Sök i Ratio Lex

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

1924-03-27 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1924:4, Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1924 kl. 3 e. in.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,

nr 4, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.

Till utskottet har för den förberedande behandlingen hänvisats herr Motionerna.

Lovéns m. fl. motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna m. fl. motion,

nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339.

Uti dessa motioner har hemställts:

i motionen nr 314, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa skyndsam utredning, huruvida

och under vilka former kompetenta och kvalificerade tanktekniker

kunna erhålla legitimation att utföra tandvårdsarbete;

i motionen nr 316, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad i motionen anförts,

låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en billigare tandvård

må kunna åstadkommas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda;

i motionen nr 339, att andra kammaren för sin del ville besluta, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj :t anhålla om utredning, huruvida

icke genom mindre omfattande utbildning åt personer, som beiättigas

utföra enklare tandvårdsarbeten, en billigare tandvård må kunna beredas

vårt folk, ävensom att Kungl. Maj :t ville, i den mån riksdagens medverkan

härför befinnes erforderlig, för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Då förevarande tre motioner, ehuru olikartade med hänsyn till både motivering

och hemställan, tydligen avse samma syftemål, nämligen skapandet

av en hela folkets behov tillfredsställande tandvård, har utskottet ansett

lämpligt att upptaga dem till samtidig behandling.

Samtliga motionärer framhålla såsom förutsättning för vinnandet av

nämnda syftemål nödvändigheten av att åstadkomma en billig tandvård.

Motionen nr 314 (av herr Lovén m. fl.) vill framhålla, att detta önskemål

”strandar på det faktum, att man envisas sammankoppla den rent kirurgiska

och medicinska behandlingen av tändernas och käkarnes sjukdomar

med det rent hantverksmässiga d. v. s. tillverkning och insättning

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 13 sand. 2 avd. 3 höft. (Nr 4). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

av löständer” samt att monopoliserandet av allt tandvårdsarbete, även det

enkla och rent tekniska, på en för detta senare enligt motionärernas mening

överkvalificerad tandläkarkår åstadkommer, att vårt folk måste ”bli i avsaknad

av en behövlig tandvård till överkomligt pris”. Efter en redogörelse

för tandläkaryrkets uppkomst och utveckling, avsedd att visa huru under

några årtionden ett rent skråmässigt hantverk upphöjts till en vetenskap,

som motionärerna finna för vårt land och folk så dyrbar, att knappast en

tredjedel av landets befolkning har ekonomisk möjlighet att anlita denna

vetenskaps utövare, framhålla de, att tandläkarkonsten till övervägande del

består av teknik, och förmena, att för denna del tandläkarnes högkvalificerade

utbildning är onödig. På dessa och andra anförda grunder hålla

motionärerna före, att en utredning bör komma till stånd, huruvida och

under vilka former kvalificerade och ansvarsfulla tandtekniker efter genomgången

prövning och kompletteringskurs skulle få ”rättighet att såsom

legitimerade tandtekniker utöva viss närmare angiven tandvård”. Motionen

åtföljes av en bilaga: ”Lagstiftning i vissa europeiska länder i tand
vårdsfrågan”.

Motion nr 316 (av herr Johanson i Huskvarna in. fl.) avser en allsidigare

utredning av tandvårdsspörsmålet, och motionärerna anse, att vid en

blivande utredning bör tagas i övervägande åtgärden att inrätta tandkliniker

i olika delar av landet, ”där fullt sakkunnig tandvård kunde lämnas allmänheten

mot en taxa, som skulle vara så bestämd, att även den mindre bemedlade

kunde erhålla tillfredsställande tandvård mot skäligt pris eller vid

fattigdom till och med utan ersättning. Vid dessa kliniker kunde under

en legitimerad tandläkares tillsyn och ledning flera biträden deltaga i arbetet”.

I motionen nr 339 (av herr Rydén) påpekas, att frågan om billig tandvård

ytterst ringa påverkas av ett bifall till motionerna om legitimation av

tandteknici för utförande inom vissa gränser av tandvårdsarbete. Tv även

om den önskade legitimationen erhålles, löses enligt motionärens åsikt

ingalunda därmed den viktiga frågan om att bereda vårt folk möjlighet till

tandvård under villkor, som äro ekonomiskt överkomliga för det stora

flertalet av landets invånare. ”En förbilligad tandvård är en ofrånkomlig

nödvändighet”, säger motionären, och dylik torde enligt hans mening knappast

kunna vinnas, utan att enklare tandvårdsarbeten uppdragas åt personer

med mindre omfattande och dyrbar utbildning än tandläkarnes. Men då

det ej torde vara rådligt att å detta område lämna fältet fritt för kvacksalveriet,

håller motionären före, att en bestämd reglering av utbildningsbehov

och befogenhet för hjälpkrafterna å tandvårdens område bör bli

ett av huvudföremålen för en blivande utredning.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört såsom stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna och särskilt även till den vid

motionen nr 339 fogade bilagan: ”Om tandvårdens förbilligande” av tand
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3

läkare Sven von Sneidern, däri en översiktlig framställning lämnas angående

strävandena på ifrågavarande område.

Utskottet har berett Svenska Tandläkare-Sällskapet och Sveriges Tandläkare-Förbund

ävensom Sveriges Tandteknikers Riksförbund samt Svenska

nationalförbundet för munhygienens befrämjande tillfälle att yttra sig

angående de förevarande motionerna.

