Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 26

1924-03-20 · 24 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:26, Bankoutskottets utlåtande Nr 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1924 kl. il e. in.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till

utskottet hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln.

A. Civila pensionsväsendet.

l:o) I en till riksdagen avlåten, den 22 fehruari 1924 dagtecknad proposition A»gnr

64 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag Jsrutvarande

av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit lärarinnor

riksdagen medgiva, att en var av förutvarande lärarinnorna Elga Fredrika läroanstalter

Maria Andersson och Clara Elisabeth Wahlström må, utan hinder därav att komma i

att hon icke uppfyller alla för erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen

den 31 december 1917 (nr 965) angående tilläggspensioner åt vissa sion.

lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna stadgade villkor,

kunna för tid efter utgången av år 1923 komma i åtnjutande av tilläggspension,

beräknad enligt grunder, som angivas i berörda kungörelse samt

i kungörelsen den 18 november 1921 (nr 702) angående ändring i vissa

delar av förstnämnda kungörelse.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

Utskottet vill erinra, att riksdagen under de senaste åren i åtskilliga utskottet.

fall beviljat filläggspensioner åt förutvarande lärarinnor vid statsunderstödda

enskilda läroanstalter, att utgå efter enahanda grunder som de här

föreslagna. Med hänsyn härtill får utskottet, som icke har något att

erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

proposition.

2:o) I en den 22 fehruari 1924 till riksdagen avlåten proposition nr 65 An9- bär Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förra slöjdlärarinnan statauanstcOt

Elna Petersson må förklaras berättigad att, räknat från och med den 1 fur ptnsione
-

Bihang till riksdagens protokoll 192b. 8 saml. 22 höft. (Nr 26 *

ring av folk
-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

skollärare m.

fl. åt förra

slöjdlärainnan

Elna

Petersson.

Utskottet.

Ang.

beräkningen

av engångsavgifterna

för

tjänstepension

för vissa lantbruksskoleföreslåndare.

Utskottet.

juli 1922, komma i åtnjutande av pension från statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. enligt det för nämnda anstalt gällande

reglementet, utan hinder därav att hon vid tidpunkten för den av henne

innehavda befattningens förenande med pensionsrätt överskridit 65 års ålder.

Utredningen i ärendet återfinnes i propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för ovan angivna dag, vartill utskottet

tillåter sig hänvisa.

Då, på sätt av statsrådsprotokollet framgår, anledningen till att Elna

Petersson gått förlustig sin pensionsrätt varit den, att frågan om reglering

av den utav henne innehavda slöjdlärarinnebefattningen väckts så sent,

att hennes befattning icke hunnit förenas med pensionsrätt i folkskollärarnas

m. fl. pensionsinrättning förrän efter det hon fyllt 65 år och alltså

varit skyldig frånträda sin befattning, har utskottet ansett sig böra tillstyrka

bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

proposition.

3:o) I en till riksdagen avlåten, den 7 februari 1924 dagtecknad proposition

nr 46 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva, att, utan hinder av bestämmelserna i övergångsstadgandena

vid kap. VII av gällande reglemente för statens anstalt för

pensionering av folkskollärare m. fl., de engångsavgifter, vilka föreståndarna

för lantbruksskolorna i Varpnäs, Åke Ingeström, och i Tomta, Karl

Funkquist, hava att för egen tjänstepension erlägga, må, oaktat samma

befattningshavare tillika äro innehavare av skolegendom, beräknas enligt

den i 1 mom. första stycket av nämnda övergångsstadganden angivna

regel.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

Såsom i propositionen erinras, ordnades genom beslut vid 1920 års

riksdag pensionsförhållandena för, bland andra, här ifrågavarande befattningar

genom införande i reglementet för statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. av ett särskilt kapitel, innehållande pensionsbestämmelser

beträffande befattningshavare hos hushållningssällskap m. fl.

I övergångsbestämmelserna till detta kapitel stadgades i fråga om reglementets

retroaktiva giltighet för de i kapitlet avsedda befattningshavarna

föreskrifter av den innebörd, att statens bidrag till engångskostnaderna

härför i regel skulle täcka hela den del av engångskostnaden för tjänstepensioneringen,

som icke motsvarades av de tjänstepensionsavgifter, befattningshavaren

skulle hava erlagt under den tid, för vilken regie
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

.''1

mentet erhållit retroaktiv giltighet, varigenom huvudmannen befriades

trån retroaktiv avgift. Från denna regel gjordes emellertid undantag

beträffande, bland annat, lantbruksskola, där skol föreståndaren tilli ka vore

innehavare av skolegendom. Anledningen till detta undantag var, enligt

vad som framgår av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 382/1920), att

nämnda lantbruksskolföreståndare beräknats såsom innehavare av skolegendom

vara i stånd att själva bestrida engångsavgiften.

Kungl. Maj-.ts förevarande framställning avser, att lantbruksskolföreståndarna

Ingeström och Funkquist, vilka äro innehavare av skolegendom,

skulle utan hinder av vad sålunda i förenämnda övergångsbestämmelser

blivit stadgat berättigas erlägga engångsavgift i enlighet med de föreskrifter,

som gälla för lantbruksskolföreståndare, vilka icke innehava

sådan egendom; och har till stöd härför anförts, bland annat, att det

ingalunda vore säkert, att innehav av skolegendom medförde en sådan

ekonomisk ställning, att en avsevärd engångsavgift utan större svårighet

kunde erläggas, ävensom att en dylik belastning givetvis kunde medföra

minskning i rörelsekapitalet för egendomen med den påföljd, att denna

bleve lidande. De engångsavgifter, som ifrågavarande befattningshavare

enligt för dem gällande bestämmelser hava att erlägga, utgöra enligt

uppgift av styrelsen för pensionsanstalten för Ingeström 12,574 kronor

och för Funkqvist 9,452 kronor, medan engångsavgifterna, därest de finge

beräknas enligt reglerna för lantbruksskolföreståndare, vilka icke äro

innehavare av skolegendom, skulle uppgå till respektive 5,759 kronor och

4,329 kronor. Det belopp, varom pensionsanstalten vid bifall till Kungl.

Majits framställning skulle gå miste, utgör sålunda i runt tal 11,900

kronor.

Ehuru utskottet icke kunnat undgå att hysa tvekan beträffande lämpligheten

av att, på sätt i propositionen föreslagits, frångå de år 1920 antagna

bestämmelserna i förevarande hänseende,'' har utskottet likväl, med

hänsyn till vad i statsrådsprotokollet anförts, funnit sig icke böra

motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

proposition.

B. Allmänna indragningsstateii.

I. Ang. försvarsdepartementet.

4:o) I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion nr 7 har

hemställts, »att riksdagen ville medgiva, att daglönaren vid flottans varv

i Karlskrona Abraham Olssons änka Emelia Sofia Petronella Olsson, född

Ang.

pension åt

daglönaren

A. Olssons

änka.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Varvschefen.

Statskontoret.

Mattisson, må från och med den 1 januari 1924, så länge hon förbliver i

sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension av 300 kronor».

Till stöd för yrkandet har i motionen anförts, bland annat, att daglönaren

Olsson, som var född den 31 oktober 1862, den 18 april 1883 anställts som

daglönare vid flottans varv i Karlskrona, den 3 december 1891 skadats i

tjänsten samt den 5 mars 1922 avlidit. Hans änka, född den 1 juni 1863,

ägde en till 6,000 kronor taxeringsvärderad, delvis skuldbelastad fastighet,

vilken emellertid gåve endast ringa inkomst. Hennes arbetsförmåga vore

enligt läkarintyg på grund av sjukdom i hög grad nedsatt. Hon hade

jämväl att omhändertaga en 23-årig dotter, som lede av fallandesjuka.

Av ett vid motionen fogat läkarintyg inhämtas, att daglönaren Olsson avlidit

i hjärnblödning efter att förut under något års tid hava lidit av åderförkalkning.

Utskottet får i övrigt hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret; och har nämnda ämbetsverk i älendet inhämtat

yttrande av marinförvaltningen, som hört varvschefen vid flottans station i

Karlskrona.

Varvschefen anför i sitt yttrande följande:

»Riktigheten av de i motionen lämnade uppgifterna angående avlidne daglönaren

Abraham Olsson vitsordas. Den skada Olsson ådragit sig i tjänsten

bestod i förlust av synen å ena ögat.

