Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan.
1926-05-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1926:144, Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 144.
3
Nr 144.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1926 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag för anläggning av tillfartsvägar till
inlandsbanan.
(4:e avd.)
1 den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln,
punkt 22, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde
komma att avlåtas i ämnet, för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan
för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra reservationsanslag av 150,000
kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 5 februari 1926 avlåten
proposition, nr 123, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra
reservationsanslag av 150,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
I två vid 1925 års riksdag väckta motioner hemställdes, att riksdagen
måtte för budgetåret 1925—1926 anvisa medel för påbörjande av utfartsvägar
till inlandsbanan. Då, såsom i motionerna påvisades, i utredningarna angående
järnvägsbyggnader i lappmarken upprepade gånger framhållits vikten
av att omkringliggande bygd genom väganläggningar sattes i förbindelse med
järnvägen och det sålunda redan från början förutsatts, att ett vägnät skulle
komma att anknyta sig till inlandsbanan, fann riksdagen motionärernas yrkande
till syftet behjärtansvärt. Biksdagen ansåg sig dock icke kunna då
fatta definitiv ståndpunkt till frågan; ett dylikt ställningstagande förutsatte
nämligen, att en närmare plan utarbetades rörande sättet och ordningen för
de ifrågasatta väganläggningarnas åstadkommande med särskilt hänsynstagande
till möjligheterna att för ändamålet erhålla bidrag från väghållningsdistrikt
eller landsting. Med anledning härav hemställde riksdagen i sin
skrivelse nr 6 A under punkten 21, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta
om utredning rörande behovet av utfartsvägar till inlandsbanan från de
vänster om bana belägna bygderna, samt för riksdagen framlägga det för
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 144.
slag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning. Riksdagen framhöll
därvid tillika, att vid utarbetandet av planer för vägföretagen i fråga borde
beaktas vikten av att vägarna erliölle ett enkelt utförande, som svarade mot
deras allmänna karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade trakter,
samt att i övrigt sådana anordningar träffades, att byggnadskostnaderna i
möjligaste mån kunde begränsas.
Den 22 maj 1925 uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att efter samråd med vederbörande länsstyrelser verkställa den av riksdagen
begärda utredningen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 9 november 1925,
varvid fogats infordrade utlåtanden från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, framlagt resultaten av den av styrelsen i ämnet
gjorda undersökningen.
Enligt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda beräkningarna
uppgå de sammanlagda totala kostnaderna för anläggning av de av länsstyrelserna
ifrågasatta vägarna till omkring 3,199,000 kronor, vilken summa, med
hänsyn till de besparingar, som vid närmare undersökningar torde kunna
göras, enligt styrelsens mening syntes kunna angivas till i runt tal 3,000,000
kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar beträffande den lämpliga vägtypen
följande:
»Vidkommande den tekniska typ, enligt vilken de här ifrågavarande vägarna
höra byggas, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en början understryka
vikten av att å desamma ej nedläggas större kostnader och kapital,
än att dessa motsvaras av den nytta, som genom vägarnas anläggning förväntas
för de härav berörda bygderna och för inlandsbanan samt att de
viktigaste delarna av det planerade vägnätet kunna med tillgängliga resurser
fullbordas inom rimlig tid. Å andra sidan får icke denna sparsamhet drivas
så långt, att därigenom syftet med de nya kommunikationslederna förfelas,
att den trafik, som å desamma kan bedrivas, bliver utan praktisk betydelse
för bygdens utveckling samt att underhållet av desamma bliver för de väghållningsskyldiga
oskäligt betungande. Ett noggrant avvägande mellan dessa
krav leder, enligt styrelsens uppfattning, till den vägtyp, enligt vilken de
norrländska ödebygdsvägarna för närvarande utföras och som just torde
motsvara minimitypen för av det allmänna underhållna och för lättare motortrafik
avsedda vägar.»
