Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.

1924-04-08 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1924:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om

grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan

regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.

I särskilda, inom första kammaren väckta motioner, nr 208—219, kar

herr Lindhagen hemställt:

a) i motionen nr 208,

dels »att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,

att vad i 50 § tredje stycket riksdagsordningen stadgas därom, att Konungen

sammankallar nämnden och leder dess förhandlingar, att i Konungens

frånvaro ordet föres av statsministern eller ministern för utrikesärendena,

att andra statsrådsledamöter så ock särskilt de sakkunniga må

av Konungen tillkallas och att sekreteraren hos nämnden förordnas av

Konungen, skall utgå och att förberörda lagrum i stället eråller ungefär

följande lydelse:

''Ministern för utrikes ärendena sammankallar nämnden, så ofta ärendena

det fordra. Nämnden väljer inom sig ordförande. Andra statsrådsledamöter,

så ock särskilda sakkunniga, må av ministern för utrikes

ärendena eller nämnden tillkallas. Nämnden utser sekreterare.’»

dels att jämkning i andra grundlagsparagrafer måtte med föranledande

av detta förslag vidtagas.

b) i motionen nr 209,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta, att

vad i 54 § tredje stycket regeringsformen stadgas om ledamöternas tystnadsplikt

skall utgå eller ock att nämnda stycke skall erhålla ungefär

följande förändrade lydelse:

''Anses beträffande visst ärende eller någon del därav uppenbarligen

nödigt, att de ledamöter, som deltaga i dess behandling, iakttaga tystnad

om vad i förhandlingarna förekommit, äger ministern för utrikesärendena

eller nämnden påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt. Ledamot skall,

första gången han deltager i sammanträde, avgiva försäkran om tystnadspliktens

iakttagande.’»

c) i motionen nr 210,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden — med bemärkande att

grunden för att nämnden består av endast sexton ledamöter angivits vara

hänsyn till upprätthållande av tystlåtenhet inom nämnden och undvikande

Bihang till riksdagens protokoll 192i. 5 samt. 19 höft. (Nr 22—23.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

av meningsbrytning — ville för sin del besluta den ändring i 54 § regeringsformen

och 50 § riksdagsordningen, att nämnden skall, i likhet med

statsutskottet, bestå av tolv ledamöter från vardera kammaren och lika

många suppleanter.»

d) i motionen nr 211,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,

att vad i 50 § andra stycket riksdagsordningen stadgas därom, att suppleant

ej må inträda såsom ledamot i annat fall än då ledighet i nämnden

inträffar och att suppleant ej må övervara sammanträdena, skall utgå.»

e) i motionen nr 212,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta,

att 50 § riksdagsordningen erhåller det tillägg, att protokoll föres över

nämndens sammanträden, dock att i fråga om ärende, i vilket tystnadsplikt

ålagts, skall gälla vad om statsrådsprotokolls offentliggörande är

stadgat.»

f) i motionen nr 213,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta

ett stadgande i grundlagen, förslagsvis i form av ett tillägg till 54 § regeringsformen,

av huvudsakligen följande innehåll:

''Det åligger nämnden att i god tid före varje riksdags avslutande samt

beträffande ärenden, som handlagts mellan riksdagar, vid början av nästa

riksmöte avgiva rapport till riksdagens båda kamrar rörande de ärenden,

som i nämnden förekommit. I denna rapport må sådana ärenden, för

vilka tystnadsplikt föreskrivits, allenast anmärkas. Kammares ledamöter

äga att vid denna rapports föredragning inför kammaren yttra sig i anledning

av densamma.’»

g) i motionen nr 214,

»att riksdagen ville beträffande utrikesnämnden för sin del besluta

eller hos regeringen begära förslag till ändring i grundlagarna i syfte att

utrikespolitiska frågors beredning inom riksdagen äger rum genom ett

ständigt utskott och helst genom att utrikesnämnden omvandlas till ett

utrikesutskott, som, vid sidan av uppgiften att samråda med regeringen,

jämväl äger bereda till riksdagen genom motioner eller propositioner

hänskjutna utrikespolitiska frågor, som ej skola av annat ständigt utskott

handläggas.»

h) i motionen nr 215,

»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med

utrikesärendena för sin del besluta sådan ändring i 12 § regeringsformens

bestämmelser om överenskommelser med främmande makt, att även utrikesnämnden

eller någon av riksdagens kamrar äga påfordra dylik överenskommelses

framläggande för riksdagen, att riksdagen beredes tillfälle

att yttra sig om överenskommelse redan före dess ingående och prövningen

sålunda ej annat än i oundgängliga fall inskränkes till ratificering

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

3

av en redan preliminärt träffad överenskommelse och att andra stycket

i nämnda lagrum om rätt att i visst fall träffa överenskommelse av större

vikt utan riksdagens godkännande måtte utgå; kunnande med iakttagande

härav ifrågavarande paragraf erhålla ungefär följande lydelse:

''Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan

statsrådet däröver bliver hört. Sådan överenskommelse skall, där den

angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller

med Konungen avgöra, eller, utan att den angår sådan fråga, är av större

vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen

intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av

riksdagens bifall. I sådan fråga, som nu sägs, bör så vitt möjligt även

riksdagens yttrande inhämtas före avgörandet. Avslutes sedan överenskommelsen

i full - överensstämmelse med riksdagens mening, erfordras ej,

att ärendet ånyo framlägges för riksdagen till godkännande.

Varje överenskommelse med främmande makt skall, på sätt ovan sägs,

underställas riksdagen för yttrande eller godkännande, när utrikesnämnden

eller någon av riksdagens kamrar på fordrar det’. >

i) i motionen nr 216,

»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med

utrikesärenden för sin del besluta sådan ändring i 56 § riksdagsordningen,

att även utrikesnämnden eller någon av riksdagens kamrar tiga påkalla

sådant meddelande, som i nämnda paragraf sägs ocli att ledamot av kammare

må ej blott yttra sig över vad sålunda meddelats utan även väcka

förslag till uttalande och påkalla beslut därom; kunnande med iakttagande

härav berörda lagrum erhålla ungefär följande lydelse:

''Prövar Konungen lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande

till främmande makt, eller i annat ärende av större intresse meddelande

muntligen göres till riksdagen, tillkommer det statsrådsledamot, som Konungen

därtill förordnar, att i vardera kammaren framföra meddelandet.

Sådant meddelande till riksdagen, som ovan sägs, skall ock göras, när

utrikesnämnden eller någon av riksdagens kamrar påfordrar det.

Ej vare ledamot av kammaren förmenat att yttra sig över vad sålunda

meddelats, och må ledamot jämväl kunna väcka förslag till uttalande av

kammaren i ärendet och däröver påkalla kammarens beslut.

Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, kamrarnas sammanträden

skola hållas inom lyckta dörrar.’»

j) i motionen nr 217,

»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med

utrikesärenden för sin del besluta sådant tillägg till grundlagen, att det

åligger ministern för utrikesärendena, att i början av varje riksdag och

sedermera, så ofta omständigheterna det föranleda, lämna icke blott, såsom

nu är stadgat i 54 § regeringsformen, utrikesnämnden, utan i all

synnerhet riksdagen en framställning av det utrikespolitiska läget; kunnande

för ändamålet exempelvis 56 § riksdagsordningen erhålla ett tillägg

av ungefär följande lydelse:

''Ministern för utrikesärendena skall i början av varje riksdag och sedermera,

så ofta omständigheterna det föranleda, lämna riksdagen vid gemensamt

sammanträde med båda kamrarna en framställning av de all
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

manna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse.

