Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

1924-05-09 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:49, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Sr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 9 inaj 1924 kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen

med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och

5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända.

I en till riksdagen avlåten, den 14 sistlidna mars dagtecknad proposition

nr 94, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, bar Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att antaga

följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj

1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 4.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,

bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål

undergått, eller efter värdering (hypoteksvärdering), som må kunna verkställas

antingen å marken av därtill utav hypoteksföreningens styrelse utsedda

personer, eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen;

och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i

§ 14 här nedan omförmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna

om värdering å marken och efter sig företeende omständigheter bestämma

lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda

sätt utrönta värde.

Bihang til! riksdagens protokoll 1924. S sand. 41 höft. (Nr 49.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

§ 5.

Vid bestämmande enligt nästföregående paragraf av det värde, i förhållande

vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke

åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning;

och må vid värdets bestämmande genom värdering med ledning

av förefintliga handlingar ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana,

som med minst tio procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering

å marken.

Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av

de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket,

vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

I åberopade statsrådsprotokollet lämnas till eu början viss redogörelse för

Sveriges allmänna hypoteksbank och hypoteksföreningarna i riket, deras

uppgifter m. m. (sid. 3—5).

Vidare omnämnes, att de s. k. fastighetskreditsakkunniga i ett den 14

oktober 1922 avgivet betänkande framlagt förslag angående höjning av

maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten m. m.

Över nämnda betänkande har lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande,

varjämte fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt allmänna

hypoteksbanken, vilka beretts tillfälle att däröver avgiva yttranden, inkommit

med tillstyrkande sådana. Något förslag i anledning av detta betänkande

förelädes emellertid icke 1923 års riksdag.

Betänkandet innehöll förslag i två särskilda hänseenden, nämligen dels

om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning till

60 procent från nuvarande 50 procent av det på visst sätt bestämda fastighetsvärdet,

dels ock om viss ändring av sättet för nämnda värdes bestämmande,

i så måtto att detta skulle kunna beräknas genom särskild av

vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar företagen

s. k. överslagsvärdering.

Angående den senare frågan anförde de sakkunniga, bland annat, följande.

Ett behov av värdering kunde med de nuvarande fastighetstaxeringsbestämmelserna

uppkomma i ett större antal fall än tidigare. Då man, bland

annat, hade att räkna med att taxeringsvärdet (jordbruksvärdet) i många

fall kunde bliva för lågt för att läggas till grund för belåningen, men det

skulle bliva för betungande särskilt för de mindre jordbruken, om man

allmänt krävde hypoteksvärdering, hade sakkunniga funnit sig böra söka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr in.

bereda möjlighet för länesökande att utan dylik värdering erhålla högre län

än som skulle vara möjligt på grundval av taxeringsvärde (jordbruksvärde).

Do sakkunniga uttala vidare följande:

»Den anordning, som de sakkunniga härvidlag vilja föreslå, hava de

kunnat anknyta till den inom flertalet hypoteksföreningar tillämpade metoden

att vid prövning av låneansökan kontrollera taxeringsvärdet, resp.

hypoteksvärderingsvärdet genom att på grundval av arealbevis och tillgängliga

uppgifter samt inom ramen av gällande värderingstariffer verkställa

en överslagsberäkning av den till belåning anmälda fastighetens värde.

Denna överslagsberäkning synes de sakkunniga utan fara kunna direkt läggas

till grund för belåning, ty, under förutsättning att vederbörande styrelse

vid beräkningens verkställande såvitt möjligt håller sig på den säkra sidan,

synes en dylik anordning icke behöva innebära någon egentlig risk.

Såsom de sakkunniga framhållit, är detta tillvägagångssätt motiverat

främst av hänsynen till de mindre fastigheterna, och det kunde därför ligga

nära till hands att begränsa anordningen till att gälla endast dem. Emellertid

visar det sig, att man pa grund av de skiftande förhållandena i landets

olika delar — särskilt olikheterna mellan tättbebyggda, skogfattiga trakter

a ena sidan och glestbebyggda, skogrika sådana å den andra — stöter på

oövervinneliga svårigheter, om man vill söka draga upp sådana gränser

härvidlag, som utan olägenhet kunna givas författningsbestämmelsers bindande

form. För att anordningen skall bliva nöjaktigt smidig, bör det därför

anförtros åt hypoteksbankens delägare att i samband med bestämmandet

av värderingstariffer — för hypoteksvärdering och för överslagsvärdering —

även besluta, om och huru gränser för överslagsvärderings användning inom de

olika hypoteksföreningarna böra dragas. De sakkunniga förmena, att man

når fullt betryggande resultat genom att åt hypoteksinstitutionen själv överlämna

