Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan.

1926-05-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:144, Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

3

Nr 144.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1926 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående

anslag för anläggning av tillfartsvägar till

inlandsbanan.

(4:e avd.)

1 den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående

statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln,

punkt 22, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde

komma att avlåtas i ämnet, för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan

för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra reservationsanslag av 150,000

kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 5 februari 1926 avlåten

proposition, nr 123, under åberopande av propositionen bifogat utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra

reservationsanslag av 150,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

I två vid 1925 års riksdag väckta motioner hemställdes, att riksdagen

måtte för budgetåret 1925—1926 anvisa medel för påbörjande av utfartsvägar

till inlandsbanan. Då, såsom i motionerna påvisades, i utredningarna angående

järnvägsbyggnader i lappmarken upprepade gånger framhållits vikten

av att omkringliggande bygd genom väganläggningar sattes i förbindelse med

järnvägen och det sålunda redan från början förutsatts, att ett vägnät skulle

komma att anknyta sig till inlandsbanan, fann riksdagen motionärernas yrkande

till syftet behjärtansvärt. Biksdagen ansåg sig dock icke kunna då

fatta definitiv ståndpunkt till frågan; ett dylikt ställningstagande förutsatte

nämligen, att en närmare plan utarbetades rörande sättet och ordningen för

de ifrågasatta väganläggningarnas åstadkommande med särskilt hänsynstagande

till möjligheterna att för ändamålet erhålla bidrag från väghållningsdistrikt

eller landsting. Med anledning härav hemställde riksdagen i sin

skrivelse nr 6 A under punkten 21, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta

om utredning rörande behovet av utfartsvägar till inlandsbanan från de

vänster om bana belägna bygderna, samt för riksdagen framlägga det för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

slag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning. Riksdagen framhöll

därvid tillika, att vid utarbetandet av planer för vägföretagen i fråga borde

beaktas vikten av att vägarna erliölle ett enkelt utförande, som svarade mot

deras allmänna karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade trakter,

samt att i övrigt sådana anordningar träffades, att byggnadskostnaderna i

möjligaste mån kunde begränsas.

Den 22 maj 1925 uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att efter samråd med vederbörande länsstyrelser verkställa den av riksdagen

begärda utredningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 9 november 1925,

varvid fogats infordrade utlåtanden från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, framlagt resultaten av den av styrelsen i ämnet

gjorda undersökningen.

Enligt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda beräkningarna

uppgå de sammanlagda totala kostnaderna för anläggning av de av länsstyrelserna

ifrågasatta vägarna till omkring 3,199,000 kronor, vilken summa, med

hänsyn till de besparingar, som vid närmare undersökningar torde kunna

göras, enligt styrelsens mening syntes kunna angivas till i runt tal 3,000,000

kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar beträffande den lämpliga vägtypen

följande:

»Vidkommande den tekniska typ, enligt vilken de här ifrågavarande vägarna

höra byggas, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en början understryka

vikten av att å desamma ej nedläggas större kostnader och kapital,

än att dessa motsvaras av den nytta, som genom vägarnas anläggning förväntas

för de härav berörda bygderna och för inlandsbanan samt att de

viktigaste delarna av det planerade vägnätet kunna med tillgängliga resurser

fullbordas inom rimlig tid. Å andra sidan får icke denna sparsamhet drivas

så långt, att därigenom syftet med de nya kommunikationslederna förfelas,

att den trafik, som å desamma kan bedrivas, bliver utan praktisk betydelse

för bygdens utveckling samt att underhållet av desamma bliver för de väghållningsskyldiga

oskäligt betungande. Ett noggrant avvägande mellan dessa

krav leder, enligt styrelsens uppfattning, till den vägtyp, enligt vilken de

norrländska ödebygdsvägarna för närvarande utföras och som just torde

motsvara minimitypen för av det allmänna underhållna och för lättare motortrafik

avsedda vägar.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser alltså, att vägarna böra utföras

som de nuvarande ödebygdsvägarna. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län

ifrågasatta ökningen av nu gällande tekniska fordringar, särskilt i fråga om

vägbredden, har styrelsen funnit böra komma under övervägande först i

sammanhang med den allmänna utredning angående ödebygdsvägarnas tekniska

utförande, som styrelsen inom den närmaste tiden skulle överlämna

till Kungl. Maj:t.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hemställt, att för budgetåret 1926—

