Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård och barnavård.

1925-04-17 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1925:32, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård och barnavård.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutslcotlets utlåtande Nr 32.

1

Nr :t!2.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen

angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom

fattigvård och barnavård.

I två till bankoutskoltets förberedande behandling hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 65 av herr von

Kocli och den andra inom andra kammaren under nr 93 av herr Hedlund

i Östersund, har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte efter den ytterligare utredning, som möjligen

kan befinnas erforderlig, för nästa års riksdag framlägga förslag till

utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård och barnavård.»

I den till stöd för detta yrkande anförda motiveringen har bland annat

anförts följande:

»Under de senaste åren ha de kommunala myndigheterna i stor utsträckning

vidtagit åtgärder för att ordna understödsverksamheten i enlighet med

bestämmelserna i 1918 års lag om fattigvården. Särskilt har uppmärksamheten

ägnats åt anordnandet av anstalter i och för meddelande av vård

åt sådana äldre personer och barn, som ej lämpligen kunna vårdas eller

understöd as i sina hem. Ålderdomshem och barnhem ha också kommit

till stånd runt om i landet och inom de närmaste fyra åren måste anstaltsväsendet

— för vars ordnande lagen fastslagit en övergångstid av 10 år —

vara för hela landet genomfört.

Anordnandet av anstalter är emellertid allenast eu sida av vårdproblemet;

det gäller också och ej minst att anordna driften på ett ekonomiskt och

värdigt sätt; och i detta avseende har man alltmer insett betydelsen av att

anställa kompetenta föreståndare och föreståndarinnor. Erfarenheten ger

nämligen vid handen, att även de bästa anordningar vid sådana anstalter

bli av föga värde om ej personer, som lämpa sig för det ofta mödosamma

och otacksamma värvet att sköta de i anstalten intagna, stå till förfogande.

Lagstiftaren har också uppmärksammat detta genom att i § 32 av fattigvårdslagen

stadga, att till föreståndare och föreståndarinna för anstalt endast

får antagas person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av

dylik befattning.

De medel, som verksamt främja en god rekrytering av funktionärskåren

inom fattigvården och barnavården, äro utbildning, rimliga anställningsvillkor

och pensionsrätt. Vad särskilt det sista medlet angår, är det numer

ett så allmänt erkänt krav, att en befattningshavare skall tillförsäkras

pension efter avslutad tjänsteanställning, att någon motivering härför ej

är nödvändig. Men inom fattigvårdens och barnavårdens A''erksamhetsom
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 8 samt. 25 höft (Nr 32.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Tidigare behandling

an

frågan om

pensionsrätt

för fattigvårdsfunktionärer.

Nuvarande

bestämmelser

rörande pensionering

av

husmödrar

och sjuksköterskor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

raden hör det ännu till undantagen, att funktionärerna äro tillförsäkrade

pension. Och dock synes här, mer än på de bestå andra områden, behov

ioreligga av den trygghetskänsla som utgör eu förutsättning för ett fullgott

arbete. Arbetet bland åldringar, invalider och barn är nämligen i hög

glad uppslitande och kan i regel ej livas upp av den regelbundna ledighet

som bland de allra flesta befattningshavare är eu självklar rättighet. Med

skal kunna de, som i anstalter av nu nämnt slag anförtrotts den ansvarsu

a uppgiften alt varda åldringar, sjuka och barn, känna bitterhet över

att de ejerhålla en förmån, som eljes tillkommer personer i med dem likartad

stallning.»

Motionärerna hava vidare erinrat om den behandling, som tidigare ägnats

frågan om pensionering av fattigvårdsfunktionärer, samt framhållit,

att eu tillfredsställande lösning av denna fråga utan statens bistånd vore

otänkbar, men att det ej gåves något annat sätt, på vilket staten med så

ringa ekonomisk uppoffring kunde så kraftigt hjälpa kommunerna till fattigvårdens

höjande som genom att lämna sin medverkan till pensioneringens

ordnande.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till motionerna.

Såsom i motionerna omnämnts, har frågan om pensionering av fattigvardsfunktionärer

tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling.

