Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
1925-05-15 · 68 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 60 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1925:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
1
Nr SO.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1925 kl. 6 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
Genom en den 6 mars 1925 dagtecknadi proposition, nr 142, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag
till
1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, och
2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning därav väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 252 av herr Lindhagen; och
nr 253 av herr Luterkort; samt
inom andra kammaren:
nr 383 av herrar Pettersson i Hällbacken, Englund och Sundström; samt
nr 384 av herrar Ros, Gustafsson i Älvsered, af Ekenstam och Petersson i
Lerbäcksbyn.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
lagförslagen, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen, i den mån
ej redogörelse därför lämnas här nedan.
För vad motionärerna hemställt samt vad de till skäl för sina yrkanden
anfört redogöres närmare här nedan under de särskilda paragraferna till den
under 1) här ovan avsedda lag.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 Käft. (Nr SO.) 1
i
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Lag den 28 Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den
juni 1918. av }lonom innehavda marken infördes genom lagen den 28 juni 1918 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område (den s. k. ensittarlagen). Till grund för denna lag lågo förslag, som
avgivits dels av torpkommissionen den 6 maj 1911 och dels av egnahemssakkunniga
den 30 september 1913.
Riksdagen I anledning av ett utav jordkommissionen på grund av lagens bristande effektivitet
den 7 mars 1919 avgivet förslag till revision av densamma framlade
Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års riksdag förslag till ny lag i
ämnet, i vilket förslag upptagits de av jordkommissionen föreslagna ändringarna
med visst undantag. Propositionen vann emellertid icke riksdagens gillande.
Riksdagen Vid påföljande eller 1920 års riksdag framlades emellertid förslaget ånyo
och vann då riksdagens bifall, varefter den 26 mars 1920 utfärdades nu gällande
lag i ämnet att träda i kraft den 1 september samma år.
Riksdagen I ett flertal vid riksdagen 1921 väckta motioner, däribland inom första kammaren
nr 82 av herr Lindhagen, hemställdes om vissa ändringar i den sålunda
tillkomna lagen. Efter framställning av andra lagutskottet, till vars
behandling motionerna överlämnats, anbefalldes jordkommissionen att avgiva
yttrande över desamma. I anledning härav och till besvarande tillika av tidigare
erhållen remiss med anbefallning att yttra sig över en av herr Lindhagen
den 4 september 1920 i skrivelse till Kungl. Maj:t gjord framställning om bl. a.
revision av 1920 års lag utarbetade och överlämnade jordkommissionen med
skrivelse den 28 april 1921 förslag till ny lag i ämnet. Efter hemställan av
utskottet föranledde förenämnda motioner icke till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen Sedan jordkommissionens förslag i anledning av däröver av myndigheterna
avgivna yttranden undergått jämkning i vissa avseenden och lagrådets utlåtande
inhämtats över det sålunda jämkade förslaget, föreläde Kungl. Maj:t i en
den 28 april 1922 dagtecknad proposition riksdagen förslag till ny lag i ämnet.
Med föranledande av propositionen väcktes åtskilliga motioner.
Uti utlåtande nr 22 framhöll andra lagutskottet, att det med hänsyn till de
brister, varmed lagen vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän
revision av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas till behandling.
På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit till riksdagen,
hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt medhinna att ägna frågan
den ingående granskning, som ämnets vikt krävde. Om ock utskottet sålunda
kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling av
frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde anstå till nästkommande
riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning av propositionen
till prövning upptaga frågan om lagens reviderande å en särskild punkt, där
bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen framträdande samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
3
ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till dess lagstiftningen
i sin helhet kunde komma att bliva reviderad, skulle kunna leda till att ett
ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan lång tid bestående
hem, som de förskaffat sig å annans mark. Utskottet föreslog sålunda den
ändring av 1 § i 1920 års lag, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt skulle
inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen
innefattade ändringsförslag, syftande till utvidgning av gällande lösningsrätt,
syntes utskottet böra upptagas till prövning först i samband med frågan om en
allmän revision av 1920 års lag.
Riksdagen biföll denna hemställan. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades
den 15 juni 1922 lag i ämnet.
Enligt den lydelse 1920 års lag efter denna ändring äger gäller i
följande:
Har en för viss tid till brukande eller för bostadsändamål upplåten del av eu
fastighet över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området
så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren
rätt att vid upplatelsetidens slut lösa det upplåtna området under förut
-
huvudsak Nu gällande
lag den 26
mars 1920.
sättning att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader
äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av en fastighet
upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna brukanderätten
upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt, oavsett under vilken
tid fastigheten innehafts av annan än ägaren.
Även om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss
tid eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda
området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts av
annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren icke
före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området, vilken
åtgärd därefter leder till sådan påföljd.
De principer, som nu nämnts beträffande nyttjanderättshavares rätt att lösa
det område, därå hans hem är uppfört, hava emellertid icke obetingad giltighet.
I jordägarens intresse har sålunda stadgats, att lösningsrätt icke äger rum, om
de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplatelsetidens
slut tillfalla jordägaren, eller om området frånträdes på den grund,
att nyttjanderätten förverkats.
Likaledes har för tillvaratagande av jordägarens rätt föreskrivits, att, därest
jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren
inträder, fortfarande äger boningshus, tomtplats eller trädgård
pa mindre avstand än 200 meter från området, eller områdets inlösen eljest
skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss sagts, jordägaren
är berättigad att lösa nyttjanderättshavarens byggnader, om han föredrager
detta framför att området löses. Vill jordägaren lösa byggnaderna, är
han emellertid jämväl pliktig att gottgöra nyttjanderättshavaren sådan för
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Riksdagen
1924
bättring, som området under upplåtelsetiden vunnit därigenom att nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått på honom,
nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock icke i den mån
denna förbättring uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda
ändamålet. Ersättning för förbättring, som nu nämnts, skall beräknas efter det
ökade värde, området till följd av densamma kan anses äga, då den upplåtna
nyttjanderätten upphör, men får ej överstiga den för arbetets utförande nödiga
kostnad.
Vill nyttjanderättshavare begagna sig av sin lösningsrätt, åligger det honom
att på sätt, som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva det jordägaren
till känna inom viss tid före upplåtelsetidens slut. I fråga om upplåtelse
på livstid skola vederbörande rättsägare lämna sådant tillkännagivande
inom viss tid från den dag, då nyttjanderätten upphörde. Har sådant tillkännagivande
skett och vill jordägaren i stället lösa nyttjanderättshavarens byggnader,
åligger det honom att inom viss tid därefter på enahanda sätt underrätta
nyttjanderättshavaren om denna sin önskan.
Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om löseskillingen
eller ersättning för markförbättring eller bestrider nyttjanderättshavaren jordägarens
anspråk på lösningsrätt, skall denna fråga avgöras av skiljemän. Den,
som är missnöjd med deras beslut, äger inom viss tid efter det beslutet tillställdes
honom, draga tvisten under rättens prövning.
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för
området skall däremot avgöras vid lantmäteriförrättning. Det åligger nyttjanderättshavaren
att inom viss fatalietid hos länsstyrelsen göra ansökan därom.
Talan mot förrättningen fullföljes hos ägodelningsrätten.
Av de bestämmelser, som gälla beträffande denna förrättning, må i övrigt
endast erinras om att vid bestämmandet av löseskillingen för området skall
avdrag göras för sådan förbättring, som förut omförmälts. Och gäller även
här, att förbättringen ej må beräknas till högre belopp än den för arbetets utförande
nödiga kostnad.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom
vid lösningsrättens förlust att inom viss tid efter det beslutet vunnit laga
kraft nedsätta den bestämda löseskillingen hos länsstyrelsen.
Lagen gäller ej område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej
heller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser.
Frågan om revision av ensittarlagen framfördes vid 1924 års riksdag av
motionärer i båda kamrarna, nämligen dels i de likalydande motionerna nr 94
inom första kammaren av herr Lindhagen m. fl. och nr 175 inom andra kammaren
av herr Johansson i Uppmälby m. fl., dels och i de sinsemellan överensstämmande
motionerna nr 132 inom första kammaren av herr C. G. Ekman
m. fl. och nr 282 inom andra kammaren av herr Hamilton m. fl. I sitt i anledning
av dessa motioner avgivna utlåtande nr 34 hemställde andra lagutskot
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
5
tet bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte för 1925 års riksdag framlägga förslag till reviderad lagstiftning
i ämnet.
Riksdagen biföll denna hemställan.
I anledning av denna hemställan hava samtliga länsstyrelser efter hörande
av de personer, som förordnats att inom länen biträda nyttjanderättshavare i
ärenden angående lösningsrätt enligt 1920 års lag, inkommit med yttrande, i
vilka avseenden berörda lag givit anledning till erinran.
Det föreliggande förslaget till ny ensittarlag, däröver lagrådet den 5 mars De huvud1925
avgivit yttrande, är i huvudsak grundat å jordkommissionens under år ^h^ernä
1921 avgivna förslag, men innehåller på flera punkter betydelsefulla avvikel- i det
ser från detta. Av nu gällande bestämmelser innebär det i propositionen fram- WZZ
lagda förslaget i flera viktiga avseenden ändring. Sålunda föreslås först och ny ensittarfrämst,
att nyttjanderättshavaren skall även under löpande kontraktstid äga ^ndela^i
att göra sitt lösningsanspråk gällande och alltså icke, såsom nu gäller, nödgas ämnet.
avvakta upplåtelsetidens slut. Vidare har den i 1920 års lag stadgade tidsrymd
av över 20 år, som lägenhet vid annan upplåtelse än på nyttjanderättshavarens
livstid skall hava varit ur jordägarens innehav för att lösningsrätt
därtill skall föreligga, i förslaget förkortats till en tidsrymd av allenast över
10 år.
En annan nyhet i förslaget är, att vid den värdejämförelse, som måste äga
rum för att utröna, huruvida lösningsrätt förefinnes, hänsyn ej må tagas till
markförbättringar, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, verkställt utöver vad honom ålegat enligt
vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Vidare föreslås, att lösningsrätt skall föreligga icke blott till del av fastighet
utan även till hel fastighet, samt att sådan rätt skall gälla beträffande
mark inom stad och stadsliknande samhälle, i den mån marken icke äges av staden
eller samhället och icke ingår i fastställd stadsplan. Kronojord är alljämt
undantagen från lagens tillämpning.
Ytterligare är att märka, att i förslaget de bestämmelser, som av hänsyn till
jordägaren inskränka lösningsrätten, åtskilligt modifierats. Enligt förslaget
utgör sålunda den omständigheten, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt
avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, icke hinder för
lösningsrätt. Innefattar dylikt avtal, att byggnaderna skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla
värde, skall nyttjanderättshavaren, därest han vill utöva sin lösningsrätt,
dock vara pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig
gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer
jordägaren. Den omständigheten, att jordägaren å sin fastighet äger boningshus,
tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från det
område, vars inlösen ifrågasättes, utgör ej heller i och för sig hinder för lösningsrätt.
Endast därest områdets avstående på grund av sådan eller annan
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
omständighet kan anses medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, får inlösen därav mot
jordägarens bestridande ej äga rum.
Beträffande själva lösningsförfarandet föreslås vissa förenklingar. Bestämmelsen
om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss tid och på visst
sätt giva jordägaren lösningsanspråket till känna har sålunda utgått. Jordägarens
befogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande
få kännedom om, huruvida nyttjanderättshavaren kommer att begagna sig
av lösningsrätten, har tillgodosetts därigenom, att det stadgats plikt för nyttjanderättshavaren
att inom viss tid efter det han blivit av jordägaren därom
åtspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust, söka förrättning. Frågan, huruvida
avståendet av den till lösning ifrågasatta marken kan medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, prövas av särskild
skiljenämnd utan vinna avgörande vid själva lantmäteriförrättningen.
Slutligen må erinras om att den nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelsen
för markförbättringar enligt förslaget icke är begränsad till den för arbetets
utförande nödiga kostnaden.
Granskningen av de av Kungl. Maj :t framlagda lagförslagen och de i ärendet
väckta motionerna har givit utskottet anledning till de uttalanden och de
ändringar, som nedan anmärkas.
Förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område.
1 §•
Förutsättningen för lösningsrätt, att boningshuset å den till inlösen ifrågasatta
lägenheten skall tillhöra nyttjanderättshavaren.
Alltifrån ensittarlagens tillkomst bär såsom villkor för lösningsrätt gällt,
att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavaren.
Härutinnan har förslaget ej avsett att göra ändring.
Motioner:
a) Herr
Petterssons i
Hallbacken
m. flis
motion.
Herr Pettersson i Hällbacken m. fl. hava i motionen 11:383 hemställt om
sådan ändring i förslaget i denna del, att även nyttjanderättshavare, som äger
mer än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, erhölle rätt att tillösa
sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde tillkomma
jordägaren.
Till stöd härför har anförts:
»Hå det icke är ovanligt, att den s. k. ensittaren eller hans företrädare erhållit
viss byggnadsmaterial av jordägaren till husens uppförande mot villkor,
att jordägaren skulle äga viss andel i byggnaderna, synes det rättvist, att även
sådan ensittare tillerkännes rätt att friköpa lägenheten. I flera av mig kända
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
7
fall finnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren äger större eller mindre
andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annan byggnadsmateriel, medan
övriga delen tillhör ensittarcn för av honom inköpt materiel och utfört arbete.
En annan icke ovanlig företeelse är, att då jordägaren bidragit med vissa
materialier till husens uppförande, han genom bestämmelse i arrendekontraktet
förbehåller sig, att, då kontraktstiden är utgången, husen skola mot eller utan
erläggande av särskilt vederlag tillfalla honom eller hans rättsinnehavare.
Därest Kungl. Maj :ts proposition nr 142 bleve upphöjd till lag, synes en ensittare
i det först tagna exemplet jämlikt 1 § icke få rätt att friköpa sin lägenhet,
men väl ensittaren i det andra exemplet med stöd av 3 §.
Sådan bestämmelse bör rättvisligen införas i lagen, att jämväl ensittare, som
äger större andel i bostadsbyggnad å det område, han under nyttjanderätt besitter,
kan göra lösningsrätt gällande. Såsom lämplig begränsning skulle kunna
stadgas, att ensittare skall äga mer än hälften i byggnaden för att lösningsrätt
skall inträda.»
Jämväl herr Lindhagen har i sin motion I: 252 hemställt, att rätt till lösen b) Serr
finge äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon större eller
mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt.
Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:
»Det får ej förbises, att i fråga om många lägenheter på skilda ställen i landet
är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är detta
fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men erhållit
virke till desamma i större eller mindre mån från jordägarens skog mot ersättning,
som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter med
hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått i
jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke till reparationer
av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp såsom
tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som anses ägas till
hälften av jordägaren och till hälften av arrendatorn. Någon skillnad i övrigt
i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa olika besittningar.
På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma under
lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenhetshavare erhålla någon
hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:
Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått
till jordägaren för lämnat reparationsvirke eller dylikt eller kan på grund av
liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset, må
lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger därvid
lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses
hava påkostat byggnaderna.»
Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående av Utskottet.
det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den princip,
varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen att den
lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som löses. Ett
bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast i händelse
dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara förhållandet, därom
känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet vill härutinnan
framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande motioner,
av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års riksdag väckta
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken, såsom förut nämnts, ligger till grund för
jordkommissionens under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen
haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,
såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit anledning
att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av 4 § i
kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i det nu förevarande förslaget. Enligt
utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så talrika fall,
däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit sig viss andel
i'' boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna pantavtal,
i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller gottgörelse
för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda, där detta
kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter då jordägaren måste vara att
anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga boningshuset, synes
lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom ett stadgande av den innebörd,
som i motionerna föreslagits. Det torde nämligen näppeligen kunna förebyggas,
att jordägaren eller annan, å vilken han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp
av de bestämmelser, som gälla beträffande samfälld egendoms förvaltning,
gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt om intet. Vid nu angivna förhållanden
har utskottet ej ansett sig böra förorda bifall till de i motionerna i
nu ifrågavarande avseende framställda yrkandena. Skulle det emellertid visa
sig, att ett verkligt behov i nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet
böra tagas under förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna
ifrågakomma för tillgodoseende av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.
Torpkom- Förutsättningarna för lösningsrätt med hänsyn till tiden för nyttjandet.
missionen.
Torpkommissionen uppställde i sitt förslag såsom villkor för lösningsrätt,
att den till lösning ifrågasatta lägenheten under nyttjanderätt upplåtits för
viss tid ej understigande fyrtionio år.
Egnahems- Egnahemssakkunniga, som till granskning upptogo torpkommissionens för
sakkunniga
s]ag> utvidgade i fråga om upplåtelsetiden väsentligt lagstiftningens omfattning,
i det att de ville låta lösningsrätt vid viss tids arrendeupplåtelse inträda,
så snart tiden överstege tjugu år, samt förknippade med lösningsrätt jämväl
upplåtelse för arrendatorns livstid. En längre upplåtelsetid än tjugu år kunde
enligt de sakkunnigas förmenande icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter
på ofri grund skulle uteslutas. Å andra sidan vore en kortare tid icke
tillrådlig, dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför
tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, och dels därför
att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening
med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna
medföra avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närxnelsevis
så hög grad gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna.
Vidare förmenade de sakkunniga, att de fall, i vilka åbyggnader vid kortare
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
9
upplåtelsetider uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och antalet
dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att hänsyn behövde tagas
till dem.
I den ensittarlag, som antogs år 1918, följdes härutinnan egnahemssakkun-1918 års lag.
nigas förslag. Sedermera hava emellertid förutsättningarna för lösningsrätt
i nu ifrågavarande avseende undergått åtskilliga modifikationer.
Nu gällande lag uppställer härutinnan olika regler för skilda fall. 1920 års lag.
Beträffande upplåtelse för viss tid förutsätter 1920 års lag för lösningsrätt,
att lägenheten över tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren. Sista
upplåtelsetidens längd är härvid utan betydelse. Ej heller är lösningsrätten
beroende av att lägenheten under hela tiden innehafts av den, som påkallar
inlösen. En fortlöpande serie av upplåtelser bereder sålunda efter tjugu år
lösningsrätt vid den löpande upplåtelsetidens utgång.
Vid upplåtelser för nyttjanderättshavarens livstid inträder enligt gällande
lag vid den tid, då nyttjanderätten upphör, lösningsrätt för delägarna i nyttjanderättshavarens
bo, oavsett den tid, lägenheten då varit ur jordägarens
innehav.
I de fall, då upplåtelse för viss tid eller livstid icke visas föreligga, förutsattes
enligt 1920 års lag för lösningsrätt, att lägenheten den 1 januari 1919 sedan
mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål,
ävensom att jordägaren icke före nämnda dag för innehavarens skiljande
från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan
påföljd.
Jordkommissionen skilde i sitt under år 1921 avgivna förslag emellan å ena Jordkomsidan
upplåtelser för viss tid, nyttjanderättshavarens livstid och obestämd tid mls^Jlen
samt å andra sidan de fall, däri visst upplåtelseavtal icke visades föreligga.
I de först nämnda fallen uppställdes i förslaget icke någon fordran på att lägenheten
under viss tid skulle hava varit ur jordägarens innehav. För de sistnämnda
fallen fordrades däremot för lösningsrätt, att lägenheten den 1 januari
1921 under mer än fem år innehafts av annan än jordägaren, samt att denne ej
före nämnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit
åtgärd, som därefter ledde till sådan påföljd.
Kommissionen anförde härom i sina motiv:
»I sitt år 1919 avgivna förslag hade kommissionen för lösningsrätts inträdande
föreslagit det villkoret, att lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts
av annan än jordägaren. Kommissionen anser sig emellertid nu icke
böra förorda uppställande av en så beräknad tjuguårsgräns. Syftemålet med
denna lagstiftning är att bereda skydd och trygghet åt de egna hem, som inretts
på annans mark. Med detta syftemål torde icke stämma överens att såsom
villkor för lösningsrätt uppställa fordran på att lägenheten under viss tid varit
ur jordägarens besittning. Det som konstituerar lösningsrätt är själva förefintligheten
av eget hem på annans mark. Att därutöver kräva, att marken
under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten, leder till godtycklighet.
Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej heller antagas innebära nå
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Lagrådet
1922.
gon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten. Den huvudsakliga garantin
härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning endast på lägenheter,
som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda med nöjaktigt boningshus,
och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit. I det fall att upplåtelseavtal
icke visas föreligga, måste därjämte såsom ytterligare säkerhet
kfävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så lång tid, att det kan
antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt tysta samtycke till brukarens inneha
v^ av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig böra föreslå ett
tidsmått av fem år.»
Lagrådet anförde vid granskningen av förslaget år 1922 i denna del följande:
»Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande
principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna avtal
ger andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är åtskilliga omständigheter,
som göra, att man här liksom pa vissa andra områden kan anse det riktigt och
påkallat att låta hänsynen till helgden av ingångna avtal vika för billighets®käl.
