Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av samma grad, dels ock höjda pensioner åt pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, som pensionerats enligt äldre bestämmelser.

1924-05-13 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:50, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av samma grad, dels ock höjda pensioner åt pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, som pensionerats enligt äldre bestämmelser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1924 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner

i vissa fall åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av

samma grad, dels ock höjda pensioner åt pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst, som pensionerats

enligt äldre bestämmelser.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 154 har herr Fjellman hem- II: 154.

ställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke f. d. statens befattningshavare,

som inbetalt lika mycket i pensionsavgifter och äro av samma grad,

skulle kunna tillerkännas samma pensionsförmåner, oavsett tidpunkten när

de avgått».

Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande.

»Vid flera tillfällen har önskemål uttalats, att tjänstemän av samma grad

rätteligen borde tillerkännas samma pension. Vid behandling av dyrtidstillägget

för pensionärer under föregående års riksdag var frågan senast uppe,

men anmärktes då, att det antagligen skulle bli för stora kostnader för statsverket.

De befattningshavare, som på grund av ålder eller eljest tvingats att avgå

exempelvis före ingången av år 1919, åtnjuta betydligt lägre pension än befattningshavare,

som avgått efter nämnda tidpunkt. Detta synes mig orättvist,

ty två tjänstemän av samma grad, varav den ene avgått strax före och den

andre strax efter berörda tidpunkt, får man väl antaga hava ungefär samma

levnadsbehov. Orättvisan blir ännu större, när det förhållandet inträffar, att

den äldre pensionären inbetalat tillhopa lika mycket eller mera i pensionsavgifter

än den yngre. Så till exempel har man meddelat mig, att en den

1 maj 1912 pensionerad lokomotivmästare inbetalt i pensionskassan tillhopa

2,588 kronor 56 öre, men uppbär i pension endast 2,560 kronor, då en den

1 oktober 1921 pensionerad lokomotivmästare inbetalt ett mindre belopp till

pensionskassan eller 2,258 kronor 89 öre, men i pension uppbär 3,230 kronor

eller 670 kronor årligen mer än den förre. Vederbörande pensionskassa är

kanske i tillfälle att bestyrka detta. Orsaken till ovanrelaterade missförhållande

beror på, att de äldre pensionärerna i regel blevo ordinarie befattningshavare

vid tidigare ålder, varför de ha flera tjänsteår än de yngre befattningshavarna,

varunder de inbetalt sina pensionsavgifter.»

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 sand. 42 höft. (Nr 50.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottds utlåtande Nr 50.

11:161. Vidare har i en inom samma kammare av herr Olsson i Kalmar jämte

fyra andra av kammarens ledamöter väckt motion nr 161 hemställts, »att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

taga i övervägande, huruvida f. d. befattningshavare i statens tjänst, pensionerade

enligt äldre bestämmelser, må kunna få sina pensioner höjda till

samma belopp, som utgå till sådana befattningshavare, pensionerade efter

senaste bestämmelser, samt till riksdagen inkomma med den framställning,

som av nämnda undersökning kan föranledas».

I motiveringen anföra motionärerna följande.

»Vid tid efter annan vidtagen höjning av de till statens tjänstemän utgående

avlöningarna hava de pensionstagare, som avgått ur tjänsten före

nämnda avlöningsförhöjningars inträdande, oftast förbisetts. Den pension,

som tilldelats dem, har betraktats som en gång för alla till beloppet bestämd.

Att den sänkning av penningvärdet, som framkallat löneförhöjningen, även

berört pensionstagarna, hava dock dessa på det kännbaraste fått erfara, på

samma gång deras förvisso berättigade önskan att i någon mån erhålla kompensation

för penningvärdets fall rönt ringa eller ingen förståelse.

Beträffande krigsmakten är detta så mycket märkligare, som minst halva

antalet av dess pensionstagare icke äro pensionstagare i egentlig mening,

utan såsom tillhörande arméns eller flottans reserv stå till försvarsväsendets

förfogande icke blott i krig utan även i fredstid. Av pensionstagare, pensionerade

innan de nu för krigsmakten gällande bestämmelserna av 1877 trädde

i kraft, finnas väl numera inga i livet, men däremot ett flertal senare pensionerade,

som icke kommit i betraktande vid de löneförbättringar, som ägt

rum 1902—1903, 1918 och 1921. I sammanhang med dessa löneförbättringar

ägde visserligen en ökning av pensionerna rum, men denna kom endast dem

till godo, som efter tiden för löneregleringarna erhöllo pension, icke de redan

förut pensionerade. Följden härav har blivit, att pensionerna nu utgå med

icke mindre än fyra eller fem olika belopp till officerare och underofficerare

i samma grad, vilka haft samma tjänstgöring och erlagt lika stora pensionsavgifter

men blivit pensionsberättigade vid olika tider. En kapten (av 1 klass)

uppbär sålunda i pension 2,240: — kronor, om han avgått ur tjänsten före

1903, men 2,720: — kronor, om han avgått under tiden 1903—1917. År 1919

infördes en pensionsförbättring, utgående med halvt belopp för de under 1918

avgångna, men med helt för de 1919 och senare avgångna. De förra fingo

3,355: — kronor, de senare 3,990: — kronor. För majorer utgöra pensionsbeloppen

2,800: —, 3,200: —, 3,850: — och 4,500 — kronor, och för de 1922

och senare avgångna har tillkommit ett femte belopp med 4,700: — kronor.

