Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av vissa af färsdrivande verks medel. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. l:o.

1927-04-22 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1927:37, Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av vissa af färsdrivande verks medel. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

''Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1927 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner

och understöd, att utgå av vissa af färsdrivande verks medel.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet

hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå

av affärsdrivande verks medel.

l:o.

I en till riksdagen aylåten, den 18 februari 1927 dagtecknad proposition

nr 117 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i punkten

1:° föreslagit riksdagen medgiva, att amanuensen i generalpoststyrelsen Carl

Arvid Erixon må från och med den dag, då han entledigas från sin anställning

i generalpoststyrelsen, dock tidigast från och med den 1 juli 1927,

under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension av 1,200 kronor, att

utgå av postmedel.

Erixon, som är född den 20 juli 1860, erhöll, efter år 1888 avlagd hovrättsexamen,

den 30 september 1892 anställning hos generalpoststyrelsen

såsom e. o. tjänsteman. Från och med den 1 januari 1900 erhöll han amanuensbefattning

med tjänstgöringsskyldighet av 5 timmar per söckendag

mot ett arvode av 720 kronor för år, vilket från och med den 1 januari

1910 höjts till och alltjämt utgår med 1,680 kronor för år, dvrtidstilläcc

oräknat.

Erixon har uppgivit, att han på grund av sin från tidigaste barndom

svaga hälsa av läkare förbjudits arbeta mer än högst 5 timmar om dagen

och att han därför ej vågat söka ordinarie anställning med dess till minst

7 timmar per dag bestämda tjänstgöringstid.

Generalpoststyrelsen har meddelat, att det vid förestående omorganisation

av styrelsen måhända bleve nödvändigt att entlediga Erixon ur tjänst samt

framhållit, att det vore önskvärt, att Erixon då med hänsyn till sin långa

och utan anmärkning fullgjorda tjänstgöring bereddes understöd av postmedel

för sin återstående livstid.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 samt. 25 höft. (Nr 37.)

Ang. pension

åt amanuensen

C. A. Erixon.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskoitets utlåtande Nr 37.

utskottet. Under erinran, att riksdagen tidigare i vissa fall beviljat pension åt ickeordinarie

befattningshavare i amanuensställning, får utskottet, som icke funnit

anledning till erinran mot det av Kungl. Maj:t i förevarande fall föreslagna

pensionsbeloppet, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

2:o.

Ang. under- Uti punkten 2:o av samma proposition nr 117 har Kungl. Maj:t föreslagit

biträdet Annä riksdagen medgiva, att postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson må från och

Hildur Elmir med den dag, då hon entledigas ur postverkets tjänst, under sin återstående

Enksson. livstid åtnjuta ett årligt understöd av 1,380 kronor, att utgå av postmedel.

Postbiträdet Eriksson, som är född den 10 oktober 1861 och sålunda 65

år gammal, har alltsedan den 1 oktober 1902 varit anställd vid postanstalten

i Limhamn. Under tiden 1 oktober 1902—30 april 1914 har hon tjänstgjort

vid dåvarande poststationen i Limhamn och därvid på eget ansvar

handhaft kassatjänstgöringen samt expeditionen av ankommande och avgående

poster. Alltsedan den 1 maj 1914, då postkontor inrättades i Limhamn, har hon

varit anställd såsom dispositionsbiträde vid nämnda postkontor och i denna

egenskap, under 7 timmars daglig arbetstid, bestritt i huvudsak samma göromål,

som i allmänhet åligga postexpeditör.

Postbiträdet Erikssons ersättning har under tiden 1 oktober 1902—30

april 1914 utgått med 50— 75 kronor för månad samt därefter med så småningom

stigande belopp; från och med den 1 november 1919 har hon åtnjutit

en årlig avlöning av 2,580 kronor.

Vidare har Eriksson tjänstgjort i telegrafverket under tiden från den 1

april 1895 till och med den 31 maj 1913 såsom föreståndare för telegramexpeditionen

i Limhamn samt från förstnämnda dag intill mitten av år

1901 såsom föreståndare jämväl för växelstationen därstädes. Hon har sålunda

varit anställd i statens tjänst sammanlagt över 31 år och under hela

denna tid fullgjort henne åliggande göromål med stort nit, intresse, duglighet

och ordentlighet.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj-.ts förslag och hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

framställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

3

3:o.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Ma,j:ts under punkten 3:o av förevarande

proposition nr 117 gjorda framställning och med hänvisning till

den i propositionen lämnade utredningen i här avsedda ärende får utskottet

hemställa,

att riksdagen må medgiva, att till städerskorna Stina

Lisa Nyqvist, född Larsdotter, Mathilda Söderberg,

född Hansson, och Elna Håkansson, född Olsson, må

utbetalas understöd med följande årliga belopp nämligen

till Stina Lisa Nyqvist 240 kronor och till en var av

Mathilda Söderberg och Elna Håkansson 480 kronor,

att utgå av postmedel räknat från och med den dag vederbörande

frånträder sin befattning i postverkets tjänst.

4:o.