Från varvschefens sida är intet att erinra mot bifall till den väckta

motionen, och vill jag erinra dels därom att 1922 års riksdag enligt skrivelse

nr 302 punkt 25 tilldelat en daglönareänka och hennes minderåriga barn

årligt understöd från allmänna indragningsstaten, dels därom att varvschefen

härstädes i anledning av marinförvaltningens resolution den 20 mars 1923

uti avgivet yttrande tillstyrkt bifall till en vid sagda års riksdag väckt

motion om understöd med 200 kronor årligen åt avlidne plåtslagaren vid

härvarande varv Karl O. Jonassons änka. Huruvida sistnämnda motion

blivit av riksdagen bifallen har icke blivit mig delgivet.»

Marinförvaltningen har — under erinran om 1923 års riksdags beslut att

bevilja pension åt daglönaränkan Gärda Matilda Jonasson, född Andersson —

för egen del instämt i vad varvschefen anfört.

Statskontoret har avgivit ett så lydande utlåtande:

»över det i motionen nr 7 väckta förslaget att bevilja pension å 300 kronor

åt daglönaren Abraham Olssons änka har marinförvaltningen yttrat sig i

bilagda skrivelse av den 28 nästlidne februari, varvid fogats ett yttrande av

varvschefen vid flottans station i Karlskrona. De föregående fall, som åberopats

i nämnda yttranden, synas statskontoret knappast vara av beskaffenhet

att giva något stöd för bifall till motionen, enär i berörda fall i motsats

mot i nu föreläggande kunnat åberopas att familjeförsörjarens död förorsakats

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

nv sjukdom, som mer eller mindre uppenbart sammanhängde med hans tjänst.

Men såsom i motionen framhållits har 1923 års riksdag under ungefär

liknande föidiållanden, som i detta fall föreligga, beviljat pension åt daglönaränkan

Josefina Schölander; och i flera fall under de senare åren hava

pensioner tillerkänts ålderstigna och medellösa änkor efter arbetare vid Carl

Gustafs stads gevärsfaktori. På grund härav och då beträffande änkan Olsson

visserligen upplysts att hon icke alldeles saknar tillgång, men å andra sidan

framhållits, att hon har att taga omvårdnad om en fallendesjuk dotter, vill

det synas, som om någon erinran icke vore att göra mot det i förevarande

motion framställda förslaget.»

Såsom statskontoret framhållit, har icke i förevarande fall — liksom uti de av

varvschefen och marinförvaltningen åberopade — mannens död förorsakats av

sjukdom, som sammanhängt med hans tjänstgöring. Ej heller har, såvitt

handlingarna i ärendet giva vid handen, den skada, som den 3 december

1891 drabbat Olsson i tjänsten, inverkat på hans tjänstgöring vid flottans

varv. Vid sådant förhållande och då änkan Olsson icke alldeles saknar tillgångar,

synes det kunna ifrågasättas, huruvida pension av statsmedel bör

beredas henne. Med hänsyn till Olssons långa tjänstetid och övriga i ärendet

åberopade omständigheter har utskottet emellertid ansett sig böra förorda,

att ett årligt understöd beviljas änkan Olsson till samma belopp, som av

1923 års riksdag tillerkänts den i marinförvaltningens yttrande avsedda

ilaglönaränkan eller 200 kronor. Beloppet torde böra anvisas från allmänna

indragningsstaten och utgå från och med den 1 januari 1924.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 7,

må medgiva, att daglönaren vid flottans varv i Karlskrona

Abraham Olssons änka Emelia Sofia Petronella

Olsson, född Mattisson, må från och med den 1 januari

1924 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver

i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd av tvåhundra kronor.

5:o) I en inom andra kammaren av herrar Carlström i Helgagård och

Fast väckt motion nr 17 har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva

sergeanten i Kungl. Smålands husarregemente Carl Oskar Ragnar, vid

erhållet avsked, pension å allmänna indragningsstaten i likhet med den

som tillfaller sergeant på stat».

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Av motionen med därvid fogade bilagor samt av tillgängliga handlingar i

övrigt inhämtas, att Ragnar, som är född den 18 september 1873, den 18

september 1893 antagits till indelt husar, 1897—98 genomgått hovslagarskola

och den 1 maj 1898 anställts som hovslagarbeställningsman, att

han den 30 januari 1903 övergått på ny stat som obefordrad stamanställd

Utskottet.

Ang.

pension åt

sergeanten

O. Ragnar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

volontär genom kontrakt med anställningstid från och med sistnämnda

dag »intill uppnådd pensionsålder enligt nuvarande och framdeles blivande

bestämmelser», att han den 24 augusti 1904 befordrats till hovslagarvicekorpral,

den 25 november samma år till hovslagarkorpral, den 1 januari

1915 till hovslagarfurir av andra klass och den 1 januari 1919 till hovslagarfurir

av första klass, allt vid Smålands husarregemente, att han

sedan den 1 januari 1908 uppehållit befattningen som hovslagarunderofficer

vid regementet och sedan 1913 varit lärare i praktiskt hovbeslag vid regementets

hovslageriskola, vilka befattningar han skött på ett i allo berömvärt

sätt, samt att han den 20 januari 1914 utnämnts till sergeant i

regementet.

Av handlingarna framgår vidare, att vederbörande regementschef hos

Kungl. Maj:t gjort framställning om beredande åt Ragnar vid uppnådda

50 levnadsår av pension lika med den, som tillkomme sergeant av första

klassen på stat. I häröver avgivet utlåtande anförde arméförvaltningens

civila departement — med förmälan att Ragnar, därest han kvarstode i

tjänst till fyllda 50 år, bleve berättigad att från Vadstena krigsmanshuskassa

åtnjuta författningsenligt underhåll jämte korpralstillägg — att departementet,

vid det förhållande- att Ragnar endast innehaft manskapsbeställning

på stat och det av verkställd utredning icke framkommit, att

han på grund av sjuklighet vore urståndsatt att försörja sig och sin familj,

samt då ett bifall till ansökningen sannolikt skulle föranleda många liknande

framställningar, funne sig böra avstyrka densamma. Sedan statskontoret

i infordrat utlåtande instämt i vad arméförvaltningens civila

departement anfört, fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 11 november 1921

den gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Majtts vidare

åtgärd.

Sedermera har, på sätt jämväl av handlingarna framgår, Kungl. Maj:t,

som tidigare genom särskilda beslut beviljat Ragnar tillstånd att kvarstå

i tjänsten under angivna tider, senast intill den 18 september 1923, enligt

beslut den 9 mars 1923 medgivit, att Ragnar finge kvarstå i tjänst vid regementet

under ytterligare högst tre år till och med den 18 september 1926.

Då Ragnar under mer än 30 års tid varit i krigstjänst och alltsedan år

1908 med bästa vitsord fullgjort åligganden, vilka, såvitt handlingarna i

ärendet utvisa, i fråga om ansvar och krav på fackinsikter torde kunna

jämställas med dem, som tillhöra underofficer på stat, vill det synas utskottet,

som om vissa billighetsskäl talade för beredande åt Ragnar efter

avskedstagande ur tjänsten av någon pension utöver det underhåll, som

författningsenligt må komma att tillerkännas honom från Vadstena krigsmanshuskassa.

Vid det förhållande, att Ragnar, såsom av den förestående

redogörelsen framgår, medgivits rätt att kvarstå i sin tjänst till och med

den 18 september 1926 och då frågan, huruvida Ragnar på grund av sin

tjänstgöring som hovslagarunderofficer bör tillerkännas pension eller under
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

7

stöd .av statsmedel, synes böra upptagas törst i samband med hans avskedstagande,

har utskottet emellertid ansett sig sakna anledning att nu ingå

på en närmare prövning av detta spörsmål.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion 11:17 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

6:o) I en inom andra kammaren av herr Bäcklund väckt motion nr 67

har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att förre indelte soldaten vid

Skaraborgs regementes livkompani nr 55 A. V. Ragnar må från och med

månaden näst efter den, under vilken han erhållit avsked från sin anställning

vid regementet, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en ärlig pension till så stort belopp, att pensionen jämte

vad honom är tilldelat från Vadstena krigsmanshuskassa och invalidhusfonden

uppgår till sammanlagt 600 kronor».