att bestämma i detta hänseende. — Vid överläggningarna inom de

sakkunniga har även ifrågasatts, huruvida icke en gräns för långivning på

grundval av överslagsvärdering borde bestämmas antingen på det sätt, att

överslagsvärderings belopp i intet fall Ange överstiga egendoms sammanlagda

taxeringsvärde, eller ock sa, att sagda belopp Ange uppgå till förslagsvis

högst SO å 90 procent av vad som vid hypoteksvärdering med användande

av maximivärden kunde ernås. De sakkunniga, som givetvis

förutsätta, att man vid överslagsvärdering under inga förhållanden skall

komma till högre belopp än vid en hypoteksvärdering, hava emellertid med

hänsyn till de jämförelsevis få fall, det här torde röra sig om, och till de

föfutberörda svårigheterna att utan olägenhet kunna uppdraga hela landet

avseende gränser icke ansett sig böra föreslå införande av någon författningsbestämmelse

härom. Även denna fråga bör, enligt de sakkunnigas

mening, kunna överlämnas till hypoteksinstitutionens eget avgörande.

I anslutning till det nu anförda vilja de sakkunniga upptaga till särskild

prövning frågan om i vad mån värdet av växande skog enligt gällande

bestämmelser må ingå i egendoms taxeringsvärde, då detta lagts till grund

för ansökan om lån, ett spörsmål, beträffande vilket en viss oklarhet gjort

sig gällande. Spörsmålet avser närmast tolkningen av § 5 i kungl. förordningen

den 10 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteks- *

föreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Enligt nämnda stadgande skall vid bestämmandet av det värde, i förhållande

vartill enligt § 4 i förordningen lån å egendomen må meddelas, endast

jordvärdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan från egendomen

skiljas, tagas i beräkning. Och i sistnämnda paragraf talas om, att beloppet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

av lån må bestämmas antingen efter egendomens bevil lningstaxering eller

efter särskild värdering. Den uppfattningen har nu framkommit, att den

i § 5 meddelade regeln skulle vara att tillämpa endast, då hypoteksvärderingsvärde

men icke då taxeringsvärde lagts till grund för låneansökningen,

varav skulle bliva en följd, att i det senare fallet egendomens belåningsvärde

skulle komma att formellt baseras på ett värde, som jämväl omfattade

byggnader och växande skog, under det att belåningsvärdet reellt skulle

grundas på en av styrelsen gjord kontrollvärdering, företagen på liknande

sätt, som avses för den av de sakkunniga föreslagna överslagsvärderingen.

Den motsatta uppfattningen går ut därpå, att från taxeringsvärdet bör avdragas

vad som kan antagas belöpa å förmögenhetsobjekt, som kunna från

fastigheten skiljas, och att sålunda maximum för det värde, i förhållande

vartill lån må meddelas, är, då taxeringsvärde åberopas, det på nyssberörda

sätt reducerade taxeringsvärdet. Att ifrågavarande förordning med den

förra uppfattningen skulle bliva inkonsekvent, ligger i öppen dag, och redan

denna omständighet innefattar givetvis ett vägande skäl mot att godkänna

berörda uppfattning. Därtill kommer ej blott att förordningens ordalag

avgjort strida mot densamma utan även att man vid formuleringen av förordningens

nuvarande text — enligt vad i motiveringen uttryckligen angives

— just avsåg att giva uttryck åt den senare av de här omförmälda

uppfattningarna. Under sådana förhållanden synes någon tvekan icke kunna

råda om att denna senare uppfattning är den riktiga.

Nyssberörda spörsmål har fått ökad betydelse i följd av de ändringar,

som genom kungl. förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering

1922 genomförts i avseende a taxering av jordbruksfastighet. Medan enligt

iildre taxeringsbestämmelser för varje sådan fastighet skulle upptagas ett

gemensamt taxeringsvärde för allt, som enligt lag är att hänföra till den

fasta egendomen, skall taxeringen enligt nyssnämnda förordning ske på

sådant sätt, att jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde

redovisas vart för sig. Därvid förstås med jordbruksvärde fastighetens värde

för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten

hörande mark, med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och

industri värde det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Den uppdelning

av taxeringsvärdet, som med hänsyn till skogsvärdet författningsenligt skall

ske vid beviljande av hypotekslån, göres sålunda numera redan vid själva

taxeringen. Emellertid har det vid tillämpningen av 1921 års förordning

visat sig, att taxeringsmyndigheterna på sina håll vid det äldre taxeringsvärdets

uppdelning satt skogsvärdet relativt högt och i allt fall högre än

det belopp, vartill detsamma vid hypotekslåns beviljande beräknats. Härav

blir åter en följd, att vid en eventuell förnyelse av äldre län vederbörande

fastighetsägare icke utan hypoteksvärdering kan erhålla samma lånebelopp

som förut, ja fall hava till och med förekommit, i vilka det äldre lånebeloppet

icke skulle kunna erhållas ens om lånegränsen höjdes till 60 procent

av egendomsvärdet. Ett dylikt resultat kan givetvis icke anses tillfredsställande.

Godtages emellertid den av de sakkunniga ovan förordade anordningen

att vid sidan av taxerings- och hypoteksvärderingsvärdena såsom

, beräkningsgrund godkänna det värde, vartill hypoteksförenings styrelse på

grundval av arealbevis och värderingstariffer finner sig böra upptaga egendomen,

bortfaller den nyss berörda svårigheten.»

I en till chefen för finansdepartementet ställd, den 14 december 1923

dagtecknad skrivelse har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank

anfört i huvudsak följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Då fastighetskreditsakkunnigas förslag ej föranlett proposition till 1923

års riksdag, hade hypoteksbankens delägare i juni 1923 uppdragit åt bankstyrelsen

att vidtaga de åtgärder, som styrelsen kunde finna lämpligast för

att frågan måtte så snart som möjligt erhålla en tillfredsställande lösning.

Sedan i anledning härav bankens verkställande direktör i frågan utarbetat

en vid skrivelsen fogad promemoria angående motiven för de ifrågasatta

ändringarna, hemställde styrelsen, att departementschefen ville ägna ifrågavarande

sakkunnigeförslag sin synnerliga uppmärksamhet samt föreslå

Kungl. Maj:t att till 1924 års riksdag avlåta proposition i ämnet, därvid

framställning syntes böra göras om antagande av den nya belåningsgrunden

även för den händelse att hypoteksföreningarnas belåningsrätt ansåges icke

kunna utsträckas utöver nuvarande procent av egendomens värde.

I den av bankstyrelsen åberopade promemorian framhållas, bland annat,

följande synpunkter. Hypoteksvärdering enligt nuvarande bestämmelser

innebure ett lika vidlyftigt som dyrbart förfarande, varför det i endast

jämförelsevis få fall kunde komma till användning. Särskilt betungande

bleve förfarandet för de mindre låntagarna, vilka i sparbanker och andra

penninginrättningar kunde få lån utan motsvarande kostnad. Hypoteksvärderingen

vore alltså icke ägnad att ersätta en »överslagsvärdering».

Erfarenheten inom hypoteksinstitutionen pekade bestämt därhän, att de på

grund av de ändrade taxeringsbestämmelserna försämrade lånemöjligheterna

i avsevärd grad minskat tillförseln av nya lån och försvårat konkurrensen

med andra långivare, och detta trots vissa lätt påvisbara fördelar hos

hypotekslånen. Hos fackmännen vore man numera på det klara med att

införande av s. k. överslagsvärdering vore ett nödvändigt komplement till

det nuvarande taxeringsförfarandet, och att det skulle fullständigt råda bot

för de mer och mer sig hopande svårigheterna. Då en tillbakagång för

hypoteksinstitutionen medförde ökad risk även för staten på grund av dess

garanti, måste det ligga i statens intresse att motverka en sådan tillbakagång.

Fara för ett medgivande att anställa överslagsvärdering funnes icke.

Hypoteksinstitutionen hade hittills i över 60 år skötts på ett sätt, som aldrig

— vad soliditeten beträffade — blivit föremål för anmärkningar från något

håll. Under hela denna tid hade institutionen fritt fått bestämma villkoren

(tarifferna) för hypoteksvärderingar utan annan kontroll än den, som läge

hos det allmännas representanter i hypoteksbankens styrelse och revision.

Denna kontroll skulle alltjämt utövas även beträffande villkoren för överslagsvärderingar.