Framställningen bör i god tid före sammanträdet i tryck utdelas

till riksdagens samtliga ledamöter, dock att meddelande i viss fråga eller

någon del därav, som uppenbarligen anses böra hållas hemligt, må i skriften

allenast omnämnas såsom föremål för framställningen. Ej vare ledamot

av riksdagen förmenat att yttra sig över vad sålunda meddelats.

Ministern för utrikes ärendena äger bestämma, om i fall, som här avses,

riksdagens sammanräden skola helt eller delvis hållas inom lyckta dörrar.

’»

k) i motionen nr 218,

»att riksdagen ville beträffande riksdagens omedelbara befattning med

utrikesärenden för sin del besluta, att upphäva det undantag från

konstitutionsutskottets gr önskning srätt av statsrådsprotokollet, som av

sekretesshänsyn infördes i samband med ordnandet av samverkan mellan

riksdag och regering i utrikesfrågor, samt att sålunda dels 105 § regeringsformen

hör erhålla följande lydelse: lagtima riksdags konstitutionsutskott

åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda,’

och dels första satsen i tredje momentet av 38 § riksdagsordningen erhåller

allenast följande avfattning: ''Utskottet åligger ock att äska det i statsrådet

förda protokoll’.»

l) i motionen nr 219,

»att riksdagen ville beträffande medverkan av den allmänna meningen

i utrikesärenden:

l:o) för sin del besluta, att i regeringsformen införa ett stadgande om

skyldighet för ministern för utrikesärenden att i möjligaste mån meddela

allmänheten upplysning om de utrikespolitiska frågorna och de allmänna

utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse; eller

åtminstone

2: o) hos regeringen begära dels att de s. k. blå böckerna och särskilt de,

som avse nationernas förbund, måtte innehålla redogörelser i väsentliga

delar för de olika meningar, som från skilda länder gjort sig gällande

såväl i kommissionerna som inom delegeradeförsamlingen och rådet,

ävensom särskilt för de svenska ombudens ställning till frågorna och dels

att folkförbundets tryckta förhandlingar måtte genom regeringens tillskyndan

bliva tillgängliga i de huvudsakliga arkiven inom skilda delar

av riket.»

I en likaledes inom första kammaren väckt motion, nr 223, har friherre

Adelswärd hemställt, »att riksdagen måtte i grundlagsenlig ordning antaga

följande förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen och § 50

riksdagsordningen:

Regeringsformen § 54.

Vid varje riksdag skall bildas en nämnd, att med Konungen rådpläga

om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Denna

utrikesnämnd skall till ledamöter hava kamrarnas talmän och tjugu av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

5

kamrarna valda medlemmar. Suppleanter äro för talmännen vice talmannen

och för övriga ledamöter de personer kamrarna därtill utse. Rådplägning

med nämnden bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum

före avgörandet. Då ärendet förekommer till behandling, skola alla tillgängliga

handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konuugen

fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde

delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde.

Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera

så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning

av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för

riket erhålla betydelse.

Nämndens ledamöter och deras suppleanter böra visa största varsamhet

i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden

förekommit. Konungen eller den, som i hans frånvaro leder förhandlingarna,

moddele i varje särskilt fall, huruvida eller i vad utsträckning

tystnadsplikt är av nöden, och vare ledamöter och suppleanter därtill

förbundna. Ledamot eller suppleant skall första gången han är vid

sammanträde närvarande avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

Riksdagsordningen § 50. r

Inom sex dagar efter riksdagens öppnande skall vardera kammaren

bland sina medlemmar och på sätt om val till utskott är stadgat utse tio

ledamöter och lika många suppleanter att tillsammans med kamrarnas

talmän och vice talmän bilda den i § 54 regeringsformen omförmälda

utrikesnämnd. Talmän och vice talmän tillhöra nämnden intill nästa

talmansval. Övriga ledamöter och suppleanter utöva sin befattning till

dess nytt val förrättas vid nästa riksdag. Ledamot eller suppleant, som

avgår ur riksdagen innan den tid, för vilken han blivit vald till riksdagsman,

tilländalupit, eller som utnämnes till statsråd, skall dock ej

vidare anses tillhöra nämnden. Förordnar Konungen om nya val till

båda kamrarna eller den ena av dem, behålle utan hinder därav nämndens

ledamöter och suppleanter sina befattningar.

Suppleant skall såsom ledamot inträda i nämnden, när ordinarie ledamot

avgår eller får förfall. Beträffande den ordning, som vid inträde

skall iakttagas mellan de valda suppleanterna, gälle enahanda bestämmelser

som i fråga om suppleants inträde i utskott. Suppleant må övervara

alla sammanträden av nämnden men saknar rätt att därvid yttra

sig, så framt han ej deltager i stället för ordinarie ledamot.

Konungen sammankallar nämnden så ofta ärendena det fordra och

leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro

föres ordet av statsministern eller, om han ej är närvarande, av ministern

för utrikes ärendena. Andra statsrådsledamöter, så ock särskilda

sakkunniga må av Konungen tillkallas. Sekreterare hos nämnden förordnar

Konungen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottets

yttrande

I. Utrikesnämnden.

Skulle minst sex av nämndens ledamöter hos ministern för utrikes ärendena

göra framställning om rådplägning i viss uppgiven fråga, varde

nämnden sammankallad. Om under tid, då riksdagen icke är samlad, dylik

framställning göres av ett mindre antal eller allenast av en av nämndens

ledamöter, böra, där ej Konungen omdelbart bifaller yrkandet, alla

tillgängliga upplysningar i saken ofördröjligen lämnas den eller dem,

som avlåtit framställningen.

Kallelse till sammanträde bör om möjligt utfärdas minst åtta dagar

före den dag, då sammanträdet skall äga rum. Kallelsen skall vara åtföjd

av föredragningslista jämte tillgängliga handlingar och upplysningar

i övrigt. Det åligger ledamot och suppleant att beträffande föredragningslista,

handlingar och upplysningar iakttaga den tystnadsplikt Konungen

prövar nödvändig.

Om minst tvenne ledamöter av nämnden, en från vardera kammaren,

hos talmännen sådant påyrka, må nämnden av talmännen kallas till enskilt

sammanträde för överläggning i utrikesangelägenheter. Ordförande

vare vid dylikt sammanträde den av talmännen, vilken såsom talman bevistat

de flesta riksdagarna, och vid förfall för honom talmannen i medkammaren.

Skulle ingendera vara vid sammanträdet närvarande, handhaves

ordförandeskapet i samma ordning av kamrarnas förste vice talmän

och vid förfall för dem av kamrarnas andre vice talmän. När.

fråga, som förekommit vid officiellt sammanträde av nämnden, upptages

vid enskilt sammanträde, skall den tystnadsplikt, som till äventyrs föreskrivits

vid frågans behandling å det officiella mötet, oförändrad gälla.

Ledamot av nämnden åtnjute ej någon ersättning under den tid riksdagen

är samlad. För inställelse vid sammanträde, då riksdagen ej är

samlad, utgår ersättning enligt de i 12 och 23 §§ bestämda grunder.»

Beträffande motiveringen får utskottet, till den del densamma ej vid

särskilda punkter i utskottets utlåtande återgives, hänvisa till motionerna.

