Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1925-05-21 · 51 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 47 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:33, Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1925 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag

till lag angående förbud i vissa fall för bolag och

förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 205, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga nedan omförmälda förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom; och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 264 av herr von Sneidern,

nr 280 av herrar Clemedtson, Nils Ant. Nilsson och Johan Bernhard Johansson,

nr 281 av herr Dahl,

nr 282 av herr Enhörning och

nr 283 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 431 av herrar Petersson i Lerbäcksbyn, Lindman, Olsson i Broberg,

Gustafsson i Älvsered, Bengtsson i Kullen, Olsson i Berg, Anderson i Storegården,

Alströmer, Larson i Tönnersa, Svedman, Jönsson i Boa, Anderson i Linköping,

Andrén, Persson i Falla, Hedin och Järte.

I motionen I: 264 har yrkats, att riksdagen vid eventuellt bifall till propositionen

måtte antaga det i denna först upptagna lagförslaget med av vederbörande

utskott formulerade ändringar i enlighet med i motionen gjorda påpekanden.

Till dessa återkommer utskottet i samband med behandlingen av de delar

av lagförslaget, till vilka berörda påpekanden hänföra sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 saml. 2 avd. 28 höft. (Nr 38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

I motionerna I: 280 och II: 431, vilka äro lika lydande, har hemställts, att

förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens bifall.

I motionen I: 281 har yrkats, att den lagstiftning, som med anledning av

ifrågavarande proposition kunde varda antagen av riksdagen, måtte erhålla giltighet

allenast för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorr lands,

Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län,

varjämte hemställts om vissa ändringar i det i propositionen först upptagna

lagförslaget. Till dessa återkommer utskottet vid detaljbehandlingen av ifrågavarande

lagförslag.

I motionen 1: 282 har hemställts om avslag å propositionen eller eventuellt

viss nedan närmare angiven ändring av det i propositionen först upptagna lagförslaget.

I motionen I: 283 slutligen har yrkats:

att riksdagen måtte besluta vissa i det följande närmare angivna ändringar

i 4 och 5 §§ av det i propositionen först upptagna lagförslaget,

att, därest 4 § första stycket tredje punkten av samma lagförslag bibehölles,

riksdagen måtte hos regeringen anhålla om åtgärders vidtagande och, i den mån

så för ändamålet erfordrades, förslags framläggande för riksdagen i syfte att

bereda möjlighet till förvärv även från bolag av mark för erforderlig arrondering

till förmån för kronoparker samt befolkningens behov av ordnad skogsskötsel

och i sistnämnda avseende således även till förmån för socken-, hä.radsoch

länsallmänningar,

att, för den händelse skogsmark finge förvärvas enligt 4 § första stycket av

förenämnda lagförslag, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till lagförslaget,

att förvärvet skulle hembjudas stat och kommun med företrädesrätt för den

senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock hänvändelse till regeringen

om åtgärder eller förslag i syfte att, på sätt skett i Norge, ur tillgängliga fonder

eller annorledes måtte beredas kommun lånekredit för övertagande av dylikt

förvärv och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för sådant

förvärv, samt

att, för den händelse det ej skulle medhinnas att vederbörligen överväga och

i lagtext formulera förenämnda yrkanden, riksdagen måtte besluta att med

avslag å propositionen begära nytt allsidigt genomtänkt förslag och att i avvaktan

därå lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk

förening att förvärva fast egendom skulle äga fortsatt giltighet ytterligare

ett år.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionen framlagda

lagförslagen ävensom för de i motionerna framställda yrkandena, tillåter

sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionens respektive motionernas innehåll.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

3

Förslaget till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom.

Deri snabba utvecklingen under slutet av förra århundradet av särskilt de

norrländska trävarubolagens fastighetsförvärv föranledde under 1890-talet upprepade

framställningar inom riksdagen om åtgärders vidtagande i syfte att till

den jordbrukande befolkningens skyddande begränsa möjligheterna för bolag

att underlägga sig jordbruksfastigheter. År 1901 enades riksdagens båda kamrar

om en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning, huruledes genom

lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas

och stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, ävensom

om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Sedan i anledning härav den s. k. Norrlandskommittén tillsatts, avgav denna

den 27 oktober 1904 sitt betänkande. I detta framhölls, hurusom gjorda undersökningar

givit vid handen, att trävaruindustriens jordförvärv i Norrland

och Dalarna redan år 1900 uppgått i areal till minst 5,394,837 hektar eller ett

område motsvarande 34,3 % av all den i enskild besittning varande jorden.

Av ifrågavarande jordinnehav hade mera än 1/3 förvärvats under åren 1885

—1900, därav huvudparten under den senare delen av perioden. Även efter

1900 hade bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor livlighet.

Åtminstone 12,000 bönder hade genom sågverksrörelsens jordförvärv

upphört att vara självägande. — Efter en ingående skildring av de ofördelaktiga

verkningarna, som bondejordens övergång i bolagshand medförde, förklarade

kommittén sig finna nödvändigt, att i lag förbjödes trävaruindustriens

idkare att förvärva den jord, som ansåges böra kvarstanna i bondebesittning.

I sådant syfte framlade kommittén ett förslag till lag angående förbud i

vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärva fast

egendom. Detta förslag förelädes i väsentligen oförändrat skick 190G års riksdag

och, sedan detsamma av riksdagen antagits, utfärdades den 4 maj 1906

ännu gällande lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom (den norrländska förbudslagen).

Genom denna lag infördes för bolag och ekonomiska föreningar förbud att

inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom

vissa delar av Kopparbergs län och vissa inom Hälsingland belägna socknar av

Gävleborgs län å landet fritt förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog.

Huru mycket skog på varje ort skall hänföras till stödskog bestämmes

detaljerat i lagen. Konungen äger dock på grund av särskilda omständigheter

medgiva tillstånd till förvärv av mark, som nu nämnts. Erhålles ej sådant

tillstånd, blir fånget ogillt. Tillstånd erfordras ej för förvärv av annan mark

än ovan omförmälts, ej heller för förvärv av fastighet, som äger sitt huvudsakliga

värde i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats

eller dylikt eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall,

fiske eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock beroende därav, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utsträckning

av den

norrländska

förbudslagens

giltighetsområde

och vidtagna

ändringar i

densamma.

förvärvaren inom viss tid efter fånget underställer detsamma vederbörande

länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen skall därvid tillse, att fastigheten är av

den beskaffenhet, att densamma ej inbegripes under förvärvsförbudet. Har

länsstyrelsen en gång förklarat fastighet vara av sådan beskaffenhet, gäller

detta även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav. Fastighet,

som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och sedermera

alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet

fritt förvärvas. Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv

auktion inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för vars förvärvande i

annan ordning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, som

inropat dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd.

Erhålles ej sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra fastigheten

inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit

från det auktionen vann laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagå^ och framgår

ej av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten är avyttrad,

förordnar länsstyrelsen, att fastigheten skall säljas i exekutiv ordning. Å den

auktion, som i anledning av sådant förordnande hålles, får fastigheten ej åter

inropas av samma bolag eller förening. Har bolaget eller föreningen inropat

fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten

på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, och kan

bolaget eller föreningen visa sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust

avyttras inom den ovannämnda respittiden, äger Konungen på särskild

ansökan medgiva förlängd respittid efter ty skäligt prövas.

Vid riksdagarna 1907—1911 framfördes motionsvis förslag om utredning

angående behovet av en liknande lagstiftning för landets mellersta och södra <

delar, utan att dessa framställningar emellertid ledde till något resultat.

År 1911 vidtogs sådan ändring av norrländska förbudslagen, att densamma

kom att avse jämväl ideella föreningar och år 1912 utsträcktes lagens giltighetsområde

till att omfatta hela Hälsingland.

Sedan Ivungl. Maj :t år 1911 tillsatt särskilda sakkunniga (den s. k. jordundersökningen)

med uppdrag att verkställa utredning angående omfattningen

av bolagens jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt att

undersöka, i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka

avsevärt till men för jordbrukets och ortsbefolkningens berättigade intressen,

avgåvo nämnda sakkunniga åren 1913 och 1915 betänkanden angående jordförhållandena

i Värmlands län med förslag om bl. a. utsträckning av den norrländska

förbudslagens giltighetsområde till att omfatta jämväl Värmland. Sådan

utsträckning genomfördes ock efter av 1917 års riksdag därom fattat beslut

genom lag den 2 maj 1917.

Efter det att jordundersökningens arbete avbrutits, tillsattes år 1918 den

s. k. jordkommissionen med i nu förevarande hänseende huvudsakligen enahanda

uppdrag som jordundersökningen, dock att uppdraget jämväl skulle avse de

medel, vilka överhuvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara

jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand. Kommissionen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

5

avgav år 1920 ett förslag till lag angående inskränkning för viss tid i bolags

och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige,

innefattande i huvudsak provisorisk utsträckning av norrländska förbudslagen

till nämnda landsdelar, såsom det angavs i avvaktan på att kommissionen hunne

fatta definitiv ståndpunkt i fråga om en koncessionslagstiftning även för enskilda

personer. Förslaget blev emellertid icke förelagt riksdagens prövning.

Vid 1921 års riksdag framfördes motionsvis frågan om sådan utsträckning

av norrländska förbudslagen, och andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet

utlåtande antagandet av en provisorisk lag för ett år i angivna syfte.

Utskottet, som inhämtat yttrande i ämnet från jordkommissionen, framhöll i

sitt utlåtande, att jämväl beträffande södra och mellersta Sverige förelåge ett

oavvisligt behov att sätta gräns för bolagens fortgående jordförvärv, varigenom

bondeståndets bestånd och oberoende allvarligt hotades och dess utvecklingsmöjligheter

förhindrades eller begränsades. Sedan lång tid tillbaka hade detta

behov även på olika sätt sökt göra sig gällande. Bland annat hade andra kammaren

flera gånger uttalat sig för en sådan lagstiftning jämväl för mellersta

och södra delarna av landet. Under sådana förhållanden hade det säkerligen

varit önskligt, att en definitiv lagstiftning i ämnet för länge sedan kommit till

stånd eller, då så ej skett, kunnat åtminstone vid årets riksdag antagas. Det

syntes emellertid icke tillrådligt, att riksdagen inläte sig härpå, utan borde

Kungl. Maj:ts propositioner avvaktas, innan frågan om en definitiv lagstiftning

företoges till avgörande inom riksdagen. Detta kunde så mycket mer

tillrådas, som det nödläge, vilket oavvisligen uppkomme genom ett oavlåtligt

framskjutande av en definitiv lagstiftning, kunde avhjälpas genom en provisorisk

sådan.

Sedan utskottets hemställan bifallits, utfärdades den 20 maj 1921 lag i enlighet

med riksdagens beslut. Den sålunda antagna lagstiftningen för mellersta

och södra Sverige innebar avvikelse från norrländska förbudslagen så till

vida, att annan förening än ekonomisk sådan icke träffades av förbudet, men

att å andra sidan detta avsåg förvärv av all slags jord å landet.

Genom särskilda åren 1922, 1923 och 1924 utfärdade lagar har åt ovannämnda

lag av den 20 maj 1921 givits förlängd giltighet, vardera gången för ett år.

I det år 1924 av andra lagutskottet i ärendet avgivna, av riksdagen godtagna

utlåtandet framhölls önskvärdheten av att definitiv ståndpunkt till frågan om

den norrländska förbudslagens utsträckande snarast måtte kunna tagas.

Emellertid hade jordkommissionen den 15 december 1921 avgivit betänkande Jordkommed

förslag till bland annat lag med bestämmelser angående rätt att förvärva förslagen

och besitta) fast egendom. Detta förslag innehöll bland annat för landet i dess förbudslaghelhet

avsedda bestämmelser angående bolags och ekonomiska föreningars för- nv

värv av fast egendom. Nämnda bestämmelser, vilka alltså förutsatte upphävande

av den norrländska förbudslagen, inneburo gentemot denna skärpningar

i åtskilliga hänseenden. Sålunda hade förbud mot förvärv utan

Konungens tillstånd föreslagits dels, i enlighet med vad som gäller enligt den

provisoriska lagstiftningen för mellersta och södra Sverige, beträffande skogs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

mark, som ej vore att hänföra till stödskog, och dels beträffande bolags och

föreningars förvärv av fastigheter från annan dylik samfällighet. Vidare hade

tiden för återförsäljning av å exekutiv auktion av bolag eller förening inköpt

fastighet begränsats från tre till allenast ett år.

Till grund för kommissionens ifrågavarande förslag låg en ingående utredning,

grundad å ett omfattande statistiskt material och detaljerade lokala undersökningar.

För denna utredning har en sammanfattande redogörelse lämnats

i nu förevarande proposition sid. 13—18.

I fråga om behovet av en koncessionslagstiftning jämväl för mellersta och

södra Sverige anförde kommissionen bl. a. följande:

Inom det område, varest förbudslagen före å.r 1921 icke gällde, omfattade

bolagsinnehavet år 1918 av all inom området i enskild ägo varande jord 13,3 %.

Att bolagsväldet var och jämväl fortfarande är betydligt starkare inom det

norrländska än inom det syd- och mellansvenska området är ovedersägligt. En

jämförelse mellan två så stora områden blir dock i flera hänseenden missvisande.

Liksom å ena sidan inom förbudslagens hittillsvarande område ett

ganska stort antal socknar och även några härader uppvisa ett jämförelsevis

ringa bolagsinnehav, finnes det å andra sidan inom det syd- och mellansvenska

området ett mycket stort antal härader och kommuner, i vilka bolagsväldet

vuxit till en betydande styrka och vilka väl tåla att i detta hänseende jämställas

med norrländska kommuner och härader med ett betydande bolagsinnehav.

På grund av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissionen funnit,

att bolagsinnehavet mångenstädes i södra och mellersta Sverige är mer än

tillräckligt stort för att uppfordra statsmyndigheten att taga i övervägande,

huruvida icke bolagens fria förvärvsrätt därstädes bör begränsas. Visserligen

var bolagsväldet i Norrland vid tiden för den norrländska förbudslagens tillkomst

i stort sett mera betydande än vad nu är händelsen i övriga delar av

landet, men det synes kommissionen uppenbart, att den norrländska förbudslagstiftningen

bort genomföras många år tidigare än som skedde. Hade så

ägt rum, skulle sannolikt en betydande del av de utav norrlandskommittén till

ett antal av 12,000 skattade bondgårdar, som redan år 1900 uppköpts av trävaruindustrien,

fortfarande hava besuttits av självägande bönder. Behovet

av ett stävjande av den norrländska trävaruindustriens fastighetsförvärv framhölls

i riksdagen redan år 1892, men först efter fjorton års förlopp kom förbudslagen

till stånd. Under tiden utövade de norrländska bolagen en rastlös verksamhet

med uppköp av bondhemman. Förefintliga utredningar giva anledning

antaga, att dessa köp omfattat inemot hälften av all den jord, som vid förbudslagens

ikraftträdande ägdes av dessa bolag. Nu är det visserligen icke

antagligt, att en dylik häftig stegring av bolagsinnehavet skulle, med fri förvärvsrätt

för bolagen, äga rum i de delar av södra och mellersta Sverige,

vilka ännu äro jämförelsevis fria från bolagsbesittningar. Men i och med det

att industrien allt mer och mer breder ut sig och vinner fotfäste i olika delar av

landet, föreligger alltid en fara, att densamma, och särskilt storindustrien, skall

genom ständigt ökade jordförvärv söka skaffa sig den grundval för ekonomisk

maktställning, som följer med en omfattande jordbesittning. Och vad speciellt

trävarubolagen beträffar har det genom den av kommissionen föranstaltade

enquéten bekräftats, att dessa under de senaste årtiondena utvecklat en

livlig verksamhet i landets södra skogsbygder och därstädes slagit under

sig ett mycket stort antal såväl rena bondhemman som större gårdar.

Med gynnsamma konjunkturer på trävarumarknaden föreligger grundad anledning

befara, att bondhemmanen i dessa bygder i allt större och större utsträck
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

7

ning så småningom skola övergå i bolags besittning. Även under en lågkonjunktur

förefinnes i många fall samma fara, i det att kapitalstarka bolag då

begagna tillfället att inköpa jordbruksfastigheter för de i följd av depressionen

tryckta prisen å dylika fastigheter. Kommissionen kan följaktligen icke finna

annat än att faran för den självägande syd- och mellansvenska bondeklassens

undergrävande, utan att hava nått den katastrofartade punkt, som i början

av 1900-talet förelåg för Norrlands del, dock så tydligt gör sig gällande, att

en begränsning av bolagens fria förvärvsrätt nu måste åstadkommas.’

Över jordkommissionens förenämnda lagförslag avgåvos under senare hälften

av år 1922 yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, däribland

länsstyrelserna och iantbruksstyrelsen, vilken senare myndighet vid sitt

yttrande fogade utlåtanden från länens hushållningssällskap.

I de avgivna yttrandena kommo vitt skiftande meningar i fråga om förslaget

i dess nu förevarande del till uttryck. Medan sålunda förslaget i hithörande

del å några håll vann full anslutning, tillstyrktes åter i andra yttranden väl i

princip en lagstiftning därutinnan i förslagets syfte, men påyrkades mer eller

mindre genomgripande modifikationer i förslaget, därvid från åtskilliga håll

särskilt ifrågasattes lämpligheten av att utsträcka lagstiftningen härom att

avse hela den delen av landet, för vilken lagen den 20 maj 1921 vore gällande.

