Utlåtande i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
1924-04-08 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1924:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924 kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om
grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan
regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
I särskilda, inom första kammaren väckta motioner, nr 208—219, kar
herr Lindhagen hemställt:
a) i motionen nr 208,
dels »att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,
att vad i 50 § tredje stycket riksdagsordningen stadgas därom, att Konungen
sammankallar nämnden och leder dess förhandlingar, att i Konungens
frånvaro ordet föres av statsministern eller ministern för utrikesärendena,
att andra statsrådsledamöter så ock särskilt de sakkunniga må
av Konungen tillkallas och att sekreteraren hos nämnden förordnas av
Konungen, skall utgå och att förberörda lagrum i stället eråller ungefär
följande lydelse:
''Ministern för utrikes ärendena sammankallar nämnden, så ofta ärendena
det fordra. Nämnden väljer inom sig ordförande. Andra statsrådsledamöter,
så ock särskilda sakkunniga, må av ministern för utrikes
ärendena eller nämnden tillkallas. Nämnden utser sekreterare.’»
dels att jämkning i andra grundlagsparagrafer måtte med föranledande
av detta förslag vidtagas.
b) i motionen nr 209,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta, att
vad i 54 § tredje stycket regeringsformen stadgas om ledamöternas tystnadsplikt
skall utgå eller ock att nämnda stycke skall erhålla ungefär
följande förändrade lydelse:
''Anses beträffande visst ärende eller någon del därav uppenbarligen
nödigt, att de ledamöter, som deltaga i dess behandling, iakttaga tystnad
om vad i förhandlingarna förekommit, äger ministern för utrikesärendena
eller nämnden påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt. Ledamot skall,
första gången han deltager i sammanträde, avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.’»
c) i motionen nr 210,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden — med bemärkande att
grunden för att nämnden består av endast sexton ledamöter angivits vara
hänsyn till upprätthållande av tystlåtenhet inom nämnden och undvikande
Bihang till riksdagens protokoll 192i. 5 samt. 19 höft. (Nr 22—23.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
av meningsbrytning — ville för sin del besluta den ändring i 54 § regeringsformen
och 50 § riksdagsordningen, att nämnden skall, i likhet med
statsutskottet, bestå av tolv ledamöter från vardera kammaren och lika
många suppleanter.»
d) i motionen nr 211,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,
att vad i 50 § andra stycket riksdagsordningen stadgas därom, att suppleant
ej må inträda såsom ledamot i annat fall än då ledighet i nämnden
inträffar och att suppleant ej må övervara sammanträdena, skall utgå.»
e) i motionen nr 212,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,
att 50 § riksdagsordningen erhåller det tillägg, att protokoll föres över
nämndens sammanträden, dock att i fråga om ärende, i vilket tystnadsplikt
ålagts, skall gälla vad om statsrådsprotokolls offentliggörande är
stadgat.»
f) i motionen nr 213,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta
ett stadgande i grundlagen, förslagsvis i form av ett tillägg till 54 § regeringsformen,
av huvudsakligen följande innehåll:
''Det åligger nämnden att i god tid före varje riksdags avslutande samt
beträffande ärenden, som handlagts mellan riksdagar, vid början av nästa
riksmöte avgiva rapport till riksdagens båda kamrar rörande de ärenden,
som i nämnden förekommit. I denna rapport må sådana ärenden, för
vilka tystnadsplikt föreskrivits, allenast anmärkas. Kammares ledamöter
äga att vid denna rapports föredragning inför kammaren yttra sig i anledning
av densamma.’»
g) i motionen nr 214,
»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta
eller hos regeringen begära förslag till ändring i grundlagarna i syfte att
utrikespolitiska frågors beredning inom riksdagen äger rum genom ett
ständigt utskott och helst genom att utrikesnämnden omvandlas till ett
utrikesutskott, som, vid sidan av uppgiften att samråda med regeringen,
jämväl äger bereda till riksdagen genom motioner eller propositioner
hänskjutna utrikespolitiska frågor, som ej skola av annat ständigt utskott
handläggas.»
h) i motionen nr 215,
»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med
utrikesärendena för sin del besluta sådan ändring i 12 § regeringsformens
bestämmelser om överenskommelser med främmande makt, att även utrikesnämnden
eller någon av riksdagens kamrar äga påfordra dylik överenskommelses
framläggande för riksdagen, att riksdagen beredes tillfälle
att yttra sig om överenskommelse redan före dess ingående och prövningen
sålunda ej annat än i oundgängliga fall inskränkes till ratificering
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
3
av en redan preliminärt träffad överenskommelse och att andra stycket
i nämnda lagrum om rätt att i visst fall träffa överenskommelse av större
vikt utan riksdagens godkännande måtte utgå; kunnande med iakttagande
härav ifrågavarande paragraf erhålla ungefär följande lydelse:
''Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan
statsrådet däröver bliver hört. Sådan överenskommelse skall, där den
angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller
med Konungen avgöra, eller, utan att den angår sådan fråga, är av större
vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen
intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av
riksdagens bifall. I sådan fråga, som nu sägs, bör så vitt möjligt även
riksdagens yttrande inhämtas före avgörandet. Avslutes sedan överenskommelsen
i full - överensstämmelse med riksdagens mening, erfordras ej,
att ärendet ånyo framlägges för riksdagen till godkännande.
Varje överenskommelse med främmande makt skall, på sätt ovan sägs,
underställas riksdagen för yttrande eller godkännande, när utrikesnämnden
eller någon av riksdagens kamrar på fordrar det’. >
i) i motionen nr 216,
»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med
utrikesärenden för sin del besluta sådan ändring i 56 § riksdagsordningen,
att även utrikesnämnden eller någon av riksdagens kamrar tiga påkalla
sådant meddelande, som i nämnda paragraf sägs ocli att ledamot av kammare
må ej blott yttra sig över vad sålunda meddelats utan även väcka
förslag till uttalande och påkalla beslut därom; kunnande med iakttagande
härav berörda lagrum erhålla ungefär följande lydelse:
''Prövar Konungen lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande
till främmande makt, eller i annat ärende av större intresse meddelande
muntligen göres till riksdagen, tillkommer det statsrådsledamot, som Konungen
därtill förordnar, att i vardera kammaren framföra meddelandet.
Sådant meddelande till riksdagen, som ovan sägs, skall ock göras, när
utrikesnämnden eller någon av riksdagens kamrar påfordrar det.
Ej vare ledamot av kammaren förmenat att yttra sig över vad sålunda
meddelats, och må ledamot jämväl kunna väcka förslag till uttalande av
kammaren i ärendet och däröver påkalla kammarens beslut.
Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, kamrarnas sammanträden
skola hållas inom lyckta dörrar.’»
j) i motionen nr 217,
»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med
utrikesärenden för sin del besluta sådant tillägg till grundlagen, att det
åligger ministern för utrikesärendena, att i början av varje riksdag och
sedermera, så ofta omständigheterna det föranleda, lämna icke blott, såsom
nu är stadgat i 54 § regeringsformen, utrikesnämnden, utan i all
synnerhet riksdagen en framställning av det utrikespolitiska läget; kunnande
för ändamålet exempelvis 56 § riksdagsordningen erhålla ett tillägg
av ungefär följande lydelse:
''Ministern för utrikesärendena skall i början av varje riksdag och sedermera,
så ofta omständigheterna det föranleda, lämna riksdagen vid gemensamt
sammanträde med båda kamrarna en framställning av de all
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
manna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse.