Då, såsom ett led i åtgärderna för ett närmare samarbete mellan regering

och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter, bestämmelserna om

utrikesnämnden 1919 inskrevos i grundlagarna, åsyftades därmed att organisera

en ändamålsenligare form för rådslag mellan regeringen och riksdagens

representanter i hithörande frågor, än det förut bestående hemliga

utskottet hade erbjudit. Nämnda bestämmelser utgå ifrån att ledningen av

och ansvaret för utrikespolitiken alltfort bör tillhöra regeringen. Utrikesnämnden

är ej utrustad med beslutanderätt och har ej heller den ställning

i förhållande till riksdagen, som intages av utskotten. Dess verksamhet består

endast däri, att den för rådplägning sammanträder inför Konungen

(eller eventuellt under ledning av stats- eller utrikesministern). Dess betydelse

beror uteslutande på det faktiska inflytandet av de rådslag, som »i

alla utrikesärenden av större vikt» givas av dess ledamöter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 7

Genom dessa principer för nämndens organisation och verksamhet hava

enligt utskottets mening kraven på å ena sidan enhetlig ledning av utrikespolitiken,

å andra sidan skäligt inflytande för riksdagen blivit på ett

i stort sett tämligen tillfredsställande sätt avvägda. Utskottet finner därför

icke anledning tillstyrka det av herr Lindhagen i motionen nr 214

framförda förslaget om utrikesnämndens förvandling till ett utrikesutskott.

Enligt detta förslag skulle utrikesnämnden, vid sidan av den rådgivande

verksamhet, den nu utövar, få till uppgift att till avgörande hos kamrarna

bereda sådana utrikespolitiska ärenden, som tillhöra riksdagens

befogenhetsområde. Bortsett därifrån att ur synpunkten av riksdagsarbetets

organisation något verkligt behov av en ändring i reglerna angående

ifrågavarande ärendens utskottsbehandling icke kan anses föreligga,

är mot den av motionären föreslagna anordningen att invända, att den

innebure en g rund väsentlig förändring av utrikesnämndens ställning.

Då den principen fasthålles, att nämndens verksamhet alltigenom bör

utövas under ledning av dem, som bära ansvaret för utrikespolitiken,

finnes det enligt utskottets mening ej heller någon anledning att, på sätt

friherre Adelswärd föreslagit, i grundlagen öppna möjlighet till anordnande

av »enskilda sammanträden», vid vilka representanter för regeringen

icke ens skulle äga grundlagsfästad rättighet att närvara. — Utskottet

kan av liknande skäl ej heller tillstyrka herr Lindhagens i motionen

nr 208 framlagda förslag, som innebär, att nämndens sammanträden

alltid skulle äga rum under ledning av en av nämnden vald ordförande.

Visserligen synes av motionären vara avsett — ehuru ej i grundlagsförslaget

direkt utsagt —, att ministern för utrikes ärendena skulle äga att

vid sammanträdena närvara. Men den ledning av arbetet, som bör utövas

från regeringens sida, skulle genom den av motionären föreslagna

anordningen otvivelaktigt i avsevärd grad försvagas. Förslaget innebär

vidare, att Konungen ej skulle deltaga i sammanträdena. Med hänsyn

till nämndens karaktär av rådgivande korporation kan utskottet ej tillstyrka

en sådan förändring, som innebure att den personliga och direkta

förbindelse mellan statschefen och representanter för olika meningsriktningar

inom riksdagen, som enligt nu gällande ordning äger rum och som

ur olika synpunkter måste anses vara av icke ringa betydelse, komme

att upphöra.

Jämväl mot herr Lindhagens förslag (i motionen nr 213) om skyldighet

för nämnden att avgiva årliga rapvorter till riksdagen rörande de ärenden,

som i nämnden förekommit, möta invändningar av rent principiell

natur. Bleve nämnden skyldig att för riksdagen redogöra för sina rådslag,

och bleve det därutöver, såsom motionären föreslagit, uttryckligen

stadgat, att kamrarnas ledamöter skulle äga att yttra sig över den avgivna

redogörelsen, komme nämnden faktiskt, om än ej rättsligt, att inträda i ett

slags ansvarighetsförhållande gentemot riksdagen, i strid mot de principer,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

som gälla och. enligt utskottets mening fortfarande böra gälla i avseende

å dess .ställning.

De förslag, som i övrigt framförts, åsyfta ingen rubbning av själva

principerna för nämndens ställning, utan allenast förändringar av jämförelsevis

mindre räckvidd i dess organisation. Vid bedömandet av dessa

förslag hava därför de praktiska synpunkterna för utskottet stått i förgrunden.

Utskottet har med avseende å desamma haft att bedöma, huruvida

— med bibehållande av den principiella grunden — sådana jämkningar

i de gällande reglerna kunna företagas, att syftet med nämndens

inrättande blir bättre tillgodosett.

Jämväl vissa av nämnda förslag äro emellertid av den art, att utskottet

funnit sig böra avstyrka dem.

Övertygande skäl hava sålunda enligt utskottets uppfattning ej förelagts

för de i motionerna (av herr Lindhagen i motionen nr 210) framställda

yrkandena om ökning av nämndens ledamot sant al. Med hänsyn

till beskaffenheten av de angelägenheter, varmed nämnden har att taga,

befattning, anser utskottet icke vare sig lämpligt eller önskvärt, att antalet

av dem, som skola deltaga i rådslagen, blir större än som påkallas

därav, att meningsriktningar, som i riksdagen vunnit jämförelsevis stor

anslutning, böra bliva företrädda i nämnden. En grundförutsättning för

att nämnden skall motsvara sitt syfte är att regeringens meddelanden till

densamma präglas av den största förtrolighet. Det synes utskottet tänkbart,

att en utökning av ledamotsantalet skulle kunna främja en viss förbehållsamhet

i dessa meddelanden. De synpunkter, som böra göra sig

gällande vid spörsmålets bedömande, hava således enligt utskottets

mening blivit på lämpligt sätt beaktade genom fastställande av

det nuvarande ledamotsantalet. Friherre Adelswärds yrkande om talmännens

ledamotskap av nämnden torde närmast hava föranletts

av hans förslag om enskilda sammanträden, vid vilken en av talmännen

skulle utöva ordförandeskapet. Då utskottet, på sätt redan omnämnts,

avstyrker förslaget om enskilda sammanträden, har utskottet också saknat

anledning att i nu berörda hänseende tillstyrka friherre Adelswärds

förslag. Ur synpunkten av den varsamhet, som på ifrågavarande område

bör iakttagas, finner utskottet det icke heller tillrådligt, att, såsom av

motionärerna (av herr Lindhagen i motionen nr 211) föreslagits,

suppleanter erhålla tillfälle att närvara vid sammanträdena i andra fall

än då de inkallats i stället för ordinarie ledamöter.

Ett synnerligen ömtåligt spörsmål är givetvis, i vilken utsträckning

tystnadsplikt bör åvila nämndens ledamöter. Nu gällande bestämmelser

uppställa härutinnan först och främst ett allmänt krav på »varsamhet i

avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden

förekommit», och lämna därutöver möjlighet att föreskriva »ovillkorlig

tystnadsplikt» i särskilda fall. I herr Lindhagens motion, nr 209, föreslås

borttagande av den allmänna bestämmelsen om varsamhet i berörda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

9

hänseende, varemot möjlighet för regeringen att påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt

bibehålies, dock blott i det fall att iakttagandet av sådan tystnad

anses »uppenbarligen nödigt». Friherre Adelswärd anser visserligen, att

regeln om »varsamhet» bör bibehållas, men föreslår en sådan omformulering

av det därpå följande stadgandet, att det från regeringens sida i varje

särskilt fall skall angivas, huruvida eller i vad utsträckning tystnadsplikt

skall åligga nämndens ledamöter. Vad motionären därmed åsyftat,

synes huvudsakligen hava varit, att tystnadsplikten endast skall kunna

göras gällade på grund av uttrycklig föreskrift därom, meddelad vid ett

nämndens sammanträde. Med båda ändringsförslagen har närmast avsetts

att genom lindring i kravet på ovillkorlig tystnad öka möjligheterna

för nämndens ledamöter att i frågor, som där förekomma, meddela sig med

utomstående.