År 1911 ingick sålunda svenska fattigvårdsförbundet till Kungl. Maj:t med

framställning om statens medverkan till sådan pensionering. Denna framställning

överlämnades sedermera till fattigvårdslagstiftningskommitténs

behandling. Under uttalande av sin principiella anslutning till förslaget

om statens medverkan vid pensioneringens ordnande hemställde kommittén,

att frågan härom måtte underkastas utredning av de utav Kungl. Maj t

tillkallade sakkunniga för utredning rörande det statsunderstödda pensionsväsendets

centralisering. I det förslag, som nämnda sakkunniga år

1917 avgåvo, upptogo de sakkunniga såsom pensionsberätligade i den utav

dem föreslagna statliga pensionsanstalten samtliga innehavare av reglerad

tjänst vid kommunernas fattigvård. Sakkunnigförslaget har emellertid

såvitt utskottet har sig bekant, i denna del hittills icke föranlett någon åtgärd!

I samband med beslut om upprättande av statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. medgav 1919 års lagtima riksdag pensionsratt

i denna anstalt för, bland andra, sjuksköterskor och husmödrar vid

vissa anstalter för vård av sjuka, barn eller åldringar.

Bestämmelserna om sålunda gällande pensionsrätt återfinnas i Kap. VII

av det för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. den 31

december 1919 utfärdade reglementet (nr 878) under rubriken »Särskilda

bestämmelser angående kommunalt anställda sjuksköterskor och barnmorskor

m. fl.». Pensioneringens omfattning regleras av § 00, enligt vilken

de rättigheter och skyldigheter, som stadgas i §§ 1-40 (reglementets Kap.

I III, innehållande föreskrifter om anstaltens förvaltning, allmänna be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoiilskollcls ullåUmtlc Nr .‘fy.

3

stäinmelser om tjänstepension samt allmänna bestämmelser om familjepension)

ävensom i §§ (JO—68, tillkomma nedan angivna befattningshavare:

a) distriktssjuksköterska och distriktsbarnmorska, till vars avlöning staten

lämnar bidrag,

b) barnmorska med annan anställning hos kommun eller å barnbördshus,

c) annan sjuksköterska eller husmoder i av staten, landsting, kommun eller

annan samfällighet anordnad vård av sjuka, barn eller åldringar eller ock

i stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, samt

d) föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå.

De närmare villkoren beträffande pensionering av ifrågavarande befattningshavare

återfinnas i §§ 61—68 av reglementet och äro i huvudsak av

följande innehåll:

Tjänstepensionsunderlaget för befattning, som här ovan under a) sägs, är

1,000 kronor. För annan befattning bestämmer pensionsanstalten tjänstepensionsunderlaget.

Därvid skall iakttagas, att detsamma icke må överstiga

2/s av den i författning eller vid reglering enligt § 5 av reglementet fastställda

minimiårsavlöningen eller, där flera lönegrader finnas sålunda fastställda,

minimiårsavlöningen i högsta lönegraden eller, där avlöningen delvis utgår i

form av arvode efter fastställd taxa, av den inkomst, som befattningen antages

komma att i medeltal giva innehavaren. Om naturaförmåner ingå i avlöningen,

skall vid bestämmande av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen

ökas med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid

dock värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 %''

av inkomsterna i övrigt. — Tjänstepensionsunderlaget må dock ej sättas

högre än 1,000 kronor eller lägre än 600 kronor (§ 61).

Familjepensionsunderlaget överstiger med 300 kronor 20 % av tjänstepensionsunderlaget;

dock att, om två eller flera befattningar innehavas av

samma person, deras familjepensionsunderlag nedsättas i sådant förhållande,

att deras summa med 300 kronor överstiger 20 % av tjänstepensionsunderlagens

summa (§ 62).

Pensionsåldern är 55 år för sjuksköterska och barnmorska samt 60 år

för annan befattningshavare (§ 63).

