Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4
1924-03-27 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1924:4, Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4
Dokumentets text
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1924 kl. 3 e. in.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 4, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
Till utskottet har för den förberedande behandlingen hänvisats herr Motionerna.
Lovéns m. fl. motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna m. fl. motion,
nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339.
Uti dessa motioner har hemställts:
i motionen nr 314, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa skyndsam utredning, huruvida
och under vilka former kompetenta och kvalificerade tanktekniker
kunna erhålla legitimation att utföra tandvårdsarbete;
i motionen nr 316, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad i motionen anförts,
låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en billigare tandvård
må kunna åstadkommas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda;
i motionen nr 339, att andra kammaren för sin del ville besluta, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj :t anhålla om utredning, huruvida
icke genom mindre omfattande utbildning åt personer, som beiättigas
utföra enklare tandvårdsarbeten, en billigare tandvård må kunna beredas
vårt folk, ävensom att Kungl. Maj :t ville, i den mån riksdagens medverkan
härför befinnes erforderlig, för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Då förevarande tre motioner, ehuru olikartade med hänsyn till både motivering
och hemställan, tydligen avse samma syftemål, nämligen skapandet
av en hela folkets behov tillfredsställande tandvård, har utskottet ansett
lämpligt att upptaga dem till samtidig behandling.
Samtliga motionärer framhålla såsom förutsättning för vinnandet av
nämnda syftemål nödvändigheten av att åstadkomma en billig tandvård.
Motionen nr 314 (av herr Lovén m. fl.) vill framhålla, att detta önskemål
”strandar på det faktum, att man envisas sammankoppla den rent kirurgiska
och medicinska behandlingen av tändernas och käkarnes sjukdomar
med det rent hantverksmässiga d. v. s. tillverkning och insättning
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 13 sand. 2 avd. 3 höft. (Nr 4). 1
2 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
av löständer” samt att monopoliserandet av allt tandvårdsarbete, även det
enkla och rent tekniska, på en för detta senare enligt motionärernas mening
överkvalificerad tandläkarkår åstadkommer, att vårt folk måste ”bli i avsaknad
av en behövlig tandvård till överkomligt pris”. Efter en redogörelse
för tandläkaryrkets uppkomst och utveckling, avsedd att visa huru under
några årtionden ett rent skråmässigt hantverk upphöjts till en vetenskap,
som motionärerna finna för vårt land och folk så dyrbar, att knappast en
tredjedel av landets befolkning har ekonomisk möjlighet att anlita denna
vetenskaps utövare, framhålla de, att tandläkarkonsten till övervägande del
består av teknik, och förmena, att för denna del tandläkarnes högkvalificerade
utbildning är onödig. På dessa och andra anförda grunder hålla
motionärerna före, att en utredning bör komma till stånd, huruvida och
under vilka former kvalificerade och ansvarsfulla tandtekniker efter genomgången
prövning och kompletteringskurs skulle få ”rättighet att såsom
legitimerade tandtekniker utöva viss närmare angiven tandvård”. Motionen
åtföljes av en bilaga: ”Lagstiftning i vissa europeiska länder i tand
vårdsfrågan”.
Motion nr 316 (av herr Johanson i Huskvarna in. fl.) avser en allsidigare
utredning av tandvårdsspörsmålet, och motionärerna anse, att vid en
blivande utredning bör tagas i övervägande åtgärden att inrätta tandkliniker
i olika delar av landet, ”där fullt sakkunnig tandvård kunde lämnas allmänheten
mot en taxa, som skulle vara så bestämd, att även den mindre bemedlade
kunde erhålla tillfredsställande tandvård mot skäligt pris eller vid
fattigdom till och med utan ersättning. Vid dessa kliniker kunde under
en legitimerad tandläkares tillsyn och ledning flera biträden deltaga i arbetet”.
I motionen nr 339 (av herr Rydén) påpekas, att frågan om billig tandvård
ytterst ringa påverkas av ett bifall till motionerna om legitimation av
tandteknici för utförande inom vissa gränser av tandvårdsarbete. Tv även
om den önskade legitimationen erhålles, löses enligt motionärens åsikt
ingalunda därmed den viktiga frågan om att bereda vårt folk möjlighet till
tandvård under villkor, som äro ekonomiskt överkomliga för det stora
flertalet av landets invånare. ”En förbilligad tandvård är en ofrånkomlig
nödvändighet”, säger motionären, och dylik torde enligt hans mening knappast
kunna vinnas, utan att enklare tandvårdsarbeten uppdragas åt personer
med mindre omfattande och dyrbar utbildning än tandläkarnes. Men då
det ej torde vara rådligt att å detta område lämna fältet fritt för kvacksalveriet,
håller motionären före, att en bestämd reglering av utbildningsbehov
och befogenhet för hjälpkrafterna å tandvårdens område bör bli
ett av huvudföremålen för en blivande utredning.
Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört såsom stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna och särskilt även till den vid
motionen nr 339 fogade bilagan: ”Om tandvårdens förbilligande” av tand
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3
läkare Sven von Sneidern, däri en översiktlig framställning lämnas angående
strävandena på ifrågavarande område.
Utskottet har berett Svenska Tandläkare-Sällskapet och Sveriges Tandläkare-Förbund
ävensom Sveriges Tandteknikers Riksförbund samt Svenska
nationalförbundet för munhygienens befrämjande tillfälle att yttra sig
angående de förevarande motionerna.