Äldre tiders jordlagstiftning, ställd i beroende som den var av skattelagstiftningen,
uppställde sådana hinder för jorddelningen, att uppkomsten av
självständiga egna hem för den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning
omöjliggjordes. Enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet var
ofta^nog för de mindre väl situerade att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde
och därå åt sig uppföra boningshus. Enligt nu rådande socialpolitiska
och nationalekonomiska åskådningar i fråga om betydelsen av egna hem för så
många som möjligt av vårt lands inbyggare måste den otrygga ställning, vari
det stora^ antalet lägenhetsmnehavare av nu berörda kategori befinna sig, betraktas
såsom ett missförhållande av den betydenhet, att ett ingripande av lagstiftningen
kan anses försvarligt. Och billigheten talar för att dessa lägenhetsinnehavare,
som genom äldre lagstiftning försatts i ogynnsam belägenhet,
erhålla det stöd för vinnande av bättre villkor, som utan avsevärt ingrepp i
jordägarnas berättigade intressen kan beredas dem. Vad nu sagts gäller
egentligen lägenheter, som ursprungligen upplåtits för lång tid tillbaka (omkring
mitten av 1800-talet och tidigare), men har i viss mån tillämpning även
på upplåtelser, som skett sedan de av lagstiftningen förut uppställda hindren
för utbrytning av mindre jordområden väsentligen undanröjts. Dels av rent
ekonomiska skäl och dels på grund av jordägares obenägenhet att upplåta jord
med äganderätt torde nämligen, åtminstone innan egnahemsrörelsen hos oss tagit
starkare fart och vunnit understöd från det allmännas sida, ett visst tvångsläge
ofta hava förelegat för den, som velat förskaffa sig eget hem på landet.
. Behåller man i sikte den nu antydda karaktären av ifrågavarande lagstiftning,
är det tydligt att man vid utlormandet av dess detaljer har att väga mot
varandra ^icke blott nyttjanderättshavarens och jordägarens skilda intressen
utan ock å ena sidan^ statens intresse av att syftet med lagstiftningen på bästa
sätt tillgodoses och å andra sidan skadan ur allmän synpunkt av att tilliten
till ingångna^ avtals helgd i alltför stark utsträckning rubbas. Märkas bör
ock, att en på detta område långt gående lagstiftning kunde komma att medföra
en obenägenhet hos jordägarna att för framtiden upplåta jord med nyttjanderätt,
varigenom uppkomsten av önskvärda sådana upplåtelser måhända
ofta komme att förhindras. Vad särskilt angår avvägandet mellan jordägarnas
och nyttjanderättshavarnas intressen är uppenbart, att ju längre upplåtelsetid
avtalats eller ju längre tid ett område varit ur jordägarens besittning, desto
mindre intresse måste denne antagas äga att återfå området och desto mindre
olägenhet måste det anses medföra för honom att avstå äganderätten till detsamma.
»
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
11
Av sålunda anförda skäl ansåg lagrådet, att förslaget ginge för långt, då
det, på samma gång det medgåve lösningsrätt även vid avtal på kort tid, icke
gjorde något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området
borde hava varit ur ägarens besittning. Riktigast syntes enligt lagrådets
mening vara att i detta hänseende följa det förslag, jordkommissionen år 1919
avgivit, och alltså fordra, att området varit ur ägarens besittning över tjuga år.
Därest emellertid lösningsrätt medgåves även under nyttjanderättstiden, torde
man icke, på sätt 1919 års berörda förslag innebure, böra för alla fall uppställa
fordran på att lägenheten, då lösningsanspråket framställdes, skulle hava över
tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren, utan borde under sådan förutsättning
bestämmelsen i 1919 års förslag undergå modifikation. Det hemställdes
därför, att det upptoges ytterligare den förutsättningen för lösningsrätt,
att antingen marken under tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren
eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den
tid, som återstode enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppginge
till över tjugu år.
Vidkommande sådana fall, däri avtal om upplåtelse ej visades föreligga,
hemställde lagrådet, att såsom förutsättning för lösningsrätt måtte stadgas, att
vid lösningsanspråkets framställande området mer än tjugu år i följd innehafts
av annan än jordägaren.
I propositionen till 1922 års riksdag följdes lagrådets hemställan allenast
så till vida, att för de fall, som sist omförmälts, stadgades såsom villkor för
lösningsrätt, att området, då lösningsanspråket framställdes, sedan mer än fem
år innehafts av annan än ägaren. I övrigt anslöt sig propositionen till jordkommissionens
förslag.
Det förslag till ensittarlag, som vid riksdagen år 1924 framfördes i motionerna
I: 94 av herr Lindhagen m. fl. och II: 175 av herr Johansson i Uppmälby
m. fl., upptog det i 1922 års proposition framlagda förslaget oförändrat.
I motionerna 1:132 av herr C. G. Ekman m. fl. och II: 282 av herr Hamilton
m. fl. framhölls, att den tidsrymd av över tjugu år, som lagenheten enligt
1920 års lag skulle hava innehafts av annan än ägaren för att lösningsrätt
skulle förefinnas, vore onödigt lång. En tidsrymd av tio år syntes motionärerna
fullt tillräcklig.
I sitt utlåtande nr 34 framhöll andra lagutskottet, att det i motionerna 1: 94
och II: 175 framlagda förslaget syntes utskottet obetingat i denna del gå för
långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal förelåge, icke gjorde något som
helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området borde hava
varit ur jordägarens besittning. I vad mån en nedsättning av den i lagen nu
föreskrivna tidsrymden kunde ske, syntes utskottet böra bliva föremål för närmare
övervägande i sammanhang med förarbetena till den av utskottet ifrågasatta
propositionen i ämnet till 1925 års riksdag.
I de i anledning av 1924 års riksdagsskrivelse infordrade yttrandena, i vilka
avseenden 1920 års lag givit anledning till erinran, har framhållits dels av länsstyrelsen
i Jönköpings län, att de ändringar i 1920 års lag, vilka möjligen
Riksdagarna
1922 och
1924.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
borde ifrågakomma, torde böra syfta bland annat pa att inlösen av på viss tid
upplåtet område skulle få ske efter något kortare innehav än 20 år, till exempel
15 år, dels ock av länsstyrelsen i Blekinge län, att minimitiden av 20 år borde
förkortas till 15 år, men att såsom ytterligare förutsättning borde stadgas, att
den lösenberättigade själv suttit å lägenheten under viss ej alltför kort tid,
exempelvis 5 år i följd.
Lagrådet I det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget följde Kungl. Maj:t vad lagrådet
ar 1922 hemställt utom därutinnan att tiden, under vilken lägenheten
skulle hava varit ur jordägarens innehav, nedsattes till tio år. Lösningsrätt
skulle alltså föreligga, därest marken, då ansökan om utövande av lösningsrätt
gjordes, mer än tio ar i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid,
marken då innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstode
enligt gällande nyttjanderättsavtal, uppginge till mer än tio år.
Inom lagrådet anmärkte tre ledamöter i denna del:
»Vad man med förevarande lagstiftning, alltifrån det frågan därom först
väcktes, åsyftat att vinna torde vara bibehållande och säkerställande av sådana
egna hem, som ägt bestånd sedan en längre tid tillbaka, men som dock, till
följd av att där bosatta ägare av byggnaderna icke till marken innehava annan
rätt än en i bästa fall efter viss tid utlöpande nyttjanderätt, måste beräknas
komma att förr eller senare frångå dem. Det synes därvidlag förnämligast
vara upplåtelsetidens längd, som ansetts äga avgörande betydelse. Ty först
genom en längre tids okvald besittning kan nyttjanderättshavaren anses hava
fatt skälig anledning att betrakta hemmet såsom något annat och mer än en
tillfällig bostad och hava så sammanvuxit därmed, att ett skiljande därifrån
för honom måste framstå som ett rubbande av en väsentlig levnadsbetingelse.
A andra sidan kan antagas, att sambandet mellan det upplåtna området och
den fastighet, vartill det hör, alltmer försvagats även från jordägarens synpunkt
sett, så att ett definitivt avskiljande av detsamma icke längre för honom
innebär ett så allvarligt ingrepp i dittillsvarande förhållanden, som fallet
tilläventyrs skulle varit, därest ett dylikt område utan längre mellantid frångått
fastigheten.
Med denna utgångspunkt måste det väcka stora betänkligheter att uppgiva
den hittills inom detta lagstiftningsområde uppställda fordran på att marken
en längre tid nyttjats av annan än jordägaren såsom förutsättning för lösningsrättens
inträde. Den tid av över tjugu år, som från början varit gällande, har
även av lagrådet vid dess granskning år 1922 ansetts böra bibehållas, ehuru
med viss modifikation så till vida, att lösningsrätt borde äga rum, även då den
tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår
enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över
tjugu år.
I remitterade förslaget har ock den av lagrådet sålunda förordade principen
vunnit beaktande men sammanlagda tiden har nedsatts till över tio år, med
vilken tidsperiod lösningsrätten även i övriga fall förknippats. Det må emellertid
framhållas att, om tiden icke sättes längre än sålunda skett, den därmed
förbundna förutsättningen bleve av ringa betydelse. Då nämligen såsom ett
ytterligare och huvudsakligt villkor för lösningsrätt kvarstår, att före den 1
januari 1919 å marken fanns uppfört nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus
av viss angiven beskaffenhet, och detta villkor lärer få anses innebära, att samma
förhållande alltsedan dess oavbrutet fortfarit, skulle ju redan vid den föreslagna
nya lagens ikraftträdande den 1 september 1925 nära sju år av tioårs
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr ■''JO.
13
perioden hava gått till ända, vadan bestämmelsen kunde väntas få betydelse
allenast i de fall, då blott omkring tre år eller mindre återstode av nyttjanderättstiden
eller denna vore obestämd och uppsägning inom närmaste åren ägde
rum. Att helt och hållet uppgiva villkoret om en viss längre tids nyttjande ■—- avtalat eller blott faktiskt — synes dock föga förenligt med lagstiftningens
ändamål och grund, och tjuguårsperioden synes vara väl avpassad, ej minst med
hänsyn till de betydande lättnader, som enligt förslaget i andra avseenden komme
att beredas de lösningsberättigade. Det bör ock beaktas, att de myndigheter.
som i avgivna yttranden hemställt om fiirkortande av tiden till exempelvis
femton år, därvid icke haft att taga i beräkning nämnda lättnader.»
Den återstående ledamoten av lagrådet anförde:
»Såsom villkor för lösningsrätt förutsattes enligt förslaget en sammanlagd
besittningstid, överstigande tio år. Vid beräkning av besittningstiden skall,
enligt en grundsats, varom man synes numera blivit tämligen ense, den som kan
åberopa viss tids upplåtelse äga tillgodoräkna sig även den framtida besittning,
som genom upplåtelseavtalet är honom tillförsäkrad. Motsvarande förmån kan
naturligtvis ej tillkomma den, som fått mark åt sig upplåten på livstid eller
obestämd tid eller måhända besitter mark utan stöd av formlig upplåtelse. Mot
de lättnader i kravet på viss besittningstid, som förslagets nu angivna regler
innebära i förhållande till gällande lag, har jag icke något att erinra. Men har
man intagit denna ståndpunkt, framställer det sig till övervägande, huruvida
ej de gångna årens uppskov med en revision av 1920 års lag bragt förevarande
fråga i det läge, att numera varje bestämmelse om en viss minsta besittningstid
bör bortfalla. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1
september 1925, och då fordran på att nyttjanderättshavare ägde nöjaktigt
boningshus redan före den 1 januari 1919 är bibehållen, kan lagen oberoende
av särskilda villkor rörande besittningstiden ändock ej vinna tillämpning på
andra lägenheter än dem, å vilka sedan nära sju år eller längre tid suttit en
nyttjanderättshavare i eget hus. Har vid tiden för ikraftträdandet nyttjanderättshavaren
upplåtelse på viss tid, som sträcker sig över tre år fyra månader
framåt, inträder omedelbart lösningsrätt. Annan nyttjanderättshavare är
däremot beroende av om han lyckas kvarsitta utan uppsägning över denna
kritiska tid av tre år fyra månader. Då först inträder för honom den tidpunkt,
då han, därest hans byggnader hava föreskrivet värde i förhållande till hela
lägenhetens, är lösningsberättigad. Den statistik, jordkommissionen framlagt,
utvisar emellertid, i huru stor utsträckning det hittills varit förhållandet,
att oaktat upplåtelserna gällt helt kort tidsperiod eller för obestämd tid eller
ingen formlig upplåtelse överhuvud förelegat, besittare med egna hus likvisst
fått hava sin besittning okvald under långliga tider; och det torde kunna
med stor sannolikhet antagas, att så i synnerhet varit brukligt, där husens
värde, relativt till lägenhetens, varit så pass betydande som i gällande lag
och enligt förslaget fordras för lösningsrätt. I det stora hela torde väl detsamma
kunna förväntas bliva fallet med den — efter den nyss åberopade
statistiken att döma —- rätt fåtaliga grupp av besittare, om vilka här är
fråga. Med andra ord, redan i de uppställda villkoren beträffande äganderätten
till byggnaderna synes ligga en tillräcklig garanti för att det rör sig
om upplåtelser, som å ömse sidor tänkts skola fortvara en länge tid. Det kan
visserligen sägas, att vid sådant förhållande den föreslagna bestämmelsen
om besittningstid, överstigande tio år, för nyttjanderättshavarna i fråga
regelmässigt endast innebär några få års uppskov med lösningsrättens inträde.
Men om under denna väntetid nyttjanderättshavaren avlider, går lösningsrätten
förlorad för hans efterlevande familj, enligt vad av sista stycket i förevarande
paragraf framgår. Och uteslutet är ej heller att den i lagen givna
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
tidsbestämmelsen framkallar en frestelse för jordägaren att förekomma lösningsrättens
uppkomst genom en uppsägning, om vilken måhända alls ej blivit
tal, därest ej lagen funnits. Har åter lösningsrätt redan uppkommit, bör, på
sätt lagrådets övriga ledamöter vid 2 § första stycket nedan erinra, en därefter
gjord uppsägning icke i och för sig få verka till hinder för lösningsrättens
utövning.
Såsom redan antytts, torde visserligen den praktiska räckvidden av den här
förordade ändringen i förslaget icke vara synnerligen stor. Men å andra sidan
lärer den knappast heller kunna föranleda betänkligheter av principiell art.
På grund av det anförda föranlåtes jag hemställa, att den i paragrafen upptagna
bestämmelsen om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt
måtte utgå. Härigenom skulle också en önskvärd förenkling och bättre
överskådlighet hos de grundläggande bestämmelserna i lagen vinnas.»
Beträffande upplåtelser på nyttjanderättshavarens livstid anförde en ledamot
av lagrådet:
»Förslagets stadgande om inberäknande i den för lösningsrättens inträde
fastställda tidsperioden även av den återstående upplåtelsetiden medför icke för
alla grupper av nyttjanderättshavare möjlighet till tidigare inlösen, särskilt
icke för innehavare av nyttjanderätt på livstid. Beträffande dessa sistnämnda
kan med skäl ifrågasättas, om ej i stället villkoret om viss tid, varunder marken
skall hava varit ur jordägarens hand, kunde helt eftergivas, detta så mycket
hellre som någon motsvarande fordran icke i nu gällande lag finnes för dem
uppställd, utan lösningsrätt enligt denna inträder, så snart upplåtelse på livstid
förelegat, ehuruväl först vid innehavarens död. Redan den omständigheten
att upplåtelse skett på livstid synes också utgöra grundat skäl till antagande,
att upplåtelsen av kontrahenterna å ömse sidor uppfattats såsom beståndande
för lång tid framåt och medförande en annan och mera definitiv rätt än ett
vanligt markarrende.»
I den sålunda uttalade meningen förenade sig ännu en av lagrådets ledamöter.
Proposi- Departementschefen har, då vad inom lagrådet till stöd för de olika metwnen.
ningarna åberopats icke innefattade andra synpunkter än som redan före förslagets
remitterande till lagrådet varit föremål för övervägande samt vad
särskilt anginge den förordade ändringen, att bestämmelsen om viss besittningstid
såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, den praktiska räckvidden
härav icke torde vara synnerligen stor, icke ansett anledning föreligga att i
nu ifrågavarande hänseende frångå det till lagrådet remitterade förslaget, såvitt
rörer upplåtelser på viss tid och obestämd tid samt de fall, däri bevisligt avtal
om upplåtelse icke förefinnes. Beträffande upplåtelser på nyttjanderättshavarens
livstid har däremot vad två ledamöter av lagrådet anmärkt beaktats
samt sålunda i propositionen uteslutits villkoret om viss besittningstid vid dessa
upplåtelser.
Motioner: Herrar Lindhagen och Luterkort hava i motionerna 1:252 och 253 hem
^Herrar
ställt, att bestämmelserna om viss upplåtelsetid såsom villkor för rätt till inLindhagens
lösen måtte utgå.
°C\ortser'' Såsom stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:
motioner. »Förslaget bibehåller fortfarande en viss upplåtelsetid såsom förutsättning
för att lösen av tomten skall ifrågakomma. Detta har blivit en slags besvär
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
15
jelseformel för ifrågavarande lagstiftning. Häremot måste erinras, att när eu
familj far upplåtelse av mark för att där uppföra en bostad och sedan även
gör det, bär val även jordägaren räknat med denna eventualitet. Han upplåter
icke rimligen för ett så stadigvarande ändamål ett område, som vållar
honom själv olägenhet Lagen medger för övrigt ej lösen, om avståendet av
tomten skulle bereda jordägaren avsevärd olägenhet. Däri ligger det erforderliga
skyddet för honom och icke i den förenämnda, såvitt jag förstår, meningslösa
tidsbestämmelsen. Denna senare bör därför utgå.»
Herr Luterkort har i sin motion framhållit, att, då särskilt den jämväl upptagna
förutsättningen, att å marken skulle den 1 januari 1919 vara uppfört
nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt
honom och hans familj, syntes innefatta tillräcklig garanti emot att lösningsrätten
obehörigen gjordes gällande, ifrågavarande tidsbegränsning vore överflödig.
Herr Ros m. fl. hava i motionen II: 384 hemställt, att nu gällande tidsbestämmelse
av tjugu år borde bibehållas. Till stöd härför har anförts:
»Klart torde vara att en nyttjanderättsupplåtelse på tio år ingalunda har
clen stabila karaktar, som om upplåtelse har skett för tjugu år. Av Kungl
Maj :ts _ proposition år 1918 i ämnet synes tydligt framgå, att det då varit
starkt i fråga att satta tidsbestämmelsen till mer än tjugu år. De s. k. egnahemssakkunniga
hade också betecknat upplåtelser på kortare tid än tjugu år såsom
alltför tillfälliga.»
Utskottet vill erinra, att skillnaden mellan propositionen och det förslag,
som framförts i motionerna I: 252 och 253, icke torde i praktiken komma att
visa sig vara av någon större betydenhet. Detta bär också framhållits såväl
av den ledamot av lagrådet, som uttalat sig för att bestämmelserna om viss
besinningstid såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, som oek av
departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1925.
Emellertid synes ^det utskottet ur principiell synpunkt finnas skäl för att ej
uppgiva fordran a en viss, ej alltför kort tids besittning såsom förutsättning
tor lösningsrätt. Den nu gällande lagens fordran i denna del, att lägenhet
under en tidsrymd av mer än tjugu år skall hava varit ur jordägarens besittning,
innan inlösen därav må äga rum, synes emellertid utskottet vara onödigt
sträng. Vid övervägande av denna fråga har utskottet funnit sig böra härutinnan
biträda Kungl. Maj:ts förslag, och hemställer förty, att motionerna i
förevarande del måtte lämnas utan bifall.
Förutsättningen för lösningsrätt med avseende å tidpunkten för lägenhetens
bebyggande.
Enligt 1918 ars lag gällde såsom förutsättning för lösningsrätt, att lägenheten
skulle hava så bebyggts, att å lägenheten den 1 januari 1918 fanns nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj. I 1920 års lag har tidpunkten för
lagenhetens bebyggande framflyttats till den 1 januari 1919
c) Herr Bos’
m. fl:s
motion.
Utskottet.
1918 och
1920 års
lagar.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Jordkom
missionen
1921.
Lagrådet
1922.
I det av jordkommissionen under år 1921 avgivna förslaget framflyttades
denna tidpunkt ytterligare, nämligen till den 1 januari 1921.
Kommissionen anförde härom i sina motiv:
»Förslaget har bibehållit fordran på att det upplåtna området skall hava
bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning. Önskvärt är nämligen, att
lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare
kan komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt
till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives även i det fall,
att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande, torde man jämväl
kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall,
då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt
sig uppföra bostad.
Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid,
då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari
1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande
utvidgning skedde genom 1920 års lag.»
Fn ledamot av kommissionen, herr Wohlin, var skiljaktig och yrkade, att
1920 års lags bestämmelse i denna del måtte oförändrad bibehållas. Det vore
enligt hans åsikt- mindre lämpligt att gång efter annan, när ensittarlagen reviderades,
framflytta ifrågavarande datum. Några nämnvärda olägenheter av
att bibehålla gällande datum hade ej heller påvisats.
Såväl i de yttranden, som av länsstyrelserna och vissa andra myndigheter
avgåvos över jordkommissionens förslag, som inom lagrådet framfördes betänkligheter
mot att i nu ifrågavarande avseende frångå gällande lag.
