Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten.

1927-05-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1927:41, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1927 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande

den primära jordbruksfastighetskrediten.

I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande motioner,

väckta den ena inom första kammaren under nr 110 av herr K. J. Gustafsson

jämte åtta av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren

under nr 184 av herr Olsson i Ramsta tillika med sjutton av kammarens

övriga ledamöter har hemställts, ”att riksdagen må besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om allsidig utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten

— inberäknat den primära skogskrediten — och att därvid

särskild hänsyn tages till kravet på skälig höjning av gränsen för denna kredit

ävensom till att jordbrukshypoteksinstitutionen må så öka sin utlåning och anpassa

sin verksamhet, att den kan fylla alla nutida skäliga krav på densamma,

samt att för riksdagen framlägga det eller de förslag, vartill utredningen må

föranleda”.

Till stöd för berörda hemställan anföra motionärerna följande:

”Jordbrukets kreditfrågor — såväl de, som beröra fastighetskrediten, som de,

som angå driftkrediten — hava under de två senaste årtiondena varit föremål för

upprepad behandling av statsmakterna. Då vi här vilja fästa riksdagens förnyade

uppmärksamhet på en viss detalj i bestämmelserna om jordbruksfastighetskrediten,

vilja vi i korthet erinra om vad som förekommit rörande de till

denna hörande spörsmålen.

Jordbruksfastighetskrediten plägade, som bekant, delas i två kategorier, den

primära, som lämnas mot botteninteckningar i vederbörande fastighet till viss

gräns, och den sekundära, som lämnas mot inteckningar över denna gräns. I

vårt land är endast den primära jordbruksfastighetskrediten handhavd av särskilda

därför inrättade kreditanstalter, landhypoteksföreningarna med Sveriges

allmänna hypoteksbank som förläggare. Dessas verksamhet regleras av bestämmelserna

i dels förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank

och dels förordningen av samma dag angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända.

Enligt dessa bestämmelser fingo hypoteksföreningarna före den författningsändring

av år 1924, till vilken vi vilja återkomma, utlämna lån till högst hälften

(50 procent) av vederbörande egendoms taxeringsvärde eller vid särskild värdering

å marken, s. k. ”hypoteksvärdering”, åsätta värde. Denna begränsning

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 samt. 28 käft. (Nr 41.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

uppåt har efter hand befunnits allt mer snäv och ansatser att få jordbruksfastighetskrediten

vidgad hava upprepade gånger förekommit. Så föreslogs t. ex. i en

motion i andra kammaren vid 1914 års första riksdag, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående sådan ändring i

grunderna för Allmänna hypoteksbankens och hypoteksföreningarna-s verksamhet,

att lån till mindre jordbruk måtte kunna utlämnas till tre fjärdedelar av dess

taxeringsvärde eller efter särskild värdering åsätta värde. Motionen hann ej

behandlas före riksdagens upplösning och som den ej förnyades vid den andra

riksdagen, så fick frågan förfalla.

Vid 1918 års riksdag väcktes flera molioner berörande jordbruksfastighetsfrågan

och är bland dem särskilt motionen nr 153 i andra kammaren att nämna.

Dess förslag gick ut på att vi — främst efter danskt mönster — borde bilda särskilda

kreditföreningar ”med ändamål att på billiga villkor lämna jordbruksnäringen

fasta lån mot säkerhet i jordbruksfastighet jämväl efter den säkerhet,

som kan hos hypoteksföreningarna belånas”, och begärdes det utredning rörande

lämpligaste formen för dylika kreditinrättningar ävensom rörande de villkor,

på vilka statsunderstöd skulle kunna lämnas sådana inrättningar. De ifrågavarande

motionerna gåvo anledning till riksdagens skrivelse nr 416 den 15 juni

1918, vari begärdes en allsidig utredning huruvida och i vad mån åtgärder från

statens sida kunde vidtagas till den sekundära fastighétskreditens ordnande.

