Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse, angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.

1925-04-17 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1925:48, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse, angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. G e. in.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers

berättelse, angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 januari—30 juni 1923.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att

följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna lämnat en redo- Fjärdehuvudgörelse

för tillkomsten av fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel

samt i fråga om dessa medels användning. Nämnda redogörelse skyld»- och

återfinnes i revisionsberättelsen sid. 10—17. Av den lämnade redogörelsen tomt»rfshava

revisorerna funnit framgå, att den av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen

bildade fonden årligen tillförts betydande belopp, huvudsakligen

utgörande avkomst av vissa _ kronan tillhörande områden och byggnader,

medan å andra sidan under de senaste åren dispositioner skett av fondens

medel i sådan omfattning, att icke blott de årliga inkomsterna å fonden tagits

i anspråk, utan även fondens kapitalbehållning avsevärt nedgått. Sistnämnda

behållning hade sålunda under tiden 1 januari 1920—30 juni 1923 minskats

från omkring 800,000 kronor till omkring 568,000 kronor.

Revisorerna hava vidare anfört att de utgifter, som belastat fondmedlen,

varit av vitt skilda slag, såsom årliga arvoden till skogvaktare m. fl., köpeskillingar,

kostnader för väganläggningar och reparationer av byggnader,

inredning och elektrifiering av bostadslägenheter samt inköp av inventarier.

Enligt vad revisorerna vid sin granskning av fondens räkenskaper funnit,

hade fonden i betydande utsträckning tagits i anspråk för sådana ändamål,

vilka i allmänhet plägat tillgodoses genom särskilda riksstatsanslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 27 höft. CNr 48.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Det både sålunda väckt revisorernas uppmärksamhet, att, medan särskilt

riksstatsanslag äskats för inköp av visst markområde att tilläggas Södermanlands

regementes övningsfält, ett annat område av samma övningsfält

inköpts med anlitande av fondens medel. Motsvarande förhållanden hade

ägt rum då fråga varit om anvisning för inredande av bostadslägenheter

för armén tillhörande personal. Av de avsevärda belopp, som ställts till

förfogande av kommendanten i Boden, utgörande till väsentlig del inkomster

av kronans skogar i Boden, hade därjämte inköpts mark för utvidgning av

fästningsområdet.

Vad åter angår de inkomster, som av vederbörande kassaförvaltningar

tillförts fonden, hade, enligt vad revisorerna funnit, desamma under de senaste

• åren uppgått till omkring 500,000 kronor för år. Därav utgjordes en betydande

del av hyror, som erlades för lägenheter, upplåtna till arméns personal.

Enligt de årliga beräkningarna av arméns avlöningsanslag inginge emellertid

till samma anslag ersättningar för tjänstebostäder, vadan alltså hyresinkomster

från lantförsvaret tillhörande byggnader redovisades delvis å avlöningsanslaget

och delvis å fonden samt, enligt vad revisorerna funnit, i vissa

fall även å ordinarie byggnadsanslaget.

För vinnande av största möjliga ordning och reda i förvaltningen vore

det enligt revisorernas mening önskvärt, att bestämda föreskrifter meddelades

rörande användningen av ifrågavarande fondmedel. Så länge fondens

inkomster voro jämförelsevis ringa, finge avsaknaden av dylika föreskrifter

anses hava varit av mindre betydelse, men med hänsyn till storleken

av fondens nuvarande inkomster måste detta krav framträda allt

starkare. Härtill komme, att genom de förändringar beträffande riksstatsanslagen

å fjärde huvudtiteln, som under de senaste åren ägt rum, ett

uppdragande av bestämda gränser mellan å ena sidan de inkomster, som

böra tillgodoföras anslagen, och de utgifter, som böra belasta desamma,

samt å andra sidan fondens inkomster och utgifter måste anses vara ur

redovisningssynpunkt nödvändigt. Emellertid hava revisorerna framhållit

att, därest det skulle visa sig möta vissa svårigheter att exakt angiva de

inkomster och utgifter, som borde redovisas å fonden, jämväl den utvägen

kunde anlitas att låta fondens inkomster och utgifter i huvudsak ingå i

ordinarie byggnadsanslaget. Genom detta tillvägagångssätt skulle givetvis

därjämte vinnas en icke obetydlig förenkling beträffande redovisningen av

inkomsterna från lantförsvarets fastigheter och byggnader m. m. samt

utgifterna för desamma.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens

fortifikations- och civila departement, vilken förklaring återfinnes

i revisionsberättelsen del III, sid. 7 9.

Av förklaringen framgår, att departementen anse, att ordinarie byggnadsanslaget

och arrendemedlen alltjämt böra hållas skilda från varandra samt

redovisas under olika titlar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

9

Vad revisorerna anfört rörande särskilt redovisningen av fjärde huvudtitelns

(lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, synes utskottet

ligen icke anses stå i god överensstämmelse med numera gällande praxis

i avseende å redovisningen av statsverkets inkomster och utgifter, att så

pass betydande belopp, varom här är fråga, icke komma till synes i riksstaten

och härigenom undandragas statsregleringen. Följden härav har

också blivit, att Överskottet å arrendemedlen ofta kunnat disponeras för

ett flertal olika ändamål, vilka till sin natur varit sådana, att de bort

tillgodoses av lantförsvarets anslag till extra utgifter.

Utskottet, som icke kan dela de av arméförvaltningen uttalade betänkligheterna

mot en förändring i fråga om redovisningen av arrendemedlen,

håller alltså före, att ifrågavarande inkomster och utgifter för framtiden

höra i en eller annan form uppföras på riksstaten. Härvid torde emellertid

de av arméförvaltningen framförda önskemålen om att ifrågavarande medel

höra redovisas för sig utan att sammanföras med andra i riksstaten upptagna

medel, kunna utan olägenhet vinna beaktande, exempelvis på det

sättet att en särskild titel för arrendemedlen upplägges under ordinarie

hyggnadsanslaget. Det synes utskottet önskvärt, att den sålunda ifrågasatta

förändringen rörande sättet för redovisningen av här berörda inkomster

och utgifter genomföres från och med budgetåret 1926—1927.

