Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

1925-04-17 · 30 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1925:49, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. (i e. in
-

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts

från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa

den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 1, hava revisorerna uttalat

sig i fråga om gäldandet av kostnaderna för underhållet av vägar och parker

å Djurgården i Stockholm (Del I sid. 4 och 5).

I samma fråga hava väckts tvenne likalydande motioner, den ena inom

första kammaren av herr J. B. Johansson (nr 156) och den andra inom

andra kammaren av herr J. D. Norman (nr 144), vilka motioner remitterats

till statsutskottet för avgivande av utlåtande.

Utskottet kommer att i samband med yttrande över berörda motioner

jämväl upptaga till behandling det av revisorerna under förenämnda paragraf

gjorda uttalandet; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om tillämpning av föreskrifterna om ersättning under flygtjänstgöring

(Del I sid. 9 och 10).

-Revisorerna hava i ärendet anfört i huvudsak följande:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 september 1914 gjorde chefen för

fortifikationen framställning om beredande av särskild ersättning under flygtjänstgöring

åt flygpersonal och föreslog därvid dels att för flygpersonal,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. G sand. 28 höft. (Nr

Underhållskostnaderna

för vägar och

parker å

Djurgården i

Stockholm.

Ersättning

under ftygtjänstgöring.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

tillhörande armén, utöver vederbörande enligt gällande bestämmelser tillkommande

dagtraktamente, ett flygtillägg, beräknat efter 10 kronor för flygmaskinsförare,

8 kronor för spaningsofficerare och 3 kronor för mekanici,

allt för dag räknat, måtte få tillsvidare utgå vid all tjänstgöring vid flygskola

eller vid andra övningar i och för flygning, dels ock att ifrågavarande

personal måtte förklaras berättigad till erhållande av flygtillägget från och

med flygskolans början år 1914.

Med anledning av nämnda förslag medgav Kungl. Maj:t den 21 november

1914, att av chefen för fortifikationen sålunda föreslagna flygtillägg finge

enligt ovan angivna grunder utgå tillsvidare från och med den 2 februari

1914, dock med den inskränkning att, därest uppkommen skada å vid skolan

använd materiel eller materielens beskaffenhet i övrigt utgjorde binder för

flygmaskinsförare eller spaningsofficer att deltaga i flygning under en tidsföljd

av mer än sju dagar, flygtillägg ej finge till honom utgå för större

del av den tid, hindret varat, än nämnda sju dagar.

De av Kungl. Maj:t sålunda fastställda grunderna tillämpas allt fortfarande

allenast med en del smärre ändringar. Sålunda äger spaningsofficer numera

åtnjuta flygtillägg med samma belopp som flygmaskinsförare.

Genom kungl. brev den 11 juni 1915 hava därjämte meddelats särskilda

föreskrifter angående flygtillägg åt befälhavaren för den vid flygkompaniet

organiserade spanarskolan.

Den granskning, revisorerna underkastat flygkompaniets räkenskaper, bär

givit revisorerna anledning något närmare undersöka tillämpningen av ovannämnda

föreskrifter. Revisorerna hava för detta ändamål införskaffat uppgifter

rörande av flygkompaniets personal under budgetåret 1923—1924 företagna

flygningar. Det har därvid visat sig att åtskilliga vid flygkompaniet

tjänstgörande beställningsbavare, till vilka flygtillägg utgått, endast vid enstaka

tillfällen företagit kortare flygningar, medan flygpersonalen i övrigt i

allmänhet företagit flygningar nära nog varje dag under såväl kortare som

längre tider.

De nu gällande bestämmelserna om flygtilläggs utgående synas vara så

avfattade, att de i visst avseende lätteligen kunna leda till missbruk. Enligt

deras nuvarande lydelse kan nämligen en beställningsbavare tillförsäkra sig

förmåner av flygtillägg genom att företaga flygning endast var åttonde dag.

Det förefaller också, som om ifrågavarande bestämmelser vid flygkompaniet

i vissa fall utnyttjats på detta sätt i det att personal vid flygkompaniet,

vars huvuduppgift därstädes tydligen icke utgjorts av egentlig flygtjänstgöring,

berett sig det avsevärda tillskott i avlöningshänseende, som flygtilllägget

innebär, genom uppfyllande allenast av ovannämnda minimivillkor

för flygtilläggs utgående.

Då det torde vara obestridligt, att avsikten med införandet av flygtillägg

varit, att bereda den med egentlig flygtjänst aktivt sysselsatta personalen eu

förbättrad löneställning med hänsyn till de risker, för vilken densamma

genom flygningen på ett mera konstant sätt är utsatt, finna revisorerna önskvärt,

att berörda bestämmelser omarbetas därhän, att de utesluta flygtilläggs

utgående till personal, som icke aktivt fullgör flygtjänst.

Med anledning av vad revisorerna anfört, har arméförvaltningens civila

departement avgivit infordrat yttrande (Del III sid. 6—8). I nämnda yttranden

bar departementet, bland annat, framhållit, att försvarsväsendets

lönenämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juli 1922 angående ett av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

1918 års militära lönesakkunniga framlagt förslag rörande särskild ersättning

under flygtjänstgöring, erinrat om ett av 1917 års riksdag i skrivelse

nr 148 gjort uttalande därom, att frågan om grunderna för beräknande

av olycksfallsersättning till flygpersonalen vid marinen borde föreligga

i utrett skick, innan riksdagen fattade ståndpunkt i fråga om flygpersonalens

förmåner under flygtjänstgöring. Då härtill enligt lönenämndens

mening komme, att någon mera definitiv reglering av flygpersonalens

avlöningsförhållanden icke kunde äga rum, förrän flygvapnet erhållit

en fastare organisation och med hänsyn jämväl till den då pågående

utredningen om ändrad organisation av vårt försvarsväsende i dess

helhet, hade lönenämnden funnit det lämpligast, att med utfärdande av

ändrade bestämmelser i förevarande hänseende fortfarande finge tills vidare

anstå, och att alltså de då gällande föreskrifterna rörande flygtillägg

finge tills vidare tillämpas.

Departementet har vidare anfört att i anledning av vad lönenämnden

sålunda hemställt, Kungl. Maj:t genom beslut den 15 augusti 1921 uppdragit

åt 1921 års pensionskommitté, att, i samband med fullgörandet av

kommittén förut lämnat uppdrag rörande omläggning av den militära

pensioneringen, verkställa utredning och avgiva förslag rörande de särskilda

förmåner, som böra tillkomma dels under flygtjänstgöring skadad

personal vid försvarsväsendet efter avgång från tjänsten, dels ock i samband

med flygtjänstgöring omkommen sådan personals efterlevande.

Den sålunda till 1921 års pensionskommitté remitterade frågan vore

fortfarande på kommitténs prövning beroende, och, vad beträffar lönesakkunnigas

förslag till ändrade bestämmelser rörande särskild ersättning

under flygtjänstgöring, hade detsamma hittills icke föranlett någon Kungl.

Maj:ts vidare åtgärd.

För sin del uttalade departementet den mening, att ett genomförande

av lönesakkunnigas förslag syntes vara ägnat att väsentligen undanröja

de av revisorerna påtalade oegentligheterna vid tillämpningen av nu gällande

bestämmelser samt tillgodose önskemålet därom, att flygtillägg icke

kunde komma annan personal till godo än den, som vore aktivt sysselsatt

med flygning.

Vad revisorerna i förevarande fråga anfört, synes utskottet giva vid

handen att nu gällande föreskrifter beträffande ersättning under flygtjänstgöring

snarast möjligt böra omarbetas, varvid särskilt lärer böra

uppmärksammas att de av revisorerna anmärkta missförhållandena för

framtiden undanröjas. Emellertid framgår av den avgivna förklaringen

att utredning i hithörande frågor pågår och fortskridit så långt, att

nya föreskrifter kunna väntas i en nära framtid. Med hänsyn härtill

och då utskottet anser sig kunna förutsätta att, intill dess sådana föreskrifter

meddelats, åtgärder vidtagas av vederbörande myndigheter för

förhindrande av de av revisorerna omförmälda oegentligheterna vid till
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Iakttagelser

beträffande

upphandlingen

för

arméns behov

lämpningen av nuvarande bestämmelser, bär utskottet allenast velat vad

sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna omförmält vissa

beträffande upphandlingen för arméns behov gjorda iakttagelser (Del I

sid. 11—15).

I samband härmed har utskottet upptagit till behandling den under

punkt 4:o) i utskottets närmast föregående utlåtande omnämnda frågan

om vissa leveranser för arméns räkning.

Beträffande denna fråga hava revisorerna (se revisionsberättelsen för

tiden 1 januari—30 juni 1923 (Del I sid. 25—27) bland annat omförmält,

att de verkställt vissa undersökningar, rörande leveranser av skodon för

arméns räkning samt härom gjort följande uttalande:

De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om beskaffenheten av skodon,

som för arméns räkning anskaffats genom central upphandling, hava givit

revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida icke tillverkning av skodon bör

ske vid fångvården och truppförbandens verkstäder i större utsträckning än

vad hittills ägt rum. Efter vad revisorerna hava sig bekant, har emellertid

intendentsdepartementet i flera fall avslagit från truppförbanden gjorda

framställningar om rätt att tillgodose en del av sitt behov av skodon genom

tillverkning vid egna verkstäder. Visserligen torde en dylik tillverkning i

regel medföra en förhöjning av tillverkningskostnaderna, men detta lärer

mer än väl komma att uppvägas genom den betydande kvalitetsvinst, som

härav blir följden.

Vidare vilja revisorerna framhålla, att de ifrågavarande, av enskilda firmor

tillverkade skodonens mindre goda beskaffenhet synes''giva fog för antagandet

att den från arméförvaltningens sida å tillverkningen utövade kontrollen

och besiktningen av skoleveransen icke varit tillräckligt effektiv. I

detta sammanhang anse sig revisorerna böra erinra om de erfarenheter i berörda

avseende, som gjorts av näst föregående års revisorer (Del I § 12

sid. 23) och vilka genom nu gjorda iakttagelser synas hava vunnit ytterligare

bekräftelse.

Med anledning av detta revisorernas uttalande har förklaring avgivits

av arméförvaltningens intendentsdepartement, som i ärendet infordrat yttrande

från översten C. A. Byrberg, vilken tjänstgjort såsom besiktningsman

vid vissa skodonsleveranser, ett par truppförband m. fl. (Del III,

sid. 15—36.)

Under här närmast förevarande, ovan angivna paragraf av revisionsberättelsen

för budgetåret 1923—1924 hava revisorerna, efter att hava i

korthet redogjort för tillkomsten att det nu, vid armén tillämpade upphandlingssystemet,

anfört följande:

Det synes revisorerna icke nödvändigt att här närmare utveckla de fördelar,

som otvivelaktigt i vissa avseenden äro förknippade med den genom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

r>

torda centralisationon av upphandlingen för arméns räkning, och vilka

kommit till synes genom åtskilliga besparingar i utgifterna för armén. Revisorerna

hava emellertid å andra sidan funnit, att det nya upphandlingssystemet,

sådant detsamma vid armén tillämpas, jämväl är förbundet med

vissa nackdelar av allvarlig art.