Framställningen bör i god tid före sammanträdet i tryck utdelas
till riksdagens samtliga ledamöter, dock att meddelande i viss fråga eller
någon del därav, som uppenbarligen anses böra hållas hemligt, må i skriften
allenast omnämnas såsom föremål för framställningen. Ej vare ledamot
av riksdagen förmenat att yttra sig över vad sålunda meddelats.
Ministern för utrikes ärendena äger bestämma, om i fall, som här avses,
riksdagens sammanräden skola helt eller delvis hållas inom lyckta dörrar.
’»
k) i motionen nr 218,
»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med
utrikesärenden för sin del besluta, att upphäva det undantag från
konstitutionsutskottets gr önskning srätt av statsrådsprotokollet, som av
sekretesshänsyn infördes i samband med ordnandet av samverkan mellan
riksdag och regering i utrikesfrågor, samt att sålunda dels 105 § regeringsformen
hör erhålla följande lydelse: lagtima riksdags konstitutionsutskott
åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda,’
och dels första satsen i tredje momentet av 38 § riksdagsordningen erhåller
allenast följande avfattning: ''Utskottet åligger ock att äska det i statsrådet
förda protokoll’.»
l) i motionen nr 219,
»att riksdagen ville beträffande medverkan av den allmänna meningen
i utrikesärenden:
l:o) för sin del besluta, att i regeringsformen införa ett stadgande om
skyldighet för ministern för utrikesärenden att i möjligaste mån meddela
allmänheten upplysning om de utrikespolitiska frågorna och de allmänna
utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse; eller
åtminstone
2: o) hos regeringen begära dels att de s. k. blå böckerna och särskilt de,
som avse nationernas förbund, måtte innehålla redogörelser i väsentliga
delar för de olika meningar, som från skilda länder gjort sig gällande
såväl i kommissionerna som inom delegeradeförsamlingen och rådet,
ävensom särskilt för de svenska ombudens ställning till frågorna och dels
att folkförbundets tryckta förhandlingar måtte genom regeringens tillskyndan
bliva tillgängliga i de huvudsakliga arkiven inom skilda delar
av riket.»
I en likaledes inom första kammaren väckt motion, nr 223, har friherre
Adelswärd hemställt, »att riksdagen måtte i grundlagsenlig ordning antaga
följande förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen och § 50
riksdagsordningen:
Regeringsformen § 54.
Vid varje riksdag skall bildas en nämnd, att med Konungen rådpläga
om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Denna
utrikesnämnd skall till ledamöter hava kamrarnas talmän och tjugu av
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
5
kamrarna valda medlemmar. Suppleanter äro för talmännen vice talmannen
och för övriga ledamöter de personer kamrarna därtill utse. Rådplägning
med nämnden bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum
före avgörandet. Då ärendet förekommer till behandling, skola alla tillgängliga
handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konuugen
fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde
delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde.
Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera
så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning
av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för
riket erhålla betydelse.
Nämndens ledamöter och deras suppleanter böra visa största varsamhet
i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden
förekommit. Konungen eller den, som i hans frånvaro leder förhandlingarna,
moddele i varje särskilt fall, huruvida eller i vad utsträckning
tystnadsplikt är av nöden, och vare ledamöter och suppleanter därtill
förbundna. Ledamot eller suppleant skall första gången han är vid
sammanträde närvarande avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.
Riksdagsordningen § 50. r
Inom sex dagar efter riksdagens öppnande skall vardera kammaren
bland sina medlemmar och på sätt om val till utskott är stadgat utse tio
ledamöter och lika många suppleanter att tillsammans med kamrarnas
talmän och vice talmän bilda den i § 54 regeringsformen omförmälda
utrikesnämnd. Talmän och vice talmän tillhöra nämnden intill nästa
talmansval. Övriga ledamöter och suppleanter utöva sin befattning till
dess nytt val förrättas vid nästa riksdag. Ledamot eller suppleant, som
avgår ur riksdagen innan den tid, för vilken han blivit vald till riksdagsman,
tilländalupit, eller som utnämnes till statsråd, skall dock ej
vidare anses tillhöra nämnden. Förordnar Konungen om nya val till
båda kamrarna eller den ena av dem, behålle utan hinder därav nämndens
ledamöter och suppleanter sina befattningar.
Suppleant skall såsom ledamot inträda i nämnden, när ordinarie ledamot
avgår eller får förfall. Beträffande den ordning, som vid inträde
skall iakttagas mellan de valda suppleanterna, gälle enahanda bestämmelser
som i fråga om suppleants inträde i utskott. Suppleant må övervara
alla sammanträden av nämnden men saknar rätt att därvid yttra
sig, så framt han ej deltager i stället för ordinarie ledamot.
Konungen sammankallar nämnden så ofta ärendena det fordra och
leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro
föres ordet av statsministern eller, om han ej är närvarande, av ministern
för utrikes ärendena. Andra statsrådsledamöter, så ock särskilda
sakkunniga må av Konungen tillkallas. Sekreterare hos nämnden förordnar
Konungen.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
Utskottets
yttrande
I. Utrikesnämnden.
Skulle minst sex av nämndens ledamöter hos ministern för utrikes ärendena
göra framställning om rådplägning i viss uppgiven fråga, varde
nämnden sammankallad. Om under tid, då riksdagen icke är samlad, dylik
framställning göres av ett mindre antal eller allenast av en av nämndens
ledamöter, böra, där ej Konungen omdelbart bifaller yrkandet, alla
tillgängliga upplysningar i saken ofördröjligen lämnas den eller dem,
som avlåtit framställningen.
Kallelse till sammanträde bör om möjligt utfärdas minst åtta dagar
före den dag, då sammanträdet skall äga rum. Kallelsen skall vara åtföjd
av föredragningslista jämte tillgängliga handlingar och upplysningar
i övrigt. Det åligger ledamot och suppleant att beträffande föredragningslista,
handlingar och upplysningar iakttaga den tystnadsplikt Konungen
prövar nödvändig.
Om minst tvenne ledamöter av nämnden, en från vardera kammaren,
hos talmännen sådant påyrka, må nämnden av talmännen kallas till enskilt
sammanträde för överläggning i utrikesangelägenheter. Ordförande
vare vid dylikt sammanträde den av talmännen, vilken såsom talman bevistat
de flesta riksdagarna, och vid förfall för honom talmannen i medkammaren.
Skulle ingendera vara vid sammanträdet närvarande, handhaves
ordförandeskapet i samma ordning av kamrarnas förste vice talmän
och vid förfall för dem av kamrarnas andre vice talmän. När.
fråga, som förekommit vid officiellt sammanträde av nämnden, upptages
vid enskilt sammanträde, skall den tystnadsplikt, som till äventyrs föreskrivits
vid frågans behandling å det officiella mötet, oförändrad gälla.
Ledamot av nämnden åtnjute ej någon ersättning under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse vid sammanträde, då riksdagen ej är
samlad, utgår ersättning enligt de i 12 och 23 §§ bestämda grunder.»
Beträffande motiveringen får utskottet, till den del densamma ej vid
särskilda punkter i utskottets utlåtande återgives, hänvisa till motionerna.