Beträffande Kungl. Maj:ts i punkterna 4:o och 5:o av ifrågavarande proposition

framställda förslag rörande pension åt lokomotivföraren vid statens

järnvägar Herman Julius Lysholms änka Anna Serafina Lysholm, född

Högelin, samt rörande pension åt lokomotivföraren Anders Peter Andersson

Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson, yttrar sig utskottet i annat

sammanhang (utlåtande nr 38, punkterna 52 — 53); vilket utskottet här velat

för riksdagen

anmäla.

5: o.

I punkten 6:o av propositionen nr 117 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

medgiva, att förre kompressorskötaren Johan Olofsson i Trollhättan

må från och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid uppbära ett

årligt understöd av 948 kronor, att utgå av statens vattenfallsverks medel.

Beträffande Olofssons anställningsförhållanden m. m. inhämtas av handlingarna

i ärendet huvudsakligen följande:

Olofsson, som är född år 1858, har från hösten 1889 till hösten 1899 varit

anställd vid Nya Trollhätte kanalbolag — vars egendom år 1905 övertagits

av staten — dels som smedhantlangare, dels vid mudder- och undervattensarbete,

samt därefter arbetat vid Trollhättans elektriska kraftaktieholag som

smedhantlangare och ugnsarbetare samt maskinist, bland annat vid kraftstationen

å Önan i Trollhättan. Den 1 augusti 1906 övertog staten viss

nämnda kraftaktieholag tillhörig egendom, däribland kraftstationen å Önan,

och i samband därmed övergick Olofsson i egenskap av maskinist i Trollhätte

kanal- och vattenverks tjänst. År 1908 förflyttades han till statens

Ang. understöd

åt vissa

städerskor i

postverket.

Ang. understöd

åt förre

kompressorskötaren

J.

Olofsson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Ang. pension

åt f. d. biträdande

postexpeditören

Hilma Olivia

Dahlén.

vattenfallsverks byggnadsavdelning som kompressormaskinist, i vilken egenskap

han sedermera tjänstgjort vid olika byggnadsföretag ända till den 20

mars 1925, då han på grand av arbetenas avslutande fått lämna sin anställning.

Olofssons sammanlagda anställningstid i statens tjänst har sålunda utgjort

över 18 år; hans tjänstetid hos de enskilda företag, vilkas verksamhet och

egendom sedermera helt eller delvis övertagits av staten, uppgår till nära

17 år.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet vill erinra, att 1925 års riksdag beviljat årligt understöd av

vattenfallsverkets medel åt en i nämnda verks tjänst anställd kompressorskötare

med anställningsförhållanden liknande de i förevarande fall åberopade.

På grund härav och med hänsyn till vad i föreliggande ärende

blivit upplyst tillstyrker utskottet, att understöd beredes kompressorskötaren

Olofsson. Mot vad Kungl. Maj:t i dylikt hänseende föreslagit har utskottet

intet att erinra.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

6:o.

I en inom första kammaren av herr Julin väckt motion nr 146 har hemställts,

»att riksdagen måtte tilldela f. d. biträdande postexpeditören änkefru

Hilma Olivia Dahlén, född Morén, ett årligt understöd av 1,344 kronor

att, räknat från och med den 1 oktober 1926, under hennes återstående livstid

utgå av postmedel».

I motionen har anförts bland annat följande:

»Änkefru Hilma Olivia Dahlén, född Morén, den 7 maj 1855, har varit

anställd i postverket som biträdande postexpeditör och som tillfälligt biträde,

på sätt framgår av följande tablå, under tillhopa mer än 39 år.

Anställning vid postverket

T i d

År

Män.

Dagar

Tjänstgörings-

ort

Av-

löning

kr.

l:o såsom biträdande post-

Vi 1874—s0/s 1878

4

6

Avesta

300

expeditör (extra biträde)

V: 1879—sl/is 1880

1

6

—

Umeå

360

V» 1883—s''/s 1883

—

2

—

»

360

V< 1888—al/ia 1898

10

9

—

Nordmaling

900

Vi 1899—sl/i21903

5

—

—

»

1,050

Vi 1904 —sl/v 1907

3

7

—

»

1,200

Vs 1907—2s/7 1916

8

11

28

»

1,350

Summa

34

5

28

2:o såsom tillfälligt biträde

,6/i 1883—3l/s 18S8

4

8

15

Nordmaling

720

(dispositionsbiträde) ......

Summa tjänstgöringstid

39

2

13

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

5

Fru Dahlén är änka efter postmästaren Alfred Dahlén i Nordmaling,

vilken avled den 28 september 1926.

Fru Dahlén har i sin egenskap av postfunktionär icke haft formell pensionsrätt,

men hon skulle, därest hon vid sin avgång sökt pension, utan

varje tvivel genom statsmakternas försorg erhållit ett årligt understöd av

postmedel i likhet med vad fallet varit med samtliga de i postverkets tjänst

anställda extra befattningshavare, som vid sin avgång kunnat uppvisa tillräckligt

lång väl vitsordad tjänstgöringstid. Anledningen till att fru Dahlén

underlåtit att ansöka om sådant understöd har varit, att hennes mans pension

synts makarna tillräcklig för bådas uppehälle.»