Såsom en sådan nackdel må först framhållas, att genom att en upphandling

sker centralt de brister, som till äventyrs vidlåda en viss persedelmodell,

vilken ligger till grund för upphandlingen, göra sig gällande vid

samtliga truppförband. Genom att distributionen av persedlar i huvudsak

sker efter en för alla truppförband lika norm komma vidare de speciella

behov, som kunna förefinnas vid vissa förband, i avseende å persedlarnas

storlek m. in., icke att vinna erforderligt beaktande.

Därjämte försvårar det centrala upphandiingssystemet, sådant det nu tilllämpas,

anpassningen av de särskilda modellerna för intendenturmateriel

och persedlar efter klimatiska förhållanden och befolkningens vanor inom

olika delar av landet. Olägenheterna härav hava, enligt vad revisorerna

funnit, särskilt starkt framträtt i fråga om arméns marschskodon, beträffande

vilka för varje upphandling eu enhetsmodell fastställts.

I sitt den 21 januari 1921 avgivna betänkande angående ökad centralisering

vid upphandling för statens räkning hava ovannämnda sakkunniga

framhållit, att för en vill ordnad upphandling kräves ett noggrant aktgivande

på marknadsläget jämte alla dess på prisbildningen inverkande

faktorer, samt att en central upphandlingsmyndighet borde sörja för icke

allenast att inköp företagas å härför lämpliga tider och med undvikande

av den schablon, som ofta gjorde sig gällande, utan ock att varukvantiteterna

fixerades med hänsyn till rådande marknadsläge. Revisorerna

hava icke kunnat undgå att finna att då fråga varit om särskilt vissa proviantartiklar

de synpunkter, åt vilka de sakkunniga givit uttryck, icke

tillräckligt beaktats. Exempelvis kan nämnas, att i slutet av februari månad

år 1924 från större spannmålshandlande inköpts ett betydande parti

havre att levereras under våren samma år. Uppköpet har skett på en tidpunkt,

då vederbörande producenter tydligen icke varit i tillfälle att deltaga

i konkurrensen om leveransen. Revisorerna hava lagt märke till, att

i ett flertal fall uppköp för arméns behov skett under liknande förhållanden.

Vad revisorerna sålunda iakttagit giver anledning att, i anslutning

till vissa i riksdagens ovannämnda skrivelse uttalade önskemål, beträffande

arméns upphandling ifrågasätta, huruvida icke det måste anses

vara med statsverkets fördel förenligt om i en eller annan form ökad sakkunskap

från det allmänna affärslivet tillfördes arméförvaltningen.

Jämväl i ett annat avseende hava revisorerna uppmärksammat en mera

allmänt framträdande brist i den nuvarande organisationen av upphandlingen.

Då staten på olika områden bedriver industriell verksamhet i

större omfattning, lärer det få anses självklart, att vederbörande myndigheter

böra samarbeta för att denna verksamhet må kunna lämna det för

staten bästa resultatet i ekonomiskt hänseende. Så synes emellertid i åtskilliga

fall icke hava skett. Revisorerna hava sålunda erfarit, att marinens

beklädnadsverkstad, vilken jämväl omfattar tillverkning av skodon,

nödgats avskeda en del av sin för skodonstillverkningen anställda

personal, enär densamma icke kunnat sysselsättas med arbeten allenast

för marinens räkning. Samtidigt som detta skett har emellertid arméförvaltningen

hos enskilda leverantörer placerat vissa beställningar av skodon,

vilka kunnat vid beklädnadsverkstaden tillverkas med fördel för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

statsverket. Revisorerna anse sig i detta sammanhang höra bringa i erinran

vad statsutskottet och riksdagen år 1917 uttalat vid behandlingen

av frågan om anläggandet av en central beklädnadsverkstad för marinen.

Därvid uttalades nämligen önskvärdheten av att, då möjlighet syntes

föreligga att i nämnda verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av

jämväl andra statens behov än marinens, anläggningen utnyttjades i största

möjliga utsträckning. Av det ovan sagda synes revisorerna framgå,

att åtgärder höra vidtagas för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete

mellan arméns och marinens myndigheter, då genom ett utnytt»

jande av marinens verkstad även för arméns behov statens intressen torde

bliva häst tillgodosedda i enlighet med de av riksdagen lämnade direktiven.

Slutligen hava revisorerna icke kunnat underlåta att påpeka, att det

arméförvaltningen lämnade medgivandet, att i vissa fall låta verkställa

upphandling under hand, vid några tillfällen begagnats utan att tillräckliga

skäl för tillämpning av en dylik undantagsbestämmelse förelegat.

Detta synes revisorerna exempelvis hava varit fallet i fråga om tillverkningen

av vissa försöksskodon. Därest över huvud taget en upphandling

av dessa skodon skolat ske, utan infordrande av anbud, synes tillverkningen

härav hava bort ske vid statens egen skomakeriverkstad i Karlskrona.

För arméns och marinens del hava under de senaste åren verkställts

mycket omfattande försök med olika slag av materiel och persedlar. I allmänhet

hava dessa försök utförts med anlitandet av särskilda å extra stat

anvisade anslag, som av riksdagen för ifrågavarande ändamål ställts till

förfogande. Så har emellertid icke skett beträffande utförandet av försöken

med intendenturmateriel och beklädnadspersedlar, för vilka kostnaderna

i allmänhet bestritts av vederbörliga ordinarie underhållsanslag.

I den mån ett fortsättande av sistberörda försök anses erforderligt,

torde enligt revisorernas mening frågan om beredande av medel för ändamålet

höra underställas riksdagens prövning.

Såsom ovan nämnts hava riksdagens revisorer i sina senast avgivna berättelser

yttrat sig rörande vissa spörsmål i fråga om leveranser till armén.

Därvid hava revisorerna särskilt fäst uppmärksamheten vid åtskilliga

bristfälligheter, som vidlåda vissa partier av arméns marschskodon och

stövlar. I fråga om marschskodonen har framhållits, att revisorerna vid

besök å ett par i Stockholm förlagda truppförband konstaterat, att skodonen

i fråga voro av mindre god beskaffenhet samt att de efter kort tids

användning varit kassabla. I sin senast avgivna berättelse meddelade revisorerna,

att de erfarit att den främsta orsaken till skodonens bristande

hållbarhet varit dels lädrets dåliga beskaffenhet, dels ock att å skodonen

köttsidan av lädret vänts utåt, varigenom efter kort tids användning lädret

blivit skört och spruckit sönder.

Revisorerna hava även vid sina under hösten företagna besök hos flera

truppförband i mellersta Sverige ägnat frågan om marschskodonens beskaffenhet

sin uppmärksamhet. De härunder gjorda iakttagelserna och

vad revisorerna ytterligare av vederbörande truppbefäl inhämtat bestyrka

de uttalanden, revisorerna gjort med anledning av de under sommaren

företagna besöken vid vissa truppförband i Stockholm. De under de senaste

åren genom arméförvaltningens försorg levererade skodonen av s. k.

vaxläder hava sålunda icke ansetts fylla de krav, som i fråga om hållbarhet

måste ställas på arméns marschskodon. Däremot har den i arméför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 7

valtningen utexperimenterade formen på marschskodonen vunnit allmänt

gillande.

Här nedan lämnas eu sammanställning av de leveranser utav skodon

och stövlar, som under loppet av tre år skett för tillgodoseende av arméns

behov.

i Upphandling

beslutad

Leverantör

Marsch-

skodon

antal

par

Läger-

skodon

antal

par

Rid- stövlar I

antal 1

par !

1921 okt. 14

A. G. Andersson, Rumla.......................................

12,000

_

1922 april 28

Eslövs skofabriks A.-B.......................................

1,400

—

—

1922 sept. 6

Kungl. fångvårdsstyrelsen ....................................

4,000

4,000

—

1922 » 29

Malmö läderfabriks A.-B.....................................

5,000

5,000

—

1922 nov. 18

A. G. Andersson, Rumla.......................................

30,000

30,000

—

1922 dec. 8

Marinens centrala beklädnadsverkstad....................

—

10,000

—

1923 juni 12

Eslövs skofabriks A.-B........................................

—

—

4,000

1923 okt. 9

D:o .......................................

—

300

- 1

1923 mars 2

D:o .......................................

—

—

400

1923 okt. SO

Marinens centrala beklädnadsverkstad.....................

—

5,U(X)

—

1 1923 dec. 7

Kungl. fångvårdsstyrelsen ....................................

500

—

—

1924 febr. 29

D:o ....................................

3,500

—

—

| 1924 » 22

Eslövs skofabriks A.-B. .......................................

700

—

—

1924 avig. 22

I »:<> .......................................

8,000

1924 *■ 22

A.-B. skofabriken Svecia, Örebro ...........................

• 4.000

—

Summa

69,100

54,300

4,400

Enligt vad revisorerna från arméförvaltningen inhämtat avse samtliga

nämnda leveranser av marschskodon s. k. vaxläderskor. Emellertid pågå

allt fortfarande försök i större skala för utrönande av dessa skodons lämplighet

för armén och har så sent som den 22 februari 1924 avtal träffats

rörande leverans av 700 par skodon, avsedda uteslutande för fullföljande

av dessa försök.

Eevisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla

det egendomliga förhållandet, att arméförvaltningen, medan ännu omfattande

försök pågå för utredande av det lämpligaste lädret för arméns

marschskodon, låter upphandla skodon av s. k. vaxläder. Då omdömena

om detta läder varit synnerligen olika och mycket bestämda uttalanden

från åtskilliga truppförband givit vid handen att lädret i fråga icke vore

tillfredsställande, synes det riktiga tillvägagångssättet hava bort vara

att under försökstiden upphandla skodon utav förut vid armén använt läderslag.

De av arméförvaltningen i detta hänseende vidtagna åtgärderna

synas revisorerna hava varit av den anmärkningsvärda beskaffenhet att

de ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Vid denna paragraf av revisionsberättelsen har reservation avgivits av

herrar J. Pålsson och A. O. Frändén, vilka ansett att viss del av uttalandet

bort utgå. (Del I, sid. 140.)

Förklaring med anledning av revisorernas senast gjorda uttalande har

avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del IH, sid. 18 38),

av vilken förklaring bland annat framgår, att frågan om det ur alla synpunkter

för arméns vidkommande lämpligaste lädret till arméns marsch
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 49.

skodon ännu icke vore slutgiltigt utredd, även om man av erfarenheter

från utlandet samt in- och utländska fackmäns uttalanden, enligt vad

departementet framhållit, borde kunna hava anledning antaga, att vaxlädret

slutligen skulle visa sig mest ändamålsenligt.

Under erinran om att 1917 års riksdag framhållit önskvärdheten av att

den då beslutade centrala beklädnadsverkstaden för marinen utnyttjades i

största möjliga utsträckning, särskilt enär möjlighet förelåge att i nämnda

verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av jämväl andra statens behov

än marinens, har utskottet, som i likhet med revisorerna anse, att ett utnyttjande

av marinens verkstad även för arméns behov måste anses ligga i

statens intresse, velat uttala sig för att åtgärder vidtagas för åvägabringande

i detta syfte av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens myndigheter.

