Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

1924-05-28 · 32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:33, Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924, kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till dels lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om

inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag

om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 100 i första

kammaren av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler,

Olsson i Göteborg och Wigforss samt nr 181 i andra kammaren av herrar

Johansson i Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm,

Thorsson, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström

och Johanson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville

för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i

rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

stadgas beträffande Norrland och Värmlands län skall tillsvidare

äga tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den

ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före dagen

för lagens ikraftträdande.

2) Lag

om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring i fråga om begränsning av avsöndring

stadgas för Norrland och Värmlands län, skall tillsvidare äga tillämpning

jämväl å övriga delar av riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. .9 sand. 2 avd. 29 höft. (Nr XI.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Den s. k.

norrländska

ägostyck*

rang slag ens

innehåll.

Den s. k.

norrländska

jordav söndring

slag ens

innehåll.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

(den s. k. norrländska ägostyckningslagen), vilken lag ersatt en efter

framställning av norrlandskommittén den 16 juni 1905 tillkommen provisorisk

lag i ämnet, är rätt till ägostyckning inom de fem norrländska länen

och Värmland — till vilket sistnämnda län lagen utsträckts från och med

den 1 juli 1917 — beroende å att vederbörande länsstyrelse, efter prövning

av ansökning om ägostyckningen, lämnar tillstånd till densamma. Där så

linnes lämpligt, må länsstyrelsen före ärendets prövning över ansökningen

höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,

såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd

eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten. Vid prövningen

skall tillses, att hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord,

med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet

husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varder tjänlig

för jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må,

ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av

inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets

jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden till olika

hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark

för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen

därefter jämkas. För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar

eller annat dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än

nu är sagt. Till inägojord räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i anseende

till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.

Genom lag den 31 augusti 1907 (den s. k. norrländska jordavsöndringslagen)

blev den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring medgivna rätten för ägare av hemman,

vilket får klyvas, att av hemmanets ägovälde för alltid avsöndra, i en eller

flera delar, till och med en femtedel av ägovidden så till vida begränsad

för de fem norrländska länens och Kopparbergs läns vidkommande, att inom

nämnda län inägojord ej finge avsöndras till den omfattning, att hemmanets

jordbruk därigenom märkligen försvagades. Nämnda bestämmelse, vilken

alltså, i motsats till vad som förutsättes i det under 2) här ovan upptagna

lagförslaget, äger tillämplighet jämväl å Kopparbergs län, utsträcktes sedan

att från och med den 1 juli 1917 omfatta även Värmland.

I 22 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning m. m. föreskrives,

att det ankommer å vederbörande länsstyrelse att, där omständigheterna

därtill föranleda, tillåta innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske,

att därifrån för alltid avsöndra mark, som ensam eller tillsammans med

vad redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat utgör mera än vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. .''{

i 20 g av lagen sägs. Genom den norrländska jorda vsönd ringslagen tillfogades

till 22 § av hemmansklyvningslagen en bestämmelse av innehåll,

att särskilt må vad i 20 § av nämnda lag stadgas beträffande däri särskilt

angivna län icke utgöra hinder för i 22 § avsett tillstånd, där avsöndringen

erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat

dylikt ändamål.

I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog den s. k. norrlandskommittén

särskilda bestämmelser i avseende å ägostyckning inom de

fem norrländska länen. Av motiven till kommitténs förslag framgår, att

kommittén gjort den erfarenheten, att ägostyckning i nämnda län i stor utsträckning

använts på ett sätt, som vore till men för jordbruket, i det att

inägojord avstyckats, utan att därmed följt erforderlig husbehovsskog, betesoeh

odlingsmark. Grunden härtill hade varit, att trävarubolagen på många

platser varit villiga att avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga

än inkomstbringande inägojorden, men visat en avgjord och lätt förklarlig

obenägenhet att låta ens för husbehov erforderlig skogsmark medfölja. Med

avseende å den föreslagna lagens tillämplighetsområde vore detsamma icke

avsett att omfatta jämväl Kopparbergs län. Södra delen av Dala me påminde

i jordbruksavseende mera om Uppland och Västmanland än om Norrland

och några särskilda bestämmelser angående ägostyckning syntes tillsvidare

icke därstädes vara mera påkallade än i södra och mellersta Sverige. Vad

åter övre Dalarne vidkomme hade nog denna landsdel uti ifrågavarande

hänseenden en utpräglad norrländsk karaktär, men jorden hade därstädes i

allmänhet icke undergått sådant skifte, att ägostyckning lagligen finge äga

rum, varför denna del av Dalarne i alla händelser bleve oberörd av de föreslagna

ägostyckningsbestämmelserna. I betänkandet framhölls vidare, att

även om de av kommittén för de fem norrländska länen föreslagna bestämmelserna

om ägostyckning skulle bliva godkända, en avsevärd tid likväl

torde komma att förflyta, innan lag i ämnet kunde bliva utfärdad. Under

tiden kunde ägostyckningarna på trävaruindustriens hemman utan tvivel

väntas komma att fortgå i samma otillfredsställande riktning som dittills.

Det vore även att befara, att benägenheten för ägostyckning under nämnda

mellantid komme att betydligt ökas. Om nämligen sågverksbolagen och de

enskilda skogsspekulanterna funne lagförslagets bestämmelser för sig obekväma,

skulle de utan tvivel skynda sig att ägostycka sina hemman och därigenom

undandraga sig en eventuell ny lagstiftnings inskränkningar i ägostycknings.

friheten. Härigenom kunde det lätteligen komma att inträffa, att en antagen

ny lag bleve så gott som värdelös. Kommittén trodde sig därför böra

föreslå, att en provisorisk lag så skyndsamt som möjligt utfärdades, var"

igenom rätten till ägostyckning i Norrland i viss mån inskränktes, till dess

en ny lagstiftning om ägostyckning kunde bliva genomförd.

På grund av proposition i ämnet antog 1905 års lagtima riksdag en de

Tillkomsten

av de norrländska

ägoslyckningsoch

jordavi

ändring slagarna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Ifrågavarande

lagars utsträckning

till

Värmlands

län år 1917.

fem norrländska länen avseende lag om inskränkning i rätten att erhålla

ägostyckning att äga giltighet till den 1 januari 1910.

I sitt ovannämnda betänkande hade norrlandskommittén jämväl framhållit

faran av att med då gällande bestämmelser inägorna i sin helhet kunde utbrytas

från hemmanets övriga mark genom jordavsöndring. I nordliga delar

av riket utgjorde nämligen i regel inägojorden å ett hemman långt ifrån

en femtedel av dess sammanlagda ägovidd och vid sådant förhållande mötte

enligt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

intet hinder för att under jordavsöndringens form från skogsmarken avskilja

allenast den odlade marken. Det hade på flera håll visat sig, att detta förfarande

tillämpats av sågverksbolag, som velat befria sig från den för dem

ofta förlustbringande förvaltningen av jordbruksjorden. Då kommittén be''

farade, att denna metod skulle, i händelse inskränkningar i ägostyckningsfriheten

komme till stånd, bliva i betydligt större omfattning använd, hade

kommittén ansett nödigt att föreslå även en viss inskränkning i fråga om

rätten att från hemman avsöndra inägojord.

Vid 1907 års riksdag avläts proposition i sistberörda ämne till riksdagen;

och antogs med anledning härav för de fem norrländska länen och Dalarne

den ännu gällande, sedermera till även Värmlands län utsträckta s. k. norrländska

jordavsöndringslagen, för vilkens innehåll redogörelse härovan

lämnats.

Vid 1909 års riksdag framlades proposition om definitiv lagstiftning

rörande inskränkning i rätten att inom de fem norrländska länen erhålla

ägostyckning; och blev med anledning härav den i ämnet ännu gällande

lagen antagen.

På framställning av den s. k. jordundersökningen blevo sedermera de

norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna enligt proposition till

1917 års riksdag utsträckta från och med den 1 juli 1917 till att gälla

jämväl Värmlands län. I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande

hade ifrågavarande sakkunniga i denna fråga anfört, att från bolags och

skogsspekulanters sida en hel del ägostyckningar ägt rum och om dem gällde

till större delen samma erinringar, som riktades mot ägostyckningarna i de

norrländska länen innan en speciell lagstiftning för nämnda län kom till

stånd. Dylika olämpliga ägostyckningar ägde oavlåtligt rum och kunde med

tiden lätt betydligt växa i antal, vartill redan blotta uppmärksammandet

av denna sak och farhågorna för en ny lagstiftning kunde giva snabb anledning.

Medan bolagen föredroge att behålla inägorna i och för utarrendering

åt personer, som representerade för skogsbruket erforderlig arbetskraft,

vore däremot oftare den enskilde skogsspekulantens första åtgörande efter

fastighetsförvärvet att, utan hänsyn till beskaffenheten och bärkraften hos

uppkommande jordbruk, avstycka samt frånsälja inägorna. Vanligen vore

emellertid ägostyckningen mindre tillfredsställande även när bolag understundom

utstyckade inägorna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 5

Utskottet anse)'' sig i detta sammanhang böra i korthet beröra det betänkande,

som den 2 maj 1918 avgavs av särskilda inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning

till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom ävensom

vid utredning av de närliggande frågor, som vid nämnda lagstiftningsarbete

kunde uppkomma. I sitt berörda betänkande både de sakkunniga

föreslagit en lagstiftning om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla

ägostyckning och verkställa jorda vsöndring i södra och mellersta Sverige.

Syftet med den föreslagna lagen var att förebygga uppenbara missförhållanden,

som framträtt i sammanhang med den då hejdlöst florerande jordspekulationen

och lagen hade därför enligt förslaget fått endast provisorisk

karaktär, i det att den begränsats att skola gälla till den 1 januari 1924.

Lagen gick ut på att inom förenämnda delar av riket delning genom ägostyckning

av jordbruksfastigheter eller delar därav skulle göras beroende av

vederbörande länsstyrelses på förhand efter ansökning lämnade tillstånd. Vid

prövning av dylik ansökning skulle tillses, att varje lott skulle, såvitt ske

kunde, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag, efter ty för lottens

nyttjande för jordbruk prövades nödigt. Avsöndring från jordbruksfastighet

finge ej gälla inägojord till den omfattning, att fastighetens jordbruk därigenom

märkligen försvagades. Lagen skulle emellertid icke äga tillämplighet

i avseende å fastighet, som uteslutande bestode av skogs- eller hagmark,

ej heller å annan såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet, där dess värde

vid sagda taxering uppskattats till lägre belopp än 50,000 kronor.

De sakkunnigas förslag föranledde emellertid ej framläggande av proposition

i ämnet till riksdagen.

I sitt den 29 mars 1923 till chefen för justitiedepartementet ingivna betänkande

del VI har jordkommissionen funnit sig höra föreslå utsträckning

av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna till hela riket.

Kommissionen har framhållit, att man, i avvaktan på blivande lagstiftning

om bildande av nya jordbruk och om avlösning av bestående arrendejordbruk

ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning om delning av jord å landet, måste

provisoriskt tillgodose behovet även för södra och mellersta Sveriges del av

ett jordstyckningsförfarande, som avser att förekomma, att jordbruken tillläggas

otillräckliga ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt har jordkommissionen i en

annan till chefen för justitiedepartementet tidigare samma år ingiven framställning,

avseende åvägabringande av en provisorisk lag om förlängning

av vissa arrendeavtal, anfört bland annat följande:

Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift

är bland annat att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt

med odlad och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda

förmånerna i den mån de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens

natur, att ett sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt

Förslag i

ämnet år 19IS

av sakkunniga

för beredning

av ärende ang.

provisorisk

lagstiftning

till stävjande

av spekulation

vid handel

med jordbruksegendom

m. m.