Vidare avstyrktes i ett stort antal av yttrandena förslaget i nu förevarande

del helt och hållet.

Genom skrivelse den 13 augusti 1924 anmodade chefen för justitiedepartementet

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,

att — då fråga förelåge om ersättande av nuvarande provisoriskt gällande

bestämmelser angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening

att förvärva fast egendom med en definitiv lagstiftning ävensom om införande

av förbud i vissa fall att i fråga om äganderätt till fastighet vara

bulvan för annan, och i samband med dylika lagstiftningsåtgärder ändringar

tilläventyrs kunde finnas påkallade i lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa

fall för bolag och förening att förvärva fast egendom — till chefen för justitiedepartementet

inkomma med yttrande i berörda hänseenden.

För innehållet i de med anledning härav avgivna yttrandena har lämnats en

sammanfattande redogörelse i den föreliggande propositionen sid. 12—13. En

fylligare redogörelse för samma yttranden, så vitt desamma hänföra sig till

behovet av en förbudslagstiftning för mellersta och södra Sverige, har lämnats

i motionen 1:280 sid. 2—5.

Avgivna

yttranden i

ämnet.

Det genom Kungl. Maj.ds förevarande proposition framlagda förslaget till -De huvudlag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egen- Melserna”i

dom avser att ersätta såväl norrländska förbudslagen som den i motsvarande nu förelighänseende

för mellersta och södra delarna av landet provisoriskt gällande lag- ^slc^/rAn

stiftningen med en definitiv sådan, gällande för hela riket. Till sin innebörd gällande

överensstämmer den föreslagna lagen i huvudsak med 1906 års lag. Åtskilliga, ^f^mneA^

endels ej oväsentliga avvikelser från densamma förekomma dock. Annan

förening än ekonomisk sådan faller utanför den nya lagen. Å andra sidan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

äger denna tillämpning jämväl i fråga om jord, som hör till stad eller därmed

likställt samhälle och som är belägen utanför det till bebyggande planlagda

området. Vidare bortfaller enligt förslaget rätten för bolag och förening att

utan tillstånd förvärva dels fastighet, som tillhört bolag eller förening alltifrån

förbudslagens ikraftträdande, dels ock den del av ett hemmans avrösningsjord

med impedimenter, som ej är att hänföra till stödskog eller odlingsområde. I

sammanhang härmed hava de nuvarande detaljerade stödskogsbestämmelserna

borttagits. Beträffande möjligheten att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till

fastighetsförvärv har därjämte meddelats vissa ändrade bestämmelser. Den allmänna

regeln i sådant avseende är alltjämt, att tillstånd kan meddelas, så framt

särskilda omständigheter därtill föranleda. Emellertid stadgas för vissa särskilt

angivna grupper av fastighetsförvärv, att Konungen äger giva tillstånd

till desamma, således utan att såsom förutsättning därför angives förefintligheten

av .särskilda omständigheter. Avsikten med detta stadgande är ej, att

verklig prövning angående dylika fastighetsförvärv skall eftergivas, utan att

framhålla vissa typer av fastighetsförvärv, där tillstånd kan förutsättas i allmänhet

komma att beviljas, så framt de ej befinnas vara i strid mot lagens

allmänna syfte. Berörda typer av fastighetsförvärv angivas i första stycket

punkterna 1—5 av 4 §. Slutligen företer lagförslaget jämväl den avvikelsen

från 1906 års lag, att länsstyrelse, som bär att till Konungen översända utlåtande

angående koncessionsansökan, regelmässigt skall dessförinnan över ansökningen

höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,

såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd

och kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet.

I fråga om lämpligheten av förbudslagens definitiva utsträckande till återstående

delar av mellersta och till södra Sverige har departementschefen anfört

bl. a. följande:

Genom den av kommissionen förebragta utredningen torde på ett åskådligt

sätt vara påvisat, att bolag och föreningar inom dessa landsdelar förvärvat

jordbruksfastigheter i betydande omfattning. Norrlandslagen har ägt tillämpning

under tillräckligt lång tid för att dess verkningar skola kunna bedömas.

Knappast från något håll lärer göras gällande, att lagen medfört de vådor för

industriens bestånd och utveckling, vilka framställdes såsom dess givna konsekvenser.

Ej heller i andra avseenden torde de farhågor hava besannats, som anknötos

till lagens antagande. Ganska allmänt synes numera vara erkänt, att

lagen utgjorde ett nödvändigt led i åtgärderna för bevarande av ett självständigt

bondejordbruk i Norrland. Visserligen äro med avseende å jordbrukets

och industriens ömsesidiga förutsättningar förhållandena väsentligt olika i

Norrland och i de .sydligare landsdelarna, och det skulle utan tvivel innebära

en överdrift att i allmänhet jämställa bondebefolkningens läge i Norrland under

tiden kring sekelskiftet med de i motsvarande hänseende nu rådande förhållandena

i mellersta och södra Sverige. Obestridligt är dock, att mångenstädes

inom sistnämnda landsdelar utvecklingen gått i samma riktning och på

denna väg redan hunnit långt. ^ Även om så ännu icke blivit fallet inom andra

delar av det ifrågavarande området, kan häri icke ligga något giltigt skäl emot

en lagstiftning, som har till uppgift att i tid förebygga ett samhällsviktigt intresses

undanträngande av ett annat. Att med säkerhet avgränsa vissa områden,

för vilka behovet av en sådan lagstiftning åtminstone för närvarande är

mindre framträdande, lärer icke vara möjligt. Erfarenheten från lagens till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

9

tampning torde icke hava gatt i den riktning, att den ordning nu bör hrytas,

som redan varit gällande under snart lyra ar.

Beträffande tillämpningen av 1921 års lag har i propositionen uppgivits, att

Kungl. Maj:t intill den 1 februari 1925 meddelat tillstånd till jordförvärv i

64 fall, under det att tillstånd vägrats i 16 fall.

Till motivering av det särskiljande av olika koncessionsgrunder, som, enligt

vad ovan nämnts, skett i förslaget, har departementschefen anfört:

Av norrlandskommitténs motivering till det i 1906 års lag under 4 § upptagna

stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande halt klar uppfattning

om vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvs!örbud, som infördes,

avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan att motverka lagens

speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän synpunkt icke blott oskadiiga

utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet bär ock, såsom naturligt är,

tydlig prägel av att lagen tillkommit med hänsyn till de särskilda förhallanden,

som voro rådande i Norrland. Den erfarenhet, som vunnits under tiden för läggens

tillämpning, i all synnerhet efter dess utsträckande till mellersta och

södra Sverige, torde numera gorå det möjligt att med större bestämdhet urskilja

vissa grupper av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet

kan antagas vara välgrundad. I det hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande

grad verkat återhållande i fråga om bolags och föreningars benägenhet

att i rent af färssyfte söka göra jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har

nämligen vida överstigit de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna avse

många sådana ändamål, vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet exempelvis

beredande av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill kunna läggas

vissa icke lika talrikt förekommande fall, då förvärvet tillkommit för att befordra

ett redan befintligt jordbruks utveckling eller för att främja skogskultur

m. m. I dylika fall synes hava utbildats en praxis, vilken gått ut pa att

utan alltför stränga villkor medgiva koncession. Enligt min uppfattning bör

denna praxis erhålla stödet av ett uttryckligt lagbud. Särskild anledning härtill

föreligger, då lagen utsträckes till bygder, vilka med. avseende å naturförhållanden

och jordbrukets förutsättningar förete väsentliga olikheter med Norrland.

Visserligen har det visat sig, att en dylik lagtillämpning efter omständigheterna

kunnat äga rum även med gällande lag. Men om en ny lag nu skall

utfärdas, lärer på densamma kunna ställas det anspråk, att den klarare och

mera bestämt än den gamla skall taga hänsyn till förhallanden, vilka faktiskt

grundlagt en större frihet vid prövningen.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden

från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen skola införas

bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom lindrigare koncessionsgrunder

för vissa närmare angivna fall. Härmed åsyftas tydligen endast att,

jämsides med huvudregeln, framhålla vissa typer av jordförvärv, vilka i allmänhet

kunna antagas vara av den art, att koncession bör kunna meddelas. En

verklig prövning i det särskilda fallet eftergives icke, men den avses kunna, om

de i lagen angivna förutsättningarna äro förhanden, ske efter mindre sträng

måttstock än den, som skall äga rum efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning

icke ifrågakomma att förlägga donna prövning till lokala myndigheter.

För upprätthållande av en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att beslutanderätten

även i dessa fall tillkommer Kungl. Maj:t.

Den fara för det självägande bondeståndets undanträngande, som man, såvitt

angick Norrland, sökte att avvärja genom 1906 års förbudslag, har i samband

med landets fortgående industrialisering mer eller mindre framträtt jämväl i

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr. SS.

andra delar av landet. Under trycket härav har ock, såsom av det föregående

framgår, nämnda lags tillämpningsområde åtskilliga gånger vidgats och slutligen

en med lagens innebörd i det stora hela överensstämmande lagstiftning

år 1921 provisoriskt genomförts för hela riket. Vid sistnämnda tillfälle förutsattes,

såsom i det föregående antytts, att man inom kort skulle kunna taga

ståndpunkt till frågan om behövligheten av en definitiv förbudslagstiftning

mot bolags jordförvärv för mellersta och södra Sverige. Då denna fråga emellertid

icke förrän nu förelagts riksdagen för prövning, måste det enligt utskottets

mening vara synnerligen önskvärt, att frågan i år vinner sin lösning. Landets

näringsliv synes numera i stort sett efter krisårens omvälvningar vara

på väg att stabiliseras; och det synes då vara önskligt, att lagstiftningen

rörande ett ämne, vilket så intimt som det föreliggande berör näringslivets intressen,

erhåller definitiv karaktär.

Av jordkommissionens år 1921 publicerade undersökningar framgår, att i

åtskilliga landsdelar, vilka falla utanför tillämpningsområdet för 1906 års lag,

bolag och ekonomiska föreningar underlagt sig fast egendom i sådan utsträckning,

att åtgärder till förhindrande av en fortsatt utveckling i samma riktning

får anses av behovet påkallade. Detta gäller väl särskilt om de trakter, som

närmast gränsa till nämnda område: återstående delar av Gävleborgs och

Kopparbergs län samt Uppsala, Västmanlands och Örebro län. Men även längre

söderut har bolagets jordinnehav somligstädes nått en ganska betydande omfattning.

Sålunda äga, enligt den av jordkommissionen föranstaltade utredningen,

inom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län

bolag eller ekonomiska föreningar respektive 15,9, 9,2, 13,3 och 11,9 % av

totala jordarealen. Jämväl å spridda orter i andra landsändar, särskilt i

skogsbygder, har bolagsinnehavet vuxit sig så starkt, att koncession för framtida

jordförvärv får ur samhällelig synpunkt anses önsklig.

Att sålunda en definitiv ytterligare utsträckning av den norrländska förbudslagstiftningens

giltighetsområde är av förhållandena påkallad, synes utskottet

otvivelaktigt. Från åtskilliga håll har emellertid, under erkännande

härav, ifrågasatts att låta denna utsträckning stanna vid att omfatta visst

begränsat område. I den av herr Dahl väckta motionen 1: 281 har sålunda föreslagits

att föra återstående delar av Gävleborgs och Kopparbergs län samt

Uppsala, Västmanlands och Örebro län in under förbudslagstiftningen. Beträffande

detta förslag må erinras, att vid den år 1924 beslutade utvidgningen av

norrländska ägostyckningslagens giltighetsområde utom sistnämnda tre län

jämväl Stockholms län medtogs. Inom detta län befinner sig ock redan för

närvarande icke mindre än 15,9 % av länets totalareal och 10,6 % av dess

åkerjord i bolags eller ekonomiska föreningars ägo. Såsom redan påpekats,

förete emellertid även Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län beträffande

bolags jordinnehav siffror, vilka enligt utskottets förmenande i och

för sig motivera genomförandet av en förbudslagstiftning jämväl vad dessa

län angår. Enahanda är förhållandet med exempelvis Dalsland. Betydande

svårigheter möta sålunda att med hänsyn till förefintligt behov av ifrågavarande

lagstiftning avgränsa vissa landsdelar. Och i synnerhet om, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1 1

av det anförda torde framgå, en sådan avgränsning svårligen kan ske så,

att lagen erhåller giltighet för ett sammanhängande område, måste en dylik

anordning te sig ur praktisk synpunkt oläglig. Härtill kommer, att lagstiftning

å detta område givetvis måste taga sikte på framtida förhållanden, beträffande

vilka ovisshet alltid måste råda, huru desamma kunna komma att

gestalta sig. I detta avseende utgör den hittillsvarande utvecklingen ett

talande skäl för att nu genomföra en rikslagstiftning, som giver ett önskligt

värn mot en fortgående tillväxt av jordinnehav från bolags sida, varhelst ansatser

därtill komma till synes. För övrigt må erinras, att, i den mån större

behov av en förbudslagstiftning beträffande vissa orter ej för närvarande är

för handen, en sådan i allt fall ej kan medföra så väsentliga olägenheter, att

man för desammas undvikande bör offra den enhetlighet i lagstiftningen,

som av principiella och praktiska skäl är önskvärd. Utskottet finner sig

sålunda böra tillstyrka, att en definitiv förbudslagstiftning mot bolags jordförvärv

nu genomföres för hela riket.

Beträffande det sakliga innehållet i en dylik lagstiftning ligger det givetvis

synnerlig vikt uppå, att detta blir sådant, att lagen å ena sidan fyller

sitt avsedda ändamål men å andra sidan ej lägger onödiga hinder i vägen för

en i bolagsform driven legitim näringsverksamhet. I sådant syfte har förevarande

förslag dels lika med 1906 års lag från koncessionsplikt undantagit

förvärv av vissa områden, vilka efter länsstyrelses prövning förklaras vara

av i 3 § av förslaget angiven beskaffenhet, dels ock, samtidigt med att förslaget

såsom allmän koncessionsregel beträffande samtliga övriga förvärv uppställt,

att tillstånd må meddelas, när särskilda omständigheter därtill föranleda, angivit

vissa slag av förvärv, beträffande vilka presumtion för tillstånds erhållande

kan anses föreligga. För sistnämnda fall talas i motiveringen om »lindrigare

koncessionsvillkor».

Den angivna allmänna koncessionsregeln är till sin innebörd och form lika

med motsvarande bestämmelse i 1906 års lag och kan därför icke, såsom uttalats

i den av herr von Sneidern väckta motionen 1:264, anses medföra, att

strängare villkor än hittills komma att tillämpas vid prövning av därunder

alltjämt fallande koncessionsansökningar.

Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens

uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent praktiskt syfte.

Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana fall, då koncession enligt

hittills gällande lagstiftning i regel beviljats. Dessutom hava under dessa regler

hänförts de enligt 1906 års lag koncessionsfria förvärven av dels mark, som

alltsedan lagens ikraftträdande tillhört bolag eller förening, och dels sådan del

av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, .som icke är att hänföra till

stödskog eller odlingsområde. Mot uppställande av dessa s. k. lindrigare koneessionsvillkor

har herr Lindhagen i sin motion 1:283 riktat anmärkningar,

gående ut på att därigenom lagens effektivitet skulle i hög grad äventyras;

och har herr Lindhagen, i anslutning till jordkommissionens år 1921 avgivna

förslag till lagstiftning i ämnet, yrkat, att bestämmelserna i nämnda hänseende

måtte utgå ur det föreliggande förslaget och följaktligen alla konces
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

sionspliktiga förvärv prövas enligt den allmänna, i 4 § andra stycket inrymda

regeln.

Enligt utskottets mening giver den i Kungl. Maj:ts förslag skedda utbrytningen

av vissa lindrigare koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln

ej berättigad anledning till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande lagstiftning

är ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda ändamål

påkallas försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst av

fastigheter. Har nu vid tillämpningen av den hittillls gällande lagstiftningen

visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade grupper av förvärv

koncessionsansökningar i regel beviljats, och befogade anmärkningar däremot

icke kunna framställas, synes det vara ur alla synpunkter önskligt, att

denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att man därutöver bland fall av lindrigare

koncessionsvillkor även upptagit de förut koncessionsfria förvärven, synes

naturligt och lämpligt. Då av departementschefen i hans ovan återgivna

uttalande betonas, att det ingalunda är meningen att eftersätta en grundlig

prövning av varje förekommande koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att

tillstånd till förvärv, som med hänsyn till det med lagen avsedda syfte äro på

något sätt ur samhällelig synpunkt olämpliga, icke skall av Kungl. Maj:t

lämnas.

Till de särskilda grupper av fastighetsförvärv, som hänföras under de lindrigare

koncessionsvillkoren, återkommer utskottet nedan vid detaljbehandlingen

av lagförslaget. I detta sammanhang vill utskottet allenast göra några uttalanden

beträffande förslaget, i vad det avser att låta stödskogsbestämmelserna

försvinna ur ifrågavarande förbudslagstiftning. Givetvis betecknar förslaget,

såvitt angår förvärv av skogsmark, så tillvida en skärpning i förhållande till

1906 års lag, som den fria förvärvsrätten av icke stödskog bortfallit. Denna

skärpning lärer emellertid, frånsett de nordligaste delarna av Värmland samt

endels den under 1906 års lag fallande delen av Dalarna, icke vara av någon

större praktisk betydelse. De i 1906 års lag givna reglerna angående stödskogens

beräknande äro nämligen för övriga under lagen fallande län och länsdelar

utformade på sådant sätt, att de torde lämnat föga rum för fria bolagsförvärv.