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser alltså, att vägarna böra utföras
som de nuvarande ödebygdsvägarna. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län
ifrågasatta ökningen av nu gällande tekniska fordringar, särskilt i fråga om
vägbredden, har styrelsen funnit böra komma under övervägande först i
sammanhang med den allmänna utredning angående ödebygdsvägarnas tekniska
utförande, som styrelsen inom den närmaste tiden skulle överlämna
till Kungl. Maj:t.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hemställt, att för budgetåret 1926—
1927 måtte äskas två reservationsanslag till förstärkning av anslaget till
ödebygdsvägar med särskild betydelse såsom utfartsvägar till inlandsbanan,
Statsutskottets utlåtande Nr 144. 5
det ena för Västerbottens län å 150,000 kronor och det andra för Jämtlands
län å 50,000 kronor.
Departementschefen har, under erinran att någon plan för väganläggningarnas
utförande och ordningen dem emellan utöver ett återgivande av den av respektive
länsstyrelser gjorda uppräkningen av önskvärda eller tänkbara vägförbindelser
icke framlagts, anfört bland annat följande:
»Vad först beträffar den typ, efter vilken de ifrågavarande tillfartsvägarna
till inlandsbanan böra utföras, så torde det stora flertalet av dem böra
byggas på ungefär samma sätt som de nuvarande ödebygdsvägarna. Det
är emellertid tänkbart — och något sådant har ju också beträffande ett fall
antytts — att vägen för att tåla den blivande trafiken måste åtminstone
sträckvis, där ej lämpliga förbindelser sjöledes finnas, utföras efter en högre
klass. A andra sidan kan säkerligen på vissa håll ett enklare byggnadssätt
än det för ödebygdsvägarna nu tillämpade komma att anses tillräckligt. Om
än alltså de flesta nu ifrågasatta vägar böra hänföras till ödebygdsvägtypen,
lärer det vara olämpligt att redan från början för alla tillfartsvägar fastslå
ett dylikt byggnadssätt.
I viss män sammanhängande med frågan om vägtypen är spörsmålet om
storleken av statsbidraget till anläggningskostnaderna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett, att statsbidraget borde i likhet med vad; som
gäller för ödebygdsvägar i regel utgå med 90 procent. Länsstyrelsen i
Västerbottens län har emellertid såsom sin uppfattning uttalat, att vägarna
borde helt bekostas med statsmedel. Å andra sidan har beträffande vissa
vägar i Jämtlands län antytts, att de syntes kunna hänföras till »utfartsvägar»
d. v. s. med allenast ett mindre bidrag av stats- och landstingsmedel
åstadkomma vägar av enskild natur. Även i fråga om den utsträckning,
i vilken staten bör träda hjälpande emellan för dessa trafikleders tillkomst,
kan därför lämpligheten av en från början fastslagen norm ifrågasättas.
Strävandena måste gå ut på att, med iakttagande av sparsamhet och
enkelhet i utförandet samt med tillvaratagande och uppmuntran av ortsbefolkningens
vilja till självhjälp i förevarande hänseende, för varje ifrågakommande
fall skapa det slags vägförbindelse, som betingas av de befintliga
och förutsebara trafikförhållandena. Dessa strävanden efter praktisk anpassning
kunna emellertid i förevarande fall försvåras genom en direkt anknytning
till viss eller vissa av de förefintliga, från varandra avgränsade vägeller
anslagstyperna. Det synes därför lämpligast att låta frågan om såväl
vägtypen som statsbidragets storlek i varje särskilt fall bliva beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom undvikes ock, att statsbidrags beviljande
skulle för olika företag av hithörande slag kunna ankomma på olika myndigheter,
vilket bleve fallet, därest fördelningen av de ifrågasatta anslagsmedlen,
såsom tänkbart vore, reglerades i enlighet med bestämmelserna om
statsbidrag till ödebygdsvägar och utfartsvägar.
Beträffande den ordning, i vilken vägföretagen till inlandsbanan böra komma
till utförande, kan med stöd av det hittills föreliggande materialet något
uttalande näppeligen göras. För vinnande av önskvärd planmässighet och
reda i detta avseende och på det att de medel, som kunna för ändamålet
anvisas, måtte komma till största möjliga gagn, lärer Kungl. Maj:t, innan
företag igångsättas och medel disponeras i någon större utsträckning, låta
upprätta eu plan för arbetenas bedrivande inom samtliga de berörda länen.