För fanjunkare utgöra beloppen 870: —, 1,000: —, 1,625: — och 2,250: —

kronor, för sergeanter (av 1 klass) 720: —, 900: —, 1,405: — och 1,910: —

kronor. Då dyrtidstillägget utgår med viss procent av pensionsbeloppet, blir

skillnaden mellan de belopp, som tillkomma pensionstagarna i samma grad

med samma fullgjorda tjänstgöring och samma inbetalda pensionsavgift, ännu

större.

Envar måste finna en sådan behandling av äldre pensionstagare obillig.

Upprepade gånger har även önskan om rättelse framförts, senast och beträffande

armén genom en av dess fullmäktige sistlidne höst gjord framställning

till Kungl. Maj:t. Att Kungl. Maj:t även beaktat frågan framgår av den proposition

angående pensionstillägg, som framlades för riksdagen 1922, och som av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande. Nr 50.

3

denna riksdag bifölls. Tillägget gällde dock endast pensionstagare med mindre

pension än 2,500: — kronor och fördelades i tre belopp om 180: —, 120: — och

60: — kronor. Men åtgärden vittnar dock om Kungl. Maj:ts och riksdagens

insikt om det berättigade i de äldre pensionstagarnas krav.

Enahanda berättigade önskan att ernå skälig pensionsförhöjning för äldre

pensionstagare gör sig gällande även bland andra tjänstemannagrupper. Här

må endast hänvisas till tullkommissionens skrivelse den 24 februari 1920 (1914

års tullkommissions betänkande III, sid. 110), varur må anföras följande:

'' Såsom en angelägenhet av största vikt vill kommissionen slutligen framhålla,

att snarast möjligt göres något jämväl för redan pensionerade tjänstemän.

Dessa, vilka hava fått sin pension bestämd under en tid, då penningvärdet

var väsentligt högre än det nuvarande, äro nämligen trots beviljat

dyrtidstillägg nu försatta i en ytterligt bekymmersam belägenhet. Kommissionen

kan ej finna annat, än att varje reglering av lönerna, som vidtages i

följd av levnadskostnadernas stegring, också bör följas av en liknande reglering

av utgående pensioner, helst automatiskt, på det sätt att äldre pensionstagare

utan vidare komma i åtnjutande av samma pension, som för framtiden

fästes vid respektive befattningar.»

Även kan erinras därom, att 1920 års statstjänstemannakongress i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställde om vidtagande av åtgärder, till ordnande av

pensionerna på sådant sätt, att en pensionerad tjänstemans pension höjdes

samtidigt med höjningen av avlöningen å den tjänst, på vilken han blivit

pensionerad.»

Båda ifrågavarande motioner hava för förberedande behandling hänvisats

till bankoutskottet.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Kungl. Maj:ts proposi- utskottet.

tion (nr 327) till 1921 års riksdag* angående dyrtidstillägg åt f. d. befattnings- Föregående

havare i statens tjänst m. fl. pensionärer, erinrade vederbörande departements-^^^gan^om

chef, att frågan om en allmän, mera varaktig reglering av pensionerna för så: höjning av

väl f. d. befattningshavare i statens tjänst som ock änkor och barn efter be- äldre pen''

„ sioner.

fattmngshavare i statens tjänst på senare tider vid mera än ett tillfälle varit

på tal. Sålunda hade spörsmålet genom enskilda motioner dragits under riksdagens

prövning. 1920 års riksdag hade i skrivelse (nr 432) till Kungl. Maj:l

anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån en lämplig

pensionsförhöjning kunde beredas sådana statstjänares änkor, vilka uppbure

låga pensioner och styrkte sig vara i behövande omständigheter, samt

därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Härjämte hade tid efter annan till Kungl. Maj:t från f. d. befattningshavare

i statens tjänst inkommit framställningar, avseende förhöjning av utgående

pensioner.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs under hösten 1920 åt

statskommissarien friherre C. A:son Leijonhufvud att verkställa en förberedande

utredning i ämnet, och överlämnade denne till fullgörande härav till

chefen för finansdepartementet en promemoria rörande förevarande spörsmål.

I denna promemoria, som behandlar frågan om pensionsreglering för dels

f. d. befattningshavare i statens tjänst, dels ock änkor och barn efter sådana

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

befattningshavare, meddelas till en början uppgifter å antal och belopp av

den 30 juni 1920 till f. d. befattningshavare utgående pensioner, vilka uppgifter

bearbetats och sammanställts i en uti propositionen intagen tabell. Av

denna framgick, att vid angivna tidpunkt utgingo till inalles 8,699 f. d. befattningshavare

i statens tjänst pensioner till sammanlagt belopp av 12,611,794

kronor.

Beträffande spörsmålet om en eventuell pensionsreglering för f. d. befattningshavare

i statens tjänst anföres i promemorian — efter erinran om åtskilliga

olika framställningar rörande höjning av dessa f. d. befattningshavares

pensioner — följande:

»Pensioneringen av befattningshavare i statens tjänst är så anordnad, att

pensionen i regel avpassas i visst förhållande till den avlöning, som uppbäres

vid avgången; och den sålunda beviljade pensionen åtnjutes med oförändrat

belopp under återstående livstiden, oberoende av att avlöningen för den befattning,

varifrån avgång ägt rum, genom lönereglering under tiden blivit mer

eller mindre förändrad. Såsom städse framhållits vid de tillfällen, då fråga

väckts om förhöjning av redan utgående pensioner, måste den statstjänare,

som vid avgången från sin tjänst kommit i åtnjutande av pension till belopp,

vartill då gällande författningar och avlöningsstater gåvo anledning, anses

icke hava något som helst befogat anspråk på ytterligare underhåll av staten.

Vid denna princip har det ansetts vara av stor vikt att fasthålla; och bortsett

från några få fall, där på grund av personliga omständigheter eller andra

särskilda förhållanden pensionsförhöjning beviljats, har avvikelse från nämnda

princip icke förekommit i fråga om statstjänare under annan form än såsom

tillfälligt understöd att efter prövning av behovet i varje särskilt fall utgå till

pensionärer med särskilt små pensionsbelopp, som avpassats efter äldre stater

eller äldre pensioneringsgrunder, som sedermera ändrats såsom ledande till

för låga pensioner. Sådana tillfälliga understöd, avsedda att uppbringa pensionsbeloppet

till 500 kronor, hava sedan flera år uttgått till vissa pensionerade

underofficerare; och även vissa f. d. kronojägare, f. d. förrådsvaktmästare

m. fl., vilka åtnjuta pensioner enligt äldre bestämmelser, hava erhållit dylika

tillfälliga understöd att efter fastställda grunder utgå under förutsättning

att behovet styrkes. Att icke ens i sådan form en reglering av redan beviljade

pensioner ansetts sakna sina betänkliga sidor såväl ur principiell synpunkt

som med hänsyn till konsekvenserna framgår av dåvarande finansministerns

uttalande till det vid propositionen nr 174/1907 angående tillfälliga

understöd åt avskedade underofficerare vid armén fogade utdrag av statsrådsprotokollet

över lantförsvarsärenden för den 19 april 1907.

Sedermera har ju, då dyrtiden för några år sedan började bliva alltmer

tryckande, den principiella ståndpunkten icke ansetts få utgöra hinder för att

med statsmedel bispringa statens pensionerade f. d. befattningshavare; och

har dyrtidstillägg i alltjämt ökad omfattning beviljats dessa pensionärer. Efter

det förevarande underdåniga framställningar om pensionsförhöjning ingivits,

har genom 1920 års riksdags beslut en ytterligare förbättring av det pensionärerna

tillkommande dyrtidstillägg vidtagits på sätt av bilagda jämförelsetabell

framgår.

Emellertid har i fråga om vissa pensionärer, vilka, ehuru de icke varit i

statens tjänst anställda, likväl pensionerats med väsentligt bidrag av staten,

vid 1919 års riksdag vidtagits en anordning, som av statens pensionärer icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

5-

utan fog åberopats såsom stöd för deras begäran om pensionsförbättring.

Sedan vid 1918 års lagtima riksdag godkänts en lönereglering för personalen

vid folk- och småskolor, framlades i propositionen nr 336 vid 1919 års riksdag

— i sammanhang med framställning om vissa pensionskassors ombildning

till en statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl. — ett

förslag till reglemente för anstalten, innefattande bland annat nya grunder

för pensioneringen av nämnda lärarpersonal; och enligt detta förslag, som i

huvudsak godkändes av riksdagen och den 31 december 1919 fastställdes till

efterrättelse i det då utfärdade reglementet för den nya anstalten, har genom

övergångsstadganden beretts en icke obetydlig pensionsförbättring för dem,

som vid reglementets ikraftträdande redan vore i åtnjutande av pension, avpassad

efter äldre pensionsbestämmelser.»

I förut omförmälda statsrådsprotokoll anförde departementschefen vidare,

att han icke kunde finna annat än att frågan om åtgärder till förbättring av

särskilt sådana f. d. statstjänares läge, vilka åtnjöte pensioner till allenast

mycket låga belopp, vore förtjänt av ett allvarligt övervägande. Av den förut

omnämnda tabellen framginge, bland annat, att av de f. d. befattningshavare,

tabellen omfattade, ej mindre än omkring 56 procent uppbure pensioner å

högst 1,000 kronor för år. Även om de närmast föregående årens bestämmelser

rörande dyrtidstillägg medfört enj betydande höjning av pensionsloppen,

syntes det dock ej kunna bestridas, att det ekonomiska läget för

många av dessa pensionärer vore så bekymmersamt, att ett kraftigare stöd

från statens sida kunde anses befogat.

Såsom den verkställda preliminära utredningen gåve vid handen, mötte

emellertid stora betänkligheter av både principiell och statsfinansiell art mot

en mera definitiv pensionsförbättring. En dylik reglering syntes möjlig först

efter en grundlig och allsidig utredning av alla de synpunkter, som där tarvade

beaktande. Innan en sådan utredning, vilken syntes med det snaraste

böra igångsättas, förelåge, ansåge sig departementschefen — med erinran att

en beskärning av dyrtidstilläggen till statens befattningshavare ifrågasatts —- böra inskränka sig till att förorda, att de dittillsvarande grunderna för dyrtidstilläggens

beräknande alltjämt måtte för pensionärernas del bibehållas.

Kungl. Maj:ts härutinnan till riksdagen framlagda förslag biföllos, och de

gynnsammare grunderna för dyrtidstilläggens beräknande skulle alltså i fortsättningen

tillämpas för alla pensionärer. Riksdagen anförde emellertid uti

sin skrivelse i ämnet, att, då riksdagen ehuru med tvekan funnit sig böra

bifalla förslaget i nyssberörda avseende, detta skett på grund av de skäl,

departementschefen angivit, nämligen att det skulle leda till högst betydande

praktiska svårigheter att utan en grundlig och allsidig utredning något så när

rättvist genomföra en åtskillnad mellan olika slag av pensionärer. En dylik

utredning syntes böra verkställas genom Kungl. Maj:ts försorg. I detta sammanhang

ville riksdagen särskilt uttala önskvärdheten av att med hänsyn till

rådande statsfinansiella förhållanden förutsättningarna för en jämkning i dyrtidstillägget

å de högre pensioner, som fastställts genom beslut av de senaste

årens riksdagar, närmare undersöktes. Då riksdagen utgått från att ett förslag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

i sådant syfte redan år 1922 skulle framläggas för riksdagen, vore det godkända

förslaget att anse som ett provisorium.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 29 juni

1921 åt den då tillsatta kommittén för utredande av vissa till pensionsväsendet

hörande frågor (1921 års pensionskommitté) bland annat att verkställa

utredning såväl av frågan om förbättring i vissa fall av redan utgående

pensioner, särskilt sådana, som i och för sig vore mycket låga, som ock av

spörsmålet om jämkning i dyrtidstillägget för pensionärer, vilka åtnjöte pensioner

enligt på senare tid i samband med verkställda löneregleringar meddelade

förmånligare bestämmelser; och betecknades därvid båda dessa frågor

såsom varande av så brådskande natur, att förslag om möjligt syntes böra

föreläggas 1922 års riksdag.

Med skrivelse den 16 december 1921 överlämnade kommittén betänkande

och förslag angående allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare

i statens tjänst samt åt änkor och barn efter befattningshavare i statens

tjänst m. fl. ävensom angående pensionstillägg åt vissa sådana pensionärer.

I nyssnämnda betänkande erinrade kommittén till en början, hurusom i de

framställningar om beredande av förhöjning av utgående pensioner till f. d.

befattningshavare i statens tjänst, som föranlett den förut omnämnda preliminära

undersökningen, i huvudsak framhållits, att de tid efter annan vidtagna

löneregleringarna . föranlett till högre pensioner än dem, som utginge

till befattningshavare, vilka pensionerats, medan de äldre staterna ännu voro

gällande; att detta förhållande syntes böra leda till vidtagande periodvis

av reglering av f. d. statstjänares pensionsbelopp, samt att nuvarande pensioner

därvid borde höjas till enahanda belopp, som komme att utgå till nu

i tjänst varande befattningshavare i samma eller motsvarande lönegrad, då

dessa efter uppnådd pensionsålder från tjänsten avginge; och hade till stöd

för yrkandet om pensionsreglering åberopats ytterligare den omständigheten,

att, då pensionsförhållandena genom beslut av 1919 års lagtima riksdag ordnades

för dem, som blevo delägare i statens anstalt för pensionering av folkskollärare

med flera, genom vissa övergångsstadganden i anstaltens reglemente

bestämts, att de vid reglementets ikraftträdande med ingången av år

1920 till f. d. folkskollärare utgående pensionerna skulle efter vissa grunder

regleras i förhållande till de pensionsbelopp, som enligt de nya pensionsgrunderna

komme att utgå till nya pensionärer.

Till kommittén hade ock överlämnats en av 1920 års statstjänstemannakongress

gjord framställning, däri med anledning av förslag om automatisk

pensionsreglering i förhållande till lönernas höjning hemställts, att frågan

måtte på det sätt ordnas, att en pensionerad tjänstemans pension ökades

samtidigt med höjningen av avlöningen för den tjänst, i vilken han pensionerats.

Vidare hade till kommittén ingivits åtskilliga framställningar i ena
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr SO. 1

hända syfte, såsom från svenska tullmannaförbundets styrelse samt från åldre

pensionerade underofficerare och lokomotivmän m. fl.

De båda frågor, som enligt vad förut anförts först vore föremål för kommitténs

utredning, vore enligt kommitténs mening nära sammanhängande, i

det att frågan om höjning av de låga pensionerna under förhandenvarande

förhållanden måste anses i hög grad beroende av vad som kunde finnas böra

i dyrtidstillägg beviljas pensionerade f. d. befattningshavare. Det senaste spörsmålet

berörde alla ifrågavarande pensionärer och borde därför utredas, innan

man kunde avgöra, om och i vilken utsträckning förbättring av själva pensionerna

kunde anses påkallad.

Vid 1921 års riksdag hade vissa ändringar i grunderna för dyrtidstillägget

åt i tjänst varande befattningshavare vidtagits. Med hänsyn till det statsfinansiella

läget hade nämligen en kraftig beskärning av förmånen ansetts

böra äga rum. Dyrtidstillägget för befattningshavare med nyreglerad avlöning

hade därjämte ytterligare begränsats. I fråga om pensionärerna däremot hade

de allmänna grunderna för nämnda förmån bibehållits oförändrade, dock

under angivande att det vore att betrakta såsom ett provisorium i avvaktan

på en allsidig utredning av å ena sidan frågan om höjning av låga pensioner

och å andra sidan genomförande av en rättvis åtskillnad mellan olika slag

av pensionärer i avseende å beräkningen av dyrtidstillägg. Såsom redan

nämnts, hade detta tillägg för befattningshavare med nyreglerad avlöning bestämts

att utgå efter reducerad beräkningsgrund, i syfte att summan av lön

enligt de nya avlöningsbestämmelserna och dyrtidstillägget icke skulle komma

att i stort sett överstiga summan av avlöning enligt dessförinnan gällande

bestämmelser och dyrtidstillägg därå enligt de för övriga befattningshavare

gällande grunder. Samma synpunkter måste enligt kommitterades mening

göras gällande i fråga om pensionärer. Den sålunda ifrågasatta reduktionen

av dyrtidstillägget syntes böra komma till tillämpning å f. d. befattningshavare

vid kommunikationsverken m. fl. Den provisoriska lönereglering, som

fastställts för officerare och underofficerare m. fl., hade däremot icke medfört

någon förhöjning av pensionerna, men den, som avginge efter det nyssnämnda

lönereglering trätt i kraft, ägde komma i åtnjutande av viss särskild

pensionsförbättring.

Kommittén erinrade vidare, att det givetvis skulle innebära stora praktiska

fördelar, om enhetliga grunder för dyrtidstillägget åt alla pensionerade f. d.

befattningshavare kunde fortfarande hava blivit gällande. Men liksom de

grunder för dyrtidstillägget, som fastställts för nyreglerad avlöning, icke ansetts

kunna tillämpas på ännu icke reglerad avlöning, kunde dessa grunder

än mindre göras gällande i fråga om de icke nyreglerade pensionernas jämförelsevis

små belopp. För vinnande av ett sådant mål måste givetvis själva

pensionsbeloppen höjas, så att alla pensioner kunde betraktas såsom nyreglerade.

Att olika grunder för dyrtidstillägget å nyreglerad och å icke nyreglerad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

avlöning vore gällande, betydde icke så mycket, då det i allt fall endast rörde

sig om en jämförelsevis kort övergångstid, intill dess lönereglering hunne

övergå samtliga statsförvaltningen tillhörande verk och institutioner; men beträffande

pensionärerna skulle olikheten, om särskilda åtgärder för pensionsreglering

icke vidtoges, komma att kvarstå ända till dess alla pensionärer

med oreglerade pensioner försvunnit.

Vid sådant förhållande hade kommittén funnit angeläget att undersöka,

huruvida icke genom en reglering av nu utgående pensioner eller annan

dylik åtgärd själva pensionsbeloppen skulle kunna höjas, så att å de sålunda

förändrade pensionerna samma grunder för dyrtidstillägg som å nyreglerade

pensioner skulle kunna tillämpas med tillfredsställande resultat.

Från åtskilliga håll hade yrkanden framställts därom, att i sammanhang

med varje löne- och pensionsreglering för i tjänst varande löntagare även

deras redan pensionerade företrädare i tjänsten skulle erhålla pensionsförhöjning.

Då pension till befattningshavare i statens tjänst emellertid avpassats

i visst förhållande till den avlöning, som uppbures vid avgången, hade sålunda

beviljad pension hittills ansetts böra under vederbörandes hela återstående

livstid utgå med oförändrat belopp, oberoende därav att avlöningen

för den befattning, pensionären innehaft, blivit mer eller mindre förändrad

efter hans avgång. Den statstjänare, som vid avgången från sin tjänst kommit

i åtnjutande av den pension, vartill då gällande pensionsgrunder och avlöningsstat

föranledde, hade ansetts icke hava något som helst befogat anspråk

på ytterligare underhåll eller ökad pension av staten. Vid denna princip hade

det dittills ansetts vara av vikt att fasthålla. Någon egentlig avvikelse från

densamma hade, vad statstjänare anginge, ej heller ägt rum utom beträffande

vissa pensionerade befattningshavare vid statens järnvägar, vilka enligt beslut

av 1919 års riksdag erhållit vissa tilläggspensioner. Denna principiella ståndpunkt

hade emellertid icke utgjort hinder för att med statsmedel i form av

krigstids- eller dyrtidstillägg bringa hjälp åt statens f. d. befattningshavare,

då prisförhållandena blivit alltför betungande. Redan detta visade, att under

rådande exceptionella förhållanden berörda princip icke kunde uppehållas.

Därtill komme, att en stor grupp av pensionärer, vilka, ehuru de icke innehaft

statstjänst, dock pensionerats med väsentliga bidrag av statsmedel, erhållit

förhöjning av redan utgående pensioner, nämligen f. d. pensionerade

folkskollärare enligt beslut av 1919 års riksdag. Därav måste man draga

den slutsatsen, att en ändrad uppfattning framträtt, säkerligen påverkad av

de säregna förhållanden, som vore rådande med avseende å levnadskostnaderna.

Kommittén ville härvidlag åberopa vad 1920 års bankoutskott anfört

därom, att en allmän reglering av äldre pensioner måste anses vara av omständigheterna

betingad och ej borde alltför länge fördröjas.

Tanken på en pensionsreglering under förhandenvarande omständigheter

kunde alltså enligt kommitténs mening icke anses böra utan vidare avvisas.

Syftet med en sådan reglering skulle emellertid icke vara att nu bereda större

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

9

förmåner över hela linjen, utan pensionsregleringen skulle kombineras med

en kraftig beskärning av dyrtidstillägget med resultat att ökad förmån skulle

framträda endast för de pensionärer, som både låga pensioner; för de övriga

skulle förbättringen huvudsakligen bestå däruti, att de bleve i minskad mån

beroende av det tillfälliga dyrtidstillägget. Därigenom skulle också möjliggöras

att tidigare, än eljest kunde äga rum, låta dyrtidstillägget till pensionärer helt

bortfalla.

Vid en reglering av nu utgående pensioner syntes det emellertid icke kunna

ifrågakomma att i varje fall öka förmånen till samma belopp, vartill den

nyreglerade pensionen i samma befattning blivit bestämd. Den nyreglerade

pensionen vore satt i förhållande till en nyreglerad avlöning, vars belopp i

sin ordning kunde hava påverkats även av andra omständigheter än levnadskostnadsökningen,

exempelvis organisatoriska förändringar med avseende å

tjänstens beskaffenhet, ökning av arbetstiden, strävan att lyfta befattningens

innehavare till högre levnadsstandard m. m. Redan av sålunda antydda skäl

måste det anses uteslutet att likställa de äldre pensionärerna med f. d. befattningshavare

med nyreglerade pensioner; även av hänsyn till kostnaden i

framtiden borde detta icke ifrågakomma. Emellertid syntes en pensionsreglering

lämpligen böra ställas i visst förhållande till den nyreglerade pensionen,

så att till den oreglerade pensionen lades viss del av skillnaden dem emellan.

Då en tjänstemans pension i regel till en tredjedel motsvarades av erlagda

avgifter, under det att återstoden utgjorde statens bidrag, skulle man kunna

tänka sig en pensionsreglering lämpligen genomförd på sådant sätt, att, medan

den tredjedel av pensionen, som motsvarade vederbörandes egna avgifter,

lämnades orubbad, återstoden eller den egentliga statspensionen höjdes till

motsvarighet med enahanda del av den nyreglerade pensionen. Pensionsförhöjningen

skulle med andra ord motsvara två tredjedelar av skillnaden mellan

vederbörandes nu utgående pension å ena och den pension å andra sidan,

som skulle hava tillkommit honom, om pensionen med tillämpning av de vid

hans pensionering gällande grunder avpassats efter det förhöjda pensionsunderlag,

som blivit fastställt för samma eller motsvarande befattning.

Även om en sådan lösning av frågan vore att förorda, saknades emellertid

en av förutsättningarna för planens förverkligande. Då pensionsregleringen

borde grundas på skillnaden mellan en pension av äldre typ och en nyreglerad

pension, måste över hela linjen föreligga nyreglerade pensioner. I annat

fall kunde någon allmän pensionsreglering med enhetliga bestämmelser om

dyrtidstillägg icke genomföras. Visserligen hade under de sista åren för en

stor mängd befattningshavare i samband med lönereglering även fastställts

högre pensionsunderlag, som alltså medförde nyreglerade pensioner. Men för

åtskilliga grupper av befattningshavare förelåge ännu icke någon ny löne- och

pensionsreglering. Man kunde visserligen tänka sig, att för varje befattning

vid de ännu oreglerade verken fastställdes ett nytt pensionsunderlag, såsom

exempelvis skett för landshövdingar. Kommittén hade också övervägt, huru
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande, Nr 50.

vida några åtgärder av provisorisk natur borde vidtagas för att bereda en

motsvarande förmån även för andra befattningshavare vid icke nvreglerade

verk.

Även om man beträffande en del befattningar vid oreglerade verk med ledning

av de nya pensionsunderlagen för jämförliga befattningar vid nyreglerade

verk skulle kunna fastställa nya pensionsunderlag, syntes likväl den möjligheten

icke vara utesluten, att man härigenom komme att föregripa resultaten

av pågående utredningar om löne- och pensionsregleringar för åtskilliga befattningar.

De i tjänst varande befattningshavare, som härav skulle beröras,

skulle i sådant fall i allmänhet nödgas erlägga förhöjda avgifter för egen pensionering

in. in. utan att samtidigt erhålla ökade avlöningsförmåner. Kommittén

kunde alltså icke förorda någon provisorisk åtgärd i nyssberörda syfte

och hade därför övergivit tanken på att omedelbart skulle kunna genomföras

en verklig pensionsreglering och därvid tillika vinnas enhetliga bestämmelser

om dyrtidstillägg för pensionärer. Vid sina undersökningar hade kommittén

uppmärksammat vissa omständigheter, som fört tanken på möjligheten av en

pensionsreglering, där förbättringen anpassades icke enbart efter beloppet i

och för sig, utan där hänsyn tillika toges till tidpunkten för pensionernas

beviljande och vissa därmed sammanhängande omständigheter. I sistnämnda

avseende omnämner kommittén vissa fall, där oegentligheter förefunnes, vilka

skulle kunna väsentligen reduceras genom en verklig pensionsreglering av

förut angiven innebörd; och för att i någon mån råda bot på dessa oegentligheter

hade kommittén övervägt någon åtgärd i syfte att bringa de äldre

pensionerna så att säga på samma nivå. Vid de senaste löneregleringarna

hade man räknat med en s. k. normal kostnadsökning av 2 procent per år

och med denna utgångspunkt hade kommittén övervägt möjligheten av att

genom tillägg öka pensionerna, så att de motsvarade förhållandena vid början

av 1920-talet. Men även en sådan åtgärd medförde svårigheter av den art,

att det näppeligen syntes vara möjligt att på denna väg åstadkomma en eljest

lämplig utjämning mellan äldre och nyare pensioner. Med tillgodoseende av

detta önskemål borde därför anstå, till dess tiden kunde anses vara inne att

genomföra en verklig pensionsreglering.

De allmänna grunder för dyrtidstillägg, som av kommittén förordats i fråga

om nyreglerade pensioner, kunde som nämnt icke annat än under vissa förutsättningar

tillämpas beträffande övriga pensioner. Då dessa förutsättningar

icke förelåge och icke lämpligen kunde tillskapas, måste tills vidare andra

och gynnsammare grunder för dyrtidstillägg å de äldre pensionerna bliva gällande.

Vid en dylik provisorisk lösning av frågan hade det synts riktigt, att

för dyrtidstillägg å oreglerade pensioner tillämpades samma allmänna grunder,

som gällde beträffande dyrtidstillägg å oreglerad avlöning. Med tillämpning av

då gällande grundtal komme dyrtidstillägget givetvis att minskas, dock med

jämförelsevis måttliga belopp. Men då de mindre pensionsbeloppen icke tålde

vid en sådan beskärning, måste de på något sätt förbättras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande, Nr SO.

It

Vid de preliminära undersökningar angående en pensionsreglering, som tidigare

omnämnts, hade ifrågasatts eu förbättring över hela linjen av de oreglerade

pensionerna, nämligen genom ett tillägg, förslagsvis 25 procent, dock

minst 100 kronor och högst 1 000 kronor, ungefär motsvarande den tillfälliga

löneförbättring, som tillkommit befattningshavare i tjänst i avvaktan på definitiv

lönereglering. Kostnaderna härför hade emellertid uppskattats till omkring

3 miljoner kronor, oberäknat erforderlig ökning av dyrtidstilläggskostnaden,

varför med hänsyn till det statsfinansiella läget en sådan pensionsreglering

icke kunde förordas. Ifrågavarande anordning vore för övrigt förenad

med vissa andra olägenheter och därför även av denna anledning olämplig.

Enligt kommitténs mening både det visserligen varit mycket önskvärt,

om förhållandena medgivit, att förbättring i något mera utsträckt omfattning

kunnat beredas pensionärerna. Av kostnadshänsyn hade emellertid kommittén

funnit sig nödsakad att inskränka sitt förslag till att åtminstone under förhandenvarande

förhållanden huvudsakligen avse beredande av en skälig förbättring

av de särskilt låga pensionerna, på samma gång åtgärd synts böra

vidtagas, i syfte att minskningen av dyrtidstillägget framträdde först vid en

pension av 2,000 kronor.

Dessa mål hade kommittén efter noggranna undersökningar ansett kunna

uppnås genom ett pensionstillägg, olika allt efter pensionens storlek.

Kommittén erinrade vidare om ett vid 1921 års riksdag motionsvis framställt

förslag om pensionsförbättring åt vissa underofficerare, därvid under

hänvisning till pågående utredning om en allmän pensionsreglering bankoutskottet

avstyrkt bifall till motionen, men i motiveringen ifrågasatt, huruvida

icke av statsfinansiella skäl den pensionsförbättring, som vid en sådan reglering

kunde komma att beviljas, borde, liksom tidigare för vissa grupper av

pensionärer bestämts, fastställas att utgå allenast till sådana pensionärer, som

styrkte sig vara i behövande omständigheter.

Kommittén hade ock tagit under övervägande, huruvida pensionstillägget

borde utgå endast till nyssnämnda kategori av pensionärer. Ett sådant villkor

hade nämligen hittills fastställts i de fall, då redan utgående pensioner

förbättrats genom anvisande av medel för tillfälliga tillägg. Men å andra sidan

hade förbättring medgivits även utan dylikt villkor och då åtskilliga olägenheter

syntes vara därmed förenade, hade kommittén kommit till den uppfattningen,

att pensionstillägget icke borde förbindas med berörda villkor.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag angående

pensionstillägg åt bland andra vissa f. d. befattningshavare i statens

tjänst m. fl. pensionärer, i allt väsentligt överensstämmande med kommitténs

förslag i ämnet. Kungl. Maj:ts proposition blev av riksdagen bifallen. Det framhölls

särskilt, att en definitiv och fullt tillfredsställande pensionsreglering icke

kunde genomföras utan mycket ingående undersökningar beträffande de särskilda

grupperna av pensionärer och dessutom svårligen läte sig genomföra,

så länge definitiva löneregleringar ännu saknades för stora delar av förvalt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets yttrande.

12

Bankoutskottets utlåtande, Nr 50.

ningen. Det ifrågavarande förslaget vore närmast att betrakta såsom ett provisorium

i avvaktan pa en definitiv pensionsreglering.

Såsom också i herr Olssons m. fl. motion erinras, genomfördes vid 1919

ars riksdag pensionsförbättring för viss personal vid armén och marinen.

Denna avsåg dock endast sådan personal, som kommit i åtnjutande av tillfällig

löneförbättring, d. v. s. i första hand personal, som under någotdera av

åren 1918 och 1919 avgått eller avginge med pension. För dem, som avgått

under år 1918 eller vid slutet av samma år, begränsades pensionsförbättringen

till hälften. Framställningar hade vidare under år 1919 gjorts hos Kung!.

Maj:t av dem’ som avgått före år 1918, att från och med 1920 erhålla pemsionsförbättring

med sådana belopp, att deras pensionsförmåner likställdes

med dem, som gällde för deras under år 1919 pensionerade gelikar. Arméns

och marinens avlöningssakkunniga yttrade härom — efter att först hava

erinrat om riksdagens beslut angående pensionsförbättring — att till grund

för nämnda förbättring lagts den allmänt tillämpade grundsatsen, att en pension

borde stå i visst förhållande till den avlöning pensionstagaren åtnjöte

närmast före sin avgång ur tjänst. De sakkunniga kunde därför icke tillstyrka,

att de, som avgått före år 1918 och alltså icke blivit delaktiga av den sistnämnda

år beslutade tillfälliga löneförbättringen, likväl skulle erhålla pensionsförbättring

med samma belopp som den personal, vilken avgått först efter år

1918.