Dessutom torde det ligga minst lika mycket i låntagarnasdelägarnas

intresse som i statens, att institutionens soliditet ej äventyrades,

då ju låntagarna gemensamt ansvarade för hypoteksbankens skuld.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:

»Den i fastighetskreditsakkunnigas betänkande avhandlade frågan om en Depaitementsliöjning

av belåningsgränsen för liypoteksföreningarna från 50 till 60 procent cheftn''

av egendomsvärdena är jag ej beredd att nu taga ställning till. Däremot

synes mig mycket starka skäl tala för att omedelbart tillmötesgå kravet på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

K

införande av vad de sakkunniga benämnt »överslagsvärdering» vid sidan av

den redan förekommande hypoteksvärderingen.

Anledningen till att de numera gällande bestämmelserna om fastighetstaxering

åstadkommit det resultatet, att belåningsmöjligheterna faktiskt i

vissa fall försämrats, torde företrädesvis ligga i metoden för taxering av

skog. Denna sker nämligen efter ett slags schablon, i det hela skogens

värde anses utgöra sammanlagda värdet av den beräkneliga medelavkastningen

för ett visst antal år, samt att själva skogsmarkens värde alltid anses

motsvara sammanlagda medelavkastningen för tre år. Detta markvärde redovisas

ej särskilt i taxeringslängderna utan ingår i det s. k. jordbruksvärdet,

medan den växande skogens värde upptages särskilt såsom s. k. skogsvärde.

Sistnämnda värde får otvivelaktigt ej medräknas vid bestämmande av hypoteksbelåningen.

Den del av jordbruksvärdet, som representerar skogsmarkens

värde, är emellertid i många fall avsevärt lägre än det värde, som er hålles

vid tillämpning av de tariffer, som finnas fastställda för hypoteksvärdering,

något som synes helt naturligt med hänsyn till taxeringsmetodens avsiktliga

schablonmässighet.

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt

syfte att under växlande konjunkturer bereda möjlighet för en primärkredit

åt jordbruket på billiga villkor till fromma för denna närings räntabilitet,

är uppenbarligen, att de penningmedel, som anskaffas för ändamålet, erhålla

en fast placering. Det är därför ett allmänt intresse av vikt, att institutionen

bevaras i sådan form, att dess bistånd även i fortsättningen betraktas såsom

en fördel av landets jordbrukare.

All hänsyn bör fördenskull enligt min mening tagas till hypoteksbankens

erfarenhet om en försämring av läget på grund av det i verkligheten ändrade

underlaget för egendomsvärdenas bestämmande. Det synes mig ock

rimligt, att botemedlet sökes i en modifiering av metoden för värdenas bestämmande.

Vad fastighetskreditsakkunniga i sådant avseende föreslagit och

hypoteksbankens styrelse nu livligt tillstyrkt, nämligen medgivande av särskild

värdering utan förrättning på stället synes mig ej böra giva anledning

till erinran. I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank

ävensom i förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,

saknas i själva verket uttrycklig föreskrift, att värdering skall ske på stället.

Ehuru en ändring i bestämmelserna sålunda måhända strängt taget ej kan

anses nödvändig, förefaller det mig klokast, att avsikten att åstadkomma en

ändring i praxis kommer till tydligt uttryck i de nämnda förordningarna.

Fastighetskreditsakkunniga hava diskuterat möjligheten att i förordningarna

fastställa en högsta gräns, som vid s. k. överslagsvärdering ej finge överskridas.

De sakkunniga hava emellertid stannat för att ej avgiva något förslag

i dylikt syfte, under framhållande, att denna frågas lösning kunde överlämnas

åt hypoteksinstitutionen. Ehuru jag delar de sakkunnigas uppfattning, att

hypoteksinstitutionens hittillsvarande verksamhet motiverar ett fullt förtroende

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49. 7

för institutionens ledning, anser jag det emellertid — ej minst med hänsyn till

innehavarna av hypoteksbankens obligationer — önskvärt, att handhavandet

av det enklare värderingsförfarandet kringgärdas med en garanti från statsmakternas

sida. En sådan garanti synes mig lämpligast böra åstadkommas

på det sätt, att vid värdering med ledning av förefintliga handlingar ej må

tillämpas högre tariffer än sådana, som med minst 10 procent understiga de

tariffer, vilka tillämpas vid värdering å marken.