De båda förstnämnda organisationerna, Tandläkare-Sällskapet och Tandläkare-Förbundet,
hava avgivit ett gemensamt längre yttrande, omfattande
dels en översiktlig framställning av riksdagens föregående behandling av
tandvårdsproblemet, dels enskilda förslagsställares bidrag till dettas lösning,
vidare dels en redogörelse för tandläkareundervisningssakkunniges
yttrande den 27 dec. 1920 och deras förslag rörande ”hjälpkrafter i tandvården”,
dels tandläkareorganisationernas igångsatta försök att medelst
tandkliniker lösa frågan om tandvård för mindre bemedlade, samt slutligen
en kritik över ”tandteknicis försök att erhålla legitimation”, varvid särskilt
beröres motionen nr 314 och tillika göres ett beriktigande av de i bilagan
till denna motion fogade uppgifterna angående ”lagstiftning i vissa europeiska
länder i tandvårdsfrågan”. Yttrandet, som är åtföljt av ej mindre
än 29 bilagor, avslutas med ”Slutord”, vilket innehåller en sammanfattning
av de båda tandläkareorganisationernas mening om tandvårdsproblemets
lösande. Detta ”Slutord” är bifogat utskottets utlåtande såsom bilaga
(Bil. 1).
De två övriga organisationernas yttranden återfinnas i sin helhet såsom
bilagor (Bil. 2 och Bil. 3) till utskottsutlåtandet.
När tandvårdsfrågan genom förevarande motioner förelägges andra
kammaren, befinner sig denna fråga i så måtto i ett gynnsammare
läge än vid föregående tillfällen, att den av 1918 års riksdag beslutade utvidgningen
och förflyttningen av tandläkareinstitutet till nya rymliga och
ändamålsenliga lokaler hösten 1923 blivit verkställd och i sammanhang
därmed möjlighet given till utbildning av ett vida större antal tandläkare
årligen än förut. Sålunda kan därstädes f. n. mer än 80 studerande årligen
utexamineras (i stället för högst 30 vid det gamla institutet), och utskottet
har genom ett besök på ort och ställe varit i tillfälle att övertyga sig om ■—- förutom de nya lokalernas förträfflighet — lättheten att i händelse av behov
öka detta antal till ett hundratal. Dessutom förefinnes ytterligare
möjlighet till utvidgning av utbildningskapaciteten utan större kostnad.
Det främsta hindret för en ökning av tandläkarekårens numerär till att
motsvara landets behov har sålunda undanröjts.
Men härigenom kan frågan om tandvårdens anordning för hela folket
ingalunda anses löst, något som för övrigt vid upprepade tillfällen betonats
av tandläkarekåren själv och av medicinalstyrelsen.
Inkomna
yttranden.
Utskottet.
4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Folktandvården torde numera allmänt anses vara i första hand en kostnadsfråga,
en fråga om tandvårdens förbilligande, samt i andra hand men
ej mindre viktigt en fråga om skoltandvårdens ordnande, enär en rationell
tandvård, som skall bli i verklig mening billig, uppenbarligen måste
börja med barnen.
Förslag i nu antydda syften hava som bekant sedan 1904 vid upprepade
tillfällen motionsvis framkommit i riksdagen. I skoltandvårdsfrågan ledde
dylika motioner vid riksdagen 1913 i sinom tid till det av särskilda sakkunnige
den 15 augusti 1917 avgivna vidlyftiga betänkandet om tandvård
för skolungdomen, vilket sedermera icke varit föremål för framställning
från regeringen och sålunda ej heller för riksdagens behandling. Motionerna
vid 1920 års riksdag (I: 196 och 11:293) avsågo begäran om skyndsam
utredning i syfte att åvägabringa billigare tandvård. Vid 1922 års riksdag
gingo motionerna i andra kammaren nr 171 och nr 173 ut på att göra tandvården
billigare och slutade därför med förslag om utredning av respektive:
studentexamens ersättande med realskoleexamen såsom inträdesfordran vid
tandläkareinstitutet och inrättandet av provinsialtandläkarebefattmngar,
avlönade av stat och kommun. Slutligen är att nämna medicinalstyrelsens
förslag (i dess yttrande 1920 till första kammarens andra tillfälliga utskott)
om statsunderstödda kommunala polikliniker för såväl skoltandvården
som folktandvården i övrigt, vilket förslag sedermera upptagits och
förordats av tandläkareundervisningssakkunnige i deras utlåtande och förslag
den 27 dec. 1920. Under åren 1919—1922 hava dessutom från enskilda
personer (medicine professor Jundell och förslagsställare inom tandläkarekåren,
såsom framgår av bilagan till motionen nr 339) framkommit beaktansvärda
förslag, i huvudsak avseende anordnande av tandkliniker och
hjälpkrafter, för att öka tandläkarnas arbetsprestation och därigenom göra
tandvården billigare och för den slöra allmänheten mera tillgänglig. I gemensamt
yttrande 1919 till sakkunnige för tandläkareundervisningens ordnande
hade f. ö. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund
förordat offentliga statsunderstödda och kommunala kliniker.
De nu förevarande motionerna avse uppenbarligen, såsom redan framhållits,
att tillgodose folktandvården framför allt genom dess förbilligande.
