdagen för ändamålet beviljat dels lån, dels ock anslag till
ganska betydande belopp. Riksdagen har ock vid ett föregående
tillfälle under uppkomna ekonomiska svårigheter för domkyrkan medgivit,
att ett tidigare utlämnat lån i stället finge utgå såsom anslag
utan återbetalningsskyldighet. Vid dessa tillfällen har städse framhållits,
vilket dyrbart och vackert minnesmärke av vår medeltida
byggnadskonst kyrkan utgjorde. Sålunda anfördes i Kungl. Maj:ts
framställning till 1876 års riksdag, att, då ifrågavarande kyrka, vilken
vore icke blott stadskyrka utan även stiftskyrka, utgjorde en
dyrbar prydnad för hela landet och det kunde antagas, att, sedan
frågan om kyrkans restaurering från allmänhetens sida genom frivilliga
bidrag till betydande belopp rönt ett stort deltagande, icke
heller staten, till vilken kyrkans forna egendom blivit indragen,
skulle undandraga sig att medverka till restaurationsarbetets fullständiga
avslutande.
Statsutskottet vid nämnda års riksdag framhöll ock i sitt utlåtande,
hurusom kyrkan utgjorde ett framstående minnesmärke av
en förgången tids byggnadskonst och sålunda otvivelaktigt vore väl
förtjänt att ordnas i överensstämmelse med den ursprungliga byggnadsplanen
samt tillstyrkte anslaget.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 sand. 33 käft. (Nr 37.) 2
Utskottet.
6
BankoutsJcottets utlåtande Nr 37.
Då utskottet delar den sålunda tidigare uttalade uppfattningen,
att staten icke torde böra undandraga sig att bidraga till upprätthållande
av ett av landets dyrbaraste kulturminnesmärken och, enligt
vad den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, domkyrkan
icke lärer vara i stånd att utan synnerligen stora olägenheter
verkställa ifrågavarande räntelikvider, har utskottet funnit sig
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning.
Utskottet hemställer alltså,
att Kungl. Majrts ifrågavarande proposition
nr 108 må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 30 april 1923.
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Linål eif), öhngren*), Enhörning*), Vindahl, Ber ge, Andersson
i Hägelåkra, Bodin*) och Ström*);
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro*), Borggren, Hamrin,
Bäcklund, Lovin, Byberg*) och Olsson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1923, Ivar Haaggströms Boktryckeri A. B.
231329
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1923:169 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år å två stats s. 3 i texten