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till motionen.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet inhämtat yttrande av generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen har vitsordat riktigheten av motionärens uppgifter

rörande änkefru Dahléns tjänste- och avlöningsförhållanden samt vidare anfört

följande:

»Såsom av motionen framgår, har änkefru Dahlén tjänstgjort i postverket

sammanlagt över 39 år. Härunder har hon icke ägt åtnjuta semester eller

annan kostnadsfri ledighet. För sjukdom och vårdande av enskilda angelägenheter

har hon under de sista 22 åren — för vilka uppgifter föreligga —

varit tjänstledig sammanlagt allenast 567 dagar, motsvarande 26 dagar per

år. Med hänsyn till änkefru Dahléns långa och oförvitliga tjänstgöring

finner generalpostyrelsen det rättvist och billigt, att hon tillerkännes årligt

understöd av postmedel.

Generalpoststyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att fru Dahlén,

såsom varande gift, på grund av de under hennes anställningstid gällande

bestämmelser icke kunnat befordras till ordinarie befattning och sålunda ej

heller erhålla med dylik anställning förenad pensionsrätt.

Beträffande det av motionären föreslagna understödsbeloppet kan det måhända

synas, som om detsamma vore väl högt, ställt i förhållande till det

av änkefru Dahlén senast uppburna arvodet. Såsom motionären framhåller,

skulle emellertid fru Dahlén, därest hon vid tiden för sin avgång anhållit

om understöd, sannolikt hava kunnat påräkna en pension, vilken, efter senare

beslutade förbättringar i fråga om pensionsförmånerna, numera skulle

uppgå till det av motionären föreslagna beloppet.

Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra om, att f. d.

extra postexpeditören fru Anna Maria österlund av 1921 års riksdag beviljades

ett understöd av 1,200 kronor, beräknat å ett arvode av 1,800 kronor

för år. Den av fru österlund uppburna pensionen utgår numera, efter förhöjning

enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), till ett belopp

av 1,728 kronor för år.

Det förhållande, att änkefru Dahlén icke förrän efter mannens död anhållit

om pension, synes generalpoststyrelsen icke rimligtvis böra medföra,

att hennes pensionsförmåner sättas lägre än det belopp, hon vid avgången

kunnat påräkna, utökat med därå senare beslutade förhöjningar.»

Under åberopande av nu anförda förhållanden har generalpoststyrelsen

ansett sig böra tillstyrka bifall till den i motionen gjorda hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Ang. understöd

eller pension

åt f

postföraren

A. E. Engström.

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Statskontoret har för sin del framhållit, att med hänsyn till de i detta

fall föreliggande omständigheterna intet syntes vara att erinra mot bifall

till förslaget.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har utskottet ansett sig böra

biträda det i motionen framställda förslaget; dock att det ifrågasatta underhållet

synes böra utgå från och med den 1 januari 1927. Utskottet — som

anser att den tillstyrkta förmånen i detta fall bör benämnas pension — får

sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

1:146, må medgiva, att f. d. biträdande postexpeditören

Hilma Olivia Dahlén, född Morén, må från och med

den 1 januari 1927 under sin återstående livstid av

postmedel uppbära en årlig pension av 1,344 kronor.

7:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 53 har herr Hage hemställt,

»att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d. postföraren Anton Edvard

Engström, Gunnarsbyn, Råneå församling, Norrbottens län, ett mindre understöd

eller en pension av den storlek riksdagen kan finna lämpligt».

Med avseende å vad motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisar

utskottet till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Engström är född den 15 oktober

1873, att han tjänstgjort såsom postförare å linjen Niemisel—Gunnarsbyn

i Norrbottens län under tiden 1 januari 1904—31 juli 1925, att han

numera är på grund av sjukdom oförmögen till arbete samt att han befinner

sig i fattiga omständigheter.

Engström har tidigare såväl hos generalpoststyrelsen som hos Kungl.

Maj:t gjort framställningar om erhållande av understöd av statsmedel. Senast

har han i en i april 1926 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhållit, att

ålderdomsunderstöd om möjligt måtte beviljas honom enligt samma grunder

och villkor, som gällde beträffande lantbrevbärare och postexpeditionsföreståndare.

I ett över sistnämnda framställning avgivet utlåtande den 9 april 1926

anförde generalgoststyrelsen följande:

»Förre postföraren Anton Edvard Engström, som är född den 15 oktober

1873, har — enligt kontrakt — medelst häst och åkdon fortskaffa! posten

mellan poststationen i Niemisel och poststationen i Gunnarsbyn från och

med den 1 januari 1904 till och med den 31 juli 1925, då han på grund

av postföringslinjens omreglering, efter uppsägning från postverkets sida,

frånträdde sin förenämnda befattning efter att hava innehaft densamma i

21 år 7 månader. Engström var vid avgången icke fullt 52 år gammal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

I ersättning för postföringen i fråga, vilken Engström ombesörjt 3 gånger

i veckan, har han uppburit följande belopp för helt år räknat, nämligen

under tiden

Vägsträckan mellan Niemisel och Gunnarsbyn och åter är 28 kilometer

lång, och för varje tur har Engström använt en tid av omkring 4 timmar.

Härtill bör läggas överliggningstid, som varierat mellan 1 V., och 3 1/i

timmar. Engströms arbete i postverkets tjänst kan icke anses hava varit

av ansträngande beskaffenhet. Det lyte, som Engström i sin skrivelse till

Kungl. Maj:t åberopar, har icke åsamkats honom under arbete i postverkets

tjänst.

