Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 159 med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857

1923-05-15 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1923:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 159 med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1923 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 159 med

förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen

den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om

ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om

stängselskyldighet, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 159, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga bär nedan

omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen

den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av

annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

I samband med denna proposition, som hänvisats till särskilda

utskottet, har utskottet till behandling förehaft följande med anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 191 av herr Erik Andersson, med instämmande av herr J. B.

Johansson, och

inom andra kammaren:

nr 269 av herr Hedlund i Häste.

Den fråga, som i denna proposition föreligger, angående inskränkning

i den gemensamma betesrätten å sådan ohägnad betesmark, som i

det av propositionen berörda lagrummet avses, är en av de mer svårlösta,

som kunna framkomma. Under de senare årens utveckling på

skogsvårdens område hava konflikterna mellan betesintresset och skogsBihang

till riksdagens protokoll 1923. 11 saml. 2 käft. (Nr 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

vårdsintresset blivit alltmera framträdande. I södra och mellersta Sverige

torde väl måhända kunna påvisas en minskad betning av hemdjur å

skogsmark, men i de norra delarna av landet är sådan betning alltjämt

allmän. Särskilt gälla svårigheterna sådana ägor, som omförmälas i

§ 5 av stängselförordningen, till följd av skogslagarnas skärpta krav

på markägarens omvårdnad om skogen och dess återväxt men den

på samma gång kvarstående rätten för hans grannar att beta sina djur

å hans mark. De bestämmelser, som hittills, sedan 1870-talet, tillkommit

till inskränkande av den omförmälda betesrätten, hava flerstädes

visat sig icke vara effektiva. På grund härav och då de nu föreslagna

nya skogsvårdslagarna innehålla ytterligare skärpta bestämmelser rörande

skogsvården, har Kungl. Maj:t framlagt sitt förslag till ett fastare ordnande

av förevarande betesspörsmål. Huvudbestämmelserna i förslaget

äro dels att å ifrågavarande marker betning av getter och får skall vara

förbjuden, där ej anDat av Konungen medgives, samt betning av andra

hemdjur fri, där den ej av Konungen förbjudes, dels ock att överträdelse

av gällande betesförbud skall falla under åtal av allmän åklagare.

Herr Hed- I herr Hedlunds i Häste motion yrkas avslag å Kungl. Maj:ts för
lU"motion13’*

med anförande bland annat av följande:

»Då Sveriges riksdag senast eller år 1903 hade att taga ställning

till väckt förslag om viss ändrad lydelse av § 5 i 1857 års stängselförordning,

vilket förslag gick ut på att, sedan kungörelse utfärdats om

att skogsodling blivit å ohägnad skogsmark inom visst område utförd,

en var vore pliktig att om sina hemdjur hålla sådan vård att de icke

inkomme på området, väcktes av tvänne riksdagsmän från Dalarna en

motion, vari framhöllos de olägenheter, som inom nämnda landskap och

synnerligast i de nordliga delarna därav skulle följa av den föreslagna

ändringen. Nämnda olägenheter hänförde sig till det förhållandet, att

jordägarna i dessa trakter fått sina skogsskiften utlagda vanligast i stor

längd men ringa bredd. Det vore icke ovanligt att finna skogsskiften

en halv mil i längd och endast 15 å 20 meter i bredd. Om en jordägare

därför bleve hänvisad att uteslutande beta sina kreatur på en

sådan skogsmark till följd av att grannen besått vissa delar av sitt bredvid

liggande skifte med skogsfrö och därför ägde rätt att utan stängsel

hava det fredat, skulle det för den förstnämnda vara omöjligt att hålla

sådan vård om sina djur, att de icke komme in på grannens besådda

marker. Motionärerna hemställde därför om avslag, åtminstone såvitt

Kopparbergs län anginge. Riksdagsutskottet fann riktigheten av vad i

nyssberörda motion anförts om förhållandena i Kopparbergs län ej kunna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

3

jävas, samt yttrade vidare: »Nämnda förhållanden torde visserligen icke

äga full motsvarighet inom övriga delar av riket, men utskottet kunde

dock icke värja sig för farhågan att den tunga, som genom antagande

av Kungl. Maj:ts förslag skulle läggas å boskapsskötseln, jämväl i andra

betydande delar av riket än Kopparbergs län ej skulle motsvaras av den

nytta skogsskötsel tvivelsutan skulle draga därav. — — — —--

På grund härav hemställde utskottet om avslag å propositionen.» Utskottets

hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt.