I motionen nr 314 vill man vinna detta mål genom en legitimation av
”kompetenta och kvalificerade tandtekniker”. Det framgår icke klart, huruvida
motionärerna avse nu befintliga tandtekniker eller om meningen är
att införa en utbildning för att skapa för tandvård kompetenta och kvalificerade
sådana. Tandvården i vårt land är f. n. sedan årtionden anförtrodd
åt en kår av personer — tandläkarna — av vilka staten, såsom garanti
för medborgarnas trygghet fordrar, efter inhämtandet av ett visst kunskapsmått
i allmänna ämnen (studentexamen) en viss utbildning (på tandläkareinstitutet)
och en genom avlagd examen ådagalagd kompetens. Endast
denna kår — oavsett de legitimerade läkarna — äger laglig befogenhet att
5
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i.
utöva tandvård. Härvid använder tandläkaren i allmänhet ett biträde,
”tandteknikern”, som bär att utföra ett från den sjuke skilt mekaniskt
arbete, som fordrar övning, skicklighet och precision. Det synes uppenbart,
att denna tekniker icke behöver för vinnande av skicklighet i
sitt yrke äga sådana förutsättningar, som krävas av tandläkaren eller
som skulle göra honom kompetent att förstå sjukdomar eller av dem
betingade förändringar inom patientens munhåla. Någon särskild fackskola
finnes ej heller — såsom i utlåtandet från teknikernas riksförbund
meddelas — för teknikernas utbildning, ehuru utskottet håller före, att en
dylik skola torde vara av behovet påkallad. Än mindre synes någon undervisning
meddelas åt teknikern i tändernas sjukdomar, icke ens — annat
än rent undantagsvis — övning i tekniskt arbete inom partientens munhåla.
Under sådana förhållanden kan utskottet icke finna annat än att de
tandtekniker — deras antal uppgives till omkring 70 — som f. n. enligt
yttrandet från Sveriges tandteknikers riksförbund (Bil. 2) utöva tandläkareverksamhet,
såsom ”självpraktiserande”, icke kunna sägas göra detta på
grundval av någon dem i deras tandteknikerverksamhet meddelad kunskap
i tändernas sjukdomar. Det vetande, som de enligt uppgift söka att
själva förskaffa sig, kan näppeligen anses betryggande för tillåtelse till
okontrollerad behandling av tandsjukdomar.
Frågan om införandet av en slags lägre tandläkareexamen låter enligt
utskottets mening icke lätt förknippa sig med tandteknikerfrågan. För
teknikerns yrke är uppenbarligen endast vanlig medborgerlig skolbildning
erforderlig, men desto mera långvarig övning i det tekniska precisionsarbetet.
För även en lägre form av tandläkare synes åtminstone realskoleexamen
böra fordras, till vilken väl då efter någon tids arbete som tekniker
skulle fogas eu kortare tandläkareutbildning. Det vore då att befara, att
övningen i det rent tekniska arbetet skulle bli mindre grundlig till följd
av begäret att fortast möjligt bli ”tandläkare”, och resultatet bleve lätt
en kår dylika med tvivelaktig kompetens både tekniskt och i tandläkekonsten.
Alla sakkunniga myndigheter liksom tandläkareundervisningssakkunnåge
och nu senast Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande
(Bil. 3) hava också enstämmigt uttalat sig emot inrättandet av en
lägre tandläkarekår, särskilt med hänsyn till svårigheten att i praktiken begränsa
de lägre tandläkarnas befogenhet i förhållande till de högre kvalificerades.
Beträffande i övrigt frågan om tillåtelse för tandteknici att utföra visst
tandvårdsarbetc vill utskottet för sin del understryka det i motionen nr 339
gjorda uttalandet, att denna fråga i ytterst ringa mån inverkar på frågan
om billig tandvård.
Utskottet vill vidare påpeka, att icke heller proessor Jundell, vars uppsats
i Svenska Läkartidningen genom ett långt utdrag anföres i motionen
nr 314 och som i sitt förslag om kvinnliga ”dentister” (tandsköterskor)
6
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
kanske går längst i omfattningen av det arbete han anser kunna anförtros
åt hjälpkrafter, avser att denna lägre tandvårdskår skulle utöva självständigt
tandvårdsarbete. Han uttrycker sig på följande sätt: ”Enligt mitt här
framlagda förslag skulle nämligen denna lägre tandvårdskår icke äga att
självständigt utöva någon behandling alls, dess medlemmar skulle endast
vara tandläkarnas tekniska biträden. Denna lägre kår bör enligt min uppfattning
i förhållande till tandläkarna intaga en ställning ungefär analog
med den, sjuksköterskekåren har i förhållande till läkarna. Den tandläkarna
underordnade kåren bör hava till uppgift att under tandläkarnas ledning
och efter deras föreskrifter utöva det mekaniska, tekniska arbetet, såvitt
och så långt cheferna — tandläkarna — anse sig kunna anförtro detsamma
åt sina biträden. Men dessa biträden böra icke hava rätt att på egen hand
utföra någon som helst tandbehandling. Sådant bör lika litet ifrågakomma,
som att sjuksköterskorna på egen band utöva läkarverksamhet. Med de
höga straffbestämmelser, som redan nu finnas mot obehörigt utövande av
tandläkarkonsten, torde det icke bliva svårt att hindra en sådan obehörig
verksamhet från dessa tandläkarbiträdens sida.”