Då, såsom ett led i åtgärderna för ett närmare samarbete mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter, bestämmelserna om
utrikesnämnden 1919 inskrevos i grundlagarna, åsyftades därmed att organisera
en ändamålsenligare form för rådslag mellan regeringen och riksdagens
representanter i hithörande frågor, än det förut bestående hemliga
utskottet hade erbjudit. Nämnda bestämmelser utgå ifrån att ledningen av
och ansvaret för utrikespolitiken alltfort bör tillhöra regeringen. Utrikesnämnden
är ej utrustad med beslutanderätt och har ej heller den ställning
i förhållande till riksdagen, som intages av utskotten. Dess verksamhet består
endast däri, att den för rådplägning sammanträder inför Konungen
(eller eventuellt under ledning av stats- eller utrikesministern). Dess betydelse
beror uteslutande på det faktiska inflytandet av de rådslag, som »i
alla utrikesärenden av större vikt» givas av dess ledamöter.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 7
Genom dessa principer för nämndens organisation och verksamhet hava
enligt utskottets mening kraven på å ena sidan enhetlig ledning av utrikespolitiken,
å andra sidan skäligt inflytande för riksdagen blivit på ett
i stort sett tämligen tillfredsställande sätt avvägda. Utskottet finner därför
icke anledning tillstyrka det av herr Lindhagen i motionen nr 214
framförda förslaget om utrikesnämndens förvandling till ett utrikesutskott.
Enligt detta förslag skulle utrikesnämnden, vid sidan av den rådgivande
verksamhet, den nu utövar, få till uppgift att till avgörande hos kamrarna
bereda sådana utrikespolitiska ärenden, som tillhöra riksdagens
befogenhetsområde. Bortsett därifrån att ur synpunkten av riksdagsarbetets
organisation något verkligt behov av en ändring i reglerna angående
ifrågavarande ärendens utskottsbehandling icke kan anses föreligga,
är mot den av motionären föreslagna anordningen att invända, att den
innebure en g rund väsentlig förändring av utrikesnämndens ställning.
Då den principen fasthålles, att nämndens verksamhet alltigenom bör
utövas under ledning av dem, som bära ansvaret för utrikespolitiken,
finnes det enligt utskottets mening ej heller någon anledning att, på sätt
friherre Adelswärd föreslagit, i grundlagen öppna möjlighet till anordnande
av »enskilda sammanträden», vid vilka representanter för regeringen
icke ens skulle äga grundlagsfästad rättighet att närvara. — Utskottet
kan av liknande skäl ej heller tillstyrka herr Lindhagens i motionen
nr 208 framlagda förslag, som innebär, att nämndens sammanträden
alltid skulle äga rum under ledning av en av nämnden vald ordförande.
Visserligen synes av motionären vara avsett — ehuru ej i grundlagsförslaget
direkt utsagt —, att ministern för utrikes ärendena skulle äga att
vid sammanträdena närvara. Men den ledning av arbetet, som bör utövas
från regeringens sida, skulle genom den av motionären föreslagna
anordningen otvivelaktigt i avsevärd grad försvagas. Förslaget innebär
vidare, att Konungen ej skulle deltaga i sammanträdena. Med hänsyn
till nämndens karaktär av rådgivande korporation kan utskottet ej tillstyrka
en sådan förändring, som innebure att den personliga och direkta
förbindelse mellan statschefen och representanter för olika meningsriktningar
inom riksdagen, som enligt nu gällande ordning äger rum och som
ur olika synpunkter måste anses vara av icke ringa betydelse, komme
att upphöra.
Jämväl mot herr Lindhagens förslag (i motionen nr 213) om skyldighet
för nämnden att avgiva årliga rapvorter till riksdagen rörande de ärenden,
som i nämnden förekommit, möta invändningar av rent principiell
natur. Bleve nämnden skyldig att för riksdagen redogöra för sina rådslag,
och bleve det därutöver, såsom motionären föreslagit, uttryckligen
stadgat, att kamrarnas ledamöter skulle äga att yttra sig över den avgivna
redogörelsen, komme nämnden faktiskt, om än ej rättsligt, att inträda i ett
slags ansvarighetsförhållande gentemot riksdagen, i strid mot de principer,
8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
som gälla och. enligt utskottets mening fortfarande böra gälla i avseende
å dess .ställning.
De förslag, som i övrigt framförts, åsyfta ingen rubbning av själva
principerna för nämndens ställning, utan allenast förändringar av jämförelsevis
mindre räckvidd i dess organisation. Vid bedömandet av dessa
förslag hava därför de praktiska synpunkterna för utskottet stått i förgrunden.
Utskottet har med avseende å desamma haft att bedöma, huruvida
— med bibehållande av den principiella grunden — sådana jämkningar
i de gällande reglerna kunna företagas, att syftet med nämndens
inrättande blir bättre tillgodosett.
Jämväl vissa av nämnda förslag äro emellertid av den art, att utskottet
funnit sig böra avstyrka dem.
Övertygande skäl hava sålunda enligt utskottets uppfattning ej förelagts
för de i motionerna (av herr Lindhagen i motionen nr 210) framställda
yrkandena om ökning av nämndens ledamot sant al. Med hänsyn
till beskaffenheten av de angelägenheter, varmed nämnden har att taga,
befattning, anser utskottet icke vare sig lämpligt eller önskvärt, att antalet
av dem, som skola deltaga i rådslagen, blir större än som påkallas
därav, att meningsriktningar, som i riksdagen vunnit jämförelsevis stor
anslutning, böra bliva företrädda i nämnden. En grundförutsättning för
att nämnden skall motsvara sitt syfte är att regeringens meddelanden till
densamma präglas av den största förtrolighet. Det synes utskottet tänkbart,
att en utökning av ledamotsantalet skulle kunna främja en viss förbehållsamhet
i dessa meddelanden. De synpunkter, som böra göra sig
gällande vid spörsmålets bedömande, hava således enligt utskottets
mening blivit på lämpligt sätt beaktade genom fastställande av
det nuvarande ledamotsantalet. Friherre Adelswärds yrkande om talmännens
ledamotskap av nämnden torde närmast hava föranletts
av hans förslag om enskilda sammanträden, vid vilken en av talmännen
skulle utöva ordförandeskapet. Då utskottet, på sätt redan omnämnts,
avstyrker förslaget om enskilda sammanträden, har utskottet också saknat
anledning att i nu berörda hänseende tillstyrka friherre Adelswärds
förslag. Ur synpunkten av den varsamhet, som på ifrågavarande område
bör iakttagas, finner utskottet det icke heller tillrådligt, att, såsom av
motionärerna (av herr Lindhagen i motionen nr 211) föreslagits,
suppleanter erhålla tillfälle att närvara vid sammanträdena i andra fall
än då de inkallats i stället för ordinarie ledamöter.
Ett synnerligen ömtåligt spörsmål är givetvis, i vilken utsträckning
tystnadsplikt bör åvila nämndens ledamöter. Nu gällande bestämmelser
uppställa härutinnan först och främst ett allmänt krav på »varsamhet i
avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden
förekommit», och lämna därutöver möjlighet att föreskriva »ovillkorlig
tystnadsplikt» i särskilda fall. I herr Lindhagens motion, nr 209, föreslås
borttagande av den allmänna bestämmelsen om varsamhet i berörda
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
9
hänseende, varemot möjlighet för regeringen att påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt
bibehålies, dock blott i det fall att iakttagandet av sådan tystnad
anses »uppenbarligen nödigt». Friherre Adelswärd anser visserligen, att
regeln om »varsamhet» bör bibehållas, men föreslår en sådan omformulering
av det därpå följande stadgandet, att det från regeringens sida i varje
särskilt fall skall angivas, huruvida eller i vad utsträckning tystnadsplikt
skall åligga nämndens ledamöter. Vad motionären därmed åsyftat,
synes huvudsakligen hava varit, att tystnadsplikten endast skall kunna
göras gällade på grund av uttrycklig föreskrift därom, meddelad vid ett
nämndens sammanträde. Med båda ändringsförslagen har närmast avsetts
att genom lindring i kravet på ovillkorlig tystnad öka möjligheterna
för nämndens ledamöter att i frågor, som där förekomma, meddela sig med
utomstående.