Den kapitalbehållning, som arrendemedlen kunna komma att utvisa vid

den tidpunkt, då en övergång sker till det av utskottet förordade redovisningssättet,

synes åtminstone tillsvidare böra bilda en särskild fond, vilken,

i likhet med vad hittills delvis skett, torde, i den mån det nu bundna

kapitalet kan lösgöras eller i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel

härtill förslå, hora få disponeras för utlämnande av lån för de enskilda

lägerkassornas verksamhet eller annat likartat ändamål. De närmare föreskrifterna

härom synas hora meddelas av Kungl. Maj:t. I samband med

den utredning, som torde höra ske rörande här behandlade spörsmål, lärer

jämväl böra undersökas, huruvida en blivande arrendemedelsfond bör förvaltas

av arméförvaltningen eller av statskontoret, som handhar förvaltningen

av statsverkets fonder i allmänhet.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring

av det nuvarande redovisningssättet beträffande fjärde

huvudtitelns (lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och

tomtöresmedel, att inkomster och utgifter för dessa

medel från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å

riksstaten.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

inkomster och 2:o) Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna framhållit, att

"stoikholms en förändring borde vidtagas ifråga om redovisningen av de inkomster,

garnisons öv- som härflyta från Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.

mngsfält vid jr;f^er att hava lämnat en redogörelse för Järvafältets inköp och nuvarande

Järva,. _

förvaltning (Del I, sid. 19—22) hava revisorna gjort följande uttalande:

»Sedan Järvafältet enligt beslut av 1905 års riksdag anordnats till övningsfält

för Stockholms garnison, hava de därifrån härflytande inkomsterna

använts för fältets underhåll och vård ävensom i icke obetydlig omfattning

för beredande därstädes av förläggningsmöjligheter för truppförband

under övningar. Det förefaller emellertid revisorerna mindre lämpligt

att de numera avsevärda inkomster, som årligen inflyta huvudsakligen

från utarrenderade delar av fältet och från där befintliga uthyrda byggnader,

allt fortfarande i sin helhet tagas i anspråk för övningsfältets underhåll

och vård. Det har också visat sig, att inkomster från fältet under de

senaste åren influtit i sådan omfattning, att, oaktat icke ringa belopp disponerats

för vissa engångsutgifter för beredande av förbättrade förläggningsmöjligheter,

de fonderade överskottsmedlen den 30 juni 1923 uppgå till närmare

250,000 kronor. I detta belopp ingå dock icke inkomster, uppkomna

genom försäljning av vissa mindre delar av övningsfältet m. m., vilka inkomster

disponeras för fältets utvidgning. Såväl nyssnämnda behållning

som en del av de årliga inkomsterna från fältet synes numera utan åsidosättande

av kraven på övningsfältets nödvändiga underhåll och vård kunna

tagas i anspråk för statsregleringsändamål. Ett ytterligare skäl att så

sker synes revisorerna vara att, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, inköpet av delar av Järvafältet bekostats av medel, anskaffade

genom tillfällig upplåning, vilka medel ännu icke återbetalts. Då alltså

medel å riksstaten avses för förräntning av det i Järvafältet nedlagda kapitalet,

torde det även få anses vara riktigt att överskottsmedlen från fältet

genom uppförande å riksstaten tagas i anspråk vid statsregleringen. Detta

synes revisorerna lämpligast kunna ske genom att överskottet från Järvafältet

årligen tillgodoföres ordinarie byggnadsanslaget. Det torde jämväl

kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom revisorerna föreslagit beträffande

arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, nu ifrågavarande medel

lämpligen höra i huvudsak redovisas å nämnda anslag, varigenom en förenkling

i redovisningshänseende givetvis kan vinnas.

Då revisorerna med hänsyn till de betydande inkomster, som numera årligen

inflyta från Järvafältet, icke kunna finna det vara i redovisningshänseende

lämpligt, att desamma undandragas statsregleringen, hava revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållande.»

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens

fortifikationsdepartement (Del III, sid. 9 och 10), som under

framhållande av att inkomsterna från Järvafältet vore av samma natur

som de inkomster, vilka inginge till fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds-

och tomtöresmedel, uttalat, att det överskott, som efter utgifternas

bestridande återstode, rätteligen borde tillföras denna fond. Att så skulle

ske, vore ock avsett, fastän hittills Järvafältets inkomst- och utgiftsposter

enligt förut meddelad föreskrift förts å särskilt konto, tender det att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

fortifikationsdepartementet ansåge, att de genom fastighetsavkastning inflytande

medlen fortfarande såsom hittills borde redovisas för sig, men

överskottet i sinom tid ingå till arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen,

ville departementet taga i övervägande, huruvida icke de

medel, som influtit eller komma att inflyta vid försäljning av mindre

delar av Järvafältet, kunde till någon del avstås och i sådant fall ännu

för fältets utvidgning erforderliga inköp av enskild mark, som helt omgives

av övningsfältet, bekostas av inflytande årsinkomster. Berörda försäljningsmedel

borde, enligt departementets mening, icke tillföras ordinarie

byggnadsanslaget eller annat ordinarie anslag under fjärde huvudtiteln,

utan lämpligen ingå till den under statskontorets förvaltning ställda fond

med benämning »lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål»,

vilken icke kunde utan riksdagens medgivande disponeras och

från vilken medel vore avsedda för gäldandet av vissa för försvarsändamål

upplånta medel.

I likhet med arméförvaltningens fortifikationsdepartement anser utskottet,

att någon skillnad icke förefinnes i fråga om naturen av å ena sidan de

inkomster och utgifter, som härflyta från, respektive utgå till Järvafältet,

och å andra sidan inkomster och utgifter under fjärde huvudtitelns arrende-,

jordskylds- och tomtöresmedel. Samma redovisningssätt synes följaktligen

höra tillämpas beträffande båda slagen av medel.

Under punkt l:o) här ovan har utskottet ifrågasatt en förändring rörande

redovisningen av nu å arrendemedlen upptagna inkomster och utgifter,

och synes det irtskottet, som om motsvarande förändring bör äga rum i

fråga om den framtida redovisningen av Järvafältets inkomster och utgifter.

Sistnämnda medel lära kunna ingå under samma redovisningstitel,

som torde komma att uppläggas för arrendemedlens vidkommande.

