Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta motioner.

1926-04-23 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:94, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

1

Nr 94.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1926 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

lindring i mindre bemedlade patienters å

landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta

motioner. (3:e avd.)

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1) angående

statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har Kungl.

Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 86) föreslagit riksdagen att, i avvaktan

på särskild proposition i ämnet, till lindring i mindre bemedlade patienters

å landsbygden sjukvårdskostnader för sagda budgetår beräkna ett extra förslagsanslag

av 100,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i eu till riksdagen avlåten, den 5 februari

1926 dagtecknad proposition, nr 76, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen

förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslagav

100,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

Bestämmelserna angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade

patienters å landsbygden sjukvårdskostnader återfinnas i kungörelsen den

8 november 1918 (nr 843) och äro av följande innehåll:

§ I
Statsbidrag

utgår enligt nedan angivna grunder till bestridande av kostnader

för sjukbesök, som av vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare

företages på avstånd överstigande en mil från läkarstationen.

§2.

Statsbidrag utgår med fyra femtedelar av den del av läkararvodet, som

överstiger 7 kronor.

§ 3.

Berättigad till statsbidrag är person, för vilken det taxerade beloppet

enligt förordningen om inkomst och förmögenhetsskatt ej överstiger 1,800

kronor och som icke äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde

överstigande 8,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 58 käft. (Nr 94.)

897 so 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Statsbidrag utgår jämväl för läkararvode, som avser den bidragsberättigades

tjänare eller medlem av lians hushåll, vilken icke själv äger större eller annan

inkomst än nyss nämnts.

Person, för vilken kommun åtagit sig betala läkarvård, är ej berättigad

till ifrågavarande bidrag.

§4.

Den, som önskar befrielse från den del av läkararvode, som enligt §§ 1

och 2 må täckas genom statsbidrag, skall medelst företeende av den för

honom senast utfärdade kronodebetsedel eller kommunalnämndsordförandes

eller annan kommunal myndighets bevis om i § 3 omnämnt förhållande för

läkaren styrka, att han är till sådan befrielse berättigad.

§5.

För utfående av den del av läkararvodet som gäldas av staten, insänder

läkaren kvartalsvis räkning, upptagande patienternas namn samt platser och

dagar för besöken, till länsstyrelsen, soin efter vederböilig glanskning till

läkaren så snart ske kan utbetalar honom sålunda tillkommande arvode.

Utgift för ifrågavarande ändamål skall av länsstyrelse avföras å det under

sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag för lindring i mindre

bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

För det ändamål, varom här är fråga, har riksdagen alltsedan år 1918 anvisat

anslag. Anslaget, som för åren 1919, 1920 och 1921 utgjorde 230,000

kronor, har därefter med hänsyn till belastningen å detsamma år för år

nedsatts. För år 1922 utgjorde sålunda anslaget 130,000 kronor, för budgetåret

1923—1924 25,000 kronor och för budgetåret 1924—1925 15,000 kronor.

För innevarande budgetår belöper sig anslaget å 12,000 kronor.

Såsom statsrådsprotokollet utvisar, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté

framlagt förslag rörande ändrade grunder för statsbidrag till

mindre bemedlades sjukvårdskostnader.

Kommittén har härom anfört bland annat följande.

Då nu avsåges ett slutligt ordnande av förevarande angelägenhet, ansåge

kommittén, att kommunernas medverkan borde tagas i anspråk, dock tillsvidare

allenast så, att statsbidrag för resekostnader utginge endast i kommuner,

som beslutit att ikläda sig viss del av resekostnadsersättningen. Kommunen

bleve då också intresserad av att resekostnaderna liölles inom skäliga

belopp. För att förekomma missbruk av rätten att erhålla bidrag av allmänna

medel till resekostnader för läkares besök i den sjukes hem borde läkaren

hos kommunalnämnden anmäla, när uppenbart missbruk ägt rum genom

att läkaren kallats till besök hos den sjuke, i stället för att denne senare

själv bort uppsöka läkaren, så att person som gjort sig skyldig till sådant

missbruk måtte avföras från den för året gällande listan på de till bidrag

till sjukvårdskostnaderna berättigade. Faran för missbruk minskades också

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

3

därav, att den sjuke eller lians målsman alltid själv finge bestrida Vs av

resekostnaden och att ersättning i varje fall ej utginge för den första milen.