Till grund för denna böra läggas kompletterande utredningar rörande vägarnas
sträckning och byggnadssätt, varjämte genom förhandlingar bör söka utrönas
6
Statsutskottets utlåtande Nr 144.
Utskottets
yttrande.
möjligheten att erhålla bidrag från landsting, väghållningsdistrikt och övriga
intressenter. Planen, som givetvis måste uppgöras i intimt samarbete med
vederbörande länsstyrelser, bör såväl avse den ordning, i vilken företagen
sinsemellan böra utföras, som ock innefatta preliminära bestämmelser rörande
typ och storleken av statsbidraget ävensom approximativa kostnadsberäkningar.
Yid bestämmandet av ordningen mellan företagen bör givetvis särskild
hänsyn tagas till det i varje fall föreliggande behovet av vägförbindelse
men även till statens intresse att i största möjliga utsträckning leda trafik
till inlandsbanan. I den mån de i planen upptagna vägföretagen kunna
komma till utförande, böra fullständiga arbetsplaner upprättas samt planen
kompletteras med mera detaljerade bestämmelser rörande sättet för företagens
utförande, statsbidragens storlek och villkoren för deras uppbärande
m. m., vilka bestämmelser underställas Kungl. Maj:ts prövning i samband
med fastställandet av arbetsplanerna.
Beträffande det framtida underhållet av ifrågavarande vägar lärer det sätt,
varpå varje väg tillkommit, bliva bestämmande. Har vägen byggts såsom
enskild utfartsväg,- således utan att hava av länsstyrelsen förklarats vara
ödebygdsväg eller allmän väg, stannar givetvis underhållsskyldigheten på
vederbörande intressenter. I intet fall synes underhållsskyldigheten beträffande
de ifrågasatta vägarna böra stanna å statsverket i vidare mån än som
föranledes av bestämmelserna i lagen om ödebygdsvägar.
Om än det för frågans allsidiga bedömande kunde varit önskvärt att redan
nu äga tillgång till ytterligare utredningar, synas likväl tillräckliga skäl icke
föreligga att uppskjuta äskandet av ett behövligt första anslag för ifrågavarande
ändamål. Det är nämligen — med hänsyn till såväl befolkningens
som järnvägens intressen — av vikt, att byggandet av tillfartsvägar till inlandsbanan
kan utan större dröjsmål påbörjas.
Med hänsyn till vad jag ovan anfört rörande olämpligheten av att binda
de ifrågavarande tillfartsvägarna vid någon viss typ — vare sig i teknisk
bemärkelse eller i fråga om statsbidragets storlek — synes det anslag, som
må kunna för ändamålet beviljas, böra givas karaktären av ett fristående
anslag utan sammanhang med övriga för väggbyggnader avsedda medel.
Användningen av anslaget synes ej böra begränsas till allenast Jämtlands
och Västerbottens län utan torde även böra avse Norrbottens län.»
Genom anläggning av de vägar västerifrån till Inlandsbanan, varom här
är fråga, skulle åstadkommas en såsom önskvärd ansedd komplettering av
vägnätet väster om nämnda bana. Men bortsett från detta deras speciella
syfte äro ifrågavarande anläggningar till sin allmänna karaktär så gott som
undantagslöst att hänföra till s. k. ödebygdsvägar, d. v. s. förbindelseleder
som till gagn för odling och bebyggelse framdragas genom skogsbygder
och andra glest befolkade trakter. På sätt i allmänhet gäller för anläggningar
av ödebygdsvägars typ, böra de alltså utföras på enklaste sätt och
utan alltför högt ställda tekniska fordringar i avseende å vägbredd, lut
ningsförliållanden, vägbanans hårdgöring in. m.
I betraktande av angivna omständigheter måste utskottet — i likhet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — finna det mindre nödigt att för
tillgodoseende av nu avsedda speciella syfte ytterligare en ny vägtyp införes.
