Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 48

1926-05-10 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1926:46, Bankoutskottets utlåtande Nr 48

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1926 kl. 8 e. in.

Uflätande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2

mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående

postsparbanken, ävensom en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 5 sistlidna februari dagtecknad proposition

nr 85, som hänvisats till bankoutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga

följande vid propositionen fogade

Förslag
till
förordning

om ändrad lydelse av § 2 inom. 1 i förordningen den 21 juni

11)22 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922

angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan

(enskild person, firma förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons

tillgodohavande må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas,

för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt

gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Av åberopade statsrådsprotokollet inhämtas bland annat följande.

Jämlikt § 7 mom. 3 i förordningen angående eu postsparbank för riket

den 22 juni 1883 (nr 22 sid. 1) gottgjordes i postsparbanken på en och

samma motbok icke ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Detta

belopp höjdes sedermera genom kungörelsen den 15 maj 1891 (nr 18

sid. 1) till 2,000 kronor och genom förordningen den 17 december 1920

(nr 826) till 5,000 kronor.

I betänkande den 15 november 1921 angående omorganisation av postsparbanken

föreslogo de s. k. postsparbankssakkunniga, att för en och

samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda för
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 30 käft. (Nr 48.)

1051 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

ordnade, i postsparbanken få insättas högre sammanlagt belopp än 20,000

kronor. Kätten till inlåning borde enligt deras mening tills vidare begränsas

i nära överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande sparbanker,

dock med öppen lämnad rätt för Kung], Maj:t att meddela postverket

tillstånd att för en och samma insättares räkning mottaga högre

belopp.

Vid den omorganisation av postsparbanken, som genomfördes vid 1922

års riksdag, gjordes ingen ändring i avseende å den ifrågavarande inlåningsrätten.

Maximibeloppet hade så nyligen som år 1920 höjts från

2,000 kronor till 5,000 kronor. Oavsett maximigränsen skulle dock

insättningsbeloppet få ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

I gällande förordning angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr

277) stadgas i § 2 mom. 1, andra stycket, att en och samma persons

tillgodohavande i postsparbanken ej må ökas utöver 5,000 kronor annorledes

än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

I skrivelse den 10 september 1925 har gener alpoststyrelsen gjort framställning

om sådan ändring i sagda förordning, att maximibeloppet för eu

och samma persons tillgodohavande bestämmes till 10,000 kronor.

Fullmäktige i riksbanken hava förklarat sig icke hava något att erinra

mot bifall till generalpoststyrelsens framställning.

Bank■ och fondinspektionen har i ärendet anfört följande.

»Då postsparbanken år 1883 inrättades, angavs syftet med densamma vara,

att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera,

då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand

vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken

kunde lämna. Inlåningsmaximum bestämdes till 1,000 kronor. För att underlätta

besparing av även mindre belopp än en krona skulle sparmärken tillhandahållas,

och motboksägare skulle äga att hos postsparbanken erhålla

förmedling vid inköp av räntebärande obligationer för belopp, som innestode

på räkning hos postsparbanken. Av den allmänna diskussion, som uppstod

kring det framkomna förslaget om postsparbankens inrättande, framgick även,

att man särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken insatta

medlen vinna placering för av staten utgivna obligationslån. Postsparbankens

inlåning avsåg sålunda uppsamling av småkapital under det att å utlåningen

delvis lades en statsfinansiell syn.

Härav framgår klart postsparbankens ursprungliga särställning i förhållande

till sparbanker och affärsbanker, av vilka med avseende å utlåningen

de förra i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose

de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och

industriens kreditbehov.

Postsparbankens från början givna ändamål har sedermera fasthållits, även

om vissa ändringar skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering

m. m. Yad särskilt angår den år 1920 fastställda höjningen av insättningsmaximum

till 5,000 kronor, tillkom densamma för att åvägabringa ett

gynnsammare förhållande emellan postsparbankens inkomster och driftkostnader,

något som befunnits nödvändigt, enär kostnaderna för emottagning,

redovisning och bokföring av allenast småbelopp blivit för stora för att

rörelsen skulle kunna bära desamma. Liknande var anledningen till den

friare medelsplacering, som vid samma tid bereddes postsparbanken, och då

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bnnkoutskotteta utlåtande Nr 46.

sedermera försäljningen av sparmärken upphörde, var anledningen jämväl

härtill huvudsakligen att söka i kostnadshänsyn.