Av utredningen i ärendet inhämtas, att Ragnar, som är född den 16

september 1856 och den 29 september 1876 antagits till soldat vid Skaraborgs

regemente, där han den 8 april 1919 befordrats till korpral i regementet,

under tiden den 9 april 1915—den 12 maj 1921 varit i ständig

tjänstgöring vid regementet och därvid sysselsatts med murnings- m. fl. arbeten.

Sistnämnda dag drabbades Ragnar av en hjärnblödning, varvid vänstra

kroppshalvan till större delen förlamades. Till följd härav nödgades Ragnar,

som enligt läkarintyg efter hjärnblödningen var oförmögen till arbete,

den 29 mars 1922 taga avsked ur krigstjänsten.

Enligt läkarbetyg av den 20 december 1928 är Ragnar fortfarande på

grund av kvarstående förlamning i en del av vänsta armens och vänstra

benets muskler till arbete oförmögen.

Av ett utav vederbörande fattigvårdsstyrelses ordförande den 31 december

1923 utfärdat intyg utvisas, att Ragnar »är i behov av allt det understöd,

som kan givas honom».

Av tillgängliga handlingar framgår vidare, att Ragnar, som den 16 september

1923 fyllt 67 år, från Vadstena krigsmanshuskassa uppbär underhåll

med 200 kronor årligen, varå för närvarande utgår dyrtidstillägg med

150 kronor för år räknat. Härförutom åtnjuter han gratifikation från invalidhusfonden

med 75 kronor för år, vartill kommer till honom utgående

pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring till belopp av 133 kronor

årligen. De här angivna förmånerna utgöra tillhopa 558 kronor för år.

Till stöd för yrkandet om pension åt Ragnar har i motionen anförts,

bland annat, att 1923 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t beviljat

indelte furiren vid Skaraborgs regemente C. A. Thorsell pension å

allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att pensionen jämte vad

honom kunde bliva tilldelat från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge

till sammanlagt 600 kronor, samt att, då Ragnar och Thorsell tjänat vid

Ang.

pension

åt förre soldaten

A. V.

Ragnar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

samma regemente, den förstnämnde med tjänstgöring i regementets, murningsarbeten

och den sistnämnde med tjänstgöring i regementets matinrättning,

bägge syntes lika berättigade till pension av statsmedel och till samma

belopp.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen med

därvid fogade bilagor.

På sätt framgår av vid motionen fogade handlingar, gjorde Ragnar med

anledning av den honom drabbade hjärnblödningen i skrivelse den 13

mars 1922 framställning till riksförsäkringsanstalten om ersättning för den

sålunda lidna skadan. Till svar härå meddelade anstalten i skrivelse den

18 i samma månad, att ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

icke kunde tillerkännas, enär nämnda förordning icke ägde tillämpning

i fråga om indelt manskap. Ersättning enligt lagen om försäkringför

olycksfall i arbete syntes ej heller kunna utgå i förevarande fall, enär,

såvitt handlingarna i ärendet utvisade, den ifrågavarande sjukdomen ej

uppkommit till följd av olycksfall i arbete.

I eu till Kungl. Maj:t ställd skrift den 26 februari 1923 hemställde sedermera

Ragnar, att Kungl. Maj:t måtte åt honom utverka pension eller

understöd under hans återstående livstid till ett sammanlagt belopp av

600 kronor per år, räknat från avskedstagandet från regementet. I häröver

avgivet utlåtande den 20 mars 1923 anförde arméförvaltningens civila

departement, efter omnämnande av Ragnar tillkommande underhåll från

Vadstena krigsmanshuskassa och gratifikation från invalidhusfonden —

vilken sistnämnda förmån med anledning av den föreliggande framställningen

av departementet från och med år 1923 höjts från dittillsvarande belopp

15 kronor till ovan angivna summa 75 kronor årligen — att departementet,

då Ragnar sålunda redan åtnjöte det understöd, vartill han författningsenligt

vore berättigad, funne sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Enligt beslut den 13 april 1923 fann Kungl. Maj:t den förevarande

framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Av vad nu anförts framgår, att frågan om beredande åt Ragnar av

pension eller understöd utöver honom tillkommande underhåll från Vadstena

krigsmanshuskassa redan varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning

utan att föranleda framställning till riksdagen. Någon anledning att

frångå den ståndpunkt, Kungl. Maj:t sålunda intagit, torde enligt utskottets

mening icke föreligga. Ilen tid av omkring 6 år, under vilken Ragnar

varit i ständig tjänstgöring vid regementet, liar synts utskottet alltför

kort för att motivera något understöd av statsmedel utöver de till

Ragnar i hans egenskap av f. d. indelt soldat författningsenligt utgående

förmånerna. Att, såsom motionären åsyftat, likställa förevarande fall med

den av sistlidet års riksdag behandlade frågan om pension åt indelte

furiren vid Skaraborgs regemente C. A. Thorsell, lärer icke vara riktigt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 2ti. i)

(lå Thorsell, vilken varit anställd såsom indelt från och med den 25 september

1874, alltsedan mars månad 1907 oavbrutet tjänstgjort i regementets

matinrättning, där han från och med år 1913 uppehållit kokerskebefattningen.

På grund av vad här anförts har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka

bifall till den föreliggande motionen. Utskottet hemställer sålunda,

att förevarande motion 11:07 ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

II. Ang. socialdepartementet.

7:o) I eu till riksdagen avlåten, den 15 februari 1924 dagtecknad proposition

nr 42 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen under punkterna l:o—3:o hemställt.

a) I punkt l:o av sagda proposition har hemställts, att riksdagen må

medgiva, att läkaren vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Frans

Edvard Berglund må från och med månaden näst efter den, varunder han

entledigas från befattningen, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension av 3,000 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Berglund, som

är född den 6 november 1861 och sålunda år 1924 fyller 63 år, den 13

december 1890 avlagt medicine licentiatexamen, att han efter en kortare

tjänstgöring såsom extra läkare i Hedemora uppehållit förordnande såsom

järnvägsläkare å statsbanan Bosshyttan—Byvalla under följande tider nämligen

3—24 mars och 21 juni—21 juli 1889 samt 28 februari—22 mars

och 26 juni—1 augusti 1899, att han tjänstgjort såsom amanuens vid

kirurgiska kliniken å akademiska sjukhuset i Uppsala under tiden 1 januari

1890—1 november 1891, att han den 1 november 1891 anställts såsom

läkare vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, i vilken egenskap han alltsedan

dess tjänstgjort, samt att han under den tid, han varit bosatt å

Svartsjö, i trakten där i flera hänseenden fullgjort en provinsialläkares

åligganden.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad i propositionen anförts har utskottet funnit sig

böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag, varför utskottet

hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

Ang.

pension åt

läkaren vid

statens

tvångsarbetsanstalt

å

Svartsjä F. E.

Berglund.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

tilläggspension

åt

förre kamreraren

å

övergångsstat

hos medicinal

styrelsen

J. Willners.

Utskottet.

b) Under punkt 2:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att förre

kamreraren å övergångsstat hos medicinalstyrelsen John Willners må,

räknat från och med den 1 augusti 1923, under sin återstående livstid

uppbära, utöver den honom författningsenligt tillkomna pensionen, en

tilläggspension från allmänna indragningsstaten till belopp av 600 kronor

årligen.

Av utredningen i ärendet framgår, bland annat, följande:

Willners, som är född den 19 mars 1858, utnämndes den 5 december

1901 att från och med den 1 januari 1902 vara kamrerare hos medicinalstyrelsen.

Vid styrelsens senaste omorganisation från och med år 1915

förändrades den av Willners innehavda befattningen, som tillhörde den

s. k. andra normalgraden, till en befattning av första graden, och tillerkändes

Willners, vilken därvid uppfördes å övergångsstat, samtidigt ett

personligt lönetillägg till belopp av 1,300 kronor för år, motsvarande det

provisoriska avlöningstillägg, som han under åren 1912—1914 åtnjutit

men som med tillämpande av de från och med år 1915 gällande nya staterna

för medicinalstyrelsen skulle komma att upphöra.