Enligt utskottets mening måste det nämligen betecknas såsom

misshushållning att, sedan man först med avsevärda kostnader anlagt en

beklädnadsverkstad med skofabrik, icke utnyttja denna fabrik för statens

räkning. Det ifrågasatta samarbetet synes emellertid icke böra avse allenast

nu förevarande fall, utan samtliga för försvarets räkning anlagda

verkstäder och fabriker.

Revisorerna hava vidare påtalat de av arméförvaltningens intendentsdepartement

vidtagna åtgärderna att, medan ännu försök pågå för utredande

av frågan om det lämpligaste lädret för arméns marschskodon,

låta upphandla omkring 70,000 par sådana skodon av ett, enligt vad departementet

självt vitsordat, icke för armébruk tillräckligt prövat läderslag.

Utskottet måste i likhet med revisorerna finna detta förfaringssätt vara av

anmärkningsvärd beskaffenhet och det synes utskottet vara nödvändigt att

med anledning av vad sålunda förekommit åtgärder vidtagas för att, intill

dess pågående försök avslutats och resulterat i utexperimenterandet av ett

nytt slag av läder för arméns marschskodon, vid upphandlingen av dylika

skodon för armén endast sådant slag av läder, som tidigare prövats och

befunnits för armébruk lämpligt, må komma till användning. Därest det

av intendentsdepartementet tillämpade förfaringssättet finge allt framgent

äga rum samt försöken icke gåve avsett resultat, kunde nämligen den

situationen småningom inträffa, att de i arméns förråd befintliga marschskodonen

icke kunde anses vara av fullgod och ändamålsenlig beskaffenhet.

Beträffande slutligen den av revisorerna väckta frågan, att medel för

försöksverksamhetens bedrivande i avseende å intendenturmaterial borde

särskilt anvisas och således icke vederbörliga ordinarie underhållsanslag,

som i allmänhet hittills tagits i anspråk för försöken, disponeras för detta

ändamål, vill utskottet framhålla det önskemålet, att denna försöksverksamhet

måtte åtminstone i så måtto regleras att, då beräkningarna av

underhållsanslagen av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen, ett maximibelopp

måtte för varje budgetår angivas för försökskostnaders bestridande. Härigenom

skulle riksdagen erhålla kännedom om försöksverksamhetens om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 9

fattning och bliva satt i tillfälle att ingå i närmare prövning av densamma.

I anslutning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t inåtte vidtaga erforderliga åtgärder

dels för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete

mellan arméns och marinens intendentur i syfte att

utnyttja för försvarets räkning upprättade verkstäder

och fabriker på ändamålsenligaste sätt;

dels ock för att, i avbidan på resultatet av pågående

försök med nytt slag av läder för arméns marschskodon,

endast må upphandlas dylika skodon av sådant

läder, som tidigare prövats och befunnits vara lämpligt.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna lämnat en Redovisredogörelse

för den nuvarande användningen av hyres- och arrendemedel

vid marinen samt i anslutning till vad revisorerna uttalat i fråga om arrendemedel

redovisningen av lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel Vld marinen‘

ifrågasatt en förändring av redovisningssättet för hyres- och arrendemedel

vid marinen (Del I sid. 16 och 17).

Revisorerna hava sålunda anfört, att de vid av dem verkställd granskning

av marinförvaltningens räkenskaper funnit vissa missförhållanden

i redovisningshänseende föreligga. Sålunda upptoges inflytande hyresmedel

från bostadslägenheter för marinens personal å nämnda konto.

Kontots behållning fonderades årligen, varigenom densamma undandrages

statsregleringen. Underhållskostnaderna för flertalet av dessa lägenheter

utginge emellertid, enligt vad som framginge av arbetsplanerna för flottans

varv m. m., från anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. Behållningen

å kontot »Hyror och arrendemedel» disponerades, på sätt framginge

av en i berättelsen intagen specifikation till en del för sådana ändamål,

vilka eljest tillgodosåges med särskilda riksstatsanslag.

Revisorerna ansåge att inflytande hyres- och arrendemedel för marinens

vidkommande borde tillgodoföras ordinarie reservationsanslaget till flottans

nybyggnad och underhåll, respektive anslaget till befästningar, kustartilleriets

kaserner m. m. Samtidigt omnämnde revisorerna, att genom

kungl. brev den 30 maj 1924 i avseende å redovisningen från och med

den 1 juli 1924 av hyror från det s. k. bostadsområdet Göta Lejon i Karlskrona

redan meddelats vissa föreskrifter i det av revisorerna angivna

syftet.

Förklaring i ämnet har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid.

39-42).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets yttrande.

Redovisningen

av

förskott hos

marinförvaltningen.

Beträffande redovisningen av nu till marinens hyres- och arrendemedel

ingående inkomster och därifrån bestridda utgifter synes enligt utskottets

mening böra gälla i huvudsak detsamma, som av utskottet ifrågasatts

beträffande lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel (jfr

statsutskottets utlåtande nr 48, punkt l:o). Utskottet anser sig därför

jämväl i fråga om marinens hyres- och arrendemedel, den för Gustafsviks

örlogsdepå bildade fonden däri inbegripen, böra föreslå den förändringen

i det nuvarande redovisningssättet, att inkomster och utgifter

för dessa medel från och med budgetåret 1926—1927 komma att redovisas

å riksstaten.

Rörande dispositionen av den kapitalbehållning, som hyres- och arrendemedlen

kunna komma att utvisa vid den tidpunkt, då en övergång sker

till det av utskottet förordade redovisningssättet, är utskottet icke berett

att nu framlägga något förslag. Sedan närmare utredning härom verkställts,

torde riksdagen böra bliva satt i tillfälle att häröver yttra sig.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan

förändring av det nuvarande redovisningssättet beträffande

hyres- och arrendemedel vid marinen, att

inkomster och utgifter för dessa medel från och med

budgetåret 1926—1927 redovisas i riksstaten.

5:o) Under försvarsdepartementet, §> 13, hava revisorerna berört frågan

om redovisningen av hos marinförvaltningen utlämnade förskott (Del I

sid. 19 och 20).

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för redovisningen av

sådana förskott:

Vid granskningen av marinförvaltningens räkenskaper har det väckt revisorernas

uppmärksamhet, att förskott, som för olika ändamål av ämbetsverket

utlämnats, i allmänhet redovisats först mycket lång tid efter det de

kostnader bestritts, som förskotten avsett att täcka.

Med anledning härav hava revisorerna från marinförvaltningen under

hand införskaffat specificerad uppgift å den 30 juni 1924 utestående, icke

slutligt redovisade förskott, av vilken uppgift framgår, att vid nämnda tidpunkt

utestode förskott

för resor och flyttningar å tillhopa........................................ kronor 28,050: —

» utförande av vissa anbefallda arbeten å tillhopa........ » 17,273: 9 8

» för revidering av positionskartan över Vaxholms fästning

å tillhopa .................................................................. » 95,000: —

eller till ett sammanlagt belopp av kronor 140,323: 9 8

Av ovannämnda förskott hava revisorerna särskilt fäst sig vid dem, som

utlämnats för resor och flyttningar. I gällande resereglemente stadgas, att

förskott för resor må kunna utlämnas med lämpligt belopp. Beträffande

dylika av marinförvaltningen utlämnade förskott har ämbetsverket i regel

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

11

föreskrivit att desamma skola redovisas senast åtta dagar efter slutad förrättning.

Vid längre resor, särskilt utlandsresor, har dock längre redovisningstid

plägat av marinförvaltningen medgivas. Förskott för flyttningar

rekvireras och utbetalas i enlighet med bestämmelserna i kungl. kungörelsen

den 31 december 1921 (831), däri stadgas, att marinförvaltningen äger omedelbart

före flyttnings verkställande medgiva utlämnande av lämpligt förskott

för flyttningskostnadernas bestridande. Härvid åligger det vederbörande,

att snarast möjligt efter flyttningens verkställande och senast inom

en månad efter förskottets lyftande redovisa detsamma.

Av den från marinförvaltningen införskaffade uppgiften framgår, att

under mer än ett och ett hälft är utestått förskott för resor och förflyttningar

ä tillhopa 5,500 kronor. Under augusti, respektive oktober månader år 1923

har till en i marinförvaltningen tjänstgörande beställningsliavare utlämnats

förskott å tillhopa 1,500 kronor för resor, vilka företagits olika dagar under

tiden från och med den 18 augusti till och med den 7 november 1923. Berörda

förskott hava emellertid redovisats först den 27 oktober 1924, eller

sedan revisorerna av marinförvaltningen begärt ovannämnda uppgift. Vidare

har med anledning av förestående flyttning till en beställningsliavare

vid flottan den 25 september 1923 utlämnats förskott å 1,200 kronor, vilket

förskott först den 2 oktober 1924 blivit redovisat genom beloppets inbetalande,

enär någon flyttning icke kommit att verkställas.

För att återfå ej redovisade delar av utlämnade förskott synes marinförvaltningen,

enligt vad anteckningar å den lämnade uppgiften utvisa, i ett

par fall anse sig nödsakad innehålla viss del av vederbörandes avlöning.

I ett mycket stort antal fall hava de utlämnade förskotten överstigit de

belopp, vartill kostnaderna för resan eller flyttningen i verkligheten uppgått.

Räkenskaperna utvisa sålunda att av förskotten ofta ända till en

tredjedel måst återbetalas vid den slutliga redovisningen.

I anslutning till den lämnade redogörelsen liava revisorerna gjort följande

uttalande i frågan:

Det sätt, på vilket marinförvaltningen handhaft utlämnandet och övervakat

redovisningen av förskott synes revisorerna giva anledning till allvarliga

erinringar.

Först och främst må framhållas, att utlämnandet av förskott i allmänhet

icke synes hava föregåtts av en tillräckligt noggrann prövning av det föreliggande

förskottsbehovet, vilket haft till följd att de utlämnade förskotten i

regel överstigit förskottstagarens verkliga utgifter. Revisorerna vilja erinra

om, att såsom en vedertagen princip vid förskottsutbetalning eljest gäller,

att förskottet bestämmes till ett belopp något understigande den beräknade

kostnaden, Det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet torde i

sin mån hava försvårat möjligheten att erhålla redovisning inom föreskriven

tid.

I fråga om redovisningarnas fullgörande synes stor slapphet hava ådagalagts

vid kontrollen å att dessa skett inom de stadgade tiderna. Efterlåtenheten

härutinnan har gått så långt, att man kan såsom rena undantagsfall beteckna

de tillfällen, då erhållet förskott redovisats inom den bestämda tidsfristen.

Vad särskilt beträffar de belopp, a tillhopa 95,000 kronor, som till generalstabens

lcassaförvältning i olika poster under år 1920 utlämnats för verkställande

av arbetena med revidering av positionskartan över Vaxholms fästning,

har utanordnandet av medel skett i form av förskott och icke såsom leverering,

ett tillvägagångssätt, som torde fa anses icke sta i god överensstämmelse

med gällande förvaltningsprinciper. Då emellertid utanordnandet av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet

yttrande.

medlen givits karaktären, av förskott, hade givetvis marinförvaltningen bort

avfordra vederbörande redovisning för desamma. Så har dock icke skett.