1927 måtte äskas två reservationsanslag till förstärkning av anslaget till

ödebygdsvägar med särskild betydelse såsom utfartsvägar till inlandsbanan,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144. 5

det ena för Västerbottens län å 150,000 kronor och det andra för Jämtlands

län å 50,000 kronor.

Departementschefen har, under erinran att någon plan för väganläggningarnas

utförande och ordningen dem emellan utöver ett återgivande av den av respektive

länsstyrelser gjorda uppräkningen av önskvärda eller tänkbara vägförbindelser

icke framlagts, anfört bland annat följande:

»Vad först beträffar den typ, efter vilken de ifrågavarande tillfartsvägarna

till inlandsbanan böra utföras, så torde det stora flertalet av dem böra

byggas på ungefär samma sätt som de nuvarande ödebygdsvägarna. Det

är emellertid tänkbart — och något sådant har ju också beträffande ett fall

antytts — att vägen för att tåla den blivande trafiken måste åtminstone

sträckvis, där ej lämpliga förbindelser sjöledes finnas, utföras efter en högre

klass. A andra sidan kan säkerligen på vissa håll ett enklare byggnadssätt

än det för ödebygdsvägarna nu tillämpade komma att anses tillräckligt. Om

än alltså de flesta nu ifrågasatta vägar böra hänföras till ödebygdsvägtypen,

lärer det vara olämpligt att redan från början för alla tillfartsvägar fastslå

ett dylikt byggnadssätt.

I viss män sammanhängande med frågan om vägtypen är spörsmålet om

storleken av statsbidraget till anläggningskostnaderna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett, att statsbidraget borde i likhet med vad; som

gäller för ödebygdsvägar i regel utgå med 90 procent. Länsstyrelsen i

Västerbottens län har emellertid såsom sin uppfattning uttalat, att vägarna

borde helt bekostas med statsmedel. Å andra sidan har beträffande vissa

vägar i Jämtlands län antytts, att de syntes kunna hänföras till »utfartsvägar»

d. v. s. med allenast ett mindre bidrag av stats- och landstingsmedel

åstadkomma vägar av enskild natur. Även i fråga om den utsträckning,

i vilken staten bör träda hjälpande emellan för dessa trafikleders tillkomst,

kan därför lämpligheten av en från början fastslagen norm ifrågasättas.

Strävandena måste gå ut på att, med iakttagande av sparsamhet och

enkelhet i utförandet samt med tillvaratagande och uppmuntran av ortsbefolkningens

vilja till självhjälp i förevarande hänseende, för varje ifrågakommande

fall skapa det slags vägförbindelse, som betingas av de befintliga

och förutsebara trafikförhållandena. Dessa strävanden efter praktisk anpassning

kunna emellertid i förevarande fall försvåras genom en direkt anknytning

till viss eller vissa av de förefintliga, från varandra avgränsade vägeller

anslagstyperna. Det synes därför lämpligast att låta frågan om såväl

vägtypen som statsbidragets storlek i varje särskilt fall bliva beroende på

Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom undvikes ock, att statsbidrags beviljande

skulle för olika företag av hithörande slag kunna ankomma på olika myndigheter,

vilket bleve fallet, därest fördelningen av de ifrågasatta anslagsmedlen,

såsom tänkbart vore, reglerades i enlighet med bestämmelserna om

statsbidrag till ödebygdsvägar och utfartsvägar.

Beträffande den ordning, i vilken vägföretagen till inlandsbanan böra komma

till utförande, kan med stöd av det hittills föreliggande materialet något

uttalande näppeligen göras. För vinnande av önskvärd planmässighet och

reda i detta avseende och på det att de medel, som kunna för ändamålet

anvisas, måtte komma till största möjliga gagn, lärer Kungl. Maj:t, innan

företag igångsättas och medel disponeras i någon större utsträckning, låta

upprätta eu plan för arbetenas bedrivande inom samtliga de berörda länen.