Enligt uppgift i ett av Svenska skogsägarförbundet år 1922 avgivet

yttrande över jordkommissionens förslag till lagstiftning i ämnet skulle under

norrländska förbudslagens hela giltighetstid och inom hela dess tillämpningsområde

bolag med stöd av den fria förvärvsrätten till icke stödskog hava inköpt

allenast 42,700 hektar mark. Utskottet har vid prövning av lagförslaget icke

funnit anledning till erinran mot den däri innefattade utsträckningen av

koncessionstvånget till att gälla all skogsmark. Däremot har inom utskottet

uttalats farhågor för att förslaget med den allmänna formuleringen av stadgandet

i 4 § första stycket andra punkten, vilket stadgande är avsett att ersätta

de nuvarande stödskogsbestämmelserna, skulle i tillämpningen kunna

leda till godkännande i väsentlig utsträckning av förvärv, vilka avse mark,

som för närvarande är att hänföra till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas

vid bondejordbruken. Man har sålunda anmärkt, att erfarenheterna

från tillämpningen av norrländska ägostyckningslagens motsvarande bestäm
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande hr SS.

13

meker angående husbohovsskog utvisa, att dylika allmänna regler ingalunda

alltid giva ett tillfredsställande hägn åt de intressen, som man med desamma

avsett att skydda. Ofrånkomligt är väl också, såsom lagrådet framhöll i sitt

utlåtande över jordkommissionens år 1920 avgivna förslag till provisorisk lagstiftning

i förevarande ämne för södra och mellersta Sverige, att en prövning

från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden av frågan, huru

mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt jordbruks bedrivande,

måste föranleda mycken osäkerhet, ävensom att uppgiften för Kungl. Maj :t

att träffa tillfredsställande och något så när följdriktiga avgöranden måste

bliva synnerligen svår. Enligt redogörelsen för jordkommissionens enquéte

beträffande den norrländska förbudslagstiftningen har den övervägande delen

av de inom samma lagstiftnings tillämpningsområde hemmahörande uppgiftslämnarna,

särskilt den, som representerar allmogebefolkningen, varit synnerligen

obenägen att tillstyrka någon som helst jämkning i gällande stödskogsbestämmelser

av fruktan att bolagens möjligheter till nya jordförvärv skulle vidgas

i sådan grad, att lagstiftningens ändamål därigenom bleve äventyrat. Samtliga

länsstyrelser i de norrländska länen, med undantag av länsstyrelsen i

Jämtlands län, ävensom länsstyrelsen i Värmlands län hava ock i sina år 1924

avgivna yttranden förklarat sig anse ändringar av 1906 års lag icke vara erforderliga.

Vid nu angivna förhållanden och då det icke kan anses lämpligt att vid

genomförande av en rikslagstiftning av nu förevarande slag antaga bestämmelser,

vilka för de delar av landet, där behovet av lagstiftningen är störst,

kan anses medföra ett mindre effektivt skydd för jordbruket än den för närvarande

gällande lagstiftningen giver, har utskottet ansett övervägande skäl

tala för att, såvitt angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, i så måtto

bibehålla dennas stödskogsbestämmelser, att förvärv av skogsmark inom samma

område icke må med stöd av 4 § första stycket andra punkten i lagförslaget

vinna godkännande, därest icke vid den fastighet, varifrån förvärvet

skett, bibehållits minst skogsmark till sådan myckenhet, som enligt nyssnämnda

lag är att anse såsom stödskog.

Emellertid har utskottet icke kunnat undgå att härvid taga i beaktande vissa

anmärkningar, som framställts mot de nuvarande stödskogsbestämmelserna,

såvitt angår Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som falla under

1906 års lag.

Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga om stödskogsberäkningen

uppdelat i tre olika delar. Beträffande var och en av dessa skall för varje självständigt

jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal medelgod skogsmark

(respektive 15, 10 och 5 hektar) dels ock därutöver visst område dylik mark,

som skall beräknas i storleksförhållande — respektive tre gånger, två gånger

och lika stort för de tre olika delarna av länet — till vederbörande jordbruks

åkerareal. En dylik långt gående specialisering av bestämmelserna i samband

med sockenvis gjorda geografiska avgränsningar, vilka naturligen i tillämpningen

komma att understundom te sig något godtyckliga, måste i och för sig vara

föga önskvärd. Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten givit vid

handen, de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår de norra och nord
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

västliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder av norrländsk

natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels små och svaga jordbrukens

behov av tillgång å saluskog.

Beträffande de delar av Dalarna, för vilka 1906 års lag gäller, stadgas i denna,

att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats såsom

hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarna,

vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels verkställts så, att

inägojorden delats mellan de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken

uppdelning skett blott mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar äro

närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd. Vid dessa bydelningar utlades

skogen ofta i olika skiften, som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog,

men även andra växlande benämningar hava använts. När uppdelning av byskogen

å de särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en

början i form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tilllämpning

av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar

handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter skogen

läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång fanns ej

att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskifte behövde utläggas

för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden detta skifte

kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning i allmänhet bestämmande

omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda skett genom förrättning,

som kan rubriceras såsom storskifte, blir den därvid använda beteckningen

å skogsskiftena avgörande för frågan vad som skall hänföras till stödskog

enligt 1906 års lag. Har nämnda delning däremot ägt rum enligt de i skiftesstadgan

meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den beteckning, som använts

vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansägare,

som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet alldeles

nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde alltså vara oförhindrad

att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare, som fått hela

sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen benämnts hemskog och fäbodskog,

icke får sälja någonting alls, hur riklig skogstillgången än må vara.

På grund av nu angivna förhållanden hava de nuvarande stödskogsbestämmelserna

för Dalarna kommit att i praktiken verka ytterst ojämnt och otillfredsställande.

Härtill kommer, att samma bestämmelser icke, såsom fallet är beträffande

Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga jordbruk utan till

hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarna har jämväl

på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna kommit att

starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 1906 års lag inrymda stödskogsbestämmelserna

äga giltighet allenast beträffande vissa delar av Kopparbergs

län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier

samt Envikens och Svärdsjö socknar, samt att befogade anmärkningar framställts

mot den sålunda gjorda uppdelningen av länet.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit önskligt, att beträffande

Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet av ändrade

bestämmelser i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

mån det kan anses av förhållandena påkallat, att motsvarande föreskrifter utfärdas

jämväl för de delar av Kopparbergs län, som icke falla under tillämpningen

för 1906 års lag; och förordar utskottet avlåtandet av en skrivelse till

Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.

Utskottet övergår härefter att i anslutning till förslagets uppställning redogöra

för de jämkningar i förslaget eller särskilda uttalanden, som utskottet i

anledning av framkomna ändringsförslag eller på annan grund funnit lämpligt

att göra.

1 §•

I olikhet med norrländska förbudslagen samt den provisoriska förbudslagstiftningen

för mellersta och södra Sverige bliver genom stadgandet i denna

paragraf den nu föreslagna lagen gällande även beträffande sådana till stad

eller därmed likställt samhälle hörande fastigheter, som äro belägna utanför det

till bebyggande planlagda området. I avgivet yttrande över jordkommissionens

år 1921 framlagda förslag till lagstiftning i ämnet, vilket förslag härutinnan

överensstämde med det nu föreliggande, har föreningen Sveriges stadsdomare

hemställt, att nuvarande ordning i ifrågavarande hänseende måtte bibehållas,

samt att i varje fall med det till bebyggande planlagda området måtte

likställas sådant område inom stad, beträffande vilket Kungl. Maj:t jämlikt

1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen förordnat, att särskilda föreskrifter

skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande. -—

Sistnämnda stadgande avser att bereda möjlighet till förekommande av en

okontrollerad byggnadsverksamhet i omedelbar närhet av ett samhälles planlagda

område. De särskilda föreskrifterna, som det ankommer på Kungl.

Maj:t att utfärda, skola hava avseende å visst bälte utanför nämnda område

och uppgöras särskilt för varje samhälle efter dess behov samt vara av lindrigare

art än som anses erforderligt för det planlagda området.

Departementschefen hår, under framhållande av att genom de på senare tid

verkställda inkorporeringarna av lantkommuner vissa städer numera omfatta

betydande jordbruksarealer, biträtt jordkommissionens förslag i nu ifrågavarande

avseende samt förklarat sig finna den av stadsdomarföreningen förordade

utsträckningen av undantaget från lagens tillämplighet sakna större praktisk

betydelse och därför vara onödig.

I motionen 1:264 av herr von Sneidem har gjorts gällande, att en ändring

av 1 § i enlighet med stadsdomarföreningens hemställan borde göras, enär en

utvidgning av lagens tillämplighetsområde till stadsjord syntes skäligen överflödig.

På sätt departementschefen framhållit höra numera ej sällan till städer

vidsträckta områden av den kringliggande landsbygden. Å dessa områden

befintliga jordbruk och andra fastigheter uppköpas understundom i spekulationssyfte

av bolag eller föreningar, vilka efter förvärven ekonomiskt utnyttja

fastigheterna på ett sätt, som länder till men för såväl ortsbefolkningen som

Utskottet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

vederbörande stadssamhälle. Införandet av koncessionstvång beträffande dylika

förvärv synes därför vara att förorda, kanske ej så mycket med hänsyn till

behovet att skydda bondebefolkningen som fastmera för att i viss mån vinna

möjlighet att förhindra uppkomsten av icke önskvärda fastighets- och bostadsförhållanden

i städernas närhet. Lika med departementschefen finner utskottet

den av stadsdomarföreningen i andra hand gjorda hemställan icke grundad

å något nämnvärt praktiskt behov. Vid nu anförda förhållanden tillstyrker

utskottet antagandet av förevarande § i oförändrat skick.

3§.

Första stycket i denna § är oförändrat lika med 2 § i 1906 års lag och de

båda sista styckena i §:n äro hämtade från 5 § av samma lag.

Vid remissen till lagrådet har departementschefen, med anledning av ett av

länsstyrelsen i Gotlands län uttalat önskemål om förtydligande av uttrycket

»utgör stenbrott» i 1906 års lag, anfört, att med berörda uttryck endast torde

avses sådant område, där någon brytning av sten förekommit, att intet skäl

från saklig synpunkt förelåge att härutinnan införa en annan regel, samt att

av den sålunda angivna tolkningen dock icke torde följa, att med nödvändighet

hela det område, som kunde vara föremål för fritt förvärv, skulle hava tagits

i anspråk för stenbrytning.

Lagrådet har i sitt yttrande framhållit, att det ej syntes böra vara avgörande,

huruvida området redan tagits i bruk för sitt ändamål, d. v. s. om brytning

av sten redan före förvärvet företagits eller ej, och att detta förefölle än mera

naturligt, då det gällde grus eller lertag, vilka i stadgandet helt samordnats

med stenbrott. Lagrådet har i detta avseende vidare anfört:

Då bolag eller förening önskar förvärva ett område av nu ifrågavarande slag,

lärer syftet vara att tillgodogöra sig där befintligt material, och att detta redan

tidigare delvis förbrukats, synes knappast böra göras till förutsättning för

bifall. Vad vid prövningen synes böra tillmätas avgörande betydelse, är däremot

dels områdets naturliga beskaffenhet och dels dess tillämnade användning.

Härvid torde erforderlig ledning vid bedömandet ofta stå att vinna av yttre

förhållanden, såsom då ett bolag, som idkar stenhuggerirörelse, önskar för erhållande

av nytt material eller rörelsens utvidgande förvärva ett närbeläget,

därför lämpat område, som dittills legat orört. Att ett annat betraktelsesätt

måste göras gällande, om ansökningen skulle avse ett större, måhända skogbeväxt

område, även där detta skulle kunna lämna material för dylik rörelse,

är däremot uppenbart, och exempel lära ej heller saknas på att i praxis avgörandet

gjorts beroende av sådana omständigheter.

Oavsett huru ifrågavarande stadgande rätteligen bör i sitt nuvarande skick

tolkas, får lagrådet till förebyggande av all tvekan härutinnan hemställa om

sådan omredigering av första stycket i denna paragraf, att vad där stadgas inå

otvetydigt bliva tillämpligt även i fall, då det tillämnade stenbrottet, respektive

grus- eller lertaget, ännu icke tagits i bruk.

Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget i statsrådet har departementschefen

med anledning av lagrådets uttalande ytterligare anfört i nu förevarande

del:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

17

Någon mera väsentlig skiljaktighet torde icke föreligga mellan den uppfattning,

som sålunda framhållits av lagrådet, och det uttalande, som av mig gjordes

vid remissen till lagrådet. Med min ståndpunkt i denna tolkningsfråga

finner jag intet vara att erinra mot den modifikation, som ligger däri att stadgandet

icke anses utgöra hinder för ett förvärv exempelvis i det fall, att för en

redan utövad stenhuggerirörelse skall tagas i anspråk ett närbeläget, för ändamålet

lämpat, men ännu obegagnat område. Av lagrådets uttalande synes framgå,

att i praxis kunnat tagas behörig hänsyn till de synpunkter, som härvid

angivits såsom vägledande. Då en omformulering i antydd riktning lätteligen

lärer kunna medföra en icke åsyftad utvidgning av den rätt till fritt förvärv,

som genom denna bestämmelse blivit fastställd, samt någon tvekan om stadgandets

innebörd endast i undantagsfall torde hava förekommit, synas tillräckliga

skal för en jämkning av stadgandets nuvarande avfattning knappast föreligga,

utan torde det fortfarande böra överlämnas åt tillämpningen att efter omständigheterna

avgöra uppkommande frågor.

Utskottet delar den uppfattning, varom departementschefen och lagrådet synas

vara ense, att för fritt förvärv av stenbrott samt grus- eller lertag icke bör

vara en oundgänglig förutsättning, att vederbörande område redan tagits i

bruk för det avsedda ändamålet. Då emellertid tveksamhet härutinnan kommit

till synes bland de tillämpande myndigheterna och den nuvarande formuleringen

ej^ erbjuder önsklig tydlighet, anser utskottet lämpligt, att den av lagrådet

påyrkade omredigeringen av stadgandet äger rum. Denna synes enklast kunna

ske sålunda, att i stället för ordet »utgör» insättas orden »att nyttjas till».

Härigenom blir förutsättningen för den fria förvärvsrätten angiven sålunda, att

fastigheten skall vara huvudsakligen avsedd att nyttjas till stenbrott, gruseller

lertag. Att en dylik omformulering skulle kunna giva anledning till

en icke åsyftad utvidgning av den fria förvärvsrätten, synes utskottet icke

behöva befaras. Stadgandet i denna del blir efter den verkställda omformuleringen

för stenbrott samt grus- och lertag fullt parallellt med vad som gäller

angående tomt, upplagsplats eller dylikt; och har utskottet sig icke bekant,

att genom si stberörda föreskrift några med lagens syften icke överensstämmande

förvärv möjliggjorts.

4 §.

Det har redan i det föregående omnämnts, att herr Lindhagen i motionen

I. 283 hemställt, att hela första stycket i förevarande § måtte utgå, och att

följaktligen för prövning av alla koncessionsansökningar skulle gälla allenast

en enda allmän regel, innehållande att tillstånd icke finge beviljas med mindre

särskilda omständigheter därtill föranledde. Utskottet har ock i det föregående

angivit de skäl, som göra, att utskottet icke anser sig böra förorda bifall till

denna hemställan.

I detta sammanhang och innan utskottet ingår på de särskilda styckena i

paragrafen må anmärkas, att i samma motion vidare framställts yrkanden, att,

därest en eller flera av de lindrigare koncessionsvillkoren skulle bibehållas i

lagtexten, däri matte införas tydligare direktiv, för vilka fall och i vilken omfattning

koncession bör beviljas eller avslås. I vad mån detta yrkande föranleder

åtgärd eller yttrande från utskottets sida framgår av det följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 28 käft. (Nr 38.)

Utskottet.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Första stycket.

Punkt 1.

Enligt stadgande i 7 § av norrländska förbudslagen äger denna lag icke

tillämpning beträffande fastighet, som vid lagens trädande i kraft tillhörde

bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Motsvarande

stadgande återfinnes i den för mellersta och södra Sverige provisoriskt

gällande lagen av den 20 maj 1921. I jordkommissionens år 1921 avgivna

förslag till lagstiftning i ämnet har däremot koncessionstvånget utsträckts

till att gälla jämväl förvärv av dylika fastigheter. Såsom motiv härför har

kommissionen huvudsakligen anfört, att genom en sådan anordning skulle vinnas

dels möjlighet till kontroll över strävanden till koncentration å en hand av

samtliga inom en och samma ort belägna, i olika bolags händer befintliga jordbruksfastigheter

dels ock vissa utsikter för återgång i bondehand av fastigheter,

som kommit ur den jordbrukande befolkningens ägo. För prövning av

koncessionsansökan skulle jämväl i dylika fall lända till efterrättelse den allmänna

regeln, att tillstånd icke skulle beviljas med mindre särskilda omständigheter

därtill föranledde.

