Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

1927-05-13 · 45 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1927:111, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

1

Nr in.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att

följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under utrikesdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för utgifterna under budgetåret 1925—1926 å tredje huvudtitelns

anslag till resor och flyttningar, inspektioner, tillfälliga uppdrag (Del I sid.

6 och 7).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava ansett sig böra i detta sammanhang något närmare

belysa de kostnader, som de tid efter annan skeende omflyttningarna inom

utrikesrepresentationen föra med sig, och vilja i sådant hänseende meddela

följande uppgifter.

Legationsrådet P. Reuterswärd, som för sin flyttning från London till

Wien i juni månad 1924 uppbar ersättning med 14,821 kronor 12 öre, hade

2V2 år tidigare vid av honom företagen flyttning från Berlin till London

ppburit flyttningsersättning med tillhopa 22,528 kronor 5 öre.

Envoyén I. Danielsson, vilken i december år 1922 förflyttats från Madrid

till Wien, hade för denna flyttning uppburit ersättning med sammanlagt

17,587 kronor 59 öre samt har för den senast företagna flyttningen från

Wien till Madrid m. m. såsom ovan nämnts erhållit en ersättning av 13,031

kronor 51 öre, förutom viss reseersättning.

Envoyén J. Alströmer förflyttades i augusti 1922 från Stockholm till Bern

och uppbar då ersättning med 9,475 kronor 54 öre samt har för nu ifrågavarande,

tre år därefter, företagna flyttning uppburit tillhopa 11,154 kronor

7 öre.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. Öl höft. (Sr 111.) 1

Flyttningsersättning

till

■personal inom

utrikesrepresentationen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

JJtskottets

yttrande.

Legationsrådet C. Bonde förflyttades i september 1921 från Köpenhamn

till Peking, varvid han uppbar flyttningsersättning med 11,455 kronor 45

öre. När han i juni månad 1924 återvände från Peking och placerades

vid beskickningen i London uppbar han en sammanlagd ersättning av

29,826 kronor 95 öre, under det att, såsom ovan nämnts, hans efterträdare

i Peking, legationsrådet C. Leijonhufvud, uppbar en flyttningsersättning av

tillhopa 21,427 kronor 26 öre. I anledning av ifrågavarande förändringar

å legationsrådsposten i Peking har alltså under kortare tid än tre år utgått

från detta anslag ersättning med 62,709 kronor 66 öre.

Endast ovan nämnda fem befattningshavares förflyttningar under en tidrymd

av ej fullt tre år hava belastat ifrågavarande anslag med en kostnad

av något mer än 150,000 kronor.»

1 anledning av de mycket betydande ersättningar, som årligen utgå från

ifrågavarande anslag under tredje huvudtiteln för beredande av ersättning

åt befattningshavare vid utrikesrepresentationen för flyttning av bohag m. in.

hava revisorerna i anslutning till de lämnade uppgifterna för sin del framhållit

att det syntes vara ur flera synpunkter önskvärt, att en undersökning

verkställdes, huruvida icke statsverket i och för kostnadernas nedbringande

borde, åtminstone å sådana orter, där staten ägde besldckningsfastighet,

anskaffa möblering för beskickningschefens och möjligen även annan personals

bostäder. Härigenom skulle nämligen vid omplaceringar inom utrikesrepresentationen

vid sådana beskickningar flyttningsersättningar kunna inskränkas

till gottgörelse för resan och transport av viss sådan mera personlig

egendom, som befattningshavare rimligtvis borde äga medföra.

Vad revisorerna anfört i fråga om nödvändigheten av att begränsa flyttningskostnaderna

för personal tillhörande utrikesrepresentationen, finner

utskottet vara värt beaktande. Ehuru visserligen ifrågavarande flyttningsersättningar

efter ikraftträdandet av 1925 års kungörelse i ämnet väsentligen

minskats, kan det dock enligt utskottets mening icke bestridas, att de kostnader,

som åsamkats statsverket genom nämnda personals flyttningar, allt fortfarande

måste betecknas såsom allt för höga. Beträffande det av revisorerna

föreslagna tillvägagångssättet att staten skulle, åtminstone å sådana orter, där

densamma ägde beskickningsfastighet, anskaffa möblering för beskickningschefens

och möjligen även annan personals bostäder, synes detsamma visserligen

kunna medföra åtskilliga fördelar ur besparingssynpunkt, men även vissa olägenheter

torde vara förenade härmed. Utskottet anser emellertid, att, i anledning

av vad revisorerna anfört, en undersökning snarast möjligt bör verkställas

dels i vad mån den av revisorerna föreslagna anordningen lämpligen kan

genomföras, dels ock för utrönande av föreliggande möjligheter i övrigt att

nedbringa ifrågavarande flyttningskostnader. Utskottet finner sig jämväl böra

framhålla angelägenheten av att vid denna undersökning även beaktas frågan

om icke redan vid uppgörandet av planerna för personalens placering å beskickningar

och konsulat hänsyn kunde tagas till att placeringarna ske på

sådant sätt att minsta möjliga flyttningskostnad därigenom uppstår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

3

Pa grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning om

på vad sätt kostnaderna för förflyttning av personal

vid utrikesrepresentationen må kunna nedbringas.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit frågan Vista reservaom

användning för statsregleringsändamål av vissa reservationer å anslagen tio8%rJ ££

till artilleri- och ingenjörhögskolan (Del I sid. 9 och 10). Den av revi- artilUH- ,och

sorerna sålunda berörda frågan har varit föremål för behandling av utskottet

i dess utlåtande nr 4 punkt 17:o), därvid utskottet föreslagit, att 9

20,000 kronor av ifrågavarande reservationer skulle tagas i anspråk för

undervisningen vid högskolan under budgetåret 1927—1928, samt att den

av Kungl. Maj:t begärda medelsanvisningen skulle minskas med motsvarande

belopp.

Vad utskottet sålunda föreslagit, har numera vunnit riksdagens bifall,

varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 10, hava revisorerna i fråga om vissa ArmeförvaUav

arméförvaltningens intendentsdepartement verkställda utredningar rörande intenmodeller

å tyger till uniformer och kappor (Del I sid. 12—14) anfört ^nttutVX

följande: ningar ro
rande

vissa

»Genom generalorder den 14 december 1923, nr 1812, har Kungl. Maj:t ty gentil! n''mbefallt

att arméförvaltningens intendentsdepartementet skall inkomma med förmer och

underdånigt förslag dels till modeller till tyger av olika utförande, till r''aPP°rfärgen

så nära som möjligt överensstämmande med för manskap fastställda

modeller till uniform m/ä, uniform m/10 och uniform m/23 samt kappa

m/ä och kappa m/10, vilka av enskilda Ange anskaffas, dels till de åtgärder

i övrigt som kunde vidtagas för att främja enhetligheten i uniformsutrustningen

för personal, som anskaffade egna persedlar.

I anledning av det uppdrag, som sålunda lämnats intendentsdepartementet,

avlät å intendentsstaben placerade översten C. A. Ryrberg den 8 januari

1924 ett memorial till departementet av följande lydelse:

»Utrustningsbyrån ang. uppdrag för Överste Ryrberg och Direktör N. N.

att verkställa utredning ang. visst klädesmaterial.

Memorial.

Sedan Kungl. Maj:t genom g. o. 1812/1923 uppdragit åt int.-deptet att inkomma

med underdånigt förslag till modeller å vissa tyger, som anskaffas

av enskilda, hemställes, att deptet behagade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

dels uppdraga åt direktören N. N. samt undertecknad att utarbeta förslag

till ifrågavarande modeller samt träffa preliminära avtal, vilka dock

skola underställas int.-<leptets prövning, ang. tillverkning av modellkläden,

ävensom avgiva förslag till i förenämnda g. o. omförmälda åtgärder, avseende

att främja enhetliglieten i uniformsutrustningen för personal, som anskaffar

egna persedlar;

dels medgiva såväl att rese- och traktamentsersättning enligt 3. klassen i

gällande resereglemente må till envar av nämnda personer utgå vid de

resor, som av dom måste företagas för uppdragets fullgörande som ock att

deptet framdeles vill med Direktör N. N. träffa avtal om den ersättning,

som utöver sagda rese- och traktamentsersättning må till honom utgå för

uppdraget;

dels slutligen bestämma att uppstående kostnader skola gäldas av munderingsanslaget.

Vid gillande torde 2 meddelanden expedieras samt målet läggas till ''Avgjorda

mål’, Stockholm den 8 jan. 1924. Carl Aug. Ryrberg.»

Intendentsdepartementet beslöt den 12 januari 1924 bifalla den av Ryrberg

gjorda framställningen.

Av de vid arméförvaltningens huvudkassa förda räkenskaperna hava revisorerna

funnit, att åtskilliga resor företagits för fullgörande av ifrågavarande

uppdrag, samt att kostnaderna härför utbetalats från arméns munder

ingsanslag. Sålunda uppgå utgifterna för direktör N. N:s resor under

åren 1924 och 1925 till 1,952 kronor 60 öre. Vidare har från samma anslag

enligt beslut av intendentsdepartementet såsom arvode (ersättning för

vissa omkostnader däri inbegripna) åt N. N. för berörda uppdrag utbetalts

2,800 kronor.

Det infordrade förslaget har den 17 september 1926 av intendentsdepartementet

överlämnats till Kungl. Maj:t.

Erinras må, att av reservationsanslaget till munderingsutrustning (arméns

munderingsanslag) för budgetåret 1925—1926 jämte därtill hörande

förstärkningsanslag, tillhopa 6,837,000 kronor, anvisats ett belopp av

5,729,111 kronor 85 öre såsom truppmunderingsanslag. Enligt den av Kungl.

Maj:t den 15 maj 1925 fastställda staten är sistnämnda belopp avsett för

bestridande av följande utgifter för truppförbanden, krigsskolan och generalstaben,

nämligen

a) kostnader för anskaffning och underhåll av: beklädnadspersedlar —

jämväl kökskläder och vaktpälsar — sådana personliga utrednings- och

remtygspersedlar — jämväl servisbestick ävensom skyddstält och tälthyddemateriel

-— samt hästutredningspersedlar, vilka icke erhållit en för

artilleriets eller fortifikationens behov särskild avpassad modell, fanor och

standar, ävensom de för tillverkningen av nu ifrågavarande persedlar avsedda

verktyg och materialier,

b) arbetslöner åt de å lantförsvarets egna verkstäder sysselsatta civila

arbetare för av dem utfört arbete å sådana persedlar, som skola anskaffas

och underhållas från detta anslag, samt

c) författningsenligt utgående slitningsersättning.

I samma stat har bemyndigande lämnats arméförvaltningens intendentsdepartement

att såsom intendentsdepartementets munderingsanslag för bestridande

av utgifter till liknande ändamål som de ovan angivna disponera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

a

återstoden av de för munderingsutrustning anvisade medel eller 1,107,888

kronor 15 öre.

Det synes revisorerna, som om de av Kungl. Maj:t sålunda fastställda

grunderna för användning av ifrågavarande anslag icke skulle inrymma

rätt för intendentsdepartementet att med anlitande av anslaget bestrida

kostnader för ovan nämnda till sakkunnigeuppdrag närmast hänförliga utredningsarbete.

Enligt revisorernas mening bär alltså intendentsdepartementet

i förevarande avseende överskridit den befogenhet, som departementet enligt

meddelade föreskrifter ägt beträffande förvaltningen av arméns munderingsanslag.

Vidkommande härefter åtgärden att för utförande av ifrågavarande intendentsdepartementet

genom generalorder anbefallda uppdrag tillsätta sakkunniga,

vilja revisorerna såsom sin mening uttala, att, därest biträde av

särskilda sakkunniga för ändamålet varit behövligt, det varit departementets

skyldighet att härom göra framställning hos Kungl. Maj:t. Någon befogenhet

för departementet att i ett fall, sådant som det föreliggande, själv fatta

beslut om anlitande av sakkunnighjälp och därigenom åsamka statsverket

utgifter, torde icke förefinnas. Enligt gällande instruktion för arméförvaltningen

kan biträde av merkantil eller tekniskt utbildad konsulent anlitas

allenast då så erfordras vid handläggning av frågor om avslutande av leveransavtal

eller andra kontrakt riirande materialier och förnödenheter i större

omfattning för armén. I förevarande fall kunna revisorerna för sin del icke

finna, att det gällt fråga om avslutande av dylika avtal eller kontrakt och

under alla förhållanden har uppdrag att vidtaga åtgärder härutinnan icke

innefattats i generalordern.

Intendentsdepartemeutets förfarande i nu omhandlade avseenden liava revisorerna

funnit vara av den beskaffenhet, att revisorerna velat detsamma

för riksdagen omförmäla.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement

(Del III sid. 23) som vid sitt yttrande i ärendet fogat en skrivelse från

departementets förutvarande chef, generallöjtnanten F. Frölich (Del III sid.

27—29), vari bland annat anförts följande:

»Det lämnade uppdraget avsåg huvudsakligen den tillsyn och kontroll över

tillverkningen, vilken enligt upphandlingsförordningens § 48 »myndighet är

berättigad att på statens bekostnad» utöva.

Ett studium av det i ärendet avgivna betänkandet ger också oförtydbart

vid handen, att de av departementet förordnade personerna på sådant sätt

fattat sin uppgift samt över tillverkningen utövat avsedd tillsyn och kontroll.

Vad beträffar den andra delen av det genom generalorder 1812/1923

intendentsdepartementet ålagda uppdraget, nämligen att framlägga förslag

till de vidare åtgärder, som borde vidtagas för främjandet av enhetligheten

i den enskilda personalens uniformsutrustning, synes det ligga i sakens

natur, att dess utredande icke lämpligen kunde anförtros andra personer än

dem, som fått sig uppdragets första del att utföra. Åtgärderna stodo nämligen

i allt för nära samband med varandra, och även nyssnämnda utredningsdetaljer

krävde ett taktfull och förtroligt samarbete med åtskilliga av

textilindustriens målsmän.

Att kostnaderna för såväl den ena som den andra delen av här ifrågavarande

uppdrag borde gäldas efter samma grunder och från ett och samma

s. 6 Kontrollera mot PDF

Vtskottets

yttrande.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

anslag, nämligen det som bekostar arméns munderingsutrustning, bär jag

för min del icke varit i tvekan om.

Min åsikt i fråga härom har grundats därpå, att åtgörandena jämlikt

generalorder nr 1812/1923 avsett tillverkning av klädesmaterial till beklädnadsutrustning

för viss armén tillhörande personal.

Visserligen äro de tillverkade modelltygerna avsedda att ligga till grund

för sådan uniformsanskaffning, som skall äga ruin på enskildas egen bekostnad,

men det lärer dock tillkomma staten att träffa anstalter för att

sådan utrustning kan stå den enskilde till buds. Statens skyldighet härvidlag

har av ålder varit erkänd och tagit sig uttryck bland annat däruti, att

upphandlingar för kronans räkning städse verkställts av sådana tyger och

övriga materieler, som fastställts att gälla allenast för personalens egna

uniformer, för att sagda tyger m. in. därefter skulle jämlikt intendenturmaterialreglementets

föreskrifter §, (i mot fastställd ersättning kunna tillhandahållas

från arméns förråd.

Såsom tillägg till vad jag förut framhållit beträffande departementets

åtgärd att utan Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande tillkalla fackkunnig

personal för här omhandlade ärendes beredning anser jag mig ytterligare

böra framhålla, att uppdragets omfattning syntes mig vid dess igångsättande

vara avsevärt mindre än vad sedermera visade sig vara fallet, och att omkostnaderna

följaktligen borde stannat vid motsvarade mindre belopp.

Därest jag förutsett, att här omhandlade uppdrag skulle, utöver tillsynen

och kontrollen över modellklädernas tillverkning, taga så stor omfattning,

som sedermera visade sig erforderligt, hade jag icke underlåtit att ifråga

härom begära Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla sakkunniga.»

Utskottet har erfarit, att intendentsdepartementets förfarande rörande tillkallandet

av ifrågavarande sakkunniga varit föremål för uttalande från

Kungl. Maj:ts sida. Genom brev den 23 september 1926 angående ersättning

till Ryrberg för fullgörande av ifrågavarande uppdrag har nämligen

Kungl. Maj:t förklarat sig anse, att departementet, innan sakkunniga tillkallats

för ändamålet, bort, utverka Kung]. Maj:ts tillstånd därtill. Utskottet

delar för sin del denna uppfattning.

Vad därefter beträffar frågan om anlitande av arméns munderingsanslag

för berörda ändamål, har utskottet inhämtat, att Kungl. Maj:t genom nyssnämnda

brev medgivit, att till Ryrberg finge, såsom ersättning för ovannämnda

uppdrag, utbetalas ett belopp av 1,000 kronor från anslaget till

munderingsutrustning. I anledning härav har utskottet icke kunnat underlåta

att såsom sin mening uttala, att detta anslag, som beräknas efter

visst pris för man och tjänsgöringsdag, icke bort härför tagas i anspråk.

Av den ståndpunkt, utskottet sålunda i detta hänseende intagit, följer, att

utskottet ej heller kan dela intendentsdepartementets genom beslut den 12

januari 1924 tillkännagivna uppfattning, att munderingsanslaget bör kunna

disponeras för beredande av ersättning åt sådana sakkunniga, varom i detta

ärende är fråga. Emellertid torde det för närvarande icke vara erforderligt,

att någon särskild åtgärd i saken av riksdagen vidtages.

Vad i ärendet förekommit har utskottet dock ansett vara av den betydelse,

att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111. ~

4:o) Under försvarsdepartementet, § 21, hava revisorerna behandlat frågan

om beredande av förbättrat lokalutrymme för manskapet vid högvakten å

Stockholms slott (Del I sid. 28).

Revisorerna hava anfört, att de vid besök i lokalerna fått det bestämda

intrycket att dessa och de där vidtagna anordningarna i nuvarande skick

vore ohygieniska och för sitt ändamål otillräckliga. Från de militära myndigheternas

sida hade också förslag väckts att få för högvakten utnyttja de

bredvid de nuvarande lokalerna befintliga utrymmen, vilka för närvarande

disponerades av slottsförvaltningen. Revisorerna hade med stöd av sina vid

besöket gjorda iakttagelser uttalat önskvärdheten Ja v att åtgärder omedelbait

vidtogos för erhållande av mera tillfredsställande lokaler för högvaktens

manskap.