Utskottet hyser den uppfattningen, att den nu gällande formuleringen
av ifrågavarande bestämmelser lämnar så pass vidsträckta möjligheter
till samråd med andra personer inom och utom riksdagen, som med hänsyn
till ärendenas ofta ömtåliga natur kan anses lämpligt. I den mån,
under den tid som gått, sedan utrikesnämnden inrättades, sekretess kommit
att tillämpas i större utsträckning, än ur nämnda synpunkt kurmat
anses påkallat, anser utskottet det ligga närmast till hands att antaga, att
detta berott på en alltför långt driven försiktighet vid de gällande stadgandenas
tillämpnig; i vad mån denna är att tillskriva föreskrifter från
utrikesledningens sida eller överdriven varsamhet från nämndens ledamöter,
undandrager sig givetvis utskottets omdöme. Om detta antagande
är riktigt, kan en grundlagsändring på denna punkt icke anses påkallad.
I varje fall torde det vara önskvärt att vinna en längre tids erfarenhet
rörande stadgandets tillämpning, innan man går att vidtaga ändring i
detsamma.
Utskottet vill härutöver framhålla, att även om en större frihet beträffande
meddelanden om vad i nämnden förekommit anses önskvärd, lämpligheten
av de formuleringar, som i detta syfte i motionerna föreslagits,
kan sättas i fråga. För närvarande åligger det nämndens ledamöter att,
i den mån ej ovillkorlig tystnadsplikt föreskrivits, själva bedöma, i vad
mån föreskriften om varsamhet bör föranleda, att tystnad iakttages om
i nämnden förekommande ärenden. De framlagda förslagen innebära
däremot, att bedömandet, i vad mån tystnad är erforderlig i dylika fall,
skulle överflyttas från nämndens ledamöter själva till regeringen. Det
ligger nära till hands att antaga, att regeringen, som därmed bleve i högre
grad än nu ansvarig för de olägenheter, som genom meddelanden från
nämndens sammanträden kunde uppkomma, med hänsyn härtill skulle
finna sig föranlåten att till vinnande av full säkerhet föreskriva tystnadsplikt
i en sådan omfattning, att — i strid mot förslagens syfte — nämndens
förhandlingar i högre grad, än nu är fallet, bleve undandragna
offentligheten.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
Utskottet kan ej heller finna lämplig! att, på sätt friherre Adelswärd
föreslagit, lämna varje enskild ledamot av nämnden rättighet att, därest
en av honom gjord framställning om nämndens sammankallande ej bifalles,
erhålla alla tillgängliga upplysningar i det ämne, varom han önskat
rådplägning inom nämnden. En dylik befogenhet, som i själva verket
öppnar möjlighet för en ledamot av nämnden att anordna en permanent
kontroll över regeringens utrikespolitik, skulle, enligt utskottets mening,
kunna missbrukas på ett för utrikesledningens enhetlighet och auktoritet
ödesdigert sätt.
I motionerna hava emellertid också vissa förhållanden bragts på tal,
som enligt utskottets mening kunde förtjäna att tagas under närmare
övervägande.
Enligt utskottets mening föreligga sålunda icke tillräckliga skäl
för fasthållande vid regeln om att suppleanter i nämnden inträda
endast vid ledamots avgång och ej vid tillfälligt förfall. Friherre
Adelswärd, som föreslår att suppleant jämväl vid tillfälligt förfall
skall inkallas, framhåller i sin motion, att nämnden enligt nuvarande
ordning lätt riskerar att icke vara fulltalig och att i motsvarande
mån illa återgiva meningsriktningarna i riksdagen. Motionären yttrar
vidare: »Motiven till de anförda bestämmelsenia rörande suppleantska
pet
angåvos av vederbörande kommitterade vara ''synpunkten av den häri
vidlag erforderliga kontinuitetens upprätthållande’. Men fråga är, om
icke den synpunkten snarare bleve bättre tillgodosedd genom ett stadgande
av motsatt innebörd, som medgåve suppleant att inträda i nämnden
även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot. Först genom en
dylik anordning skulle möjlighet beredas för nämnden att upprätthålla
kontinuiteten i dess viktigaste funktion, som är att inför regeringen representera
riksdagen och följaktligen noggrant återgiva läget inom
denna.» Förslag i samma riktning har av herr Lindhagen framlagts i
motionen nr 211. Utskottet anser för sin del dessa erinringar berättigade.
Det är uppenbarligen en olägenhet, att nämnden på grund av den
gällande regeln genom tillfälliga omständigheter kan komma att giva ett
mindre tillfredsställande uttryck för de meningsriktningar, som äro företrädda
i riksdagen.
Beträffande kallelse till nämndens sammanträden m. m. har friherre
Adelswärd föreslagit ett stadgande av följande lydelse: »Kallelse till sammanträde
bör om möjligt utfärdas minst åtta dagar före den dag, då sammanträdet
skall äga rum. Kallelsen skall vara åtföljd av föredi’agningslista
jämte tillgängliga handlingar och upplysningar i övrigt. Det åligger
ledamot och suppleant att beträffande föredragningslista, handlingar och
upplysningar iakttaga den tystnadsplikt Konungen prövar nödvändig.»
Som motivering för sitt härutinnan gjorda yrkande anför motionären
bland annat följande:
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 11
»Med avseende på sättet för ärendenas föredragning lia likaledes vissa
olägenheter gjort sig gällande. Regeringen har säkerligen alltid velat
fylla sin plikt att i varje särskilt fall meddela nämnden alla tiligängliga
handlingar och upplysningar, men särskilda åtgärder torde likväl erfordras
för att bereda nämndens ledamöter möjlighet att fullt tillfredsställande sätta
sig in i ärendena. Det är uppenbarligen av yttersta vikt, att medlemmarna
av nämnden känna de angelägenheter, angående vilka de äro satta
att giva Konungen råd, så att deras rådslag präglas av allvar och ansvar
och icke blott äro ett tomt sken. Det kan icke undvikas, att vid
vissa viktiga frågors behandling ett så vidlyftigt material föreligger,
att detsamma icke kan under loppet av ett sammanträde tillgodogöras
av en medlem i den utsträckning, att han kan bilda sig ett självständigt
omdöme i saken, varför följaktligen värdet av hans deltagande i nämndens
arbete i dessa fall blir mer eller mindre illusoriskt. Naturligtvis
kan det understundom — på grund av ärendenas brådskande eller sekreta
natur — vara ogörligt för regeringen att tillmötesgå alltför stora krav
på förhandsupplysningar, men något torde utan tvivel kunna åtgöras.
Särskilt må framhållas önskvärdheten av att kallelsen till nämndens
sammanträden utfärdas så tidigt som möjligt och att ledamöterna samtidigt
erhålla en föredragningslista eller promemoria angående de ärenden,
som komma att behandlas, samt, om så låter sig göra, även sakliga
redogörelser •— åtminstone referat — allt under tystnadsplikt. Endast
härigenom kan en fruktbärande diskussion i nämnden bliva möjlig. Preciserade
bestämmelser böra insättas i RO § 50».
Vad friherre Adelswärd sålunda anfört synes utskottet vara förtjänt
av uppmärksamhet. För att största möjliga utbyte skall kunna vinnas
av nämndens överläggningar, är det förvisso lämpligt, att dess ledamöter
på förhand genom föredragningslistor erhålla del av de ärenden,
som vid sammanträdena skola förekomma. Det synes likaledes ändamålsenligt,
att, där så utan olägenhet kan ske, kallelse till sammanträde
utgår i god tid före den dag då det hålles.