De båda förstnämnda organisationerna, Tandläkare-Sällskapet och Tandläkare-Förbundet,

hava avgivit ett gemensamt längre yttrande, omfattande

dels en översiktlig framställning av riksdagens föregående behandling av

tandvårdsproblemet, dels enskilda förslagsställares bidrag till dettas lösning,

vidare dels en redogörelse för tandläkareundervisningssakkunniges

yttrande den 27 dec. 1920 och deras förslag rörande ”hjälpkrafter i tandvården”,

dels tandläkareorganisationernas igångsatta försök att medelst

tandkliniker lösa frågan om tandvård för mindre bemedlade, samt slutligen

en kritik över ”tandteknicis försök att erhålla legitimation”, varvid särskilt

beröres motionen nr 314 och tillika göres ett beriktigande av de i bilagan

till denna motion fogade uppgifterna angående ”lagstiftning i vissa europeiska

länder i tandvårdsfrågan”. Yttrandet, som är åtföljt av ej mindre

än 29 bilagor, avslutas med ”Slutord”, vilket innehåller en sammanfattning

av de båda tandläkareorganisationernas mening om tandvårdsproblemets

lösande. Detta ”Slutord” är bifogat utskottets utlåtande såsom bilaga

(Bil. 1).

De två övriga organisationernas yttranden återfinnas i sin helhet såsom

bilagor (Bil. 2 och Bil. 3) till utskottsutlåtandet.

När tandvårdsfrågan genom förevarande motioner förelägges andra

kammaren, befinner sig denna fråga i så måtto i ett gynnsammare

läge än vid föregående tillfällen, att den av 1918 års riksdag beslutade utvidgningen

och förflyttningen av tandläkareinstitutet till nya rymliga och

ändamålsenliga lokaler hösten 1923 blivit verkställd och i sammanhang

därmed möjlighet given till utbildning av ett vida större antal tandläkare

årligen än förut. Sålunda kan därstädes f. n. mer än 80 studerande årligen

utexamineras (i stället för högst 30 vid det gamla institutet), och utskottet

har genom ett besök på ort och ställe varit i tillfälle att övertyga sig om ■—- förutom de nya lokalernas förträfflighet — lättheten att i händelse av behov

öka detta antal till ett hundratal. Dessutom förefinnes ytterligare

möjlighet till utvidgning av utbildningskapaciteten utan större kostnad.

Det främsta hindret för en ökning av tandläkarekårens numerär till att

motsvara landets behov har sålunda undanröjts.

Men härigenom kan frågan om tandvårdens anordning för hela folket

ingalunda anses löst, något som för övrigt vid upprepade tillfällen betonats

av tandläkarekåren själv och av medicinalstyrelsen.

Inkomna

yttranden.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Folktandvården torde numera allmänt anses vara i första hand en kostnadsfråga,

en fråga om tandvårdens förbilligande, samt i andra hand men

ej mindre viktigt en fråga om skoltandvårdens ordnande, enär en rationell

tandvård, som skall bli i verklig mening billig, uppenbarligen måste

börja med barnen.

Förslag i nu antydda syften hava som bekant sedan 1904 vid upprepade

tillfällen motionsvis framkommit i riksdagen. I skoltandvårdsfrågan ledde

dylika motioner vid riksdagen 1913 i sinom tid till det av särskilda sakkunnige

den 15 augusti 1917 avgivna vidlyftiga betänkandet om tandvård

för skolungdomen, vilket sedermera icke varit föremål för framställning

från regeringen och sålunda ej heller för riksdagens behandling. Motionerna

vid 1920 års riksdag (I: 196 och 11:293) avsågo begäran om skyndsam

utredning i syfte att åvägabringa billigare tandvård. Vid 1922 års riksdag

gingo motionerna i andra kammaren nr 171 och nr 173 ut på att göra tandvården

billigare och slutade därför med förslag om utredning av respektive:

studentexamens ersättande med realskoleexamen såsom inträdesfordran vid

tandläkareinstitutet och inrättandet av provinsialtandläkarebefattmngar,

avlönade av stat och kommun. Slutligen är att nämna medicinalstyrelsens

förslag (i dess yttrande 1920 till första kammarens andra tillfälliga utskott)

om statsunderstödda kommunala polikliniker för såväl skoltandvården

som folktandvården i övrigt, vilket förslag sedermera upptagits och

förordats av tandläkareundervisningssakkunnige i deras utlåtande och förslag

den 27 dec. 1920. Under åren 1919—1922 hava dessutom från enskilda

personer (medicine professor Jundell och förslagsställare inom tandläkarekåren,

såsom framgår av bilagan till motionen nr 339) framkommit beaktansvärda

förslag, i huvudsak avseende anordnande av tandkliniker och

hjälpkrafter, för att öka tandläkarnas arbetsprestation och därigenom göra

tandvården billigare och för den slöra allmänheten mera tillgänglig. I gemensamt

yttrande 1919 till sakkunnige för tandläkareundervisningens ordnande

hade f. ö. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund

förordat offentliga statsunderstödda och kommunala kliniker.

De nu förevarande motionerna avse uppenbarligen, såsom redan framhållits,

att tillgodose folktandvården framför allt genom dess förbilligande.