Till grund för denna böra läggas kompletterande utredningar rörande vägarnas

sträckning och byggnadssätt, varjämte genom förhandlingar bör söka utrönas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottets

yttrande.

möjligheten att erhålla bidrag från landsting, väghållningsdistrikt och övriga

intressenter. Planen, som givetvis måste uppgöras i intimt samarbete med

vederbörande länsstyrelser, bör såväl avse den ordning, i vilken företagen

sinsemellan böra utföras, som ock innefatta preliminära bestämmelser rörande

typ och storleken av statsbidraget ävensom approximativa kostnadsberäkningar.

Yid bestämmandet av ordningen mellan företagen bör givetvis särskild

hänsyn tagas till det i varje fall föreliggande behovet av vägförbindelse

men även till statens intresse att i största möjliga utsträckning leda trafik

till inlandsbanan. I den mån de i planen upptagna vägföretagen kunna

komma till utförande, böra fullständiga arbetsplaner upprättas samt planen

kompletteras med mera detaljerade bestämmelser rörande sättet för företagens

utförande, statsbidragens storlek och villkoren för deras uppbärande

m. m., vilka bestämmelser underställas Kungl. Maj:ts prövning i samband

med fastställandet av arbetsplanerna.

Beträffande det framtida underhållet av ifrågavarande vägar lärer det sätt,

varpå varje väg tillkommit, bliva bestämmande. Har vägen byggts såsom

enskild utfartsväg,- således utan att hava av länsstyrelsen förklarats vara

ödebygdsväg eller allmän väg, stannar givetvis underhållsskyldigheten på

vederbörande intressenter. I intet fall synes underhållsskyldigheten beträffande

de ifrågasatta vägarna böra stanna å statsverket i vidare mån än som

föranledes av bestämmelserna i lagen om ödebygdsvägar.

Om än det för frågans allsidiga bedömande kunde varit önskvärt att redan

nu äga tillgång till ytterligare utredningar, synas likväl tillräckliga skäl icke

föreligga att uppskjuta äskandet av ett behövligt första anslag för ifrågavarande

ändamål. Det är nämligen — med hänsyn till såväl befolkningens

som järnvägens intressen — av vikt, att byggandet av tillfartsvägar till inlandsbanan

kan utan större dröjsmål påbörjas.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört rörande olämpligheten av att binda

de ifrågavarande tillfartsvägarna vid någon viss typ — vare sig i teknisk

bemärkelse eller i fråga om statsbidragets storlek — synes det anslag, som

må kunna för ändamålet beviljas, böra givas karaktären av ett fristående

anslag utan sammanhang med övriga för väggbyggnader avsedda medel.

Användningen av anslaget synes ej böra begränsas till allenast Jämtlands

och Västerbottens län utan torde även böra avse Norrbottens län.»

Genom anläggning av de vägar västerifrån till Inlandsbanan, varom här

är fråga, skulle åstadkommas en såsom önskvärd ansedd komplettering av

vägnätet väster om nämnda bana. Men bortsett från detta deras speciella

syfte äro ifrågavarande anläggningar till sin allmänna karaktär så gott som

undantagslöst att hänföra till s. k. ödebygdsvägar, d. v. s. förbindelseleder

som till gagn för odling och bebyggelse framdragas genom skogsbygder

och andra glest befolkade trakter. På sätt i allmänhet gäller för anläggningar

av ödebygdsvägars typ, böra de alltså utföras på enklaste sätt och

utan alltför högt ställda tekniska fordringar i avseende å vägbredd, lut

ningsförliållanden, vägbanans hårdgöring in. m.

I betraktande av angivna omständigheter måste utskottet — i likhet

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — finna det mindre nödigt att för

tillgodoseende av nu avsedda speciella syfte ytterligare en ny vägtyp införes.