Härigenom skulle då vinnas det av revisorerna uttalade önskemålet att

få inkomster och utgifter för Järvafältet redovisade å riksstaten.

I samband med den sålunda föreslagna omläggningen av dessa medels

redovisning, vilken omläggning synes böra genomföras från och med ingången

av budgetåret 1926—1927, torde undersökning böra verkställas

huruvida icke vid tiden för omläggningens verkställande befintliga överskottsmedel

från Järvafältet böra, såsom fortifikationsdepartementet föreslagit,

tillföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

I anslutning till vad utskottet under punkt l:o) anfört, får utskottet

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan

förändring av det nuvarande redovisningssättet beträffande

inkomster från och utgifter för Stockholms garni
-

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Arvoden för

kontroll och

besiktning vid

vissa leveranser

för arméns

räkning.

sons övningsfält vid Järva, att desamma från och med

hudgetåret 1928—1927 redovisas å riksstaten.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 3, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för de av arméförvaltningens intendentsdepartement tillämpade grundsatserna

vid förordnande av kontrollanter (besiktningsmän) för leveranser till armén

ävensom för de ersättningar, som tillerkänts de sålunda förordnade (Del I

sid. 23 och 24).

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande i frågan:

»Visserligen innehåller 50 § i kungl. förordningen den 16 januari 1920

angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av

staten tillhörig lös egendom den bestämmelsen, att, om beskaffenheten av

gods eller arbete på ett tillförlitligt sätt kan bedömas av någon hos myndigheten

anställd tjänsteman, myndigheten bör under viss förutsättning,

varom här ej är fråga, uppdraga åt sådan tjänsteman att förrätta besikt

ning. Berörda stadgande kan emellertid enligt revisorernas mening icke

anses giva stöd för den inom arméförvaltningen till synes nära nog konsekvent

genomförda praxis att till kontrollanter och besiktningsmän vid

större upphandlingar förordna personer, som hava att taga befattning med

den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika ärenden inom intendentsdepartementet.

Ett sådant förfaringssätt måste fastmera ur principiell

synpunkt betecknas såsom olämpligt och ägnat att äventyra en

objektiv prövning av upphandlingsfrågorna.

Vad angår arvodesbeloppen synas dessa synnerligen höga i förhållandetill

uppdragets beskaffenhet, särskilt om hänsyn tages därtill, att veder

hörande kontrollanter (besiktningsmän) merendels äro beställningshavare

å aktiv stat vid armén, i vilken egenskap de uppbära sina samtliga avlöningsförmåner.

Enär enligt revisorernas förmenande det skäligen måste anses tillkomma

beställningshavare vid intenden turkår en att såsom tjänsteåliggande ut

föra arbete av ifrågavarande slag, anse revisorerna önskvärt att sådana

bestämmelser meddelas, att, då dylik beställningshavare förordnas till

kontrollant (besiktningsman) vid leveranser för arméns räkning, särskild

gottgörelse för uppdraget i allmänhet icke må utgå.»

Förklaring bär avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del

III sid. 15 samt 25—27).

Av denna förklaring framgår bland annat, att departementet i en till

Kungl. Maj:t den 17 nästlidne april avgiven skrivelse med förslag till anordnande

av utbildning av intendenturofficerare till kontroll- och besiktningsofficerare

lämnat en noggrann redogörelse för det nuvarande läget i fråga

om kontroll- och besiktning av intendenturmateriel. Sedan Kungl. Maj:t

bifallit därvid framställt förslag och efter det lämpliga officerare erhållit

sådan utbildning, komme enligt departementets förklaring frågan i ett helt

nytt läge. Den statsutbildade kontrollofficeren borde nämligen icke med

samma fog som den genom egen försorg utbildade kunna kräva särskild

ersättning för kommande arbete på området ifråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48. •

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det ur principiell

synpunkt måste betecknas såsom olämpligt att till kontrollanter och

besiktningsmän vid upphandlingar förordnas personer, som hava att taga

befattning med den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika

ärenden inom intendentsdepartementet, och är det enligt utskottets mening

påkallat, att sådana föreskrifter meddelas, att ett dylikt förfaringssätt för

framtiden icke kan ifrågakomma.

I fråga om arméförvaltningens intendentsdepartements tillvägagångssätt

att tillerkänna såsom kontrollanter (besiktningsmän) förordnade officerare

vid intendenturkåren särskild gottgörelse utöver till dem utgående rese- och

traktamentsersättning vill utskottet framhålla, att detta knappast kan anses

överensstämma med föreskrifterna i 32 § av officersavlöningsreglementet

(Sv. flis. 1921 nr 388). I varje fall synes sådan gottgörelse icke hava bort

utgå, utan att Kungl. Maj:ts medgivande härtill inhämtats. Utskottet anser

emellertid i likhet med revisorerna det böra tillkomma personal vid intendenturkåren

att såsom tjänsteåliggande utan särskild gottgörelse verkställa

uppdrag av berörda art, och synes vederbörlig föreskrift i sådant hänseende

böra utfärdas. Härvid torde dock tillika böra stadgas rätt för Kungl. Maj:t

att, där särskilda omständigheter föreligga, medgiva sådan gottgörelses utbetalande.

I ovannämnda två hänseenden synes alltså en förändring av nu gällande

bestämmelser vara önskvärd. Förändringen, i vad den avser ersättning till

kontrollanter (besiktningsmän), synes böra hava avseende, icke allenast å

personal vid intendenturkåren utan å försvarsväsendets personal i allmänhet.

Visserligen komma nu berörda spörsmål på grund av Kungl. Maj:ts beslut

om utbildande av särskilda kontrollofficerare vid intendenturkåren i likhet

med vad redan skett vid exempelvis artilleriet att för framtiden få mindre

betydelse än de för närvarande äga, men å andra sidan lärer icke vid

samtliga leveranser för arméns och marinens räkning kontroll och besiktning

kunna i framtiden utövas av särskilt för ändamålet utbildad personal.