I motionen nr 314 vill man vinna detta mål genom en legitimation av

”kompetenta och kvalificerade tandtekniker”. Det framgår icke klart, huruvida

motionärerna avse nu befintliga tandtekniker eller om meningen är

att införa en utbildning för att skapa för tandvård kompetenta och kvalificerade

sådana. Tandvården i vårt land är f. n. sedan årtionden anförtrodd

åt en kår av personer — tandläkarna — av vilka staten, såsom garanti

för medborgarnas trygghet fordrar, efter inhämtandet av ett visst kunskapsmått

i allmänna ämnen (studentexamen) en viss utbildning (på tandläkareinstitutet)

och en genom avlagd examen ådagalagd kompetens. Endast

denna kår — oavsett de legitimerade läkarna — äger laglig befogenhet att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i.

utöva tandvård. Härvid använder tandläkaren i allmänhet ett biträde,

”tandteknikern”, som bär att utföra ett från den sjuke skilt mekaniskt

arbete, som fordrar övning, skicklighet och precision. Det synes uppenbart,

att denna tekniker icke behöver för vinnande av skicklighet i

sitt yrke äga sådana förutsättningar, som krävas av tandläkaren eller

som skulle göra honom kompetent att förstå sjukdomar eller av dem

betingade förändringar inom patientens munhåla. Någon särskild fackskola

finnes ej heller — såsom i utlåtandet från teknikernas riksförbund

meddelas — för teknikernas utbildning, ehuru utskottet håller före, att en

dylik skola torde vara av behovet påkallad. Än mindre synes någon undervisning

meddelas åt teknikern i tändernas sjukdomar, icke ens — annat

än rent undantagsvis — övning i tekniskt arbete inom partientens munhåla.

Under sådana förhållanden kan utskottet icke finna annat än att de

tandtekniker — deras antal uppgives till omkring 70 — som f. n. enligt

yttrandet från Sveriges tandteknikers riksförbund (Bil. 2) utöva tandläkareverksamhet,

såsom ”självpraktiserande”, icke kunna sägas göra detta på

grundval av någon dem i deras tandteknikerverksamhet meddelad kunskap

i tändernas sjukdomar. Det vetande, som de enligt uppgift söka att

själva förskaffa sig, kan näppeligen anses betryggande för tillåtelse till

okontrollerad behandling av tandsjukdomar.

Frågan om införandet av en slags lägre tandläkareexamen låter enligt

utskottets mening icke lätt förknippa sig med tandteknikerfrågan. För

teknikerns yrke är uppenbarligen endast vanlig medborgerlig skolbildning

erforderlig, men desto mera långvarig övning i det tekniska precisionsarbetet.

För även en lägre form av tandläkare synes åtminstone realskoleexamen

böra fordras, till vilken väl då efter någon tids arbete som tekniker

skulle fogas eu kortare tandläkareutbildning. Det vore då att befara, att

övningen i det rent tekniska arbetet skulle bli mindre grundlig till följd

av begäret att fortast möjligt bli ”tandläkare”, och resultatet bleve lätt

en kår dylika med tvivelaktig kompetens både tekniskt och i tandläkekonsten.

Alla sakkunniga myndigheter liksom tandläkareundervisningssakkunnåge

och nu senast Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande

(Bil. 3) hava också enstämmigt uttalat sig emot inrättandet av en

lägre tandläkarekår, särskilt med hänsyn till svårigheten att i praktiken begränsa

de lägre tandläkarnas befogenhet i förhållande till de högre kvalificerades.

Beträffande i övrigt frågan om tillåtelse för tandteknici att utföra visst

tandvårdsarbetc vill utskottet för sin del understryka det i motionen nr 339

gjorda uttalandet, att denna fråga i ytterst ringa mån inverkar på frågan

om billig tandvård.

Utskottet vill vidare påpeka, att icke heller proessor Jundell, vars uppsats

i Svenska Läkartidningen genom ett långt utdrag anföres i motionen

nr 314 och som i sitt förslag om kvinnliga ”dentister” (tandsköterskor)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

kanske går längst i omfattningen av det arbete han anser kunna anförtros

åt hjälpkrafter, avser att denna lägre tandvårdskår skulle utöva självständigt

tandvårdsarbete. Han uttrycker sig på följande sätt: ”Enligt mitt här

framlagda förslag skulle nämligen denna lägre tandvårdskår icke äga att

självständigt utöva någon behandling alls, dess medlemmar skulle endast

vara tandläkarnas tekniska biträden. Denna lägre kår bör enligt min uppfattning

i förhållande till tandläkarna intaga en ställning ungefär analog

med den, sjuksköterskekåren har i förhållande till läkarna. Den tandläkarna

underordnade kåren bör hava till uppgift att under tandläkarnas ledning

och efter deras föreskrifter utöva det mekaniska, tekniska arbetet, såvitt

och så långt cheferna — tandläkarna — anse sig kunna anförtro detsamma

åt sina biträden. Men dessa biträden böra icke hava rätt att på egen hand

utföra någon som helst tandbehandling. Sådant bör lika litet ifrågakomma,

som att sjuksköterskorna på egen band utöva läkarverksamhet. Med de

höga straffbestämmelser, som redan nu finnas mot obehörigt utövande av

tandläkarkonsten, torde det icke bliva svårt att hindra en sådan obehörig

verksamhet från dessa tandläkarbiträdens sida.”