Genom beslut den 26 juli 1923 har Kungl. Maj:t, jämlikt bestämmelse

i 6 § sista stycket av den civila pensionslagen, förklarat Willners, som

alltsedan den 9 november 1919 åtnjutit tjänstledighet till följd av styrkt

sjukdom och enligt läkarintyg fortfarande vore på grund av sjukdom urståndsatt

att sköta sin tjänst, skyldig att från tjänsten avgå samt beviljat

honom avsked. I samband med avskedet har Willners i enlighet med det

för honom gällande pensionsunderlaget tillerkänts pension till belopp av

4,000 kronor årligen, motsvarande den till honom å övergångsstat utgående

lönen jämte intjänade ålderstillägg. Vid pensionens bestämmande har

hänsyn författningsenligt icke kunnat tagas till det Willners tillerkända

personliga lönetillägget.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att Willners skulle tillerkännas en tillläggspension

till belopp, motsvarande den del av det till honom utgående

personliga lönetillägget, som beräknats såsom lön, eller 600 kronor, varigenom

hans pension skulle, liksom hans sammanlagda avlöning, motsvara

vad honom skulle hava tillkommit, därest han tillhört den för medicinalstyrelsen

under åren 1915—1921 gällande staten. Med hänsyn till de i

ärendet åberopade särskilda omständigheterna har utskottet funnit sig böra

tillstyrka bifall till detta förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majtts ifrågavarande

framställning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

11

c) 1 punkt 3:o liar hemställts, att riksdagen må medgiva, att karantänsbiträdet

vid karantänsanstalten på Känsö Adiel Ågren må från och med

månaden näst efter den, varunder avgång från anställningen äger rum,

under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en

årlig pension av 700 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Ågren, som är född den 25 augusti 1857, antogs såsom soldat vid Bohusläns

regemente den 11 januari 1878 och erhöll därifrån avsked den 10 juli

1889. Hans tjänstgöring vid regementet var enahanda med övriga indelta

soldaters (rekrytutbildning och årliga regementsmöten). Hans avlöningsförmåner

grundade sig på avtal med rotehållare!) enligt fastställt legokontrakt.

Allt sedan den 1 maj 1904 har Ågren innehaft sin nuvarande befattning

vid karantänsanstalten på Känsö. Vid avgången från Bohusläns

regemente var han enligt ett av regementsläkaren A. H. Westman den 8 juli

1889 utfärdat intyg till fortsatt krigstjänst oförmögen i anseende till kronisk

öronflytning och allmän svaghet samt ägde minskad förmåga att med arbete

försörja sig. Enligt av förre karantänsläkaren ä Känsö G. Hjortzberg i

augusti 1923 utfärdat intyg lede Ågren av ett omkring barnhuvudstort

vänstersidigt ljumskbråck, som, enligt uppgift, vid visst arbete vore ett

absolut hinder för arbetets utförande, sa mycket mer som bråcket icke kunde

hållas inne med bandage. I sitt nuvarande tillstånd vore Ågren sålunda

ej arbetsduglig. Hjortzberg, som under mer än 19 år kunnat följa Ågrens

arbete vid karantänsanstalten, intygade emellertid dels att Ågren under

nämnda tid icke lidit av någon öron flytning, dels ock att under samma tid

Ågrens arbetsförmåga — frånsett den i samband med bråcket under sista

tiden uppkomna nedsättningen av arbetsförmågan — icke varit nedsatt, utan

hade Ågrens arbetsprestation ej på något sätt stått tillbaka i jämförelse med

kamraternas. Ågren hade ägt god yrkesskicklighet såsom snickare, en förmåga,

som ofta tagits i anspråk vid arbetet å Känsö.

I skrivelse den 28 januari 1924 har medicinalstyrelsen framhållit, att,

ehuru Ågren under senaste tiden icke varit fullt arbetsför, styrelsen icke

ansett sig böra begagna rätten att på denna grund uppsäga Ågren från en

tjänst, som han förut i många år skött på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen

ansåge i hög grad önskvärt, om någon pension kunde beredas Ågren.

På grund av den minskning av arbetet vid karantänsanstalten, som inträtt

till följd av de nya bestämmelserna i kungörelsen den 30 april 1920 angående

åtgärder till förekommande av pestens m. fl. sjukdomars införande i

riket, syntes något nytt karantänsbiträde icke behöva anställas vid Ågrens

avgång från tjänsten. Eu pensionering av Ågren syntes alltså icke komma

att föranleda någon ökad utgift för statsverket.

Till grund för beräkning av den pension, som skulle kunna tillerkännas

Ågren, ansåge styrelsen böra läggas den till honom för närvarande utgående

årsavlöningen (arvode 960 kronor jämte ålderstillägg 120 kronor) tillhopa

1,080 kronor. Två tredjedelar härav utgjorde 720 kronor, med vilket belopp

Ang.

pension åt

karantänsbiträdet

vid

karantänsanstalten

på Känsö

A. Ågren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

TJtakottet.

Ang.

pension åt

förre järnvägsarbetaren

K. 6. Karls
-

pension skulle kunna begäras, därest Ägren uppnått 35 tjänsteår. Ågren

hade emellertid den första i månaden näst efter den, varunder han komme

att uppnå 67 års ålder, innehaft statsanställning under sammanlagt endast

31 år 10 månader. Till följd härav skulle hans pension, enligt ovan ahgivna

beräkningsgrund, utgöra 655 kronor. Utöver nyss angivna avlöningsförmåner

åtnjöte emellertid Ågren förmån av fri bostad, bestående av två

rum och kök. Därest denna förmån, uppskattad till 200 kronor, vilket vore

mycket lågt beräknat, jämväl skulle kunna läggas till grund för pensionens

beräknande, skulle densamma uppgå till 775 kronor.

Uti infordrat utlåtande den 5 februari 1924 har statskontoret funnit

goda skäl föreligga att bereda någon pension av statsmedel åt Ågren, när

denne efter långvarig tjänst inom kort nödgades lämna sin anställning,

samt ansett pensionsbeloppet skäligen kunna bestämmas till 700 kronor.

Departemenschefen har beträffande pensionsbeloppets storlek anslutit sig

till statskontorets förslag.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom av det ovanstående framgår, har till grund för beräknande av den

för Ågren ifrågasatta pensionen lagts en tjänstetid i statens tjänst av omkring

31 år. Häri ingår emellertid den tid av omkring 11 år, under vilken

Ågren varit anställd som indelt soldat vid Bohusläns regemente. Då enligt

utskottets mening vid pensionens bestämmande samma avseende ej hör

fästas vid denna anställning som vid Ågrens tjänstetid å karantänsanstalten,

har utskottet ansett någon reducering av det föreslagna pensionsbeloppet

böra äga rum; och har utskottet, med hänsyn jämväl till i ärendet

anförda omständigheter i övrigt, funnit pensionen ej böra bestämmas till

högre belopp än 450 kronor årligen. Utskottet tillåter sig erinra, att Ägren

å sistnämnda belopp kommer i åtnjutande av, förutom dyrtidstillägg,

enahanda pensionstillägg som enligt Kungl. Maj:ts förslag eller 180 kronor.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande framställning,

må medgiva, att karantänsbiträdet vid karantänsanstalten

på Känsö Adiel Ågren må från och med

månaden näst efter den, varunder avgång från anställningen

äger rum, under sin återstående livstid från

allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

av fyrahundrafemtio kronor.

III. Ang. kommunikationsdepartementet.

8:o) I en inom andra kammaren väckt motion nr 158 har herr Hage

hemställt, »att riksdagen ville i stället för det nu utgående understödet

av 120 kronor per år tillerkänna f. d. järnvägsarbetaren Karl Gustaf

SOV.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 13

Karlsson i Gällivare en årlig pension av 300 kronor att utgå från och

med den 1 juli 1924».

I motionen har anförts, bland annat, att Karlsson, som är född år 1851

och från början av 1870-talet till är 1902 med vissa mindre avbrott varit

anställd vid statens järnvägsbyggnader, genom beslut av 1915 års riksdag

å allmänna indragningsstaten tillerkänts ett årligt understöd av 120 kronor,

att detta belopp bestämts med hänsyn därtill, att Karlsson från norska

statsbanorna åtnjöte understöd med 180 kronor årligen på grund av en

skada, som han under arbete på den norska delen av riksgränsbanan

adragit sig, att värdet av sistnämnda understöd numera till följd av kursskillnaden

mellan svenska och norska kronor betydligt nedgått, så att

Karlsson ej längre erhölle det sammanlagda belopp av 300 kronor årligen,

som med riksdagens ovannämnda beslut avsetts, att Karlsson vore oförmögen

till arbete och medellös samt att någon möjlighet till förhöjning

i det från norska statsbanorna utgående understödet ej syntes föreligga.