Sålunda anförde två ledamöter av lagrådet:
»Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta
framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att
det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt
bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen
kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal
beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya
rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående
(det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen,
som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första
gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det
skulle tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika
i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna a.vsåge,
såvida ej lagstiftaren åsyftade att över huvud förhindra uppkomsten av
sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt
att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet,
som skall vara den avgörande, och alltså gorå lagen tillämplig i fråga om
upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis
såvida icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning
medgives även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle
vara fallet med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har
icke ens påståtts. Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var
den 1 januari 1918 och genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till
den 1 januari 1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen
till den 1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande, att yt
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
17
terligare framflyttande:! av den kritiska tidpunkten så småningom komme att
ske. Tydligt är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd och
tilltron till de lagstiftande myndigheterna rubbas. Den härutinnan föreslagna
ändringen måste därför bestämt avstyrkas.»
En ledamot anförde:
»Nu ifrågavarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv.
Dess uppgift har, såsom redan förut inom lagrådet berörts, alltifrån början varit
att söka undanröja de sociala olägenheter, som uppkommit i följd av den
under tidigare förhållanden rådande svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen
att å landet förvärva egna hem å fri och egen grund. Syftet har
sålunda allenast varit att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande
av redan befintliga missförhållanden men däremot icke att ingripa reglerande
i fråga om framtida jordupplåtelser i annan mån än försåvitt dessa utgjort en
omedelbar fortsättning av äldre, under trycket av ovanberörda, tidigare rådande
förhållanden gjorda upplåtelser. Att detta var den ifrågavarande lagstiftningens
innebörd och ändamål framhölls ock med styrka av föredragande departementschefen
redan vid framläggande för riksdagen av det lagförslag, som
resulterade i den år 1918 antagna lagen i ämnet.
Lagstiftningens nu angivna ståndpunkt har fått sitt uttryck i den för rätt
till inlösen uppställda fordran att det område, som skall lösas, varit ur jordägarens
besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt. Denna
tidpunkt, som enligt 1918 års lag bestämdes till den 1 januari samma år,
framflyttades visserligen genom 1920 års lag till den 1 januari 1919. Redan
denna ändring torde emellertid i själva verket hava fört längre än som varit
förenligt med den ifrågavarande lagstiftningens ovan angivna syftemål. Sålunda
framhöllo de s. k. egnahemssakkunniga, vilkas betänkande och förslag i
väsentliga delar ligger till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, att jordupplåtelser
av den beskaffenhet, som det här gäller att reglera, numera endast
undantagsvis förekomme, enär jord för bildande av verkliga egna hem på egen
grund så gott som överallt funnes att köpa. Enligt det remitterade förslaget
skulle nu den kritiska tidpunkten ytterligare framflyttas till den 1 januari
1921. För en sådan åtgärd har icke något skäl förebragts; och den verkställda
utredningen giver icke något som helst stöd för att den föreslagna åtgärden
skulle vara av på senare tid uppkomna förhållanden påkallad.
Uppenbart är ock, att en framflyttning av den avgörande tidpunkten med
de förändrade rättsverkningar i fråga om ingångna upplåtelseavtal, som därav
följa, måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder i samma riktning
efter hand komme att vidtagas. Att härav skulle alstras en betänklig rättsosäkerhet
och tilliten till de lagstiftande myndigheterna undergrävas, ligger i
öppen dag. Och tydligt är att därigenom jordägarnas benägenhet för eljest
önskvärda jordupplåtelser skulle i hög grad motverkas.
Den i nu berörda avseende föreslagna lagändringen måste därför bestämt avstyrkas.
»
Den fjärde ledamoten anförde:
»Då det ej påvisats, att några särskilda omständigheter tillkommit, som skulle
påkalla en ytterligare framflyttning av den tidpunkt, inom vilken, för att lagen
skall bliva tillämplig, nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus skall finnas
uppfört, och en sådan framflyttning jämväl enligt min mening skulle medföra
de av lagrådets övriga ledamöter angivna beklagliga följder, instämmer jag
i det av dessa ledamöter härutinnan gjorda avstyrkande.»
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr SO.)
2
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.
Lagrådet Det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget anslöt sig härutinnan till
*925'' gällande lag.
Vid granskningen av detta förslag betonade lagrådet, att om och i vad mån de
utvidgningar av lösningsrätten, som förslaget innebure i förhållande till 1920
års lag, kunnat förordas eller i allt fall lämnas utan erinran, detta i väsentliga
delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande allmänna
villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens
utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus å området
samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderättshavarens byggnader ägde ett
värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid en
blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas, komme frågorna om villkoren
beträffande områdets beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal om
att byggnader och förbättringar skulle tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt
förändrat läge, till vilket det för närvarande icke funnits anledning att
taga ståndpunkt.
Herr Lind- Herr Lindhagen har i motionen I: 252 hemställt, att lagen skulle vinna tillmotion
länkning, då å lägenheten den 1 januari 1925 funnes nöjaktig bostad för
brukaren och hans familj.
Till stöd härför har herr Lindhagen anfört, att likaväl som lagen av år
1918 kunde sätta tiden till den 1 januari 1918, kunde väl en lag av 1925 bestämma
tiden till den 1 januari 1925, vilket sålunda föresloges.
Utskottet. Av skäl, som inom lagrådet åberopats, anser jämväl utskottet en framflyttning
av den tidpunkt för lägenhetens bebyggande, som genom 1920 års
lag blivit lagfäst såsom villkor för lösningsrätt, icke böra ske. Utskottet
hemställer alltså, att motionen 1: 252 i nu förevarande del måtte av riksdagen
lämnas utan bifall.
Förutsättningen för lösningsrätt med avseende å värdet av nyttjanderättshavarens
byggnader.
1920 års lag. Enligt 1920 års lag stadgas såsom villkor för lösningsrätt, att minst en
fjärdedel av det värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, skall
belöpa på nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader.
Jordkom- I motion I: 82 vid 1921 års riksdag hade herr Lindhagen hemställt (s. 19)
mx^2i.en om sådan ändring i 1920 års lag, att villkoret om visst förhållande mellan
markens och byggnadernas värde måtte utgå eller, om detta ej bifölles, att
till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av de förbättringar, vilka
marken vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående
nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken
utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen
varit förutsatt.
'' I sitt under år 1921 avgivna förslag till ny lag i ämnet framhöll jordkommissionen,
att, då lagen avsåge att lämna endast innehavare av mindre
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
19
lägenheter möjlighet till friköpning, kommissionen ej kunnat biträda herr
Lindhagens förslag, att villkoret om att visst förhållande mellan markens och
byggnadernas värde borde utgå ur lagen. Den av kommissionen föranstaltade
utredningen hade även visat, att lägenheter av ifrågavarande slag hade en jämförelsevis
ringa areal och ett i förhållande därtill så högt taxeringsvärde å
byggnaderna, att enligt gällande lag i regel förefunnes lösningsrätt. Härtill
komme, att, därest brukare av ett större jordområde skulle hava åt sig upplärt
bostad av jämförelsevis ringa värde, det ej kunde anses överensstämma
med lagens grund att i dylikt fall medgiva lösningsrätt. Att för sådant fall,
såsom i motionen även förutsatts, lämna befogenhet åt förrättningsmännen att
begränsa det område, som skulle lösas, så att detsammas värde ej komme att
stå i missproportion till värdet av de uppförda byggnaderna, syntes ej heller
tillrådligt. Att angiva några allmänna normer för, hur en dylik begränsning
av området skulle verkställas, torde näppeligen låta sig göra, utan skulle man
nödgas lämna förrättningsmännen frihet att i de särskilda fallen förfara på
sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt kunna leda till tvister mellan
parterna. Därtill komme, att den bostad, en brukare å det upplåtna området
uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant läge, att inlösen av området
närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra brukandet av området i
övrigt.
Kommissionen erinrade emellertid om att i 1920 års lag förefunnes den inkonsekvensen,
att, ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet
av löseskillingen tillgodofördes nyttjanderättshavaren, desamma vid
den värdejämförelse, som skulle äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt
överhuvud taget förelåge, tillgodoräknades jordägaren. Detta kunde uppenbarligen
ej anses riktigt. Att vid nämnda värdejämförelse, såsom i motionen föreslagits,
låta markförbättringarna tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kunde
ej heller anses befogat, utan borde enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen
helt bortses från markförbättringarna. Då nämligen den lösningsrätt,
som enligt lagen tillerkändes nyttjanderättshavare, grundade sig å det
förhållandet, att han å det upplåtna området åt sig uppfört ett eget hem,
kunde det ej anses överensstämma med lagens grund, att han skulle kunna
genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar tillförsäkra sig en
lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle''tillkomma honom. Det vore ej
heller antagligt, att, därest kommissionens förslag härutinnan godtoges, någon
nyttjanderättshavare, som skäligen kunde anses därtill berättigad, bleve utesluten
från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.
Av nu anförda skäl föreslog kommissionen ett stadgande av samma innehåll,
som i föreliggande lagförslag återfinnes i 1 § sista stycket.
I motionen 1:252 har herr Lindhagen upprepat sina i den förut nämnda Herr Lindmotionen
1:82 vid 1921 års riksdag framförda yrkanden. hagens
Till stöd för dessa yrkanden har i den nu ifrågavarande motionen anförts: motl0n
»Ifråga
om storleken av den mark, som får avlösas med hänsyn till förefintligheten
av nyttjanderättshavarens äganderätt till byggnaderna, lämnar ex
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Utskottet.
propriationslagen ingen föreskrift. I regeln får exproprieras den tomt, som
brukas till byggnaderna, oavsett storlek, men med möjlighet naturligtvis att
vid beviljande av expropriation göra begränsningar, om förhållandena uppenbarligen
påkalla det. Torpkommissionen gjorde åter som villkor, att värdet av
jorden borde understiga värdet av nyttjanderättshavarens åbyggnad. Egnahemssakkunniga
däremot ville icke medverka till några villkor ifråga om tomtens
värde och storlek. De fordrade endast, ’att lägenheten är så fullständigt
bebyggd, att den utgör ett eget hem’. Propositionen vid 1918 års riksdag gick
en medelväg och förordade, att minst hälften av det värde, området av byggnader
äger, skulle belöpa å de brukaren tillhöriga byggnaderna. Denna bestämmelse
återfinnes i 1918 års lag. På jordkommissionens hemställan ändrades
bestämmelsen emellertid år 1920 därhän, att ''minst hälften’ utbyttes mot
''minst en fjärdedel’.
Egentligen föreligger här, skulle man kunna säga, en formulering, som icke
fullt iakttager nyttjanderättshavarens rätt. Det är nämligen icke blott byggnaderna,
utan även förbättringarna å tomten, som äro en nyttjanderättshavarens
tillhörighet, såsom ock i lagen angives. En rättelse härutinnan vore således på
sin plats. Emellertid visar den av jordkommissionen föranstaltade, utredningen,
att lägenheter av ifrågavarande slag hava en så jämförelsevis ringa areal
och ett i förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att det i så
gott som alla fall måste anses uteslutet, att de ej komma under lagen, även om
jordförbättringarnas värde ej lägges till byggnadernas värde. Något fall, där
detta har betydelse, kan dock möjligen förekomma. En bestämmelse härom
synes därför böra eventuellt tilläggas. Då emellertid det ligger i sakens natur
och även vitsordas av utredningen, att egna hus aldrig förekomma annat än pa
någorlunda begränsade områden och jordägaren själv bestämt ägornas storlek
vid upplåtelsen, synes expropriationslagens oförbehållsamhet i fråga om markens
storlek lämpa sig väl även för ensittarlagen. Om man vill, kan^ även här
åt förrättningsmännen lämnas uppdrag att begränsa området, om sådant påkallas
och uppenbarligen är befogat. Men någon olycka lär icke ske, om någon
gång ett större område medföljer byggnaderna.
Det hemställes alltså i första hand, att villkoret om ett visst förhållande
mellan markens och byggnadernas värde utgår, eventuellt med den befogenhet,
som nyss sagts, eller, om detta ej kan bifallas, att till byggnadernas värde
även lägges värdet av jordförbättringarna.»
Till de skäl, som av jordkommissionen åberopats emot den av herr Lindhagen
föreslagna utvidgningen av lösningsrätten, kan utskottet giva sin anslutning;
och hemställer utskottet förty, att riksdagen måtte lämna motionen i denna del
utan bifall.
2 §•
Första stycket.
Förslaget har bibehållit bestämmelsen i gällande lag, att lösningsrätt icke
äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad. Vidare har beträffande sådana
fall, däri något bevisligt upplåtelseavtal ej föreligger, stadgats, att lösningsrätt
ej äger rum, därest jordägaren, innan lägenheten mer än tio år i följd innehafts
av annan än jordägaren, för innehavarens skiljande från densamma vidtagit
åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd. Även härutinnan innebär förslaget
icke någon principiell avvikelse från vad enligt 1920 års lag gäller.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
21
De fall, däri nyttjanderätten är förverkad, regleras i 2 kap. 36 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907. Enligt detta lagrum, som
är tillämpligt såväl å egentliga jordbruksarrenden som även å så kallade lägenhetsarrenden,
gäller, att arrenderätten är förverkad och jordägaren förty
berättigad att uppsäga avtalet:
1) om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende, som utgår i penningar
eller naturaalster, utöver en månad efter förfallodagen eller undandrager
sig att utgöra honom enligt avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet
eller vid arbetets utförande visar tredska;
2) om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där
jordägaren för fastighetens bruk lämnat honom kreatur eller redskap till visst
värde, underlåter att å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för vartdera
slaget vad han mottagit, och icke på tillsägelse vidtager rättelse;
3) om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes
eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar
bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts
och icke på tillsägelse vidtager rättelse;
4) om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del därav utan
jordägarens medgivande eller i fall, då enligt lagen överlåtelse av arrendet må
äga rum, överlåter arrendet å annan, utan att därför givna föreskrifter iakttagits;
5)
om han olovligen från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;
6) om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar
åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;
7) om han å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl;
8) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6
eller 7 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan
skilja den brottslige från tjänsten;
9) om han, oaktat avtalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa främmande
person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse avlägsna honom;
eller
10) om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande
måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.
Är vad arrendatorn låtit komma sig till last, allenast av ringa betydenhet,
må han ej skiljas från arrendet.
Enligt 37 § i samma kapitel gäller vidare, att, därest arrendatorn låtit komma
sig till last sådant förhållande, som i 36 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men rättelse
sker, innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller därest i
fall, som i 36 § 4, 5, 6, 7 eller 10 avses, jordägaren icke uppsagt avtalet inom
sex månader från det han fick kunskap om förhållandet, jordägaren sedan ej
äger åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Motion vid
1921 års
riksdag.
Jordkom
missionen
1921.
Motioner
1925:
a) Herr
Lindhagens
motion.
b) Herr
Luterkorts
motion.
I huvudsak samma bestämmelser om förverkande gälla enligt 26 och 27 §§
i lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni
1909.
I motionen I: 82 vid 1921 års riksdag yrkade herr Lindhagen sådan ändring
av gällande lag, att, därest nyttjanderätten förverkats och nyttjanderättshavaren
gäldade därigenom uppkommen skada, hinder icke skulle föreligga för lösningsrätt
eller, om detta icke kunde bifallas, att jordägaren skulle vara skyldig
ätt lösa nyttjanderättshavarens byggnader eller ock upplåta annat för nyttjanderättshavaren
lämpligt beläget område, dit byggnaderna kunde på nyttjanderättshavarens
bekostnad inom skälig tid flyttas.
Jordkommissionen bibehöll i sitt under år 1921 avgivna förslag bestämmelse
om att lösningsrätt icke ägde rum, därest nyttjanderätten förverkats. Kommissionen
framhöll i sina motiv, att kommissionen icke ansåge lämpligt, att i sådant
fall, såsom herr Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättshavaren
lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust,
denne åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott. Då
jordägaren enligt nyttjanderättslagen allenast för det fall, att vad nyttjanderättshavaren
låtit komma sig till last icke vore av ringa betydenhet, ägde påfordra
avtalets upphörande, syntes någon fara icke föreligga att, därest kommissionens
förslag härutinnan vunne gillande, någon nyttjanderättshavare, som
skäligen borde komma i åtnjutande av lösningsrätt, ginge miste därom.
Herr Lindhagen uttalade skiljaktig mening under åberopande av motionen.
I motionen I: 252 har herr Lindhagen nu yrkat sådan ändring av Kungl.
Maj:ts förslag, att möjligheter måtte beredas husägare att bibehålla sitt hem,
även om nyttjanderätten till marken förverkats.
Till stöd härför har i motionen anförts: Det vore minst sagt omtvistligt, om
det alltid vore rättvist, att ett förverkande av nyttjanderätten skulle medföra
lösningsrättens förlust. Ofta, kanske oftast, kunde detta vara en alldeles för
sträng påföljd. Ett mänskligare resultat uppnåddes, om husägaren finge behålla
hemmet mot att jordägaren ersattes för de förluster, som föranlett avtalets
upphörande.
I motionen I: 253 har herr Luterkort i denna del anfört: Det syntes icke
med skäl kunna göras gällande, att, sedan man godkänt den i lagförslaget upptagna
principen om nyttjanderättshavarens rätt att få friköpa mark, jordägarens
intresse skulle betinga ett upphävande av denna principiella rätt i de fall,
då enligt gällande lag om nyttjanderättsförhållandet förverkande av nyttjanderätten
ägt rum. Granskade man bestämmelserna om när ett förverkande av
nyttjanderätten kunde äga rum, funne man, att samtliga förverkandeskälen
vore av sådan beskaffenhet, att de för jordägaren hade betydelse, därest den med
nyttjanderätt upplåtna jorden framdeles skulle förbliva under jordägarens
äganderätt. I samma ögonblick, som förutsättningar i övrigt förelåge för nytt
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
23
janderättshavaren att i den ordning ifrågavarande lag stadgade bliva ägare till
marken, upphörde ägaren att i berörda hänseenden hava ett väsentligt intresse.
I varje fall torde detta intresse vara av underordnad betydelse gentemot nyttjanderättshavarens
anspråk att få bliva ägare av den jord, varpå hans hem uppbyggts.
Vid tidigare behandling av ensittarlagen hade det ofta framhållits,
att förlusten av brukningsrätten inåste betraktas såsom en allt för sträng påföljd
av att förverkandeskäl enligt nyttjanderättslagen inträtt. Det syntes också
ligga i öppen dag, att, därest man i de fall, varom i detta sammanhang torde
vara fråga, ville lämna en effektiv hjälp, de rent tekniskt-juridiska synpunkterna
måste få vika för billighetshänsyn och hänsynen till lagstiftningens grundsyfte.
Ur samma synpunkt torde ur förslaget böra utgå bestämmelsen om att
lösningsrätt ej ägde rum, där i visst fall jordägaren, innan marken mer än tio
år i följd innehafts av annan än ägaren, vidtagit åtgärd för innehavarens skiljande
från marken.
I anledning av motionerna vill utskottet framhålla, att sådana fall utan tvivel
kunna inträffa, i vilka det kan framstå såsom obilligt, att ett förverkande
av nyttjanderätten medför förlust av lösningsrätten. Särskilt då förverkandet
har sin grund i att nyttjanderättshavaren eftersatt lägenhetens hävd, synes ett
behörigt avvägande av jordägarens och nyttjanderättshavarens skilda intressen
näppeligen påkalla, att den senare utestänges från lösningsrätt. Emellertid
torde det å andra sidan synas rimligt, att, där såsom förverkandeskäl kan
åberopas sådana omständigheter som att nyttjanderättshavaren å lägenheten
olovligen försålt brännvin, vin eller Öl eller att han å huvudfastigheten bedrivit
åverkan eller olovligen jagat eller fiskat, lösningsrätt mot jordägarens bestridande
ej bör tillåtas. Att jordägaren må kunna till grund för bestridande
av lösningsningsrätten åberopa dylika förverkandeskäl framstår såsom
än mera berättigat, därest det beaktas, att under sådan avsevärd olägenhet, vilken
enligt andra stycket av förevarande paragraf kan anföras såsom hinder för
lösningsrätt, icke torde vara att hänföra förhållanden av mera personlig art.
Utskottet kan sålunda icke tillstyrka, att bestämmelsen om att lösningsrätt ej
äger rum, då nyttjanderätten är förverkad, utgår ur lagen. En granskning av
de olika omständigheter, som enligt gällande arrendelagar utgöra förverkandeskäl,
torde giva vid handen, att någon uppdelning av dessa i nu förevarande
avseende näppeligen heller låter sig göra. Att märka är ock, att stadgandet om
att lösningsrätt ej äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad, icke i praktiken
torde för nyttjanderättshavarna vara av den betydelse, som det vid en
mera flyktig granskning kan förefalla. Sålunda kunna, såsom redan omnämnts,
förhållanden, som allenast äro av ringa betydenhet, icke medföra nyttjanderättens
förverkande. Vidare är, såsom jämväl förut berörts, jordägarens rätt att
åberopa förverkandeskälen enligt 37 § i allmänna arrendelagen och 27 § i norrländska
arrendelagen begränsad till tiden. Har sålunda i vissa fall rättelse
skett, innan jordägaren uppsagt avtalet, eller i andra fall sex månader förflutit
efter det han erhållit kunskap om förhållandet utan att han vidtagit någon
åtgärd för att skilja arrendatorn från arrendet, kan jordägaren ej vidare därå
Utskottet.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
grunda någon talan om nyttjanderättens förverkande. Slutligen må erinras
därom, att enligt förslaget fråga huruvida förverkande föreligger icke får prövas
vid förrättningen utan skall ankomma å domstol, att såsom hinder för lösningsrätt
endast må åberopas förverkande, som ägt rum, innan lösningsanspråket
anhängiggjorts, samt att invändning härom skall framställas vid första
sammanträdet under förrättningen för att vinna beaktande. Enligt förslaget
synes sålunda vara tillbörligen sörjt för såväl att frågan blir allsidigt och
objektivt bedömd som ock att obehöriga invändningar från jordägarnas sida
såvitt möjligt förebyggas.