Ehuru utskottet på grund av vad sålunda anförts icke kan ansluta sig
till det yrkande, i vilket motionen nr 314 utmynnar, finner utskottet dock
i dess motivering skäl vara anförda, som göra en utredning önskvärd angående
den fackliga utbildningen samt omfattningen och begränsningen
av tandteknikernas uppgift och befogenhet såsom hjälpkrafter i tandvården.
Såsom hjälpkrafter — visserligen de ”oumbärligaste” — hava de f. ö.
själva betecknat sig i sitt yttrande (Bil. 2). En dylik utredning bör givetvis
omfatta arten och befogenheten av alla de hjälpkrafter (tandsköterskor,
klinikbiträden etc.), som synas lämpliga och erforderliga för att göra tandvården
billigare och mera allmänt tillgänglig, något som också synes utskottet
vara kärnpunkten i motionen nr 339.
Utskottet måste dock uttala den uppfattningen, att även den tandvård,
som skall tillgodose de bredare lagren av vårt folk och där den billiga
kostnaden förblir en avgörande faktor, bör handhavas av fullt kvalificerade
tandläkare, låt vara med allt det bistånd som under deras ansvar kan
lämnas av ”hjälpkrafter”.
Beträffande en blivande anordning och organisation av folktandvården
hava herr Johanson i Huskvarna och hans medmotionärer framhållit och
herr Rydén åtminstone antytt sitt intresse för tandpolikliniker (givetvis
stats- och kommunalunderstödda) såsom närmast ägnade att komma i
åtanke. Förslag om skoltandkliniker framställdes f. ö. i redan berörda utlåtande
av skoltandvårdssakkunniga den 15 augusti 1917. För sedermera
framlagda och förordade förslag i samma riktning är ovan redogjort. Tandläkarkårens
organisationer ha nu senast — liksom även tandteknikernas
riksförbund — uttalat sig för folktandvårdens ordnande under dessa for
-
Andra kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr •/. 7
mer, men de förra även ifrågasatt inrättandet av stats- och kommunala
tandläkartjänster.
Utskottet delar den åsikten, alt folktandvården — d. v. s. tandvård i
fullgod mening för de bredare folklagren — icke kan tillfredsställande
ordnas utan medverkan av stat och kommun. Utskottet förmenar även,
att polikliniker med erforderliga tandläkare och hjälpkrafter torde vara
den form, på vilken denna tandvård närmast bör inriktas. En kommande
utredning lärer bl. a. erhålla till uppgift att söka klarlägga, i vilken utsträckning
skol- och folkpolikliniker kunna förenas eller skolkliniker kunna
göras ambulerande eller andra åtgärder tänkas erforderliga, särskilt föi
vissa vidsträckta, glest befolkade delar av vårt land.
Med stöd av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,
att andra kammaren med anledning av herr Lovens m. fl.
motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna in. fl. motion,
nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339, för sin del ville
besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj it
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning,
på vad sätt en för hela vårt folk lämpad och för rimlig
kostnad tillgänglig tandvård må kunna åstadkommas, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
Stockholm den 27 mars 1924.
På utskottets vägnar:
AXEL EURÉN.
Närvarande: herrar Eurén, Andersson i Katrineholm, Bergström, Brännberg, Wikström*,
Wagnsson, Corneliusson, fru Thiiring, herrar Johansson i Bro och Andersson i Kroken.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Wikström och fru Thiiring, som ansett, att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:
•*
”När tandvårdsfrågan----— (lika med utskottet)----arbete
inom patientens munhåla.
Utskottet vill även för sin del framhålla det önskvärda däruti, att när nu
en allsidig och förutsättningslös utredning av tandvårdsfrågan i sin helhet
Utskottet.
8
Andra Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
föreslås, denna utredning även kommer att omfatta huruvida och i vad man
den enklare tandvården må kunna anförtros åt lägre kvalificerade personer,
däribland även tandtekniker, vilka efter genomgången prövning befinnas
kompetenta hänför.
Då utskottet yrkar på att utredningen skall omfatta även denna utväg
för att åstadkomma billig tandvård, har icke förbisetts de svårigheter som
möta, när det gäller att uppdraga gränserna för den verksamhet dessa lägre
kvalificerade tandvårdare skulle få för sig upplåten. Men utskottet är övertygat
därom, att detta skall vara möjligt i vårt land lika väl som i vissa
andra länder, varifrån ingen fara försports, att befolkningen utsatts för
risken av för folkhälsan menlig och skadlig tandvård.
Utskottet skulle icke så starkt velat hålla på detta yrkande, därest inte
tandläkarebristen varit så uppenbar och därest inte denna brist föranledde
till de många gånger oskäliga arvoden som tandläkarna betinga sig, och
vilket omöjliggör för den fattigare befolkningen all slags tandvård.
En ”billig tandvård” är också enligt utskottets förmenande omöjlig att
åstadkomma, så länge man envist fasthåller vid kravet på den högre och
dyrbarare utbildningen för även det enklaste slag av tandvård.
Huruvida en uppdelning av tandvården på sätt, som utskottet här antydningsvis
föreslagit, bör bibehållas även för framtiden, vill utskottet icke
nu yttra sig om, då det kan tänkas, att när i sinom tid den värsta tandläkarebristen
hävts och då en preserverande skoltandvård genomförts, det kan
befinnas möjligt, att låta de högre kvalificerade tandläkarna övertaga hela
tandvården. Efter en rationellt genomförd barntandvård skall väl heller
inte behovet av artificiella tänder vara så stort, som vad det nu är.