Enligt utskottets mening bör frågan om anordnandet av kontroll och besiktning

vid leveranser för försvarets räkning i sin helhet underkastas en

närmare prövning, därvid särskilt synes böra tagas under övervägande, vilka

ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för vinnande härvid av största

möjliga effektivitet.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

dels att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa

utredning rörande anordnandet av kontroll och

besiktning vid leveranser för försvarets räkning samt

därefter vidtaga de åtgärder för vinnande av förändringar

i härutinnan nu tillämpade anordningar, vartill utredningen

kan giva anledning;

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Vissa leveranser

för

arméns

räkning.

Förvaring av

livsmedelsförråd

i

Boden.

dels ock att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift

därom, att, utöver författningsenlig rese- och ''traktamentsersättning,

särskild gottgörelse icke må tillkomma

vid förvarsväsendet anställd personal, som förordnats

verkställa kontroll eller besiktning vid leveranser för

försvarets räkning, i andra fall än då sådan gottgörelse

av Kungl. Maj:t prövas med hänsyn till särskilda omständigheter

höra utgå.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 4, hava revisorerna vidare uttalat sig

i fråga om vissa leveranser för arméns räkning (Del I sid. 25—27).

I sin senare avgivna berättelse om granskningen av statsverkets jämte

därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för budgetåret

1 juli 1923—30 juni 1924 hava emellertid revisorerna yttrat sig även om

åtskilliga andra med leveranser till armén sammanhängande spörsmål (Del

I sid. 11—15).

Utskottet, som ansett att samtliga dessa frågor böra behandlas i ett sammanhang,

har upptagit desamma till behandling under punkt 3:o) av sitt

denna dag avgivna utlåtande med anledning av revisionsberättelsen för tiden

1 juli 1923—30 juni 1924; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna omförmält, att de

avlagt besök vid vissa befästningar i Boden samt i samband härmed anfört

följande (Del I sid. 28):

»Härvid lade revisorerna märke till att vissa för truppförbandens fredsbehov

ej avsedda livsmedelsförråd förvarades på platser utom intendenturförrådet,

som vore mindre lämpliga för magasinering av sådana förråd.

Härigenom syntes nämligen icke kunna undvikas att förråden vid längre

tids förvaring komma att taga skada och att statsverket därjämte åsamkas

avsevärda utgifter för transporter. Med anledning härav synes en

undersökning nödvändig för utrönande av huruvida icke en ändring i

fråga om magasineringen av dessa förråd kan åvägabringas.

Vid revisorernas besök pågingo vissa befästningsarbeten, vartill medel

anvisats enligt kungl. brev den 5 februari 1915, den 16 april 1915 och den

1 juni 1917.

För fullbordande av viss del utav dessa arbeten hava genom kungl. brev

den 4 mars 1921 av Kungl. Maj:t ställts till förfogande 95,000 kronor. Såväl

kommendanten i Boden som arméförvaltningens fortifikationsdepartement

föreslogo vid sina framställningar om beloppets anvisande att medel

måtte för ändamålet begäras genom avlåtande av proposition härom till

riksdagen. Medlen i fråga hava emellertid enligt nämnda brev den 4 mars

1921 av Kungl. Maj:t anvisats att utgå från det å tilläggsstat för år 1918.

av riksdagen anvisade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48. 9

av rikets neutralitet, vilket revisorerna härigenom velat för riksdagen omförmäla.

»

Vid denna paragraf bär reservation avgivits av lierrar A. J. Bära och

F. Hamrin, vilka ansett, att revisorerna bort göra det uttalandet, att omprövning

synes påkallad, huruvida icke ifrågavarande förråd kunde helt

i ndragas.

I anledning av revisorernas förberörda uttalande hava förklaringar avgivits

av arméförvaltningens intendentsdepartement och kommendanten i

Boden (Del III sid. 15 och 45), den senare förklaringen av hemlig natur.

Utskottet, som tagit del av den utav kommendanten i Boden i fråga om

förvaringen av vissa förråd i Boden avgivna förklaringen och som därjämte

under hand införskaffat upplysningar i ärendet, har funnit, att det nu tilllämpade

sättet för förrådens förvaring åsamkar statsverket icke obetydliga

utgifter, och har därför kommit till den uppfattningen, att en undersökning

bör verkställas för utrönande huruvida icke en minskning av förråden

och en ändring i fråga om deras magasinering kan åvägabringas.

I anledning av den utav revisorerna meddelade uppgiften, att genom kungl.

brev den 4 mars 1921 anvisats 95,000 kronor för vissa arbeten i Boden

samt att medlen ställts till förfogande av det å tilläggsstat för år 1918

beviljade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande av rikets

neutralitet under samma år, har utskottet velat uttala, att en dylik medelsdisposition

icke synes stå i överensstämmelse med de utav 1918 års urtima

riksdag beslutade grunderna för detta anslags disponerande. Enligt nämnda

riksdags skrivelse nr 32 finge nämligen detta anslag, som hade karaktär av

förslagsanslag, högst, efter 1918 års utgång tagas i anspråk allenast för gäldande

av sådana kostnader, som vore en följd av under samma år eller tidigare

vidtagna dispositioner för neutralitetsskyddets upprätthållande, samt för

bestridande av sådana utgifter, som kunde uppstå i samband med avvecklingen

av det dåvarande neutralitetsskyddet. Vad i ärendet förekommit,

har emellertid synts utskottet böra föranleda en riksdagens förklaring, att

ifrågavarande anslag, å vilket enligt budgetredovisningen för 1923—1924

fanns en behållning av 105,954 kronor 50 öre, hädanefter må tagas i anspråk

endast för gäldande av sådana i samband med neutralitetsskyddet

uppkomna kostnader, vilka statsverket kan komma att få vidkännas i anledning

av meddelad dom eller skiljedom.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t

dels anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

undersökning, huruvida icke de livsmedelsförråd i Boden,

som förvaras å platser utom intendenturförrådet, kunna

minskas och en förändring i fråga om förrådens förvaring

åvägabringas,

Utskottelt

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

dels ock förklara, att det för bestridande av kostnaden

förbyggande av rikets neutralitet under år 1918

å tilläggsstat för samma år under fjärde huvudtiteln

uppförda förslagsanslag, högst, 18,365,000 kronor icke

hädanefter må tagas i anspråk för gäldande av andra i

samband med neutralitetsskyddet uppkomna kostnader

än sådana, som statsverket kan komma att få vidkännas

i anledning av meddelad dom eller skiljedom.

