Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42

1925-04-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1925:42, Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till rikulingens kansli den 23 april 1925, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående vissa egnahemsrörelsen

rörande frågor.

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang, förehaft följande

inom andra kammaren väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
nr

192, av herr Anderson i Storegården m. fl., vari hemställts, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande i motionen

berörda frågor och framläggande för nästa års riksdag av förslag till de

ändringar i gällande bestämmelser för egnahemslåneverksamheten, som därav

kunna föranledas, avseende bland annat dels att de stående delarna eller bottendelarna

av egnahemslånen skola vid lämplig tidpunkt överföras till vederbörande

hypoteksföreningar eller andra penninginrättningar och i samband härmed

räntan å den så kallade amorteringsdelen sänkas från 43A procent till

4 procent, dels att Kungl. Maj :t må erhålla rätt att efter prövning medgiva höjning

av nuvarande värdemaximum för erhållande av lån ur egnahemslånefonden

i vad gäller jordbrukslägenheter ävensom eventuellt av lånemaximum för

dylika lägenheter;

nr 242, av herr Werner, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att

den effektiva låneräntan å egnahemslån sättes till 4 procent även under amorteringstiden,

där ej tidigare en lägre räntefot fastställts, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till den ändrade lagtext, som ett bifall till ovanstående

torde medföra, samt

nr 248, av herr Laurin, vari hemställts, att riksdagen ville bevilja ett belopp

av 25,000,000 kronor att utgå med en tredjedel årligen under tre år för

friköp av arrendegårdar och torp samt för bildande av nya jordbrukarehem för

företrädesvis lantarbetare.

Beträffande den motivering som åberopats såsom stöd för dessa framställningar,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Samtliga förevarande motioner avse främjande av egnahemsrörelsen. Såväl

den av herr Anderson m. fl. väckta motionen som herr Werners motion inrikta

sig på en sänkning av egnahemslåneräntan till 4 procent jämväl beträffande

tiden efter amorteringstidens inträde, i samband varmed i förstnämnda motion

ifrågasattes sådan omläggning av nu gällande grunder för statens egnahemslånerörelse,

att egnahemslånens s. k. stående del eller bottendel skulle vid lämplig

tidpunkt överföras till vederbörande hypoteksföreningar eller andra pen
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 10 sand. 17 käft. (Nr 42.) I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr

ningeinrättningar, en åtgärd som enligt motionärernas mening för övrigt jämväl

syntes påkallad redan därav, att statens engagemang för ifrågavarande ändamål

oavsett räntesatsen hotade att taga mycket stor omfattning. Därjämte föreslås i

herr Andersons m. fl. motion, att Kungl. Maj:t skulle erhålla rätt att medgiva

höjning av nuvarande värdemaximum beträffande jordbrukslägenheter

ävensom eventuellt av lånemaximum för dylika lägenheter.

Till en början må här erinras om de föreskrifter i gällande allmänna villkor

och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, som beröras av de två förstnämnda

motionerna (nr 483 år 1919, nr 127 år 1920 och nr 126 år 1923).

Sålunda är stadgat:

Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrument,

brandsförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra

tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade värdet å jorden jämte

därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd

jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000

kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande

ombyggnad erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.

Egnahemslån skall med vissa i de allmänna villkoren angivna undantag utgå

med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem

sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av

det på sätt ovan sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund, må

sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda

värde.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån, förräntas

efter fyra och tre fjärdedels procent om året, dock att, ifråga om statslån,

som efter ingången av 1923 anvisas för 1923 eller senare år, räntan skall

för tiden till och med året före det, amorteringsskyldighet jämlikt vad här

nedan sägs inträder, utgöra allenast fyra procent samt att jämväl i fråga om

statslån, som före 1923 anvisats för åren 1920—1923, räntan skall för tiden

från och med 1923 till och med året före det, amorteringsskyldighet inträder,

nedsättas till fyra procent, i den mån låneförmedlaren styrker sig hava medgivit

innehavare av egnahemslån från respektive statslån enahanda nedsättning

av räntan.

Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma icke

bör inbetalas i sådan ordning, som i § 121 eller § 132 sagts, med avseende å återbetalningen

delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden,

vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,

en annuitet av sex procent, och vid statslån, som utlämnats till beredande

av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av sju procent, varvid i vartdera

fallet såsom ränta räknas fyra och tre fjärdedels procent å det oguldna

kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med

sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intilldess

kapitalavbetalningen börjar, erlägges allenast ränta å statslånets hela belopp

jämlikt ovanberörda bestämmelser. Därefter erlägges jämte annuiteten å amor
1

Avser inom föreskriven tid ej lyftat belopp.

2 Avser låa, som av låneförmedlare disponerats genom avtal i annan ordning än ifrågavarande

bestämmelser medgiva eller i strid däremot.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 3

teringsdelen ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel

till fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i § 161 sägs,

mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen

till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning.

I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från

det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Låneförmedlare äger ej — utom i vissa särskilt angivna fall — betinga

sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten eller för

tilläggslån gemensam inteckning i det tillagda området med bästa rätt och i

den äldre lägenheten med förmånsrätt näst efter inteckning för det ursprungliga

egnahemslånet, dock att låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl

därtill föranleda, utöver nu nämnd säkerhet fordra livförsäkring.

Likaså bör erinras därom att enligt de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse

(nr 21 år 1890) lån till delägare i sådan förening i allmänhet endast må beviljas

mot första inteckning i uppgiven egendom.

Med avseende först å den föreslagna räntesänkningen torde enligt utskottets

mening kunna ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd utan vidare kan anses

komnii'' att medföra de ekonomiska fördelar för vederbörande egnahemslåntagare,

som motionärerna avse att därmed vinna. Sålunda torde icke böra förbises,

att en sänkning av egnahemslåneräntan med därav följande större efterfrågan

å lägenheter, för vars förvärv egnahemslån kunna erhållas, kan komma

att få en i viss mån stegrande inverkan på priset å sådana lägenheter. Vidare

är att märka, att en räntesänkning icke kommer att medföra motsvarande lättnad

i de årliga utbetalningarna, då den årliga annuiteten (amortering och ränta) alltjämt

förutsattes böra vara lika under amorteringstiden, utan endast föranleda

en förkortning av amorteringstiden från 34 till 29 år. I varje fall torde vad den

enskilde låntagaren genom den föreslagna åtgärden eventuellt skulle vinna icke

kunna motivera de väsentligt ökade utgifter för staten, som en räntesänkning

skulle medföra. Utskottet vill härvid erinra om möjligheten för egnahemsbyggare,

som särskilt i början av sin verksamhet äro i behov av understöd, att erhålla

s. k. premielån utan återbetalningsskyldighet ävensom att innevarande

riksdag på utskottets förslag beslutat hos Kungl. Maj:t begära utredning och

förslag i vad mån och på vad sätt vissa egnahemslåntagare må beredas särskilt

understöd.

Den i herr Andersons m. fl. motion föreslagna överflyttningen av stående

delen eller lånets bottendel till hypoteksförening eller annan penninginrättning,

vilken åsyftar icke blott att motväga de ökade utgifter, som av den ifrågasatta

räntesänkningen skulle bliva en följd, utan jämväl att möjliggöra en begränsning

överhuvudtaget av statens utgifter för egnahemsrörelsen, kan utskottet med

hänsyn till de icke oväsentliga olägenheter i olika avseenden, som enligt utskottets

mening därav skulle föranledas, icke tillstyrka. Sålunda torde ve
1

Avser fall då låneförmedlare icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser ifråga

om rånte- och kapitalavbetalning.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4$.

derbörande låntagare hava att räkna med icke blott en högre ränta å hypotekslånet

än å den stående delen av egnahemslånet, utan även att en del av det

förut stående egnahemslånet i hypoteksföreningen överföres till amorteringslån,

varigenom den årliga utbetalningen kommer att i motsvarande mån

ökas. Härtill kommer besvär med ansökningar samt amortering och räntor

åt två håll. För statens vidkommande torde fördelen av den föreslagna anordningen

vara mera skenbar, alldenstund, om densamma genomfördes, det till

hushållningssällskapen såsom låneförmedlare nu utgående förvaltningsbidraget

av V2 procent av låneförmedlarens kapitalskuld till staten, sannolikt måste

Ökas, då i annat fall i och med de stående egnahemslånens överförande till

hypoteksförening ifrågavarande bidrag i kronor räknat skulle komma att

uppgå till allenast hälften av det nuvarande. Det torde väl nämligen

knappast kunna förväntas, att hushållningssällskapen, vars risk och omkostnader

i varje fall icke komme att minskas, skulle vara villiga att mot samma

förvaltningsbidragsprocent upprätthålla sin ifrågavarande förmedlingsverksamhet.