Nyssberörda förhållanden med avseende på skiftesläggningen äga

allt fortfarande bestånd beträffande Kopparbergs län och även i viss mån

beträffande länen norr därom. Jämför man då de skyldigheter man ville

genom sistberörda förslag ålägga den markägande kreatursägaren med

vad nu ifrågasatts, måste den tunga å boskapsskötseln, vilken för 1903

års riksdag blev avgörande, anses relativt lindrig mot de fullkomligt

tillintetgörande omkostnader man nu ville lägga på get- och fåraveln.

Tidigare fordrade man endast sådan omvårdnad om kreaturen att de

icke inkomme på visst till sina gränser angivet område, vilken omvårdnad

kunde inskränkas till vallning av boskapen, nu fordrar man av en

mindre jordägare, vilken, innehavare av ett långsmalt skifte om kanske

15 m. bredd, och som har sin huvudsakliga bärgning av get- och fåravel,

att han skall inhägna detta skifte, vilket sannolikt icke kan lämna

bete åt hans getter och får.

Ser man emellertid det föreliggande spörsmålet enbart ur synpunkten

av kravet på effektivt skydd för skogsåterväxten genom hägnad, lär man

dock med hänsyn till de nationalekonomiska intressena böra undersöka,

på vilken väg detta skydd kan ernås för billigaste kostnader. Det vill

med andra ord säga, man bör göra en jämförande beräkning emellan

kostnaderna å ena sidan för inhägnande av kulturfältena och å gndra

sidan för åstadkommande av fullt effektiva hägnader kring alla betesmarker

för getter och får. Det skall då otvetydigt komma att visa sig,

att kulturhägnaderna bliva både ifråga om längd och virkesåtgång per

längdmeter väsentligt mycket mindre än hägnaderna kring nyssnämnda

beteshagar. Lagförslaget uppställer som regel förbud för betning av får

och getter annorlunda än i inhägnad beteshage, men det är icke a priori

givet att skogsbruket överallt och på varje tid av betesäsongen kräver

detta skydd mot kreatursbetning. Klargör man detta för sig och därjämte

tager i betraktande, att skogsbruket helt visst är mycket mera

ekonomiskt bärkraftigt än den boskapsskötsel, som bedrives av den

landets befolkning, som räknas till de små jord besitt ärna, så synas inga

verkliga skäl föreligga att, där den kulturskyldige skogsägaren anser sig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

behöva medelst hägnad skydda skogsåterväxten, låta honom undslippa

de därmed förenade kostnaderna och lägga dessa på den mindre bärkraftige

kreatursägaren.

Vad här ovan anförts beträffande getter och får gäller även i viss

mån övriga beteskreatur.

Då sålunda de skäl som anförts för det föreliggande lagförslaget

blivit vederlagda, och då genom lagrådets tolkning av 1857 års stängselförordning

numera varje tvivel avlägsnats ifråga om en markägares

rättighet att å sådan honom tillhörig mark, vilken i övrigt är att anse

såsom upplåten till gemensamt mulbete, uppföra hägnader för vilket

ändamål som helst, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen ville be-

sluta att icke bifalla Kungl. Maj:ts föreliggande proposition nr 159.»

Herr Erik

Anderssons

motion.

Herr Erik Andersson yttrar i sin motion bland annat:

»Jag anser förslaget om betesförbud såsom regel i fråga om getter

och får icke böra genomföras. Det delar med övriga förbudsföreskrifter

den svagheten att sakna förmåga av smidig anpassning. Denna

icke föraktliga egenskap äger däremot det system, som man hittills på

detta område följt, nämligen prövningen från fall till fall, efter sig företeende

omständigheter, av behovet av förbud i förevarande avseende.