Den 8 november samma år överlämnade Sveriges allmänna lantbrukssällskap till

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en genom av sällskapet utsedda

kommitterade utarbetad ”promemoria angående den sekundära jordbruksfastighetskrediten”.

I anslutning till nyssberörda riksdagsskrivelse tillkallade dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet, jämlikt erhållet bemyndigande, den 22 juni 1921 sex

sakkunniga (1921 års fastighetskreditsakkunniga) att inom departementet verkställa

utredning, dels huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde

och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga

ordnande, i sammanhang varmed jämväl spörsmålet om inteckningsrätt i

jordbruksinventarier borde övervägas, dels huru nämnda kredit, särskilt vad

jordbruket och landsbygden anginge, kunde på bästa sätt organiseras och inordnas

i kreditgivningen och penningomsättningen i allmänhet, dels ock rörande de

jämkningar, som, på grund av den sekundära kreditens ordnande eller eljest,

borde företagas i gällande bestämmelser för driftkreditföreningarna. — Med remiss

av den 21 december 1921 hade Kungl. Maj:t därjämte till de sakkunniga

överlämnat förefintliga handlingar rörande den sedan länge hos regeringen för

utredning liggande frågan om belåning av skog, vilka handlingar skulle tagas i

övervägande vid utförandet av de sakkunnigas uppdrag.

Innan de sakkunniga övergingo till att behandla frågan om den sekundära

jordbruksfastighet skrediten, funno de det nödigt att till särskild behandling upptaga

frågan om den primära jordbruksfastighetskreditens avgränsning gent emot

den sekundära, och i ett den 14 oktober 1922 avgivet särskilt betänkande, innefattande

utredning och förslag angående höjning av maximigränsen för den

primära jordbruksfastighetskrediten, föreslå de sådana ändringar i de ovanberörda

författningarna för hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, att deras

lånegräns höjes från ovan angivna 50 procent till 60 procent av taxerings- resp.

hypoteksvärderingsvärdet. Därjämte föreslå de att även ett tredje sätt för lånevärdebestämmande

skulle införas, nämligen värdering, som av vederbörande hypoteks

styrelse verkställes, och vilken de vilja benämna ”överslagsvärdering”.

Denna värdering funno de sakkunniga påkallad med hänsyn till den särskillnad

av taxeringsvärdet i jordbruksvärde, skogsvärde och tomt- och industrivärde,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

3

som genom taxeringsförordningen av den 7 juli 1921 införts i avseende å jordbruksfastighet.

— Med 1922 års utgång blev de sakkunnigas arbete jämlikt

beslut av Kungl. Maj:t avbrutet.

Av vad de sakkunniga sålunda föreslagit i angivna betänkande upptog Kungl.

Maj:t i proposition nr 94 till 1924 års riksdag endast förslaget om ett tredje sätt

för lånevärdebestämmande, i det enligt Kungl. Maj:ts förslag, som av riksdagen

bifölls, ”beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,

bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål

undergått, eller efter värdering (hypoteksvärdering), som må kunna verkställas

antingen å marken av därtill utav hypoteksföreningens styrelse utsedda personer,

eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen”; och må vid värdering

på sistnämnda sätt ”ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana, som

med minst 10 procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering å

marken”.

Utan att underskatta den reala nytta, som den sålunda vidtagna författningsändringen

i många fall torde äga, särskilt i fråga om egendomar med relativt

mycket skog, kan man icke annat än konstatera, att de föromnämnda ansatserna

till jordbruksfastighetskreditens utvidgande och tidsenliga ordnande hittills lett

till allt för ringa resultat, för att jordbrukets utövare och representanter skulle

kunna nöja sig därmed ens för några år framåt. I den skrivelse (nr 216 år

1924), vari riksdagen meddelade Kungl. Maj:t sitt bifall till den föromnämnda

propositionen (nr 94/1924), uttalade riksdagen också, på bankoutskottets förslag,

att det syntes riksdagen, att 1921 års fastighetskreditsakkunnigas förslag

om en höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning från 50

till 60 procent av egendomens värde vore värt allt beaktande såsom en åtgärd,

vilken vore ägnad att ytterligare utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten

här i landet; och under hänvisning till att våra grannländer Danmark och

Norge ha gränsen vid 60 procent och åtskilliga andra länder ha densamma satt

ej oväsentligt högre än hos oss, ansåg sig riksdagen böra uttala önskvärdheten

av att förslag i berörda avseende snarast möjligt förelädes riksdagen.