Fiss» av 6:o) "Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redolr''äHerboUeJ

görelse för vissa utav landsfogden i Västerbottens län under tiden 19 maj

län företagna —26 juni 1923 företagna tjänsteresor, varvid revisorerna anmärkt, att, såvitt

revisorerna kunnat finna, ingen av de under nämnda tid företagna

tjänsteresorna, vilka dragit en kostnad av 3,051 kronor, avsett sådan

undersökning rörande landsfiskalernas tjänsteförvaltning, som omnämnes

i § 11 i instruktionen för landsfogdarna samt att i åtskilliga fall resan

avsett förhör eller rannsakning i brottmål av enklare beskaffenhet eller

angående polisförseelser. (Del I sid. 33 och 34.)

I anslutning härtill hava revisorerna vidare anfört följande:

»I sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag till 1917 års riksdag om omorganisation

och lönereglering för fögderiförvaltningen m. m. anförde

riksdagen (skrivelse nr 216), bland annat, att riksdagen ansett sig böra betona

nödvändigheten av, att landsfogdarnas och landsfiskalernas befogenhet

och åligganden inom det gemensamma arhetsområdet i möjligaste mån

och i varje fall skarpare, än som skett i det framlagda förslaget, fixerades

i förhållande till varandra, så att de olägenheter, som föranletts av den

svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman i den dåvarande

organisationen, måtte kunna undvikas för framtiden.

Enligt § 6 i instruktionen för landsfogdarna åligger det landsfogden

att såsom allmän åklagare beivra företrädesvis 1) brott, varå efter lag

kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, därvid dock undantagna

brott, som avses i 20 kap. allmänna strafflagen; 2) under 1) ej inbegripna

brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning

av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, så

framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Gällande instruktion synes sålunda göra det möjligt för landsfogde att,

såsom i förevarande fall skett, i avsevärd utsträckning företaga resor för

rannsakningar eller undersökningar i mindre viktiga mål, även om berörda

tjänsteförrättningar äro av den beskaffenhet, att de i åtskilliga fall

böra kunna utföras av vederbörande landsfiskal.

Med anledning härav vilja revisorerna framhålla, att det synes revisorerna

mindre lämpligt och föga överensstämmande med den mera framskjutna

ställning inom polis- och åklagarväsendet, som enligt 1917 års omorganisation

tillkommer innehavarna av landsfogdebefattningarna, att

landsfogde handlägger mål av nyssnämnda beskaffenhet i andra fall än

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

11

möjligen där efter länsstyrelsens beprövande särskilda omständigheter anses

påkalla landsfogdes ingripande.

Slutligen vilja revisorerna uttala, att, då det sätt, varpå ifrågavarande

landsfogdes resor i vissa fall planlagts, synes hava åsamkat statsverket

onödiga utgifter, revisorerna icke kunnat undgå att finna landsfogdens

förfarande härutinnan vara anmärkningsvärt.»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, varvid

jämväl överlämnats ett från landsfogden infordrat yttrande (Del III sid.

48—52).

Länsstyrelsen har för sin del framhållit, att vid granskningen av landsfogdens

räkningar å ersättning för tjänsteresor länsstyrelsens uppmärksamhet

blivit fästad därå, att lians resor i tjänsteärenden icke alltid ordnats

med tillbörlig planmässighet. Länsstyrelsen hade därför och för erhållande

av en bättre ordning härutinnan anmodat landsfogden att för varje månad

till länsstyrelsen ingiva plan för de resor, som borde av honom företagas,

på det länsstyrelsen kunde bliva i tillfälle granska icke allenast, att resorna

ordnades på lämpligaste sätt, utan även att de avsåge ärenden, som borde

av landsfogden handläggas.

Emellertid syntes det även länsstyrelsen önskligt, att uti instruktionerna

för landsfogdarna och landsfiskalerna gränserna mellan dessa tjänstemäns

befogenhet och åligganden bleve klarare bestämda.

Med anledning av vad i detta ärende förekommit och i anslutning till

vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, vill utskottet för sin del

ifrågasätta, huruvida icke gränserna mellan landsfogdes och landsfiskals

befogenhet och tjänsteåliggande borde på ett tydligare sätt uppdragas.

Nu gällande föreskrifter synas nämligen icke lämna den vägledning härutinnan,

som av 1917 års riksdag i dess skrivelse nr 216 åsyftats.

Utskottet anser sig på grund härav böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande

frågan om vidtagande av sådana ändringar i gällande

instruktioner för landsfogdar och landsfiskaler, att

dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden, i möjligaste

mån och skarpare än vad som för närvarande

är fallet, särskiljas från varandra.

7:o) Under kommunikationsdepartementet, § 3, hava revisorerna, efter

att hava meddelat, att de besett ett par nyanlagda ödebygdsvägar, i fråga

om hittills verkställda dylika vägbyggnader anfört följande (Del I sid.

41—43):

»I proposition till 1918 års riksdag, nr 418, hemställde Kungl. Maj it,

bland annat, om anslag till ödebygdsvägar. Vägar av sådan typ vore av
-

Utskottets

yttrande.

Ödebygdsvägar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

sedda att anläggas i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, särskilt

i lappmarkerna, men även i de glesast bebyggda delarna av VästerNorrlands

län. De enklare vägar, vartill anslag först anvisades av 1913

ars riksdag, hade kommit att föga skilja sig från bygdevägstypen och blivit

kostsammare än ursprungligen tänkts. Dessa vägar — anförde departementschefen

— fyllde i övre Norrland i stor utsträckning det ändamål,

som i andra orter tillgodosåges medels landsvägar och bygdevägar. För

avlägsna trakter, framförallt i fjällbygderna, hade de icke kunnat komma

till någon egentlig användning. Fn ännu enklare vägtyp måste sökas, om

över huvud taget de mest trängande vägkommunikationerna skulle inom

överskådlig framtid komma till stånd. En återgång till ödebygdsvägtypen

måste därför, enligt departementschefens mening, vara högeligen påkallad.