Förklaring i ärendet har avgivits av riksmarskalksämbetet (Del III sid. 7(1

och 71) som bifogat ett yttrande från ståthållaren å Stockholms slott

Riksmarskalksämbetet har bland annat anfört följande:

»Ståthållarämbetet på Stockholms slott har i sin ovanberörda skrivelse

meddelat, att överkommendanten i Stockholm redan under år 1919 anhållit,

att de rum å nedra botten i den s. k. högvaktsflygeln å Stockholms slott,

vilka rum disponerades av pastor i hovförsamlingen, måtte upplåtas till dagoch

matsalsrum för å högvakt kommenderat manskap. Då emellertid någon

annan för ändamålet lämplig lokal inom slottet icke kunnat anvisas till

pastorsexpedition, hade intet kunnat åtgöras åt saken.

För egen del får riksmarskalksämbetet i ärendet anföra följande.

Den av ståthållarämbetet åsyftade, här ovan omförmälda skrivelsen från

överkommendanten är ställd till riksmarskalksämbetet och dagtecknad den

4 september 1919 och har överkommendanten däri, med föranledande av en

utav fördelningsläkaren vid IV. armefördelningen då avgiven rapport angående

förläggningsförhållandena vid högvakten anhållit, att de till ho\ - församlingen upplåtna rummen måtte överlämnas till högvaktens disposition.

Då, såsom ståthållarämbetet meddelat, någon annan lokal inom slottet icke

kunnat ställas till pastorsexpeditionens i hovförsamlingen disposition har

överkommendantens framställning i avvaktan på förändrade förhållanden,

som skulle kunna möjliggöra ett tillmötesgående av densamma, hittills icke

föranlett vidare åtgärd.

Emellertid har överkommendanten numera, i skrivelse till riksmarskalksämbetet

den 18 nästlidna december ifrågasatt, att pastorsexpeditionens i hovförsamlingen

lokaler inom högvaktsflygeln måtte ställas till överkommendantens

förfogande för beredande av ökat utrymme för högvaktens styrka,

därvid överkommendanten vore villig till pastorsexpeditionens förfogande

avstå det rum — beläget 1 trappa upp i högvaktsflygeln — som för närvarande

disponerades av underofficeraren å högvakten.

I denna fråga hava infordrade yttranden avgivits av ståthållarämbetet

på Stockholms slott den 20 nästlidna december och av pastor i liovförsamlingen

den 8 innevarande januari. Den sistnämnda har däri med förklaring,

att ett inrymmande av pastorsexpeditionen i förberörda underofficersrum

vore på grund av såväl utrymmes- som andra angivna skäl fullkomligt

ogörligt, anhållit, att den ifrågasatta flyttningen av pastorsexpeditionen icke

måtte äga rum.

Högvaktens

lokaler å

Stockholms

slott.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

För ändring

av sjukhuset

vid fdstningsingenjörkompaniet

i

Karlskrona.

Riksmarskalksämbetet, som ännu icke medhunnit att slutgiltigt bereda och

handlägga det i överkommendantens senaste skrivelse framställda förslaget

till frågans lösning, har likväl för avsikt att skyndsammast möjligt taga

detta ärende i övervägande med beaktande därvid av de utav riksdagens

revisorer påpekade förhållandena och uttalade önskemålen.»

Utskottet, som avlagt besök i högvaktens lokaler, har funnit behövligt,

att högvaktens förläggningsförhållanden förbättras och att åtgärder i sådant

hänseende utan dröjsmål vidtagas. Ett särskilt skäl härför är enligt utskottets

mening, att bevakningen å slottet efter den nya härordningens

genomförande skall i huvudsak ombesörjas av det för ändamålet organiserade

garnisonskompaniet samt att i följd härav personalen vid detta kompani

ofta och med mycket korta mellanrum kommer att bestrida vakttjänst ä

slottet.

Med anledning av innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena har utskottet

velat uttala, att frågan om beredande av lämplig lokal för hovförsamlingens

pastorsexpedition icke bör få utgöra hinder för att en ändamålsenlig

förläggning snarast beredes högvaktens manskap.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte så fort ske kan vidtaga sådana

åtgärder, att fullt lämpliga och tillräckliga lokaler beredas

för högvakten å Stockholms slott.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att

de avlagt besök vid Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani i Karlskrona

(Del I sid. 29), samt därefter anfört följande:

»Vid besöket erforo revisorerna, att antalet sjukdagar vid kompaniet

under tiden november 1925—oktober 1926 uppgått till 885 enligt följande

sammanställning:

sjuka, befriade från övning ............................................................................ 335

» i kvarter ................................................................................................ 199

» å kompaniets sjukhus............................................................................ 206

» å Karlskrona grenadiärregementes sjukhus ................................... 11

» å Flottans sjukhus ................................................................................ 134

Summa 885.

Kompaniets sjukhus, som vid normal beläggning inrymmer plats för 7

sjuka, är beläget invid manskapskasernen.

Då i Karlskrona finnas för försvarsväsendet inrättade tvenne större sjukhus

hava revisorerna med hänsyn till den ringa beläggningen å kompaniets

sjukhus ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke sistnämnda sjukhus kan

indragas. Ett särskilt skäl härtill är enligt revisorernas mening den omständigheten

att behovet av bostäder för vid kompaniet tjänstgörande befäl

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

9

är starkt framträdande samt att sjukhuset med jämförelsevis obetydliga

förändringar kan tagas i anspråk för bostadsändamål.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens fortifikationsdepartement

(Del. III. sid. 69), som framhållit, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

icke ansett tillrådligt att avhända kompaniet dess efter 1914 års härordning

beräknade vårdplatser å sjukhus förrän i samband med genomförandet

av 1925 års härordning. Erfarenheten hade visat, att antalet sjukdagar

under olika år växlade högst avsevärt och att tillfällig sjuklighet till exem.

pel epidemier kunde i ett slag förändra bilden och försätta vederbörande

myndigheter i högst prekära situationer.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen att sjukhuset

bör kunna indragas. Det torde härvid icke böra förbises, att, därest i sjukhuset

inredas bostäder för vid kompaniet tjänstgörande personal, statsverket

bör kunna tillföras viss hyresinkomst. Då emellertid av det i ärendet avgivna

yttrandet framgår, att vederbörande myndigheter hava sin uppmärksamhet

riktad på dessa spörsmål, har utskottet allenast velat vad i ärendet

förekommit för riksdagen

Utskottet»

yttrande.

omförmäla.

6:o) Under försvarsdepartementet, § 26, hava revisorerna upptagit till be- Bokföringen

handling frågan om bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen a° r‘®*° “**

° gifter hos ma
(Del.

I. sid. 31 och 32). r in förr alt
Revisorerna

hava därvid anfört följande: »ingen.

»I sin berättelse rörande den år 1925 verkställda granskningen av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för

tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 hade riksdagens revisorer ifråga om flottans

underhållsanslag framhållit, att den av marinförvaltningen vidtagna åtgärden

att å särskild besparingsfond redovisa vissa »återstående utgifter»

å anslaget föranledde, att den vid budgetårets slut förefintliga behållningen

icke i dess helhet komme till synes i budgetredovisningen. Enligt revisorernas

då uttalade mening måste detta förfaringssätt, även om det innebure

vissa praktiska fördelar, medföra bristande överskådlighet i marinens

räkenskap s väsen de.

I avgivet yttrande i anledning av revisionsberättelsen framhöll marinförvaltningen,

att, därest ej ifrågavarande bokföringsåtgärd vidtoges, budgetredovisningen

i avseende å detta anslag bleve mera missvisande, i det

att anslaget komme att upptaga såsom reservation från föregående budgetår

medel, vilka, ehuru ännu icke utbetalta, dock redan disponerats för vissa

särskilda ändamål. Bokföringsåtgiirden medförde därjämte för ämbetsverket

praktiska fördelar, enär densamma avsevärt bidroge till reda och överskådlighet

i avseende å den mångfald undertitlar, som för särskiljande av

varje arbetes kostnader måste finnas å dessa anslag.

Jämväl innevarande års revisorer hava funnit anledning granska det

sätt, på vilket bokföringen av vissa utgifter sker i marinförvaltningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

Revisorerna hava därvid funnit, att icke blott sådana utgifter, som av marinförvaltningen

betecknas såsom »återstående utgifter» å visst anslag, bokföras

särskilt under rubriken »fondmedel» utan även redovisningen av uppbörd

å och utgifter för åtskilliga materialförråd sker på enahanda sätt, vartill

kommer att såsom fondmedel i mycket stor omfattning redovisas även andra

inkomster och utgifter, vilka, såvitt revisorerna kunna finna, äro av natur

att böra gottskrivas, respektive belasta i riksstaten uppförda titlar. Revisorerna

vilja såsom exempel härå framhålla följande fondtitlar:

S 77 och 78 rekryteringsfonder för sjömanskåren och kustartilleriet,

S 79 ersättnings- och försåt jningsmedel,

S 83 observationsmedel (genom anmärkning influtna neutralitetsmedel),

S 99 hästersättningsmedel,

S 132 och 133 vissa av neutralitetsmedel bestridda materialanskaffningar.

Vad marinförvaltningen i sitt ovannämnda yttrande anfört, utgör, enligt

vad revisorerna kunna finna, icke tillräckliga skäl för att beträffande marinens

medelsbokföring frångå det förfaringssätt, som eljest tillämpas vid

redovisning av riksstatsmedel, nämligen att inkomsterna redovisas å vederbörlig

riksstatsinkomsttitel samt uppbördsmedel för och utgifter å riksstatsanslagen

å vederbörligt anslag. Att såsom för närvarande sker vid marinens

medelsbokföring redovisa riksstatsmedel såsom fonder måste revisorerna

finna mindre lämpligt, enär därigenom berörda medel undandragas den allmänna

budgetredovisningen och således denna redovisning bliver i viss mån

ofullständig och missvisande. Genom förandet av särskilda liggare eller på

annat sätt synes marinförvaltningen utan svårighet kunna hålla hand över

de medel, varom nu är fråga, utan att därför berörda medel behöva uteslutas

från redovisning i vederbörlig riksstatstitel.

Då det för revisorerna framstår såsom ett önskemål att rättelse åstadkommes

beträffande marinförvaltningens bokföring i nu förevarande avseende,

hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda

förekommit.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 75—77), som

bland annat framhållit, att de vid budgetårets slut under fonder upptagna

behållningar visserligen icke återfinnas i budgetredovisningen, men däremot

komma till synes i det av riksräkenskapsverket med stöd av från myndigheterna

inkomna räkenskaper, årligen avgivna »utdrag ur rikshuvudboken,

innefattande kapitalsammandrag .jämte tabeller över kapitalredovisningen».

Utskottet ansluter sig till vad revisorerna anfört rörande olämpligheten av

att vid marinens medelsbokföring riksstatsmedel redovisas såsom fonder och

alltså undandragas den allmänna budgetredovisningen. Enligt utskottets

mening bör en omläggning av marinens bokföring ske på sådant sätt, att

densamma kommer att närmare ansluta sig till det vid arméförvaltningen

för närvarande i berörda hänseende tillämpade redovisningssättet. Med hänsyn

till vikten av att en omläggning av marinens medelsbokföring snarast

möjligt kommer till stånd, har utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen

hos Kungl. Maj:t gör framställning om vidtagande av för sådant

ändamål erforderliga åtgärder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Hi
-

ll

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte beträffande marinförvaltningens

medelsbokföring vidtaga sådana åtgärder, att samtliga

av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel komma

att upptagas i budgetredovisningen samt att det nu tilllämpade

förfaringssättet med uppläggande av särskilda

fondtitlar för redovisningen av dylika medel för framtiden

upphör.

7:o) Under socialdepartementet, § 34, hava revisorerna yttrat sig i fråga

om utbetalandet av tilläggsarvoden åt vissa av pensionsstyrelsens ombud

(Del I sid 41—43).

Revisorerna hava anfört i huvudsak följande:

»Vid granskning av pensionsstyrelsens förvaltning under budgetåret 1925

—-1926 hava revisorerna iakttagit, att pensionsstyrelsen den 30 juni 1926

beslutat, att till vissa ombud, för vilka det nya resereglementets bestämmelser

om resekostnadsersättning visat sig särskilt kännbara, skulle av

tillgängliga medel utbetalas tilläggsarvode för tiden 1/s 1925—3U/G 1926

med belopp, som funnes angivet i en bilagd förteckning. I förteckningen

äro upptagna 92 ombud, vilka i tilläggsarvode erhållit sammanlagt 9,000

kronor.

I anledning av ifrågavarande utbetalning vilja revisorerna lämna följande

närmare upplysningar.

Arvoden till pensionsstyrelsens ombud bestämmas av pensionsstyrelsen.

Härvid gäller emellertid, att enligt av Kungl. Maj:t den 24 juli 1920 meddelad

föreskrift intet arvode får överstiga 1,800 kronor för år. Dessutom

åtnjuta ombuden ersättning för av uppdraget föranledda resor.

I staten för pensionsstyrelsens verksamhet under budgetåret 1925—1926

ingingo anslagsposter å förslagsvis 83,000 kronor till ersättning åt styrelsens

ombud och 70,000 kronor till resekostnads- och traktamentsersättning

åt samma ombud. Den 26 april 1926 avlät emellertid pensionsstyrelsen

till Kungl. Maj:t framställning om att ovannämnda anslagspost å förslagsvis

83,000 kronor för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 måtte höjas till

105,000 kronor samt att i anslutning härtill statens slutsumma måtte höjas

på motsvarande sätt. Till stöd för sitt förslag framhöll styrelsen i huvudsak

följande. De arvoden, som utginge till ombuden, hade alltid varit synnerligen

knappt tillmätta, vilket föranlett upprepade klagomål från ombudens

sida. Om dessa enligt styrelsens mening befogade anspråk icke tillgodosåges,

måste man räkna med att åtskilliga ombud och helt säkert de

dugligaste bland dessa komme att frånträda sina uppdrag. Aled hänsyn till

den stora betydelse, som ombudens arbete hade för pensionsförsäkringen,

särskilt ur kontroll- och sparsamhetssynpunkt, ansåge styrelsen det ofrånkomligt

att genom arvodesförhöjningar söka förebygga en sådan för pensionsförsäkringsverksamheten

ogynnsam utveckling av förhållandena. För

genomförande inom ramen av nuvarande bestämmelser av en skälig omreglering

av ombudsarvodena erfordrades enligt en av styrelsen i sådant hänseende

preliminärt utarbetad plan en ökning av den totala arvodessumman

TiUaggsarvoden

för

vissa av pensionsetyrtlsens

ombnd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

för år räknat med 34,000 kronor. Därest en sådan ökning skulle medgivas,

vore det styrelsens avsikt att redan under budgetåret 1925- 1926 till ombuden

utbetala tilläggsarvoden till ett något lägre belopp.

Genom beslut den 18 juni 1926 lämnade emellertid Kungl. Maj:t den av

pensionsstyrelsen gjorda framställningen utan bifall.

Icke desto mindre fattade pensionsstyrelsen den 30 i samma månad det

av revisorerna här ovan först omnämnda beslutet om utbetalande av vissa

tilläggsarvoden till ombuden. Nämnas må, att härvid tilläggsarvoden tillerkändes

även vissa ombud, som samma dag avgått.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att pensionsstyrelsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1926 angående fördelningen av anslaget

å extra stat för budgetåret 1926—1927 för upprätthållande av styrelsens

verksamhet in. in. föreslagit bl. a., att anslagsposten ersättning åt

styrelsens ombud måtte förslagsvis bestämmas till 107,500 kronor, ehuru

densamma för ifrågavarande budgetår tidigare av styrelsen beräknats till

förslagsvis 80,000 kronor, vilken senare beräkning legat till grund för 1926

års riksdags beslut om anslag för ändamålet. Ej heller sistberörda framställning

blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Utan att närmare ingå på frågan om de arvodesbelopp, som för närvarande

utgå till pensionsstyrelsens ombud, äro tillräckliga eller icke, anse

sig revisorerna böra ifrågasätta lämpligheten av att nämnda arvoden från

början bestämts med tanke på att ombuden skulle tillgodogöra sig en behållning

å de ersättningsbelopp, som utginge för av ombuden företagna

resor. Därest rese- och traktamentsersättningen till ombuden bestämts

enligt en lägre klass i då gällande resereglemente än den fjärde klassen,

hade en normal utgångspunkt för fixerande av själva arvodesbeloppen förefunnits.

T varje fall synes pensionsstyrelsen icke hava förfarit riktigt, när

styrelsen, sedan Kung!. Maj:t länmat styrelsens den 26 april 1926 gjorda

framställning om en höjning av ombudsarvodena utan bifall, likväl till

ombuden utbetalat tilläggsarvoden. Styrelsen har motiverat sistberörda

åtgärd med hänsyn till verkningarna av det nya allmänna resereglemente!,

men det bör då påpekas, att detta reglemente avsikligt givits endast provisorisk

karaktär, just för att dess verkningar skulle kunna under någon

tid prövas. Den omständigheten, att pensionsstyrelsen för ändamålet huvudsakligen

använt den del av anslagsposten till arvoden åt ombuden, vilken

annars skulle kvarstått odisponerad, samt i övrigt begagnat tillgängliga

överskott å andra anslagsposter av förslagsanslags natur, ändrar icke revisorernas

uppfattning i berörda hänseende. Det förefaller slutligen egendomligt,

att pensionsstyrelsen i sin nyssnämnda framställning till Kungl. Maj:t

endast i allmänna ordalag uttalat sig rörande behovet av en ökning av ombudsarvodena,

under det att den till synes verkliga anledningen varit eu

annan, nämligen eu finskan att ombuden skulle erhålla kompensation för

den inkomstminskning de lidit genom det nya resereglementets tillkomst.»