I skrivelse till generalpoststyrelsen den 18 november 1925, hit inkommen

den 26 januari påföljande år, har Engström gjort framställning om understöd.

Vid ärendets föredragning i generalpoststyrelsen den 12 februari 1926

ansågs Engströms ifrågavarande framställning icke kunna föranleda någon

styrelsens åtgärd, varom Engström den 18 samma februari erhöll underrättelse.

Sedermera har Engström hos generalpostdirektören Örne förnyat

sin framställning och därvid erhållit svar av innehåll, som framgår av

Engströms underdåniga framställning bilagt meddelande, daterat den 26

februari 1926.

Enligt de av Kungl. Maj:t i brev till generalpoststyrelsen den 20 juni

1913 och 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av ålderdomsunderstöd

gäller, att dylika understöd till belopp, motsvarande högst 2/a av senast

utgående ersättning, kunna tilldelas poststationsf öreståndare — som varit

anställda medelst personligt kontrakt — och lan tbr enbär are, vilka i sådan

egenskap tjänstgjort i postverket minst 25 år eller, i undantagsfall, under

kortare tid, och vilka befinnas vara i behov av understöd. Dessa bestämmelser,

som fastställts efter riksdagens hörande, medgiva icke tilldelande av

understöd åt postförare, vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring —

allenast forslat post mellan två eller flera postanstalter.

Det arbete, som åligger postförare, inskränker sig huvudsakligen till att

transportera slutna poster från en postanstalt till en annan, under det att

lantbrevbärare direkt tillhandagå den korresponderande allmänheten med

olika postgöromål. En väsentlig skillnad föreligger alltså mellan postförares

och lantbrev bärares åligganden och ansvar.

Ehuruväl, såsom ovan framhållits, enligt för generalpoststyrelsen gällande

bestämmelser understöd icke kan tilldelas f. d. postförare, som, utan att hava

verkställt lantbrevbäring, allenast forslat post mellan olika postanstalter, har

generalpoststyrelsen vid enstaka tillfällen hos Kungl. Maj:t hemställt om

åtgärd till beredande av understöd åt jämväl sådana postförare. Riksdagen

har också i ett fåtal fall, på grund av avlåtna propositioner eller med anledning

av väckta motioner, beviljat f. d. postförare understöd av postmedel.

I dessa fall hava emellertid — såsom även bankoutskottet uttalat i sitt

utlåtande nr 22 till 1922 års riksdag — förelegat särskilda på frågan om

understöd inverkande omständigheter, vilka ansetts böra föranleda undantag

från gällande bestämmelser, såsom skada genom olycksfall under tjänstutövning

eller synnerligen lång anställningstid under sällsynt svåra och

krävande förhållanden m. m.

1 mars 1917—31 januari 1918

1 februari 1918—31 juli 1919

1 augusti 1919—31 juli 1925

1 januari 1904—28 februari 1917

468 kronor,

624 »

780 » samt

1,092 »

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Ang. viss ersättning

åt

förste postiljonen

E. A.

Solan der.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Då varken visats eller ens gjorts gällande att några dylika särskilda omständigheter

föreligga beträffande Engström, saknar generalpoststyrelsen

framställningIstyrka bifall till Engströms nu föreliggande underdåniga

På grund av vad sålunda anförts hemställde generalpoststyrelsen, att Engströms

föreliggande framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd. Kungl. Maj:t beslöt den 15 oktober 1926 i enlighet med vad

styrelsen hemställt.

Såsom av handlingarna framgår har Engström icke tjänstgjort såsom lantbrevbärare

utan endast haft att i egenskap av entreprenör befordra slutna

poster mellan två postanstalter. Han är sålunda icke berättigad till ålderdomsunderstöd

enligt därom gällande, i generalpoststyrelsens ovan intagna

utlåtande omförmälda bestämmelser.

Av utredningen framgår vidare, att Engström bestritt ifrågavarande tjänstgöring

under en tid av endast omkring 21 ]/2 år och därvid fullgjort tre

turer i veckan — varje tur krävande omkring 4 timmar, frånsett överliggningstid

samt att han vid 51 års ålder lämnat anställningen på grund

av omreglering av postföringslinjen.

Utskottet vill framhålla, att understöd av allmänna medel hittills icke

tilldelats postförare under förhållanden liknande de i förevarande fall åberopade,

samt att ett bifall till det nu väckta förslaget enligt utskottets mening

skulle vara ägnat att medföra konsekvenser av icke önskvärd art. På grund

härav har utskottet, oaktat ömmande omständigheter med avseende å hälsotillstånd

och ekonomiska förhållanden här kunna anses föreligga, funnit

sig böra avstyrka bifall till motionen.

Med åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 53 icke må till någon riks,

dagens åtgärd föranleda.

8:o.