Utskottet hyser den uppfattningen, att den nu gällande formuleringen

av ifrågavarande bestämmelser lämnar så pass vidsträckta möjligheter

till samråd med andra personer inom och utom riksdagen, som med hänsyn

till ärendenas ofta ömtåliga natur kan anses lämpligt. I den mån,

under den tid som gått, sedan utrikesnämnden inrättades, sekretess kommit

att tillämpas i större utsträckning, än ur nämnda synpunkt kurmat

anses påkallat, anser utskottet det ligga närmast till hands att antaga, att

detta berott på en alltför långt driven försiktighet vid de gällande stadgandenas

tillämpnig; i vad mån denna är att tillskriva föreskrifter från

utrikesledningens sida eller överdriven varsamhet från nämndens ledamöter,

undandrager sig givetvis utskottets omdöme. Om detta antagande

är riktigt, kan en grundlagsändring på denna punkt icke anses påkallad.

I varje fall torde det vara önskvärt att vinna en längre tids erfarenhet

rörande stadgandets tillämpning, innan man går att vidtaga ändring i

detsamma.

Utskottet vill härutöver framhålla, att även om en större frihet beträffande

meddelanden om vad i nämnden förekommit anses önskvärd, lämpligheten

av de formuleringar, som i detta syfte i motionerna föreslagits,

kan sättas i fråga. För närvarande åligger det nämndens ledamöter att,

i den mån ej ovillkorlig tystnadsplikt föreskrivits, själva bedöma, i vad

mån föreskriften om varsamhet bör föranleda, att tystnad iakttages om

i nämnden förekommande ärenden. De framlagda förslagen innebära

däremot, att bedömandet, i vad mån tystnad är erforderlig i dylika fall,

skulle överflyttas från nämndens ledamöter själva till regeringen. Det

ligger nära till hands att antaga, att regeringen, som därmed bleve i högre

grad än nu ansvarig för de olägenheter, som genom meddelanden från

nämndens sammanträden kunde uppkomma, med hänsyn härtill skulle

finna sig föranlåten att till vinnande av full säkerhet föreskriva tystnadsplikt

i en sådan omfattning, att — i strid mot förslagens syfte — nämndens

förhandlingar i högre grad, än nu är fallet, bleve undandragna

offentligheten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottet kan ej heller finna lämplig! att, på sätt friherre Adelswärd

föreslagit, lämna varje enskild ledamot av nämnden rättighet att, därest

en av honom gjord framställning om nämndens sammankallande ej bifalles,

erhålla alla tillgängliga upplysningar i det ämne, varom han önskat

rådplägning inom nämnden. En dylik befogenhet, som i själva verket

öppnar möjlighet för en ledamot av nämnden att anordna en permanent

kontroll över regeringens utrikespolitik, skulle, enligt utskottets mening,

kunna missbrukas på ett för utrikesledningens enhetlighet och auktoritet

ödesdigert sätt.

I motionerna hava emellertid också vissa förhållanden bragts på tal,

som enligt utskottets mening kunde förtjäna att tagas under närmare

övervägande.

Enligt utskottets mening föreligga sålunda icke tillräckliga skäl

för fasthållande vid regeln om att suppleanter i nämnden inträda

endast vid ledamots avgång och ej vid tillfälligt förfall. Friherre

Adelswärd, som föreslår att suppleant jämväl vid tillfälligt förfall

skall inkallas, framhåller i sin motion, att nämnden enligt nuvarande

ordning lätt riskerar att icke vara fulltalig och att i motsvarande

mån illa återgiva meningsriktningarna i riksdagen. Motionären yttrar

vidare: »Motiven till de anförda bestämmelsenia rörande suppleantska
pet

angåvos av vederbörande kommitterade vara ''synpunkten av den häri

vidlag erforderliga kontinuitetens upprätthållande’. Men fråga är, om

icke den synpunkten snarare bleve bättre tillgodosedd genom ett stadgande

av motsatt innebörd, som medgåve suppleant att inträda i nämnden

även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot. Först genom en

dylik anordning skulle möjlighet beredas för nämnden att upprätthålla

kontinuiteten i dess viktigaste funktion, som är att inför regeringen representera

riksdagen och följaktligen noggrant återgiva läget inom

denna.» Förslag i samma riktning har av herr Lindhagen framlagts i

motionen nr 211. Utskottet anser för sin del dessa erinringar berättigade.

Det är uppenbarligen en olägenhet, att nämnden på grund av den

gällande regeln genom tillfälliga omständigheter kan komma att giva ett

mindre tillfredsställande uttryck för de meningsriktningar, som äro företrädda

i riksdagen.

Beträffande kallelse till nämndens sammanträden m. m. har friherre

Adelswärd föreslagit ett stadgande av följande lydelse: »Kallelse till sammanträde

bör om möjligt utfärdas minst åtta dagar före den dag, då sammanträdet

skall äga rum. Kallelsen skall vara åtföljd av föredi’agningslista

jämte tillgängliga handlingar och upplysningar i övrigt. Det åligger

ledamot och suppleant att beträffande föredragningslista, handlingar och

upplysningar iakttaga den tystnadsplikt Konungen prövar nödvändig.»

Som motivering för sitt härutinnan gjorda yrkande anför motionären

bland annat följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 11

»Med avseende på sättet för ärendenas föredragning lia likaledes vissa

olägenheter gjort sig gällande. Regeringen har säkerligen alltid velat

fylla sin plikt att i varje särskilt fall meddela nämnden alla tiligängliga

handlingar och upplysningar, men särskilda åtgärder torde likväl erfordras

för att bereda nämndens ledamöter möjlighet att fullt tillfredsställande sätta

sig in i ärendena. Det är uppenbarligen av yttersta vikt, att medlemmarna

av nämnden känna de angelägenheter, angående vilka de äro satta

att giva Konungen råd, så att deras rådslag präglas av allvar och ansvar

och icke blott äro ett tomt sken. Det kan icke undvikas, att vid

vissa viktiga frågors behandling ett så vidlyftigt material föreligger,

att detsamma icke kan under loppet av ett sammanträde tillgodogöras

av en medlem i den utsträckning, att han kan bilda sig ett självständigt

omdöme i saken, varför följaktligen värdet av hans deltagande i nämndens

arbete i dessa fall blir mer eller mindre illusoriskt. Naturligtvis

kan det understundom — på grund av ärendenas brådskande eller sekreta

natur — vara ogörligt för regeringen att tillmötesgå alltför stora krav

på förhandsupplysningar, men något torde utan tvivel kunna åtgöras.

Särskilt må framhållas önskvärdheten av att kallelsen till nämndens

sammanträden utfärdas så tidigt som möjligt och att ledamöterna samtidigt

erhålla en föredragningslista eller promemoria angående de ärenden,

som komma att behandlas, samt, om så låter sig göra, även sakliga

redogörelser •— åtminstone referat — allt under tystnadsplikt. Endast

härigenom kan en fruktbärande diskussion i nämnden bliva möjlig. Preciserade

bestämmelser böra insättas i RO § 50».