Jordkommissionens

år

1923 avgivna

förslag om

ifrågavarande

lagars utsträckning

till

hela riket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Förevarande

frågas behandling

vid

1923 års

riksdag.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

för att försörja en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen

hava ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet

blir utan en sådan förtänksamhet. Det ligger emellertid självfallet i

de störa jordägarnas, särskilt bolagens, intresse att förekomma eu sådan

förpliktelse genom att på något sätt gå lagstiftningen i förväg. Från

kommunalnämnderna har också på jordkommissionens förfrågan meddelats,

att ägostyckningar, som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum hur

som helst, mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk

utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports

har i stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt

rum på lager utan försäljning tills vidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis

något annat än att på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna

måhända på olika vägar möta och mota en blivande lagstiftning. En sådan

^styckning förberedes som bekant av Gimo-Österby bruk och några av jordkommissionens

ledamöter, som förliden sommar besökte dessa trakter, tingo

bekräftelse därpå och även tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade

utbrytningars otillfredsställande beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala

läns lantmäterikontor uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit

på senare tider på så sätt redan utstycka ett hundratal av sina fastigheter i

länet. Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar

naturligtvis omgångar och eu mängd invändningar, i fall först sedermera

ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen, i

mån dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam

omväg, fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade.

I den mån den definitiva lagstiftningen nalkas, blir det sålunda eu

naturlig angelägenhet för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenlieten

i detta hjälplösa skick.

Med stöd av jordkommissionens ovanberörda framställningar hemställde

herr Lindhagen vid sistlidne riksdag i en inom första kammaren väckt

motion, nr 20o, att riksdagen ville för sin del antaga två i motionen intagna

lagförslag av samma innehåll som de nu ifrågasatta.

Andra lagutskottet, som för förberedande behandling förehade nämnda

motion, beredde sig tillfälle att taga del av vissa till jordkommissionen på

dess begäran inkomna uppgifter från lantmäterikontoren i de län, som ej

beröras av den norrländska ägostyckningslagen, vilka uppgifter infordrats

till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckning å fastigheter med

arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekommit ägostyckningar, varigenom

jordbruk frånskilts den huvudsakliga skogsmarken. Utskottet fann av de

inkomna uppgifterna framgå, att dylika ägostyckningar i flertalet av de av

undersökningen omfattade länen alls icke eller endast i ringa omfattning förekommit,

samt att i de län, där ägostyckningar av sådant slag förekommit

i mera nämnvärd utsträckning, deras antal under det senaste året väsentligen

nedgått.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20, anförde utskottet härefter

följande: Utskottet hade ej blivit övertygat om, att ett behov av i motionen

påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka

därav skulle beröras, i sådan grad, att det kunde föreligga skäl, att, utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 7

avvaktan a över jord kommissionens framställning i ämnet infordrade yttranden

från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen skulle

på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt till den föreliggande

frågan genom att antaga de av jordkommissionen framlagda förslagen till

provisoriska lagar i ämnet. Utskottet hemställde fördenskull, att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar, av första kammaren

med 72 röster mot 27 och av andra kammaren utan votering.

De yttranden, som infordrats över del VI av jordkommissionens betänkande,

hava numera inkommit. I flertalet av dessa har emellertid det ifrågavarande

spörsmålet icke särskilt berörts.

Av länsstyrelserna hava allenast ett fåtal yttrat sig däröver; och hava

flertalet av dessa avstyrkt lagarnas utsträckning till södra och mellersta

delarna av riket. Yttranden hava därjämte avgivits av lantbruksstyrelsen

och lantmäteristyrelsen ävensom samtliga överlantmätare i de län, till vilka

lagarnas utsträckning ifrågasatts.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att ur synpunkten av de intressen, styrelsen

hade att bevaka, intet syntes vara att erinra mot kommissionens

ifrågavarande förslag.

Lantmäteristyrelsen åter har — under framhållande av att de norrländska

ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit för att råda bot mot

vissa missförhållanden, som företrädesvis framträtt i de norrländska skogsbygderna

och som hotade den självägande jordbruksbefolkningens bestånd

därstädes — såsom sin mening uttalat, att det borde ligga i sakens natur,

att ifrågavarande lagbestämmelser i oförändrat skick ej kunde vara lämpliga

för orter med helt och hållet andra förhållanden. Detta bestyrktes, enligt

styrelsens mening, även tämligen enstämmigt av överlantmätarnas yttranden.

Av desamma och av vad lantmäteristyrelsen i övrigt inhämtat framginge

även, att de företeelser, som kunde anses hava övat sitt största inflytande

på jordkommissionens förslag, till väsentlig del sammanhängde med

kristiden. Några missförhållanden av den omfattning och betydelse, att mot

dem borde inskridas med en provisorisk lagstiftning, ansåge styrelsen icke

vara för handen. Det vore otillfredsställande, att, såsom förslaget innebure,

uppdraga avgörandet i jordstyckningsfragor åt länsstyrelser, hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, egnahemsnämnder, kommunalnämnder och kronobetjänte,

vilka icke kunde anses hava erforderliga förutsättningar för ett

allsidigt och sakkunnigt bedömande av jordstyckningsspörsmål. Lantmäteristyrelsen

hölle visserligen före, att behov av reglerande bestämmelser beträffande

jordstyckningen förefunnes. Då det emellertid ej torde möta några,

alltför stora svårigheter att omarbeta jordstyckningskommissionens förslag

efter riktlinjer och med tillgodoseende av önskemål, styrelsen tidigare i däröver

avgivet yttrande angivit, samt då detta arbete borde kunna medhinnas

inom sådan tid, att hela lagstiftningsfrågan borde kunna föreläggas 1925

Yttranden

över jordkommissionens

ovanberörda

förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

års riksdag, funne sig styrelsen böra avstyrka jordkommissionens föreliggande

förslag.

Vad slutligen beträffar öv er lånt mätarnas yttranden har utskottet ansett

lämpligt att såsom bilaga till detta utlåtande foga en redogörelse för det

huvudsakliga innehållet däri; och tillåter sig utskottet att hänvisa till densamma.

förddetrfhn Med llänsyn tiu det samband, som förefinnes mellan det i motionerna

pågående framställda förslaget och det för närvarande pågående arbetet i fråga om

arbeiet ijråga jorddelningslagstiftning, anser sig utskottet rörande nämnda lagstiftningsning

slag- arbete hora erinra om följande:

stiftning. Sedan 1906 års riksdag i skrivelse till Kung! Maj:t påkallat en revision

av skiftesstadgan, tillsattes för ändamålet en kommitté, benämnd skifteslagstiftningskommittén,

vilken den 28 juli 1911 avgav betänkande i ämnet,

innefattande förslag till lag om skifte av jord jämte åtskilliga andra författningsförslag.

I förstnämnda lagförslag hade upptagits bestämmelser ej

blott rörande laga skifte, varunder enligt förslaget skulle inbegripas jämväl

hemmansklyvning, utan även angående styckning och avsöndring. Förslaget,

som icke upptager föreskrifter till inskränkande av den fria rätten att

skifta jord, som icke varit föremål för laga delningsåtgärd, står i principiellt

hänseende så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund,

men åsyftar såtillvida skärpt kontroll från det allmännas sida, att avsöndring

enligt förslaget konstituerats såsom en verklig lantmäteriförrättning samt

lagts under ägodelningsrättens tillsyn.

Efter det yttranden över kommitténs betänkande inhämtats från åtskilliga

myndigheter och korporationer, verkställdes överarbetning av kommitténs

förslag av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — skifteslagstiftningskommissionen

— som den 26 oktober 1918 avlämnade betänkande

med förslag till lag om delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag.

Detta betänkande skiljer sig i fråga om de ledande grundsatserna

icke väsentligen från 1911 års kommittéförslag. En av skiljaktigheterna

är, att i förslaget till jorddelningslag i stället för styckning och avsöndring

upptagits ett nytt delningsinstitut, avstyckning.

En ytterligare överarbetning av förslagen i ämnet bär sedermera kommit

till stånd. I anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade

chefen för justitiedepartementet, i anslutning till en av jordkommissionen

gjord framställning om vidtagande av åtgärder emot en osund jorddelning,

bl. a. om vikten av att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings-

och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt komme till stånd,

vid vilken revision det bl. a. borde tillses, huruvida och i vad mån de för

\ ärmlands län och de norrländska länen meddelade bestämmelser, med vilka

åsyftades att vid ägostyckning förebygga ett för jordbruksfastigheternas bestånd

såsom sådana menligt frånskiljande av skogsområden såsom särskilda

fastigheter, kunde utsträckas att gälla även för övriga län, och huruvida

s. 9 Kontrollera mot PDF

/ludra lagutskottets utlåtande Nr 33. 9

icke det för nyssnämnda län jämte Kopparbergs län stadgadt'' förbudet mot

avsöndring av inägojord till den omfattning, att jordbruket å vederbörande

hemman därigenom märkligen försvagades, likaledes borde erhålla giltighet

för riket i övrigt. Departementschefen erhöll på gjord hemställan bemyndigande

att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med utredning

av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostyckningsoch

jordavsöndringsinstituten och vad därmed ägde sammanhang ävensom

med utarbetande av de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.

De i följd härav tillkallade sakkunniga — den s. k. jordstyckningskommissionen

— avgav den 16 oktober 1920 betänkande med förslag till bl. a. lag

om delning av jord å landet. Över detta betänkande har lagrådet den 4

oktober 1922 avgivit yttrande, och hava de i betänkandet innefattade förslagen

därefter inom justitiedepartementet ytterligare överarbetats, varefter

dessa förslag i sin ordning nyligen varit föremål för granskning inom lantmäteristyrelsen.

Enligt vad chefen för justitiedepartementet meddelat vid

en interpellationsdebatt under innevarande års riksdag är det anledning

hoppas, att proposition i ämnet skall kunna avlåtas till nästkommande års

riksdag.

Det för granskning till lantmäteristyrelsen utremitterade förslaget till lag

om delning av jord å landet upptager två delningsinstitut, nämligen laga

skifte, varunder inbegripes jämväl hemmansklyvning, samt avstyckning,

som avser att ersätta de nuvarande delningsformerna ägostyckning och jordavsöndring.

Beträffande avstyckningsinstitutet innehåller lagförslaget bl. a.

följande bestämmelser:

Har ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna

bestämd ägovidd för att ägas såsom en fastighet för sig, äger han i

viss ordning och under vissa villkor erhålla denna ägovidd avskild genom

avstyckning. Vill ägare av fastighet därifrån avskilja mark för bildande

av flera för bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter eller

andra smärre lägenheter och föreligger för fastighetsbildningen inom det

till avskiljande ifrågasatta området en av lantmätare upprättad, av länsstyrelsen

godkänd plan, utgör den omständigheten, att överlåtelse av samma

mark icke ägt rum, ej hinder mot avstycknings verkställande i överensstämmelse

med berörda plan. Vid avstyckningens verkställande må jämkningar

i planen kunna ske. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång

och belägenhet vara så beskaffad, att den lämpligen kan för sig utgöra

sådan fastighet, som med avstyckningen avses att bilda; och får avstyckning

ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild

fastighet. Efter det i här ovan berörda fall avstyckningsplan av länsstyrelsen

godkänts, må i föregående punkt omförmält förhållande ej vidare komma

under omprövning. — Från jordbruksfastighet inom Värmlands, Kopparbergs

och de fem norrländska länen får ej avstyckas inägojord till den omfattning,

att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. — Om

till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, hör skogsmark, som på grund av

sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen

kan nyttjas för husbehovsändamål, får avstyckning ej ske på sådant sätt,

att icke i mån av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar

s. 10 Kontrollera mot PDF

Motiveringen

till nu förevarande

inö Hon er.