Det kraftigare främjandet av tillkomsten av sådana ödebygdsvägar,
som äro av betydelse för lappmarksbygdernas anslutning till inlands
-
Statsutskottets utlåtande Nr 144.
7
banan, torde till fyllest kunna åstadkommas genom att det allmänna anslaget
till ödebygdsvägar under ett antal år framåt förstärkes med ett
lämpligt avvägt anslag, avsett att tjäna ifrågavarande särskilda ändamål.
Härigenom kunde den såsom önskvärd ansedda förstärkningen av vägnätet
kring inlandsbanan påskyndas, i det för detta ändamål komme att stå till
förfogande -— förutom i viss utsträckning alltjämt det allmänna ödebygdsanslaget
-— ifrågavarande i särskild ordning beviljade förstärkningsanslag.
Erinras må, att de fastställda normerna för ödebygdsväganslagets användning
äro så så allmänt avfattade, att de möjliggöra anpassning efter
skiftande ortsförhållanden och olikartade trafikbeliov m. m. Likaledes
lämnas möjlighet till vederbörligt hänsynstagande till den svaga ekonomiska
bärkraften hos ortens befolkning och svårigheten att påräkna några större
bidrag från vägliållningsdistrikt eller landsting. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan sålunda bevilja statsunderstöd till nio tiondelar av beräknad
anläggningskostnad, varjämte efter medgivande av Kungl. Maj:t understöd
från anslaget i än större utsträckning kan lämnas.
Med avseende å användningen och fördelningen av de anslag, som för
ändamålet kunna komma att anvisas, torde alltså enligt utskottets mening
böra gälla de allmänna normer, som fastställts för ödebygdsvägarna. Såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antytt, bör detta emellertid icke utesluta,
att i enstaka fall vissa eftergifter göras i dessa normer, så att exempelvis
den blivande väganläggningen antingen kan närma sig utfartsvägs typ eller
och på viss sträcka anläggas såsom väg, avsedd för tyngre trafik.
För vinnande av önskvärd planmässighet vid ifrågavarande tillfartsvägars
anläggning och på det att ordningen mellan de olika företagen må kunna
fastställas är dock — såsom ock av departementschefen framhållits —
önskligt att, i samarbete med vederbörande länsstyrelser, upprättas en
plan för arbetenas bedrivande inom de olika länen, innefattande approximativa
kostnadsberäkningar. På sätt av sistlidne års riksdag betonades, torde
vid denna plans utarbetande böra beaktas vikten av att de blivande väganläggningarna
erhålla ett enkelt utförande, som svarar mot deras allmänna
karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade trakter, samt att i övrigt
sådana organisatoriska anordningar träffas, att byggnadskostnaderna i möjligaste
mån kunna begränsas.
Då emellertid behovet av anslag för ifrågavarande ändamål framstår som
synnerligen behjärtansvärt, vill utskottet tillstyrka, att, i avvaktan på utarbetandet
av ifrågavarande plan för anläggningarna, redan för nästkommande
budgetår anslag för ändamålet ställes till förfogande med det av
Kungl. Maj:t äskade beloppet 150,000 kronor, avsett för påbörjande efter
Kungl. Maj:ts bestämmande av de anläggningar, vilkas tillkomst i första
hand anses önskvärd. I vilken ordning fortsatt anslag framdeles må beviljas
och i vad omfattning statsbidrag till de olika företagen må ifrågakomma,
lärer komma att bero på den plan, som i detta avseende framlägges.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 144.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må för anläggning av ödébygdsvägar, av
sedda att tjäna som tillfartsvägar västerifrån till inlandsbanan
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,
för budgetåret 1926—1927 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett extra reservationsanslag av 150,000 kronor.
Stockholm den 17 maj 1926.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,
J. L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. Nilsson i Malmö, 0. Bergqvist, E. J.
G. Bosén, E. A. Hallin, J. G. Walles, C. J. G. Sivartz och G. Kobb;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A.
Wiklund, C. R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup,
L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, 0. Olsson i Kullenbergstorp, A.
A. Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg och J. Jönsson i Revinge.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 31 aj ds proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. s. 13 i texten