Vad friherre Adelswärd sålunda anfört synes utskottet vara förtjänt

av uppmärksamhet. För att största möjliga utbyte skall kunna vinnas

av nämndens överläggningar, är det förvisso lämpligt, att dess ledamöter

på förhand genom föredragningslistor erhålla del av de ärenden,

som vid sammanträdena skola förekomma. Det synes likaledes ändamålsenligt,

att, där så utan olägenhet kan ske, kallelse till sammanträde

utgår i god tid före den dag då det hålles.

I friherre Adelswärds motion beröres jämväl önskvärdheten av att

sakliga redogörelser för vid sammanträdena förekommande ärenden

kunde på förhand lämnas nämndens ledamöter. En sådan anordning

möter givetvis betydligt större svårigheter, dels ur rent praktisk

synpunkt, dels med hänsyn till betänkligheterna mot spridande

av skriftliga meddelanden, som äro utsatta för faran att komma

i orätta händer. Utskottet anser visserligen öskvärt att, i den mån

det utan olägenhet kan ske, nämndens ledamöter i lämplig form

på förhand erhålla orientering beträffande frågor, som skola förekomma

vid sammanträdena, men hyser, med hänsyn till nyss antydda svårigheter,

starka tvivelsmål om lämpligheten att härom intaga formliga stadganden

i grundlagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

Med anledning av herr Lindhagens framställning i motionen nr 212,

om protokoll vid nämndens sammanträden, tillåter sig utskottet bringa i

erinran vad som i detta ämne yttrades av de kommitterade, vilkas betänkande

ligger till grund för gällande grundlagsbestämmelser om utrikesnämnden:
»Det

samarbete mellan regeringen och nämnden, som bör eftersträvas, synes

bäst främjas, om överläggningaima i allmänhet bliva av förtrolig och

tvångsfri art. Ur denna synpunkt synes vara lämpligt, att möjlighet beredes

för diskussioner, som ej till sitt sakliga innehåll protokolleras. Å

andra sidan kunna uppenbarligen omständigheterna vara sådana, att innehållet

av ledamöternas yttrande bör upptagas i ett särskilt protokoll. Beslut

därom bör kunna fattas av den, som leder nämndens förhandlingar.

För att ledamöterna alltid skola vara underrättade om, att deras yttranden

äro ämnade att protokollföras, bör emellertid beslutet härom förut tillkännagivas.

Ledamot, som själv framställer yrkande därom, bör likaledes äga

rätt att få sitt yttrande taget till protokoll. Inom kommittén har varit

ifrågasatt, att nu antydda, av kommitténs ledamöter samfällt omfattade

grundsatser rörande protokollsföringen skulle erhålla helgden av en uttrycklig

grundlagsbestämmelse av innehåll, att vad ledamot av nämnden

yttrat skulle i protokollet intagas, då beslut därom fattats av den, som

leder förhandlingarna, eller ledamoten själv därom gjort yrkande. Då emellertid

inom kommittén ej uppnåtts enighet om lämpligheten av att i

grundlagen intaga ett dylikt stadgande, har kommittén, i förlitande på

att sakens natur skulle leda till protokollsföringens anordnande enligt nu

angivna principer, trott sig kunna stanna vid att här uttala sin uppfattning

i ämnet».

Enligt utskottets mening finnas skäl som tala för att de regler, varom

sålunda kommitterade voro ense, bliva inskrivna i grundlagen. Jämväl

detta spörsmål kunde förtjäna att i samband med de övriga frågor,

som i det föregående berörts, tagas under övervägande. Utskottet anser

sig i detta sammanhang böra uttala, att det icke delar herr Lindhagens

uppfattning, att utrikesnämndens protokoll endast i vissa delar böra undantagas

från den allmänna regeln om handlingans offentlighet. Den

redan nu i tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 intagna bestämmelsen,

att utrikesnämndens protokoll i deras helhet först efter 50 år må offentliggöras,

torde fastmera alltjämt böra gälla.

Utskottet vill, under åberopande av vad nu anförts, hemställa om utredning

angående möjligheterna för vissa jämkningar i de nu gällande

reglerna för nämndens arbete. Utskottet ledes därvid av den tanken, att

genom en dylik revision av gällande bestämmelser — vilken icke nödvändigtvis

behövde begränsas till de spörsmål, som av utskottet berörts

— möjligen kan åstadkommas, att nämndens verksamhet bättre än nu

kommer att fylla de uppgifter, som av grundlagarna anvisats densamma.

Det har från skilda håll uttalats — och kan enligt utskottets mening

ej helt förnekas — att utrikesnämnden och dess verksamhet icke i allo

motsvarat de förväntningar, som knutits vid densamma. Det ligger i

sakens natur, att konstitutionsutskottet, som lika litet som riksdagen i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

13

övrigt kan äga närmare kännedom om huru verksamheten gestaltat sig,

än mindre är i stånd att med säkerhet bedöma, i vad mån de missförhållanden,

som kunna vara tillfinnandes, äro att tillskriva brister i de

gällande grundlagsstadgandena eller en mindre tillfredsställande tiillämpning

av desamma. Det synes i allt fall vara anledning att från riksdagens

sida understryka angelägenheten av att synnerlig uppmärksamhet

ägnas åt möjligheten att, genom åtgärder i den riktning, som i det föregående

av utskottet antytts, eller annorledes, undanröja de hinder, som

kunna förefinnas för en lycklig och ändamålsenlig utveckling av utrikesnämnden.

Samtidigt med utrikesnämndens inrättande vidtogos vissa ändringar i

grundlagarna, avsedda att direkt vidga riksdagens befattning med utrikesärendena.

Sålunda tillerkändes riksdagen medbestämmanderätt vid

avslutande av vissa överenskommelser med främmande makter. Konstitutionsutskottets

befogenhet att för granskning infordra de jämlikt § 9

regeringsformen förda särskilda protokoll blev i visst hänseende annorlunda

bestämd. Särskilda bestämmelser blevo i riksdagsordningen givna

rörande de former, varunder regeringen skulle kunna lämna riksdagen

meddelanden bland annat i frågor angående rikets förhållande till främmande

makt.

I motionerna nr 215—218 hava.förslag framlagts, som åsyfta att ytterligare

vidga den befattning med utrikesärenden, som sålunda tillkommer

riksdagen.

Motionen nr 215 innefattar förslag om vissa ändringar av bestämmelserna

om avslutande av överenskommelser med främmande makt.

För det första föreslås, att utrikesnämnden och var och en av riksdagens

kamrar skulle äga påfordra en dylik överenskommelses framläggande

inför riksdagen. Det skulle således icke ankomma på Kungl. Maj:t

ensam att avgöra, när en fråga av denna art jämlikt § 12 regeringsformen

är av beskaffenhet att böra föreläggas riksdagen. Fastmera skulle

utrikesnämnden och var och en av riksdagens kamrar tillerkännas rätt

att med bindande verkan för statsmakterna i varje särskilt fall tolka

grundlagen. Något motsvarande korrektiv mot överskridande av Kungl.

Maj:ts befogenheter — utöver det, som består i utkrävande av konstitutionellt

ansvar i härför stadgade former — finnes icke på andra områden,

så t. ex. ej i det fall att Kungl. Maj:t skulle finna en lagstiftningsfråga,

fallande inom området för Konungens och riksdagens gemensamma

beslutanderätt, böra handläggas i den i § 89 regeringsformen stadgade

ordning. Någon anledning att i avseende å traktaters avslutande härutinnan

vidtaga särskilda försiktighetsmått till tryggande av riksdagens

rätt torde icke föreligga. En sådan befogenhet för kamrarna, »om av

herr Lindhagen föreslagits, bleve Ami för övrigt ur praktisk synpunkt

betydelselös, då kamrarna knappast kunna äga kännedom om sådana

II. Riksdagen!

befa''tning

med utriketärendcn.

(Jfr även utskottets

utlåtande

nr

23).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

traktatförhandlingar, som varit avsedda att avslutas utan riksdagens hörande.

Men i de fall, där den verkligen komme till tillämpning, skulle

ett dylikt ingripande från en av kamrarna under pågående förhandlingar

med främmande makt tvivelsutan lätteligen kunna medföra ett betänkligt

försvagande av regeringens möjligheter att hävda landets intressen.

För det andra föreslås bestämmelser i syfte att riksdagen skulle beredas

tillfälle att yttra sig om en överenskommelse redan före dess ingående.

Motionären bär därmed velat förebygga, att hithörande frågor bliva så

handlagda, att riksdagen vid deras avgörande ställes inför ett faktiskt

tvång, som omöjliggör eller försvårar en reell prövning. Utskottet kan

emellertid icke inse, att eu bestämmelse i detta ämne lämpligen skulle

kunna så avfattas, att den i högre grad, än nu är fallet, tryggar riksdagens

reella inflytande på traktatfrågor. Att den nu gällande ordningen

ingalunda utesluter en verklig realprövning från riksdagens sida, visas

oförtydbart av erfarenhet från de senaste åren. Redan nu förekommer

också, att — då förhållandena sådant medgiva — riksdagens yttrande

redan på ett förberedande stadium inhämtas. Om åter för andra fall

än dem, där regeringen själv finner lämpligt att på förhand infordra

riksdagens yttrande, ett sådant förfarande föreskrives, ligger det nära

till hands att befara en för riket menlig minskning av den auktoritet,

varmed utrikesledningen utåt bör kunna uppträda å dess vägnar. Det

kan å andra sidan antagas, att resultatet ofta nog skulle bliva det, att

riksdagens yttrande icke befinnes lämpligen kunna inhämtas, förrän förhandlingarna

i själva verket nått det stadium, att riksdagens möjligheter

till reell prövning äro lika kringskurna som enligt nuvarande ordning

under vissa omständigheter faktiskt kan vara fallet vid prövning av en

formligen avslutad överenskommelse.

För det tredje avser motionären, att bestämmelsen om rätt för Kungl.

Maj:t att i vissa fall avsluta överenskommelser utan riksdagens hörande

skulle utgå. Utskottet anser, att av de kommitterade, vilkas förslag ligger

till grund för nu gällande regler om traktaters avslutande, vägande skäl

anförts för denna undantagsbestämmelse, som alltså enligt utskottets mening

bör kvarstå i regeringsformen.

Utskottet anser sålunda motionen nr 215 icke böra till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Med avseende å motionen nr 216, angående rätt för utrikesnämnden

och kamrarna att påkalla vissa meddelanden från regeringen till riksdagen,

inskränker sig utskottet till att framhäva, att, ehuru motionären

närmast haft utrikespolitiska frågor för ögonen, det i motionen framlagda

förslaget faktiskt innebär dels grundlagsfästande av interpellationsinstitutet

i helt andra former än dem, i vilka det nu tilliimpas, dels införande av

ett i vårt statsskick hittills okänt dagordnings förfarande. I motionen

föreslås nämligen införande av de ur principiell synpunkt högst betydelsefulla

nyheterna, att regeringen skulle vara skyldig att, då utrikesnämnden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 15

eller en av kamrarna så påfordra^ framlägga ett meddelande i varje fråga,

som angår rikets förhållande till främmande makt eller som utrikesnämnden

eller kammaren eljest funnit vara »av större intresse», ävensom

att kamrarna skulle vara berättigade att med anledning av det lämnade

meddelandet besluta ett uttalande. För genomförande av så genomgripande

förändringar tarvas enligt utskottets mening väsentligt starkare skäl än

de, som anförts i den av motionären förebragta motiveringen, i vilken

dessa förändringars innebörd och räckvidd knappast blivit antydd.

Enligt motionen nr 218 skulle alla i statsrådet förda protokoll utan

undantag underkastas konstitutionsutskottets granskning. Skillnaden

mellan de s. k. särskilda statsrådsprotokollen, som endast under vissa

förutsättningar få infordras, och de allmänna protokollen skulle således

i detta hänseende bortfalla. Emellertid finnas enligt utskottets mening

skäl för bibehållandet av nämnda åtskillnad och av den regeln, att »där

rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande

av mål som angå rikets förhållanden till främmande makt», häröver förda

protokoll endast under vissa förutsättningar bliva föremål för konstitutionsutskottets

granskning. Utskottet kan således icke heller på denna

punkt tillstyrka, vad motionären föreslagit.

1 motionen nr 217 har hemställts om grundlagsändring i den riktning,

att ministern för utrikes ärendena skulle vara skyldig att i början av

varje riksdag och sedermera, så ofta omständigheterna det föranleda,

inför riksdagen lämna eu framställning av de allmänna utrikespolitiska

förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Till stöd för denna

sin hemställan har motionären — efter att hava erinrat om gällande bestämmelser

angående meddelanden från regeringen dels till riksdagen,

dels till utrikesnämnden samt därom, att vid vissa tillfällen redogörelser

»praktiskt taget för den utrikespolitiska situationen i allmänhet» lämnats

riksdagen — anfört bland annat följande:

»Såsom ovan under återblicken framhållits har utrikesministern 1923 i

första kammaren anfört att vid jämförelsen mellan ovannämnda två stadganden

framginge, att ett meddelande till riksdagens kamrar skall avse

en viss fråga eller ett visst ärende, men att däremot framställning angående

de allmänna utrikespolitiska förhållandena bör göras inför utrikesnämnden.

Med hänsyn till denna grundlagens ståndpunkt fann regeringen,

sade han, anledning ej föreligga att lämna riksdagen en översikt

av det utrikespolitiska läget.

Den nuvarande regeringens ställning är sålunda klar däri, att den lämnar

utrikesnämnden men icke riksdagen någon översikt av den utrikespolitiska

situationen. Den ämnar avbryta den praxis, som börjat försiktigt

göra sig gällande. En författning, som inrymmer en sådan oklarhet

och tillåter ett sådant gottfinnande, bör revideras. I all synnerhet är detta

påkallat för dem, som hysa den uppfattningen, att det omedelbara sam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

rådet mellan regering och riksdag bör snarare utvidgas och befästas än inskränkas

och upplösas. Det, som bör befästas, är således den förenämnda

plägseden, och utvidgningen av samrådet hör rimligen bestå däri, att riksdagen

lika väl som utrikesnämnden bör bestås med en ovillkorlig föreskriven

redogörelse för varje riksdagssession.»

Vad motionären sålunda ifrågasatt, torde vara värt att tagas under

allvarligt övervägande. Det är enligt utskottets mening önskvärt, att

riksdagens ledamöter, så långt ske kan utan att andra berättigade intressen

därmed åsidosättas, må bliva förtrogna med det allmänna utrikespolitiska

läget och med den politik, som av regeringen på detta område

föres. Erfarenheten har emellertid visat, att man på de vägar, som

grundlagen nu anvisar för tillgodoseende av detta önskemål — nämligen

dels genom meddelanden under hand från utrikesnämndens ledamöter,

dels genom meddelanden från regeringen enligt § 56 riksdagsordningen —

ej nått till tillfredsställande resultat. Åtminstone torde det vara en inom riksdagen

tämligen allmänt utbredd övertygelse, att ett större mått av upplysningar

om ifrågavarande förhållanden utan olägenhet borde kunna

komma riksdagens ledamöter till banda. Utskottet har redan erinrat om

möjligheten av att de anmärkta olägenheterna efter hand till en del

undanröjas genom en modifierad tillämpning av gällande bestämmelser

om tystnadsplikt för utrikesnämndens ledamöter. Det torde emellertid

icke vara ur vägen att därjämte vidtaga åtgärder i den riktning nu

ifrågavarande motion avser.

Utskottet kan dock icke tillstyrka omedelbart beslut om ett tillägg till

riksdagsordningen av det innehåll motionen angiver. Frågan om formerna

för ifrågavarande meddelanden torde fastmera böra bliva föremål

för närmare övervägande i samband med de spörsmål, i vilka utskottet,

enligt vad redan anförts, anser en utredning påkallad. Därvid

bör bland annat övervägas, huruvida meddelandena i fråga, såsom motionären

föreslagit, böra lämnas vid gemensamma sammanträden av båda

kamrarna, och huru den tidpunkt, vid vilken meddelandet bör äga rum,

skall i grundlagen bestämmas. Förhållandet till å ena sidan den gällande

bestämmelsen om inför utrikesnämnden lämnade översikter (regeringsformen

§ 54), å andra sidan reglerna om meddelanden till riksdagen i

särskilda utrikespolitiska spörsmål bör vidare beaktas. Utskottet anser

sig böra uttala, att det enligt dess mening icke gärna kan komma i fråga

att, såsom motionären föreslagit, meddela föreskrift därom, att ifrågavarande

framställningar skola i tryck utdelas till riksdagens ledamöter.

III. Meddelande

till allmänheten

av

upplysningar

om utrikopolitiska

frågor

m. w.

Enligt motionen nr 219 skulle i regeringsformen införas föreskrift om

skyldighet för ministern för utrikes ärendena att i möjligaste mån meddela

allmänheten upplysning om de utrikespolitiska frågorna och de allmänna

utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse.

— Redan nu torde regeringen i allmänhet låta sig angeläget vara

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

17

att, i så stor utsträckning som den anser förhållandena medgiva, sörja

för att till allmänhetens kännedom bringa, vad som på ifrågavarande område

är av intresse. I varje fall lärer ej ett grundlagsstadgande lämpligen

kunna så formuleras, att ministern för utrikes ärendena tvingas

att offentliggöra meddelanden i vidare mån än han själv, med hänsyn

till rikets intressen och andra förhandenvarande omständigheter, anser

lämpligt. Ett stadgande i den riktning motionären avser skulle därför

ur praktisk synpunkt bliva helt betydelselöst.

För den händelse det sist berörda yrkandet icke skulle bliva av riksdagen

bifallet, har motionären hemställt, att riksdagen åtminstone måtte

»hos regeringen begära dels att de s. k. blå böckerna och särskilt de,

som avse Nationernas förbund, måtte innehålla redogörelser i väsentliga

delar för de olika meningar, som från skilda länder gjort sig gällande

såväl i kommissionerna som inom delegeradeförsamlingen och rådet, ävensom

särskilt för de svenska ombudens ställning till frågorna och dels att

folkförbundets tryckta förhandlingar måtte genom regeringens tillskyndan

bliva tillgängliga i de huvudsakliga arkiven inom skilda delar av

riket.» Vad motionären i denna fråga anfört synes förtjäna beaktande.

Det måste anses önskvärt, att den svenska allmänheten heredes tillfälle

att i möjligaste mån följa Nationernas förbunds förhandlingar och dess

verksamhet i övrigt. Vilka åtgärder som lämpligen må kunna från statens

sida vidtagas i detta syfte, torde emellertid icke böra från riksdagens

sida angivas. Utskottet förutsätter, att detta spörsmål även utan någon

framställning från riksdagen blir föremål för vederbörlig uppmärksamhet.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen i anledning av motionerna I: 211,

212, 217 och 223 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville dels föranstalta om utredning

angående möjliga förbättringar i formerna

för utrikesnämndens verksamhet ävensom angående

de åtgärder, som må kunna vidtagas i syfte att riksdagens

ledamöter i vidsträcktare mån än nu är fallet

måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska

förhållanden, dels för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen må föranleda,

2: o) att

a) motionen I: 208,

b) motionen I : 209,

c) motionen 1: 210,

d) motionen 1: 213,

e) motionen 1: 214,

f) motionen 1: 215,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 19 höft. (Nr 22—23.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

g) motionen T : 216,

h) motionen 1: 218 och

i) motionen 1: 219

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1924.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

N ärvarande:

Vid behandling av motionerna I: 208—214 och 223:

herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Thulin, Ljunggren, G. W. Hansson *, Larsén, A. W.

Johansson, P. J. Gustafsson, Nils Anton Nilsson, Vrång, Johan Bergman, Magnusson i Tumhult,

Sävström, Jansson i Edsbäcken, Engberg, K. A. Westman, Bäckström*, Gustafson i Kasenberg,

Karlsson i Vadstena och Fast.

Vid behandling av motionerna I: 215, 216, 218 och 219:

herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Strömberg *, Ljunggren, G. W. Hansson *, Larsén,

A. W. Johansson, Nils Anton Nilsson, Vrång, Johan Bergman, Sävström, Jansson i Edsbäcken,

Engberg, K. A. Westman, Bäckström *, Gustafson i Kasenberg, Karlsson i Vadstena,

Pehrsson i Göteborg och Fast.

Vid behandling av motionen I: 217:

herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Strömberg*, K. J. Ekman, Ljunggren, Reuterskiöld*,

G. W. Hansson*, Dahl, N. S. Norling, A. W. Johansson, Johan Bergman, Sävström, Jansson

i Edsbäcken, Engberg, Starbäck*, K. A. Westman, Bäckström*, Andersson i Igelboda, Karlsson

i Vadstena och Pehrsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

19

Reservationer:

vid punkt l:o:

a) i vad den avser motionerna 1:211, 1:212 och 1:223

1) av herrar von Geijer, Nils Anton Nilsson, K. A. Westman och

Gustafson i Kasenberg, som anfört:

De »förbättringar i formerna för utrikesnämndens verksamhet», som i

motiveringen framhållas såsom önskvärda avse dels rätt för suppleant att

inträda jämväl vid tillfälligt förfall för ledamot; dels viss, stadgad ordning

för kallelse till nämndens sammanträden; dels ock formlig föreskrift

angående protokollsföring vid nämndens sammanträden.

Åven om det må medgivas, att de brister, som i sistnämnda båda avseenden

synas hittills hava vidlått utrikesnämndens arbetsmetod, kunna vara

av beskaffenhet, att åtgärd för deras avhjälpande bör vidtagas, synes det

ej vara väl förenligt med de erforderliga föreskrifternas karaktär av ordningsstadganden

att åt desamma bereda plats i grundlag — nödig rättelse

lär helt visst genom förtroligt samråd kunna under hand ernås.

I fråga om den påyrkade utsträckningen av suppleants funktion finna

vi — utan att förneka, att visst fog härför kan finnas — den föreslagna

ändringen vara av för ringa betydelse att höra ensam betinga en skrivelse

till Konungen.

Vi hava alltså ansett, att ej heller motionerna I: 211, I: 212 och I: 223

böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Vrång.