Ehuru utskottet på grund av vad sålunda anförts icke kan ansluta sig

till det yrkande, i vilket motionen nr 314 utmynnar, finner utskottet dock

i dess motivering skäl vara anförda, som göra en utredning önskvärd angående

den fackliga utbildningen samt omfattningen och begränsningen

av tandteknikernas uppgift och befogenhet såsom hjälpkrafter i tandvården.

Såsom hjälpkrafter — visserligen de ”oumbärligaste” — hava de f. ö.

själva betecknat sig i sitt yttrande (Bil. 2). En dylik utredning bör givetvis

omfatta arten och befogenheten av alla de hjälpkrafter (tandsköterskor,

klinikbiträden etc.), som synas lämpliga och erforderliga för att göra tandvården

billigare och mera allmänt tillgänglig, något som också synes utskottet

vara kärnpunkten i motionen nr 339.

Utskottet måste dock uttala den uppfattningen, att även den tandvård,

som skall tillgodose de bredare lagren av vårt folk och där den billiga

kostnaden förblir en avgörande faktor, bör handhavas av fullt kvalificerade

tandläkare, låt vara med allt det bistånd som under deras ansvar kan

lämnas av ”hjälpkrafter”.

Beträffande en blivande anordning och organisation av folktandvården

hava herr Johanson i Huskvarna och hans medmotionärer framhållit och

herr Rydén åtminstone antytt sitt intresse för tandpolikliniker (givetvis

stats- och kommunalunderstödda) såsom närmast ägnade att komma i

åtanke. Förslag om skoltandkliniker framställdes f. ö. i redan berörda utlåtande

av skoltandvårdssakkunniga den 15 augusti 1917. För sedermera

framlagda och förordade förslag i samma riktning är ovan redogjort. Tandläkarkårens

organisationer ha nu senast — liksom även tandteknikernas

riksförbund — uttalat sig för folktandvårdens ordnande under dessa for
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr •/. 7

mer, men de förra även ifrågasatt inrättandet av stats- och kommunala

tandläkartjänster.

Utskottet delar den åsikten, alt folktandvården — d. v. s. tandvård i

fullgod mening för de bredare folklagren — icke kan tillfredsställande

ordnas utan medverkan av stat och kommun. Utskottet förmenar även,

att polikliniker med erforderliga tandläkare och hjälpkrafter torde vara

den form, på vilken denna tandvård närmast bör inriktas. En kommande

utredning lärer bl. a. erhålla till uppgift att söka klarlägga, i vilken utsträckning

skol- och folkpolikliniker kunna förenas eller skolkliniker kunna

göras ambulerande eller andra åtgärder tänkas erforderliga, särskilt föi

vissa vidsträckta, glest befolkade delar av vårt land.

Med stöd av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

att andra kammaren med anledning av herr Lovens m. fl.

motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna in. fl. motion,

nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339, för sin del ville

besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj it

anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning,

på vad sätt en för hela vårt folk lämpad och för rimlig

kostnad tillgänglig tandvård må kunna åstadkommas, samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 27 mars 1924.

På utskottets vägnar:

AXEL EURÉN.

Närvarande: herrar Eurén, Andersson i Katrineholm, Bergström, Brännberg, Wikström*,

Wagnsson, Corneliusson, fru Thiiring, herrar Johansson i Bro och Andersson i Kroken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Wikström och fru Thiiring, som ansett, att utskottets yttrande bort

hava följande lydelse:

•*

”När tandvårdsfrågan----— (lika med utskottet)----arbete

inom patientens munhåla.

Utskottet vill även för sin del framhålla det önskvärda däruti, att när nu

en allsidig och förutsättningslös utredning av tandvårdsfrågan i sin helhet

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

föreslås, denna utredning även kommer att omfatta huruvida och i vad man

den enklare tandvården må kunna anförtros åt lägre kvalificerade personer,

däribland även tandtekniker, vilka efter genomgången prövning befinnas

kompetenta hänför.

Då utskottet yrkar på att utredningen skall omfatta även denna utväg

för att åstadkomma billig tandvård, har icke förbisetts de svårigheter som

möta, när det gäller att uppdraga gränserna för den verksamhet dessa lägre

kvalificerade tandvårdare skulle få för sig upplåten. Men utskottet är övertygat

därom, att detta skall vara möjligt i vårt land lika väl som i vissa

andra länder, varifrån ingen fara försports, att befolkningen utsatts för

risken av för folkhälsan menlig och skadlig tandvård.

Utskottet skulle icke så starkt velat hålla på detta yrkande, därest inte

tandläkarebristen varit så uppenbar och därest inte denna brist föranledde

till de många gånger oskäliga arvoden som tandläkarna betinga sig, och

vilket omöjliggör för den fattigare befolkningen all slags tandvård.

En ”billig tandvård” är också enligt utskottets förmenande omöjlig att

åstadkomma, så länge man envist fasthåller vid kravet på den högre och

dyrbarare utbildningen för även det enklaste slag av tandvård.

Huruvida en uppdelning av tandvården på sätt, som utskottet här antydningsvis

föreslagit, bör bibehållas även för framtiden, vill utskottet icke

nu yttra sig om, då det kan tänkas, att när i sinom tid den värsta tandläkarebristen

hävts och då en preserverande skoltandvård genomförts, det kan

befinnas möjligt, att låta de högre kvalificerade tandläkarna övertaga hela

tandvården. Efter en rationellt genomförd barntandvård skall väl heller

inte behovet av artificiella tänder vara så stort, som vad det nu är.