Av innevarande

års

riksdag antagen

lag om

ägostyckning

inom vissa

delar av

Kopparbergs

län.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

så framt däri ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,

att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, erhåller för dess nyttjande

för sådant ändamål erforderlig skog. I ort med ringa skogstillgång får dock,

där det prövas angeläget för skogens bestånd eller eljest synnerliga skäl

finnas därtill, avstyckning verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tillfaller

jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen. Vad sålunda stadgats

om inägojords avstyckande från jordbruksfastighet inom Värmlands m. fl.

län ävensom i fråga om skogsmark får emellertid ej utgöra hinder för avstyckning

av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter å ort

med sammanträngd befolkning eller för beredande av plats för industriell

anläggning eller därmed jämförligt ändamål. — Avstyckning kan verkställas

utan biträde av gode män, därest icke lantmätaren eller sakägare finner

biträde av gode män erforderligt. — Vid förrättningen skall med ledning av

de i lagen angående avstyckning givna bestämmelser avgöras, huruvida tillstånd

till den ifrågasatta avstyckningen må meddelas. Det åligger förrättningsmännen

att i enlighet med de närmare föreskrifter, som lantmäteristyrelsen

i förevarande avseende meddelar, verkställa utredning rörande de

omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande,

att över vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som

skall biläggas protokollet, att å karta utmärka, huru avstyckningen är avsedd

att verkställas, samt att därefter avgiva utlåtande i frågan, vilket utlåtande

skall innehålla besked, huruvida tillstånd till avstyckningen meddelas

eller icke. Då sakägare yrkar det eller förrättningsmännen finna det

erforderligt, skall dylikt utlåtande underställas ägodelningsrättens prövning.

I annat fall skall vid utlåtandet förbliva, där ej annat föranledes vid den

efterföljande prövningen för fastställelse av ägodelningsdomaren.

Den ifrågasatta lagen om delning av jord å landet är avsedd att träda i

kraft å dag, som Konungen förordnar.

Till stöd för den i nu förevarande motioner gjorda hemställan hava motionärerna

under åberopande av vad tidigare i ämnet förekommit anfört

följande:

»Även i södra och mellersta Sverige pågå tid efter annan eller ock kunna

förekomma utstyckningar av arrendejordbruk särskilt från bolagsdomäner. —

Gimo-österby bruks talrika ägostyckningar äro ett känt exempel. Det är

därför angeläget, att norrländska ägostyckningslagen, som avsåg att kontrollera

dylika utstyckningar, utsträckes provisoriskt till hela riket.

Då icke heller till denna riksdag är att från regeringen emotse något förslag

i förevarande avseende, synes oss frågan icke kunna vidare förhalas.»

Innan utskottet går att för egen del yttra sig angående det i motionerna

väckta spörsmålet, vill utskottet erinra, att vid innevarande års riksdag antagits

en i proposition nr 123 riksdagen förelagd lag om ägostyckning

inom vissa delar av Kopparbergs län, vilken lag har avseende å de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av nämnda län

samt omfattar Ovansiljans och Nedansiljans domsagor, Nås och Malungs

domsaga utom viss socken samt delar av Hedemora och Falu domsagor.

Utskottets

yttrande.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hava stadgandena

i de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

11

huvudsakligen i ändamål att förebygga, att inom därav berörda områden

jordbruken berövas erforderligt stöd av befintlig skogs- och betestillgång

samt lämpliga odlingslägenheter.

Att de förhållanden, som för de fem norrländska länen och Värmland

samt beträffande jordavsöndringslagen även Kopparbergs län föranlett tillkomsten

av de ifrågavarande särlagarna, icke hava sin motsvarighet i

delar av landet med ringa eller inga skogs- och utmarksområden, torde

ej vara tvivel underkastat. En utsträckning av lagarna till att gälla hela

riket synes därför ej vara av behovet påkallad.

Vid övervägande av frågan, huruvida bestämmelser av den i motionerna

angivna innebörd nu kunna anses erforderliga för ytterligare vissa delar

av riket, framstår det visserligen såsom antagligt, att förslag till lag om

delning av jord å landet, innefattande reglerande bestämmelser å förevarande

område för landet i dess helhet, är att i form av proposition förvänta

till nästkommande års riksdag.

Med hänsyn till vikten av att ej under tiden till dess ny jorddelningslagstiftning

kan bliva genomförd ägostyckningar för utstyckande av jordbruk

skola komma till stånd utan att för jordbrukens bestånd önsklig tilldelning

av skog, där sådan är att tillgå, sker, har utskottet funnit anledning

föreslå, att för vissa län med i förevarande hänseende åtminstone

endels väsentligt likartade förhållanden med de norrländska och Värmlands

nu provisoriskt bringas i tillämpning de i de ifrågavarande båda lagarna

inrymda bestämmelser. Vid övervägande av hithörande förhållanden har

utskottet ansett den sålunda ifrågasatta utsträckningen av lagarnas tilllämplighetsområde,

vars behov bestyrkes av vissa under de senare åren av

bolag vidtagna ägostyckningsförfaranden, lämpligen böra omfatta Uppsala,

Stockholms, Örebro och Västmanlands län samt, såvitt angår ägostyckningslagen,

tillika de delar av Kopparbergs län, vilka ej inbegripas under förenämnda,

i år för vissa dessa delar av sistnämnda län antagna ägostyckningslag.

Enligt av utskottet från vederbörande överlantmätare införskaffade uppgifter

hava under åren 1922 och 1923 fastställts ägostyckningar i ovannämnda län

till det antal, nedanstående tabell angiver:

Stockholms län ....

Uppsala län

Örebro län ........

Västmanlands län

Antal ägostyckningar

Därav å bolagsjord

/1922

153

15

(l923

119

19

11922

in

53

11923

157

91

(1922

81

1

\l923

in

12

(1922

91

20

jl923

67

11

11922

91

12

j 1923

104

85

Kopparbergs län

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Beträffande uppgifterna för Kopparbergs län anmärkes, att utöver de i tabellen

angivna, till respektive 12 och 85 uppgående fallen avseende bolagsjord, förekommit

under de ifrågavarande två åren ytterligare respektive 9 och 7 fall

av ägostyckningar, vilka omfattat såväl bolags som enskildas jord.

Den av utskottet sålunda tillstyrkta provisoriska utsträckningen av tilllämplighetsområdet

för de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna

har så till vida sin motsvarighet i vad som å sin tid skedde beträffande

tillkomsten av nämnda ägostyckningslag, att denna föregicks av en år

1905 antagen provisorisk sådan lag.

De för ändamålet erforderliga lagbestämmelserna synas lämpligen böra i likhet

med vad som skedde vid motsvarande utsträckning av lagarnas tillämplighetsområde

till Värmland år 1917, givas form av ändringar i respektive

paragrafer av de i ämnet gällande lagarna.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen på grund av motionerna nr 1:100

och II: 181 måtte för sin del antaga följande

1) Lag om ändrad lydelse ay 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning skall erhålla följande ändrade lydelse:

I Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i de delar

av Kopparbergs län, som icke blivit på bekostnad eller med understöd av

staten storskiftade, må ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare

att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen

lämnats på sätt nedan sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den

ej äga tillämpning med avseende å ägostyckning, som dessförinnan blivit sökt

eller som sökes på grund av avhandling, upprättad före nämnda dag.

2) Lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni

1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndriug.

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896

om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndriug skola erhålla följande

ändrade lydelse:

20 $.

1 inom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, liave rätt att av hemmanets

ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden i en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 13

eller flera delar; dock att inom Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län ej må avsöndras inägojord till den omfattning,

att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas.

22 i

Ästundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att därifrån

för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad

redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad

i 20 § 1 mom. sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där

omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda

lagrum stadgas beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där

avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar

eller annat dylikt ändamål.

Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring av

sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

B) att förevarande motioner, i den mån de icke blivit

besvarade genom vad utskottet ovan under A) hemställt,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder'', greve Spens*, Tjällgren, Lindhagen,

Martin Svensson, von Stockenström* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Hagman*, Karlsson i Gasabäck, Magnusson i Skövde",

Holmström i Stockholm’, Johansson i Sollefteå*, Snndling* och Persson i Trången*.

j Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Franzén, Hagman, Holmström i Stockholm och

Johansson i Sollefteå;

2) av herrar greve Spens och Martin Svensson; samt

3) av herr Lindhagen, som anfört:

»Såsom utskottet erinrat avser förslaget till lag om delning av jord å

landet riket i dess helhet och således även dess bestämmelser om att ett

utbrutet jordbruk erhåller tillräckliga ägor. Enligt grunderna för detta

förslag hör således hinder ej heller möta för den provisoriska lagens utsträckande

till hela riket. En sådan förtänksamhet påkallas tvärt om av

förslaget.

Det ligger ju också i sakens natur, att ett jordbruk bör vara någorlunda

bärkraftigt varhelst det befinner sig. Omtanken om nödig skogstilldelning,

där tillgång därtill finnes, har betydelse för alla skogtrakter i landet och

icke blott i de i utskottets förslag upptagna provinserna. Tillägg av erforderlig

åker och odlingsmark har samma betydelse för hela riket. Detsamma

gäller i stort sett även om mulbetesmark, där sådan enligt ortens

sed anses omistlig eller åtminstone övervägande.

Alla dessa förmåner tillgodoses i mån av tillgång utav norrlandslagen.

Utskottet inskränker däremot, åtminstone i motiven, sin omtanke endast

till skogstilldelningen och i fråga om denna, som sagt, allenast till vissa

snävt tillskurna län. Motionärernas förslag synes således både principiellt

och praktiskt hava ett avgjort företräde. Exempelvis må omnämnas, att

länsstyrelsen i Blekinge ansett lagen böra vinna tillämpning på detta län

och att en representant i utskottet för Södermanland ansåg förslaget äga

fog även för denna provins.

Det saknar givetvis icke sitt intresse att taga del av överlantmätarnas

yttranden, vilka därför av utskottet fogats såsom bilaga till utlåtandet.

Därtill må emellertid på samma gång betonas, att lantmäterikåren icke i

allmänhet anses besjälad av någon utpräglad social känsla för ifrågavarande

angelägenhet. Uti jordkommissionens betänkande del IV sid. 123

erinras om den kamp, landshövdingen Widén fått föra mot Jämtlands lantmäterikår

för en rimlig tillämpning till förmån för jordbruket av norrländska

ägostyckningslagens grundstadgande.

Redan vid riksdagens början förelåg i och för behandlingen av detta

ärende i korrektur för utskottet ett dokument, vilket därför såsom redan

uppsatt i tryckeriet bifogas denna reservation. Det utgör ett utdrag ur

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

den s. k. norrlandsmotionens av år 1901 motivering beträffande ägostyckningslagstiftningen.

Det drama, som där skildras, utspelas fortfarande i

det tysta mer eller mindre i det övriga landet, och även inom den norrländska

ägostyckningslagens område vet ingen, hur tillämpningen mångenstädes

sker, varom ock den omnämnda skildringen från Jämtland varslar.

Det hemställes alltså, att riksdagen måtto bifalla de i motionerna framlagda

lagförslagen.»

Bilaga till herr Lindhagens

reservation.

Utdrag ur den s. k. norrlandsmotioneu år 1901 i andra kammaren (nr 142).

»Det kan nu synas av flera skäl vara av intresse för sågverksägaren,

att det för skogsbruksändamål inköpta hemmanet ej bevarar karaktären

av jordbruksfastighet. Därför hördes tidigt talet om angelägenheten av

att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande åt skogsvården utan att besväras

av jord, som han för drivande av sin industri icke behöver». När

sedan opinionen allt mer växte mot bolagens hemmansköp, så voro sågverksnäringens

representanter så mycket villigare att såsom botemedel

häremot anvisa den utvägen att »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten

från skogsområdet». Ordandet om önskvärdheten för sågverksägaren

att göra sig av med inägojorden utbyttes då också snart mot

framhållandet av den stora ömsesidiga fördelen av en sådan anordning.