Kommittén ansåge, att i de fall, då kommunalbidrag beslutats, kommunen

borde bidraga med 1/s av kostnaden för skjuts eller annan reseersättning,

i vad denna kostnad avsåge avstånd, överstigande en mil från läkarstationen,

medan 3/s av denna kostnad skulle falla på staten och V5 på den

sjuke eller hans målsman. För det fall att beslut om kommunalt bidrag ej

fattats skulle ersättning för sjukbesök allenast utgå för läkararvodet och av staten

härutinnan tillskjutas 4/s av arvodet. Med antagande av dessa grunder och

med förhöjning av i § 2 i ovan omförmälda kungörelse upptagna belopp av

läkararvodet, som påkallades av föreslagna förhöjningen i läkartaxan, skulle

nämnda § kunna avfattas sålunda: statsbidrag utginge med 4/ä av den del av

läkararvodet, som överstege 11 kronor. Hade vederbörande kommun utfäst

sig att betala minst ,/3 av kostnad för skjuts eller annan reseersättning, i

vad denna ej avsåge avstånd mellan läkarstationen och den sjukes hemvist

av 1 mil eller därunder, utginge statsbidrag till 3/ä av hela resekostnaden.

Bestämmelsen (§ 3 i kungörelsen) angående vilka personer, som vore berättigade

till statsbidrag, borde undergå den jämkning, som kunde anses

skälig i följd av penningvärdets fall, och ansåge kommittén, att siffran 1,800

kronor för det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

borde höjas till 2,500 kronor och taxeringsvärdet 8,000 kronor

för den, som ägde eller brukade jordbruksfastighet, ändras till 12,000 kronor.

Kommu ii eu borde äga att i speciella fall vidtaga de jämkningar i dessa

siffror, som i följd av särskilda förhållanden kunde prövas befogade (t. ex.

tillfälliga förluster, långvariga sjukdomsfall i familjen, brandolycka eller

dylikt).

Bestämmelserna (§§ 4 och 5 i kungörelsen) angående sättet för statsbidrags

utfående syntes kommittén icke vara lyckliga och hade nog i sin man bidragit

till att anslaget varit så ytterst litet anlitat. Enligt kommitténs mening vore

det önskligt, att bestämmelserna i dessa delar återfördes till närmare överensstämmelse

med vad departementschefen föreslagit i propositionen till 1918

års riksdag. Kommittén hade närmast tänkt sig följande anordning. Kommunalnämnden

upprättade årligen förteckning på de kommunens mindre

bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,

och tillställde läkaren denna förteckning, samtidigt som kommunen

delgåve denne, om kommunen beslutat att bidraga till skjutsersättning och

annan reseersättning med minst Vs- Läkaren insände efter sjukbesöket sin

räkning å den del av kostnaden för detta besök, som utginge av staten och

kommunen, till länsstyrelsen, som efter granskning utbetalade beloppet, varefter

länsstyrelsen hos kommunen uttoge och tillgodoförde anslaget å riksstaten

kommunens andel av resekostnaden.

Emellertid har medicinalstyrelsen år 1923 uppgjort ett utkast till sådan

lösning av frågan, att kommunalt bidrag till resekostnaderna icke skulle erfordras.

Enligt styrelsens utkast skulle statsbidrag utgå med en tredjedel

av den del av kostnaden för sjukbesök, som överstege 10 kronor och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

skulle få åtnjutas av personer, för vilka det taxerade beloppet enligt förordningen

om inkomst och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och

som ej ägde eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande

10,000 kronor.

Över provinsialläkardistriktskommitténs förslag i ämnet ävensom över

medicinalstyrelsens ifrågavarande utkast hava yttranden avgivits av centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund och av styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.

Yttrandena ifråga finnas återgivna å sid. 8 och 9 i åberopade

statsrådsprotokollet.

I den föreliggande propositionen har ock till behandling upptagits frågan

om statsanslag till anordnande av läkarmottagningar i vissa kommuner å

landsbygden, vilken fråga i viss mån sammanhänger med den förevarande.