Även beträffande frågan om belåning av skog gjorde riksdagen ett uttalande i

skrivelsen i fråga. Enär värdet å växande skog vid taxering numera frånskiljes

det sammanlagda taxeringsvärdet och då det syntes riksdagen angeläget att

bereda möjlighet för fastighetsägare, som ha dylik skog, att kunna utnyttja densamma

för kreditändamål, så torde ock, säger riksdagen, utredning böra verkställas

beträffande vilka åtgärder lämpligen må vidtagas i syfte att växande skog

må kunna belånas.

Det är särskilt i anslutning till riksdagens uttalande om önskvärdheten av att

förslag rörande höjning av gränsen för jordbrukets primärkredit snarast framkommer

som undertecknade härmed velat bringa denna fråga inför 1927 års riksdag.

Alla, eom idka jordbruk eller eljest stå detta nära, veta allt för väl, vilka

svårigheter jordbruket haft att kämpa med, sedan högkonjunkturens penningström

sinat. Dels hava arbetslöner och priserna å många förnödenhetsartiklar

hållit sig oproportionerligt höga gentemot saluproduktemas priser, och dels hava

de krediter, som jordbrukarna nödtvunget sökt i affärsbankerna, varit oskäligt

dyra och lämnats på kort uppsägningsfrist. Härtill kommer, att de höga lönerna

tvinga till största sparsamhet med den mänskliga arbetskraften och därför uppfordra

till arbetsbesparande anordningar i ekonomibyggnader och annorstädes

samtidigt med att de tekniska framstegen alltmer möjliggöra dylika anordningar

genom elektrifieringar eller eljest. Ehuru i och för sig ekonomiserande kräver

detta ökade penningutlägg för tillfället och gör sålunda även behovet av kredit

större. Det är då i jordbrukets och jordbrukarnas intresse, att de möjligheter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

Utskottet.

till billiga amorteringslån, som hypoteksföreningarna äro avsedda att erbjuda,

bliva utnyttjade före andra dyrare krediter. Och i och för sig är det berättigat,

att primärkredit utnyttjas för driftens förbilligande genom arbctsbesparande anordningar

och maskinutrustningar av skilda slag, ty genom dessa stiger det

samlade egendomsvärdet, så att viss procent av en egendoms taxerings- eller

hypoteksvärderingsvärde kommer att utgöra en relativt mindre del av hela

egendomsvärdet.

Vi finna alltså talande skäl för att frågan om jordbruksprimärkreditens utvidgning

icke bör få läggas åt sidan olöst, och när nu tre år förflutit från det riksdagen

gjorde föromnämnda uttalanden i saken utan att något veterligen blivit

ytterligare åtgjort i densamma, torde det vara lämpligt, att en erinran göres från

riksdagens sida. Vi anse det vara så mycket viktigare, att den ifrågavarande

primära krediten kan, där så behövs, utnyttjas till skälig höjd och på så gynnsamma

villkor som möjligt, som avsikten att skapa särskilda kreditinstitutioner

för sekundär jordbruksfastighetskredit icke för närvarande och inom den närmaste

framtiden lär kunna förverkligas på ett sådant sätt, att jordbruksnäringen

skulle kunna draga väntad fördel därav, och väl icke heller bör förverkligas,

förrän eventuellt sedan primärkreditmöjligheterna utnyttjats mest möjligt. Viss

utredning rörande sekundärkreditfrågans läge ingår i en artikel om Den sekundära

jordbruksfastighetskrediten och landsbygdens penningomsättnig i Ekonomisk

tidskrift för 1920, där särskilt det danska exemplet skärskådas. De därstädes

framförda synpunkterna synas oss i allmänhet värda beaktande.