Två ledamöter av kommissionen, herrar Jansson i Edsbäcken och Olsson i

Kullenbergstorp, vöro på denna punkt såtillvida skiljaktiga, att de väl ansågo

ifrågavarande förvärv böra underkastas kontroll, men att denna borde inskränka

sig till prövning, huruvida från det allmännas sida hinder mötte mot

förvärvet. Vore detta ej fallet, borde tillstånd icke kunna förvägras.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som sedermera yttrat sig i

förevarande lagstiftningsfråga, hava beträffande det sålunda väckta spörsmålet

yppats mycket olika meningar. Å. ena sidan har sålunda framhållits,

att koncessionspliktens utsträckande jämväl till förvärv av angiven beskaffenhet

skulle omöjliggöra rekonstruktion av insolventa bolag samt härigenom

åsamka aktieägare, förläggare och kreditgivare förluster och sålunda leda till

sänkning av bolagsfastigheternas värde såsom hypotek för intecknings- och

obligationslån, att farhågorna för fastigheters anhopning å ett fåtal storföretags

händer måste anses orimliga och överdrivna, att dylik trustbildning i

allt fall borde hämmas genom en lagstiftning av annat slag och i annat sammanhang,

ävensom att någon avsevärd vinst i fråga om jordens återgång i bondehand

ej syntes vara att förvänta av ett dylikt stadgande, vilket lätteligen kunde kringgås

genom att i stället för fastigheterna inköptes motsvarande värde i aktier

och sedermera företoges bolagsskifte. -— Å andra sidan har uttalats önskvärdheten

av att en viss kontroll kunde utövas jämväl i fråga om förvärv av ifrågavarande

beskaffenhet, då det kunde tänkas, att fastigheter avyttrades till

bolag eller föreningar, vars lämplighet att förvalta fastigheter med skäl kunde

sättas i fråga eller vore fullständigt oprövad.

Såsom framgår av förevarande stadgande har Kungl. Maj:t intagit den

ståndpunkten, att ifrågavarande slags förvärv böra underkastas koncessionsplikt,

men att för desamma skola gälla de lindrigare koncessionsvillkoren. Till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

19

stöd för denna ståndpunkt liar föredragande departementschefen anfört föl
jande:
Beträffande

nu berörda spörsmål synes det mig obestridligt, att beaktansvärda

synpunkter blivit framhållna av företrädarna för såväl den ena som den

andra uppfattningen, om det ock vill förefalla som om frågans praktiska betydelse

blivit i vissa fall ej oväsentligt överskattad.

Med denna lagstiftnings syfte lärer bäst överensstämma, att även jordförvärv

av här ifrågavarande slag bliva underkastade den kontroll från det allmännas

sida, vilken lagen avser att åvägabringa. Därigenom tillvaratages möjligheten

att, om förutsättningar därför finnas, i bondebesittning återföra jord, som övergått

i bolags ägo. Ehuru fastighetens natur icke rättsligen förändrats, därför

att den en gång under tiden för den oinskränkta förvärvsrätten kommit i bolags

hand, hava bolagen likväl med avseende å dylika fastigheter tillerkänts en i

viss mening privilegierad ställning. Att på detta sätt vissa fastigheter ställdes

helt utanför den nya lagstiftningens inflytande, synes närmast kunna betraktas

såsom en anordning, avsedd att mildra övergången till de regler, genom vilka

fastighetsomsättningens frihet i övrigt begränsades. Norrlandskommitténs uttalande,

att ett dylikt förvärv icke berör den självägande jordbruksbefolkningens

intresse, kan väl medgivas vara riktigt, om denna lagstiftnings uppgift

icke fattas i en vidare bemärkelse än att från en viss bestämd tidpunkt sätta en

gräns för fortsatta jordförvärv från bolagens sida. Men annorlunda utfaller

bedömandet, om man vill tillägga denna lag den något större betydelsen av ett

medel för statsmakten att söka från allmän synpunkt avväga industriens och

det mindre jordbrukets i viss mån motsatta intressen och därmed även att, när

tillfälle gives, lägga till rätta vad i detta avseende må hava utvecklats i en icke

önskvärd riktning. Det kan då icke vara likgiltigt, om vissa av industriens

fastigheter, vilka äro dugliga till jordbruk, skola kunna för all framtid förbliva

i bolags ägo. Den nuvarande bestämmelsen torde stundom kunna försvåra en

återgång, som eljest kunde synas lämplig och naturlig, exempelvis i fråga om

utarrenderade bolagshemman. Från nu antydda synpunkter kan jag således

icke finna annat än att även i fråga om dessa fall bör gälla den allmänna regeln,

att för giltigheten av bolags eller förenings jordförvärv erfordras vederbörligt

tillstånd.

De skäl, vilka anförts för bibehållande av rätten till fritt förvärv i förevarande

fall, hava icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frånträda

den ståndpunkt, jag alltså funnit vara den principiellt riktiga. För den uttalade

farhågan, att ett upphörande av den fria förvärvsrätten i detta avseende skulle

erhålla ett särskilt menligt inflytande på industriens kreditförhållanden, hava

knappast anförts verkligt övertygande grunder. Vid försvaret för den nuvarande

bestämmelsen synes man från industriens sida hava varit benägen att anse

ett upphävande såsom liktydigt med att ifrågavarande fastigheter icke vidare

skulle kunna förvärvas av bolag. Det lärer dock näppeligen behöva befaras,

att vid den prövning, som skall äga rum, tillbörligt beaktande icke kommer att

ägnas sådana omständigheter, vilka kunna göra det önskvärt eller lämpligt att

fastigheten övergår till annat bolag. Överhuvud torde för varje berättigat ändamål

med en fastighetshandel mellan bolag så mycket hellre kunna påräknas

avseende vid prövningen som i dylika fall icke är fråga om upphörande av befintliga

bondejordbruk.

Med hänsyn till vad nu anförts och till de av jordkommissionen åberopade

skälen bär jag ansett ett stadgande i överensstämmelse med 7 § i 1906 års lag

icke böra ingå i den nya lagen. Däremot torde nu ifrågavarande jordförvärv

böra upptagas bland de särskilt angivna fall, i vilka Kungl. Maj:t äger meddela

koncession. Vid fråga om koncession lärer i dylikt fall prövningen i stort

sett komma att begränsas till en undersökning, huruvida området utgör gård

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller hemman, som förut varit i bondebesittning, eller odlingsmark, lämpad för

anläggning av nytt jordbruk, eller huruvida i övrigt ur allmän synpunkt hinder

kan möta mot koncession.

Lagrådet har i denna del enhälligt hemställt, att förevarande stadgande

måtte utgå och i stället i förslaget upptagas en bestämmelse av samma innehåll

som 7 § i 1906 års lag. I motiveringen till denna hemställan har anförts

följande:

Den under 1. i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen

att, i motsats mot vad 1906 års förbudslag stadgar, jämväl förvärv från

bolag till bolag (resp. förening) skall för sin giltighet vara beroende av Konungens

tillstånd har, såsom departementschefen omförmäler, varit föremål för

mycken kritik. Departementschefen medgiver, att beaktansvärda synpunkter

mot bestämmelsens upptagande anförts, men finner frågans praktiska betydelse

överskattad. Vad som bestämt departementschefen att vidhålla den av jordkommissionen

uppställda regeln om koncessionstvång även för dessa förvärv

har varit uppfattningen av förevarande lagstiftning såsom ett medel icke blott

att begränsa bolags förvärv av enskildas jord utan även att, där tillfälle gives,

lägga till rätta vad redan utvecklats i en icke önskvärd riktning.

Såvitt lagrådet kan finna, måste emellertid förbudslagstiftningens förmåga

att tjäna detta sistnämnda syfte skattas synnerligen ringa. Till en början är

det tydligt, att det avsedda inflytandet i tillbakareglerande riktning icke kan

få någon planmässig karaktär utan helt och hållet måste bära tillfällighetens

prägel. Att enstaka arrendehemman eller inägolotter gå i köp från ett bolag till

ett annat, torde icke i avsevärd utsträckning förekomma, utom då det gäller

sådana förvärv av inom köparens ägovälde insprängda områden, för vilka koncession

regelmässigt, enligt redan tillämpad praxis i fråga om förvärv från enskilda,

torde komma att lämnas. Där förvärvet har en annan karaktär, synes

det i allt fall icke vara att förvänta, att vägran av koncession skulle medföra

den önskade verkan, fastighetens övergång i enskild hand, utan torde väl följden

i regel bliva, att ingen föryttring komme till stånd. Är åter fråga om

avyttrande av ett bolags hela ägovälde, torde detta nästan alltid ifrågakomma

blott i samband med realisation av säljarebolagets tillgångar i deras helhet; och

om i dylika fall vägen stänges för en försäljning av fastigheterna såsom en tillgång

för sig, lärer väl, såsom av länsstyrelsen i Jämtlands län framhållits, följden

blott bliva, att svårigheten kringgås genom att aktiestocken eller majoriteten

därav förvärvas av annat bolag. Även om fastigheterna icke utan tillstånd kunna

genom bolagsskifte övergå i köparebolagets ägo, är ju intet hinder att i realiteten

nå ungefär samma resultat genom att upprätthålla säljarebolagets bestånd

såsom hädanefter ett »dotterbolag» till köparebolaget. Vad nu sagts

torde även utvisa, att varken en bestämmelse sådan som den föreslagna eller

det av reservanter inom jordkommissionen förordade stadgandet att vid förvärv

från bolag till bolag skall prövas, huruvida på grund av särskilda omständigheter

godkännande bör ur allmännyttans synpunkt förvägras, kan förväntas

utöva någon egentlig inverkan till att, såsom avsikten varit, förhindra

stora jordbesittningars samlande i ett bolags hand.

Den situation, i vilken förbud mot förvärv utan särskilt tillstånd från bolag

eller förening kan antagas lämna Kungl. Maj:t tillfälle att inverka pa utvecklingen,

torde egentligen vara den, som inträder, då en dylik sammanslutning

med jordinnehav råkar i sådana ekonomiska svårigheter, att om det icke

lyckas att genomföra en rekonstruktion, konkurs med därav följande realisation

av tillgångarna bliver oundviklig. I många fall låter sig nämligen rekonstruktionen

icke utan särskilda svårigheter genomföra, med mindre en, låt vara mera

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

21

formell, växling i äganderättsförhållandena äger rum; det kan t. ex. vara den

enda lämpliga utvägen att ett nvtt bolag bildas för att övertaga det äldre

bolagets tillgångar och rörelse. Såväl för genomförande av en på så sätt lagd

rekonstruktion som i händelse av konkurs komme visserligen förbudet att äga

betydelse på grund av den därmed förbundna makten att bestämma omfattningen

av och villkoren för eventuell koncession till den fasta egendomens förvärvande

av bolag eller förening. Men just beträffande dylika situationer kan

det med skäl sättas i fråga, huruvida det, som man vill vinna, icke köpes alltför

dyrt genom uppoffrande av intressen, som i själva verket jämväl de äro samhällets

egna. Ja, i vissa fall torde man till och med befrämja just den utveckling,

som man icke anser önskvärd. En rekonstruktion utan större omvälvningar

av ett mera betydande industriföretag står mången gång bäst i överensstämmelse

med det allmännas intressen. Men särskilt under en svårare kris

eller depressionsperiod möter densamma varjehanda svårigheter, som kortsynthet

och egennyttiga beräkningar hos vissa intresserade ej sällan finna det med

sin fördel förenligt att öka. För övervinnande av dylika svårigheter är det

ofta ett nödvändigt villkor att snabbt och med ett grepp kunna säkerställa ett

definitivt resultat. Härvid är nu att beakta att, även om koncessionslagstiftningen

i stort sett utövas på ett vidsynt sätt, nödvändigheten att efter försiggångna

utredningar utverka Kungl. Maj:ts tillstånd till företagets omflyttning

i en ny bolagsform medför ett uppskovs- och osäkerhetsmoment, som — ehuru

utsikterna att vinna dylikt tillstånd kunna framstå såsom ganska goda •—• lätt

kan verka ödesdigert för möjligheten av rekonstruktionsförsökets lyckliga genomförande.

Följden härav kan bliva ett fallissemang av föga önskvärd art,

men det kan ock bliva, att det nödställda bolagets intressenter nödgas kasta sig

i armarna på ett bättre ställt bolag, som utan att komma i konflikt med förevarande

förbudslagstiftning genomför en fusion av det slag, som det, enligt vad

ovan nämnts, varit jordkommissionen och departementschefen angeläget att förhindra.

Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget i statsrådet anförde departementschefen:
I

fråga om rätten till fritt förvärv av jord, som tillhör bolag eller förening,

har lagrådet hemställt om bibehållande av nuvarande regel. De skäl, som av

lagrådet härutinnan åberopats, kunna emellertid enligt min mening icke innefatta

anledning att frånträda den ståndpunkt, som kommit till uttryck i det

remitterade förslaget. Av mitt uttalande i denna fråga lärer hava framgått,

att icke heller jag ansett det kunna antagas, att genom den nuvarande regelns

upphävande bolagsjord skulle i någon större omfattning komma att överflyttas

i enskilda mindre jordbrukares händer. Självfallet kan detta, såsom av lagrådet

erinrats, ske endast under mera tillfälliga omständigheter. Men det

har synts mig vara riktigast, att möjligheten därtill, så långt skäligt är, hålles

öppen. Att den nuvarande regeln kan vara av betydelse för underlättande

av rekonstruktion av företag, som råkat i ekonomiska svårigheter, har starkt

framhållits i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena och har nu ytterligare

utvecklats av lagrådet. Med den uppfattning, vilken av mig angivits i fråga

om koncessionsprövningens handhavande i här förekommande fall och vilken

skulle erhålla stöd i det förslagna stadgandet i 4 § första stycket första punkten,

kan jag emellertid icke finna, att det av hänsyn till dylika förhållanden

kan vara nödvändigt att upprätthålla den gällande bestämmelsen i detta avseende.

Där omständigheter av nu antydd art äro för handen, lärer ett hänskjutande

till Kungl. Maj:ts prövning av frågan om giltigheten av jordför
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet.

värv sällan kunna medföra sådan tidsutdräkt, att därav i avsevärd grad försenas

ett genomförande av en planlagd rekonstruktion.

I herr von Sneiderns motion I: 264, herr Dahls motion I: 281 och herr Enhörnings

motion 1:282 har under åberopande av lagrådets uttalanden samstämmigt

yrkats ändring av förslaget i enlighet med lagrådets hemställan.

Herr Lindhagen har i sin motion 1:283, vilken, såsom förut nämnts, innehåller

yrkande om borttagande av hela första stycket i 4 §, beträffande nö

förevarande punkt särskilt påpekat, att jordkommissionen med nu ifrågavaran

de stadgande främst velat förekomma, att en eller några finanskarteller

kunde komma att behärska den myckna bolagsjorden i landet och därigenom

bliva en fruktansvärd stat i staten. Det vore visserligen sant, att aktiemajoriteter

kunde inköpas, men detta gjorde dock en stor skillnad. Bolagsjordens

spridning på flera juridiska personer utgjorde i sin mån ett hinder för en omfattande

trustbildning med dess faror och möjliggjorde lättare bolagsjords

skäliga återgång i jordbrukets eller det allmännas ägo.

Vid genomförandet av en definitiv, hela landet omfattande koncessionslagstiftning

beträffande bolags och föreningars jordförvärv synas särskilda skäl

böra krävas för att från tillämpningen av en dylik lagstiftning undantaga vissa

förvärv mellan bolag eller föreningar inbördes. Med nämnda lagstiftnings karaktär

och syftemål lärer nämligen, såsom departementschefen framhållit, bäst

överensstämma, att densamma erhåller giltighet beträffande alla förvärv, vilka

icke äro att hänföra under 3 § :s bestämmelser. Det har nu såsom särskilda skäl

mot en dylik anordning åberopats, att därav skulle följa betydande praktiska

olägenheter. Därest emellertid, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet

vill förorda, förvärv av ifrågavarande art upptagas bland de under de lindrigare

koncessionsvillkoren hänförliga fallen av fastighetsförvärv, torde härigenom

vara sörjt för ett vederbörligt tillgodoseende av affärslivets intressen. I

enlighet med departementschefens uttalande torde nämligen varje i sig behörigt

syftemål med en fastighetshandel mellan bolag eller föreningar så mycket hellre

kunna påräkna beaktande vid prövningen, som i dylika fall icke är fråga om

upphörande av befintliga bondejordbruk. I själva verket synas olägenheter

kunna befaras uppkomma allenast i sådana fall, då en snabb rekonstruktion av

ett företag i bolags- eller föreningsform är av nöden. Utskottet håller emellertid

för visst, att om i dylikt fall påpekande göres till vederbörande myndigheter

angående behovet av ett snabbt avgörande av koncessionsfrågan, tidsutdräkten

med dennas behandling skall nedbringas till ett minimum. Å andra

sidan lärer icke kunna förnekas, att genomförandet av koncessionstvång skulle

öppna vissa möjligheter såväl för bolagsjords återgång i enskild ägo som för

motverkande av en icke önsklig koncentration av stora fastighetskomplex å

ett enda bolags hand. Måhända skola dessa fördelar komma att framträda mera

sporadiskt, men ingen anledning finnes å andra sidan att underskatta desamma.

Utskottet anser sig sålunda böra tillstyrka bibehållandet av ifrågavarande stadgande

i dess av Kungl. Maj:t föreslagna skick.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

23

Punkt 2.

Beträffande detta stadgande liar herr Dahl i motionen 1:281 yrkat, att

detsamma måtte utgå, och att förvärv, som däri avses, måtte göras beroende

på länsstyrelses prövning av motsvarande innebörd, som föreskrives för de i

3 § avsedda fall.