Tillkallade sakkunniga hade utarbetat förslag till, bland annat, ödebygdsvägar,

vilka, då de vore avsedda att beröra de folkfattigaste delarna

av Norrland, bebodda av en ekonomiskt föga bärkraftig befolkning, borde

till väsentlig del utföras på statens bekostnad. I fråga om de tekniska

fordringar, som borde ställas på dessa vägar, ävensom arbetets utförande

och ledning m. m. hade de sakkunniga angivit vissa riktlinjer. Så borde

på eu ödebygdsväg uppställas den fordran, att vägen skulle alla årstider,

då marken vore bar, vara på ett fullt tillfredsställande sätt framkomlig

för kärrdon med lass. Körbanebredden syntes böra uppgå till 2.2, 2.5 eller

3.o meter med mötesplatser, då vägen vore smalare än 3.o meter. Broarna

skulle utföras av trä. Kostnaden för vägar av ödebygdstyp beräknades

vid förslagets upprättande — år 1918 — till i allmänhet 3 kronor per meter.

Såsom arbetsledare borde anställas lämplig schaktmästare, vilken ansågs

samtidigt kunna leda arhetet vid flera närbelägna företag. Ortsintressena

vid arbetets utförande skulle bevakas av en av tre å fyra personer

bestående nämnd, i vilken arbetsledare borde vara medlem. Av Konungens

befallningshavande förordnad person, boende i orten, skulle förvalta

vägföretagets kassa. Vägunderhållet skulle hekostas av staten, intill dess

vägbanan vunnit erforderlig stadga. Därefter skulle vägarna överföras

till underhåll genom vägdistriktets försorg.

Departementschefen anslöt sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag

rörande ödebygdsvägarnas utförande. I fråga om undersökning och uppgörande

av förslag till ödebygdsvägar anslöt sig departementschefen till

de sakkunnigas förslag i så måtto, att det i regel icke kunde anses påkallat

att anförtro undersökningsarbetet och uppgörandet av förslag åt tjänstemän

inom väg- och vattenbyggnadskåren, utan att vägarnas planläggning

borde uppdragas åt lämplig scliaktmästare. Undantagsvis, såsom då

större brobyggnad in gip ge i företaget, kunde det dock vara motiverat att

för visst vägföretags planläggning anlita någon av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

distriktst jänstemän.

Riksdagen gjorde icke någon erinran emot Kungl. Maj ds förslag i vad

det här ovan berörts.

Revisorerna hava på grund av sina vid besöken gjorda iakttagelser trott

sig finna, att ödebygdsvägarna anläggas efter andra och mer skärpta fordringar

än de, som lågo till grund för Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut

i ämnet. Denna uppfattning har också vid granskningen av handlingarna

rörande några vägföretag av ödebygdstyp visat sig vara riktig. Beträffande

en av de åsyftade vägarna — den 87 kilometer långa ödebygdsvägen

Öberget—Sädvajaur med bivägar — yttrar undersökningsförrätta
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr iS.

13

ren, att vägens längd och de påräknade jämförelsevis stora trafiken gjorde

det önskvärt, att vägen måtte utan alltför stora svårigheter kunna befaras

med automobil, varför vägbredden beräknats till av vägstämman förordade

3 meter. Kostnaden för denna väg, som i januari 1923 beräknades

till 590,000 kronor, varav vägdistriktet bidrager med 59,000 kronor, uppgår

alltså till 6 kronor 79 öre per meter.

I förslaget till ödebygdsväg från Dellaurviken till Norra Bergnäs angiver

undersökningsförrättaren, att vägbredden är av länsstyrelsen den 29

april 1919 bestämd att i förslaget beräknas till 3 meter, Vilken bredd synes

vara behövlig och tillräcklig. Vägen bör nämligen kunna trafikeras

med automobil’. Vägen, som är av omkring 50 kilometers längd, blir enligt

förslaget till nytta för 350 å 400 personer, men då bivägen Märsa—

Lövnäs blivit byggd, för 700 å 800 personer. Kostnaden beräknades år

1920 till 460,500 kronor eller med färjor och broar till 9 kronor 22 öre per

meter och utan färjor och broar till 8 kronor och 66 öre per meter.

Förslaget har sedermera omarbetats, därvid kostnaden för viss del av

vägen år 1923 beräknats till 7 kronor 45 öre för längdmeter och för annan

del av vägen till 6 kronor 86 öre för längdmeter.

I de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade ''Allmänna bestämmelser

för anläggande av ödebygdsvägar’ hava de av sakkunniga uppställda

fordringarna på vägarbetets utförande blivit i vissa avseenden

skärpta. Revisorerna hava uppmärksammat, att i nyssnämnda allmänna

bestämmelser föreskrives, att vid utarbetande av kostnadsförslag till ödebygdsväg

skall upptagas ''för tillsyn och diverse’ en tilläggsprocent av

omkring 10 procent. I de vägförslag, av vilka revisorerna tagit del, har

tilläggsprocenten upptagits till 15 procent, som även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänts.

Såsom ovan nämnts, ansågs, att schaktmästare i regel skulle utarbeta

förslag till ödebygdsvägar och att som arbetsledare borde förordnas lämplig

schaktmästare, vilken ansågs samtidigt kunna leda arbetet vid flera

närbelägna företag. Här berörda vägförslag hava på grund av förordnande

upprättats av distriktstjänstemän, och även renstakningen har förrättats

av sådana tjänstemän. Revisorerna hava även uppmärksammat,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till arbetsledare vid ödebygdsvägar

inom Norrbottens län förordnat en kapten i väg- och vattenbyggnadskåren

mot en avlöning av 12,000 kronor för år samt reseersättning enligt

gällande resereglemente i likhet med distriktsingenjör att utgå av vägbyggnadsmedel.

Då ödebygdsvägar samtidigt pågå inom olika delar av

nämnda vidsträckta län, torde rese- och traktamentskostnaderna uppgå

till ej ringa belopp.»

Med anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande

uttalande:

»Revisorerna vilja framhålla nödvändigheten av att ödebygdsvägarna,

som äro avsedda för landets mest glest bebodda trakter, bliva planlagda

och utförda i huvudsaklig överensstämmelse med det av statsmakterna

godkända förslaget. Avsikten med införandet av denna vägtyp var mera

att bereda vägar, nödtorftigt framkomliga för hästfordon, än att skapa

automobilvägar. I den mån utvecklingen genom framdragandet av en

ödebygdsväg går framåt och trafiken ökas, kan, såsom förslaget också avsåg,

vägen förbättras. Att jämförelsevis goda vägar, som även äro framkomliga

med automobil, kunna byggas för en kostnad av omkring 3 kronor

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottets

yttrande.