_ Beträffande skogsbelåningsfrågan är att bemärka, att även denna låter uppdela

sig i tvenne delar: en, den större och mest aktuella, som är att hänföra till primär

fastighetskredit och alltså, då skogsskötsel i allmänhet bedrives i samband med

jordbruk, bör ordnas i samband med den primära jordbruksfastighetskrediten,

samt en, den mindre, som antingen är att anse som ett spörsmål om sekundär

skogskredit eller — vid belåning av växande avverkningsbar skog — eventuellt

som en driftkreditfråga. Vi hänvisa härvidlag till en avhandling ”1 skogsbelåningsfrågan”

i häfte 10—11 av Skogsvårdsföreningens årsskrift 1924, där en

sammanfattning av skog sbelåningsfrågans dittillsvarande behandling i landet

gives och vissa principsynpunkter på densamma framlägga©. Landets skogsvårdsstyrelser

tillsatte vid extra möte år 1920 en kommitté med uppdrag att utarbeta

förslag till belåning av skog. Enligt vad motionärerna förnummit, lär

denna kommittés utredning vara att förvänta inom den närmaste framtiden. Ytterligare

materiel för frågans bedömande blir sålunda snart tillgängligt och

tiden bör därefter anses mogen för att skogsbelåningen, i vad den är att hänföra

till primär fastighetskredit, göres till föremål för slutlig principiell behandling

av statsmakterna. Detta hör enligt motionärernas mening ske i samband med

att frågan om höjning av gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten

upptages till ny prövning. Det gäller, såsom i den omnämnda uppsatsen i Skogsvårdsföreningens

årsskrift närmare utredes, att med utgångspunkt från bestämmelserna

i 1923 års skogsvårdslag få en gräns dragen mellan vad som bör få

läggas till grund för primär fastighetskredit och vad som är däröver samt att

vid ändring av bestämmelserna för hypoteksföreningarnas lånevärdefastställelse

även få denna gräns lämpligt angiven.”

Jordbrukets speciella kreditbehov kunna som bekant uppdelas i tre större kategorier,

den primära fastighetskrediten, som har till ändamål att förmedla

fastighetsomsättningen och underlätta förvärvandet av lämpligt bruksområde,

den sekundära fastighetskrediten med huvudsakligt ändamål att bereda tillgång

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

5

till det kapital, som erfordras för anläggningar och förbättringsarbeten, vilka

endast efter längre tid kunna beräknas återgälda nedlagda kostnader, samt

slutligen själva driftkrediten, som avser att i första hand täcka de regelbundet

återkommande behoven av rörelsekapital men även att möjliggöra sådana förbättringsåtgärder,

som kunna förväntas mycket snart återgäldas genom ökad

avkastning från fastigheten.

Den primära jordbruksfastighetskrediten lämnas mot säkerhet av inteckning

i dylik fastighet, därest inteckningens kapitalbelopp ligger inom 50 procent av

fastighetens värde, på visst sätt beräknat. Den sekundära jordbruksfastighetskrediten

lämnas mot säkerhet av högre liggande inteckning.

I vårt land handhaves endast den primära jordbruksfastighetskrediten av

hypoteksföreningarna, och är nämnda kredit reglerad av bestämmelserna i dels

förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank

och dels förordningen samma dag angående de allmänna grunder, som vid

hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända. Hypoteksbanken och hypoteksföreningarna utgöra tillsammans en enhetlig

institution för den ifrågavarande kreditens handhavande. Hypoteksföreningarna

utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande jordbrukarna;

hypoteksbanken är centralanstalt för hypoteksföreningarna och har ej andra

delägare än dessa.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras

för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel och å den

andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt skall tillses, ”att

tillräcklig säkerhet i jordegendomen finnes och under hela avbetalningstiden

bibehålies” för de penningmedel, banken för föreningarnas räkning upplånat.

