Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande av bostadsproduktionen jämte i ämnet väckta motioner.
1927-05-30 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1927:155, Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande av bostadsproduktionen jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets memorial Nr 155.
1
Nr 155.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1927 kl. 11 f. m.
Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående lån
till främjande av bostadsproduktionen jämte i ämnet
väckta motioner. (3:e avd.)
Uti en till riksdagen avlåten, den 11 februari 1927 dagtecknad proposition,
nr 107, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att för år 1928 ej mindre till statens bostadslånefond inflytande amorteringar
för år 1927 finge disponeras till beredande av nya lån ur fonden i
huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i sagda statsrådsprotokoll
angivna grunder, än även att för samma ändamål och enligt enahanda
grunder finge disponeras såsom nya lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel
dels de till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1927
och dels av rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30 juni 1927 ytterligare
så stort belopp, att detsamma tillhopa med förenämnda räntor och amorteringar
uppginge till sammanlagt högst 6,000,000 kronor.
I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade utskottet
till behandling förehaft tre inom riksdagens andra kammare i ämnet väckta
motioner.
I motionen nr 301, som väckts av herr K. Ward m. fl., hade hemställts,
att riksdagen, med avslag å de av Kungl. Maj:t föreslagna förändringar av
grunderna för lån ur statens bostadslånefond, måtte besluta, att det av
Kungl. Maj:t i |proposition nr 107 för lån till bostadsändamål äskade beloppet
av högst 6,000,000 kronor finge disponeras och fördelas efter samma
grunder som de av 1926 års riksdag till bostadsproduktionens främjande anvisade
medel.
Vidare hade i motionen nr 342, väckt av herr J. Hedvall m. fl., yrkats, att
riksdagen måtte medgiva, att för år 1928 ej mindre till statens bostadslånefond
inflytande amorteringar för år 1927 finge disponeras till beredande av
nya lån ur fonden i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i
motionen framförts, d. v. s. de grunder, som nu gälla, än även att för samma
ändamål och enligt enahanda grunder finge disponeras såsom nya lån ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel dels de till bostadslånefonden inflytande
räntorna för år 1927 och dels av rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 68 höft. (Nr 155.) 1150 27
2
Statsutskottets memorial Nr 155.
juni 1927 ytterligare så stort belopp, att detsamma tillhopa med förenämnda
räntor och amorteringar uppginge till sammanlagt högst 7,000,000 kronor.
Slutligen hade herr 0. Järte m. fl. i motionen nr 357 hemställt, att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke mått av riksdagen bifallas.
I sitt utlåtande nr 114 hade statsutskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med avslag å herrar Wards m. fl. och Hedvalls m. fl. ovanberörda
motioner, 11:301 och 11:342, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,
samt med avslag å herr Järtes motion, II: 357, medgiva, att för år 1928 ej
mindre till statens bostadslånefond inflytande amorteringarna för år 1927
finge disponeras till beredande av nya lån ur fonden i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över socialärenden den 11 februari
1927 angivna grunder, än även att för samma ändamål och enligt enahanda
grunder finge disponeras såsom nya lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel
dels de till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1927 och
dels av rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30 juni 1927 ytterligare så
stort belopp, att detsamma tillhopa med förenämnda räntor och amorteringar
uppgår till sammanlagt högst 6,000,000 kronor.
Utskottets yttrande var av följande lydelse:
»Den av statens byggnadsbyrå i ärendet förebragta utredningen synes utskottet
till fyllest ådagalägga, att, även om läget på bostadsmarknaden efter
den genomgångna krisen i viss mån förbättrats, en kännbar knapphet på
bostäder, enkannerligen för de mindre bemedlade klasserna, ännu är på åtskilliga
håll rådande. Fortsatta statliga åtgärder för bostadsproduktionens
främjande synas därför utskottet önskvärda och motiverade. I betraktande
härav och med hänsyn till den utomordentliga betydelsen av en tillfredsställande
bostadsstandard bär utskottet sålunda ansett sig böra tillstyrka,
att produktionen allt fortfarande understödjes och synes utskottet, att detta
lämpligast bör ske på sätt, som för närvarande är fallet, d. v. s. genom lån
ur statens bostadslånefond. Härav följer, att utskottet icke kan biträda det
i motionen II: 357 framställda yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
Uad lånevillkoren beträffar, har departementschefen ansett, att de nu gällande
villkoren och föreskrifterna med vissa skärpningar böra bibehållas
oförändrade. Dessa skärpningar gå ut på dels att den nu medgivna räntefriheten
under första kalenderåret hädanefter skulle bortfalla, dels att låneförmedlande
kommun skulle äga rätt att bereda sig viss gottgörelse, förslagsvis
en procent, å den förmedlade krediten, dels och att den övre belåningsgränsen
skulle sättas till sjuttiofem procent, med möjlighet dock att
beträffande stenhus inom stads planlagda område höja belåningsgränsen till
80 procent. Härjämte har i fråga om lånens utanordnande ifrågasatts, att
såsom regel skulle gälla, att lånen utanordnades först efter byggnadsföretagets
fullbordande, dock att departementschefen ansett lämpligast, att man
Statsutskottets memorial Nr 155.
3
endast i nu gällande författning uteslöte bestämmelserna om skyldighet för
låneförmedlare att utanordna lånet successivt i mån av byggnadsföretagets
fortskridande.