Så länge den nuvarande tandläkarebristen förorsakar, att både ur möjlighets-
och billighetssynpunkt de mindre bemedlade folkgrupperna måste
avstå från en välbehövlig tandvård, anser utskottet att allt vad som kan
göras för åstadkommande av tandvård åt hela vårt folk, också hör göras.
Utskottet, soin helt naturligt inte kan yttra sig över i vilken utsträckning
de i föreliggande motioner anvisade utvägarna äro tillfyllest eller i sin fulla
utsträckning realiserbara, anser dock, att alla de i motionerna framställda
yrkandena böra bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.
Först därigenom blir det möjligt för riksdagen att kunna överblicka vad
som kan och bör göras i denna för vårt folk så viktiga fråga.
Beträffande en blivande anordning----(lika med utskottet) —
----delar av vårt land.
Med stöd av vad som sålunda anförts får utskotet hemställa,
alt andra kammaren med anledning av herr Lovens in. fl.
motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna in. fl. motion,
nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339, för sin del ville
besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t an
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 9
hålla, att Kung]. JVlaj:t ville låta verkställa utredning på vad
sätt en för hela vårt folk lämpad och för rimlig kostnad tillgänglig
tandvård må kunna åstadkommas, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.”
lli laga 1.
Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.
Slutord.
Vår avsikt med ovan av oss gjorda utredning har varit att ställa allt
oss tillgängligt material till utskottets förfogande.
Vi tillåta oss än en gång framhålla, något som till full evidens torde
framgå av de handlingar vi varit i tillfälle att åberopa, att tandläkarkårens
principiella linje alltid varit:
Framhållande av nödvändigheten att hela tandvårdsproblemet på en gång
och en gång för alla utredes både i vad det avser;
a) tandvårdens anordning, organisation och administration;
b) för tandvården erforderlig arbetskraft.
Beträffande tandvårdens anordning ha vi alltid framhållit:
att den bör bygga på ett genomförande av tandvård för skolungdom;
att en billig tandvård för den stora allmänheten icke kan genomföras
utan ekonomiskt bistånd från det allmännas sida lika litet som en allmän
sjukvård skulle ha kunnat genomföras i vårt land av de privatpraktiserande
läkarna ensamma utan statens och kommunens kraftiga ekonomiska bistånd.
Beträffande tandvårdens organisation ha vi framhållit:
att tandvård för skolungdom så småningom genomföres i huvudsaklig
överensstämmelse med de i ”Betänkande om tandvård för skolungdomen”
angivna riktlinjerna;
att stats- och kommunalunderstödda polikliniker inrättas;
att stats- och kommunalunderstödda tandvårdstoefattningar, provinsialtandläkare,
stadstandläkare, distriktstandläkarebefattningar, inrättas, i den
mån sådant är ekonomiskt genomförbart;
att av stat eller kommun bekostad tandvård vid sjukhus, sanatorier och
andra offentliga inrättningar införes.
Beträffande tandvårdens administration och ekonomi sakna vi kompetens
att avgiva förslag, utan kunna endast hänvisa till sådana uppslag som på
detta område av enskilda kårmedlemmar givits. (Se Hultmans förslag,
sid. 11).
Beträffande för tandvården erforderlig personal tillåta vi oss framhålla:
att vi för det egentliga tandvårdsarbetet, av fackliga skäl, endast kunna
godtaga tandläkaren, med de förkunskaper och minst den utbildningstid
som sedan år 1897 härför erfordrats i vårt land;
att vi för tillgodoseendet av nödigt antal tandläkare sedan årtionden till
-
10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
baka kämpat för ett tandläkarinstitut med större utbildningskapacitet,
alltså ökat antal tandläkare;
att frågan om hjälpkrafter, i och för ökandet av den kvalificerade tandläkarens
arbetsprestation, varit föremål för vårt intresse;
att vi härför förordat införandet av en ordnad utbildning för tandsköterskor
till biträde vid den operativa tandbehandlingen;
att vi genom privat utredning undersökt möjligheterna för ett bättre
tillgodoseende av vårt behov av skolade tekniska biträden, s. k. tandtekniker
för laboratoriearbetet (Bilaga 27);
att vi för det egentliga tandvårdsarbetet, förutom av ovan anförda skäl,
ej kunnat godtaga en underkvalificerad kraft, även på den grund, att vi
saknat bevis för att tandvården skulle bli avsevärt billigare genom införandet
av en dylik, framförallt om tandvården fortfarande huvudsakligen skall
baseras på privatvård, men även under förutsättning av anstaltsvård;
att dessutom denna fråga är för tidigt väckt, då det å ena sidan alltid
funnits överflöd på inträdessökande till den högkvalificerande undervisningsanstalten,
tandläkarinstitutet, och å andra sidan icke, såvitt oss är
känt, saknats sökande till de statliga eller kommunala tandläkarbefattningarna,
som varit till ansökan lediga, hur obetydliga de erbjudna avlöningarna
än varit;
att dessutom utbildningen av en underkvalificerad arbetskraft för det
operativa tandvårdsarbetet torde draga avsevärda kostnader för staten,
under det att utbildning av ett ökat antal tandläkare, enligt av oss från
tandläkarinstitutets lärarråd inhämtade upplysningar endast skulle draga
mycket ringa kostnader (Bilaga 28). Därjämte tillåta vi oss påpeka, att
inom den till tandläkarinstitutet upplåtna egendomen finnas betydande
reservutrymmen, för närvarande disponerade av etnografiska museet, vilkas
överlåtande till tandläkarinstitutet skulle möjliggöra ytterligare ökning av
institutets utbildningskapacitet utan nämnvärt tillskott av statsmedel.*
Under åberopande av vad som av oss sålunda anförts be vi vördsamt
få uttala oss för ett avstyrkande av den av hrr Lovén m. fl. väckta motionen,
nr 314, i vad den avser utredning, huruvida och under vilka former kompetenta
och kvalificerade tandtekniker kunna erhålla legitimation att utföra
tandvårdsarbete,
och tillstyrka vi
både den av hr Johanson i Huskvarna väckta motionen, nr 316,
och den av hr Rydén väckta motionen, nr 339,
dock med framhållande av att utredningen föreslås omfatta hela tandvårdsproblemet,
både vad avser tandvårdens anordning, organisation och
ekonomi samt för tandvården erforderlig personal.