I betraktande av Karlssons långvariga anställning i statens järnvägars

tjänst och med hänsyn till de i motionen anförda omständigheterna i

övrigt har utskottet funnit billigt, att någon förhöjning i det till honom

utgående understödet äger rum. Denna förhöjning torde emellertid böra

på det sätt begränsas, att det sammanlagda understödet jämte vad till

Karlsson utgår från norska staten i huvudsak bibehålies vid den storlek,

som med riksdagens år 1915 fattade beslut avsågs. I sådant avseende vill

utskottet förorda ett belopp av 100 kronor årligen; och tillåter sig utskottet

i detta sammanhang erinra, att Karlsson å det från allmänna indragningsstaten

beviljade understödet äger uppbära, förutom dyrtidstillägg, pensionstillägg

enligt av riksdagen antagna grunder.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 158, må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Karl

Gustaf Karlsson må, utöver honom av 1915 års riksdag

tillerkänt understöd till belopp av 120 kronor, från

och med den 1 januari 1924 under sin återstående livstid

å allmänna indragningsstaten uppbära ytterligare

etthundra kronor.

IV. Ang. jordbruksdepartementet.

9:o) I en till riksdagen avlåten, den 7 februari 1924 dagtecknad proposition

nr 47 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen under punkterna l:o—4:o hemställt.

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Ang.

‘pension åt

f. d. föreståndaren

för

meteorologiska

centralanstalten,

professorn

N. Q Ekholms

änka Agnes

Ekholm.

Utskottet.

14 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

a) I punkt l:o av nämnda proposition har hemställts, att riksdagen ma

medgiva, att f. d. föreståndaren vid meteorologiska centralanstalten, professorn

Nils Gustaf Ekholms änka Agnes Ekholm, född B oden, må, räknat från

och med den 1 maj 1923, under sin återstående livstid, så länge hon förbliver

änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av

1,000 kronor.

Av statsrådsprotokollet inhämtas, att professorn Ekholms änka hos Kung!.

Maj:t anhållit om en årlig pension av 4,000 kronor och vid ansökningen

fogat utdrag av bouppteckningen efter Ekholm, utvisande att han avlidit

den 5 april 1923 och såsom stärbhusdelägare efterlämnat allenast

änkan och syskon samt att behållningen i boet utgjorde 14,030 kronor 34 öre.

Till stöd för sin framställning har sökanden anfört följande.

Professorn Ekholm, som vid meteorologiska centralanstalten tjänstgjort från

1890 såsom vetenskapligt biträde och från 1902 till och med 1913 såsom

amanuens, hade först 1914, från och med vilket år ny stat fastställts att

gälla för anstalten, kommit i åtnjutande av med ordinarie statstjänst förenade

löneförmåner. Som han emellei-tid då redan uppnått en ålder av 63 år, hade

han icke kunnat vinna inträde i civilstatens änke- och pupillkassa. Ekholm

hade sedermera vid 70 års ålder frånträtt sin befattning såsom föreståndare''

för anstalten och hade då tillerkänts en årlig pension av 5,000 kronor. Någon

pension åt hans efterlevande hade däremot ej beviljats.

Vad anginge makarnas ekonomi, så hade de löneförmåner Ekholm intill

1914 åtnjutit icke räckt till levnadsomkostnaderna, långt mindre till amortering

av studieskulder. Bouppteckningen efter Ekholm utvisade visserligen

en behållning av omkring 14,000 kronor. Att märka vore emellertid, att

behållningen icke utgjordes av uteslutande kontanta medel. Däri inginge

nämligen värdet av en å ofri grund uppförd sommarbostad, belägen vid

norra Värmdön i Stockholms län, vilken av vederbörande taxeringsmyndighet

taxerats till 11,000 kronor men i själva verket — enligt av sökanden

åberopat intyg av två personer — representerade ett värde av allenast. 6,800

kronor. Den nettobehållning, som återstode sedan boets skulder reglerats,

uppginge till så ringa belopp, att avkastningen därav icke kunde i ringaste

mån skydda sökanden från umbäranden.

Tilläggas finge, att sökanden, som vore 58 år gammal, lede av kräfta,

varför hennes krafter vore mycket nedsatta. Även synförmågan vore —

enligt vad av sökanden åberopat läkarintyg utvisade — nedsatt.

Statskontoret har i utlåtande den 7 november 1923 — under erinran att

1921 års riksdag under liknande förhållanden beviljat pension å 1,000

kronor åt f. d. intendenten vid naturhistoriska riksmuseet, professorn A.

G. Nathorsts änka (R. skr. nr 196 p. 2) — för sin del icke funnit anledning

att i nu förevarande fall tillstyrka beviljande av högre belopp än

det, som sålunda beviljats professorn Nathorsts änka, att utgå från och

med den 1 maj 1923.

Departementschefen har anslutit sig till statskontorets förslag.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen,

På grund av vad i propositionen anförts har utskottet funnit sig böra

tillstyrka Kung!- Maj:ts förslag, varför utskottet hemställer,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

15

att riksdagen må bifalla Kung!. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

b) I punkt 2:o bar hemställts, att riksdagen må medgiva, att f. d.

domänintendenten i Örebro län Frans Erik August Baeckström må från

och med den 1 januari 1924 under sin återstående livstid uppbära en årlig

pension från allmänna indragningsstaten till belopp av 2,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Ang

pension it

/. d. domänintendenten

F. E. A.

Baeckström.

Kungl. Majrts förslag, som står i överensstämmelse med tidigare av utskottet.

riksdagen i liknande fall meddelade beslut, har icke givit utskottet anledning

till erinran. Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

c) Under punkt 3:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att f. d.

rektorn vid lantbruks- och mejerinstitutet vid Alnarp, professorn Kristian

Oskar Mathias Weibulls änka Hilda Amalia Weibull, född Åkerblom, må,

räknat från och med den 1 juni 1923, under sin återstående livstid, så

länge hon förbliver änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en

årlig pension av 800 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att professorn Weibulls änka till

Kungl. Maj:t ingivit ansökan om erhållande från och med den 1 juni

1923 av pension till belopp, som kunde prövas skäligt, och vid ansökningen

fogat dels prästbevis, utvisande att sökanden är född den 8 maj

1865, dels avskrift av instrument över bouppteckning efter professorn Weibull,

varav inhämtas, att Weibull, som avled den 26 maj 1923, såsom stärbhusdelägare

efterlämnat änka och tre pgifta, myndiga barn samt att behållningen

i boet uppginge till 41,774 kronor 1 öre, dels ock av läkare utfärdat intyg

att änkefru Weibull på grund av genomgången operation i avsevärd mån

blivit nedsatt till krafter och arbetsförmåga.

Till stöd för sin framställning har sökanden anfört bland annat följande.

Ang.

pension åt

f, d. rektorn

vid lantbruksoch

mejeriinstitutet

vid

Alnarp

K. O. M.

Weibulls änka

Hilda Amalia

Weibull.

Professorn Weibull, vilken var född den 23 december 1856, hade 1883 —

efter avlagd filosofie doktorsgrad vid Lunds universitet, där han jämväl uppehöll

en docentur — antagits till laborator i kemi vid lantbruks- och mejeriinstitutet

vid Alnarp. 1886 förordnades han till ordinarie lärare i fysik och

meteorologi vid samma institut samt 1887 till ordinarie lärare i kemi och

geologi därstädes. Föreståndare för Malmöhus läns kemiska kontrollanstalt

samma år samt lärare i mineralogi vid kemisk-mineralogiska institutionen i

Lund åren 1893—1902, utnämndes och förordnades han den 31 december

1902 till lektor i kemi och geologi vid nämnda institut, varjämte han den

19 oktober 1911 förordnades att från och med den 1 november 1911 vara

rektor vid institutet. Den 1 december samma år tillädes honom professors

namn. I samband med fastställandet av ny stat för sagda institut utnämndes

och förordnades han den 30 november 1917 att från och med den 1 januari

1918 vara professor i kemi och geologi vid institutd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Efter att genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juli 1921 hava medgivits

rättighet att tillsvidare intill den 1 november 1922 kvarstå i sin professorsbefattning,

erhöll Weibull den 27 oktober 1922 avsked från samma befattning

från och med den 1 november 1922, varjämte han från och med sistnämnda

dag entledigades från det honom meddelade förordnandet att vara

rektor vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp.