I en inom andra kammaren av herr Hage jämte tre av kammarens övriga

ledamöter väckt motion nr 229 har hemställts, att riksdagen måtte

besluta tilldela förste postiljonen Erik Albin Salander i Luleå en ersättning

— eventuellt utgående årligen från tiden för en i motionen omnämnd olyckshändelse,

som drabbat Salander, eller på annat sätt — och avvägd såväl

med hänsyn till den minskade årliga inkomst, som Salander erhölle på

grund av utebliven befordran, som med hänsyn till de lidanden och den försvagade

hälsa, som blivit en följd av nämnda olyckshändelse, vilken utan

hans egen förskyllan träffat honom under arbete i statens tjänst.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen

med därvid fogad bilaga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

9

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande till en början lämnat följande Generalpostredogörelse:

styrelser..

»Erik Albin Salander, som är född den 17 maj 1877, antogs till extra

vaktbetjänt den 18 november 1898 och utnämndes den 27 december 1902

till ordinarie vaktbetjänt samt befordrades den 23 december 1911 till sin nu

innebavande befattning som förste postiljon.

Under tjänstgöring inom postkupé nr 53, Kiruna—Luleå, den 14 mars

1918 blev Salander utsatt för olycksfall. Såvitt framgår av de handlingar,

som varit tillgängliga vid föredragning i generalpoststyrelsen den 31 augusti

1926 av en framställning från Salander angående ersättning i anledning av

olycksfallet i fråga, tillgick detta sålunda, att, då tåget var på ingång till

Holmfors’ station — vilken station enligt då gällande tidtabell skulle passeras

6.3 3 f. m. — postvagnen till följd av axelbrott urspårade och Salander,

som vid tillfället syntes hava uppehållit sig å vagnens plattform, hoppade

— eller möjligen föll — mot en invid spåret befintlig vedstapel samt därefter

kastades bakåt mot tåget och släpades med detta en sträcka av ungefär

tio meter.

Enligt en skrivelse från Salander den 3 december 1926, vilken skrivelse

finnes bilagd motionen, skulle emellertid Salander vid vagnens urspåring,

efter att förgäves hava sökt stoppa tåget med nödbromsen, hava skyndat ut

på vagnens plattform samt, liggande på denna, sökt rycka loss luftbromsslangarna

mellan postvagnen och efterföljande personvagn för att sålunda

stoppa tåget. Vid den stöt, som förorsakades därav, att postvagnens vänstra

bakre hjul vid passerandet av yttersta växeln till Holmfors’ station slitits

loss, skulle Salander hava slungats ned från plattformen genom grinden,

som stått öppen. Därest denna relation av händelseförloppet vid olyckstillfället

är riktig, vilket generalpoststyrelsen saknar anledning att betvivla,

har Salander, såsom i motionen antydes, under överhängande fara för sig

själv sökt rädda såväl människoliv som även statens och enskild egendom

till betydande värde.

På grund av de svåra skador, Salander vid olycksfallet erhållit, har han

varit tjänstledig under tiden 15 mars 1918 — 31 december 1921. Under

denna tid har Salander på grund av gällande avlöningsbestämmelser uppburit

oavkortad lön och i mån av behov åtnjutit läkarvård på postverkets bekostnad.

Därutöver har generalpoststyrelsen vid tre olika tillfällen tilldelat

Salander gratifikationer till ett sammanlagt belopp av 600 kronor såsom

ersättning för utgifter, vilka förorsakats honom genom olycksfallet. Enär

Salanders arbetsförmåga genom olycksfallet blivit nedsatt och han till följd

därav blivit urståndsatt att utföra mera ansträngande arbete eller utgöra

full dagstjänst, har han från och med den 1 februari 1921 beretts särskild

lättare tjänstgöring vid postkontoret i Luleå med en daglig arbetstid av

allenast 5 timmar.»

Generalpoststyrelsen har vidare erinrat att — på sätt jämväl i motionen

åberopats — ett i viss mån likartat fall tidigare varit under riksdagens

prövning, nämligen då riksdagen i anledning av olycksfall under tjänstutövning

beviljat ersättning åt förste postiljonen Johannes Andersson

Almén. Beträffande sistnämnda fall har styrelsen anfört följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

»Under tjänstgöring i postkupé å linjen Malmö—Simrishamn den 18 mars

1907 blev Almén, då tåget befann sig mellan Staffanstorps och Djurslöfs

stationer, utsatt för överfall av två personer, vilka inträngde i postkupén

och avlossade revolverskott, varav tre träffade Almén i huvudet. Brottslingarna

tillgrepo åt posten anförtrodda försändelser till ett värde av omkring

5,200 kronor. Genom Torna och Bara häradsrätts utslag den 25 juli 1907

ådömdes förövarna av brottet straffarbete på livstid och förpliktades att i

skadestånd till Almén utgiva, bland annat, 300 kronor årligen för minskad

arbetsförtjänst. Av den i ärendet förebragta utredningen syntes framgå,

att det berodde endast på Alméns rådighet och självuppoffrande mod vid

överfallet, att brottslingarna icke i större utsträckning än skedde kunnat

åtkomma de inom postkupén befintliga värdeförsändelserna. Till följd av

skottskada vid överfallet förlorade Almén så gott som helt och hållet synförmågan

å vänstra ögat. Efter att under tiden 19 mars 1907 — 31 december

1909 hava på grund av skadorna vid överfallet åtnjutit tjänstledighet,

återinträdde Almén med ingången av år 1910 i full tjänstgöring vid järnvägsposten

i södra distriktet.