Stockholm den 25 febr. 1924.
För Svenska Tandläkare-Sällskapet För Sveriges Tandläkare-Förbund
Sten Häger Arvid Anvidson
ordf. ordf.
Detta arrangemang skulle sannolikt medgiva att samtliga inträdessökande till tandläkareinstitutet,
år 1923 över 200, skulle kunna mottagas. Engångskostnaderna skulle
opproximativt kunna beräknas till 25,000 kr. och den årliga kostnaden till 10,000 å 15,000
kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i. II
inlaga 2.
Till andra kammarens 2:n tillfälliga utskott.
Undertecknat förbund, som blivit satt i tillfälle att yttra sig över motionerna
nr 314, 31(1 och 339 om utredning i tandvårdsfragan, får härmed
anföra följande:
Angående först motion 311 av herr Loven in. II. vilja vi vördsamt anföra
:
Allt sedan sin tillkomst har vårt förbund strävat efter inte endast att
tillförsäkra medlemmar så goda ekonomiska villkor som möjligt, utan ännu
mera sporra kårens medlemmar till förkovring och fullkomning i yrket.
Den yrkesutbildning i fackskolor, som inom andra yrken ordnats enligt
statsmakternas beslut av år 1918, men som nekats oss av vederbörande
institutioner, har av oss inhämtats på eget initiativ och med egna dryga
kostnader på annat sätt. Så hava vi t. ex. låtit översätta och till våra
medlemmar utdela omfattande utländska läroböcker i tandvård. På alla
vägar, som stått oss till buds, hava vi försökt förkovra oss i vårt yrke.
ingen torde heller våga påstå, att vårt lands fullt utbildade tandtekniker
stå efter något annat lands. Tvärtom hava otaliga erkännanden kommit
tandteknikerna till del för ett högt uppdrivet och kvalificerat arbete, av
allmänheten, av tidningspressen, av läkare och t. o. in. av tandläkarna.
Av dessa senare dock endast så länge vårt arbete utföres för deras räkning
och med dem som mellanhänder.
Tandteknikerna få sin praktiska och teoretiska utbildning hos tandläkarna.
Alla förekommande tandarbeten få under utbildningen av dem
utföras under tandläkarens överinseende. I verkligheten hava nuvarande
tandtekniker i stort sett samma utbildning, som för inte så värst många
år sedan kom alla tandläkare till del, då de lärde sitt yrke hos en praktiserande
tandläkare.
Att en del av de mera kvalificerade tandteknikerna för egen del utövar
sitt yrke, har sin upprinnelse i det förhållandet, att den osäkerhet för existensen,
som medföljer en biträdes- och assistentsyssla hos en tandläkare,
och den ringa betalning, de erhöllo för sitt högt kvalificerade arbete hos
tandläkarna, gjorde, att de nödgades på annat sätt göra sina kunskaper
ekonomiskt fruktbringande. Och att dessa tandtekniker fyllt ett stort förefintligt
behov hos den tandvårdsbehövande allmänheten, det bevisas av den
talrika klientel, som besöker dessa tandtekniker. Och att deras utförda
arbete varit av utmärkt beskaffenhet, det bevisas av det stegrade förtroende,
som kommit dem till del i första hand från de ekonomiskt svagare klasserna.
Om man undantager de rent medicinska fallen, som helt naturligt
inte böra behandlas av andra än leg. läkare eller tandläkare, hava tandteknikerna
i sin självständiga praktik utfört samma slag av tandvårdsarbete,
som de utfört hos tandläkarna. Dessa tandtekniker utföra huvudsakligast
löstandsarbeten, och på detta område har under årens lopp utförts
ett för vårt folks ekonomiskt svagare folklager oerhört viktigt och
gagnande arbete i folkhälsans tjänst. Hur många tusenden och åter tusenden
av män och kvinnar ur dessa samhällslager skulle inte varit utan
brukbara tuggredskap, om inte tandteknikerna funnits, enär de aldrig
någonsin kunnat betala de höga kostnader, som tandläkarna åsätta de
löstandsarbeten, vilka utföras av tandtekniker, men som betalas till tandläkarna.
Nu gör helt naturligt den del av allmänheten, som icke behöver anlita
12
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
tandtekniker och de, som alltid och under livets alla förhållanden hålla
på examensmeriter och pappersbetyg, sig den frågan: Hur många skador
hava åsamkats patienterna och deras tänder av tandteknikerna? Särskilt
försöka naturligtvis tandläkarna att föra den satsen, att risken att besöka
dessa tandtekniker är så stor.
