Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.

1925-05-15 · 68 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 60 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

1

Nr SO.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1925 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1925 dagtecknadi proposition, nr 142, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag

till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning därav väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 252 av herr Lindhagen; och

nr 253 av herr Luterkort; samt

inom andra kammaren:

nr 383 av herrar Pettersson i Hällbacken, Englund och Sundström; samt

nr 384 av herrar Ros, Gustafsson i Älvsered, af Ekenstam och Petersson i

Lerbäcksbyn.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda

lagförslagen, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen, i den mån

ej redogörelse därför lämnas här nedan.

För vad motionärerna hemställt samt vad de till skäl för sina yrkanden

anfört redogöres närmare här nedan under de särskilda paragraferna till den

under 1) här ovan avsedda lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 Käft. (Nr SO.) 1

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Lag den 28 Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den

juni 1918. av }lonom innehavda marken infördes genom lagen den 28 juni 1918 om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område (den s. k. ensittarlagen). Till grund för denna lag lågo förslag, som

avgivits dels av torpkommissionen den 6 maj 1911 och dels av egnahemssakkunniga

den 30 september 1913.

Riksdagen I anledning av ett utav jordkommissionen på grund av lagens bristande effektivitet

den 7 mars 1919 avgivet förslag till revision av densamma framlade

Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års riksdag förslag till ny lag i

ämnet, i vilket förslag upptagits de av jordkommissionen föreslagna ändringarna

med visst undantag. Propositionen vann emellertid icke riksdagens gillande.

Riksdagen Vid påföljande eller 1920 års riksdag framlades emellertid förslaget ånyo

och vann då riksdagens bifall, varefter den 26 mars 1920 utfärdades nu gällande

lag i ämnet att träda i kraft den 1 september samma år.

Riksdagen I ett flertal vid riksdagen 1921 väckta motioner, däribland inom första kammaren

nr 82 av herr Lindhagen, hemställdes om vissa ändringar i den sålunda

tillkomna lagen. Efter framställning av andra lagutskottet, till vars

behandling motionerna överlämnats, anbefalldes jordkommissionen att avgiva

yttrande över desamma. I anledning härav och till besvarande tillika av tidigare

erhållen remiss med anbefallning att yttra sig över en av herr Lindhagen

den 4 september 1920 i skrivelse till Kungl. Maj:t gjord framställning om bl. a.

revision av 1920 års lag utarbetade och överlämnade jordkommissionen med

skrivelse den 28 april 1921 förslag till ny lag i ämnet. Efter hemställan av

utskottet föranledde förenämnda motioner icke till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen Sedan jordkommissionens förslag i anledning av däröver av myndigheterna

avgivna yttranden undergått jämkning i vissa avseenden och lagrådets utlåtande

inhämtats över det sålunda jämkade förslaget, föreläde Kungl. Maj:t i en

den 28 april 1922 dagtecknad proposition riksdagen förslag till ny lag i ämnet.

Med föranledande av propositionen väcktes åtskilliga motioner.

Uti utlåtande nr 22 framhöll andra lagutskottet, att det med hänsyn till de

brister, varmed lagen vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän

revision av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas till behandling.

På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit till riksdagen,

hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt medhinna att ägna frågan

den ingående granskning, som ämnets vikt krävde. Om ock utskottet sålunda

kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling av

frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde anstå till nästkommande

riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning av propositionen

till prövning upptaga frågan om lagens reviderande å en särskild punkt, där

bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen framträdande samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

3

ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till dess lagstiftningen

i sin helhet kunde komma att bliva reviderad, skulle kunna leda till att ett

ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan lång tid bestående

hem, som de förskaffat sig å annans mark. Utskottet föreslog sålunda den

ändring av 1 § i 1920 års lag, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt skulle

inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen

innefattade ändringsförslag, syftande till utvidgning av gällande lösningsrätt,

syntes utskottet böra upptagas till prövning först i samband med frågan om en

allmän revision av 1920 års lag.

Riksdagen biföll denna hemställan. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades

den 15 juni 1922 lag i ämnet.

Enligt den lydelse 1920 års lag efter denna ändring äger gäller i

följande:

Har en för viss tid till brukande eller för bostadsändamål upplåten del av eu

fastighet över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området

så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut

fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren

rätt att vid upplatelsetidens slut lösa det upplåtna området under förut
-

huvudsak Nu gällande

lag den 26

mars 1920.

sättning att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader

äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av en fastighet

upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna brukanderätten

upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt, oavsett under vilken

tid fastigheten innehafts av annan än ägaren.

Även om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss

tid eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda

området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts av

annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren icke

före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området, vilken

åtgärd därefter leder till sådan påföljd.

De principer, som nu nämnts beträffande nyttjanderättshavares rätt att lösa

det område, därå hans hem är uppfört, hava emellertid icke obetingad giltighet.

I jordägarens intresse har sålunda stadgats, att lösningsrätt icke äger rum, om

de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplatelsetidens

slut tillfalla jordägaren, eller om området frånträdes på den grund,

att nyttjanderätten förverkats.

Likaledes har för tillvaratagande av jordägarens rätt föreskrivits, att, därest

jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig

fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren

inträder, fortfarande äger boningshus, tomtplats eller trädgård

pa mindre avstand än 200 meter från området, eller områdets inlösen eljest

skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss sagts, jordägaren

är berättigad att lösa nyttjanderättshavarens byggnader, om han föredrager

detta framför att området löses. Vill jordägaren lösa byggnaderna, är

han emellertid jämväl pliktig att gottgöra nyttjanderättshavaren sådan för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Riksdagen

1924

bättring, som området under upplåtelsetiden vunnit därigenom att nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått på honom,

nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid

upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock icke i den mån

denna förbättring uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda

ändamålet. Ersättning för förbättring, som nu nämnts, skall beräknas efter det

ökade värde, området till följd av densamma kan anses äga, då den upplåtna

nyttjanderätten upphör, men får ej överstiga den för arbetets utförande nödiga

kostnad.

Vill nyttjanderättshavare begagna sig av sin lösningsrätt, åligger det honom

att på sätt, som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva det jordägaren

till känna inom viss tid före upplåtelsetidens slut. I fråga om upplåtelse

på livstid skola vederbörande rättsägare lämna sådant tillkännagivande

inom viss tid från den dag, då nyttjanderätten upphörde. Har sådant tillkännagivande

skett och vill jordägaren i stället lösa nyttjanderättshavarens byggnader,

åligger det honom att inom viss tid därefter på enahanda sätt underrätta

nyttjanderättshavaren om denna sin önskan.

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om löseskillingen

eller ersättning för markförbättring eller bestrider nyttjanderättshavaren jordägarens

anspråk på lösningsrätt, skall denna fråga avgöras av skiljemän. Den,

som är missnöjd med deras beslut, äger inom viss tid efter det beslutet tillställdes

honom, draga tvisten under rättens prövning.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för

området skall däremot avgöras vid lantmäteriförrättning. Det åligger nyttjanderättshavaren

att inom viss fatalietid hos länsstyrelsen göra ansökan därom.

Talan mot förrättningen fullföljes hos ägodelningsrätten.

Av de bestämmelser, som gälla beträffande denna förrättning, må i övrigt

endast erinras om att vid bestämmandet av löseskillingen för området skall

avdrag göras för sådan förbättring, som förut omförmälts. Och gäller även

här, att förbättringen ej må beräknas till högre belopp än den för arbetets utförande

nödiga kostnad.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom

vid lösningsrättens förlust att inom viss tid efter det beslutet vunnit laga

kraft nedsätta den bestämda löseskillingen hos länsstyrelsen.

Lagen gäller ej område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej

heller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt

de för stad meddelade bestämmelser.

Frågan om revision av ensittarlagen framfördes vid 1924 års riksdag av

motionärer i båda kamrarna, nämligen dels i de likalydande motionerna nr 94

inom första kammaren av herr Lindhagen m. fl. och nr 175 inom andra kammaren

av herr Johansson i Uppmälby m. fl., dels och i de sinsemellan överensstämmande

motionerna nr 132 inom första kammaren av herr C. G. Ekman

m. fl. och nr 282 inom andra kammaren av herr Hamilton m. fl. I sitt i anledning

av dessa motioner avgivna utlåtande nr 34 hemställde andra lagutskot
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

5

tet bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte för 1925 års riksdag framlägga förslag till reviderad lagstiftning

i ämnet.

Riksdagen biföll denna hemställan.

I anledning av denna hemställan hava samtliga länsstyrelser efter hörande

av de personer, som förordnats att inom länen biträda nyttjanderättshavare i

ärenden angående lösningsrätt enligt 1920 års lag, inkommit med yttrande, i

vilka avseenden berörda lag givit anledning till erinran.

Det föreliggande förslaget till ny ensittarlag, däröver lagrådet den 5 mars De huvud1925

avgivit yttrande, är i huvudsak grundat å jordkommissionens under år ^h^ernä

1921 avgivna förslag, men innehåller på flera punkter betydelsefulla avvikel- i det

ser från detta. Av nu gällande bestämmelser innebär det i propositionen fram- WZZ

lagda förslaget i flera viktiga avseenden ändring. Sålunda föreslås först och ny ensittarfrämst,

att nyttjanderättshavaren skall även under löpande kontraktstid äga ^ndela^i

att göra sitt lösningsanspråk gällande och alltså icke, såsom nu gäller, nödgas ämnet.

avvakta upplåtelsetidens slut. Vidare har den i 1920 års lag stadgade tidsrymd

av över 20 år, som lägenhet vid annan upplåtelse än på nyttjanderättshavarens

livstid skall hava varit ur jordägarens innehav för att lösningsrätt

därtill skall föreligga, i förslaget förkortats till en tidsrymd av allenast över

10 år.

En annan nyhet i förslaget är, att vid den värdejämförelse, som måste äga

rum för att utröna, huruvida lösningsrätt förefinnes, hänsyn ej må tagas till

markförbättringar, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått å denne, verkställt utöver vad honom ålegat enligt

vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vidare föreslås, att lösningsrätt skall föreligga icke blott till del av fastighet

utan även till hel fastighet, samt att sådan rätt skall gälla beträffande

mark inom stad och stadsliknande samhälle, i den mån marken icke äges av staden

eller samhället och icke ingår i fastställd stadsplan. Kronojord är alljämt

undantagen från lagens tillämpning.

Ytterligare är att märka, att i förslaget de bestämmelser, som av hänsyn till

jordägaren inskränka lösningsrätten, åtskilligt modifierats. Enligt förslaget

utgör sålunda den omständigheten, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt

avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, icke hinder för

lösningsrätt. Innefattar dylikt avtal, att byggnaderna skola tillfalla jordägaren

antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla

värde, skall nyttjanderättshavaren, därest han vill utöva sin lösningsrätt,

dock vara pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig

gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer

jordägaren. Den omständigheten, att jordägaren å sin fastighet äger boningshus,

tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från det

område, vars inlösen ifrågasättes, utgör ej heller i och för sig hinder för lösningsrätt.

Endast därest områdets avstående på grund av sådan eller annan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

omständighet kan anses medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, får inlösen därav mot

jordägarens bestridande ej äga rum.

Beträffande själva lösningsförfarandet föreslås vissa förenklingar. Bestämmelsen

om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss tid och på visst

sätt giva jordägaren lösningsanspråket till känna har sålunda utgått. Jordägarens

befogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande

få kännedom om, huruvida nyttjanderättshavaren kommer att begagna sig

av lösningsrätten, har tillgodosetts därigenom, att det stadgats plikt för nyttjanderättshavaren

att inom viss tid efter det han blivit av jordägaren därom

åtspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust, söka förrättning. Frågan, huruvida

avståendet av den till lösning ifrågasatta marken kan medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig

fastighet, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, prövas av särskild

skiljenämnd utan vinna avgörande vid själva lantmäteriförrättningen.

Slutligen må erinras om att den nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelsen

för markförbättringar enligt förslaget icke är begränsad till den för arbetets

utförande nödiga kostnaden.

Granskningen av de av Kungl. Maj :t framlagda lagförslagen och de i ärendet

väckta motionerna har givit utskottet anledning till de uttalanden och de

ändringar, som nedan anmärkas.

Förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Förutsättningen för lösningsrätt, att boningshuset å den till inlösen ifrågasatta

lägenheten skall tillhöra nyttjanderättshavaren.

Alltifrån ensittarlagens tillkomst bär såsom villkor för lösningsrätt gällt,

att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavaren.

Härutinnan har förslaget ej avsett att göra ändring.

Motioner:

a) Herr

Petterssons i

Hallbacken

m. flis

motion.

Herr Pettersson i Hällbacken m. fl. hava i motionen 11:383 hemställt om

sådan ändring i förslaget i denna del, att även nyttjanderättshavare, som äger

mer än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, erhölle rätt att tillösa

sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde tillkomma

jordägaren.

Till stöd härför har anförts:

»Hå det icke är ovanligt, att den s. k. ensittaren eller hans företrädare erhållit

viss byggnadsmaterial av jordägaren till husens uppförande mot villkor,

att jordägaren skulle äga viss andel i byggnaderna, synes det rättvist, att även

sådan ensittare tillerkännes rätt att friköpa lägenheten. I flera av mig kända

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

fall finnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren äger större eller mindre

andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annan byggnadsmateriel, medan

övriga delen tillhör ensittarcn för av honom inköpt materiel och utfört arbete.

En annan icke ovanlig företeelse är, att då jordägaren bidragit med vissa

materialier till husens uppförande, han genom bestämmelse i arrendekontraktet

förbehåller sig, att, då kontraktstiden är utgången, husen skola mot eller utan

erläggande av särskilt vederlag tillfalla honom eller hans rättsinnehavare.

Därest Kungl. Maj :ts proposition nr 142 bleve upphöjd till lag, synes en ensittare

i det först tagna exemplet jämlikt 1 § icke få rätt att friköpa sin lägenhet,

men väl ensittaren i det andra exemplet med stöd av 3 §.

Sådan bestämmelse bör rättvisligen införas i lagen, att jämväl ensittare, som

äger större andel i bostadsbyggnad å det område, han under nyttjanderätt besitter,

kan göra lösningsrätt gällande. Såsom lämplig begränsning skulle kunna

stadgas, att ensittare skall äga mer än hälften i byggnaden för att lösningsrätt

skall inträda.»

Jämväl herr Lindhagen har i sin motion I: 252 hemställt, att rätt till lösen b) Serr

finge äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon större eller

mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:

»Det får ej förbises, att i fråga om många lägenheter på skilda ställen i landet

är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är detta

fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men erhållit

virke till desamma i större eller mindre mån från jordägarens skog mot ersättning,

som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter med

hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått i

jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke till reparationer

av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp såsom

tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som anses ägas till

hälften av jordägaren och till hälften av arrendatorn. Någon skillnad i övrigt

i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa olika besittningar.

På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma under

lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenhetshavare erhålla någon

hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:

Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått

till jordägaren för lämnat reparationsvirke eller dylikt eller kan på grund av

liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset, må

lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger därvid

lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses

hava påkostat byggnaderna.»

Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående av Utskottet.

det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den princip,

varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen att den

lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som löses. Ett

bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast i händelse

dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara förhållandet, därom

känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet vill härutinnan

framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande motioner,

av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års riksdag väckta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken, såsom förut nämnts, ligger till grund för

jordkommissionens under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen

haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,

såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit anledning

att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av 4 § i

kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i det nu förevarande förslaget. Enligt

utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så talrika fall,

däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit sig viss andel

i'' boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna pantavtal,

i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller gottgörelse

för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda, där detta

kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter då jordägaren måste vara att

anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga boningshuset, synes

lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom ett stadgande av den innebörd,

som i motionerna föreslagits. Det torde nämligen näppeligen kunna förebyggas,

att jordägaren eller annan, å vilken han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp

av de bestämmelser, som gälla beträffande samfälld egendoms förvaltning,

gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt om intet. Vid nu angivna förhållanden

har utskottet ej ansett sig böra förorda bifall till de i motionerna i

nu ifrågavarande avseende framställda yrkandena. Skulle det emellertid visa

sig, att ett verkligt behov i nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet

böra tagas under förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna

ifrågakomma för tillgodoseende av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.

Torpkom- Förutsättningarna för lösningsrätt med hänsyn till tiden för nyttjandet.

missionen.

Torpkommissionen uppställde i sitt förslag såsom villkor för lösningsrätt,

att den till lösning ifrågasatta lägenheten under nyttjanderätt upplåtits för

viss tid ej understigande fyrtionio år.

Egnahems- Egnahemssakkunniga, som till granskning upptogo torpkommissionens för
sakkunniga

s]ag> utvidgade i fråga om upplåtelsetiden väsentligt lagstiftningens omfattning,

i det att de ville låta lösningsrätt vid viss tids arrendeupplåtelse inträda,

så snart tiden överstege tjugu år, samt förknippade med lösningsrätt jämväl

upplåtelse för arrendatorns livstid. En längre upplåtelsetid än tjugu år kunde

enligt de sakkunnigas förmenande icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter

på ofri grund skulle uteslutas. Å andra sidan vore en kortare tid icke

tillrådlig, dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför

tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, och dels därför

att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening

med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna

medföra avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närxnelsevis

så hög grad gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna.

Vidare förmenade de sakkunniga, att de fall, i vilka åbyggnader vid kortare

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

9

upplåtelsetider uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och antalet

dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att hänsyn behövde tagas

till dem.

I den ensittarlag, som antogs år 1918, följdes härutinnan egnahemssakkun-1918 års lag.

nigas förslag. Sedermera hava emellertid förutsättningarna för lösningsrätt

i nu ifrågavarande avseende undergått åtskilliga modifikationer.

Nu gällande lag uppställer härutinnan olika regler för skilda fall. 1920 års lag.

Beträffande upplåtelse för viss tid förutsätter 1920 års lag för lösningsrätt,

att lägenheten över tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren. Sista

upplåtelsetidens längd är härvid utan betydelse. Ej heller är lösningsrätten

beroende av att lägenheten under hela tiden innehafts av den, som påkallar

inlösen. En fortlöpande serie av upplåtelser bereder sålunda efter tjugu år

lösningsrätt vid den löpande upplåtelsetidens utgång.

Vid upplåtelser för nyttjanderättshavarens livstid inträder enligt gällande

lag vid den tid, då nyttjanderätten upphör, lösningsrätt för delägarna i nyttjanderättshavarens

bo, oavsett den tid, lägenheten då varit ur jordägarens

innehav.

I de fall, då upplåtelse för viss tid eller livstid icke visas föreligga, förutsattes

enligt 1920 års lag för lösningsrätt, att lägenheten den 1 januari 1919 sedan

mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål,

ävensom att jordägaren icke före nämnda dag för innehavarens skiljande

från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan

påföljd.

Jordkommissionen skilde i sitt under år 1921 avgivna förslag emellan å ena Jordkomsidan

upplåtelser för viss tid, nyttjanderättshavarens livstid och obestämd tid mls^Jlen

samt å andra sidan de fall, däri visst upplåtelseavtal icke visades föreligga.

I de först nämnda fallen uppställdes i förslaget icke någon fordran på att lägenheten

under viss tid skulle hava varit ur jordägarens innehav. För de sistnämnda

fallen fordrades däremot för lösningsrätt, att lägenheten den 1 januari

1921 under mer än fem år innehafts av annan än jordägaren, samt att denne ej

före nämnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit

åtgärd, som därefter ledde till sådan påföljd.

Kommissionen anförde härom i sina motiv:

»I sitt år 1919 avgivna förslag hade kommissionen för lösningsrätts inträdande

föreslagit det villkoret, att lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts

av annan än jordägaren. Kommissionen anser sig emellertid nu icke

böra förorda uppställande av en så beräknad tjuguårsgräns. Syftemålet med

denna lagstiftning är att bereda skydd och trygghet åt de egna hem, som inretts

på annans mark. Med detta syftemål torde icke stämma överens att såsom

villkor för lösningsrätt uppställa fordran på att lägenheten under viss tid varit

ur jordägarens besittning. Det som konstituerar lösningsrätt är själva förefintligheten

av eget hem på annans mark. Att därutöver kräva, att marken

under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten, leder till godtycklighet.

Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej heller antagas innebära nå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Lagrådet

1922.

gon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten. Den huvudsakliga garantin

härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning endast på lägenheter,

som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda med nöjaktigt boningshus,

och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit. I det fall att upplåtelseavtal

icke visas föreligga, måste därjämte såsom ytterligare säkerhet

kfävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så lång tid, att det kan

antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt tysta samtycke till brukarens inneha

v^ av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig böra föreslå ett

tidsmått av fem år.»

Lagrådet anförde vid granskningen av förslaget år 1922 i denna del följande:

»Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande

principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna avtal

ger andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är åtskilliga omständigheter,

som göra, att man här liksom pa vissa andra områden kan anse det riktigt och

påkallat att låta hänsynen till helgden av ingångna avtal vika för billighets®käl.