För hel tjänstepension fordras 25 tjänstår för sjuksköterska och barnmorska

samt 30 tjänstår för annan befattningshavare (§ 64). — Tillstånd

att kvarstå i tjänsten efter pensionsålderns uppnående må icke beviljas av

huvudmannen utan att den centrala myndighet, varunder huvudmannen

lyder, lämnat sitt medgivande därtill (§ 65).

Rörande frivillig avgång med genast börjande pension samt genast börjande

tjänstepensions belopp meddelas vissa bestämmelser i §§ 66—67.

Den årliga tjänstepensionsavgift, som med i § 7 av reglementet omförmält

avdrag skall erläggas av befattningshavaren, är 5 % av tjänstepensionsunderlaget.

Befattningshavares familjepensionsavgift är 1 % av familjepensionsunderlaget.

Huvudmannen erlägger ingen årsavgift för sjuksköterska

eller barnmorska; för annan befattningshavare erlägger huvudmannen en

årsavgift av 5 % av tjänstepensionsunderlaget (§ 68).

Medan sålunda genom nu återgivna bestämmelser pensionsrätt beretts

för husmödrar och sjuksköterskor vid anstalter för vård av sjuka, barn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

eller åldringar, äro däremot från pensionering uteslutna dels alla manliga

funktionärer inom fattigvård och barnavård, dels ock inom sådan vårdverksamhet

anställda kvinnliga befattningshavare, vilka icke kunna rubriceras

såsom husmödrar eller sjuksköterskor (t. ex. föreståndarinnor vid

ålderdomshem).

Särk|92ifa Frågan om en utsträckning av pensionsrätten för befattningshavare inom

fattigvård och barnavård har emellertid, enligt vad utskottet inhämtat,

efter antagandet av ovannämnda bestämmelser varit föremål för utredning.

Den 14 januari 1921 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga

att verkställa utredning beträffande pensionering av manliga föreståndare

vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet inrättad

anstalt för vård av sjuka, barn eller åldringar eller för sådant ändamål,

som omförmäles i 33 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, eller

ock vid stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar vård av angiven beskaffenhet,

ävensom beträffande i vad mån annan befattningshavare vid

ifrågavarande anstalter och kommunernas fattigvård i övrigt kunde bliva

delaktig av pension genom statens försorg. Dessa sakkunniga — överdirektören

och chefen för försäkringsinspektionen P. J. G. Laurin, chefen

för skolöverstyrelsens statistiska avdelning, byråchefen E. Göransson, direktören

för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. C. G.

Widström samt statens fattigvårdsinspektör, kanslirådet R. G. H. von Koch

" avgåvo den 10 december 1921 yttrande och förslag i ämnet.

I berörda yttrande förklarade sig de sakkunniga anse, att det steg, som

tagits genom förenämnda riksdagsbeslut år 1919, borde fullföljas genom

beviljande av pensionsrätt åt de befattningshavare inom ifrågavarande vårdgrenar,

vilka för närvarande ej ägde sådan rätt, samt att detta borde ske

genom att bereda dessa befattningshavare delaktighet i statens anstalt för

pensionering av folkskollärare m. fl.

Pensionsrätten, hittills begränsad till området »vård av sjuka, barn eller

åldringar», borde enligt de sakkunnigas förslag utsträckas till verksamhetsområdet

»vård av fattiga, sjuka, invalider, barn eller åldringar». Jämväl i

ett annat avseende förordades en utsträckning av pensionsrätten, i det att

de sakkunniga funno önskvärt, att pensionsrätt kunde beviljas i vissa fall,

även om huvudmannen vore annan institution än de nu i reglementet angivna

— staten, landsting, kommun, »annan samfällighet» eller »stiftelse

av allmännyttig natur» — eller ock enskild person, t. ex. ett större bolag,

som anordnat sjukvård för sin personal och dess familjer. Å andra sidan

förordade de sakkunniga, alt i de fall, då annan än staten, landsting eller

kommun vore huvudman, före medgivande av pensionsrätt borde krävas

en granskning av vårdens organisation och huvudmannens betingelser att

upprätthålla densamma, så att trygghet skapades för att pensionsrätt ej

beviljades med mindre organisationen vore av verklig och varaktig bety
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoiitskottels utlåtande Nr 32.