Till denna fråga vilja vi endast anföra, att vårt förbund oavlåtligt uppmanat
sina medlemmar att hänvisa alla fall av tandvård, som i någon
mån tangera det medicinska, till specialister på området, och erfarenbeten
har visat, att våra medlemmar hava följt rådet, och inga fall äro av oss
kända, där våra medlemmar tagit befattning med något slag av tandvård,
som de icke helt och fullt behärskat. Skulle någon icke kompetent person
hava tagit befattning med tandvårdsarbete, så är det just sådana fall,
som vi oavlåtligt strävat efter att få bort, men som icke låter sig gorå,
så länge nuvarande förhållanden råda. Först sedan de verkligt kvalificerade
tandteknikerna erhålla möjlighet att undergå prövning och kompetensprov,
kunna dessa enstaka mindre kvalificerade krafter tvingas bort från tandvårdens
område.
Vi vilja på det bestämdaste och allvarligaste försäkra utskottet, alt vi
under inga villkor vilja hava någon frihet att utöva tandvård för personer,
som icke äro kompetenta och kvalificerade härför. Men vi hålla lika bestämt
före, att om en tandtekniker arbetat i yrket under 20’—25 år, därav
10—15 år under tandläkares dagliga ledning,'' och han lagar t. ex. ett löstandsgarnityr,
som patienten kommer till honom med, bärande detsamma
i handen, då är det något föråldrat och motbjudande i lagstiftningen, att
denna tandtekniker genast kan ådömas 500 kronors böter.
Vi äro livligt övertygade om, att om eu utredning kommer till stånd,
som upptager till prövning tandvårdsfrågan i hela dess vidd, det skall lyckas
lösa denna fråga till alla parters belåtenhet. Någon svårighet att bestämma,
under vilka former kompetensproven skola avläggas, torde icke föreligga.
Ej heller blir det enligt vår mening någon svårighet att bestämma, i vilken
mån och under vilka former de därtill befullmäktigade tandteknikerna skola
få utöva tandvård.
Dessa frågor hava i utlandet vid företagen utredning lösts på ett för alla
parter tillfredsställande sätt. Och underligt skulle det i sanning vara, om
inte denna mångåriga och för vårt folk så viktiga fråga även i vårt land
skulle kunna lösas. Och blir den löst, blir det säkert till alla parters belåtenhet
och till folkets fromma.
Det torde inte förtänkas oss, att vi anse oss orättvist behandlade i samhälleligt
avseende, då vi oavlåtligt sträva efter att lämna ett gott och
samvetsgrant arbete till ett för de mindre bemedlade klasserna överkomligt
pris, men ändå ständigt bli lagförda och dömda till höga böter. På alla
andra områden hava föråldrade lagparagrafer fått maka åt sig för mera
tidsenliga och för folkets bästa avpassade bestämmelser. Och som redaji
anförts, har man i de flesta av Europas kulturstater anpassat sig efter
tidsförhållandena på detta område. Och beklagligt nog, är det stor användning
lör de krafter, som kunna uppbringas på tandvårdens område,
att något överflöd härpå icke behöver befaras under överskådlig tid.
Men vi vilja heller icke hålla utskottet ovetande om, att under de ideliga
åtal, som av tandläkareföreningarna genom sin avlönade jurist anställes
mot vårt förbunds medlemmar, ligger en strävan att med de höga böternas
hjälp ekonomiskt knäcka oss. på det att vi skulle nödgas av våra mindre
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
i:i
bemedlade kunder bedara förhöjt arvode. Men trots de stora summor, som
med eu gammal lagparagrafs hjälp avprässas oss, hava vi icke höjt våra
priser. Vi hava i stället nödgats utsträcka vår arbetstid och inskränka
vår egen och våra familjers levnadsstandard.
Av dessa förhållanden torde även framgå, att om vi finge efter genomgången
prövning i lugn och ro utföra det arbete, som av en eventuell lagändring
kan anförtros oss, vi skulle kunna hålla priser, som äro överkomliga
även för de allra fattigaste.
Och vad som har ännu större ‘betydelse, det är, att en stor del av våra
kompetenta och kvalificerade medlemmar hell säkert komme att slå sig
ned på landsbygden, vid större stationssamhällen o. dvl. för att betjäna
landsbygdens befolkning med tandvård till rimligt pris.
Vi äro övertygade om, att om denna motion om utredning av tandteknikerfrågan
av utskottet avstyrkes och av riksdagen avslås, det kommer
att gå ut över den tandvårdsbehövande allmänheten på så sätt, att tandläkarnas
förut över hövan höga arvoden komma att bibehållas, ja kanske
än ytterligare höjas, samtidigt som åtalen mot oss komma att följa i än
raskare takt. Och så blir det ett mindre antal av vårt folk, som får råd
att anlita tandläkarna. Och för den del av befolkningen, som anlitar tandteknikerna,
blir det att med sina arvoden hjälpa till att betala de höga
böterna, som komma att utdömas.
Vi överlämna med fullt förtroende vår rättvisa sak till utskottets noggranna
och allvarliga omprövning och vilja endast tillfoga, att en utredning
av detta spörsmål endast kan gagna alla parter, genom att frågan i en
utredning blir sakligt och allsidigt prövad.