Äldre tiders jordlagstiftning, ställd i beroende som den var av skattelagstiftningen,

uppställde sådana hinder för jorddelningen, att uppkomsten av

självständiga egna hem för den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning

omöjliggjordes. Enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet var

ofta^nog för de mindre väl situerade att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde

och därå åt sig uppföra boningshus. Enligt nu rådande socialpolitiska

och nationalekonomiska åskådningar i fråga om betydelsen av egna hem för så

många som möjligt av vårt lands inbyggare måste den otrygga ställning, vari

det stora^ antalet lägenhetsmnehavare av nu berörda kategori befinna sig, betraktas

såsom ett missförhållande av den betydenhet, att ett ingripande av lagstiftningen

kan anses försvarligt. Och billigheten talar för att dessa lägenhetsinnehavare,

som genom äldre lagstiftning försatts i ogynnsam belägenhet,

erhålla det stöd för vinnande av bättre villkor, som utan avsevärt ingrepp i

jordägarnas berättigade intressen kan beredas dem. Vad nu sagts gäller

egentligen lägenheter, som ursprungligen upplåtits för lång tid tillbaka (omkring

mitten av 1800-talet och tidigare), men har i viss mån tillämpning även

på upplåtelser, som skett sedan de av lagstiftningen förut uppställda hindren

för utbrytning av mindre jordområden väsentligen undanröjts. Dels av rent

ekonomiska skäl och dels på grund av jordägares obenägenhet att upplåta jord

med äganderätt torde nämligen, åtminstone innan egnahemsrörelsen hos oss tagit

starkare fart och vunnit understöd från det allmännas sida, ett visst tvångsläge

ofta hava förelegat för den, som velat förskaffa sig eget hem på landet.

. Behåller man i sikte den nu antydda karaktären av ifrågavarande lagstiftning,

är det tydligt att man vid utlormandet av dess detaljer har att väga mot

varandra ^icke blott nyttjanderättshavarens och jordägarens skilda intressen

utan ock å ena sidan^ statens intresse av att syftet med lagstiftningen på bästa

sätt tillgodoses och å andra sidan skadan ur allmän synpunkt av att tilliten

till ingångna^ avtals helgd i alltför stark utsträckning rubbas. Märkas bör

ock, att en på detta område långt gående lagstiftning kunde komma att medföra

en obenägenhet hos jordägarna att för framtiden upplåta jord med nyttjanderätt,

varigenom uppkomsten av önskvärda sådana upplåtelser måhända

ofta komme att förhindras. Vad särskilt angår avvägandet mellan jordägarnas

och nyttjanderättshavarnas intressen är uppenbart, att ju längre upplåtelsetid

avtalats eller ju längre tid ett område varit ur jordägarens besittning, desto

mindre intresse måste denne antagas äga att återfå området och desto mindre

olägenhet måste det anses medföra för honom att avstå äganderätten till detsamma.

»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

11

Av sålunda anförda skäl ansåg lagrådet, att förslaget ginge för långt, då

det, på samma gång det medgåve lösningsrätt även vid avtal på kort tid, icke

gjorde något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området

borde hava varit ur ägarens besittning. Riktigast syntes enligt lagrådets

mening vara att i detta hänseende följa det förslag, jordkommissionen år 1919

avgivit, och alltså fordra, att området varit ur ägarens besittning över tjuga år.

Därest emellertid lösningsrätt medgåves även under nyttjanderättstiden, torde

man icke, på sätt 1919 års berörda förslag innebure, böra för alla fall uppställa

fordran på att lägenheten, då lösningsanspråket framställdes, skulle hava över

tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren, utan borde under sådan förutsättning

bestämmelsen i 1919 års förslag undergå modifikation. Det hemställdes

därför, att det upptoges ytterligare den förutsättningen för lösningsrätt,

att antingen marken under tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren

eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den

tid, som återstode enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppginge

till över tjugu år.

Vidkommande sådana fall, däri avtal om upplåtelse ej visades föreligga,

hemställde lagrådet, att såsom förutsättning för lösningsrätt måtte stadgas, att

vid lösningsanspråkets framställande området mer än tjugu år i följd innehafts

av annan än jordägaren.

I propositionen till 1922 års riksdag följdes lagrådets hemställan allenast

så till vida, att för de fall, som sist omförmälts, stadgades såsom villkor för

lösningsrätt, att området, då lösningsanspråket framställdes, sedan mer än fem

år innehafts av annan än ägaren. I övrigt anslöt sig propositionen till jordkommissionens

förslag.

Det förslag till ensittarlag, som vid riksdagen år 1924 framfördes i motionerna

I: 94 av herr Lindhagen m. fl. och II: 175 av herr Johansson i Uppmälby

m. fl., upptog det i 1922 års proposition framlagda förslaget oförändrat.

I motionerna 1:132 av herr C. G. Ekman m. fl. och II: 282 av herr Hamilton

m. fl. framhölls, att den tidsrymd av över tjugu år, som lagenheten enligt

1920 års lag skulle hava innehafts av annan än ägaren för att lösningsrätt

skulle förefinnas, vore onödigt lång. En tidsrymd av tio år syntes motionärerna

fullt tillräcklig.

I sitt utlåtande nr 34 framhöll andra lagutskottet, att det i motionerna 1: 94

och II: 175 framlagda förslaget syntes utskottet obetingat i denna del gå för

långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal förelåge, icke gjorde något som

helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området borde hava

varit ur jordägarens besittning. I vad mån en nedsättning av den i lagen nu

föreskrivna tidsrymden kunde ske, syntes utskottet böra bliva föremål för närmare

övervägande i sammanhang med förarbetena till den av utskottet ifrågasatta

propositionen i ämnet till 1925 års riksdag.

I de i anledning av 1924 års riksdagsskrivelse infordrade yttrandena, i vilka

avseenden 1920 års lag givit anledning till erinran, har framhållits dels av länsstyrelsen

i Jönköpings län, att de ändringar i 1920 års lag, vilka möjligen

Riksdagarna

1922 och

1924.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

borde ifrågakomma, torde böra syfta bland annat pa att inlösen av på viss tid

upplåtet område skulle få ske efter något kortare innehav än 20 år, till exempel

15 år, dels ock av länsstyrelsen i Blekinge län, att minimitiden av 20 år borde

förkortas till 15 år, men att såsom ytterligare förutsättning borde stadgas, att

den lösenberättigade själv suttit å lägenheten under viss ej alltför kort tid,

exempelvis 5 år i följd.

Lagrådet I det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget följde Kungl. Maj:t vad lagrådet

ar 1922 hemställt utom därutinnan att tiden, under vilken lägenheten

skulle hava varit ur jordägarens innehav, nedsattes till tio år. Lösningsrätt

skulle alltså föreligga, därest marken, då ansökan om utövande av lösningsrätt

gjordes, mer än tio ar i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid,

marken då innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstode

enligt gällande nyttjanderättsavtal, uppginge till mer än tio år.

Inom lagrådet anmärkte tre ledamöter i denna del:

»Vad man med förevarande lagstiftning, alltifrån det frågan därom först

väcktes, åsyftat att vinna torde vara bibehållande och säkerställande av sådana

egna hem, som ägt bestånd sedan en längre tid tillbaka, men som dock, till

följd av att där bosatta ägare av byggnaderna icke till marken innehava annan

rätt än en i bästa fall efter viss tid utlöpande nyttjanderätt, måste beräknas

komma att förr eller senare frångå dem. Det synes därvidlag förnämligast

vara upplåtelsetidens längd, som ansetts äga avgörande betydelse. Ty först

genom en längre tids okvald besittning kan nyttjanderättshavaren anses hava

fatt skälig anledning att betrakta hemmet såsom något annat och mer än en

tillfällig bostad och hava så sammanvuxit därmed, att ett skiljande därifrån

för honom måste framstå som ett rubbande av en väsentlig levnadsbetingelse.

A andra sidan kan antagas, att sambandet mellan det upplåtna området och

den fastighet, vartill det hör, alltmer försvagats även från jordägarens synpunkt

sett, så att ett definitivt avskiljande av detsamma icke längre för honom

innebär ett så allvarligt ingrepp i dittillsvarande förhållanden, som fallet

tilläventyrs skulle varit, därest ett dylikt område utan längre mellantid frångått

fastigheten.

Med denna utgångspunkt måste det väcka stora betänkligheter att uppgiva

den hittills inom detta lagstiftningsområde uppställda fordran på att marken

en längre tid nyttjats av annan än jordägaren såsom förutsättning för lösningsrättens

inträde. Den tid av över tjugu år, som från början varit gällande, har

även av lagrådet vid dess granskning år 1922 ansetts böra bibehållas, ehuru

med viss modifikation så till vida, att lösningsrätt borde äga rum, även då den

tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår

enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över

tjugu år.

I remitterade förslaget har ock den av lagrådet sålunda förordade principen

vunnit beaktande men sammanlagda tiden har nedsatts till över tio år, med

vilken tidsperiod lösningsrätten även i övriga fall förknippats. Det må emellertid

framhållas att, om tiden icke sättes längre än sålunda skett, den därmed

förbundna förutsättningen bleve av ringa betydelse. Då nämligen såsom ett

ytterligare och huvudsakligt villkor för lösningsrätt kvarstår, att före den 1

januari 1919 å marken fanns uppfört nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus

av viss angiven beskaffenhet, och detta villkor lärer få anses innebära, att samma

förhållande alltsedan dess oavbrutet fortfarit, skulle ju redan vid den föreslagna

nya lagens ikraftträdande den 1 september 1925 nära sju år av tioårs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ■''JO.

13

perioden hava gått till ända, vadan bestämmelsen kunde väntas få betydelse

allenast i de fall, då blott omkring tre år eller mindre återstode av nyttjanderättstiden

eller denna vore obestämd och uppsägning inom närmaste åren ägde

rum. Att helt och hållet uppgiva villkoret om en viss längre tids nyttjande ■—- avtalat eller blott faktiskt — synes dock föga förenligt med lagstiftningens

ändamål och grund, och tjuguårsperioden synes vara väl avpassad, ej minst med

hänsyn till de betydande lättnader, som enligt förslaget i andra avseenden komme

att beredas de lösningsberättigade. Det bör ock beaktas, att de myndigheter.

som i avgivna yttranden hemställt om fiirkortande av tiden till exempelvis

femton år, därvid icke haft att taga i beräkning nämnda lättnader.»

Den återstående ledamoten av lagrådet anförde:

»Såsom villkor för lösningsrätt förutsattes enligt förslaget en sammanlagd

besittningstid, överstigande tio år. Vid beräkning av besittningstiden skall,

enligt en grundsats, varom man synes numera blivit tämligen ense, den som kan

åberopa viss tids upplåtelse äga tillgodoräkna sig även den framtida besittning,

som genom upplåtelseavtalet är honom tillförsäkrad. Motsvarande förmån kan

naturligtvis ej tillkomma den, som fått mark åt sig upplåten på livstid eller

obestämd tid eller måhända besitter mark utan stöd av formlig upplåtelse. Mot

de lättnader i kravet på viss besittningstid, som förslagets nu angivna regler

innebära i förhållande till gällande lag, har jag icke något att erinra. Men har

man intagit denna ståndpunkt, framställer det sig till övervägande, huruvida

ej de gångna årens uppskov med en revision av 1920 års lag bragt förevarande

fråga i det läge, att numera varje bestämmelse om en viss minsta besittningstid

bör bortfalla. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1

september 1925, och då fordran på att nyttjanderättshavare ägde nöjaktigt

boningshus redan före den 1 januari 1919 är bibehållen, kan lagen oberoende

av särskilda villkor rörande besittningstiden ändock ej vinna tillämpning på

andra lägenheter än dem, å vilka sedan nära sju år eller längre tid suttit en

nyttjanderättshavare i eget hus. Har vid tiden för ikraftträdandet nyttjanderättshavaren

upplåtelse på viss tid, som sträcker sig över tre år fyra månader

framåt, inträder omedelbart lösningsrätt. Annan nyttjanderättshavare är

däremot beroende av om han lyckas kvarsitta utan uppsägning över denna

kritiska tid av tre år fyra månader. Då först inträder för honom den tidpunkt,

då han, därest hans byggnader hava föreskrivet värde i förhållande till hela

lägenhetens, är lösningsberättigad. Den statistik, jordkommissionen framlagt,

utvisar emellertid, i huru stor utsträckning det hittills varit förhållandet,

att oaktat upplåtelserna gällt helt kort tidsperiod eller för obestämd tid eller

ingen formlig upplåtelse överhuvud förelegat, besittare med egna hus likvisst

fått hava sin besittning okvald under långliga tider; och det torde kunna

med stor sannolikhet antagas, att så i synnerhet varit brukligt, där husens

värde, relativt till lägenhetens, varit så pass betydande som i gällande lag

och enligt förslaget fordras för lösningsrätt. I det stora hela torde väl detsamma

kunna förväntas bliva fallet med den — efter den nyss åberopade

statistiken att döma —- rätt fåtaliga grupp av besittare, om vilka här är

fråga. Med andra ord, redan i de uppställda villkoren beträffande äganderätten

till byggnaderna synes ligga en tillräcklig garanti för att det rör sig

om upplåtelser, som å ömse sidor tänkts skola fortvara en länge tid. Det kan

visserligen sägas, att vid sådant förhållande den föreslagna bestämmelsen

om besittningstid, överstigande tio år, för nyttjanderättshavarna i fråga

regelmässigt endast innebär några få års uppskov med lösningsrättens inträde.

Men om under denna väntetid nyttjanderättshavaren avlider, går lösningsrätten

förlorad för hans efterlevande familj, enligt vad av sista stycket i förevarande

paragraf framgår. Och uteslutet är ej heller att den i lagen givna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

tidsbestämmelsen framkallar en frestelse för jordägaren att förekomma lösningsrättens

uppkomst genom en uppsägning, om vilken måhända alls ej blivit

tal, därest ej lagen funnits. Har åter lösningsrätt redan uppkommit, bör, på

sätt lagrådets övriga ledamöter vid 2 § första stycket nedan erinra, en därefter

gjord uppsägning icke i och för sig få verka till hinder för lösningsrättens

utövning.

Såsom redan antytts, torde visserligen den praktiska räckvidden av den här

förordade ändringen i förslaget icke vara synnerligen stor. Men å andra sidan

lärer den knappast heller kunna föranleda betänkligheter av principiell art.

På grund av det anförda föranlåtes jag hemställa, att den i paragrafen upptagna

bestämmelsen om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt

måtte utgå. Härigenom skulle också en önskvärd förenkling och bättre

överskådlighet hos de grundläggande bestämmelserna i lagen vinnas.»

Beträffande upplåtelser på nyttjanderättshavarens livstid anförde en ledamot

av lagrådet:

»Förslagets stadgande om inberäknande i den för lösningsrättens inträde

fastställda tidsperioden även av den återstående upplåtelsetiden medför icke för

alla grupper av nyttjanderättshavare möjlighet till tidigare inlösen, särskilt

icke för innehavare av nyttjanderätt på livstid. Beträffande dessa sistnämnda

kan med skäl ifrågasättas, om ej i stället villkoret om viss tid, varunder marken

skall hava varit ur jordägarens hand, kunde helt eftergivas, detta så mycket

hellre som någon motsvarande fordran icke i nu gällande lag finnes för dem

uppställd, utan lösningsrätt enligt denna inträder, så snart upplåtelse på livstid

förelegat, ehuruväl först vid innehavarens död. Redan den omständigheten

att upplåtelse skett på livstid synes också utgöra grundat skäl till antagande,

att upplåtelsen av kontrahenterna å ömse sidor uppfattats såsom beståndande

för lång tid framåt och medförande en annan och mera definitiv rätt än ett

vanligt markarrende.»

I den sålunda uttalade meningen förenade sig ännu en av lagrådets ledamöter.

Proposi- Departementschefen har, då vad inom lagrådet till stöd för de olika metwnen.

ningarna åberopats icke innefattade andra synpunkter än som redan före förslagets

remitterande till lagrådet varit föremål för övervägande samt vad

särskilt anginge den förordade ändringen, att bestämmelsen om viss besittningstid

såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, den praktiska räckvidden

härav icke torde vara synnerligen stor, icke ansett anledning föreligga att i

nu ifrågavarande hänseende frångå det till lagrådet remitterade förslaget, såvitt

rörer upplåtelser på viss tid och obestämd tid samt de fall, däri bevisligt avtal

om upplåtelse icke förefinnes. Beträffande upplåtelser på nyttjanderättshavarens

livstid har däremot vad två ledamöter av lagrådet anmärkt beaktats

samt sålunda i propositionen uteslutits villkoret om viss besittningstid vid dessa

upplåtelser.

Motioner: Herrar Lindhagen och Luterkort hava i motionerna 1:252 och 253 hem
^Herrar

ställt, att bestämmelserna om viss upplåtelsetid såsom villkor för rätt till inLindhagens

lösen måtte utgå.

°C\ortser'' Såsom stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:

motioner. »Förslaget bibehåller fortfarande en viss upplåtelsetid såsom förutsättning

för att lösen av tomten skall ifrågakomma. Detta har blivit en slags besvär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

jelseformel för ifrågavarande lagstiftning. Häremot måste erinras, att när eu

familj far upplåtelse av mark för att där uppföra en bostad och sedan även

gör det, bär val även jordägaren räknat med denna eventualitet. Han upplåter

icke rimligen för ett så stadigvarande ändamål ett område, som vållar

honom själv olägenhet Lagen medger för övrigt ej lösen, om avståendet av

tomten skulle bereda jordägaren avsevärd olägenhet. Däri ligger det erforderliga

skyddet för honom och icke i den förenämnda, såvitt jag förstår, meningslösa

tidsbestämmelsen. Denna senare bör därför utgå.»

Herr Luterkort har i sin motion framhållit, att, då särskilt den jämväl upptagna

förutsättningen, att å marken skulle den 1 januari 1919 vara uppfört

nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt

honom och hans familj, syntes innefatta tillräcklig garanti emot att lösningsrätten

obehörigen gjordes gällande, ifrågavarande tidsbegränsning vore överflödig.

Herr Ros m. fl. hava i motionen II: 384 hemställt, att nu gällande tidsbestämmelse

av tjugu år borde bibehållas. Till stöd härför har anförts:

»Klart torde vara att en nyttjanderättsupplåtelse på tio år ingalunda har

clen stabila karaktar, som om upplåtelse har skett för tjugu år. Av Kungl

Maj :ts _ proposition år 1918 i ämnet synes tydligt framgå, att det då varit

starkt i fråga att satta tidsbestämmelsen till mer än tjugu år. De s. k. egnahemssakkunniga

hade också betecknat upplåtelser på kortare tid än tjugu år såsom

alltför tillfälliga.»

Utskottet vill erinra, att skillnaden mellan propositionen och det förslag,

som framförts i motionerna I: 252 och 253, icke torde i praktiken komma att

visa sig vara av någon större betydenhet. Detta bär också framhållits såväl

av den ledamot av lagrådet, som uttalat sig för att bestämmelserna om viss

besinningstid såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, som oek av

departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1925.

Emellertid synes ^det utskottet ur principiell synpunkt finnas skäl för att ej

uppgiva fordran a en viss, ej alltför kort tids besittning såsom förutsättning

tor lösningsrätt. Den nu gällande lagens fordran i denna del, att lägenhet

under en tidsrymd av mer än tjugu år skall hava varit ur jordägarens besittning,

innan inlösen därav må äga rum, synes emellertid utskottet vara onödigt

sträng. Vid övervägande av denna fråga har utskottet funnit sig böra härutinnan

biträda Kungl. Maj:ts förslag, och hemställer förty, att motionerna i

förevarande del måtte lämnas utan bifall.

Förutsättningen för lösningsrätt med avseende å tidpunkten för lägenhetens

bebyggande.

Enligt 1918 ars lag gällde såsom förutsättning för lösningsrätt, att lägenheten

skulle hava så bebyggts, att å lägenheten den 1 januari 1918 fanns nöjaktig

bostad för brukaren och hans familj. I 1920 års lag har tidpunkten för

lagenhetens bebyggande framflyttats till den 1 januari 1919

c) Herr Bos’

m. fl:s

motion.

Utskottet.

1918 och

1920 års

lagar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Jordkom
missionen
1921.

Lagrådet

1922.

I det av jordkommissionen under år 1921 avgivna förslaget framflyttades

denna tidpunkt ytterligare, nämligen till den 1 januari 1921.

Kommissionen anförde härom i sina motiv:

»Förslaget har bibehållit fordran på att det upplåtna området skall hava

bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning. Önskvärt är nämligen, att

lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare

kan komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt

till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives även i det fall,

att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande, torde man jämväl

kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall,

då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt

sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid,

då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari

1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande

utvidgning skedde genom 1920 års lag.»

Fn ledamot av kommissionen, herr Wohlin, var skiljaktig och yrkade, att

1920 års lags bestämmelse i denna del måtte oförändrad bibehållas. Det vore

enligt hans åsikt- mindre lämpligt att gång efter annan, när ensittarlagen reviderades,

framflytta ifrågavarande datum. Några nämnvärda olägenheter av

att bibehålla gällande datum hade ej heller påvisats.

Såväl i de yttranden, som av länsstyrelserna och vissa andra myndigheter

avgåvos över jordkommissionens förslag, som inom lagrådet framfördes betänkligheter

mot att i nu ifrågavarande avseende frångå gällande lag.