Åtgärder för

bekämpande

av spritsmugglingen.

per meter, såsom de sakkunniga förutsätta, hava revisorerna under sina

resor konstaterat. Kolonisationsnämnden har nämligen anlagt flera vägar

för ett sådant pris, vilka vägar — såsom den 28 kilometer långa vägen

genom Metsekens kolonisationsområde — revisorerna helt eller delvis berest

med större automobiler. Sistnämnda väg, som utfördes under kristiden,

har dragit en kostnad av allenast 2 kronor 86 öre per meter.»

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (del III

sid. 55—57), varvid styrelsen hänvisat till de föreskrifter, som finnas

intagna i lagen om ödebygdsvägar den 15 juni 1919 samt kungl. kungörelsen

den 6 februari 1920. I fråga om vägbanans bredd har styrelsen

meddelat, att ödebygdsvägarna i Norrbottens län på länsstyrelsens begäran

försöksvis blivit till hela sin längd utlagda till 3 meters bredd,

men att styrelsen icke för närvarande vore beredd att avgiva sitt slutliga

omdöme i fråga om lämpligaste bredden å ödebygdsvägarna i allmänhet,

i vilket avseende ännu viss erfarenhet borde avvaktas. Styrelsen skulle

emellertid ej underlåta att så snart ske kunde återkomma till denna

fråga.

Den enda besparing, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande

kunde finna möjlig att omedelbart genomföra, vore, att vid utstakning

av vägarna med största omsorg välja fast botten och jämn mark

med undvikande i möjligaste mån av myrmark, jäslera, storstenig mark

och snedslänt samt att lägga vägbanan så nära markytan, som vattenförhållandena

tilläte. Styrelsen ville härpå inrikta vederbörande arbetsledares

uppmärksamhet.

Utskottet, som delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att

ödebygdsvägarna böra planläggas och utföras på enklast möjliga sätt för

att tillgodose det av riksdagen angivna syftet med denna vägtyp, har

emellertid, med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin

förklaring anfört och då styrelsen synes hava sin uppmärksamhet riktad

på möjligheterna att nedbringa kostnaderna för dessa vägars anläggande,

allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under finansdepartementet, § 1, hava revisorerna omförmält vissa

hittills vidtagna åtgärder för bekämpande av spritsmugglingen ävensom

en del ytterligare åtgärder, som ifrågasatts att i detta syfte komma till

utförande (Del I sid. 46—48).

Beträffande dessa spörsmål hava revisorna gjort följande uttalande:

»Erfarenheterna från avprovning och besiktning av de nu färdigbyggda

tulljagarna samt deras hittillsvarande användning synes giva vid handen,

att störa svårigheter förefinnas vid ntexperimenterande av en för

nu ifrågavarande ändamål lämplig båttyp. Riksdagen begränsade så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 18. 15

som ovan nämnts planen för byggande av tulljagarna från att omfatta

24 båtar, som av Kungl. Maj:t föreslagits, till 6. Do nu gjorda erfarenheterna

synas ådagalägga, att det i förevarande fall varit lämpligare att till

en början inskränka sig till byggande av endast en båt av varje typ för

att, sedan erfarenhet rörande densammas användbarhet vunnits, fortsätta

med byggandet av övriga erforderliga båtar.

De iakttagelser revisorerna vid sin ovannämnda resa inom nionde kustbevalcningsområdet

gjorde beträffande vidtagna anordningar till bekämpande

av spritsmugglingen vilja revisorerna sammanfatta sålunda.

Den främsta förutsättningen för en verksam strid mot spritsmugglingen

synes revisorerna vara, att tullverket för ändamålet har till sitt förfogande

snabbgående båtar i tillräckligt antal, vilka båtar därjämte böra

besitta erforderlig sjövärdighet och bereda nöjaktig bekvämlighet för

personalen vid en längre tids vistelse ombord. För smuggelfartygens

upptäckande är det givetvis av stor vikt, att spaningsarbete! kan bedrivas

med största möjliga effektivitet. Detta arbete kan emellertid särskilt i

vissa skärgårdsdistrikt, varest smuggling lärer i hög grad florera, icke bedrivas

på ett tillfredsställande sätt endast från sjön. Såsom en synnerligen

god hjälp synes härvid spaning från luften kunna komma till användning.

Det vore därför önskvärt, att till kustbevakningens förfogande till

en början försöksvis ställdes ett eller annat av flottans flygplan för att

på lämpliga platser under samverkan med bevakningsbåtarna utföra spaningsarbete.

Det synes vidare icke uteslutet, att kampen mot smuggeltrafiken

skulle bliva vida mer framgångsrik, därest flottan tillhörande fartyg

kunde stationeras i närheten av de platser, vilka utgöra centraler för

spritsmugglingen, för utförande av bevaknings- och rapporttjänst. En

sådan anordning torde särskilt komma att visa sig lämplig för att hejda

den omfattande smuggling av sprit, som för närvarande lärer pågå vid

utanför olika delar av kusten stationerade s. k. spritskutor, från vilka spriten

avhämtas i snabbgående mindre båtar av uppköparna. Gentemot de

utländska fartyg, vilka försälja sprit till smugglarna och som i regel hava

sina platser utanför territorialgränsen, stå emellertid myndigheterna

maktlösa, såvida ej genom internationella överenskommelser någon utväg

kunde erbjudas till hävande av de hinder, som i dylika fall möta mot ett

ingripande från myndigheternas sida.»

Förklaring i ärendet har avgivits av generaltullstyrelsen (DeFIII sid.

62—65), som därvid framhållit, att styrelsen förväntade sig få tillfälle att

framdeles till närmare behandling upptaga ifrågavarande spörsmål och att

därvid framlägga den utredning och de förslag, som kunde anses av förhållandena

betingade.

Med hänsyn till vad generaltullstyrelsen anfört och då numera åtskilliga

åtgärder vidtagits för att på ett mera effektivt sätt kunna bekämpa

spritsmugglingen, har utskottet allenast velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Tullkammaren

i Luleå.

9:o) Under finansdepartementet, § 2, liava revisorerna i anslutning till

ett vid tullkammaren i Luleå avlagt besök anfört följande (Del I sid.

49 och 50):

»De nuvarande tullokalerna äro belägna vid norra hamnen. Förhandlingar

hava ända sedan år 1907 vid upprepade tillfällen förts mellan de

lokala tullmyndigheterna och Luleå stad om upplåtande av rymligare och

bättre belägna lokaler för tullen. Nämnda år gjordes av tullkammaren

framställning härom, men den utredning, som på grund härav igångsattes,

har icke lett till något resultat. För närvarande föreligger hos stadsfullmäktige

oavgjord en den 20 juli 1923 dagtecknad framställning från

tullkammaren i enahanda syfte, vilken framställning emellertid, enligt

vad vid revisorernas besök upplystes, då ännu icke föranlett någon åtgärd

från stadens sida. Tullkammaren anhåller i sistnämnda framställning

att snarast möjligt få lokalfrågan tillfredsställande ordnad samt föreslår

plats för nytt tullhus.

Tullokalerna i Luleå hava jämväl varit föremål för undersökning av

tullverkets tjänstgöringskommission, som i del II, Tullkammare, av sitt

den 30 juni 1924 avgivna betänkande gör följande uttalande i ämnet: ''De

nuvarande tullokalerna måste betecknas som synnerligen otillfredsställande

framför allt därför att de i huvudsak äro belägna vid norra hamnen, under

det att huvudtrafiken, såsom nämnts, är förlagd till den södra och

Svartön. Vid södra hamnen finnes för närvarande endast ett mindre vaktrum

i ett skjul på piren, varjämte överuppsyningsmannen disponerar en

liten stuga i närheten för vakthållning under natten. Emellertid lär på

senaste tiden tanken på anordnande av ett nytt och tidsenligt tullhus vid

södra hamnen på allvar hava upptagits av stadens myndigheter, och ritningar

till ett sådant hus hava uppgjorts. Med hänsyn till ovan berörda

förhållanden och stadens växande trafik synes också förverkligandet av

denna tanke böra från tullverkets sida påyrkas.’

Tullokalernas belägenhet vid norra hamnen, där, enligt vad som vid revisorernas

besök uppgavs, numera ingen eller synnerligen ringa tullen berörande

sjötrafik förekommer, under det däremot så gott som all dylik trafik

koncentrerats till södra hamnen och Svartön, synes revisorerna medföra

avsevärda olägenheter. Det långa avståndet mellan södra hamnen

och tullhuset medför, att betydligt större bevakningspersonal erfordras

än som skulle vara fallet, om tullokalerna vore belägna vid nyssnämnda

hamn. Härtill kommer, att för ägarna till de varor, som skola tullbehandlas,

avsevärda kostnader orsakas genom de långa varutransporterna från

södra hamnen till tullokalerna. Genom den starka trafikökning, som under

de senaste åren ägt rum, hava givetvis svårigheterna vid tullbehandlingen

tilltagit.

Det synes revisorerna, att anspråk på att ändamålsenligt belägna tulllokaler

snarast beredas tullverket i Luleå med så mycket större fog kan

ställas på staden, som staden genom tullen tillföres avsevärda inkomster

i form av tolagsersättning. Stadens inkomst härav har sålunda enligt

uppgift från tullverket uppgått till under år 1922 16,478 kronor 53 öre och

under år 1923 27,030 kronor 95 öre.»

Förklaring i ärendet har, efter hörande av tullkammaren och tullverkets

tjänstgöringskommission, avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 65^

71), som därvid bland annat anfört, att vad i detta ärende blivit upplyst

syntes styrelsen tydligt visa, att de lokaler, tullförvaltningen i Luleå för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

17

närvarande hade till sitt förfogande, vore såväl med avseende å belägenhet

som beträffande beskaffenhet synnerligen otillfredsställande. Det betydande

avståndet till södra hamnen föranledde givetvis ökade kostnader

både för tullverket och för den trafikerande allmänheten. Under sådana

omständigheter funne styrelsen det uppenbart, att ändring härutinnan

måste snarast åstadkommas, och då det syntes åligga Luleå stad att vidtaga

erforderliga åtgärder i sådant syfte, hade styrelsen beslutit till stadsfullmäktige

i Luleå i ämnet avlåta skrivelse med det innehåll, som framginge

av förklaringen bilagd avskrift.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att krav på utskottets

tillhandahållande av ändamålsenligt belägna och tjänliga tullokaler kunna v,tran<ie

med fog ställas på Luleå stad. Då det emellertid torde vara att förvänta,

att dessa krav bliva vederbörligen tillgodosedda, sedan generaltullstyrelsen

avlåtit förenänmda skrivelse till stadsfullmäktige i Luleå, har utskottet

allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Under jordbruksdepartementet, § 4, hava revisorerna berört vissa Kolonisatiomed

kolonisationen å de norrländska kronoparkerna sammanhängande n"e^ifn^ka

spörsmål (Del I sid. 65—86). krono
Förklaring

i ämnet har avgivits av domänstyrelsen och statens kolonisa- Parkwnationsnämnd

(Del III sid. 84—96).

Då de av revisorerna omhandlade spörsmålen upptagits i den proposition

(nr 90) angående fullföljande av försökskolonisationen, som avlåtits till innevarande

års riksdag, och följaktligen komma att i samband med denna

underkastas riksdagens prövning, har utskottet icke ansett sig böra här

beröra dessa spörsmål; vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

ll:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har ut- Övriga anskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels miirlenin9orvara

av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den

vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava

varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Fiihanel till riksdagens protokoll 1925. 0 samt. 27 höft. (Nr 48.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 4S.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S- H. Koarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten, Oscar

Olsson, O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin, C. I. Asplund. K. E. Andersson i Eliantorp,

G. Kobb, J. B. Johansson i Fredrikslund och C. A. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren herrar: A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Wiklund, C.

R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup. L. Carlsson-Frosterud,

O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å■ TörnJwist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, P. M.

Olsson i Blädinge och S. Persson i Fritorp.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:157 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 4 i texten