Såsom förut omförmälts, har herr Luterkort jämväl påyrkat, att ur lagen
måtte utgå stadgandet, att lösningsrätt ej äger rum, därest i det fall, då något
bevisligt avtal om upplåtelse ej föreligger, jordägaren, innan lägenheten mer
än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från
det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.
Detta stadgande utgör emellertid enligt utskottets mening en logisk konsekvens
av den i 1 § av lagförslaget uttalade principen, att i nu avsedda fall
för lösningsrätt förutsättes, att lägenheten under mer än tio år i följd opåtalt
innehafts av annan än ägaren, och torde sålunda icke utan rubbning av denna
princip kunna utgå ur lagen.
På grund aV vad sålunda anförts finner utskottet de i omförmälda motioner
1:252 och 253 angående första stycket av förevarande paragraf framställda
yrkandena böra lämnas utan bifall.
Andra stycket.
Enligt 1918 års ensittarlag ägde jordägaren oinskränkt rätt att, där han så
önskade, genom att själv inlösa nyttjanderättshavarens byggnader förhindra
dennes inlösen av jorden. Denna rätt begränsades i 1920 års lag till sådana
fall, i vilka jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet såväl den 1 januari 1919 som vid den tid, då lösningsrätt
för nyttjanderättshavaren enligt lagen inträdde, ägde boningshus, tomtplats
eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från området eller områdets
inlösen eljest skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss
sagts.
Förslagets bestämmelser i föreliggande avseende innehållas dels i andra
stycket av nu förevarande paragraf, dels ock i 16 § av lagförslaget. De innebära
så till vida avvikelse från gällande rätt, att den omständigheten att det
till inlösning ifrågasatta området ligger inom 200 meter från boningshus, tomtplats
eller trädgård å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet, icke i och för sig utgör hinder för nyttjanderättshavaren att
lösa området. Endast därest det på grund av denna eller annan omständighet
kan anses, att områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för fastighet,
som nyss sagts, kommer sådan mot jordägarens bestridande icke till stånd.
I dylikt fall inträder, därest nyttjanderättshavaren det påfordrar, enligt 16 §
förpliktelse för jordägaren att vid nyttjanderättstidens slut inlösa de nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna å området ävensom att gottgöra honom
Andra lagutskott\ets utlåtande Nr SO.
25
värdet av förbättring, som marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock endast i den mån denna förbättring
ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Någon uttrycklig bestämmelse om en motsvarande rätt för jordägaren
att mot nyttjanderättshavarens bestridande påfordra att få inlösa dennes byggnader
är icke, såsom nu är fallet i 1920 års lag, inrymd i förslaget. Detta
synes icke heller vara nödigt, då en sådan rätt, därest intet annat är mellan
parterna avtalat, är tillförsäkrad jordägaren genomm stadgandena i 2 kap. 18 §
allmänna nyttjanderättslagen ocli 19 § av norrländska arrendelagen, vilka lagrums
giltighet förslaget icke torde hava avsett att rubba.
Till stöd för det i nu förevarande hänseende föreslagna stadgandet, vilket
härleder sig från jordkommissionens år 1921 avgivna förslag, anförde kommissionen
i huvudsak följande: Det kunde icke förnekas, att i många fall
någon olägenhet av områdets inlösen icke kunde uppstå för jordägaren, även
om området vore beläget inom det i 1920 års lag angivna avståndet från hans
boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen hade därför ansett sig
böra avstå från att i lagtexten angiva exempel på f^ll, i vilka avsevärd olägenhet
genom områdets inlösen skulle anses uppkomma. Givet vore emellertid,
att det till inlösen ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus,
tomtplats eller trädgård bland andra utgjorde en omständighet, till vilken
hänsyn borde tagas vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle
medföra avsevärd olägenhet.
Herr Wohlin uttalade i nu ifrågavarande avseende skiljaktig mening, i det
att han för sin del förordade följande lydelse av stadgandet:
»Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari
1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttjanderättshavaren göres
gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre
avstånd än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge
i förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning
eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk,
skogsskötsel eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas
huvudfastigheten.»
Till stöd härför anförde herr Wohlin:
»Jag erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad
ensittarlag av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordade en närmare
precisering av de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda
lösningsrätt för jordägaren till nyttjanderättshavarens byggnader, och kommissionen
följde därvid den formulering, som den s. k. torpkommissionen på sin
tid i detta hänseende använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse
som garanti mot att lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när
markområdenas frånskiljande skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastigheterna,
upptogs av Kungl. Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920
års riksdagar, men ändrades av andra lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en
riktning, som gör garantien i fråga avsevärt svagare, och riksdagen följde på
Jordkom
missionen
1921.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
2(5
denna punkt utskottet, ehuruväl inom första kammaren en stark minoritet röstade
för den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen. Var den av Kungl.
Maj:t då föreslagna formuleringen enligt min uppfattning lämpligare än den
av riksdagen godkända, så måste jag givetvis anse det såsom ännu viktigare
att nu förorda den förra, eftersom lösningsrätten i flera andra hänseenden föreslås
väsentligen utvidgad. I detta sammanhang bör uppmärksamheten även
fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen, vars förslag till lag
om delning av jord å landet för närvarande är föremål för granskning inom
justitiedepartementet, föreslagit åtgärder med syfte att åvägabringa effektiva
garantier mot olämplig delning av jord och att man, därest sagda kommissions
förslag uti i huvudsak oförändrad form framdeles upphöjes till lag, torde få
anpassa föreskrifterna i föreliggande 3 § så, att de icke komma i strid med
den blivande nya. skiftesstadgans bestämmelser. Såvitt jag kan döma, närmar
sig den formulering, som jag här förordar, mera grundtankarna i sagda förslag
till ny skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten här föreslagna.»
Herr Lindhagen hemställde i avgiven reservation, att uttrycket »avsevärd
olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet». Till stöd härför anförde
han i huvudsak följande:
Det gåves åtskilliga sätt, på vilka en social lag i tillämpningen kunde bliva
verkningslös. Formuleringen av vad som skulle anses vara tillräcklig olägenhet
för jordägaren för att lösningsrätten skulle upphävas erbjöde ett sådant
äventyr. Faran läge i /örrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som
vore avsevärt och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet
förelage en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen
skulle vara en självskriven person och icke en för tillfället uppletad kvalificerad
bedömare.
Ännu värre ställde det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 beslöt,
även ordet avsevärd borttoges. Lades då därtill, såsom vid nämnda tillfälle
jämväl föreslogs, hänvisningar till sådana förhinder, som i allmänhet plägade
från jordägares sida resas mot social jordlagstiftning, måste lagens bristande
effektivitet vara med visshet att motse. Sålunda ingåve exempelvis uttrycket
»intrång eller olägenhet för skogsskötsel» farhågor för att lagen mångenstädes
skulle bliva alldeles otillämplig. De flesta lägenheter befunne sig väl inom
eller i närheten av någon skog. För den, som sysslat åtskilligt med jordfrågorna,
vore det väl bekant, att ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i
allmänhet plägat mötas med de invändningarna, att sådana lägenheter vore
oundgängliga för jordägaren, som hade eller kunde få behov av att där bosätta
en skogsarbetare, ävensom att dylik avsöndring alltid vore vansklig även ur
den synpunkten, att pa lägenheten kunde, när jordägaren ej längre hade någon
kontroll över densamma, komma någon familj, som på olovligt eller vårdslöst
sätt före illa med den omgivande skogen. Den av kommissionen år 1919 sålunda
i anslutning till torpkommissionens förslag föreslagna förändrade lydelsen
av gällande lag lämnade just genom sin specifikation och sättet för formuleringen
fritt fält för förrättningsmännen att under jordägarnas påtryckning
avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas
förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en
ringa betalning.
Expropriationslagen innehölle ingen bestämmelse om att expropriation ej
finge äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kunde förorsakas jordägaren.
Det finge ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avsåge
endast sådana fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga
eller tysta samtycke eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
27
upplåtelse. Vid sådana upplåtelser hade jordägaren givetvis tagit hänsyn till
utväljandet av en sådan plats, som ej vållade honom någon olägenhet. Upplåtelser
från en jordägares sida, som vållade honom olägenheter, vore högst
osannolika.
I det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget till lag i förevarande ämne
följdes herr Lindhagens hemställan.
Häremot anmärkte lagrådet, att den skärpning gentemot jordägaren, som
läge däri, att uttrycket »avsevärd» olägenhet utbytts mot »synnerlig» olägenhet,
måste enligt lagrådets mening anses vara obefogad och innebära ett obilligt
eftersättande av jordägarens berättigade intressen. Det hemställdes därför,
att förstnämnda uttryck bibehölles.
Två ledamöter av lagrådet framhöllo vidare, att enligt deras mening anledning
icke förelåge att beröva jordägaren den förmån, som enligt 1920 års lag
funnits böra tillerkännas honom, nämligen att under alla förhållanden kunna
avvärja friköpning av område, som läge på mindre avstånd än 200 meter från
honom tillhörigt boningshus, tomtplats eller trädgård.
Lagrådets hemställan om bibehållande av bestämningen »avsevärd» olägenhet
har i det nu förevarande förslaget beaktats.
Vid den granskning, förslaget under innevarande år undergått inom lagrådet,
bär i nu ifrågavarande avseenden icke framställts någon erinran.
Herr Lindhagen har i motionen I: 252 hemställt dels att uttrycket »avsevärd
olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet» dels ock att möjlighet
måtte beredas husägaren och hans familj att behålla hemmet, även då lösen
av marken icke kunde äga rum på grund av olägenhet för jordägaren.
Till stöd för det förstnämnda yrkandet har motionären i huvudsak åberopat
samma skäl som i sin ovan omförmälda reservation till jordkommissionens förslag.
Beträffande det sistnämnda yrkandet har motionären anfört:
»När en begärd utlösning anses böra vägras på grund av därav uppkommen
olägenhet för jordägaren kan det icke vara riktigt att utan vidare ställa husägaren
och hans familj rättslös. Såvida husägaren därför begär, att husen få
flyttas till en annan plats på jordägarens område, som icke kan lända honom till
något men, bör detta få ske, och en tomt i stället där få lösas. Vägrar jordägaren
detta, bör det åligga honom att giva full lösen för husen. I de åberopade
motionerna har ansetts, att flyttningskostnaden borde till hälften betalas av
jordägaren.»
Herr Ros m. fl. hava i motionen II: 384 yrkat, att gällande lags bestämmelser
måtte i nu förevarande del bibehållas.
Till stöd härför har anförts:
»Frånsett svårigheterna att vid ett eventuellt lösningsanspråk styrka denna
s. k. ''avsevärd olägenhet’ bör man dock ständigt hålla i tankarna, att, även om
vid lösenstillfället icke kan uppvisas sådan olägenhet, den mycket väl kan uppträda
efteråt. Det är väl ingen hugnesam utsikt att i omedelbar närhet av sin
bostad hava en lägenhet, som kan upplåtas till vad ändamål som helst och komma
i händerna på vilka personer som helst — där således lönnkrögeri och andra
Lagrådet
1922.
Proposi
tionen.
Motioner:
a) Herr
Lindhagens
motion.
0 Herr Ros''
m.fl.s motion.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Utskottet.
oseder kunna få fast fot, och där nattligt stoj och oväsen kanske göra det till en
olidlig pina för jordägaren att kvarbo på sin fastighet. Gällande lagbestämmelser
i detta fall böra för den skull kvarstå.»
Det torde få anses obestridligt, att det till lösning ifrågasatta områdets närbelägenhet
till jordägarens boningshus, tomtplats eller trädgård kan vara
sådan, att, därest jordägaren det äskar, den skäligen bör medföra hinder för
lösningsrätt. Givet torde sålunda vara, att, därest nyttjanderättshavarens
boningshus är beläget å jordägarens gårdstomt eller inom hans trädgård,
någon inlösen av den upplåtna marken icke mot jordägarens bestridande bör
ifrågakomma. Likaledes torde den risk en jordägare löper att å lägenheten
kan komma att förefinnas eldfarlig inrättning i förekommande fall kunna böra
föranleda till att inlösning av område, som har sådant läge i förhållande till
jordägarens hus, att eldfara för dessa därav föranledes, icke mot jordägarens
bestridande må äga rum. Utskottet vill härutinnan erinra om att allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet icke meddelar försäkring utan
förhöjning av årspremien å byggnad, som ligger inom 60 meters avstånd från
eldfarlig inrättning eller upplag. Liknande villkor torde gälla för övriga brandförsäkringsföretag,
ehuruväl det stadgade minimiavståndet givetvis något växlar.
Den omständigheten, att jordägaren genom nyttjanderättens övergång till
äganderätt förlorar möjlighet att i viss mån själv välja sin närmaste omgivning,
synes ock vara en faktor, från vilken man härvidlag icke torde böra helt bortse.
Emellertid torde det å andra sidan icke kunna frånses, att, såsom jordkommissionen
framhållit, fall kunna förekomma, då någon olägenhet av områdets
inlösning icke torde kunna uppstå för jordägaren, även om det till inlösning
ifrågasatta området är beläget i närheten av jordägarens boningshus, tomtplats
eller trädgård. Detta torde framför allt vara fallet å orter med sammanträngd
befolkning. Givet är sålunda exempelvis, att någon olägenhet icke kan tänkas
uppstå för jordägaren genom inlösen av en lägenhet, som ligger inom det i 1920
års lag angivna avståndet från jordägarens boningshus, då mellan detta och
lägenheten finnas förut av jordägaren försålda tomter.
Vidare torde man ej kunna bortse från att uppställandet av fixa avståndsgränser
understundom kan i praktiken komma att verka i hög grad obilligt.
Utskottet vill sålunda erinra om, att fall kommit till utskottets kännedom, däri
nyttjanderättshavare, som i 49 år bebott en med honom tillhörigt boningshus
försedd lägenhet, vid upplåtelsetidens slut måst nedriva sitt hus, enär inlösning
av lägenheten enligt gällande lag icke kunnat ifrågakomma, då avståndet
till jordägarens gårdsplats utgjorde 193 meter.
En smidigare lösning av detta spörsmål än som gives i gällande lag, innebär
otvivelaktigt det i propositionen framlagda förslaget. Att härigenom jordägarens
berättigade intressen icke skulle vinna behörigt beaktande, synes utskottet
näppeligen vara att befara. Prövningen, huruvida lägenhetens inlösning kan för
huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet medföra
avsevärd olägenhet, tillkommer i första hand lantmätare och två skiftesgodemän,
vilka torde få anses besitta särskilda förutsättningar för bedömandet
av sådana praktiska ting, varom det här är fråga, och talan mot deras
beslut må föras till ägodelningsrätten samt därifrån till högsta domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
20
Beträffande tolkningen av uttrycket »avsevärd olägenhet» vill utskottet framhålla,
att enligt utskottets mening därunder torde inbegripas förutom ovan
omförmälda fall, däri på grund av områdets läge i förhållande till jordägarens
boningshus, tomtplats eller trädgård inlösen icke bör ifrågakomma, jämväl all
annan olägenhet, som finnes vara till verkligt men för huvudfastighetens eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighets lämpliga bruk. Sålunda
torde därunder vara bl. a. att hänföra, att det till inlösning ifrågasatta områdets
avskiljande medför en sådan söndersplittring av huvudfastighetens ägor, att
jordbrukets skötsel därigenom i mera avsevärd mån försvåras, likasom fall kunna
förekomma, då, på sätt lagrådet vid dess år 1922 avgivna yttrande över jordkommissionens
förslag framhållit, huvudfastigheten genom lägenhetens inlösning
skulle berövas från densamma utgående dagsverken eller andra prestationer,
vilka äro av så avsevärd betydelse för brukandet av huvudfastigheten, att
eu lösningsrätt på grund därav mot jordägarens bestridande icke bör ifrågakomma.
I övrigt vill utskottet anmärka, att möjligheterna för jordägaren att uppvisa
»avsevärd olägenhet» i nu förevarande mening givetvis äro större i de fall,
där upplåtelsen omfattar, förutom den bebyggda ägan, en eller flera utskiften.
Den skärpning gentemot jordägaren, som innefattas i herr Lindhagens jakande,
att uttrycket »avsevärd olägenhet» måtte utbytas mot »synnerlig olägenhet»,
kan utskottet ej tillstyrka. Ej heller kan utskottet biträda herr Lindhagens
yrkande, att, därest av anledning, varom nu är fråga, inlösen av området
icke kommer till stånd, jordägaren skulle vara skyldig att åt nyttjanderättshavaren
upplåta annan mark i stället. Om nyttjanderättshavaren i allt
fall nödgas flytta sitt hus, synes nämligen icke mycket vara vunnet för honom
genom ett stadgande av den föreslagna innebörden. Någon svårighet att anskaffa
annan närbelägen mark för uppförande av huset torde säkerligen i allmänhet
ej möta. Och skulle så bliva fallet, lärer behovet av tomtmark böra i
lagstiftningsväg på annat sätt tillgodoses än genom förevarande lag, vilken synes
mindre väl lämpad för en dylik uppgift.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet de i anledning av andra
stycket av förevarande paragraf väckta motionerna böra av riksdagen lämnas
utan bifall.
3 §•
Enligt 1920 års lag äger lösningsrätt ej rum, därest de nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla
jordägaren.
Jämlikt Kungl. Maj:ts förslag utgör åter berörda omständighet ej hinder
för lösningsrätt. Emellertid är nyttjanderättshavaren, därest avtalet innefattar,
att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan
lösen eller mot lösen, som understiger deras fulla värde, pliktig att, om han
vill utöva lösningsrätten, till jordägaren utgiva förutom lösen för marken skälig
gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer
jordägaren. Bestämmelser härom innehållas i förevarande paragraf.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Jordkom
missionen
1921.
Jordkommissionen, från vars under år 1921 avgivna förslag detta stadgande
är hämtat, anförde till stöd för detsamma:
»Vad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola vid
nyttjanderättens upphörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett
dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet
för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i
nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande
av hans byggnader vid nyttjanderättens upphörande skulle förorsaka
honom, hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av
nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att
bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det
bör alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att
Inköpa den åt honom upplåtna marken.
Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen
sa avfattats, att densamma maste anses innebära en jordägaren ensidigt
tillagd rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, höra
några betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttjanderättshavaren
att låsa marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än
vad jämväl utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 §
nyttjanderättslagen eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning
m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen, som borde
någon avgörande vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl
enligt lag gällande bestämmelse.
Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen eller
mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom ofta påpekats,
stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden,
endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten
till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den
fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis
ganska ringa.. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades
kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av
egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder
för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, huruledes
äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen
av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan,
men man ansåg sig böra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de
voro ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem.
Kommissionen förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt
tillerkännas även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom,
att hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan
lösen eller mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Genom ett ds^- likt stadgande komma förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse.
Och ett stadgande härutinnan synes desto hellre böra införas, som det kan ske
utan. att jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen
samtidigt stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet
av den förmån, som är honom tillförsäkrad i kontraktet.»
Mot detta stadgande hava icke inom lagrådet framställts några erinringar varken
vid granskningen under år 1922 eller vid den förnyade granskningen under
innevarande år.
me,fl sm°oS- ■ 1 motionen 11: 384 hava herr Ros m- fl- hemställt, att gällande lagbestämmelse
tion°'' i nu förevarande avseende måtte kvarstå.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
31
Såsom stöd härför har anförts: Uppenbart vore att särskilda förhållanden
föranlett, att sådana bestämmelser som de, varom nu vore fråga, influtit i
nyttjanderättskontraktet. Antingen hade det nog varit så, att fastighetsägaren
av någon anledning velat hava området bebyggt och efter att hava lämnat det
t. ex. till en trotjänare, som han biträtt med bebyggandet, ville efter dennes
död hava området åter, eller ock hade virket till byggnaderna fritt eller för en
ringa penning fått tagas på fastighetens skog, eller ock förekomme något annat
förhållande, t. ex. arrendefrihet, odlingshjälp eller dylikt. Att då genom en
lagbestämmelse stryka ett streck över parternas avtal kunde icke vara riktigt
och i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.
Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande Utskottet.
principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna
avtal giver andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är den socialpolitiskt
och nationalekonomiskt så betydelsefulla angelägenheten av att
egna hem beredas så många som möjligt av landets invånare, som föranlett
lagstiftaren att här ingripa reglerande för att trygga de hem, som skapats å
annans jord. Men har det ansetts befogat att låta ingångna avtal om upplåtelse
av jorden vika för att mot ersättning till jordägarna bereda dessa lägenhetsinnehavare
nödig trygghet, synas näppeligen avgörande betänkligheter böra
möta mot att i samma syfte rubba även giltigheten av avtal angående dispositionen
av därå befintliga hus, vilka dock tillhöra lägenhetsinnehavarna, mot
det att jordägarna erhålla skälig gottgörelse för den förmån, som de därigenom
kunna gå förlustiga. Det må ock beaktas, att det här merendels torde vara
fråga om avtal, ingångna för lång tid sedan och under helt andra förhållanden
än de nutida. Att låta helgden av dylika avtal stå hindrande i vägen för en
ur förut berörda synpunkter såsom sund ansedd utveckling synes utskottet icke
vara att tillråda. Med hänsyn härtill och under åberopande av de skäl, som av
jordkommissionen till stöd för stadgandet anförts, finner utskottet den ifrågavarande
motionen i nu förevarande del icke böra bifallas.
5 §•
Enligt förslaget tillkommer det liksom enligt 1920 års lag nyttjanderättshavaren
själv att taga initiativet till lägenhetens inlösning.
I motionen 1:252 har herr Lindhagen yrkat, att vid sidan av det enskilda Serr Lindinitiativet
även måtte medgivas initiativ för det allmänna, representerat av motion
kronan ävensom vederbörande kommun och municipalsamhälle, att såsom målsman
utföra och bevaka särskilt medellösa husägares talan samt förskottera utgifterna.
Till stöd härför har herr Lindhagen anfört:
»Den ifrågavarande lagstiftningen tillgodoser företrädesvis endast dem, som
hava ekonomiska resurser och företagsamhet. Enligt lagen åligger det nämligen
nyttjanderättshavären att själv taga hand om frågan, anskaffa och betala det
biträde han behöver, bevaka sin talan vid olika förekommande tillfällen, bekosta
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
TJtskottet.
förrättning och allt vad därtill hör samt tämligen snart efteråt utan åtnjutande
av några amorteringstider och ofta kanske även av inteckningsmöjlighet uti
en ännu ej lagfaren tomt nedsätta hela den bestämda löseskillingen. En sådan
’rätt’ för medellösa och bortkomna parter är ingen levande rätt. Hur skall en
vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper och ekonomiska resurser någonsin
bli hjälpt på detta sätt. Att bemästra alla dessa former, att inlåta sig
på risken av ett ovisst avgörande, att avvakta beslut av myndigheter, som icke
hava hjärtelag, tillräckligt intresse eller erforderlig tid att ömma för vad just
i detta fall gäller för en viss person, alla dylika hänvisningar äro endast ett
skådespel i lagtexterna och ingen utövning av rättvisa.
Vid sidan av det enskilda initiativet bör således finnas även en rätt till initiativ
för det allmänna att i förekommande fall utföra och bevaka den medellösa
husägarens talan samt för honom i mån av behov förskottera utgifterna.
Rätt till ett sådant målsmanskaps utförande bör i ensittarlagen, liksom skett
för motsvarande fall i expropriationslagen, tilläggas kronan samt vederbörande
kommun och municipalsamhälle.»
För budgetåret 1925—1926 har anvisats ett extra förslagsanslag av 15,000
kronor till bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade
med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område. De kostnader, för vilka
ersättning av allmänna medel sålunda kan utgå, ävensom närmare villkor härför
angivas i kungörelsen den 26 mars 1920 (nr 133), i vilken kungörelse viss
ändring skett genom kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 240). Dessa kostnader
äro utgifter för lantmäteriförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande
och för löseskillingens fördelning. Förutsättning för erhållande av
ifrågavarande bidrag är, att nyttjanderättshavaren icke äger tillgång till gäldande
av kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen
må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. Vidare
bestrides av allmänna medel kostnaden för visst biträde åt nyttjanderättshavaren
i ärenden angående lösningsrätt. För varje län skall nämligen av länsstyrelsen
förordnas lämplig person, vilken skall hava till åliggande att på anmodan
lämna nyttjanderättshavare biträde i sådana ärenden. Till erhållande
av dylikt förordnande bör företrädesvis ifrågakomma person, som avlagt för
utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar
advokatverksamhet i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte, eller ock
tjänsteman inom länsstyrelsen. Rätt att kostnadsfritt erhålla biträde av sålunda
förordnad person kan — efter ansökning — av länsstyrelsen meddelas
nyttjanderättshavare, som prövas vara i behov därav. Sådant biträde bör innefatta
meddelande av råd och upplysningar, uppsättande av skrifter med mera
dylikt, men har hittills ej avsett inställelse vid lantmäteriförrättning eller inför
skiljemän. Enligt beslut vid- innevarande års riksdag må emellertid för
framtiden biträde även lämnas vid ovan nämnd förrättning ävensom inför skiljemän.
Att lämna sådant biträde, som sist nämnts, må förordnas även den, som
ej avlagt juridisk examen.
Vidare vill utskottet erinra, att enligt gällande grunder för erhållande av
egnahemslån möjlighet finnes för nyttjanderättshavare att på denna väg anskaffa
den merendels till beloppet ej avsevärda löseskilling, som för markens
inlösning erfordras.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. 33
Då ytterligare åtgärder från det allmännas sida näppeligen torde vara av
behovet påkallade, finner utskottet ej anledning tillstyrka vidtagande av sådana
med anledning av motionen I: 252 i dess nu förevarande del.
Förslaget har bibehållit gällande lags bestämmelser, att ansökan om förrättning
skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.
I de yttranden, som av departementschefen infordrats angående i vad mån
1920 år.s lag i tillämpningen givit anledning till erinran, har från några håll
framhållits, att nu ifrågavarande bestämmelse, då fråga varit om inlösen av lägenhet
å allmänning, visat sig vara i hög grad ekonomiskt betungande för nyttjanderättshavaren
och till och med understundom avhållit denne från inlösen.
I anledning härav vill utskottet erinra, att kostnadsbidrag av ovan omföimälda
förslagsanslag, för mindre bemedlade står att erhålla jämväl för lösen av gravationsbevis.
I redaktionellt avseende har utskottet ansett en ändring i sista punkten av
andra stycket i förevarande paragraf vara önsklig, på sätt utskottets nedanintagna
hemställan närmare utvisar.
6 §■
Prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsrätt och bestämmandet av löseskillingen
m. m. tillkommer enligt förslaget liksom enligt gällande lag lantmätare
samt två skiftesgodemän.
Jordkommissionen upptog i sitt år 1921 avgivna förslag enahanda bestämmelse
i nu förevarande hänseende.
I sammanhang med avgivandet under 1922 av förslag till lag om statliga
åtgärder för bildande av nya jordbruk inläto sig emellertid tre ledamöter av
kommissionen (herrar Lindhagen, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken)
på en kritik av ensittarlagens bestämmelser angående förfarandet vid
avlösningen. De framhöllo sålunda i detta hänseende bland annat följande:
Samtliga frågors avgörande vid en enda förrättning, som ägde rum på platsen
och genom lantmätares närvaro även kunde givas kraft av lantmäteriförrättning,
vore en mycket stor fördel i ensittarlagen. En svag punkt vore däremot
förrättningsmännens kompetens. I ett socialt avgörande läge det mer än eljest
vikt uppå att träffa de rätta personerna. Ensittarlagen byggde dock ej på ett
urval av personer, utan läge tvärtom avgörandet hos självskrivna personligheter.
Det vore lantmätaren i distriktet, som bleve ordförande, och han tillkallade
enligt skiftesstadgans föreskrifter de två närmast boende skiftesgodemännen.
Det bleve således slumpen, som komme att regera vid avgörandet. Vad då först
anginge lantmätarnas skicklighet för ett dylikt uppdrag, så hade den icke beprövats.
Många lantmätare innehade säkerligen erforderliga egenskaper. Men inånga
klagomål brukade höras över den brist på socialt intresse, som från lantmätare
ofta ådagalades vid lantmäteriförrättningar, och deras undfallenhet för den mäktige
jordägaren. Även mot de båda skiftesgodemännens kompetens att deltaga
i avgörandet av de frågor, som genom ensittarlagen hänskjutits till förrätt
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr SO.) 3
Jordkom
missionen.
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
ningsniännen, kunde mycket befogade tvivelsmål resas. Dessa representerade i
regel jordägareklassen i trakten och hörde ofta till kategorien godsägare. Man
kunde icke begära, att dessa förrättningsmän skulle vara fallna för att hålla
prisen inom måttliga gränser. Tvärtom läge det instinktivt i deras intresse,
att jordprisen i orten hölles uppe så höga som möjligt och icke minst prisen på
avsöndringar från de stora egendomarna. Enligt vad det blivit upplyst hade
sålunda nyligen vid ensittarlagens tillämpning i närheten av Stockholm särskilt
genom skiftesmännens tillskyndan prisen på tomter, som skulle avsöndras,
höjts till belopp, som av vederhäftiga personer ansåges vara alldeles orimliga.
För övrigt komme det att för alla förrättningsmän, men i all synnerhet för dem,
som hade intresse av höga jordpris i trakten, innebära stor svårighet att enligt
lagens föreskrift bortse fullständigt från de förbättringar å tomt, som skett
genom nyttjanderättshavaren. Därtill fordrades en stark karaktär, vilken vid
värderingstillfällen säkerligen mera sällan finge tillfälle att gorå sig gällande.
Av sålunda anförda skäl hemställde nämnda ledamöter av kommissionen, att
ensittarlagen måtte i organisatoriskt hänseende likställas med det av dem förordade
förslaget till lag om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk (Förslag
I i del IV av jordkommissionens betänkande).
Enligt detta förslag skulle inom varje län finnas en jordkommission. Expropriationsförfarandet
skulle handhavas av en avlösning snämnd. För bildandet
av sådan nämnd skulle inom varje län för en tid av tre år utses två eller högst
fyra lantmätare inom länet att på anmodan vara ordförande i dylik nämnd.
Dessutom skulle kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utse tre högst
fem personer att vara ledamöter i sådan nämnd. När förrättning erfordrades,
skulle jordkommissionen i länet tillkalla den lantmätare, som bodde närmast
förrättningsstället, varefter denne skulle tillkalla de två närmast boende kommunala
ledamöterna.
Övriga ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken,
Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) hava ej inlåtit sig på denna fråga. Herrar
Ehrenborg och Jansson hava emellertid i sammanhang med frågan om avlösning
av arrendebruk framhållit, att det icke vore lämpligt, att lantmätaren
vid förrättningen biträddes av skiftesgodemän, då dessa allt för mycket representerade
ortsintresset, utan i stället föreslagit, att godemännen borde utses, en
av vardera parten, bland dem, som vore valbara till ledamöter i expropriationsnämnder
inom länet.
Herr Lind- I motionen I: 252 har herr Lindhagen hemställt om sådan ändring av försla
nwtion
£et> förrättningsmännen måtte utses så, att de icke, såsom nu gäller och
fortfarande föreslagits, ensidigt representerade jordägareintresset och således
vore benägna att uppdriva lösenbeloppet.
Till stöd härför har anförts:
»Lika viktigt som en social jordlags tillkomst är, att tillämpningen lägges i
de rätta händerna. Därtill fordras intresse, medkänsla, oväld och erfarenhet.
Denna sida av lagstiftningen försummas merendels, man kan gärna säga totalt.
I fråga om ensittarlagen är det så ställt, att förrättningsmännen i stort sett
ensidigt representera jordägareintresset. I varje fall ha de ej utsetts på grund
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
3 5
av någon kompetens att tillvarataga lagens sociala innehåll. Lantmätaren är
självskriven, han tillhör den övre världen, och många klagomål bruka höras
över den brist på socialt intresse, som från lantmätare också ådagalägges vid
lantmäteriförrättningar, och över deras undfallenhet för den mäktige jordägaren.
Skiftesgodemännen äro också självskrivna, de utses förnämligast av jordägare
och äro väl själva nästan alltid jordägare. De representera således krasst
jordägareintresset, vilket sålunda av lagen blivit satt att tillvarataga de rotlösa
husägarnas intressen. För åtskillig tid sedan fäste vid ett samtal de högsta
vederbörande inom lantmäteristyrelsen min uppmärksamhet på detta självklara
missförhållande. De anförde såsom exempel några fall från närheten av
Stockholm, där särskilt genom skiftesgodemännens tillskyndan prisen på tomter,
som skulle lösas, bestämts till belopp, som av vederhäftiga personer ansetts
vara alldeles orimliga. Från Skåne och andra orter hava ingått liknande upplysningar.
Skiftesgodemännen äro helt enkelt intresserade i höga jordpris på
orten. (Se jordkommissionen del IV sid. 122 o. f.)
Den som menar allvar med en lagstiftning kan icke stillatigande finna sig
i ett sådant sätt att lagstifta, när dess oefterrättlighet uppenbarats. I jordkommissionens
betänkande har framhållits på mer än ett ställe önskvärdheten
av ett enhetligt förfarande i organisationen av lösen enligt ensittarlagen samt
frilösning av arrendejord och expropriation för bildandet av nya jordbruk. För
de båda sistnämnda fallen har i förslagen ett försök gjorts att skapa en nämnd,
som kan vara mer självständig och frigjord från det stora jordägareintresset.
Med hänvisning till detta förslag bör redan nu i ensittarlagen införas en ordning
för förrättningsmännens utseende, som sålunda föreslagits eller eljest kan
anses tillfredsställa rimliga fordringar.»
I anledning av motionen vill utskottet erinra, att enligt ensittarlagen förrättningsmännen
hava en dubbel uppgift. Sålunda tillkommer dem icke blott att
pröva, huruvida lösningsrätt föreligger, och bestämma löseskillingen samt andra
ersättningar, som i samband med inlösningen kunna ifrågakomma, utan även
att verkställa den rent lantmäteritekniska förrättning, vilken, där området ej
undantagsvis redan utgör en självständig fastighet, är nödig för dess avskiljande
från stamfastigheten. I sistnämnda hänseende åligger det dem såväl
att kartlägga och beskriva området som enligt förslaget jämväl att förordna
om den jämkning av områdets gränser, som kan erfordras för att fastställelse å
områdets avskiljande skall kunna meddelas. Att dessa uppgifter kunnat förenas
på sätt som skett, innebär givetvis en avsevärd fördel för den lösande, då
därigenom inlösningen påskyndas och kostnaderna för densamma nedbringas.
Enligt 19 § i gällande skiftesstadga väljas skiftesgodemännen å allmän kommunalstämma
för en tid av sex år; och äger därvid en A?ar, som inom kommunen
innehar hemman under ägande- eller nyttjanderätt, lika röst. Då sålunda även
arrendatorsklassen är röstberättigad vid valet, torde vad i motionen anförts om
att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera traktens jordägare, icke äga
obetingad giltighet. Såvitt för utskottet är bekant, torde till skiftesgodemän i
allmänhet utses i jordbruksförhållanden insiktsfulla och beprövade män, vilka
merendels torde besitta goda förutsättningar att på ett objektivt sätt ej blott
bedöma, i vad mån en inlösning utan skada eller avsevärd olägenhet för huvudfastigheten
kan äga rum utan ock verkställa de med inlösningen förenade värderingarna.
Att enstaka missförhållanden av den art, som i motionen om
-
Ut skottet.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Utskottet.
Lagrådet
1922.
förmälts, kunna förekomma, torde ligga i sakens natur och torde sådana näppeligen
ens med den mest väl avvägda lagstiftning kunna förebyggas. Att dylika
missförhållanden äro mera allmänt förekommande, saknar utskottet dock anledning
att antaga. Att under sådana förhållanden nu frångå gällande lag,
vilken, såsom utskottet förut framhållit, besitter givna förtjänster, synes utskottet
icke vara att tillråda. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet
motionen I: 252 i nu ifrågavarande del icke böra vinna riksdagens bifall.
10 §.
Då på grund av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, inlösen icke kommer
till stånd, inträder, såsom förut nämnts, enligt 16 § plikt för jordägaren att
vid nyttjanderättens upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom
gottgöra honom värdet av jordförbättring, som i 1 § sista stycket omförmäles,
i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda
ändamålet. Vill nyttjanderättshavaren påkalla tillämpning härav, åligger
det emellertid honom att bevisligen tillställa jordägaren underrättelse inom
trettio dagar från den dag, då skyldighet för honom att avträda marken inträtt.
En erinran härom synes utskottet lämpligen böra vid förrättningen göras
i sammanhang med meddelandet av besvärshänvisningen. Av denna anledning
har utskottet föreslagit en omformulering av första punkten av förevarande paragraf.
12 §.
Första stycket av förevarande paragraf innehåller den avvikelsen från gällande
lag, att Konungens befallningshavande tillerkänts befogenhet att
på ansökan av nyttjanderättshavaren, när skäl därtill äro, medgiva anstånd
under högst nittio dagar med nedsättningen av löseskillingen.
Eörslaget överensstämmer härutinnan med jordkommissionens under år 1921
avgivna förslag. Såsom motiv för denna avvikelse från 1920 års lag hade kommissionen
åberopat billighetsskäl.
Vid granskningen under 1922 av förslaget anmärkte lagrådet, att en dylik
bestämmelse icke vore här mera än i fråga om andra i lag reglerade fatalietider
påkallad eller lämplig. Att märka vore ock, att, då nyttjanderättshavare enligt
förslaget ägde själv välja tiden för anhängiggörande av sitt lösningsanspråk,
han ju vore i tillfälle att dessförinnan göra sig noga reda för sina möjligheter
att anskaffa nödiga medel för anspråkets realiserande; och då han icke ägde
skyldighet nedsätta löseskillingen, förrän nittio dagar efter det beslut om honom
tillerkänd lösningsrätt vunnit laga kraft, syntes hans intressen i nu berörda hänseende
vara tillräckligt beaktade. Tydligt vore även, att prövningen, huruvida
skäl till uppskov förelåge, icke gärna kunde bliva annat än tämligen godtycklig.
Det hemställdes därför, att den ifrågavarande bestämmelsen måtte utgå
ur förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.
;j7
Då förslaget under innevarande år för förnyad granskning remitterades till Dcpartelagrådet,
anförde departementschefen, att lian med hänsyn till de svårigheter, nlcntschefen.
det ej sällan torde möta för nyttjanderättshavaren att anskaffa löseskillingen,
ansåge, att det föreslagna stadgandet, vilket icke kunde lända jordägaren till
men, vore behövligt, och att han därför i förslaget bibehållit detsamma.
I anledning härav anmärkte lagrådet vid den förnyade granskningen följande:
»Tillräcklig anledning att lämna likvidmyndigheten befogenhet att medgiva
anstånd med nedsättning av löseskillingen utöver de lagstadgade nittio dagarna
från det beslutet om lösningsrätt vunnit laga kraft synes icke förefinnas.
Förhölle det sig i överensstämmelse med departementschefens uppfattning så,
att det för jordägaren — och väl även för inteckningshavare — vore utan intresse
att kunna beräkna den tid, då betalning sist bör vara att emotse, skulle
likvidmyndigheten visserligen sakna anledning att i något fall avslå begärt
anstånd. Men nämnda antagande torde icke motsvara verkligheten. Härtill
kommer, att den lösningsberättigade numera inom vida gränser själv kan välja
tidpunkten för lösningsanspråkets väckande och ännu efter dess avgörande har
rymlig tid sig tillmätt att anskaffa de nödiga medlen. Jordägaren å sin sida
svävar ända till dess nedsättning skett i ovisshet, om nyttjanderättshavaren
kommer att begagna den honom tillerkända lösningsrätten eller ej och om jordägaren
alltså har att för sin del räkna med fortfarande äganderätt till marken
eller med att dess värde blir vänt i kontanta medel. Det hemställes därför, att
andra punkten i första stycket måtte utgå ur förslaget.»
Häremot framhöll departementschefen i statsrådet den 6 mars 1925:
»Jag har icke ansett mig böra biträda denna hemställan. Det torde nämligen
icke kunna frånses, att fall kunna inträffa, i vilka det för nyttjanderättshavaren
icke är möjligt att inom den i första punkten angivna fristen anskaffa
löseskillingen och i vilka fall någon inlösen sålunda ej skulle komma till stånd,
därest möjlighet att vinna anstånd med nedsättningen ej förefunnes. Särskilt
i sådana fall, där nyttjanderätten upphör omedelbart vid nyttjanderättshavarens
död, innan denne varit i tillfälle att begagna sig av honom tillkommande lösningsrätt,
samt hans efterlevande sålunda ställas inför nödvändigheten att inom
en relativt kort tid söka förrättning vid äventyr att de eljest gå förlustiga lösningsrätten,
kan det vara av stor betydelse, att en möjlighet till förlängning av
den vanliga fristen för löseskillingens nedsättning inrymmes i lagen. Någon
egentlig olägenhet för jordägaren synes detta näppeligen kunna medföra. Han
äger i regel uppbära ersättning av nyttjanderättshavaren för jordens brukande
ända till dess områdets inlösen är fullbordad, vilket inträffar först sedan löseskillingen
nedsatts och fastställelse å områdets avskiljande meddelats eller prövats
icke vara erforderlig. I flertalet fall torde väl dessutom, därest förevarande
förslag blir upphöjt till lag, lösningsanspråket komma att anhängiggöras
redan under löpande arrendeperiod, vadan en eventuell förlängning^ av fristen
för löseskillingens nedsättning merendels icke torde kunna utöva någon inverkan
å jordägarens rätt att förfoga över jorden. Härtill kommer, att länsstyrelsen,
såsom av lagtexten framgår, icke torde böra medgiva något, anstånd med
nedsättningen av löseskillingen utom i sådana fall, i vilka särskilda skäl tala
därför.»