Så länge den nuvarande tandläkarebristen förorsakar, att både ur möjlighets-

och billighetssynpunkt de mindre bemedlade folkgrupperna måste

avstå från en välbehövlig tandvård, anser utskottet att allt vad som kan

göras för åstadkommande av tandvård åt hela vårt folk, också hör göras.

Utskottet, soin helt naturligt inte kan yttra sig över i vilken utsträckning

de i föreliggande motioner anvisade utvägarna äro tillfyllest eller i sin fulla

utsträckning realiserbara, anser dock, att alla de i motionerna framställda

yrkandena böra bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Först därigenom blir det möjligt för riksdagen att kunna överblicka vad

som kan och bör göras i denna för vårt folk så viktiga fråga.

Beträffande en blivande anordning----(lika med utskottet) —

----delar av vårt land.

Med stöd av vad som sålunda anförts får utskotet hemställa,

alt andra kammaren med anledning av herr Lovens in. fl.

motion, nr 314, herr Johansons i Huskvarna in. fl. motion,

nr 316, och herr Rydéns motion, nr 339, för sin del ville

besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 9

hålla, att Kung]. JVlaj:t ville låta verkställa utredning på vad

sätt en för hela vårt folk lämpad och för rimlig kostnad tillgänglig

tandvård må kunna åstadkommas, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.”

lli laga 1.

Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.

Slutord.

Vår avsikt med ovan av oss gjorda utredning har varit att ställa allt

oss tillgängligt material till utskottets förfogande.

Vi tillåta oss än en gång framhålla, något som till full evidens torde

framgå av de handlingar vi varit i tillfälle att åberopa, att tandläkarkårens

principiella linje alltid varit:

Framhållande av nödvändigheten att hela tandvårdsproblemet på en gång

och en gång för alla utredes både i vad det avser;

a) tandvårdens anordning, organisation och administration;

b) för tandvården erforderlig arbetskraft.

Beträffande tandvårdens anordning ha vi alltid framhållit:

att den bör bygga på ett genomförande av tandvård för skolungdom;

att en billig tandvård för den stora allmänheten icke kan genomföras

utan ekonomiskt bistånd från det allmännas sida lika litet som en allmän

sjukvård skulle ha kunnat genomföras i vårt land av de privatpraktiserande

läkarna ensamma utan statens och kommunens kraftiga ekonomiska bistånd.

Beträffande tandvårdens organisation ha vi framhållit:

att tandvård för skolungdom så småningom genomföres i huvudsaklig

överensstämmelse med de i ”Betänkande om tandvård för skolungdomen”

angivna riktlinjerna;

att stats- och kommunalunderstödda polikliniker inrättas;

att stats- och kommunalunderstödda tandvårdstoefattningar, provinsialtandläkare,

stadstandläkare, distriktstandläkarebefattningar, inrättas, i den

mån sådant är ekonomiskt genomförbart;

att av stat eller kommun bekostad tandvård vid sjukhus, sanatorier och

andra offentliga inrättningar införes.

Beträffande tandvårdens administration och ekonomi sakna vi kompetens

att avgiva förslag, utan kunna endast hänvisa till sådana uppslag som på

detta område av enskilda kårmedlemmar givits. (Se Hultmans förslag,

sid. 11).

Beträffande för tandvården erforderlig personal tillåta vi oss framhålla:

att vi för det egentliga tandvårdsarbetet, av fackliga skäl, endast kunna

godtaga tandläkaren, med de förkunskaper och minst den utbildningstid

som sedan år 1897 härför erfordrats i vårt land;

att vi för tillgodoseendet av nödigt antal tandläkare sedan årtionden till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

baka kämpat för ett tandläkarinstitut med större utbildningskapacitet,

alltså ökat antal tandläkare;

att frågan om hjälpkrafter, i och för ökandet av den kvalificerade tandläkarens

arbetsprestation, varit föremål för vårt intresse;

att vi härför förordat införandet av en ordnad utbildning för tandsköterskor

till biträde vid den operativa tandbehandlingen;

att vi genom privat utredning undersökt möjligheterna för ett bättre

tillgodoseende av vårt behov av skolade tekniska biträden, s. k. tandtekniker

för laboratoriearbetet (Bilaga 27);

att vi för det egentliga tandvårdsarbetet, förutom av ovan anförda skäl,

ej kunnat godtaga en underkvalificerad kraft, även på den grund, att vi

saknat bevis för att tandvården skulle bli avsevärt billigare genom införandet

av en dylik, framförallt om tandvården fortfarande huvudsakligen skall

baseras på privatvård, men även under förutsättning av anstaltsvård;

att dessutom denna fråga är för tidigt väckt, då det å ena sidan alltid

funnits överflöd på inträdessökande till den högkvalificerande undervisningsanstalten,

tandläkarinstitutet, och å andra sidan icke, såvitt oss är

känt, saknats sökande till de statliga eller kommunala tandläkarbefattningarna,

som varit till ansökan lediga, hur obetydliga de erbjudna avlöningarna

än varit;