I själva verket torde en dylik anordning kräva en höjning av nämnda

bidragsprocent till 1 procent, innebärande enligt vad utskottet inhämtat eu

minskning av statens effektiva ränta till ungefärligen 3 procent. Till vad

sålunda anförts kommer, att anordningen i fråga icke skulle kunna bli tilllämplig

å äldre lån, varom avtal träffats såväl mellan staten och vederbörande

låneförmedlare som mellan låneförmedlaren och den enskilde låntagaren.

Beträffande herr Andersons m. fl. motion i vad den rör höjning av värdemaximum

och eventuellt lånemaximum för jordbrukslägenheter avses därmed

enligt motionen att bereda ökade möjligheter att få till stånd jordbruk av den

storlek, att ägaren och hans familj därav kunna erhålla sin fulla försörjning.

Såsom i motionen jämväl erinrats, berördes denna fråga i Kungl. Maj:ts

proposition nr 144 till 1923 års riksdag angående statens verksamhet för egnahemsbildning,

ehuru då icke framställdes något förslag i förevarande avseende.

Av propositionen inhämtas sålunda, att hushållningssällskapens ombud

1922 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om vidtagande av åtgärder för att

lånerätten till egnahemslån måtte ökas i det syfte, som i förevarande motion

avses. I ett i propositionen återgivet, i motionen åberopat yttrande häröver av

statens egnahemsinspektör anföres följande.

Egnahemsinspektören funne det huvudsyfte, som legat till grund för ''framställningen

om ytterligare höjning av värdemaximum för jordbrukslägenheter,

vara behjärtansvärt. Mot den hittillsvarande egnahemsrörelsen torde det med

ett visst fog kunna riktas den anmärkningen, att den i för liten omfattning

befordrat tillkomsten av jordbruk av den storlek, att ägaren och dennes familj

därå erhölle sin fulla bärgning och sysselsättning. Till stor del hade detta förhållande

haft sin naturliga förklaring genom de åtminstone i rörelsens början

allt för lågt satta värdemaxima, vilka praktiskt taget omöjliggjort belåning av

andra lägenheter än sådana arbetarsmåbruk, där ägaren i större eller mindre

grad varit hänvisad även till arbete och förtjänst utanför det egna jordbruket.

Utan att vilja förneka lämpligheten och önskvärdheten av att egnahemslån

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

5

Hven finge — där förutsättningarna härför vore gynnsamma — disponeras för

dylika arbetarsmåbruk, ansåge egnahemsinspektören dock det vara av stor

vikt, att den kraftigare insats till jordbruksnybildningen, varom tidigare

talats, i huvudsak inriktades på tillskapandet av jordbrukslägenheter av den

typ, att jordområdet bleve så stort, att fastigheterna färdigodlade och vid normalt

lagd drift i regel gåve sysselsättning åt en normalt stor familjs arbetskraft

och åt ett par dragare. För att detta syfte skulle kunna nås genom egnahemslånerörelsen

vore givetvis en förutsättning, att värdegränsen för lägenheterna

icke vore satt så lågt, att lånehjälp i regel icke kunde ifrågakomma.

Med nu gällande värdemaximum för jordbrukslägenheter, 15,000 kronor för

obebyggda och 12,000 kronor för bebyggda lägenheter, torde det emellertid —

.särskilt i betraktande av penningsvärdets stegring samt prisfallet å jord och

byggnadskostnadernas nedgång -— i flertalet fall icke vara omöjligt att inom

dessa värdegränser få in smärre jordbruk även av den bärkraft och storlek,

som nyss åsyftats. För räntabiliteten hos de nybildade jordbruken vore det

uppenbarligen av den största vikt, att kostnaderna för förvärvet och iordningställandet

hölles nere så mycket som möjligt, och vore man uppe i en kostnad

— som ju icke borde ligga över det verkliga värdet —- av 15,000 kronor

för en lägenhet, som skulle brukas endast av ägaren och hans familj, så torde

man i regel hava kommit så högt, att lämpligheten att med egnahemslån

belåna även dyrare lägenheter starkt måste ifrågasättas. Då det emellertid i

enstaka fall — där t. ex. lägenhetens värde på grund av synnerligen förstklassig

jord, gynnsamt läge o. d. vore osedvanligt högt — kunde vara svårt att fa

in ett eljest för egnahemsbelåning synnerligen lämpligt jordbruk under nuvarande

värdegränser, torde det icke böra vara helt uteslutet att efter noggrann

prövning medgiva undantag från den vanliga regeln rörande maximivärden.