Ehuru vad inom lagrådet vid granskningen av förevarande paragraf an- Utskottet.
märkts icke torde sakna visst fog, synes utskottet likväl billigheten kräva att,
såsom föreslagits, en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
nedsättandet av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför. Att stadgandet
i praktiken skall komma att medföra några nämnvärda olägenheter för vederbörande
jordägare, synes näppeligen vara anledning att antaga.
16 §.
Lagrådet Mot förevarande paragraf, som hade enahanda lydelse i jordkommissionens
iG 09
förslag, anmärkte lagrådet vid granskningen år 1922 följande:
»Stadgandet i 3 § andra stycket av den nuvarande lagen innebär, att jordägaren,
därest han under åberopande av där angivna omständigheter bestrider
nyttjanderättshavarens iösningsanspråk, är skyldig att i stället tillösa sig
nyttjanderättshavarens byggnader. Denna skyldighet för jordägaren har i det
remitterade förslaget bibehållits. Då emellertid enligt förslaget nyttjanderättshavaren
tillerkänts rätt att tillösa sig åt honom upplåten mark redan innan
nyttjanderättsavtalet gått till ända, men jordägarens inlösning av byggnaderna
tydligen icke bör äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, hava den nu gällande
lagens föreskrifter i ämnet icke kunnat oförändrade bibehållas.
Förslagets motsvarande bestämmelser innehållas i förevarande paragraf.
Dessa bestämmelser synas emellertid försätta jordägaren i en svårare ställning
än som är nödvändigt. Enligt desamma skulle jordägaren tvingas att,
därest han av ovan angiven grund ville motsätta sig nyttjanderättshavarens
Iösningsanspråk, inlösa de denne tillhöriga byggnaderna ävensom åstadkomma
jordförbättringar vid en framtida, måhända långt avlägsen tidpunkt utan att
vid tiden för invändningens framställande vara i tillfälle att bedöma omfattningen
av de förpliktelser, han därigenom åtoge sig. Byggnaderna och marken
kunna vid tiden för nyttjanderättsavtalets upphörande hava genom nyttjanderättshavarens
åtgörande undergått betydande förändringar, och jordägarens
möjligheter att inlösa byggnaderna och jordförbättringarna kunna då vara helt
andra än de, som förelågo vid den tid, då frågan om nyttjanderättshavarens
rätt att lösa marken var föremål för prövning. Billigheten kräver därför enligt
lagrådets mening, att stadgandet om jordägarens lösningsplikt till byggnaderna
undergår viss modifikation. En utväg är att ålägga jordägaren
lösningsplikt till byggnaderna endast ifall nyttjanderättshavarens talan anställts
vid upplåtelsetidens slut. Därest nyttjanderättshavarens anspråk skulle
göras gällande tidigare men avvisas på grund av jordägarens invändning, skulle
ju nyttjanderättshavaren äga möjlighet att vid upplåtelsetidens slut ånyo
begära att få lösa området och därigenom, i händelse jordägaren åter gjorde
invändning, tvinga honom att lösa byggnaderna. En annan utväg är att medgiva
jordägaren att möta nyttjanderättshavarens enligt förevarande paragraf
i förslaget framställda yrkande om lösen för byggnaderna med erbjudande till
nyttjanderättshavaren att friköpa marken. För avgivande av dylikt erbjudande
skulle givetvis viss tid fastställas; och likaledes skulle viss tid stadgas, inom
vilken nyttjanderättshavaren, därest han ville begagna sig av erbjudandet, hade
att göra ansökan om lantmäteriförrättning .enligt 6 § (nu 5 §) vid påföljd att
jordägarens ifrågavarande lösningsplikt eljest förfölle.»
I anledning av detta uttalande gjordes i det under 1925 till lagrådet remitterade
förslaget följande tillägg till första stycket av paragrafen:
»Därest nyttjanderättshavaren, efter det hans Iösningsanspråk blivit ogillat,
utan jordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å det upplåtna området
eller byggnaderna därå, må dock den härigenom uppkomna värdeökningen
icke tagas i beräkning vid löseskillingens eller ersättningens bestämmande.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.
39
Häremot anmärktes av lagrådet följande: ''
»Uet torde bliva en alltför svår uppgift för skiljemän eller domstol att på
tillfredsställande sätt draga gränsen emellan smärre kostnader, som skola ersättas
till fulla värdet, och mera avsevärda kostnader, vilkas resultat tillfalla
jordägaren utan någon som helst ersättning. Men betänkligare synes det vara,
att stadgandet, såvitt angår byggnad och jordförbättring, som tillkommit under
den måhända avsevärda tidsperioden mellan lösningsanspråkets ogillande och
nyttjanderättens upphörande, försätter en jordbruks- eller lägenhetsarrendator
i väsentligt sämre ställning än som, i fall stadgandet ej funnits, skulle tillkommit
honom i kraft av allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser, hånligt 2
kap. 18 och 43 §§ nämnda lag äger nämligen arrendator råttkatt, där jordägaren
ej vill lösa vad han påkostat det arrenderade området i byggnad och
annat, bortföra det påkostade, blott jord eller byggnad återställes i sitt förra
skick och jordägaren får ersättning för material, som hämtats från fastigheten.
Förevarande stadgande innebär däremot, att jordägarens skyldighet att lösa
de vid lösningsanspråkets ogillande befintliga byggnaderna och förbättringarna
är förknippad med en rätt att utan lösen övertaga vad senare påkostats, om
detta värderas till mera avsevärt belopp. Att åter, med bibehållande i övrigt
av de i stycket antagna grundsatserna, söka råda bot på den sist anmärkta
bristen torde leda till uppställandet av alltför invecklade bestämmelser, vilka
dessutom, även bortsett från denna sin karaktär, bleve vanskliga att tillämpa.
En ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av den föreliggande
uppgiften torde svårligen stå att vinna. Men ett bestämt företräde framför
den i förslaget valda utvägen synes dock böra tillerkännas den först omnämnda
av de båda, som förslagsvis angåvos i lagrådets år 1922 avgivna yttrande.
Lagrådet hemställer därför, att andra punkten i första stycket måtte
utgå ur förslaget samt första punkten så omredigeras, att lösningsskyldighet,
som grundas å där givna stadgande, inträder endast för det fall, att nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk framställts inom viss kort tid, exempelvis etthundraåttio
dagar, före den tidpunkt, då, frånsett stadgandet i 5 § sista stycket,
nyttjanderätten skall upphöra.»
I anledning av denna anmärkning anförde departementschefen i statsrådet Departeden
6 mars 1925: ^ mentschefen
»Andra punkten i första stycket av IG § har jag på grund av vad lagrådet
anmärkt mot densamma ansett böra utgå ur förslaget. Fn ur alla synpunkter
fullt tillfredsställande lösning av det spörsmål, som härvid framställer sig,
torde näppeligen stå att vinna. De av lagrådet framställda förslagen synas
mig icke behörigen tillgodose nyttjanderättshavarens berättigade intresse, att,
därest jordägaren under åberopande av, att det upplåtna områdets inlösen skulle
medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, bestrider nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk och inlösen i följd därav ej kommer till stånd, nyttjanderättshavaren
skall kunna påräkna, att vid upplåtelsetidens slut de uyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna och av honom vidtagna markförbättringarna
bliva av jordägaren inlösta. Den ovisshet, som ett lagfästande av dessa
förslag skulle medföra för nyttjanderättshavaren, synes mig föga överensstämma
med de principer, som ligga till grund för det nu ifrågavarande lagförslaget.
Man har nämligen därigenom velat skapa möjlighet lör nyttjanderättshavaren
att på ett tidigare skede än vid upplåtelsetidens slut få sin hemfråga ordnad,
men genom båda de utvägar, som av lagrådet anvisats, skulle detta i nu avsedda
fall omintetgöras och nyttjanderättshavaren alltjämt förbliva i ovisshet,
huru det slutligen skall bliva. Vid övervägande av de intressen, som bär stå
emot varandra, har jag därför funnit det riktigaste vara att återgå till jord
-
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Utskottet.
Jordkom
missionen
1921.
kommissionens förslag och sålunda föreslagit, att, därest jordägaren under åberopande
av sadant förhållande, som nyss nämnts, bestrider nyttjanderättshavarens
anspråk att lösa marken samt lösningsrätt på grund därav ej kommer att
äga rum, jordägaren skall under alla omständigheter vara pliktig att vid nyttjanderättens
upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för
dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen ävensom
ersätta nyttjanderättshavaren värdet av de markförbättringar, som han
åstadkommit, i den man dessa ej uppenbarligen äro främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet. Detta har jag så mycket hellre kunnat göra, som
en dylik lösningsskyldighet i fråga om markförbättringar redan finnes stadgad
vid arrenden, som falla under den s. k. norrländska arrendelagen. Någon orättvisa
synes ett sådant stadgande näppeligen innebära gentemot jordägaren.
Honom ålägges icke någon utgift, som icke motsvaras av ökat värde å hans
egendom. Ytterst ringa anledning synes dessutom vara att antaga, att en
nyttjanderättshavare skulle, efter det hans lösningsanspråk ogillats, nedlägga
några mera avsevärda kostnader å området eller byggnaderna därå, vilka jordägaren
icke ^kunnat förutse vid bestridandet av lösningsansp raket. Skulle
så likväl i något enstaka fall ske, torde den obillighet, stadgandet på sätt lagrådet
år 1922 anmärkt, i sådant fall till äventyrs kan innebära gentemot jordägaren,
likväl betyda föga mot den olägenhet, som skulle uppkomma för nyttjanderättshavarna
genom ett lagfästande av ettdera av de förslag, som framställts
för att avhjälpa omförmälda obillighet.»
I likhet med såväl lagrådet som departementschefen har utskottet vid övervägande
av det under denna paragraf omhandlade spörsmålet funnit, att det
näppeligen torde stå att vinna en sådan lösning av detsamma, som på ett fullt
tillfredsställande sätt mot varandra avväger jordägarens och nyttjanderättshavarens
sins emellan stridiga intressen. Det har dock synts utskottet, som om det
i propositionen innefattade förslaget i stort sett skulle komma att i praktiken
verka mindre olägligt än de båda övriga till frågans lösning framkomna förslagen;
och har utskottet fördenskull ansett sig ej böra föreslå någon ändring
i nu förevarande del av paragrafen.
19 §.
1920 års lag äger ej tillämpning beträffande område, som tillhör kronan eller
ingår i tomtindelning, eller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
Enligt det nu föreliggande förslaget avses, såsom i det föregående omförmälts,
att från lagens tillämpning undantaga, förutom mark, som tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle, område, som ingår i fastställd stadsplan.
Jordkommissionen hade i sitt under år 1921 avgivna förslag upptagit särbestämmelser
för tomtindelad mark samt från lagens tillämpning undantagit
allenast mark, som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt.
Till stöd härför anförde kommissionen:
. »Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtindelning,
och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
41
1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenheter
skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller
utanför stadsområden, att endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas
lägenhetens innehavare.
Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog
marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med
egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör
också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet en
enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning
genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna,
eller därigenom att dylikt område inkorporeras med stad. Med lagens
syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning
skall gå om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.
I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har
jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som
föranledas av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet
m. m., och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
På grund av vad ovan anförts anser jordkommissionen, att även
mark, som ingår i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har
kommissionen utarbetat föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har
dock av naturliga skäl måst göras den viktiga inskränkningen, att friköpning
av tomt får äga rum endast för den händelse tomtinnehavarens byggnader
kunna, i förhållande till tomtens läge och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt
bebyggande av tomten.»
En ledamot, herr Wohlin, var skiljaktig i denna delen och anförde därutinnan:
»På
av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot att utsträcka
lagens tillämplighetsområde till mark, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i
tomtindelning, men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall
göras tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till
stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande
och vill dessutom erinra därom, att ensittarlagens utsträckning till att
gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de grundtankar,
som från början varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare,
som även medföra flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser.
Man har med ensittarlagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden
förefintliga egna hem på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord,
varom i sådant fall är fråga, i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som
för andra personer än nyttjanderättshavaren. Mark åter, som ingår i tomtindelning,
ligger ofta på platser med högre jordvärden, och det synes, ej minst med
hänsyn till möjlig spekulation, mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning
av den förevarande lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna
ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom
icke i tillfälle att överblicka följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn
till stadsplaner m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 § av kommissionsmajoritetens
förslag förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter
äventyrliga.»
Förslaget tillstyrktes av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Hallands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Stockholms
Yttranden
1921.
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.
Lagrådet.
Herr Lind■
hagens
motion.
Utskottet.
län och byggnadsstyrelsen avstyrkte all tillämpning av lagen å område i stad.
Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län, överståthållarämbetet och lantmäteristyrelsen
avstyrkte, att lagen gåves tillämpning inom tomtindelat område.
Direktören för svenska stadsförbundet avstyrkte lagens tillämplighet beträffande
jord, som ägdes av stad, köping eller municipalsamhälle eller inginge i
fastställd stadsplan.
I det till lagrådet under år 1922 remitterade förslaget undantogs från lagens
tillämpning förutom mark, som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt,
även mark, som tillhörde stad, köping eller municipalsamhälle.
Vid granskningen av detta förslag anförde lagrådet:
»Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga om tomtindelat område
hava häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en utav jordkommissionens
ledamöter som i vissa av de över kommissionens förslag avgivna
yttrandena. Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings
tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes
påtagligt, att införande av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna en ur
stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den
i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tillämplighetsområde
i allt fall torde genom undantagandet av jord, som tillhör stad,
köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat det mesta av sin
betydelse samt i övrigt någon utredning ej förebragts om behovet av friköpningsrätt
till enskild jord inom område, varom nu sagts, synes riktigast att
begränsa lagens tillämplighetsområde så, att därifrån undantages all jord inom
område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga
att i vidsträcktare mån än förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga
jord i stad eller samhälle utom dess planlagda område.»
I det till lagrådet under år 1925 remitterade förslaget erhöll stadgandet sin
nuvarande lydelse. Däremot framställdes av lagrådet icke någon anmärkning
vid den förnyade granskningen.
I motionen 1:252 har herr Lindhagen hemställt, att lagen måtte omfatta
även mark, som inginge i fastställd stadsplan och tomtindelning.
Till stöd härför har herr Lindhagen anfört:
»I det framlagda förslaget har utgått jordkommissionens förslag, att lösen
även får omfatta mark, som ingår i tomtindelning, och i stället föreskrivits än
mer, att lagen ej äger tillämpning på mark, som ingår i fastställd stadsplan.
Äganderättsförhållandena äro ett och stadsplanerna ett annat. Där det inom
stadsplan finnes någon, som har eget hus på annans grund till en viss omfattning,
och detta går för sig, så bör det också gå för sig, att han får sådan rätt till
grunden, att han kan behålla sitt hem. En bestämmelse i huvudsakligen det
syfte, som innefattas i andra paragrafen i det år 1922 till lagrådet remitterade
förslaget, bör bibehållas.»
I anledning av motionen vill utskottet framhålla, att, om ock vissa skäl kunna
tala för en utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde i nu förevarande
avseende, hinder i allt fall för närvarande torde möta emot en dylik utvidgning.
Såsom bekant pågår nämligen arbete på en reformering av gällande stadsplane
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
43
lagstiftning och, enligt vad utskottet inhämtat, torde denna fråga möjligen redan
nästkommande år kunna föreläggas riksdagen. Att resultatet av det sålunda
pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan ståndpunkt tages till fragan
om utvidgning av ensittarlagens tillämpligbetsomrade till att avse jämväl joid,
som ingår i fastställd stadsplan, torde vara sa mycket nödigare, som en dylik
utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsomrade kan vara ägnad att verka
försvårande på den tillämnade reformeringen av stadsplanelagstiftningen.
Utskottet finner fördenskull motionen 1:252 i nu förevarande del icke böra
bifallas.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 inom. i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Utskottet har ej funnit anledning till anmärkning beträffande detta förslag.
Skrivelseförslag.
I motionen 1:252 har herr Lindhagen slutligen yrkat, att riksdagen måtte Herr Lin''
bos regeringen begära ett övervägande och, så vitt riksdagens medverkan erfordras,
förslag till:
lagens finansiering genom låneunderstöd pa rätt sätt och i rätt tid till särskilt
obemedlade husägare;
åtgärder icke blott till lagens kungörande för intresserade uti orterna utan
ock för inspekterande av lagens verkningar samt beredande av hjälp även för
det enskilda initiativet i större utsträckning än nu äger rum; och
rätt jämväl till enskilt initiativ i lagens syfte, utsträckt i hela dess vidd till
sådana samhällen med sammanträngd befolkning, där för närvarande huvudsakligen
endast allmänt initiativ enligt allmänna expropriationslagen får ifrågakomma.
Till stöd för dessa yrkanden har i motionen anförts:
»En lika ofrånkomlig som förbisedd sak är också lagens finansiering ^till
förmån för de ovan omnämnda obemedlade husägarna. Låneunderstöd måste
även här liksom i så många andra fall stå till buds på rimliga villkor och på
den tid de behövas. Regeringens proposition underlåter nu liksom förut att
ägna någon tanke åt denna angelägenhet, oaktat erinringar upprepade gånger
framställts i riksdagen och även inom jordkommissionen.
Det omnämnes i propositionen, att i sammanhang med lagens utfärdande
komma att tagas i övervägande de åtgärder, som kunna erfordras för att lagen
skall på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna.
Såsom förut erinrats kan detta dock icke anses tillfyllest. Även om det
allmänna ej erbjuder sig att såsom målsman för husägaren föra dennes talan
i dess helhet, måste någon hjälpreda finnas även för det enskilda initiativet. En
ansats därtill föreligger redan nu, men det är obestridligt, att denna hjälp
saknar i hög grad effektivitet. Därtill fordras även ett inspekterande av ifrågavarande
jordreforms verkningar.
Det är bekant, att allmänna expropriationslagens motsvarande stadganaen
för samhällen med sammanträngd befolkning knappast fått någon tillämpning.
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Utskotte t.
Det allmänna, initiativet uteblir. Majoriteterna inom en kommun eller municipalsamhälle
kunna ej förmås att taga initiativ. Kronans rätt därtill är icke på
något som helst sätt organiserad i saknad förmodligen av intresse därför hos
vederbörande. Detta störa spektakel i lagstiftningsväg får fortgå, och oaktat
upprepade erinringar därom inom riksdagen, i petitioner till regeringen och även
inom jordkommissionen har det hitintills ej funnits möjlighet att kunna förmå
någon vederbörande att ens låtsas om saken.
De båda lagarna äro så skrivna, att det enskilda initiativet kan numera
gorå sig gällande i vissa fall även inom den allmänna expropriationslagens
verksamhetsområde. Husägare med ekonomiska resurser lära även börjat taga
initiativ i vissa fall i brist på ingripande från det allmänna. Denna utväg bör
vidgas genom att låta jämväl ensittarlagen få fullt gälla på alla områden, liksom
ovan föreslagits, att sa skall ske även med det allmännas möjlighet till ett
ingripande. Det allmänna och enskilda initiativet böra, synes mig, båda få
gorå sig gällande i hela riket, oavsett om det gäller landsbygden eller trängre
bebyggda samhällen.»
Beträffande yrkandet om förslag till lagens finansiering vill utskottet framhålla,
att nyttjanderättsliavarna genom inlösen av den mark, därå deras boningshus
äro belägna, beredas den väsentliga förmånen att kunna erhålla inteckningslån
i lägenheterna. Såsom redan förut berörts, står också möjligheten
öppen att erhålla egnahemslån för förvärvande av sådana lägenheter,
varoin här är fråga. Någon större svårighet för nyttjanderättshavarna att genom
lån anskaffa den i allmänhet till beloppet ej avsevärda löseskillingen för
marken torde fördenskull i regel ej möta.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1925 har departementschefen
framhållit, att i sammanhang med lagens utfärdande skulle tagas
under övervägande de åtgärder, som kunde erfordras för att lagen skulle på
ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna. Enligt
utskottets förmenande ligger det vikt uppå, att icke blott ifrågavarande
lags förhandenvaro utan ock dess innehåll på ett effektivt sätt bringas till
allmänhetens kännedom. Sålunda synes önskligt, att en lättfattlig framställning
av huvudgrunderna i lagen utarbetas och att det på lämpligt sätt avgiftsfiitt
beredes spridning åt densamma ute i orterna. Några särskilda åtgärder
för inspekterande av lagens verkningar eller beredande av hjälp för det enskilda
initiativet i vidare utsträckning än, enligt vad utskottet ovan under 5 § framhållit,
från det allmännas sida redan äger rum, synas utskottet däremot icke
vara av behovet påkallade.