Till stöd för detta yrkande har anförts:

Enligt min mening är det önskvärt, att stödskogsbegreppet utbytes emot en

bestämmelse av den mera smidiga utformning, som lagförslagets 4 § 2 punkt

innehåller, men att förvärvsrätten göres beroende av en allenast å det faktiska

förhållandet inriktad prövning av lokal myndighet. I fråga om denna myndighet

synes mig kunna ifrågasättas, om ej — i enlighet med ett inom jordkommissionen

av en reservant framställt yttrande —- ägodelningsrätten i blivande

gestaltning borde komma i beaktande. Tillsvidare hemställes, att Konungens

befallningshavande måtte — såsom hittills i fråga om icke-stödskogsförvärv

— verkställa prövningen.

Herr Lindhagen har i sin motion I: 283, utöver sitt oftanämnda yrkande

om borttagande av hela första stycket i 4 §, beträffande ifrågavarande punkt

hemställt, att, därest densamma bibehölles, salu- eller stödskogsbegreppet, såvitt

angår Norrland, Dalarna och Värmland, icke måtte försvinna ur lagtexten, samt

att tillägg till denna måtte göras i syfte att undantagande av odlingslägenheter

från förvärvet i tillämpningen kan förväntas bliva iakttaget och jämväl omfatta

erforderlig skogsmark.

Till stöd för denna hemställan har anförts:

Bestämmelsen om stödskog utgjorde i norra delarna av landet ett visst hinder

för de tillåtna inköpen genom besvärligheten att uträkna stödskogen. I förslaget

är stödskogsbegreppet även borttaget från norrlandslagens nuvarande

tillämplighetsområde. Förvärven kunna även gå in på den gamla stödskogen.

Det utsäges ej, att »nödig skogstillgång» bör omfatta även saluskog, vilket

väl bort skett, i fall man ansett de nuvarande stödskogsbestämmelserna böra

borttagas allenast på grund av deras alltför stora schablonmässighet. Det

kan nu i stället åberopas att å kronojord i nordligaste delarna av riket upplåtes

kolonat med endast husbehovsskog. Den goda viljan och förmågan att stå

på jordbrukets och framtidens bästa hos den ende person, lantmätare, landssekreterare

eller landshövding, på vilken avgörandet ensamt beror, blir en synnerligen

oberäknelig faktor.

Odlingslägenheter skola också undantagas, men lagtexten underlåter att

uttryckligen omnämna även skogstilldelningen. I de trakter, där kronan skänkt

all skogen till jordbruket, skulle således till och med husbehovsskogen till sådana

odlingslägenheter lätteligen i brist på tydlig lag och verklig kontroll

kunna uppsnappas av de storindustriella förvärven. I propositionen omnämnes

på ett ställe, att även odlingsmark enligt vad länsstyrelsen i Jämtland intygat

icke, på sätt gällande lag föreskriver, blivit undantagen från utmarksförvärv, i

det att vederbörande lantmätare ej pläga ägna någon omsorg däråt. På samma

sätt kommer det att gå i fortsättningen, ifall ej ett behörigt iakttagande av en

dylik bestämmelse effektivt organiseras. Därom ger dock propositionen ej

någon antydning.

Utskottet har i sitt allmänna yttrande över lagförslaget uttalat sin anslutning

till detsamma i vad det avser genomförande av koncessionstvång jämväl

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

för det enligt 1906 års lag fria förvärvet av sådan del av ett hemmans avrösningsjord

med impedimenter, som icke är att hänföra till stödskog eller odlingsområde,

samt upptagande av sådant förvärv bland de under de lindrigare koncessionsvillkoren

hänförliga grupperna av fastighetsförvärv. Härav följer ock,

att utskottet icke kan biträda förslaget, att ifrågavarande förvärv skulle bliva

föremål allenast för prövning av länsstyrelse i enlighet med bestämmelserna i

3 §. Det må för övrigt anmärkas, att, med den allmänna formulering förevarande

stadgande erhållit, det synes vara särskilt önskligt, att prövningsrätten

uppdrages åt Kungl. Maj :t, på det att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning

av stadgandet må kunna vinnas.

Däremot har utskottet i det föregående på anförda skäl förordat sådan

ändring av Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del, att, såvitt angår till1

ämpningsområdet för 1906 års lag, tillstånd till förvärv av här avsedd beskaffenhet

icke utan att särskilda skäl därtill föranleda må beviljas, därest

förvärvet inkräktar på vad som enligt nämnda lag är att hänföra till stödskog.

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förevarande punkt

införes förbehåll därom, att i fråga om de landsdelar, för vilka 1906 års lag

gäller, tillstånd icke må utan särskilda skäl beviljas, om ej vid den fastighet,

varifrån förvärvet sker, bibehållits skogsmark till minst den myckenhet, som

i närmast följande § stadgas, och att så i en ny 5 § upptagas de nuvarande

stödskogsbestämmelserna för respektive orter.

Vidare har utskottet i syfte att i lagtexten tydligare utmärka, att vid tilllämpningen

av förevarande stadgande skogstillgången även i övrigt icke må

beräknas alltför snävt, ansett sig böra föreslå, att uttrycket »nödig skogstillgång»

utbytes mot »tillräcklig skogstillgång». Utskottet vill ock i detta sammanhang

särskilt betona, att sistnämnda uttryck givetvis omfattar även saluskog,

där sådan efter ortens förhållande anses erforderlig för att ett jordbruk

skall vara ekonomiskt bärkraftigt.

I fråga om det i förevarande stadgande gjorda undantag för odlingslägenheter

finner utskottet med anledning av herr Lindhagens motion sådant tilllägg

böra göras, att jämväl den skogstillgång, som erfordras för det nya

jordbruk, vartill odlingslägenheten avses, eller det befintliga jordbruk, varmed

lägenheten anses lämpligen kunna sammanslås, varder tagen i beräkning. För

övrigt må framhållas, att i fråga om dylika lägenheter hänsyn bör tagas ej

blott till de odlingsmöjligheter, som vid tillfället för förvärvet äro för handen,

utan jämväl till sådana, som inom en något så när överskådlig framtid kunna

förutsättas yppa sig. Givetvis bör ock iakttagas, att lägenheterna ej genom

det till prövning föreliggande förvärvet berövas nödiga utfartsvägar.

Punkt 3.

I denna punkt har upptagits en bestämmelse i syfte att underlätta sådana

arronderingar, som kunna anses önskvärda med hänsyn till jordbrukets utveckling

eller skogsvårdens främjande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

2.r)

Att under vissa förhållanden tillstånd bör lämnas till dylika markförvärv

har framhållits av jordkommissionen, som i detta avseende gjort följande uttalande:
Givet

är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga om förvärv, vid

vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för virkesfångst

åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även om såsom skäl för förvärv

åberopas, att därigenom skulle beredas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare

form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, bör tillstånd icke

utan vidare medgivas. År fråga om att genom byte av mark, ungefär lika mot

lika, förskaffa den ene eller kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla

bättre form på sina ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession

beviljas. Enligt den i det föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen

av koncessionsparagrafen i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall

av nu nämnd beskaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i arronderingssyfte

böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar. Såsom arrondering

bör således icke godkännas varje hopköpande av markområden, vilka

sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att

bilda ett helt avrundat skogskomplex. Så till exempel förekommer det ofta i

Norrland samt i Dalarna och i Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften

här och var i byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra

bondhemman. Ett hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften

i syfte att därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under

en och samma ägare bör enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar

däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by och ligger

bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman,

kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att

skogshanteringen å bolagets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Koncession

å nyförvärv i sådant fall bör icke vara utesluten. I övrigt böra såsom

nyförvärv i arronderingssyfte godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre

områden, som äro belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt

större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets

rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand

icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel

bör kunna bliva fråga endast om områden av mindre storlek. Såsom villkor

för koncession å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter

gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt jordbruk,

som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringas att upphöra

eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

Departementschefen har i denna del förklarat, att han, lika med jordkommissionen,

ansåge, att koncession icke borde lämnas, om det avsedda ändamålet

kunde i skälig mån vinnas genom ägobyte eller om förvärvet skulle hava en

menlig inverkan å jordbruket å den fastighet, som på detta sätt avstode mark.

Ett förbehåll i sistnämnda hänseende hade synts departementschefen böra komma

till uttryck även i lagtexten. Att i vissa fall en särskild varsamhet härutinnan

vore av nöden, hade framhållits av herr Lindhagen i särskilt yttrande

till jordkommissionens betänkande. I övrigt torde det icke behöva närmare

framhållas, att jämväl i dylika fall skulle beaktas, att förvärvet icke komme i

strid med lagens syfte.

Likasom i fråga om föregående punkt har herr Dahl i motionen 1:284 hem
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

ställt, att det här ifrågavarande stadgandet matte med hänsyn till de begränsade

möjligheter till förvärv, detsamma lämnar, utgå, och att förvärv, som i

stadgandet avses, måtte göras beroende på länsstyrelses prövning av motsvarande

innebörd, som föreskrives för de i 3 § angivna fall.

Herr Lindhagen har till stöd för sitt yrkande om borttagande av hela första

stycket i förevarande § beträffande denna punkt hänvisat till ovanberörda,

av honom vid jordkommissionens år 1921 avgivna betänkande fogade särskilda

Sofrande, så lydande:

Bolagens anspråk att under den nya lagstiftningen kunna förbehållas rätt

att genom koncession få förvärva områden, som äro ägnade att avrunda och

sammanföra splittrade skogsägor, så kallad arrondering, synes fortfarande mötas

med ganska stor välvilja och jordkommissionen har även tillmötesgått det

ganska väsentligt. Det gäller då att tillse, att denna stämning till bolagens

f ördel ej leder till en ^lagtolkning utöver vad rimligen avsetts och till fortsatt

ekonomiskt intrång på de ekonomiska värden i jord och skog, som ännu tillhöra

befolkningen.

Det kan vara nyttigt till eu början erinra sig tillkomsten av dessa splittrade

.skogsägor i ett bolags hand, med vilka mången har så mycket medlidande.

De hava nämligen tillkommit genom att bolagen uppköpt bondgårdar här

och var, alltefter som lägenhet yppat sig, under förhoppning, att med tiden

även kunna förvärva mera. Dylika förhoppningar avbrötos i väsentliga avseenden

igenom den norrländska förbudslagen. Nu ligga därför en mängd av

bolag sålunda förvärvade bondskogar insprängda här och var ibland skogsmarker,

som ännu ägas av den jordbrukande befolkningen. Hade ej förbudslagen

trätt emellan, skulle köpen fortsatts oavlåtligt och på detta sätt, trots

till sist fullbordade arronderingar, alltjämt nya splittrade skogsägor i bolags

händer förekommit, ända till dess i trakten den självägande jordbruksbefolkningens

saga var vorden all.

io Under sådana förhållanden böra enligt min uppfattning anspråken på att

få utvidga ^dessa skogar på ^bekostnad av den kvarvarande bondebefolkningen

röna ett måttligt tillmötesgående. ^ Snarare bör man då anse det vara angeläget,

att dylika bolags innehav återfalla till befolkningen, eller med andra

ord, att dennas marker konsolideras på bekostnad av bolagsdomäner. Men

även om bolag lyckats på en trakt förvärva större delen av bondgårdarna,

så att endast ^en enda bondgård exempelvis finnes kvar, bör icke heller ett

sådant läge få föranleda till, att något bolag till minskning av en jordbrukande

befolknings egna utkomstmöjligheter får förvärva gården i sin helhet

eller ens den skogsmark, som hör till gården och i de flesta fall säkerligen

utgör ^ett behövligt ekonomiskt stöd för densamma. Detta förhållande bör

icke tåla någon jämkning för det fall att, såsom ofta är händelsen särskilt i

Dalarna, skogsskiftena bestå av långa strimlor med ringa bredd och stor

längd och någon av dessa_ strimlor tillhör ett kvarvarande bondehemman och

ligger inbäddad mellan skiften, som bolagen förvärvat sig. I kommissionens

motivering förekommer uttryck, som kunna missförstås såsom utgörande stöd

för en motsatt uppfattning, ehuru detta antagligen icke varit meningen. Det

har synts mig att, när kommissionen inlåter sig till och med ganska utförligt

på bolagens ifrågavarande önskemål, hade i motiveringen också bort betonas,

att enahanda önskemål kan föreligga även från den jordbrukande befolkningens

^sida och jämväl statens sida gent emot bolaget, ehuruväl främjandet av

ett sådant anspråk måste tillgodoses genom en expropriationslagstiftning.

Därutöver har herr Lindhagen beträffande kravet å arronderingsmöjligheter

anfört:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

27

Jordkommissionen skattade något åt detta krav ehuru ytterst försiktigt och

tog avstånd från alla utvidgningsplaner. Detta senare gör däremot propositionen

ej ens i motiveringen. Stadgandet är farligt. Det räcker mer än väl

till om även denna förvärvsrätt begränsas till att få utövas, då »särskilda omständigheter»

därtill föranleda. Må man besinna att bolagen lätt kunna genom

köp »arrondera» sina skogsmarker, under det motsvarande minst lika

berättigad arrondering av allmänningar, statsskogar och enskildas skogar genom

förvärv från bolag icke står till buds.

Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser att under

vissa förutsättningar under de lindrigare koncessionsvillkoren hänföra fastighetsförvärv,

som skett i syfte att genomföra en med hänsyn till skogsvårdens

främjande särdeles önskvärd arrondering. Däremot lärer näppeligen vara anledning

att här särskilt medtaga arronderingsköp för jordbrukets utveckling.

I de säkerligen fåtaliga fall, då behov i sistnämnda hänseende kan yppas,

i or de för detsammas behöriga tillgodoseende den allmänna koncessionsregeln

kunna komma till användning. Utskottet föreslår sålunda, att orden »jordbrukets

utveckling eller» utgå ur punkten.

Herr Dahls förslag om förläggandet av prövningen även beträffande ifrågavarande

slags förvärv till länsstyrelse kan utskottet av förut angiven grund

icke biträda.

Beträffande stadgandets avfattning i övrigt anser utskottet lämpligt, att

orden »kan antagas--äga» utbytas mot »äger» för att såmedelst få fram
hävt,

att vederbörande förvärvare har att förebringa tillfyllestgörande utredning

om att de i stadgandet avsedda förutsättningarna för dess tillämpning

verkligen äro i det föreliggande fallet för handen. Desslikes föreslår utskottet,

att ordet »märkligen» i slutet av punkten måtte utgå. Detta synes nämligen

giva vid handen, att det skulle fordras ett ganska avsevärt försvagande av

jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet skett, för att sätta stadgandet

ur tillämpning. Enligt utskottets mening bör dock jordbrukets intressen i

detta fall vederbörligen hävdas.

I fråga om stadgandets tillämpning vill utskottet vidare, i nära anslutning

till vad jordkommissionen i sitt betänkande år 1921 samt även föredragande

departementschefen gjort gällande, framhålla, att i första hand torde böra

tillses, huruvida icke arronderingsbehovet kan tillgodoses genom byten av

mark, att såsom arrondering icke bör godkännas förvärv, vilka avse att åt

förvärvaren väsentligen bereda markutvidgning, även om därigenom skulle

vinnas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda

skogsdomäner, samt att såsom förvärv i arronderingssyfte i allmänhet

bör godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre områden, som äro belägna

inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt större sammanhängande

skogskomplex och finnas äga avsevärd betydelse för skogsbrukets rationella

skötsel å bolagets mark.

Då fråga är om förvärv i arronderingssyfte, som skulle inkräkta å de fastslagna

stödskogsarealerna, synes vid prövningen av dithörande koncessionsansökan

böra påkrävas särskild uppmärksamhet åt, att icke det skydd, som stöd
-

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet.

skogsbestämmelserna avse att bereda, genom det ifrågasatta förvärvet obebörigen

kringgås eller åsidosattes.

Därest vid innevarande års riksdag antages densamma förelagd lag om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom, torde kunna förutsättas, att under den

närmaste tiden komma att ingivas en del ansökningar om koncession å förvärv

av fastigheter, som vederbörande bolag innehaft genom bulvaner. Med

hänsyn därtill, att ifrågavarande fastigheter ej sällan torde befinna sig i sambruk

med bolagets övriga fastigheter, åtminstone vad skogen beträffar, kan

antagas, att nu förevarande stadgande understundom kommer att åberopas

för bifall till dylika ansökningar. Angeläget är, att vid prövningen av sådana

ansökningar sorgfälligt tillses, att förefintliga förutsättningar för återupplivande

av förut befintliga självständiga jordbruk icke tillspillogivas.

Punkt 4.

Herr Lindhagen har i motionen 1:283 beträffande detta stadgande anfört:

Inom norrlandskommittén sökte bolagens representanter göra gällande, att

bolagen borde få förvärva jordbruk för att å dem nedsätta någon eller flera

arbetare och att de redan förvärvade jordbruken borde få användas på samma

sätt. Detta motsatte sig bestämt kommitténs övriga ledamöter. Det fanns så

mycken annan ej odlad och bebyggd jord, som stod till buds för ändamålet, menade

kommittén. Detta moment skattar emellertid åt det förenämnda bolagsintresset.

Det är farligt i sin mån och bör således icke fastställas såsom en

regel utan allenast såsom ett undantag.