I friherre Adelswärds motion beröres jämväl önskvärdheten av att
sakliga redogörelser för vid sammanträdena förekommande ärenden
kunde på förhand lämnas nämndens ledamöter. En sådan anordning
möter givetvis betydligt större svårigheter, dels ur rent praktisk
synpunkt, dels med hänsyn till betänkligheterna mot spridande
av skriftliga meddelanden, som äro utsatta för faran att komma
i orätta händer. Utskottet anser visserligen öskvärt att, i den mån
det utan olägenhet kan ske, nämndens ledamöter i lämplig form
på förhand erhålla orientering beträffande frågor, som skola förekomma
vid sammanträdena, men hyser, med hänsyn till nyss antydda svårigheter,
starka tvivelsmål om lämpligheten att härom intaga formliga stadganden
i grundlagen.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
Med anledning av herr Lindhagens framställning i motionen nr 212,
om protokoll vid nämndens sammanträden, tillåter sig utskottet bringa i
erinran vad som i detta ämne yttrades av de kommitterade, vilkas betänkande
ligger till grund för gällande grundlagsbestämmelser om utrikesnämnden:
»Det
samarbete mellan regeringen och nämnden, som bör eftersträvas, synes
bäst främjas, om överläggningaima i allmänhet bliva av förtrolig och
tvångsfri art. Ur denna synpunkt synes vara lämpligt, att möjlighet beredes
för diskussioner, som ej till sitt sakliga innehåll protokolleras. Å
andra sidan kunna uppenbarligen omständigheterna vara sådana, att innehållet
av ledamöternas yttrande bör upptagas i ett särskilt protokoll. Beslut
därom bör kunna fattas av den, som leder nämndens förhandlingar.
För att ledamöterna alltid skola vara underrättade om, att deras yttranden
äro ämnade att protokollföras, bör emellertid beslutet härom förut tillkännagivas.
Ledamot, som själv framställer yrkande därom, bör likaledes äga
rätt att få sitt yttrande taget till protokoll. Inom kommittén har varit
ifrågasatt, att nu antydda, av kommitténs ledamöter samfällt omfattade
grundsatser rörande protokollsföringen skulle erhålla helgden av en uttrycklig
grundlagsbestämmelse av innehåll, att vad ledamot av nämnden
yttrat skulle i protokollet intagas, då beslut därom fattats av den, som
leder förhandlingarna, eller ledamoten själv därom gjort yrkande. Då emellertid
inom kommittén ej uppnåtts enighet om lämpligheten av att i
grundlagen intaga ett dylikt stadgande, har kommittén, i förlitande på
att sakens natur skulle leda till protokollsföringens anordnande enligt nu
angivna principer, trott sig kunna stanna vid att här uttala sin uppfattning
i ämnet».
Enligt utskottets mening finnas skäl som tala för att de regler, varom
sålunda kommitterade voro ense, bliva inskrivna i grundlagen. Jämväl
detta spörsmål kunde förtjäna att i samband med de övriga frågor,
som i det föregående berörts, tagas under övervägande. Utskottet anser
sig i detta sammanhang böra uttala, att det icke delar herr Lindhagens
uppfattning, att utrikesnämndens protokoll endast i vissa delar böra undantagas
från den allmänna regeln om handlingans offentlighet. Den
redan nu i tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 intagna bestämmelsen,
att utrikesnämndens protokoll i deras helhet först efter 50 år må offentliggöras,
torde fastmera alltjämt böra gälla.
Utskottet vill, under åberopande av vad nu anförts, hemställa om utredning
angående möjligheterna för vissa jämkningar i de nu gällande
reglerna för nämndens arbete. Utskottet ledes därvid av den tanken, att
genom en dylik revision av gällande bestämmelser — vilken icke nödvändigtvis
behövde begränsas till de spörsmål, som av utskottet berörts
— möjligen kan åstadkommas, att nämndens verksamhet bättre än nu
kommer att fylla de uppgifter, som av grundlagarna anvisats densamma.
Det har från skilda håll uttalats — och kan enligt utskottets mening
ej helt förnekas — att utrikesnämnden och dess verksamhet icke i allo
motsvarat de förväntningar, som knutits vid densamma. Det ligger i
sakens natur, att konstitutionsutskottet, som lika litet som riksdagen i
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
13
övrigt kan äga närmare kännedom om huru verksamheten gestaltat sig,
än mindre är i stånd att med säkerhet bedöma, i vad mån de missförhållanden,
som kunna vara tillfinnandes, äro att tillskriva brister i de
gällande grundlagsstadgandena eller en mindre tillfredsställande tiillämpning
av desamma. Det synes i allt fall vara anledning att från riksdagens
sida understryka angelägenheten av att synnerlig uppmärksamhet
ägnas åt möjligheten att, genom åtgärder i den riktning, som i det föregående
av utskottet antytts, eller annorledes, undanröja de hinder, som
kunna förefinnas för en lycklig och ändamålsenlig utveckling av utrikesnämnden.
Samtidigt med utrikesnämndens inrättande vidtogos vissa ändringar i
grundlagarna, avsedda att direkt vidga riksdagens befattning med utrikesärendena.
Sålunda tillerkändes riksdagen medbestämmanderätt vid
avslutande av vissa överenskommelser med främmande makter. Konstitutionsutskottets
befogenhet att för granskning infordra de jämlikt § 9
regeringsformen förda särskilda protokoll blev i visst hänseende annorlunda
bestämd. Särskilda bestämmelser blevo i riksdagsordningen givna
rörande de former, varunder regeringen skulle kunna lämna riksdagen
meddelanden bland annat i frågor angående rikets förhållande till främmande
makt.
I motionerna nr 215—218 hava.förslag framlagts, som åsyfta att ytterligare
vidga den befattning med utrikesärenden, som sålunda tillkommer
riksdagen.
Motionen nr 215 innefattar förslag om vissa ändringar av bestämmelserna
om avslutande av överenskommelser med främmande makt.
För det första föreslås, att utrikesnämnden och var och en av riksdagens
kamrar skulle äga påfordra en dylik överenskommelses framläggande
inför riksdagen. Det skulle således icke ankomma på Kungl. Maj:t
ensam att avgöra, när en fråga av denna art jämlikt § 12 regeringsformen
är av beskaffenhet att böra föreläggas riksdagen. Fastmera skulle
utrikesnämnden och var och en av riksdagens kamrar tillerkännas rätt
att med bindande verkan för statsmakterna i varje särskilt fall tolka
grundlagen. Något motsvarande korrektiv mot överskridande av Kungl.
Maj:ts befogenheter — utöver det, som består i utkrävande av konstitutionellt
ansvar i härför stadgade former — finnes icke på andra områden,
så t. ex. ej i det fall att Kungl. Maj:t skulle finna en lagstiftningsfråga,
fallande inom området för Konungens och riksdagens gemensamma
beslutanderätt, böra handläggas i den i § 89 regeringsformen stadgade
ordning. Någon anledning att i avseende å traktaters avslutande härutinnan
vidtaga särskilda försiktighetsmått till tryggande av riksdagens
rätt torde icke föreligga. En sådan befogenhet för kamrarna, »om av
herr Lindhagen föreslagits, bleve Ami för övrigt ur praktisk synpunkt
betydelselös, då kamrarna knappast kunna äga kännedom om sådana
II. Riksdagen!
befa''tning
med utriketärendcn.
