Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.

1926-02-05 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:16, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1926 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser

rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk,

telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.

(4:e avd.)

I en den 18 december 1925 dagtecknad, till riksdagen avlåten proposition

(nr 26), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, begärt riksdagens yttrande

över i statsrådsprotokollet intaget förslag till bestämmelser rörande de

statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga

förnyelsefonder.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I 1925 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning bil. 1 sid. 1—2)

erinrades, att chefen för kommunikationsdepartementet med anledning av de

delvis olikartade system, som för närvarande tillämpas för avsättning till och

uttagning från de under departementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder,

i slutet av år 1923 anmodat dessa verk att gemensamt överlägga

om grunderna härför samt att därvid även överväga möjligheten att åstadkomma

enhetliga bestämmelser, utan intrång på verkens affärsmässiga rörelsefrihet

och utan eftersättande av den nödvändiga anpassningen till verkens delvis

vitt skilda karaktär i förevarande hänseende. Sådana överläggningar ägde sedermera

rum genom särskilda delegerade från de olika verken, varvid jämväl

uppmärksamhet ägnades åt förnyelsefondmedlens placering. Då det emellertid

visade sig önskligt att underkasta resultaten av dessa överläggningar en överarbetning

i syfte att såvitt möjligt ernå klara riktlinjer och större enhetlighet

i dessa frågor, tillkallade chefen för nämnda departement jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 27 september 1924 regeringsrådet L. A. V. Rydin

och riksgäldsfullmäktigen, professor G. Kobb att i egenskap av sakkunniga

inom departementet biträda vid utredningen av berörda frågor.

De sakkunniga, som bedrivit ifrågavarande utredning i samråd med representanter

för verken, hava med skrivelse den 7 februari 1925 överlämnat betän
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 15 Käft. (Nr 16.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

Ilande med förslag till grunder för avsättning till verkens förnyelsefonder samt

för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Vid betänkandet

har fogats en av vattenfallsstyrelsen gjord, den 27 september 1924 dagtecknad

framställning om bemyndigande för styrelsen att investera 7,000,000 kronor

av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens distributionsanläggningar,

vilken framställning Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924 överlämnat till de sakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem givna uppdraget.

Utlåtanden över betänkandet hava avgivits av de olika affärsverkens styrelser,

statskontoret, riksräkenskapsverket samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande de nuvarande grunderna för avsättning till förnyelsefond vid

ifrågavarande fyra verk får utskottet erinra om följande:

I de av Kungl Maj:t fastställda omkostnadsstaterna för statens järnvägar

hava alltsedan år 1912 beräknats avsättningar till en förnyelsefond för bestridande

av kostnaderna för sådana förnyelsearbeten och anskaffningar, som äro

avsedda att »ersätta genom förslitning och ålder åstadkommen värdeminskning

av statens järnvägars egendom».

För egendom, vilken kan anses genom löpande underhåll uppehållen vid sitt

bokförda nyvärde, verkställes dock ej avsättningar. Sålunda göres ingen avsättning

för banans underbyggnad samt för mark, betongkonstruktioner på broar,

tunnlar m. m. Ej heller sker avsättning för en del till banan hörande egendomsobjekt,

vilka hava ett relativt ringa individuellt värde men förekomma i

stort antal, såsom sliprar och stängselstolpar. Kostnaderna för utbyte av dessa

bokföras som vanligt underhåll.

Avsättning sker med vissa procent av objektens bokförda värden. Dessa

procenttal äro i princip så avvägda, att för visst objekt summa avsättningar

beräknas kunna vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden, vilken ju

motsvarar objektets nyvärde minskat med skrotvärdet. Bortses från det senare,

blir alltså för objekt med tjuguårig livslängd avsättningsprocenten 5. Avsättningen

sker gruppvis sålunda, att för samtliga föremål inom en objektgrupp,

exempelvis räler och växlar, avsättes en klumpsumma, motsvarande

viss procent av den sammanlagda bokförda anläggningskostnaden av de till

gruppen hörande objekten.