Förklaring har avgivits av pensionsstyrelsen (Del. III sid. 84 — 86), som,

efter att hava erinrat om att den klass, enligt vilken ombuden ägde åtnjuta

rese- och traktamentsersättning, bestämts av Kungl. Maj:t, anfört bland

annat följande:

»Revisorerna framhålla vidare, att pensionsstyrelsen synes icke hava förfarit

riktigt, när styrelsen, sedan Kungl. Maj:t lämnat styrelsens den 26

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

13

april 1926 gjorda framställning om en höjning av ombudens arvoden utan

bifall, likväl till ombuden utbetalt vissa tilläggsarvoden.

I detta avseende får styrelsen framhålla, att styrelsens ovanberörda framställning

avsåg en betydande förhöjning av förslagsanslaget till arvoden åt

ombuden, varigenom tilläggsarvoden skulle kunna tilldelas dem såsom skälig

kompensation för den minskning i förmåner, som föranletts av tillämpningen

av det nya resereglementet. Då den begärda böjningen av anslaget

icke beviljades, ansåg sig dock styrelsen berättigad att inom ramen av det i

styrelsens stat förslagsvis anvisade beloppet, vilket förut icke fullt utnyttjats,

söka i någon mån undanröja åtminstone de mest anmärkningsvärda missförhållandena

genom den av revisorerna påtalade åtgärden att tillerkänna

vissa ombud smärre tilläggsarvoden för tiden 1 augusti 1925—30 juni 1926.

Sammanlagda summan av ombudens arvoden kom dock härigenom icke

att uppgå till högre belopp, än som ungefär motsvarade det för budgetåret

1925—1926 förslagsvis anvisade anslaget.

Styrelsen kan ej finna annat än att detta förfaringssätt varit både formellt

befogat och sakligt berättigat. Skäligheten av de utbetalda beloppen

torde icke på något håll hava ifrågasatts.

Om Kungl. Maj:ts beslut att lämna styrelsens ovanberörda framställning

utan bifall hade haft sin grund däri, att Kungl. Maj:t ansett en ökning av

arvodena obefogad, skulle måhända skäl kunnat finnas för uppfattningen,

att styrelsen uti ifrågavarande hänseende förfarit oriktigt. Men Kungl.

Maj:ts ståndpunkt härutinnan lärer, enligt vad till styrelsen meddelades,

hava uteslutande dikterats av det formella skäl, att Kungl. Maj:t icke an stig

lämpligt att vidtaga en så avsevärd höjning av ett anslag — låt vara av

förslagsanslags natur — vilket endast för ett par månader sedan fastställts

av riksdagen. Att Kungl. Maj:t tvärtom varit av den uppfattningen, att

fog funnes för en höjning av arvodena, lärer bekräftas därav, att, enligt

vad styrelsen försport, Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition

ämnar föreslå riksdagen en förhöjning av ifrågavarande anslagsbelopp.

»

Utskottet vill erinra om att innevarande års riksdag på Kungl. Maj:ts

förslag höjt den under anslaget till pensionsstyrelsens verksamhet upptagna

posten till ersättning åt styrelsens ombud från 80,000 kronor till 90,000

kronor. Då Kungl. Maj:t tidigare lämnat utan bifall av pensionsstyrelsen

gjord framställning om höjning av ombudens ersättning, synes revisorernas

erinran beträffande styrelsens åtgärd att själv besluta om utbetalningen av

tilläggsarvoden under år 1926 vara fullt befogad. Med tillkännagivande

av den ståndpunkt, utskottet intager beträffande detta spörsmål, har utskottet

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under socialdepartementet, § 36, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för gällande grunder för läkemedels taxering å apotek samt apotekens

ekonomiska driftsresultat. (Del I, sid. 46 — 61).

Utskottets

yttrande.

Läkemedels
prisema.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande AV 111.

L anslutning till nämnda redogörelse hava revisorerna gjort följande uttalande:
»Såvitt

revisorerna kunna finna, bekräfta de ovan meddelade uppgifterna

riktigheten av den allmänt utbredda uppfattningen, att våra läkemedelspriser

äro i ock för sig mycket höga. Detta gäller visserligen i mindre

grad de varor, som av apoteken skola inköpas i färdigberett skick och

där tillhandahållas utan särskild beredning, men är desto starkare framträdande

i fråga om de varor, där laborationstaxan eller ex-temporetaxan

eller båda dessa taxor äga tillämpning. Dock ställer sig utförsäljningspriset

dyrt även för det först avsedda varuslaget. Om vi t. ex. taga ett

sådant läkemedel som acetylsalicylsyra, är dess inköpspris för apotekaren

5 kronor per kilogram, vilket för 100 gram gör 50 öre och för 10 gram

5 öre. Vid försäljning å apotek av denna vara i lös vikt, alltså utan

föregående beredning, betingar den emellertid ett pris av 1 krona 35 öre

för 100 gram och 20 öre för 10 gram i handköp (allt under förutsättning,

att dessa mängder säljas i särskilda poster). Försäljningspriset utgör följaktligen

270 -400 procent av inköpspriset. Eller ett annat exempel: ricinolja

kostar i inköp för apoteket 1 krona 40 per kilogram, d. v. s. för 100 gram

14 öre. Vid försäljning från apotek betinga 100 gram ricinolja ett pris

av 55 öre i handköp, d. v. s. försäljningspriset utgör nära 400 procent av

inköpspriset. I stort sett torde proportionen mellan inköpspris och försäljningspris

vara enahanda beträffande de av apoteken i färdigberett skick

inköpta varorna, då prisberäkningen, såsom av det föregående inhämtas,

sker efter vissa fixa normer.

Särskilt höga te sig emellertid i ett stort antal fall priserna å de läkemedel,

där laborations- och ex-temporetaxorna träda i verksamhet. För

dessa varor, av vilka många tillhöra dem, å vilka omsättningen är störst,

springer priset på grund av taxornas ytterst detaljerade och invecklade

beräkningsgrunder stundom upp till ett belopp, som i förhållande till

råvarans inköpspris och även med hänsyn till därå nedlagt arbete och

omkostnader synas enorma. Om vi taga den allmänt kända och mycket

använda acetylsalicylsyran, kan denna, såsom nämnts, inköpas i lös vikt

och kostar då på apoteket 20 öre för 10 gram i handköp. Det vanliga

är ju emellertid, att den stora allmänheten köper detta läkemedel i form

av pulver om 1 gram i pappersomslag. 10 gram dylika pulver betinga

då ett pris av 70 öre, under det att apoteket för råvaran betalat ett inköpspris

av 5 öre för 10 gram, d. v. s. utförsäljningspriset utgör 1,400 procent

av råvarans inköpspris. Härvid är att märka, att den beredning, som skall

i sin mån berättiga det högre priset för det dispenserade pulvret än för

varan i lös vikt, huvudsakligen utgöres av varans uppvägning och anbringande

i pappersomslag, vilka åtgärder äro av relativt enkel beskaffenhet

och i allmänhet, åtminstone å större apotek, lära utföras av billig arbetskraft.

Åtskilliga andra liknande exempel kunna anföras. Acetanilid,

d. v. s. antifebrin, kostar apotekaren i inköp 3 kronor 65 öre per kilogram,

alltså omkring 31/,, öre för 10 gram. 10 gram av varan i lös vikt

betinga vid utförsäljning å apoteket 20 öre, men 10 gram av varan i

form av dispenserade pulver om 1/i gram kosta 2 kronor och 20 öre, d. v. s.

mer än 6,000 procent. av råvarans inköpspris. Antipyrin kostar apoteket

i inköpspris 13 kronor 50 öre per kilogram, alltså 13 ‘/2 öre per 10 gram.

Priset för 10 gram i lös vikt vid försäljning från apoteket är 45 öre,

men 10 gram av varan i form av dispenserade pulver om 1 gram kosta

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 11L

15

95 öre, alltså mer än 700 procent av inköpspriset. Apotekets inköpspris

för bromnatrium utgör 3 kronor 75 öre per kilogram eller 3.7 5 öre för

10 gram. Sistnämnda mängd i lös vikt kostar å apoteket 20 öre men i

form av dispenserade pulver om 1 gram 70 öre, alltså omkring 1,865 procent

av inköpspriset.

Det må vara tillräckligt med de exempel, som här anförts. Det torde

mera sällan förekomma, att enskilda företag å sina varor kunna kalkylera

med dylika relationer mellan inköps- och försäljningspris. Emellertid

måste man här givetvis noga beakta de särskilda förhållanden, som göra

att en jämförelse i nu berörda hänseende mellan apoteken och enskilda

affärsrörelser icke är genomförbar. Prisfrågan kan icke bedömas fristående

för sig utan måste ses ur synpunkten av apotekens ställning såsom i viss

mån officiella organ med allmänviktiga funktioner. Kraven på i möjligaste

mån bekväm tillgång för alla rikets innebyggare till goda läkemedel, tillhandahållna

allmänheten under betryggande säkerhet för varans egenskaper,

innebära, att apoteksinrättningar måste i åtskilliga fall uppehållas

utan möjlighet att beräkna någon större varuomsättning samt att höga

fordringar måste ställas på apotekspersonalens utbildning och apotekens

utrustning. Dessa omständigheter få icke förbises, när det gäller att

bedöma prisernas skälighet. Sådant apoteksväsendet för närvarande är

organiserat, torde det vara oundvikligt, att berörda förhållanden komma

att inverka i riktning mot att hålla priserna uppe.

Även med beaktande av dessa synpunkter kunna emellertid revisorerna

icke finna annat, än att de nu gällande läkemedelspriserna äro i stort sett

alltför höga. 1 många fall äro proportionerna mellan inköpspris och försäljningspris

sådana — särskilt ifråga om läkemedel, som torde komma

mest till användning i tätt bebyggda orter med stora apoteksinrättningar —

att skillnaden mellan dem synes vara avsevärt större, än vad som rimligen

kan betingas av hänsynen såväl till kostnaderna för försäljningsvarans

anskaffande och framställande, häri inbegripet den andel, varan skäligen

bör bära av rörelsens allmänna omkostnader, som ock till de ovan anförda

synpunkterna i fråga om apoteksväsendets organisation i vårt land. Riktigheten

av detta omdöme torde få anses bestyrkt av de uppgifter, revisorerna,

ovan lämnat angående apoteksinnehavarnas nettoinkomster. Dessa uppgå,

såsom vi sett, i ett stort antal fall till mycket betydande belopp. Av 171

apotek i städer hava 88 eller mera än hälften en nettoinkomst av 30,009

kronor eller därutöver, 45 eller mer än eu fjärdedel eu nettoinkomst av

40,000 kronor eller därutöver samt 19 eller omkring 11 procent en nettoinkomst,

som belöper sig till icke mindre än 50,000 kronor eller därutöver.

Vad landsbygdsapoteken beträffar är ställningen visserligen annorlunda.

Dock hava av 136 sådana apotek 18 eller 131/., procent uppnått en nettoinkomst

av 20,000 kronor eller mera. Det största antalet av landsbygdsapoteken

befinner sig i gruppen 11,000 — 20,000 kronors netto. Under 10,000- kronors-gränsen ligger ett relativt ringa antal apotek, sammanlagt 53. Av

totalantalet apotek i städer och landsbygd, 307 stycken, vilkas nettoinkomst

utgör minst 10,000 kronor, hava 151 eller alltså omkring hälften 20,000

kronor eller därutöver i nettoinkomst och 292 eller 95 procent av dessa 307

apotek hava en nettoinkomst av 11,000 kronor eller därutöver. Visserligen

avgå numera från dessa nettoinkomster de ovan omtalade pensionsavgifterna,

men återstående inkomstsummor äro dock högst avsevärda.

Enligt revisorernas mening är en genomgripande revision av taxegrun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 (i Statsutskottets utlåtande Nr 111.

derna i syfte att ernå en nedsättning av läkemedelspriserna av behovet

påkallad och utförbar. Åtskilliga utvägar att nå detta syfte torde vid eu

dylik revision stå öppna, och uteslutet synes icke vara, att en ändring av

grunderna kan läggas så, att prissänkningen särskilt träffar de läkemedel,

där enligt nu gällande regler utförsäl.jningspriset drives upp till ett i

förhållande till inköpspriset oformligt högt belopp, men lämnar de måttliga

priser åsätta läkemedlen i stort sett orörda. Såväl reglerna för grundpriserna

samt parti- och minutprisernas bestämmande som ock laborationsoch

ex-temporetaxorna synas här lämna rikligt med möjligheter till revidering

och förenkling, överhuvudtaget förefaller det revisorerna värt att

övervägas, om ej grunderna för prisberäkningen kunde i allmänhet göras

betydligt enklare, så att det även för andra än fackmän bleve möjligt att

utan större svårigheter överblicka deras verkningar och bedöma prisernas

beskaffenhet. Man får dock komma ihåg, att apoteken, såsom förut betonats,

icke äro enskilda affärsföretag i vanlig mening utan intaga eu

halvofficiell ställning under offentlig kontroll. Måhända kunde det ock

vara förtjänt att prövas, huruvida icke vid den årliga omräkningen axtaxan

i medicinalstyrelsen även någon eller några personer kunde deltaga,

vilka icke representera apotekarkårens speciella intressen.

I detta sammanhang bör påpekas eu sak, som vid en blivande revidering

av priserna jämväl synes förtjäna beaktande, nämligen att å apoteken

samma eller likvärdiga varor tillhandahållas under olika beteckningar och

till olika priser. Detta gäller åtskilliga av våra mest använda läkemedel,

vilka förekomma dels såsom varumärkesskyddade och då betinga ett högre

pris, dels ock utan varumärkesskydd och till avsevärt mycket lägre pris. I

regel bära, såsom vi sett, de varumärkesskyddade läkemedlen relativt enkla

benämningar och äro allmänt kända, under det att de varor, som icke åtnjuta

dylikt skydd, i farmakopén åsatts namn, som för lekmannen äro svåra

att uttala och hålla i minnet, vartill kommer, att möjligheten att å apoteken

erhålla motsvarigheter till de varumärkesskyddade varorna men till betydligt

billigare pris ännu torde vara känd endast av eu relativt ringa del av

köparna. Om det nu skall anses oundgängligt, att apoteken föra båda slagen

av varor, synes det revisorerna, att tillvaron av de billigare varorna åtminstone

borde göras mera allmänt bekant, t. ex. genom lämpliga anslag ä

apoteken eller på annat sätt, liksom det givetvis även vore önskligt, att förhållandet

av läkarna noga beaktades vid utfärdandet av recept. Klart är

vidare, att det för allmänheten i hög grad skulle underlätta åtkomsten av

de billigare varorna, om dessa åsattes namn, vilkas bevarande i minnet ocli

uttalande kunde ske utan ansträngning.

Skäligt synes vara, att en revidering av taxegrunderna i prissänkande

riktning förknippas med åtgärder, som för de minst bärkraftiga apotekens

innehavare säkerställa vad som kan anses vara eu nöjaktig bärgning. I detta

avseende kunna olika vägar för eu reform tänkas. Närmast tillhands synas

ligga, att genom utdebitering av avgifter av de mera bärkraftiga apoteken,

ungefär på samma sätt, apotekskommittén på sin tid föreslog, skapa en regleringsfond,

från vilken bidrag kunde efter vissa grunder lämnas de ekonomiskt

svaga företagen. Det torde av de ovan lämnade uppgifterna rörande

apotekens nettoinkomster vara tydligt, att nödvändigheten att åstadkomma

medel till en dylik utjämning icke behöver hindra eu effektiv sänkning av

priserna. Dä nämligen med nuvarande priser en betydande del av apoteken

uppnå påfallande höga nettoinkomster, torde eu liimplig prissänkning likväl

för de större apoteken medgiva så avsevärda inkomster, att erforderlig del

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

17

därav kan avstås till en regleringsfond, utan att apoteksinnehavaren härigenom

betages möjligheten till en riklig avkastning av sin rörelse.

Såsom i den föregående historiken angives, är kravet på en sänkning av

läkemedelspriserna av ganska gammalt datum. De igångsatta utredningarna

hava hittills i stort sett icke avsatt andra resultat än vissa åtgärder för

ordnande av apotekarnas pensionsförhållanden och dylikt.

De åtgärder, som sålunda vidtagits för att trygga apotekarnas ställning i

pensionshänseende, hava visserligen icke möjliggjorts genom motsvarande

höjningar av läkemedelspriserna, men uppenbart är, att de inverkat fördröjande

på en revidering av taxegrunderna för åstadkommande av prissänkning.

Då nu emellertid apoteksinnehavarnas pensionering genom berörda

åtgärder lärer vara ekonomiskt säkerställd, torde det få anses vara en

berättigad fordran, att nästa steg i apoteksfrågan blir vidtagandet av åtgärder

till förverkligande av riksdagens år 1907 uttryckta önskan om tillhandahållande

av billiga läkemedel.

Revisorerna vilja alltså, under åberopande av vad här anförts, framhålla

såsom synnerligen angeläget, att sådana anordningar vidtagas, att en revidering

av taxegrunderna för ernående av en effektiv prissänkning måtte

inom en snar framtid kunna genomföras.»

Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 89—92), vilken,

efter att hava meddelat, att styrelsen genom Kungl. Maj ds beslut den

30 december 1926 erhållit uppdrag att efter vissa riktlinjer utarbeta förslag

till bestämmelser, åsyftande att nedbringa läkemedelspriserna, anfört följande:
»Riksdagens

revisorer anse sig hava funnit, att de nu gällande läkemedelspriserna

äro i stort sett alltför höga, och hava framhållit såsom synnerligen

angeläget, att sådana anordningar vidtagas, att en revidering av

taxegrunderna för ernående av en effektiv prissänkning å läkemedel måtte

inom en snar framtid kunna genomföras.

Medicinalstyrelsen, som vid skilda tillfällen under senare tid framhållit

önskvärdheten av läkemedelsprisernas nedbringande, delar revisorernas mening,

att dessa priser böra sänkas, och anser, att en prissänkning kan genomföras

inom en snar framtid. Styrelsen utgår därvid från att ett nedbringande

av läkemedelspriserna dock ej bör åstadkommas genom åtgärder, som äventyra

de stora fördelar, den nuvarande apoteksorganisationen erbjuder, i

främsta rummet förmånen för allmänheten att erhålla riktigt beredda och

väl kontrollerade läkemedel, trygghet mot ödesdigra misstag samt en relativt

bekväm tillgång till läkemedel. Styrelsen förutsätter även, att de små

apoteken, av vilka ett stort antal redan med nu gällande priser å läkemedel

för att kunna drivas erhålla kommunalt bidrag, även på annat sätt tillförsäkras

skäliga driftsbidrag samt att erforderliga lilialapotek (medikamentsförråd)

kunna upprätthållas.