r>

ilelse. —- Beträffande frågan, vilka befattningar borde förenas med pensionsrätt,

ansågo de sakkunniga, att intet annat villkor borde uppställas

än det i § 5 av pensionsanstaltcns reglemente angivna, nämligen att befattningarna

skola regleras på sätt, som god kännes av Konungen eller den

myndighet, Konungen förordnar. Anledningen till att de sakkunniga funnit

sig böra giva förslaget en så vidsträckt omfattning angavs i utlåtandet

vara, att det visat sig omöjligt att, så skiftande som förhållandena vore, i

pensionsreglementet uppdraga någon gränslinje mellan de befattningar, vilka

borde kunna förenas med pensionsrätt, och övriga befattningar. Det måste

överlämnas åt regleringsmyndigheten att bestämma häröver. I detta sammanhang

framhöllo de sakkunniga, att de villkor för pensionsrätt, vilka

skulle uppfyllas av en befattning och dess huvudman, vore sådana, att

många på ifrågavarande verksamhetsområde anställda personer komme att

sakna möjlighet att erhålla pension från pensionsanstalten, emedan befattningarna

icke vore sådana, att de lämpligen kunde regleras eller huvudmännen

saknade möjlighet att erlägga erforderliga avgifter. Om något

skulle göras för dessa befattningshavares pensionering, syntes det böra ske

genom anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.

De sakkunnigas utlåtande utmynnade i förslag till följande ändringar i

och tillägg till reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare

m. fl.:

§ 60 mom. c) skulle erhålla följande lydelse:

»Annan sjuksköterska, anställd i vård av fattiga, sjuka, invalider, barn

eller åldringar, om huvudmannen är annan än staten, landsting eller kommun,

skall dock för befattningens förenande med pensionsrätt fordras, att

vårdens organisation godkänts av Konungen eller den myndighet Konungen

förordnar samt att viss garanti kan anses finnas för vårdens upprätthållande.»

Till § 69 (Kap. VII) skulle fogas ett nytt moment av följande lydelse:

»d) befattningshavare, anställd i vård av fattiga, sjuka, invalider, barn

eller åldringar; därest befattningen ej kan förenas med pensionsrätt i denna

pensionsanstalt enligt kap. IV eller VI eller i annan av staten understödd

pensionsanstalt eller pensionsfond; om huvudmannen är annan än staten,

landsting eller kommun, skall därjämte gälla vad i § 60 c) stadgas för

dylikt fall.»

Därjämte föreslogs ändring i övergångsbestämmelserna till Kap. VII av

innebörd att för befattningar, som under första tillämpningsåret anmäldes

till inträde i pensionsanstalten, staten skulle bidraga med viss del av engångsavgift

i förekommande fall.

De sakkunnigas författningsförslag innebar sålunda en överflyttning av

husmoderbefattningarna från Kap. VI till Kap. VII (Särskilda bestämmelser

angående befattningshavare hos hushållningssällskap m. fl.), dit även

de nya befattningshavargrupperna med undantag av sjuksköterskor skulle

hänföras. För husmödrarna liksom för övriga grupper av egentliga fattig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoulskollels utlåtande Nr 32.

Kostnader.

Yttranden

över saktom

nigförslaget.

vårdsfunktionarer skulle sålunda komma att tillämpas de närmare villkor

beträffande pensioneringen, som finnas stadgade i §§ 70—78 av reglementet

och vilka innehålla avvikande bestämmelser beträffande såväl tjänstepensionsunderlag,

pensionsålder och antalet tjänstår för hel pension som

årliga pensionsavgifter för befattningshavare och huvudmän. Pensionsavgifterna

skulle sålunda för både befattningshavare och huvudmän utgå

med 373 procent av tjänstepensionsunderlaget, medan avgifterna enligt

Kap. VI utgöra 5 procent av pensionsunderlaget.

Statsverkets kostnader för genomförande av de sakkunnigas förslag beräknades

för befattningar i kommunal tjänst — under förutsättning att alla

sådana befattningar, vilka kunde väntas bliva reglerade, omedelbart förenades

med pensionsrätt komma att uppgå till sammanlagt omkring

155,000 kronor för år. För första tillämpningsåret uppskattades anslagsbehovet

för dessa befattningar till omkring 80,000 kronor.