Härigenom har det blivit möjligt att eu del av de förskotterade medlen

kunnat av generalstabens kassaförvaltare förskingras.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den anmärkningsvärda

beskaffenhet att revisorerna velat bringa detsamma till riksdagens

kännedom.

På grund av vad revisorerna anfört har förklaring avgivits av marinförvaltningen

(Del. III sid. 42—44), som bland annat framhållit, att innan

den stora vägen, innebärande anmälan till marinförvaltningen om uraktlåten

redovisning, anlitats, påminnelser från ämbetsverkets bokslutskontor

tillställts vederbörande, vilka påminnelser i flertalet fall lämnat resultat.

När redovisning, oaktat dylika påminnelser, uteblivit, hade anmälan skett

till marinförvaltningen, som vidtagit med hänsyn till förhållandena lämplig

åtgärd, därvid understundom måst tillgripas den utvägen att låta innehålla

resterande belopp å vederbörandes avlöning. Man borde emellertid

enligt marinförvaltningens mening icke bortse ifrån, att i flertalet fall

funnes omständigheter, som fullt motiverade uppskjutande av redovisnings

avgivande. Såsom sådan kunde särskilt framhållas tätt på varandra

följande nya uppdrag, sjökommenderingar m. m. Vid flyttningsförskottens

redovisande hade det också många gånger visat sig svårt för förskottstagare

att återbetala belopp, som hänfört sig till i redovisningen upptagna

poster, vilka ämbetsverket ansett icke kunna författningsenligt utgå. Många

av dessa fall hade dragits under Kungl. Maj:ts i regeringsrätten prövning.

Även om, såsom marinförvaltningen i sin förklaring framhållit, en försenad

redovisning av förskott kunnat i vissa fall ursäktas med att den

beställningshavare, som erhållit förskottet, haft svårighet att fullgöra redovisningen

på grund av tjänstgöring å annan ort eller sjökommendering,

kan utskottet dock icke undgå att finna att revisorerna haft fog för sin

mot marinförvaltningen riktade anmärkning. Det har heller icke av marinförvaltningen

bestritts, att den fastställda tiden för redovisningen av utlämnade

förskott i åtskilliga fall icke blivit iakttagen. Under alla förhållanden

synes den långa tid — i ett par fall uppgående till ett år —,

som vissa förskott utestått oredovisade, enligt utskottets mening utgöra

ett ofrånkomligt vittnesbörd om att marinförvaltningen icke på ett i allo

tillfredsställande sätt handhaft kontrollen i avseende å förskotten.

Då emellertid marinförvaltningen genom den av revisorerna gjorda anmärkningen

fått sin uppmärksamhet fäst å vikten att för framtiden utöva

en effektiv kontroll över förskottsväsendet inom ämbetsverket, har utskottet

icke ansett sig nu behöva påkalla särskild åtgärd i anledning av

nämnda anmärkning. Utskottet har därför allenast funnit sig böra vad

i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 13

6:o) Under socialdepartementet, § 21, liava revisorerna lämnat följande

redogörelse för det förfaringssätt beträffande debitering av ersättning för

utförda uppdrag som tillämpats av de lios länsstyrelsen i Stockholms län

anställda kommissionärerna (Del I säd. 31 och 32):

I § <> av kung], kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av

kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter

stadgas beträffande beräkningen av kommissionärsarvode följande:

»Kommissionär äger i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande ............................................................................ 75 öre

för uttagande och översändande av beslut, diariebevis eller andra

handlingar .................................................................................................... 75 öre

för meddelande av underrättelse om dag, då beslut efter anslag utfärdas,

eller annat meddelande ................................................................ 75 öre

dock att, där uppdrag att ingiva handlingar även avser uttagande

och översändande av diariebevis om deras ingivande, arvodet för

dessa åtgärder tillsammans utgår med 1 krona.

Kommissionär är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode

jämte ersättning för stämpel, papper, lösen, porto och rekommendationsavgift;

vare dock skyldig att, om insänt belopp ej uppgår till vad han sålunda har

rätt att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.»

Av de diarier, som förts av de hos länsstyrelsen i Stockholms län anställda

två kommissionärerna hava revisorerna funnit, att utöver det särskilda

kommissionärsarvodet, i allmänhet debiterats ersättning med ett belopp

av fem eller sex kronor för uppsättande av ansökning i det till kommissionären

överlämnade ärendet ävensom ett fixt belopp av en krona för »postporto

och remissarvode». Länsstyrelsens resolutioner och beslut översändas

i allmänhet till vederbörande mot postförskott, varvid, förutom stämpel och

lösen, uttagas samtliga av kommissionären debiterade övriga kostnader.

Huru relativt avsevärda de belopp äro, som av vederbörande kommissionär

utkrävas framgår av följande exempel.

För bestyret med ärenden, avseende det ena tillstånd för en person att

utöva yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran och det andra medgivande

för samma person att tjänstgöra såsom förare vid denna trafik, har

debiterats, oavsett stämpel och lösen å tillhopa 20 kronor, ytterligare 17

kronor i ersättning till kommissionären, inklusive kostnad för postporto.

För bestyret med uppsättande av ansökning och översändande av en resolution

angående godkännande av en personautomobil i yrkesmässig trafik

har debiterats, förutom ersättning för utlägg för stämpel med 6 kronor,

särskilt arvode med 8 kronor 50 öre, inklusive .gottgörelse för portokostnad.

Ifrågavarande ansökning, för vilkens uppsättande debiterats sex kronor,

är av följande lydelse:

»Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Härmed får jag vördsamt anhålla om godkännande av personautomobilen

B. 3059 i den yrkesmässiga automobiltrafik, jag genom resolution den

20 maj 1924 erhållit tillstånd utöva.

Ekeby, Riala den 27 maj 1924.

Debitering av

knynmissionärsarvode

vid länsstyrelsen

i Stockholms

län.

J. E. Karlsson.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

För uppsättandet av eu sedermera återkallad ansökning (omfattande 8

rader) om en persons vräkning har debiterats en ersättning av 15 kronor

ävensom för bestyret med ärendet i övrigt 6 kronor.

Antalet av de ärenden, som handlagts av den kommissionär, som handhaft

automobilärenden, utgör för exempelvis juni månad 1924 omkring 330

och den gottgörelse, som av denne kommissionär för samma månad debiterats,

utöver ersättning för postporto, uppgår, enligt vad en approximativ

beräkning giver vid handen, till betydligt över 1,000 kronor. Härtill äger

kommissionären i egenskap av tjänsteman hos länsstyrelsen uppbära härför

stadgad avlöning.

I anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande

uttalande:

Av det ovan anförda framgår, att ifrågavarande kommissionärer i stor

utsträckning debiterat ersättning efter andra grunder än dem, som i förenämnda

kungörelse angivas, och därigenom berett sig inkomster till högst

avsevärda belopp. Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att en

kommissionär, som tillhandagå!- allmänheten jämväl i andra avseenden än

de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningarnas uppsättande, härför

icke skulle äga tillgodoräkna sig skälig gottgörelse. Emellertid synes

det revisorerna uppenbart, att ifrågavarande kommissionärer i ett stort

antal fall för de utförda uppdragen tillgodofört sig belopp, som icke stå i

något rimligt förhållande till det arbete, som av uppdragen föranletts. Vad

beträffar det av dem regelmässigt debiterade beloppet av 1 krona för »postporto

och remissarvode» synes eu dylik debitering stå i uppenbar strid mot

gällande författning.

Slutligen må framhållas, att därigenom att länsstyrelsens resolutioner och

beslut tillställas parterna mot postförskott och därvid jämväl den ersättning

debiterats, som kommissionärerna tillgodofört sig utöver de i författningen

bestämda arvodesbeloppen, resolutionernas och beslutens utbekommande

gjorts beroende av att omförmälda extra arvoden av parterna erlagts, även

om dessa till äventyrs haft något att erinra mot sistberörda arvodens storlek.

_Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av sådan anmärkningsvärd

beskaffenhet, att revisorerna ansett sig böra förhållandet för

riksdagen omförmäla.

På grund av den utav revisorerna framställda anmärkningen har förklaring

avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län, som därvid bifogat

yttranden från de hos styrelsen anställda kommissionärerna. (Del IH

sid. 58—66.)

För egen del har länsstyrelsen anfört följande:

Revisorerna anmärka till en början att kommissionärerna tillgodofört

sig, förutom dem enligt kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande

av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk

in. fl. myndigheter tillkommande arvode, jämväl ett fixt belopp av en krona

för »postporto och remissarvode».

Enligt nämnda kungörelse äger kommissionären åtnjuta dels arvode till

visst belopp och dels ersättning för porto och rekommendationsavgift. Det

är därför uppenbarligen stridande mot kungörelsens bestämmelser om, såsom

här skett, kommissionär tillgodoför sig, förutom stadgat arvode, ett

högre belopp än som motsvarar den verkliga postbefordringsavgiften. Då

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 40.

15

anmälan om den oriktiga debiteringen icke gjorts härstädes, har länsstyrelsen

saknat kännedom om förhållandet; och har länsstyrelsen följaktligen

icko kunnat inskrida för åvägabringande av rättelse härutinnan. Emellertid

hava, såsom framgår av förklaringarna, kommissionärerna självmant

från och med senare delen av oktober månad innevarande år upphört att

debitera den förhöjda avgiften. Under tiden från och med den 11 oktober

till och med den 10 december 1924 utövades kommissionärsskapet å landskansliet

av Kindblom ensam.

Revisorerna hava vidare anmärkt att kommissionärerna, då de anlitats för

uppsättande av ansökningshandlingar, i ett stort antal fall tillgodofört sig

ersättningsbelopp, som icke stått i rimligt förhållande till det arbete, som av

uppdragen föranletts. Det torde, vad denna anmärkning beträffar, böra bemärkas

att kommissionär, då han utför dylikt uppdrag, icke handlar i egenskap

av kommissionär och att sålunda arvodesbestämmelserna i 1886 års

kungörelse icke äro tillämpliga å sådana uppdrag. Det är tydligt att revisorerna

dela denna uppfattning. Lika med revisorerna anser länsstyrelsen

att en kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden

än de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningars uppsättande,

härför väl må betinga sig ersättning, men att denna ersättning bör stå i

rimlig proportion till det utförda arbetet. Det torde dock icke alltid vara

lätt att bedöma vad som i ett givet fall skall betraktas såsom skälig ersättning.

Ansökningens längd kan givetvis här vid lag icke vara ensam utslagsgivande,

då ansökningen, sådan den i färdigt skick föreligger, i många

fall kan vara resultatet av verkställda undersökningar och förarbeten. Å

andra sidan är det klart att dessa ersättningar icke få jämställas med” de

arvoden, som praktiserande advokater betinga sig.

Då av revisorernas utredning synes framgå att kommissionärerna för sådana

uppdrag, som ligga på sidan om kommissionärsskapet, i åtskilliga fall

betingat sig alltför höga ersättningar, har länsstyrelsen funnit sig föranlåten

att till kommissionärerna rikta den anmaning att icke för dylika

uppdrag betinga sig högre ersättning än som, med hänsyn till det med uppdraget

förenade arbete, må anses vara skälig.