Till belysning av omfattningen av de gjorda avsättningarna anser sig utskottet

böra återgiva följande ur berättelsen om Statens järnvägars förvaltning

under år 1924 hämtade uppgift:

Förnyelsefondens behållning var vid 1923 års slut

Under år 1924 avsattes till förnyelse av:

byggnader och anläggningar......kr. 4,930,260: —

rullande materiell...........» 6,753,240: —

verkstadsinventarier..........» 379,400: —

inventarier för stationära anläggningar

för elektrisk tågdrift........» 98,000: —

ångfärjor................»__279,100: —

byggnader och materiell för biltrafiken i Bohuslän . . .

Vid slopning av rullande materiell m. m. tillfördes fonden

Summa under året disponibla medel...........

Under året använda medel...............

Behållning vid 1924 års slut..............

kr. 41,954,555:94

12,440,000: —

15,600: —

106,814: 59

kr. 54,516,970:53

» 11,662,739:39

» 42,854 231:14

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

o

De viktigaste av de härvid använda procenttalen äro för husbyggnader 2.

verkstadsbyggnader 2, räler och växlar 1.5, broar och viadukter 1.5, bangårdsmaskinerier

2, signal- och säkerhetsanläggningar 2, telegraf och telefon 2.

färjelägen 2, rullande materiell 3, sjöfartsmateriell 5, inventarier merendels 5.

Anmärkas må, att de under kristidens senare del tillämpade procentsatserna

voro betydligt högre; enligt vad de sakkunniga upplyst, avsågs härmed att bereda

»kompensation för penningens minskade köpkraft». Dessa tillägg hava

numera på något undantag när upphört.

Vid statens vattenfallsverk, för vilket verk jämväl från och med år 1912 i

fastställda omkostnadsstater upptagits avsättningar till förnyelsefond, ske dock

dessa efter helt andra huvudgrunder, nämligen med viss procent — icke av vederbörande

kraftverks och andra objekts bokförda värde — utan av årliga bruttoinkomsten

å därifrån försåld energi m. m. Sålunda har Kungl. Maj:t enligt

beslut den 5 februari 1915 föreskrivit, att till förnyelsefond för Trollhätte

kraftverk skall årligen från och med ar 1914 avsättas dels 7.5 procent av bruttoinkomsterna

för elektrisk energi, som under året försålts från kraftverket, dock

minst 100,000 kronor, dels ock ett belopp lika med samma förnyelsefonds ränteavkastning

under året, samt att, sedan förnyelsefonden uppgått till 50

procent av anläggningskostnaden för kraftverket, däruti icke inberäknat värdet

av naturvattenkraften och markområden, avsättningarna till fonden skola upphöra,

till dess den nedgått under detta belopp. Vid vartdera av Trollhätte och

Södertälje kanalverk avsättes för närvarande årligen 5 procent av bruttoinkomsten

av kanalavgifter.

Sammanlagt uppgingo de under 1923 vid statens vattenfallsverk verkställda

avsättningarna till förnyelsefond i runt tal 1.800.000 kronor.

Vid telegrafverket har intill de allra sista åren allt underhålls- och ombyggnadsarbete

bekostats direkt av driftmedel. I sitt med skrivelse den 7 november

1922 till Kungl. Maj:t överlämnade förslag till driftkostnadsstat vid telegrafverket

för år 1923 upptog emellertid telegrafstyrelsen ett belopp under en ny

titel, »avskrivning å vissa anläggningar». Om anledningen därtill anförde styrelsen,

att de båda största telefonstationerna, de i Stockholm och Göteborg, trots

ett planmässigt underhållsarbete alltmera vore utsatta för värdeminskning, så

att de vid den tidpunkt, då de behövde ersättas med nya system, komme att

vara sa gott som värdelösa. Ungefär liknande vore förhållandet med de stora

sjökablarna.

I anledning härav har i de av Kungl. Maj:t fastställda driftkostnadsstaterna

för år 1923 och följande år funnits upptaget ett anslag för avsättning till

förnyelsefond, för år 1923 uppgående till 2.200,000 kronor.

I fråga om uppehållandet av värdet å postverkets lösa och fasta egendom anförde.