Vid 1920 års riksdag hemställdes i motion om utredning och förslag rörande

förbättrad pensionering för underofficerare, vilka avgått före år 1918.

Motionen avstyrktes av bankoutskottet, därvid utskottet framhöll bland annat,

hurusom de ifrågavarande pensionerna i förhållande till rådande dyrtid visserligen

vore alltför knappt tillmätta, men att detsamma vore förhållandet

med en mångfald andra pensioner. Krav på pensionsförbättring kunde med

samma berättigande framföras av en mängd andra pensionärer, vilket syntes

kunna leda till oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Vidare erinrades, att

dyrtidstilläggen vore avsedda att utgöra en kompensation för de höga prisförhållandena.

Innan en allmän pensionsreglering vidtoges, borde en definitiv

lönereglering genomföras. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Såsom av den här ovan lämnade; redogörelsen framgår, hava vid upprepade

tillfällen y rkanden framkommit om förhöjning av redan avgångna tjänstinnehavares

pensioner. Det lärer icke heller kunna förnekas, att ifrågavarande,

under helt andra förhållanden fastställda pensionsbelopp numera i allmänhet

måste anses vara alltför knappt tillmätta. De yrkanden på pensionsförbättring,

som tid efter annan framförts, synas därför vara befogade. Statsmakterna

hav a också, enligt vad av det föregående framgår, i viss mån beaktat de

synpunkter, som därvid gjorts gällande. Sålunda hava ifråga om de dyrtidstiHägg,

som under de senare åren beviljats, andra och gynnsammare grunder

kommit till tillämpning för f. d. befattningshavare än för befattningshavare i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

13

tjänst, varjämte särskilda pensionstillägg beviljats i syfte att något förbättra

de förras ställning. Den pensionskommitté, som år 1921 tillsattes, har också

erkänt behovet av en mera genomgående förbättring av det bekymmersamma

läge, vari dessa f. d. befattningshavare befinna sig. Det har emellertid framhållits,

att åtskilliga svårigheter äro förenade med genomförandet under nuvarande

förhållanden av en definitiv pensionsreglering. I sådant avseende må

särskilt erinras, hurusom på liera håll ny löne- eller pensionsreglering ännu

icke kunnat genomföras och att bland annat en av förutsättningarna för en

mera allmän pensionsreglering vore den, att nyreglerade pensioner borde föreligga

över hela linjen. Sedan ny definitiv lönereglering genomförts för befattningshavare

vid statsdepartementet m. fl. verk och i anslutning därtill vissa

provisoriska pensionsbestämmelser för nämnda personal godkänts, uppdrogs åt

1921 års pensionskommitté att verkställa utredning rörande nya definitiva

pensionsbestämmelser. Men kommittén erhöll därjämte i uppdrag att utreda

vissa andra till pensionsväsendet hörande frågor, bland andra förbättring av

redan utgående pensioner, särskilt sådana, som i och för sig vore mycket

låga, och i samband därmed jämkning av vissa dyrtidstillägg. Dessa båda

frågor ansågos vara av särskilt brådskande natur och förslag i dessa ämnen

framlades, såsom ovan omförmälts, vid 1922 års riksdag. Emellertid förordnade

Kungl. Maj:t sedermera på hösten 1922, att kommitténs arbeten skulle från

och med den 1 mars 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda

medgivande upptagas.

De åtgärder, som hittills vidtagits till förbättrande av redan utgående pensioner,

äro enligt utskottets mening icke tillfredsställande och det vill synas,

att ju längre den allmänna pensionsreglering, som nu sedan rätt lång tid tillbaka

ställts i utsikt, fördröjes, med desto större styrka framträder behovet av

en mera vittgående reglering, om än densamma under nuvarande förhållanden

måste bliva endast av provisorisk natur. Utöver de svårigheter av olika slag,

som enligt vad förut framhållits äro förenade med genomförandet för närvarande

av en allmän och mera definitiv pensionsreglering, tillkommer nämligen

den omständigheten, att densamma skulle kräva så betydande kostnader,

att den under nuvarande statsfinansiella förhållanden synes vara svår att genomföra.

Utskottet kan således icke tillstyrka någon utredning i den omfattning,

som avses i herr Olssons in. fl. motion. Däremot lärer ytterligare

någon pensionsförbättring efter all sannolikhet kunna genomföras utan allt

för betungande kostnader, och vill det synas utskottet, som om en utredning

härom skulle kunna anförtros åt förenämnda pensionskommitté.

Utskottet har alltså funnit sig böra tillstyrka avlåtande av en skrivelse till

Kungl. Maj:t i ovanberörda syfte. Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner II: 154

och 161, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville taga under övervägande, huruvida en ytterligare

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

förbättring av pensioner av äldre typ må kunna genomföras

samt därefter snarast möjligt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 13 maj 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Bindley, Öhngren, Björnssonr

Enhörning, Berge och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Borggren,

Bäcklund, Lovén, Ryberg, Kloo och Persson i Björsbyholm.

Stockholm 1924. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:217 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. May.t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall åt f. d. s. 9 i texten