Sålunda anförde två ledamöter av lagrådet:

»Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta

framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att

det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt

bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen

kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal

beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya

rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående

(det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen,

som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första

gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det

skulle tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika

i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna a.vsåge,

såvida ej lagstiftaren åsyftade att över huvud förhindra uppkomsten av

sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt

att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet,

som skall vara den avgörande, och alltså gorå lagen tillämplig i fråga om

upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis

såvida icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning

medgives även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle

vara fallet med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har

icke ens påståtts. Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var

den 1 januari 1918 och genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till

den 1 januari 1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen

till den 1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande, att yt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

17

terligare framflyttande:! av den kritiska tidpunkten så småningom komme att

ske. Tydligt är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd och

tilltron till de lagstiftande myndigheterna rubbas. Den härutinnan föreslagna

ändringen måste därför bestämt avstyrkas.»

En ledamot anförde:

»Nu ifrågavarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv.

Dess uppgift har, såsom redan förut inom lagrådet berörts, alltifrån början varit

att söka undanröja de sociala olägenheter, som uppkommit i följd av den

under tidigare förhållanden rådande svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen

att å landet förvärva egna hem å fri och egen grund. Syftet har

sålunda allenast varit att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande

av redan befintliga missförhållanden men däremot icke att ingripa reglerande

i fråga om framtida jordupplåtelser i annan mån än försåvitt dessa utgjort en

omedelbar fortsättning av äldre, under trycket av ovanberörda, tidigare rådande

förhållanden gjorda upplåtelser. Att detta var den ifrågavarande lagstiftningens

innebörd och ändamål framhölls ock med styrka av föredragande departementschefen

redan vid framläggande för riksdagen av det lagförslag, som

resulterade i den år 1918 antagna lagen i ämnet.

Lagstiftningens nu angivna ståndpunkt har fått sitt uttryck i den för rätt

till inlösen uppställda fordran att det område, som skall lösas, varit ur jordägarens

besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt. Denna

tidpunkt, som enligt 1918 års lag bestämdes till den 1 januari samma år,

framflyttades visserligen genom 1920 års lag till den 1 januari 1919. Redan

denna ändring torde emellertid i själva verket hava fört längre än som varit

förenligt med den ifrågavarande lagstiftningens ovan angivna syftemål. Sålunda

framhöllo de s. k. egnahemssakkunniga, vilkas betänkande och förslag i

väsentliga delar ligger till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, att jordupplåtelser

av den beskaffenhet, som det här gäller att reglera, numera endast

undantagsvis förekomme, enär jord för bildande av verkliga egna hem på egen

grund så gott som överallt funnes att köpa. Enligt det remitterade förslaget

skulle nu den kritiska tidpunkten ytterligare framflyttas till den 1 januari

1921. För en sådan åtgärd har icke något skäl förebragts; och den verkställda

utredningen giver icke något som helst stöd för att den föreslagna åtgärden

skulle vara av på senare tid uppkomna förhållanden påkallad.

Uppenbart är ock, att en framflyttning av den avgörande tidpunkten med

de förändrade rättsverkningar i fråga om ingångna upplåtelseavtal, som därav

följa, måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder i samma riktning

efter hand komme att vidtagas. Att härav skulle alstras en betänklig rättsosäkerhet

och tilliten till de lagstiftande myndigheterna undergrävas, ligger i

öppen dag. Och tydligt är att därigenom jordägarnas benägenhet för eljest

önskvärda jordupplåtelser skulle i hög grad motverkas.

Den i nu berörda avseende föreslagna lagändringen måste därför bestämt avstyrkas.

»

Den fjärde ledamoten anförde:

»Då det ej påvisats, att några särskilda omständigheter tillkommit, som skulle

påkalla en ytterligare framflyttning av den tidpunkt, inom vilken, för att lagen

skall bliva tillämplig, nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus skall finnas

uppfört, och en sådan framflyttning jämväl enligt min mening skulle medföra

de av lagrådets övriga ledamöter angivna beklagliga följder, instämmer jag

i det av dessa ledamöter härutinnan gjorda avstyrkande.»

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr SO.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

Lagrådet Det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget anslöt sig härutinnan till

*925'' gällande lag.

Vid granskningen av detta förslag betonade lagrådet, att om och i vad mån de

utvidgningar av lösningsrätten, som förslaget innebure i förhållande till 1920

års lag, kunnat förordas eller i allt fall lämnas utan erinran, detta i väsentliga

delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande allmänna

villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens

utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus å området

samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderättshavarens byggnader ägde ett

värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid en

blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas, komme frågorna om villkoren

beträffande områdets beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal om

att byggnader och förbättringar skulle tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt

förändrat läge, till vilket det för närvarande icke funnits anledning att

taga ståndpunkt.

Herr Lind- Herr Lindhagen har i motionen I: 252 hemställt, att lagen skulle vinna tillmotion

länkning, då å lägenheten den 1 januari 1925 funnes nöjaktig bostad för

brukaren och hans familj.

Till stöd härför har herr Lindhagen anfört, att likaväl som lagen av år

1918 kunde sätta tiden till den 1 januari 1918, kunde väl en lag av 1925 bestämma

tiden till den 1 januari 1925, vilket sålunda föresloges.

Utskottet. Av skäl, som inom lagrådet åberopats, anser jämväl utskottet en framflyttning

av den tidpunkt för lägenhetens bebyggande, som genom 1920 års

lag blivit lagfäst såsom villkor för lösningsrätt, icke böra ske. Utskottet

hemställer alltså, att motionen 1: 252 i nu förevarande del måtte av riksdagen

lämnas utan bifall.

Förutsättningen för lösningsrätt med avseende å värdet av nyttjanderättshavarens

byggnader.

1920 års lag. Enligt 1920 års lag stadgas såsom villkor för lösningsrätt, att minst en

fjärdedel av det värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, skall

belöpa på nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader.

Jordkom- I motion I: 82 vid 1921 års riksdag hade herr Lindhagen hemställt (s. 19)

mx^2i.en om sådan ändring i 1920 års lag, att villkoret om visst förhållande mellan

markens och byggnadernas värde måtte utgå eller, om detta ej bifölles, att

till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av de förbättringar, vilka

marken vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående

nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken

utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen

varit förutsatt.

'' I sitt under år 1921 avgivna förslag till ny lag i ämnet framhöll jordkommissionen,

att, då lagen avsåge att lämna endast innehavare av mindre

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

19

lägenheter möjlighet till friköpning, kommissionen ej kunnat biträda herr

Lindhagens förslag, att villkoret om att visst förhållande mellan markens och

byggnadernas värde borde utgå ur lagen. Den av kommissionen föranstaltade

utredningen hade även visat, att lägenheter av ifrågavarande slag hade en jämförelsevis

ringa areal och ett i förhållande därtill så högt taxeringsvärde å

byggnaderna, att enligt gällande lag i regel förefunnes lösningsrätt. Härtill

komme, att, därest brukare av ett större jordområde skulle hava åt sig upplärt

bostad av jämförelsevis ringa värde, det ej kunde anses överensstämma

med lagens grund att i dylikt fall medgiva lösningsrätt. Att för sådant fall,

såsom i motionen även förutsatts, lämna befogenhet åt förrättningsmännen att

begränsa det område, som skulle lösas, så att detsammas värde ej komme att

stå i missproportion till värdet av de uppförda byggnaderna, syntes ej heller

tillrådligt. Att angiva några allmänna normer för, hur en dylik begränsning

av området skulle verkställas, torde näppeligen låta sig göra, utan skulle man

nödgas lämna förrättningsmännen frihet att i de särskilda fallen förfara på

sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt kunna leda till tvister mellan

parterna. Därtill komme, att den bostad, en brukare å det upplåtna området

uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant läge, att inlösen av området

närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra brukandet av området i

övrigt.

Kommissionen erinrade emellertid om att i 1920 års lag förefunnes den inkonsekvensen,

att, ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet

av löseskillingen tillgodofördes nyttjanderättshavaren, desamma vid

den värdejämförelse, som skulle äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt

överhuvud taget förelåge, tillgodoräknades jordägaren. Detta kunde uppenbarligen

ej anses riktigt. Att vid nämnda värdejämförelse, såsom i motionen föreslagits,

låta markförbättringarna tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kunde

ej heller anses befogat, utan borde enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen

helt bortses från markförbättringarna. Då nämligen den lösningsrätt,

som enligt lagen tillerkändes nyttjanderättshavare, grundade sig å det

förhållandet, att han å det upplåtna området åt sig uppfört ett eget hem,

kunde det ej anses överensstämma med lagens grund, att han skulle kunna

genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar tillförsäkra sig en

lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle''tillkomma honom. Det vore ej

heller antagligt, att, därest kommissionens förslag härutinnan godtoges, någon

nyttjanderättshavare, som skäligen kunde anses därtill berättigad, bleve utesluten

från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.

Av nu anförda skäl föreslog kommissionen ett stadgande av samma innehåll,

som i föreliggande lagförslag återfinnes i 1 § sista stycket.

I motionen 1:252 har herr Lindhagen upprepat sina i den förut nämnda Herr Lindmotionen

1:82 vid 1921 års riksdag framförda yrkanden. hagens

Till stöd för dessa yrkanden har i den nu ifrågavarande motionen anförts: motl0n
»Ifråga

om storleken av den mark, som får avlösas med hänsyn till förefintligheten

av nyttjanderättshavarens äganderätt till byggnaderna, lämnar ex
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Utskottet.

propriationslagen ingen föreskrift. I regeln får exproprieras den tomt, som

brukas till byggnaderna, oavsett storlek, men med möjlighet naturligtvis att

vid beviljande av expropriation göra begränsningar, om förhållandena uppenbarligen

påkalla det. Torpkommissionen gjorde åter som villkor, att värdet av

jorden borde understiga värdet av nyttjanderättshavarens åbyggnad. Egnahemssakkunniga

däremot ville icke medverka till några villkor ifråga om tomtens

värde och storlek. De fordrade endast, ’att lägenheten är så fullständigt

bebyggd, att den utgör ett eget hem’. Propositionen vid 1918 års riksdag gick

en medelväg och förordade, att minst hälften av det värde, området av byggnader

äger, skulle belöpa å de brukaren tillhöriga byggnaderna. Denna bestämmelse

återfinnes i 1918 års lag. På jordkommissionens hemställan ändrades

bestämmelsen emellertid år 1920 därhän, att ''minst hälften’ utbyttes mot

''minst en fjärdedel’.

Egentligen föreligger här, skulle man kunna säga, en formulering, som icke

fullt iakttager nyttjanderättshavarens rätt. Det är nämligen icke blott byggnaderna,

utan även förbättringarna å tomten, som äro en nyttjanderättshavarens

tillhörighet, såsom ock i lagen angives. En rättelse härutinnan vore således på

sin plats. Emellertid visar den av jordkommissionen föranstaltade, utredningen,

att lägenheter av ifrågavarande slag hava en så jämförelsevis ringa areal

och ett i förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att det i så

gott som alla fall måste anses uteslutet, att de ej komma under lagen, även om

jordförbättringarnas värde ej lägges till byggnadernas värde. Något fall, där

detta har betydelse, kan dock möjligen förekomma. En bestämmelse härom

synes därför böra eventuellt tilläggas. Då emellertid det ligger i sakens natur

och även vitsordas av utredningen, att egna hus aldrig förekomma annat än pa

någorlunda begränsade områden och jordägaren själv bestämt ägornas storlek

vid upplåtelsen, synes expropriationslagens oförbehållsamhet i fråga om markens

storlek lämpa sig väl även för ensittarlagen. Om man vill, kan^ även här

åt förrättningsmännen lämnas uppdrag att begränsa området, om sådant påkallas

och uppenbarligen är befogat. Men någon olycka lär icke ske, om någon

gång ett större område medföljer byggnaderna.

Det hemställes alltså i första hand, att villkoret om ett visst förhållande

mellan markens och byggnadernas värde utgår, eventuellt med den befogenhet,

som nyss sagts, eller, om detta ej kan bifallas, att till byggnadernas värde

även lägges värdet av jordförbättringarna.»

Till de skäl, som av jordkommissionen åberopats emot den av herr Lindhagen

föreslagna utvidgningen av lösningsrätten, kan utskottet giva sin anslutning;

och hemställer utskottet förty, att riksdagen måtte lämna motionen i denna del

utan bifall.

2 §•

Första stycket.

Förslaget har bibehållit bestämmelsen i gällande lag, att lösningsrätt icke

äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad. Vidare har beträffande sådana

fall, däri något bevisligt upplåtelseavtal ej föreligger, stadgats, att lösningsrätt

ej äger rum, därest jordägaren, innan lägenheten mer än tio år i följd innehafts

av annan än jordägaren, för innehavarens skiljande från densamma vidtagit

åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd. Även härutinnan innebär förslaget

icke någon principiell avvikelse från vad enligt 1920 års lag gäller.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

21

De fall, däri nyttjanderätten är förverkad, regleras i 2 kap. 36 § i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907. Enligt detta lagrum, som

är tillämpligt såväl å egentliga jordbruksarrenden som även å så kallade lägenhetsarrenden,

gäller, att arrenderätten är förverkad och jordägaren förty

berättigad att uppsäga avtalet:

1) om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende, som utgår i penningar

eller naturaalster, utöver en månad efter förfallodagen eller undandrager

sig att utgöra honom enligt avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet

eller vid arbetets utförande visar tredska;

2) om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där

jordägaren för fastighetens bruk lämnat honom kreatur eller redskap till visst

värde, underlåter att å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för vartdera

slaget vad han mottagit, och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3) om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes

eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar

bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts

och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4) om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del därav utan

jordägarens medgivande eller i fall, då enligt lagen överlåtelse av arrendet må

äga rum, överlåter arrendet å annan, utan att därför givna föreskrifter iakttagits;
5)

om han olovligen från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6) om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7) om han å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6

eller 7 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan

skilja den brottslige från tjänsten;

9) om han, oaktat avtalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa främmande

person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse avlägsna honom;

eller

10) om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Är vad arrendatorn låtit komma sig till last, allenast av ringa betydenhet,

må han ej skiljas från arrendet.

Enligt 37 § i samma kapitel gäller vidare, att, därest arrendatorn låtit komma

sig till last sådant förhållande, som i 36 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men rättelse

sker, innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller därest i

fall, som i 36 § 4, 5, 6, 7 eller 10 avses, jordägaren icke uppsagt avtalet inom

sex månader från det han fick kunskap om förhållandet, jordägaren sedan ej

äger åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Motion vid

1921 års

riksdag.

Jordkom
missionen
1921.

Motioner

1925:

a) Herr

Lindhagens

motion.

b) Herr

Luterkorts

motion.

I huvudsak samma bestämmelser om förverkande gälla enligt 26 och 27 §§

i lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni

1909.

I motionen I: 82 vid 1921 års riksdag yrkade herr Lindhagen sådan ändring

av gällande lag, att, därest nyttjanderätten förverkats och nyttjanderättshavaren

gäldade därigenom uppkommen skada, hinder icke skulle föreligga för lösningsrätt

eller, om detta icke kunde bifallas, att jordägaren skulle vara skyldig

ätt lösa nyttjanderättshavarens byggnader eller ock upplåta annat för nyttjanderättshavaren

lämpligt beläget område, dit byggnaderna kunde på nyttjanderättshavarens

bekostnad inom skälig tid flyttas.

Jordkommissionen bibehöll i sitt under år 1921 avgivna förslag bestämmelse

om att lösningsrätt icke ägde rum, därest nyttjanderätten förverkats. Kommissionen

framhöll i sina motiv, att kommissionen icke ansåge lämpligt, att i sådant

fall, såsom herr Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättshavaren

lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust,

denne åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott. Då

jordägaren enligt nyttjanderättslagen allenast för det fall, att vad nyttjanderättshavaren

låtit komma sig till last icke vore av ringa betydenhet, ägde påfordra

avtalets upphörande, syntes någon fara icke föreligga att, därest kommissionens

förslag härutinnan vunne gillande, någon nyttjanderättshavare, som

skäligen borde komma i åtnjutande av lösningsrätt, ginge miste därom.

Herr Lindhagen uttalade skiljaktig mening under åberopande av motionen.

I motionen I: 252 har herr Lindhagen nu yrkat sådan ändring av Kungl.

Maj:ts förslag, att möjligheter måtte beredas husägare att bibehålla sitt hem,

även om nyttjanderätten till marken förverkats.

Till stöd härför har i motionen anförts: Det vore minst sagt omtvistligt, om

det alltid vore rättvist, att ett förverkande av nyttjanderätten skulle medföra

lösningsrättens förlust. Ofta, kanske oftast, kunde detta vara en alldeles för

sträng påföljd. Ett mänskligare resultat uppnåddes, om husägaren finge behålla

hemmet mot att jordägaren ersattes för de förluster, som föranlett avtalets

upphörande.

I motionen I: 253 har herr Luterkort i denna del anfört: Det syntes icke

med skäl kunna göras gällande, att, sedan man godkänt den i lagförslaget upptagna

principen om nyttjanderättshavarens rätt att få friköpa mark, jordägarens

intresse skulle betinga ett upphävande av denna principiella rätt i de fall,

då enligt gällande lag om nyttjanderättsförhållandet förverkande av nyttjanderätten

ägt rum. Granskade man bestämmelserna om när ett förverkande av

nyttjanderätten kunde äga rum, funne man, att samtliga förverkandeskälen

vore av sådan beskaffenhet, att de för jordägaren hade betydelse, därest den med

nyttjanderätt upplåtna jorden framdeles skulle förbliva under jordägarens

äganderätt. I samma ögonblick, som förutsättningar i övrigt förelåge för nytt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

23

janderättshavaren att i den ordning ifrågavarande lag stadgade bliva ägare till

marken, upphörde ägaren att i berörda hänseenden hava ett väsentligt intresse.

I varje fall torde detta intresse vara av underordnad betydelse gentemot nyttjanderättshavarens

anspråk att få bliva ägare av den jord, varpå hans hem uppbyggts.

Vid tidigare behandling av ensittarlagen hade det ofta framhållits,

att förlusten av brukningsrätten inåste betraktas såsom en allt för sträng påföljd

av att förverkandeskäl enligt nyttjanderättslagen inträtt. Det syntes också

ligga i öppen dag, att, därest man i de fall, varom i detta sammanhang torde

vara fråga, ville lämna en effektiv hjälp, de rent tekniskt-juridiska synpunkterna

måste få vika för billighetshänsyn och hänsynen till lagstiftningens grundsyfte.

Ur samma synpunkt torde ur förslaget böra utgå bestämmelsen om att

lösningsrätt ej ägde rum, där i visst fall jordägaren, innan marken mer än tio

år i följd innehafts av annan än ägaren, vidtagit åtgärd för innehavarens skiljande

från marken.

I anledning av motionerna vill utskottet framhålla, att sådana fall utan tvivel

kunna inträffa, i vilka det kan framstå såsom obilligt, att ett förverkande

av nyttjanderätten medför förlust av lösningsrätten. Särskilt då förverkandet

har sin grund i att nyttjanderättshavaren eftersatt lägenhetens hävd, synes ett

behörigt avvägande av jordägarens och nyttjanderättshavarens skilda intressen

näppeligen påkalla, att den senare utestänges från lösningsrätt. Emellertid

torde det å andra sidan synas rimligt, att, där såsom förverkandeskäl kan

åberopas sådana omständigheter som att nyttjanderättshavaren å lägenheten

olovligen försålt brännvin, vin eller Öl eller att han å huvudfastigheten bedrivit

åverkan eller olovligen jagat eller fiskat, lösningsrätt mot jordägarens bestridande

ej bör tillåtas. Att jordägaren må kunna till grund för bestridande

av lösningsningsrätten åberopa dylika förverkandeskäl framstår såsom

än mera berättigat, därest det beaktas, att under sådan avsevärd olägenhet, vilken

enligt andra stycket av förevarande paragraf kan anföras såsom hinder för

lösningsrätt, icke torde vara att hänföra förhållanden av mera personlig art.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka, att bestämmelsen om att lösningsrätt ej

äger rum, då nyttjanderätten är förverkad, utgår ur lagen. En granskning av

de olika omständigheter, som enligt gällande arrendelagar utgöra förverkandeskäl,

torde giva vid handen, att någon uppdelning av dessa i nu förevarande

avseende näppeligen heller låter sig göra. Att märka är ock, att stadgandet om

att lösningsrätt ej äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad, icke i praktiken

torde för nyttjanderättshavarna vara av den betydelse, som det vid en

mera flyktig granskning kan förefalla. Sålunda kunna, såsom redan omnämnts,

förhållanden, som allenast äro av ringa betydenhet, icke medföra nyttjanderättens

förverkande. Vidare är, såsom jämväl förut berörts, jordägarens rätt att

åberopa förverkandeskälen enligt 37 § i allmänna arrendelagen och 27 § i norrländska

arrendelagen begränsad till tiden. Har sålunda i vissa fall rättelse

skett, innan jordägaren uppsagt avtalet, eller i andra fall sex månader förflutit

efter det han erhållit kunskap om förhållandet utan att han vidtagit någon

åtgärd för att skilja arrendatorn från arrendet, kan jordägaren ej vidare därå

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

grunda någon talan om nyttjanderättens förverkande. Slutligen må erinras

därom, att enligt förslaget fråga huruvida förverkande föreligger icke får prövas

vid förrättningen utan skall ankomma å domstol, att såsom hinder för lösningsrätt

endast må åberopas förverkande, som ägt rum, innan lösningsanspråket

anhängiggjorts, samt att invändning härom skall framställas vid första

sammanträdet under förrättningen för att vinna beaktande. Enligt förslaget

synes sålunda vara tillbörligen sörjt för såväl att frågan blir allsidigt och

objektivt bedömd som ock att obehöriga invändningar från jordägarnas sida

såvitt möjligt förebyggas.