Genom beslut den 12 oktober 1922 förklarade statskontoret professorn

Weibull berättigad att från och med den 1 november 1922 under sin återstående

livstid åtnjuta pension till belopp av 5,000 kronor årligen, att utgå

enligt bestämmelserna i civila pensionslagen.

Efter Weibulls frånfälle den 26 maj 1923 hade pension i sedvanlig ordning

icke kunnat beredas sökanden. Visserligen både Weibull vid civilstatens

pensionsinrättnings ombildning med 1908 års ingång till civilstatens

änke- och pupillkassa jämlikt reglementet den 21 december 1907 (nr 136)

för nämnda kassa beretts möjlighet att bliva delägare i kassan, vilket skulle

hava skett innan han uppnådde en ålder av 60 år. Han hade emellertid

icke begagnat sig av denna förmån, då hans ekonomiska ställning medförde,

att han icke utan stora svårigheter kunde erlägga de betydliga retroaktivavgifter,

som skulle ålegat honom vid inträde i kassan. Medverkande härtill

hade också varit det förhållandet, att sökanden redan då angripits av

den livsfarliga sjukdom, vilken medförde, att sökanden senare måste underkasta

sig flera operationer, och som gjorde det högst osannolikt, att sökanden

skulle överleva sin friske och livskraftige man. Emellertid hade professorn

Weibull i stället tagit en livförsäkring å 10,000 kronor, vilket belopp

nu inginge i boets tillgångar.

Av den vid professorn Weibulls frånfälle förrättade bouppteckningen framginge,

att testamente rörande kvarlåtenskapen icke förefunnes samt att stärbhusets

delägare vore, förutom sökanden, makarnas barn, vilka samtliga vore

ogifta, nämligen lärarinnan vid Fredrika-Bremerförbundets lanthushållningsseminarium

vid Rimforsa Hilda Marit Hellén, född den 24 april 1889, numera,

sedan den 1 september 1923, vikarierande assistenten vid kemiska laboratoriet

vid kemisk-växtbi ologiska anstalten i Luleå Gudrun Anna Louise,

född den 7 december 1890, samt medicine studeranden vid Karolinska medicokirurgiska

institutet i Stockholm Ragnar Carl Oscar, född den 10 juni 1896,

av vars studietid för avläggande av medicine licentiatexamen ännu återstode

omkring två år. Sökanden jämlikt giftorätt tillkommande andel i stärbhusets

tillgångar utgjorde hälften av desamma eller 20,887 kronor. Emellertid

Ange uppmärksammas, att omkring hälften av sökandens tillgångar, eller

i runt tal 10,000 kronor, funnes innestående i fastighet i Stocksund och i

boet, i följd varav sökanden därav icke hade någon direkt inkomst för sitt

uppehälle. Icke heller torde tillsvidare vara att förvänta någon större eller

säker utdelning å i kvarlåtenskapen ingående, till sammanlagt 20,906 kronors

värde uppskattade aktier.

Lantbruksstyrelsen har i avgivet yttrande tillstyrkt beviljande av en

årlig pension till belopp av 1,000 kronor.

Statskontoret har i ärendet anfört följande:

Då behållningen i boet efter professorn Weibull överstigit 40,000 kronor

samt sökanden icke hade minderåriga barn att försörja utan snarare torde

kunna av sina barn påräkna ekonomiskt stöd, syntes det statskontoret kunna

ifrågasättas, om pension av statsmedel överhuvud taget borde beredas sökanden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20. 17

Emellertid förelåge i detta fall vissa omständigheter, som måhända kunde

anses vara av beskaffenhet att böra föranleda till beredande av något understöd

åt sökanden. Först genom 1907 års reglemente för civilstatens änkeoch

pupillkassa både professorn Weibull fått tillfälle att vinna delaktighet i

kassan. Han hade då redan uppnått så framskriden ålder att för sådan delaktighet

måst erläggas högst betydande retroaktivavgift, till följd varav professorn

Weibull icke ansett sig i stånd att begagna sfg av den sålunda öppnade

möjligheten till beredande av familjepension. Vidare vore sökanden nu

enligt läkares intyg på grund av sjuklighet nedsatt till krafter och arbetsförmåga.

Slutligen hade lantbruksstyrelsen till stöd för bifall till förevarande

framställning framhållit Weibulls framstående förtjänster såsom lärare

och vetenskaplig forskare och den stora betydelse, han i sådan egenskap utövat

på landets jordbruk.

Därest Kungl. Maj:t på grund av berörda omständigheter skulle finna

skäligt, att understöd av statsmedel i form av pension bereddes Weibulls

änka, syntes dock beloppet böra begränsas till 800 kronor, att från allmänna

indragningsstaten utgå från och med den 1 juni 1923 under sökandens återstående

livstid, så länge hon förbleve änka.

Departementschefen har för egen del yttrat att, ehuru det med hänsyn

till sökandens ekonomiska ställning kunde ifrågasättas, huruvida bidrag av

statsmedel till hennes uppehälle oundgängligen erfordrades, han dock funne

de till stöd för ansökningen i övrigt åberopade omständigheter så beaktansvärda,

att han lika med lantbruksstyrelsen ansåge sig böra förorda framställning

till riksdagen om sökandens pensionering. Pensionsbeloppet syntes

emellertid böra begränsas till av statskontoret föreslagna 800 kronor, att utgå

från och med den 1 juni 1923.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

1 betraktande av den ganska avsevärda behållningen i boet efter professorn

Weibull har utskottet lika med statskontoret ansett det kunna ifrågasättas, huruvida

pension eller understöd av statsmedel över huvud i förevarande fall borde

ifrågakomma. Med hänsyn till såväl Weibulls långa tjänstetid och framstående

förtjänster som övriga i ärendet anförda omständigheter har utskottet

emellertid, om ock med tvekan, funnit sig böra tillstyrka beredande av pension

åt hans änka till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Enligt utskottets

mening torde likväl anledning saknas att i förevarande fall medgiva pensionens

utgående före ingången av nästkommande budgetår.

•Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning, må medgiva, att f. d. rektorn vid

lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp professorn

Kristian Oscar Mathias Weibulls änka Hilda Amalia

Weibull, född Åkerblom, må, från och med den 1 juli

1924 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver

änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension av åttahundra kronor.

bihang till riksdar/ens protokoll 192i. S samt. 22 höft. (\Tr 26.) 2

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

pension åt

leommissionslantmätaren

E. Noréns

ättled Ida

Motvind Norén.

Utskottet.

Ang.

pension

åt f. d. skogvdlctaren

C. A.

Gustafsson.

d) Under punkt 4:o av förevarande proposition har hemställts, att riksdagen

må medgiva, att kommissionslantmätaren Erik Noréns änka Ida Malvinct

Norén, född Törnblom, må fi’ån och med den 1 januari 1924 under sin

återstående livstid, så länge hon förbliver änka, från allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension av 300 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår huvudsakligen följande:

Kommissionslantmätaren Norén var född den 13 december 1828, konstituerades

till lantmäteriauskultant den 25 maj 1849 samt förordnades till vice

kömmissionslantmätare i Uppsala län den 5 mars 1855 och till kommissionslantmätare

i samma län den 16 januari 1863. Han utövade en mycket omfattande

verksamhet. Avsked från kommissionslantmätarbefattningen beviljades

Norén den 30 december 1893, varvid han tilldelades pension å allmänna

indragningsstaten till belopp av 1,600 kronor. Norén avled den 6 augusti

1904.

I det av Kungl. Maj:t den 5 juni 1863 utfärdade reglemente för civilstatens

pensionsinrättning hade, bland annat, föreskrivits, att kommissionslantmätare,

som önskade vinna inträde i pensionsinrättningen, skulle göra anmälan

därom hos direktionen före utgången av 1863, varjämte stadgats

skyldighet för delägare i pensionsinrättningen att erlägga bidrag till civilstatens

enskilda änke- och pupillfond. Då Norén underlåtit att göra dylik

anmälan, är hans änka icke berättigad till pension från civilstaten.

Därest kommissionslantmätaren Norén vunnit inträde i civilstatens pensionsinrättning,

hade hans änka för närvarande varit berättigad till en årlig pension

av följande belopp, förutom dyrtidstillägg:

pension efter sjätte klassen ................................................................ kronor 200

tillägg av 20 procent enligt beslut av civilstatens fullmäktige ... » 40

pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) angående

pensionstillägg åt vissa änkor och barn efter befattningshavare

i statens tjänst med flere..............................................>>___90

summa kronor 330.

