Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet väckta motioner.

1927-05-13 · 32 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 27 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1927 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om utlännings rätt att här i riket vistas

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1927 dagtecknad proposition, nr 198, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda förslag till lag om

utlännings rätt att här i riket vistas.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 319 av herr Möller m. fl.;

nr 320 av herr Örne; och

nr 325 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 428 av herr Hansson i Stockholm m. fl.; och

nr 450 av herr Thore.

I motionerna nr 319 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 428 i

andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., vilka motioner äro lika

lydande, har hemställts, att förevarande proposition måtte av riksdagen

avslås.

I motionen nr 320 i första kammaren av herr Örne har likaledes hemställts,

att riksdagen ville besluta avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

I motionen nr 325 i första kammaren av herr Lindhagen har yrkats, att

riksdagen ville, med avslag å propositionen, i skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte:

1) framlägga ett lagförslag om säkerställande av utlänningars rätt att fritt

vistas i riket med allenast de moderat utformade begränsningar, som äro av

förhållandena oundgängligen påkallade;

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 32.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

2) taga initiativ till en mellanfolklig överenskommelse i folkförbundet eller

annorledes till tryggande av utlänningars rättsställning under vistelse i främmande

stater;

3) upphäva passtvång för resande till Sverige från Danmark och Norge

samt inleda underhandlingar med båda sistnämnda länderna om passfri inresa

till dem från Sverige.

I motionen nr 450 i andra kammaren av herr Thore har hemställts, att,

därest ej Kungl. Maj:ts proposition ansåges böra avslås, sådan omarbetning

av det i propositionen innefattade lagförslaget måtte företagas av vederbörande

utskott, att vissa i motionen anförda synpunkter bleve beaktade.

Beträffande skälen för det med propositionen framlagda lagförslaget och

för de i ämnet väckta motionerna får utskottet, i den mån ej redogörelse därför

lämnas här nedan, hänvisa till propositionens respektive motionernas innehåll.

Genom lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, den s. k. utvisningslagen, gåvos lagfästa regler rörande

ärenden angående avlägsnande från riket av utlänningar, som söka hit

inkomma eller som vistas härstädes. Med denna lagstiftning avsåg man

emellertid endast, förutom att bereda rättsskydd åt den enskilde, att tillgodose

det allmännas intresse att förhindra, att sådana främlingar, som på grund

av sin sociala oduglighet eller skadlighet ej vore önskvärda för landet, erhölle

tillträde till riket eller här kvarstannade. Lagen äger sålunda tillämpning å

brottslingar, lösdrivare och liknande befolkningselement samt giver myndigheterna

möjlighet dels att förhindra, att dylika främlingar inkomma i landet,

dels att från riket avlägsna sådana personer. En utlänning, som tillhör någon

av dessa kategorier, kan alltså vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter

avvisas av polismyndighet. Därest en dylik främling befinner sig här i landet,

kan Konungens befallningshavande förordna om hans utvisning ur riket. Därutöver

har Kungl. Maj:t endast tillagts befogenhet att under särskilda omständigheter

utfärda de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för kontroll

och övervakning av utlänningar. I lagens 18 § stadgas sålunda, att

Konungen i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt

äger ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer, skall i enlighet

med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas, hos polismyndigheten

göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda de särskilda

bestämmelser, som eljest med avseende å riket i dess helhet eller beträffande

viss ort må för utlännings övervakande finnas nödiga, och äger Konungen i

fall, varom nu sagts, i fråga om utlännings avvisning eller utvisning förordna

efter omständigheterna.

Såsom av det föregående framgår saknas egentlig invandringslagstiftning

i vårt land. I lag givna bestämmelser rörande allmän reglering eller kontroll

av invandring av främlingar finnas sålunda icke. Under förarbetena till

1914 års lag hade man visserligen till en början för avsikt att söka genomföra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

o

en dylik lagstiftning, men under lagarbetets fortgång kom man till den slutsatsen,

att man borde för det dåvarande inskränka sig till att lagstifta angående

de på grund av deras sociala oduglighet eller skadlighet icke önskliga individerna

av främmande nationalitet. På frågor angående förhindrande av en

ur andra synpunkter icke önskvärd invandring inlät man sig därför ej. Tillkomsten

av 1914 års lag innebar alltså ej någon brytning med den främlingspolitik,

som under årtiondena före världskriget vunnit tillämpning såväl i vårt

land som i det stora flertalet främmande länder och som byggde i allt väsentligt

på grundsatsen om fritt folkutbyte mellan länderna.

Emellertid kunde denna främlingspolitik icke upprätthållas på grund av de

förhållanden, som uppkommit till följd av världskriget. Under kriget tillkommo

sålunda allestädes föreskrifter om pass- och passviseringstvång samt infördes

bestämmelser om polisövervakning av utlänningar. För Sveriges del infördes

passviseringstvång vid inresa genom kungörelserna den 13 augusti och den

22 september 1917, och med stöd av nyssnämnda § 18 i utvisningslagen utfärdades

den 26 september 1918 en kungörelse angående övervakande av utlänningar

i riket. Sistnämnda kungörelse, som gällde till utgången av år

1919, har sedermera med vissa ändringar erhållit förlängd giltighetstid. Enligt

denna kungörelse med däri vidtagna ändringar skall utlänning, som ankommer

till riket, vara försedd med viserat pass. Vid ankomsten skall han,

vid äventyr att eljest varda avvisad, för polismyndigheten i ankomstorten

uppvisa sitt pass och meddela de upplysningar, polismyndigheten avfordrar

honom. Även utlänning, som befinner sig i riket, skall vara försedd med

viserat pass eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt pass, med av svensk

myndighet utfärdad uppehållsbok. Vid prövning av ansökan om visering

eller uppehållsbok skall tagas i betraktande, huruvida med avseende å uppgivna

ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens

härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid bör,

bland annat, hänsyn tagas till bostadsförhållandena å utlänningens egentliga

vistelseort, till arbetsförhållandena i riket samt till den tid utlänningen

uppehållit sig härstädes. Därest utlänning kvarbliver i landet efter utgången

av medgiven tid, kan han utvisas. Lämnar utlänning i ärende, varom i kungörelsen

är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift eller underlåter han i

andra fall att iakttaga vad honom åligger enligt kungörelsen eller jämlikt

densamma meddelade föreskrifter, kan han utvisas eller ställas under åtal.

Straffet i nu nämnda fall är böter.

Passviseringstvånget såsom medel att ur olika synpunkter reglera tilloppet

av utlänningar äger både företräden och nackdelar. Genom viseringen kan

det allmännas kontroll göras i relativt hög grad effektiv, varjämte övervakningen

av utlänningar kan utövas under mycket enkla former. Då emellertid

viseringsproceduren är till besvär för den inresande, står den i viss mån hindrande

för det fria mellanfolkliga umgänget, även i sådana fall då anledning

icke finnes att reglera detsamma med hänsyn till bosättnings- eller arbetsmarknadsspörsmål.

Viseringstvånget har också numera mångenstädes avskaffats.

I dess ställe har man i olika länder övergått till ett annat system i syfte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

närmast att skydda den inhemska arbetsmarknaden ävensom, i vissa fall, att

förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare. Man bar nämligen

infört en restriktiv lagstiftning med avseende å utlänningars rätt till bosättning

och yrkesutövning. Såsom av den vid propositionen fogade översikten över

utländsk lagstiftning å förevarande område framgår, har denna nya tendens

kommit till uttryck i lagstiftningen icke blott i de stora världsstaterna utan

även i våra grannländer. De förslag, som på initiativ av Nationernas förbund

framkommit i syfte att undanröja de hinder för resetrafiken, som viseringstvånget

innebär, och att mildra de olägenheter, som äro förenade med passtvånget,

förutsätta uttryckligen för de enskilda staterna rätt att vidtaga sådana

inre lagstiftningsåtgärder, som kunna vara påkallade för skyddande av den

inhemska arbetsmarknaden eller för reglerande av invandringen.