Såsom förut omförmälts, har herr Luterkort jämväl påyrkat, att ur lagen

måtte utgå stadgandet, att lösningsrätt ej äger rum, därest i det fall, då något

bevisligt avtal om upplåtelse ej föreligger, jordägaren, innan lägenheten mer

än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från

det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Detta stadgande utgör emellertid enligt utskottets mening en logisk konsekvens

av den i 1 § av lagförslaget uttalade principen, att i nu avsedda fall

för lösningsrätt förutsättes, att lägenheten under mer än tio år i följd opåtalt

innehafts av annan än ägaren, och torde sålunda icke utan rubbning av denna

princip kunna utgå ur lagen.

På grund aV vad sålunda anförts finner utskottet de i omförmälda motioner

1:252 och 253 angående första stycket av förevarande paragraf framställda

yrkandena böra lämnas utan bifall.

Andra stycket.

Enligt 1918 års ensittarlag ägde jordägaren oinskränkt rätt att, där han så

önskade, genom att själv inlösa nyttjanderättshavarens byggnader förhindra

dennes inlösen av jorden. Denna rätt begränsades i 1920 års lag till sådana

fall, i vilka jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren

tillhörig fastighet såväl den 1 januari 1919 som vid den tid, då lösningsrätt

för nyttjanderättshavaren enligt lagen inträdde, ägde boningshus, tomtplats

eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från området eller områdets

inlösen eljest skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss

sagts.

Förslagets bestämmelser i föreliggande avseende innehållas dels i andra

stycket av nu förevarande paragraf, dels ock i 16 § av lagförslaget. De innebära

så till vida avvikelse från gällande rätt, att den omständigheten att det

till inlösning ifrågasatta området ligger inom 200 meter från boningshus, tomtplats

eller trädgård å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren

tillhörig fastighet, icke i och för sig utgör hinder för nyttjanderättshavaren att

lösa området. Endast därest det på grund av denna eller annan omständighet

kan anses, att områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för fastighet,

som nyss sagts, kommer sådan mot jordägarens bestridande icke till stånd.

I dylikt fall inträder, därest nyttjanderättshavaren det påfordrar, enligt 16 §

förpliktelse för jordägaren att vid nyttjanderättstidens slut inlösa de nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna å området ävensom att gottgöra honom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskott\ets utlåtande Nr SO.

25

värdet av förbättring, som marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock endast i den mån denna förbättring

ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Någon uttrycklig bestämmelse om en motsvarande rätt för jordägaren

att mot nyttjanderättshavarens bestridande påfordra att få inlösa dennes byggnader

är icke, såsom nu är fallet i 1920 års lag, inrymd i förslaget. Detta

synes icke heller vara nödigt, då en sådan rätt, därest intet annat är mellan

parterna avtalat, är tillförsäkrad jordägaren genomm stadgandena i 2 kap. 18 §

allmänna nyttjanderättslagen ocli 19 § av norrländska arrendelagen, vilka lagrums

giltighet förslaget icke torde hava avsett att rubba.

Till stöd för det i nu förevarande hänseende föreslagna stadgandet, vilket

härleder sig från jordkommissionens år 1921 avgivna förslag, anförde kommissionen

i huvudsak följande: Det kunde icke förnekas, att i många fall

någon olägenhet av områdets inlösen icke kunde uppstå för jordägaren, även

om området vore beläget inom det i 1920 års lag angivna avståndet från hans

boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen hade därför ansett sig

böra avstå från att i lagtexten angiva exempel på f^ll, i vilka avsevärd olägenhet

genom områdets inlösen skulle anses uppkomma. Givet vore emellertid,

att det till inlösen ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus,

tomtplats eller trädgård bland andra utgjorde en omständighet, till vilken

hänsyn borde tagas vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle

medföra avsevärd olägenhet.

Herr Wohlin uttalade i nu ifrågavarande avseende skiljaktig mening, i det

att han för sin del förordade följande lydelse av stadgandet:

»Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari

1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttjanderättshavaren göres

gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre

avstånd än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge

i förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning

eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk,

skogsskötsel eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas

huvudfastigheten.»

Till stöd härför anförde herr Wohlin:

»Jag erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad

ensittarlag av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordade en närmare

precisering av de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda

lösningsrätt för jordägaren till nyttjanderättshavarens byggnader, och kommissionen

följde därvid den formulering, som den s. k. torpkommissionen på sin

tid i detta hänseende använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse

som garanti mot att lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när

markområdenas frånskiljande skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastigheterna,

upptogs av Kungl. Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920

års riksdagar, men ändrades av andra lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en

riktning, som gör garantien i fråga avsevärt svagare, och riksdagen följde på

Jordkom
missionen
1921.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

2(5

denna punkt utskottet, ehuruväl inom första kammaren en stark minoritet röstade

för den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen. Var den av Kungl.

Maj:t då föreslagna formuleringen enligt min uppfattning lämpligare än den

av riksdagen godkända, så måste jag givetvis anse det såsom ännu viktigare

att nu förorda den förra, eftersom lösningsrätten i flera andra hänseenden föreslås

väsentligen utvidgad. I detta sammanhang bör uppmärksamheten även

fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen, vars förslag till lag

om delning av jord å landet för närvarande är föremål för granskning inom

justitiedepartementet, föreslagit åtgärder med syfte att åvägabringa effektiva

garantier mot olämplig delning av jord och att man, därest sagda kommissions

förslag uti i huvudsak oförändrad form framdeles upphöjes till lag, torde få

anpassa föreskrifterna i föreliggande 3 § så, att de icke komma i strid med

den blivande nya. skiftesstadgans bestämmelser. Såvitt jag kan döma, närmar

sig den formulering, som jag här förordar, mera grundtankarna i sagda förslag

till ny skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten här föreslagna.»

Herr Lindhagen hemställde i avgiven reservation, att uttrycket »avsevärd

olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet». Till stöd härför anförde

han i huvudsak följande:

Det gåves åtskilliga sätt, på vilka en social lag i tillämpningen kunde bliva

verkningslös. Formuleringen av vad som skulle anses vara tillräcklig olägenhet

för jordägaren för att lösningsrätten skulle upphävas erbjöde ett sådant

äventyr. Faran läge i /örrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som

vore avsevärt och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet

förelage en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen

skulle vara en självskriven person och icke en för tillfället uppletad kvalificerad

bedömare.

Ännu värre ställde det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 beslöt,

även ordet avsevärd borttoges. Lades då därtill, såsom vid nämnda tillfälle

jämväl föreslogs, hänvisningar till sådana förhinder, som i allmänhet plägade

från jordägares sida resas mot social jordlagstiftning, måste lagens bristande

effektivitet vara med visshet att motse. Sålunda ingåve exempelvis uttrycket

»intrång eller olägenhet för skogsskötsel» farhågor för att lagen mångenstädes

skulle bliva alldeles otillämplig. De flesta lägenheter befunne sig väl inom

eller i närheten av någon skog. För den, som sysslat åtskilligt med jordfrågorna,

vore det väl bekant, att ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i

allmänhet plägat mötas med de invändningarna, att sådana lägenheter vore

oundgängliga för jordägaren, som hade eller kunde få behov av att där bosätta

en skogsarbetare, ävensom att dylik avsöndring alltid vore vansklig även ur

den synpunkten, att pa lägenheten kunde, när jordägaren ej längre hade någon

kontroll över densamma, komma någon familj, som på olovligt eller vårdslöst

sätt före illa med den omgivande skogen. Den av kommissionen år 1919 sålunda

i anslutning till torpkommissionens förslag föreslagna förändrade lydelsen

av gällande lag lämnade just genom sin specifikation och sättet för formuleringen

fritt fält för förrättningsmännen att under jordägarnas påtryckning

avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas

förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en

ringa betalning.

Expropriationslagen innehölle ingen bestämmelse om att expropriation ej

finge äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kunde förorsakas jordägaren.

Det finge ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avsåge

endast sådana fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga

eller tysta samtycke eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

27

upplåtelse. Vid sådana upplåtelser hade jordägaren givetvis tagit hänsyn till

utväljandet av en sådan plats, som ej vållade honom någon olägenhet. Upplåtelser

från en jordägares sida, som vållade honom olägenheter, vore högst

osannolika.

I det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget till lag i förevarande ämne

följdes herr Lindhagens hemställan.

Häremot anmärkte lagrådet, att den skärpning gentemot jordägaren, som

läge däri, att uttrycket »avsevärd» olägenhet utbytts mot »synnerlig» olägenhet,

måste enligt lagrådets mening anses vara obefogad och innebära ett obilligt

eftersättande av jordägarens berättigade intressen. Det hemställdes därför,

att förstnämnda uttryck bibehölles.

Två ledamöter av lagrådet framhöllo vidare, att enligt deras mening anledning

icke förelåge att beröva jordägaren den förmån, som enligt 1920 års lag

funnits böra tillerkännas honom, nämligen att under alla förhållanden kunna

avvärja friköpning av område, som läge på mindre avstånd än 200 meter från

honom tillhörigt boningshus, tomtplats eller trädgård.

Lagrådets hemställan om bibehållande av bestämningen »avsevärd» olägenhet

har i det nu förevarande förslaget beaktats.

Vid den granskning, förslaget under innevarande år undergått inom lagrådet,

bär i nu ifrågavarande avseenden icke framställts någon erinran.

Herr Lindhagen har i motionen I: 252 hemställt dels att uttrycket »avsevärd

olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet» dels ock att möjlighet

måtte beredas husägaren och hans familj att behålla hemmet, även då lösen

av marken icke kunde äga rum på grund av olägenhet för jordägaren.

Till stöd för det förstnämnda yrkandet har motionären i huvudsak åberopat

samma skäl som i sin ovan omförmälda reservation till jordkommissionens förslag.

Beträffande det sistnämnda yrkandet har motionären anfört:

»När en begärd utlösning anses böra vägras på grund av därav uppkommen

olägenhet för jordägaren kan det icke vara riktigt att utan vidare ställa husägaren

och hans familj rättslös. Såvida husägaren därför begär, att husen få

flyttas till en annan plats på jordägarens område, som icke kan lända honom till

något men, bör detta få ske, och en tomt i stället där få lösas. Vägrar jordägaren

detta, bör det åligga honom att giva full lösen för husen. I de åberopade

motionerna har ansetts, att flyttningskostnaden borde till hälften betalas av

jordägaren.»

Herr Ros m. fl. hava i motionen II: 384 yrkat, att gällande lags bestämmelser

måtte i nu förevarande del bibehållas.

Till stöd härför har anförts:

»Frånsett svårigheterna att vid ett eventuellt lösningsanspråk styrka denna

s. k. ''avsevärd olägenhet’ bör man dock ständigt hålla i tankarna, att, även om

vid lösenstillfället icke kan uppvisas sådan olägenhet, den mycket väl kan uppträda

efteråt. Det är väl ingen hugnesam utsikt att i omedelbar närhet av sin

bostad hava en lägenhet, som kan upplåtas till vad ändamål som helst och komma

i händerna på vilka personer som helst — där således lönnkrögeri och andra

Lagrådet

1922.

Proposi
tionen.

Motioner:

a) Herr

Lindhagens

motion.

0 Herr Ros''

m.fl.s motion.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

oseder kunna få fast fot, och där nattligt stoj och oväsen kanske göra det till en

olidlig pina för jordägaren att kvarbo på sin fastighet. Gällande lagbestämmelser

i detta fall böra för den skull kvarstå.»

Det torde få anses obestridligt, att det till lösning ifrågasatta områdets närbelägenhet

till jordägarens boningshus, tomtplats eller trädgård kan vara

sådan, att, därest jordägaren det äskar, den skäligen bör medföra hinder för

lösningsrätt. Givet torde sålunda vara, att, därest nyttjanderättshavarens

boningshus är beläget å jordägarens gårdstomt eller inom hans trädgård,

någon inlösen av den upplåtna marken icke mot jordägarens bestridande bör

ifrågakomma. Likaledes torde den risk en jordägare löper att å lägenheten

kan komma att förefinnas eldfarlig inrättning i förekommande fall kunna böra

föranleda till att inlösning av område, som har sådant läge i förhållande till

jordägarens hus, att eldfara för dessa därav föranledes, icke mot jordägarens

bestridande må äga rum. Utskottet vill härutinnan erinra om att allmänna

brandförsäkringsverket för byggnader å landet icke meddelar försäkring utan

förhöjning av årspremien å byggnad, som ligger inom 60 meters avstånd från

eldfarlig inrättning eller upplag. Liknande villkor torde gälla för övriga brandförsäkringsföretag,

ehuruväl det stadgade minimiavståndet givetvis något växlar.

Den omständigheten, att jordägaren genom nyttjanderättens övergång till

äganderätt förlorar möjlighet att i viss mån själv välja sin närmaste omgivning,

synes ock vara en faktor, från vilken man härvidlag icke torde böra helt bortse.

Emellertid torde det å andra sidan icke kunna frånses, att, såsom jordkommissionen

framhållit, fall kunna förekomma, då någon olägenhet av områdets

inlösning icke torde kunna uppstå för jordägaren, även om det till inlösning

ifrågasatta området är beläget i närheten av jordägarens boningshus, tomtplats

eller trädgård. Detta torde framför allt vara fallet å orter med sammanträngd

befolkning. Givet är sålunda exempelvis, att någon olägenhet icke kan tänkas

uppstå för jordägaren genom inlösen av en lägenhet, som ligger inom det i 1920

års lag angivna avståndet från jordägarens boningshus, då mellan detta och

lägenheten finnas förut av jordägaren försålda tomter.

Vidare torde man ej kunna bortse från att uppställandet av fixa avståndsgränser

understundom kan i praktiken komma att verka i hög grad obilligt.

Utskottet vill sålunda erinra om, att fall kommit till utskottets kännedom, däri

nyttjanderättshavare, som i 49 år bebott en med honom tillhörigt boningshus

försedd lägenhet, vid upplåtelsetidens slut måst nedriva sitt hus, enär inlösning

av lägenheten enligt gällande lag icke kunnat ifrågakomma, då avståndet

till jordägarens gårdsplats utgjorde 193 meter.

En smidigare lösning av detta spörsmål än som gives i gällande lag, innebär

otvivelaktigt det i propositionen framlagda förslaget. Att härigenom jordägarens

berättigade intressen icke skulle vinna behörigt beaktande, synes utskottet

näppeligen vara att befara. Prövningen, huruvida lägenhetens inlösning kan för

huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet medföra

avsevärd olägenhet, tillkommer i första hand lantmätare och två skiftesgodemän,

vilka torde få anses besitta särskilda förutsättningar för bedömandet

av sådana praktiska ting, varom det här är fråga, och talan mot deras

beslut må föras till ägodelningsrätten samt därifrån till högsta domstolen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

20

Beträffande tolkningen av uttrycket »avsevärd olägenhet» vill utskottet framhålla,

att enligt utskottets mening därunder torde inbegripas förutom ovan

omförmälda fall, däri på grund av områdets läge i förhållande till jordägarens

boningshus, tomtplats eller trädgård inlösen icke bör ifrågakomma, jämväl all

annan olägenhet, som finnes vara till verkligt men för huvudfastighetens eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighets lämpliga bruk. Sålunda

torde därunder vara bl. a. att hänföra, att det till inlösning ifrågasatta områdets

avskiljande medför en sådan söndersplittring av huvudfastighetens ägor, att

jordbrukets skötsel därigenom i mera avsevärd mån försvåras, likasom fall kunna

förekomma, då, på sätt lagrådet vid dess år 1922 avgivna yttrande över jordkommissionens

förslag framhållit, huvudfastigheten genom lägenhetens inlösning

skulle berövas från densamma utgående dagsverken eller andra prestationer,

vilka äro av så avsevärd betydelse för brukandet av huvudfastigheten, att

eu lösningsrätt på grund därav mot jordägarens bestridande icke bör ifrågakomma.

I övrigt vill utskottet anmärka, att möjligheterna för jordägaren att uppvisa

»avsevärd olägenhet» i nu förevarande mening givetvis äro större i de fall,

där upplåtelsen omfattar, förutom den bebyggda ägan, en eller flera utskiften.

Den skärpning gentemot jordägaren, som innefattas i herr Lindhagens jakande,

att uttrycket »avsevärd olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet»,

kan utskottet ej tillstyrka. Ej heller kan utskottet biträda herr Lindhagens

yrkande, att, därest av anledning, varom nu är fråga, inlösen av området

icke kommer till stånd, jordägaren skulle vara skyldig att åt nyttjanderättshavaren

upplåta annan mark i stället. Om nyttjanderättshavaren i allt

fall nödgas flytta sitt hus, synes nämligen icke mycket vara vunnet för honom

genom ett stadgande av den föreslagna innebörden. Någon svårighet att anskaffa

annan närbelägen mark för uppförande av huset torde säkerligen i allmänhet

ej möta. Och skulle så bliva fallet, lärer behovet av tomtmark böra i

lagstiftningsväg på annat sätt tillgodoses än genom förevarande lag, vilken synes

mindre väl lämpad för en dylik uppgift.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet de i anledning av andra

stycket av förevarande paragraf väckta motionerna böra av riksdagen lämnas

utan bifall.

3 §•

Enligt 1920 års lag äger lösningsrätt ej rum, därest de nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla

jordägaren.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förslag utgör åter berörda omständighet ej hinder

för lösningsrätt. Emellertid är nyttjanderättshavaren, därest avtalet innefattar,

att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan

lösen eller mot lösen, som understiger deras fulla värde, pliktig att, om han

vill utöva lösningsrätten, till jordägaren utgiva förutom lösen för marken skälig

gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer

jordägaren. Bestämmelser härom innehållas i förevarande paragraf.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Jordkom
missionen
1921.

Jordkommissionen, från vars under år 1921 avgivna förslag detta stadgande

är hämtat, anförde till stöd för detsamma:

»Vad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola vid

nyttjanderättens upphörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett

dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet

för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i

nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande

av hans byggnader vid nyttjanderättens upphörande skulle förorsaka

honom, hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av

nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att

bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det

bör alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att

Inköpa den åt honom upplåtna marken.

Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen

sa avfattats, att densamma maste anses innebära en jordägaren ensidigt

tillagd rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, höra

några betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttjanderättshavaren

att låsa marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än

vad jämväl utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 §

nyttjanderättslagen eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning

m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen, som borde

någon avgörande vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl

enligt lag gällande bestämmelse.

Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen eller

mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom ofta påpekats,

stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden,

endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten

till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den

fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis

ganska ringa.. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades

kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av

egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder

för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, huruledes

äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen

av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan,

men man ansåg sig böra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de

voro ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem.

Kommissionen förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt

tillerkännas även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom,

att hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan

lösen eller mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Genom ett ds^- likt stadgande komma förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse.

Och ett stadgande härutinnan synes desto hellre böra införas, som det kan ske

utan. att jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen

samtidigt stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet

av den förmån, som är honom tillförsäkrad i kontraktet.»

Mot detta stadgande hava icke inom lagrådet framställts några erinringar varken

vid granskningen under år 1922 eller vid den förnyade granskningen under

innevarande år.

me,fl sm°oS- ■ 1 motionen 11: 384 hava herr Ros m- fl- hemställt, att gällande lagbestämmelse

tion°'' i nu förevarande avseende måtte kvarstå.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

31

Såsom stöd härför har anförts: Uppenbart vore att särskilda förhållanden

föranlett, att sådana bestämmelser som de, varom nu vore fråga, influtit i

nyttjanderättskontraktet. Antingen hade det nog varit så, att fastighetsägaren

av någon anledning velat hava området bebyggt och efter att hava lämnat det

t. ex. till en trotjänare, som han biträtt med bebyggandet, ville efter dennes

död hava området åter, eller ock hade virket till byggnaderna fritt eller för en

ringa penning fått tagas på fastighetens skog, eller ock förekomme något annat

förhållande, t. ex. arrendefrihet, odlingshjälp eller dylikt. Att då genom en

lagbestämmelse stryka ett streck över parternas avtal kunde icke vara riktigt

och i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.

Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande Utskottet.

principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna

avtal giver andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är den socialpolitiskt

och nationalekonomiskt så betydelsefulla angelägenheten av att

egna hem beredas så många som möjligt av landets invånare, som föranlett

lagstiftaren att här ingripa reglerande för att trygga de hem, som skapats å

annans jord. Men har det ansetts befogat att låta ingångna avtal om upplåtelse

av jorden vika för att mot ersättning till jordägarna bereda dessa lägenhetsinnehavare

nödig trygghet, synas näppeligen avgörande betänkligheter böra

möta mot att i samma syfte rubba även giltigheten av avtal angående dispositionen

av därå befintliga hus, vilka dock tillhöra lägenhetsinnehavarna, mot

det att jordägarna erhålla skälig gottgörelse för den förmån, som de därigenom

kunna gå förlustiga. Det må ock beaktas, att det här merendels torde vara

fråga om avtal, ingångna för lång tid sedan och under helt andra förhållanden

än de nutida. Att låta helgden av dylika avtal stå hindrande i vägen för en

ur förut berörda synpunkter såsom sund ansedd utveckling synes utskottet icke

vara att tillråda. Med hänsyn härtill och under åberopande av de skäl, som av

jordkommissionen till stöd för stadgandet anförts, finner utskottet den ifrågavarande

motionen i nu förevarande del icke böra bifallas.

5 §•

Enligt förslaget tillkommer det liksom enligt 1920 års lag nyttjanderättshavaren

själv att taga initiativet till lägenhetens inlösning.

I motionen 1:252 har herr Lindhagen yrkat, att vid sidan av det enskilda Serr Lindinitiativet

även måtte medgivas initiativ för det allmänna, representerat av motion

kronan ävensom vederbörande kommun och municipalsamhälle, att såsom målsman

utföra och bevaka särskilt medellösa husägares talan samt förskottera utgifterna.

Till stöd härför har herr Lindhagen anfört:

»Den ifrågavarande lagstiftningen tillgodoser företrädesvis endast dem, som

hava ekonomiska resurser och företagsamhet. Enligt lagen åligger det nämligen

nyttjanderättshavären att själv taga hand om frågan, anskaffa och betala det

biträde han behöver, bevaka sin talan vid olika förekommande tillfällen, bekosta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

TJtskottet.

förrättning och allt vad därtill hör samt tämligen snart efteråt utan åtnjutande

av några amorteringstider och ofta kanske även av inteckningsmöjlighet uti

en ännu ej lagfaren tomt nedsätta hela den bestämda löseskillingen. En sådan

’rätt’ för medellösa och bortkomna parter är ingen levande rätt. Hur skall en

vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper och ekonomiska resurser någonsin

bli hjälpt på detta sätt. Att bemästra alla dessa former, att inlåta sig

på risken av ett ovisst avgörande, att avvakta beslut av myndigheter, som icke

hava hjärtelag, tillräckligt intresse eller erforderlig tid att ömma för vad just

i detta fall gäller för en viss person, alla dylika hänvisningar äro endast ett

skådespel i lagtexterna och ingen utövning av rättvisa.

Vid sidan av det enskilda initiativet bör således finnas även en rätt till initiativ

för det allmänna att i förekommande fall utföra och bevaka den medellösa

husägarens talan samt för honom i mån av behov förskottera utgifterna.

Rätt till ett sådant målsmanskaps utförande bör i ensittarlagen, liksom skett

för motsvarande fall i expropriationslagen, tilläggas kronan samt vederbörande

kommun och municipalsamhälle.»

För budgetåret 1925—1926 har anvisats ett extra förslagsanslag av 15,000

kronor till bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade

med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område. De kostnader, för vilka

ersättning av allmänna medel sålunda kan utgå, ävensom närmare villkor härför

angivas i kungörelsen den 26 mars 1920 (nr 133), i vilken kungörelse viss

ändring skett genom kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 240). Dessa kostnader

äro utgifter för lantmäteriförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande

och för löseskillingens fördelning. Förutsättning för erhållande av

ifrågavarande bidrag är, att nyttjanderättshavaren icke äger tillgång till gäldande

av kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen

må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. Vidare

bestrides av allmänna medel kostnaden för visst biträde åt nyttjanderättshavaren

i ärenden angående lösningsrätt. För varje län skall nämligen av länsstyrelsen

förordnas lämplig person, vilken skall hava till åliggande att på anmodan

lämna nyttjanderättshavare biträde i sådana ärenden. Till erhållande

av dylikt förordnande bör företrädesvis ifrågakomma person, som avlagt för

utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar

advokatverksamhet i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte, eller ock

tjänsteman inom länsstyrelsen. Rätt att kostnadsfritt erhålla biträde av sålunda

förordnad person kan — efter ansökning — av länsstyrelsen meddelas

nyttjanderättshavare, som prövas vara i behov därav. Sådant biträde bör innefatta

meddelande av råd och upplysningar, uppsättande av skrifter med mera

dylikt, men har hittills ej avsett inställelse vid lantmäteriförrättning eller inför

skiljemän. Enligt beslut vid- innevarande års riksdag må emellertid för

framtiden biträde även lämnas vid ovan nämnd förrättning ävensom inför skiljemän.

Att lämna sådant biträde, som sist nämnts, må förordnas även den, som

ej avlagt juridisk examen.

Vidare vill utskottet erinra, att enligt gällande grunder för erhållande av

egnahemslån möjlighet finnes för nyttjanderättshavare att på denna väg anskaffa

den merendels till beloppet ej avsevärda löseskilling, som för markens

inlösning erfordras.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. 33

Då ytterligare åtgärder från det allmännas sida näppeligen torde vara av

behovet påkallade, finner utskottet ej anledning tillstyrka vidtagande av sådana

med anledning av motionen I: 252 i dess nu förevarande del.

Förslaget har bibehållit gällande lags bestämmelser, att ansökan om förrättning

skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

I de yttranden, som av departementschefen infordrats angående i vad mån

1920 år.s lag i tillämpningen givit anledning till erinran, har från några håll

framhållits, att nu ifrågavarande bestämmelse, då fråga varit om inlösen av lägenhet

å allmänning, visat sig vara i hög grad ekonomiskt betungande för nyttjanderättshavaren

och till och med understundom avhållit denne från inlösen.

I anledning härav vill utskottet erinra, att kostnadsbidrag av ovan omföimälda

förslagsanslag, för mindre bemedlade står att erhålla jämväl för lösen av gravationsbevis.

I redaktionellt avseende har utskottet ansett en ändring i sista punkten av

andra stycket i förevarande paragraf vara önsklig, på sätt utskottets nedanintagna

hemställan närmare utvisar.

6 §■

Prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsrätt och bestämmandet av löseskillingen

m. m. tillkommer enligt förslaget liksom enligt gällande lag lantmätare

samt två skiftesgodemän.

Jordkommissionen upptog i sitt år 1921 avgivna förslag enahanda bestämmelse

i nu förevarande hänseende.

I sammanhang med avgivandet under 1922 av förslag till lag om statliga

åtgärder för bildande av nya jordbruk inläto sig emellertid tre ledamöter av

kommissionen (herrar Lindhagen, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken)

på en kritik av ensittarlagens bestämmelser angående förfarandet vid

avlösningen. De framhöllo sålunda i detta hänseende bland annat följande:

Samtliga frågors avgörande vid en enda förrättning, som ägde rum på platsen

och genom lantmätares närvaro även kunde givas kraft av lantmäteriförrättning,

vore en mycket stor fördel i ensittarlagen. En svag punkt vore däremot

förrättningsmännens kompetens. I ett socialt avgörande läge det mer än eljest

vikt uppå att träffa de rätta personerna. Ensittarlagen byggde dock ej på ett

urval av personer, utan läge tvärtom avgörandet hos självskrivna personligheter.

Det vore lantmätaren i distriktet, som bleve ordförande, och han tillkallade

enligt skiftesstadgans föreskrifter de två närmast boende skiftesgodemännen.

Det bleve således slumpen, som komme att regera vid avgörandet. Vad då först

anginge lantmätarnas skicklighet för ett dylikt uppdrag, så hade den icke beprövats.

Många lantmätare innehade säkerligen erforderliga egenskaper. Men inånga

klagomål brukade höras över den brist på socialt intresse, som från lantmätare

ofta ådagalades vid lantmäteriförrättningar, och deras undfallenhet för den mäktige

jordägaren. Även mot de båda skiftesgodemännens kompetens att deltaga

i avgörandet av de frågor, som genom ensittarlagen hänskjutits till förrätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr SO.) 3

Jordkom
missionen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

ningsniännen, kunde mycket befogade tvivelsmål resas. Dessa representerade i

regel jordägareklassen i trakten och hörde ofta till kategorien godsägare. Man

kunde icke begära, att dessa förrättningsmän skulle vara fallna för att hålla

prisen inom måttliga gränser. Tvärtom läge det instinktivt i deras intresse,

att jordprisen i orten hölles uppe så höga som möjligt och icke minst prisen på

avsöndringar från de stora egendomarna. Enligt vad det blivit upplyst hade

sålunda nyligen vid ensittarlagens tillämpning i närheten av Stockholm särskilt

genom skiftesmännens tillskyndan prisen på tomter, som skulle avsöndras,

höjts till belopp, som av vederhäftiga personer ansåges vara alldeles orimliga.

För övrigt komme det att för alla förrättningsmän, men i all synnerhet för dem,

som hade intresse av höga jordpris i trakten, innebära stor svårighet att enligt

lagens föreskrift bortse fullständigt från de förbättringar å tomt, som skett

genom nyttjanderättshavaren. Därtill fordrades en stark karaktär, vilken vid

värderingstillfällen säkerligen mera sällan finge tillfälle att gorå sig gällande.

Av sålunda anförda skäl hemställde nämnda ledamöter av kommissionen, att

ensittarlagen måtte i organisatoriskt hänseende likställas med det av dem förordade

förslaget till lag om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk (Förslag

I i del IV av jordkommissionens betänkande).

Enligt detta förslag skulle inom varje län finnas en jordkommission. Expropriationsförfarandet

skulle handhavas av en avlösning snämnd. För bildandet

av sådan nämnd skulle inom varje län för en tid av tre år utses två eller högst

fyra lantmätare inom länet att på anmodan vara ordförande i dylik nämnd.

Dessutom skulle kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utse tre högst

fem personer att vara ledamöter i sådan nämnd. När förrättning erfordrades,

skulle jordkommissionen i länet tillkalla den lantmätare, som bodde närmast

förrättningsstället, varefter denne skulle tillkalla de två närmast boende kommunala

ledamöterna.

Övriga ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken,

Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) hava ej inlåtit sig på denna fråga. Herrar

Ehrenborg och Jansson hava emellertid i sammanhang med frågan om avlösning

av arrendebruk framhållit, att det icke vore lämpligt, att lantmätaren

vid förrättningen biträddes av skiftesgodemän, då dessa allt för mycket representerade

ortsintresset, utan i stället föreslagit, att godemännen borde utses, en

av vardera parten, bland dem, som vore valbara till ledamöter i expropriationsnämnder

inom länet.

Herr Lind- I motionen I: 252 har herr Lindhagen hemställt om sådan ändring av försla
nwtion

£et> förrättningsmännen måtte utses så, att de icke, såsom nu gäller och

fortfarande föreslagits, ensidigt representerade jordägareintresset och således

vore benägna att uppdriva lösenbeloppet.

Till stöd härför har anförts:

»Lika viktigt som en social jordlags tillkomst är, att tillämpningen lägges i

de rätta händerna. Därtill fordras intresse, medkänsla, oväld och erfarenhet.

Denna sida av lagstiftningen försummas merendels, man kan gärna säga totalt.

I fråga om ensittarlagen är det så ställt, att förrättningsmännen i stort sett

ensidigt representera jordägareintresset. I varje fall ha de ej utsetts på grund

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

3 5

av någon kompetens att tillvarataga lagens sociala innehåll. Lantmätaren är

självskriven, han tillhör den övre världen, och många klagomål bruka höras

över den brist på socialt intresse, som från lantmätare också ådagalägges vid

lantmäteriförrättningar, och över deras undfallenhet för den mäktige jordägaren.

Skiftesgodemännen äro också självskrivna, de utses förnämligast av jordägare

och äro väl själva nästan alltid jordägare. De representera således krasst

jordägareintresset, vilket sålunda av lagen blivit satt att tillvarataga de rotlösa

husägarnas intressen. För åtskillig tid sedan fäste vid ett samtal de högsta

vederbörande inom lantmäteristyrelsen min uppmärksamhet på detta självklara

missförhållande. De anförde såsom exempel några fall från närheten av

Stockholm, där särskilt genom skiftesgodemännens tillskyndan prisen på tomter,

som skulle lösas, bestämts till belopp, som av vederhäftiga personer ansetts

vara alldeles orimliga. Från Skåne och andra orter hava ingått liknande upplysningar.

Skiftesgodemännen äro helt enkelt intresserade i höga jordpris på

orten. (Se jordkommissionen del IV sid. 122 o. f.)

Den som menar allvar med en lagstiftning kan icke stillatigande finna sig

i ett sådant sätt att lagstifta, när dess oefterrättlighet uppenbarats. I jordkommissionens

betänkande har framhållits på mer än ett ställe önskvärdheten

av ett enhetligt förfarande i organisationen av lösen enligt ensittarlagen samt

frilösning av arrendejord och expropriation för bildandet av nya jordbruk. För

de båda sistnämnda fallen har i förslagen ett försök gjorts att skapa en nämnd,

som kan vara mer självständig och frigjord från det stora jordägareintresset.

Med hänvisning till detta förslag bör redan nu i ensittarlagen införas en ordning

för förrättningsmännens utseende, som sålunda föreslagits eller eljest kan

anses tillfredsställa rimliga fordringar.»

I anledning av motionen vill utskottet erinra, att enligt ensittarlagen förrättningsmännen

hava en dubbel uppgift. Sålunda tillkommer dem icke blott att

pröva, huruvida lösningsrätt föreligger, och bestämma löseskillingen samt andra

ersättningar, som i samband med inlösningen kunna ifrågakomma, utan även

att verkställa den rent lantmäteritekniska förrättning, vilken, där området ej

undantagsvis redan utgör en självständig fastighet, är nödig för dess avskiljande

från stamfastigheten. I sistnämnda hänseende åligger det dem såväl

att kartlägga och beskriva området som enligt förslaget jämväl att förordna

om den jämkning av områdets gränser, som kan erfordras för att fastställelse å

områdets avskiljande skall kunna meddelas. Att dessa uppgifter kunnat förenas

på sätt som skett, innebär givetvis en avsevärd fördel för den lösande, då

därigenom inlösningen påskyndas och kostnaderna för densamma nedbringas.

Enligt 19 § i gällande skiftesstadga väljas skiftesgodemännen å allmän kommunalstämma

för en tid av sex år; och äger därvid en A?ar, som inom kommunen

innehar hemman under ägande- eller nyttjanderätt, lika röst. Då sålunda även

arrendatorsklassen är röstberättigad vid valet, torde vad i motionen anförts om

att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera traktens jordägare, icke äga

obetingad giltighet. Såvitt för utskottet är bekant, torde till skiftesgodemän i

allmänhet utses i jordbruksförhållanden insiktsfulla och beprövade män, vilka

merendels torde besitta goda förutsättningar att på ett objektivt sätt ej blott

bedöma, i vad mån en inlösning utan skada eller avsevärd olägenhet för huvudfastigheten

kan äga rum utan ock verkställa de med inlösningen förenade värderingarna.

Att enstaka missförhållanden av den art, som i motionen om
-

Ut skottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Utskottet.

Lagrådet

1922.

förmälts, kunna förekomma, torde ligga i sakens natur och torde sådana näppeligen

ens med den mest väl avvägda lagstiftning kunna förebyggas. Att dylika

missförhållanden äro mera allmänt förekommande, saknar utskottet dock anledning

att antaga. Att under sådana förhållanden nu frångå gällande lag,

vilken, såsom utskottet förut framhållit, besitter givna förtjänster, synes utskottet

icke vara att tillråda. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet

motionen I: 252 i nu ifrågavarande del icke böra vinna riksdagens bifall.

10 §.

Då på grund av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, inlösen icke kommer

till stånd, inträder, såsom förut nämnts, enligt 16 § plikt för jordägaren att

vid nyttjanderättens upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom

gottgöra honom värdet av jordförbättring, som i 1 § sista stycket omförmäles,

i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda

ändamålet. Vill nyttjanderättshavaren påkalla tillämpning härav, åligger

det emellertid honom att bevisligen tillställa jordägaren underrättelse inom

trettio dagar från den dag, då skyldighet för honom att avträda marken inträtt.

En erinran härom synes utskottet lämpligen böra vid förrättningen göras

i sammanhang med meddelandet av besvärshänvisningen. Av denna anledning

har utskottet föreslagit en omformulering av första punkten av förevarande paragraf.

12 §.

Första stycket av förevarande paragraf innehåller den avvikelsen från gällande

lag, att Konungens befallningshavande tillerkänts befogenhet att

på ansökan av nyttjanderättshavaren, när skäl därtill äro, medgiva anstånd

under högst nittio dagar med nedsättningen av löseskillingen.

Eörslaget överensstämmer härutinnan med jordkommissionens under år 1921

avgivna förslag. Såsom motiv för denna avvikelse från 1920 års lag hade kommissionen

åberopat billighetsskäl.

Vid granskningen under 1922 av förslaget anmärkte lagrådet, att en dylik

bestämmelse icke vore här mera än i fråga om andra i lag reglerade fatalietider

påkallad eller lämplig. Att märka vore ock, att, då nyttjanderättshavare enligt

förslaget ägde själv välja tiden för anhängiggörande av sitt lösningsanspråk,

han ju vore i tillfälle att dessförinnan göra sig noga reda för sina möjligheter

att anskaffa nödiga medel för anspråkets realiserande; och då han icke ägde

skyldighet nedsätta löseskillingen, förrän nittio dagar efter det beslut om honom

tillerkänd lösningsrätt vunnit laga kraft, syntes hans intressen i nu berörda hänseende

vara tillräckligt beaktade. Tydligt vore även, att prövningen, huruvida

skäl till uppskov förelåge, icke gärna kunde bliva annat än tämligen godtycklig.

Det hemställdes därför, att den ifrågavarande bestämmelsen måtte utgå

ur förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

;j7

Då förslaget under innevarande år för förnyad granskning remitterades till Dcpartelagrådet,

anförde departementschefen, att lian med hänsyn till de svårigheter, nlcntschefen.

det ej sällan torde möta för nyttjanderättshavaren att anskaffa löseskillingen,

ansåge, att det föreslagna stadgandet, vilket icke kunde lända jordägaren till

men, vore behövligt, och att han därför i förslaget bibehållit detsamma.

I anledning härav anmärkte lagrådet vid den förnyade granskningen följande:

»Tillräcklig anledning att lämna likvidmyndigheten befogenhet att medgiva

anstånd med nedsättning av löseskillingen utöver de lagstadgade nittio dagarna

från det beslutet om lösningsrätt vunnit laga kraft synes icke förefinnas.

Förhölle det sig i överensstämmelse med departementschefens uppfattning så,

att det för jordägaren — och väl även för inteckningshavare — vore utan intresse

att kunna beräkna den tid, då betalning sist bör vara att emotse, skulle

likvidmyndigheten visserligen sakna anledning att i något fall avslå begärt

anstånd. Men nämnda antagande torde icke motsvara verkligheten. Härtill

kommer, att den lösningsberättigade numera inom vida gränser själv kan välja

tidpunkten för lösningsanspråkets väckande och ännu efter dess avgörande har

rymlig tid sig tillmätt att anskaffa de nödiga medlen. Jordägaren å sin sida

svävar ända till dess nedsättning skett i ovisshet, om nyttjanderättshavaren

kommer att begagna den honom tillerkända lösningsrätten eller ej och om jordägaren

alltså har att för sin del räkna med fortfarande äganderätt till marken

eller med att dess värde blir vänt i kontanta medel. Det hemställes därför, att

andra punkten i första stycket måtte utgå ur förslaget.»

Häremot framhöll departementschefen i statsrådet den 6 mars 1925:

»Jag har icke ansett mig böra biträda denna hemställan. Det torde nämligen

icke kunna frånses, att fall kunna inträffa, i vilka det för nyttjanderättshavaren

icke är möjligt att inom den i första punkten angivna fristen anskaffa

löseskillingen och i vilka fall någon inlösen sålunda ej skulle komma till stånd,

därest möjlighet att vinna anstånd med nedsättningen ej förefunnes. Särskilt

i sådana fall, där nyttjanderätten upphör omedelbart vid nyttjanderättshavarens

död, innan denne varit i tillfälle att begagna sig av honom tillkommande lösningsrätt,

samt hans efterlevande sålunda ställas inför nödvändigheten att inom

en relativt kort tid söka förrättning vid äventyr att de eljest gå förlustiga lösningsrätten,

kan det vara av stor betydelse, att en möjlighet till förlängning av

den vanliga fristen för löseskillingens nedsättning inrymmes i lagen. Någon

egentlig olägenhet för jordägaren synes detta näppeligen kunna medföra. Han

äger i regel uppbära ersättning av nyttjanderättshavaren för jordens brukande

ända till dess områdets inlösen är fullbordad, vilket inträffar först sedan löseskillingen

nedsatts och fastställelse å områdets avskiljande meddelats eller prövats

icke vara erforderlig. I flertalet fall torde väl dessutom, därest förevarande

förslag blir upphöjt till lag, lösningsanspråket komma att anhängiggöras

redan under löpande arrendeperiod, vadan en eventuell förlängning^ av fristen

för löseskillingens nedsättning merendels icke torde kunna utöva någon inverkan

å jordägarens rätt att förfoga över jorden. Härtill kommer, att länsstyrelsen,

såsom av lagtexten framgår, icke torde böra medgiva något, anstånd med

nedsättningen av löseskillingen utom i sådana fall, i vilka särskilda skäl tala

därför.»