Av handlingarna framgår vidare, att bouppteckningen efter kommissionslantmätaren

Norén utvisat så gott som ingen behållning, att änkan Norén

är medellös och följaktligen i stort behov av understöd, samt att hon fyllt

77 år eller uppnått en levnadsålder, som gör henne oförmögen att själv

nämnvärt bidraga till sitt livsuppehälle.

Enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat, är intet av hennes barn i tillfälle

att nämnvärt kunna bidraga till hennes uppehälle.

I övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har. utskottet ansett sig böra biträda

Kungl. Maj:ts förevarande förslag, varför utskottet hemställer, .

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj ds ifrågavarande

framställning.

10:o) I en inom första kammaren av herr Pers väckt motion nr 85 har

hemställts, »att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. skogvaktaren C. A.

Gustafsson i Bomhus en årlig pension av 1,000 kronor att utgå under hans

återstående livstid».

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 2ti.

19

I motionen har anförts, bland annat, följande:

Förre skogvaktaren C. A. Gustafsson i Bomhus föddes den ''20 augusti 1857

i Algutsboda socken i Småland. Från sitt tionde år tick lian deltaga i förvärvsarbete,

först i hemorten, sedan i Gävle och i skogarna i Hälsingland

och Dalarna. Vid 22 års ålder genomgick han Manna skogsskola och blev

därpå först arbetsförman vid Marma skjutfält och sedan, efter ett år, skogvaktare

hos Söderfors bruks aktiebolag, vilken plats han innehade under tiden

från 1881 till 1898.

Till avgången från skogvaktaretjänsten torde, förutom vacklande hälsa,

ha bidragit eu önskan att få ägna sig åt fri verksamhet för höjande av allmänhetens

intresse för skogsvården. Han medverkade någon tid i Gävlepressen,

och tog tillfällig anställning hos hushållningssällskapet i Gävleborgs

liiii som skogsplantör.

År 1901 övertog Gustafsson redaktörskapet av tidningen Skogvaktaren, vår

enda populära av privat person utgivna skogstidning. Han var då 44 år

gammal och alltså en i livet mognad man. De 23 år som förflutit sedan

dess har han ägnat åt en hängiven propaganda för väckande av allmogens

intresse för skogen och dess vård. Han har hållit föredrag om skogen i alla

Sveriges landskap med undantag endast för Gotland och Bohuslän. Tidvis

har han haft anställning hos skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap,

ibland har han varit kallad av föreläsningsföreningar, ofta har han rest för

organisation av skogssällskap eller skogvaktarnas sammanslutningar. Alltid

har han arbetat för en billig penning, vanligen 10 kronor om dagen, då han

på dagen samlat bönderna kring sig och gått med dem i skogen, påvisande

felen som begåtts och hur en bättre vård skulle åstadkommas. På kvällarna

har han hållit föredrag om skogsvården i skolhusen eller andra samlingslokaler

som kunnat stå till buds. I allt har Gustafsson enligt egna anteckningar

hållit 2,226 föredrag i skogssaken.

Han söker icke stoffera ut sig med någon lärd apparat. Utan förkonstling

talar han om sina erfarenheter och ger sina råd. Av sin tjänst i skogen,

av litteratur och umgänge med fackkunnigt skogsfolk och genom vidsträckta

resor inom och utom landet har han skaffat sig goda insikter, framförallt av

praktisk art. I sin verksamhet lägger han an på att väcka kärlek till och

hänförelse för vår svenska skog, alltså att påverka viljan till en god skogsvård.

Tidningen Skogvaktaren är ett anspråkslöst blad, som utkommer en gång

i månaden. Innehållet är hållet i en folklig ton, kortfattade uppsatser om

skogsvård, naturskildringar, mötesreferat från skogsorganisationer, men även

en och annan jakthistoria och gamla sägner. Han har arbetat upp den till

en betydande spridning. Utan varje offentligt anslag och på egen risk utgiver

Gustafsson alltjämt tidningen. Han är i bladet densamme som i talarestolen,

den enkle anspråkslöse mannen som har något på hjärtat, nämligen att intressera

för skogsvården, att höja känslan för naturen, och att rikta folkets blick

på de näringskällor som kunna utvecklas i vårt vida land genom klokt anlagt

arbete i skog och mark, på åker och äng.

Den föreningsverksamhet som Gustafsson satt i gång bland skogvaktare

och kronojägare har främst syftat till att höja känslan för kallet. Det arbete

som Gustafsson utfört på detta område måste skattas högt och har varit framgångsrikt.

Skogvaktaren är icke den illa tålde polismannen utan vägledaren

och rådgivaren, ofta vännen. Såväl skogvaktarnas som kronojägarnas organisationer

se i Gustafsson sitt föredöme.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Hu shållning ssällikapets

förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen

i Gävleborgs

län.

Ett sådant livsarbete, som det här skisserade, torde förtjäna att uppmärksammas

av riksdagen. Det är missionären som utan tanke på egen vinning

har i fri verksamhet lagt ned ett betydelsefullt arbete för en sak som är av

den största betydelse för landet. En visad erkänsla i form av en statspension

skulle uttrycka nationens tacksamhet för det ihärdiga arbete som Gustafsson

utfört i anspråkslösa förhållanden och under blygsamma former.

Över förevarande motion har statskontoret på framställning av utskottet

anbefallts avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet inhämtat

yttranden av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelsen

i nämnda län samt domänstyrelsen.

Från hushållningssällskapets förvaltningsutskott har meddelats följande:

»Enligt uttalande från person, som närmare varit i tillfälle följa skogvaktare

Gustafssons verksamhet under den tid han tjänstgjorde hos Gävleborgs

läns hushållningssällskap som skogsplantör, har från de mindre skogsägarnas

sida herr Gustafssons verksamhet mottagits med särdeles stort intresse. I

såväl praktisk handledning i skogsfrågor som vid exkursioner och i föredrag

anses han på ett lyckligt sätt anpassat sin undervisningsverksamhet till den

mindre skogsägarens behov av undervisning i skogsfrågor. Det anses ock

att på grund härav herr Gustafsson i hög grad bidragit till genomförandet

av det allmänna intresse för skogsvård, som numera är för handen ej minst

inom Gävleborgs län.»

Länsstyrelsen i Gävle har i ärendet anfört:

»Länsstyrelsen har rörande förre skogvaktaren Gustafsson inhämtat bland

annat, att han under år 1899 varit tillförordnad skogsrättare hos Gävleborgs

läns hushållningssällskap; att han under åren 1905—1906 tjänstgjort såsom

länsskogvaktare i Kopparbergs län samt därefter under några år såsom vandringslärare

hos skogsvårdsstyrelsen i samma län med huvudsaklig uppgift

att hålla föreläsningar om skogsvård ävensom att till mindre skogsägare

lämna råd och upplysningar rörande skogens vård och kultur; att han sedan

år 1899 inom rikets flesta provinser bedrivit en synnerligt livlig föreläsningsverksainhet

uti skogsfrågor av olika slag, att Gustafsson, vilken en tid

varit bosatt i Valbo socken i detta län, under ett 10-tal år varit ledamot av

nämnda sockens skolråd och därunder ivrigt verkat för bland annat anläggande

av skolträdgårdar, att han även i övrigt livligt och intresserat deltagit

i berörda kommuns angelägenheter och sålunda under minst 15 år

varit fattigroteföreståndare där i socknen: att Gustafsson efter Bomhus inkorpering

med Gävle stad likaledes verksamt deltagit i det offentliga livet där i

staden och att han sålunda varit ledamot av Gävle stadsfullmäktige under åren

1918—1922; att Gustafsson under ett 20-tal år varit ordförande i Svenska

skogvaktareförbundets centralstyrelse och under ett 30-tal år varit ordförande i

i Uplands och Gästriklands skogvaktareförening av samma förbund; att han

bildat ett flertal skogsodlingsföreningar inom skilda trakter av riket huvudsakligen

Dalarna och Småland; att han vidare på egen bekostnad och eget

initiativ huvudsakligen i skogsvårdsändamål företagit studieresor i Finland,

Byssland, Tyskland, Danmark och Norge.