Almén ansökte hos generalpoststyrelsen om skadestånd av statsmedel.

Vid föredragning av ärendet den 27 september 1912 ansågs emellertid framställningen

ej kunna bifallas. Påföljande år väcktes i riksdagens första

kammare motion (nr 12) om understöd åt Almén. Riksdagen avslog motionen

under motivering i huvudsak, att ingen som helst utredning förebragts

angående den minskning i biinkomster, Almén såsom följd av honom vid

överfallet tillfogade skador måst vidkännas.

Med anledning av motion till 1918 års lagtima riksdag av herr Lovén

m. fl. (nr 139 A. K.) medgav emellertid sagda riksdag, att Almén finge

under sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt

understöd av 300 kronor, vilket understöd motsvarade beloppet av det skadestånd,

som Almén genom domstols utslag fått sig tillerkänt för minskad

arbetsförtjänst och som ej kunnat av förövarna till brottet gäldas, varför

det synts riksdagen skäligt, att staten iklädde sig fullgörandet av ifrågavarande

förbindelse.

I en år 1921 inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 147)

hemställdes, att, då Almén på grund av sina, med anledning av det mot

honom vid överfallet förövade våldet, nedsatta kroppskrafter ej kunnat ifrågakomma

till befordran till överpostiljonstjänst, riksdagen måtte anslå erforderligt

belopp till en överpostiljonsbefattning åt Almén, med rätt för

honom att fortfarande innehava den tjänstgöring han då bestrede.

I det från generalpoststyrelsen infordrade yttrandet över motionen avstyrkte

styrelsen bifall till densamma samt ifrågasatte, huruvida icke den

ytterligare gottgörelse, som ansåges böra tilldelas Almén, borde beredas honom

genom tillägg till det honom redan beviljade understödet med ett belopp,

motsvarande det, varmed hans lön skulle ökas, om han befordrades

till överpostiljon. Under uttalande att det av generalpoststyrelsen föreslagna

sättet för beredande av gottgörelse åt Almén borde underkastas närmare

utredning, hemställde statsutskottet, att ifrågavarande motion icke

måtte vinna riksdagens bifall; och beslöt riksdagen i enlighet med utskottets

hemställan. På grund av vad sålunda förekommit föreslog Kungl.

Maj:t, sedan generalpoststyrelsen inkommit med begärd, av statsutskottet

ifrågasatt utredning, i proposition nr 70 till 1922 års riksdag, att Almén

skulle gottgöras för de skador, han vid självuppoffrande pliktuppfyllelse

ådragit sig, genom en ökning av honom tidigare tilldelat understöd med av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37. 11

generalpoststyrelsen föreslaget belopp, 408 kronor årligen, att utgå undei

Alméns återstående tjänstetid vid postverket. Riksdagen, som biföll propositionen,

ansåg billigheten bjuda, att Almén vid avgången bereddes pension

såsom överpostiljon.»

Beträffande en jämförelse mellan det av riksdagen tidigare behandlade

ärendet angående ersättning åt förste postiljonen Almén samt det nu föreliggande

fallet har generalpoststyrelsen härefter anfört följande.

»Av en jämförelse mellan det nu relaterade fallet och föreliggande ärende

angående understöd åt Salander framgår, att de båda fallen, ehuru väsentligen

lika, dock sinsemellan förete en principiell olikhet, i det att i det förra

fallet den lidna skadan vållats genom brottslig gärning, under det att idet

senare, såvitt blivit visat, skadan uppkommit genom olycksfall. Skadegörelse

genom brott medför skadeståndsskyldighet, vilken omfattar dels och i

främsta rummet den direkta minskningen i den skadelidandes tillgångar,

dels ock uteblivande av en — om skadan ej inträffat säkert påräknad

inkomst. Vid skada till följd av olycksfall åter är den lagliga rätten till

skadeersättning, i de undantagsfall där sådan rätt överhuvud föreligger, betydligt

mindre omfattande. Denna skillnad mellan de båda fallen har synts

generalpoststyrelsen vara av betydelse för bedömande av frågan om beredande

av ersättning åt Salander i anledning av olycksfallet.

Motionen bilagda handlingar synas utvisa, att den postvagn, i vilken

Salander vid olyckstillfället tjänstgjorde, enligt hans åsikt icke vant ur

trafiksäkerhetssynpunkt fullgod. Generalpoststyrelsen saknar anledning att

närmare ingå på frågan, huruvida på grund härav eller av annan anledning

någon skadeståndsfordran mot statens järnvägar uppkommit för Salander.

Därest någon sådan fordran förefunnits, är den emellertid på grund av bestämmelse

i 10 § av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet for skada

i följd av järnvägsdrift numera preskriberad. Emot postverket kan någon

skadeståndsrätt i varje fall icke lagligen grundas på sagda av Salander

antydda förhållande, enär generalpoststyrelsen givetvis icke kan goras ansvarig

för tilläventyrs förefintliga fel ur trafiksäkerhetssynpunkt a de postvagnar,

som framföras å statens järnvägar.»