Det nu föreliggande förslaget innebär en principiell ändring av postsparbankens

uppgift. Såsom av den remitterade handlingen framgår har dåvarande

postsparbanksstyrelsen redan i sitt över 1920 års postsparbankssak - kunnigas förutnämnda betänkande avgivna yttrande fäst uppmärksamheten

därå. Eldigt bank- och fondinspektionens mening måste en dylik förändring

väcka stora betänkligheter.

Inspektionen har i sådant hänseende icke så mycket fäst avseende vid

den konkurrens med sparbanker och i viss mån med affärsbanker, som skulle

kunna bliva en följd av förslagets genomförande. Såsom 1920 års postsparbankssakkunniga

i sitt förut berörda betänkande framhållit, har det nämligen

icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de enskilda

penninginstituten, och inspektionen förutsätter, att det icke heller numera

är avsett, att någon dylik konkurrens skall direkt etableras. Däremot har

inspektionen funnit det vara betänkligt, att genom en utvidgad inlåningsrätt

postsparbanken skulle i viss mån komma att, såsom av den föreliggande

framställningen jämväl framgår, inrikta sig på att uppsamla större kapitalbelopp

för fast placering i postsparbanken, under det att, såsom vid ett tillfälle

under den allmänna diskussionen år 1883 angående det då föreliggande

förslaget om postsparbankens inrättande yttrades, postsparbanken varit avsedd

’att tjäna såsom reservoar, i vilken de små besparingarna skola droppvis

falla för att, när de sedermera vuxit, söka eu bättre placering’.

Förutom denna principiella sida av den föreslagna förändringen, har densamma

en finansiell innebörd, som är värd all uppmärksamhet. Genom att

inlåningsrätten utvidgas till att omfatta ej blott småbesparingar utan även

förhållandevis stora kapitalbelopp skulle sådant kapital, som i orterna kan

tjäna kreditgivningsändamål, komma att i allt större omfattning dragas från

orterna till postsparbankens centralförvaltning i Stockholm. Då placering

av de influtna medlen, bunden som den är inom författningsenligt bestämda,

av en särskild säkerhetshänsyn givna gränser, givetvis sker och även framdeles

lärer komma att ske på ett sådant sätt, att postsparbankens centralförvaltning

själv kan med lätthet följa engagemangen, torde därav bliva en

oundviklig följd, att någon direkt utlåning till allmänheten utanför huvudstaden

och dess omgivningar icke kommer att äga rum. Otvivelaktigt kan

det lokala kreditbehovet i de orter, där insättningarna skett, sålunda komma

att bliva lidande.

Då vidare såsom skäl för en utvidgning angivits, att inlåningsmaximum

för sparbanker är högre, har inspektionen ansett sig böra erinra, att 1892

års sparbankslag icke stadgade någon begränsning i detta hänseende. Då

nu gällande sparbankslag fastställt ett inlåningsmaximum av 30,000 kronor

för en och samma räkningshavare, har begränsningen sålunda skett så att

säga uppifrån och nedåt. Det torde också böra framhållas, att omkring

halva antalet sparbanker i sina reglementen hava inlåningsmaximum bestämt

till betydligt lägre belopp än i sparbankslagen angivits. Att inlåning i sparbanker

må ske inom vidare gränser än förhållandet är med postsparbanken

synes även vara helt naturligt med hänsyn till sparbankernas uppgift att jämväl

verka såsom lokala kreditinstitut.

Slutligen har inspektionen ansett sig böra erinra, att vid 1922 års riksdag

förslag förelåg om höjning från 3,000 kronor till (i,000 kronor av det

högsta belopp, som bankbolag ägde att från en och samma insättare emottaga

å s. k. sparkasseräkning. Detta förslag — som dock påföljande år efterföljdes

av ett av riksdagen jämväl godkänt förslag om insättningsgränsens

höjning till 4,000 kronor — blev av 1922 års riksdag avslaget. Det befarades

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

Departements
chefen.

nämligen, att landsbygdens sparade kapital skulle komma att av affärsbankerna

användas för kreditgivning till industrien, under det att kapital, som

kunde uppbringas på landet, behövdes för att via sparbankerna säkerställa

jordbrukets kreditbehov. Liknande invändning, om ock med annan motivering

på grund av de för sparbanken gällande utlåningsnormerna, synes av

förut angivet skäl med fog kunna från skilda delar av landet göras mot den

nu föreslagna höjningen av postsparbankens insättningsmaximum.»

Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar bank- och fondinspektionen

den uppfattningen, att någon utvidgning av postsparbankens

inlåningsrätt icke bör ske.

För egen del har departementschefen i ärendet anfört följande.