Hypoteksbanken äger så tillvida ensamrätt till utgivande av obligationer mot

säkerhet i jordegendom på landet, som ingen annan kreditinrättning må utgiva

dylika obligationer. Bankens upplåning sker så gott som uteslutande genom

försäljning av obligationer av ifrågavarande slag.

Frågan om lämpliga åtgärder för ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden

har, såsom motionärerna erinra, sedan länge varit föremål för statsmakternas

uppmärksamhet, i vilket avseende må hänvisas till motionerna.

I dessa erinras särskilt om 1918 års riksdagsskrivelse med begäran om en allsidig

utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde vidtagas

till den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande. Jämlikt

erhållet bemyndigande tillkallade med anledning av denna riksdagens skrivelse

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga för att

inom departementet verkställa utredning, dels huruvida och i vad mån åtgärder

från statens sida kunde och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens

ändamålsenliga ordnande, i sammanhang varmed jämväl spörsmålet

om inteckningsrätt i jordbruksinventarier borde övervägas, dels huru

nämnda kredit, särskilt vad jordbruket och landsbygden anginge, kundé på

bästa sätt organiseras och inordnas i kreditgivningen och penningomsättningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

i allmänhet, dels ock rörande de jämkningar, som, på grund av den sekundära

kreditens ordnande eller eljest, borde företagas i gällande bestämmelser för

driftkreditföreningarna.

Det må även härvid omnämnas, att Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december

1921 till de sakkunniga överlämnat befintliga handlingar rörande den sedan

länge hos Kungl. Maj:t för utredning varande frågan om belåning av skog för

att tagas i övervägande vid utförandet av de sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga ansågo sig först böra till behandling upptaga frågan om den

primära jordbruksfastighetskreditens avgränsning gent emot den sekundära och

framlade i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande förslag i två särskilda

hänseenden, nämligen dels om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas

fastighetsbelåning till 60 procent från nuvarande 50 procent av det på

visst sätt bestämda fastighetsvärdet, dels ock om viss ändring av sättet för

nämnda värdes bestämmande, så att detta skulle kunna beräknas genom särskild

av vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar

företagen s. k. över slagsvärder ing.

Genom beslut den 30 november 1922 förordnade Kungl. Maj.-t, att de sakkunnigas

utredningsarbete skulle upphöra med utgången av samma år.

I proposition till 1924 års riksdag upptog Kungl. Maj:t emellertid de sakkunnigas

nämnda förslag om införande av en s. k. överslagsvärdoring vid sidan av

den redan förekommande hypoteksvärderingen. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts

förslag, och kungörelse utfärdades om ändring i förordningen den 16 maj 1890

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde förenämnda proposition,

anförde departementschefen bland annat, att han icke vore beredd att då taga

ställning till de sakkunnigas förslag om en höjning av belåningsgränsen för

hypoteksföreningarna från 50 procent till 60 procent av egendomsvärdena.

Och riksdagen uttalade för sin del i den skrivelse, varmed riksdagen besvarade

den kungl. propositionen, att de sakkunnigas sistberörda förslag syntes riksdagen

vara värt allt beaktande såsom en åtgärd, vilken vore ägnad att ytterligare

utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet. Tillika erinrades,

hurusom speciellt i våra grannländer Danmark och Norge den övre

gränsen för nämnda kredit utgjorde 60 procent av egendomsvärdet samt att även

i åtskilliga andra länder denna gräns satts ej oväsentligt högre än här i Sverige.

Riksdagen ansåge sig därför böra uttala önskvärdheten av, att förslag i berörda

avseende snarast möjligt förelädes riksdagen.

I detta sammanhang uttalade riksdagen vidare, under erinran att vid taxering

värdet å växande skog frånskildes det sammanlagda taxeringsvärdet å egendomen,

att, då det syntes angeläget att bereda möjlighet för fastighetsägare, som å

sin egendom hade dylik skog, att jämväl kunna utnyttja densamma för kreditändamål,

utredning ock borde verkställas, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas

i syfte att växande skog måtte kunna helånas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

7

Förutom vad sålunda omförmälts vill utskottet erinra, att vid 1921 års

riksdag till behandling förelågo motioner inom båda kamrarna angående

en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande

en reform av jordbrukets kreditväsen. Bankoutskottet tillstyrkte en skrivelse

med anhållan om en allsidig utredning i ämnet och erinrade i sitt utlåtande,

bland annat, hurusom den ovan omnämnda skrivelsen av 1918 års riksdag

avsåg allenast en utredning av den sekundära fastighetskreditens ordnande.