Med avseende å det i motionen väckta förslaget om ersättning åt Salander

har generalpoststyrelsen slutligen yttrat följande:

»Med hänsyn till ovan berörda principiella olikhet mellan nu förevarande

fall och fallet Almén har general poststyrelsen ansett sig icke kunna för sin

del vidtaga andra åtgärder för beredande av ersättning åt Salander i anledning

av olycksfallet än de, för vilka ovan redogjorts. Enär emellertid

Salander genom det svårartade olycksfallet tillskyndats stora kroppsliga och

andliga lidanden och åsamkats ekonomiska förluster, torde likväl, enligt

generalpoststyrelsens åsikt, billighetsskäl kunna åberopas för, att Salander

av statsverket beredes ytterligare ersättning, desto mera som han, enligt

vad av den motionen bilagda skrivelsen från Salander framgår, drabbats

av olycksfallet under försök att, utan hänsyn till fara för eget liv, rädda

människoliv och egendom.

Den ytterligare ersättning, som må anses höra beredas Salander, torde

lämpligen kunna beräknas med hänsyn till den förlust, Salander på grund

av olycksfallet tillskyndats genom uteblivande av en befordran, som lian

kunnat påräkna, därest hans tjänsteduglighet icke blivit av olycksfallet ned
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

Utskottet.

12 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

satt. I skrivelse den 21 december 1925, angående särskild ersättning åt

Salander, har postdirektören i norra distriktet framhållit, att Salander, därest

lian icke drabbats av olycksfallet, med sannolikhet kunnat påräkna att vid

namnda tidpunkt hava varit befordrad till överpostiljon. Det belopp, som

motsvarar skillnaden mellan hans nuvarande avlöning — enligt 12:e löneklassen

å G-ort — och den avlöning han skulle uppburit enligt högsta (14:e)

löneklassen i 10:e lönegraden (överpostiljon), utgör 432 kronor per år.»

På grund av det anförda har generalpoststyrelsen] förklarat, att från

styrelsens sida intet vore att erinra mot, att den uti förevarande motion

gjorda hemställan på så sätt bifölles, att Salander tillerkändes ett årligt

understöd av postmedel att från den 1 januari 1926 räknat utgå under hans

återstående tjänstetid vid postverket med 432 kronor jämte dyrtidstillägg

enligt de grunder, som vid varje särskild tidpunkt vore eller kunde bliva

bestämda för åtnjutande av dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner såsom

förste postiljon; och syntes Salander vid avgången ur postverkets tjänst

billigtvis böra beredas pension såsom överpostiljon.

Statskontoret har, under hänvisning till generalpoststyrelsens yttrande i

ärendet, för egen del framhållit, att med hänsyn till de omständigheter, som

enligt vad utredningen gåve vid handen i detta fall förelåge, intet syntes

vara att erinra mot att det i motionen framställda förslaget bifölles på sätt

generalpoststyrelsen tillstyrkt.

Av den utredning, som numera förebragts i ärendet, synes framgå, att

anledning förefinnes till antagande, att Salander vid ifrågavarande olyckstillfälle

under överhängande fara för sig själv sökt rädda såväl människoliv

som statens och enskild egendom till betydande värden. Med särskilt avseende

fästat vid detta förhållande har utskottet — oaktat enligt utskottets

mening förevarande fall ej kan helt jämställas med förberörda av riksdagen

behandlade ärende angående ersättning åt förste postiljonen J. A. Almén_

funnit sig böra tillstyrka att särskild ersättning av statsmedel beredes

Salander för de lidanden och den uteblivna befordran, som för honom blivit

följden av olycksfallet. Med avseende å formen för och omfattningen av

nämnda ersättning vill utskottet ansluta sig till generalpoststyrelsens av

statskontoret biträdda förslag; dock att det föreslagna understödet ej synes

böra utgå för tid före ingången av år 1927.

I likhet med generalpoststyrelsen finner utskottet billighetsskäl tala för

att Salander vid avgång ur tjänst tillerkännes pension med belopp, motsvarande

vad som tillkommer överpostiljon. Frågan härom synes emellertid

icke nu böra göras till föremål för riksdagens beslut.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotiets utlåtande Nr 37.

13

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 229 må medgiva, att förste postiljonen Erik Albin

Salander må från och med den 1 januari 1927, så länge

han kvarstår i sin befattning, av postmedel uppbära ett

årligt understöd av 432 kronor, med rätt att därå åtnjuta

dyrtidstillägg enligt de grunder, som äro eller må varda

stadgade i fråga om dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner

såsom förste postiljon.

9:o.

I en inom första kammaren av herr Lundell väckt motion nr 61 har

anförts och hemställts följande:

»Sågverksarbetaren Erik Ludvig Eriksson vid Granviks bruksegendom i

Skaraborgs län har, såsom av hilagda intyg framgår, alltsedan 1890,

då staten förvärvade nämnda egendom, arbetat i därvarande skogar och

sågverk.

Eriksson, som nu är 71 år, har sålunda i 36 år arbetat för statens skogsväsendes

räkning och i viss grad i förmansställning samt därvid städse

ådagalagt villighet, omtanke och duglighet. Genom olycksfall 1923 förlorade

Eriksson högra handens tumme, varför hans arbetsförmåga oavsett åldern

väsentligen nedsatts. För denna handskära åtnjuter Eriksson från domänverket

400 kronor i årlig livränta, men då detta belopp ej är tillräckligt

för hans uppehälle, synes mig, att Eriksson även bör komma i åtnjutande

av pension.