3) av herr Magnusson i Tumhult.

b) i vad den avser motionen 1:217

1) av herrar von Geijer, K. J. Ekman, Dahl och Pehrsson i Göteborg,

som anfört:

Den form för samråd emellan regering och riksdag, som 1921 lagfästes

medelst utrikesnämndens inrättande, har varit underkastad ett så kortvarigt

prov, att en rubbning av denna form ej nu synes böra ifrågakomma. Men

den obligatoriska kommunikation emellan regeringen och riksdagen angående

utrikespolitiska förhållanden, vartill utskottets i anledning av motionen

1:217 beslutade hemställan syftar, lär i själva verket innebära en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

förskjutning i avsevärd del av utrikesnämndens betydelse. Än vidare

torde i och för sig en föreskrift om meddelande åt riksdagen av »regelbunden

kännedom» om ifrågavarande angelägenheter innefatta uppslag

till sådan förskjutning i riksstyrelsen, som vi ej äro beredda att biträda.

Vi hava alltså ansett, att motionen I: 217 ej bör till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

2) av herr Starbäck.

3) av herr Reuterskiöld.

c) av herrar Larsson i Västerås, G. TV. Hansson och Karlsson i Vadstena,

vid punkt 2:o b och d (utskottets hemställan i avseende å motionerna

1:209 och 1:213):

av herr Thulin, som med instämmande av herrar Ljunggren och Fast anfört:

I den av herr Lindhagen avgivna motionen nr 209 i första kammaren

har frågan om tystnadsplikten för utrikesnämndens medlemmar upptagits

till behandling, och har i motionen yrkats, att, där det beträffande visst

ärende eller någon del därav anses uppenbarligen nödigt, att de ledamöter,

som deltaga i behandlingen, iakttaga tystnad om vad i förhandlingarna förekommit,

ovillkorlig tystnadsplikt skall kunna påbjudas.

Såsom motionären i sin motion nr 208 i första kammaren erinrat, ansåg

man inom den kommitté, som utarbetade förslaget till nu gällande bestämmelser

om utrikesnämnden, att vägande skäl talade mot en ovillkorlig tystnadsplikt.

Den ovillkorliga tystnadsplikten borde gälla allenast i de fall,

där regeringen prövade erforderligt; och i övrigt skulle nämndens medlemmar

visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad

som kommit under utrikesnämndens behandling. Grundlagens bud om »största

varsamhet» har emellertid lett därhän, att nämndens medlemmar ansett sig

i allmänhet förhindrade att lämna meddelande till andra. Sekretessen torde,

enligt vad som framgått vid frågans behandling inom utskottet, hava iakttagits

i större utsträckning än som kunnat anses påkallat. Enligt hittills

vunnen erfarenhet är utrikesärendenas handläggning insvept i en lika

ogenomtränglig slöja som före tillkomsten av 1919 års »reform». Då ett

av syftemålen med denna reform varit att ge större öppenhet åt behandlingen

av utrikesärendena, synes motionärens krav på ändring av bestämmelserna

i här berörda hänseende böra vinna beaktande.

Motionären har erinrat, att man i Danmark och Norge sökt ordna frågan

om utrikesnämndens tystnadsplikt på det sätt, att tystnadsplikt äger rum

endast i den utsträckning, som bestämmes av vederbörande minister (resp.

i Danmark jämväl av nämndens ordförande). En dylik anordning synes

vara att föredraga framför den nu tillämpade även för Sveriges vidkommande,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 21

och har jag på grund härav framställt yrkande inom utskottet, att Konungen

skulle äga påbjuda ovillkorlig tystnadsplikt beträffande visst ärende för ledamöterna

i utrikesnämnden.

T motionen nr 213 i första kammaren har herr Lindhagen yrkat, att

nämnden skall i god tid före varje riksdags avslutande samt beträffande

ärenden, som handlagts mellan riksdagar, vid början av nästa riksmöte avgiva

rapport till riksdagens båda kamrar rörande de ärenden, som i nämnden

förekommit; i sagda rapport skulle sådana ärenden, för vilka tystnadsplikt

föreskrivits, allenast anmärkas.

Jag har visserligen vid behandlingen inom utskottet icke kunnat biträda

motionärens yrkande i den vidsträckta omfattning, han givit detsamma, men

har ansett, att till grund för yrkandet ligger en riktig uppfattning om önskvärdheten

av åtminstone en viss kommunikation till riksdagen av de utrikesärenden,

som dryftats i utrikesnämnden.

Gentemot motionärens förslag har gjorts den invändningen, att genom detsamma

nämnden faktiskt, om än ej rättsligt, skulle komma att inträda i ett

slags ansvarighetsförhållande gent emot riksdagen. Även om det icke kan

anses önskvärt eller lämpligt, att en kommunikation av ärendena mellan

nämnden och riksdagen anordnas på sådant sätt, att det kan få skenet av

att nämndens medlemmar för sina vota göras ansvariga inför riksdagen,

synes kravet på frihet från ansvar för nämndens medlemmar ej kunna drivas

så långt, att riksdagen skall vara fullkomligt okunnig om vad i nämnden

förekommit. Det synes därför vara rimligt, att åtminstone i en viss omfattning

kommunikation linnes mellan riksdagens två utrikespolitiska delegationer,

utrikesnämnden och konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottet saknar för närvarande i det närmaste möjlighet

att erhålla vetskap om behandlingen av ärendena inom utrikesnämnden.

Visserligen finnas till protokollen över utrikesärenden såsom bilagor fogade

listor över de ärenden, som äro avsedda att behandlas vid det sammanträde,

till vilket nämndens ledamöter kallas, men huruvida dessa listor äro fullständiga

låter sig icke avgöras; ej heller kan man av den kortfattade och

allmänna beteckningen för ärendet sluta sig till vad spörsmålet närmare

rörer. Vid den granskning, som konstitutionsutskottet grundlagsenligt bär

att företaga beträffande regeringens förande i utrikespolitiska frågor, skulle

det givetvis vara av stor betydelse att äga tillgång till mera detaljerade

upplysningar angående de spörsmål, som föreläggas utrikesnämnden, något

som också utan svårighet läte sig göra, därest inom nämnden fördes

protokoll. En sådan anordning som den nu angivna skulle dessutom

medföra den fördelen, att konstitutionsutskottet genom en jämförelse med

statsrådsprotokollen bleve i stånd att bedöma dels huruvida vissa ärenden

av betydelse av regeringen icke förelagts utrikesnämnden, dels i vilken

utsträckning den ovillkorliga tystnadsplikten föreskrivits. Några olägenheter

kunna näppeligen uppkomma därav, att konstitutionsutskottet, som ju

har befogenhet att granska utrikesärendenas handläggning inom regeringen,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.

såvitt statsrådsprotokollen utvisa, jämväl får tillfälle att taga del av de

utrikes ärenden, som behandlas inom utrikesnämnden. Härigenom skulle

otvivelaktigt förutsättningar skapas för konstitutionsutskottet att mera

fylligt bedöma handläggningen av ett visst utrikesärende.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag inom utskottet yrkat,

att ministern för utrikesärendena skall vid början av varje riksdag till

riksdagens konstitutionsutskott avlämna en redogörelse för de ärenden, som

handlagts inom utrikesnämnden under den tid, som förflutit sedan början

av föregående riksdag, varvid sådana ärenden, för vilka tystnadsplikt föreskrivits,

allenast skola anmärkas.

I anslutning till vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet bort

tillstyrka riksdagen,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 209 och

213 i första kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhåller om utredning och förslag i syfte dels att

gällande stadganden om tystnadsplikt för utrikesnämndens

ledamöter lindras, dels ock att redogörelse för

handläggningen av utrikesärenden inom utrikesnämnden

årligen skall ingivas till konstitutionsutskottet av

ministern för utrikesärendena.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:153 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska s. 7 i texten