Mig veterligen har detta system fungerat utan olägenhet, något som ej

heller motsäges av några påvisade fakta i den kungl. propositionen

eller i de till grund för densamma liggande handlingarna. När jag

alltså måste beteckna det kungl. förslaget i denna del såsom olämpligt

och även obehövligt, men i allt fall anser möjligheten till meddelande

av förbud i särskilda fall mot betande av getter och får fortfarande

böra hållas öppen, synes mig saken enklast ordnad så, att man

uppger den förut omtalade uppdelningen av hemdjur i två grupper och

låter bestämmelserna i mom, 3 andra stycket bliva tillämpliga på samtliga

slag av hemdjur. Härigenom kommer, fortfarande såsom hittills,

att ligga i Kungl. Maj:ts händer befogenheten att, där sådant befinnes

erforderligt, meddela förbud mot betande även av getter och får å mark,

varom här är fråga; man äger därigenom en så säker garanti, som det

med lagstiftning är möjligt att vinna, mot att icke förbudet skall drabba

utan goda skäl och, sett ur skogsvårdssynpunkt, för att det skall bliva

rådande i alla de fall, där omsorgen om våra skogar det kräver. Och

härmed borde det allmännas intressen vara bäst tillgodosedda.

Beträffande slutligen de i mom. 4 upptagna straffbestämmelserna tilllåter

jag mig även framhålla ett par erinringar. Enligt propositionen skulle

åtalsrätt tillkomma ej mindre allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse utan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

5

även skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, visserligen sådana med högre skoglig

utbildning, samt, i det fall att skogs vårdsstyrelse ej finnes, vederbörande

skogsstatstjänsteman. Att åtalsrätt tillerkänts allmän åklagare

och skogs vårdsstyrelse samt även vederbörande skogsstatstjänsteman må

vara i sin ordning, ehuru jag måste bekänna en viss tvekan beträffande

lämpligheten av denna bestämmelse, därest begreppet skogsstatstjänsteman

skall anses omfatta jämväl den lägre tjänstepersonalen t. ex. kronoj

ägare. Men att åtalsrätten, som här dessutom gäller ett slag av förseelser,

vilka hittills icke varit straffbelagda, utvidgas att gälla jämväl

skogsvårdsstyrelsens tjänstemän — låt vara med ''högre skoglig utbildning’

— synes mig vara att giva densamma en utsträckning, vilken

dels kan innebära vådor med hänsyn till att åtalsrätt i och för sig är

en ömtålig sak och icke minst i de rättsligt sett säkerligen ofta nog

svårbedömliga fall, som här kunna uppkomma, dels ock förefaller att

vara obehövlig, då sådan rätt tillerkänts vederbörandes huvudman, skogsvårdsstyrelsen,

hos vilken det ju alltid är tjänstemannen obetaget att göra

anmälan om av honom iakttagen förseelse.

Vidare synas mig de straffbara handlingar, det här är fråga om —

de betecknas i förslaget såsom ''förseelser'' — vara av den ait, att det

knappast kan vara påkallat att, liksom vid brott av svårare beskaffenhet,

medgiva åtalsrätt utan föregående anmälan av sakägaren. Enligt min

mening bör därför 4 momentets 3:dje stycke ändras därhän, att åtal

må äga rum allenast efter anmälan av vederbörande målsägare. Jag är

förvissad om, att man vid sådant förhållande icke behöver befara, att

där en klar överträdelse föreligger, denna icke skulle komma att beivras.

»

Vad först själva huvudfrågan beträffar, eller frågan om inskränkning

i rätten att beta å dessa marker, vill utskottet erinra om att redan

för närvarande sådan inskränkning inom flertalet län är gällande beträffande

getter och får. Vidare innehåller 12 § i 1903 års lag angående

vård av enskildes skogar befogenhet för Konungen att, där det för

skogsåterväxtens skyddande inom visst län prövas erforderligt att rätt

till bete å skogsmark varder för viss tid av året inskränkt, därom i

viss ordning meddela särskilda föreskrifter. Denna bestämmelse, vilken

visserligen aldrig lärer hava tillämpats, omfattar således även enskild,

hägnad mark. Det torde av det anförda framgå, att det egentligen icke

är några nyheter, som förslaget i denna del innehåller, utan det avser

fastmera att giva mera stadga åt förutvarande bestämmelser. Att, såsom

i den förstberörda motionen hemställes, avslå propositionen torde därför

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2,

icke böra ifrågasättas. Däremot synes den gjorda uppdelningen och

olikheten mellan första och andra stycket i 3 mom. icke vara erforderlig,

utan den i andra stycket angivna regeln kunna gälla även beträffande

betning av getter och får. Utskottet ansluter sig härutinnan till vad

i den sistberörda motionen anförts och kan alltså inskränka sig till att

åberopa detta.