Statsmakternas syfte att för ägare till boningshus å annans mark möjliggöra
att ernå trygghet i besittningen av deras hem har kommit till uttryck ej blott
i nu förevarande lag utan ock i lagen den 12 maj 1917 om expropriation
(1 § 7, samt 99 101 §§). Medan enligt den förra lagen initiativet till lös
ningsförfarandet
lagts helt i nyttjanderättshavarens egen hand, förutsätter åter
expropriationslagen, att samma förfarande igångsättes enbart av kronan eller
vederbörande kommun eller municipalsamhälle. Eörutsättningarna för att ett
lösningsförfarande skall få äga rum äro i båda lagstiftningarna väsentligen
olika. Då det emellertid med hänsyn till gemensamheten i syftemålen för de
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
45
båda lagstiftningarna föreligger ett nära samband dem emellan, uttalade utskottet
i sitt utlåtande nr 22 till 1922 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ensittarlag, att utskottet förutsatte, att vid den förnyade
behandling av frågan om revision av 1920 års lag, varom utskottet hemställde,
nödig uppmärksamhet jämväl skulle komma att ägnas frågan om möjligt
åvägabringande av större överensstämmelse emellan ifrågavarande lagstiftningar.
Utskottet anförde vidare i nu förevarande hänseende:
»Enligt vad utskottet erfarit torde under expropriationslagens hittillsvarande
mer än fyraåriga tillämpning ej i något enda fall lösningsförfarande jämlikt
lagens hithörande bestämmelser hava kommit till stånd. Då sålunda sagda bestämmelser
ej visat sig ägnade att förverkliga det ändamål, som vid deras tillkomst
åsyftats, eller att för ägare av hus å ofri grund inom ort med större
sammanträngd befolkning möjliggöra ernående av tryggad besittning till den
mark, varå husen uppförts, anser utskottet det böra tagas under övervägande,
huruvida och i° vilka avseenden åtgärder må kunna vidtagas för att expropriationslagens
ifrågavarande bestämmelser skulle kunna vinna den med dem åsyftade
tillämpning. Utskottet hemställer fördenskull, att riksdagen måtte till
Kungl. Maj :t avlåta en skrivelse med framställning i berörda syfte.»
Utskottets hemställan vann i berörda del icke riksdagens bifall.
I sitt utlåtande nr 34 till 1924 års riksdag upptog utskottet ånyo denna
fråga. Sedan utskottet redogjort för sitt förut nämnda yttrande nr 22 vid
1922 års riksdag, anförde utskottet, att en överarbetning av de båda lagarna
i det syfte, för vilket utskottet år 1922 uttalat sig, syntes utskottet lämpligen
böra utgå från Kungl. Maj:t.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1925 har departementschefen
framhållit, att han vid den nu ifrågavarande revisionen av ensittarlagen
jämväl tagit under övervägande vad inom riksdagen framhållits angående
behovet av ändring i gällande bestämmelser angående expropriation av mark
för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden. Denna fråga hade emellertid synts
lämpligast böra upptagas i samband med fråga om vissa andra jämkningar i
expropriationslagen. De ändringar, som i följd härav möjligen kunde komma
att erfordras i ensittarlagen, kunde lämpligen företagas samtidigt med de
ändringar i denna lag, som nödvändiggjordes av den nya jorddelningslagstiftningen.
Enligt vad utskottet inhämtat hava förarbeten inom justitiedepartementet numera
vidtagits för övervägande av erforderliga ändringar i expropriationslagen;
och förutsätter utskottet för visst, att de synpunkter, som av herr Lindhagen
i motionen I: 252 i nu förevarande hänseende framförts, därvid komma att vinna
behörigt beaktande även utan att riksdagen därom gör någon särskild framställning
till Kungl. Maj :t.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag
icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte för
sin del antaga följande förslag till
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
l:o) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innebar annan
tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar
tillösa sig marken under förutsättning:
dels att marken är upplåten för nyttjanderättsliavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i
följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan
än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om
nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;
dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;
och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.
Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående
stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make, bröstarvinge
eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan
efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,
där ej annorlunda är särskilt stadgat.
Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad
i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant fall
å innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
2 §•
Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs,
jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än
ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter
leder till sådan påföljd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
47
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ej heller äger lösningsrätt ruin, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara
nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken
i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra
olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.
3 §.
Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader
skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet
skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan
verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.
Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen
för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet
sålunda tillkommer jordägaren.
4 §.
Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.
5 §.
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken
med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren
enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på
ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning
nedan stadgas; dock må fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, ej
prövas i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.
Ansökan om lantmäteriförrättning Ansökan om lantmäteriförrättning
skall ingivas till Konungens befall- skall ingivas till Konungens befall
-
ningshavande .senast den dag, då, frånsett
vad i sista stycket av denna paragraf
stadgas, nyttjanderättshavaren är
skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
under de sista etthundraåttio
dagarna före sagda dag
av jordägaren tillspord, huruvida han
vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid
ningshavande .senast den dag, då, frånsett
vad i sista stycket av denna paragraf
stadgas, nyttjanderättshavaren är
skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
under de sista etthundraåttio
dagarna före sagda dag
av jordägaren tillspord, huruvida han
vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
äventyr av lösningsrättens förlust,
skyldig att inom nittio dagar efter det
lian tillspordes söka förrättning. Yad
nu är stadgat utgör dock ej hinder för
att i fall, som i 1 § andra stycket sägs,
avliden nyttjanderättshavares efterlevande
må göra ansökan om förrättning
inom nittio dagar från dödsfallet.
äventyr av lösningsrättens förlust,
skyldig att inom nittio dagar efter det
han tillspordes söka förrättning. Vad
nu är stadgat utgör ej hinder för att
i fall, som i 1 § andra stycket .sägs,
avliden nyttjanderättshavares efterlevande
må göra ansökan om förrättning
inom nittio dagar från dödsfallet.
Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.
Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å
den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.
Ej heller må i fall, som avses i 1 § andra stycket, förpliktande att avflytta
meddelas inom den -tid ansökan om förrättning enligt andra stycket här ovan
kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderä.ttshavaren
sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning
med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid
förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän i den ordning i 16 §
finnes för där avsedda fall stadgad.
6 §.
Har ansökan ingivits, såsom i 5 § sägs, och är ej uppenbart, att lösningsrätt
icke kan äga rum, förordne Konungens befallningshavande lantmätare att med
biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf avses.
Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket
skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall
vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan
gälla om den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på grund av
tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.
Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton
dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan
för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom
orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss
är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
49
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev
enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren
är stadgat.
7 §•
Konungens befallningshavande göre hos domaren på landet eller hos rätten
i stad anmälan om förordnande av lantmätare. Förordnandet skall antecknas
i inteckningsprotokollet på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings-
eller fastighetsboken.
8 §.
Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att
vid första sammanträdet under förrättningen antingen med lagakraftägande
utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts
icke förefinnas, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i
sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag. Säger
han, att han ej kunnat till den tid skaffa bevis, att talan är anhängig, eller
att stämning, som given är, ännu ej hunnit delgivas, förelägge förrättningsmännen
honom viss skälig tid att fullgöra vad i första punkten sägs; och vile
emellertid förrättningen.
Jordägaren och nyttjanderättshavaren äga överenskomma om jämkning av
gränserna för det område, som skall lösas.
Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda
bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och
äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som
härav kan föranledas.
Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som
icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.
Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,
att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning
över områdets storlek, läge och gränser; .skolande berörda beskrivning intagas
i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare
upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.
9 §•
Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta
säga.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 25 käft. (Nr SO•)
4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.
10 §.
Förrättningen skall avslutas med
tillkännagivande, vad rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, har att
enligt 11 § fullgöra för att fullfölja
talan mot förrättningen ävensom vad
enligt 12 § åligger nyttjanderättshavaren.
Avskrift av det vid förrättningen
förda protokollet skall vid förrättningens
avslutande eller ock å därvid
bestämd dag inom trettio dagar efter
förrättningen överlämnas till någon i
orten boende person, som av rättsägarna
utses att den mottaga; skolande avskriften
vara hos honom tillgänglig
för envar, som åstundar att den granska
eller avskriva.
Förrättningen skall avslutas med
tillkännagivande, vad rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, har att
enligt 11 § fullgöra för att fullfölja
talan mot förrättningen ävensom vad
nyttjanderättshavaren enligt 12 § eller
16 § har att iakttaga. Avskrift
av det vid förrättningen förda protokollet
skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag
inom trettio dagar efter förrättningen
överlämnas till någon i orten boende
person, som av rättsägarna utses att
den mottaga; skolande avskriften vara
hos honom tillgänglig för envar, som
åstundar att den granska eller avskriva.
11 §•
År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad
enligt vad i 10 § sägs.
Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande
av nyttjanderättshavarens anspråk.
12 §.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.
Konungens befallningshavande äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd
av högst nittio dagar med nedsättningen.
Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,
beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom
karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Öl
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Löseskillingen skall av Konungens befallningsliavande ofördröjligen insättas i
bankinrättning för att där innestå mot ränta.
13 §.
Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskild fastighet, skall i den ordning
i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
må meddelas.
Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari området
ingår, innehaves såsom fideikommiss.
Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit
laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten.
Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkom st eller
annan förmån, varom i 6 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande
från intecknad gäld är särskilt stadgat.
14 §.
Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens befallningshavande
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är
berättigad.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista
stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde
för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet
genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut
med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller
annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i
allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess förordnande
meddelats, huru därmed skall förfaras.
Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren på landet
eller hos rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden.
15 §.
Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.
16 §.
Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs,
bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag:)
därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjande^ •
rättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,
därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom
ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs, i den mån
denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe
jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Kan överenskommelse
ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring
skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om
valet av den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad,
där fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.
17 §.
Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat,
som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid
efter nyttjanderättens upphörande, och har på grund av stadgande i 5 § sista
stycket skyldighet att avträda marken ännu ej inträtt vid den tid, då nyttjanderätten
upphör, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas
från den dag, då marken skall avträdas.
18 §.
I fråga om förrättning, varom i 5 § förmäles, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Fullföljes talan mot förrättningen, skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan
över avslutat laga skifte är stadgat.
Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
erfordras samt må meddelas, ankommer å landet på Konungens befallningshavande,
i Stockholm på överståthållarämbetet och i annan stad på magistraten.
Tillkommer enligt vad nu sagts prövningen magistrat, åligger det Konungens
befallningshavande att, då löseskillingen blivit nedsatt, underrätta magistraten
samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar, varom i 12 § förmäles.
Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse med
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
53
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
delas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. G och 8 §§
i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall,
såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn!
År fråga om annat område än i föregående stycke sägs, skall, utan hinder
därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits,
fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om
jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore
området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt
tillstånd erfordras, sådant vore sökt.
Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall
anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren
på landet eller till rätten i stad ävensom, där beslutet meddelats av magistrat,
till Konungens befallningshavande.
19 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall
upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,
varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september
1925, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande,
som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått till
ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag
givna regler och med där stadgad verkan.
Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgande i 5 §
sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit
å område, varom i denna lag förmäles.
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
2:o) Lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
20 juni 1924 (nr 387), skall i nedan intagen del erhålla följande ändrade lydelse:
Ej heller skola — — — eller att egendom, som gemensamt med annan häftar
för inteckning, återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller
helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta
---andra stycket sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.
B) att motionerna I: 252 och 253 samt II: 383 och 384, i den
mån desamma icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 15 maj 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens och Tjällgren, fröken
Hesselgren samt herrar Lindhagen*, Martin Svensson och Franzén;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Svensson i
Skönsberg, Andersson i Rasjön*, Lindgren i Dingelvik, Anderson i Storegården
och Pettersson i Hällbacken.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr, SO.
55
Reservationer:
A) vidkommande lagförslagen i deras helhet:
1) av herrar Martin Svensson och Anderson i Storegården, vilka anfört:
»Utan att vilja ingå på något ställningstagande till de rättsprinciper, som
ligga till grund för den s. k. ensittarlagen, vilja vi ej bestrida, att lagen i sin
nuvarande avfattning kan vara i behov av att i några avseenden förändras, men
då den nu av Kungl. Maj:t framlagda propositionen enligt vår uppfattning
i alltför hög grad lämnat jordägarens rätt och intressen utan avseende och
då vi fasthålla vid, att de synpunkter, som framförts i den av herr Ros avgivna
motionen 11:384, bort vinna beaktande, få vi hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen
bifallas.»
2) av herrar Linder, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hällbacken beträffande vissa delar av utskottets motivering
angående lagförslagen.
B) vidkommande förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område:
Vid 1 §.
Första stycket.
1) av herr Hage, vilken, med instämmande av herr Magnusson i Kalmar, anfört:
»Den
formulering, .som utskottet föreslagit med avseende på denna paragraf,
giver under vissa förutsättningar möjlighet för innehavare av villa, som
endast användes under sommaren för nöje och rekreation, att få tvångsvis mot
jordägarens bestridande lösa tomten. Då en sådan användning av lagen ej
kan anses stå i överensstämmelse med lagens hela anda och mening, kan det
finnas anledning, trots att den nu gällande lagen även giver en dylik rätt, att
på denna punkt utforma paragrafen efter mönster av det förslag, som framlagts
av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande angående beredande av
vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen
att förvärva av dem brukade jordområden, i vilket förslag betonas, att innehavet
av bostad, som konstituerar rätt till lösande av jorden, skall vara avsett
för stadigvarande behov. Det hemställes alltså,
att första stycket av 1 § erhåller följande ändrade lydelse
:
Den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål
innehar annan tillhörig mark samt därå äger bonings
-
56
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
hus, som lämnar nöjaktig, för stadigvarande användning avsedd
bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den
ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
etc.»
2) av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:
»Under åberopande av vad lagråden 1922 och 1925 samt herr Ros i sin
motion anfört, anse vi, att tidsrymden av 20 år bort bibehållas.
På grund härav hemställes,
att 1 § första stycket erhåller följande ändrade lydelse:
Den, .som------förutsättning:
dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid
eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt
göres, mer än tjugu år i följd innehafts av annan än
ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren,
tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal
om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tjugu
år;
dels att nyttjanderättshavare-----—- byggnader.»
___
3) av herr Lindhagen, som anfört
a) vid första förutsättningen:
»Det har nu liksom tidigare av mig påkallats, att kravet på en viss upplåtelsetid,
nu nedsatt till tio år, utgår (motiv sid. 14).
Utskottet medgiver, att bestämmelsen ej har någon större betydenhet. Då
lagen ej får avse byggnader, uppförda efter den 1 januari 1919, så äro också
de tio åren snart förflutna. Bibehållandet synes ock äventyrligt för många
husägare på grund av innehållet i 2 § första styckets senare del. Utskottet
vill dock hava stadgandet kvar ur principiell .synpunkt. Då jag däremot anser
det vara principlöst, hemställes,
att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket stadgandet
om de tio åren (»dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens
livstid — ■—- tio år») utgår.»
b) vid andra förutsättningen:
Det hemställes (motiv sid. 18 och motionen 252 punkt 2), i konsekvens dessutom
med vad som ovan föreslagits om uppgivandet av kravet på viss upplåtelsetid
:
att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket »den 1
januari 1919» utbytes mot »den 1 januari 1925».
c) vid tredje förutsättningen:
»Det hemställes (motiv sid. 19)
att riksdagen måtte besluta, att i 1 § första stycket den sista
förutsättningen (»och dels —--byggnader») utgår.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
57
Sista stycket.
av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:
»Såsom vi komma att här nedan under 8 § närmare utveckla, hava vi ansett,
att de av nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare verkställda
jordförbättringarna icke må beräknas till högre värde än den för arbetets
utförande nödiga kostnaden. I överensstämmelse härmed har en omredigering
gjorts av sista stycket av förevarande paragraf.
På grund härav hemställes,
att 1 § sista stycket erhåller följande ändrade lydelse:
Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall
avdrag göras för värdet av förbättring, vilken marken vunnit
genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående
nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt
å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Avdrag,
som nu sagts, må dock ej överstiga den för arbetets utförande
nödiga kostnad.»
Vid 2 §.
Första stycket.
1) av herrar greve Spens och Öberg, vilka, med hänsyn till vad de vid 1 §
första stycket hemställt, yrkat,
att första stycket i förevarande paragraf måtte erhålla denna
ändrade lydelse:
Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan
om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall,
som i 1 § tredje stycket sägs, jordägaren, innan marken mer än
tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens
skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till
sådan påföljd.
2) av herr Lindhagen,
a) som anfört:
»Det vidhålles, att det ofta, kanske oftast, blir en för sträng påföljd att förlora
lösningsrätten, därför att nyttjanderätten ansetts förverkad. Viss del av
utskottets motivering i denna del kan med fog göras till föremål för erinran.
Granskning av motiveringen liksom en omtänksam formulering av förenämnda
hänsyn är utesluten på grund av talmanskonferensens beslut om riksdagsarbetets
forcering.
Då rätten står på spel i större omfattning genom bestämmelsens bibehållande
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
än genom dess uteslutande, återstår i brist på rimlig reservationstid ingen annan
utväg än en hemställan,
att bestämmelsen i 2 § första stycket om att lösningsrätt ej
äger rum, därest nyttjanderätten är förverkad, utgår.»
b) som, under hänvisning till vad han vid 1 § första stycket första förutsättningen
anfört, hemställt,
att orden »eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs, jordägaren,
innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än
ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd,
som därefter leder till sådan påföljd» utgår.
Andra stycket.
1) av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:
»Av skäl, som herr Ros i sin motion närmare utvecklat, anse vi, att det
till lösning ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus,
tomtplats eller trädgård är eu omständighet, som under alla förhållanden bör
utgöra hinder för lösningsrätt. Emellertid synas oss nuvarande lags bestämmelser
i detta hänseende väl stränga. Den däri stadgade avståndsgränsen torde
sålunda lämpligen kunna sänkas till 100 meter. I anslutning härtill få vi
hemställa,
att andra stycket i förevarande paragraf erhåller följande
lydelse:
Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståndet av den till
lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet. Såsom sådan olägenhet skall anses, att jordägaren
å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den Hd, då
ansökan om utövande av lösningsrätt göres, fortfarande äger
boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än
etthundra meter från den till lösning ifrågasatta marken. Kan
olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss
del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens
boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt.
Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som
prövas hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.
»
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
59
2) av herr T fall gr en, som: ansett,
att andra stycket av 2 § bort erhålla den lydelse, som innefattas i den av
herrar greve Spens och Öberg avgivna reservationen.
3) av herr Lindhagen, som
a) av skäl, som av honom anförts i reservation till jordkommissionens betänkande
år 1921 (sid. 26) samt i motionen 1:252 punkt 5), och på sätt
i 1922 års proposition föreslogs, hemställt,
att uti andra stycket av 2 § orden »avsevärd olägenhet»
måtte utbytas mot orden »synnerlig olägenhet».
b) under hänvisning till motiv sid. 27 hemställt,
att till 2 § tillägges ett tredje stycke av följande innehåll:
»Anses lösningsrätt ej kunna äga rum av skäl, ovan i andra
stycket sägs, äger husägaren, om han så önskar, rätt att få
flytta sina hus till annan tomt på jordägarens område, vars
avstående ej kan anses bereda jordägaren avsevärd olägenhet.
För denna tomt skall då i stället utgivas lösen.»
c) beträffande utskottets motivering anfört: »Utskottets motivering sär
skilt
beträffande tolkningen av uttrycket »avsevärd olägenhet» synes mig vara
omtvistlig och äventyrlig. Då talmanskonferensen krävt riksdagsarbetets
forcering utan hänsyn till arbetets sorgfälliga utförande, har jag i brist på
rimlig reservationstid blivit urståndsatt att, såsom vederbort, inlåta mig pa
en närmare granskning av denna motivering.
4) av herr Andersson i Rasjön.
Vid 3 §.
av greve Spens, som anfört:
»Då den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar en avvikelse från eljest
gällande principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna
avtal giver andra rättsverkningar än därmed avsetts, har jag inom utskottet
uttalat mig mot stadgandena i denna paragraf, men då min mening
härutinnan ej fått större anslutning inom utskottet och lagtekniska svårigheter
mött mot införande i det föreliggande lagförslaget av den nu gällande bestämmelsen,
att lösningsrätt för nyttjanderättshavare icke äger rum, om de honom
tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren,
har jag avstått från att därom göra yrkande.»
Vid 8 §.
av herrar greve Spens och Öberg, vilka anfört:
»Mot den i fjärde stycket vidtagna lagändringen synas starka betänkligheter
möta. Det pågår för närvarande inom justitiedepartementet av riksdagen år
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
1924 begärd utredning angående lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer
och brukare av annans jord större trygghet och jämväl i övrigt förbättrad
ställning i arrendeförhållandet. I enlighet med vad i utskottets utlåtande
nr 36 år 1924, vilket ligger till grund för riksdagens hemställan i ämnet, uttalats,
torde vid denna utredning jämväl komma att tagas under övervägande, i
vad mån en utvidgning av den rätt till ersättning för jordförbättringar, som nu
inrymmes i allmänna arrendelagen, åtminstone för vissa grupper av arrendatorer,
bör och kan ske. Huruvida man härvid kan komma att frångå, den princip
angående beräkningen av den arrendatorn tillkommande ersättningen för jordförbättringar,
vilken nu innehålles i den norrländska arrendelagen och 1920 års ensittarlag,
torde ännu vara ovisst. I sitt förut nämnda utlåtande till 1924 års
riksdag hade utskottet uttalat, att vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn
borde tagas till den avkomst, som arrendatorn utan motsvarande förhöjning
av legan åtnjutit av förbättringen under arrendetiden. Då det icke kan vara
vare sig lämpligt eller befogat att i nu ifrågavarande hänseende hava andra
regler i ensittarlagen än som gälla för arrende i allmänhet, hava vi icke ansett
oss kunna för närvarande tillstyrka den ändring av gällande lag, som förslaget
innebär. Vi hava därför till fjärde stycket av paragrafen fogat ett tillägg
av innehåll, att förbättring, varom nu är fråga, icke må beräknas till högre
värde än den för arbetets utförande nödiga kostnad.