Herr von Sneidern åter har i motionen I: 264 i fråga om punkten anfört:

Enligt denna medgives bolag rätt att förvärva fastighet för att driva jordbruk

och därmed skaffa sina arbetare livsförnödenheter. Men att skaffa dem

vedbrand och bolaget självt husbehovsvirke genom fastighetsförvärv, skall

tydligen vara förbjudet. Det behöver emellertid ej vara svårt att göra den

skillnad, att bolag förbjudes att köpa fastighet för att därmed förvärva skog

till råvara för sin verksamhet eller till avsalu, men däremot medgives rätt att

förvärva skog för sitt eget behov.

Utskottet finner förevarande stadgande med hänsyn till de behjärtansvärda

ändamål, som detsamma avser att tillgodose, väl försvara sin plats bland fallen

av lindrigare koncessionsvillkor. Att stadgandet icke skall givas tillämpning

exempelvis i sådana fall, då vederbörande förvärvare själv förut innehar

mark, som skäligen kan utnyttjas för det avsedda ändamålet, lärer kunna

tagas för givet.

Beträffande yrkandet i motionen 1:264 håller utskottet före, att de fall,

som därmed avses, torde vara så pass sällan förekommande, att för desammas

prövning kan komma till användning den allmänna koncessionsregeln i sista

stycket av paragrafen. För övrigt torde det nog ej vara så lätt att uppdraga

eu bestämd gräns mellan förvärv för eget behov och förvärv i affärssyfte.

Utskottet tillstyrker alltså, att förevarande punkt bibehålies i sin föreslagna

lydelse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

29

Punkt 5.

Herr Lindhagen bär i motionen 1:283 till stöd lör yrkandet, att jämväl

denna punkt måtte utgå, anfört:

Detta stadgande avser väl främst inköpandet av gods i södra och mellersta

delarna av riket för styckning. Det är således knappast äventyrligt ur synpunkten

av den ifrågavarande lagstiftningens uppgift. En annan fråga är

emellertid att skydda egnahemsbyggare från spekulativa bolagsföretag, som

taga ut det mesta möjliga av dem. Momentet vädrar ej någon sådarn fara.

Egnahemsbildandet borde helst övertagas av det allmänna, som tager initiativ

endast för att hjälpa de hjälbehövande och ej kräver ut mer än självkostnaden.

Bildandet av egna hem och mindre jordbruk är ju ett i hög grad berättigat

samhällsintresse. I åtskilliga yttranden, som avgivits beträffande ifrågavarande

lagstiftningsfråga, har ock ifrågasatts att från tillämpningen av en

förbudslagstiftning av nu ifrågavarande slag borde undantagas sådana bolag

eller föreningar, vilka enligt sina stadgar syssla med anskaffande av bostäder

och egnahem m. m. Då nu Kungl. Maj:t föreslagit, att förvärv, som avse att

främja ifrågavarande ändamål, skulle hänföras till fallen av lindrigare koncessionsvillkor,

vill utskottet uttala sin fulla anslutning härtill. Att en noggrann

prövning av kvalifikationerna hos vederbörande bolag eller förening

och av den uppgivna styckningens lämplighet icke därigenom kommer att

eftersättas, förutsätter utskottet såsom visst. Härvidlag torde särskilt de

lokala myndigheternas yttranden komma att bliva för den prövande myndigheten

vägledande. Beträffande förvärv, som avse fastigheter i närheten av

stad och därmed likställt samhälle, torde inhämtande av yttrande jämväl från

vederbörliga myndigheter i staden eller samhället i förekommande fall böra ske.

I motionen I: 264 har herr von Sneidern yrkat ett tillägg till första stycket

av förevarande § av innebörd, som av motionären angivits sålunda:

Det gäller medgivande för enskilda att under bolagsform besitta viss fastighet,

då avsikten är att använda bolaget som lämplig administrationsform för en

i regel redan ägd fastighet. Det är oftast stärbhusdelägare, som på detta sätt

önska tillsvidare behålla en fädernegård — det må vara på grund av dess affektionsvärde

eller därför att tidpunkten för en gynnsam realisation ej föreligger.

Ingen av arvingarna har ekonomiska förutsättningar att åtminstone vid tillfället

övertaga det hela. Eller också kunna alla vilja vara med om att dela en

eventuell blivande vinst och äro därför beredda att gemensamt stå risken av en

fortsatt besittning. Aktiebolagsformen är då den mest praktiska formen för

samarbete. Kungl. Maj:t kan förhindra varje ytterligare fastighetsförvärv av

bolaget, varför varje risk för latifundiebildning är utesluten. Erfarenheten

visar också, att bolag av detta slag i regel ej bli så gamla. Ingen tänkbar skada

kan av bolaget åstadkommas. Men en omedelbar realisation kan, förutan

att eventuellt plågsamt beröra arvingarna, bringa dem en avsevärd ekonomisk

förlust. Vid en hastig realisation är det också, så snart det är fråga om en

skogsegendom, skogsjobbarna, som i främsta rummet förekomma som lagliga

spekulanter. Den skada, som på detta sätt åstadkommes, har man intet sinne

för. Ett annat fall, som kan förekomma och också har förekommit, är att några

konkursborgensmän för att minska sina förluster genom omedelbar realisation

Utskottet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Utskottet.

Utskottet.

önskå i bolagsform behålla viss boets skogsmark för att efter skogens tillväxt

vid lägligt tillfälle tillgodogöra sig denna. Denna utväg är nu praktiskt

stängd.

Utskottet har funnit den av motionären framförda tanken vara värd synnerligt

beaktande. Emellertid har utskottet efter övervägande stannat vid att

tillstyrka bibehållande av anordningen i Kungl. Maj :ts förslag att låta prövningen

av ifrågavarande fall av fastighetsförvärv falla under den allmänna koncessionsregeln.

Stora svårigheter möta nämligen, när det gäller att på ett tillfredsställande

sätt avgränsa de förvärv, beträffande vilka det föreslagna tillägget

skulle bliva tillämpligt. För att förhindra ett obehörigt utnyttjande av ett

dylikt tilläggsstadgande skulle ock särskilda föreskrifter vara av nöden, varigenom

garantier gåves för att vederbörande samfällighet, som erhållit koncession,

ock för framtiden bevarade sin ursprungliga karaktär av att icke utgöra

egentligt affärsföretag. Da utskottet sålunda avstyrker bifall till ifrågavarande

yrkande, förutsätter utskottet emellertid såsom visst, att Kungl. Maj:t vid

föreliggande koncessionsansökningar beträffande förvärv av förevarande art

skall skänka vederbörligt beaktande åt de särskilda omständigheter, som i dylika

fall kunna tala för bifall till koncession.

Andra stycket.

Här meddelade bestämmelse, innehållande huvudregeln för prövning av

koncessionsansökan, överensstämmer till sin formulering med stadgandet i 4 §

av norrländska förbudslagen. I jordkommissionens år 1921 framlagda förslag

till lagstiftning i ämnet hade motsvarande regel, vilken gällde för prövning av

samtliga koncessionsansökningar, såsom förut angivits, erhållit en något annorlunda

formulering. Det föreskrevs nämligen, att tillstånd icke skulle beviljas,

med mindre särskilda skäl därtill föranledde. Huruvida härmed avsågs

någon skärpning av regeln i 1906 års lag, synes ovisst. Motiveringen giver i

varje fall icke uttryck åt någon dylik avsikt.

Herr Lindhagen har i motionen It 283 hemställt, att förevarande stycke måtte

erhålla den lydelse, som jordkommissionen sålunda föreslagit.

Då någon skillnad i uttryckssättens innebörd näppeligen torde föreligga, har

utskottet ansett anledning icke förefinnas att låta de i hittillsvarande lagstiftning

använda och sålunda hävdvunna ordalagen ersättas av andra.

5 §•

Första stycket överensstämmer till sin lydelse med motsvarande stadgande i

1906 års lag.

Däremot sakna de i andra stycket meddelade bestämmelser motsvarighet

i nämnda lag. Denna innehåller i fråga om utrednings förebringande allenast

ett stadgande — motsvarande det i fjärde stycket av förevarande § upp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

31

tagna — att närmare bestämmelser rörande dan utredning, som må erfordras

för länsstyrelses prövning av vissa förvärv, meddelas av Konungen. Dylika

föreskrifter hava utfärdats genom en kungörelse den 17 maj 1907.

Till motivering för införande av de i nu ifrågavarande stycke föreslagna bestämmelserna

bär departementschefen anfört, att det synts lämpligt, att i ärenden

angående erhållande av Kungl. Maj:ts tillstånd till jordförvärv tillfälle

lämnas vissa myndigheter, som kunna antagas äga den bästa kännedom om

ortsförhållandena, att avgiva yttrande, samt att bestämmelserna avfattats i

huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i norrländska ägostyckningslagen.

Sistnämnda föreskrift innehåller, att länsstyrelse, där så finnes lämpligt,

må över ansökning höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom

om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller

egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

Herr von Sneidern har i motionen I: 264 beträffande förevarande stycke anfört

bl. a:

I § 5 är den nyheten införd, att i lagen angives hur länsstyrelsen skall utreda

de koncessionsansökningar, som skola för avgörande befordras till Kungl. Maj:t.

Då därjämte i lagen är intagen den gamla bestämmelsen, att Konungen meddelar

närmare föreskrifter rörande hur utredningen skall verkställas, har man

svårt att förstå, varför bestämmelserna också skola införas i lagen. Särskilt

angives, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott skola höras. Men

detta utskott sammanträder .sällan, varför ett obligatoriskt hörande betyder

en i vissa fall överflödig tidsutdräkt. Däremot finnes ej angivet, att skogsvårdsstyrelsen

skall höras. Denna styrelse är likvisst för detta område särskilt

sakkunnig, och dess sakkunskap har även hittills tagits i bruk. Mest

praktiskt är att slopa alla dessa bestämmelser i lagen och sedan låta Kungl.

Maj :t i administrativ väg lämna de föreskrifter, som erfarenheten kommer visa

vara lämpliga.

Herr Lindhagen har i sin motion I: 283 i denna del anfört:

I andra stycket föreskrives, att över bolags koncessionsan,sökan bör höras

bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd.

På grund av sin sammansättning (se motionen nr 187 i första kammaren år

1923, sid. 6) och enligt lång erfarenhet äro dessa myndigheter i allmänhet

vänner av bolagsförvärv och motståndare till en effektiv social jordlagstiftning.

Det har ju också ansetts självfallet, att för de utpräglat sociala jordfrågorna

bör skapas en särskild från hushållningssällskapen fristående organisation.

Propositionen insmugglar nu i stället i viss mån hushållningssällskapen

på detta för deras verksamhet främmande område. Lagförslagets förenämnda

förbiseende måste utgå ur detsamma.

Med hänsyn till vikten av en omsorgsfull utredning i de ifrågavarande koncessionsärendena

torde det, på sätt departementschefen anfört, vara lämpligt,

att yttrande inhämtas från lokala myndigheter, som äga kännedom om ortens

förhållanden, och att föreskrift härom införes i lagen. Anmärkningen mot

stadgandets lämplighet, i vad det avser hushållningssällskaps förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnd, torde icke vara av beskaffenhet att böra föranleda

någon ändring i stadgandet, synnerligast som hushållningssällskapens

organisation numera, såsom känt, blivit omlagd å en mera bred basis. I fråga

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Utskottet.

om stadgandets avfattning vill utskottet emellertid föreslå sådan ändring, att

den myndighet, vars yttrande i första hand torde böra inhämtas, nämligen

kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet, kommer att upptagas

först.

Beträffande innehållet i förevarande § i övrigt har utskottet intet att erinra.

I detta sammanhang må upptagas en av herr von Sneidern i motionen I: 264

ytterligare berörd fråga, varom i motionen anförts följande:

En praktisk synpunkt, som bör beaktas, då lagen nu göres definitiv, är att

det bör beredas den enskilde möjlighet att få reda på huruvida, om ett bolag

bildas, detta kan få tillåtelse att göra ett visst fastighetsförvärv. Den i affärslivet

mycket vanliga företeelsen, att ett bolag bildas för visst ändamål, är

något för denna lag främmande. Enskilda kunna få koncession till anläggande

av en järnväg, varefter koncessionen överlämnas till det för järnvägens byggande

alltid nödvändiga bolaget. En liknande ordning borde även enligt denna

lag göras möjlig. Som det nu är, skall en stor papperskvarn till kanske ingen

nytta sättas i gång. Ett bolag bildas, utredning företages och till sist resulterar

det hela i ett avslag från Kungl. Maj :t. Göres en framställning från enskild

man, blir denna framställning av formella skäl avvisad.

Enligt utskottets förmenande torde den av motionären påyrkade förprövningen

svårligen låta sig genomföra. Genom en sådan anordning skulle också

betydelsen av de lokala myndigheternas yttranden väsentligt försvagas, då

dessa myndigheter näppeligen kunde avgiva något mera bestämt uttalande

på det förberedande stadium, varå frågan om fastighetsförvärvet läge. Utskottet

hemställer alltså, att motionen i denna del icke måtte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Förslaget angående ändring i lieinmansklyvningslagen.

I 20 § av berörda lag stadgas, att från ett hemman må avsöndras till och

med en femtedel av ägovidden. Enligt 22 § ankommer emellertid på länsstyrelse

att, där omständigheterna därtill föranleda, tillåta avsöndring av mark,

som ensam eller tillsammans med vad redan kan vara från hemmanet avsöndrat,

utgör mera än vad nyss sagts. I samband med norrländska förbudslagens

tillkomst gjordes ett tillägg till sistnämnda §. Berörda lag innehåller

nämligen i 3 § stadgande, att sådan del av ett hemmans avrösningsjord med

impedimenter, som förvärvats av bolag eller förening och av länsstyrelse förklarats

icke utgöra stödskog eller odlingsområde, skall avskiljas från hemmanet

genom avsöndring. I anledning därav blev nödvändigt tillfoga en bestämmelse

i 22 § i hemmansklyvningslagen, att tillstånd till avsöndring i dylikt

fall icke kunde vägras. Enligt det nu föreliggande förslaget till förbudslag

erfordras för förvärv, som avses i 3 § av norrländska förbudslagen, tillstånd

av Kungl. Maj:t, men har föreskriften angående områdets avskiljande genom

jordavsöndring bibehållits. Det har då icke ansetts lämpligt, att länsstyrelse

s. 33 Kontrollera mot PDF

;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 33

skulle i dylikt fall pröva, huruvida med hänsyn till hemmanets ägovidd avsöndring

må tillåtas; och har med anledning härav förevarande förslag till

ändring av 22 § i hemmansklyvningslagen tillkommit.

Utskottet har icke funnit något att erinra mot det föreliggande förslaget.

Yissa yrkanden av herr Lindhagen.

1) Angående arronderingsmöjligheter för stat, kommuner och enskilda tillhörig

skogsmark.

I motionen I: 283 har herr Lindhagen, såsom i inledningen till utskottets utlåtande

angivits, hemställt bl. a., att, för den händelse rätt medgåves för bolag

att enligt första stycket tredje punkten av 4 § i Kungl. Maj:ts förslag till

förbudslag inköpa mark för arronderingar, åtgärder måtte vidtagas och i den

mån riksdagens medverkan fordrades, förslag för riksdagen framläggas i syfte

att bereda möjlighet att kunna även från bolag förvärva mark för erforderlig

arrondering till förmån för kronoparker samt befolkningens behov av ordnad

skogsskötsel och i sistnämnda avseende således även till förmån för socken-,

härads- och länsallmänningar.

På sätt av det föregående framgår, har utskottet med vissa smärre jämkningar

tillstyrkt antagandet av Kungl. Maj :ts förslag till förbudslag i nu åberopade

del. Anledningen varför ett medgivande för bolag och föreningar att

under vissa förutsättningar få förvärva skogsmark i arronderingssyfte skulle

i och för sig hava till följd åtgärder av det slag, som'' med förevarande yrkande

avses, står för utskottet icke fullt klar. Något hinder för staten, kommuner

eller enskilda att göra dylika förvärv föreligger ju icke. Särskilt staten förvärvar

också i ganska stor utsträckning skogsmark, och torde en stor del av dess

förvärv av sådan mark ske just i syfte att såmedelst få tillfälle att avrunda

och komplettera befintliga kronoparker. Förevarande yrkande synes närmast

avse åstadkommande av en uteslutande emot bolag riktad lagstiftning om expropriation

för tillgodoseende av kronans, kommuners och enskildas behov av

skogsmark i arronderingsyfte. Att något behov av särskild lagstiftning för

ifrågavarande ändamål skulle föreligga, har icke av motionären närmare påvisats.

Utskottet har icke funnit anledning tillstyrka bifall till motionen i förevarande

del.

2) Angående hembudsskyldighet i vissa fall m. m.

Slutligen innehåller samma motion även yrkande, att, för den händelse skogsmark

finge förvärvas av bolag eller förening enligt första stycket av 4 §

i den föreslagna förbudslagen, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till

nämnda lagförslag, att förvärvet skall hembjudas till stat och kommun med

företrädesrätt för den senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock

hänvändelse till regeringen oni åtgärder eller förslag i syfte att ur tillgängliga

fonder eller annorledes måtte beredas kommuner lånekredit för övertagande av

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 28 höft. (Nr 33.) 3

Utskottet.

Utskottet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

dylikt förvärv och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för

sådant förvärv.