Sedan även Sverige på grund av ömsesidighet avstått från att uppställa

fordran å visering för undersåtar i ett stort antal länder, hava genom den nu

gällande passkungörelsen av den 4 september 1926 införts bestämmelser i syfte

att skydda den svenska arbetsmarknaden mot en större inflyttning av viseringsfria

utländska arbetssökande. Enligt dessa bestämmelser skall utlänning,

som ej är underkastad viseringstvång, hava särskilt arbetstillstånd, därest

han ämnar antaga arbetsanställning. Ansökan om arbetstillstånd prövas av

socialstyrelsen. Utlänning, som anländer till riket i avsikt att här antaga arbetsanställning,

skall på förhand hava förskaffat sig dylikt tillstånd. Arbetstillståndet

skall avse viss tid. Då utlänning anländer till riket, skall han,

därest hans pass ej är försett med arbetstillstånd eller visering, meddela skriftlig

uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. År

utlänningens pass ej försett med arbetstillstånd, då så erfordras, kan han avvisas.

Redan helt kort tid efter det utvisningslagen år 1914 tillkommit måste alltså

den svenska regeringen, såsom av det föregående framgått, anlita den däri

lämnade möjligheten att i administrativ ordning sörja för erforderliga föreskrifter

rörande en allmän reglering av utlänningars inflyttning och vistelse

här. Den immigrationslagstiftning, som under förarbetena till 1914 års lag

sköts åt sidan, har sålunda under omständigheternas makt tvingat sig fram

med stöd av det bemyndigande, som i lagens 18 § lämnats regeringen.

Då Kungl. Maj :t nu funnit tiden vara inne att med lagbestämmelser ersätta

de administrativa föreskrifter, som givits med stöd av detta bemyndigande,

måste tydligen frågan om de föreslagna reglernas behövlighet och innehåll

bedömas med utgångspunkt från de nu i allmänhet i utlandet rådande befolkningsförhållandena

och den främlingspolitik, som därav framkallats.

Härvid framträder i första hand den tidigare berörda omständigheten, att

de flesta kulturländer infört lagbestämmelser i förevarande avseende av en

starkt restriktiv, nästan prohibitiv art. Av sådana bestämmelser kännetecknas

som bekant Förenta staternas immigrationspolitik. Till närmare belysning

av dess betydelse för vårt lands invandringsförhållanden vill utskottet

framhålla följande. Sedan mitten av 1800-talet har från Europas västra och

norra delar en omfattande emigration ägt rum till främmande världsdelar. I

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

slutet av 1800-talet började jämväl öst- och sydeuropéerna deltaga i denna

folkvandring, och under 1900-talet blev dessa folkslags andel i den europeiska

utvandrarströmmen allt större. Den europeiska emigrationen, som för år 1910

kan beräknas hava uppgått till 1,730,000 personer, avstannade under världskriget

så gott som fullständigt. När den åren 1921 och 1922 ånyo tog fart,

möttes den av invandringsrestriktioner i de flesta transoceana invandringsländer,

främst Förenta staterna. Invandringen till Förenta staterna sista året

före kriget utgjorde 1,218,480 personer. Genom 1921 års kvotlag hade man

i detta land begränsat invandringen per finansår, 1 juli—30 juni, till 357,803

personer. Från den 1 juli 1924 begränsades invandringen ytterligare till allenast

164,667 personer årligen, och från den 1 juli 1927 skulle endast 150,000

personer tillåtas invandra i landet. Frågan om införandet av denna nya kvot

har emellertid numera uppskjutits på ett år.

Det ligger i sakens natur, att vårt land icke kommer att lämnas oberört av

denna restriktiva politik i det hittills förnämsta invandringslandet. Som bekant

har även den svenska invandringskvoten i hög grad begränsats. Otvivelaktigt

är denna politik ägnad att medföra även indirekta verkningar för vårt

land. Genom densamma hava nämligen skapats betingelser för en betydligt

ökad folkomflyttning de europeiska länderna emellan, från överbefolkade

stater till sådana, som kunna anses erbjuda bättre utkomstmöjligheter. Bland

länder, som hysa befolkningsöverskott, torde i detta sammanhang höra erinras

särskilt om Tyskland och Östeuropas stater.

Enligt beräkningar rörande Tysklands befolkningsfråga, vilka nyligen verkställts

för Nationernas förbunds räkning, skulle Tysklands folkmängd, som

åren 1910 och 1919 utgjorde resp. 35 och 40 miljoner personer i de arbetsföra

åldrarna 15—70 år, hava ökat till 46 miljoner år 1931 och 47 miljoner år

1941. De under åren närmast före världskriget födda årskullarna voro nämligen

synnerligen talrika och hava icke nämnvärt decimerats under kriget.

Till följd av deras inträde å arbetsmarknaden kan man under de närmaste

åren motse en stark trängsel å densamma. Denna trängsel måste helt naturligt

leda till ett ökat utvandringsbehov. Tyskarna hava tidigare företrädesvis

emigrerat till Förenta staterna. Genom 1921 års kvotlag fastställdes kvoten

för tyskar till 67,607 per fiskalsår, vilket antal år 1924 sänktes till 51.227.

För framtiden torde kvoten enligt beräkningar bliva allenast 23,428 årligen.

Dessa förhållanden hava i Tyskland väckt allvarliga farhågor. Därstädes

hava upprättats vitt utgrenade privata och även officiella institutioner med

syfte att vägleda emigrationen såväl till lämpliga länder inom Europa, däribland

icke minst Sverige, som till andra världsdelar.

Vidare är det allmänt bekant, att Polen sedan länge har ett permanent befolkningsöverskott.

I Förenta staterna torde någon större del därav ej komma

att mottagas. Enligt 1921 års kvotlag bestämdes den polska invandringskvoten

till 30,977 per fiskalsår. 1924 nedskärs kvoten till 5,982, och för framtiden

beräknas den sänkas till 4,978. Till följd av särskilda traktater om

import av arbetskraft har Polens befolkningsöverskott i viss utsträckning kunnat

finna användning i Frankrike. Sålunda utgjorde antalet polska invandrare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

till Frankrike under åren 1922—1926 sammanlagt närmare 215,000 personer.

Emellertid har arbetslösheten i Frankrike, som hittills varit obetydlig, under

senare tid avsevärt ökats. Med anledning härav anser sig Frankrike ej längre

kunna mottaga utländsk arbetskraft, och man har där till och med vidtagit

åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens återutvandring.

Dessa omständigheter äro uppenbarligen ägnade att i hög grad inverka på

befolkningsförhållandena inom Polen. Det hastigt förändrade läget i Frankrike

belyses av följande uppgifter rörande in- och återutvandring av utländska

arbetare, som äro försedda med viserade arbetskontrakt:

Tidsperiod 4 veckor

Invandrare

Återutvandrare

1926 8 nov.—4 dec.........

. . . . 8,924

3,210

» 6 dec.—31 dec.........

. . . . 7,204

3,546

1927 3 jan.—29 jan.........

7,762

• 31 jan.—26 febr.........

. . . . 210

8,368

» 28 febr.—26 mars (3 veckor) . .

. . . . 79

7,963

Vad beträffar övriga f. d. ryska randstater är ur emigrationssynpunkt att

framhålla, att i dessa länder för närvarande finnes ett i förhållande till folkmängden

stort antal judar. Dessa, som till huvudsaklig del hava inflyttat

från Ryssland efter revolutionen, sakna i allmänhet samhörighet med befolkningen

i de stater, där de slagit sig ner. På grund av de tryckta ekonomiska

förhållandena i nämnda stater hava dessa inflyttade judar, vilka så gott som

uteslutande ägna sig åt handel och köpenskap, svårt att finna sin utkomst och

äro illa sedda av den inhemska befolkningen. Om tillträde till vårt land lämnades

helt fritt, skulle detta med största sannolikhet resultera i en avsevärd

utvandring till vårt land av nämnda befolkningselement.

Inom dessa länder förefinnes alltså ett avsevärt utvandringsbehov. Att

detta ännu icke kommit till ett mer påtagligt utryck är beroende därpå att

alla främmande stater spärrat sina gränser. I stället har detta emigrationsbehov

så att säga ackumulerats. Antalet av de ärenden angående arbetstillstånd,

som avgjorts av socialstyrelsen, är i stigande, men de siffror, som härom

kunna anföras, lämna icke en fullständig bild av kontrollsystemets betydelse.

Av dem framgår nämligen icke den provisoriska kontrollens allmänt förebyggande

innebörd. I fråga härom må framhållas, att det i flera fall kunnat konstateras,

att svenska arbetsgivare, sedan de erhållit kunskap om de av socialstyrelsen

tillämpade principerna vid behandling av arbetstillståndsärenden, anställt

tillgänglig svensk arbetskraft i stället för utländsk. Främst torde dock

denna förebyggande inverkan göra sig gällande på utlänningarna själva. De

institutioner, officiella eller privata, som i vissa främmande länder äro upp

rättade för att tillhandagå utvandrare med upplysningar, äga noggrann kännedom

om de svenska bestämmelserna å området. De upplysningar, som socialstyrelsen

vid olika tillfällen lämnat skilda grupper av arbetssökande utlänningar,

hava även medfört, att sådana arbetssökande avstått från att fullfölja

sin avsikt att söka sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Till belysande av den omfattning, vari invandring till Sverige ägt rum under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

t

senare år, vill utskottet omnämna, att antalet utlänningar här i landet år 1920

utgjorde 22,811. Statistiska centralbyrån redovisar för de senaste åren följande

antal invandrare:

År Antal invandrare Därav från Europa

1922 .............. 6,303 3,066

1923 .............. 5,827 3,394

1924 .............. 5,942 3,403

1925 .............. 5,053 2,793

De anförda siffrorna, som äro baserade på uppgifter om antalet kyrkoskrivna

utlänningar, giva vid handen, att invandringen under de senare åren

trots den restriktiva invandringspolitiken försiggått i en omfattning närmast

motsvarande den före världskriget. På 1,000 invånare hava under åren

1915—1924 invandrat i medeltal årligen 1.18 utlänningar. Till jämförelse kan

nämnas, att Förenta staterna genom 1924 års kvotlag begränsat invandringen

till ett årligt antal personer, motsvarande 1.36 utlänningar på 1,000 invånare.

Utskottet instämmer med föredragande departementschefen därutinnan att

den ökade invandring, vilken är att förvänta efter avskaffande av det egentliga

restriktiva medel vi nu äga eller viseringen, ur olika synpunkter är att betrakta

såsom en viktig samhällsföreteelse, vilken måste noggrant uppmärksammas.

Enligt utskottets åsikt hava övertygande skäl anförts för att denna

invandring ej bör lämnas oreglerad. När utskottet uttalar denna mening haT

framför andra skäl hänsynen till den svenska arbetsmarknaden varit bestämmande

för utskottet. I vårt land råder som bekant en ganska omfattande

arbetslöshet, vilken för sitt mildrande kräver betydande uppoffringar från det

allmännas sida. De lidanden, som arbetslösheten förorsakar svenska medborgare,

böra icke försvåras, och de bördor, som genom densamma åsamkas stat

och kommuner, höra icke ökas därigenom att en ohämmad invandring av utländsk

arbetskraft tillstädjes. Då, såsom förut nämnts, i utlandet redan förefinnas

bestämmelser å förevarande område av starkt restriktiv karaktär, lärer

införande av en dylik lagstiftning i vårt land ej heller hava den verkan, att

svenska medborgares möjlighet att vinna utkomst utomlands försvåras. Tvärtom

torde härigenom åvägabringas möjlighet att genom ömsesidiga kompensationer

trygga utlandssvenskarnas ställning samt bereda svenskar möjlighet

att i studie- och förvärvssyfte erhålla anställning i utlandet.

Beträffande den omfattning, i vilken invandringen bör kontrolleras och regleras,

kan utskottet i huvudsak ansluta sig till propositionen. Att såsom i

herr Möllers in. fl:s och i herr Hanssons i Stockholm m. flis motioner föreslagits

endast föreskriva skyldighet för arbetsgivare inom de områden, där

restriktioner anses påkallade, att inhämta tillstånd före anställande av utländsk

arbetskraft, torde av praktiska skäl vara uteslutet. Effektiviteten av

en dylik kontroll lärer för övrigt vara av ringa värde. Utöver de föreskrifter,

som innehållas i nu gällande kungörelse angående utlänningars övervakande,

synas, såsom i propositionen är förhållandet, bestämmelser jämväl böra meddelas

om skyldighet för utlänningar att söka särskilt tillstånd, om de vilja

uppehålla sig härstädes under längre tid. Det nuvarande provisoriska kon
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

trollsystemet riktar sig uteslutande, frånsett viseringspliktiga utlänningar,

mot dem, som söka arbetsanställning. Utlänningar, som liar i riket driva

självständig yrkesverksamhet, äro sålunda ej underkastade någon invandringskontroll.

En ändring härutinnan är enligt utskottets mening erforderlig. Det

måste anses vara ett viktigt statsintresse, att utlänningar, som ej äro önskvärda,

förhindras att bosätta sig här i landet.

Enligt utskottets mening synes tiden nu vara inne att med lagbestämmelser

ersätta de hittills i administrativ ordning givna föreskrifterna å förevarande

område. De förhållanden, som åberopats till stöd för en främlingskontroll,

måste numera anses hava en sådan karaktär, att man ej längre synes böra

bibehålla det system, som kännetecknas av ett reglerande i administrativ ordning.

Det är för närvarande omöjligt att förutse, när ett flertal av de skäl, som

föranleda en lagstiftning av förevarande slag, kan beräknas komma att bortfalla.

Det torde emellertid ej vara uteslutet, att inom en ej alltför avlägsen

framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln kunna komma

att inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av lagstiftningen

på det område, varom nu är fråga. Med hänsyn härtill anser sig utskottet

böra föreslå, att den lagstiftning, som utskottet förordar, ej nu göres definitiv

utan erhåller provisorisk karaktär. Härvid finner utskottet det uppenbart,

att åt lagen ej bör givas för kort giltighetstid. Såsom ett av de skäl, vilka tala

för en sådan anordning, vill utskottet framhålla, att en längre giltighetstid

skulle bereda socialstyrelsen möjlighet att för utlänningar, som till följd av

en avsevärd tids vistelse i landet eller på grund av andra omständigheter kunna

anses vara knutna till detsamma med mera bestående band, utfärda uppehållsoch

arbetstillstånd att gälla för längre tid. Enligt utskottets mening bör lagen

antagas att gälla för en tid av fem år.

Då utskottet funnit sig böra förorda en lag av det huvudsakliga innehåll,

som föreslagits i propositionen, att gälla för en tid av fem år, följer

härav att utskottet icke kan tillstyrka vare sig de motioner, vari yrkats avslag

å propositionen, eller herr Lindhagens motion, så vitt därigenom yrkats, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

framlägga ett lagförslag om säkerställande av utlänningars rätt att fritt vistas

i riket.

Vad angår herr Lindhagens motion, i vad den avser, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ

till en mellanfolklig överenskommelse i folkförbundet eller annorledes till

tryggande av utlänningars rättsställning under vistelse i främmande stater,

finner utskottet, som är förvissat därom att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet

kommer att följa utvecklingen på förevarande område, motionen i denna

del icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid granskningen av det föreliggande lagförslaget har utskottet å vissa

punkter ansett sig böra föreslå ändringar i Kungl. Maj:ts förslag. För de

sålunda föreslagna ändringarna, i den mån de icke innebära allenast redaktionella

jämkningar, redogöres här nedan under de särskilda paragraferna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

9

1 §•

I syfte att underlätta den internationella samfärdseln, så långt sådant är

möjligt utan äventyrande av den föreslagna invandringskontrollens ändamål,

har Kungl. Maj:t enligt propositionen tillagts befogenhet att i visst fall eller

mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag från

vissa av lagens stadganden. Utskottet, som anser det vara av synnerlig vikt,

att denna samfärdsel lämnas obehindrad i den mån sådant utan men för förverkligandet

av lagstiftningens syfte kan ske, förutsätter, att Kungl. Maj:t,

med begagnande av dispensrätteh i fråga, kommer att tillgodose de berättigade

önskemål, som i detta avseende framställas. Särskilt vill utskottet understryka

angelägenheten därav, att förbindelserna mellan de tre skandinaviska

länderna i största möjliga utsträckning underlättas. Utskottet finner det emellertid

icke tillrådligt, att riksdagen uttalar sig för den långt gående åtgärd

i fråga om passtvångets upphävande, varom herr Lindhagen i sin motion hemställt.

Herr Lindhagens yrkande innebär, att Sverige skulle utan förutsättning

av reciprocitet upphäva passtvånget för resande till Sverige från Danmark

och Norge. Enligt utskottets förmenande ligger det i sakens natur, att

om man upphäver passtvånget för resande från vissa länder, men bibehåller

detsamma i övrigt, följden härav skulle bliva, att undersåtar i de länder,

mot vilka passtvång vore rådande, i stor utsträckning skulle begagna sig av

den sålunda yppade möjligheten att över förstnämnda länder inkomma till

Sverige utan att vara försedda med pass. En dylik åtgärd skulle alltså i realiteten

öppna möjlighet för ett eluderande av skyldigheten för utlänningar att

vara försedda med pass. Även om man skulle inskränka frågan om befrielse

från passtvånget till att gälla danska och norska undersåtar, skulle måhända

en utredning giva vid handen, att svårigheter skulle komma att uppstå i fråga

om kontrollen samt att andra föreskrifter till tryggande av densamma komme

att i passtvångets ställe visa sig nödiga. Därest lättnader i fråga om samfärdseln

mellan de skandinaviska länderna skulle visa sig möjliga att genomföra,

bör emellertid reciprocitet vara en förutsättning för deras förverkligande. Utskottet

vill i detta sammanhang omnämna, att för några år sedan på svenskt

initiativ underhandlingar upptogos mellan de skandinaviska länderna om passtvångets

avskaffande eller ersättande med andra kontrollanordningar, men att

dessa underhandlingar icke lett till något resultat. Då, enligt vad utskottet erfarit,

från dansk sida nyligen gjorts framställning om inledande av underhandlingar

härom och saken sålunda ligger under Kungl. Maj:ts prövning, finner

utskottet i frågans nuvarande läge anledning ej föreligga att biträda herr

Lindhagens motion, i vad den avser hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t

med anhållan, att Kungl. Maj:t ville inleda underhandlingar med Danmark och

Norge i förevarande avseende.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla önskvärdheten av att Kungl.

Maj :t vid tillämpningen av grundsatsen, att legitimationshandling erfordras,

uppmärksammar den berättigade hänsyn, som bör tagas till asylrätten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Enligt denna paragraf sådan den lyder i propositionen skall utlänning omedelbart

vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet

i den ort, dit lian från utlandet först anländer, och därvid uppvisa sin legitimationshandling,

ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär.

Till motivering av denna bestämmelse anföres i propositionen, att då vid

utlänningens ankomst till riket skall prövas, huruvida han må inkomma till

riket, det torde vara nödvändigt, att han personligen inställer sig hos polismyndigheten.

Enligt vad för utskottet upplysts är det avsett, att denna bestämmelse

skall, såsom redan nu sker, tillämpas på sådant sätt, att å de orter,

över vilka utlänningar i allmänhet inkomma till riket, vid ankomstplatserna

skola finnas tillstädes personer med behörighet att granska pass och mottaga

anmälningar och att utlänningen för dem skall uppvisa sina legitimationshandlingar

och meddela begärda upplysningar. Endast i de särskilda fall, då

anledning därtill förekommer, skulle enligt denna tillämpning inställelse inför

polismyndigheten, på annat sätt än nu angivits, ifrågakomma. Enligt utskottets

mening torde vad sålunda avsetts med ifrågavarande stadgande komma

till klarare uttryck, om detsamma erhöll den avfattningen, att utlänning skall

omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den ort, dit han från

utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela

de upplysningar polismyndigheten begär, samt att utlänningen är skyldig att

på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

I propositionen framhålles, att syftemålet att skydda den inhemska arbetskraften

mot utländsk konkurrens ej lärer kunna ernås, med mindre man redan

vid gränsen kan uppställa hinder för utländska arbetssökande att inkomma i

riket. Med anledning härav har i denna paragraf upptagits ett stadgande av

innehåll, att utlänning, vars legitimationshandling ej är försedd med visering

eller bevis om arbetstillstånd, skall vid ankomsten till riket meddela skriftlig

uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet

med densamma. Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts uppfattning, att arbetssökande

utlänningar icke böra tillåtas inkomma i riket, med mindre de

erhållit tillstånd att antaga arbetsanställning. Enligt utskottets förmenande

hava övertygande skäl anförts för en sådan ståndpunkt. Utskottet kan dock

icke dela departementschefens uppfattning, att i lagtexten bör införas stadgande,

att utlänning vid gränsen skall avlämna en skriftlig uppgift å ändamålet

med inresan och tiden för vistelsen i riket. Enligt annat stadgande i denna

paragraf åligger det utlänning att meddela de upplysningar polismyndigheten

begär. Då Kungl. Maj:t enligt förslagets 52 § äger utfärda de närmare föreskrifter,

som erfordras för lagens tillämpning, är Kungl. Maj:t givetvis behörig

att i administrativ ordning meddela föreskrifter om det sätt, varpå denna

uppgiftsskyldighet skall fullgöras. Utskottet förutsätter, att vid en reglering

i administrativ ordning av sättet för denna skyldighets fullgörande Kungl.

Maj:t tillvaratager de möjligheter, som härigenom erbjudas att ernå en smidigare

anpassning efter växlande förhållanden och efter den önskvärda folksamfärdselns

berättigade krav.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

7 §•

Beträffande den tid, under vilken en utlänning må äga rätt att vistas här i

riket utan uppehållstillstånd, ansluter sig utskottet till departementschefens

uppfattning, att denna lämpligen bör bestämmas till tre månader. I allmänhet

lära utlänningar, vilka endast i egenskap av resande uppehålla sig härstädes,

ej utsträcka sin vistelse i landet utöver nämnda tid. Emellertid visar erfarenheten,

att en viss grupp av utlänningar, nämligen de, som förut ägt svenskt

medborgarskap, bruka vistas i vårt land under längre tid. Särskilt torde detta

vara förhållandet med svensk-amerikanare. För tillgodoseende av dessa utlänningars

intresse, bör, enligt utskottets mening, den tid, varunder dessa må

vistas härstädes utan uppehållstillstånd, utsträckas till sex månader. Detta

undantag torde böra gälla även sådan utlännings make ävensom ogifta, i äktenskap

födda barn, som äro under 21 år. Denna utsträckta vistelserätt synes

böra ifrågakomma endast för dem, som på grund av födseln ägt svenskt medborgarskap.

Beträffande sådana utlänningar, vilka förvärvat svenskt medborgarskap

men sedermera avflyttat från riket och blivit undersåtar i främmande

länder, föreligger, enligt utskottets mening, ej anledning att i förevarande

avseende uppställa annan regel än den, som skall gälla i fråga om

utlänningar i allmänhet.

8 §.

I motioner av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. har framställts

anmärkning mot förslagets ståndpunkt, att även utlänningar, som under

lång tid varit bosatta här i riket, skola få uppehållstillstånd allenast för viss tid.

Utskottet anser emellertid övervägande skäl tala för att uppehållstillstånd

även för dessa utlänningar meddelas för viss tid. Utskottet vill i samband

härmed påpeka, att dessa utlänningars intressen tillgodoses genom bestämmelse

i förslagets 10 §. Enligt denna paragraf skall vid bedömande av frågan om

den tid, som uppehållstillstånd skall avse, skälig hänsyn tagas till längden av

den tid, som utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §•

Spörsmålet huruvida socialstyrelsens beslut i ärenden rörande uppehålls- och

arbetstillstånd skola äga slutgiltig karaktär har varit föremål för utskottets

särskilda uppmärksamhet. Då utskottet efter noggrant övervägande av föreliggande

omständigheter stannat vid att ansluta sig till Kungl. Maj :ts uppfattning,

att dylika beslut ej böra få överklagas, har denna utskottets ståndpunkt

föranletts av de starka praktiska skäl, som i detta särskilda fall göra sig gällande.

Härom vill utskottet anföra följande.

Med hänsyn till angelägenheten därav att förevarande ärenden bliva föremål

för ett snabbt avgörande, är det av vikt, att desamma kunna handläggas

utan större omgång. För närvarande tillämpas i socialstyrelsen i stor utsträckning

ett muntligt förfarande och styrelsens beslut fattas i form av ett kortfattat

protokoll. Därest besvärsrätt skulle införas, torde detta med nödvändig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

het föranleda, att förfarandet omlägges till skriftligt och att styrelsens beslut

utfärdas såsom särskilda resolutioner. Snabbheten i ärendenas behandling

skulle emellertid härigenom äventyras. Ett skriftligt förfarande skulle jämväl

för den enskilde medföra ökade kostnader och i många fall tvinga honom

att anlita särskilt biträde för utförande av hans talan. Även för statsverket

skulle härigenom förorsakas ej obetydliga utgifter, enär det ökade arbete, som

det skriftliga förfarandet betingade, ej kunde utföras av den nuvarande personalen

inom socialstyrelsen.

Härtill kommer, att en av den förevarande lagstiftningens betydelsefullaste

uppgifter måste anses vara att förebygga, att iuvandringsströmmen sätter sig i

rörelse mot våra gränser. Att socialstyrelsens beslut uti ifrågavarande ärenden

äga slutgiltig karaktär, är ur denna synpunkt synnerligen viktigt. Såsom i

annat sammanhang omnämnts har socialstyrelsen brukat under band på förfrågningar

lämna upplysningar om sin praxis i avseende å meddelande av arbetstillstånd

och bar med anledning av de lämnade upplysningarna i många

fall arbetssökande avstått från att göra ansökan om arbetsanställning. Skulle

nu emellertid socialstyrelsen icke hava att fälla sista ordet i frågan, torde

följden bliva, att vederbörande icke läte sig nöja med en sådan upplysning

utan inlämnade ansökan i förhoppning, att ändring i socialstyrelsens beslut

skulle kunna vinnas. Olägenheten härav ligger i öppen dag.

Slutligen må jämväl framhållas, att, därest besvärsrätt infördes, vissa praktiska

svårigheter skulle uppstå beträffande instämpling i utlänningens legitimationshandling

av arbets- och uppehållstillstånd, innan desamma vunnit laga

kraft.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra därom, att därest, såsom utskottet

förordar, förevarande lagstiftning antages att gälla endast för en tid av fem år,

detta medför, att riksdagen inom denna tid blir i tillfälle att upptaga frågan

om lämpligheten av den föreslagna anordningen till förnyat övervägande.

12 §.

Såsom en konsekvens av den utav utskottet beträffande 3 § föreslagna formuleringen,

att utlänning såsom regel endast skall uppvisa sina legitimationsliandlingar

för den vid ankomststationen tjänstgörande passkontrollören, tillstyrker

utskottet motsvarande ändring i förevarande paragraf. Någon särskild

föreskrift om skyldighet för utlänning, som står i begrepp att lämna landet,

att i de speciella fall, då anledning därtill förekommer, vara skyldig att personligen

inställa sig inför polismyndigheten, lärer med hänsyn till bestämmelsen

i förslagets 6 § ej vara erforderlig.

13—18 §§.

Herr Thore har i sin motion hemställt, att bestämmelserna om utlännings

rätt till arbetsanställning måtte utgå ur förslaget och eventuella föreskrifter

härom meddelas i administrativ väg.

Det måste enligt utskottets mening vara av vikt, att de väsentliga bestämmelserna

angående utlänningars rättigheter och skyldigheter erhålla lags ka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1 O

lo

raktär och ej meddelas i från tid till annan växlande administrativa förordningar.

Då bland förslagets betydelsefullaste bestämmelser äro de, som angå rätten

till arbetsanställning, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till

motionen i denna del.

Beträffande frågan om arbetstillstånd vill utskottet framhålla, att man har

att välja mellan två olika system. Enligt det ena meddelas tillstånd för viss

arbetsgivare att anställa visst antal utländska arbetare; enligt det andra gives

arbetstillstånd åt viss arbetare. Utskottet betraktar det såsom en förtjänst i

det kungliga förslaget, att detsamma upptagit det senare systemet. För den

utländske arbetaren är det av utomordentlig vikt, att han personligen erhåller

arbetstillstånd. Han kommer därigenom i en självständig ställning i

förhållande till arbetsgivaren. Det förra systemet däremot skulle göra. honom

beroende av arbetsgivaren. Även i fråga om kontrollens effektivitet anser

utskottet det föreslagna systemet vara överlägset systemet med arbetstillstånd

åt arbetsgivaren.

Utskottet betraktar alltså förslagets stadganden därom att arbetstillståndet

skall innefatta ett åt utlänningen lämnat tillstånd att antaga arbetsanställning

samt att bevis om tillståndet skall tecknas å utlänningens legitimationshandling

vara av den grundläggande betydelse för ifrågavarande lagstiftning, att

undantag därifrån ej bör medgivas.

I samband med dessa stadganden har man att se föreskriften i förslagets

2 §, att arbetssökande utlänning redan före inresan hit till riket skall hava

förskaffat sig arbetstillstånd. Ehuru, såsom utskottet tidigare framhållit,

av stor betydelse, är denna föreskrift dock icke lika grundläggande för systemet

som de båda förutnämnda. Till frågan huruvida för tillgodoseende av

näringslivets behov i vissa brådskande fall undantag genom dispens kan medgivas

från nu senast berörda föreskrift återkommer utskottet i det följande.

Enligt 15 § av det förslag, som innefattas i propositionen, skall socialstyrelsen,

innan den meddelar beslut i ärende angående arbetstillstånd, hava inhämtat

yttrande från länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, om

han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig

meddela visering. Syftet med denna bestämmelse är, att socialstyrelsen

före ärendets avgörande skall äga kännedom, huruvida med hänsyn till den

arbetssökandes personliga förhållanden sådana omständigheter kunna anses

föreligga, att arbetstillstånd ej bör meddelas. Ifrågavarande bestämmelse kan

emellertid utgöra hinder för ett snabbt avgörande i vissa brådskande fall, som

oundgängligen kräva ett omedelbart beslut. Särskilt för den händelse, att en

arbetsgivare gör framställning om arbetstillstånd för viss arbetare, som befinner

sig utom riket, kan ifrågavarande obligatoriska remissförfarande medföra

svårigheter att tillgodose hastigt påkommande fullt legitima behov av

utländsk arbetskraft. För undvikande av dylika olägenheter föreslår utskottet,

att föreskriften i 15 § därom att i ärende angående arbetstillstånd yttrande

skall hava avgivits av länsstyrelse, beskickning eller viseringsberättigad konsul

utgår. När utskottet framställer detta förslag, förutsätter utskottet, att

socialstyrelsen kommer att i förekommande fall inhämta yttranden från nämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8&.

myndigheter i den mån detta utan olägenhet kan ske och är erforderligt för

ärendets utredning.

Utskottet föreslår vidare den ändringen i 15 §, att det skall åligga socialstyrelsen,

där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda

omständigheter föreligga, att bereda sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Tydligt

är, att ett dylikt stadgande måste tillämpas på sådant sätt, att onödig omgång

och tidsutdräkt undvikes, och att därför, bland annat, måste iakttagas, att om

yttrande ej inkommit inom viss förelagd tid, detta ej utgör hinder för ärendets

avgörande. Lika tydligt är, att en förutsättning för stadgandets tillämpning

är, att inom den arbetssökandes verksamhetsområde finnes någon organisation

med erforderlig kännedom om de arbetsförhållanden, som där råda.

I paragrafen föreslår utskottet slutligen en formell jämkning.

26, 38 och 39 §§.

I var och en av dessa paragrafer föreslår utskottet en mindre, redaktionell

ändring.

40 §.

Utskottet, som finner den föreslagna böteslatituden för vid, föreslår, att

bötesmaximum bestämmes till 2,000 kronor.

51 §.

Herr Thore hemställer i sin motion, att dispensmöjligheterna enligt denna

paragraf måtte göras större, avseende längre tid och möjliggörande för viss

arbetsgivare dispens för visst antal arbetare, ej särskilt nämnda, och ej heller

för visst specificerat arbete, samt att dispens i brådskande fall må kunna

omedelbart lämnas av lokal polismyndighet eller i varje fall av länsstyrelsen

i vederbörande län.

Till stöd för denna hemställan anföres i motionen: Lagförslaget är alltför

restriktivt, om man undersöker dess verkningar beträffande en del industrigrenar,

där tillgång på utländsk arbetskraft är ett oavvisligt behov. Detta

gäller i mycket hög grad skeppsvarven, vilka beträffande fullgörandet av de

utländska beställningarna, som utgöra det vida övervägande antalet av varvens

nybyggnader, äro beroende av montörer, leverantörer, praktikanter, inspektörer

m. fl. personer av utländsk nationalitet. Ett rederi, som med ett varv gör

upp om en fartygsleverans, har enligt allmänt gällande praxis, stundom inskriven

i avtalen, rätt att till varvet sända dels inspektörer och kontrollanter

för övervakande av leveransens riktiga fullgörande dels rederiet tillhörig personal

för erhållande av nödig utbildning och praktik i maskineriets och fartygsdetaljernas

skötsel. I fartygens utrustning ingå ofta utländska leveranser

i stor omfattning. De instruktörer och montörer, som för leveransens riktiga

fullgörande måste tillhandahållas av den utländska leverantören, äro enligt

förslagets 14 § skyldiga att innehava arbetstillstånd. För ifrågavarande personer,

vilkas härvaro äro en nödvändighet för beställningarnas erhållande och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

15

utförande, är det ofta omöjligt att anskaffa arbetstillstånd före ankomsten

hit. De befinna sig ofta utrikes, tjänstgörande å fartyg under gång eller å

utländska verkstäder, när de erhålla order att inställa sig vid den svenska

verkstaden, och få då hitresa omedelbart utan att besöka hemlandet. Vad nu

anförts i fråga om nybyggnader gäller även beträffande vissa reparationsoch

ombyggnadsarbeten. Under senare åren har en del mycket betydande

arbeten av detta slag, avseende valfångare, gått till svenska verkstäder. Båtarna

komma direkt från Sydpolarhavet. Arbetena skola färdiggöras på den

korta tiden mellan fångstperioderna samt pläga pågå dag och natt. Man vet ej,

innan båtarna besiktigats i dockan, vilka arbeten som behöva utföras och hur

stor del av personalen som bör kvarstanna för arbetenas övervakande eller för

deltagande i detsamma. Det blir ingen tid för sökande av arbetstillstånd eller

dispenser före arbetets igångsättande. Bland arbeten, som de svenska varven

bruka kunna förskaffa, är insättning av motorer i skrov, byggda å annat varv.

Under insättningstiden måste det varv, som levererar skrovet, utföra en del

arbeten för komplettering o. d. Härför måste de anlita åtminstone en del

arbetare från det egna varvet. För utförande av dessa arbeten äro de beroende

av arbetstillstånd. Klart är att under sådana förhållanden en stor risk föreligger

för skeppsbyggeriverkstäderna att avsluta kontrakt rörande utländskt

arbete i Sverige. Då leveranskontrakten ofta uppgöras långt i förväg, innan

arbetet tager sin början, är det omöjligt att vid detta tidiga skede avgöra, vilka

arbetare som vid leveransens utförande komma att användas för visst arbete.

Att nu överblicka den inverkan en skärpt främlingskontroll kan erhålla på

verksamheten inom näringslivet i allmänhet, är ej möjligt, men av vad som hittills

framgått torde vara klart, att en lagstiftning i fråga om främlingskontrollen

bör genomföras med större varsamhet och med en smidigare tillämpning

än som kan förväntas bliva fallet, om propositionen i oförändrat skick upphöjes

till lag.

Utskottet finner de förhållanden, som beröras i herr Thores motion, vara

beaktansvärda. Till följd av de föreslagna bestämmelserna om arbetstillstånd

skulle vissa svårigheter kunna föranledas för de industrigrenar, som äro beroende

av utländsk arbetskraft. Man har att räkna med sådana svårigheter dels

i det fall, då arbetsgivaren vid uppgörande av leveransavtal svävar i ovisshet,

huruvida arbetstillstånd för nödig utländsk arbetskraft kan komma att meddelas,

dels ock då behovet av viss arbetskraft är hastigt påkommande, så att

arbetsgivaren på grund av brådskan samt i saknad av erforderliga uppgifter om

arbetskraftens identitetsdata ej är i tillfälle att utverka arbetstillstånd före den

anställdes inresa, önskemål, som näringslivets målsmän kunna uppställa med

anspråk på beaktande i sådana fall, äro dels att arbetsgivaren må äga viss garanti

för att hans legitima behov av utländsk arbetskraft blir tillgodosett, dels

att utlänning, som lojalt uppgiver, att syftet med inresan är att taga arbetsanställning

hos sådan arbetsgivare, må kunna tillåtas att utan på förhand erhållet

arbetstillstånd obehindrat inresa, dels ock att sådan utlänning åtminstone för

en kortare interimsperiod, intill dess arbetstillstånd hinner utverkas, må kunna

tillträda anställningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Såsom utskottet i annat sammanhang anfört bör något undantag från stadgandena,

att arbetstillstånd skall innefatta ett åt den utländske arbetaren personligen

lämnat tillstånd och att bevis om tillståndet skall tecknas å utlänningens

legitimationshandling ej medgivas. Emellertid torde det vara möjligt att

genom dispens enligt denna paragraf tillgodose de huvudsakliga önskemål,

som i förevarande hänseende kunna inställa sig. Om en firma kan visa, att

den tid efter annan är i behov av utländsk arbetskraft och att detta behov ej

på förhand låter sig närmare fixera, torde firman kunna hos Kungl. Maj:t utverka,

att utländska arbetstagare må till visst beräknat högsta antal för viss

tid fritt passera den gränsort, som kan ifrågakomma, och att de vid ankomsten

omedelbart få börja anställningen. Dispensen skulle sålunda avse rätt för visst

antal utlänningar, som antagit eller ämna antaga anställning hos firman, att

inkomma i landet utan hinder därav, att deras legitimationshandling ej är försedd

med bevis om arbetstillstånd, under villkor, att den inresande hos polismyndigheten

i ankomstorten kan visa sannolika skäl, att inresan avser anställning

hos firman och att inresan sker över viss bestämd gränsort. Vidare skulle

dispensen innebära undantag för utlänningen från stadgandena i 13 och 14 §§

i förslaget för tiden intill dess styrelsen meddelat beslut i ärendet, dock under

högst tre månader från ankomstdagen. Vid dispensen skulle knytas det villkor,

att vederbörande firma inom viss kort tid efter utlänningens ankomst hos socialstyrelsen

gör framställning om arbetstillstånd för denne.

Genom en dylik anordning lärer man kunna tillgodose önskemålen i de fall,

då uppkomsten av här åsyftat behov av utländsk arbetskraft låter sig på förhand

bedöma, men icke i sådana fall, där tillfälligt behov av sådan arbetskraft

oväntat uppstår och dispensens meddelande av Kungl. Maj:t skulle medföra

alltför lång tidsutdräkt. För ett sådant fall är det lämpligt, att dispens kan

beviljas av annan myndighet än Kungl. Maj:t. Dispensrätt synes böra medgivas

endast för en myndighet sådan som socialstyrelsen, vilken äger överblick

över marknadsläget i dess helhet. Beslut i dylika ärenden lärer av socialstyrelsen

kunna givas inom sådan tid, att näringslivets berättigade krav

komma att bliva vederbörligen tillgodosedda. Utskottet föreslår därför, att

i ett andra stycke av förevarande paragraf upptages bestämmelse därom att

den Konungen enligt första stycket tillerkända rätt att för visst fall medgiva

undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ må efter Konungens bemyndigande

utövas av socialstyrelsen.

Såsom en konsekvens av det utav utskottet beträffande 3 § framställda förslaget

föreslår utskottet vidare en redaktionell ändring i förevarande paragraf.

Övergångsbestämmelsen.

Utskottets hemställan, att denna lag matte äga allenast provisorisk giltighet,

föranleder ett tillägg till första stycket.

Med anledning av utskottets ändringsförslag beträffande 7 § erfordras en

motsvarande ändring i sista punkten av fjärde stycket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

17

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande

förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om utlännings rätt att här i riket ristas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom

pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med

påteckning av svensk myndighet (visering).

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 §

kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,

så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 § sägs.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin

ankomst till riket personligen anmäla

sig hos polismyndighet i den ort, dit

han från utlandet först anländer.

Därvid skall han uppvisa sin legitimationshandling

ävensom meddela de

upplysningar polismyndigheten begär.

År legitimationshandlingen ej försedd

med visering eller bevis om arbetstillstånd,

skall han ock meddela skriftlig

uppgift enligt fastställt formulär

om tiden för vistelsen i riket och ändamålet

med densamma.

9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 32.) 2

Utlänning skall omedelbart vid sin

ankomst till riket för polismyndighet

i den ort, dit han från utlandet först

anländer, uppvisa sin legitimationshandling

ävensom meddela de upplysningar

polismyndigheten begär; och är

utlänning skyldig att på anfordran

personligen inställa sig hos polismyndigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4§.

Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitimationshandling,

som i 1 § sägs.

5§.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så

ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal upp
-

visa sin legitimationshandling.

7

över tre månader äger utlänning

icke uppehålla sig här i riket utan

särskilt tillstånd (uppehållstillstånd),

med mindre visering för honom fortfarande

gäller.

§•

Över tre månader äger utlänning

icke uppehålla sig här i riket utan

särskilt tillstånd (uppehållstillstånd),

med mindre visering för honom fortfarande

gäller; dock må utan sådant

tillstånd utlänning, som på grund av

födseln varit svensk medborgare,

ävensom dennes make och ogifta barn

i äktenskap under tjuguett år vistas

härstädes intill sex månader från ankomsten.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens

befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig

utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande

förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

19

(Ktmgl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden

därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,

skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till

längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket,

11 §•

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12

Då utlänning avreser till utlandet,

skall han hos polismyndighet i den

ort, där han lämnar riket, personligen

uppvisa sin legitimationshandling.

§•

Då utlänning avreser till utlandet,

skall han för polismyndighet i den

ort, där han lämnar riket, uppvisa

sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §•

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre

för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet, som

föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande,

med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående ar&eistillstånd

skall yttrande avgivas av Konungens

befallningskärande i det län, där utlänningen

vistas, eller, om han befinner

sig utom riket, av svensk beskickning

eller konsul, vilken är behörig

meddela visering. Där ej ärendet

är av synnerligen brådskande na
-

I ärende angående sådant tillstånd

skall socialstyrelsen, där ej ärendet är

av synnerligen brådskande natur eller

andra särskilda omständigheter föreligga,

inhämta utlåtande från offentlig

arbetsförmedlingsanstalt för den

ort, där arbetsanställningen skall innehavas,

ävensom bereda sammanslutnin
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tur eller andra särskilda omständigheter

föreligga, skall socialstyrelsen

tillika inhämta utlåtande från offentlig

arbetsförmedlingsanstalt för den

ort, där arbetsanställningen skall innehavas;

tillika bör, när skäl därtill

äro, sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetare inom verksamhetsområdet

i fråga lämnas tillfälle att uttala

sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationsbandlingen.

16 §.

Vad i 15 § .stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

gar av arbetsgivare eller arbetare inom

verksamhetsområdet i fråga tillfälle

att uttala sig.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att

söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan

vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas

av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka

sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här

ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är

känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att

utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig

verksamhet, då må ock avvisning ske som nyss sagts.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk

medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands eller eljest

gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat land, må avvisas

på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §.

Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill erhållit

Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till

riket avvisas av polismyndighet.

21 §.

Utlänning må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet

avvisas,

om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs,

om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis

eller visering, som i 2 § sägs, eller

om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt

besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl

innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra

klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens befallningshavande

anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens

befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående

avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget

äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären så

tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra

polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,

som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där

detsamma icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande

snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

24 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Ma):ts förslag.) (Utskottets förslag.)

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit

ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset

eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas

eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sådant kan ske, utlänningen

tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlänning-s förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver han

efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava

sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning

avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss

kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall

polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,

som må förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på

Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda

skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt,

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §.

Konungens befallningshavande må

jämväl, då särskilda skäl därtill äro,

förordna om förpassning ur riket av

utlänning, som i annat avseende än

varom i 25 § är fråga uraktlåter att

ställa sig till efterrättelse vad i eller

med. stöd av denna lag är föreskrivet

eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom i eller med stöd

av denna lag är stadgat, mot bättre

vetande lämnar oriktig uppgift.

Konungens befallningshavande må

jämväl, då särskilda skäl därtill äro,

förordna om förpassning ur riket av

utlänning, som i annat avseende än

varom i 25 § är fråga uraktlåter att

ställa sig till efterrättelse vad i denna

lag eller med stöd därav är föreskrivet

eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom i denna lag eller

med stöd därav är stadgat, mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,

skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt

till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på

grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens

befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

,")0

ZÖ

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom

ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka

beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till

känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet,

samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,

skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §.

Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där han

så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades för honom

eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande

eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman

eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde

avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som

ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen

underrättas.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola

förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det

beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs

honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda

besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid, som

nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är

pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens

befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, sa fort ske kan, jämte

eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

30 §.

Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,

inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet

gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes

försorg bringas till verkställighet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda

skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle tilltalas

eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt

hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han

inkommit i riket, såvitt ej sadana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,

eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall

Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket
31

§.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från

riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock

den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande

av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande

av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik

handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av

brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning i

andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för

det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex

månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans

vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock

att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet

hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff blivit

frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag

om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas

till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,

han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S.

25

(Kunffl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt

stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall

Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart ske

kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där

utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,

förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av

tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande.

Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt

frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet

hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till utvisning

dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten

taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande.

34 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till

riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa

honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall

utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes

utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag även
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om

utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid

ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan, som här

avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör

i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga

om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna

därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf

sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott.

37 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan

hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna

därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §.

Uraktlåter någon att fullgöra an- Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet,

som i eller med mälningsskyldighet, som i denna lag

stöd av denna lag är föreskriven, sträf- eller med stöd därav är föreskriven,

fes med böter från och med tio till straffes med böter från och med tio

och med fem hundra kronor. till och med fem hundra kronor.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med

böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin

tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

39 §.

Uraktlåter utlänning i annat avse- Uraktlåter utlänning i annat avseende

än varom i 25 och 38 §§ är ende än varom i 25 och 38 §§ är

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.)

fråga att ställa sig till efterrättelse

vad i eller med stöd av denna lag är

föreskrivet, straffes med böter från

och med tio till och med fem tusen

kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande

oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom i eller med stöd

av denna lag är stadgat, straffes likaledes

med böter från och med tio till

och med fem tusen kronor.

(Utskottets förslag.)

fråga att ställa sig till efterrättelse

vad i denna lag eller med stöd därav

är föreskrivet, straffes med böter från

och med tio till och med fem tusen

kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande

oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom i denna lag eller

med stöd därav är stadgat, straffes

likaledes med böter från och med

tio till och med fem tusen kronor.

40 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma

i riket, ehuru denne ej innehar

legitimationshandling, som i 1 §

sägs, straffes med böter från och med

tio till och med fem tusen kronor.

Förhjälper någon utlänning att inkomma

i riket, ehuru denne ej innehar

legitimationshandling, som i 1 §

sägs, straffes med böter från och med

tio till och med två tusen kronor.

41 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill erhållit

Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst

sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras

ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall

tagas i häkte.

42 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles

i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 38—40 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,

därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där

sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal

jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 §

sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

46 §.

Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och

voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,

befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom’

till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger

rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till

nämnda land.

47 §.

Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin

tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund

därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta

statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

48 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stockholm

föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polismästare

eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; så ock beträffande såväl land

som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande

särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,

så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som

må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

29

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

50 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna

lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter

Konungen meddelar.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda

villkor, som prövas nödiga, i

visst fall eller mera stadigvarande för

vissa grupper av utlänningar medgiva

undantag från stadgandena i 1—4, 13

och 14 §§, dock att utlänning över

sexton år städse skall vara pliktig att

vid sin ankomst till riket personligen

anmäla sig hos polismyndighet och

meddela de upplysningar polismyndigheten

begär samt att arbetsanställning

ej må utan arbetstillstånd innehavas

utöver tre månader från ankomsten.

Konungen äger att under de särskilda

villkor, som prövas nödiga, i

visst fall eller mera stadigvarande för

vissa grupper av utlänningar medgiva

undantag från stadgandena i 1—4, 13

och 14 §§, dock att utlänning över

sexton år städse skall vara pliktig

att vid sin ankomst till riket meddela

de upplysningar polismyndigheten

begär samt att arbetsanställning ej

må utan arbetstillstånd innehavas utöver

tre månader från ankomsten.

Rätten att i visst fall medgiva

undantag från stadgandena i 2, 13 och

14 §§ må efter Konungens bemyndigande

utövas av socialstyrelsen.

52 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed

äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras

för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari

1928. nuari 1928 och gäller till och med

den 31 december 1932. I fråga om

sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse, som i lagen avses,

skall vad där är stadgat erm ådömande

av ansvar fortfarande gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgan
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

den, vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag

och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande av ansvar för

förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest jämlikt 25 § kungörelsen

den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings utvisning uppkommit

under nämnda kungörelses giltighetstid, må i händelse av inskridande

först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen ur riket vidtagas,

såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 § angivna, äro för banden.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,

skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok

och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga,

må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före

utgången av februari månad 1927 och

erfordras enligt äldre författning för

hans rätt att vistas härstädes icke visering

eller uppehållsbok, skall vad i

2 kap. stadgas om skyldighet att vara

försedd med uppehållstillstånd icke

äga tillämpning i fråga om sådan utlänning.

Skedde inresan efter utgången

av februari månad 1927, äger utlänningen

utan hinder av vad i 7 §

stadgas uppehålla sig här i riket till

den 1 april 1928.

Har utlänning hit inkommit före utgången

av februari månad 1927 och

erfordras enligt äldre författning för

hans rätt att vistas härstädes icke

visering eller uppehållsbok, skall vad

i 2 kap. stadgas om skyldighet att

vara försedd med uppehållstillstånd

icke äga tillämpning i fråga om sådan

utlänning. Skedde inresan efter utgången

av februari månad 1927, äger

utlänningen utan hinder av vad i 7 §

stadgas uppehålla sig här i riket till

den 1 april 1928 eller, därest utlänningen

på grund av födseln varit

svensk medborgare, utlänningen själv

ävensom dennes make och ogifta barn

i äktenskap under tjuguett år, som åtfölja

honom> till den 1 juli samma år.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att

enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses

hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

B. att motionerna I: 319, 320 och 325 samt II: 428 och 450,

i den man de icke blivit besvarade genom vad utskottet ovan

under A. hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 13 maj 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

31

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Linder, von Stockenström, Sigfrid

Hansson, greve Spens, Martin Svensson, Sundberg och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,

ödström, Johanson i Stockholm, Ros och Johansson i Sollefteå.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage,

Johanson i Stockholm och Johansson i Sollefteå;

2) av herrar greve Spens, Sundberg och Magnusson i Skövde, vilka vid 15 §

andra stycket anfört följande:

»Vi hava ej kunnat biträda utskottets förslag, att det i regel skall åligga

socialstyrelsen att bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom

verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig i ärenden angående arbetstillstånd.

Ingående sakkunskap och erfarenhet i dylika ärenden torde finnas

hos socialstyrelsen själv. Upplysningar, som därutöver erfordras, lära kunna

erhållas från arbetsförmedlingsanstalterna. Därest i vissa fall, t. ex. då fråga

är om specialutbildade arbetare, särskilda upplysningar om inom yrket rådande

förhållanden kunna behövas, har socialstyrelsen enligt den i propositionen föreslagna

lydelsen av 15 § rätt och plikt att från omförmälda sammanslutningar

inhämta sådana upplysningar. Det av utskottet föreslagna förfarandet med

ständiga remisser till sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare innebär

enligt vår mening ett onödigt fördröjande av ärendenas avgörande och medför

ökat arbete för socialstyrelsen i en omfattning, som kan föranleda behov avökat

antal tjänstemän inom styrelsen. Enligt vår åsikt kan även svårighet

komma att uppstå i fråga om stadgandets tillämpning. Utskottet har visserligen

uttalat, att en förutsättning för stadgandets tillämpning är, att inom den

arbetssökandes verksamhetsområde finnes någon organisation med erforderlig

kännedom om de arbetsförhållanden, som där råda. Men när kunna sådana

organisationer anses förefinnas? För socialstyrelsen blir ett sådant avgörande

ej alltid lätt.

Vi anse därför, i likhet med vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen, att

sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i

fråga endast böra beredas tillfälle att uttala sig, när skäl därtill äro.

Till följd härav hemställa vi,

att andra stycket i 15 § erhåller följande lydelse:

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där

ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra sär
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

skilda omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från offentlig

arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas; tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar

av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet

lämnas tillfälle att uttala sig.»

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271819

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:282 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet väckta mo s. 5 i texten