På grund härav hemställa vi,
att paragrafen erhåller följande ändrade lydelse:
Vill jordägaren----— härav kan föranledas.
Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för
värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren
skall tillgodoräknas värdet av dylik förbättring
å sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån
förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet. Förbättring må ej beräknas till
högre värde än den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Det åligger — — —--r ej erforderligt.»
Vid 12 §.
av herrar greve Spens, Tjällgren och Öberg, vilka under åberopande av vad
lagråden åren 1922 och 1925 anfört, hemställt,
att sista punkten i första stycket måtte utgå.
Vid 16 §.
av herrar greve Spens och Öberg, som anfört :
a) »På grund av vad lagrådet 1925 anfört anse vi, att första stycket bör
omredigeras sålunda, att lösningsskyldighet, som där omförmäles, inträder
endast för de fall, att nyttjanderättshavarens lösningsanspråk framställts
Andra lagutskottets utlåtande Nr, SO.
61
inom de sista etthundraåttio dagarna före den dag, då, frånsett vad i 5 § sista
stycket stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig att avträda marken. ,Vi
hemställa därför,
att första stycket i 16 § erhåller denna ändrade lydelse:
Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 §
andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk
att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej
att äga rum, vare jordägaren, därest ansökan om lantmäteriförrättning
enligt 5 § ingivits inom de sista etthundraåttio dagarna
före den dag, då, frånsett vad i nämnda paragraf sista
stycket stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken,
pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens
byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet
annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom
ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket
sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det
med upplåtelsen avsedda ändamålet.»
b) »Av skäl, som under 8 § närmare angivits, hemställa vi,
att till första stycket fogas följande tillägg: »Sådan för
bättring
må dock ej beräknas till högre värde än den för arbetets
utförande nödiga kostnad.»
Vid 19 §.
av herr Lindhagen, som anfört:
»I olikhet med vad jordkommissionen och 1922 års regeringsproposition föreslagit
avskär propositionen från lagens tillämpning område, som ingår i fastställd
stadsplan. Enligt kommissionens uppfattning kunde inga vägande juridiska
betänkligheter anföras för att på sådan mark beröva husägaren tillfälle
att genom ensittarlagens mellankomst bevara sitt hem. Det förekommer på
städernas utmark, säkerligen i ganska omfattande utsträckning, att på egendomar
tillhörande enskilde sitta personer med egna hus på den enskilda jordägarens
grund. Ofta måste nya stadsplaner utläggas på sådana områden och
en sådan utveckling fortgår oavlåtligt exempelvis på Stockholms stads områden.
Där finnes väl ingen rimlig anledning att genom en sådan åtgärd, avsedd för
andra ändamål, beröva husägaren rätt att kunna behålla sitt hem även inom
stadsplanen. Om den mark, på vilken huset står, tillhör den store jordägaren
eller husägaren, medför intet inflytande på stadsplanens tillkomst och dess
fullföljande.
Utskottet anser, att det, för övrigt sedan länge, pågående utredningsarbetet
om vissa ändringar i stadsplanelagstiftningen måste för närvarande lägga särskilda
hinder för iakttagande av ensittarnas på stadsplaneområden behöriga anspråk.
Detta är, så vitt jag förstår, juridiska spökmålningar på fri hand utan
62
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
något fog. Denna revision kan och får lika litet som gällande stadsplanelag,
korsa ensittarlagens, för stadsplanelagstiftningen ovidkommande uppgifter.
Det hemställes alltså,
att riksdagen i väsentlig anslutning till jordkommissionens
och 1922 års propositions formulering ville besluta, att 19 §
skall hava följande lydelse:
»1. Vad i denna lag stadgas äger ej tillämpning beträffande
mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle.
2. Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall,
utöver vad sagda § stadgar, följande gälla.
Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens
boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten
av den tomt, varå det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt
bebyggande av tomten.
Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt
rum endast till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus
är beläget.
Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott
del av tomt, äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen
utgör mer än hälften av vad jordägaren äger i tomten
samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd; och skall
i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.
Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört i tomtgräns,
skall lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse
den tomt, vara största delen av boningshuset är beläget; och
vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom skulle medföraoskälig
kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset
helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset
kvar å den del av den andra tomten, varå detsamma uppförts,
intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,
jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han
icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och
lösen bestämmas vid förrättning, som i 5 § sägs.
Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande
det tomtområde, där den tomt, vartill lösningsrätt göres
gällande, är belägen, skall förrättning, som i 5 § .sägs, vila, intill
dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.»
C) Skrivelseförslag.
1) av herr Hage, som anfört:
»Uti förevarande lagstiftningsärende torde frågan om de s. k. förverkandeskälen
intaga en särställning. Det synes å ena sidan, såsom motionärerna gjort
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
G3
gällande, icke alltid vara rättvist, att ett förverkande av nyttjanderätten ofrånkomligen
skall medföra lösningsrättens förlust. Såsom särskilt i motionen I: 253
framhållits, torde ur rent teoretisk synpunkt befogade invändningar kunna göras
däremot, att ifrågavarande särskilda skäl för förverkande av nyttjanderätt även
må kunna utan vidare utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att lösa även
i de fall, där de grundläggande förutsättningarna för lösningsrätten äro för
handen. Det är i själva verket uppenbart, att vissa av förverkandeskälen äro
av sådan beskaffenhet, att de skäligen icke böra utgöra hinder för lösningsrättens
utövande.
!Å andra sidan kan det icke bestridas, att, såsom utskottet ock framhållit,
vissa andra av förverkandeskälen uppenbarligen beteckna sådana förhållanden,
som ur jordägarens synpunkt torde böra utesluta lösningsrätten. Beträffande
ytterligare andra av dessa skäl torde tvekan kunna råda, huruvida de i förhållande
till lösningsrätten äro att betrakta såsom tillhörande den ena eller den
andra här omförmälda gruppen av förverkandeskäl.
I själva verket är det helt naturligt, att dessa förverkandeskäl, vilka uppställts
med hänsyn till förhållandet emellan ägare och nyttjanderättshavare, icke
skola befinnas motsvara just de skäl, vilka kunde utöver brister, som hänföra
sig till ensittarlagens grundläggande principer, tänkas uppställda såsom hinder
för lösningsrätten. Utskottet har ock med rätta framhållit, att en granskning
av de olika omständigheter, som enligt gällande arrendelagar utgöra förverkandeskäl,
torde giva vid handen, att någon uppdelning av dessa i nu förevarande
hänseende näppeligen låter sig göra.
Utgår man emellertid från att ett bibehållande av samtliga förverkandeskäl
såsom hinder för lösningsrätt torde komma att föranleda trakasserier eller obehöriga
svårigheter från jordägares sida — och erfarenheten synes icke jäva riktigheten
av ett sådant antagande — lärer det icke vara tillfredsställande att
låta bero vid de svårigheter, som enligt vad ovan anförts förefinnas för en uppdelning
av förverkandeskälen. Den rätta vägen synes för sådant fall vara att
en särskild utredning sker rörande vilka omständigheter av motsvarande art,
som kunde anses böra i ensittarlagen uppställas såsom hinder för lösningsrättens
utövande.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition samt
motionerna I: 252 och 253 måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning i vilka fall, motsvarande de s. k.
förverkandeskälen i gällande nyttjanderättslag, lösningsrätt
ej borde äga rum samt för riksdagen framlägga det förslag
till ändring uti förevarande lagstiftning, vartill utredningen
kunde giva anledning.»
2) av herr Lindhagen, som anfört:
a) »Beträffande förutsättningen för lösningsrätt, att boningshuset skall tillhöra
nyttjanderättshavaren, har av mig liksom vid tidigare tillfällen krävts, att
64
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
rätt till lösen finge äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon
större eller mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt
(sid. 7). Detta innebär icke, såsom utskottet ansett, ett avsteg från principen
utan enligt min mening tvärtom en av rimlighet och rättvisa påkallad fullföljd
av densamma.
Utskottet är ej övertygat, att detta krav är uppburet av »ett starkt levande
behov» och anser sannolikt, att det ej föreligger talrika fall. Det ligger tvärtom
nära till hands, att fallen för vårt land måste antagas ofta förekomma. När
en mer eller mindre medellös person nödgas lita till en dålig upplåtelse av tomt
för att bygga ett hem och anskaffa virke, så försöker han att få detta virke
för billigaste pris, nämligen från jordägarens närbelägna skog. Att behovet
är starkt och levande, där det förefinnes, ligger också i sakens natur och jag
har själv upplevat det genom besök i sådana stugor.
Förrättningsmännen böra i lag bemyndigas att skäligen bedöma även sådana
fall, om vilka nu är fråga. Därest jordägaren i något fall söker förekomma
den enklaste rättvisa genom att ej nöja sig med ersättning för vad han tillsläppt
utan söka med stöd av samäganderättslagen omintetgöra densamma, så kan det
ju icke hjälpas. I flertalet fall kommer han icke att göra det, ty så fördärvat
är icke ännu vårt folk.
Utskottets hänvisning till att lagen kan bli tillämplig, där det kan ledas i
bevis, att ett förstucket pantavtal för lämnat virke m. m. föreligger, innefattar
icke hänvisning till någon realitet. För det första har väl aldrig eller sällan
gjorts något sådant pantavtal, såsom man lätt kan förstå. Och för det andra
kan en sådan juridisk finess, som ovan sägs, knappast klaras av de juridiskt
oerfarna förrättningsmännen.
Utskottet har emellertid på känn, att det möjligen skulle kunna, visas, att sådana
fall, som nu sägs, kunde föreligga i större omfattning, och då först, menar
utskottet, bör saken tagas i övervägande. Denna uppfattning är enligt min
mening för det första föga mänsklig. Rättvisa bör vederfaras individerna, vare
sig de äro en, flera eller många, annars är staten illa styrd. För det andra bör
väl riksdagen då åtminstone uppfordra regeringen att göra denna nya, enligt
min uppfattning onödiga utredning och icke överlämna den åt en slump, som
betyder detsamma som ett för sent för dem det vederbör.
Förevarande och övriga av mig reservationsvis framförda yrkanden bygga på
den uppfattningen, att när nu denna lag skall genomgående slutligt revideras,
så bör man också med samvetsgrannhet se till, att alla uppenbara luckor och
förbiseenden i densamma bliva så gärna först som sist avhjälpta.
Saken är mycket lätt att med någon omtanke formulera redan nu och synes
därvid mitt utkast kunna lämpligen läggas till grund. I sakens nuvarande
läge återstår mig dock ej något annat än att låta den av utskottet dunkelt antydda
utredningen taga mandom och hemställes därför:
att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av en
sådan ändring i lagen, att rätt till lösen får äga rum även i de
fall, att jordägaren anses hava eller erhållit någon större eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
(>5
mindre del i huset såsom gottgörelse för tillsläppt virke m. m.
dylikt.»
b) »Utskottet bär avstyrkt medgivandet av initiativ från det allmännas sida
från att utföra och bevaka särskilt medellösa husägares talan samt förskottera
utgifterna (Motionens motiv sid. 31). Utskottet har särskilt ansett, att det
åberopade förslagsanslaget av 15,000 kronor och biträde av de redan nu förordnade
kommissionärerna i länsstyrelserna fylla behovet.
Anslagets obetydlighet i en så omfattande, hela riket vidkommande angelägenhet
ådagalägger mer än ord kunna uttrycka, huru liten uppmärksamhet ägnats
just denna sak och följaktligen även i tillämpning kommer att ägnas den.
Man invänder nu under hand, att det här gäller ett förslagsanslag, som kan
överskridas. Ett förslagsanslags belopp har dock väl någon betydelse såsom
en riktlinje, i vilken omfattning anslaget skäligen kan få överskridas. Uti motionen
talas det dessutom om, att även löseskillingen bör för medellösa förskotteras,
vilket sammanhänger med det nedan återkommande förslaget om
lånekredit.
Frånsett för övrigt det anslag och det biträde, som på ett säkerligen mycket
otillräckligt sätt skulle kunna vinnas, återstår dock att initiativets börda och
de myckna förhandlingarna för att komma fram till den i sista hand förespeglade
hjälpen äro lagda till stor del på personer, som icke mäkta detta initiativ. Min
långa erfarenhet har ådagalagt, att även sociala lagar tillrättaläggas företrädesvis
för de någorlunda bemedlade, under det att det möter oöverstigliga hinder
merendels för att uppbringa något intresse att stå bi personer med två tomma
händer.
Det har, som ovan sagts, i brist på rimlig reservations tid varit mig omöjligt
att framlägga en formulering av lagtexten och jag nödgas därför falla tillbaka
på en hemställan:
att riksdagen ville hos regeringen anhålla om övervägande
av ett sådant tillägg till lagen, att vid sidan av det enskilda
initiativet även medgives initiativ för det allmänna, representerat
av kronan ävensom vederbörande kommun och municipalsamhälle,
att såsom målsman utföra och bevaka särskilt medellösa
husägares talan samt vid behov förskottera utgifterna.»
c) »Beträffande förrättningsmännens varken vid lagens tillkomst eller sedermera
prövade kompetens har lagutskottet i själva verket fortfarande avböjt
varje allvarligare övervägande av denna fundamentala fråga för lagens tilllämpning
i dess anda (motionens motiv sid. 34, jämför jordkommissionens motiv
bl. a. å sid. 33).
Utskottet har till en början för att kunna komma till detta resultat låtit
förrättningens lantmäteritekniska uppgift i betydenhet överskugga den sociala,
vilken senare dock är den viktigaste. Det bör härvid särskilt erinras, att dessa
förrättningar, som endast avse utbrytning till läge och omfattning merendels
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. £ avd. £5 käft. (Nr SO.) 5
66
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
redan ostridigt avgränsade tomter, äro av en mycket enkel beskaffenhet. Lantmätarens
tekniska kompetens bör därför vara fullt tillräcklig utan att ytterligare
behöva förstärkas av skiftesgodemän. I samtliga sociala expropriationslagar,
till vilken ensittarlagen också är att räkna, bör väl de avgörande förrättningsmännen
inrymma kompetens både för den tekniska och den sociala
uppfattningen. Då nu lantmätaren icke utses med ledning av någon social
omtanke, så bör det vara så mycket viktigare, att en sådan hänsyn tages vid
utseendet av dennes båda bisittare.
Det lönar sig väl icke att bestrida, att skiftesgodemännen representera
jordägarintresset i orten, som just är den ena parten i nu förevarande angelägenhet.
Detta intresse är givetvis ej obenäget bland annat för höga jordpris
och måste känna sig mer solidariskt med jordägaren än husägaren. Om det
även här och var kan förekomma skiftesgodemän, som »inneha hemman under
nyttjanderätt», så äro därmed husägarna, som icke heller höra annat än
undantagsvis till nämnda kategori medborgare, därmed ej på något som helst
sätt verkningsfullt betjänta. Såsom jag inom utskottet omnämnde, har vid
ett tillfälle för åtskillig tid sedan även lantmäteristyrelsens två högsta
vederbörande fästat min uppmärksamhet på det nu berörda missförhållandet
och även verifierat detsamma med av dem kända exempel. Även
till mig hava framförts beklaganden över denna rättskipning i blindo, ett missförhållande,
som för övrigt ligger i sakens natur och därför bör vid en lagstiftning
förutses utan avvaktan av upplevelser, som måste komma att bestyrka
desamma.
Det är så mycket mer av förhållandena påkallat att vidtaga en ändring i
denna lagens skuggsida, som nästa instans eller ägodelningsrätterna utgöras,
utom av domhavanden, av en ännu mera ohöljd representation för jordägarnas
förklarliga intressen än skiftesgodemännen. Det är till och med föreskrivet,
att nämnda representation skall utses efter graderad skala, det förmedlade
mantalet, och sålunda mångenstädes äventyra att tillsättas uteslutande av de
stora jordägarna.
Av förenämnda hänsyn har även jordkommissionen i lagförslag om bildande
av nya jordbruk och frilösning av arrendejordbruk föreslagit en annan ordningför
förrättningsmännens utseende och tillika förordat, att samma ordning bör
gälla även för ensittarlagen. Kommissionen föreslog, att för alla dessa tre
fall skulle utses en avlösningsnämnd, som, där ej överenskommelse träffades om
valet, skulle bestå av en på visst sätt utsedd lantmätare samt dessutom av två
personer, som i viss ordning tillkallades av ordföranden ur en valkorporation,
tillkommen på följande föreslagna sätt:
»Kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman inom
varje kommun utse samtidigt med val av jordkommitté tillika tre högst fem
personer att vara ledamöter i avlösningsnämnd. Till ledamot kan ock utses ledamot
i jordkommitté.
Synnerlig vikt bör läggas därå, att till ordförande och valda ledamöter i avlösningsnämnd
utses allenast personer, män eller kvinnor, som äro kända för
självständighet, oväld och socialt intresse.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
67
Dessutom föreslogs bland annat en bestämmelse, att »förrättning, verkställd
av avlösningsnämnd, är att anses som laga lantmäteriförrättning».
I sakens nuvarande läge och då forceringen av riksdagsarbetet ej medgiver
andrum för en formulerings inflikande i lagförslaget, nödgas jag begränsa mig
till en hemställan:
att riksdagen, i anslutning till jordkommissionens hemställan,
ville hos regeringen begära ett övervägande om sådan förbättring
av ensittarlagen, att förrättningsmännen utses så att
de och särskilt ordförandens bisittare icke såsom nu gäller och
fortfarande föreslagits ensidigt representera jordägareintresset.
»
d) »att, om herr Lindhagens hemställan vid 19 § ej vunne riksdagens bifall,
hemställes
att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av
ensittarlagens tillämpning även på stadsplanelagda områden
och de lagbestämmelser, som kunna tjäna detta syfte.»
e) »Utskottet föreställer sig, att de mindre bemedlade lätteligen kunna anskaffa
erforderliga medel för tomtens betalning genom inteckningslån eller
egnahemslån. Frånsett det invecklade förfarandet att erhålla sådana lån genom
husägarens egna bemödanden, bör väl i varje fall icke förglömmas, att enligt
lagen skall löseskillingen nedsättas inom viss tid. Det kan förmodligen
antagas, att åtminstone i en myckenhet fall intecknings- eller egnahemslån ej
hinna efter föregången lagfart vederbörligen ordnas inom den sålunda bestämda
tiden.
Det finnes ej heller någon statistik över, vilka ensittare hitintills eller framdeles
ej kommit eller komma i tillfälle att begagna sig av författningen i
brist på medel att bestrida löseskillingen. En sådan statistik blir icke heller
någonsin verkställd och kan för övrigt icke ske. Under sådana förhållanden
bör statsmakten vara vidsynt och hava möjligheter till reds även för ett sådant
behov. Det hemställes därför
att riksdagen ville hos regeringen begära ett övervägande av
lagens finansiering i rätt tid och på överkomligt sätt särskilt
till förmån för obemedlade husägare.»
f) »Det synes enligt utskottets framställning nu omsider vara utsikt till ett
verksamt kungörande av lagen i orterna. Från detta krav i motionen kan jag
således tills vidare avstå.
Utskottet anser emellertid ett inspekterande av lagens verkningar icke heller
vara av behovet påkallat. Det har dock sörjts för att konsulenter och rättare,
avlönade av statsmedel, fara ikring för att inspektera och meddela vägledning
för småbrukare, och inspektioner äga i övrigt rum på mångahanda sätt. En
dylik i detta fall tillfällig inspektion behöves säkerligen också för övervakande
68
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
av ensittarlagens verkningar och för att samtidigt lämna ett mera överkomligt
och fruktbart rådgivande än det, som skriftväxlingsvis kan erhållas från landskanslierna.
Det hemställes alltså:
att riksdagen ville hos regeringen begära ett övervägande av
åtgärder för inspekterande av lagens verkningar och beredande
av omedelbara råd, särskilt åt mindre bemedlade, som önska
begagna sig av lagen.»
g) »Vad slutligen angår motionens yrkande om initiativ till lagens utsträckning
även till samhällen med sammanträngd befolkning, så synes, enligt vad
utskottet inhämtat, nu kunna omsider motses ett ofta påkallat övervägande av
den allmänna expropriationslagens fullständiga ineffektivitet för att förhjälpa
husägare i samhällen med sammanträngd befolkning att vinna betryggad besittning
av marken. Därmed får således motionären låta sig nöja, tillsvidare.»
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
251742
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1925:316 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rått i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttja s. 2 i texten