Egnahemsinspektören ansåge, att Kungl. Maj :t borde tillerkännas rätt att under

de villkor, som Kungl. Maj :t funne nödigt föreskriva utöver eljest gällande

egnahemslånevillkor, medgiva låneförmedlare, som härom ansökte, att utlämna

egnahemslån även för jordbrukslägenheter med ett av låneförmedlaren

beräknat värde, som beträffande obebyggda lägenheter överstege 15,000 kronor

men icke 20,000 kronor.

För att i övrigt inom egnahemsrörelsens ram få befrämjat bildandet av mera

bärkraftiga jordbruk av den storlek, varom nyss talats, torde det väsentliga

vara, att frågan uppmärksammades och beaktades vid själva utläggandet av

lägenheterna.

För egen del anser utskottet vad motionärerna och egnahemsinspektören i

förevarande fråga anfört värt beaktande. Det torde nämligen jämväl enligt

utskottets mening vara av vikt att i vissa fall äga möjlighet till åstadkommande

av egna hem av större typ än den, som gällande bestämmelser för egnahemslån

medgiva. Ur angiven synpunkt synes onekligen vägande skäl tala för

en höjning under vissa förhållanden av maximivärdet för ifrågavarande lägenheter.

I saknad av erforderlig utredning i ärendet har det emellertid icke varit

för utskottet möjligt bedöma, i vilken omfattning behov i förevarande avseende

föreligger eller intill vilken gräns ett medgivande för Kungl. Maj :t av den art,

som i motionen avses, bör lämnas. Utskottet anser därför, att frågan härom bör

göras till föremål för utredning, därvid jämväl spörsmålet om motsvarande

höjning av lånemaximum bör tagas under övervägande, särskilt då det gäller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr JfS.

obebyggda lägenheter. Utskottet anser sig i detta sammanhang jämväl böra

framhålla, att landets starkt tillväxande folkmängd i förening med såväl

minskade emigrationsmöjligheter som industriens begränsade förmåga att bereda

arbetstillfällen utgöra förhållanden, som förtjäna statsmakternas uppmärksamhet

vid övervägande av lämpliga åtgärder för statens främjande av

egnahemsrörelsen.

Rörande slutligen den av herr Laurin väckta motionen om ett anslag å

25,000,000 kronor för friköp av arrendegårdar och torp samt för bildande av

nya jordbrukarhem vill utskottet erinra, att sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

i utlåtande nr 1 föreslagit riksdagen att i anledning av två i

ämnet väckta motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida

och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga

åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande

är fallet samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav

må föranledas. Vid sådant förhållande och då den av motionären väckte

frågan torde falla inom ramen för berörda utredning, har utskottet ansett motionen

icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må, i anledning av motionen II: 192, i vad

den rör frågan om höjning i vissa fall av värde- och lånemaximum

för jordbrukslägenheter, i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning, huruvida och i vad mån Kungl. Maj:t

må erhålla rätt att medgiva höjning av värde- och lånemaximum

för erhållande av lån ur egnahemslånefonden för bildande

av jordbrukslägenheter,

2) att motionen II: 192 i övrigt icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda,

3) att motionen 11:242 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda,

4) att motionen II: 248 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 23 april 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Boberg,

Elisson, Norm, Andersson i Fältenborg och Luterkort; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Sjöblom, Carlström,

Uddenberg i Karlskoga, Hedlund i Fläste, Sjölander och Johanson i Hallagården,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

7

Reservation

vid punkt 1) av herr Carlström i Helgagård, som anfört följande:

»Frågan om värde- och lånemaximum för jordbruksegnahemslån torde inte

endast få betraktas ur den synpunkten, att man söker lämpligen anpassa sig

efter de fluktuationer, som råda ifråga om jordpris och fastighetsvärden. Under

onormala förhållanden — och till dessa räknar jag da i viss man de föihallanden

som efter krisåren ännu råda — kan detta leda till att egnahemstagare,

utan att beräkna den risk han löper vid eventuellt omslag i konjunkturerna,

köper ett jordbruk till sådant pris och med sa stor skuldsättning, att han nödgas

gå ifrån det hela med krossade illusioner.