Ehuru vad inom lagrådet vid granskningen av förevarande paragraf an- Utskottet.

märkts icke torde sakna visst fog, synes utskottet likväl billigheten kräva att,

såsom föreslagits, en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

nedsättandet av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför. Att stadgandet

i praktiken skall komma att medföra några nämnvärda olägenheter för vederbörande

jordägare, synes näppeligen vara anledning att antaga.

16 §.

Lagrådet Mot förevarande paragraf, som hade enahanda lydelse i jordkommissionens

iG 09

förslag, anmärkte lagrådet vid granskningen år 1922 följande:

»Stadgandet i 3 § andra stycket av den nuvarande lagen innebär, att jordägaren,

därest han under åberopande av där angivna omständigheter bestrider

nyttjanderättshavarens iösningsanspråk, är skyldig att i stället tillösa sig

nyttjanderättshavarens byggnader. Denna skyldighet för jordägaren har i det

remitterade förslaget bibehållits. Då emellertid enligt förslaget nyttjanderättshavaren

tillerkänts rätt att tillösa sig åt honom upplåten mark redan innan

nyttjanderättsavtalet gått till ända, men jordägarens inlösning av byggnaderna

tydligen icke bör äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, hava den nu gällande

lagens föreskrifter i ämnet icke kunnat oförändrade bibehållas.

Förslagets motsvarande bestämmelser innehållas i förevarande paragraf.

Dessa bestämmelser synas emellertid försätta jordägaren i en svårare ställning

än som är nödvändigt. Enligt desamma skulle jordägaren tvingas att,

därest han av ovan angiven grund ville motsätta sig nyttjanderättshavarens

Iösningsanspråk, inlösa de denne tillhöriga byggnaderna ävensom åstadkomma

jordförbättringar vid en framtida, måhända långt avlägsen tidpunkt utan att

vid tiden för invändningens framställande vara i tillfälle att bedöma omfattningen

av de förpliktelser, han därigenom åtoge sig. Byggnaderna och marken

kunna vid tiden för nyttjanderättsavtalets upphörande hava genom nyttjanderättshavarens

åtgörande undergått betydande förändringar, och jordägarens

möjligheter att inlösa byggnaderna och jordförbättringarna kunna då vara helt

andra än de, som förelågo vid den tid, då frågan om nyttjanderättshavarens

rätt att lösa marken var föremål för prövning. Billigheten kräver därför enligt

lagrådets mening, att stadgandet om jordägarens lösningsplikt till byggnaderna

undergår viss modifikation. En utväg är att ålägga jordägaren

lösningsplikt till byggnaderna endast ifall nyttjanderättshavarens talan anställts

vid upplåtelsetidens slut. Därest nyttjanderättshavarens anspråk skulle

göras gällande tidigare men avvisas på grund av jordägarens invändning, skulle

ju nyttjanderättshavaren äga möjlighet att vid upplåtelsetidens slut ånyo

begära att få lösa området och därigenom, i händelse jordägaren åter gjorde

invändning, tvinga honom att lösa byggnaderna. En annan utväg är att medgiva

jordägaren att möta nyttjanderättshavarens enligt förevarande paragraf

i förslaget framställda yrkande om lösen för byggnaderna med erbjudande till

nyttjanderättshavaren att friköpa marken. För avgivande av dylikt erbjudande

skulle givetvis viss tid fastställas; och likaledes skulle viss tid stadgas, inom

vilken nyttjanderättshavaren, därest han ville begagna sig av erbjudandet, hade

att göra ansökan om lantmäteriförrättning .enligt 6 § (nu 5 §) vid påföljd att

jordägarens ifrågavarande lösningsplikt eljest förfölle.»

I anledning av detta uttalande gjordes i det under 1925 till lagrådet remitterade

förslaget följande tillägg till första stycket av paragrafen:

»Därest nyttjanderättshavaren, efter det hans Iösningsanspråk blivit ogillat,

utan jordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å det upplåtna området

eller byggnaderna därå, må dock den härigenom uppkomna värdeökningen

icke tagas i beräkning vid löseskillingens eller ersättningens bestämmande.»

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

39

Häremot anmärktes av lagrådet följande: ''

»Uet torde bliva en alltför svår uppgift för skiljemän eller domstol att på

tillfredsställande sätt draga gränsen emellan smärre kostnader, som skola ersättas

till fulla värdet, och mera avsevärda kostnader, vilkas resultat tillfalla

jordägaren utan någon som helst ersättning. Men betänkligare synes det vara,

att stadgandet, såvitt angår byggnad och jordförbättring, som tillkommit under

den måhända avsevärda tidsperioden mellan lösningsanspråkets ogillande och

nyttjanderättens upphörande, försätter en jordbruks- eller lägenhetsarrendator

i väsentligt sämre ställning än som, i fall stadgandet ej funnits, skulle tillkommit

honom i kraft av allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser, hånligt 2

kap. 18 och 43 §§ nämnda lag äger nämligen arrendator råttkatt, där jordägaren

ej vill lösa vad han påkostat det arrenderade området i byggnad och

annat, bortföra det påkostade, blott jord eller byggnad återställes i sitt förra

skick och jordägaren får ersättning för material, som hämtats från fastigheten.

Förevarande stadgande innebär däremot, att jordägarens skyldighet att lösa

de vid lösningsanspråkets ogillande befintliga byggnaderna och förbättringarna

är förknippad med en rätt att utan lösen övertaga vad senare påkostats, om

detta värderas till mera avsevärt belopp. Att åter, med bibehållande i övrigt

av de i stycket antagna grundsatserna, söka råda bot på den sist anmärkta

bristen torde leda till uppställandet av alltför invecklade bestämmelser, vilka

dessutom, även bortsett från denna sin karaktär, bleve vanskliga att tillämpa.

En ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av den föreliggande

uppgiften torde svårligen stå att vinna. Men ett bestämt företräde framför

den i förslaget valda utvägen synes dock böra tillerkännas den först omnämnda

av de båda, som förslagsvis angåvos i lagrådets år 1922 avgivna yttrande.

Lagrådet hemställer därför, att andra punkten i första stycket måtte

utgå ur förslaget samt första punkten så omredigeras, att lösningsskyldighet,

som grundas å där givna stadgande, inträder endast för det fall, att nyttjanderättshavarens

lösningsanspråk framställts inom viss kort tid, exempelvis etthundraåttio

dagar, före den tidpunkt, då, frånsett stadgandet i 5 § sista stycket,

nyttjanderätten skall upphöra.»

I anledning av denna anmärkning anförde departementschefen i statsrådet Departeden

6 mars 1925: ^ mentschefen

»Andra punkten i första stycket av IG § har jag på grund av vad lagrådet

anmärkt mot densamma ansett böra utgå ur förslaget. Fn ur alla synpunkter

fullt tillfredsställande lösning av det spörsmål, som härvid framställer sig,

torde näppeligen stå att vinna. De av lagrådet framställda förslagen synas

mig icke behörigen tillgodose nyttjanderättshavarens berättigade intresse, att,

därest jordägaren under åberopande av, att det upplåtna områdets inlösen skulle

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, bestrider nyttjanderättshavarens

lösningsanspråk och inlösen i följd därav ej kommer till stånd, nyttjanderättshavaren

skall kunna påräkna, att vid upplåtelsetidens slut de uyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna och av honom vidtagna markförbättringarna

bliva av jordägaren inlösta. Den ovisshet, som ett lagfästande av dessa

förslag skulle medföra för nyttjanderättshavaren, synes mig föga överensstämma

med de principer, som ligga till grund för det nu ifrågavarande lagförslaget.

Man har nämligen därigenom velat skapa möjlighet lör nyttjanderättshavaren

att på ett tidigare skede än vid upplåtelsetidens slut få sin hemfråga ordnad,

men genom båda de utvägar, som av lagrådet anvisats, skulle detta i nu avsedda

fall omintetgöras och nyttjanderättshavaren alltjämt förbliva i ovisshet,

huru det slutligen skall bliva. Vid övervägande av de intressen, som bär stå

emot varandra, har jag därför funnit det riktigaste vara att återgå till jord
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Utskottet.

Jordkom
missionen
1921.

kommissionens förslag och sålunda föreslagit, att, därest jordägaren under åberopande

av sadant förhållande, som nyss nämnts, bestrider nyttjanderättshavarens

anspråk att lösa marken samt lösningsrätt på grund därav ej kommer att

äga rum, jordägaren skall under alla omständigheter vara pliktig att vid nyttjanderättens

upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för

dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen ävensom

ersätta nyttjanderättshavaren värdet av de markförbättringar, som han

åstadkommit, i den man dessa ej uppenbarligen äro främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet. Detta har jag så mycket hellre kunnat göra, som

en dylik lösningsskyldighet i fråga om markförbättringar redan finnes stadgad

vid arrenden, som falla under den s. k. norrländska arrendelagen. Någon orättvisa

synes ett sådant stadgande näppeligen innebära gentemot jordägaren.

Honom ålägges icke någon utgift, som icke motsvaras av ökat värde å hans

egendom. Ytterst ringa anledning synes dessutom vara att antaga, att en

nyttjanderättshavare skulle, efter det hans lösningsanspråk ogillats, nedlägga

några mera avsevärda kostnader å området eller byggnaderna därå, vilka jordägaren

icke ^kunnat förutse vid bestridandet av lösningsansp raket. Skulle

så likväl i något enstaka fall ske, torde den obillighet, stadgandet på sätt lagrådet

år 1922 anmärkt, i sådant fall till äventyrs kan innebära gentemot jordägaren,

likväl betyda föga mot den olägenhet, som skulle uppkomma för nyttjanderättshavarna

genom ett lagfästande av ettdera av de förslag, som framställts

för att avhjälpa omförmälda obillighet.»

I likhet med såväl lagrådet som departementschefen har utskottet vid övervägande

av det under denna paragraf omhandlade spörsmålet funnit, att det

näppeligen torde stå att vinna en sådan lösning av detsamma, som på ett fullt

tillfredsställande sätt mot varandra avväger jordägarens och nyttjanderättshavarens

sins emellan stridiga intressen. Det har dock synts utskottet, som om det

i propositionen innefattade förslaget i stort sett skulle komma att i praktiken

verka mindre olägligt än de båda övriga till frågans lösning framkomna förslagen;

och har utskottet fördenskull ansett sig ej böra föreslå någon ändring

i nu förevarande del av paragrafen.

19 §.

1920 års lag äger ej tillämpning beträffande område, som tillhör kronan eller

ingår i tomtindelning, eller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Enligt det nu föreliggande förslaget avses, såsom i det föregående omförmälts,

att från lagens tillämpning undantaga, förutom mark, som tillhör kronan,

stad, köping eller municipalsamhälle, område, som ingår i fastställd stadsplan.

Jordkommissionen hade i sitt under år 1921 avgivna förslag upptagit särbestämmelser

för tomtindelad mark samt från lagens tillämpning undantagit

allenast mark, som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt.

Till stöd härför anförde kommissionen:

. »Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtindelning,

och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de

för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen till

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

41

1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenheter

skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller

utanför stadsområden, att endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas

lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog

marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med

egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör

också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet en

enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning

genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna,

eller därigenom att dylikt område inkorporeras med stad. Med lagens

syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning

skall gå om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har

jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som

föranledas av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet

m. m., och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle,

för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts anser jordkommissionen, att även

mark, som ingår i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har

kommissionen utarbetat föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har

dock av naturliga skäl måst göras den viktiga inskränkningen, att friköpning

av tomt får äga rum endast för den händelse tomtinnehavarens byggnader

kunna, i förhållande till tomtens läge och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt

bebyggande av tomten.»

En ledamot, herr Wohlin, var skiljaktig i denna delen och anförde därutinnan:
»På

av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot att utsträcka

lagens tillämplighetsområde till mark, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i

tomtindelning, men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall

göras tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till

stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande

och vill dessutom erinra därom, att ensittarlagens utsträckning till att

gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de grundtankar,

som från början varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare,

som även medföra flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser.

Man har med ensittarlagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden

förefintliga egna hem på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord,

varom i sådant fall är fråga, i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som

för andra personer än nyttjanderättshavaren. Mark åter, som ingår i tomtindelning,

ligger ofta på platser med högre jordvärden, och det synes, ej minst med

hänsyn till möjlig spekulation, mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning

av den förevarande lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna

ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom

icke i tillfälle att överblicka följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn

till stadsplaner m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 § av kommissionsmajoritetens

förslag förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter

äventyrliga.»

Förslaget tillstyrktes av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Hallands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Stockholms

Yttranden

1921.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

Lagrådet.

Herr Lind■

hagens

motion.

Utskottet.

län och byggnadsstyrelsen avstyrkte all tillämpning av lagen å område i stad.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län, överståthållarämbetet och lantmäteristyrelsen

avstyrkte, att lagen gåves tillämpning inom tomtindelat område.

Direktören för svenska stadsförbundet avstyrkte lagens tillämplighet beträffande

jord, som ägdes av stad, köping eller municipalsamhälle eller inginge i

fastställd stadsplan.

I det till lagrådet under år 1922 remitterade förslaget undantogs från lagens

tillämpning förutom mark, som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt,

även mark, som tillhörde stad, köping eller municipalsamhälle.

Vid granskningen av detta förslag anförde lagrådet:

»Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga om tomtindelat område

hava häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en utav jordkommissionens

ledamöter som i vissa av de över kommissionens förslag avgivna

yttrandena. Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings

tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes

påtagligt, att införande av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna en ur

stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den

i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tillämplighetsområde

i allt fall torde genom undantagandet av jord, som tillhör stad,

köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat det mesta av sin

betydelse samt i övrigt någon utredning ej förebragts om behovet av friköpningsrätt

till enskild jord inom område, varom nu sagts, synes riktigast att

begränsa lagens tillämplighetsområde så, att därifrån undantages all jord inom

område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga

att i vidsträcktare mån än förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga

jord i stad eller samhälle utom dess planlagda område.»

I det till lagrådet under år 1925 remitterade förslaget erhöll stadgandet sin

nuvarande lydelse. Däremot framställdes av lagrådet icke någon anmärkning

vid den förnyade granskningen.

I motionen 1:252 har herr Lindhagen hemställt, att lagen måtte omfatta

även mark, som inginge i fastställd stadsplan och tomtindelning.

Till stöd härför har herr Lindhagen anfört:

»I det framlagda förslaget har utgått jordkommissionens förslag, att lösen

även får omfatta mark, som ingår i tomtindelning, och i stället föreskrivits än

mer, att lagen ej äger tillämpning på mark, som ingår i fastställd stadsplan.

Äganderättsförhållandena äro ett och stadsplanerna ett annat. Där det inom

stadsplan finnes någon, som har eget hus på annans grund till en viss omfattning,

och detta går för sig, så bör det också gå för sig, att han får sådan rätt till

grunden, att han kan behålla sitt hem. En bestämmelse i huvudsakligen det

syfte, som innefattas i andra paragrafen i det år 1922 till lagrådet remitterade

förslaget, bör bibehållas.»

I anledning av motionen vill utskottet framhålla, att, om ock vissa skäl kunna

tala för en utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde i nu förevarande

avseende, hinder i allt fall för närvarande torde möta emot en dylik utvidgning.

Såsom bekant pågår nämligen arbete på en reformering av gällande stadsplane
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

43

lagstiftning och, enligt vad utskottet inhämtat, torde denna fråga möjligen redan

nästkommande år kunna föreläggas riksdagen. Att resultatet av det sålunda

pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan ståndpunkt tages till fragan

om utvidgning av ensittarlagens tillämpligbetsomrade till att avse jämväl joid,

som ingår i fastställd stadsplan, torde vara sa mycket nödigare, som en dylik

utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsomrade kan vara ägnad att verka

försvårande på den tillämnade reformeringen av stadsplanelagstiftningen.

Utskottet finner fördenskull motionen 1:252 i nu förevarande del icke böra

bifallas.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 inom. i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Utskottet har ej funnit anledning till anmärkning beträffande detta förslag.

Skrivelseförslag.

I motionen 1:252 har herr Lindhagen slutligen yrkat, att riksdagen måtte Herr Lin''

bos regeringen begära ett övervägande och, så vitt riksdagens medverkan erfordras,

förslag till:

lagens finansiering genom låneunderstöd pa rätt sätt och i rätt tid till särskilt

obemedlade husägare;

åtgärder icke blott till lagens kungörande för intresserade uti orterna utan

ock för inspekterande av lagens verkningar samt beredande av hjälp även för

det enskilda initiativet i större utsträckning än nu äger rum; och

rätt jämväl till enskilt initiativ i lagens syfte, utsträckt i hela dess vidd till

sådana samhällen med sammanträngd befolkning, där för närvarande huvudsakligen

endast allmänt initiativ enligt allmänna expropriationslagen får ifrågakomma.

Till stöd för dessa yrkanden har i motionen anförts:

»En lika ofrånkomlig som förbisedd sak är också lagens finansiering ^till

förmån för de ovan omnämnda obemedlade husägarna. Låneunderstöd måste

även här liksom i så många andra fall stå till buds på rimliga villkor och på

den tid de behövas. Regeringens proposition underlåter nu liksom förut att

ägna någon tanke åt denna angelägenhet, oaktat erinringar upprepade gånger

framställts i riksdagen och även inom jordkommissionen.

Det omnämnes i propositionen, att i sammanhang med lagens utfärdande

komma att tagas i övervägande de åtgärder, som kunna erfordras för att lagen

skall på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Såsom förut erinrats kan detta dock icke anses tillfyllest. Även om det

allmänna ej erbjuder sig att såsom målsman för husägaren föra dennes talan

i dess helhet, måste någon hjälpreda finnas även för det enskilda initiativet. En

ansats därtill föreligger redan nu, men det är obestridligt, att denna hjälp

saknar i hög grad effektivitet. Därtill fordras även ett inspekterande av ifrågavarande

jordreforms verkningar.

Det är bekant, att allmänna expropriationslagens motsvarande stadganaen

för samhällen med sammanträngd befolkning knappast fått någon tillämpning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Utskotte t.

Det allmänna, initiativet uteblir. Majoriteterna inom en kommun eller municipalsamhälle

kunna ej förmås att taga initiativ. Kronans rätt därtill är icke på

något som helst sätt organiserad i saknad förmodligen av intresse därför hos

vederbörande. Detta störa spektakel i lagstiftningsväg får fortgå, och oaktat

upprepade erinringar därom inom riksdagen, i petitioner till regeringen och även

inom jordkommissionen har det hitintills ej funnits möjlighet att kunna förmå

någon vederbörande att ens låtsas om saken.

De båda lagarna äro så skrivna, att det enskilda initiativet kan numera

gorå sig gällande i vissa fall även inom den allmänna expropriationslagens

verksamhetsområde. Husägare med ekonomiska resurser lära även börjat taga

initiativ i vissa fall i brist på ingripande från det allmänna. Denna utväg bör

vidgas genom att låta jämväl ensittarlagen få fullt gälla på alla områden, liksom

ovan föreslagits, att sa skall ske även med det allmännas möjlighet till ett

ingripande. Det allmänna och enskilda initiativet böra, synes mig, båda få

gorå sig gällande i hela riket, oavsett om det gäller landsbygden eller trängre

bebyggda samhällen.»

Beträffande yrkandet om förslag till lagens finansiering vill utskottet framhålla,

att nyttjanderättsliavarna genom inlösen av den mark, därå deras boningshus

äro belägna, beredas den väsentliga förmånen att kunna erhålla inteckningslån

i lägenheterna. Såsom redan förut berörts, står också möjligheten

öppen att erhålla egnahemslån för förvärvande av sådana lägenheter,

varoin här är fråga. Någon större svårighet för nyttjanderättshavarna att genom

lån anskaffa den i allmänhet till beloppet ej avsevärda löseskillingen för

marken torde fördenskull i regel ej möta.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1925 har departementschefen

framhållit, att i sammanhang med lagens utfärdande skulle tagas

under övervägande de åtgärder, som kunde erfordras för att lagen skulle på

ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna. Enligt

utskottets förmenande ligger det vikt uppå, att icke blott ifrågavarande

lags förhandenvaro utan ock dess innehåll på ett effektivt sätt bringas till

allmänhetens kännedom. Sålunda synes önskligt, att en lättfattlig framställning

av huvudgrunderna i lagen utarbetas och att det på lämpligt sätt avgiftsfiitt

beredes spridning åt densamma ute i orterna. Några särskilda åtgärder

för inspekterande av lagens verkningar eller beredande av hjälp för det enskilda

initiativet i vidare utsträckning än, enligt vad utskottet ovan under 5 § framhållit,

från det allmännas sida redan äger rum, synas utskottet däremot icke

vara av behovet påkallade.