Det kraftigare främjandet av tillkomsten av sådana ödebygdsvägar,

som äro av betydelse för lappmarksbygdernas anslutning till inlands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

7

banan, torde till fyllest kunna åstadkommas genom att det allmänna anslaget

till ödebygdsvägar under ett antal år framåt förstärkes med ett

lämpligt avvägt anslag, avsett att tjäna ifrågavarande särskilda ändamål.

Härigenom kunde den såsom önskvärd ansedda förstärkningen av vägnätet

kring inlandsbanan påskyndas, i det för detta ändamål komme att stå till

förfogande -— förutom i viss utsträckning alltjämt det allmänna ödebygdsanslaget

-— ifrågavarande i särskild ordning beviljade förstärkningsanslag.

Erinras må, att de fastställda normerna för ödebygdsväganslagets användning

äro så så allmänt avfattade, att de möjliggöra anpassning efter

skiftande ortsförhållanden och olikartade trafikbeliov m. m. Likaledes

lämnas möjlighet till vederbörligt hänsynstagande till den svaga ekonomiska

bärkraften hos ortens befolkning och svårigheten att påräkna några större

bidrag från vägliållningsdistrikt eller landsting. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kan sålunda bevilja statsunderstöd till nio tiondelar av beräknad

anläggningskostnad, varjämte efter medgivande av Kungl. Maj:t understöd

från anslaget i än större utsträckning kan lämnas.

Med avseende å användningen och fördelningen av de anslag, som för

ändamålet kunna komma att anvisas, torde alltså enligt utskottets mening

böra gälla de allmänna normer, som fastställts för ödebygdsvägarna. Såsom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antytt, bör detta emellertid icke utesluta,

att i enstaka fall vissa eftergifter göras i dessa normer, så att exempelvis

den blivande väganläggningen antingen kan närma sig utfartsvägs typ eller

och på viss sträcka anläggas såsom väg, avsedd för tyngre trafik.

För vinnande av önskvärd planmässighet vid ifrågavarande tillfartsvägars

anläggning och på det att ordningen mellan de olika företagen må kunna

fastställas är dock — såsom ock av departementschefen framhållits —

önskligt att, i samarbete med vederbörande länsstyrelser, upprättas en

plan för arbetenas bedrivande inom de olika länen, innefattande approximativa

kostnadsberäkningar. På sätt av sistlidne års riksdag betonades, torde

vid denna plans utarbetande böra beaktas vikten av att de blivande väganläggningarna

erhålla ett enkelt utförande, som svarar mot deras allmänna

karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade trakter, samt att i övrigt

sådana organisatoriska anordningar träffas, att byggnadskostnaderna i möjligaste

mån kunna begränsas.

Då emellertid behovet av anslag för ifrågavarande ändamål framstår som

synnerligen behjärtansvärt, vill utskottet tillstyrka, att, i avvaktan på utarbetandet

av ifrågavarande plan för anläggningarna, redan för nästkommande

budgetår anslag för ändamålet ställes till förfogande med det av

Kungl. Maj:t äskade beloppet 150,000 kronor, avsett för påbörjande efter

Kungl. Maj:ts bestämmande av de anläggningar, vilkas tillkomst i första

hand anses önskvärd. I vilken ordning fortsatt anslag framdeles må beviljas

och i vad omfattning statsbidrag till de olika företagen må ifrågakomma,

lärer komma att bero på den plan, som i detta avseende framlägges.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må för anläggning av ödébygdsvägar, av

sedda att tjäna som tillfartsvägar västerifrån till inlandsbanan

inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,

för budgetåret 1926—1927 under sjätte huvudtiteln anvisa

ett extra reservationsanslag av 150,000 kronor.

Stockholm den 17 maj 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,

J. L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. Nilsson i Malmö, 0. Bergqvist, E. J.

G. Bosén, E. A. Hallin, J. G. Walles, C. J. G. Sivartz och G. Kobb;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A.

Wiklund, C. R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup,

L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, 0. Olsson i Kullenbergstorp, A.

A. Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg och J. Jönsson i Revinge.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 31 aj ds proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. s. 13 i texten