att dessutom utbildningen av en underkvalificerad arbetskraft för det

operativa tandvårdsarbetet torde draga avsevärda kostnader för staten,

under det att utbildning av ett ökat antal tandläkare, enligt av oss från

tandläkarinstitutets lärarråd inhämtade upplysningar endast skulle draga

mycket ringa kostnader (Bilaga 28). Därjämte tillåta vi oss påpeka, att

inom den till tandläkarinstitutet upplåtna egendomen finnas betydande

reservutrymmen, för närvarande disponerade av etnografiska museet, vilkas

överlåtande till tandläkarinstitutet skulle möjliggöra ytterligare ökning av

institutets utbildningskapacitet utan nämnvärt tillskott av statsmedel.*

Under åberopande av vad som av oss sålunda anförts be vi vördsamt

få uttala oss för ett avstyrkande av den av hrr Lovén m. fl. väckta motionen,

nr 314, i vad den avser utredning, huruvida och under vilka former kompetenta

och kvalificerade tandtekniker kunna erhålla legitimation att utföra

tandvårdsarbete,

och tillstyrka vi

både den av hr Johanson i Huskvarna väckta motionen, nr 316,

och den av hr Rydén väckta motionen, nr 339,

dock med framhållande av att utredningen föreslås omfatta hela tandvårdsproblemet,

både vad avser tandvårdens anordning, organisation och

ekonomi samt för tandvården erforderlig personal.

Stockholm den 25 febr. 1924.

För Svenska Tandläkare-Sällskapet För Sveriges Tandläkare-Förbund

Sten Häger Arvid Anvidson

ordf. ordf.

Detta arrangemang skulle sannolikt medgiva att samtliga inträdessökande till tandläkareinstitutet,

år 1923 över 200, skulle kunna mottagas. Engångskostnaderna skulle

opproximativt kunna beräknas till 25,000 kr. och den årliga kostnaden till 10,000 å 15,000

kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i. II

inlaga 2.

Till andra kammarens 2:n tillfälliga utskott.

Undertecknat förbund, som blivit satt i tillfälle att yttra sig över motionerna

nr 314, 31(1 och 339 om utredning i tandvårdsfragan, får härmed

anföra följande:

Angående först motion 311 av herr Loven in. II. vilja vi vördsamt anföra

:

Allt sedan sin tillkomst har vårt förbund strävat efter inte endast att

tillförsäkra medlemmar så goda ekonomiska villkor som möjligt, utan ännu

mera sporra kårens medlemmar till förkovring och fullkomning i yrket.

Den yrkesutbildning i fackskolor, som inom andra yrken ordnats enligt

statsmakternas beslut av år 1918, men som nekats oss av vederbörande

institutioner, har av oss inhämtats på eget initiativ och med egna dryga

kostnader på annat sätt. Så hava vi t. ex. låtit översätta och till våra

medlemmar utdela omfattande utländska läroböcker i tandvård. På alla

vägar, som stått oss till buds, hava vi försökt förkovra oss i vårt yrke.

ingen torde heller våga påstå, att vårt lands fullt utbildade tandtekniker

stå efter något annat lands. Tvärtom hava otaliga erkännanden kommit

tandteknikerna till del för ett högt uppdrivet och kvalificerat arbete, av

allmänheten, av tidningspressen, av läkare och t. o. in. av tandläkarna.

Av dessa senare dock endast så länge vårt arbete utföres för deras räkning

och med dem som mellanhänder.

Tandteknikerna få sin praktiska och teoretiska utbildning hos tandläkarna.

Alla förekommande tandarbeten få under utbildningen av dem

utföras under tandläkarens överinseende. I verkligheten hava nuvarande

tandtekniker i stort sett samma utbildning, som för inte så värst många

år sedan kom alla tandläkare till del, då de lärde sitt yrke hos en praktiserande

tandläkare.

Att en del av de mera kvalificerade tandteknikerna för egen del utövar

sitt yrke, har sin upprinnelse i det förhållandet, att den osäkerhet för existensen,

som medföljer en biträdes- och assistentsyssla hos en tandläkare,

och den ringa betalning, de erhöllo för sitt högt kvalificerade arbete hos

tandläkarna, gjorde, att de nödgades på annat sätt göra sina kunskaper

ekonomiskt fruktbringande. Och att dessa tandtekniker fyllt ett stort förefintligt

behov hos den tandvårdsbehövande allmänheten, det bevisas av den

talrika klientel, som besöker dessa tandtekniker. Och att deras utförda

arbete varit av utmärkt beskaffenhet, det bevisas av det stegrade förtroende,

som kommit dem till del i första hand från de ekonomiskt svagare klasserna.

Om man undantager de rent medicinska fallen, som helt naturligt

inte böra behandlas av andra än leg. läkare eller tandläkare, hava tandteknikerna

i sin självständiga praktik utfört samma slag av tandvårdsarbete,

som de utfört hos tandläkarna. Dessa tandtekniker utföra huvudsakligast

löstandsarbeten, och på detta område har under årens lopp utförts

ett för vårt folks ekonomiskt svagare folklager oerhört viktigt och

gagnande arbete i folkhälsans tjänst. Hur många tusenden och åter tusenden

av män och kvinnar ur dessa samhällslager skulle inte varit utan

brukbara tuggredskap, om inte tandteknikerna funnits, enär de aldrig

någonsin kunnat betala de höga kostnader, som tandläkarna åsätta de

löstandsarbeten, vilka utföras av tandtekniker, men som betalas till tandläkarna.

Nu gör helt naturligt den del av allmänheten, som icke behöver anlita

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

tandtekniker och de, som alltid och under livets alla förhållanden hålla

på examensmeriter och pappersbetyg, sig den frågan: Hur många skador

hava åsamkats patienterna och deras tänder av tandteknikerna? Särskilt

försöka naturligtvis tandläkarna att föra den satsen, att risken att besöka

dessa tandtekniker är så stor.