För icke-kommunala befattningar framlades icke någon kostnadsberäkning;

de sakkunniga ansågo emellertid, att för såväl kommunala som

icke-kommunala befattningar under första tillämpningsåret skulle erfordras

ett statsanslag av omkring 100,000 kronor.

Över de sakkunnigas ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden

a\ givits av statskontoret, medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen samt av

styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Medicinalstyrelsen, som i utlåtande den 18 maj 1922 huvudsakligen yttrat

sig angående sakkunnigförslaget, i vad det avsåg ytterligare utsträckning av

pensionsrätter för sjuksköterskor, har tillstyrkt detsamma. Beträffande detaljerna

i förslaget har styrelsen framställt den erinran, att därest bestämmelserna

angående tillträde till pensionsanstalten avfattades så allmänt som

de sakkunniga ifrågasatt och samtidigt föreskrifterna i g 5 av reglementet

angående reglering av pensionsberättigade befattningar bibehölles detta möjligen

kunde komma att bereda svårigheter vid tillämpningen Enligt 8 69

inom. d) i sakkunnigförslaget skulle nämligen så gott som vilken befattningshavare

som helst i eu fattigvårds-, respektive sjukvårdsanstalt bliva berättigad

till inträde i pensionsanstalten, och enligt g 5 i reglementet skulle

samtliga befattningar hos samma huvudman, vilka kunde förenas med

pensionsrätt, samtidigt regleras och anmälas för erhållande av pensionsrätt.

Pensionsstyrelsen, som icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag,

har i samband med sitt den 30 maj 1922 angivna yttrande framlagt

en av styrelsen enligt Kung!. Maj:ts den 20 juni 1918 meddelade uppdrag

i samråd med socialstyrelsen verkställd utredning beträffande statens medverkan

till pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala

anstalter. Denna utredning, för vilken här icke torde behöva närmare

redogöras,_ utmynnade i förslag till eu väsentlig utvidgning av pensionsi

ätten, utoyer den av de sakkunniga ifrågasätta, för befattningshavare vid

anstalter pa det sociala verksamhetsområdet.

Styrelsen för pensionsanstalten har i sitt den 25 augusti 1922 dagtecknade

yttrande icke haft något att i princip invända mot sakkunnigförslaget, mot

''ilket styl elsen emellertid framställt vissa detaljanmärkningar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Hankoiitslcoltets utlåtande Nr 3‘J.

7

Statskontoret liar i utlåtande den 11 maj 1922 ej lieller hall någon principiell

erinran mot förslaget till pensionsrättens utsträckning men i sitt utlåtande

framställt vissa anmärkningar dels mot detaljer i förslaget, dels ock

mot den förebragla utredningen. I sådant avseende har statskontoret anfört,

bland annat, huvudsakligen följande.

Av de sakkunnigas förslag om husmödrarnas överllyttning från kap. VI

till kap. VII av pensionsreglementet med därav föranledd sänkning av de

ärliga pensionsavgifterna för befattningshavare och huvudmän skulle följa,

att statens andel i pensionskostnaden i motsvarande mån höjdes. Någon

utredning angående verkningarna av överflyttningen äterfunnes emellertid

ej

behovet av densamma. När förslag på sin tid framlagts till de bestämmelser,

som inrymdes i kap. VI och VII av reglementet, hade dessa förslag

jämväl innefattat utredning om, huru stor försäkringsavgift, som vore erforderlig

för då ifrågavarande kategorier av befattningshavare. För de i

kap. VI upptagna befattningshavarna utom sjuksköterskor och barnmorskor

beräknades försäkringsavgiften till i medeltal 15 % av pensionsunderlaget

och för de i kap. VII omhandlade befattningshavarna till omkring It) %

av pensionsunderlaget. I anledning härav och då årsavgifterna för pensioneringen

ansetts böra fördelas lika mellan befattningshavare, huvudmän

och staten, hade föreslagits sådana bestämmelser, att årsavgiften enligt

kap. VI skulle uttagas med 5 % av pensionsunderlaget av vardera utav

befattningshavaren och hans huvudman samt motsvarande avgift enligt

kap. VII med 3 1/8 % av pensionsunderlaget. Av de sakkunnigas kostnadsberäkningar