(Jfr även utskottets
utlåtande
nr
23).
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
traktatförhandlingar, som varit avsedda att avslutas utan riksdagens hörande.
Men i de fall, där den verkligen komme till tillämpning, skulle
ett dylikt ingripande från en av kamrarna under pågående förhandlingar
med främmande makt tvivelsutan lätteligen kunna medföra ett betänkligt
försvagande av regeringens möjligheter att hävda landets intressen.
För det andra föreslås bestämmelser i syfte att riksdagen skulle beredas
tillfälle att yttra sig om en överenskommelse redan före dess ingående.
Motionären bär därmed velat förebygga, att hithörande frågor bliva så
handlagda, att riksdagen vid deras avgörande ställes inför ett faktiskt
tvång, som omöjliggör eller försvårar en reell prövning. Utskottet kan
emellertid icke inse, att eu bestämmelse i detta ämne lämpligen skulle
kunna så avfattas, att den i högre grad, än nu är fallet, tryggar riksdagens
reella inflytande på traktatfrågor. Att den nu gällande ordningen
ingalunda utesluter en verklig realprövning från riksdagens sida, visas
oförtydbart av erfarenhet från de senaste åren. Redan nu förekommer
också, att — då förhållandena sådant medgiva — riksdagens yttrande
redan på ett förberedande stadium inhämtas. Om åter för andra fall
än dem, där regeringen själv finner lämpligt att på förhand infordra
riksdagens yttrande, ett sådant förfarande föreskrives, ligger det nära
till hands att befara en för riket menlig minskning av den auktoritet,
varmed utrikesledningen utåt bör kunna uppträda å dess vägnar. Det
kan å andra sidan antagas, att resultatet ofta nog skulle bliva det, att
riksdagens yttrande icke befinnes lämpligen kunna inhämtas, förrän förhandlingarna
i själva verket nått det stadium, att riksdagens möjligheter
till reell prövning äro lika kringskurna som enligt nuvarande ordning
under vissa omständigheter faktiskt kan vara fallet vid prövning av en
formligen avslutad överenskommelse.
För det tredje avser motionären, att bestämmelsen om rätt för Kungl.
Maj:t att i vissa fall avsluta överenskommelser utan riksdagens hörande
skulle utgå. Utskottet anser, att av de kommitterade, vilkas förslag ligger
till grund för nu gällande regler om traktaters avslutande, vägande skäl
anförts för denna undantagsbestämmelse, som alltså enligt utskottets mening
bör kvarstå i regeringsformen.
Utskottet anser sålunda motionen nr 215 icke böra till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Med avseende å motionen nr 216, angående rätt för utrikesnämnden
och kamrarna att påkalla vissa meddelanden från regeringen till riksdagen,
inskränker sig utskottet till att framhäva, att, ehuru motionären
närmast haft utrikespolitiska frågor för ögonen, det i motionen framlagda
förslaget faktiskt innebär dels grundlagsfästande av interpellationsinstitutet
i helt andra former än dem, i vilka det nu tilliimpas, dels införande av
ett i vårt statsskick hittills okänt dagordnings förfarande. I motionen
föreslås nämligen införande av de ur principiell synpunkt högst betydelsefulla
nyheterna, att regeringen skulle vara skyldig att, då utrikesnämnden
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 15
eller en av kamrarna så påfordra^ framlägga ett meddelande i varje fråga,
som angår rikets förhållande till främmande makt eller som utrikesnämnden
eller kammaren eljest funnit vara »av större intresse», ävensom
att kamrarna skulle vara berättigade att med anledning av det lämnade
meddelandet besluta ett uttalande. För genomförande av så genomgripande
förändringar tarvas enligt utskottets mening väsentligt starkare skäl än
de, som anförts i den av motionären förebragta motiveringen, i vilken
dessa förändringars innebörd och räckvidd knappast blivit antydd.
Enligt motionen nr 218 skulle alla i statsrådet förda protokoll utan
undantag underkastas konstitutionsutskottets granskning. Skillnaden
mellan de s. k. särskilda statsrådsprotokollen, som endast under vissa
förutsättningar få infordras, och de allmänna protokollen skulle således
i detta hänseende bortfalla. Emellertid finnas enligt utskottets mening
skäl för bibehållandet av nämnda åtskillnad och av den regeln, att »där
rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande
av mål som angå rikets förhållanden till främmande makt», häröver förda
protokoll endast under vissa förutsättningar bliva föremål för konstitutionsutskottets
granskning. Utskottet kan således icke heller på denna
punkt tillstyrka, vad motionären föreslagit.
1 motionen nr 217 har hemställts om grundlagsändring i den riktning,
att ministern för utrikes ärendena skulle vara skyldig att i början av
varje riksdag och sedermera, så ofta omständigheterna det föranleda,
inför riksdagen lämna eu framställning av de allmänna utrikespolitiska
förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Till stöd för denna
sin hemställan har motionären — efter att hava erinrat om gällande bestämmelser
angående meddelanden från regeringen dels till riksdagen,
dels till utrikesnämnden samt därom, att vid vissa tillfällen redogörelser
»praktiskt taget för den utrikespolitiska situationen i allmänhet» lämnats
riksdagen — anfört bland annat följande:
»Såsom ovan under återblicken framhållits har utrikesministern 1923 i
första kammaren anfört att vid jämförelsen mellan ovannämnda två stadganden
framginge, att ett meddelande till riksdagens kamrar skall avse
en viss fråga eller ett visst ärende, men att däremot framställning angående
de allmänna utrikespolitiska förhållandena bör göras inför utrikesnämnden.
Med hänsyn till denna grundlagens ståndpunkt fann regeringen,
sade han, anledning ej föreligga att lämna riksdagen en översikt
av det utrikespolitiska läget.
Den nuvarande regeringens ställning är sålunda klar däri, att den lämnar
utrikesnämnden men icke riksdagen någon översikt av den utrikespolitiska
situationen. Den ämnar avbryta den praxis, som börjat försiktigt
göra sig gällande. En författning, som inrymmer en sådan oklarhet
och tillåter ett sådant gottfinnande, bör revideras. I all synnerhet är detta
påkallat för dem, som hysa den uppfattningen, att det omedelbara sam
-
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
rådet mellan regering och riksdag bör snarare utvidgas och befästas än inskränkas
och upplösas. Det, som bör befästas, är således den förenämnda
plägseden, och utvidgningen av samrådet hör rimligen bestå däri, att riksdagen
lika väl som utrikesnämnden bör bestås med en ovillkorlig föreskriven
redogörelse för varje riksdagssession.»
Vad motionären sålunda ifrågasatt, torde vara värt att tagas under
allvarligt övervägande. Det är enligt utskottets mening önskvärt, att
riksdagens ledamöter, så långt ske kan utan att andra berättigade intressen
därmed åsidosättas, må bliva förtrogna med det allmänna utrikespolitiska
läget och med den politik, som av regeringen på detta område
föres. Erfarenheten har emellertid visat, att man på de vägar, som
grundlagen nu anvisar för tillgodoseende av detta önskemål — nämligen
dels genom meddelanden under hand från utrikesnämndens ledamöter,
dels genom meddelanden från regeringen enligt § 56 riksdagsordningen —
ej nått till tillfredsställande resultat. Åtminstone torde det vara en inom riksdagen
tämligen allmänt utbredd övertygelse, att ett större mått av upplysningar
om ifrågavarande förhållanden utan olägenhet borde kunna
komma riksdagens ledamöter till banda. Utskottet har redan erinrat om
möjligheten av att de anmärkta olägenheterna efter hand till en del
undanröjas genom en modifierad tillämpning av gällande bestämmelser
om tystnadsplikt för utrikesnämndens ledamöter. Det torde emellertid
icke vara ur vägen att därjämte vidtaga åtgärder i den riktning nu
ifrågavarande motion avser.