I en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion, II: 26, föreslogs, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,

huruvida och på vad sätt sådana kommuner, som vore belägna över ett

visst avstånd från närmaste läkare, måtte kunna genom anslag av staten

beredas möjlighet att anordna läkarmottagningar inom kommunerna i fråga.

Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 22 mars 1919,

nr 64, om utredning i ifrågavarande avseende.

Kungl. Maj:t uppdrog den 15 april 1919 åt 1916 års provinsialläkardistriktskommitté

att skyndsamt inkomma med vederbörlig utredning och förslag i

frågan.

Med anledning härav har nämnda kommitté efter att hava dels inhämtat

upplysningar och yttranden i ämnet från samtliga provinsialläkare, extra

provinsialläkare, förste provinsialläkare och länsstyrelser, dels ock berett

samtliga kommunalnämnder tillfälle att yttra sig, den 27 april 1920 till

Kungl. Maj:t avgivit betänkande.

I detta betänkande har kommittén, som visserligen framhållit de olägenheter,

som en anordning med läkarmottagningar utom stationsorten skulle

medföra, funnit sig böra tillstyrka anslag av statsmedel till anordnande av

dylika mottagningar. Kommittén har emellertid föreslagit, att rätten att

erhålla bidrag från ifrågavarande anslag skulle prövas av medicinalstyrelsen

i varje särskilt fall. Det för ändamålet erforderliga anslagsbehovet har kommittén

beräknat till omkring 144,000 kronor för år.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 juli 1920 hemställt, att kommitténs

förslag måtte vinna Kungl. Maj:ts beaktande.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Kedan med nu gällande läkartaxa äro kostnaderna vid tillkallandet av

läkare till platser på större avstånd från läkarstationen ganska betydande.

Ett genomförande av det förslag till ny läkartaxa, varöver Kungl. Maj:t förut

denna dag beslutat inhämta riksdagens yttrande, skulle i någon mån förhöja

nämnda kostnader. Med hänsyn härtill har jag vid föredragningen av detta

taxeförslag framhållit, att åtgärder borde vidtagas för eu effektiv lindring

av sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

5

Det av provinsialläkardistriktskommittén framställda förslaget om anordnande

på statens bekostnad av läkarmottagningar utom vederbörande tjänsteläkares

stationsort är avsett att åstadkomma en lättnad i sjukvårdskostnaderna

för dem, som äro boende avlägset från läkarstationerna. De invändningar

kommittén i sitt betänkande riktat mot systemet med dylika mottagningar

synas mig emellertid tungt vägande. Vad kommittén i detta avseende

anfört torde i varje fall berättiga till den slutsatsen, att läkarmottagningar

av angiven art ofta icke lända till godo för de patienter, som mest

äro i behov av läkarhjälp. Härtill kommer, att utvecklingen under de år

som förflutit sedan kommittén avgav sitt förslag gjort nu ifrågavarande

läkarmottagningar mindre behövliga. I detta avseende vill jag endast hänvisa

till den starkt ökade förekomsten av motorfordon, varigenom läkarens

besök hos de sjuka i hög grad underlättats, samt till utvecklingen av distriktssköterskeorganisationen,

som vid den tidpunkt då kommittén avgav sitt förslag

ännu var ytterst ofullkomlig. Med hänsyn härtill flnner jag mig icke

kunna förorda kommitténs förslag om anordnande i större skala av läkarmottagningar

utom stationsorten. Härmed vill jag emellertid icke säga, att

icke dylika mottagningar i vissa fall kunna vara på sin plats, men anordnandet

av desamma torde då, liksom för närvarande är fallet, böra bero på

Kungl. Maj:ts prövning, och kostnaderna synas liksom hittills böra bestridas

av förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.

Med den ståndpunkt jag sålunda funnit mig böra intaga till spörsmålet

om läkarmottagningar utom stationsorten, synes det mig så mycket mera

angeläget att söka utfinna någon åtgärd, varigenom det nuvarande anslaget

till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

skulle kunna komma till den nytta, som från början varit avsedd. Att anslaget

i fråga hittills varit praktiskt sett betydelselöst, torde utan vidare

framgå av de belastningssiffror för detsamma, som jag i det föregående återgivit.

Den ringa användningen av anslaget torde i främsta rummet bero på att

statsbidrag utgår allenast till läkararvodet, men icke till läkarens resekostnader.

Särskilt i de delar av landet, där avstånden äro stora, utgöra resekostnaderna

den ojämförligt största delen av utgiften för ett läkarbesök.

Då nämnda kostnader helt skola gäldas av de sjuka själva, torde det för

många personer, som befinna sig i sådan ekonomisk ställning att de enligt

gällande bestämmelser äro berättigade till statsbidrag till läkararvodet, ändock

ställa sig allt för dyrbart att tillkalla läkare. Det har från flera håll

vitsordats, att man här har att söka en huvudanledning till att de ifrågavarande

statsbidragen blivit så obetydligt tagna i anspråk. I likhet med

provinsialläkardistriktskommittén och medicinalstyrelsen anser jag därför, att

statsbidrag bör utgå såväl till resekostnader som till läkararvode.

Yad därefter angår frågan huruvida som villkor för statsbidrag bör stadgas

att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden, har

kommittén varit av den meningen att ett dylikt villkor vore att förorda.

Kommitténs förslag har i denna del tillstyrkts av de båda i ärendet hörda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

läkarorganisationerna, och jämväl medicinalstyrelsen har i sitt yttrande den

8 juni 1923 ställt sig på kommitténs ståndpunkt härvidlag. Enligt det av

medicinalstyrelsen tidigare under år 1923 upprättade, i det föregående omnämnda

förslaget i ämnet skulle emellertid statens medverkan i nu förevarande

avseende icke göras beroende av kommunalt bidrag. För min del

anser jag det sannolikt, att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd mån

skulle motverka syftet med det förevarande anslaget. Det torde nämligen

kunna antagas, att eu hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna

äro störst och där kostnaderna för läkares tillkallande följaktligen

uppgå till de högsta beloppen, skulle tveka att åtaga sig att bidraga till nu

ifrågavarande kostnader, särskilt som åtskilliga av de åsyftade kommunerna

befinna sig i ett mindre gott finansiellt läge. Men det är just i dessa kommuner,

som behovet av lindring i kostnaderna för läkarbesök är mest kännbart.

Härtill kommer, att en uppdelning av kostnaderna på tre parter,

staten, kommunen och den sjuke, alltid skulle i någon mån komplicera tilllämpningen

av de blivande bestämmelserna, en omständighet som icke alldeles

torde sakna betydelse, då det gäller att få till stånd en utvidgad användning

av det för ändamålet beviljade anslaget. Med hänsyn till vad jag

sålunda anfört finner jag mig böra förorda, att fordran på kommunalt bidrag

icke uppställes såsom villkor för statsbidrag.

Enligt kommitténs förslag skulle staten bidraga med 3/ä ay resekostnaden

och med 4/5 av arvodet. För vinnande av större enkelhet vid uträkningen

av det belopp, som den sjuke har att betala, vill jag emellertid föreslå att

statsbidraget bestämmes till 3/ä av såväl resekostnaden som arvodet.

Med hänsyn till bestämmelserna i det förslag till provinsialläkartaxa,

varom jag förut i dag gjort hemställan, torde det grundbelopp, som vid

statsbidragets beräkning skall avdragas från arvodet, böra bibehållas vid 7

kronor. Statsbidrag till läkararvode synes alltså böra utgå med tre femtedelar

av den del av arvodet som överstiger 7 kronor.

I anledning av vad styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen föreslagit

och medicinalstyrelsen tillstyrkt torde statsbidrag böra utgå allenast

för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd av tio kilometer

från vederbörande läkarstation.

Vad sedermera angår frågan om vilka personer som skola vara berättigade

till statsbidrag, finner jag mig kunna i huvudsak biträda medicinalstyrelsens

förslag, att sådant bidrag skall kunna utgå allenast till den, för vilken det

taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

ej överstiger 2,000 kronor och som ej äger eller brukar jordbruksfastighet

med ett taxeringsvärde överstigande 10,000 kronor.

Statsbidrag torde, såsom för närvarande är fallet, böra utgå jämväl för

kostnad för sjukbesök, som avser bidragsberättigad persons tjänare eller

medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller annan inkomst

eller förmögenhet än nyss nämnts.

Den nuvarande bestämmelsen att statsbidrag icke utgår för sjukbesök

hos person, för vilken kommun åtagit sig att betala läkarvård, torde böra

bibehållas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande, Nr 94.

t

Självfallet bör statsbidrag utgå allenast till personer, som äro bosatta på

landsbygden. För vinnande av erforderlig tydlighet i detta avseende torde

böra föreskrivas, att bidrag icke utgår till person, som är bosatt i stad, köping

eller municipalsamhälle med egen läkare.

Beträffande därefter frågan om sättet för bidrags utfående torde det vara

uppenbart, att de nu gällande bestämmelserna i detta avseende kräva en

omarbetning. Provinsialläkardistriktskommitténs förslag härutinnan, som

innebär, att årliga förteckningar över de bidragsberättigade personerna inom

vederbörande kommuner skulle upprättas, synes mig dock ägnat att medföra

allt för stor omgång och även ur andra synpunkter vara mindre lämpligt.

Det erbjuder givetvis stor svårighet att härvidlag utfinna en fullt tillfredsställande

metod. Försöksvis vill jag emellertid föreslå följande anordning.

Genom statens försorg erhålla vederbörande tjänsteläkare tryckta blanketter,

innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att undertecknaren

uppfyller förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en blivande

kungörelse i ämnet må komma att bliva angivna. Vid sjukbesök hos personer,

boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från läkarstationen,

skall läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den sjuke, respektive

hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar äro för

handen. Besvaras frågan jakande, har läkaren att låta vederbörande underteckna

blanketten. Undertecknas blanketten, må läkaren av den sjuke uppbära

endast den del av arvodet och resekostnaden, som enligt vad i det

föregående angivits icke skall gäldas av statsverket. Härefter har läkaren

att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,

som skall gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda undertecknade

blanketten. Länsstyrelsen har att inhämta vederbörande landsfiskals

eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad å blanketten, samt

därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.

Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke

vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen

betalas, skall läkaren givetvis äga att avfordra patienten räkningens belopp.

Därest patienten icke erlägger beloppet, åtnjuter läkaren för utbekommande

av detsamma handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13 av gällande

provinsialläkartaxa. Bestämmelserna i nämnda paragraf äro oförändrade

upptagna i det förslag till ny provinsialläkartaxa, varöver Kungi. Maj:t

förut i dag beslutat inhämta riksdagens yttrande.

Det förslag till grunder för statsbidrags utgående, som jag i det föregående

framställt, är att betrakta som ett försök att ersätta de nu gällande, i stort

sett förfelade bestämmelserna i förevarande ämne med mera tillfredsställande

stadganden. Huruvida de av mig föreslagna grunderna komma att fylla sitt

syfte torde det icke vara möjligt att på förhand bedöma med någon grad av

säkerhet. Intresset av att finna effektiva former för beredande av lindring

i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden synes

mig emellertid vara så stort, att det ifrågavarande försöket bör göras. Skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

de föreslagna bestämmelserna efter någon tids prövning visa sig mindre

tillfredsställande, torde man med ledning av dåmera vunnen praktisk erfarenhet

hava utsikt att med större framgång kunna företaga ändamålsenliga

förändringar i desamma.

De författningsföreskrifter, som vid bifall till vad jag i det föregående

föreslagit bliva erforderliga, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förordade grunder.

Vad slutligen angår behovet av medel för nu ifrågavarande ändamål torde

det vara tydligt, att det icke är möjligt att däröver göra någon tillförlitlig

beräkning. Tidigare försök att beräkna anslagsbehovet i förevarande avseende

kunna icke anses lyckade. För sistförflutna budgetår uppgick belastningen

å anslaget, såsom jag i det föregående omnämnt, till 12,389 kronor. Denna

siffra lämnar naturligen icke någon som helst ledning. Frovinsialläkardistriktskommittén

har i anslutning till sitt förslag om ändrade grunder för anslagets

utgående beräknat anslagsbehovet till 230,000 kronor för år. Denna beräkning

har godtagits av medicinalstyrelsen. Då det emellertid med visshet torde

kunna antagas, att det kommer att dröja åtskillig tid, innan de nya bestämmelserna

för nu ifrågavarande statsbidrag bliva mera allmänt kända och

tillämpade, lärer anslagsbehovet åtminstone under det första året bliva väsentligt

mindre än vad kommittén och medicinalstyrelsen förutsatt. Med

hänsyn härtill vill jag hemställa, att anslaget för nästkommande budgetår

upptages till 100,000 kronor. Detta belopp har Kungl. Maj.t i årets statsverksproposition

(femte huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i avvaktan

på särskild proposition i ämnet beräkna för ändamålet.»

I sammanhang med Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framlagda

förslag har utskottet till behandling förehaft två motioner, väckta inom

andra kammaren, den ena, nr 369, av herr O. E. Sandberg och den andra,

nr 372, av herr G. Olsson i Ramsta.

I den förstnämnda motionen har hemställts, att riksdagen måtte besluta

göra det uttalandet, att Kungl. Maj:t vid utfärdande av kungörelse angående

grunder för statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters

å landsbygden sjukvårdskostnader måtte beträffande sättet för bidrags utfående

utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med provinsialläkardistriktskommitténs

förslag i dess betänkande den 16 december

1920.

I motionen nr 372 har yrkats, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts

proposition, nr 76, med uttalande av att riksdagen anser, att statsbidrag

bör utgå vid en väglängd överstigande 5 kilometer och i övrigt efter de

av Kungl. Maj:t förordade grunderna.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottets

yttrande.

Såsom av propositionen framgår, hava de nu gällande bestämmelserna

angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å lands
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

9

bygden sjukvårdskostnader visat sig icke äga den verkan, som med bestämmelserna

i fråga avsetts.

Eu av huvudanledningarna till att statsbidraget i obetydlig omfattning

tagits i anspråk är, enligt vad propositionen ock utvisar, att söka däri, att

statsbidrag utgår allenast till läkararvode men icke till* läkarens resekostnader.

Enligt det nu föreliggande förslaget, som utgör ett försök att ersätta

de gällande bostämmelserna med mera tillfredsställande stadganden,

skulle emellertid bidraget jämväl omfatta nämnda kostnader. Därest man

vill vinna en verklig förmån för den sjukvårdsbehövande allmänheten och

bringa densamma eu mera effektiv hjälp i sjukvårdsliänseende än vad hittills

varit fallet, synes det ock utskottet nödvändigt, att statsbidrag medgives

för viss del av kostnaderna i fråga.

Enligt vad propositionen giver vid handen, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,

de i ärendet hörda läkarorganisationerna och jämväl

medicinalstyrelsen ifrågasatt, att såsom villkor för statsbidrag borde

stadgas, att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden.

Departementschefen har emellertid för sin del ansett sannolikt,

att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd del skulle motverka syftet

med det förevarande anslaget, och har departementschefen på grund härav

och då en uppdelning av kostnaderna på tre parter, staten, kommunen

och den sjuke, skulle komplicera tillämpningen av de blivande bestämmelserna,

funnit sig icke kunna förorda, att fordran på kommunalt bidrag

uppställes såsom villkor för statsbidrags åtnjutande. Till departementschefens

uppfattning härutinnan ansluter sig ock utskottet, och vill utskottet

härvid framhålla, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna

äro stora och kostnaderna för läkares tillkallande för den skull

uppgå till de högsta beloppen, sannolikt skulle tveka att åtaga sig bidraga

till nu ifrågavarande kostnader, varigenom den önskade effektiviteten med

statsbidraget uppenbarligen skulle äventyras.

Yad storleken av statens bidrag till nu ifrågavarande ändamål beträffar,

skulle detsamma enligt Kungl. Maj:ts förslag utgå med 3 s av såväl resekostnaden

som arvodet, och skulle det grundbelopp, som vid statsbidragets

beräkning skall avdragas från arvodet, bibehållas vid 7 kronor eller det

lägsta arvode, som nu utgår för besök på en mils avstånd. Förslaget

härutinnan har utskottet ävenledes ansett sig böra biträda, och har utskottet

ej heller haft något att erinra emot, att statsbidraget begränsas

att utgå allenast för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd

av tio kilometer från vederbörande läkarstation. Härav följer, att

utskottet funnit sig icke kunna förorda det motionsvis väckta yrkandet,

att statsbidrag skulle utgå vid en väglängd överstigande fem kilometer.

Enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle rätt till statsbidrag tillkomma

den, för vilken det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och som ej ägde

eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10,000

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 68 käft. (Nr 94.) 897 26 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

kronor. Jämlikt de för närvarande gällande bestämmelserna må det taxerade

beloppet ej överstiga 1,800 kronor och ägd eller brukad jordbruksfastighets

taxeringsvärde 8,000 kronor. Den nu sålunda ifrågasatta ändringen

beträffande förmögenhetsgränsen för rätt till statsbidrag har med

hänsyn till penningvärdets fall synts utskottet tillfyllest motiverad.

På sätt Kungl. Maj:t föreslagit, torde i övrigt några ändringar i villkoren

för statsbidrags åtnjutande enligt utskottets mening icke böra

vidtagas.

Vad beträffar frågan om sättet för bidrags utfående hava härutinnan

delade meningar gjort sig gällande.

Departementschefen har föreslagit, att följande anordning skulle försöksvis

tillämpas.

Genom statens försorg skulle vederbörande tjänsteläkare erhålla tryckta

blanketter, innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att

undertecknaren uppfyllde förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en

blivande kungörelse i ämnet kunde komma att bliva angivna. Vid sjukbesök

hos personer, boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från

läkarstationen, skulle läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den

sjuke, respektive hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar

vore för handen. Besvarades frågan jakande, hade läkaren att

låta vederbörande underteckna blanketten. Undertecknades blanketten,

finge läkaren av den sjuke uppbära endast den del av arvodet och resekostnaden,

som icke skulle gäldas av statsverket. Härefter skulle läkaren

hava att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,

som skulle gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda

undertecknade blanketten. Länsstyrelsen skulle hava att inhämta

vederbörande landsfiskals eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad

å blanketten, samt därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.

Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke

vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen

betalas, skulle läkaren äga att avfordra patienten räkningens belopp.

Därest patienten icke erlade beloppet, skulle läkaren för utbekommande

av detsamma åtnjuta handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13

av gällande provinsialläkartaxa.

Provinsialläkardistriktskommittén hade däremot tänkt sig följande anordning.

Kommunalnämnden skulle årligen upprätta förteckning på de kommunens

mindre bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,

och tillställa läkaren denna förteckning. Läkaren skulle

efter sjukbesöket insända sin räkning å den del av kostnaden för besök,

som utginge av staten, till länsstyrelsen, som efter granskning skulle utbetala

beloppet.

I motionen nr 369 inom andra kammaren har ock, såsom nämnts, föreslagits,

att riksdagen måtte besluta göra det uttalandet, att Kungl. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

11

vid utfärdande av kungörelse angående statsbidrag, varom bär är fråga,

må beträffande sättet för bidrags utfående utfärda bestämmelser i huvudsaklig

överensstämmelse med provinsialläkardistriktskommitténs förslag.

Utan att vilja förneka, att vissa svårigheter kunna komma att yppa sig

vid tillämpningen av det av departementschefen föreslagna tillvägagångssättet,

har utskottet emellertid vid granskningen av de framlagda förslagen

funnit den av departementschefen ifrågasatta anordningen innebära sådana

fördelar, att utskottet vid sitt ståndpunktstagande ansett sig böra ansluta

sig till departementschefens mening härutinnan.

Yad slutligen angår det av Kungl. Maj:t äskade anslaget har storleken

av detsamma icke givit utskottet anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj.ds förevarande

proposition och med avslag å herrar Sandbergs och Olssons

i Ramsta ovanberörda motioner, II: 369 och 372, till

lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med i statsrådsprotokollet över socialärenden den 5 februari

1926 förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa

ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Stockholm den 23 april 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,

G. P. V. Nilsson i Gränebo, G. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, J. G.

Walles, J. Jeansson, G. Kobb, A. R. Rootli, G. A. Carlsson i Gävle och D.A.Petrén:

från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, A. Wiklund, C. R. Jansson i

Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp,

A. A. Törnkvist i Karlskrona, J. Jönsson i Revinge, O. Nilsson i Örebro,

B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs och O. Andersson i Höör.

Reservation

av herrar P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp och B. F:son

Holmgren, vilka ansett, att i statsbidrag borde utgå hälften av läkarens arvode

och resekostnadsersättning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. s. 8 i texten