syntes emellertid framgå, att försäkringsavgiften för i betänkandet

avsedda befattningar beräknats till väsentligt mer än 10 % av

pensionsunderlaget. Då i sakkunnigyttrandet ej framhållits några särskilda

omständigheter, som borde föranleda till att staten skulle påtaga sig större

andel av försäkringsavgiften för ifrågavarande befattningshavare än en

tredjedel, syntes den förut iakttagna tredelningen av pensioneringskostnaden

lämpligen böra även i detta fall vidhållas. För sådant ändamål angav

statskontoret alternativa utvägar.

De sakkunnigas här berörda förslag har hittills icke föranlett någon

framställning från Kungl. Majds sida till riksdagen. I förnyat yttrande

den 13 december 1922 hava emellertid de sakkunniga framlagt ett nytt,

till omfattningen mera begränsat förslag, avseende endast pensionering av

föreståndare och föreståndarinnor vid anstalter för vård av fattiga, sjuka,

invalider, barn eller åldringar. I det förslag till ändrade författningsbestämmelser,

som betingades av berörda begränsning, hava de sakkunniga

tagit hänsyn till vissa mot det första förslaget framställda detaljanmärkningar

men däremot vidhållit sitt förslag om överflyttning av husmödrarna

till kap. VII i pensionsreglementet, dit även föreståndare och föreståndarinnor

hänförts. Med anledning av statskontorets uttalanden rörande storleken

av erforderlig försäkringsavgift samt fördelningen av pensioneringskostnaderna

hava de sakkunniga alternativt räknat med möjligheten av

att fastställa en högre tjänstepensionsavgift, uppgående till 5 %, för kvinnliga

befattningshavare — för vilka erfordras högre försäkringsavgifter än

för manlig personal — och dessas huvudmän.

Sakkunniga

är 1922.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Motionerna.

Utskottets

yttrande.

Kostnaden för genomförande av det nu antydda, begränsade förslaget

beräknades för statens del — under förutsättning alt samtliga pensionsberättigade

befattningar bleve reglerade — till 100,000 kronor årligen eller,

om tjänstepensionsavgiften för kvinnliga befattningshavare höjdes till 5 %

av pensionsunderlaget, till 85,000 kronor årligen. Statsanslaget för första

tillämpningsåret ansågs emellertid kunna begränsas till 20,000 kronor.

Ej heller sistnämnda förslag har hittills föranlett framställning från

Kungl. Maj:ts sida.

I motionerna har beträffande omfattningen av den ifrågasatta utsträckningen

utav pensionsrätten uttalats såsom önskvärt, alt möjlighet till pension

bereddes all personal vid ifrågavarande anstalter i enlighet med ovanberörda

sakkunnigas första förslag. Om detta icke skulle låta sig göra,

ansåges emellertid även de sakkunnigas senare, mindre omfattande förslag

komma att av kommuner och funktionärer mottagas med tillfredsställelse.

I samband härmed hava motionärerna uttalat, alt möjlighet måhända

förefunnes att för övriga funktionärer bereda gruppförsäkring inom den

allmänna frivilliga pensionsförsäkringen enligt grunder, som av pensionsstyrelsen

i förberörda utlåtande den 30 maj 1922 ifrågasatts beträffande arbetskrafter

vid vissa enskilda sociala anstalter.