Jämväl beträffande åtalsrätten instämmer utskottet uti den sistberörda

motionen i vad avser skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. Men

även beträffande styrelserna själva anser utskottet, att de lämpligen böra

befrias från åtalsrätt, då i förevarande fall ett utövande därav från deras

sida skulle kunna menligt inverka på deras förhållande till allmänheten,

och detta desto hellre som det enligt utskottets mening bör förefinnas

åtalsrätt även utan anmälan från vederbörande målsägare. Att anställandet

av åtal varit beroende på den enskilde målsägarens initiativ

därtill har just visat sig vara den kanske mest bidragande orsaken till

att de hittills gällande förbudsbestämmelserna blivit så resultatlösa.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.

Maj:ts ifrågavarande förslag ej kunnat av riksdagen

i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga

följande

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark

eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln

s. 7 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

7

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

märkligen betungas, utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej

själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren

skäligt prövar, nedsättas under vad i 3 § stadgat är.

2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då

skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

3 mom. Allt betande av getter 3 mom. Prövas för skogsåteroch

får å ohägnad mark, varom här växtens skyddande inom visst län eller

viss del av län erforderligt, att rätt

till bete å ohägnad mark, varom här

är fråga, varder helt eller i viss män,

såsom beträffande vissa slag av hemdjur

eller viss tid av året, förbjuden,

ankomma på Konungen att, efter

vederbörande landstings och hushållningssällskaps

hörande, därom meddela

särskilda föreskrifter.

är fråga, vare förbjudet annat än i

inhägnad beteshage; dock att Konungen

äge efter vederbörande landstings

och hushållningssällskaps hörande härifrån

medgiva undantag i den mån

sådant för vissa lön eller delar av

län må finnas erforderligt.

Beträffande betande å ohägnad

mark av andra kreatur än getter

och får äge Konungen, likaledes efter

hörande av landsting och hushållningssällskap.

) antingen meddela förbud mot

dylikt bete för länet i dess helhet

eller för del därav eller ock föreskriva

viss inskränkning i rätten

därtill.

4 mom. Den, som i strid mot betesförbud, varom i 3 mom. sägs,

med uppsåt släpper kreatur i mark, böte minst tio, högst tvåhundra

kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst

femtio kronor.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen

är för likartat fall stadgat.

Allmän åklagare äger åtala överträdelse

av förbud, som nyss sagts.

Allmän åklagare så ock skogsvårdsstyrelsen

och dess tjänstemän

med högre skoglig utbildning eller,

där skogsvårdsstyrelse ej finnes, vederbörande

skogsstatstjänsteman äga lika

behörighet att åtala överträdelse av

förbud, som nyss sagts.

Böter, som för sådan överträdelse ådömas, fördelas

så, att en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

fjärdedel tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan eller,

där skogsvård sstyrelse ej finnes, kronan.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1923; dock att stadgandet i 3

mom. första stycket skall lända till

efterrättelse först från och med den

1 januari 1924, då kungörelsen den

28 januari 1876 (nr 7 s. 1) angående

inskränkning i betesrätt å

ohägnad mark jämte därtill sig anslutande

kungörelser upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1923; skolande genom kungörelsen

den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1)

angående inskränkning i betesrätt å

ohägnad mark och därtill sig anslutande

kungörelser meddelade betesförbud

fortfarande äga tillämpning,

till dess desamma varda av Konungen

upphävda, men sagda kungörelser i

övrigt upphöra att gälla med denna

lags ikraftträdande.

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån

de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1923.

På särskilda utskottets vägnar:

ARVID LINDMAN.

I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit:

från första kammaren: herrar Borell, Norm, Pers, Nilsson i Gränebo, Norling,

Frånäen och Johansson J. B.

från andra kammaren: herrar Lindman, Johansson i Uppmälby, Hage, Carlsson

i Solberga, Johansson i Kälkebo, Lorichs, Brännström*, Persson i Trången och Andersson

i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

9

Reservation

av herrar Lindman, Borell, Norling, Johansson i Uppmälby och

Sjöblom:

1 Kungl. Maj:ts förslag såväl till skogsvårdslag som till lag om

ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen finnes bestämmelse intagen,

att rätt att åtala i de respektive förslagen straffbelagda förseelser skulle

tillkomma dels allmän åklagare och dels skogsvårdsstyrelsen och dess

tjänstemän med högre skoglig utbildning. I båda förslagen har utskottet

hemställt om borttagande av denna rätt för berörda tjänstemän, men

beträffande skogs vårdsstyrelserna har utskottet ansett, att de borde hava

åtalsrätt, när det gäller förseelser mot skogsvårdslagen, men icke i fråga

om överträdelse av betesförbud, som meddelats enligt de nya bestämmelserna

i stängselförordningen. Ense med utskottet i den förra delen,

anse vi däremot, att skogsvårdsstyrelserna böra få åtala jämväl sistnämnda

överträdelser.

Uti sin motivering till skogsvårdslagen har departementschefen

framhållit, hurusom skogsvårdsstyrelserna voro de, som hade att eventuellt

föra talan om verkställandet av erforderliga återväxtåtgärder, och

att man med hänsyn därtill måste känna sig så mycket mera tveksam

om det riktiga i att — såsom från vissa håll föreslagits — förlägga befogenheten

att påyrka kriminell påföljd allenast hos allmänna åklagaren,

som det mången gång skulle bliva samma omständigheter, som komme

under utredning och prövning i båda hänseendena. Åven vad angår

överträdelser av ett enligt stängselförordningen utfärdat betesförbud

torde övervakandet av att detta upprätthålles stå i nära samband med

tillsynen över skogsvårdslagen och efterföljandet av enligt densamma

meddelade föreskrifter. Man bör nämligen ihågkomma, att ett betesförbud

kan gälla betning av en markägares hemdjur även å den del av

den ohägnade marken som tillhör honom. Det synes oss därför både

oegentligt och ägnat att medföra praktiska olägenheter, om skogsvårdsstyrelsen

skulle vara förhindrad att i samband med ett ingripande mot

markägaren för att framtvinga reproduktionsåtgärder efter en betning

’ av hans hemdjur, som skett mot gällande förbud, tillika påyrka straff

för överträdelsen av detta förbud. Och även frånsett möjligheten av

ett dylikt samband med annan talan torde en åtalsbefogenhet av ifrågaBihang

till riksdagens protokoll 1923. 11 samt. 2 höft. (Nr 2.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

varande slag kunna vara av betydelse. Det intresse för skogsvården,

med hänsyn vartill det ifrågavarande förbudsinstitutet föreslås, kan icke

alltid påräknas vara tillfinnandes hos en allmän åklagare i samma grad

som hos den för skogsvården särskilt tillsatta myndigheten, skogsvårdsstyrelsen.

Då det framlagda förslaget är avsett att få tillämpning även inom

Västerbottens och Norrbottens län, där skogsvårdsstyrelser icke finnas,

bör vad ovan om dessa anförts där gälla beträffande den skogsstatstjänsteman,

som har att taga befattning med enskildas skogar.

Den av oss förordade ändringen beträffande åtalsrätten bör likväl

icke medföra någon i-ätt för skogsvård sstyrelsen eller skogsstatstjänstemannen

att, i likhet med allmänna åklagaren, erhålla del i utdömda

böter, utan i händelse någon av de förstnämnda utfört åtalet hela beloppet

av böterna tillfalla skogsvårdskassan resp. kronan.

På grund av vad vi sålunda anfört, få vi alltså hemställa,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det

av utskottet förordade förslaget, att behörighet att

åtala förseelser skall tillkomma jämväl skogsvård sstyrelse

eller, där sådan ej finnes, vederbörande skogsstatstjänsteman,

ävensom tillägg till förslagets stadgande

om bötesfördelning av innehåll, att där skogsvårdsstyrelse

eller skogsstatstjänsteman utfört åtalet,

hela bötesbeloppet skall tillfalla skogsvårdskassan eller

kronan.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:279 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 s. 1 i texten