Av revisorernas anmärkning och länsstyrelsens däröver avgivna förklavring

synes det utskottet framgå, att de hos länsstyrelsen anställda kommissionärerna

i åtskilliga fall debiterat ersättning efter grunder, som icke

överensstämma med gällande kommmissionärskungörelses föreskrifter eller

kunna anses motsvara det arbete, som föranletts av de kommissionärerna

lämnade uppdragen. Emellertid torde, enligt vad utskottet erfarit, anmärkningar

av likartad beskaffenhet kunna riktas mot kommissionärer, anställda

även hos vissa andra statsmyndigheter. En väsentlig orsak till

ifrågavarande missförhållande lärer vara att söka i den omständigheten,

att gällande kommissionärskungörelsen av år 1886 icke numera kan anses

fylla de krav, som på grund av de senaste årens snabba utveckling på

ett flertal områden måste ställas på författningsföreskrifter avsedda att

reglera de ersättningsbelopp, vilka allmänheten bör vara skyldig gälda

för uppdrag, som lämnats hos vissa myndigheter i egenskap av kommissionärer

anställda befattningshavare. Det får i detta sammanhang icke

förbises, att anordningen med kommissionärer vidtagits, bland annat av det

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Ombyggnad

inom kvarteret

Grönlandet

norra.

16 Statsutskottets utlåtande Nr 49.

skälet, att allmänheten är i behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelser

till ämbetsverk och statsmyndigheter och att, framför allt i betraktande

av att kommissionärerna i allmänhet äro avlönade statstjänstemän, vid

bestämmandet av de till dem utgående ersättningsbeloppen givetvis icke

få tillämpas samma beräkningsgrunder, som begagnas av personer, vilka

yrkesmässigt utöva advokatrörelse eller dylik verksamhet.

Enligt utskottets mening måste det anses önskvärt att gällande föreskrifter

omarbetas med hänsyn till numera inträdda förhållanden ävensom att föreskrifterna

givas ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder

innefattas i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvänder sig

till en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde

med ärende, som faller under myndighetens verksamhetsområde.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava av Kungl. Maj:t vissa förberedande

utredningar verkställts rörande revision i vissa avseenden av den nuvarande

kommissionärskungörelsen. Då emellertid, såsom utskottet framhållit, en

omarbetning av sagda kungörelse ur flera synpunkter måste anses påkallad

— något som även under utredningen i ärendet framhållits av vissa länsstyrelser

— har utskottet ansett sig böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t an•

hålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta för
anstalta

om en omarbetning i ovan angiven riktning

av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886 angående

anställande av kommissionärer hos statsdepartement

och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter.

7:o) Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,

att de avlagt besök i medicinalstyrelsens lokaler, vilka numera inrymts i

den statsverket tillhöriga fastigheten i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm

(Del. I sid. 41—43).

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för det reparations- och

påbyggnadsarhete, som utförts å de i nämnda fastighet belägna byggnaderna:

För tillgodoseende av det växande behovet av förbättrade lokaler för i

huvudstaden belägna statsinstitutioner beslöt 1916 års riksdag, med bifall

till Kungl. Maj:ts proposition, nr 108, att den vetenskapsakademien tillhöriga

fastigheten nr 5 i kvarteret Grönlandet norra finge inköpas för

650,000 kronor.

I proposition nr 294 till 1918 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t om

anvisande av 1,120,000 kronor för utförande av vissa reparations- och

ändringsarbeten å byggnaderna ifråga, vilka voro avsedda att tagas i anspråk

för bland annat medicinalstyrelsen. Detta anslagskrav grundades på

ett av arkitekten Bror Almquist utarbetat och den 12 februari 1918 dagtecknat

förslag, som slutade på en kostnadssumma av 954,320 kronor. Till

detta belopp hade, då arbetet icke kunde omedelbart påbörjas, lagts en säkerhetsmarginal

av 20 procent å vissa kostnader, varigenom totala kostnaden

beräknades till 1,120,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41).

17

I enlighet med statsutskottets förslag beslöt emellertid riksdagen för utförande

av ytterligare påbyggnad av en våning, varigenom ökade lokalutrymmen

kunde vinnas, att för ifrågavarande reparations- och påbyggnadsarbeten

anvisa ett reservationsanslag å 1,500,000 kronor. Kostnaderna för

de arbeten för vi ka riksdagen beviljat medel, både av förenämnde Alm
!rlS17qan

11Q6- a ]111 '' ,5°6 00° kronor. I Kungl. Majrts proposition

•^l 7i i i i V -lrS "ksdag anfördes, att enligt en inom byggnadsstyrelsen

vcrksUM beräkning kostnaderna for ifrågavarande arbeten komme att upp
i''l-nn

nnn'')li ’ ° '' kr°“°r och hemstallde Kungl. Maj:t att utöver förut beviljade

1,000,000 kronor matte anvisas ytterligare 1,000,000 kronor för år 1920

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag men uttalade den förväntan, att

kostnaderna skulle kunna nedbringas genom förenklingar och inskränkningar

draga om inredningsarbeten och dylikt.

I statsverkspropositionen till 1920 års riksdag hemställdes om anvisande,

utöver förut beviljade 2,500,000 kronor, av ytterligare 2,400,000 kronor för

byggnadsarbetet i fråga. Riksdagen, som biföll detta förslag, framhöll ytterligare

nödvändigheten av att vid arbetets utförande den största uppmärksamhet

agnades möjligheten av att nedbringa kostnaderna.

Slutligen har 1921 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag för

samma ändamål anvisat 200,000 kronor.

För ifrågavarande ändamål hava alltså ställts till förfogande dels till inköp

av fastigheten med därå uppförda byggnader 050,000 kronor, dels ock

lor reparations- och påbyggnadsarbeten 5,100.000 kronor eller tillhopa 5,750 000

kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat hos byggnadsstyrelsen uppgå de av styrelsen

beslutade utgifterna för reparations- och påbyggnadsarbetena till 4,471,135

kronor 46 ore. Lagges härtill köpeskillingen, 650,000 kronor, uppgår kostnaden

lor ifrågavarande ämbetsverks byggnad till 5,121,135 kronor 46 öre.

Arbetena paborjades i mars 1920 och avslutades i juni 1923.

... ITmA?sti?heJf\ hava’ förutom till medicinalstyrelsen, upplåtits lokaler

lor landiakarinstitut och fångvårdsstyrelsen ävensom mindre lokaler till telegrafstation,

etnografiska museet och bostäder för vaktmästare.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:

Revisorerna fingo vid sitt besök det allmänna intrycket, att de lokalut,

rymmen som genom medicinalstyrelsens inflyttning i nämnda fastighet

ställts till ämbetsverkets förfogande, äro större än vad dess verkliga lokalbehov

kravel*.

, Jad i övrigt beträffar de ombyggnads- och reparationsarbeten, som utförts

a iCaa , ’r! a fastl&het varande byggnaderna, måste de av arbetena för
amedda

kostnaderna anses påfallande höga, särskilt om hänsyn tages dels

till att samma arbeten till huvudsakligaste delen utförts sedan arbetslöner

och materialkostnader efter högkonjunkturen börjat sjunka och dels till att

det tiar icke gällt någon omfattande nyanläggning utan allenast att för ett

mindre antal statsinstitutioner iståndsätta redan befintliga byggnader

• nr -,! deita fa]1 förekommit och de iakttagelser revisorerna i övrigt varit

i tillfälle att gorå beträffande för statens räkning under senare tider utförda

-f1företag bär givit revisorerna anledning framhålla, att i allmänhet

A ?utkorande icke i önskvärd grad vinnlagt sig om måtta i sina anspråk

pa lokalutrymmen och inredning. Därest i en framtid statsverkets utgifter

lor dylika ändamål skola kunna hållas inom en skälig ram, är det oundganghgen

nödvändigt å ena sidan att de olika statsinstitutioner, för vilka

Bihang till riksdagens protokoll 192!i. t; sand. 28 höft. iXr '',!>.) ■>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

byggnadsbehov föreligga, låta sig angeläget vara att tillse, att icke deras

anspråk omfatta mera än vad som för ändamålet kan anses oundgängligen

erforderligt, samt å andra sidan att den prövning, som byggnadsförslagen

sedermera underkastats, strängt inriktats på att företagen icke erhålla större

dimensioner än som ur angivna synpunkt är ofrånkomligt och att de utföras

på ett i möjligaste mån kostnadsbesparande sätt.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del III sid. 76—78), som

därvid gjort gällande, att ifrågavarande byggnadsföretag varit att betrakta

icke såsom allenast iståndsättningsarbeten utan att jämställa med ett nyby

ggnadsföretag.

Vad beträffade den av revisorerna framhållna omständigheten, att

lokalerna inom den ombyggda fastigheten skulle vara för rikligt tilltagna

för de avsedda ändamålen, ville styrelsen icke förneka, att vissa utrymmen

hade en storlek, som icke kunde sägas vara betingad av deras nuvarande

användning. Särskilt i ögonen fallande vore den överdrivna storleken å

en del förrum och korridorer samt å de rum, som inretts i vetenskapsakademiens

gamla hörsal. Styrelsen ville emellertid framhålla, att detta

förhållande huvudsakligen vore beroende på att man vid arbetenas utförande

haft att taga hänsyn till befintliga byggnadsdelar, murar, trappor

in. m. Att vid iordningsställande av nya lokaler för ett ämbetsverk

reservrum borde beräknas för framtida utvidgningar, syntes byggnadsstyrelsen

uppenbart. De i förevarande fall befintliga hade ansetts kunna

tillsvidare användas till kommittéer eller andra mera tillfälliga ändamål.

Vad revisorerna slutligen anfört rörande nödvändigheten ur sparsamhetssynpunkt

att vederbörande i allmänhet vinnläde sig om måtta i anspråken

på lokalutrymmen och inredning, föranledde från byggnadsstyrelsens

sida intet annat uttalande, än att det i detta syfte vore särdeles

önskvärt, att vederbörande myndigheter vid planläggandet av byggnadsföretag

för tillgodoseende av deras lokalbehov samrådde med byggnadsstyrelsen.

Jämväl medicinalstyrelsen har yttrat sig över vad revisorerna anfört, och

får utskottet hänvisa till berörda yttrande (Del III sid. 79—82).

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att vid utförandet

under senare tider av åtskilliga byggnadsföretag för statens räkning

vederbörande icke i önskvärd grad vinnlagt sig om matta i sina anspråk

på lokalutrymmen och inredning. Även ifråga om nu behandlade byggnadsföretag

synes också i vissa fall hava beräknats lokalutrymme i större

utsträckning än som kan anses erforderligt för ändamålet.

Tendensen hos ämbetsverken att vid angivandet av sina lokalbeLo\ beräkna

större utrymme än som kän anses vara strängt taget erforderligt,

synes emellertid även hava kommit till uttryck vid disponerandet av utrymmena

inom vissa ännu icke fullbordade byggnadsföretag för beredande

av ökat lokalutrymme för till Stockholm förlagda ämbetsverk och myndigheter.