I fråga om de skäl, som anförts eller kunna anföras för ett nedbringande

av läkemedelspriserna, och de åtgärder, som kunna vidtagas härför, får

medicinalstyrelsen framhålla följande.

Det torde i flertalet länder, som hava ett ordnat apoteksväsende, vara en

sedan gammalt hos allmänheten utbredd mening, att läkemedel vid försäljning

från apoteken äro dyra, och detta har i Sverige tagit sig uttryck i

ordspråket »Apotek är dyrt kök». Den främsta orsaken till att denna före
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. G samt. Öl höft. (Sr 111.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

. ställning uppkommit torde vara att söka däri, att apotekens nödvändiga utrustning

och årliga omkostnader äro så stora i förhållande till deras omsättningssumma,

att den relation mellan inköps- och försäljningspris, som

kan tillämpas för annan handelsrörelse, ej kunnat komma till användning

i fråga om handel med läkemedel. Vilket system som än må ligga till

grund för apoteksväsendets organisation, kunna läkemedlen, därest man ej

vill tillgripa statsmedel för täckande av uppkommande förluster, icke åsättas

lägre priser än att apotekens avkastning, i bästa fall den sammanlagda avkastningen

av samtliga apotek, blir nöjaktig.

Om således handelsvinsten ej med fog kan läggas till grund för en revidering

av läkemedelspriserna, bör en sådan däremot kunna grundas på den

alltför höga nettobehållning, som innehavare av medelstora och större apotek

under senare år åtnjutit, samt på en inskränkning i apotekens driftskostnader,

särskilt deras avlöningsutgifter, och därjämte på en utvidgning av

apotekens avsättningsmöjligheter.

Då en utredning i nämnda avseenden innefattas i det uppdrag åt medicinalstyrelsen,

som Eders Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut av den 30

december 1926 innebär, torde styrelsen beträffande frågan om åtgärder för

nedbringande av priserna å läkemedel få begränsa sig till att åberopa detta

uppdrag.»

utskottets Utskottet har av medicinalstyrelsens i ärendet avgivna yttrande funnit,

yttrande. a^. styrelsen delar revisorernas uppfattning i fråga om nu gällande läkemedelspriser.

Med hänsyn härtill och under uttalande av sin förväntan att

den genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1926 anbefallda utredningen

av frågan om nedbringande av dessa priser skyndsamt må fullföljas,

har utskottet endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Förordnande 9:o) Under socialdepartementet, § 39, hava revisorerna (Del I sid. 66)

av ordförande omförmält, att överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

i vissaTaxe- genom kungörelser den 27, respektive den 30 november 1925 meddelat förringmämnder.

ordnande för, bland andra, vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten

såsom ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926. Med

hänsyn till den befattning kammarrätten hade att taga med taxeringsmål

måste det enligt revisorernas förmenande anses mindre lämpligt, att ledamot

av nämnda domstol erhölle förordnande av ovan angivna art.

I ärendet har yttranden avgivits av överståthållarämbetet, som anfört

följande (Del III sid. 92):

»Vid meddelande av förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd

anser överståthållarämbetet sig böra uteslutande taga hänsyn till vederhörandes

förutsättningar att på ett sakkunnigt och i övrigt tillfredsställande

sätt kunna fullgöra detsamma. Huruvida uppdraget kan vara hinderligt

för den förordnades verksamhet i övrigt är en omständighet som i allmänhet

undandrar sig överståthållarämbetets bedömande och för övrigt synes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

19

vara ämbetet skäligen ovidkommande i alla de fall då vederbörande förklarat

sig villig mottaga uppdraget. Då överståthållarämbetet emellertid anbefallts

att yttra sig över revisorernas uttalande att det med hänsyn till den

befattning kammarrätten har att taga med taxeringsmål skulle vara mindre

lämpligt att ledamot av nämnda domstol erhåller förordnande av förevarande

art får ämbetet meddela att detsamma visserligen förstår att betänkligheter

av detta slag kunna uppstå, men då det för dessa ledamöters

dömande verksamhet otvivelaktigt måste vara gagneligt, att de erhålla en

ingående kännedom om sättet för taxeringsmålens handläggning inom första

instans, synas dessa betänkligheter ämbetet icke böra tillmätas avgörande

betydelse. Inom rättskipningens område anses också allmänt ett utbyte av

arbetskrafter mellan under- och överrätt nyttigt. Slutligen får överståthållarämbetet

meddela att antalet mål inom kammarrätten, vid vilkas handläggning

jäv kan uppkomma för ledamot på grund av ordförandeskap i

taxeringsnämnd i Stockholm kan beräknas till omkring 20 om året, av vilket

antal helt få kunna tänkas förekomma till handläggning å den division, på

vilken vederbörande tjänstgör.»

Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat sig i ärendet (Del in

sid. 93) och därvid anfört följande:

»Länsstyrelsen tillåter sig till en början att erinra, att dylika förordnanden

sedan länge förekommit från överståthållarämbetet utan att föranleda

någon anmärkning. För sin del har länsstyrelsen under sådana förhållanden

ansett sig kunna och böra, om ock i ringa omfattning, anlita befattningshavare

av nämnda kategorier, då det visat sig svårt att annorledes

erhålla fullt kvalificerade personer till ifrågavarande uppdrag emot nu utgående

ersättning. Att sådana svårigheter ofta förekomma, har länsstyrelsen

vid olika tillfällen haft anledning att inför Kungl. Maj:t framhålla. Från

synpunkten av kvalificerat arbete inom taxeringsnämnderna har det sålunda

varit av värde att i några fall befattningshavare i kammarrätten befunnits

villiga att emottaga sådana uppdrag. Enligt länsstyrelsens förmenande

torde det vidare vara till förmån för vederbörandes egen utbildning att

desamma beredas tillfälle att deltaga i taxeringsarbetet i första instans. Beträffande

befattningshavare inom hovrätterna anses ju dylik växelverkan

önskvärd.

Att den ojäviga behandlingen inom kammarrätten av de taxeringsmål,

som må inkomma från taxeringsdistrikt med dylika ordförande eller ledamöter

i taxeringsnämnd, skulle äventyras, får väl betraktas såsom uteslutet

på grund av vanliga regler om jäv, och den omständigheten, att från ämbetsverkets

sida hinder ej gjorts gällande gent emot ifrågavarande uppdrag,

torde innebära vitsord att uppdragen ej heller i andra avseenden ansetts

olämpliga för vederbörandes fullgörande av sina ämbetsplikter.»

Vidare hava revisorerna under socialdepartementet, § 40, i samband med

vissa anmärkningar rörande Stockholms länsräkenskaper för budgetåret

1925 — 1926 (Del I sid. 68 och 69) meddelat, att de iakttagit, hurusom befattningshavare,

vilka fullgjort taxeringsarbete och för denna tjänstgöring

uppburit gottgörelse med avsevärda belopp, icke i nämnvärd utsträckning

åtnjutit ledighet för uppdragets fullgörande och ej heller behövt vidkännas

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottets

ytt laude.

20 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

avdrag å sin avlöning i länsstyrelsen. I samband härmed hava revisorerna

anfört följande:

»Den omständigheten att länsstyrelsens befattningshavare i mycket stor

omfattning tilldelas uppdrag av olika slag, måste enligt revisorernas mening

i väsentlig grad inverka på behovet av medel för avlönande av icke-ordinarie

personal. Såsom ett exempel på i vilken omfattning befattningshavare

i Stockholms länsstyrelse tagas i anspråk för uppdrag av denna art,

vilja revisorerna omnämna följande av länsstyrelsen lämnade uppdrag avseende

1926 års taxeringar. I fråga om landskontorets personal är sålunda

att märka, att länsassessorn varit ordförande i taxeringsnämnden i ett av

länets folkrikaste distrikt samt att av de två ordinarie länsbokhållare den

ene är ordförande i tre taxeringsnämnder och den andre i tvenne. Av de

fem ordinarie landskontoristerna tjänstgöra två såsom nämndsordförande i

vardera två taxeringsdistrikt, en i tre distrikt, och en i fyra distrikt, samt

en i ett distrikt, vilken senare dock tillika är länsstyrelsens ombud i taxeringsnämnden

i annat distrikt. En tillförordnad landskontorist är, förutom

ordförande i en taxeringsnämnd, av länsstyrelsen förordnad ledamot i ytterligare

fem nämnder. Jämväl å landskansli anställd personal har i stor

utsträckning tagits i anspråk för taxeringsuppdrag och arbete hos prövningsnämnden.

För tjänstgöring i samband med taxeringsarbetet hos prövningsnämnden

har till i länsstyrelsen anställd personal, icke tillhörande skrivbiträdes- eller

vaktmästarpersonalen, utbetalts 13,429 kronor. Sammanlagt har till hos

länsstyrelsen anställd personal utbetalts ersättning för taxeringsarbete med

tillhopa omkring 40,000 kronor. Då länsstyrelsens personal i så avsevärd

omfattning tages i anspråk för särskilda uppdrag utan att samtidigt behöva

vidkännas löneavdrag, måste härav enligt revisorernas mening bliva följden,

att behovet av icke-ordinarie personal gör sig starkt gällande samt att

de till förfogande stående medlen för avlönande av sådan personal bliva

otillräckliga.

I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att länsstyrelsen för

budgetåret 1926—1927 äger disponera icke blott ett belopp av 67,968 kronor

av anslaget till befattningshavare i länsstyrelserna utan jämväl 45,500

kronor av femte huvudtitelns expensanslag, alltså tillhopa 113,468 kronor,

men att länsstyrelsen i allt fall ansett behov föreligga av ytterligare medel.

Det synes rvisorerna nödvändigt, att länsstyrelsen för framtiden iakttager

större återhållsamhet i avseende å meddelandet av uppdrag av berörda

art, så att icke dess egentliga uppgifter härigenom bliva lidande.»

Förklaring i ärendet har avgivits av länsstyrelsen. (Del III sid. 94—103.)

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt

vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att behandla

och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd

eller ledamot av prövningsnämnd. Å andra sidan lärer det

icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för såväl kammarrätten

som överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att hos dem anställda

befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning

hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom dylikt ord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

21

förande- och ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt beaktande av

sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt revisorerna jämväl påpekat,

vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd utsträckning meddela förordnanden

för hos myndigheterna i fråga anställda befattningshavare att vara

ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder ävensom ledamöter i prövningsnämnder,

ansett sig böra framhålla angelägenheten av att förordnanden av

detta slag inskränkas i möjligaste mån, särskilt i avseende å ordförandeskap

i taxeringsnämnder. Det vill nämligen synas utskottet, som om större

hänsyn, än hittills skett, borde tagas till allmänhetens berättigade krav på

att inom taxeringsdistriktet för förfrågningar äga tillgång till taxeringsnämndsordföranden.

Svårighet synes ej heller hava förelegat att i flertalet

av de angivna fallen inom vederbörande orter erhålla fullt kompetenta och

lämpliga personer för dessa uppdrag.

Slutligen bör framhållas att, även om vederbörande befattningshavare i

viss utsträckning använda sin semester för fullgörandet av ifrågavarande

uppdrag, behovet av medel för avlönande utav icke-ordinarie personal dock

måste påverkas av här ovan nämnda förhållanden. Utöver vad ovan anförts,

har utskottet med hänsyn till den utredning, som pågår rörande statstjänstemännens

bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock funnit vara av den betydelse,

att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen

omförmäla.

10:o) Under socialdepartementet, § 40, hava revisorerna gjort vissa anmärkningar

beträffande Stockholms läns räkenskaper för budgetåret 1925

—1926 (Del 1 sid. 66—69).

Revisorerna hava bland annat anfört:

»Till landsfiskalen i Ärlinghundra distrikt har utbetalts ersättning för

ett flertal s. k. polisresor, vilka av honom företagits under åren 1922

t. o. m. 1925 med tillhopa 1,906 kronor 17 öre. Det har väckt revisorernas

uppmärksamhet, att flertalet av dessa resor företagits med bil (egen

bil), oaktat det övervägande antalet av resorna kunnat ske med anlitande

av järnväg samt åtminstone i ett mycket stort antal fall resorna icke

synas hava varit av så brådskande art, att automobil behövt komma till

användning i den utsträckning som skett. Då landsfiskal åtnjuter fribiljett

å järnväg inom sitt distrikt, hava ifrågavarande resor, därest de

skett järnvägsledes, endast kommit att draga en bråkdel av den kostnad

som nu utbetalts. Den omständigheten att landsfiskalen först under budgetåret

1925—1926 debiterat ersättning för under åren 1922 t. o. m. 1924

företagna bilresor har givetvis medfört svårighet för länsstyrelsen att

kontrollera dessa resor.

Revisorerna hava jämväl lagt märke till, att en annan landsfiskal hos

länsstyrelsen rekvirerat och uppburit ersättning för företagna tjänsteresor,

Stockholms

läns räkenskaper.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

oaktat ifrågavarande resor i själva verket utförts av en inom hans distrikt

anställd extra landsfiskal. Revisorerna måste för sin del finna en dylik

åtgärd oriktig.

Granskningen av de utav länsstyrelsen utbetalda reseräkningarna bär

givit revisorerna den bestämda uppfattningen av en kontroll, som från

länsstyrelsens sida utövas såväl med avseende på sättet för resornas företagande

som i fråga om debiteringen av ersättningen icke kan anses vara

till f redsställande.

Utbetalningen av avlöningsmedel hos länsstyrelsen äger rum med användande

av postanvisningar till utom Stockholm bosatta personer och

har därvid löneutbetalningarna skett i särskilda postanvisningar för den

fasta lönen, dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring, sportelersättning in. m.

Revisorerna hava lagt märke till att åtskilliga befattningshavare sålunda

erhållit sin månadsavlöning i fyra olika postanvisningar. Detta förfaringssätt

har synts revisorerna mindre lämpligt, och ägnat att öka arbetet

såväl inom länsstyrelsen som för postverket, varjämte det givetvis för de

befattningshavare, vilka ägt uppbära avlöningen, medför ökat besvär.

Vidare hava revisorerna uppmärksammat de utbetalningar, som av länsstyrelsen

verkställts med anlitande av s. k. vägslitningsmedel. Ifrågavarande

medel uttagas med stöd av § 27 mom 1 i Kungl. Maj:ts förordning

den 15 juni 1923 om motorfordon (nr 281) av omnibusföretag såsom

ersättning för ökat vägunderhåll och förvaltas av länsstyrelsen, som med

anlitande av dessa medel bekostar verkställandet av kontroll över företagen

samt tryckning av biljetter m. m. Av de under budgetåret 1925—

1926 redovisade vägslitningsmedlen hava 56,021 kronor 81 öre utbetalts

till vederbörande vägstyrelser, medan 10,022 kronor 85 öre av länsstyrelsen

disponerats för ovan angivna ändamål. För utfört arbete med

debitering av vägslitningsavgifter samt för kontrollresor m. m. har en

landskanslist uppburit 2,568 kronor 70 öre. Därvid har arvode för resdag

debiterats med ända upp till 24 kronor, varjämte ersättning utgått icke

blott för den vid förrättningen använda bilen utan jämväl i visst fall

med 12 kronor per dag till bilens förare. Jämväl sistnämnda gottgörelse

har utbetalts till befattningshavaren i fråga. Det vill synas revisorerna

som om dessa medel icke bort av länsstyrelsen disponeras till ersättningar

av berörda art.

Revisorerna hava jämväl iakttagit, att länsstyrelsen i några fall icke

synes, såvitt av handlingarna framgår, hava ställt sig till efterrättelse de

i § 2 av kungl. kungörelsen den 26 juni (nr 357) med tilläggsbestämmelser

till avlöningsreglementet meddelade föreskrifterna angående avdrag vid

ledighet under vissa förhållanden. Sålunda har befattningshavare, vilken

fullgjort taxeringsarbete och för denna tjänstgöring uppburit gottgörelse

med avsevärda belopp, icke i nämnvärd utsträckning åtnjutit ledighet för

uppdragets fullgörande och ej behövt vidkännas avdrag å sin avlöning i

länsstyrelsen. Ovannämnda landskanslist, som uppburit arvode av 24

kronor per dag för kontroll över omnibustrafiken har de dagar han varit

upptagen med dessa förrättningar icke avstått någon avlöning såsom landskanslist.

Det torde i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att sistnämnda

befattningshavare jämväl tjänstgör såsom kommissionär hos länsstyrelsen

samt av länsstyrelsen förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd.

Granskningen av räkenskaperna för Stockholms län i avseende å budgetåret

1925—1926 hava givit revisorerna den allmänna uppfattningen att åt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

23

skilliga erinringar kunna göras beträffande länsstyrelsens sätt att handhava

förvaltningen, vilket för övrigt bestyrkes av att ett mycket stort antal anmärkningar

mot länsstyrelsens medelsdispositioner framställts i riksräkenskapsverket.

»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen, som härvid fogat ett yttrande

av landsfiskalen i Ärlinghundra distrikt m. m. (Del III sid. 94—143).

Länsstyrelsen har bland annat anfört följande:

»Det torde icke kunna bestridas, att allvarliga olägenheter skulle uppkomma

ej mindre för den rättssökande allmänheten än även för kontorsarbetets

behöriga utövande, därest landsfiskalen vid tjänsteresor skulle nödgas

anlita tåglägenhet i alla de fall, där järnvägsförbindelse finnes mellan platsen

för landsfiskalskontoret och förrättningsstället. Såsom i Hasselhuhns förklaring

påvisas, föranleda nämligen tågens avgångs- och ankomsttider stora

svårigheter att inpassa förrättningarna på ett förnuftigt sätt, och i många

fall är detta alldeles uteslutet. I de distrikt, där tåglägenheterna äro flera

och tågförbindelserna således gynnsammare, är förhållandet måhända ett

annat, men vad Ärlinghundra distrikt beträffar, har länsstyrelsen ansett

ofrånkomligt, att landsfiskalens tjänsteresor i många fall företagas med

automobil såsom fortskaffningsmedel.