Utskottet ansåg emellertid, att vid en blivande utredning frågan om jordbrukets

kreditväsen borde upptagas i hela dess vidd, således även den primära fastighetskrediten.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter avgiven

reservation, däri framhölls, hurusom riksdagen redan begärt en utredning

av frågan om den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande och

att enligt inhämtade upplysningar sakkunniga komme att inom jordbruksdepartementet

tillkallas för denna utrednings verkställande samt att, enligt vad

som vidare inhämtats, vid en dylik utredning jämväl frågan om den primära

fastighetskrediten komme att beröras. Reservanterna ansåge sig därför icke

böra förorda förslaget om en ytterligare skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t

Frågan föll genom kamrarnas olika beslut.

Vad i motionerna anförts till stöd för den föreslagna utredningen finner utskottet

vara värt allt beaktande. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att,

sådana förhållandena numera utvecklat sig, jordbruket kommit i ett sådant

läge, att åtgärder från statsmakternas sida snarast böra vidtagas i syfte att bereda

detsamma billigare och fördelaktigare kreditmöjligheter. Riksdagen har också

vid flera tillfällen ställt sig välvillig till de krav på förbättrade kreditförhållanden,

som tid efter annan framkommit. Vad angår den vid 1924 års riksdag genomförda

förändringen, har denna visserligen medfört fördelar, men tydligt är, att

därutöver särskilda åtgärder måste vidtagas för att utvidga jordbrukskrediten

och ordna densamma på ett mera tidsenligt sätt. Bland de åtgärder, som därvid

företrädesvis böra ifrågakomma och vilka torde böra göras till föremål för en

ytterligare utredning, intager, enligt utskottets mening, förslaget om en höjning

av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning en framträdande plats,

och utskottet vill i detta avseende erinra, att redan 1924 års riksdag uttalat sig

i samma riktning. Det torde ock få anses vara av vikt, att, såsom jämväl motionärerna

framhålla, i främsta rummet den ifrågavarande primära krediten, där

så erfordras, kan utnyttjas till lämplig höjd och på möjligast gynnsamma villkor,

detta så mycket hellre som det väl knappast torde låta sig göra att inom den

närmaste framtiden ordna kreditförhållandena beträffande den sekundära jordbruksfastighetskrediten

på ett för jordbruksnäringen tillfredsställande sätt. Vid

den ifrågavarande utredningen synes jämväl i anslutning till vad riksdagen tidigare

därom uttalat frågan om belåning av skog böra göras till föremål för en

närmare utredning. Då enligt utskottets mening det här föreliggande spörsmålet

nu icke längre torde böra undanskjutas, har utskottet för sin del under åbero
-

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

pande av vad i ärendet förekommit ansett sig böra tillstyrka en skrivelse till

Kungl. Maj:t i anslutning till motionärernas förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1:110 och

II: 184, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa en allsidig utredning rörande den primära

jordbruksfastighetskrediten, även vad angår den primära skogskrediten,

med hänsyn därvid särskilt till dels frågan om höjning av

gränsen för nämnda fastighetskredit dels ock behovet av en ytterligare

utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra

en ökad utlåningsverksamhet, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, till vilka en dylik utredning må föranleda.

Stockholm den 5 maj 1927.

På bankoutskottets vägnar:

• C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson

i Olovstorp, Enhörning, Dalberg, Johansson i Friggeråker, Lindgren och Östergren;

från andra kammaren: herrar Borggren, Bäcklund, Lovén, Olsson i Berg,

Wikström, Kloo, Svensson i Betingetorp och Heiding.

Stockholm 1927. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:196 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten. s. 1 i texten