Sålunda synes beträffande lokalerna i ämbetsbyggnaderna i kvarteren

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 19

Murmästaren och Kandidaten i vissa fall hava framställts anspråk på utrymme

i en utsträckning, som icke kan anses stå i skäligt förhållande till vad som

verkligen är behövligt i detta hänseende. För meteorologisk-hydrografiska

anstalten, vilken skall inrymmas i byggnaden inom kvarteret Murmästaren,

hava exempelvis i byggnadens 4:e och 5:e våningar avsetts för 49 befattningshavare

61 rum, däri inbegripna vissa förråds- och instrumentrum, vartill

komma i byggnadens 6:e våning särskilda radiomottagningsrum för 3 befattningshavare.

Det för denna anstalt beräknade lokalutrymmet måste utskottet

beteckna såsom orimligt stort.

Särskilt med hänsyn till vad sålunda i sistnämnda hänseende förekommit,

anser sig utskottet böra i anslutning till revisorernas uttalande med styrka

betona, att vederbörande måste låta sig angeläget vara att tillse att anspråken

på lokalutrymme icke omfatta mera än som för ändamålet kan anses oundgängligen

erforderligt.

Då utskottet anser sig kunna förutsätta att vad revisorerna i detta ärende

anfört kommer att föranleda, att större varsamhet vid handhavandet av berörda

frågor för framtiden iakttages, har utskottet allenast velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

S:o). Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna med utgångspunkt

från ett av riksräkenskapsverket till Kungl. Maj :t överlämnat förslag

till ny instruktion för ämbetsverket, avseende bland annat förändringar

i räkenskapsgranskningens omfattning, gjort följande uttalanden

ifråga om balansen av ogranskade räkenskaper i riksräkenskapsverket

(Del. I, sid. 50—53):

Revisorerna, som från riksräkenskapsverket låtit inhämta uppgifter

rörande den i nämnda ämbetsverk den 1 oktober 1924 förefintliga balans

av ogranskade räkenskaper och av berörda uppgifter funnit, att en betydande

räkenskapsbalans, i många fall hänförande sig till åren 1921 och

1922, därstädes förefinnes, vilja för sin del i likhet med riksräkenskapsverket

framhålla, att det självfallet icke kan anses tillfredsställande, att

eu del av statsverkets räkenskaper icke bliver föremål för granskning.

Särskilt betänkligt måste revisorerna finna, att ej ens de räkenskaper,

som icke i vederbörande ämbetsverk underkastats revision, i full utsträckning

skulle undergå granskning inom riksräkenskapsverket. Några

positiva förslag till åtgärder för avhjälpande av ett sådant missförhållande

hava revisorerna visserligen icke ansett sig böra framlägga med

hänsyn därtill, att nu angivna instruktionsändringar för närvarande äro

föremål för Kungl. Maj ds prövning.

Revisorerna hava dock tagit i övervägande, om icke några anordningar

skulle kunna träffas i syfte att åtminstone i någon mån motverka nu

påpekade olägenheter. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas,

om ej detta syfte skulle kunna ernås genom införande av rätt till an.

märkningsarvode för riksräkenskapsverkets revisionspersonal. Den vissa

statstjänstemän tillkommande rätt till dylikt arvode upphörde genom

Balansen av

ogranekade

räkenskaper

i rikar Sken - skapsverket.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Kung! Maj:ts kungörelse den 17 december 1920 (834), vari bland annat

förordnades, att där enligt gällande avlöningsreglementen eller eljest meddelade

föreskrifter statens tjänstemän ägde uppbära anmärkningsarvode,

sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som återburits eller inbetalts

på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits

efter utgången av år 1920.

Utfärdandet av denna kungörelse föranleddes av riksdagens skrivelse

den 18 juli 1920 (387), däri riksdagen för Kungl. Maj:t anmälde sitt beslut

angående upphävande av den vissa tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar, statens vattenfallsverk och postsparbanken

tillkommande rätt till anmärkningsarvode.

Såsom skäl för detta sitt beslut anförde riksdagen:

»De huvudskäl, som anförts till stöd för anmärkningsarvodets avskaffande,

resp. bibehållande, hava av departementschefen sammanfattats sålunda:

Mot anmärkningsarvodets bibehållande talar huvudsakligen, att

rätten till dylikt arvode kan''befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning

inom vederbörande ämbetsverk, leda till revisionens ensidiga inriktande

på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode,

samt inbjuda till ökad formalism vid anmäkrningsförfarandet. Till förmån

för anmärkningsarvodets bibehållande åter åberopas behovet av en

extra lockelse för underlättande av revisionernas rekrytering och en särskild

sporre till arbetsflit och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.

Riksdagen har för sin del funnit de övervägande skälen tala för, att

systemet med anmärkningsprovision avskaffas, och vill riksdagen härvid

särskilt framhålla, hurusom detta system lider av den väsentliga

bristen, att provisionen icke står i förhållande till det arbete, som nedlägges

på räkenskapsgranskningen, utan ofta är beroende på tillfälligheter.

»

Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att rätten till anmärkningsarvode

borde återinföras i samma utsträckning som tidigare, men

anse dock — utan att på något sätt vilja uttala sig om anordnandet av

eller intensiteten i arbetet inom riksräkenskapsverket — att med hänsyn

till nu omförmälda svårigheter för riksräkenskapsverket att medhinna

ens granskningen av sådana räkenskaper, som icke förut undergått vederbörlig

revision, det borde tagas under övervägande att införa rätt för

nämnda ämbetsverks reviderande personal att efter en med hänsyn till

vunnen erfarenhet och förhandenvarande omständigheter vill avpassad procentskala

uppbära sådant arvode. Genom den ökade intensitet, som efter

allt att döma härigenom skulle kunna åstadkommas i revisionsarbetet

inom riksräkenskapsverket, torde den befarade eventualiteten, att vissa

räkenskaper skulle bli ogranskade, kunna om ej helt så dock i betydande

grad förebyggas.

Genom införande av rätt till anmärkningsarvode för den reviderande

personalen inom riksräkenskapsverket skulle dessutom i viss mån åstadkommas.

ändring i det enligt revisorernas mening mindre tilltalande förhållandet,

att inom riksräkenskapsverket tjänstgör viss icke-ordinarie personal

utan annan avlöning än under tillfälliga förordnanden uppburen

vikariatsersättning. Nämnda oavlönade personal utgör för närvarande

enligt från riksräkenskapsverket meddelad uppgift 8 manliga och 3 kvinnliga

befattningshavare.

; I anledning av vad revisorerna anfört, har riksräkenskapsverket avgi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr i''>.

‘21

vit förklaring (Do! III, sid. 100—105), som i fråga om balansen av ogrunskade

räkenskaper framhållit att densamma, sedan riksräkenskapsverket

trädde i funktion, visserligen ännu icke ökats, utan tvärtom i stort sett

minskats, varjämte granskningen högst väsentligt fördjupats och blivit

jämnare, så att många viktiga delar av räkenskapsmaterialet, åt vilka

före ämbetsverkets tillkomst föga eller ingen uppmärksamhet ägnades,

numera underkastades eu ingående granskning, vilka förbättringar hade

möjliggjorts genom den förändring av själva organisationen, som huvudsakligen

bestod i sammanförande av den centrala bokföringen med den

centrala revisionen. Men det energiska arbete, som alltsedan ämbetsverkets

tillkomst bedrivits för att fullständigt avarbeta den redan dä befintliga

avsevärda balansen av ogranskade räkenskaper — ett arbete, som

var på god väg att tillfredsställande fullföljas — hade förryckts och

omöjliggjorts genom de stora indragningar av personal hos riksräkenskapsverket,

som ägt rum genom beslut av såväl 1923 som 1924 års riksdag.

Beträffande revisorernas förslag i fråga om anmärkningsprovisionen ansåg

ämbetsverket, att detsamma borde i så måtto förverkligas, att medgivande

lämnades till att 15 procent av de medel, som tillföljd av anmärkningar

eller andra åtgärder från riksräkenskapsverkets sida kontant tillflöte

statens kassa, finge från och med år 1925 såsom förstärkning tillföras

det under anslaget (1923—1924 VII B 15) för riksräkenskapsverket

uppförda, obetecknade anslaget »Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m.», vilket anslag i samband därmed också, med hänsyn

till syftet med förstärkningen: att slutföra ett arbete, som under olika år

krävde olika läng tid att utföra, borde erhålla reservationsanslags natur.

Uet av revisorerna påpekade förhållandet, att i riksräkenskapsverket

förefinnes en högst avsevärd balans av ogranskade räkenskaper, måste enligt

utskottets mening vara ägnat att väcka uppmärksamhet, särskilt i betraktande

av de betydande olägenheter, som härigenom uppstå för statsförvaltningen

i dess helhet. Beträffande orsakerna till denna, i huvudsak

under de senaste åren uppkomna balans, vilken vid tiden för revisionsberättelsens

avlåtande innefattade räkenskaper även för år 1921, anser sig

utskottet visserligen icke kunna göra något mera bestämt uttalande, men

vill det dock synas utskottet, som om åtminstone en av anledningarna till

det ogynnsamma läget vore att söka i själva planläggningen av räkenskapsgranskningen.

Huru härmed än må förhålla sig, synes det nödvändigt att

åtgärder vidtagas för ernående av ett snabbare resultat av det inom riksräkenskapsverket

bedrivna granskningsarbetet. I sådant avseende vill utskottet

meddela, att enligt vad utskottet under hand från chefen för riksräkenskapsverket

inhämtat, denne numera vidtagit sådana dispositioner, att

den inom verket förefintliga räkenskapsbalansen till stor del redan under

innevarande år samt balansen i dess helhet under första halvåret 1926

r

Utskottets

yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Civilstatens

änke- och

''pupillkassa

Aktiebolaget

Tramport

kompaniet.

borde kunna hava avarbetats. Med hänsyn till de upplysningar, utskottet

sålunda erhållit, synas några särskilda åtgärder icke för närvarande vara

påkallade för balansens avveckling; och bär utskottet på grund härav allénast

ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Under pensions- och indragningsstaterna, § 39, hava revisorerna,

upptagit till behandling frågan om förvaltningsbidrag till civilstatens

änke- och pupillkassa och därvid med hänsyn till kassans betydande kapitalbehållning

och avsevärda inkomster ifrågasatt, om icke en undersökning

borde verkställas för utrönande av huruvida förvaltningsbidrag av

statsmedel allt fortfarande borde utgå till kassan. (Del I, sid. 61—63).

Förklaring har avgivits av kassans styrelse. (Del m, sid. 124—126).

Av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (elfte huvudtitelns

punkt l:o) framgår, att Kungl. Maj:t upptagit till prövning det av

revisorerna angivna spörsmålet samt föreslagit en sänkning av nämnda bidrag

för budgetåret 1925—1926.

Då alltså ifrågavarande spörsmål i samband med elfte huvudtiteln, kommer

under riksdagens behandling, har utskottet icke funnit sig böra här

ingå på detsamma, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

10: o) Under statens affärsverksamhet, statens järnvägar, § 51, hava revisorerna

lämnat en redogörelse för den av aktiebolaget Transportkompaniet

bedrivna verksamheten samt för de mellan statens järnvägar och

bolaget ingångna avtalen (Del I, sid. 85—92).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalanden:

Med den ovan lämnade redogörelsen har avsetts att belysa karaktären

av den av aktiebolaget Transportkompaniet bedrivna verksamheten i vad

denna berör statens järnvägar.