Detta förhållande innebär givetvis icke, att länsstyrelsen skulle i något

avseende eftersätta granskningens noggrannhet, vilket torde få anses framgå

av innehållet i en denna skrivelse bilagd redogörelse över antalet till

länsstyrelsen under budgetåret 1925—1926 ingivna räkningar å rese- och

traktamentsersättningar jämte med anledning av räkningarna vidtagna

åtgärder.

Det må också erinras, att vederbörande länsbokhållare framställt vissa

anmärkningar emot en av Hasselhuhns ifrågavarande räkningar, och har

länsstyrelsens anordningsbeslut fattats med godkännande av dessa anmärkningar.

Riksräkenskapsverkets revision har icke framställt någon anmärkning

emot räkningarna.

Revisorerna anföra vidare, att utbetalningen av avlöningsmedel hos länsstyrelsen,

vilken sker med användande av postanvisningar till utom Stockholm

bosatta personer, icke såsom nu är fallet borde ske i särskilda postanvisningar

för den fasta lönen, dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring,

sportelersättning med mera. Detta förfaringssätt finna revisorerna mindre

lämpligt, enär därigenom arbetet skulle ökas såväl inom länsstyrelsen som

för postverket, varjämte större besvär uppkomme för de befattningshavare,

som ägde uppbära avlöningen.

Riksräkenskapsverkets blankettryck upptager bland annat anordningsblanketter

till vissa befattningshavare för lön, tjänstgöringspenningar, förvaltningsbidrag

och ålderstillägg. En del av dessa blanketter äro typografiskt

så uppställda, att ytterligare kolumner för tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg med mera icke kunna upplinjeras å blanketten; å andra

blanketter kunna en eller högst två nya kolumner tilläggas. På grund

härav har länsstyrelsen meddelat särskilda anordningsbeslut beträffande dyrtidstillägg

med mera, då fråga varit om sådana befattningshavare, för vilkas

i stat upptagna avlöning särskilda anordningsblanketter skolat komma till

användning. Av 38 § av kungl. kungörelsen den 31 december 1917 med

föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen framgår bland annat, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

postverkets inlämningsbevis rörande medelst postanvisning skedda utbetalningar

skola vidfogas anordningshandlingarna. På grund härav hava särskilda

postanvisningar varit erforderliga för varje anordning. Möjligen

hade kunnat ifrågakomma att å en anordning sammanföra tillfällig löneförbättring,

dyrtidstillägg och andra eventuellt utgående löneposter. Ett

sådant förfaringssätt förutsätter emellertid eljest onödig summering av ifrågavarande

poster. Enligt länsstyrelsens mening medför nu tillämpade, av

statsrevisorerna påtalade arbetsmetod övervägande fördelar för länsstyrelsens

arbetssätt, förutsatt givetvis att ovanberörda — vederbörligen föreskrivna

—- anordning sblanketter skola användas. Varje post kan nu direkt ur

löneliggaren införas å postanvisningsblanketterna, vilket arbete icke förutsätter

andra kvalifikationer än innanläsningsförmåga och ordningssinne.

Därest anordningarna och postanvisningarna genom sammanslagning av flera

poster i löneliggaren skulle upptaga andra slutsummor än dem, som återfinnas

i denna liggare, måste arbetet uppdragas åt mera kvalificerad och

därför dyrare arbetskraft än den, som nu kan sysselsättas med utskrivandet

av postanvisningarna.

Det torde slutligen böra upplysas, att de befattningshavare, som erhålla

avlöning från länsstyrelsen medelst postanvisningar, äro till antalet jämförelsevis

få, nämligen sammanlagt 99 stycken. Till dessa utbetalas avlöning

med sammanlagt 196 postanvisningar i månaden. Det torde vara

befogat att ifrågasätta, huruvida de olägenheter, som till äventyrs må åtfölja

det ifrågavarande expeditionssättet, äro av den art, att detsamma förtjänat

att av statsrevisorerna påtalas på sätt som skett.

Revisorerna anmärka, att eu landskanslist för utfört arbete med debitering

av vägslitningsavgifter samt för kontrollresor med mera uppburit

2,568 kronor 70 öre under budgetåret 1925 — 1926. Länsstyrelsen får härvid

framhålla, att av detta belopp 1,000 kronor utgjort arvode dels för

debitering av vägslitningsavgifterna och av de omnibusföretagen åliggande

tryckningskostnaderna, dels för kontroll å uppbörden av samma medel, dels

ock för kontroll å utlämning av biljetterna samt å bokföringen och avgifternas

fördelning mellan vägstyrelserna. Detta arbete har utförts å icketjänstetid

med undantag för enstaka tillfällen, då förhållandena påkallat

arbetets utförande å tjänstetid; i sistnämnda fall har emellertid kompensation

ägt rum genom arbete i tjänsten å övertid. Med hänsyn till omfattningen

av arbetet och de jämförelsevis stora belopp, som här äro i fråga,

lärer anmärkning mot storleken av det årliga arvodet 1,000 kronor icke

med fog kunna göras och har icke heller av vägdistriktens revisorer blivit

gjord. Utöver sagda belopp av 1,000 kronor har till nämnda landskanslist

under budgetåret 1925—1926 utbetalats 1,568 kronor 70 öre, utgörande kostnad

för av honom företagna kontrollresor. Rörande omfattningen av dessa

resor och de tider, under vilka de företagits, får länsstyrelsen hänvisa till

innehållet i bilagda (Bilaga 6), av samma landskanslist avgivna yttrande i

anledning av anmärkningarna.

I fråga om det dagtraktamente, han därvid uppburit, vill länsstyrelsen

erinra, att kontrollresorna ofta börjat tidigt på morgonen eller utsträckts

till sent på natten samt sålunda utförts på övertid. Med hänsyn härtill

och till att arbetet understundom kan vara förenat med verklig risk, ansåg

sig länsstyrelsen, då kontrollresorna först igångsattes, böra medgiva ett

jämförelsevis högre särskilt dagarvode, som sattes till 24 kronor, då arbetet

varat 6 timmar och därutöver, före och efter ordinarie tjänstetid, samt till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

25

12 kronor för tid under 6 timmar. Länsstyrelsen erinrar åter, att dessa

traktamenten utgått av de vägslitningsmedel, som ställts till dess disposition,

samt av vägdistriktens revisorer lämnats utan anmärkning. För övrigt må

påpekas, att länsstyrelsen från och med mars 1926 av vissa praktiska skäl

tillämpat det allmänna resereglementets bestämmelser vid ersättningar för

resor av ifrågavarande art —- en förändring, som statsrevisorerna icke omförmält.

Slutligen hava revisorerna anmärkt, att den landskanslist, som företagit

ifrågavarande kontrollresor, icke fått vidkännas avdrag å avlöning för den

ledighet, han därvid åtnjutit. Länsstyrelsen får häremot framhålla, att efter

dess uppfattning berörda kontrollresor företagits i tjänsten och att avdrag sålunda

icke bort äga rum. Nämnda landskanslist förestår nämligen länsstyrelsens

automobilavdelning och skall i denna sin egenskap sätta sig in i

allt vad som rör automobiltrafiken i länet. Det måste då anses synnerligen

lämpligt, att han icke blott från tjänsterummet utan även genom kontrollresor

tager kännedom om allt vad som rör automobiltrafiken. Länsstyrelsen

kan sålunda icke finna annat, än att resorna företagits i tjänsten. Att resekostnaderna

icke utgått av statsmedel kan härutinnan icke göra någon

skillnad, men väl innebär detta en ren fördel för statsverket.»

Utskottet, som under närmast föregående punkt berört frågan om förordnande

av befattningshavare hos länsstyrelsen såsom ordförande och ledamöter

i taxeringsnämnder m. m., har ansett sig under denna punkt böra till

särskild behandling upptaga frågorna om de av landsfiskalen i Ärlinghundra

distrikt företagna resorna, länsstyrelsens utbetalningar av avlöningsmedel

ävensom vissa dispositioner av s. k. vägslitningsmedel.

Den av länsstyrelsen och vederbörande landsfiskal lämnade förklaringen

beträffande de anmärkta resekostnaderna har utskottet, som underkastat reseräkningarna

en ingående granskning, icke funnit vara tillfredsställande.

Enligt utskottets mening har nämligen anledning förefunnits för länsstyrelsen

att beträffande åtskilliga av de i reseräkningarna upptagna särskilda

resorna göra anmärkning på sättet för resekostnadsersättningens debiterande.

Landsfiskalen synes icke hava bort, på sätt skett, få uppbära ersättning såsom

för hästskjuts å vägsträckor, som löpt jämsides med en så pass tätt

trafikerad järnväg som statsbanan Stockholm—Uppsala. Därest resorna ansetts

i vissa fall vara av den brådskande art, att tåglägenhet icke lämpligen

kunnat komma till användning för resan till förrättningsstället, hade återresan

dock bort kunna ske järnvägsledes, varigenom för sistnämnda resa

någon ersättning av statsmedel icke kommit att utgå, då landsfiskal äger

fri resa å järnväg inom sitt distrikt.

Det av revisorerna påtalade förfaringssättet med utbetalningarna av avlöningsmedel

har utskottet i likhet med revisorerna funnit vara olämpligt

och ägnat att medföra ökat besvär såväl för de befattningshavare, vilka ägt

uppbära avlöningen, som för postverket. Länsstyrelsens erinran, att riksräkenskapsverkets

räkenskapsformulär nödvändiggjort förfaringssättet ifråga,

har utskottet icke kunnat tillmäta någon betydelse, då utskottet har sig

Utskottets

yttrande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Automob ilskattemedlens

användning

för forsknings

ändamål m.m.

Autornobil
besiktnings
väsendet.

bekant, att hos andra myndigheter, där samma formulär tillämpas, utbetalningarna

pläga ordnas på ett mera ändamålsenligt sätt.

Vad slutligen beträffar den anmärkta utbetalningen av s. k. vägslitningsmedel

till en befattningshavare hos länsstyrelsen för kontroll av vissa motorfordon,

har utskottet icke kunnat finna annat än att, därest ifrågavarande

uppdrag, såsom länsstyrelsen gjort gällande, varit att hänföra till tjänsteförrättning,

befattningshavaren i fråga givetvis icke härför bort få uppbära

arvode med ända upp till 24 kronor för dag.

Då utskottet emellertid erfarit, att länsstyrelsen numera åtminstone i

vissa av de avseenden, som anmärkningarna beröra, tillämpar ett ändrat förfaringssätt,

och då utskottet har anledning antaga, att även i övriga hänseenden

länsstyrelsen kommer att iakttaga större försiktighet beträffande utbetalningarna,

har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Under kommunikationsdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan om automobilskattemedlens användning för

forskningsändamål m. m. (Del I, sid. 71—73).

Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen

yttra sig; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

12:o) Under kommunikationsdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat

eu redogörelse för automobilbesiktningsväsendet och för de besiktningsavgifter,

som uppburits av automobilbesiktningsmännen under vart och ett

av åren 1924 och 1925. (Del I, sid. 74—79).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Den allmänna obligatoriska besiktning, som motorfordonen för närvarande

äro underkastade, företages i samband med registreringen, det

vill säga då fordonen äro nya, och då felaktigheter i regel icke torde förekomma.

Med undantag för de s. k. trafikbilarna är efterbesiktning icke

obligatorisk i andra fall, än då sådana ändringar å fordonet företagits,

att rättelse påkallas med avseende å de uti automobilregistret införda uppgifterna.

Någon mera ingående undersökning för upptäckande av verkliga

brister i axlar och hjul, styrinrättning m. m. lärer icke vid besiktningarna

företagas. Sin egentliga betydelse torde dessa hava såsom grundval för

registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde däremot det nuvarande

besiktningsförfarandet få tillmätas ett tämligen underordnat värde, och

sammanfattningsvis torde kunna sägas, att detsamma i sin nuvarande utformning

innebär en i förhållande till effektiviteten alltför stor omgång.

Vad åter angår den del av besiktningsmannaarbetet, som avser prövningen

av automobilförare (för körkorts erhållande), torde denna ur säkerhetssynpunkt

hava större betydelse. Tvivelsutan förutsättes för utövandet av nämnda

uppgift ett stort mått av ansvarskänsla och samvetsgrannhet samt goda tekniska

insikter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

27

I sistnämnda avseende bör likvisst omnämnas, att endast ett begränsat

antal av de nuvarande besiktningsmännen synes hava erhållit någon mera

omfattande teknisk specialutbildning; till besiktningsmän äro sålunda för

närvarande förordnade — förutom ett flertal ingenjörer och mekaniker —

ett stort antal personer ur de mest skilda yrken, såsom affärsmän, officerare,

jägmästare och andra civila tjänstinnehavare med flera utanför de rent tekniska

grenarna. Såsom i sin mån belysande för det mått av teknisk yrkeskunskap,

vilket för närvarande anses böra krävas, må antecknas, att i ett

fall en domprost förordnats att under den ordinarie besiktningsmannens

ledighet upprätthålla dennes befattning. I detta sammanhang vilja revisorerna

fästa uppmärksamheten på den frihet, som enligt gällande författningsbestämmelser

i viss utsträckning är allmänheten medgiven i fråga om

valet av besiktningsman. Sålunda må för körkorts erhållande prov avläggas

för vilken som helst av besiktningsmännen inom det län, där vederbörande

är mantalsskriven; om vederbörande hellre så önskar, kan prov också få

avläggas för någon av besiktningsmännen i det län, där han erhållit sin

utbildning. Redan i samband med genomförandet av 1923 års lagstiftning

i ämnet framhölls de möjligheter till missbruk, som en dylik alltför stor

valfrihet kunde medföra; det kunde sålunda tänkas, att viss besiktningsman

i syfte att obehörigen tillskansa sig uppdrag — eller av annan anledning —

ådagalade efterlåtenhet vid provens anställande, varigenom han företrädesvis

komme att uppsökas på andra besiktningsmäns bekostnad. På grund härav

genomfördes ovannämnda begränsningar i tidigare förefintliga allmänna

frihet i valet av besiktningsman. Med understrykande av de sålunda anförda

synpunkterna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ytterligare inskränkningar

av den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän kan vara

påkallad. Till detta påpekande hava revisorerna närmast föranletts av sina

vid granskningen av de införskaffade inkomstuppgifterna gjorda iakttagelser;

sålunda har förmärkts, att vissa besiktningsmän kunna uppnå högst ansenliga

inkomstbelopp, vilka icke synas stå i rätt förhållande till automobiltralikens

begränsade omfattning å vederbörande ort.

I de mindre städerna och på landsbygden synes besiktningsmannaarbetet i

allmänhet utövas som bisyssla till annan yrkesanställning, varvid den årliga

arvodesinkomsten uppgår till belopp, växlande från cirka 100 till omkring

10,000 kronor. I Stockholm och vissa andra städer, där besiktningsmannauppdraget

utövas mera yrkesmässigt, har den behållna andelen av uppburna

avgifter i ett flertal fall stigit till omkring 20,000 kronor för år. Vad

Stockholm beträffar, äro två utav de därstädes tillsatta besiktningsmännen

dessutom anställda som besiktningsmän inom Stockholms län; då vid beräkningen

av dessa besiktningsmäns andel i uppburna avgifter ingen sammanläggning

av inkomsterna från de båda besiktningsområdena ägt rum, har

för dessa båda besiktningsmän inkomsten under de senare åren kommit att

uppgå till närmare 30,000 kronor. I de sålunda angivna sifferuppgifterna

har icke räknats med inflytande arvoden såsom kontrollant för körskolor.

Även då arbetet på detta sätt utövas mera sammanhängande, synes det

dock icke vara så tidskrävande att icke möjligheter till annat förvärvsarbete

förelegat. Enligt vad införskaffade uppgifter giva vid handen hava

i vissa fall medhunnits upp till 25 eller ännu flera fordonsbesiktningar och

förarprov om dagen, varvid uppburits avgifter till belopp av cirka 350

kronor, eller därutöver per dag. I stället förekomma andra dagar eller

tidsperioder, då inga förrättningar företagits. Själva expeditionsarbetet synes

icke vara av någon mera krävande beskaffenhet. Besiktningsinstrumentet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

Den rättsliga,

vården av

kronans fasta

egendom.

innefattar i regel — förutom vissa uppgifter rörande fordonens tillverkning

och typ, vikt m. m., vilka uppgifter grundas på de upplysningar, som automobilinnehavaren

härutinnan författningsenligt har att lämna — allenast

ett jakande svar på en däri förefintlig tryckt fråga rörande det besiktade

fordonets trafikduglighet.

I betraktande av nu anförda förhållanden och sådan utvecklingen på

detta område gestaltat sig måste revisorerna därför finna de grunder, efter

vilka besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas, leda till resultat,

som i allmänhet för dessa ställa sig mer än skäligt gynnsamma.

Med vad revisorerna sålunda anfört har avsetts att belysa det nuvarande

automobilbesiktningsväsendet och en del därmed sammanhängande förhållanden.

Enligt revisorernas förmenande torde vad som härvid framkommit

motivera en revision av hithörande bestämmelser, i syfte att ovan anmärkta

missförhållanden i den nuvarande organisationen undanröjas.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 157—

214) och överståthållarämbetet (Del III sid. 406).

Vad revisorerna anfört beträffande ersättningen till automobilbesiktningsmännen,

har utskottet funnit vara värt synnerligt beaktande. Enligt utskottets

mening måste nämligen de ersättningar, som, enligt vad utredningen givit

vid handen, under de senaste åren utgått till ifrågavarande besiktningsmän,

anses i vissa fall vara alltför höga. Åven revisorernas erinringar i övrigt,

särskilt i avseende å den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän,

anser utskottet värda att upptagas till närmare undersökning. Med anledning

härav har utskottet velat föreslå, att framställning av riksdagen göres hos

Kungl. Maj:t om vidtagande av de åtgärder beträffande de av Kungl. Maj:t

meddelade föreskrifterna i ämnet, som av revisorernas uttalande må anses

påkallade.

I detta sammanhang har utskottet velat erinra om att jämväl andra lagutskottet

i sitt utlåtande, nr 27, framhållit, att frågorna om sänkning av

hesiktningsavgifterna och om ändring i grunderna för beräknande av besiktningsmännens

arvoden borde utan avvaktan å en allmän revision av

motorfordonsförordningen bliva föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning och

vidtaga de åtgärder, som härav kunna föranledas, beträffande

de av revisorerna i deras berättelse behandlade frågorna

rörande automobilbesiktningsväsendet.