Statsmakternas syfte att för ägare till boningshus å annans mark möjliggöra

att ernå trygghet i besittningen av deras hem har kommit till uttryck ej blott

i nu förevarande lag utan ock i lagen den 12 maj 1917 om expropriation

(1 § 7, samt 99 101 §§). Medan enligt den förra lagen initiativet till lös
ningsförfarandet

lagts helt i nyttjanderättshavarens egen hand, förutsätter åter

expropriationslagen, att samma förfarande igångsättes enbart av kronan eller

vederbörande kommun eller municipalsamhälle. Eörutsättningarna för att ett

lösningsförfarande skall få äga rum äro i båda lagstiftningarna väsentligen

olika. Då det emellertid med hänsyn till gemensamheten i syftemålen för de

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

45

båda lagstiftningarna föreligger ett nära samband dem emellan, uttalade utskottet

i sitt utlåtande nr 22 till 1922 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till ensittarlag, att utskottet förutsatte, att vid den förnyade

behandling av frågan om revision av 1920 års lag, varom utskottet hemställde,

nödig uppmärksamhet jämväl skulle komma att ägnas frågan om möjligt

åvägabringande av större överensstämmelse emellan ifrågavarande lagstiftningar.

Utskottet anförde vidare i nu förevarande hänseende:

»Enligt vad utskottet erfarit torde under expropriationslagens hittillsvarande

mer än fyraåriga tillämpning ej i något enda fall lösningsförfarande jämlikt

lagens hithörande bestämmelser hava kommit till stånd. Då sålunda sagda bestämmelser

ej visat sig ägnade att förverkliga det ändamål, som vid deras tillkomst

åsyftats, eller att för ägare av hus å ofri grund inom ort med större

sammanträngd befolkning möjliggöra ernående av tryggad besittning till den

mark, varå husen uppförts, anser utskottet det böra tagas under övervägande,

huruvida och i° vilka avseenden åtgärder må kunna vidtagas för att expropriationslagens

ifrågavarande bestämmelser skulle kunna vinna den med dem åsyftade

tillämpning. Utskottet hemställer fördenskull, att riksdagen måtte till

Kungl. Maj :t avlåta en skrivelse med framställning i berörda syfte.»

Utskottets hemställan vann i berörda del icke riksdagens bifall.

I sitt utlåtande nr 34 till 1924 års riksdag upptog utskottet ånyo denna

fråga. Sedan utskottet redogjort för sitt förut nämnda yttrande nr 22 vid

1922 års riksdag, anförde utskottet, att en överarbetning av de båda lagarna

i det syfte, för vilket utskottet år 1922 uttalat sig, syntes utskottet lämpligen

böra utgå från Kungl. Maj:t.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1925 har departementschefen

framhållit, att han vid den nu ifrågavarande revisionen av ensittarlagen

jämväl tagit under övervägande vad inom riksdagen framhållits angående

behovet av ändring i gällande bestämmelser angående expropriation av mark

för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden. Denna fråga hade emellertid synts

lämpligast böra upptagas i samband med fråga om vissa andra jämkningar i

expropriationslagen. De ändringar, som i följd härav möjligen kunde komma

att erfordras i ensittarlagen, kunde lämpligen företagas samtidigt med de

ändringar i denna lag, som nödvändiggjordes av den nya jorddelningslagstiftningen.

Enligt vad utskottet inhämtat hava förarbeten inom justitiedepartementet numera

vidtagits för övervägande av erforderliga ändringar i expropriationslagen;

och förutsätter utskottet för visst, att de synpunkter, som av herr Lindhagen

i motionen I: 252 i nu förevarande hänseende framförts, därvid komma att vinna

behörigt beaktande även utan att riksdagen därom gör någon särskild framställning

till Kungl. Maj :t.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag

icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte för

sin del antaga följande förslag till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

l:o) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innebar annan

tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad

åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar

tillösa sig marken under förutsättning:

dels att marken är upplåten för nyttjanderättsliavarens livstid eller vid annan

upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i

följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan

än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om

nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga

byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående

stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten

upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make, bröstarvinge

eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan

efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,

där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad

i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant fall

å innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

2 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs,

jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än

ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter

leder till sådan påföljd.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ej heller äger lösningsrätt ruin, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta

marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara

nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken

i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra

olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

3 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader

skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet

skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan

verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren

antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas

fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan

annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen

för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet

sålunda tillkommer jordägaren.

4 §.

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken

med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren

enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på

ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning

nedan stadgas; dock må fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, ej

prövas i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning Ansökan om lantmäteriförrättning

skall ingivas till Konungens befall- skall ingivas till Konungens befall
-

ningshavande .senast den dag, då, frånsett

vad i sista stycket av denna paragraf

stadgas, nyttjanderättshavaren är

skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren

under de sista etthundraåttio

dagarna före sagda dag

av jordägaren tillspord, huruvida han

vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid

ningshavande .senast den dag, då, frånsett

vad i sista stycket av denna paragraf

stadgas, nyttjanderättshavaren är

skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren

under de sista etthundraåttio

dagarna före sagda dag

av jordägaren tillspord, huruvida han

vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

äventyr av lösningsrättens förlust,

skyldig att inom nittio dagar efter det

lian tillspordes söka förrättning. Yad

nu är stadgat utgör dock ej hinder för

att i fall, som i 1 § andra stycket sägs,

avliden nyttjanderättshavares efterlevande

må göra ansökan om förrättning

inom nittio dagar från dödsfallet.

äventyr av lösningsrättens förlust,

skyldig att inom nittio dagar efter det

han tillspordes söka förrättning. Vad

nu är stadgat utgör ej hinder för att

i fall, som i 1 § andra stycket .sägs,

avliden nyttjanderättshavares efterlevande

må göra ansökan om förrättning

inom nittio dagar från dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande

förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å

den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.

Ej heller må i fall, som avses i 1 § andra stycket, förpliktande att avflytta

meddelas inom den -tid ansökan om förrättning enligt andra stycket här ovan

kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderä.ttshavaren

sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning

med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid

förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän i den ordning i 16 §

finnes för där avsedda fall stadgad.

6 §.

Har ansökan ingivits, såsom i 5 § sägs, och är ej uppenbart, att lösningsrätt

icke kan äga rum, förordne Konungens befallningshavande lantmätare att med

biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf avses.

Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket

skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall

vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan

gälla om den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på grund av

tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten

avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton

dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående

dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan

för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom

orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss

är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

49

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev

enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren

är stadgat.

7 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren på landet eller hos rätten

i stad anmälan om förordnande av lantmätare. Förordnandet skall antecknas

i inteckningsprotokollet på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting

och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings-

eller fastighetsboken.

8 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket

sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att

vid första sammanträdet under förrättningen antingen med lagakraftägande

utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts

icke förefinnas, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i

sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag. Säger

han, att han ej kunnat till den tid skaffa bevis, att talan är anhängig, eller

att stämning, som given är, ännu ej hunnit delgivas, förelägge förrättningsmännen

honom viss skälig tid att fullgöra vad i första punkten sägs; och vile

emellertid förrättningen.

Jordägaren och nyttjanderättshavaren äga överenskomma om jämkning av

gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och

äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som

härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,

som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas

värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med

upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,

upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,

att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning

över områdets storlek, läge och gränser; .skolande berörda beskrivning intagas

i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare

upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

9 §•

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta

säga.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 käft. (Nr SO•)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad

lantmätaren säger.

10 §.

Förrättningen skall avslutas med

tillkännagivande, vad rättsägare, som

är missnöjd med förrättningen, har att

enligt 11 § fullgöra för att fullfölja

talan mot förrättningen ävensom vad

enligt 12 § åligger nyttjanderättshavaren.

Avskrift av det vid förrättningen

förda protokollet skall vid förrättningens

avslutande eller ock å därvid

bestämd dag inom trettio dagar efter

förrättningen överlämnas till någon i

orten boende person, som av rättsägarna

utses att den mottaga; skolande avskriften

vara hos honom tillgänglig

för envar, som åstundar att den granska

eller avskriva.

Förrättningen skall avslutas med

tillkännagivande, vad rättsägare, som

är missnöjd med förrättningen, har att

enligt 11 § fullgöra för att fullfölja

talan mot förrättningen ävensom vad

nyttjanderättshavaren enligt 12 § eller

16 § har att iakttaga. Avskrift

av det vid förrättningen förda protokollet

skall vid förrättningens avslutande

eller ock å därvid bestämd dag

inom trettio dagar efter förrättningen

överlämnas till någon i orten boende

person, som av rättsägarna utses att

den mottaga; skolande avskriften vara

hos honom tillgänglig för envar, som

åstundar att den granska eller avskriva.

11 §•

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande

ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad

enligt vad i 10 § sägs.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande

av nyttjanderättshavarens anspråk.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga

kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.

Konungens befallningshavande äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd

av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,

beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom

karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Öl

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Löseskillingen skall av Konungens befallningsliavande ofördröjligen insättas i

bankinrättning för att där innestå mot ränta.

13 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskild fastighet, skall i den ordning

i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande

må meddelas.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari området

ingår, innehaves såsom fideikommiss.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit

laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre nyttjanderättsavtal,

som legat till grund för lösningsrätten.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkom st eller

annan förmån, varom i 6 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande

från intecknad gäld är särskilt stadgat.

14 §.

Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens befallningshavande

löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är

berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde

för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet

genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut

med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller

annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i

allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess förordnande

meddelats, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren på landet

eller hos rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden.

15 §.

Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

16 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs,

bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag:)

därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjande^ •

rättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,

därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom

ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs, i den mån

denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe

jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den

dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Kan överenskommelse

ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring

skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka

en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om

valet av den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad,

där fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de

flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt

han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes

honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den

missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

17 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat,

som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid

efter nyttjanderättens upphörande, och har på grund av stadgande i 5 § sista

stycket skyldighet att avträda marken ännu ej inträtt vid den tid, då nyttjanderätten

upphör, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas

från den dag, då marken skall avträdas.

18 §.

I fråga om förrättning, varom i 5 § förmäles, skola bestämmelserna i 2 och

3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte,

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Fullföljes talan mot förrättningen, skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten

samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan

över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande

erfordras samt må meddelas, ankommer å landet på Konungens befallningshavande,

i Stockholm på överståthållarämbetet och i annan stad på magistraten.

Tillkommer enligt vad nu sagts prövningen magistrat, åligger det Konungens

befallningshavande att, då löseskillingen blivit nedsatt, underrätta magistraten

samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar, varom i 12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse med
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

delas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. G och 8 §§

i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall,

såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn!

År fråga om annat område än i föregående stycke sägs, skall, utan hinder

därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits,

fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om

jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore

området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt

tillstånd erfordras, sådant vore sökt.

Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall

anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren

på landet eller till rätten i stad ävensom, där beslutet meddelats av magistrat,

till Konungens befallningshavande.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den

26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall

upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,

varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september

1925, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande,

som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått till

ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag

givna regler och med där stadgad verkan.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning

av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgande i 5 §

sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit

å område, varom i denna lag förmäles.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2:o) Lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den

20 juni 1924 (nr 387), skall i nedan intagen del erhålla följande ändrade lydelse:

Ej heller skola — — — eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller

helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta

---andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.

B) att motionerna I: 252 och 253 samt II: 383 och 384, i den

mån desamma icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 15 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens och Tjällgren, fröken

Hesselgren samt herrar Lindhagen*, Martin Svensson och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Svensson i

Skönsberg, Andersson i Rasjön*, Lindgren i Dingelvik, Anderson i Storegården

och Pettersson i Hällbacken.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr, SO.

55

Reservationer:

A) vidkommande lagförslagen i deras helhet:

1) av herrar Martin Svensson och Anderson i Storegården, vilka anfört:

»Utan att vilja ingå på något ställningstagande till de rättsprinciper, som

ligga till grund för den s. k. ensittarlagen, vilja vi ej bestrida, att lagen i sin

nuvarande avfattning kan vara i behov av att i några avseenden förändras, men

då den nu av Kungl. Maj:t framlagda propositionen enligt vår uppfattning

i alltför hög grad lämnat jordägarens rätt och intressen utan avseende och

då vi fasthålla vid, att de synpunkter, som framförts i den av herr Ros avgivna

motionen 11:384, bort vinna beaktande, få vi hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen

bifallas.»

2) av herrar Linder, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg

och Pettersson i Hällbacken beträffande vissa delar av utskottets motivering

angående lagförslagen.

B) vidkommande förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område:

Vid 1 §.

Första stycket.

1) av herr Hage, vilken, med instämmande av herr Magnusson i Kalmar, anfört:
»Den

formulering, .som utskottet föreslagit med avseende på denna paragraf,

giver under vissa förutsättningar möjlighet för innehavare av villa, som

endast användes under sommaren för nöje och rekreation, att få tvångsvis mot

jordägarens bestridande lösa tomten. Då en sådan användning av lagen ej

kan anses stå i överensstämmelse med lagens hela anda och mening, kan det

finnas anledning, trots att den nu gällande lagen även giver en dylik rätt, att

på denna punkt utforma paragrafen efter mönster av det förslag, som framlagts

av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande angående beredande av

vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen

att förvärva av dem brukade jordområden, i vilket förslag betonas, att innehavet

av bostad, som konstituerar rätt till lösande av jorden, skall vara avsett

för stadigvarande behov. Det hemställes alltså,

att första stycket av 1 § erhåller följande ändrade lydelse

:

Den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål

innehar annan tillhörig mark samt därå äger bonings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

hus, som lämnar nöjaktig, för stadigvarande användning avsedd

bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den

ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:

etc.»

2) av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:

»Under åberopande av vad lagråden 1922 och 1925 samt herr Ros i sin

motion anfört, anse vi, att tidsrymden av 20 år bort bibehållas.

På grund härav hemställes,

att 1 § första stycket erhåller följande ändrade lydelse:

Den, .som------förutsättning:

dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid

eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt

göres, mer än tjugu år i följd innehafts av annan än

ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren,

tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal

om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tjugu

år;

dels att nyttjanderättshavare-----—- byggnader.»

___

3) av herr Lindhagen, som anfört

a) vid första förutsättningen:

»Det har nu liksom tidigare av mig påkallats, att kravet på en viss upplåtelsetid,

nu nedsatt till tio år, utgår (motiv sid. 14).

Utskottet medgiver, att bestämmelsen ej har någon större betydenhet. Då

lagen ej får avse byggnader, uppförda efter den 1 januari 1919, så äro också

de tio åren snart förflutna. Bibehållandet synes ock äventyrligt för många

husägare på grund av innehållet i 2 § första styckets senare del. Utskottet

vill dock hava stadgandet kvar ur principiell .synpunkt. Då jag däremot anser

det vara principlöst, hemställes,

att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket stadgandet

om de tio åren (»dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens

livstid — ■—- tio år») utgår.»

b) vid andra förutsättningen:

Det hemställes (motiv sid. 18 och motionen 252 punkt 2), i konsekvens dessutom

med vad som ovan föreslagits om uppgivandet av kravet på viss upplåtelsetid

:

att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket »den 1

januari 1919» utbytes mot »den 1 januari 1925».

c) vid tredje förutsättningen:

»Det hemställes (motiv sid. 19)

att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket den sista

förutsättningen (»och dels —--byggnader») utgår.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

57

Sista stycket.

av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:

»Såsom vi komma att här nedan under 8 § närmare utveckla, hava vi ansett,

att de av nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare verkställda

jordförbättringarna icke må beräknas till högre värde än den för arbetets

utförande nödiga kostnaden. I överensstämmelse härmed har en omredigering

gjorts av sista stycket av förevarande paragraf.

På grund härav hemställes,

att 1 § sista stycket erhåller följande ändrade lydelse:

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall

avdrag göras för värdet av förbättring, vilken marken vunnit

genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående

nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt

å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Avdrag,

som nu sagts, må dock ej överstiga den för arbetets utförande

nödiga kostnad.»

Vid 2 §.

Första stycket.

1) av herrar greve Spens och Öberg, vilka, med hänsyn till vad de vid 1 §

första stycket hemställt, yrkat,

att första stycket i förevarande paragraf måtte erhålla denna

ändrade lydelse:

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan

om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall,

som i 1 § tredje stycket sägs, jordägaren, innan marken mer än

tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens

skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till

sådan påföljd.

2) av herr Lindhagen,

a) som anfört:

»Det vidhålles, att det ofta, kanske oftast, blir en för sträng påföljd att förlora

lösningsrätten, därför att nyttjanderätten ansetts förverkad. Viss del av

utskottets motivering i denna del kan med fog göras till föremål för erinran.

Granskning av motiveringen liksom en omtänksam formulering av förenämnda

hänsyn är utesluten på grund av talmanskonferensens beslut om riksdagsarbetets

forcering.

Då rätten står på spel i större omfattning genom bestämmelsens bibehållande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

än genom dess uteslutande, återstår i brist på rimlig reservationstid ingen annan

utväg än en hemställan,

att bestämmelsen i 2 § första stycket om att lösningsrätt ej

äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad, utgår.»

b) som, under hänvisning till vad han vid 1 § första stycket första förutsättningen

anfört, hemställt,

att orden »eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs, jordägaren,

innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än

ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd,

som därefter leder till sådan påföljd» utgår.

Andra stycket.

1) av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:

»Av skäl, som herr Ros i sin motion närmare utvecklat, anse vi, att det

till lösning ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus,

tomtplats eller trädgård är eu omständighet, som under alla förhållanden bör

utgöra hinder för lösningsrätt. Emellertid synas oss nuvarande lags bestämmelser

i detta hänseende väl stränga. Den däri stadgade avståndsgränsen torde

sålunda lämpligen kunna sänkas till 100 meter. I anslutning härtill få vi

hemställa,

att andra stycket i förevarande paragraf erhåller följande

lydelse:

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståndet av den till

lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet

för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig

fastighet. Såsom sådan olägenhet skall anses, att jordägaren

å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren

tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den Hd, då

ansökan om utövande av lösningsrätt göres, fortfarande äger

boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än

etthundra meter från den till lösning ifrågasatta marken. Kan

olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss

del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens

boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt.

Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle

medföra olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som

prövas hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

»

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

59

2) av herr T fall gr en, som: ansett,

att andra stycket av 2 § bort erhålla den lydelse, som innefattas i den av

herrar greve Spens och Öberg avgivna reservationen.

3) av herr Lindhagen, som

a) av skäl, som av honom anförts i reservation till jordkommissionens betänkande

år 1921 (sid. 26) samt i motionen 1:252 punkt 5), och på sätt

i 1922 års proposition föreslogs, hemställt,

att uti andra stycket av 2 § orden »avsevärd olägenhet»

måtte utbytas mot orden »synnerlig olägenhet».

b) under hänvisning till motiv sid. 27 hemställt,

att till 2 § tillägges ett tredje stycke av följande innehåll:

»Anses lösningsrätt ej kunna äga rum av skäl, ovan i andra

stycket sägs, äger husägaren, om han så önskar, rätt att få

flytta sina hus till annan tomt på jordägarens område, vars

avstående ej kan anses bereda jordägaren avsevärd olägenhet.

För denna tomt skall då i stället utgivas lösen.»

c) beträffande utskottets motivering anfört: »Utskottets motivering sär
skilt

beträffande tolkningen av uttrycket »avsevärd olägenhet» synes mig vara

omtvistlig och äventyrlig. Då talmanskonferensen krävt riksdagsarbetets

forcering utan hänsyn till arbetets sorgfälliga utförande, har jag i brist på

rimlig reservationstid blivit urståndsatt att, såsom vederbort, inlåta mig pa

en närmare granskning av denna motivering.

4) av herr Andersson i Rasjön.

Vid 3 §.

av greve Spens, som anfört:

»Då den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar en avvikelse från eljest

gällande principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna

avtal giver andra rättsverkningar än därmed avsetts, har jag inom utskottet

uttalat mig mot stadgandena i denna paragraf, men då min mening

härutinnan ej fått större anslutning inom utskottet och lagtekniska svårigheter

mött mot införande i det föreliggande lagförslaget av den nu gällande bestämmelsen,

att lösningsrätt för nyttjanderättshavare icke äger rum, om de honom

tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren,

har jag avstått från att därom göra yrkande.»