Utskottet kan dock icke tillstyrka omedelbart beslut om ett tillägg till
riksdagsordningen av det innehåll motionen angiver. Frågan om formerna
för ifrågavarande meddelanden torde fastmera böra bliva föremål
för närmare övervägande i samband med de spörsmål, i vilka utskottet,
enligt vad redan anförts, anser en utredning påkallad. Därvid
bör bland annat övervägas, huruvida meddelandena i fråga, såsom motionären
föreslagit, böra lämnas vid gemensamma sammanträden av båda
kamrarna, och huru den tidpunkt, vid vilken meddelandet bör äga rum,
skall i grundlagen bestämmas. Förhållandet till å ena sidan den gällande
bestämmelsen om inför utrikesnämnden lämnade översikter (regeringsformen
§ 54), å andra sidan reglerna om meddelanden till riksdagen i
särskilda utrikespolitiska spörsmål bör vidare beaktas. Utskottet anser
sig böra uttala, att det enligt dess mening icke gärna kan komma i fråga
att, såsom motionären föreslagit, meddela föreskrift därom, att ifrågavarande
framställningar skola i tryck utdelas till riksdagens ledamöter.
III. Meddelande
till allmänheten
av
upplysningar
om utrikopolitiska
frågor
m. w.
Enligt motionen nr 219 skulle i regeringsformen införas föreskrift om
skyldighet för ministern för utrikes ärendena att i möjligaste mån meddela
allmänheten upplysning om de utrikespolitiska frågorna och de allmänna
utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse.
— Redan nu torde regeringen i allmänhet låta sig angeläget vara
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
17
att, i så stor utsträckning som den anser förhållandena medgiva, sörja
för att till allmänhetens kännedom bringa, vad som på ifrågavarande område
är av intresse. I varje fall lärer ej ett grundlagsstadgande lämpligen
kunna så formuleras, att ministern för utrikes ärendena tvingas
att offentliggöra meddelanden i vidare mån än han själv, med hänsyn
till rikets intressen och andra förhandenvarande omständigheter, anser
lämpligt. Ett stadgande i den riktning motionären avser skulle därför
ur praktisk synpunkt bliva helt betydelselöst.
För den händelse det sist berörda yrkandet icke skulle bliva av riksdagen
bifallet, har motionären hemställt, att riksdagen åtminstone måtte
»hos regeringen begära dels att de s. k. blå böckerna och särskilt de,
som avse Nationernas förbund, måtte innehålla redogörelser i väsentliga
delar för de olika meningar, som från skilda länder gjort sig gällande
såväl i kommissionerna som inom delegeradeförsamlingen och rådet, ävensom
särskilt för de svenska ombudens ställning till frågorna och dels att
folkförbundets tryckta förhandlingar måtte genom regeringens tillskyndan
bliva tillgängliga i de huvudsakliga arkiven inom skilda delar av
riket.» Vad motionären i denna fråga anfört synes förtjäna beaktande.
Det måste anses önskvärt, att den svenska allmänheten heredes tillfälle
att i möjligaste mån följa Nationernas förbunds förhandlingar och dess
verksamhet i övrigt. Vilka åtgärder som lämpligen må kunna från statens
sida vidtagas i detta syfte, torde emellertid icke böra från riksdagens
sida angivas. Utskottet förutsätter, att detta spörsmål även utan någon
framställning från riksdagen blir föremål för vederbörlig uppmärksamhet.
På nu anförda skäl får utskottet hemställa,
l:o) att riksdagen i anledning av motionerna I: 211,
212, 217 och 223 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville dels föranstalta om utredning
angående möjliga förbättringar i formerna
för utrikesnämndens verksamhet ävensom angående
de åtgärder, som må kunna vidtagas i syfte att riksdagens
ledamöter i vidsträcktare mån än nu är fallet
måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska
förhållanden, dels för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen må föranleda,
2: o) att
a) motionen I: 208,
b) motionen I : 209,
c) motionen 1: 210,
d) motionen 1: 213,
e) motionen 1: 214,
f) motionen 1: 215,
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 19 höft. (Nr 22—23.) 2
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
g) motionen T : 216,
h) motionen 1: 218 och
i) motionen 1: 219
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 april 1924.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
N ärvarande:
Vid behandling av motionerna I: 208—214 och 223:
herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Thulin, Ljunggren, G. W. Hansson *, Larsén, A. W.
Johansson, P. J. Gustafsson, Nils Anton Nilsson, Vrång, Johan Bergman, Magnusson i Tumhult,
Sävström, Jansson i Edsbäcken, Engberg, K. A. Westman, Bäckström*, Gustafson i Kasenberg,
Karlsson i Vadstena och Fast.
Vid behandling av motionerna I: 215, 216, 218 och 219:
herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Strömberg *, Ljunggren, G. W. Hansson *, Larsén,
A. W. Johansson, Nils Anton Nilsson, Vrång, Johan Bergman, Sävström, Jansson i Edsbäcken,
Engberg, K. A. Westman, Bäckström *, Gustafson i Kasenberg, Karlsson i Vadstena,
Pehrsson i Göteborg och Fast.
Vid behandling av motionen I: 217:
herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Strömberg*, K. J. Ekman, Ljunggren, Reuterskiöld*,
G. W. Hansson*, Dahl, N. S. Norling, A. W. Johansson, Johan Bergman, Sävström, Jansson
i Edsbäcken, Engberg, Starbäck*, K. A. Westman, Bäckström*, Andersson i Igelboda, Karlsson
i Vadstena och Pehrsson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
19
Reservationer:
vid punkt l:o:
a) i vad den avser motionerna 1:211, 1:212 och 1:223
1) av herrar von Geijer, Nils Anton Nilsson, K. A. Westman och
Gustafson i Kasenberg, som anfört:
De »förbättringar i formerna för utrikesnämndens verksamhet», som i
motiveringen framhållas såsom önskvärda avse dels rätt för suppleant att
inträda jämväl vid tillfälligt förfall för ledamot; dels viss, stadgad ordning
för kallelse till nämndens sammanträden; dels ock formlig föreskrift
angående protokollsföring vid nämndens sammanträden.
Åven om det må medgivas, att de brister, som i sistnämnda båda avseenden
synas hittills hava vidlått utrikesnämndens arbetsmetod, kunna vara
av beskaffenhet, att åtgärd för deras avhjälpande bör vidtagas, synes det
ej vara väl förenligt med de erforderliga föreskrifternas karaktär av ordningsstadganden
att åt desamma bereda plats i grundlag — nödig rättelse
lär helt visst genom förtroligt samråd kunna under hand ernås.
I fråga om den påyrkade utsträckningen av suppleants funktion finna
vi — utan att förneka, att visst fog härför kan finnas — den föreslagna
ändringen vara av för ringa betydelse att höra ensam betinga en skrivelse
till Konungen.
Vi hava alltså ansett, att ej heller motionerna I: 211, I: 212 och I: 223
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
2) av herr Vrång.