13:o) Under finansdepartementet, § 50, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för den rättsliga vården hos de särskilda ämhetsmyndigheterna av

kronans fasta egendom (Del III sid. 88 -100).

Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalanden:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

29

»Vad som av revisorerna anmärkts beträffande vissa av de egendomsförvaltande

verkens handhavande av den rättsliga omvårdnaden av kronans

fasta egendom synes revisorerna vara av så allvarlig beskaffenhet, att revisorerna

anse sig böra påyrka, att en allmän revidering av ämbetsverkens

fastighetsförvaltning snarast äger rum. Det synes revisorerna, som om kammarkollegii

utredning av den 6 maj 1925 därvid bör tagas till utgångspunkt

för de vidare åtgärderna i saken. En dylik revidering synes revisorerna

främst böra gå ut på uppläggande av fastighetsliggare, innehållande

fullständiga och autentiska uppgifter rörande kronans fastigheter. Dessa

liggare böra, såsom av kammarkollegium framhålles, utgöra grundvalen för

övriga ekonomiska eller tekniska liggare eventuellt för en bokföring ifråga

om kronans fastigheter i enlighet med vad ovannämnda byggnadssakkunniga

framhållit närmast beträffande fastigheterna inom Stockholms stad,

Liggarna synas revisorerna böra upprättas i överensstämmelse med kamman

kollega härovan omförmälda utredning, därvid revisorerna i likhet med

kollegium funnit, att det av vattenfallsstyrelsen tillämpade systemet bör,

med de modefikationer, som erfordras av de särskilda förhållanden, som

kunna förefinnas vid de olika verken, kunna utgöra förebild för äganderättshandlingarnas

ordnande och registrerande. Härom liksom angående

äganderättshandlingarnas förvarande i brandfria lokaler synas generella och

enhetliga bestämmelser böra meddelas. Med anledning av vad som förekommit

beträffande de ovan nämnda militära verken vilja revisorerna slutligen

ifrågasätta, huruvida icke inom vissa tidsperioder återkommande inspektion

av de egendomsförvaltande verkens äganderättsliandlingar bör äga

rum, förslagsvis genom kammarkollegiets advokatfiskalsämbete.»

Förklaringar hava avgivits av följande myndigheter, nämligen

fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 218 och 219),

arméförvaltnings fortifikationsdepartement (Del III sid. 219—224),

marinförvaltningen (Del III sid. 224—229),

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III sid. 229 och 230) samt

telegrafstyrelsen (Del III sid. 230).

Av vad revisorerna anfört, synes utskottet framgå, att synnerligen betänkliga

brister förefinnas i fråga om den rättsliga vården av kronans fasta

egendom.

Enligt utskottets mening bör det vara till fördel för kronans fastighetsförvaltning

i allmänhet, om ett enhetligt system för uppläggandet av register

över de fastigheter, som förvaltas av de olika verken och myndigheterna,

snarast möjligt kunde komma till stånd. I ett dylikt register torde i så

fall jämväl kunna upptagas erforderliga anteckningar rörande de inteckningar,

som eventuellt belasta fastigheterna i fråga.

En utredning rörande dessa spörsmål synes utskottet vara önskvärd. I

samband härmed torde jämväl böra tagas under övervägande, huruvida det

icke kunde anses lämpligt att vissa allmänna bestämmelser av Kungl. Maj:t

utfärdades rörande huvudgrunderna för de särskilda verkens fastighetsförförvaltning.

Utskottets

yttrande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj: t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande

av större ordning och enhetlighet i fråga om den

rättsliga vården av kronans fastigheter.

Placeringen 14:o) Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna lämnat en redoaVpitabiU-a

rörelse för av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, stagångar.

tens pensionsanstalt och postsparbanken verkställda kapitalplaceringar (Del 1

Pevisionsbe- sid. 101—111).

rättelsen § oi. Härtill hava revisorerna, som i sin berättelse intagit en tablå rörande

vissa kapitalplaceringar, anknutit följande uttalande:

»Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår har den utlåningsverksamhet,

staten enbart med anlitande av här ifrågavarande kapitalmedel bedriver,

nått en synnerligen betydande omfattning. Det är härvid att märka,

att denna kreditgivande verksamhet sönderfaller i två till arten skilda

huvudgrupper, nämligen dels sådan utlåning, som med stöd av statsmakternas

beslut äger rum med huvudsyfte att befrämja allmännyttiga sociala och

liknande ändamål och till industriens och näringslivets understödjande och

förkovran, och dels sådana lån, som mera hava karaktären av rena kapitalplaceringar

för medlens förräntning. Till den förra gruppen, för vilken

disponeras den större delen av berörda kapitalmedel, äro att hänföra lån till

kommunala korporationer, diverse företag (även centralkassor för jordbrukskredit)

och enskilda personer ävensom i ej oväsentlig grad aktieplaceringarna.

Till den senare gruppen åter torde få räknas obligations- och inteckningslån

en, i viss mån aktieförvärven samt placeringen hos privata bankinstitut.

Givet är, att det för det allmänna äger en utomordentlig betydelse, att

de maktpåliggande uppgifter, som i förevarande hänseenden påvila ovannämnda

ämbetsmyndiglieter, handhavas med den största möjliga omtanke

och noggrannhet och så, att medlen komma att verkligen tjäna de syften,

som med dem avsetts. Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter härutinnan

föreligga i det förhållandet, att berörda låneverksamhet under nuvarande

organisationsformer är splittrad på ett flertal händer, varigenom lätt

— i händelse av bristande samverkan mellan de olika myndigheterna — en

viss planlöshet i medelsförvaltningen kan göra sig gällande. Härtill kommer,

att verksamhetens väldiga räckvidd och dess uppdelning på flera förvaltningsorgan

givetvis försvårar en mera ingående kontroll och realgranskning

från statsmakternas sida i fråga om det sätt, varpå myndigheterna

fullgöra hithörande åligganden. Klart är, att för en institution av det slag

riksdagens revisorer utgöra, det icke kan vara möjligt att åstadkomma en

effektiv granskning över hela verksamhetsområdet. Med den tid, som står

revisorerna till buds, nödgats de ofta och särskilt i detta fall, att upptaga

allenast vissa sidor eller detaljer till närmare prövning.

I de två efterföljande paragraferna skola revisorerna närmare sysselsätta

sig dels med den utlåning, som av ifrågavarande ämbetsmyndiglieter skett

mot säkerhet av fastighetsinteckning, dels ock med statskontorets utlåning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

31

av medel från vissa statens ntlåningsfonder. I övrigt vilja revisorerna i

nu förevarande sammanhang inskränka sig till vissa erinringar i anknytning

till innehållet i ovanstående tablå.

Vad angår de medel, som ifrågavarande myndigheter hava att i förriintningssyfte

placera, tillämpas beträffande de särskilda institutionerna bestämmelser

av inbördes mycket skiftande innehåll. För statskontoret gäller i

detta hänseende ett kungl. brev av den 31 augusti 1877, som sedan dess icke

undergått ändring, annat än på en viss punkt genom nådigt brev den 3

maj 1918. De föreskrifter, som här givas för statskontorets placeringsverksamhet,

te sig numera i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning.

Vi skola närmare återkomma till deras innehåll i nästföljande

paragraf. Så mycket kan dock alltid nämnas till belysande av nyss antydda

förhållande, att det enligt omförmälda brev är statskontoret medgivet

att till fondernas förräntande inköpa norska, tyska, franska eller engelska

statspapper, och att denna bestämmelse varit gällande under hela den förflutna

av världskriget förorsakade krisperioden, ehuruväl den av verket icke

tillämpats, samt vidare att verket vid utlåning mot inteckning i stadsfastighet

icke är skyldigt att anpassa lånen annorledes än efter fastigheternas

brandförsäkringsvärde, således utan hänsyn till taxeringsvärden. Någon

skyldighet för verket att vid utlåning mot inteckning genom sakkunnig

värdering övertyga sig om fastigheternas verkliga värde föreligger heller

icke. Gränsen för denna senare utlåning är angiven till 1 , av brandförsäkringsvärdet,

när det gäller fastigheter i Stockholms stad, och till 1 3 av

medeltalet av de sistförflutna 10 årens taxeringsvärden, när det gäller jordegendomar

å landet. Vad åter beträffar pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten

är i sistnämnda hänseende gränsen fastställd till 50 procent

av senast fastställda taxeringsvärde eller 60 procent av sådant värde, som

efter särskild värdering fastställes av vederbörande förvaltningsmyndighet,

under det att för postsparbanken i motsvarande fall gäller, att lån mot inteckning

må lämnas i sådan fastighet, som med hänsyn till läge, ytinnehåll

brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet, dock icke

till högre belopp än att inteckningen ligger inom ''l/:: av taxeringsvärdet.

Bestämmelserna av år 1887 medgiva icke statskontoret rätt att utlämna lån

mot skuldförbindelse, utfärdad eller garanterad av kommun, varemot sådan

befogenhet tillkommer övriga här omförmälda myndigheter, dock ej statens

pensionsanstalt annat än inom en viss gräns och endast för visst ändamål

(skolhusbyggnad). Endast vissa av verken äga utlämna lån till centralkassor

för jordbrukskredit. För statens pensionsanstalt gäller, såsom tidigare

sagts, den specialbestämmelsen, att, frånsett viss del av dess kapitaltillgångar,

dessa i övrigt skola överlämnas såsom lån till riksgäldskontoret.

De nu anförda exemplen torde giva tillräcklig inblick i placeringsföreskrifternas

växlande innebörd. Enligt revisorernas mening är en revidering

av desamma påkallad, i syfte att större enhetlighet härutinnan må

ernås. Därvid synas särskilt bestämmelserna om utlämning av lån mot

fastiglietsinteckning böra bliva föremål för vissa ändringar, en fråga, på

vilken vi emellertid skola närmare ingå i nästföljande paragraf.

I fråga om förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden gäller den särbestämmelsen,

att medel bland annat kunna redovisas i lån till företag, som

äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan och som

enligt pensionsfullmäktiges prövning anses erbjuda »nöjaktig» säkerhet.

Intill högst en fjärdedel av de för placering avsedda medlen må redovisas i

dylika lån. I anledning härav anse sig revisorerna böra framhålla, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

dessa lån på grund av den mindre stränga fordran på beskaffenheten av

säkerheten för desamma kunna komma att innebära betydande ekonomiska

risker. Enligt vad revisorerna inhämtat hava emellertid placeringar av

sistberörda art hittills skett endast i undantagsfall och till jämförelsevis

ringa belopp. Vid utgången av senaste budgetår voro sålunda 866,000 kronor,

motsvarande 0.2 7 procent av fondens totalbelopp, placerade på detta sätt.

Den ovan anförda specialbestämmelsen för statens pensionsanstalt om överlämnande

såsom lån till riksgäldskontoret av viss del av dess kapitalmedel

ger revisorerna anledning fästa uppmärksamheten på de betydande summor,

som av statsmedel innestå i privata bankföretag. Revisorerna vilja ifrågasätta,

huruvida icke en liknande föreskrift, som den nyss åberopade, borde

meddelas jämväl beträffande övriga här avsedda myndigheter. Visserligen

vilja revisorerna icke göra gällande, att man härvid borde låta bestämmelsen

erhålla samma räckvidd som för statens pensionsanstalt, vars kapitaltillgångar

till huvudsaklig del skola placeras på ovan angivna sätt. Men

med en starkare begränsning och under iakttagande att övergången till en

dylik ordning icke göres på sådant sätt, att den inverkar störande på förhållandena

å den allmänna penningmarknaden, synes en föreskrift av här

antydd art för staten kunna innebära avsevärda fördelar, då härigenom dess

eget lånebehov skulle kunna till en del tillgodoses. Frånsett detta spörsmål

torde det vara ett befogat anspråk, att staten, med hänsyn till att den i så

stor omfattning permanent ställer medel till de privata bankinrättningarnas

förfogande, härför erhåller en något förmånligare räntegottgörelse än vad

hittills synes vara vanligt. I sådant syfte synas åtgärder från de förvaltande

statsinstitutionernas sida påkallade, allt dock under behörigt hänsyntagande

till att intet eftergives i fråga om placeringarnas trygghet. I detta sammanhang

kunna revisorerna icke underlåta att betona vikten av att stor varsamhet

iakttages vid placeringar av detta slag, och att följaktligen icke,

såsom i ett av de föreliggande fallen skett, hela eller i det närmaste hela

det kontanta tillgodohavandet för ett verk hålles innestående i ett enda

bankinstitut.

Slutligen må ett förhållande beröras, som har avseende på redovisningen

i statskontorets räkenskaper av vissa aktieposter, vilka synas bokförda i

några fall till värden, understigande och i några fall överstigande de verkliga.

Då det-emellertid ur statsfinansiell synpunkt torde vara önskvärt, att

statens kapitaltillgångar utan undantag bokföras till belopp, som motsvara

de verkliga värdena, synes revisorerna en rättelse i berörda hänseende böra

vidtagas.»

Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret, som i fråga om revisorernas

under § 51 gjorda uttalande anfört följande:

»/ § 51 hava revisorerna, i sammanhang med en mera allmänt hållen

redogörelse för såväl statskontorets som en del andra större penningförvaltande

verks kapitalplacering och de härför gällande föreskrifterna, beträffande

särskilt statskontoret framhållit, att nämnda föreskrifter numera

te sig i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning. Statskontoret

vill med anledning härav till en början erinra, att dessa föreskrifter-,

på sätt av revisorerna ock omförmälts, huvudsakligen innehållas i kungl.

brevet den 31 augusti 1877. Enligt berörda brev skola de av statskontoret

förvaltade fondmedlen göras fruktbärande i främsta rummet genom inköp av

obligationer, utställda av riksgäldskontoret, av Allmänna hypoteksbanken,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

33

Svenska liypoteksföreningar, Bruksägarnas kypotekskassa eller av allmänna

verk och inrättningar eller kommuner, som till sådana förbindelser utgivande

erhållit nådigt tillstånd och vilkas finansiella ställning fortfarande

synes bereda långivaren tillräcklig säkerhet, varjämte det för statskontoret

är medgivet att inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper.

För den händelse värdepapper av nu anfört slag icke stå att erhålla

till pris, som synes förenligt med tillbörligt avseende å medlens ränteavkastning,

äger statskontoret utlämna lån med förbehåll av återbetalning

inom viss tid efter uppsägning, ej överskjutande sex månader, eller lån på

bestämd tid av högst ett år, emot säkerhet vare sig av sådana värdepapper,

som få för fondernas räkning inköpas, eller av inteckning, fastställd i stenhus

i Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid brandförsäkrat

i stadens brandförsäkringskontor, eller ock i jordegendom inom

Stockholms stads område eller å landet. Det belopp, vartill sådan fastighet

belånas, må i allmänhet icke överstiga för stenhus i Stockholm tredjedelen

av brandförsäkringsvärdet och för jordegendomen tredjedelen av medeltalet

av de sist förflutna tio årens taxeringsvärde, där ej statskontoret på grund

av särskilda omständigheter skulle finna inteckningar, överskjutande detta

värde, i något fall innebära fullgod säkerhet. De medel, som icke genast

kunna på förenämnda sätt göras fruktbärande, skola insättas å räkning i

Sveriges riksbank.

Sedermera har emellertid Eders Kung!. Maj:t beträffande de fonder, som

tillförts statskontoret för förvaltning, efter framställning av statskontoret,

medgivit ämbetsverket rätt att, i avvaktan på annan placering, insätta

kapitalmedel i bankinrättning med av Eders Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Genom beslut den 3 maj 1918 fann Eders Kungl. Maj:t gott förordna, att

statskontoret skulle äga att, med iakttagande av de i nådiga brevet den 31

augusti 1877 i övrigt föreskrivna villkor och bestämmelser, efter prövning

i varje särskilt fall utlämna lån mot inteckning, fastställd i stenhus i

Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid försäkrat i

Stockholms stads brandförsäkringskontor eller annan försäkringsinrättning,

som av statskontoret ansåges i förevarande avseende erbjuda betryggande

säkerhet.

Då statskontoret i det följande återkommer till frågan om utlåning mot

inteckning i fastighet, vill statskontoret här beträffande övriga placeringar

framhålla, att, då statskontoret icke har något tillgodohavande i utländska

statspapper och denna planeringsmöjlighet icke veterligen i ämbetsverket

ifrågakommit, från statskontorets sida intet är att erinra mot att medgivandet

om inköp av dylika papper må utgå ur placeringsföreskrifterna.

Att kommunlån icke i annan form än av obligationslån upptagits bland

statskontorets planeringsmöjligheter torde bero på att vanliga kommunlån

mot revers i allmänhet äro bundna under en längre amorteringstid, vilket

icke lämpar sig för de under statskontorets förvaltning stående fonderna.

I fråga om den av revisorerna omnämnda möjligheten att låta fonderna

förräntas genom att riksgäldskontoret för statens räkning upplånat medlen,

vill statskontoret hänvisa till sitt utlåtande den 18 december 1924 i anledning

av de i samma års revisionsberättelse gjorda uttalanden angående

förvaltningen av vissa fondmedel. Statskontoret framhåller där, hurusom

en sådan placering visserligen kunde synas ligga nära till hands, men

att då statskontoret, med hänsyn till de ändamål, de under dess förvaltning

ställda fonderna hade att tillgodose, för de utlånade medlen måste

Bihang till riksdagens protokoll 1927. ti samt Öl höft. (Sr 111.) :>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

betinga sig högsta möjliga ränta och i varje fall en ränta, motsvarande

den, som genom annans betryggande placering kunde erhållas, riksgäldskontoret

knappast torde bliva betjänt med en dylik upplåning, varemot

statskontoret, då tillfälle därtill yppade sig, kunde såsom hittills vid mera

fasta placeringar utnyttja de obligationslån riksgäldskontoret upptoge.

Jämväl de övriga penningförvaltande verk, beträffande vilka motsvarande

anordning ifrågasatts, kunde icke förorda åtgärd i sådan riktning och

revisorernas förslag föranledde intet uttalande från statutskottets eller

riksdagens sida.