. generalpoststyrelsen i sitt utlåtande över riksstatskommitterades förslag,

att.då avsett vore att genom rikshuvudboken erhålla en fullständig och tillförlitlig

sammanställning av statsverkets samtliga tillgångar, borde därmed enligt

styrelsens förmenande förstås, att tillgångarna i avseende å fastigheterna skulle

motsvaras av deras verkliga värde vid räkenskapsårets slut, och att i följd därav

värdet icke borde bestämmas allenast efter det å egendomarna nedlagda kapitalet,

utan upptagas med det belopp, som husen med tomter kunde anses vid en

försäljning betinga eller på annat sätt beräknas äga. Beträffande de för postverkets

räkning^ anskaffade inventarierna vore jämväl givet, att deras värde

minskades år från år, så att den kostnad, som de ursprungligen betingat, icke

sedermera utgjorde deras verkliga värde. Därför borde antingen en viss procent

årligen avskrivas å inventariernas bokförda värde eller inventarierna med

viss tids mellanrum värderas och det därvid erhållna värdet upptagas i huvud
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

boken. Däremot borde underhåll av såväl fastigheter som inventarier beräknas

såsom driftkostnader.

Genom brev till generalpoststyrelsen den 15 september 1911 förklarade Kungl.

Maj:t, att den uppfattning styrelsen sålunda uttalat icke till alla delar öveiensstämde

med grunderna för den riksstatens nya uppställning, som av Kungl.

Maj:t föreslagits och av riksdagen godkänts. Enligt dessa skulle det av staten

i byggnader och inventarier nedlagda kapitalet icke nedskrivas, utan måste genom

underhåll uppehållas, varemot kostnaderna för nämnda underhåll vore att

anses såsom driftkostnad. För att förekomma, att dessa underhållskostnader

under olika år komme att trycka alltför ojämnt, fann Kungl. Maj:t lämpligt,

att av postverkets inflytande trafikinkomster årligen avsattes vissa procent å

olika slag av hus och inventarier till en förnyelsefond, samt uppdrog i anledning

härav åt styrelsen att vid avgivande av förslag till omkostnadsstat för år 1913

förebringa erforderlig utredning i detta hänseende.

Departementschefen har beträffande frågan om förnyelsefondernas omslutning,

d. v. s. de objekt för vilka avsättning bör ske, anfört följande:

»På sätt framgår av de sakkunnigas betänkande och vattenfallsstyrelsens

nyss återgivna yttrande, råda olika meningar mellan verken beträffande frågan,

huruvida och i vad mån avsättning till förnyelsefond skall göras för inventarier.

Det synes härvid riktigt, att under alla förhållanden kostnaderna

för s. k. konsumtionsinventarier liksom utgifter för det dagliga och löpande underhållet

bestridas direkt av driftmedel. I övrigt torde det huvudsakligen

komma an på, att inventariestocken upprätthålles i sitt fulla värde vare sig

detta sker genom systemet med avsättning till förnyelsefond eller med anlitande

direkt av driftmedel. I allmänhet torde det dock befinnas lämpligt, att avsättning

till förnyelse sker för tekniska inventarier, såsom maskiner och dylikt,

ävensom för övriga inventarier, därest desamma, såsom vid statens järnvägar

och postverket, äro till antal och värde av större betydelse. Med hänsyn till

föreliggande olikheter mellan verken såväl i sistnämnda hänseende som beträffande

sättet för bokföringen av inventarier synes det emellertid mest ändamålsenligt

att överlåta åt verkens styrelser att själva träffa avgörande i den nu

föreliggande frågan. Därest närmare bestämmelser framdeles befinnas erforderliga,

kunna sådana självfallet utfärdas av Kungl. Maj:t.

Att avsättning till förnyelsefond ej behöver ske beträffande sådana av vattenfallsstyrelsen

åsyftade anläggningar vid fastighetsförvaltningen, för vilka

underhållet framdeles skall av annan övertagas eller varför kostnaderna inom

en nära framtid beräknas täckta genom inkomster av tomtförsäljningar, synes

mig självfallet, och lärer något särskilt stadgande i sådant hänseende ej vara

påkallat.»

I fråga om grunderna för avsättningarna erinrar departementschefen, att de

sakkunniga ansett avsättning till förnyelsefond böra äga rum med vissa procent

av vederbörande objekts bokförda värde (det i objekten ursprungligen investerade

kapitalet) och så avvägas, att den totala avsättningen för ett objekt

kunde vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden, vilken motsvarar

objektets bokförda nyvärde minskat med skrotvärdet. Till denna mening har

departementschefen anslutit sig, dock att Kungl. Maj:t då särskilda omständigheter

därtill föranleda kan låta verken företaga högre eller lägre avsättningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

0

Vad angår frågan, huruvida metoden med konstant avsättning eller metoden

med stigande avsättning till förnyelsefond bör användas, framhåller departementschefen,

att ingen meningsskiljaktighet förekommit därom, att konstant

avsättning bör tillämpas vid de äldre verken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning,

vartill departementschefen jämväl för egen del ansluter sig.