Utskottet delar den i motionerna uttalade uppfattningen, all genomförande

av en ordnad pensionering för fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer

är ett behjärtansvärt önskemål, för vars vinnande staten icke synes böra

undandraga sin medverkan. För beredande av pensionsrätt i statsunderstödd

pensionsanstalt åt befattningshavare vid fattigvårds- och barnavårdsanstaller

torde kunna anföras i huvudsak samma skäl, som föranlett staten

att lämna bidrag till pensionering av personal vid åtskilliga andra ickestatliga

vårdanstalter, t. ex. dövstums- och sinnesslöanstalter, kommunala

sjukvårdsanstalter in. fl. Statsmakterna synas ock i princip hava erkänt

det berättigade i kravet på det allmännas medverkan vid pensionering av

nu ifrågavarande befattningshavargrupper, då genom 1919 års förenämnda

beslut pensionsrätt medgivits för bland andra husmödrar och sjuksköterskor

vid vissa, företrädesvis statliga eller kommunala, anstalter för vård av

sjuka, barn eller åldringar.

På grund av vad nu anförts finner utskottet det vara önskvärt, att en’

utvidgning av pensionsrätten för funktionärer vid fattigvårds- och barnavårdsanstalter

under statens medverkan äger rum; och lärer detta lämpligen

böra ske genom beredande av utsträckt delaktighet i statens anstalt

för pensionering av folkskollärare m. fl. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra, att beträffande sjuksköterskor förslag för innevarande riksdag

framlagts rörande sådan utvidgning av nuvarande pensionering för sistberörda

befattningshavare, att pensionsrätt i nyssnämnda pensionsanstalt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 9

må under vissa förutsättningar beredas även för sköterskor, anställda i

sjukvård, vilken anordnats av bruk, fabriker och därmed jämförliga företag,

ävensom att detta förslag numera av riksdagen bifallits.

Beträffande omfattningen av den utsträckning i pensionsrätlen för fattigvårds-

och barnavårdsfunktionärer, som utskottet sålunda för sin del vill

förorda, skulle det givetvis, såsom i motionerna framhållits, kunna anses

önskvärt, att möjlighet till pension kunde beredas för all vid ifrågavarande

anstalter fast anställd personal i anslutning till det av förenämnda sakkunniga

år 1921 utarbetade förslaget. Enligt utskottets mening torde emellertid,

såväl ur statsfinansiell synpunkt som med hänsyn till organisatoriska

förhållanden, försiktigheten bjuda, att utvidgningen åtminstone tills vidare

begränsas till att avse endast föreståndare och föreståndarinnor vid förevarande

anstalter, såsom skett i de sakkunnigas år 1922 avgivna, mindre

omfattande förslag.

Vad slutligen angår de närmare villkoren för pensionsrätt samt fördelningen

av kostnaderna för pensioneringen, synes statskontorets ovan återgivna

utlåtande i ärendet giva vid handen, att ett genomförande av bemälda

sakkunnigas förslag i nu angivna hänseenden skulle medföra, all statsverket

finge bestrida en förhållandevis större del av kostnaderna för ifrågavarande

befattningshavares pensionering än vad beträffande de hittills i

kap. VI och VII av pensionsanstallens reglemente upptagna personalgrupperna

faller på statens del. Då enligt utskottets mening tillräckliga skäl

ej synas vara förebragta till stöd för ett dylikt förhållande, vill utskottet

ifrågasätta sådan omarbetning av sakkunnigförslaget i dessa delar, att statsverket

icke behöver vidkännas större andel i pensioneringskoslnaden för

fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer än vad staten påtagit sig beträffande

pensionering av andra likställda personalgrupper. I varje fall synes en

förnyad utredning av hithörande förhållanden få anses påkallad.

I anslutning till vad nu anförts har utskottet funnit sig böra tillstyrka,

att en skrivelse i förevarande ämne avlåtes till Kungl. Maj:t; och får

utskottet i sådant avseende hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1: 65

och 11:93, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande frågan om utsträckt

pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård

och barnavård samt efter den ytterligare utredning i ämnet,

som kan finnas erforderlig, för riksdagen framlägga

det förslag, vartill omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 17 april 1925.

På bankoutskottets vägnar:

K. J. GUSTAFSSON.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Vindahl, Enhörning, Pettersson i Olovstorp, Berge

Bodin och Östergren; samt

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Winkler, Bäcklund, Olsson

i Berg, Kloo, Johansson i Edsbyn, Paulsen och Laurin.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 19 25.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:133 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård och bar s. 11 i texten