Slutligen hava revisorerna i § 51 anmärkt, att i statskontorets räkenskaper

vissa aktieposter synas vara bokförda i några fall till värden understigande

och i några fall överstigande de verkliga. De aktier, som här

avses, lära vara aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag å nominelt

40 miljoner, i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å nominellt 29 miljoner,

i Aktiebolaget Jordbrukarbanken å nominellt 15 miljoner, i Ostkustbanans

aktiebolag å nominellt 15 miljoner samt i Svenska Stenkolsaktiebolaget

Spetsbergen å nominellt 2 miljoner kronor. Av ifrågavarande

aktier äro aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, i enlighet med

Eders Kungl. Maj:ts, efter framställning av statskontoret, den 22 augusti

1913 meddelade beslut, bokförda till ett värde av etthundra miljonor kronor,

under det att övriga aktier bokförts till ett belopp i det närmaste motsvarande

det nominella.

Att det värde, vartill Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets aktier

upptagits, understiger det verkliga torde i betraktande av den utdelning,

som å berörda aktier erhållits, vara tydligt. Då avkastningen emellertid

synes bliva ganska växlande och lämpligheten av att vidtaga en successiv

reglering av ifrågavarande kapitalvärden med hänsyn tagen till dessa

växlingar torde kunna ifrågasättas, har statskontoret icke hittills funnit

skäl föreligga att hos Eders Kungl. Maj:t utverka föreskrift om med vilket

värde ifrågavarande aktier böra i räkenskaperna upptagas.

Även beträffande övriga aktieposter synes det, enligt statskontorets mening,

knappast lämpligt att ännu vidtaga några förändringar med avseende

å bokföringsvärdena. Av någon vidare praktisk betydelse lärer det icke

heller kunna anses vara. Statskontoret skall emellertid icke underlåta att

vid lämplig tidpunkt och när möjlighet förefinnes att med någon större grad

av säkerhet beräkna värdena av ifrågavarande aktieposter, underställa frågan

om aktiernas bokföringsvärde Eders Kungl. Maj:ts prövning.»

Förklaringar hava vidare avgivits av följande ämbetsverk, nämligen:

generalpoststyrelsen (Del III sid. 238—249),

pensionstyrelsen (Del III sid. 240—244),

statens pensionsanstalt (Del III sid. 244) samt riksförsäkringsanstalten

(Del III sid. 245—251).

Pensionsstyrelsen har i nämnda förklaring bland annat beträffande lån

mot säkerhet av inteckning i fastighet anfört, att styrelsen icke ville förneka,

att genomförandet av större enkelhet i bestämmelserna skulle kunna

vara till fördel, om därmed tillika åsyftades att erhålla mera betryggande

garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen. Erfarenheten syntes

hava visat, att särskilt under de senare åren taxerings- och brandförsäkringsvädena

icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck, åtminstone ur belåningssynpunkt,

för en fastighets verkliga värde. För ett riktigt bedömande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

35

härav borde nog enligt styrelsens mening i allmänhet erfordras besiktning

och värdering av sakkunniga personer.

Under finansdepartementet § 52 hava revisorerna jämväl behandlat frågan

om lån mot säkerhet av inteckning lämnade av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen och postsparbanken (Del I, sid. 107—111).

Revisorerna hava härom anfört bland annat följande:

»De iakttagelser, revisorerna gjort beträffande de i denna paragraf avsedda

lån, hava slutligen givit revisorerna anledning betona önskvärdheten

av en omarbetning av härutinnan gällande placeringsbestämmelser. Såsom

redan förut framhållits, böra föreskrifterna för de olika verken bringas till

större överensstämmelse inbördes. Därvid synes det nödvändigt att stadga

skyldighet för vederbörande verk att låta anställa sakkunnig besiktning och

värdering av till belåning ifrågasatta fastigheter. Vidare bör uppmärksammas,

att de för pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten

gällande bestämmelserna, att lån må beviljas inom 50 procent av senast

fastställda taxeringsvärdet eller 60 procent av efter särskild värdering fastställt

värde, icke synas fullt betryggande. Jämväl i de fall, där särskild

värdering skett, synes det nämligen erforderligt att göra belåningsgränsen

avhängig av taxeringsvärdet. I detta hänseende synes lämpligt att fastställa

en något lägre gräns än den som för närvarande gäller för postsparbanken,

sålunda att under inga förhållanden 50—60 procent av taxeringsvärdet

må överskridas. Revisorerna vilja erinra om att Kungl. Maj:t funnit

skäl föreligga att meddela liknande bestämmelser i fråga om enskilda hypoteksinrättningar.

»

De av generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten

i detta ämne avgivna förklaringarna återfinnas under de här ovan avgivna

yttrandena. Beträffande statskontorets i denna fråga avgivna förklaring får

utskottet hänvisa till revisionsberättelsen. Del III sid. 233—234.

Av revisorernas uttalanden och myndigheternas däröver avgivna förklaringar

synes framgå, att mycket olikartade föreskrifter för närvarande gälla

beträffande statens medelsplaceringar. I vissa fall måste också bestämmelserna

ifråga anses otidsenliga och föråldrade. Så synes framför allt vara

fallet med föreskrifterna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 rörande grunderna

för de av statskontoret verkställda placeringarna av fondmedel. Utskottet

har därför ansett det vara önskvärt, att en omarbetning sker av de

för de olika ämbetsverken gällande föreskrifterna angående kapitalplacering,

varvid de av revisorerna härutinnan angivna synpunkterna toi de böra tagas

under närmare omprövning. Beträffande särskilt statskontoret vill utskottet,

med hänsyn till att några av de största fonderna, vilkas tillgångar skola

placeras i den ordning varom nu är fråga, draga sina inkomster från landets

olika delar, medan kapitalplaceringen nu i allt väsentligt sker inom huvudstaden,

framhålla, att det synes böra tagas under övervägande, huruvida

icke en utvidgning bör ske av den statskontoret redan nu tillerkända rätten

att i viss utsträckning placera medel i kommunala lån.

Revisionsberättelser.

§ 52.

V is kottets

yttrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Ersättning

till Stockmims

stad

för debiterad

kommunalskatt

för vissa

utländska

beskickning sfastigheter.

I anslutning till vad pensionsstyrelsen i sin ovan nämnda förklaring anfört

rörande genomförandet av större enhetlighet i bestämmelserna om lån

mot säkerhet av inteckning i fastighet i avsikt att erhålla mera betryggande

garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen, har utskottet velat

föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t gör framställning om vidtagandet av

åtgärder i sådant hänseende. Erfarenheterna under de senaste åren synas

nämligen hava visat, att fastigheternas taxerings- och brandförsäkringsvärden,

vilka nu ofta torde huvudsakligen hava legat till grund för bestämmandet

av lånebeloppen, icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck för fastighetens

verkliga värde ur belåningssynpunkt.

Att nu närmare angiva riktlinjerna för den omarbetning av gällande

bestämmelser om placering av vissa kapitaltillgångar, som sålunda ifrågasatts,

har utskottet icke ansett lämpligt, utan synes en ingående utredning

härom böra ske. Vid denna torde höra beaktas vad revisorerna och ämbetsverken

beträffande detta spörsmål anfört. I samband härmed torde jämväl

den av revisorerna berörda frågan om bokföringsvärdena av vissa tillgångar

höra undersökas.

Då utskottet alltså anser sig böra göra framställning om vissa ur principiell

synpunkt mera betydelsefulla ändringar i nu tillämpade placeringsbestämmelser,

har utskottet icke funnit skäl föreligga att, utöver vad som

ovan skett, ingå på och uttala sig i fråga om de av revisorerna gjorda erinringarna

rörande speciella placeringar av fondmedel.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående

av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter

beträffande grunderna för den olika verk och

myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med

därtill hörande fonders kapital.

15:o) Under finansdepartementet, § 63, hava revisorerna ifrågasatt, huruvida

icke vid utarbetandet av förslag till ny kommunalskattelag sådana bestämmelser

kunde införas eller ock i annat sammanhang sådana anordningar

vidtagas att — med bibehållen skattefrihet för utländska makter, som äga

beskickningshus i Stockholm — likväl ersättning för debiterad kommunalskatt

icke i framtiden skulle behöva av statsverket utbetalas till Stockholms

stad.

Ifrågavarande spörsmål torde, enligt vad utskottet erfarit, komma att

upptagas till behandling i samband med prövningen av Kungl. Maj:ts

proposition rörande ny kommunalskattelag, vilket utskottet härmed velat

för riksdagen

anmäla.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets ‘utlåtande Nr 111.

37

16:o) Under finansdepartementet, §§ 64—70, lxava revisorerna meddelat

vissa uppgifter i fråga om rese- och traktamentsersättning åt befattningshavare

i statens tjänst ävensom gjort vissa erinringar i anledning av ifrågavarande

bestämmelsers tillämpning (Del I, s. 136—143).

Kungl. Maj:t har i propositionen nr 190 med förslag till allmänt resereglemente

upptagit till behandling vad revisorerna i nämnda hänseende

anfört. I samband med sitt yttrande över denna proposition har utskottet

jämväl uttalat sig om de av revisorerna till behandling upptagna spörsmålen;

varom utskottet velat här

Iakttagelser

rörande tiUlämpning

av

gällande bestämmelser

i

fråga om reseo(h

traktament

ser sättning

åt befattningshavare

i statens

tjänst.

erinra.

17:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 71, hava revisorerna behandlat frågan Förvaltningen

om förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena (Del III sid. 144—153).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina härom gjorda iakttagelser boställena.

hava revisorerna anfört följande:

»Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla vikten av snara åtgärders

vidtagande för att de missförhållanden, som f. n. vidlåda förvaltningen

av de ecklesiastika boställena, må kunna undanröjas. Desto angelägnare

framstår detta med hänsyn till de betydande ekonomiska värden,

varom här är fråga; här avsedda egendomar uppgå till mellan 3,000 —

4,000, till en väsentlig del bestående av landets bästa och mest välbelägna

jord, och deras taxeringsvärde torde f. n. sammanlagt närma sig 150 miljoner

kronor. Av vikt synes sålunda vara, att en vidgad möjlighet kan

beredas till upplåtande av ecklesiastik jord för egnahem och andra självständiga

jordbruk. Likaledes torde böra övervägas, huruvida icke det i

skilda avseenden föråldrade tjänstbarhetssystemet kan ytterligare anpassas

efter nutida förhållanden. Överhuvud bör den revision av de nuvarande

tunga och opraktiska samt till ekonomisk misskötsel ledande förvaltningsbestämmelserna,

som sedan länge varit förberedd, på allt sätt påskyndas.

Till sist må betonas, att revisorerna icke förbisett den särställning ifrågavarande

boställen intaga såsom en viktig ecklesiastik avlöningstillgång.

Revisorerna förutsätta att de kyrkliga intressen, boställena i denna sin

egenskap avse att tillgodose, vid en kommande revision av hithörande förval

tningsbestämmelser ägnas tillbörligt beaktande.»

Förklaring har avgivits av kammarkollegium och statskontoret (Del III

sid. 304—307), vilka bland annat anfört följande:

»Ämbetsverken vilja alltså framhålla att det för bedömandet av ändamålsenligheten

av de nuvarande normerna för vården av de ecklesiastika boställena

ej är tillräckligt att konstatera tillvaron av ett antal fall av missskötsel

och att bedömandet ej heller kan tillförlitligen ske förr än boställena

i allmänhet kommit ur den nuvarande övergångsperioden.

Revisorerna synas lägga tyngdpunkten av sin framställning vid vad revisorerna

funnit i avseende å förekommen vanhävd å jorden.

Att bland de ecklesiastika löneboställena förekomma sådana, vilkas jord

befinner sig i dålig hävd, är ett beklagligt faktum. Men så långt ämbetsverken

och särskilt kammarkollegium varit i tillfälle att erfara, har förhållandet

ingalunda en sådan grad av allmängiltighet som revisorernas

framställning låter förmoda. De sakkunniga, vilkas år 1923 avgivna be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

tänkande låg till grund för den av revisorerna omförmälda 1925 års arrendereform,

hade föga att förmäla om någon förhandenvarande vanhävd å jorden.

I redogörelsen för de ganska omfattande resor, som två bland de sakkunniga

(domänintendenten Linders och boställsarrendatorn Nilsson) företogo med

besök å ett stort antal boställen i olika delar av landet, återfinnas endast

ett fåtal anmärkningar rörande hävden. För övrigt synes det förhastat att

av några uppvisade fall draga någon allmän slutsats till systemets nackdel.

Det bör ej förbises att systemet med obligatorisk utarrendering av de ecklesiastika

löneboställena — vilket på sin tid motiverades även med behovet att

skaffa boställena en bättre skötsel — icke verkat tillräckligt länge för att

giva grund för ett bedömande huruvida det lyckats lösa denna uppgift.

Att de av revisorerna omförmälda långvariga och upprepade provisorierna

med korttidsarrenden varit till skada är ofta framhållet och allmänt erkänt,

men innefattar intet bevis för att den nuvarande förvaltningen skulle vara

otillfredsställande. Revisorernas anmärkning i förevarande avseende vänder

sig i själva verket mot den av statsmakterna så nyligen som år 1925 beslutade,

förut omförmälda förvaltningsreformen, vars verkningar ännu icke

i nämnvärd mån hunnit framträda. Reformen avsäg närmast att avhjälpa

vissa konstaterade brister, som utgjorde hinder för vinnande av ett gynnsammare

arrenderesultat än det som dittills i allmänhet vunnits. Detta

syfte sökte man ernå huvudsakligen genom inrättande av en fullt sakkunnig

arrendeuppskattningsnämnd (boställsnämnd), genom bestämmelser ledande

till ett ekonomiskt väl avvägt bebyggande av jordbruksboställena, genom

byggnadskapitals ställande till förfogande för den byggnadsskyldige arrendatorn

samt genom förändrade bestämmelser rörande de så kallade tjänstbarheterna.

Tillika avsågs att den tillsyn, sagda nämnd ägde vid förekommande

syner och besiktningar utöva över boställena till såväl byggnader som ägor

skulle kraftigt medverka till boställenas vidmakthållande.

Ehuru omförmälda sakkunniga framhöllo behovet av en även mellan de

periodiska besiktningarna fortgående kontroll rörande boställenas hävd, framlades

av dem intet förslag därutinnan, vilket uppgives hava varit beroende

på kyrkofondskommitténs då pågående utredning rörande den ecklesiastika

egendomens förvaltning; och behovet ifråga har ej heller tillgodosetts genom

de förändrade bestämmelser, vilka innefattas i 1925 års reform. För sin

del har kyrkofondskommittén i sitt år 1923 avgivna huvudbetänkande (statens

offentliga utredningar 1923: 71) framlagt förslag såväl härutinnan som beträffande

hela förvaltningsspörsmålets lösning. Detta betänkande, varöver

såväl kollegium som statskontoret yttrat sig, är ännu beroende på Eders

Kungl. Majrts prövning. En granskning av kommitténs betänkande och de

däröver avgivna yttrandena visar att frågan är av mycket vittutseende

beskaffenhet. Att vid förvaltningsfrågans prövning måste tagas under övervägande

även andra spörsmål, som därmed äga ett stundom endast indirekt

samband — kollegium har såsom revisorerna erinrat nämnt vissa sådana

spörsmål — torde vara ofrånkomligt. Vissa av dessa spörsmål torde äga

det nära sammanhang med de grunder, varpå det nuvarande lönesystemet

vilar, att de tilläventyrs ej lämpligen kunna lösas annat än samtidigt med

den fråga, som synes tränga sig fram och varom det år 1926 församlade

kyrkomötet även avlåtit skrivelse till Eders Kungl. Maj:t, nämligen en

revision av det nuvarande prästerliga lönesystemet.

Att det vid dessa överväganden måste vara av vikt att undersöka i vilken

mån pastoraten må kunna göras medintresserade i vederbörande boställens

förvaltning torde vara uppenbart. Den ecklesiastika jorden har sin särprägel

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

39

däri att den har tillkommit som lokal avlöningstillgång och fortfarande är

i första hand anvisad som sådan.»

Av vad revisorerna anmärkt, vilket icke enligt utskottets mening blivit

vederlagt genom det i ärendet avgivna yttrandet, synes framgå, att åtskilliga

missförhållanden för närvarande förefinnas i fråga om förvaltningen av de

ecklesiastika boställena och att en revision av de nuvarande förvaltningsbestämmelserna

på detta område bör åstadkommas. Då emellertid genom

Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1927 en allmän utredning av hithörande

spörsmål igångsatts, har utskottet icke ansett påkallat, att särskilda åtgärder

från riksdagens sida nu vidtagas i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid ansett vara av den

vikt, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

18:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 72, hava revisorerna behandlat

frågan om gottgörelse till domänverket för vården av de ecklesiastika skogarna

(Del I sid. 154).

Revisorerna hava härom anfört följande:

»Enligt vad revisorerna vid sin granskning av domänstyrelsens förvaltning

iakttagit vidkännes domänverket för närvarande stora utgifter för vården av

de ecklesiastika skogarna, vilka utgifter icke av kyrkofonden ersättas.

Enligt lagen om kyrkofond den 9 december 1910, § 6, skall av kyrkofonden

betalas dels kostnad för skogsindelning, dels ock ersättning för

skogsstatens övriga bestyr med dessa skogar med belopp, som Konungen

enligt gällande grunder för beräkning av dylik ersättning årligen i avseende

å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande.

Här nämnda nu gällande grunder för beräkningen av ersättningen för

skogsstatens bestyr med de ecklesiastika skogarna kvarstå från äldre tid

och äro mycket föråldrade. Av förvaltningskostnaderna ersättas för närvarande

— förutom kostnaderna för skogsindelning — allenast mindre årsbelopp,

nämligen vissa resekostnader m. m. Någon gottgörelse tillföres däremot

ej statsverket för det arbete, som domänstyrelsen och överjägmästarna

utföra för samma skogar, och för sådana jägmästares besök å ecklesiastika

skogar, som ej äro att hänföra till förrättningar, ej heller för den bevakande

personalens bestyr därå i annan mån än då, såsom å vissa ecklesiastika

skogar är fallet, särskilda skogvaktare eller extra kronojägare äro för

dem anställda, i vilket fall dessa avlönas av skogarnas avkastning.