Det kan inte vara lyckligt att driva egnahemsfragan så, att det under alla

förhållanden bildas nya hem, vad de sedan kostar, utan tanke pa om priset äi

möjligt att förränta. Ty inget tvivel torde väl rada om, att manga egnahemstagare

som under de senaste åren tillkommit med höga jord- och byggnadsväiden,

nu kämpa en hopplös kamp med ekonomiska svårigheter.

Ju mer man lånar, ju större skulder får man. Och att en jämförelsevis obemedlad

egnahemstagare skulle, jämte skuld för inventarier och uppsättning,

kunna förränta en skuldsumma på över 15,000 kr. för en jordbruksfastighet

synes mig obegripligt. Kan inte en jordbruksfastighet för ett pris av 15,000

kr. föda sin man, så är jordbruksnäringen i detta land för mindre bemedlade

strängt taget omöjlig att bedriva. Går man över detta värde synes det mig, att

egnahemslånerörelsens idé därmed sönderbrytes, och man kommer i stället in

på en väg för allmän fastighetskredit. Detta var ändå ej meningen då rörelsen

1904 startades. Av den statistik, som finnes tillgänglig, framgår det även, att

medelstorleken av jordbrukslånen under den värsta högkonjunkturen 1919—

1922, dock ej var högre än omkring 5,000 kr. Och torde sålunda kravet på höjning

i stort sett vara onödigt.

De »vissa fall» som utskottet i motiveringen talar om, synes mig ej påkalla

en ytterligare höjning av vare sig värde- ''eller lånemaximum. Det måste

dock finnas en viss gräns, om inte egnahemslånerörelsens idé skall

helt och hållet utplånas.

Jag anser alltså, att utskottet vid denna punkt bort hemställa,

att motion II: 192 i vad den rör frågan om höjning i vissa

fall av värde- och lånemaximum för jordbrukslägenheter ej

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

samt vid punkt 3) av herrar Andersson i Fältenborg, Luterkort, Carlström i Helgagård

och Johanson i Hallagården, som anfört följande:

»Det torde vara uppenbart, att flertalet av de personer, vilka under senare

tider kommit i åtnjutande av egnahemslån, för närvarande hava att brottas med

väsentliga svårigheter vid fullgörande av de i och för egnahemsbildandet åtagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

* Jordbruksutskottets utlåtande Nr Jf2.

ekonomiska förpliktelser. I stället för att erhålla det lugn, som med egnahemsförvärvet

avsetts, har detsamma för nämnda personer blivit en källa till oro

och allvarliga framtidsbekymmer. Vid sådant förhållande måste det framstå

såsom ett allmänt önskemål, att ifrågavarande egnahemsbildare från statens sidaberedas

all möjlig hjälp och lättnad vid låneskyldigheternas fullgörande. Bland

åtgärder som i dylikt syfte höra kunna ifrågakomma, synes även vara en

sänkning av låneräntan. Då det ju ingalunda synes vara ofrånkomligt, att

annuiteten bibehålies vid den en gång fastställda storleken, synes, därest erforderlig

jämkning jämväl i denna del av lånevillkoren äger rum, genom en

räntesänkning omedelbar lättnad kunna beredas låntagarna. Att den ifrågasatta

räntesänkningen skulle medföra ökade utgifter för staten, är emellertid

uppenbart, och i brist på utredning härutinnan lärer riksdagen icke omedelbart

kunna fatta beslut om räntesänkning. På grund av vad ovan anförts få

vi därför hemställa, att riksdagen matte i anledning av herr Werners motion

II: 242 i skrivelse till Kungl. Majrf hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t verkställa

utredning, i vad mån räntan å egnahemslån beträffande tiden efter

amorteringstidens inträde må kunna sänkas till fyra procent, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Stockholm 1925. P. Palmquists Aktiebolag

256452

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:249 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa egnahemsrörelsen rörande frågor. s. 13 i texten