I motiveringen till motionen har härom anförts bl. a:

Det talas nu visserligen likasom under norrlandsfrågans första tider alltjämt

om den utmärkta skogsvård, som av bolagen ägnas skogarna till skillnad från

den enskilde. Detta är dock fortfarande som förut mycket olika. Det ligger

dessutom i sakens natur, att när ett bolag genom överspekulation eller av

andra skäl kommer på obestånd, tar bolaget, såsom mången gång skett, ut

skogen hänsynslöst, så långt skogslagarna medgiva, på de vidsträcktaste områden

och skadar därigenom även bygden för långa tider framåt. Den industriella

utvecklingen i Norrland har ju också nu ostridigt lett till, att skogskapitalet

börjat ruineras och att därmed utkomstmöjligheterna för befolkningen

blivit mycket förmörkade. Skogsvård bör för övrigt ej främjas genom att

monopolisera jorden för all framtid på olämpligt sätt i storindustriella företag.

Skogsvård främjas genom lagstiftning och upplysning. Besittningen av själva

jorden är en annan sak. I den mån enskilda ej vilja eller lämpligen böra behålla

marken, bör den med än större fog övergå till allmän, för alla gemensam

skogsmark i form av socken-, härads- och länsallmänningar eller statsskogar.

Bolagens jordförvärv måste i stort sett anses tillräckligt tillgodosedda av

den tidigare utvecklingen och något bör väl bli över för den övriga mänskligheten.

Förslag angående skyldighet för bolag och föreningar att till kronan och

vederbörande kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark hava flera gånger

framförts i offentliga utredningar och i riksdagen.

I reservation till norrlandskommitténs år 1904 avgivna betänkande, vilket

ju ligger till grund för den norrländska förbudslagen, anförde sålunda herr

Lindhagen, med instämmande av en annan kommittéledamot, att man borde

medgiva, att från hemman och böndernas fria disposition finge genom försäljning

till bolag skiljas så mycket av skogen, som lämpligen kunnat avsättas

till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar borde dock, innan de finge

gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt

för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant övertagande borde

helst underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1906 års riksdag med förslag

till norrländsk förbudslagstiftning väcktes motion med yrkande bl. a., att i

nämnda förslag upptagen bestämmelse angående fri förvärvsrätt för bolag och

förening beträffande skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog eller odlingsområde,

måtte utgå eller ock stadgande meddelas, att förvärv av dylik

mark skulle hembjudas stat och vederbörande kommun till inlösen med företrädesrätt

för kommunen. Detta yrkande vann emellertid icke beaktande vid

lagförslagets antagande.

Vid 1907 års riksdag hemställdes i väckt motion om ändring i 1906 års

lag i enlighet med nyssnämnda yrkande vid föregående års riksdag. Lagutskottet

avstyrkte berörda hemställan och första kammaren fattade beslut i enlighet

härmed. Andra kammaren beslöt däremot för sin del avlåtande av

skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring i 3 §

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 35

av lagen, att hembudsskyldighet, på sätt i motionen yrkats, bleve föreskriven.

Vid 1908 års riksdag framfördes motionsvis yrkande enligt det av andra

kammaren vid 1907 års riksdag sålunda fattade beslutet. Sedan lagutskottet

tillstyrkt bifall till detta yrkande, beslöt andra kammaren i enlighet därmed,

medan åter första kammaren avslog utskottets hemställan.

Förslag av enahanda innebörd framfördes vid 1909 och 1910 års riksdagar

samt biföllos av andra, men avslogos av första kammaren.

I jordundersökningens år 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län, vilket bl. a. innehöll förslag om utsträckande av den

norrländska förbudslagstiftningen till att gälla även för nämnda län, uttalades,

att nämnda lagstiftning borde förses med tillägg angående hembudsskyldighet

eller förköpsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med förut omnämnda förslag

därutinnan. Emellertid framhölls, att en dylik förköpsrätt icke torde

bliva antagen att vinna tillämpning ensamt på Värmlands län utan allenast

i samband med annan lagstiftning i ämnet, gällande för de nordligare delarna

av riket eller eventuellt även för andra trakter.

I fråga om yrkandet i nu förevarande motion angående åtgärder i syfte

att bereda lånekredit för kommunerna för övertagande av hembjudna förvärv

av skogsmark m. m., må erinras, att 1914 års riksdag i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning i fråga om

behövligheten och lämpligheten av åtgärder från statens sida för beredande av

understöd åt kommuner för bildande av kommunalskogar samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ifrågavarande skrivelse överlämnades till skogsvårdslagstiftningskommittén

för den begärda utredningens verkställande. I sitt år 1918 avgivna betänkande

anförde kommittén bl. a: Enligt kommitténs uppfattning borde förekomsten

av kommunalskogar kunna vara av en avsevärd och gagnrik betydelse för

skogsförhållandena i landet. Att för varje pris förskaffa sig skog borde

emellertid givetvis icke vara att eftersträva för en kommun, utan förvärv borde

ske, endast där kommunen kunde hava någon vinst därav. Härutinnan kunde

vara av betydelse, i vad mån disponibla medel stode kommunen till buds vid

den tidpunkt, då ett i och för sig förmånligt eller acceptabelt förvärv erbjöde

sig. Då de kommunala) fonderna, där sådana funnes, vore små samt upplåning

av penningar i allmänna marknaden med hänsyn till räntesatser och

amorteringsvillkor icke gärna kunde med fördel ske, hade tanken om statslån

på billiga villkor till kommunerna framkommit. Därest sådana lån skulle

beviljas, måste emellertid uppställas särskilda garantier och villkor till förebyggande

av att lånemöjligheterna och de därmed förenade förmånerna missbrukades.

Kommittén framlade vissa förslag i sistnämnda hänseende men tog ingen

bestämd ståndpunkt till frågan om behövligheten av de av riksdagen ifrågasatta

åtgärderna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Utskottet.

I beslut den 22 december 1922 förklarade Kungl. Maj:t, att den av riksdagen

gjorda framställningen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Frågan om skyldighet för bolag och förening att vid förvärv av skogsmark,

som enligt 1906 års lag ej är att räkna till stödskog eller odlingsområde,

hembjuda förvärvet till kronan och vederbörande kommun kommer

visserligen, därest, på sätt föreslagits och av utskottet förordats, den fria förvärvsrätten

för bolag och föreningar till dylik mark bortfaller, att befinna

sig i ett i viss mån ändrat läge. Emellertid lärer beviljad koncession för angivna

slags samfälligheter icke kunna anses innebära, att det ej varit lämpligare,

om det med förvärvet avsedda område kunnat komma i statens eller

vederbörande kommuns ägo. Ur samhällets synpunkt torde det tvärtom ofta

hava varit önskligt, att så kunnat ske. Bildande av stats- och kommunalskogar

har ju länge ansetts vara av stor betydelse för genomförande av ett

rationellt skogsbruk, tillgodoseende kravet på såväl intensitet som uthållighet.

Vad kommunalskogarna angår har dessutom med rätta framhållits, att

de tillföra vederbörande kommuner avsevärda och välbehövliga ekonomiska fördelar.

Att den föreslagna hembudsskyldigheten skulle i icke ringa mån underlätta

möjligheterna för åstadkommande av sålunda såsom önskvärda ansedda

förvärv, torde vara otvivelaktigt. Utskottet finner sig därför böra förorda

verkställandet av utredning, huruvida och på vad sätt hembudsskyldighet i

förut angivet hänseende må kunna genomföras. Denna utredning torde dock

lämpligen böra begränsas till att avse sådana förvärv, som avses i andra

punkten av första stycket i 4 § i ovan omförmälda förslag till förbudslag

och vilka motsvara de med tidigare förslag om hembudsskyldighet avsedda

förvärven av annan skogsmark än stödskog och odlingsområde. Vid den förordade

utredningen synes ock lämpligen böra tagas under övervägande, i vad

mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att kommuner må kunna genom statens

försorg erhålla lånekredit för övertagande av hembjudet förvärv.

Med stöd av det ovan anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande

förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

37

(Kungl. Maj ris förslag.)

(Utskottets förslag.)

l:o) Lag

.angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva lust

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva fast egendom

å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Lika

med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt

att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart på

grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation,

ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva

fastighet, som i den ordning 6 § stadgar

prövas äga sitt huvudsakliga värde

i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats eller

dylikt eller att nyttjas till stenbrott,

grus- eller lertag eller utgöra

torvmosse, vattenfall, fiske eller annan

dylik lägenhet.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,

där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening,

efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser

av fastigheten eller del därav.

Bolag eller förening må förvärva

fastighet, som i den ordning 5 § stadgar

prövas äga sitt huvudsakliga värde

i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats eller

dylikt eller utgöra stenbrott, gruseller

lertag, torvmosse, vattenfall, fiske

eller annan dylik lägenhet.

4§.

Konungen äger giva bolag eller förening tillstånd att förvärva fastighet av

annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten utgör sådan del 2. att fastigheten utgör sådan del av

av ett hemmans avrösningsjord med ett hemmans avrösningsjord med impeimpedimenter,

vilken med hänsyn till or- dimenter, vilken med hänsyn till ortens

tens förhållanden och i övrigt förelig- förhållanden och i övrigt föreliggande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

gande omständigheter prövas icke vara

erforderlig för att återstående del av

hemmanet skall äga för drivande av

självständigt jordbruk nödig skogstillgång

och icke heller vara att hänföra

till sådana till odling tjänliga myrmarker

och andra odlingslägenheter, som i

anseende till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande

av självständiga jordbruk eller

lämpligen kunna sammanläggas med

förutvarande jordbruk, dock att i dylikt

fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må givas,

om hemmanet undergått ägostyckning

utan iakttagande av vad i 3 § lagen

den 25 juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning

är för där avsedda fall stadgat;

skolande vad sålunda förvärvas

från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring;
-

3. att fastighetens förvärvande kan

antagas för bolaget eller föreningen

såsom innehavare av angränsande fastighet

äga avsevärd betydelse med

hänsyn till jordbrukets utveckling eller

skogsvårdens främjande, dock att i

dylikt fall tillstånd icke utan att sär
-

(Utskottets förslag.)

omständigheter prövas icke vara erforderlig

för att återstående del av hemmanet

skall äga för drivande av självständigt

jordbruk tillräcklig skogstillgang

(stödskog) och icke heller vara

att hänföra till sådana till odling tjänliga

myrmarker och andra odlingslägenheter,

som i anseende till läge, omfattning

och jordens beskaffenhet ägna

sig för upptagande av självständiga

jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas

med förutvarande jordbruk

(odling sområde); dock att i dylikt fall

tillstånd icke utan att särskild anledning

därtill föreligger må givas dels

om hemmanet undergått ägostyckning

utan iakttagande av vad i 3 § lagen

den 25 juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning

är för där avsedda fall

stadgat, dels, så vitt angår Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands

och Värmlands län samt vissa

delar av Gävleborgs och Kopparbergs

län, om Ull den fastighet, varifrån

förvärvet göres, icke behålles stödskog

minst motsvarande vad i 5 § sägs,

dels ock, så vitt angår odling sområde,

om tillräcklig skogstillgång icke erhålles

för därmed avsett nytt jordbruk

eller sådant förutvarande jordbruk,

med vilket området sammanlägges;

skolande vad enligt bestämmelserna

i denna punkt förvärvas från

hemmanet avskiljas genom jordavsöndring;
3.

att fastighetens förvärvande för

bolaget eller föreningen såsom innehavare

av angränsande fastighet äger avsevärd

betydelse med hänsyn till

skogsvårdens främjande, dock att i

dylikt fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skild anledning därtill föreligger må givas, om jordbruket å fastighet, vargivas,

om j’ordbruket å fastighet, var- ifrån förvärvet göres, därigenom skulle

ifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller försvagas;

bringas att upphöra eller märkligen

försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos

bolaget eller föreningen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande

av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter eller

jordbruksprodukter; eller

5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna

hem eller mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller

förening böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än

i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd

därtill.

5 §.

Till stödskog enligt 4 § första stycket

andra -punkten skall hänföras

a) inom Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län

samt Hudiksvalls, Ljusdals, Bollnäs

och Söderhamns fögderier av Gävleborgs

län så mycken till skogsbörd

duglig och i förhållande till inägorna

bekvämt belägen mark, som på hemmanet

belöper efter en areal för helt

mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker ovan

odlings gränsen samt inom Frostvikens,

Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,

Storsjö, Tännäs, Iiede, Vemdalens,

Klövsjö, Linsälls och Lillhärdals

socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker nedom

odlings gränsen samt inom Muonionalusta,

Pajala, T är endö och Korpilombolo

socknar i förstnämnda lån; samt

1,000 hektar inom de övriga delarna

av Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län ävensom inom Västernorrlands

län och ovan omförmälda delar

av Gävleborgs län;

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skolande då fråga är om hemman,

vars skattetal understiger ett åttondels

mantal, den sålunda bestämda arealen

höjas med en fjärdedel, dock ej till mera

än vad på ett åttondels mantal belöper;
b)

inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans

och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs

län vad vid verkställt storskifte

betecknats såsom hemskog och fäbodskog;
c)

inom Värmlands län till skogsbörd

duglig och i förhållande till inägorna

bekvämt belägen mark av följande

omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark och

därjämte ett mot tre gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till

varje självständigt jordbruk inom Älvdals

härads övre tingslag, Ekshärads

och Gustav Adolfs socknar av Älvdals

härads nedre tingslag, Vitsands, östmarks

och Lekvattnets socknar av

Fryksdals härads övre tingslag samt

Bogens socken av Jösse härad;

10 hektar medelgod skogsmark och

därjämte ett mot två gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till

varje självständigt jordbruk inom Norra

Råda och Sunnemo socknar av Älvdals

härads nedre tingslag, Fryksände

socken av Fryksdals härads övre tingslag,

hela Fryksdals härads nedre tingslag,

Eda, Gunnarskogs, Käla, Ny,

Mangskogs, Arvika, Älgå, Brunskogs

och Boda socknar av Jösse härad, Ransäters,

övre Ulleruds, Nedre Ulleruds

och Frykeruds socknar av Kils härad

samt hela Nordmarks, Gillbergs, Nyeds

och Färnebo härad ;

5 hektar medelgod skogsmark och

därjämte ett med åkerarealen lika stort

s. 41 Kontrollera mot PDF

■indra lagutskottets utlåtande Nr 33.

41

(Kungl. Maj:Is förslag.) (Utskottets förslag.)

område dylik mark till varje självständigt

jordbruk inom Stora Kils socken

av Kils härad samt hela Näs, Grums,

Karlstads, Ölme, Vase och Visnums

härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken

är under medelgodhet, en motsvarande

ökning ske av den beräknade

stödskogens areal, och må, då skogsmarken

är över medelgodhet, en motsvarande

minskning kunna äga rum.

5 §.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag eller förening jämlikt

4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan Jämte

fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader

från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke vara

sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant

beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger

Konungens befallningshavande, såframt

ej förvärvet godkännes enligt

3 §, att insända handlingarna jämte

eget utlåtande till Konungen. Innan

utlåtande avgives, skall Konungens

befallningshavande, där det ej av särskild

anledning finnes icke vara erforderligt,

över ansökningen höra nämnd

eller myndighet, som kan antagas äga

kännedom om förhållandena, såsom

hushållningssällskapets förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnd och kommunalnämnd

eller annan kommunal

myndighet

Sökes Konungens tillstånd, åligger

Konungens befallningshavande, såframt

ej förvärvet godkännes enligt

3 §, att insända handlingarna jämte

eget utlåtande till Konungen. Innan

utlåtande avgives, skall Konungens

befallningshavande, där det ej av särskild

anledning finnes icke vara erforderligt,

över ansökningen höra kommunalnämnden

i orten eller annan kommunal

myndighet samt annan nämnd eller

myndighet, som kan antagas äga

kännedom om förhållandena, såsom

hushållningssällskapets förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnd.

över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, ma klagan

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för prövning

i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.

År i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att

förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta

sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång

till fast egendom.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §• 7 §.

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva fast egendom

utan avseende å dess beskaffenhet.

7§.

8 §•

Fast egendom, som förvärvats enligt

vad i 6 § sägs, skall åter avyttras

inom sådan tid, att lagfart å fånget

kan sökas, förrän tre år förflutit från

det den exekutiva auktionen vunnit laga

kraft, därest ej dessförinnan antingen

egendomen prövats vara av beskaffenhet,

som i 3 § sägs, eller inroparen

erhållit Konungens tillstånd att

behålla egendomen. Har sagda tid

av tre år tilländalupit och visas ej, att

dessförinnan egendomen prövats vara

av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller

att inroparen erhållit Konungens tillstånd

att behålla egendomen, då skall,

om ej av lagfartsprotokollet framgår,

att egendomen är avyttrad, Konungens

befallningshavande, med iakttagande

av vad i 9 § stadgas, förordna, att

egendomen skall säljas å offentlig auktion

efter vad nedan sägs. Å sådan

auktion må egendomen ej åter inropas

av samma köpare. Om vad sålunda

stadgats skall erinran införas i det köpebrev,

som utfärdas i anledning av

den exekutiva auktionen.

Fast egendom, som förvärvats enligt

vad i 7 § sägs, skall åter avyttras

inom sådan tid, att lagfart å fånget

kan sökas, förrän tre år förflutit från

det den exekutiva auktionen vunnit laga

kraft, därest ej dessförinnan antingen

egendomen prövats vara av beskaffenhet,

som i 3 § sägs, eller inroparen

erhållit Konungens tillstånd att

behålla egendomen. Har sagda tid

av tre år tilländalupit och visas ej, att

dessförinnan egendomen prövats vara

av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller

att inroparen erhållit Konungens tillstånd

att behålla egendomen, då skall,

om ej av lagfartsprotokollet framgår,

att egendomen är avyttrad, Konungens

befallningshavande, med iakttagande

av vad i 10 § stadgas, förordna, att

egendomen skall säljas å offentlig auktion

efter vad nedan sägs. Å sådan

auktion må egendomen ej åter inropas

av samma köpare. Om vad sålunda

stadgats skall erinran införas i det köpebrev,

som utfärdas i anledning av

den exekutiva auktionen.