3) av herr Magnusson i Tumhult.
b) i vad den avser motionen 1:217
1) av herrar von Geijer, K. J. Ekman, Dahl och Pehrsson i Göteborg,
som anfört:
Den form för samråd emellan regering och riksdag, som 1921 lagfästes
medelst utrikesnämndens inrättande, har varit underkastad ett så kortvarigt
prov, att en rubbning av denna form ej nu synes böra ifrågakomma. Men
den obligatoriska kommunikation emellan regeringen och riksdagen angående
utrikespolitiska förhållanden, vartill utskottets i anledning av motionen
1:217 beslutade hemställan syftar, lär i själva verket innebära en
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
förskjutning i avsevärd del av utrikesnämndens betydelse. Än vidare
torde i och för sig en föreskrift om meddelande åt riksdagen av »regelbunden
kännedom» om ifrågavarande angelägenheter innefatta uppslag
till sådan förskjutning i riksstyrelsen, som vi ej äro beredda att biträda.
Vi hava alltså ansett, att motionen I: 217 ej bör till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
2) av herr Starbäck.
3) av herr Reuterskiöld.
c) av herrar Larsson i Västerås, G. TV. Hansson och Karlsson i Vadstena,
vid punkt 2:o b och d (utskottets hemställan i avseende å motionerna
1:209 och 1:213):
av herr Thulin, som med instämmande av herrar Ljunggren och Fast anfört:
I den av herr Lindhagen avgivna motionen nr 209 i första kammaren
har frågan om tystnadsplikten för utrikesnämndens medlemmar upptagits
till behandling, och har i motionen yrkats, att, där det beträffande visst
ärende eller någon del därav anses uppenbarligen nödigt, att de ledamöter,
som deltaga i behandlingen, iakttaga tystnad om vad i förhandlingarna förekommit,
ovillkorlig tystnadsplikt skall kunna påbjudas.
Såsom motionären i sin motion nr 208 i första kammaren erinrat, ansåg
man inom den kommitté, som utarbetade förslaget till nu gällande bestämmelser
om utrikesnämnden, att vägande skäl talade mot en ovillkorlig tystnadsplikt.
Den ovillkorliga tystnadsplikten borde gälla allenast i de fall,
där regeringen prövade erforderligt; och i övrigt skulle nämndens medlemmar
visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad
som kommit under utrikesnämndens behandling. Grundlagens bud om »största
varsamhet» har emellertid lett därhän, att nämndens medlemmar ansett sig
i allmänhet förhindrade att lämna meddelande till andra. Sekretessen torde,
enligt vad som framgått vid frågans behandling inom utskottet, hava iakttagits
i större utsträckning än som kunnat anses påkallat. Enligt hittills
vunnen erfarenhet är utrikesärendenas handläggning insvept i en lika
ogenomtränglig slöja som före tillkomsten av 1919 års »reform». Då ett
av syftemålen med denna reform varit att ge större öppenhet åt behandlingen
av utrikesärendena, synes motionärens krav på ändring av bestämmelserna
i här berörda hänseende böra vinna beaktande.
Motionären har erinrat, att man i Danmark och Norge sökt ordna frågan
om utrikesnämndens tystnadsplikt på det sätt, att tystnadsplikt äger rum
endast i den utsträckning, som bestämmes av vederbörande minister (resp.
i Danmark jämväl av nämndens ordförande). En dylik anordning synes
vara att föredraga framför den nu tillämpade även för Sveriges vidkommande,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 21
och har jag på grund härav framställt yrkande inom utskottet, att Konungen
skulle äga påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt beträffande visst ärende för ledamöterna
i utrikesnämnden.
T motionen nr 213 i första kammaren har herr Lindhagen yrkat, att
nämnden skall i god tid före varje riksdags avslutande samt beträffande
ärenden, som handlagts mellan riksdagar, vid början av nästa riksmöte avgiva
rapport till riksdagens båda kamrar rörande de ärenden, som i nämnden
förekommit; i sagda rapport skulle sådana ärenden, för vilka tystnadsplikt
föreskrivits, allenast anmärkas.
Jag har visserligen vid behandlingen inom utskottet icke kunnat biträda
motionärens yrkande i den vidsträckta omfattning, han givit detsamma, men
har ansett, att till grund för yrkandet ligger en riktig uppfattning om önskvärdheten
av åtminstone en viss kommunikation till riksdagen av de utrikesärenden,
som dryftats i utrikesnämnden.
Gentemot motionärens förslag har gjorts den invändningen, att genom detsamma
nämnden faktiskt, om än ej rättsligt, skulle komma att inträda i ett
slags ansvarighetsförhållande gent emot riksdagen. Även om det icke kan
anses önskvärt eller lämpligt, att en kommunikation av ärendena mellan
nämnden och riksdagen anordnas på sådant sätt, att det kan få skenet av
att nämndens medlemmar för sina vota göras ansvariga inför riksdagen,
synes kravet på frihet från ansvar för nämndens medlemmar ej kunna drivas
så långt, att riksdagen skall vara fullkomligt okunnig om vad i nämnden
förekommit. Det synes därför vara rimligt, att åtminstone i en viss omfattning
kommunikation linnes mellan riksdagens två utrikespolitiska delegationer,
utrikesnämnden och konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet saknar för närvarande i det närmaste möjlighet
att erhålla vetskap om behandlingen av ärendena inom utrikesnämnden.
Visserligen finnas till protokollen över utrikesärenden såsom bilagor fogade
listor över de ärenden, som äro avsedda att behandlas vid det sammanträde,
till vilket nämndens ledamöter kallas, men huruvida dessa listor äro fullständiga
låter sig icke avgöras; ej heller kan man av den kortfattade och
allmänna beteckningen för ärendet sluta sig till vad spörsmålet närmare
rörer. Vid den granskning, som konstitutionsutskottet grundlagsenligt bär
att företaga beträffande regeringens förande i utrikespolitiska frågor, skulle
det givetvis vara av stor betydelse att äga tillgång till mera detaljerade
upplysningar angående de spörsmål, som föreläggas utrikesnämnden, något
som också utan svårighet läte sig göra, därest inom nämnden fördes
protokoll. En sådan anordning som den nu angivna skulle dessutom
medföra den fördelen, att konstitutionsutskottet genom en jämförelse med
statsrådsprotokollen bleve i stånd att bedöma dels huruvida vissa ärenden
av betydelse av regeringen icke förelagts utrikesnämnden, dels i vilken
utsträckning den ovillkorliga tystnadsplikten föreskrivits. Några olägenheter
kunna näppeligen uppkomma därav, att konstitutionsutskottet, som ju
har befogenhet att granska utrikesärendenas handläggning inom regeringen,
22
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
såvitt statsrådsprotokollen utvisa, jämväl får tillfälle att taga del av de
utrikes ärenden, som behandlas inom utrikesnämnden. Härigenom skulle
otvivelaktigt förutsättningar skapas för konstitutionsutskottet att mera
fylligt bedöma handläggningen av ett visst utrikesärende.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag inom utskottet yrkat,
att ministern för utrikesärendena skall vid början av varje riksdag till
riksdagens konstitutionsutskott avlämna en redogörelse för de ärenden, som
handlagts inom utrikesnämnden under den tid, som förflutit sedan början
av föregående riksdag, varvid sådana ärenden, för vilka tystnadsplikt föreskrivits,
allenast skola anmärkas.
I anslutning till vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet bort
tillstyrka riksdagen,
att riksdagen i anledning av motionerna nr 209 och
213 i första kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om utredning och förslag i syfte dels att
gällande stadganden om tystnadsplikt för utrikesnämndens
ledamöter lindras, dels ock att redogörelse för
handläggningen av utrikesärenden inom utrikesnämnden
årligen skall ingivas till konstitutionsutskottet av
ministern för utrikesärendena.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:153 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska s. 7 i texten