Beträffande motion nr 339 vilja vi vördsamt anföra, att om ett ordnande
av de kompetenta och kvalificerade tandteknikernas arbete i huvudsak
kommer den vuxna befolkningen till godo, så skulle de i motionen
begärda tandsköterskorna få en stor betydelse för konserverande av det
uppväxande släktets tänder. Oändligt mycket skulle vinnas för tandvården
i vårt land, om man redan under barnaåren kunde rationellt konservera
alla barns tänder och samtidigt lära dem, att själva väl vårda och sköta
sina tänder.
Och i herr Rydéns motivering säges det tydligt ut, att ”En bestämd reglering
av utbildningsbehov och befogenhet för hjälpkrafterna å tandvårdens
område lärer böra bli ett av huvudföremålen för en blivande utredning”.
Att tandteknikerna äro som hjälpkrafter de oumbärligaste på tandvårdens
område, torde vara alla bekant.
Beträffande motion nr 310 om upprättande av kliniker för tandvård
på landsbygden, så skulle helt naturligt, om detta förslag kan förverkligas,
ett stort steg vara taget mot rationell och billig tandvård åt hela vårt
folk. Huruvida dessa kliniker inte skola bliva alltför kostsamma, beror
dock enligt vår mening till stor del på, huruvida en tillfredsställande lösning
av frågan om kvalificerade tandteknikers användning i den primära
tandvården kan komma till stånd.
Samtliga här berörda motioner torde vara av så stor betydelse för eu
rationell lösning av tandvårdsfrågan i vårt land, att de böra bliva föremål
för en sakkunnig utredning. Denna utredning kan helt säkert på ett för
folket gagneligt isätt utkristallisera det bästa och genomförbara i samtliga
förslag.
Med stöd av vad här ovan anförts få vi vördsamt hemställa:
14 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
att andra kammarens andra tillfälliga utskott ville tillstyrka motionerna
nr 314, 316 och 339.
Skulle detta vårt vördsamma yttrande av utskottet remitteras till andra
sammanslutningar, som satts i tillfälle att yttra sig inför utskottet, få vi
vördsamt anhålla att också bliva satta i tillfälle att taga del av de yttranden,
som inkommit för eventuella påminnelsers avgivande.
Stockholm den 20 mars 1924.
För Sveriges Tandteknikers Riksförbund:
S. Alenius. Edvin Lindblom. R. Mårtensson.
Bilaga 3.
3''ill riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Med anledning av den skrivelse, av den 6 innevarande mars, som Svenska
nationalförbundet för munhygienens befrämjande hälft äran mottaga och
varigenom tillfälle beretts förbundet att yttra sig angående de trenne motioner
i tandvårdsfrågan, som väckts vid innevarande års riksdag, får förbundets
styrelse härmed vördsamt avgiva följande yttrande.
Angående motionen nr 314 får styrelsen framhålla, att däri omnämnda
tandtekniker ej hava åtnjutit auktoriserad sakkunnig utbildning för behandlingar
inom munhålans område, varför de torde sakna tillräckliga
förutsättningar för utförande av de arbetsuppgifter, som bär äro i fråga.
För den allmänna tandvården i Sverige torde en dispens av de tandtekniker,
varom nu är fråga, ej heller ha någon nämnvärd betydelse, då
hela antalet nämnda tandtekniker understiger en årskontingent av tandläkarestuderande.
På grund av vad som ovan i korthet framhållits, tillåter sig därför styrelsen
bestämt avstyrka det i nämnda motion gjorda yrkandet.
Vad angår motionerna nr 316 och 339, vari visserligen på olika sätt
men med samma syfte framhållits önskvärdheten av verkställande av en
utredning, huruvida och på vad sätt en billigare tandvård må kunna åstadkommas,
samt framläggande inför riksdagen av de förslag, vartill sådan
utredning kunde föranleda, vill styrelsen uttala sin glädje över det levande
intresse för frågan om möjliggörande av tandvård åt vårt folk, som tagit
sig uttryck i dessa motioner, och på det livligaste tillstyrka att en grundlig
och allsidig utredning företages i och för denna betydelsefulla frågas lösning.
Att frågan om ett genomförande av en ordnad allmän munvård i landet
ej blott är av den största betydelse för folkhälsan utan även av nationalekonomisk
innebörd torde numera vara erkänt.
Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande, som under sån
mångåriga verksamhet arbetat för utbredande i vidare kretsar av kunskap
om munvårdens betydelse samt även på olika sätt sökt bidraga till praktiskt
genomförande av en ordnad munvård i olika delar av landet, har
under dessa år haft rikt tillfälle att konstatera såväl det oerhörda behovet
av en ordnad munvård som också de hittillsvarande svårigheterna att
genomföra en sådan. Intresset för frågans genomförande har städse, där
förbundet haft sin verksamhet, både hos allmänhet och myndighet, varit
i ständigt stigande.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlutande Nr 4.
15
Styrelsen för Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande
får därför vördsamt tillstyrka det i motionerna nr 316 och 33!) framställda
förslaget om en utredning, huruvida och på vad sätt en på samma
gång god och billig tandvård skall kunna ordnas för vårt folk.
Stockholm den 8 mars 1924.
För Styrelsen för Svenska Nationalförbundet för Munhygienens
befrämjande:
Joll. 0. Ramstedt
ordförande.
Arvid Ling
sekreterare.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:207 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan. s. 3 i texten