I avseende å det sätt, varpå ifrågavarande företag tillkommit är ådagalagt,

att vid bolagets stiftande jämte övriga enskilda intressenter däri

inträtt ett flertal befattningshavare i framskjuten ställning vid statens

järnvägar, vilka för särskilda uppdrag hos bolaget tillförsäkrats ekonomiska

fördelar. Detta förhållande ter sig anmärkningsvärt, i synnerhet

om i betraktande tages, att de sålunda vid företaget bundna beklädde

sådana befattningar vid statens järnvägar att bland deras tjänsteåligganden

ingick att tillvarataga statens järnvägars intressen gentemot bolaget.

Med hänsyn till vad i detta avseende förekommit vilja revisorerna,

som sin mening uttala, att en dylik sammanblandning mellan statens och

enskilda företags intressen icke bör äga rum.

Av de båda grenar, inom vilka bolaget för närvarande vid statens järnvägar

utövar verksamhet, nämligen dels de lokala godstransporterna i

vissa städer och dels befordringen av samlastat gods mellan olika platser,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

23

är det i synnerhet den sistnämnda, som tilldragit sig uppmärksamhet.

Frun att under de första åren hava varit av jämförelsevis obetydlig omfattning

har bolagets samlastningsrörelse numera vuxit, så att på vissa

sträckor de av bolaget befordrade godsmängderna vida överstiga statens

järnvägars egna styckegodstransporter. De fraktnedsättningar, som vid

nämnda samlastningstransporter lämnats, äro också högst avsevärda. De

fastställda undantagstarifferna äro i vissa fall numera så låga, att de

understiga statens järnvägars allmänna fraktsatser vid befordran av vagnslastgods,

varigenom öppnats möjlighet till konkurrens jämväl om dylikt

gods.

Lämpligheten av att på detta sätt åt ett stort enskilt företag, i viss

mån intagande särställning, överlåta transportuppgifter, som genom ett

smidigt anpassande av fraktsatserna borde kunna förbehållas statens

järnvägar själva, synes revisorerna starkt kunna dragas i tvivelsmål.

I all synnerhet gäller detta under nuvarande lågkonjunktur, då den egna

trafikkapaciteten med avseende å såväl personalens arbetskraft som rullande

materiel och magasinutrymmen endast delvis kan tagas i anspråk.

Slutligen må framhållas, att från trafikantsynpunkt den erinran kan

riktas mot ovan berörda fraktnedsättningar, att de medföra vissa oformligheter

med avseende på transportavgifternas storlek. Som nämnt tilllämpas

nämligen särtarifferna endast vid transport mellan ett antal bestämda

orter, men däremot icke å mellanliggande bansträckor. Härigenom

inträffar, enligt vad som från trafikanthåll också påpekats, i stor

utsträckning att frakten å kortare avstånd blir avsevärt högre än å

längre sträckor, där samlastningstarifferna gälla. Så till exempel ställer

det sig avsevärt billigare att befordra styckegods från Alingsås till Göteborg

och därifrån till Stockholm, än från Alingsås till Stockholm. Det

synes uppenbart, att ett system, som kräver dylika omvägar för ernående

av billigare frakter, icke kan anses försvarligt vare sig ur järnvägsekonomisk

eller ur allmän nationalekonomisk synpunkt.

Förklaring i ärendet har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del. III, sid.

146—152).

Det av revisorerna upptagna spörsmålet om de mellan statens järnvägar

och aktiebolaget Transportkompaniet träffade överenskommelserna synes

utskottet vara värt särskilt beaktande. Emellertid har, enligt vad utskottet

erfarit, en framställning till Kung! Maj:t gjorts av Sveriges industriförbund

rörande av statens järnvägar tillämpade fraktsatser och medgivna

fraktnedsättningar. Denna framställning berör sålunda just det område,

inom vilket revisorernas huvudanmärkning faller. Då ärendet alltså

kommer under Kungl. Maj :ts prövning, har utskottet funnit den av revisorerna

i nämnda hänseende gjorda anmärkningen icke behöva påkalla särskild

åtgärd från riksdagens sida. Utskottet har därför allenast velat vad

i ärendet förekommit för riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Domänverkets

administra
tionskost
nader.

11 :o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 53, hava revisorerna

upptagit till behandling frågan om domänverkets administrationskostnader

(Del. I, sid. 94—98).

I fråga om dessa kostnader för skogsstaten hava revisorerna, efter att

hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter rörande ökningen av desamma,

gjort följande uttalande:

Om också den kraftiga expansion, som inträdde inom affärslivets allä

grenar efter år 1916, kan förklara den utökning av tjänstemännens antal,

söm ovan angivits, synes det dock revisorerna påtagligt, att det varit

lyckligare om domänstyrelsen iakttagit större varsamhet beträffande inrättandet

av ordinarie befattningar i skogsstaten under högkonjunkturen.

Om de under denna tid behövliga tjänstebefattningarna tillsatts endast

på förordnande, hade domänstyrelsen nu betydligt lättare och fortare

kunnat minska personalen till det antal, som för skogsstaten under normala

förhållanden kan anses vara erforderligt.

Visserligen hava 2 ordinarie jägmästaretjänster och 8 ordinarie kronojägaretjänster

indragits under åren 1922—1924, men det oaktat måste

enligt revisorernas mening skogsstaten ännu anses överorganiserad. Dcmänstyrelsen

har under senare år nedbringat utgifterna för övriga ändamål

i betydligt större utsträckning än administrationskostnaderna, vilka

— som av nedanstående tablå famgår — nu måste anses oproportionerligt

stora i förhållande till samtliga utgifter.

Samtliga ut-

Administra-

gifter för

Administra-

tionskost-

Å r

do män styrel-

tionskost-

naderna i %

sen och

nader

av samtliga

domänfonden

utgifter

1917.........

................ 16,372,515

2,893,055

18

1918.......

................. 21,098,511

5,420,922

26

1919.......

................ 24,792,856

7,054,194

28

1920 .......

................ 29,041,764

8,563,915

29

1921........

................. 30,807,719

9,026,357

29

1922 ........

.........,....... 20,700,651

7,340,912

35

1923 ........

................. 20,882,316

6,724,488

32

Under det administrationskostnaderna år 1917 för skogsstaten uppgingo

till 18 procent av samtliga utgifter för året för domänstyrelsen och domänfonden,

steg denna siffra år efter år till år 1922, då den nådde 35 procent,

år 1923 förmärkes någon minskning, i det att motsvarande procenttal

då utgjorde 32.

Samtliga utgifter år 1923 utgöra 128 procent av 1917 års utgifter, under

det utgifterna för administrationen år 1923 utgöra 232 procent av samma

kostnader för år 1917.

I tablå 2 hava uträknats administrationskostnaderna för domänfondens

skogar för år 1923 för varje överjägmästaredistrikt i procentuellt förhållande

till distriktens inkomster och utgifter och i tablå 3 har beräknats

samma procentförhållande för de ecklesiastika skogarna. Tablåerna upptaga

även uppgifter dels för år 1922, dels ock medeltal för år 1916—1920.

För att möjliggöra en jämförelse mellan de belopp, som utbetalas till

administration och de, som användas till skogsvårdsändamål, bär i ta
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr

25

blåerna med tagits en särskild kolumn för skogsvård, skogsodling'' och dikning.

Av dessa tablåer framgår att skogsvärdskostnaderna visserligen

hava ökats i ej oväsentlig grad sedan 1916 och mer än som kan förklaras

av penningvärdets fall (jämför tablå 5 å sid. 110), varför ökningen i ad

ministrationskostnaderna till en del kan förklaras av den intensivare

skogsvård, som under de senare åren bedrivits.

Även med hänsyn till nämnda förhållande måste dock administrationskostnaderna

för närvarande anses onormalt höga. Det torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke genom lämplig omorganisation ett flertal jägmästare-

och lcronojägaretjänster borde kunna indragas utan att de önskemål

med avseende å en intensivare skogsvård, som revisorerna framhålla

under näst efterföljande paragraf behövde bliva eftersatta. Åtgärder i

denna riktning hava påbörjats under åren 1922 och 1923 och synas även

hädanefter böra fullföljas så, att administrationskostnaderna för skogsstaten

efter hand nedbringas till ett kostaadsbelopp, som kan anses bättre

än de nuvarande motsvara vad statens skogar skäligen kunna bära.

Revisorerna hava ovan framhållit, att den procentuellt största ökningen

i skogsstatens administrationskostnader belöper sig på utgifter för den

bevakande personalen. Utan att ingå på frågan, huruvida denna personals

avlöningsförmåner och fasta reseanslag kunna anses vara rätt avvägda,

vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke en utgiftsminskning

lämpligen kunde ske genom t. ex. en skärpning av bestämmelserna

om åtnjutande av dagtraktamente.

Denna utredning synes jämväl böra omfatta den förvaltande personalen.

Beträffande administrationskostnaderna för domänstyrelsen uttala revisorerna

följande:

Vad beträffar kostnaderna för domänstyrelsen hava dessa enligt vad nedanstående

tablå utvisar stigit i avsevärd grad.

1917 ...................................... kronor 280,906

1918 ...................................... * 485,713

1919 ...................................... » 675,967

1920 ...................................... » 900,867

1921 ...................................... » 976,947

1922 ...................................... » 891,289

1923 ...................................... » 851,045

Kostnaderna för domänstyrelsen under år 1923 utgöra således 303 procent

av 1917 års kostnader. Förutom på dyrtidstilläggen och den lönereglering,

som inträdde från och med år 1921, beror denna kostnadsstégring

i huvudsak på utökning av styrelsens personal. Sålunda inrättades från

och med år 1919 eu särskild byrå på extra stat för ärenden rörande skogsindelning

och taxation. Från och med år 1920 har den fortvarande kamerala

byrån väsentligt utökats och hava kostnaderna för denna utökning

årligen uppgått till mellan 80,000 och 90,000 kronor. Vidare har från den

1 maj 1923 en försäljningsbyrå trätt i funktion, vilken byrå jämväl dragit

eu ej obetydlig kostnad.-

Visserligen hava revisorerna sig bekant att inom domänstyrelsen under

de senare åren företagits eu viss omorganisation som åsyftar att förenkla

och förbilliga arbetet i verket. Trots detta förhållande synas emellertid

kostnaderna för domänstyrelsen för närvarande alltför höga. Enligt revi
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 28 höft. (Nr ''i9.) 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

sorernas mening föreligga goda skäl att taga under övervägande, om icke

arbetet inom verket skulle kunna utan olägenhet utföras med ett mindre

antal tjänstemän än för närvarande. På vad sätt en dylik personalinskränkning

lämpligen bör genomföras får givetvis bliva beroende av en

blivande utredning i ämnet; möjligt är att den kan vinnas genom indragning

av en eller ett par byråer inom verket.