Förut hade man trott, att båda näringarna borde förenade gå hand i hand

och konflikter förebyggas genom att underordna skogsbruket under den

högre kulturen, jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmässa

hava funnit den trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga

myndigheter grepo genast med begärlighet efter det sålunda utsträckta

halmstrået.

Under intrycket av denna stämning började ock höras nya meningar,

som voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner.

Redan är framhållet, huru som det någon gång anföres, att bolagsliemmanens

ouppodlade mark nog skall också läggas under bruk, så snart

detta »med fördel» kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen erfarenhet

jordbruket verkligen ej behöver skogen, ja, till och med tager

skada av att vara förenad därmed. Ett sådant förhållande vore ju högst

glädjande och borde endast föranleda till att gorå så mycket mera för

jordbrukets utveckling i Norrland. Men att från en dylik uppfattning

sluta till att all kronans donationsskog med däri inneslutna uppodlingsmöjliglieter

böra övergå till bolagsegendom är ju ett språng i bevisningen

och en inkonsekvens i tillämpningen av principen. Det kan nog

hända att i gammal bygd, särdeles i närheten av kusten, jordbruket i

vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att själva kulturen

i sådana trakter är mera uppdriven, att klimatet är gynnsammare

samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta avsättningen

och öka utkomstmöjligheterna. I själva skogsbygderna, där

man ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig

det ena eller andra avseendet, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöver

ett stöd i skogen. Även här kan det visserligen inträffa, att den,

Ägostyck ■

nivgslagen.

Dess historia.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

som av tvång är mera hänvisad till själva jordbruket, står sig bättre än

den, som i följd av allt för lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin

jord. Men denna senare erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan

ändring i skogslagstiftningen, att skogen, bibehållen i befolkningens ägo,

blir ett verkligt stöd för densamma och ej en lockelse i fördärvet. Att

med en sådan anordning skogen alltid är nyttig och på de flesta håll även

oumbärlig för jordbruket, blir nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid av största intresse följa de egendomliga vägar,

på vilka den nya lösen även vann insteg i lagstiftningen.

Man minnes att 1891 års riksdag hos Kungl. Maj:t gjorde framställning

om en utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle

kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att vå lämpliga

villkor bilda egna jordbruk huvudsakligen på de inom landet befintliga

stora odlingsbara utmarker. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t

åt en kommitté att taga i övervägande ej mindre, i vilken mån och under

vilka villkor upplåtelse av jord från kronans egendomar för befordrande

av det utav riksdagen angivna syftemål kunde äga rum, än även huruvida

berörda syftemål kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller

på annat sätt befrämjas.

Kommittén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning

om hemmansklyvning och jordavsöndring, särskilt genom införandet

av ett väsentligen nytt institut, kallat ägostyckning. Genom

detta skulle ett hemman få styckas i två eller flera delar med på förhand

bestämda områden, under det vid hemmansklyvning, som fortfarande

måste tillämpas vid utbrytning av kvotdelar av ett hemman, varje lott

skall erhålla del i alla ägoslag.

För kommitténs uppgift var nämnda ägostyckningsförfarande av betydelse

därigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag

lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter

med övertagande av viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal.

I)et har anmärkts, att förfarandet kan även gagna jordbruket i allmänhet

genom att bereda tillfälle att med en egendom utan skog sammanslå

någon angränsande skogsmark. I de delar av Dalarna, där liemmansklyvningen

gått allt för långt, anses ägostyckningen även kunna få den

uppgiften att befordra sammanslagningen av angränsande små ägolotter

för bedrivande av ett rationellare jordbruk.

Men enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen även erhålla

en annan uppgift, som av kommittén återgives sålunda:

»En särskild betydelse torde ägostyckning därjämte kunna erhålla för

de norrländska skogsbyggnaderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder,

att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk

lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga

skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren

efter skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan

han däremot nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under

skogsägaren, och den självägande jordbrukande befolkningen i många

skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, varifrån kommittén fått denna tanke. Men det

är betecknande för det bräckliga underlag, varpå den nya opinionen om

skogens och inägojordens skiljande från varandra byggde, att en sak av

så väldig och skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning,

utan avfärdades endast i förbigående med några få rader, i stället

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ad.

17

för afl frågan redan vid dess första framträdande bort giva anledning till

de allvarsammaste överväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att

medan kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom avvittring

skänka bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga

befrämjande, så stiftas det samtidigt en annan lag, varigenom man uttryckligen

förutsätter och vill befordra, att samma skogsmark må kunna

av hemmanets innehavare för all framtid avhändas jordbruket genom

försäljning till sågverksbolagen. Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk

synpunkt, att just i de norrländska skogsbygderna, där

ännu endast eu mycket obetydlig del av den odlingsbara marken kommit

under kultur, införa ett ägostyckningsförfarande med uttryckligt ändamål

att, i olikhet med dess uppgift i det övriga riket, avskilja denna ouppodlade

jord från den jordbrukande befolkningens besittning och sålunda

begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter i lyckligaste fall till de redan

odlade tegarna. Det är också märkligt från privatekonomisk synpunkt,

att medan det sedan gammalt varit en erkänd och tillämpad trossats, att

jordbruket i de norra skogsbygderna behövde skogen till stöd, så övergiver

man plötsligt utan undersökning och utan motivering denna uppfattning

och förutsätter, att jordbruket reder sig utan skog. Och det är

slutligen bra hänsynslöst mot Norrlands framtid att sålunda utan vidare

godkänna och praktiskt underlätta en obegränsad fortsättning på bolagens

hemmansköp.

Emellertid gick nu det av kommittén upptagna ryktet om ägostyckningsförfarandets

stora betydelse för Norrland från ämbetsverk till ämbetsverk

och behandlades därvid såsom en bifråga till det hela. Och till

slut blev saken så både underordnad och självklar, att Kungl. Maj:t i sin

proposition till 1896 års riksdag till utvecklingen av förfarandets allmänna

verkningar för jordbruksändamål allenast vidfogade, att det »helt

visst ur många andra synpunkter kommer att fylla ett verkligt behov».

Sedan blevo lagförslagets föreskrifter om ägostyckning utan vidare ar

tagna av riksdagen och promulgerades den 27 juni 1896 såsom lag. Men

trots denna behandling var det ändock — man vet det med visshet —

företrädesvis de intressen eller förhoppningar, man hade om dess verkningar

i de norra skogsbygderna, som drev hela förslaget igenom.

Det måste nu dock medgivas, att redan kommittén synes haft en förnimmelse

av, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet.

Den framställde därför saken så, att från den »huvudsakliga skogsmarken»

skulle avskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett

mindre skogsområde». Men av detta löfte tappade ryktet under sin gång

bort det ena stycket efter det andra. Snart talades blott om »nödig husbehovsskog»,

och när slutligen själva lagen kom — så innehöll den icke

ens detta. Av kronans gåva till jordbruket lämnades sålunda ingenting

kvar. Och det låg nog också en viss logik i detta. Man önskade naturligtvis

att snart kunna framvisa några resultat av lagen. Men då det

sågverksintresse, varpå detta närmast berodde, ej kunde antagas vara benäget

avstå från någon skogsmark, fick lagen ej heller byggas på en sådan

förutsättning. Huruledes man emellertid missräknat sig även på sågverksbolagens

intresse att avyttra blotta inägor, skall längre fram omnämnas.

Bihang till riksdagens protokoll 192i. 9 samt. 2 and. 29 höft. tNr 33.1

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Ägostyck- Följderna av en sådan lagstiftning för de nordliga länen kunde vid

veTknla3enS- eftertanke På förhand förutses och hava även redan hjärt framträtt.

VedenZrZ '' Pet. Ilar salur|da visat sig, att lagen får sin huvudsakliga betydelse i

länen. främjandet av ett fortsatt inköp av hemman. Utvecklingen går nu i den

riktningen enligt allas utsago »med svindlande fart*. Den ho fast e, som

hitintills ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en avsevärd

köpeskilling samt befrielse från en del av utlagorna, endast behöva sälja

skogen. Denna uppgörelse leder dock naturligtvis till att förr eller senare

sitter på gården en hemmansägare, som är utan både skogen och köpeskillingen

för densamma. De flesta begärda ägostyckningar lära avse

sådana nya förvärv. Samtidigt fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning

förvärv av hela hemman utan att inägorna fråntagas. Detta

lärer t. ex. fortfarande var regel i Jämtland.

Men däremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål,

som ju skulle vara lagens huvudsakliga, för att ej säga det enda, näm

ligen att skapa självständiga jordbrukare av lantbönderna på hemman,

som bolagen förvärvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nämligen på

vissa håll. sedan de väl fått lagen, bliva betänksamma, huruvida det är

för dem fördelaktigt att göra sig av med sina lantbönder, som på många

sätt äro dem till nytta. I Västernorr lands län t. ex., hava av denna anledning

de gamla stora trävarubolagen ännu ej börjat ägostycka sina

hemman. Emellertid förekomma dock åtskilliga utstyckningar, av vilka

många anses föranledda av önskan att på de utstyckade inägorna lägga

tungan av födoråd, som vilar på hemmanet.

Vid ägostyckningarna tilldelas inägojorden i regeln ej alls någon skog.

Detta sker ej ens vid nyförvärv, enär de två intressen, som där köpslå,

är bolagets önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens

att få så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk lämpliga

arealen» i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någonsin.

Det förebäres nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena

och andra skulle ske. Men vill man ett visst resultat av eu lagstiftning,

maste man tillse, att det framtvingas antingen av lagen själv eller av det

enskilda intresset. Det invändes även, att upplåtelse av skogsmark ej

tjänade något till, då hemmanets innehavare antagligen skulle förr eller

senare åter försälja det till någon skogsköpare. Av allt detta framgår

emellertid, att om dessa utstyckningars ursprungliga ändamål skall vinnas,

så måste dels trävarubolagens vidare fastighetsförvärv förbjudas, dels

ägostyckningslagen innehålla att med ägorna skall utstyckas även skog

och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens intresse för sådana utbrytningar

på något sätt framtvingas, vilket möjligen kan ske genom den

förut ifrågasatta föreskriften om skyldighet att hävda och verkställa nyodling

a bolagshemman. Men när allt kommer omkring, är det kanske

bäst, att inägojorden tills vidare stannar kvar hos bolagen. Jordbruket

kan då kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att de anspråk

det har på understöd från skogen sålunda kunna genom lagstiftningen

lättare göras gällande.

Det lärer nu verkligen givas en eller annan sågverksägare, som är generad

över lagen och därför av idealism låter utstyckningar åtföljas av

något litet skogsområde, även om detta ej påyrkas av medkontrahenten.

Förrättningsmannens nit och övertalningsförmåga påstås också hava

någon liten betydelse.

Ibland tillgodoses även behovet av husbehovsvirke genom upplåtelse av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr dd. 19

rätt att (aga detta på bolagets skog. Eu bevekelsegrund till detta, medgivande

lärer till eu del vara en vunnen insikt om att det nya slag av

självägande jordbruksbefolkning, som genom ägostyckningslagen skall

tillskapas, lätt blir hänvisat att fylla sitt virkesbehov genom olovligt tillgrepp

å den skog, vilken kronan kort förut skänkt till hemmanet, för att

dess innehavare skulle bära huvudet högt. På sina ställen förenas dessa

servituter därför också med villkor att de förverkas, därest rättsinnehavaren

gör sig skyldig till åverkan, eller till och med till olaga jakt. Dylika

servituters värde belysas för övrigt därav, att de numera allmänt utdömas

från skogsvårdens synpunkt samt att stor ovisshet rader hos vederbörande,

om de ens enligt ägostyckningslagen kunna lagligen fastställas

eller vad rättskraft de i övrigt må äga.

Ägostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat

jordbruket och den befolkning, som livnär sig därav; och om man vill

vara uppriktig, sä var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan

någonting helt annat. Den lilla ljusning, som man tror sig kunna utleta

i utsikten att bolagens lantbönder till någon del förvandlas till bolagstorpare

på egen grund, är ej ägnad att i någon mån skingra det mörker,

vari framtiden höljer dessa torpares från all utveckling och allt stöd av

skogen avskurna åkerlappar. Erfarenheten har också på sina stållen redan

visat, att just på sådant sätt frånskilda inägor snart komma i vanhävd.

Vid de nya bolagsköp åter, som det blivit ägostyckningslagens egentliga

uppgift att framkalla, kan nog förste innehavaren reda sig med hjälp av

det förvärvade kapitalet. Men hur går det sedan och vad blir det av

hemmansklyvningen? Man förstår så väl sanningen i förste lantmätarens

i Västerbottens län yttrande vid 1900 års allmänna lantmäterimöte om

ägostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet», sade han, »är

här överhuvud att frånskilja inägorna från skogsmarken utan att fråga

efter, om någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja, meningen

är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, vad som skulle inträffa.

Beta 1 b) ingslia vandel i a i Norrbottens och i Västerbottens län inskränkte

sig visserligen i sina yttranden över kommitténs förslag att med

några få ord instämma i de allmänna förhoppningarna. Men i de utlåtanden,

som av7 samma myndigheter i slutet av år 1895 avgå vos över

1894 års riksdagsskrivelse om bolagsförvärven, låter det redan på helt

annat sätt. Båda myndigheterna utveckla ganska fullständigt, huru

otillfredsställande den ordning måste bliva, som genom förslaget om ägostyckning

skulle ernås. Medan den förstnämnda myndigheten emellertid

avhåller sig från att härav draga några slutsatser, kom däremot den senare

i alla fall till det oväntade resultatet, att förslagets fördelar dock

»syntes» väsentligen överväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna lantmäterimötet.

På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de praktiska

betingelserna för och verkningarna av det nya förslaget om ägostyckning

voro väsentligen olika för Norrland och det övriga Sverige. Under debatten

framhölls skarpt förslagets falska utgångspunkter och sannolika

ödeläggande verkningar. Man betonade även, att jordbruk och skogsbruk

i dessa trakter kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen,

att det vore i jordbrukai’ens händer, som båda befunne sig. Det uttalades,

att undantog borde göras för Norrland och i all synnerhet för lappmarkerna.

Med anknytning till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900 års

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

lantmäterimöte »på det kraftigaste uttala sitt gillande» av de i andra

kammaren väckta motionerna om inskränkning i bolags fastighetsförvärv

och ändring i ägostyckningslagen för tillgodoseende av skogsbehovet.

Under lagförslagets behandling i riksdagen år 1896 inträffade också, att

en talare i första kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets störa

betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens verkningar

därstädes, men då förslaget var välgörande för det »övriga» Sverige,

yrkade han bifall till detsamma. Det fanns också ännu en eller annan

riksdagsledamot, som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok». Men de

yttrade sig av någon anledning icke.

Slutomdömet om ägostyckningslagen i dess tillämpning på de norra delarna

av landet kan endast bliva ett. Lagen var ingenting annat, än den

judaskyss, varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt sågverksintresset.

Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio

silverpenningarna, den i sistone utlovade husbehovsskogen. När sedan

under sistlidna riksdag väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone

någon liten del av denna skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade

i första kammaren en representant för sågverksnäringen, att han »fann ej

någon rättsgrund i detta anspråk»; och motionen föll utan att ett ord av

förståelse bröt den övriga kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger

nu den norrländska jordbruksnäringen, när lagstiftningen endast gör

sitt bästa att i den andra vågskålen lägga ett övermäktigt intresse, som

den förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit utan

saklig prövning, måste tills vidare upphävas, så att den ej får fortfara

med sina skadliga verkningar. Sedan blir man äntligen i tillfälle överväga,

under vilka förutsättningar ägostyckningsfarandet kan få tillämpning

även i de norra skogsbygderna. I större delen av Dalarna har emellertid

ägostyckningslagen ej tillämplighet. På Kungl. Maj:ts prövning

vilar visserligen 1899 års riksdagsskrivelse om dess införande därstädes för

ett verkligt jordbruksändamål. Detta torde dock ej behöva föranleda, att

lagen genomföres i Dalarna i de avseenden, varigenom den med sin nuvarande

avfattning även kan lända till skada för jordbruket. Lagens

upphävande tills vidare påstås därför nu ej vara behövligt annat än för

Norrland.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

21

Bilaga till utskottets utlåtande.

Redogörelse över det huvudsakliga innehållet i överlantinätarnas yttranden

över jordkommissionens framställning om de norrländska ägostyckningsoch

jordavsöndringsbestämmelsernas utsträckande till hela riket.

Överlantmätaren i Stockholms län: I de från Stockholm mera avlägset

belägna orterna, särskilt i norra delen av länet, syntes ägostyckningsförfarandet

i icke ringa utsträckning hava kommit till användning i stället

för klyvningsförfarandet, där så kunnat ske. Att detta icke varit till gagn

för jordbruket, syntes otvivelaktigt. Skedde uppdelning genom det mera fria

ägostyckningsförfarandet, komme ofta nog eu del andra intressen än jordbrukets

att bliva de bestämmande vid delningen och förorsaka, att de därvid

uppkomna nya ägolotterna icke sällan bleve genom mindre lämpliga

ägoanordningar eller av andra anledningar, såsom bristande tilldelning av skogsmark,

mer eller mindre olämpliga för jordbruksändamål. Orsaken därtill

hade man utan tvivel att söka i den nästan oinskränkta frihet, med vilken

ägaren av ett hemman eller en hemmansdel ägde att bestämma över sättet

för dess uppdelning vid ägostyckningen. Ägostyckningsinstitutet erbjöde ju

dock icke mindre möjligheter för en ur jordbrukshänsyn ändamålsenlig

parcellering än klyvningsförfarandet utan tvärt om större sådana. För att

ett tillfredsställande resultat skulle vinnas genom en dylik förrättning ur

jordbrukssynpunkt påfordrades dock, att vid densamma denna synpunkt icke

skötes åt sidan av andra intressen utan bleve den bestämmande för delningen.

Utan tvivel skulle en tillämpning inom Stockholms län av lagen om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning av den 25 juni 1919 på ägostyckningar

av ovan angivna beskaffenhet bidraga till avhjälpandet av de

brister i nuvarande lagstiftning, vilka ovan berörts.

I trakter närmare Stockholm komme ägostyckningsinstitutet huvudsakligen

till användning dels för bildandet av s. k. egna hem och dels för upplåtelser

av tomtplatser.

Vad beträffade bildandet av egnahemsfastigheter, syntes detta i allmänhet

icke hava skett på ett tillfredsställande sätt, enär dessa fastigheter ofta nog

gjorts allt för små att bära sig såsom jordbruksfastigheter, men å andra

sidan allt för stora för att lämpa sig för brukning vid sidan av annan

sysselsättning. Med avseende på ifrågavarande slag av ägostyckningar gällde

dessutom i viss mån vad ovan sagts om ägostyckningar å fastigheter på mera

avlägsna orter, att styckningslotterna vid dem med hänsyn till ägoanordningarna

m. m. i stor utsträckning gjorts olämpliga för åsyftat ändamål.

Jämväl för dylika ägostyckningar syntes en tillämpning av ovanberörda

lag bliva till gagn och bidraga till bildandet av egnahemsfastigheter, vilka

bättre fyllde sitt ändamål än vad nu vore förhållandet.

Vidkommande slutligen sådana ägostyckningar, vilka hade till ändamål

att från jordbruksfastigheter avskilja mindre områden till byggnadstomter

eller att uppdela hela sådana i dylika tomter, torde behovet av tomtplatser

i Stockholms närhet giva anledning till, att dylika förrättningar allt fram
-

Stockholms

län.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

gent komme att tagas i bruk för uppdelning av fastigheter, vilka på grund

av sitt läge vore lämpliga för bebyggande, ehuru man på senare åren för

detta ändamål i stället allt mer och mer begagnat sig av avsöndringsinstitutet,

detta påtagligen beroende på det oinskränkta sätt, på vilket sistnämnda

delningsinstitut i allmänhet tillämpats a länet. Vid ägostyckningar av ovan

angivna slag borde givetvis gällande ägostyckningslag utan inskränkning

komma till användning. Detta hade ju också förutsatts även för de orter,

där nu ifrågavarande undantagsbestämmelser gällde, då i 1909 års ovanberörda

lag i dess 3 §, »sista» stycket, inryckts särskilda bestämmelser för

ägostyckningar för sådant ändamål, som ovan berörts, eller därmed likartade.

Om sålunda denna lag komme att utsträckas att gälla hela landet, skulle i

denna bestämmelser redan finnas, vilka bleve tillämpliga på detta slag av

ägostyckningar. Det syntes dock, som om dessa bestämmelser, med hänsyn

till vad ovan sagts angående egnahemsbildningen genom ägostyckningsförfarandet,

påfordrade en ändring.

Med förslaget till inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning sammanhängde

givetvis frågan om begränsningen även i övriga delar av riket av

jordavsöndring i överensstämmelse med vad nu ägde rum i Norrland samt

Kopparbergs och Värmlands län. Att en sådan begränsning påfordrades även

för Stockholms län, om en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

genomfördes, torde vara uppenbart, dock endast i den utsträckning, som kunde

anses erforderlig för att förhindra möjligheten av ett kringgående — genom

användande av avsöndringsinstitutet enligt nu gällande lagstiftning — av

inskränkningen i rätten att erhålla ägostyckning.

Uppsala län. Överlantmätaren i Uppsala län: Inom länet förekommo ej i någon avsevärd

omfattning ägostyckningar utan föregående styckningsavtal ä fastigheter med

arrendejordbruk, varigenom jordbruket frånskilts den huvudsakliga skogsmarken.

Endast inom södra delen av länet hade ägostyckningarna i de

flesta fall lett till försäljning av ägolotter, under det att i de övriga delarna

av länet, såvitt känt vore, endast ett fåtal försäljningar ägt rum, beroende

på jordbrukets bekymmersamma ställning. Vid ägostyckningar, där hela

åkerarealen med angränsande skog- och hagmark i allmänhet och så långt

gällande författning i fråga om skiftesantal och formliga gränser m. in. icke

lagt hinder i vägen utstyckats till jordbrukslotter, hade även tilldelning av

skogsmark skett i den utsträckning, som i värjo särskilt fall ansetts nödigt

och lämpligt. Duglig odlingsmark förekomme i sä ringa omfattning inom

länet, att någon hänsyn därtill knappast ifrågakomme. Vid ägostyckningar

av ifrågavarande slag brukade i övrigt vid ägolotternas bestämmande även

tagas hänsyn till de gamla arrendeindelningarna, vilka i flera fall även kunnat

helt och hållet följas, varigenom rubbning uti förutvarande jordbruken så

litet som möjligt behövt uppkomma.