Slutligen ber jag få erinra, att de förordningar, varom nu är fråga, icke

hava karaktär av lagstiftning i egentlig mening utan äro att betrakta såsom

av statsmakterna fastställda reglementen för hypoteksinstitutionens verksamhet.

Ändringar erfordras allenast i förordningen angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända.»

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt

syfte att under växlande konjunkturer på billiga villkor bereda möjlighet

för en primärkredit åt jordbruket är, såsom också i statsrådsprotokollet

framhålles, uppenbarligen, att för ändamålet anskaffade penningmedel

erhålla en fast placering. Det torde därför vara av stor betydelse, att

institutionen bevaras under sådana former, att dess bistånd allt fortfarande

av landets jordbrukare anses vara till verklig fördel. Erfarenheten inom hypo*

teksinstitutionen synes emellertid hava givit vid handen, att, sedan på grund

av de ändrade taxeringsbestämmelserna lånemöjliglieterna försämrats, fastighetsägarnas

möjlighet att erhålla billig primärkredit därigenom avsevärt

minskats. Såsom de sakkunniga framhålla, skulle enligt äldre taxeringsbestämmelser

för varje jordbruksfastighet upptagas ett gemensamt taxeringsvärde

för allt, som enligt lag vore att hänföra till den fasta egendomen.

Enligt den år 1921 antagna förordningen om allmän fastighetstaxering

1922 skall åter taxeringen verkställas på det sätt, att jordbruksvärde,

skogsvärde samt tomt- och industrivärde redovisas vart för sig. Med

jordbruksvärde förstås fastighetens värde för jordbruk med binäringar

ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten hörande mark,

med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och industrivärde

det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Anledningen till att

de sålunda förändrade taxeringsbestämmelserna faktiskt i vissa fall kommit

att försämra belåningsmöjligheterna torde säkerligen vara att söka i den

metod, som tillämpas vid taxering av skog och för vilken närmare redogöres

i propositionen.

Den erfarenhet om en försämring av läget, som gjort sig gällande inom

hypoteksbanken, synes väl motivera, att särskilda åtgärder vidtagas, vilka

äro ägnade att råda bot för de anmärkta olägenheterna. De sakkunniga

hava i sådant avseende föreslagit, att särskild värdering skulle få ske

efter vissa angivna grunder utan förrättning på stället. Mot en dylik

modifiering av sättet för värdets bestämmande torde icke vara något att

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

erinra, liksom icke keller mot att handhavandet av det ifrågasatta enklare

värderingsförfarandet erhåller den garanti från statsmakternas sida, som

ligger i den föreslagna begränsningen av de värderingstariffer, vilka

komma att tillämpas. Utskottet har således i allt funnit sig böra förorda

Kungl. Maj:ts förslag.

Av utredningen i ärendet framgår emellertid vidare, att de sakkunniga

i sitt ovan omförmälda betänkande ansett sig böra föreslå en höjning av

gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning från 50 till 60 procent

av egendomens värde. Detta förslag synes utskottet vara värt allt beaktande

såsom en åtgärd, vilken lärer vara ägnad att ytterligare utveckla

den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet. Det må i detta

sammanhang erinras, hurusom speciellt i våra grannländer Danmark och

Norge den övre gränsen för nämnda kredit utgör vad de sakkunniga föreslagit

eller 60 procent av egendomsvärdet. Även i åtskilliga andra länder

har denna gräns satts ej oväsentligt högre än här i Sverige. Utskottet

anser sig därför böra uttala önskvärdheten av att förslag i berörda avseende

snarast möjligt förelägges riksdagen.

Såsom förut erinrats, frånskiljes numera vid taxering från det sammanlagda

taxeringsvärdet å egendomen värdet av växande skog. Vid sådant

förhållande och då det synes utskottet angeläget att bereda möjlighet för

fastighetsägare, som å sin egendom har dylik skog, att jämväl kunna

utnyttja densamma för kreditändamål, torde utredning oek böra verkställas,

vilka åtgärder lämpligen må vidtagas i syfte att växande skog

må kunna belånas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 94

må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 9 maj 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av törsta kammaren: herrar Gustafsson, K. J. -4.. Lindleij, Björnsson, Enhörning,

Vindahl, Johansson i Friggeråker, Ber ge och Bondeson;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Borggren,

Bäcklund, Lavin, Bgberg, Lorichs och Jönsson i Fridhill.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:216 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 18,90 an s. 6 i texten