Gustafssons synnerligen omfattande och livliga verksamhet i skogsvårdens

intresse synes hava varit präglad av ett djupt rotat nit och intresse för

saken.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

21

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit får länsstyrelsen

för sin del tillstyrka beviljandet av en årlig pension åt förre skogvaktaren

Gustafsson från Bomhus.»

Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande, att styrelsen, med hänsyn till den

verksamhet för skogsvårdens befrämjande, som skogvaktaren Gustafsson under

en lång följd av år bedrivit bland de breda lagren av vårt folk och särskilt

bland de mindre skogsägarna, ville beteckna det av motionären föreslagna

understödet såsom ett väl befogat erkännande från statsmakternas sida av

ett synnerligen hängivet och oegennyttigt samt för visso i många avseenden

fruktbärande arbete inom det svenska skogsväsendet.

Domänstyrelsen har därför tillstyrkt, att Gustafsson måtte under sin återstående

livstid tillerkännas ett årligt understöd av 1,000 kronor att utgå å

allmänna indragningsstaten.

För egen del har statskontoret yttrat följande:

»Såväl länsstyrelsen i Gävleborgs län som domänstyrelsen har tillstyrkt

beviljande av pension åt f. d. skogvaktaren C. A. Gustafsson, varom framställning

väckts i motionen nr 85/1, och har domänstyrelsen vitsordat, att

Gustafsson nedlagt ett synnerligen hängivet och oegennyttigt samt i många

avseenden fruktbärande arbete inom det svenska skogsväsendet. Riksdagen

har i en del fall beviljat pension åt personer, som på grund av i det allmännas

intresse nedlagt oegennyttigt arbete ansetts vara förtjänta därav.

Statskontoret vill sålunda erinra om 1921 års riksdags beslut angående pension

åt lappmannen J. O. Turi, samt åt smeden och fornforskare!! P. Edholm

(R. skr. 1921 nr 321 p. 17 och 18). Statskontoret anser sig böra framhålla,

att såväl Turi som Edholm befann sig i fattiga omständigheter, under

det att beträffande Gustafsson ej uppgivits, att han vore i behov av understöd.

Därest pension i trots härav anses böra beviljas Gustafsson, torde densamma

icke böra utgå förrän från och med med den 1 juli 1924 och ej

böra fastställas till högre belopp årligen än vad som tillerkänts envar av

ovannämnda Turi och Edholm eller 600 kronor, å vilket belopp dyrtidstillägg

ej må utgå.»

Det i förevarande motion väckta förslaget undandrager sig bedömande

efter de grunder, som vanligen pläga tillämpas vid beviljande av pension

eller därmed jämförligt understöd. Gustafsson har nämligen icke innehaft

någon anställning i statens tjänst, som från hans sida kan grunda anspråk

på pension av statsmedel. Riksdagen har emellertid i några fall berett personligt

understöd å allmänna indragningsstaten såsom uttryck av erkännande

för viss förtjänstfull verksamhet. För undvikande av betänkliga konsekvenser

måste uppenbarligen härvidlag stor varsamhet iakttagas. Med hänsyn

till Gustafssons uppoffrande och i vissa avseenden banbrytande arbete inom

ett för hela landet synnerligen betydelsefullt verksamhetsområde torde emellertid

här föreligga ett fall, där dylikt understöd synes böra medgivas. På

grund härav har utskottet funnit sig böra tillstyrka förslaget om beredande

åt Gustafsson av ett årligt understöd från allmänna indragningsstaten. Mot

Domänstyr

elsen.

Statskontoret.

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

det av motionären i sådant avseende föreslagna beloppet har utskottet icke

funnit anledning till erinran; dock torde särskild föreskrift böra meddelas,

att å detta belopp icke må utgå pensions- eller dyrtidstillägg. Understödet

synes böra beviljas från och med den 1 juli 1924.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 85,

må medgiva, att till förre skogvaktaren O. A. Gustafsson,

Bomhus, må från och med den 1 juli 1924 under

hans återstående livstid från allmänna indragningsstaten

utgå understöd till belopp av ett tusen kronor för år

räknat, dock utan rätt för honom att därå åtnjuta

pensions- eller dyrtidstillägg.

Stockholm den 20 mars 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Reservationer

vid punkten 6:o) (ang. pension åt förre soldaten A. V. Ragnar):

av herrar Bäcklund och Boven, vilka ansett, att utskottets yttrande och

förslag bort hava följande lydelse:

»Förra årets riksdag medgav, med anledning av Kungl. Maj:ts hemställan

i proposition 213 punkt 14, att indelte furiren vid Skaraborgs regemente

Carl August Thorsell finge från och med månaden näst efter den, under

vilken han erhölle avsked från sin anställning vid regementet, under

sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

till så stort belopp, att pensionen jämte vad honom kunde bliva tilldelat

från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till sammanlagt 600 kronor.

Thorsell hade förutom tjänsten som indelt soldat tjänstgjort under en

tid av 16 år i regementets matinrättning. För denna senare tjänst erhöll

han alltså en årlig förhöjning i pensionen, utöver vad som tillkom honom

från Vadstena krigsmanshuskassa, å 340 kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bunkoutskottets utlåtande Nr 26.

23

Såsom indelt soldat har Ragnar tjänat i 45 Va år, de senare åren som

korpral. Han har dessutom varit kommenderad till ständig tjänstgöring

vid regementet — murningsarbete — under tiden den 9 april 1915—12 maj

1921. Den 12 maj 1921 träffades Ragnar, under tjänstgöringen vid regementet,

av hjärnblödning med åtföljande förlamning i vänstra sidan, vilket

gjort honom till arbete oförmögen. Detta är med vederbörligt läkarintyg

styrkt. På grund av denna sjukdom måste Ragnar taga avsked från regementet

den 29 maj 1922.

Ordföranden i Stenstorps fattigvårdsstyrelse har intygat, att Ragnar är

sjuk och i behov av understöd samt att hans hustru till följd av sjukdom

är helt oförmögen att i någon mån bidraga till familjens uppehälle.

Ragnars höga ålder av 67 år, den i tjänsten iråkade sjukdomen, jämte

den därav föranledda oförmågan till arbete och fattigdomen, torde i och för

sig icke kunna enbart få vara avgörande vid bedömandet av den ifrågasatta

pensionsförhöjningen, utan bör, även med beaktande av dessa omständigheter,

den i statens tjänst innehavda tjänstetiden vara mest avgörande.

Den utförda tjänsten, utöver den indelte soldatens, berättigar visserligen inte

ensamt till pension, men då den utförts i sammanhang med den andra, synes

det icke strida mot den av riksdagen vedertagna praxis, att öka en redan

utgående pension.

Utskottet har icke kunnat dela motionärens uppfattning, att samma pensionsbelopp,

som utgår till omnämnde Thorsell, även skulle få uppbäras av

Ragnar. Men däremot har ansetts, att vissa billighetsskäl tala för, att även

Ragnar måtte tillerkännas en förhöjning i pensionen, utöver vad som nu

tillkommer honom från Vadstena krigsmanshuslcassa och invalidhusfonden,

för den tid han varit anställd i ständig tjänst vid regementet och i förhållande

därtill. Då Thorsells tjänstetid var 16 år och Ragnars icke uppgår till

mer än något över 6 år, så torde den senares pensionsförhöjning böra sättas

i förhållande till den förstnämndes erhållna årliga pensionsförhöjning å 340

kronor. Ragnar skulle därigenom komma att tillerkännas sex sextondelar

av 340 kronor = 127 kronor 50 öre, vilket utskottet anser lämpligen bör

avrundas till 125 kronor i årlig pensionsförhöjning.

Motionärens anhållan, att pensionsförhöjningen skulle utgå från avskedstagandet,

anser sig utskottet icke böra förorda.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 67,

må medgiva, att förre indelte soldaten vid Skaraborgs

regemente Anders Vilhelm Ragnar må från och med den

1 januari 1924 under sin återstående livstid å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension till så stort

belopp, att pensionen jämte vad honom är tilldelat från

Vadstena krigsmanshuslcassa och invalidhusfonden uppgår

till sammanlagt 400 kronor.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

vid punkten 9:o c) (ang. pension åt f. d. rektorn vid lantbruks- och

mejeriinstitutet vid Alnarp K. O. M. Weibulls linka Hilda Amalia Weibull):

av herr Boven, som yrkat avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Stockholm. Isaac Marctis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:108 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. a1 i texten