Såsom bank- och fondinspektionen framhållit, har postsparbankens

huvudsakliga uppgift från början varit och är alltjämt att tillvarataga de

små besparingarna i olika delar av landet. För sådant ändamål har

inom postsparbanken i synnerhet under senare tid utvecklats en livlig

reklamverksamhet i syfte att uppmuntra särskilt det uppväxande släktet

till sparsamhet. Den under de sista åren inträdda ökningen av insättar

nas sammanlagda behållning har också åtföljts av en avsevärd stegring

av antalet insättare. Sålunda utgjorde den innestående behållningen vid

utgången av år 1920 84.4 miljoner kronor och vid utgången av år 1924

148.9 miljoner kronor, och antalet motböcker belöpte sig vid berörda tidpunkter

till 661,686 respektive 717,472. Man torde även kunna utgå

ifrån att postsparbankens verksamhet även i framtiden kommer att i huvudsak

följa samma riktlinjer som hittills.

För att på bästa sätt kunna tillgodose de små spararnas intressen

kräves emellertid, att postsparbanken äger möjlighet att bereda dem en

skälig avkastning på deras besparingar. Men uppsamlingen av det stora

antalet småbesparingar från alla delar av riket är en uppgift, som givetvis

måste bliva relativt dyrbar. Mottagandet av en mindre insättning kräver

av postsparbanken samma arbetsprestation och omkostnad som mottagandet

av en större, men den större insättningen giver banken större avkastning

och ökad möjlighet att bereda samtliga sina insättare en jämförelsevis god

ränteavkastning på deras besparingar.

Det må vidare uppmärksammas, att klagomål över den nuvarande begränsningen

av inlåningsmaximum i postsparbanken försports från insättares

sida. Därvid har särskilt betonats vikten av det skydd för insättaren,

som vore berett genom statens garanti för de i postsparbanken

innestående medlen, och det har jämväl framhållits såsom anmärkningsvärt,

att statsmakterna ville förmena insättare att i full utsträckning erhålla

sådan garanti för sina hopsamlade besparingar. I detta sammanhang anser

jag mig böra erinra om att inlåningsmaximum för sparbankerna bestämts

väsenligt högre än nu ifrågasatts beträffande postsparbanken, nämligen till

30,000 kronor.

Yad den finansiella sidan av detta spörsmål beträffar, uppgår postsparbankens

utlåning till kommuner utom Stockholm till betydande be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

o

lopp. Däremot liar postsparbankens direkta utlåning till enskilda i orterna

hittills stannat vid det i förhållande till bankens hela utlåning blygsamma

beloppet av något över tre miljoner kronor. Emellertid torde utan nämnvärd

svårighet en dylik direkt utlåning mot fullgod säkerhet i jordbruksoch

stadsfastigheter kunna givas en ökad omfattning. Postsparbanken

synes icke heller böra undandraga sig att på sådant sätt stödja det legitima

kreditbehovet i orterna, i den mån dylikt stöd erfordras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke ur de av bankook

fondinspektionen anförda synpunkterna möta något hinder att nu vidtaga

den höjning av maximibeloppet för insättning i postsparbanken, varav

behov numera yppat sig. Jag anser mig därför böra biträda generalpoststyrelsens

förslag, att nämnda maximibelopp höjes till 10,000 kronor, för

vilket ändamål erfordras ändring av § 2 mom. 11 i förordningen angående

postsparbanken.

Beträffande innehållet av statsrådsprotokollet i övrigt hänvisas till propositionen.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling Motion 1.253.

förehaft en inom första kammaren av herr Nils Anton Nilsson väckt till

utskottet remitterad motion nr 253, däri motionären under hänvisning till

bank- och fondinspektionens ovanintagna yttrande hemställt om avslag å

propositionen.

I motiveringen anföres huvudsakligen följande.

»Departementschefen motiverar åtgärden därmed, att det måste anses

vara i de små spararnas intressen, att postsparbanken äger möjlighet att

bereda dem en skälig avkastning på deras besparingar. Uttalandet torde

få anses varsla om en, så vida ändringen genomföres, framtida hårdare"

konkurrens med affärs- och sparbankerna om det i landet tillgängliga sparkapitalet.

Aven om sådan konkurrens skulle utebliva, så skulle dock förändrade

bestämmelser i angivna riktning otvivelaktigt vara ägnade att för

, nämnda banker försvåra deras uppgift att tillgodose näringslivets legitima

kreditbehov. Särskilt i näringslivets nuvarande prekära och ömtåliga läge

torde en bankernas bristande förmåga härutinnan kunna medföra svårigheter.