Till denna fråga vilja vi endast anföra, att vårt förbund oavlåtligt uppmanat

sina medlemmar att hänvisa alla fall av tandvård, som i någon

mån tangera det medicinska, till specialister på området, och erfarenbeten

har visat, att våra medlemmar hava följt rådet, och inga fall äro av oss

kända, där våra medlemmar tagit befattning med något slag av tandvård,

som de icke helt och fullt behärskat. Skulle någon icke kompetent person

hava tagit befattning med tandvårdsarbete, så är det just sådana fall,

som vi oavlåtligt strävat efter att få bort, men som icke låter sig gorå,

så länge nuvarande förhållanden råda. Först sedan de verkligt kvalificerade

tandteknikerna erhålla möjlighet att undergå prövning och kompetensprov,

kunna dessa enstaka mindre kvalificerade krafter tvingas bort från tandvårdens

område.

Vi vilja på det bestämdaste och allvarligaste försäkra utskottet, alt vi

under inga villkor vilja hava någon frihet att utöva tandvård för personer,

som icke äro kompetenta och kvalificerade härför. Men vi hålla lika bestämt

före, att om en tandtekniker arbetat i yrket under 20’—25 år, därav

10—15 år under tandläkares dagliga ledning,'' och han lagar t. ex. ett löstandsgarnityr,

som patienten kommer till honom med, bärande detsamma

i handen, då är det något föråldrat och motbjudande i lagstiftningen, att

denna tandtekniker genast kan ådömas 500 kronors böter.

Vi äro livligt övertygade om, att om eu utredning kommer till stånd,

som upptager till prövning tandvårdsfrågan i hela dess vidd, det skall lyckas

lösa denna fråga till alla parters belåtenhet. Någon svårighet att bestämma,

under vilka former kompetensproven skola avläggas, torde icke föreligga.

Ej heller blir det enligt vår mening någon svårighet att bestämma, i vilken

mån och under vilka former de därtill befullmäktigade tandteknikerna skola

få utöva tandvård.

Dessa frågor hava i utlandet vid företagen utredning lösts på ett för alla

parter tillfredsställande sätt. Och underligt skulle det i sanning vara, om

inte denna mångåriga och för vårt folk så viktiga fråga även i vårt land

skulle kunna lösas. Och blir den löst, blir det säkert till alla parters belåtenhet

och till folkets fromma.

Det torde inte förtänkas oss, att vi anse oss orättvist behandlade i samhälleligt

avseende, då vi oavlåtligt sträva efter att lämna ett gott och

samvetsgrant arbete till ett för de mindre bemedlade klasserna överkomligt

pris, men ändå ständigt bli lagförda och dömda till höga böter. På alla

andra områden hava föråldrade lagparagrafer fått maka åt sig för mera

tidsenliga och för folkets bästa avpassade bestämmelser. Och som redaji

anförts, har man i de flesta av Europas kulturstater anpassat sig efter

tidsförhållandena på detta område. Och beklagligt nog, är det stor användning

lör de krafter, som kunna uppbringas på tandvårdens område,

att något överflöd härpå icke behöver befaras under överskådlig tid.

Men vi vilja heller icke hålla utskottet ovetande om, att under de ideliga

åtal, som av tandläkareföreningarna genom sin avlönade jurist anställes

mot vårt förbunds medlemmar, ligger en strävan att med de höga böternas

hjälp ekonomiskt knäcka oss. på det att vi skulle nödgas av våra mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

i:i

bemedlade kunder bedara förhöjt arvode. Men trots de stora summor, som

med eu gammal lagparagrafs hjälp avprässas oss, hava vi icke höjt våra

priser. Vi hava i stället nödgats utsträcka vår arbetstid och inskränka

vår egen och våra familjers levnadsstandard.

Av dessa förhållanden torde även framgå, att om vi finge efter genomgången

prövning i lugn och ro utföra det arbete, som av en eventuell lagändring

kan anförtros oss, vi skulle kunna hålla priser, som äro överkomliga

även för de allra fattigaste.

Och vad som har ännu större ‘betydelse, det är, att en stor del av våra

kompetenta och kvalificerade medlemmar hell säkert komme att slå sig

ned på landsbygden, vid större stationssamhällen o. dvl. för att betjäna

landsbygdens befolkning med tandvård till rimligt pris.

Vi äro övertygade om, att om denna motion om utredning av tandteknikerfrågan

av utskottet avstyrkes och av riksdagen avslås, det kommer

att gå ut över den tandvårdsbehövande allmänheten på så sätt, att tandläkarnas

förut över hövan höga arvoden komma att bibehållas, ja kanske

än ytterligare höjas, samtidigt som åtalen mot oss komma att följa i än

raskare takt. Och så blir det ett mindre antal av vårt folk, som får råd

att anlita tandläkarna. Och för den del av befolkningen, som anlitar tandteknikerna,

blir det att med sina arvoden hjälpa till att betala de höga

böterna, som komma att utdömas.

Vi överlämna med fullt förtroende vår rättvisa sak till utskottets noggranna

och allvarliga omprövning och vilja endast tillfoga, att en utredning

av detta spörsmål endast kan gagna alla parter, genom att frågan i en

utredning blir sakligt och allsidigt prövad.