Även såvitt angår statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk har departementschefen

funnit en övergång till systemet med likformig avsättning vara

önskvärd. Då emellertid den föreliggande utredningen icke gåve tillräcklig

ledning för bedömande av frågan på vad sätt eller när en dylik övergång bör

äga rum, torde, på sätt de sakkunniga jämväl hemställt, vattenfallsstyrelsen

tills vidare få använda systemet med stigande avsättning, varvid förutsättes,

att styrelsen bör erhålla i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med utredning

i berörda avseende.

Beträffande beräkningen utav avsättningarnas procentuella storlek anför departementschefen

följande.

»Det är givetvis svårt att göra ett uttalande om, huruvida de hittills företagna

avsättningarna varit riktigt avvägda. Då det göres gällande, att för stora belopp

avsatts, synes man närmast syfta på avsättningarna till statens järnvägars

förnyelsefond, vilken nått en avsevärd storlek. Fondens stora likvida

belopp torde delvis förklaras av att en del av procentsatserna under kristidens

senare del ökades i och för kompensation av penningens minskade köpkraft,

vilket tillägg till procenttalen numera på något undantag när upphört, samt

därav, att samtidigt på grund av de höga kostnaderna en stark återhållsamhet

iakttogs, då det gällde att utföra förbättringsarbeten.

Att frågan om avsättningens storlek årligen bör underställas Kungl. Haj:ts

prövning i samband med framläggande av planer till driftkostnadsstater är

självklart, alldenstund avsättningen är en driftutgift, vilken synes böra betraktas

som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter. Uträknandet

av procenttalen bör givetvis verkställas med största möjliga omsorg

och samvetsgrannhet. En alltför omständlig procedur torde dock med hänsyn

till de oberäkneliga faktorer, som förut antytts, vara av föga värde. Såväl då

verkens styrelser i sina planer till driftkostnadsstater för år 1927 angiva de

procenttal, de funnit lämpliga, som då verksstyrelserna efter vunnen erfarenhet

kunna finna ändring i samma tal påkallad, böra deras förslag motiveras. Därest

procenttalen befinnas vara uträknade i enlighet med de för avsättning antagna

grunderna, synas de i regel böra följas vid fastställandet av driftkostnadsstaterna.

Vid bestämmandet av avsättningens storlek torde det dock understundom

komma att visa sig lämpligt eller måhända nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar

i förslagen, särskilt med hänsyn till penningvärdets växlingar.

Förslaget om utfärdande av föreskrift, att utgifter för försäkring av sådan

egendom, för vilken avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma

efter utgången av nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals

giltighetstid, finner jag välgrundat. En föreskrift härom synes dock

icke höra utesluta, att Kungl. Maj:t undantagsvis, därest särskilda skäl kunna

påvisas, medgiver försäkring jämväl av viss sådan egendom.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

Beträffande användningen m. m. av förnyelsefondernas medel har departementschefen

anfört bland annat följande:

»De sakkunniga hava föreslagit, att frågan om fondmedlens användning även

för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar skulle underställas Kungl.

Maj:ts prövning, därvid dock beträffande mängden av mindre arbeten endast

klumpsummor skulle av Kungl. Maj:t ställas till förfogande. Då särskilt med

hänsyn till den tolkning, jag ansett böra givas åt begreppen ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar, gränsfall ofta kunna uppstå, vid vilka det kan

vara svårt att avgöra, huruvida en kostnad är av natur att böra gäldas med

förnyelsefondmedel, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i denna del,

helst därmed skulle vinnas ett mera likformigt förfaringssätt för fondmedlens

disposition vid de olika verken och någon nämnvärd ökning i arbetet eller svårigheter

överhuvud taget ej skulle föranledas av den föreslagna anordningen.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning, att när frågan gäller direkt utvidgning

av en anläggning, förslaget om fondmedlens användning härför bör

i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj :t.

Såsom de sakkunniga framhållit, hava förnyelsefondmedel under de senaste

åren i vissa fall disponerats jämväl för andra ändamål än ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar i den mening, som i det föregående inlagts i dessa

begrepp. Därest av särskilda skäl — såsom att betydande överskott av förnyelsefondmedel

finnas ■— en dylik disposition av dessa medel anses böra i

framtiden ifrågakomma, bör sådant givetvis ej få ske utan att Kungl. Maj:t

därtill meddelat tillstånd. I allmänhet lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att

dessförinnan i frågan inhämta riksdagens medgivande. Så torde sålunda bliva

fallet, därest det anses önskvärt att vid ersättande av värdeminskningen hos en

anläggning direkt utvidga denna, men tvekan råder beträffande något i samband

med arbetets utförande stående spörsmål exempelvis av sådan anledning,

att man funnit det ej vara fullt klart, huruvida anläggningen bör bibehållas på

den gamla platsen eller erhålla i viss mån förändrad karaktär. Riksdagens

medgivande torde jämväl böra inhämtas, om kostnaderna för ett utvidgningsarbete

eller merkostnaderna för anskaffande av objekt av ny typ äro betydande.

Om det skulle befinnas ändamålsenligt att anlita en förnyelsefonds överskottsmedel

för nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i samband med

slopning, bör självfallet även en sådan fråga underställas riksdagen.

Därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel

äro avsedda att komma till användning, bör förslaget om fondmedlens

användning i likhet med vad hittills ägt rum anmälas för riksdagen i

samband med anslagsäskandet.

De fondmedel, som icke omedelbart behöva anlitas för fyllande av fondernas

egentliga uppgift, synas lämpligen böra erhålla av de sakkunniga förordad

placering, d. v. s. tjäna såsom rörelsekapital, i den mån så anses erforderligt,

samt till återstående del mot räntegottgörelse deponeras i riksgäldskontoret för

minskande av kontorets behov av upplåning. Beträffande förnyelsefondmedels

placerande i riksgäldskontoret torde med anledning härav för ifrågavarande

verk böra utfärdas bestämmelser av innebörd som de sakkunniga föreslagit. I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

detta sammanhang må framhållas, att den ränta, som verken efter med riksgäldskontoret

träffade överenskommelser om räntefot skulle uppbära å hos

nksgäldskontoret deponerade förnyelsefondmedel, icke bör direkt gottskrivas

vederbörande förnyelsefond utan ingå bland verkens driftinkomster.

Såsom tidigare omnämnts, har vattenfallsstyrelsen gjort framställning om

bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000 kronor av tidigare beviljade

anslag till distributionsanläggningar investera motsvarande belopp av kraftverkens

förnyelsefonder i dessa anläggningar. Syftet med denna framställning

är huvudsakligen att kunna- ernå en ökning i förnyelsefondernas ränteavkastning

och tillika bereda möjlighet att, om så befinnes lämpligt, lämna ökade

anslag till kraftledningslånefonden för utlåning till distnbutionsföreningarna.

Kiksräkenskapsverket har avstyrkt denna framställning på den grund, att en

återbetalning av kommunikationsverken lämnade anslag skulle stå i strid mot

budgetreformens principer. Oavsett huru härmed förhåller sig, torde redan

av min förut angivna ståndpunkt rörande förnyelsefonderna framgå, att ett

anlitande av dessa fonders överskottsmedel för aterbetafning av dylik beskaffenhet

ej står i överensstämmelse med fondernas egentliga uppgift och avsedda

användning. Därest distributionsföretag, som äro anslutna till statens kraftverk,

av särskilda orsaker skulle vara i trängande behov att skyndsamt erhålla

ekonomiskt stöd, torde däremot hinder ej böra möta för vattenfallsstyrelsen

att med Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall disponera någon del

av de till kraftverken hörande förnyelsefondernas överskottsmedel för direkt

utlåning mot ränta till dylika företag, varvid givetvis tillfredsställande säkerhet

skulle fordras.

Vad slutligen angar de framställda önskemålen om utbyte av beteckningen

förnyelsefond mot annat ord, anser jag, särskilt som olika åsikter uttalats om,

vilket namn borde ersätta det nu begagnade, skäl ej förefinnas att ändra den

vedertagna benämningen.

De bestämmelser, jag sålunda förordat i fråga om förnyelsefonderna, hava

följande innebörd:

Beträffande avsättning till förnyelsefond skulle Kungl. Maj:t

dels förklara, att statens järnvägars, statens vattenfallsverks, telegrafverkets

och postverkets förnyelsefonder skola omfatta alla verken tillhörande objekt,

vilkas^värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag,

nämligen sådana föremål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken

genom löpande underhall uppehälles i sitt fulla värde, inventarier, i den mån

deras fulla värde anses höra upprätthållas med anlitande av enbart drivmedel,

samt objekt, som finnas i förråd eller eljest redovisas under rubriken förlagsmedel;
d

e l s föreskriva, att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken

avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma efter utgången av

nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid;

dels ock i fråga om grunderna för avsättning till förnyelsefond bestämma,

att de beräkningar angående avsättning till sådan fond, som verkställas

inom dessa verk, skola företagas på grundval av,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

att avsättning äger rum med vissa procent av vederbörande objekts bokförda

värde och så avväges, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas

utrangering täcka slopuingskostnaden,

att, vad angår statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks

fastighetsförvaltning, kollektiv avsättning verkställes, vilket innebär,

att avsättningen sker gruppvis och på sådant sätt, att för samtliga föremål

inom en objektgrupp en klumpsumma avsättes,

att, vad kraftverken beträffar, individuell avsättning tillämpas, innebärande,

att särskild avsättning sker för varje i en och samma anläggning ingående

objekt eller objektgrupp,

att, vad angår kanalverken, det må ankomma på vattenfallsstyrelsen att bestämma,

huruvida kollektiv eller individuell avsättning skall tillämpas,

att vid statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks

fastighetsförvaltning konstant avsättning äger rum, innefattande att avsättningen

för ett objekt eller en objektgrupp blir jämnt fördelad på de olika

åren,

att vid kraftverken och kanalverken användes metoden med stigande avsättning,

enligt vilken metod till den procentiska avsättningen årligen lägges ett

belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning, dock

allenast intill dess en övergång till metoden med konstant avsättning lämpligen

kan genomföras, samt vidare,

att lämpligt belopp avsättes för mötande av brand- och olycksfallsrisker och

att hänsyn härtill tages vid procenttalens avvägande.

I och för bedömande av den erforderliga storleken av de årliga avsättningarna

till förnyelsefond skulle styrelserna för ifrågavarande verk åläggas att årligen

vid framläggande inför Kungl. Maj:t av planer till driftkostnad sstater

angiva de med ledning av ovan omförmälda grunder uträknade procenttalen,

varjämte styrelserna skulle äga att, därest erfarenhet giver vid handen, att

ändring i dessa procenttal befinnes påkallad, under iakttagande av nämnda

grunder i förslag till driftkostnadsstater upptaga de nya procenttal, som befunnits

lämpliga.

Beträffande frågorna om användningen och placeringen av förnyelsefonds

medel skulle Kungl. Maj:t förklara,

att förnyelsefondmedel skola användas för återställande i fullgott skick av

objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats (ersättningsarbeten),

samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade (ersättningsanskaffning),

men icke till bestridande av kostnader för det löpande underhållet,

att det skall åligga styrelserna att i slutet av varje.år underställa Kungl.

Maj:ts prövning frågan om fondmedels användande för ifrågavarande ändamål

för det kommande året och i sådant syfte upprätta förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med de anvisningar i ämnet, som innefattas i de sakkunnigas

betänkande, varefter Kungl. Maj:t för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar

ställer till verkens förfogande av förnyelsefondmedel dels vissa

belopp för i förslagen särskilt uppgivna större arbeten och anskaffningar och

dels klumpsummor för mindre sådana,

att, därest av särskilda anledningar förnyelsefondmedel anses höra tagas i

anspråk för arbeten och anskaffningar, som även innefatta en utvidgning eller

en av den tekniska utvecklingen icke föranledd ökning av kapaciteten eller avsevärd

höjning av kvaliteten, eller för nyanläggningar och nyanskaffningar,

som icke stå i omedelbart samband med slopning, eller eljest för ändamål, som

ej är att hänföra till ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning, användning

av förnyelsefondmedel för ifrågavarande ändamål icke må äga rum, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

9

mindre Kungl. Maj it, efter att i förekommande fall Lava inhämtat riksdagens

medgivande, därtill lämnat tillstånd,

att, därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl

anslagsmedel äro avsedda att komma till användning, förslaget om fondmedels

användande, för så vitt Kungl. Maj:t anser detsamma vara av natur att böra

helt eller delvis godtagas, i enlighet med vad hittills i allmänhet ägt rum kommer

att anmälas för riksdagen i av Kungl. Maj:t avlåtna propositioner om anvisande

av nya anslag för vederbörande verk,

att, i den män till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behöva komma

till användning för fyllande av fondens egentliga uppgift, verken må äga

att placera medlen till lämpligt belopp såsom rörelsekapital,

att, för den händelse en fond utöver det belopp, som erfordras för rörelsen,

skulle innehålla ytterligare medel, som ej behöva komma till omedelbar användning

för fyllande av fondens egentliga uppgift, Kungl. Maj:t i överensstämmelse

med vad som enligt kungl. brevet den 21 januari 1916 skett beträffande

statens vattenfalls verk vill efter framställningar i ämnet lämna styrelserna

för övriga ifrågavarande verk generellt medgivande att överlämna

sådana medel till riksgäldskontoret för förvaltning, samt

att, om’ vid deposition hos riksgäldskontoret vederbörande verk icke kan angiva

den tid, då deponerat belopp behöver lyftas, det skall ankomma på Kungl.

Maj :t att efter av verkets styrelse gjord framställning lämna tillstånd till

beloppets lyftande.

Då frågan om huvudgrunderna beträffande avsättning till samt användning

och placering av förnyelsefonderna är av stor ekonomisk betydelse för de berörda

verken samt tidigare varit föremål för behandling i riksdagen, lärer riksdagen

böra lämnas tillfälle att yttra sig över det nu framlagda förslaget.

Efter emottagande av riksdagens svar torde Kungl. Maj:t företaga den slutliga

prövningen av förslaget och förordna om utfärdande av bestämmelser i

ämnet.»

Nu gällande grunder för avsättning till förnyelsefond vid statens järnvägar,

statens vattenfallsverk, postverket och telegrafverket äro av synnerligen växlande

omfattning och innebörd. Bestämmelserna i ämnet härleda sig i stort sett

från den vid 1911 års riksdag beslutade reformen med avseende å riksstaten

m. m.

Medan vid statens järnvägar och postverket de årliga avsättningarna alltsedan

dess verkställts med vissa procent å förekommande objekt och inventariegruppers

bokförda värden, har vid statens vattenfallsverk såsom ledande

grundsats gällt, att storleken av dessa avsättningar skolat sättas i visst förhållande

till den årliga omsättningen vid anläggningarna, d. v. s. den årliga

bruttoinkomsten av den energi, som försålts från de olika kraftverken. För

telegrafverket, där först från och med 1923 förfarandet med förnyelsefondsavsättningar

tillämpats, finnas inga bestämda normer fastslagna härför.

Med det i propositionen framlagda förslaget, vilket tillkommit på grundval

av en av två tillkallade sakkunniga verkställd utredning, avses nu att erhålla

enhetliga grunder för avsättningen till och användningen av de fyra kommunikationsverkens

förnyelsefonder. Utskottet, som i allt väsentligt ansett sig

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 15 käft. (Nr 16.) 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande Nr 16.

kunna biträda förslaget, får i avseende å vissa enskildheter av detsamma anföra

följande.

Enligt departementschefens förslag skulle avsättningen till förnyelsefonderna

ske konstant under de skilda anläggningarnas hela livslängd och de olika

objektens hela användningstid. Utskottet har intet att erinra mot fastställande

av en sådan norm, som redan för närvarande tillämpas vid såväl postverket

som statens järnvägar. Ifrågavarande beräkningssätt, vilket i stort sett

torde överensstämma med det vid större industriella företag i allmänhet tilllämpade

förfarandet, skulle nu komma till användning för samtliga fyra kommunikationsverken

med undantag av statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk.

Vid dessa sistnämnda båda verk skulle avsättningen ske efter s. k. stigande

beräkningsgrund, d. v. s. ökas i mån av växande tillslutning av abonnenter

och utvidgad trafik. Om än sistnämnda metod måste anses i så måtto

otillfredsställande, att härigenom till en mera oviss framtid i större eller mindre

grad kan komma att uppskjutas avsättningar, vilkas tidigare verkställande

varit önskligt, har utskottet ej heller i denna del velat motsätta sig Kungl.

Maj :ts förslag. Avgörande för utskottet har därvid varit svårigheterna för

dessa jämförelsevis nya rörelsegrenar att, innan driften nått sin tulla utveckling

och inkomsterna i tillräcklig grad ökats, bära alltför höga årliga utgifter.

Denna synpunkt torde särskilt böra komma i betraktande, då fråga är om avvägningen

av verkens taxor.

I propositionen förutsättes att de årliga avsättningarna skola äga rum med

viss procent av de olika objektens bokförda värde. Å Kungl. Maj :t skulle ankomma

att efter förslag från vederbörande verkstyrelse årligen fastställa avsättningens

procentuella storlek. I betraktande särskilt av de betydande belopp,

varom här är fråga — ensamt för statens järnvägars del under 1924

uppgående till cirka 12 miljoner kronor — vill utskottet framhålla vikten av

att den utredning, som föregår avvägningen av dessa procenttal, bliver i möjligaste

mån allsidig och fullständig, på det att å ena sidan vederbörande förnyelsefonder

må kunna tjäna sitt ändamål, men å andra sidan ifrågavarande

avsättningar icke så tilltagas att härigenom på omvägar uppstår ytterligare

kapitaltillskott.

I avseende å själva användningen av förnyelsefondsmedlen har i propositionen

förutsatts, att dessa skulle få disponeras i ocli för »återställande i fullgott

skick» av objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats (ersättningsarbeten)

samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade

(ersättningsanskaffning). Mot vad departementschefen i detta avseende uttalat,

har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Beträffande de särskilda bestämmelser för avsättningen till förnyelsefonderna

samt användningen härav m. m., vilka finnas utformade i propositionen, får

utskottet framhålla, att utskottet icke underkastat dessa bestämmelser någon i

detalj gående granskning. I huvudsak avse desamma att reglera de olika verkstyrelsernas

befogenheter i förhållande till Kungl. Maj:t.

I överensstämmelse med vad för närvarande tillämpas, skulle riksdagens

medverkan beträffande förnyelsefondernas disposition endast i undantagsfall

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 16.

11

påkallas. Sålunda förutsattes i propositionen, att Kungl. Maj :t skulle äga utan

riksdagens medgivande besluta om förnyelsefondsmedels användning, även då

fråga är om arbeten och anskaffningar, som innebära viss ökning av kapaciteten

(nämligen då denna ökning föranledes av den tekniska utvecklingen)

eller en mindre höjning av kvaliteten ävensom beträffande nyanläggningar och

nyanskaffningar, som stå i omedelbart samband med slopning av motsvarande

äldre objekt eller eljest äro av mindre omfattning. Utskottet vill icke motsätta

sig att i nu angivna fall beslutanderätten förbehålles Kungl. Maj:t, därvid

dock utskottet förutsätter att riksdagens yttrande inhämtas, då fråga är

om mera betydande utgifter.

Riksdagens medgivande torde jämväl i övrigt böra inhämtas i alla sådana

fall, då förnyelsefondsmedel äro avsedda att disponeras på ett sätt, som innebär

en avvikelse från nu angivna normer för dessa medels användning.

Ärenden, som avse såväl förnyelsefondsmedels som anslagsmedels användning

för arbete eller anskaffning, lära ävenledes komma under riksdagens prövning

i sammanhang med frågan om riksdagens anvisande av anslag för ändamålet.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må beträffande det riksdagen underställda förslaget

till bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens

vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder

i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla vad här ovan

blivit i ämnet anfört.

Stockholm den 5 februari 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KYARNZEL1US.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,

J. L. Widell, O. P. V. Nilsson i Gränebo, C. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist,

J. G. Walles, J. Jeansson, G. Kobb och A. B. Booth;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. FMund,

S. Bengtsson i Norup, ,/. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, E.

Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, B. F:son Holmgren, E. Andersson i

Prästbol, C. Lindskog och P. C. Jonsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:29 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten/allererk^ telegrafverket och s. 6 i texten