Det torde icke kunna förnekas, att även inom Uppsala län utstyckningar

av jordbrukslotter förekommit, vilka icke kunde i alla avseenden betraktas

såsom fullt tjänliga för sitt ändamål. Nämnda förhållande, som huvudsakligast

torde hava tagit sig uttryck i ägolotter med allt för ringa omfång i

följd av för långt driven jorddelning, torde emellertid i en nära framtid utan

vidlyftigare åtgärder kunna avhjälpas, sedan det av jordstyckningskommissionen

framställda förslag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter på

landet hunnit bliva antaget som lag. Betingelserna för ett jordbruk i Norrland

med dess rika tillgång på skogsmark, mulbete och odlingsmark ställde

sig sa betydligt annorlunda än i mellersta och södra delarna av riket, där

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hd. 23

ofta nog ingendera av förenärnnda förmåner vore till finnandes, men där

jordbruket i anseende till den odlade jordens större omfång och bättre beskaffenhet

likväl torde i allmänhet bära sig åtminstone väl så bra som i

Norrland. En utsträckning av den för Norrland och Värmlands län gällande

lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning att tills vidare äga

tillämpning jämväl i övriga delar av riket skulle medföra icke blott en ej

obetydligt ökad kostnad för ägostyckningars verkställande utan sannolikt

även en minskning i uppkomsten av nya fastigheter, beträffande såväl jordbruk

som bostadslägenheter. Av nu anförda skäl hade överlantmätaren

kommit till den uppfattningen, att det av jordkommissionen framställda förslaget

härutinnan icke borde tillstyrkas.

I fråga om jordavsöndringarna sä torde dessa, i anseende till såväl den

ringa förekomsten inom länet som ock att desamma uppenbarligen icke kunde

hänföras till jordbruk eller i nämnvärd mån vore av sådan omfattning, att

stamhemmans jordbruk därav kunde sägas märkligen försvagas, härvidlag

icke förtjäna synnerligt avseende, vadan överlantmätaren på grund såväl

härav som det ovan sagda för sin del icke kunnat finna, att en provisorisk

lagstiftning härutinnan vore av behovet påkallad.

Överlantmätaren i Södermanlands län: Erfarenheten hade visat, att även Södermaninom

Södermanlands län genom den jordiigaren enligt ägostyckningslagen lands läntillkommande,

nästan oinskränkta bestämmanderätten i fråga om sättet för

en ägostycknings utförande en del ägostyckningar hade utförts så, att jordens

fördelning i för jordbruk lämpliga lotter icke åstadkommits. Sålunda hade

förekommit, att lotterna utlagts för små för att de skulle bliva bärkraftiga

jordbruk, att allt för ringa eller alls ingen betes- och skogsmark blivit dem

tilldelade, att de utlagts i för brukning olämpliga ägofigurer med allt för

oregelbundna gränser, samt att förstörande av befintliga naturvärden för

tillfällig ekonomisk vinst förekommit. Ett hämmande av sådan osund och

olämplig ägofördelning syntes vara önskvärt. Givetvis borde en sådan inskränkning

i rätten till jorddelning omfatta icke endast ägostyckning utan

jämväl avsöndringsförfarandet.

Med stöd av det sålunda anförda ansåge överlantmätaren fog företiunas

för att de för de norrländska länen i hithörande hänseenden nu gällande

inskränkningar bleve utsträckta att omfatta jämväl rikets övriga delar.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Vidkommande Östergötlands län Östergötlands

så torde ägostyckningar av sådan beskaffenhet, som föranlett tillkomsten för lanNorrland

av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, endast

i ringa omfattning kommit till stånd, huvudsakligen beroende därpå att tillgången

på skogbärande marker vore av jämförelsevis mindre omfattning.

Ägostyckningslagens otillfredsställande verkningar i Östergötlands län ville

överlantmätaren framför allt se i de enligt 2 § ägostyckningslagen utförda

förrättningar, som avsåge läggande på hög av ett flertal ägostyckningslotter

i syftemål att därmed driva spekulation i jord. Detta missförhållande torde

dock komma till beaktande vid kommande lagfästande av jordstyckningskommissionens

förslag till lagar i detta hänseende och icke böra föranleda

till utsträckande av norrlandslagens nu ifrågaställda tillämpning beträffande

Östergötlands län.

Överlantmätaren vore vid sådant förhållande böjd för den uppfattningen,

att jordförhållandena i länet icke för det närvarande motiverade en inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning på sätt av jordkommissionen föreslagits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Jönköpings

län.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Vad sedermera anginge jordavsöndringar i länet, så enär dessa upplåtelser

mestadels avsåge mindre jordområden och mera sällan omfattade stamfastighetens

värderikare inägojord samt förty icke med fog kunde sägas verka till

försvagande av stamfastigheternas jordbruk, syntes ringa om ens några skäl

förefinnas att stadga någon inskränkning i tillämpande av detta jorddelningssätt

beträffande Östergötlands län.

På grund av det anförda ville överlantmätaren sålunda beträffande de båda

av jordkommissionen framförda förslagen göra ett uttalande av avstyrkande

innebörd.

Överlantmätaren i Jönköpings län: I ett år 1921 avgivet yttrande över

jordstyckningskommissionens betänkande av är 1920 med förslag till lag om

delning av jord å landet hade överlantmätaren framhållit, att exempel från

Småland ej saknades därpå, att egendomar i spekulationssyfte genom användandet

av ägostyckningsinstitutet sönderstyckats på ett planlöst samt från

jordbruks- och skogsvårdssynpunkt oändamålsenligt och skadligt sätt. De

fall, då dylika missbruk av den fria ägostyckningsrätten spårats, vore, utom

andra, sådana, vid vilka allt för litet betes- och skogsmark utlagts till nybildade

smärre jordbruk. Redan i ovanberörda yttrande hade överlantmätaren

likväl ansett sig böra framhålla, att dylika missbruk hörde till undantagen.

Sedan nu ytterligare mera än två år gått, stode fullt klart, att de verkliga

exemplen på spekulationsstyckning i denna landsända vore att hänföra till

den s. k. kristiden och måhända även någon period dessförinnan, då jordegendomarna

vore vanliga spekulationsobjekt. Styckningsspekulationen hade

emellertid upphört med kristiden och förekomme icke nu i länet.

, Den för länet numera provisoriskt gällande förbudslagen torde hindra förefintliga

bolag att inköpa bondehemman för att frånstycka skogen och behålla

inägorna. Endast i ett eller annat fall hade kunnat spåras, att jordägande

bolag inom länet för att förekomma den väntade nya jorddelningslagen

begagnat sig av gällande frihet för styckning för att frånstycka inägor

från sina redan ägande hemman för försäljning till arrendatorer eller

andra. Och även i dessa fall hade någon upprörande brist i skogsmarkstilldelning

ej konstaterats.

Vid den granskning, överlantmätaren från annan synpunkt hade att ägna

samtliga inom länet verkställda ägostyckningar, hände det visserligen fortfarande

vid enstaka styckningar en eller annan gång, att man skulle kunnat

anmärka på, att tilldelningen av skogsmark ej tillräckligt iakttagits vid

lotternas bildande. Det hade dock de senaste åren rört sig om små och

obetydliga fall.

Antalet årligen avslutade ägostyckningar inom länet vore i sjunkande.

För år 1922 hade nämnda antal uppgått till 40. Sedan ett par år tillbaka

påginge inom länet endast en större egendomsstyckning (Lyckåsgodset vid

Jönköping.) Det rörde sig härvid, så vitt överlantmätaren kunnat finna,

icke om en sönderdelning av på spekulation inköpt jord, utan om en uppdelning

i mindre jordbrukslotter av ett för gemensam drift allt för stort

gods. Förrättningsmannen hade meddelat över lantmätaren, att vid ifrågavarande

styckning lotterna utlades på ett från alla synpunkter lämpligt sätt.

Avsöndringsinstitutet kunde, i vad anginge Jönköpings län, sägas icke

hava använts på ett från jordbrukssynpunkt skadligt sätt.

Pa grund av det anförda vore det överlantmätarens bestämda mening,

att rådande förhållanden i sagda län för närvarande icke påkallade den

ifrågasatta provisoriska lagstiftningen. Genom densamma skulle ifrågava
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 25

rande slag av jorddelning där utan motsvarande nytta endast göras omständligare

och kostsammare än nu.

Med det sagda hade överlantmätaren icke velat påstå, att statlig uppsikt

och kontroll över jorddelningen överhuvud vore opåkallad eller att icke åtminstone

eu från jordbrukssynpunkt mera omtänksam jorddelningslagstiftning

iin den gällande vore erforderlig, utan blott att provisoriska bestämmelser

rörande endast ägostyckningar och jordavsöndringar i avvaktan på

den länge väntade nya jorddelningslagstiftningen för det närvarande icke

erfordrades. Det vore vidare, så vitt överlantmätaren kunde bedöma, så, att

i detta län eu från jordbrukssynpunkt olämplig jorddelning för närvarande

mindre skedde genom ägostyckning än genom skifte och hemmansklyvning.

Särskilt framhölles, att fall icke vore sällsynta, då befintliga bondejordbruk

till följd av gällande bestämmelser inom arvslagstiftningen och möjligheten

att erhålla lagfart å ej utbrutna kvotdelar söndersmulades i små, för sig

obrukbara lotter.

Överlantmätaren i Kronobergs län: Vad detta län beträffade kunde över- Kronobergs

lantmätaren icke finna skäl att tillstyrka förslaget. De utan jämförelse till iänantal

flesta avsöndringar avsåge köp av jord för bostadslägenhet eller så

kallat eget hem, och det torde sällan om någonsin inom länet hava förekommit,

att stamfastighetens bestånd såsom lämplig jordbruksfastighet genom

avsöndringar äventyrats.

Genom ägostyckning torde väl i några undantagsfall hava inträffat, att

egendom blivit mindre lämpligt uppdelad, men i regel hade styckningarna

åstadkommit lämpliga egendomar. Över lantmätaren hade icke kommit till

den uppfattningen, att skogsmark och inägojord blivit genom styckningar

i länet i någon nämnvärd utsträckning på skadligt sätt från varandra skilda.

1 ett län med riklig tillgång på skogsmark, som fallet vore inom Kronobergs

län, och där ett jordbruk i de flesta fall icke bore sig utan tillgång

till sådan mark, tänkte sig — åtminstone numera — en köpare väl för, innan

han förvärvade ett för jordbruk avsett område utan skogsmark. Lantmätare

hade ock av jordägarna tillkallats i åtskilliga fall redan före respektive

egendomars styckning och ordnat styckningen på lämpligt sätt. De hade

därvid mången gång, enligt överlantmätarens förmenande, uppnått bättre

resultat än Vad de kunnat vid styckningar av till kronan indragna hemman,

då verkligt olämpliga egendomslotter utlagts, som varit dels för stora, dels

för små och oproportionerliga i de olika ägoslagen och dels nära nog utan

skogsmark, där sådan ovillkorligen bort och väl hade kunnat läggas till

respektive inägolotter. Önskligt vore, att lantmätare hade skyldighet, då han

funne ägostyckning eller avsöndring olämplig, att hänskjuta ärendet med

sitt utlåtande till ägodelningsrätt för erhållande av beslut, huruvida styckning

finge ske eller ej.

Emellertid ansåge överlantmätaren skäl icke föreligga att införa omständligare

och mera betungande former för ifrågavarande förrättningar för den

tid. som kunde förflyta tills ny skifteslagstiftning komme att träda i kraft.

Överlantmätaren i Kalmar län: En inskränkning i rätten att erhålla Kalmar län.

ägostyckning syntes icke vara önskvärd för Kalmar län, da det endast i

undantagsfall förekommit, att det allra mesta av en fastighets skogsmark

frånstyckats ägorna i sin helhet, därvid inägorna dock i regel förvärvats

och förenats med intilliggande jordbruk, vartill jämväl funnes skogsmark.

I norra och södra Tjusts härad hade stora ägostyckningar verkställts å gods

och större gårdar, men då hela ägoarealen avsetts till försäljning, hade det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Getlands län.

Blekinge län.