De i ärendet gjorda uttalandena sammanfatta revisorerna på följande

sätt:

På grund av vad ovan anförts beträffande domänverkets förvaltningskostnader

vilja revisorerna uttala önskvärdheten av att en ingående utredning

kommer till stånd i syfte att utröna i vad mån och på vad sätt berörda

kostnader såväl inom styrelsen som inom skogsstaten skola kunna

nedbringas till en summa, som med hänsyn till verkets arbetsuppgifter

och avkastningen av dess förvaltningsobjekt kan anses rimlig.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III, sid. 155—157), som

därvid, bland annat, betonat, att styrelsen gjort och ytterligare komma

att göra allt för förenklande och förbilligande av arbetet, men att inskränkningarna

givetvis icke finge gå därhän, att en god skogsvård och

ändamålsenlig förvaltning äventyrades.

Gent emot statsrevisorernas förslag om verkställande av utredning i

fråga om nedsättning av domänverkets administrationskostnader genom

personalinskränkning ville styrelsen erinra om att dylik utredning gjorts

av bland annat den norrländska skogsvårdskommittén och de skogssakkunniga

för södra Sverige, vilka avgåvo sina hetänkanden respektive åren

1912 och 1915. Långt ifrån att föreslå minskning av verkets personal hemställde

kommitterade om en avsevärd ökning. Under hänvisning till såväl

detta förhållande som särskilt de åtgärder styrelsen redan vidtagit och

hade för avsikt att ytterligare vidtaga för administrationskostnadernas

nedbringande, ville styrelsen som sin uppfattning uttala, att för närvarande

icke några skäl syntes föreligga för verkställande av dylik utredning.

Det synes utskottet vara av synnerlig vikt att domänverkets administrationskostnader,

såväl i avseende å skogsstaten som domänstyrelsen, icke

hållas högre än som med nödvändighet erfordras för upprätthållandet av

en ändamålsenlig skogsvård och förvaltning. Utskottet har emellertid

av den verkställda utredningen icke kunnat undgå att finna, att verkets

administrationskostnader för närvarade måste betecknas som synnerligen

höga, särskilt vid en jämförelse med domänverkets avkastning. Då emellertid

av domänstyrelsens förklaring framgår, att styrelsen har sin uppmärksamhet

riktad på berörda förhållanden och det alltså kan förväntas

att styrelsen icke skall lämna någon utväg oförsökt för att erhålla en

bättre proportion mellan administrationskostnaderna och domänverkets

inkomster, har utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att nu

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 4V. 27

påyrka verkställande av särskild utredning beträffande förevarande

spörsmål.

Utskottet bär därför funnit sin allenast böra vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

12:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 54, bara reviso

renta lämnat eu av statistiska tabeller bifogad redogörelse för domän- ''

verkets utgifter för skogsvård under en följd av år (Del I, sid. 98—1U6).

Revisorerna hava i frågan gjort följande uttalande:

Som en sammanfattning av vad ovan anförts vilja revisorerna framhålla,

att ett intensivare arbete bör nedläggas på skogsvården i de trakter

där detta nu måste anses eftersatt.

Vidare anse revisorerna fondbildning för skogsvardsändamål i och för

framtida behov synnerligen önskvärd. Med hänsyn till det förhållandet

att virkesuttagen å de norrländska statsskogarna nu kunna betraktas sem

exploatering av samlade naturkapital och att inkomsterna, sedan detta

kapital är uttaget, med sannolikhet komma att förminskas under det

behovet av medel till skogsvårdsändamål vid rationell skötsel av skogarna

kommer att bli avsevärt stort, kan det icke anses klokt och med

framsynt skogspolitik förenligt att nu minska möjligheterna till fondbildning

för framtida skogsvårdsändamål. I detta hänseende vilja revisorerna

hänvisa till kolonisationskommitténs riktlinjer för den norrländska

skogsvården, i vilka kommittén uttalar önskvärdheten av att av det från

de norrländska kronoparkerna försålda virkets rotvärde årligen tillsvidare

avsättes 15 procent att användas dels till löpande utgifter för skogsvårdsändamål,

dels ock till bildande av en fond, avsedd att. för sagda

ändamål nyttjas under den tid, då inkomsterna till följd av minskad tillgång

på avverkningsbar skog beräknas nedgå och då tillräcklig avsättning

till skogsvårdsändamål svårligen kan utföras. Enär av tablå 5

framgår att, med undantag för Mellersta Norrlands distrikt, avverkningskvantiteten

pr har från statsskogarna i Norrland och Dalarna icke väsentligt

nedgått å de olika distrikten sedan åren 1911—1915, torde samma motiv

som kolonisationskommittén åberopade vid sin framställning om 15

procents avsättning till förnyelsefonden för återväxtlcostnader fortfarande

föreligga. Utan att ingå på frågan, huruvida den angivna procent en karl

anses riktigt avvägd, vilja revisorerna dock framhålla nödvändigheten

av att avsättningen till förnyelsefonden för återväxtkostnader hädanefter

må verkställas efter grunder, som stå i bättre överensstämmelse med den

för avsättarnas storlek normerande princip, som revisorerna ovan angivit.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del. 111 sid. 157—158), som

därvid bland annat anfört, att styrelsen ansage, att denna fråga borde

skärskådas jämväl ur statslinansiell synpunkt. Under depressionstider, då

statens inkomster äro jämförelsevis ringa, syntes staten kunna kräva, att

de affärsdrivande verken av sina överskott inleverera så stora belopp som

möjligt i och för statsregleringen, vadan i detta fall avsättningsprocenten

borde sättas så lågt som möjligt. Under tider av högkonjunktur åter, da

övriga statsintäkter voro rikligare, borde största möjliga belopp disponeras

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

för avsättning för skogsvårdsändamål. Enär under högkonjunkturen rotvärdet

å virke stege, och avverkningsbeloppen då borde ökas, skedde en

automatisk stegring av avsättningsbeloppen. Det vore dessutom styrelsens

avsikt att, allteftersom förbättrade konjunkturer inträdde, föreslå en högre

avsättningsprocent.

På grund av det anförda ville styrelsen göra gällande, att med nu tilllämpade

principer avsättningen till förnyelsefonden — därest hänsyn toges

till en längre följd av år — enligt styrelsens mening bleve tillräckligt

stor för att till fullo fylla sitt ändamål.

I anledning av den tablå, som av statsrevisorerna lämnats angående

för skogsodling och dikning använda medel, ville styrelsen påpeka, att för

dessa ändamål på styrelsens framställning anvisats större belopp, än som

tagits i bruk, vilket framginge av följande tablå.

För skogsodling

För skogsodling

År

och dikning an-

och dikning an-

visade belopp

vånda belopp

1917.............

................. 1,001,756

336,961: 9 5

1918.................

............... 904,081

760,767: 62

1919 .................

................ 1,604,187

1,138,848: 3i

1920 .................

................ 2,134,204

1,634,975: 7i

1921 ................

................. 2,549,002

1,749,863: si

1922 .................

................ 1,472,807

1,246,052: ei

1923 ................

.............. 1,670,543

1,414,096: 64

11,336,580

8,281,566: 65

Anledningen till att de anvisade beloppen icke i sin helhet disponerats

vore att söka dels i den under senare åren rådande regniga väderleken

med åtföljande högt vattenflöde, särskilt i de norra delarna av landet,

\aiigenom utdikning omöjliggjorts i den omfattning, styrelsen tänkt sig,

och dels i att dessa år varit synnerligen dåliga »fröår». Trots styrelsens

åtgärder hade det icke varit möjligt att anskaffa tillräckliga kvantiteter

inhemskt frö. Därjämte kunde erinras om den under åren 1917—1920 och

delvis även ar 1921 allmänt radande bristen på arbetskrafter.

Med hänsyn till det betydande värde statens skogskapital representerar,

är det tydligt att frågan om detta kapitals bibehållande och utökande

genom eu ändamålsenlig skogsvård måste tillmätas stor betydelse. De

medel, som kunna disponeras för dylikt ändamål, måste också anses såsom

synnerligen väl använda. A andra sidan får dock icke förbises, att

storleken av de utgifter, som föranledas av skogsvården, direkt inverka

på statsregleringen genom ett minskat disponibelt överskott å domänverket.

Behovet av medel för statsregleringsändamål kan emellertid enligt

utskottets mening icke få tillgodoses i sådan utsträckning, att härigenom

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr jU. 29

statens skogskapital äventyras. Ett sådant förfaringssätt kan nämligen

icke anses stå i överensstämmelse med statens verkliga intressen.

1 detta sammanhang tillåter sig utskottet erinra om att förevarande spörsmål

redan tidigare, såväl år 1914 som år 1920, varit föremål för revisorernas

uppmärksamhet. I 1920 års revisionsberättelse uttalades sålunda följande:

»Det torde vara uppenbart, att en mera betydande del utav värdet av de

nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa skogar i framtiden måste

återbördas till skogarna i form av kostnader för skogsföryngrings och andra

grundförbättrande åtgärder. Och dä torde det även vara av största betydelse,

att detta sker, innan ännu det gamla skogskapitalet genom diinensionsblädningar,

som nu mångenstädes är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena

medgiva, i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna

från dessa skogar börjat sina.»

I anledning härav anförde statsutskottet i sitt utlåtande nr 148 vid 1921

års riksdag (sid. 17):

»Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med hänsyn

till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva mark

representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med revisorerna vill

utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder snarast

företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa åtgärder böra i möjligaste

mån avpassas efter de erfarenheter och rön, de vetenskapliga undersökningarna

på området kunna hava lämnat. Eu av orsakerna till den

under krisåren minskade omfattningen av arbetet med skogsföryngringen

har varit att söka i brist på arbetare; då numera på grund av tidsförhållandena

tillgången på arbetskraft blivit större, torde man kunna förvänta,

att skogsföryngringsarbetet kan upptagas och bedrivas i förökad omfattning.»

Detta statsutskottets uttalande år 1921 utvisar att, om förevarande spörsmål

redan då var värt särskilt beaktande, detta i ännu högre grad måste

anses vara fallet för närvarande, i synnerhet som de för skogsodling och dikning

under de senaste åren anvisade beloppen avsevärt nedgått.

Emellertid påkallades i samband med nämnda uttalande icke vidtagande

av särskild åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn till den stora betydelse

utskottet, såsom ovan nämnts, måste tillmäta denna fråga och då utskottet

delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om behovet av ytterligare

åtgärder för skogsvårdens befrämjande å statens skogsparker, anser

utskottet nu att hos Kuugl. Maj:t bör göras framställning om närmare utredning

i ärendet.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning

av frågan, i vad mån åtgärder genom ökad skogsodling

och ängsföryngring behöva vidtagas för att förebygga

en minskning av statens skogskapital.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. G samt 28 höft. (Nr 59)

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Afr 49.

Övriga anmärkningar.

13:q) Yad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, Inur utskqtt^t

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av

vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,

oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava vant av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. II. Koarnzelius, .1. C. Lindblad, Oscar Olsson,

O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin, C. J. G. Swartz, C. I. Asplund, K. E. Andersson i

Eliantorp, Q. Kubb. J. B. Johansson i Fredrikslnnd och C. 4. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Håstock, K, V. Rydén, A. Wiklnnd,

C. R. Jansson i Falun, /''. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, O. Olsson j Kullenbergstqrp,

U. 4- Törnkvist i Karlskrona, E. Eristenssop i Göteborg, P. M. Olsson i Blädiiige, E. Andersson

i Prästbo 1 och S. Persson i Fritorp.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:158 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten