Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av emeritilöner för biskopar.

1927-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1927:16, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av emeritilöner för biskopar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1927 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande

av emeritilöner för biskopar.

I en till riksdagen avlåten, den 4 januari 1927 dagtecknad proposition nr 25

har Kungl. Maj:t, under åberopande av dels propositionen bilagda utdrag av

statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 23 september 1926 och

berörda den 4 januari dels ock kyrkomötets, propositionen jämväl bilagda skrivelse

den 28 oktober 1926 (nr 17) föreslagit riksdagen besluta,

dels att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två emeritilöner till biskopar,

vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte dyrtidstillägg efter enahanda

grunder, som gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k. ny

pension,

dels ock att för åtnjutande av sådan emeritilön skola gälla följande villkor och

bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,

när han fyllt 75 år;

att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika på grund av sjukdom

är för framtiden oförmögen att förvalta sitt ämbete, må kunna på därom

gjord ansökan erhålla emeritilön;

att Konungen utser innehavare av emeritilön;

att, innan emeritilön efter innehavares frånfälle ånyo utdelas, undersökning

skall verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens ställning medgiver, att

ifrågavarade emeritilön fortfarande utgår från fonden;

att emeritilön skall utgå intill slutet av den månad, varunder innehavaren

avlidit, ävensom att, därest han efterlämnar änka eller barn, som, därest emeritilön

icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, änkan eller

barnen skola äga uppbära emeritilönen intill utgången av den tid, under vilken

tjänst- och nådårsförmån eljest skolat åtnjutas;

att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas erforderliga, skola

meddelas av Konungen;

samt att dessa bestämmelser skola träda i kraft den 1 maj 1927, dock att

biskop, som vid berörda tidpunkt redan är utnämnd, icke skall vara skyldig att,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 samt. 11 haft. (Nr 16.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

då han fyllt 75 år, med åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst med mindre

särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt.

Ifrågavarande proposition har hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling.

I ovanberörda statsrådsprotokoll för den 23 september 1926 lämnar föredragande

departementschefen till en början en redogörelse för den tidigare behandlingen

av den nu föreliggande frågan om beredande av emeritilön eller pension

åt biskopar.

Utskottet, som beträffande nyssnämnda statsrådsprotokoll i övrigt hänvisar

till propositionen, vill här erinra om följande.

Efter det frågan förevarit vid åtskilliga kyrkomöten, avläts, i anledning avframställning

av 1903 års kyrkomöte, proposition i ämnet till 1904 års riksdag

med förslag om riksdagens medgivande, att ur biskopslöneregleringsfonden finge,

efter Kungl. Maj:ts beprövande, utgå en pension åt ärkebiskop eller biskop å

6,000 kronor årligen, under villkor att pensionen icke finge tilldelas annan än

den, som uppnått 70 års ålder, samt att ärkebiskop eller biskop, som därefter

utnämndes, vore skyldig att vid fyllda 70 års ålder avgå från ämbetet, så snart

pension åt honom bereddes och Kungl. Maj:t ej på grund av särskilda omständigheter

funne det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han tills vidare kvarstode

i ämbetet.

Förslaget föll emellertid genom olika beslut av kamrarna.

Efter framställning av 1908 års kyrkomöte avläts sedermera till 1909 års

riksdag proposition, innefattande enahanda förslag som år 1904, men även denna

gång föll förslaget genom kamrarnas olika beslut.

Frågan återupptogs sedermera på grund av motioner vid 1925 års kyrkomöte,

som hemställde om åtgärders vidtagande för beredande av minst två biskopspensioner,

vardera å 9,000 kronor årligen, att ur biskopslöneregleringsfonden efter

Kungl. Maj:ts beprövande utgå till biskop, som uppnått 75 års ålder, då han

skulle vara skyldig avgå från ämbetet, med rättighet dock för honom att avgå vid

fyllda 70 år eller, där han på grund av sjukdom blivit oförmögen att förvalta sitt

ämbete, vid fyllda 65 år, allt under förutsättning att pension kunde beredas.

I ett den 29 januari 1926 avgivet gemensamt utlåtande över kyrkomötets berörda

framställning anförde kammarkollegiet och statskontoret bland annat, att

de icke hade något att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet men att, då

biskopslöneregleringsfonden borde och kunde tagas i anspråk för ändamålet,

antalet pensioner borde begränsas till två. Beträffande den föreslagna åldersgränsen

hade ämbetsverken förut uttalat sig för en tidigare avgångsålder men

gjorde nu icke någon erinran mot de föreslagna åldersgränserna, i synnerhet

om antalet pensioner begränsades till två. Ämbetsverken hemställde, att förslag

måtte överlämnas till riksdagen med begäran om dess samtycke därtill, att från

biskopslöneregleringsfonden finge utgå två pensioner, vardera till årligt

belopp av 9,000 kronor, att efter Kungl. Maj ds beprövande utgå till biskop, som

uppnått 75 års ålder, då han skulle vara skyldig avgå från ämbetet, med rättighet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

3

dock för honom att avgå vid fyllda 70 år eller, därest han på grund av sjukdom

vore oförmögen att förvalta sitt ämbete, vid fyllda 65 år, allt under förutsättning

att pension kunde beredas.

Departementschefen anför härefter för egen del följande.

”Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har frågan om biskoparnas

pensionering två gånger — åren 1904 och 1909 — varit underställd riksdagens

prövning utan att någon lösning kunnat vinnas. Att jag nu anser mig höra i

anledning av kyrkomötets framställning upptaga ifrågavarande spörsmål till

förnyat övervägande beror på, att frågan enligt min mening under de gångna

åren kommit i förändrat läge, ity att åtskilliga av de under riksdagsförhandlingarna

framförda invändningarna numera förlorat sin bärande kraft.

Så har frågan om prästerskapets pensionering vunnit sin lösning — låt vara

i begränsad omfattning — och man har möjlighet att för biskoparnas del anknyta

till de principer, på vilka 1910 års lag om emeritilöner för präster är uppbyggd.

Vidare har indragningen av biskopsprebendena blivit genomförd i den

utsträckning, som ansetts lämplig. Endast ett dylikt prebende — Visby — finnes

kvar. Slutligen har biskopslöneregleringsfonden, oaktat den ökning i utgifterna,

som föranletts av prebendein dr agningen, successivt till vuxit och numera

vunnit sådan styrka, att den utan svårighet lärer kunna bära kostnaden

för ett par biskopspensioner. Uppgifter till belysning av fondens utveckling

under den gångna tiden och dess nuvarande ställning finnas sammanförda i

här efteråt intagna tabeller A och B.1)

Av tabellerna inhämtas, att fonden under de däri angivna åren endast två

gånger måst vidkännas större utgifter än som motsvaras av inkomsterna. I det

ena fallet, budgetperioden 1 januari—30 juni 1923, uppgår minskningen till

något över 5,000 kronor. I det andra fallet, år 1919, minskades däremot fonden

med över 82,000 kronor. Vid ett studium av tabell B finner man, att under sistnämnda

år ur fonden bestredos, jämte annat, större engångsutgifter till ett

sammanlagt belopp av över 166,000 kronor. De i tabell B redovisade diverse

större engångsutgifterna uppgå till sammanlagt ej mindre än över 285,239 kronor,

och i denna utsträckning torde engångsutgifter framdeles knappast vara

att befara. Med hänsyn tagen även till detta förhållande synes man hava all

anledning antaga, att fondens bärkraft skall visa sig tillräcklig för att utan

åsidosättande av dess övriga uppgifter bestrida kostnaderna för de nu föreslagna

biskopspensionerna.

Såsom ett skäl mot biskopspensioneringen har anförts, att biskoparna icke

såsom andra befattningshavare få vidkännas några pensionsavgifter. Häremot

kan erinras, att icke heller församlingsprästerna lämna några bidrag till sin

pensionering, ett förhållande, som ju sammanhänger med att prästerskapet ej

bar någon ovillkorlig rätt till pension vid viss ålder. För biskoparnas del torde

pensioneringen böra anordnas på likartat sätt, d. v. s. göras beroende av om

medel finnas tillgängliga. En konsekvens av att inga pensionsavgifter erlagts

blir givetvis — såsom även föreslagits -—, att pensionerna sättas något lägre än

för andra befattningshavare i jämförlig chefsställning.

I diskussionen om biskoparnas pensionering har ofta framhållits, att denna

fråga borde lösas först i samband med spörsmålet om en allmän omreglering

av biskoparnas löner. Denna invändning har givetvis ett visst berättigande,

men man får å andra sidan icke förbise, att pensionsfrågan kan lösas oberoende

av löneregleringsfrågan, och att starka skäl tala för en sådan anordning. Lö
-

Departe
menthchefen.

*) Tabellerna här uteslutna och hänvisas i avseende å dem till propositionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

neregleringsfrågan synes nämligen vara av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet,

och den i ämnet verkställda utredningen är numera i vissa avseenden föråldrad.

Fastän det är min avsikt att inom en nära framtid upptaga denna fråga till

behandling, torde det därför komma att dröja åtskillig tid, innan framställning

till riksdag och kyrkomöte kan göras om ny definitiv lönereglering för biskoparna.

Däremot synes möjligt att redan nu vinna en åtminstone provisorisk

lösning av pensionsfrågan. Någon risk att man härigenom skulle i något avseende

föregripa en kommande lönereglering synes icke vara för handen.

Såsom framgår av vad jag här förut anfört, anser jag icke de skäl, som anförts

för ett undanskjutande tills vidare av frågan om biskoparnas pensionering,

vara av någon avgörande betydelse. Vid sådant förhållande och då jag

anser det vara av vikt, att möjlighet beredes till pensionering av sådana biskopar,

som på grund av hög ålder eller sjukdom icke äro fullt tjänstdugliga, finner

jag mig böra tillstyrka framläggande av förslag till kyrkomötet i sådant

syfte.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för den av mig föreslagna anordningen

av biskopspensioneringen.

Därvid vill jag till en början uppehålla mig vid benämningen av de nu ifrågasatta

pensionerna. Det har synts mig, som om starka skäl tala för, att — i

likhet med vad som redan är fallet i fråga om församlingsprästerskapet — man

här upptoge benämningen emeritilöner. Härigenom framhålles skillnaden från

egentliga pensioner, till vilken vederbörande är skyldig att bidraga med föreskrivna

pensionsavgifter men som han å andra sidan är berättigad att erhålla.

I övrigt har jag ansett mig kunna ansluta mig till det av kammarkollegiet

och statskontoret i deras gemensamma utlåtande den 29 januari 1926 framlagda

förslaget, såväl i fråga om emeritilönernas antal — två — som i fråga om deras

storlek — 9,000 kronor. Jag har icke heller funnit något att erinra i fråga om

de av ämbetsverken föreslagna villkoren och förutsättningarna för erhållande

av emeritilön.

Stadgandet, att biskop vid fyllda 75 år skall vara skyldig att avgå med emeritilön,

kan givetvis endast hava avsende på de redan utnämnda biskopar, i

fråga om vilka sådant förbehåll intagits i fullmakterna. Såsom redan tidigare

framhållits, har från och med år 1904 i biskopsfullmakterna inryckts förbehåll

för vederbörande att underkasta sig de föreskrifter rörande pension, som kunna

varda meddelade. Av de nuvarande biskoparna äro endast två utnämnda före

berörda tidpunkt.

Den för biskops frivilliga avgång från ämbetet föreslagna åldern, 70 år, är

visserligen lägre än den för närvarande jämlikt lagen om emeritilöner för präster

gällande, 75 år. Men dels är sedan flera år frågan om en sänkning av

nämnda ålder till 70 år aktuell och dels äro de krav, som måste ställas på en

stiftschef, vida högre än de, som i allmänhet kunna ställas på det övriga prästerskapet.

Av dessa orsaker har jag ansett mig kunna även i detta hänseende ansluta

mig till ämbetsverkens förslag.

Jag vill erinra därom, att Kungl. Maj:t redan förut denna dag beslutat att

till kyrkomötet avlåta skrivelse (nr 11) angående ändrade bestämmelser i fråga

om den stärbhus eller präst tillförsäkrade förmånen av tjänst- och nådår. Vad

däri föreslagits avser jämväl biskopliga emeriti och deras efterlevande.

Å emeritilön, som tillkommer biskop eller, efter hans frånfälle, under tid, som

motsvarar tjänst- och nådår, hans därtill berättigade efterlevande, bör uppenbarligen

utgå dyrtidstillägg. Detta tillägg, som jämväl bör gäldas av biskopslöneregleringsfonden,

torde få utgå efter enahanda grunder, som gälla för f. d.

befattningshavare i statens tjänst med s. k. ny pension.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

5

De ytterligare föreskrifter i ämnet, som kunna visa sig vara av behovet påkallade,

torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.”

Då frågan vore av den art, att för densammas lösning erfordrades bifall

av såväl riksdag och kyrkomöte och ett snabbt ordnande av pensionsfrågan

syntes departemenschefen vara av behovet påkallat, blev enligt Kungl. Maj:ts

beslut ärendet hänskjutet till 1926 års kyrkomöte, vars medgivande alltså

begärdes för genomförande av det förslag, som nu förelagts riksdagen.

Kyrkomötet förklarade sig icke hava något att erinra mot Kungl. Maj:ts

framställning i ämnet.

Frågan om beredande av emeritilön eller pension åt biskopar har, såsom

av det anförda framgår, vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens och

kyrkomötets prövning, men någon lösning av densamma har hittills icke

kunnat vinnas. Då enligt departementschefens mening åtskilliga av de under

riksdagens förhandlingar framförda invändningarna numera förlorat sin

bärande kraft och frågan således syntes hava kommit i förändrat läge, har

departementschefen nu ansett densamma böra upptagas till förnyat övervägande.

I nyssnämnda avseende erinrar departementschefen sålunda, hurusom

frågan om prästerskapets pensionering vunnit sin lösning, ehuru endast

i begränsad omfattning. Vidare hade indragningen av hiskopsprebendena

genomförts i lämplig utsträckning och funnes endast ett dylikt prebende

kvar, nämligen Visby. Slutligen hade biskopslöneregleringsfonden successivt

tillvuxit och numera vunnit sådan styrka, att den utan svårighet syntes

kunna bära kostnaden för två biskopspensioner.

Såsom departementschefen erinrar, har under de förda överläggningarna

i ämnet framhållits, att frågan om biskoparnas pensionering borde lösas först

i samband med spörsmålet om en allmän omreglering av biskoparnas löner.

En sådan invändning har också givetvis sitt störa berättigande. Men härvid

må icke förglömmas, att löneregleringsfrågan, som enligt sakens natur är

av svårlöst beskaffenhet, kräver en förnyad, rätt så vidlyftig utredning

och att det därför kan dröja någon tid, innan densamma kan upptagas

till avgörande. Det vill emellertid synas utskottet, som om vissa skäl talade

för att i avvaktan härå redan nu söka vinna en provisorisk lösning av pensionsfrågan.

Några farhågor för att man härigenom skulle i något avseende

föregripa den blivande löneregleringen, torde icke förefinnas.

Om utskottet således kommit till den uppfattningen, att åtskilligt talar

för en lösning tills vidare av biskoparnas pensionsfråga, har utskottet likväl

i avseende å det föreliggande förslaget icke kunnat undgå att giva

uttryck åt vissa betänkligheter. Sålunda lärer det med fog kunna ifrågasättas,

huruvida det kan vara riktigt att, såsom i propositionen föreslås,

bestämma en så hög åldersgräns som 75 år. Det vill snarare synas utskottet,

som om goda skäl talade för att här stanna vid en ålder av 70 år i anslutning

till vad 1923 års riksdag uttalade beträffande pensionsålder för präster

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 16.

i allmänhet. Och det lärer jämväl kunna sättas i fråga, huruvida det föreslagna

pensionsbeloppet kan anses vara riktigt avvägt, särskilt i betraktande

därav att biskoparna icke erlagt några avgifter till sin pensionering.

Då utskottet trots de anförda betänkligheterna ansett sig böra giva sin anslutning

till Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag, vill utskottet emellertid

betona, att detta skett under den bestämda förutsättningen, att den nu föreslagna

lösningen av pensionsfrågan är att betrakta såsom varande endast av provisorisk

natur och att följaktligen det ifrågavarande spörsmålet bör av Kungl. Maj:t

upptagas till förnyad omprövning i samband med frågan om en ny definitiv

lönereglering för biskoparna.

Under nu angivna förhållanden har utskottet funnit sig böra tillstyrka

bifall till Kungl. Maj:ts proposition och hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition

nr 25.

Stockholm den 22 februari 1927.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Lindley, Dalberg,

Johansson i Friggeråker, Lindgren, Andersson i iHedsta och Abrahamsson;

från andra kammaren: herrar Borggren, Winkler, Bäcklund, Lovén, Wikström, Paulsen,

Ernfors och Heiding.

Slockholm 1927. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:48 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av emeritilöner för biskopar. s. 2 i texten