Beträffande motion nr 339 vilja vi vördsamt anföra, att om ett ordnande

av de kompetenta och kvalificerade tandteknikernas arbete i huvudsak

kommer den vuxna befolkningen till godo, så skulle de i motionen

begärda tandsköterskorna få en stor betydelse för konserverande av det

uppväxande släktets tänder. Oändligt mycket skulle vinnas för tandvården

i vårt land, om man redan under barnaåren kunde rationellt konservera

alla barns tänder och samtidigt lära dem, att själva väl vårda och sköta

sina tänder.

Och i herr Rydéns motivering säges det tydligt ut, att ”En bestämd reglering

av utbildningsbehov och befogenhet för hjälpkrafterna å tandvårdens

område lärer böra bli ett av huvudföremålen för en blivande utredning”.

Att tandteknikerna äro som hjälpkrafter de oumbärligaste på tandvårdens

område, torde vara alla bekant.

Beträffande motion nr 310 om upprättande av kliniker för tandvård

på landsbygden, så skulle helt naturligt, om detta förslag kan förverkligas,

ett stort steg vara taget mot rationell och billig tandvård åt hela vårt

folk. Huruvida dessa kliniker inte skola bliva alltför kostsamma, beror

dock enligt vår mening till stor del på, huruvida en tillfredsställande lösning

av frågan om kvalificerade tandteknikers användning i den primära

tandvården kan komma till stånd.

Samtliga här berörda motioner torde vara av så stor betydelse för eu

rationell lösning av tandvårdsfrågan i vårt land, att de böra bliva föremål

för en sakkunnig utredning. Denna utredning kan helt säkert på ett för

folket gagneligt isätt utkristallisera det bästa och genomförbara i samtliga

förslag.

Med stöd av vad här ovan anförts få vi vördsamt hemställa:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

att andra kammarens andra tillfälliga utskott ville tillstyrka motionerna

nr 314, 316 och 339.

Skulle detta vårt vördsamma yttrande av utskottet remitteras till andra

sammanslutningar, som satts i tillfälle att yttra sig inför utskottet, få vi

vördsamt anhålla att också bliva satta i tillfälle att taga del av de yttranden,

som inkommit för eventuella påminnelsers avgivande.

Stockholm den 20 mars 1924.

För Sveriges Tandteknikers Riksförbund:

S. Alenius. Edvin Lindblom. R. Mårtensson.

Bilaga 3.

3''ill riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Med anledning av den skrivelse, av den 6 innevarande mars, som Svenska

nationalförbundet för munhygienens befrämjande hälft äran mottaga och

varigenom tillfälle beretts förbundet att yttra sig angående de trenne motioner

i tandvårdsfrågan, som väckts vid innevarande års riksdag, får förbundets

styrelse härmed vördsamt avgiva följande yttrande.

Angående motionen nr 314 får styrelsen framhålla, att däri omnämnda

tandtekniker ej hava åtnjutit auktoriserad sakkunnig utbildning för behandlingar

inom munhålans område, varför de torde sakna tillräckliga

förutsättningar för utförande av de arbetsuppgifter, som bär äro i fråga.

För den allmänna tandvården i Sverige torde en dispens av de tandtekniker,

varom nu är fråga, ej heller ha någon nämnvärd betydelse, då

hela antalet nämnda tandtekniker understiger en årskontingent av tandläkarestuderande.

På grund av vad som ovan i korthet framhållits, tillåter sig därför styrelsen

bestämt avstyrka det i nämnda motion gjorda yrkandet.

Vad angår motionerna nr 316 och 339, vari visserligen på olika sätt

men med samma syfte framhållits önskvärdheten av verkställande av en

utredning, huruvida och på vad sätt en billigare tandvård må kunna åstadkommas,

samt framläggande inför riksdagen av de förslag, vartill sådan

utredning kunde föranleda, vill styrelsen uttala sin glädje över det levande

intresse för frågan om möjliggörande av tandvård åt vårt folk, som tagit

sig uttryck i dessa motioner, och på det livligaste tillstyrka att en grundlig

och allsidig utredning företages i och för denna betydelsefulla frågas lösning.

Att frågan om ett genomförande av en ordnad allmän munvård i landet

ej blott är av den största betydelse för folkhälsan utan även av nationalekonomisk

innebörd torde numera vara erkänt.

Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande, som under sån

mångåriga verksamhet arbetat för utbredande i vidare kretsar av kunskap

om munvårdens betydelse samt även på olika sätt sökt bidraga till praktiskt

genomförande av en ordnad munvård i olika delar av landet, har

under dessa år haft rikt tillfälle att konstatera såväl det oerhörda behovet

av en ordnad munvård som också de hittillsvarande svårigheterna att

genomföra en sådan. Intresset för frågans genomförande har städse, där

förbundet haft sin verksamhet, både hos allmänhet och myndighet, varit

i ständigt stigande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlutande Nr 4.

15

Styrelsen för Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande

får därför vördsamt tillstyrka det i motionerna nr 316 och 33!) framställda

förslaget om en utredning, huruvida och på vad sätt en på samma

gång god och billig tandvård skall kunna ordnas för vårt folk.

Stockholm den 8 mars 1924.

För Styrelsen för Svenska Nationalförbundet för Munhygienens

befrämjande:

Joll. 0. Ramstedt

ordförande.

Arvid Ling

sekreterare.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:207 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan. s. 3 i texten