På grund av det anförda hemställes, att riksdagen måtte bevilja sågverksarbetaren

vid statens bruksegendom Granvik Erik Ludvig Eriksson en årlig

pension av 400 kronor att utgå från och med den 1 januari 1927.»

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört domänstyrelsen.

Domänstyrelsen har yttrat följande:

»Domänstyrelsen vitsordar riktigheten av motionärens uppgifter i fråga

om de faktiska förhållanden, som kunna vara av vikt för frågans bedömande.

Härutöver är styrelsen i tillfälle meddela, att Eriksson efter en 10-årig

anställning å Granviks egendom övergick i domänverkets tjänst, då Kungl.

Maj:t och kronan år 1890 inköpte nämnda egendom med tillhörande sågverk.

Han har under sin långa tjänstetid arbetat dels såsom sågare, dels

såsom kantare, dels ock såsom sågställare, varjämte han under vintertiden,

då sågverksrörelsen legat nere, sysselsatts med virkesaptering och avmätningsarbeten.

Under senaste tiden har han uteslutande sysslat med sågskärpning;

något mera inkomstgivande skogsarbete är han numera på

grund av sin ålder icke i tillfälle att åtaga sig.

Under de sista sex åren har Eriksson åtnjutit en avlöning av i medeltal

1,093 kronor; för närvarande uppbär han en dagspenning av 4 kronor.

Ang. pension

åt sågverksarbetaren

E. L. Eriks,

son.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Eriksson innehar mot en årlig avgäld av 35 kronor på arrende en mindre

torplägenhet, vilken lämnar honom och hans familj husrum och vedbrand

samt föda åt en ko.

Erikssons höga ålder och långvariga, av vederbörande jägmästare väl

vitsordade tjänstgöring göra honom, enligt styrelsens förmenande, väl förtjänt

av ett årligt understöd från statens sida, när han lämnar sin befattning

vid Granviks såg. Därest intet oförutsett inträffar, lärer han kunna

tjänstgöra som sågskärpare under nu pågående sågningssäsong, vilken beräknas

bliva avslutad den 1 instundande juli.

Med hänsyn därtill får styrelsen föreslå, att understödsbeloppet, därest det

varder beviljat, måtte utgå — ej såsom motionären hemställer från och

med innevarande års början — utan från och med månaden näst efter den,

då han lämnar sin anställning vid Gran viks såg.»

Statskontoret har för egen del anfört:

»Såsom framgår av domänstyrelsens skrivelse har Eriksson, inberäknat

en tioårig anställning vid Granviks egendom med tillhörande sågverk, innan

densamma år 1890 övergick i kronans ägo, varit där anställd omkring

46 år; och anser statskontoret i likhet med domänstyrelsen, att någon pension

bör tillkomma honom, när han 71 år gammal nödgas inom kort lämna sin

anställning. Med hänsyn till föreliggande förhållanden och särskilt därtill,

att Eriksson utöver sin arbetsförtjänst åtnjuter en livränta av statsmedel å

400 kronor årligen såsom olycksfallsersättning, får statskontoret, som antar

att motionärens förslag avser en oreglerad pension å 400 kronor, vilken

motsvarar en nyreglerad pension å 792 kronor, ifrågasätta, huruvida icke

pensionen i detta fall bör bestämmas till 756 kronor, varigenom Eriksson

skulle med inberäkning av livräntan bekomma samma förmån, som skulle

hava tillkommit honom, om kungörelsen nr 10/1926 varit å honom tillämplig.

Pensionen synes böra anvisas att utgå från statens domäners fond

samt åtnjutas från och med månaden näst efter den, då Eriksson entledigas

från sin anställning.»

På grund av vad i ärendet blivit upplyst finner utskottet det vara billigt,

att sågverksarbetaren Eriksson tillerkännes någon pension av allmänna

medel. I fråga om storleken av denna pension har utskottet — som med

avseende å den av statskontoret tillämpade beräkningsgrunden åberopar vad

utskottet i utlåtande nr 36, punkten 32, denna dag anfört — med hänsyn

till Erikssons långvariga anställning icke funnit anledning till erinran mot

det av statskontoret ifrågasatta beloppet av 756 kronor. Pensionen torde,

på sätt statskontoret föreslagit, böra beviljas från statens domäners fond och

utgå från och med månaden näst efter den, vari Eriksson lämnar sin anställning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 61,

må medgiva, att sågverksarbetaren vid Granviks kronopark

Erik Ludvig Eriksson må från och med månaden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37. 15

näst efter den, vari han entledigas från sin anställning,

under sin återstående livstid uppbära, utöver honom

tillkommande livränta, en årlig pension av 756 kronor,

att utgå från statens domäners fond.

Stockholm den 22 april 1927.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Andersson i

Hedsta, Östergren, P. A. Larsson, Bodin och Forssberg;

från andra kammaren: herrar Borggren, Backlund, Loven, Olsson i Berg, Wikström,

Ryberg, Höglund och Svensson i Betingetorp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:215 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av vissa affärsdrivande verks medel. s. 41 i texten