Kristianstads

län.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

givetvis vid förrättningarna måst tillses, att styckningslotterna såvitt möjligt

omfattat olika ägoslag, då de i annat fall icke kunnat ekonomiskt avyttras.

På Öland hade vei-kställts och verkställdes årligen ett relativt stort antal

ägostyckningar, men då de allra flesta hemmanen på ön saknade skog till

husbehov och deras utmarker för det mesta bestode av kala s. k. alvar,

torde den ifrågasatta inskränkningen för ifrågavarande del av länet vara

fullkomligt obehövlig och onyttig.

I Aspelands och Handbörds härad, där på vissa trakter jämförelsevis

störa skogsmarker funnes, hade nog någon gång förekommit, att största

delen av inägorna med någon obetydlig del hagmark avskilts genom ägostyckning,

men att för undantagsfall påtvinga ett helt län en betydligt dyrbarare

och mera tidsödande jorddelningsform än nuvarande torde få anses

obehövligt och icke förenligt med den jordbrukande befolkningens intressen.

Beträffande jordavsöndringar förekomme inom länet sådana till ett antal

av 600 å 800 årligen. Från vissa intill stationssamhällen dels med och

dels utan industrier belägna hemman hade nog i många fall avsöndrats

mera än en femtedel av hemmanens ägovidd, men då avsöndringarna i

regel avsåge bostadslägenheter, syntes tillstånd till avsöndringarna med fullt

föi troende kunna anförtros åt länsstyrelsen, som ur lämplighetssynpunkt

bedömde varje särskilt fall, dock med iakttagande av att icke allt för mycket

av stamfastigheternas åkerarealer upplätes.

Skulle genom lagstiftning inskränkning i jordavsöndringsförfarandet komma

till stånd, bleve nog följden en avsevärd minskning i egnahemsbildandet.

På grund av det anförda syntes någon begränsning med avseende å jordavsöndringsförfarandet,

i likhet med vad för Norrland, Kopparbergs och

Värmlands län funnes stadgat, icke vara av behovet påkallad i vad anginge

Kalmar län.

Överlantmätaren i Gotlands län: Nu gällande föreskrifter angående ägostyckning

hade inom länet i stort sett verkat i rätt riktning och hade ej

i något fall genom jordavsöndringar äventyrats stamfastighetens bestånd såsom

jordbruksfastighet.

Då emellertid genom ägostyckningar understundom uppstått olämplig

skiftesanordning, som förr eller senare torde påkalla nytt laga skifte, borde

i en blivande ny skifteslagstiftning, i enlighet med jordstyckningskommissionens

förslag, inrymmas bestämmelser, vilka inskränkte styckningsrätten.

Någon ändring av nu gällande bestämmelser erfordrades emellertid

icke vad Gotlands län vidkomme och gällde detta särskilt jordavsöndringsförordningen,

utan borde en helt och hållet ny skifteslagstiftning avvaktas.

Det vore nämligen att befara, att om svårigheter restes för erhållande av

ägostyckningar, sämjedelningar åter komme att i stor utsträckning tillgripas

till stort men för den ordning och reda i fastighetsförhållandena och inskrivningsväsendet,

som nu gällande förordningar i hög grad befrämjat.

Överlantmätaren i Blekinge län har för Blekinge läns vidkommande icke

haft något att erinra mot jordkommissionens förslag.

Överlantmätaren i Kristianstads län: En av de viktigaste förutsättningarna

för tillkomsten av dessa undantagslagar hade varit den allmänt gängse, obestridliga

uppfattningen, att jordbruket i Norrland borde äga så effektivt stöd

av skogsbruket som möjligt. Denna uppfattning ägde självfallet tillämpning

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

27

till viss grad även i övriga delar av landet. Det torde emellertid ej råda

mer än en mening därom, att jordbruket i rikets sydligaste delar hade helt

andra förutsättningar än de norrländska för att kunna bedrivas ekonomiskt

fördelaktigt, och behovet av stöd genom skogsbruk i andra avseenden än för

husbehov vore därför i dessa delar av landet mindre framträdande. En utsträckning

av nämnda norrlandslagar till rikets sydligaste provinser syntes

därför icke oundgängligen nödvändig av denna anledning, och de torde dessutom

verka hämmande för tillkomsten av sådana mindre jordbrukslägenheter

(småbruk), som icke vore att hänföra till egentliga egnahemsanläggningar.

Att en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning likväl — ehuru av

andra skäl — vore av behovet påkallad, torde få anses såsom obestridligt.

Det långt gångna ägostyckningsförfarandet enligt 2 § ägostyckningslagen,

»för framtida försäljning», såsom det ej sällan hette, hade ofta nog utförts

skäligen planlöst och utan nödig hänsyn till ändamålsenligt bebyggande eller

fastighetens användbarhet till jordbruk. I dessa hänseenden hade 2 § i lagen

verkat ogynnsammare än 3 §, beroende därå att för de i sistnämnda paragraf

avsedda fall varje ägare av styckningslott kunnat bevaka sina egna

och sin fastighets intressen.

Av dessa med flei’a skäl vore en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

påkallad jämväl i sydligaste Sverige, i vad anginge förrättningar

enligt 2 § ägostyckningslagen.

Emellertid vore länsstyrelsen icke den lämpligaste myndigheten att pröva

och avgöra ägostyckningsförslag eller lämna tillstånd till ägostyckning.

Länsstyrelserna kunde nämligen icke tänkas äga tillräcklig lokalkännedom

för att i varje särskilt fall kunna pröva, om ett dylikt förslag vore lämpat

icke endast efter lagens bokstav utan även efter lokala förhållanden. Denna

sista omständighet vore nämligen ej mindre för jordens ägare än även för

dess brukning av allra största betydelse. En central myndighet, som i regel

icke ägde ingående kännedom härom, torde knappast äga förutsättningar för

att kunna taga full hänsyn till denna viktiga faktor. Visserligen kunde

länsstyrelsen, innan ärendet prövades, höra nämnd eller myndighet, som

kunde anses äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, egnahems- och kommunalnämnd eller kronobetjäningen,

men det torde kunna ifrågasättas, huruvida eller i vilken omfattning en

sådan tidsödande procedur tillämpats. För övrigt torde i de flesta fall förvaltningsutskottet

icke äga större kännedom om de förhållanden i orterna,

som kunde inverka på frågan, än vad länsstyrelsen själv ägde. Egnahemsoch

kommunalnämnd samt kronobetjäningen ägde helt naturligt större insikt

härom, men de vore å andra sidan skäligen främmande för hela frågan och

torde av denna anledning ofta hava synnerligen svårt att taga ställning till

densamma. Vederbörande distriktslantmätare däremot torde vara den, som

måste anses äga de största förutsättningar för att kunna uppgöra de lämpligaste

förslagen eller avgiva yttrande över sådant förslag. Han ägde i regel

god kännedom om de förhållanden inom sitt distrikt, som kunde inverka på

denna fråga, och hela hans utbildning och tjänstgöring gjorde honom förtrogen

med de faktorer, som borde vara utslagsgivande i dessa hänseenden.

Med hänsyn till dessa omständigheter syntes distriktslantmätaren vara den,

som framför and ra (frånsett länsarkitekten i förekommande fall) borde åligga

att avgiva yttrande över ägostyckningsförslag.

I anslutning till det sålunda anförda liölle över lantmätaren före, att vederbörande

ägodelningsrätt i stället för länsstyrelsen borde vara den myndighet,

som skulle pröva och avgöra ansökan om ägostyckning. Rättens samman
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Malmöhus

län.

Ballands

län.

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

sättning vore sådan, att både den juridiska sakkunskapen och kännedomen

om ortsförhållandena i görligaste mån vore representerade. Att emellertid

ett för jordägaren menligt dröjsmål med förrättningens handläggning bleve

en given följd av myndighets ingripande läge i öppen dag, vilken myndighet

denna än månde vara.

I fråga om utsträckning av den nu gällande norrländska jordavsöndringslagen

till hela riket hölle överlantmätaren före, att något sådant icke tarvades

beträffande Skåne.

Överlantmätaren i Malmöhus län: Då, såvitt känt vore, inom Malmöhus

län ej förekommit något fall, som de två ifrågavarande författningarna varit

avsedda att förebygga, tilläte sig överlantmätaren hemställa, att vad jordkommissionen

föreslagit ej måtte vidkommande Malmöhus län upphöjas till lag.

Den enda följden av ett införande jämväl inom Malmöhus län av ovanberörda

inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning och jordavsöndring skulle

bliva ökade omkostnader och längre tidsutdräkt för dylika förrättningars

verkställande, utan att därmed vunnes något, som kommissionen med desamma

åsyftat.

Överlantmätaren i Hallands län: Att en omgestaltning rörande nu gällande

stadgande!! om jorddelningen i allmänhet och särskilt ägostycknings- ävensom

jordavsöndringsförfarandet vore i hög grad erforderlig torde vara tillräckligt

tydligt ådagalagt i jordstyckningskommissionens betänkande den 16

oktober 1920. Förhållandena i Hallands län gåve icke på något sätt anledning

till frångående av de synpunkter, som kommit till uttryck i jordstyckningskommissionens

förslag.

Ehuru det icke finge bortses ifrån det riktiga i jordkommissionens tankegång

att utan dröjsmål söka få införda förbättrade stadganden om jordstyckningen,

syntes det emellertid högeligen tveksamt, om något nämnvärt kunde

vinnas genom införande för södra Sverige av bestämmelser, vilka uteslutande

vore utformade för i norra Sverige rådande speciella förhållanden.

De inskränkande föreskrifter rörande jordstyckningen, varom här vore

fråga, hade tillkommit för att skydda bondeklassen i de norra orterna gent

emot trävarubolagen, vilka tack vare gynnsamma förutsättningar för sin

hantering blivit allt mera övermäktiga och i följd av tillgodoseendet av sina

intressen för trävaruindustrien påverkade jordbruket i eu riktning, som icke

kunde anses förmånlig ur samhällelig synpunkt. För att underlätta jordbrukets

bestånd hade de s. k. norrlandslagarna tillkommit, däribland nu ifrågakomna

laga!'' om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning samt viss

inskränkning i rätten till jordavsöndring, den förra åsyftande att vid tilllämpningen

av ägostyckningsinstitutet respektive jordbrukslotter skulle förses

med husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, och den senare åsyftande att

komplettera den förra genom att förhindra försäljning av inägojord i sådan

omfattning att hemmanens jordbruk därigenom märkligen försvagades.

Förenämnda synpunkter torde påkalla beaktande, då det gällde att taga

ställning till frågan om utsträckning av berörda lagbestämmelser till övriga

delar av riket. Såsom presumtion för en sådan utsträckning måste gälla,

att inom de orter, till vilka lagarna skulle utsträckas, rådde ungefär enahanda

säregna förhållanden som inom de orter, för vilka lagarna ursprungligen

tillkommit.

Det vore ju emellertid så långt ifrån, att sådan likhet rådde mellan norra

och södra delarna av landet, att tvärtom en väsentlig skillnad framträdde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Även om pa eu och annan trakt i södra Sverige skogstillgången kunde anses

böra tillmätas betydelse för ett jordbruks bestånd, måste man bemärka, att

det icke kunde vara lämpligt att för dessa sporadiska fall tillskapa eu lagstiftning,

som — visserligen användbar för dessa fall — icke kunde medföra

någon nytta för de områden, vilka på det hela taget gåve landskapen deras

karaktär. Med ihågkommande härav torde det falla av sig självt, att man

ingalunda kunde förvänta ett gynnsamt resultat av en utsträckning av ifrågavarande

norrlandslagar till södra Sverige.