Vid 8 §.

av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:

»Mot den i fjärde stycket vidtagna lagändringen synas starka betänkligheter

möta. Det pågår för närvarande inom justitiedepartementet av riksdagen år

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

1924 begärd utredning angående lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer

och brukare av annans jord större trygghet och jämväl i övrigt förbättrad

ställning i arrendeförhållandet. I enlighet med vad i utskottets utlåtande

nr 36 år 1924, vilket ligger till grund för riksdagens hemställan i ämnet, uttalats,

torde vid denna utredning jämväl komma att tagas under övervägande, i

vad mån en utvidgning av den rätt till ersättning för jordförbättringar, som nu

inrymmes i allmänna arrendelagen, åtminstone för vissa grupper av arrendatorer,

bör och kan ske. Huruvida man härvid kan komma att frångå, den princip

angående beräkningen av den arrendatorn tillkommande ersättningen för jordförbättringar,

vilken nu innehålles i den norrländska arrendelagen och 1920 års ensittarlag,

torde ännu vara ovisst. I sitt förut nämnda utlåtande till 1924 års

riksdag hade utskottet uttalat, att vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn

borde tagas till den avkomst, som arrendatorn utan motsvarande förhöjning

av legan åtnjutit av förbättringen under arrendetiden. Då det icke kan vara

vare sig lämpligt eller befogat att i nu ifrågavarande hänseende hava andra

regler i ensittarlagen än som gälla för arrende i allmänhet, hava vi icke ansett

oss kunna för närvarande tillstyrka den ändring av gällande lag, som förslaget

innebär. Vi hava därför till fjärde stycket av paragrafen fogat ett tillägg

av innehåll, att förbättring, varom nu är fråga, icke må beräknas till högre

värde än den för arbetets utförande nödiga kostnad.

På grund härav hemställa vi,

att paragrafen erhåller följande ändrade lydelse:

Vill jordägaren----— härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för

värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren

skall tillgodoräknas värdet av dylik förbättring

å sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån

förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet. Förbättring må ej beräknas till

högre värde än den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Det åligger — — —--r ej erforderligt.»

Vid 12 §.

av herrar greve Spens, Tjällgren och Öberg, vilka under åberopande av vad

lagråden åren 1922 och 1925 anfört, hemställt,

att sista punkten i första stycket måtte utgå.

Vid 16 §.

av herrar greve Spens och Öberg, som anfört :

a) »På grund av vad lagrådet 1925 anfört anse vi, att första stycket bör

omredigeras sålunda, att lösningsskyldighet, som där omförmäles, inträder

endast för de fall, att nyttjanderättshavarens lösningsanspråk framställts

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr, SO.

61

inom de sista etthundraåttio dagarna före den dag, då, frånsett vad i 5 § sista

stycket stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig att avträda marken. ,Vi

hemställa därför,

att första stycket i 16 § erhåller denna ändrade lydelse:

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 §

andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk

att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej

att äga rum, vare jordägaren, därest ansökan om lantmäteriförrättning

enligt 5 § ingivits inom de sista etthundraåttio dagarna

före den dag, då, frånsett vad i nämnda paragraf sista

stycket stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken,

pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens

byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet

annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom

ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket

sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det

med upplåtelsen avsedda ändamålet.»

b) »Av skäl, som under 8 § närmare angivits, hemställa vi,

att till första stycket fogas följande tillägg: »Sådan för
bättring

må dock ej beräknas till högre värde än den för arbetets

utförande nödiga kostnad.»

Vid 19 §.

av herr Lindhagen, som anfört:

»I olikhet med vad jordkommissionen och 1922 års regeringsproposition föreslagit

avskär propositionen från lagens tillämpning område, som ingår i fastställd

stadsplan. Enligt kommissionens uppfattning kunde inga vägande juridiska

betänkligheter anföras för att på sådan mark beröva husägaren tillfälle

att genom ensittarlagens mellankomst bevara sitt hem. Det förekommer på

städernas utmark, säkerligen i ganska omfattande utsträckning, att på egendomar

tillhörande enskilde sitta personer med egna hus på den enskilda jordägarens

grund. Ofta måste nya stadsplaner utläggas på sådana områden och

en sådan utveckling fortgår oavlåtligt exempelvis på Stockholms stads områden.

Där finnes väl ingen rimlig anledning att genom en sådan åtgärd, avsedd för

andra ändamål, beröva husägaren rätt att kunna behålla sitt hem även inom

stadsplanen. Om den mark, på vilken huset står, tillhör den store jordägaren

eller husägaren, medför intet inflytande på stadsplanens tillkomst och dess

fullföljande.

Utskottet anser, att det, för övrigt sedan länge, pågående utredningsarbetet

om vissa ändringar i stadsplanelagstiftningen måste för närvarande lägga särskilda

hinder för iakttagande av ensittarnas på stadsplaneområden behöriga anspråk.

Detta är, så vitt jag förstår, juridiska spökmålningar på fri hand utan

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

något fog. Denna revision kan och får lika litet som gällande stadsplanelag,

korsa ensittarlagens, för stadsplanelagstiftningen ovidkommande uppgifter.

Det hemställes alltså,

att riksdagen i väsentlig anslutning till jordkommissionens

och 1922 års propositions formulering ville besluta, att 19 §

skall hava följande lydelse:

»1. Vad i denna lag stadgas äger ej tillämpning beträffande

mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle.

2. Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall,

utöver vad sagda § stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens

boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten

av den tomt, varå det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt

bebyggande av tomten.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt

rum endast till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus

är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott

del av tomt, äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen

utgör mer än hälften av vad jordägaren äger i tomten

samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd; och skall

i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört i tomtgräns,

skall lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse

den tomt, vara största delen av boningshuset är beläget; och

vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom skulle medföraoskälig

kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset

kvar å den del av den andra tomten, varå detsamma uppförts,

intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,

jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han

icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och

lösen bestämmas vid förrättning, som i 5 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande

det tomtområde, där den tomt, vartill lösningsrätt göres

gällande, är belägen, skall förrättning, som i 5 § .sägs, vila, intill

dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.»

C) Skrivelseförslag.

1) av herr Hage, som anfört:

»Uti förevarande lagstiftningsärende torde frågan om de s. k. förverkandeskälen

intaga en särställning. Det synes å ena sidan, såsom motionärerna gjort

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

G3

gällande, icke alltid vara rättvist, att ett förverkande av nyttjanderätten ofrånkomligen

skall medföra lösningsrättens förlust. Såsom särskilt i motionen I: 253

framhållits, torde ur rent teoretisk synpunkt befogade invändningar kunna göras

däremot, att ifrågavarande särskilda skäl för förverkande av nyttjanderätt även

må kunna utan vidare utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att lösa även

i de fall, där de grundläggande förutsättningarna för lösningsrätten äro för

handen. Det är i själva verket uppenbart, att vissa av förverkandeskälen äro

av sådan beskaffenhet, att de skäligen icke böra utgöra hinder för lösningsrättens

utövande.

!Å andra sidan kan det icke bestridas, att, såsom utskottet ock framhållit,

vissa andra av förverkandeskälen uppenbarligen beteckna sådana förhållanden,

som ur jordägarens synpunkt torde böra utesluta lösningsrätten. Beträffande

ytterligare andra av dessa skäl torde tvekan kunna råda, huruvida de i förhållande

till lösningsrätten äro att betrakta såsom tillhörande den ena eller den

andra här omförmälda gruppen av förverkandeskäl.

I själva verket är det helt naturligt, att dessa förverkandeskäl, vilka uppställts

med hänsyn till förhållandet emellan ägare och nyttjanderättshavare, icke

skola befinnas motsvara just de skäl, vilka kunde utöver brister, som hänföra

sig till ensittarlagens grundläggande principer, tänkas uppställda såsom hinder

för lösningsrätten. Utskottet har ock med rätta framhållit, att en granskning

av de olika omständigheter, som enligt gällande arrendelagar utgöra förverkandeskäl,

torde giva vid handen, att någon uppdelning av dessa i nu förevarande

hänseende näppeligen låter sig göra.

Utgår man emellertid från att ett bibehållande av samtliga förverkandeskäl

såsom hinder för lösningsrätt torde komma att föranleda trakasserier eller obehöriga

svårigheter från jordägares sida — och erfarenheten synes icke jäva riktigheten

av ett sådant antagande — lärer det icke vara tillfredsställande att

låta bero vid de svårigheter, som enligt vad ovan anförts förefinnas för en uppdelning

av förverkandeskälen. Den rätta vägen synes för sådant fall vara att

en särskild utredning sker rörande vilka omständigheter av motsvarande art,

som kunde anses böra i ensittarlagen uppställas såsom hinder för lösningsrättens

utövande.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition samt

motionerna I: 252 och 253 måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

låta verkställa utredning i vilka fall, motsvarande de s. k.

förverkandeskälen i gällande nyttjanderättslag, lösningsrätt

ej borde äga rum samt för riksdagen framlägga det förslag

till ändring uti förevarande lagstiftning, vartill utredningen

kunde giva anledning.»

2) av herr Lindhagen, som anfört:

a) »Beträffande förutsättningen för lösningsrätt, att boningshuset skall tillhöra

nyttjanderättshavaren, har av mig liksom vid tidigare tillfällen krävts, att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

rätt till lösen finge äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon

större eller mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt

(sid. 7). Detta innebär icke, såsom utskottet ansett, ett avsteg från principen

utan enligt min mening tvärtom en av rimlighet och rättvisa påkallad fullföljd

av densamma.

Utskottet är ej övertygat, att detta krav är uppburet av »ett starkt levande

behov» och anser sannolikt, att det ej föreligger talrika fall. Det ligger tvärtom

nära till hands, att fallen för vårt land måste antagas ofta förekomma. När

en mer eller mindre medellös person nödgas lita till en dålig upplåtelse av tomt

för att bygga ett hem och anskaffa virke, så försöker han att få detta virke

för billigaste pris, nämligen från jordägarens närbelägna skog. Att behovet

är starkt och levande, där det förefinnes, ligger också i sakens natur och jag

har själv upplevat det genom besök i sådana stugor.

Förrättningsmännen böra i lag bemyndigas att skäligen bedöma även sådana

fall, om vilka nu är fråga. Därest jordägaren i något fall söker förekomma

den enklaste rättvisa genom att ej nöja sig med ersättning för vad han tillsläppt

utan söka med stöd av samäganderättslagen omintetgöra densamma, så kan det

ju icke hjälpas. I flertalet fall kommer han icke att göra det, ty så fördärvat

är icke ännu vårt folk.

Utskottets hänvisning till att lagen kan bli tillämplig, där det kan ledas i

bevis, att ett förstucket pantavtal för lämnat virke m. m. föreligger, innefattar

icke hänvisning till någon realitet. För det första har väl aldrig eller sällan

gjorts något sådant pantavtal, såsom man lätt kan förstå. Och för det andra

kan en sådan juridisk finess, som ovan sägs, knappast klaras av de juridiskt

oerfarna förrättningsmännen.

Utskottet har emellertid på känn, att det möjligen skulle kunna, visas, att sådana

fall, som nu sägs, kunde föreligga i större omfattning, och då först, menar

utskottet, bör saken tagas i övervägande. Denna uppfattning är enligt min

mening för det första föga mänsklig. Rättvisa bör vederfaras individerna, vare

sig de äro en, flera eller många, annars är staten illa styrd. För det andra bör

väl riksdagen då åtminstone uppfordra regeringen att göra denna nya, enligt

min uppfattning onödiga utredning och icke överlämna den åt en slump, som

betyder detsamma som ett för sent för dem det vederbör.

Förevarande och övriga av mig reservationsvis framförda yrkanden bygga på

den uppfattningen, att när nu denna lag skall genomgående slutligt revideras,

så bör man också med samvetsgrannhet se till, att alla uppenbara luckor och

förbiseenden i densamma bliva så gärna först som sist avhjälpta.

Saken är mycket lätt att med någon omtanke formulera redan nu och synes

därvid mitt utkast kunna lämpligen läggas till grund. I sakens nuvarande

läge återstår mig dock ej något annat än att låta den av utskottet dunkelt antydda

utredningen taga mandom och hemställes därför:

att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av en

sådan ändring i lagen, att rätt till lösen får äga rum även i de

fall, att jordägaren anses hava eller erhållit någon större eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

(>5

mindre del i huset såsom gottgörelse för tillsläppt virke m. m.

dylikt.»

b) »Utskottet bär avstyrkt medgivandet av initiativ från det allmännas sida

från att utföra och bevaka särskilt medellösa husägares talan samt förskottera

utgifterna (Motionens motiv sid. 31). Utskottet har särskilt ansett, att det

åberopade förslagsanslaget av 15,000 kronor och biträde av de redan nu förordnade

kommissionärerna i länsstyrelserna fylla behovet.

Anslagets obetydlighet i en så omfattande, hela riket vidkommande angelägenhet

ådagalägger mer än ord kunna uttrycka, huru liten uppmärksamhet ägnats

just denna sak och följaktligen även i tillämpning kommer att ägnas den.

Man invänder nu under hand, att det här gäller ett förslagsanslag, som kan

överskridas. Ett förslagsanslags belopp har dock väl någon betydelse såsom

en riktlinje, i vilken omfattning anslaget skäligen kan få överskridas. Uti motionen

talas det dessutom om, att även löseskillingen bör för medellösa förskotteras,

vilket sammanhänger med det nedan återkommande förslaget om

lånekredit.

Frånsett för övrigt det anslag och det biträde, som på ett säkerligen mycket

otillräckligt sätt skulle kunna vinnas, återstår dock att initiativets börda och

de myckna förhandlingarna för att komma fram till den i sista hand förespeglade

hjälpen äro lagda till stor del på personer, som icke mäkta detta initiativ. Min

långa erfarenhet har ådagalagt, att även sociala lagar tillrättaläggas företrädesvis

för de någorlunda bemedlade, under det att det möter oöverstigliga hinder

merendels för att uppbringa något intresse att stå bi personer med två tomma

händer.

Det har, som ovan sagts, i brist på rimlig reservations tid varit mig omöjligt

att framlägga en formulering av lagtexten och jag nödgas därför falla tillbaka

på en hemställan:

att riksdagen ville hos regeringen anhålla om övervägande

av ett sådant tillägg till lagen, att vid sidan av det enskilda

initiativet även medgives initiativ för det allmänna, representerat

av kronan ävensom vederbörande kommun och municipalsamhälle,

att såsom målsman utföra och bevaka särskilt medellösa

husägares talan samt vid behov förskottera utgifterna.»

c) »Beträffande förrättningsmännens varken vid lagens tillkomst eller sedermera

prövade kompetens har lagutskottet i själva verket fortfarande avböjt

varje allvarligare övervägande av denna fundamentala fråga för lagens tilllämpning

i dess anda (motionens motiv sid. 34, jämför jordkommissionens motiv

bl. a. å sid. 33).

Utskottet har till en början för att kunna komma till detta resultat låtit

förrättningens lantmäteritekniska uppgift i betydenhet överskugga den sociala,

vilken senare dock är den viktigaste. Det bör härvid särskilt erinras, att dessa

förrättningar, som endast avse utbrytning till läge och omfattning merendels

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. £ avd. £5 käft. (Nr SO.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

redan ostridigt avgränsade tomter, äro av en mycket enkel beskaffenhet. Lantmätarens

tekniska kompetens bör därför vara fullt tillräcklig utan att ytterligare

behöva förstärkas av skiftesgodemän. I samtliga sociala expropriationslagar,

till vilken ensittarlagen också är att räkna, bör väl de avgörande förrättningsmännen

inrymma kompetens både för den tekniska och den sociala

uppfattningen. Då nu lantmätaren icke utses med ledning av någon social

omtanke, så bör det vara så mycket viktigare, att en sådan hänsyn tages vid

utseendet av dennes båda bisittare.

Det lönar sig väl icke att bestrida, att skiftesgodemännen representera

jordägarintresset i orten, som just är den ena parten i nu förevarande angelägenhet.

Detta intresse är givetvis ej obenäget bland annat för höga jordpris

och måste känna sig mer solidariskt med jordägaren än husägaren. Om det

även här och var kan förekomma skiftesgodemän, som »inneha hemman under

nyttjanderätt», så äro därmed husägarna, som icke heller höra annat än

undantagsvis till nämnda kategori medborgare, därmed ej på något som helst

sätt verkningsfullt betjänta. Såsom jag inom utskottet omnämnde, har vid

ett tillfälle för åtskillig tid sedan även lantmäteristyrelsens två högsta

vederbörande fästat min uppmärksamhet på det nu berörda missförhållandet

och även verifierat detsamma med av dem kända exempel. Även

till mig hava framförts beklaganden över denna rättskipning i blindo, ett missförhållande,

som för övrigt ligger i sakens natur och därför bör vid en lagstiftning

förutses utan avvaktan av upplevelser, som måste komma att bestyrka

desamma.

Det är så mycket mer av förhållandena påkallat att vidtaga en ändring i

denna lagens skuggsida, som nästa instans eller ägodelningsrätterna utgöras,

utom av domhavanden, av en ännu mera ohöljd representation för jordägarnas

förklarliga intressen än skiftesgodemännen. Det är till och med föreskrivet,

att nämnda representation skall utses efter graderad skala, det förmedlade

mantalet, och sålunda mångenstädes äventyra att tillsättas uteslutande av de

stora jordägarna.

Av förenämnda hänsyn har även jordkommissionen i lagförslag om bildande

av nya jordbruk och frilösning av arrendejordbruk föreslagit en annan ordningför

förrättningsmännens utseende och tillika förordat, att samma ordning bör

gälla även för ensittarlagen. Kommissionen föreslog, att för alla dessa tre

fall skulle utses en avlösningsnämnd, som, där ej överenskommelse träffades om

valet, skulle bestå av en på visst sätt utsedd lantmätare samt dessutom av två

personer, som i viss ordning tillkallades av ordföranden ur en valkorporation,

tillkommen på följande föreslagna sätt:

»Kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman inom

varje kommun utse samtidigt med val av jordkommitté tillika tre högst fem

personer att vara ledamöter i avlösningsnämnd. Till ledamot kan ock utses ledamot

i jordkommitté.

Synnerlig vikt bör läggas därå, att till ordförande och valda ledamöter i avlösningsnämnd

utses allenast personer, män eller kvinnor, som äro kända för

självständighet, oväld och socialt intresse.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

67

Dessutom föreslogs bland annat en bestämmelse, att »förrättning, verkställd

av avlösningsnämnd, är att anses som laga lantmäteriförrättning».

I sakens nuvarande läge och då forceringen av riksdagsarbetet ej medgiver

andrum för en formulerings inflikande i lagförslaget, nödgas jag begränsa mig

till en hemställan:

att riksdagen, i anslutning till jordkommissionens hemställan,

ville hos regeringen begära ett övervägande om sådan förbättring

av ensittarlagen, att förrättningsmännen utses så att

de och särskilt ordförandens bisittare icke såsom nu gäller och

fortfarande föreslagits ensidigt representera jordägareintresset.

»

d) »att, om herr Lindhagens hemställan vid 19 § ej vunne riksdagens bifall,

hemställes

att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av

ensittarlagens tillämpning även på stadsplanelagda områden

och de lagbestämmelser, som kunna tjäna detta syfte.»

e) »Utskottet föreställer sig, att de mindre bemedlade lätteligen kunna anskaffa

erforderliga medel för tomtens betalning genom inteckningslån eller

egnahemslån. Frånsett det invecklade förfarandet att erhålla sådana lån genom

husägarens egna bemödanden, bör väl i varje fall icke förglömmas, att enligt

lagen skall löseskillingen nedsättas inom viss tid. Det kan förmodligen

antagas, att åtminstone i en myckenhet fall intecknings- eller egnahemslån ej

hinna efter föregången lagfart vederbörligen ordnas inom den sålunda bestämda

tiden.

Det finnes ej heller någon statistik över, vilka ensittare hitintills eller framdeles

ej kommit eller komma i tillfälle att begagna sig av författningen i

brist på medel att bestrida löseskillingen. En sådan statistik blir icke heller

någonsin verkställd och kan för övrigt icke ske. Under sådana förhållanden

bör statsmakten vara vidsynt och hava möjligheter till reds även för ett sådant

behov. Det hemställes därför

att riksdagen ville hos regeringen begära ett övervägande av

lagens finansiering i rätt tid och på överkomligt sätt särskilt

till förmån för obemedlade husägare.»

f) »Det synes enligt utskottets framställning nu omsider vara utsikt till ett

verksamt kungörande av lagen i orterna. Från detta krav i motionen kan jag

således tills vidare avstå.

Utskottet anser emellertid ett inspekterande av lagens verkningar icke heller

vara av behovet påkallat. Det har dock sörjts för att konsulenter och rättare,

avlönade av statsmedel, fara ikring för att inspektera och meddela vägledning

för småbrukare, och inspektioner äga i övrigt rum på mångahanda sätt. En

dylik i detta fall tillfällig inspektion behöves säkerligen också för övervakande

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

av ensittarlagens verkningar och för att samtidigt lämna ett mera överkomligt

och fruktbart rådgivande än det, som skriftväxlingsvis kan erhållas från landskanslierna.

Det hemställes alltså:

att riksdagen ville hos regeringen begära ett övervägande av

åtgärder för inspekterande av lagens verkningar och beredande

av omedelbara råd, särskilt åt mindre bemedlade, som önska

begagna sig av lagen.»

g) »Vad slutligen angår motionens yrkande om initiativ till lagens utsträckning

även till samhällen med sammanträngd befolkning, så synes, enligt vad

utskottet inhämtat, nu kunna omsider motses ett ofta påkallat övervägande av

den allmänna expropriationslagens fullständiga ineffektivitet för att förhjälpa

husägare i samhällen med sammanträngd befolkning att vinna betryggad besittning

av marken. Därmed får således motionären låta sig nöja, tillsvidare.»

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251742

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:316 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rått i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttja s. 2 i texten