Av Konungens befallningshavande meddelat förordnande, som nu är nämnt,

vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av inroparen avyttrad

eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga

delar sa förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande

om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger

bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den

fordran sadant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens

fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende,

som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig att betala

kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den

försålda egendomen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33,

43

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Har inrop av fast egendom, varom

i 6 § sägs, skett för skyddande av någon

inroparens fordran eller rättighet,

varför egendomen häftar på grund av

inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken, och visas sannolika skäl,

att egendomen ej kunnat av inroparen

utan förlust avyttras, äge Konungen

på därom gjord ansökan medgiva anstånd

med egendomens avyttrande efter

ty skäligt prövas.

9%.

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd

att behålla inropad fast egendom

eller om anstånd med sådan egendoms

avyttrande skall sist inom tre år från

det den exekutiva auktionen vunnit laga

kraft ingivas till Konungens befallningshavande,

som med eget utlåtande

överlämnar den till Konungen;

och skall med förordnande, som enligt

7 § ankommer på Konungens befallningshavande,

anstå till dess ansökningen

av Konungen prövats.

9 §.

Har inrop av fast egendom, varom

i 7 § sägs, skett för skyddande av någon

inroparens fordran eller rättighet,

varför egendomen häftar på grund av

inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken, och visas sannolika skäl,

att egendomen ej kunnat av inroparen

utan förlust avyttras, äge Konungen

på därom gjord ansökan medgiva anstånd

med egendomens avyttrande efter

ty skäligt prövas.

10 §.

Ansökan enligt 8 eller 9 § om tillstånd

att behålla inropad fast egendom

eller om anstånd med sådan egendoms

avyttrande skall sist inom tre år från

det den exekutiva auktionen vunnit laga

kraft ingivas till Konungens befallningshavande,

som med eget utlåtande

överlämnar den till Konungen;

och skall med förordnande, som enligt

8 § ankommer på Konungens befallningshavande,

anstå till dess ansökningen

av Konungen prövats.

10 §. 11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag allenast ekonomisk förening, vilken icke driver

rörelse, som nyss sagts.

11 §. 12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags eller förenings förvärv

av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, från och med vilken dag lagen

den 4 maj 1906 (nr 21 s. 1) angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom skall upphöra att gälla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I fråga om bolags eller förenings förvärv av fast egendom, vilket skett före

denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad dittills

gällande lag därom innehåller.

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om

liemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om liemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, i annat fall

än som avses i 4 § första stycket andra punkten i lagen angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, att från hemmanet

för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan

vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 mom.

sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna

därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i sistnämnda lagrum stadgas

beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar

eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående

behovet beträffande Värmlands län och de i 5 § av

den av riksdagen antagna lagen om förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom omförmälda

delarna av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i

fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad

mån motsvarande föreskrifter kunna anses önskvärda jämväl

för andra delar av sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda;

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

45

C) att riksdagen i anledning av herr Lindhagens motion

I: 283 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt

skyldighet må kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller

tillstånd till förvärv av fastighet jämlikt andra punkten

av första stycket i 4 § av den riksdagen förelagda lagen om

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom, att till inlösen av staten och vederbörande kommun

hembjuda det sålunda skedda förvärvet, ävensom för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

D) att motionerna 1:264, 280, 281, 282 och 283 samt

II: 431, i den mån desamma icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan under A), B) och C) hemställt, icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR, PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Linder, Sigfrid Hansson,

greve Spens och Tjällgren, fröken Hesselgren samt herr Lindhagen;*

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage,* Johansson i Kälkebo,

Ros, Svensson i Skönsberg, Andersson i Rasjön, Anderson i Storegården och Pettersson

i Hällbacken.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation er:

av herrar von Sydon'', greve Spens och Anderson i Storegården:

I) Ifråga om utskottets hemställan under A):

Den av utskottet i huvudsak tillstyrkta kungl. propositionen innebär ett

mycket stort ingrepp i den fria handeln. Ett sådant ingrepp kan enligt vår

mening endast försvaras, om mycket tungt vägande nationalekonomiska eller

socialpolitiska skäl kunna anföras till stöd för detsamma. Detta var enligt

vår mening förhållandet, när den norrländska förbudslagstiftningen genomfördes

för de delar av landet, där trävarubolagens jordförvärv tagit sådan omfattning,

att det hotade det enskilda jordbrukets bestånd. Däremot finnes en
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ligt vår uppfattning icke någon anledning att utsträcka denna lagstiftning till

sådana delar av landet, där bolagens fastighetsförvärv äro så ringa, att de icke

kunna anses medföra någon fara för det enskilda jordbruket. Enligt den tablå,

som finnes intagen i den kungl. propositionen är detta förhållandet inom slöra

delar av landet. Det finnes åtta län inom riket, i vilka den andel av i enskild ägo

varande jord, som äges av bolag och ekonomiska föreningar, uppgår till mindre

än 6 % av hela arealen. I ett län (Hallands) uppgår den endast till 1,3 procent.

Att tillämpa den norrländska förbudslagstiftningen å dessa delar av landet

synes oss vara orimligt. Vi anse därför, att utskottet bort avstyrka bifall

till den kungl. propositionen.

Oavsett denna vår principiella ståndpunkt kunna vi icke underlåta att anmärka,

att den kungl. propositionen i visst fall är strängare än den nu gällande

förbudslagen. Enligt propositionen är nämligen förbjudet för bolag att

utan koncession köpa fastighet av annat bolag. Ändamålet med den ifrågavarande

förbudslagstiftningen har hittills ansetts vara att hindra, att bondejord

övergår till bolagsjord. Detta ändamål vinnes uppenbarligen icke genom

den ifrågasatta skärpningen i lagen. Syftet med denna skärpning angives vara

tvåfaldig, dels att hindra bolag att bilda fastighetstruster, dels ock att främja

bolagsjords övergång till bondejord. I det första avseendet går man in på

trustlagstiftningens område, och bedja vi därom få erinra, att fråga om en sådan

lagstiftning är i annat sammanhang av Kungl. Maj:t underställd riksdagens

prövning och att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag i denna

fråga icke innehåller bestämmelser av den räckvidd, som här ifrågasättes.

Vad angår bolagsjords övergång till bondejord, så framhålles från flera håll,

särskilt med styrka av lagrådet, att detta syftemål endast i mycket ringa grad

kan antagas bliva tillgodosett genom den föreslagna lagbestämmelsen. Därjämte

erinras av lagrådet, att en lagbestämmelse sådan som den nu föreslagna i

vissa fall, särskilt när det gäller rekonstruktion av bolag, kan leda till mycket

svåra ekonomiska konsekvenser. Vi anse därför i likhet med lagrådet, att en

sådan skärpning av lagen icke bort hava ifrågakommit.

Även i vissa detaljer synes oss anmärkningar vara att framställa mot propositionen,

men dessa äro icke av den betydelse, att vi anse nödigt att närmare

gå in på desamma.

Den kungl. propositionen har emellertid enligt vår mening i ett avseende

företräde framför nu gällande lag. De nu gällande schablonartadc reglerna

om stödskog, vilka visat sig vara i praktiken mycket svåra att tillämpa och

från så gott som alla håll utdömts, hava icke upptagits i lagen. Det är då

så mycket mer anmärkningsvärt, att utskottet funnit sig böra i sitt lagförslag

återinföra dessa regler. Utskottet har emellertid icke kunnat underlåta att

i fråga om Värmlands län och vissa delar av Kopparbergs län medgiva, att där

gällande stödskogsbestämmelser icke äro ändamålsenliga och har därför velat

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ändrade bestämmelser

i denna fråga. Det synes oss hava varit riktigare, om en prövning

av bestämmelsernas tillämplighet och ändamålsenlighet föregått deras förnyade

lagfästande. För vår del måste vi i varje fall anse, att upptagandet av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

47

de föråldrade och opraktiska stödskogsbestämmelserna i utskottets förslag innefattar

en högst väsentlig försämring av den kungl. propositionen.

Även i ett annat fall har utskottet föreslagit en enligt vår mening obefogad

skärpning av propositionen. Enligt densamma föreslås i 4 § 3 mom., att koncession

i regel icke skall beviljas, om jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet

göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

Utskottet vill ur lagtexten stryka ordet »märkligen». Härigenom skulle tilllämpligheten

av bestämmelsen i hög grad förminskas.

På grund av vad sålunda blivit anfört, anse vi, att utskottet bort avstyrka bifall

till den kungl. propositionen.

II) I fråga om utskottets hemställan under B):

I konsekvens med vad som förut blivit anfört, kunna vi icke heller biträda utskottets

hemställan i denna del.

III) I fråga om utskottets hemställan under C):

Under detta moment hemställer utskottet i anledning av motionen I: 283 om

en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning om skyldighet för

bolag och förening, som erhållit tillstånd till förvärv av fastighet enligt andra

punkten av första stycket i fjärde paragrafen av den föreslagna förbudslagen,

att till inlösen av staten och vederbörande kommun hembjuda det sålunda

skedda förvärvet. Vi anse, att en sådan hembudsskyldighet skulle i praktiken

vara likställd med ett förbud för bolag eller förening att förvärva fastighet

enligt nu ifrågavarande bestämmelse och anse därför, att utskottet bort avstyrka

bifall till motionen.

av herr Hon:

I) I fråga om utskottets hemställan under A):

I motsats mot vad 1906 års förbudslag stadgar innehåller 4 § första stycket

i det nu föreliggande förslaget till dylik lag bestämmelse därom att jämväl

förvärv från bolag till bolag (resp. förening) skall vara beroende av Konungens

tillstånd. Då jag ej kunnat biträda utskottets beslut i denna punkt, får

jag, med åberopande av vad lagrådet enligt protokoll den 19 mars 1925 därutinnan

anfört, hemställa, att det under 1 punkten i första stycket av 4 § upptagna

stadgandet matte utgå och i stället i lagen upptagas en bestämmelse av

samma innehåll som 7 § av 1906 års lag.

Ej heller kan jag biträda utskottets beslut att med ändring av Kungl. Maj :ts

förslag i 3 punkten av samma §:s första stycke stryka ordet »märkligen»,

utan bör enligt min åsikt Kungl. Maj :ts förslag i denna del av riksdagen godkännas.

Med tillämpning av det sålunda anförda får jag hemställa, att i förslaget

till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom måtte upptagas en ny paragraf (11 § här nedan) samt att nedan

angivna paragrafer i samma lagförslag ävensom förslaget till lag om ändrad

lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning och jordavsönd
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

ring måtte i nedan anmärkta hänseenden erhålla följande från utskottets för
slag

avvikande lydelse:

1) lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom.

4 §.

Konungen äger ------sägs i fall,

1) att fastigheten utgör------jordavsöndring;

2) att fastighetens förvärvande-------bringas att upphöra eller

märkligen försvagas;

3) att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare-----

jordbruksprodukter; eller

4) att med fastighetens förvärvande är avsett att främja-----jord
bruk.

Prövas — ----— därtill.

5 §•

Till stödskog enligt 4 § första stycket första punkten skall hänföras:

a) inom Norrbottens — — -— --mantal belöper;

b) inom Nedan-Siljans-----fäbodskog;

c) inom Värmlands — — -—--äga rum.

11 §•

Vad ovan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings rätt

att förvärva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning beträffande fastighet,

som vid denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera

alltjämt tillhört dylik samfällighet.

Med bolag----

--- nyss sagts.

Vad utöver — — —

—- — fortfarande gälla.

12 §.

(lika med 11 § i utskottets förslag)--—

13 §.

(lika med 12 § i utskottets förslag)---

2) lagen om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om

hemmansklyvning, ägostyckning eller jordavsöndring.

22 §.

Åstundar--— — — annat fall än som avses i 4 § första stycket första

punkten i lagen angående---— —■ ändamål.

II) I fråga om utskottets hemställan under C):

I denna del instämmer jag i den av herrar von Sydow, greve Spens och

Anderson i Storegården avgivna reservationen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

49

av herr Bror Petrén:

I) i fråga om utskottets hemställan under A):

Vid granskningen inom utskottet av det i propositionen innefattade förslaget

till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom bär jag uttalat avvikande mening mot utskottets beslut, i vad angår

den i punkten 1 av första stycket i 4 § av nämnda lagförslag inrymda

koncessionsplikten även för förvärv av fastigheter, vilka vid tiden för lagens

trädande i kraft ägas av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört

dylik samfällighet. Å denna punkt har jag på de av lagrådet anförda grunder

ansett, att ur förslaget bort utgå förenämnda stadgande och i stället i förslaget

upptagas en bestämmelse av samma innehåll som 7 § i 1906 års lag.

Vidare har jag uttalat mig emot den av utskottet vidtagna strykningen av

ordet »märkligen» i punkten 3 av första stycket i 4 § av samma lagförslag såsom

ägnad att i tillämpningen medföra snävare band för Kungl. Maj:ts prövning

av förekommande fall av arronderingsköp beträffande skogsmark än som

synes mig lägligt.

På sätt av utskottets utlåtande framgår, har under behandlingen inom utskottet

av den föreliggande frågan den uppfattningen vunnit gehör, att, såvitt

angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, dennas stödskogsbestämmelser

böra i så måtto bibehållas, att förvärv av skogsmark inom samma område icke

må med stöd av punkten 2 av första stycket i 4 § av lagförslaget vinna godkännande,

därest icke vid den fastighet, varifrån förvärvet skett, bibehållits

minst skogsmark till sådan myckenhet, som enligt nyssnämnda lag är att anse

såsom stödskog. Det har emellertid samtidigt framhållits, att de nuvarande

stödskogsbestämmelserna, åtminstone såvitt angår Värmlands län samt de under

1906 års lag fallande delarna av Kopparbergs län, gåve i sin nuvarande

avfattning anledning till berättigade anmärkningar. Ehuru delande departementschefens

uppfattning, att det skulle varit önskvärt, om de schematiska och

stela stödskogsbestämningarna i 1906 års lag kunnat, då det nu gäller lagens

utsträckande till att gälla hela riket, ersättas av mera generellt avfattade bestämmelser,

tjänande enahanda syfte som de i 1906 års lag nu förefintliga, har

jag dock icke i frågans nuvarande läge emot de å denna punkt inom utskottet

uttalade farhågorna för att det i propositionen till ersättande av stödskogsbestämmelserna

föreslagna stadgandet skulle kunna få vidare tillämpning än för

de ifrågavarande landsändarna vore önskligt, ansett mig kunna härutinnan nu

biträda Kungl. Maj:ts förslag. Samtidigt har jag emellertid förts till den uppfattningen,

att en närmare omprövning av nu gällande schematiska stödskogsbestämmelsers

ändamålsenlighet bör föregå lagfästandet av dylika bestämmelser

i en ny för hela riket avsedd definitiv lag i ämnet. Och har jag ansett

mig kunna med så mycket mera fog hävda denna mening, som ostridigt

ingen våda torde kunna föranledas av att de nu gällande bestämmelserna få

äga fortsatt giltighet under ännu ett år i avbidan på verkställandet av den av

mig sålunda ifrågasatta omprövningen. Jag har fördenskull inom utskottet

uttalat mig för att, med lämnande av den föreliggande propositionen utan bifall,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. % avd. 28 käft. (Nr SS.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

nu måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställas, dels att efter verkställd omprövning

rörande de i 1906 års lag inrymda stödskogshestämmelsernas ändamålsenlighet

ett efter denna utrednings resultat modifierat förslag till definitiv,

hela riket omfattande lag i ämnet måtte framläggas för nästkommande års riksdag

och dels att de nu för mellersta och södra Sverige gällande provisoriska bestämmelser

i ämnet måtte förnyas att gälla under loppet av ännu ett år.

På grund av det sålunda anförda har jag ansett, att utskottet under detta

moment bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta:

1) att lämna Kungl. Majrts förevarande proposition utan bifall;

samt

2) att för sin del antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående förbud

i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa

fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag

gäller tills vidare intill den 1 juli 1925, skall äga fortsatt tillämpning tills

vidare intill den 1 juli 1926.

II) I f råga om utskottets hemställan under B) :

Med tillämpning av vad ovan under rnoment A) anförts har jag ansett, att

utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd omprövning

rörande de i 1906 års förbudslag inrymda stödskogsbestämmelsernas

ändamålsenlighet för nästkommande års riksdag

framlägga ett med ledning av nämnda utrednings resultat

modifierat förslag till definitiv, hela riket omfattande lag i

ämnet.

III) I fråga om utskottets hemställan under C):

I konsekvens med den under momentet A) uttalade uppfattningen har jag

ansett, att utskottet ej bort tillstyrka någon åtgärd med anledning av herr

Lindhagens motion I: 283.

av herrar Slef frid Hansson och Magnusson i Kalmar:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Öl

I fråga om utskottets hemställan under A) beträffande avfattningen av punkten

3 i första stycket av 4 §.

av herr IAndhagen, som emellertid av sjukdom förhindrats att inom

därför bestämd tid avfatta den av honom tillämnade reservationen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:317 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast s. 11 i texten