Skulle ett effektivt skydd beredas jordbruket i de södra delarna av landet,

fordrades, att vid jord styckningen toges hänsyn icke blott till de synpunkter,

som förestavades i nämnda lagbestämmelser, utan även till ett flertal andra

omständigheter, framför allt huruvida fastigheterna med hänsyn till ägornas

arrondering och förefintliga byggnader tålde vid styckning.

Inom orterna i södra Sverige framträdde vitt skilda betingelser, som måste

komma i betraktande vid en ändamålsenlig jordstyckning, och följde härav,

att skilda synpunkter måste skänkas beaktande i varje särskilt fall. Detta

gällde icke minst Halland, där fullständig slättlandsnatur rådde i södra delen,

under det i östra och norra delarna ett skogsband, omväxlande med ljunghedar,

förhärskade, vartill jämväl komme länets kustnatur, som i norr särskilt

markerades av kala berg. Att tillämpa norrländska ägostyckningslagen

på slätterna kunde helt naturligen icke komma i fråga. Ej heller kunde en

tillämpning av sagda lag komma till nytta vad anginge det hergiga kustlandet.

De smärre åkerlappar, som funnes insprängda mellan de kala bergen,

borde tillvaratagas allt efter sin belägenhet i förhållande till varandra. Och

vidkommande skogsbygden, där möjlighet för användning av norrlandslagarna

väl förefunnes, ställde det sig dock så, att ett ovillkorligt utläggande av hushehovsskog,

odlings- och mulbetesmark till respektive ägostyckningslotter icke

vore av nöden på samma sätt som i Norrland. Det vore nämligen att märka,

att bränslebehovet i Hallands landsbygd tillgodosåges icke uteslutande från

skogen såsom i Norrland utan i mycket stor utsträckning från bränntorvmossar.

Ifrågavarande inskränkande lagbestämmelser rörande ägostyckning och

jordavsöndring hade ingalunda i allo verkat lyckligt ens för Norrland, i det

att den mindre bemedlade jordbruksbefolkningen icke förmått förvärva så

beskaffade jordbruksfastigheter, som norrländska ägostyckningslagen avsåge

att tillskapa.

På grund av vad sålunda blivit anfört ville överlantmätaren såsom sin

mening uttala, att nu ifrågakomna lagförslag borde lämnas utan avseende.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län: Några förhållanden, som Göteborg och

motiverade, att de ifrågavarande lagstadgandena utsträcktes att gälla även Bohus län.

Göteborgs och Bohus län, förekomme icke.

Därest förslaget därom ändock komme att upphöjas till lag, syntes det

rättvist, att stadgandena åtföljdes av bestämmelser om, att kostnader, som

betingades av tillämpningen, finge anses såsom förrättningskostnader, för

vilkas gäldande statsbidrag utginge.

Öv er lantmätaren i Älvsborgs län: Det kunde visserligen ej bestridas, att Åhsborgs län.

jämväl inom Älvsborgs län ägostyckningar och jordavsöndringar skett på

ett för upprätthållande av det förutvarande jordbruket mindre lämpligt sätt,

men förelåge dock icke sådana förhållanden, som påkallade en omedelbar

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Skaraborgs

län.

Örebro län.

Västmanlands

län.

lagändring, utan torde därmed utan fara kunna anstå i avvaktan på en

blivande jorddelningslagstiftning.

Överlantmätaren i Skaraborgs län: Vad beträffade Skaraborgs län, där

den odlade jorden omfattade icke mindre än 43 procent av länets hela landareal,

förefunnes den väsentligaste delen av den odlade jorden å de stora

slätterna. Inom dessa jordbrukscentra bedreves och komme väl allt fortfarande

att kunna bedrivas jordbruk utan stöd av skogen. I de fall, då

till jordbruksfastigheter inom berörda del av länet funnes skogsmark, vore

den i regel så avlägset belägen, att den icke lämpligen kunde nyttjas för

husbehovsändamål. I många fall hade också sådana avlägset belägna skogsskiften

blivit genom ägostyckning eller jordavsöndring frånskilda inägoskiftena

utan att detta i någon mån äventyrat fastigheternas bestånd såsom

självständiga jordbruksfastigheter. Även om det i ett eller annat fall måhända

hade varit bättre, om ett sådant avskiljande icke ägt rum, hade inga

sådana missförhållanden inom de egentliga jordbruksbygderna förekommit,

som motiverade ett genomförande av de föreslagna lagbestämmelserna.

Beträffande de delar av länet, som icke kunde hänföras till den egentliga

jordbruksbygden och där förhållandena vore i viss män jämförbara med

Norrland, hade vid sönderstyckning av större egendomskomplex till mindre

jordbruksfastigheter i regel tillsetts, att en utstyckad jordbruksfastighet icke

kommit att sakna stöd av husbehovsskog för tillgodoseende av åtminstone

det närmaste behovet.

I det av jordstyckningskommissionen avgivna förslaget till lag om delning

av jord å landet hade beträffande det däri föreslagna nya avstyckningsinstitutet

införts bestämmelser med generell giltighet i ändamål att så vitt

möjligt tillförsäkra för jordbruk tjänliga fastigheter erforderlig skogstillgång.

Även om det ännu skulle dröja någon tid, innan den aktuella frågan om

ny skifteslagstiftning kunde bliva definitivt löst, förelåge icke något behov

att i avvaktan å denna lagstiftning utsträcka den norrländska ägostyckningslagen

samt den för Norrland gällande inskränkningen i rätten till

jordavsöndring att gälla provisoriskt för Skaraborgs län.

Överlantmätaren i Örebro län: De föreslagna lagarna vore ej av behovet

påkallade åtminstone vad beträffade Örebro län. Däremot skulle lagarnas

antagande innebära ej allenast en inskränkning i vederbörande jordbrukares

handlingsfrihet utan även ett fördröjande och fördyrande av proceduren vid

jordförvärv. På grund härav avstyrkes lagarnas antagande såvitt anginge

detta län.

Eu icke önskvärd jorduppdelning hade mången gång kommit till stånd

genom den i 2 § av ägostyckningslagen medgivna rätten att få en fastighet

styckad i två eller flera lotter, utan att försäljning läge till grund för styckningen.

På sådant sätt ''hade särskilt i mera bebyggda orter uppkommit

massor av särskilda småfastigheter och tomter, som sedermera icke blivit

från stamfastigheten försålda. Det torde lätt inses, att en sådan fastighetsindelning

kunde för framtiden bliva ur flera synpunkter olämplig och hinderlig.

För befrämjande av en lämplig fastighetsbildning syntes det överlantmätaren

sålunda önskvärt, att gällande lag om ägostyckning ändrades

därhän, att ägostyckning utan föregående försäljning icke medgåves.

Överlantmätaren i Västmanlands län: De brister, som enligt jordkom
missionens

förmenande vidlådde nu gällande lagar beträffande ägostycknings
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 31

och avsöndringsinstituten i södra och mellersta delarna av riket, syntes hava

blivit fullständigt avhjälpta genom de bestämmelser, som funnos intagna i

jordstyckningskommissionens förslag till lag om delning av jord ä landet

under II avd. 3 Vid sådant förhållande, och då vad Västmanlands liin

vidkomme i mycket ringa utsträckning förekommit ägostyckningar och avsöndringar,

som varit till uppenbar skada och hinderliga för jordbrukets

upprätthållande, förelåge icke för närvarande verkligt behov att före den

nya jorddelningslagens tillkomst i berörda avseenden tills vidare införa en

provisorisk lagstiftning. Därmed vore dock icke sagt, att, därest förhållandena

i flertalet övriga län inom berörda delar av riket vore sådana, att

snabba åtgärder därstädes ansåges vara av nöden, Västmanlands län skulle

på grund av det anförda undantagas från de bestämmelser, som i anledning

av jordkommissionens hemställan kunde ifrågakomma.

Överlantmätaren i Kopparbergs län: Inom Kopparbergs län ägde som

bekant ägostyckningsförfarandet tillämpning endast inom de delar av länet,

som blivit laga skiftade, till följd varav hela övre Dalarna eller de med

statsbidrag storskiftade socknarna i stort sett icke berördes av ägostyckningslagen.

Inom de delar av länet, som blivit laga skiftade och varinom ägostyck-,

ningslagen sålunda kommit att tillämpas, hade någon avsevärdare olägenhet

icke förmärkts därav, att den ifrågasatta inskränkningen av rätten till ägostyckning

icke gällt för dessa delar av länet.

Däremot syntes vunnen erfarenhet giva vid handen, att ett visst behov

förelåge av utförligare föreskrifter i avseende å själva ägoarronderingen vid

ägostyckningar, bland annat för att i möjligaste mån bereda stödskog åt för

jordbruk avsedda hemmanslotter. Dessa föreskrifter borde emellertid inflyta

i själva lagen om ägostyckning, och borde tillämpningen av desamma icke,

såsom 4 § av lagen den 25 juni 1909 anvisade, ställas i beroende av länsstyrelses,

hushållningssällskaps förvaltningsutskotts, egnahemsnämnders, kommunalnämnders

eller kronobetjänings prövning, utan borde de liksom ägostyckningsföreskrifterna

i övrigt utgöra direktiv endast för jordägarnas,

förrättningsmännens och ägodelningsdomstolarnas beslut. Om fackmännens

insikter och erfarenheter vore på något förvaltningsområde av behovet påkallade,

så vore det just på detta. Det gällde här att i varje särskilt fall

på ett rationellt sätt utnyttja förefintliga möjligheter så, att största möjliga

nytta vunnes såväl för den enskilde som för det allmänna och såväl för

jordbruksnäringen som för övriga näringar, och torde det vara mindre sannolikt,

att detta skulle kunna åstadkommas, om själva ägoarronderingen

ställdes i beroende av myndigheter, korporationer och tjänstemän, som måste

antagas vara mer eller mindre fullständigt främmande för de invecklade

problem, som vid varje sådan förrättning i regel förelåge, synnerligast som

vederbörande icke ens behövde hava sett och gjort sig förtrogna med de

lokala förhållanden, som i varje särskilt fall skulle utnyttjas.

Då för närvarande påginge utredningar rörande jorddelningsförhållandena

inom Kopparbergs län, torde det likväl vara mindre lämpligt att nu, innan

dessa utredningar blivit slutförda, företaga någon lagändring i ovan angivna

riktning, och syntes det vid ovan angivna förhållanden vara ändå mycket

mindre lämpligt att utsträcka tillämpningen av lagen den 25 juni 1909

om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning att omfatta jämväl detta

län.

Beträffande tillämpningen inom Kopparbergs län av lagen den 19 juni

Kopparbergs

län.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1917 om viss inskränkning i rätten till jorda vsöndring, så syntes syftet med

lagen, så vitt erfarenheten i länet givit vid handen, endast i mycket ringa

grad hava vunnits, men syntes inskränkningen ifråga däremot hava lett till

en del missförhållanden, som vore av nog så betänklig art. Så syntes

exempelvis ofta inskränkningen i fråga icke hava lett till verklig ändring

i dispositionen av jorden utan endast till, att fastställelse å avsöndring vägrats

och lägenhetsinnehavare icke kunnat erhålla lagfart å lägenheten, och

syntes bland annat inskränkningen i fråga i ganska stor utsträckning lagt

hinder i vägen för lämpliga, av förhållandena påkallade mindre arronderingar

till vinnande av ändamålsenlig brukning av jorden. De olägenheter,

som genom lagen ifråga uppstått inom länet, syntes sålunda vara vida större

än den nytta, som möjligen vunnits genom densamma.

På grund av den erfarenhet, som sålunda vunnits vid lagens tillämpning

inom Kopparbergs län, ansåge sig överlantmätaren böra avstyrka, att tilllämpningen

av densamma utsträcktes till de delar av riket, som hittills varit

oberörda av densamma.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:312 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner med förslag till dels lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten at s. 10 i texten