»

Såsom i åberopade statsrådsprotokollet erinras, har postsparbankens utskottet.

huvudsakliga uppgift från början varit och är allt fortfarande att tillvarataga

de små besparingarna i olika delar av landet. När postsparbanken

inrättades, framhölls särskilt, att den skulle uppsamla och fruktbargöra

de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något mera

avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering

mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Av förstnämnda anledning

sattes inlåningsmaximum icke högre än till 1,000 kronor. Vidare

skulle för att underlätta besparing även av mindre belopp än eu krona

sparmärken tillhandahållas m. in. Man syntes hava särskilt avsett att med

anlitande av de i postsparbanken insatta medlen vinna avsättning för av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

staten utgivna obligationslån. Ursprungligen torde meningen aldrig liava

varit, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital, vilket

för övrigt svårligen kunde ske, då banken för placering var bunden av

ganska restriktiva bestämmelser.

Efter hand hava sedermera vissa lättnader härutinnan medgivits. Med

den av postsparbanken bedrivna livliga reklam verksamhet i syfte att uppmuntra

särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet har ock under de

sista åren insättarnas sammanlagda behållning betydligt ökats, varmed följt

en avsevärd stegring av antalet insättare. Emellertid torde klart framgå,

att postsparbanken redan från början intagit och allt fortfarande intar

en särställning i förhållande till sparbanker och affärsbanker, av vilka,

såsom också inspektionen framhåller, med avseende å utlåningen de förra

i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose

de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och industriens

kreditbehov. Även om, såsom redan anförts, vissa ändringar företrädesvis

av kostnadshänsyn skett beträffande insättningsmaximum och

medelsplacering m. m., har dock det ursprungliga syftemålet med postsparbanken

fasthållits.

Vad det nu framlagda förslaget angår, kan utskottet för sin de! icke

annat än instämma i vad bank- och fondinspektionen yttrat eller att detsamma

innebär en principiell ändring av postsparbankens uppgift. Såsom

tidigare omnämnts, hade redan 1920 års postsparbankssakkunniga ifrågasatt

eu höjning av inlåningsmaximum, men dåvarande styrelsen för postsparbanken

hade i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande

ansett sig böra fästa särskild uppmärksamhet på att detta förslag enligt

. styrelsens mening innebure en principiell förändring i postsparbankens

uppgift. Utskottet anser i likhet med bank- och fondinspektionen, att

en förändring på sätt här blivit ifrågasatt är ägnad att väcka betänkligheter.

Det kan nämligen rent principiellt sett icke vara riktigt att

ytterligare utvidga postsparbankens inlåningsrätt och dymedelst inrikta

postsparbankens verksamhet på att uppsamla större kapitalbelopp för

fast placering i densamma, då därigenom givetvis det ursprungliga ändamålet

med banken icke upprättlmlles. Härtill kommer en annan och

måhända viktigare omständighet. Eu utvidgning av inlåningsrätten skulle

säkerligen medföra, att kapital, som borde tjäna kreditgivningsändamål i

orterna, i stället komme att från dessa överflyttas till postsparbankens

centralförvaltning i huvudstaden och givet är, att någon egentlig utlåning

utanför det centrala området icke kommer att ske. Det vill under sådana

förhållanden synas uppenbart, att det lokala kreditbehovet i de orter, där

insättningarna skett, sålunda kommer att bliva lidande. Departementschefen

har visserligen härvidlag uttalat den mening, att eu direkt utlåning

till enskilda i orterna mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter

utan nämnvärd svårighet skulle kunna erhålla ökad omfattning utöver

vad för närvarande äger rum. Det kan emellertid ifrågasättas, huru
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46. 7

vida eu dylik kreditgivning sammanhänger med postsparbankens uppgift

och ovisst torde vara, om några verkliga fördelar därav kunna förväntas.

För tillfredsställande av detta kreditbehov stå för övrigt andra och bättre

utvägar till buds.

Under åberopande av det anförda har utskottet, som anser, att någon

utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt icke bör ske, funnit sig böra

avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, med bifall till ovanberörda motion I: 253,

må besluta, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr

85 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 maj 1926.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson i Stensholm, Dalberg, Bondeson,

Ström, Lindgren, Bodin och Sandén; samt

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Winkler, Borggren,

Bäcklund, Olsson i Berg, Lovén, Byberg och Wikström.

Reservation

av herrar Eriksson i Grängesberg, Dalberg, Bondeson, Borggren, Backlund,

Ström och Sandén, vilka ansett, att utskottet bort, med avstyrkande av

den i ämnet väckta motionen, tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:239 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 an s. 6 i texten