Enligt en av domänstyrelsen på föranledande av revisorerna uppgjord

beräkning skulle gottgörelsen under tioårsperioden 1916 — 1925 rätteligen ha

utgjort över 8,000,000 kronor, varav dock i verkligheten allenast cirka

2,000,000 kronor ersatts domänfonden av kyrkofonden.

Domänstyrelsen har under de gångna åren i skilda framställningar erinrat

om önskvärdheten av att en revision av hithörande bestämmelse

åstadkommes.

Det synses uppenbart, att den ersättning, som för närvarande utgår för

domänverkets förvaltning av de ecklesiastika skogarna icke utgör ett tillfredsställande

vederlag för skogsstatens arbete härmed. Klart är ock, att

Utskottets

yttrande.

Gottgörelse

till domänverket

för vården

av de

ecklesiastika

skogarna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

eu nöjaktig uppgörelse mellan domän- och kyrkofonderna av ifrågavarande

mellanhavanden genom ytterligare uppskov alltmer försvåras. Revisorerna

måste därför finna angeläget att en reglering av hithörande ersättningsfrågor

snarast kommer till stånd.»

Yttranden i ärendet hava avgivits dels gemensamt av kammarkollegium

och statskontoret dels ock av domänstyrelsen.

Förstnämnda ämbetsverk hava anfört bland annat följande (Del III sid

307—312):

»Alla torde vara ense om att nya grunder för beräkningen av den i 6 §

4 mom. kyrkofondslagen omförmälda ersättningen för skogsstatens bestyr

med de ecklesiastika skogarna böra fastställas. Däremot hava, såsom av

det föregående framgår, olika meningar yppat sig om själva grunderna.

Anledningen till att frågan om omförmälda nya grunder ännu ej blivit

slutbehandlade torde få antagas vara att söka i frågans svårlösta beskaffenhet.

För frågans avgörande är av betydelse icke blott den uppfattning

rörande innebörden av stadgandet i fråga, som, på sätt nyss erinrats, departementschefen

i sammanhang med lagförslagets framläggande gav uttryck

åt, ävensom den ställning riksdagen och kyrkomötet få anses hava

intagit till departementschefens uttalande, utan även andra omständigheter,

som torde kunna här förbigås.

Med revisorerna äro ämbetsverken således ense därom att eu reglering

av omförmälda ersättningsfråga snarast bör komma till stånd. Då revisorerna

synas hava tänkt sig möjligheten av att den ifrågasatta regleringen

skulle omfatta även den gångna tiden, torde få framhållas att lagrummet

enligt sin lydelse härför utgör hinder, ty ersättningen skall årligen bestämmas

efter gällande grunder för sådan ersättnings beräkning, eller såsom departementschefen

uttryckte det (prop. 1910: 85 s. 89), ''enligt de grunder, som å

olika tider må i sådant hänseende gälla’. I avseende å tillämpningen av

de ifrågasatta nya grunderna torde böra beaktas att de belopp enligt 19 § 4

mom. lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning,

som av Eders Kungl. Maj:t fastställts att under där angiven förutsättning

av kyrkofonden utbetalas till kyrkoråden att användas till prästerskapets

avlöning, bestämts utan hänsyn till en eventuell förhöjning i det ersättningsbelopp,

som skall utgå enligt omförmälda 6 § 4 mom. kyrkofondslagen.»

Domänstyrelsen har anfört följande (Del III sid. 312):

»På sätt revisorerna erinrat har domänstyrelsen under de gångna åren vid

upprepade tillfällen framhållit önskvärdheten av, att domänfonden för förvaltningen

av de ecklesiastika skogarna tillfördes en ersättning, som, så

vitt möjligt motsvarade självkostnaden för det arbete, som av domänverkets

tjänstemän — såväl inom den centrala som inom den lokala förvaltningen —

nedlades på dessa skogar. Framställning i detta avseende har under senare

år gjorts den 31 december 1917, den 4 juni 1921 och den 31 mars 1924.

Domänstyrelsens förslag är fortfarande beroende på Eders Kungl. Maj:ts

prövning.

I likhet med revisorerna finner domänstyrelsen angeläget, att gällande,

från äldre tid stammande grunder för beräkningen av den ersättning, som

skall tillföras domänverket för dess bestyr med skötseln av de ecklesiastika

skogarna, snarast möjligt bliva föremål för eu genomgripande revision.

Denna revision torde emellertid icke böra inskränkas allenast till de eckle
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

41

sias tika skogarna. Även med en del andra skogar har domänstyrelsen att

taga befattning utan att därför erhålla en ersättning, som står i skäligt förhållande

till det arbete, som pålägges verkets personal. Endast genom att

frågan om domänverkets ersättning för bestyret med andra skogar än dess

egna i hela dess vidd upptages till prövning torde det av riksdagens revisorer

påtalade missförhållandet kunna fullt undanröjas.»

Vad kammarkollegium och statskontoret i förevarande ärende anfört,

synes utskottet giva vid handen, att även dessa ämbetsverk i likhet med

domänstyrelsen anse, att en reglering av omförmälda ersättningsfråga snarast

bör komma till stånd. Även utskottet ansluter sig härtill och vill för sin

del framhålla önskvärdheten av att de av domänstyrelsen uti ifrågavarande

hänseende gjorda framställningarna måtte utan uppskov upptagas till prövning

och avgörande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, har utskottet för närvarande

allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner § 104, hava revisorerna

meddelat vissa uppgifter beträffande statens jordbruksdomäner (Del

l, sid. 206—208.

Bevisorerna hava bland annat meddelat följande tablå över inkomsten

m. m. under perioden 1921—1925 av statens utarrenderade jordbruksdomäner

:

Statens utarrenderade Jordbruksdomäner.

År

Arrendemedel

kr.

Avkortningar

kr.

U t g i

f t e r

Summa avkort- ningar och

utgifter

kr.

Till avlöning åt

domänintendent

kr.

Resekostnader

vid domänför- valtningen

kr.

1921............

2,310,530:61

476,175: 41

105,537: 81

57,929: 61

639,642: 83

1922 ...........

2,428,043: 8 2

533,414: 07

87,443: —

59,870: 8 7

680,727: 94

1923............

2,454,388: —

519,728: 98

78,385: os

51,863: 52

649,977: 58

1924............

2,528,166: 99

516,435: 35

71,999: oi

51,263: 0 5

639,697: 41

1925............

2,519,772: 85

597,412: 81

70,093: 2 5

54,216: 95

721,723:01

12,240,902: 2 7

2,643,166: 62

413,458:15

275,144: -

3,331,768: 7 7

Utskottets

yttrande.

Statetis

jordbruks
domäner.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 51 höft. (Nr 111.)

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

År

Nettobehållning

av arrendemedel

kr.

Köpeskilling

kr.

Saluvärde

kr.

J

Taxeringsvärde j

för statens jord- bruksdomäner |

kr. 1

1921.................................

1,670,887: 7 8

1,394,625; 7 5

1,209,993: 03

80,710,315

1

1922.................................

1,747,315: SS

521,063: 55

504,634: 5 4

81,209,415

—

!1923 ................................

1,804,410: 4 2

422,071: 3 5

393,686: 6 0

90,715,600

— !

1924.................................

1,888,469: 5S

650,630: 8 0

643,079: so

92,390,700

—

;1925 ................................

1,798,049: 84

800,607: 54

796,964: 7 4

92,748,200

— |

1 8,909,133: 50

3,788,998: 4 9

3,548,358: 21

Revisorerna hava härtill anknutet följande uttalande:

»Såsom av den lämnade utredningen framgår, måste det ekonomiska

resultatet av förvaltningen av statens jordbruksdomäner anses vara mindre

tillfredsställande. Vad 1925 beträffar uppgick nettoavkastningen till i runt

tal 1,400,000 kronor. På sammanlagda taxeringsvärdet 92,748,200 kronor,

gör detta en nettoavkastning av allenast omkring 1.5 %. Nämnas bör

emellertid, att i nämnda taxeringsvärde till en viss del ingår skogsmark,

varav inkomsten redovisas under skogsmedel; denna inkomst ingår alltså

icke i den i tabellen redovisade inkomsten från jordbruksdomänerna. Förevarande

omständighet torde dock icke i någon avsevärd grad förskjuta

ovannämnda beräkningar.

Märklig är ock den alltjämt fortgående stegringen under senaste åren

av kostnaderna för lantmäteriförrättningar, syner, värderingar m. m.

Medan dessa kostnader tidigare hållit sig mellan 150,000—200,000 kronor

överstege de år 1925 400,000 kronor.

Den huvudsakliga anledningen till detta mindre gynnsamma resultat

torde vara att söka i de i förhållande till de särskilda egendomarnas storlek

och beskaffenhet låga arrendeavgälder, som uttagas av vederbörande kronoarrendatorer.

Detta förhållande har redan tidigare uppmärksammats av

1921 års statsrevisorer, vilka i sammanhang därmed ansågo sig böra fästa

uppmärksamheten på de oskäliga avträdesbelopp, som under löpande arrendeperiod

avträdande arrendatorer ofta nog uttoge av den tillträdare, å vilken

arrendekontraktet överlåtits. Under erinran att dylika överlåtelser av

arrendekontrakt endast må ske efter vederbörligt medgivande vilja revisorerna

för egen del framhålla angelägenheten av att hithörande ärenden

underkastas en noggrann prövning; dylika överlåtelser torde sålunda icke

böra medgivas, då misstanke kan föreligga att en avträdande arrendator

betingat sig dylikt avträdesbelopp, utan att alldeles särskilda förhållanden

motivera detsamma, vilka då böra noggrant utredas.

Ett annat förhållande, som i detta sammanhang ej heller bör förbises är

den rätt att kvarsitta på fastigheten, som i regel medgives arrendatorn vid

arrendeperiodens utgång. Något utbjudande på ny auktion förekommer

därvid icke. Efter domänstyrelsens närmare beprövande hembjudes nämligen

det nya arrendet den tididare arrendatorn till av uppskattningsmännen

fastställt arrendevärde. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden, varom

här är fråga, vilja revisorerna framhålla vikten av att tillsyn från domän
1

I detta belopp ingår icke “Övriga med förvaltningen av jordbruksdomänerna förenade

kostnader."

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

43

styrelsens sida hålles över att ifrågavarande, för bestämmandet av blivande

arrendebeloppets storlek avgörande värderingar verkställes med största omsorg,

så att statens rätt icke härvid eftersattes.»

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III, sid. 383—395). som

bland annat anfört följande:

»Statsrevisorerna konstatera med ledning av en av domänstyrelsen överlämnad

tablå, att nettoavkastningen för jordbruksdomänema för år 1925

endast uppgått till 11/i procent av taxeringsvärdet och uttala, att det ekonomiska

resultatet av förvaltningen av statens jordbruksdomäner måste

anses vara mindre tillfredsställande. Domänstyrelsen vill i det följande

närmare framhålla några av anledningarna till detta av revisorerna påtalade

ogynnsamma resultat. Dessförinnan vill styrelsen dock påpeka ett

par omständigheter, som vid bedömande av denna fråga böra tagas i betraktande,

då, utan att hänsyn tages till dem, resultatet synes vara sämre

än det verkligen är.

Fn av dessa omständigheter är den, att jordbruksdomänernas taxeringsvärden

icke utan vidare böra läggas till grund vid beräknandet av

domänernas avkastning. Utöver vad vissa domänintendenter anmärkt

därom, att taxeringsvärdena för kronans jordbruksdomäner är relativt

höga jämfört med enskildas fastigheter, vill domänstyrelsen framhålla,

att i många av dessa domäners taxeringsvärden ingå tomt- och industrivärden,

ofta mycket högt uppskattade ävensom i många fall skogsvärden.

Ett exempel på hur långt man i vissa fall kommit i dylik upptaxering

lämnar kronoegendomen Rödjan med Skarvik i Lundby socken,

som numera inkorporerats med Göteborgs stad. Egendomen har en totalareal

av 91 hektar, därav 31 hektar tomt och åker, och lämnar i årligt

arrende 2,100 kronor. Den har vid senaste fastighetstaxeringen blivit

åsatt ett taxeringsvärde av ej mindre än 1,866,900 kronor. Någon utsikt

för domänstyrelsen att vid försäljning erhålla detta belopp torde icke

föreligga. Åtskilliga andra liknande exempel skulle kunna framdragas.

I detta sammanhang vill domänstyrelsen framhålla, att år 1919, då

kronoegendomarnas totalareal utgjorde 138,856 hektar, därav 94,059 hektar

inrösningsjord, utgjorde fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde

61,456,171 kronor, under det att kronoegendomarna år 1925 med en totalareal

av endast 127,730 hektar, därav 90,385 hektar inrösningsjord, voro

åsätta ett taxeringsvärde av sammanlagt 92,748,200 kronor, alltså en ökning

med hälften på endast 6 år, fastän arealen blivit betydligt reducerad.

Vid beräknande av jordbruksdomänernas nettoavkastning plägar avdrag

ske för, bland annat, det belopp, varmed anslaget till »övriga med

förvaltningen av jordbruksdomänema förenade kostnader» för året utgått.

Dessa kostnader hava under år 1925 belöpt sig till 409,415 kronor,

därav debiterats såsom kostnader för

lantmäteri- och vattenavledning ............................................ kronor 97,339: —

skatter ........................................................................................ » 236,280: —

övriga utgifter............................................................................ » 75,796: —

Under övriga utgifter hava bokförts kostnader för jordbruksdomänernas

utarrendering och försäljning samt för inlösen av byggnader å boställen

som indragits till statsverket.

I underdånig skrivelse den 4 december 1926 med generalförslag angäende

driftkostnader för domänverket under år 1927 har styrelsen anfört

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

bland annat, att kostnaderna för lantmäteriförrättningar till stor del avsåge

styckning och stadsplaueläggning av till försäljning föreslagna egendomar

eller delar därav, att kostnaderna för inlösen av byggnader å indragna

boställen numera uppginge till avsevärda belopp, sedan genom

kungl. brevet den 14 juni 1917 kronan ålagts att vid indragning av landsfiskalsboställen,

efter värdering vid syn, från indelningshavaren eller hans

stärblius övertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga

åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga, att det

torde kunna ifrågasättas, huruvida alla dessa utgifter borde belasta ifrågavarande

anslag, att utgifterna för kronans deltagande i vattenavledningsloretag

och inlösen av byggnader, där sådant blivit kronan ålagt i samband

med fastighetens övertagande, rätteligen borde hänföras till utgifter för

kapitalökning, samt att kostnader, som stode i samband med fastighetsförsäljning,

syntes styrelsen böra utgå av inflytande försäljningsmedel.

Något förslag i detta ämne har emellertid ännu ej avgivits av styrelsen,

men styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att i nu nämnda förhållanden

förefinnes ännu en faktor av ej ringa betydelse att tagas i övervägande

vid beräkning av jordbruksdomänernas räntabilitet.

Revisorerna framhålla såsom anmärkningsvärt, att kostnaderna för »övriga

med förvaltningen av jordbruksdomänerna förenade kostnader», som tidigare

hållit sig mellan 160,000 å 200,000 kronor, för år 1925 överstigit 400,000

kronor. Som av den tidigare lämnade specifikationen framgår, ingå i dessa

kostnader för år 1925 skatter med ett belopp av 236,280 kronor. Då kronan

tidigare icke erlade någon bevillning för inkomst av sina fastigheter, fanns

bland tidigare utgifter för förvaltningen ingen motsvarighet till detta belopp.

Även denna omständighet bör ihågkommas vid beräkningen av jordbruksdomänernas

räntabilitet.

Även om hänsyn tages till nu anförda förhållanden sä är det ofrånkomligt

att avkastningen av jordbruksdomänerna är lägre, än den kunde vara.

Änledningen till detta förhållande ser domänstyrelsen främst däri, att det

stora flertalet arrenden äro uppgjorda före världskriget med ett annat penningvärde

än det nuvarande och i allmänhet på 20-åriga kontrakt, som först

nu så småningom börja utlöpa. I den mån dessa kontrakt komma att ersättas

med nya sådana med förhöjda arrendebelopp, kommer ett bättre förhållande

att uppstå mellan nettoavkastning och taxeringsvärde.

Även om man således kan hoppas att så småningom erhålla högre arrenden,

så är det därmed icke sagt att staten kan komma att lyckas att i allo

erhålla fullt tillfredsställande arrenden. Hela det nuvarande uppskattningsförfarandet

torde nämligen i och för sig innebära en tendens till något

för låga arrenden. Domänstyrelsen har också under senare år ofta företagit

höjning uti de av uppskattningsmännen föreslagna arrendevärdena,

och hava dessa förhöjningar av arrendevärdena av vederbörande arrendatorer

i de flesta fall godkänts. Det oaktat torde fall förekomma, att arrendet

blivit satt väl lågt. Domänstyrelsen vill i fortsättningen, vad på den

ankommer, försöka för nya utarrenderingar erhålla så skäliga arrendebelopp

som möjligt.»

Vad revisorerna under denna punkt anfört beträffande det mindre gynnsamma

resultatet av statens jordbruksdomäners förvaltning samt i fråga om

uppskattningen i vissa fall av arrendevärdena, har synts utskottet vara

värt beaktande. Då emellertid utskottet, efter tagen del av domänstyrelsens

förklaring i ärendet, anser sig kunna förutsätta, att domänstyrelsen har sin

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

45

uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtager alla de

åtgärder till vinnande av förbättring härutinnan, som för närvarande äro

möjliga, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

20 :o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av

vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,

oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten,

J. L. Widell, J. Nilsson i Malmö, C. P- V. Nilsson i Gränebo, A. Pers, E. A. Hallin, C. I.

Asplund, C■ Johansson i Hälsingborg, J. B. Johansson i Fredrikslund och K. A. IV. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, /.. J.

Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A:son Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson

i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren, S. Persson i Fritorp, E. G. E. Eriksson

i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs och P. C. Jonsson;

med undantag därav att i‘behandlingen av punkt 1 deltagit herr O. E. F. Järte i stället

för herr Persson i Fritorp.

Övriga anmärkningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 51 höft. (Nr 111.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:225 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten