Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

1926-05-29 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:168, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168,

1

Nr 168.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1926 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag för bekämpande av arbetslösheten.

(3:e avd.)

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)

angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har

Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 18) föreslagit riksdagen att,

i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för

bekämpande av arbetslösheten för sagda budgetår beräkna ett extra reservationsanslag

av 8,000,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1926

dagtecknad proposition, nr 213, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande

behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att för bekämpande

av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen

angivna grunder, under riksstatens femte huvudtitel för budgetåret

1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets

föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten

dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt

belopp av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden

1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor.

Härförutom anvisades, med bifall till den på kommunikationsdepartementets

föredragning avlåtna propositionen nr 12, för liknande ändamål på

tilläggsstat för år 1922 under titeln »Utgifter för kapitalökning, statens

affärsverksamhet» ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor att utgå av

lånemedel.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt

20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det

enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions

avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens

läge under den då återstående delen av vintern 1922 192b

och än mindre angående dess förändringar under hela budgetåret 1923

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 97 höft. (Nr 168.) ii98 26 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

1924. Han anhölle därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga

Kungl. Maj:t förslag i förevarande ämne. Emellertid syntes honom

nödig försiktighet bjuda, att i avbidan på frågans slutliga behandling å

riksstaten beräkna ett anslag för arbetslöshetens bekämpande å förslagsvis

5,000,000 kronor.

Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda

hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i avvaktan på den proposition,

som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten

för budgetåret 1923—1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000

kronor.

Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923

anmodat statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den

framställning till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande

förhållanden gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det

sålunda begärda utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en

beräkning över tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten

intill utgången av budgetåret 1923 —1924. På grundval av denna

beräkning anförde kommissionen, att den icke funne det erforderligt att

av 1923 års riksdag begära något anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Maj:t sedermera

riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke komme att till 1923 års riksdag

avlåta proposition i det under punkten 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen

för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag

för budgetåret 1923—1924 för bekämpande av arbetslösheten, i följd

varav medel för berörda ändamål ej vidare behövde beräknas å staten för

nämnda budgetår.

Emellertid hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1923, nr 230,

på socialdepartementets föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för

vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare

finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas

i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).

Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års

statsverksproposition på kommunikationsdepartementets föredragning framställt

förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och

statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av

arbetslösheten, för budgetåret 1923 —1924 anvisade ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse

nr 295).

För budgetåret 1924—1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke

hemställan om anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av

arbetslösheten. Med anledning härav begärde Kungl. Maj:t icke något

anslag för ifrågavarande ändamål för nämnda budgetår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

3

I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten

påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000

kronor, de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade

reservationsanslagen.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).

I en den 23 maj 1924 till riksdagen avlåten proposition (nr 229)

föreslog Kungl. Maj:t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande

av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge

användas, intill ett belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922

års riksdag beviljade reservationsanslagen.

Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse

nr 294).

I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen

angående behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under

budgetåret 1925—1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen

å de anslag, som av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål,

den 1 november 1924 utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för

kommissionens verksamhet under de tio första månaderna av år 1924

uppgått till omkring 4,220,000 kronor och totalkostnaderna under nämnda

år sannolikt icke komme att överstiga 5 miljoner kronor, syntes det

kommissionen vara grundad anledning antaga, att de medel, varöver kommissionen

förfogade, skulle förslå till finansierandet av hjälpverksamhetens

kostnader första halvåret 1926. På grund härav funne kommissionen det

icke påkallat att hemställa om utverkande hos 1925 års riksdag av ytterligare

anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande

departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte

huvudtiteln, sid. 37) att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t

att av riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande.

I enlighet härmed begärde Kungl. Maj:t icke något anslag till ändamålet

i fråga för budgetåret 1925—1926.

I likhet med departementschefen anser utskottet den av statens arbetslöshetskommission

lämnade utredningen till fullo ådagalägga behovet av

ett nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande för nästkommande budgetår.

Yad anslagsbeloppets storlek beträffar, är det givetvis vanskligt att nu

göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens läge

under senare delen av innevarande år och än mindre om dess förändringar

under hela det kommande budgetåret. Därtill torde de ekonomiska förhållandena

icke blott i vårt land utan även utomlands vara allt för osäkra.

Emellertid framgår av de av arbetslöshetskommissionen till belysande av

arbetslöshetslägets utveckling under perioden januari 1922—januari 1926

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

lämnade uppgifterna, att antalet hjälpsökande arbetslösa, som den 31 januari

1924 uppgick till 16,600, vid sagda tidpunkt åren 1925 och 1926

stigit till respektive 20,600 och 22,700, att antalet i statligt nödhjälpsarbete

placerade vid sagda tidpunkter utgjort respektive 2,329, 1,852 och

3,433 samt att hela antalet arbetslösa, som erhållit hjälp vid ifrågavarande

tider uppgått till respektive 6,000, 5,544 och 8,268. Av dessa uppgifter

att döma synes man sålunda icke med någon visshet kunna påräkna

någon ljusning å arbetsmarknaden under budgetåret 1926—1927.

"Visserligen torde, på sätt kommissionen ock framhållit, förhållandena

komma att bliva gynnsammare under den stundande, varmare årstiden och

därmed en viss begränsning av hjälpverksamheten bliva möjlig, men torde

denna begränsning tyvärr kunna påräknas bliva av allenast tillfällig natur.

Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den

1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under

förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår

stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000

kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår

i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda

krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa

läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig

böra förorda kommissionens förslag, att det nya anslaget bestämmes till

8,000,000 kronor. Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna

detta anslagskrav högt beräknat, men med hänsyn till svårigheten att

på förhand närmare bedöma det behov, som det här gäller att fylla, och

då utskottet förutsätter, att vederbörande myndigheter vid beviljande av

medel tillse, att endast till fullo motiverade anspråk bliva tillgodosedda,

har utskottet icke velat motsätta sig anvisandet av hela det äskade beloppet.

På grund av ett nyligen inom arbetslöshetskommissionen avgjort, av

Kungl. Maj:t prövat ärende finner sig emellertid utskottet böra i detta

sammanhang till närmare behandling upptaga frågan om tillämpningen av

de tidigare av riksdagen godkända direktiven för meddelandet av arbetslöshetsunderstöd

.

Yid Stripa gruva inom Linde landsförsamling har sedan något över

ett år tillbaka en arbetskonflikt pågått mellan Stripa gruvaktiebolag och

dess arbetarpersonal, den senare organiserad, till den övervägande delen i

platsens (syndikalistiska) lokala samorganisation (omkring ett 90-tal arbetare)

samt till en mindre del (12 st.) i svenska gruvindustriarbetarförbundet.

Efter det arbetarna framställt begäran om 25 % förhöjning av

utgående löner, men arbetsgivaren vägrat godkänna detta krav, nedlades

arbetet den 9 mars 1925. Under sommaren fördes förhandlingar inför

statens vederbörande förlikningsman, men dessa gåvo icke något resultat.

På hösten 1925 upptogos emellertid förhandlingar rörande ett riksavtal

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

5

om arbetsvillkoren vid flertalet mellansvenska gruvor mellan vederbörande

gruvägarförbund och svenska gruvindustriarbetarförbundet. Avtal dessa

parter emellan kom också till stånd. På arbetarpartens begäran uteslöts

emellertid Stripa från detta avtal. Där pågick därför oberoende av det

träffade avtalet arbetsnedläggelsen.

I detta skede ingavs från Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté

förfrågan till arbetslöslietskommissionen, huruvida sagda kommitté ägde

skyldighet att — sedan Stripa gruva anhållit, att till bolaget måtte

hänvisas ett femtontal arbetslösa att biträda vid utlastning av malm —

meddela de arbetssökande dylik hänvisning. Efter inhämtade upplysningar,

varav bland annat framgår, att den för Lindes landskommun fastställda

gruvarbetarlönen uppgick till 4 kronor per dag, resolverade arbetslöshetskommissionen,

vilken behandlade konflikten såsom en »partiell»

sådan, i ett den 20 december 1925 fattat beslut, att »kommittén icke

vore skyldig att i anledning av den inkomna rekvisitionen av arbetskraft

från Stripa gruvaktiebolag dit hänvisa hos kommittén anmälda arbetslösa

personer; dock att kommittén skulle vara pliktig att ånyo underställa

ärendet kommissionens prövning, därest sådan förändring inträdde i konfliktens

läge, som kunde tänkas föranleda rubbning av kommissionens nu

träffade avgörande, exempelvis genom högre löneanbud från bolagets sida

till dess arbetare.» Två medlemmar av arbetslöslietskommissionen läto

anteckna avvikande mening — som gick ut därpå, att arbetshänvisning

i regel icke borde ske till arbetsställe, där konflikt påginge och detta

alldeles oavsett det resultat, vartill en skälighetsprövning av erbjudna

löneförmåner kunde leda. En ledamot reserverade sig under förklaring,

att han ansåge, att konflikten bort förklaras vara en »allmän» konflikt

och sålunda medföra sådan avstängning från arbetslöshetshjälp, som enligt

statsmakternas direktiv för meddelande av arbetslöshetsunderstöd vore förbunden

med en konflikt av denna art.

Någon tid efter det nyss nämnda beslut fattats, inkom till arbetslöslietskommissionen

meddelande därom, att arbetsgivaren erbjudit arbetarna

uppgörelse enligt det riksavtal, som, på sätt ovan anförts, träffats för,

bland annat, jämväl till järnbruksförbundet anslutna mellansvenska gruvor.

Detta anbud innebar, att minimitimlönerna vid Stripa, som förut utgått med

52 öre under jord och 48 öre över jord, skulle komma att utgå med

respektive 70 och 63 öre. Riksavtalet innehöll tillika, att den allmänna

ackordsnivån komme att bibehållas oförändrad, dock att, där minimitimlönen

under i övrigt normala förhållanden icke uppnåtts, reglering uppåt

skulle ske utan nedskärning av bättre ackordssatser.

Tillämpningen av dessa avtalsgrunder förutsatte emellertid från arbetsgivarens

sida, att de till vissa av gruvbolagets arbetare förut utgående

naturaförmånerna i form av lägre hyres- och lysepriser skulle upphöra och

dessa förmåner, i den mån de åtnjötes, debiteras med i orten gällande,

allmänna priser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Arbetarna vid Stripa avböjde emellertid fortfarande förslaget att upptaga

arbetet på dessa villkor. Gruvbolaget åter ingav, under åberopande

av detta sitt anbud, förnyad rekvisition av arbetskraft för samma ändamål

som tidigare till Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté, vilken hänsköt

frågan, huruvida numera arbetshänvisning skulle göras, till arbetslöshetskommissionen.

Enligt beslut, meddelat den 23 mars 1926, förklarade kommissionen att

»då det kommissionen förebragta utredningsmaterialet syntes giva vid

handen, att arbete erbjudits vid Stripa för löner, som stodo i överensstämmelse

med för gruvindustrien gällande riksavtal, och det även syntes

kommissionen adagalagt, att arbetsgivaren erbjudit reglering av ackorden

vid Stripa under enahanda villkor som för övriga av riksavtalet berörda

gruvor,

hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté

att verkställa hänvisning av arbetskraft i enlighet med bolagets

hemställan.»

Kommittén skulle härjämte anmodas att i första hand erbjuda malmlastningsarbetet

åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke

kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp samt att därefter, i den mån

så skulle krävas, jämväl till arbetet ifråga hänvisa sådana arbetslösa, som

vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda

att, vid vägran emottaga dem sålunda erbjudet arbete, avstängas från åtnjutande

av statlig arbetslöshetslijälp.

Emot kommissionens beslut reserverade sig två ledamöter, vilka ansågo:

dels att ärendet bort bordläggas i avvaktan på möjligheten att genom

statens förlikningsman skulle kunna åvägabringas en uppgörelse mellan

parterna,

dels att hänvisning av arbetslösa till blockerad arbetsplats icke borde ske.

Den 9 april 1926 anbefallde Kungl. Maj:t arbetslöshetskommissionen

att låta verkställa förnyad utredning angående:

1. förhållandet mellan, å ena sidan, de av bolaget efter den 20 december

1925 åt dess arbetare erbjudna timlönerna samt, å andra sidan, de enligt

det för gruvindustrien gällande riksavtal vid andra gruvor inom Linde

landskommun och angränsande kommuner utgående timlönerna, därest hänsyn

tages jämväl till fordrade ersättningar för naturaförmåner.

2. förhållandet mellan de arbetsinkomster, som beräknas kunna ernås

med de av bolaget efter angivna tidpunkt åt dess arbetare erbjudna

ackordslönerna, och de arbetsinkomster, som ernås med de enligt förberörda

riksavtal vid andra gruvor inom Linde landskommun och angränsande

kommuner utgående ackordslönerna.

Till denna utredning, som skyndsamt skulle ingivas till Kungl. Maj:t,

borde arbetslöshetskommissionen foga det egna, förnyade yttrande, vartill

anledning kunde föreligga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

7

Tillika förordnade Kung!. Maj:t, att med verkställighet av kommissionens

ifrågavarande beslut skulle anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts slutliga

prövning av ärendet.

Under tiden hade konflikten från arbetarsidan yttermera skärpts därigenom,

att det till landsorganisationen anslutna gruvindustriarbetarförbundet

även för sin del förklarade arbetet vid Stripa i blockad.

Vid sammanträde med arbetslöshetskommissionen den 20 april 1926

anmäldes, att den senast påkallade utredningen nu förelåge. Efter tagen

del av densamma dikterades till protokollet av ordföranden, med vilken

vice ordföranden och ytterligare en ledamot instämde, det beslutet, att

»då de löner som av arbetsgivaren erbjudits de vid Stripa gruvfält

anställda arbetarna, såvitt kan slutas jämväl av den nu verkställda utredningen,

fylla gällande riksavtal och till grund därför liggande medlingsförslags

bestämmelser, finner jag icke anledning frångå den ståndpunkt i

den föreliggande frågan, vilken intogs vid kommissionens behandling av

ärendet den 23 mars detta år.»

I fortsättningen av samma yttrande utvecklades, hurusom Stripaarbetarnas

fordringar beträffande resultatet av riksavtalets tillämpning måste anses icke

stå i överensstämmelse med avtalets eget innehåll utan innebure därutöver

gående fordringar. Och beträffande naturaförmåner innebar det godkända

avtalet, att för dessa skulle utgå skälig, på ortens prisförhållanden grundad

ersättning.

Två ledamöter reserverade sig under hänvisning till att den syndikalistiska

arbetarorganisationens representant ansett hittills gjorda erbjudanden

från arbetsgivarnas sida icke medföra, att arbetarna vid Stripa

komme i samma lönenivå som arbetarna vid andra liknande gruvfält.

Då dessutom arbetsgivarsidan icke meddelat sin ståndpunkt till ett av

landshövdingen Elmquist framlagt medlingsförslag, under det att arbetarna

avslagit detsamma, funno dessa reservanter sig icke hava anledning frångå

sina tidigare reservationsvis utvecklade ståndpunkter.

Utdrag ur protokollet över detta arbetslöshetskommissionens beslut jämte

den inkomna utredningen överlämnades därpå till Kungl. Maj:t.

Över arbetslöshetskommissionens beslut har »Sveriges kommunistiska

parti» och »Sveriges arbetares centralorganisation» anfört klagomål hos

Kungl. Maj:t, som med anledning därav den 21 maj 1926 förklarat, att

hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke bort äga rum; tillkommande

det arbetslöshetskommissionen att på given anledning ånyo till prövning

upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens beskaffenhet och

verkan å arbetslöshetshjälpen inom orten i överensstämmelse med de i

riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.

Vid den granskning utskottet med anledning av det ovan relaterade

fallet ansett sig böra ägna de förhållanden, under vilka statlig arbetslös
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

hetshjälp må meddelas, har utskottet funnit sig kunna giva arbetslöslietskommissionens

principiella uppfattning av de i riksdagens skrivelse nr

291 år 1922 angivna riktlinjer sin anslutning.

Att kommissionen enligt sitt beslut den 20 december 1925 uppfattade

och behandlade arbetskonflikten vid Stripa såsom en »partiell» konflikt av

icke allmän karaktär, synes med hänsyn till det dåvarande läget vara väl

förenligt med riksdagens nyss berörda yttrande rörande en dylik arbetskonflikts

förutsättningar och innebörd. Vidare är det enligt utskottets

mening ostridigt, att den förändring, arbetsvillkoren vid Stripa därefter och

till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöslietskommissionen fullgiltig

anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående konflikten

hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan. Arbetarpartens

vägran att med tillämpning av ett för yrket i övrigt i orten

gällande riksavtal återupptaga arbetet, därest icke medgivanden, gående

utöver vad sagda avtal innehöll, bleve arbetarna ifråga tillförsäkrade, måste

nämligen enligt utskottets mening hänföra denna konflikt till den grupp

av sådana, vid vilka enligt riksdagens direktiv »all hjälpverksamhet från

det allmännas sida bör upphöra». När därför arbetslöslietskommissionen begränsade

avstängningen från understöd till dem, som efter hänvisning till

denna arbetsplats vägrade mottaga arbete därstädes, så innebar detta enligt

utskottets åsikt en mindre sträng och för ortens arbetslösa mera förmånlig

tillämpning av direktiven ifråga än den, vartill deras ordalydelse

och förhållandena i övrigt kunnat giva anledning. Om därför en ändring

i kommissionens beslut av den 23 mars 1926 ansetts påkallad, borde

den skäligen gått därpå ut, att yrkets alla arbetare på orten avstängts

från understöd. Ett uppskov av tillämpningen med eller ett upphävande

av kommissionens beslut före ärendets definitiva avgörande synes dessutom

stå i direkt strid med riksdagens i sammanhang med direktivens antagande

gjorda uttalande, att arbetslöshetskommissionens beslut rörande hjälpverksamhetens

upphörande skall bestå och tillämpas, till dess i omtvistade fall

ett upphävande av samma beslut i själva huvudfrågan kommit till stånd.

I sammanhang härmed finner sig utskottet böra erinra om riksdagens

i skrivelsen nr 291 år 1922 gjorda uttalande, »att det allmännas vederbörande

organ hava skyldighet noga tillse, att denna verksamhet» — som

angavs vara »en provisorisk, av fri behovsprövning i varje särskilt fall

beroende anordning» — »i görligaste mån begränsas; att dess bedrivande

sker med hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden; och

att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt».

Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta tilllämpningen

av de nuvarande direktiven, vill utskottet sammanfattningsvis i

förtydligande syfte framhålla:

att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet

bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten,

avstängas från statlig arbetslöslietshjälp;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

9

att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan

»partiell» konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en

aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren

inom yrkesområdet ifråga; samt

att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande

till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida

den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å

orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det

fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan

liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast

vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.

Beträffande spörsmålet om arbetshänvisning erinras, att vid Kungl.

Maj:ts beslut den 10 mars 1922, innefattande vissa jämkningar i dittills

gällande direktiv och deras tillämpning, föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet uttalade sig angående frågan, om ett blockerat arbete

kunde anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att »sadana

fall för visso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn

icke tages till en arbetaregrupps blockadpåbud». Både före och efter

riksdagsbeslutet 1922 har ock, tydligen med tillämpning av sagda princip,

sådan arbetshänvisning förekommit.

Vidare gäller att av arbetslöshetskommissionen i förenämnda frågor fattat

beslut skall genast träda i verkställighet och äga tillämpning till dess

detsamma blivit beträffande huvudsaken vederbörligen prövat.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må för bekämpande av arbetslösheten i

enlighet med hittills gällande direktiv, tillämpade på sätt

utskottet ovan angivit, för budgetåret 1926—1927 under

riksstatens femte huvudtitel bevilja ett extra reservationsanslag

å 8,000,000 kronor.

Stockholm den 29 maj 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,

J. L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, C. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O.

Bergqvist, E. J. G. Rosén, E. A. Hallin, J. G. Walles och A. R. Rooth,

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Bakland,

C. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M.

Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson

i Revinge, O. Nilsson i Örebro och O. E. F. Järte.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Reservation

av herrar A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. Nilsson i Malmö, J. G. Walles,

A. Anderson i Kåstock, K. V. Rydén, C. R. Jansson i Falun, L. J.

Carlsson-Frosterud, E. Kristensson i Göteborg och 0. Nilsson i Örebro,

vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»I likhet med — — — — —----nästkommande budgetår.

Yad anslagsbeloppets storlek-------tillfällig natur.

Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den

1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under

förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår

stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000

kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår

i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda

krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa

läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig

böra förorda kommissionens förslag, att det nya anslaget bestämmes till

8,000,000 kronor för att härigenom en reserv skall stå till förfogande

för mötande av oförutsedda händelser och därav föranledda utgifter. Då

även utskottet anser nödigt, att det nya anslaget tillmätes så, att vid en

eventuellt inträffande ogynnsam utveckling på arbetsmarknaden möjlighet

förefinnes för en utvidgning av statens hjälpverksamhet utöver dess nuvarande

omfattning, har utskottet funnit sig böra tillstyrka det av arbetslöshetskommissionen

förordade, av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Utskottet

förutsätter härvid, att de av riksdagen tidigare givna direktiven

beträffande villkoren för statsbidrags åtnjutande skola oförändrade tilllämpas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må för bekämpande av arbetslösheten i

enlighet med hittills gällande direktiv för budgetåret 1926

—1927 under riksstatens femte huvudtitel bevilja ett extra

reservationsanslag å 8,000,000 kronor.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

11

Bilaga 1 till reservationen.

Utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 maj 1926.

Närvarande:

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Genom beslut den 23 mars 1926 har statens arbetslöshetskommission förklarat,

att hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté

att i enlighet med hemställan av Stripa gruvaktiebolag verkställa

hänvisning av arbetskraft till Stripa gruvfält, där arbetskontlikt vore

rådande sedan den 9 mars 1925. Härjämte har arbetslöshetskommissionen

i berörda beslut anmodat kommittén att i första hand erbjuda malmlastningsarbete

åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke

kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp, samt att därefter i den mån

så skulle krävas jämväl till arbetet i fråga hänvisa sådana arbetslösa, som

vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda att

vid vägran att emottaga dem sålunda erbjudet arbete avstängas från åtnjutande

av statlig arbetslöshetshjälp.

Över detta beslut hava Sveriges kommunistiska parti och Sveriges arbetares

centralorganisation anfört klagomål med yrkande, bland annat, att

Kungl. Maj:t måtte upphäva statens arbetslöshetskommissiona beslut att

ålägga arbetslöshetskommittén i Linde landskommun att hänvisa arbetslösa

till ifrågavarande blockerade arbeten vid Sripa gruvfält.

I yttrande den 30 mars 1926 över de av Sveriges kommunistiska parti

anförda klagomålen har statens arbetslöshetskommission hemställt, att vad

av Sveriges kommunistiska parti sålunda yrkats icke måtte föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan Kungl. Maj:t den 9 april 1926 uppdragit åt statens arbetslöshetskommission

att verkställa viss ytterligare utredning i ärendet, har kommissionen

med skrivelse den 22 april 1926 överlämnat den anbefallda utredningen

och därvid förklarat sig icke hava funnit anledning att frångå sitt

den 23 mars 1926 fattade beslut om hänvisning av arbetslösa till Stripa

gruvfält.

Enligt de i riksdagens skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, angivna direktiven

för arbetslöshetspolitiken skall förekomsten av arbetskontlikt medföra

vissa avvikelser från den eljest gällande allmänna regeln, att arbetslös är

skyldig mottaga honom anvisat arbete, därest icke den erbjudna lönen är

oskäligt låg. Dessa avvikelser äro olika alltefter konfliktens art. I riksdagsskrivelsen

skiljes i sådant hänseende mellan allmän konflikt och partiell

konflikt. Vid allmän konflikt, karakteriserad såsom omfattande »det övervägande

antalet arbetare inom visst fack antingen på en särskild ort eller

inom landet i dess helhet», skola alla fackets arbetare på orten, respektive

i landet, anses diskvalificerade i avseende å arbetslöshetshjälp och förty

avstängas från nödhjälpsarbete och arbetslöshetsunderstöd. Partiell konflikt

skall enligt riksdagens uttalande i vissa fall betraktas såsom till sin innebörd

likställd med allmän konflikt. Härom yttras i förenämnda riksdagsskrivelse:

»Så vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke

någon principiell skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

gånger torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella

konfliktens form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd

att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier.

Där detta är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänsende böra tillämpas

samma principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet

från det allmännas sida upphör. Riksdagen förbiser dock icke, att

undantagsfall kunna inträffa, då eu partiell konflikt har annan anledning

och innebörd än den nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella

konflikter, vilka icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka på

de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive landet.

Vid dessa bör avstängning endast gälla de i konflikten direkt deltagande.

»

Vid tillämpning av dessa riksdagens direktiv å det fall, som nu bragts

under Kungl. Maj:ts prövning, gäller det tydligen att bedöma, huruvida

konflikten vid Stripa gruvfält skall anses såsom allmän eller partiell konflikt

i av riksdagen angivna betydelser.

Eftersom till allmänna konflikter skola hänföras även sådana, som äro

lokalt begränsade, såvida de omfatta det övervägande antalet arbetare inom

visst fack å orten, kunde ifrågasättas, att konflikten vid Stripa gruvfält, som

berör flertalet gruvarbetare inom Linde landskommun, ehuru icke inom

gruvdistriktet i denna trakt, borde anses såsom allmän i direktivens mening.

Emellertid torde den administrativa kommunindelningen som sådan icke

giva tillräcklig vägledning vid bedömande av frågan, huruvida en till orten

begränsad allmän konflikt föreligger. Arbetslöshetskommissionen har också

för sin del vid sin tidigare handläggning av ärendet icke ansett konflikten

vara för orten allmän. De ovan anförda direktiven hade nämligen — därest

konflikten varit att anse såsom allmän — bort föranleda därtill, att samtliga

inom orten varande arbetslösa gruvarbetare avstängts från arbetslöslietshjälp

i varje form. Men då fråga härom väcktes inom arbetslöshetskommissionen

vid dess sammanträde den 20 december 1025, blev yrkandet om sådan

avstängning av kommissionens flertal avslaget och endast en av medlemmarna

har reservationsvis anslutit sig till detsamma.

I likhet med vad arbetslöshetskommissionen sålunda ansett finner jag

övervägande skäl tala för att Stripakonflikten icke är att betrakta såsom för

orten allmän i den mening riksdagsdirektiven avse.

Huruvida åter partiell konflikt skall medföra konsekvenser å arbetslöshetshjälpen,

motsvarande dem som följa vid allmän konflikt, beror enligt vad i

riksdagsskrivelsen framhållits på dess allmänna syftning och innebörd. Därest

konflikten är att uppfatta såsom »ett led i eu genomgående plan, avsedd

att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier»,

behandlas den såsom till sin innebörd likartad med allmän konflikt. Dess

verkningar i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka sig då till även andra

arbetare inom facket än de direkt i striden indragna. Om åter en partiell

konflikt icke kan »skäligen anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löneoch

arbetsvillkoren inom facket på orten», skola endast de direkt i striden

indragna anses diskvalificerade att erhålla arbetslöshetshjälp. Enligt tillgängliga

upplysningar om Stripakonflikten har densamma näppeligen kunnat

hittills betraktas såsom en konflikt av det förra slaget. Utgångsläget har

varit, att löneförmånerna vid Stripa icke oväsentligt understigit lönerna vid

andra gruvor i orten. Yad hittills förekommit synes ej giva vid handen,

att konflikten avsett allmän förändring av löneförmånerna vid gruvorna i

trakten. Under sådana förhållanden böra icke heller enligt den åberopade

riksdagsskrivelsen verkningarna i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka

sig utanför de direkt i striden inblandade arbetarnas krets.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

13

Emellertid kan det tydligen inträffa, att en konflikt, som från början är

en helt isolerad företeelse, sedermera kan så förändra karaktär, att den blir

ett led i eu genomgående plan, avsedd att förändra de allmänna löne- och

arbetsvillkoren. Därest en sådan situation skulle befinnas föreligga i avseende

å Stripakonflikten, lärer det böra tillkomma arbetslösketskommissionen

att ånyo upptaga till prövning frågan om konfliktens inverkan å arbetslöslietshjälpen.

...

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte förklara, att hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke

bort äga rum, tillkommande det arbetslöslietskommissionen att på given

anledning ånyo till prövning upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens

beskaffenhet och verkan å arbetslöshetshjälpen inom orten i överensstämmelse

med de i riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.

Vidare hemställer jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta ärende

måtte få offentliggöras.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans Maj:t

Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Aloe Karlholm.

Bilaga 2 till reservationen.

Utdrag ur riksdagens skrivelse nr 291 år 1922.

»Mera invecklade blevo förhållandena, där arbetskraft rekvireras för arbete,

som var föremål för arbetskonflikt. I detta hänseende har man skilt på de

fall, där eu allmän konflikt råder, d. v. s. eu konflikt, som omfattar det övervägande

antalet arbetare inom visst fack antingen på eu särskild ort eller

inom landet i dess helhet, och dem, där en partiell konflikt föreligger.

Så snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart alla

fackets arbetare på orten respektive i landet från hjälpverksamheten. Såsom

berörd av allmän konflikt betraktas därvid varje sådan person, som haft sin

sista, mera stadigvarande sysselsättning inom facket i fråga. Om rekvisition

av arbetskraft skedde för att besörja de sålunda avstängdas arbete, skulle

jämlikt den offentliga arbetsförmedlingens praxis, att arbetsförmedlingen

under alla omständigheter fortgår oberoende av inträffade arbetsinställelser,

anvisning visserligen ske, men det förelåg ingen skyldighet för arbetare, tillhörande

utanför konflikten stående grupper, att taga sadant arbete, eu

vägran härav inverkade ej på rätten till understöd.

Var åter fråga om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning

endast av de arbetare, som direkt berördes av konflikten. Men om arbetskraft

rekvirerades för att besörja det av dem lämnade och blockerade arbetet,

skulle det på nyss angivna grunder å andra sidan i och för sig icke föreligga

hinder att anvisa till arbetet andra arbetslösa — inom eller utom den

organisation, vars medlemmar deltogo i konflikten , i den män de ur

yrkessynpunkt ansågos lämpliga för arbetet. Eragan om påföljden av vägian

att hörsamma anvisning eller att antaga arbete!;, där det erbjöds, skulle,

såvida ej avtalsbrott förelåg från arbetsgivarens sida, bedömas med hänsyn

därtill, huruvida den bjudna lönen vore enligt eljest tillämpade grunder att

anse som oskäligt låg eller icke.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Medan inom arbetslöshetskommissionen rått full enighet i övrigt rörande

de sålunda tillämpade grunderna för hjälpverksamheten, hava meningsskiljaktigheter

vid olika tillfällen dar yppats i fråga om ställningen till sådana

arbetstillfällen, vid vilka konflikt föreligger. Enighet har visserligen rått

därom, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt deltagande eller,

i händelse av allmän konflikt, till arbetare inom de fack, som befinna sig i

konflikt en princip, till vilken även Eders Kungl. Maj:t uttalat sin anslutning.

Men däremot hava rests invändningar mot majoritetens uppfattning,

att vid partiell konflikt anvisning av arbetslösa till det blockerade

arbetet borde ske och skyldighet föreligga att antaga arbetet, så framt lönen

ej vore oskäligt låg. Och dessa invändningar hava föranlett Eders Kungl.

Maj:t att genom beslut den 10 mars innevarande år meddela ändrade bestämmelser

i sådant avseende.

Enligt dessa bestämmelser får i fråga om arbetslösas avstängande från

understöd, emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till arbete,

som av fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det lokala understödsorganet

utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens arbetsutskott.

Eppnas inom detta arbetsutskott icke enighet, skall frågan efter

viss ytterligare utredning avgöras av Eders Kungl. Maj:t. Intill dess beslut

i fragan meddelats av arbetsutskottet eller av Eders Kungl. Mhjff, bör avstängning

från understöd icke äga rum. Körande motiveringen för de sålunda

meddelade bestämmelserna må här hänvisas till det offentliggjorda

statsrådsprotokollet.

I fråga om dessa spörsmål vill riksdagen för sin del uttala, att den allmänt

erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande parter å

arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga om arbetslöshetspolitiken.

Så skulle dock icke vara fallet, därest vid arbetskonflikt understöd

utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten

deltagande kunna anses solidariska med dem. När arbetslöshetskommissionen

också enat sig om — och Eders Kungl. Maj:t härutinnan

icke gjort ändring. , att vid konflikt av allmän karaktär låta avstängningsatgärder

drabba icke blott arbetare vid de direkt berörda arbetsställena

ritan även andra arbetare inom samma industrigren, innebär detta just eu

tillämpning av ifrågavarande princip; och skälet härför är uppenbarligen,

att konfliktens utgång berör icke blott de förras utan även de senares intressen.

. ^å vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon principiell

skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många gånger

torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella konflikf°rmi

i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd att

förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier.

Där detta är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänseende böra tillämpas

samma principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet

från det allmännas sida upphör. Riksdagen förbiser dock icke, att

undantagsfall kunna inträffa, då en partiell konflikt har annan anledning

och innebörd än den nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella

konflikter, vilka icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka

på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive

landet. Vid dessa bör avstängning endast gälla de i konflikten direkt deltagande.

Med avseende å prövningen av frågan om partiell konflikts inverkan på

hjälpverksamheten lärer nu gälla, att, om enighet icke vinnes inom arbetslöshetskommissionens

arbetsutskott, frågan skall hänskjutas till Eders Kungl.

Maj:ts avgörande. Under tiden utgår understöd till alla arbetslösa inom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

15

facket, vilka ej direkt beröras av konflikter!. Understöd kan sålunda komma

att utgå under flera veckor, även om det sedermera vid den slutliga prövningen

befunnits, att så rätteligen icke bort ske. Riksdagen finner icke en

sådan ordning tillfredsställande. Till en början må erinras, att det torde

vara kommun obetaget att, oberoende av de statliga myndigheternas uppfattning,

anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att höra föranleda avstängning.

Enligt riksdagens uppfattning bör dock prövningen av konflikters

karaktär förläggas till arbetslöshetskommissionen, vilken för detta ändamål

har att hos de lokala arbetslöshetskommittéerna inskärpa nödvändigheten

att till kommissionen omedelbart anmäla inträffade arbetskonflikter

inom fack, för vars arbetslösa hjälpverksamhet pågår i orten. Kommissionens

arbetsutskott prövar ofördröjligen konfliktens karaktär samt meddelar

beslut, vilket genast skall gå i verkställighet. Har inom utskottet rått olika

meningar, hänskjutes ärendet till Eders Kung! Maj:ts avgörande. Därest

utskottet beslutat hjälpverksamhetens upphörande, skall detta gälla till dess

Eders Kungl. Majd tilläventyrs ändrat utskottets beslut, i vilket fall understöd

utbetalas även för tid avstängning ägt rum.

Med sammanfattande av vad nu anförts, vill riksdagen, på samma gång

riksdagen fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna

för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa grunders tilllämpning

i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive

i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,

dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån

inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten respektive

landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala

arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen

frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens arbetsutskott har

att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän eller därmed likställd

partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket genast skall verkställas

;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell konflikts

karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj:t,

varvid dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i

avvaktan på Eders Kungl. Maj:ts beslut.

Beträffande den nuvarande hjälpverksamhetens förhållande till andra slag

av arbetskonflikter, såsom strejker och blockader vid statligt nödhjälpsarbete,

s. k. blockad för ny arbetskraft, konflikt som indirekt arbetslöshetsorsak

m. fl., har arbetslöshetskommissionen utbildat en praxis som meddelats

vederbörande kommunala hjälporgan genom cirkulär. Gentemot däri angivna

direktiv har riksdagen ingenting att erinra.

Såsom riksdagen redan omförmält, hava genom Eders Kungl. Maj ds beslut

den 10 mars 1922 särskilda former fastställts för prövning av partiella

konflikter. Oaktat tillämpningen av nyss angivna grundsatser lärer medföra

en begränsning av området för denna prövning och ehuru Eders Kungl. Majd

vid sitt ståndpunktstagande skulle hava stödet av eu särskild nämnds bedömande,

ligger det dock enligt riksdagens mening stor vikt på, att vid hithörande

frågors behandling inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott,

representanter för såväl arbetsgivare som arbetare beredas tillfälle att deltaga

vid sidan av det allmännas representanter.

Riksdagen anser sig till sist i detta sammanhang böra erinra, att den nu

pågående hjälpverksamheten icke är någon på lagstiftning grundad sam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

hällelig omvårdnad om de arbetslösa utan allenast en provisorisk, av fri bebovsprövning

i varje särskilt fall beroende anordning, som det allmänna vidtagit

med hänsyn till rådande nödläge och i mån av för ändamålet tillgängliga

medel. Det allmännas vederbörande organ hava följaktligen skyldighet

att noga tillse, att denna verksamhet i görligaste mån begränsas, att dess

bedrivande sker med all hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden

samt att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt.

Särskilt må ock framhållas angelägenheten av att mindre arbetsdugliga

eller arbetsovilliga personer — för vilkas omhändertagande andra former

finnas — icke komma att belasta denna verksamhet.»

Bilaga 3 till reservationen.

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 10

mars 1922.

Socialministerns anförande till statsrådsprotokollet samma dag:

»I de fall, då hithörande frågor hittills kommit under arbetslöshetskommissionens

prövning, hava kommissionens samtliga ledamöter enat sig om

den allmänna principen, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt

deltagande eller i händelse av allmän konflikt till arbetare inom de fack,

som befinna sig i konflikt. Till denna princip kan jag obetingat ansluta

mig. Men härutöver är det, efter vad erfarenheten enligt min mening oförtydbart

giver vid handen, icke möjligt att uppställa några allmänna regler,

vilkas tillämpning i varje fall giver en tillfredsställande lösning.

Yad särskilt angår frågan om ett i anledning av arbetskonflikt blockerat

arbete skall hänföras till lämpligt arbetstillfälle, anser jag, att sådana fall

förvisso kunna förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke

tages till eu arbetargrupps blockadpåbud. Men samhällsintresset kräver ock

ofrånkomligt, att understödspolitiken icke genom sin allmänna riktning blir

ett medel att nedbryta den solidaritetsgrund och faktiska rättsordning, på

vilken det kollektiva avtalssystemet byggts upp. På grund av de växlande

förhållandena kräves det ofta en ingående prövning av de i det särskilda

fallet föreliggande omständigheterna för att kunna bedöma lämpligheten av

en ifrågasatt arbetsanvisning. Det har emellertid vid sådant förhållande

synts mig erforderligt, för undvikande av onödiga slitningar och vinnande

av den i varje fall bästa lösningen, att närmare anvisningar meddelas om

den ordning, vari frågor av nu omförmälda art böra behandlas.

I detta hänseende torde följande regler böra tjäna till ledning:

Uppkommande fråga om arbetslösas avstängande från understöd, emedan

de underlåtit att efterkomma med anledning av stadgandet i § 2 punkt 4

av gällande kungörelse given hänvisning till arbete på den grund, att detta

av vederbörande fackorganisation förklarats i blockad, bör icke prövas av

det lokala understödsorganet, utan av detta hänskjutas till arbetslöshetskommissionens

arbetsutskott. Intill dess arbetsutskottet eller, i visst fall,

Kungl. Maj:t fattat beslut i frågan, bör avstängning från understöd icke

äga rum.

Anvisning av denna innebörd torde böra av arbetslöshetskommissionen

lika som tidigare anvisningar meddelas samtliga understödsorgan och organ

för offentlig arbetsförmedling. Med den av mig sålunda ifrågasatta anordningen

synes mig böra följa, att intill dess ovanberörda beslut meddelats,

vederbörande arbetsförmedlingsorgan icke behöver anse sig vara genom

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

17

stadgande^ angående understödsverksamheten förpliktat att hänvisa arbetslösa

till blockerat arbete.

Därest vid behandling inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott av

fråga, som förut nämnts, enighet icke nppnås, skall frågan av utskottet underställas

Kungl. Maj.fls prövning.

För att dylika frågor, då de av Kungl. Magt upptagas till behandling,

skola '' vara i största möjliga män allsidigt utredda och belysta, torde böra

tillsättas eu nämnd, bestående av tre å hithörande områden förfarna personer,

vilken nämnd skall hava att på anmodan av chefen för socialdepartementet

avgiva utlåtande i berörda frågor. Innan Kungl. Maj:t fattar sitt beslut,

lärer ock tillfälle böra beredas landsorganisationen och svenska arbetsgivarföreningen

att yttra sig.»

Till ledamöter i ovannämnda tremannanämnd utsågos f. d. rådmannen

Allan Cederborg, vilken tillika skulle vara nämndens ordförande, professorn

Östen Undén och ordföranden i arbetsrådet, byråchefen Sigurd Ribbing.

I eu kommuniké, som samma dag offentliggjordes för att belysa regeringens

uppfattning rörande arbetslöshetspolitiken, framhölls bl. a. att icke »någon

schematisk och de olika möjligheterna verkligen uttömmande regel att behandla

spörsmålet om arbetslöshetsunderstöd vid konflikter syntes kunna

utformas utöver den av arbetslöshetskommissionen samfällt hävdade allmänna

principen, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt deltagande,

eller i händelse av allmän konflikt till arbetare i det fack, som befinner

sig i konflikt.»

Bilaga 4 till reservationen.

I ett yttrande, avgivet av arbetslöshetskommissionen den 9 mars 1923

och bifogat statsutskottets utlåtande nr 30 samma år, uttalar sig kommissionen

angående innebörden av de föregående år av riksdagen antagna direktiven.

Kommissionen citerar först (s. 11) vad statsutskottet yttrade 1922:

»Med sammanfattande av vad nu anförts, vill utskottet, på samma gång

utskottet fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna

för hjälpverksamhetens bedrivande såsom riktlinjer för dessa grunders tilllämpning

i fortsättningen vid fall av arbetskonfiikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive

i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,

dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån

inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten,

respektive landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala

arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen

frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens arbetsutskott har

att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän eller därmed likställd

partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket genast skall verkställas;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell

konflikts karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, varvid

dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i

avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut.»

Därefter yttrar arbetslöshetskommissionen under rubriken »Nu gällande

direktiv»:

»De nya, av riksdagen och Kungl. Maj:t fastställda direktiven inneburo

så till vida en ändring av besluten av den 10 mars, att ovan anförda norm

angivits för bedömandet av partiella konflikter, och att ett beslut av arbetsBihang

till riksdagens protokoll 1926. 6 sand. 97 käft. (Nr 168.) n98 so 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

utskottets majoritet genast skulle gå i verkställighet utan hänsyn till ärendets

eventuella hänskjutande till Kungl. Maj:t. Därjämte hade statsutskottet

funnit sig böra betona, att det vore kommun obetaget att, oberoende av

statlig myndighets uppfattning, anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att

böra föranleda avstängning, i vilket fall statsbidraget till understödsverksamheten

automatiskt upphörde. Utskottet hade likaledes framhållit, att, jämlikt

den offentliga arbetsförmedlingens principer, arbetsanvisningen skulle fortgå

oberoende av arbetskonflikt. Beträffande anvisningen av understödda arbetslösa

till blockerat arbetsställe skulle sådan visserligen kunna ske, men riksdagen

gjorde ingen ändring i beslutet av den 10 mars, att ingen skyldighet

skulle föreligga för den arbetslöse att antaga sålunda erbjudet arbete. I

stället för denna anvisningsprocedur vid partiell konflikt uppställde statsutskottet

nyssnämnda regler för sådan konflikts bedömande. Någon ändring

gjordes icke heller med avseende å det s. k. liberum veto inom kommissionens

arbetsutskott enligt vilket ett avgörande om arten av en partiell konflikt

automatiskt skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, därest enighet ej uppnåtts

inom arbetsutskottet. De nya direktiven stadfäste vidare ånyo den från

början tillämpade praxis, att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande

arbetare på orten, respektive i landet, skola avstängas från såväl understöd

som nödhjälpsarbeten.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten. s. 2 i texten