De sålunda föreslagna skärpningarna hava synts utskottet tillfyllest motiverade
och har utskottet sålunda, då utskottet funnit de i ämnet väckta
motionerna icke vara av beskaffenhet att föranleda ett frångående av vad
Kungl. Maj:t föreslagit, ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Yad angår storleken av det maximibelopp, varmed bostadslånefonden bör
utökas, har utskottet jämväl funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
och kan utskottet således icke biträda det i motionen II: 342 gjorda yrkandet
om höjning av sagda belopp med ytterligare 1 miljon kronor.
Beträffande slutligen Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avser bestridande
av kostnaderna för statens byggnadsbyrås verksamhet har förslaget
härutinnan icke givit utskottet anledning till erinran.»
I eu vid utskottets utlåtande fogad reservation hade herr Oscar Olsson
m. fl. förklarat sig anse, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:
»Den av-----—--byggnadsföretagets fortskridande.
Såsom nämnts, har i motionen II: 301 hemställts, att riksdagen måtte,
med avslag å de av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna av grunderna
för lån ur statens bostadslånefond, besluta, att det av Kungl. Maj:t i propositionen
för lån till bostadsändamål äskade beloppet finge disponeras och
fördelas efter samma grunder som de av 1926 års riksdag till bostadsproduktionens
främjande anvisade medlen.
Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:
’I sin till riksdagen avlämnade proposition nr 107 angående lån till främjande
av bostadsproduktionen föreslår Kungl. Maj:t vissa skärpningar av nu gällande
bestämmelser rörande lån ur statens bostadslånefond. Aven om det kan förefalla
en och annan, som om dessa skärpningar icke beteckna några mera
väsentliga avvikelser från nu gällande bestämmelser och från den praxis, som
på grundval av dessa bestämmelser utbildats, synes man dock på goda grunder
kunna anföra vissa betänkligheter mot desamma.
Skärpningarna äro till antalet tre och innebära: 1) att räntefriheten under
första kalenderåret hädanefter måtte bortfalla, 2) att låneförmedlande kommun
må äga rätt att bereda sig »viss gottgörelse», förslagsvis en procent å den
förmedlade krediten, samt 3) att den övre belåningsgränsen måtte sättas till
75 procent, med möjlighet dock att beträffande stenhus inom stads planlagda
område höja belåningsgränsen till 80 procent. ,
Ur synpunkten av att numera ingen som helst subvention utgår till lantagarna,
torde man visserligen böra medgiva, att borttagandet av den nuvarande
temporära räntefriheten konsekvent ansluter sig till de för byggnadskrediten
fastställda allmänna principerna. Men å andra sidan torde det vara
uppenbart, att byggnadsföretagar na — vi åsyfta naturligtvis härvid endast
de båda kategorier, som låta uppföra fristående egna hem eller ingå som
intressenter i kooperativa byggnadsföretag — just under byggnadstiden måste
finna räntebelastningen ganska tryckande, då den ju kommer som ett betydande
plus till löpande utgifter för bostadsändamål. Den ringa avvikelse
från eljest allmänt erkända principer, som räntefriheten under första kalender
-
4 Statsutskottets memorial Nr 155.
året kan sägas utgöra, torde följaktligen, åtminstone tills vidare, kunna försvaras
såsom eu med hänsyn till låntagarnas ställning av bärande billiglietsskäl
motiverad åtgärd.
Vad sedan beträffar den föreslagna rätten för låneförmedlande kommun
att tillgodogöra sig ersättning för sitt besvär med låneförmedlingen, kunna
naturligtvis från rent affärsmässiga synpunkter vissa skäl anföras för åtgärden
i fråga. Utgår man däremot ifrån att kommunerna ur såväl sociala som
ekonomiska synpunkter lia all anledning att med tillfredsställelse betrakta
den enskilda eller kollektiva självhjälpsverksamliet, som tager formen av en
god bostadsproduktion, sa synes det knappast kunna förebringas bärande
skäl för en ersättning vid sidan om den här antydda indirekta gottgörelsen.
Nu är det visserligen icke Kungl. Maj:ts avsikt att ålägga kommunerna någon
skyldighet att uttaga den föreslagna tilläggsprocenten, och det kan måhända
därför anses opåkallat att gorå några erinringar mot förslaget i fråga; kommunerna
komma möjligen i stor utsträckning att avstå från sin rätt att uttaga
tilläggsprocent, och därmed förbleve ju i detta hänseende allt vid det
gamla. Denna invändning kan givetvis icke frånkännas allt berättigande
men å andra sidan är det alldeles säkert, att det i många fall kommer att
uppstå mycket skarpa meningsbrytningar för och emot denna sak. Härigenom
komme de redan förut ganska tillspetsade debatterna om kommunal medverkan
i bostadsproduktionen att tillföras ett nytt allvarligt irritationsmoment, till
icke ringa förfång för det kommunala arbetet på detta område.
Emellertid skulle man måhända, trots här berörda synpunkter, kunna
förlika sig med den framförda tanken på gottgörelse åt kommunerna, om det
kunde Påvisas, att dessa verkligen ådraga sig några nämnvärda kostnader
for förmedlingsbestyret. Att kommunerna icke kunna helt komma ifrån
utgifter för förmedlingen är uppenbart, men då kommunerna härvid givetvis
i regel benytta sig av förut befintliga kommunala institutioner, torde omkostnaderna
för låneförmedlingen i själva verket vara ganska obetydliga.
Att, såsom skett, i debatten om tilläggsprocenten inblanda den flera gånger
dryftade frågan om åtgärder till lindrande av den risk, kommunerna ikläda
sig, när de uppträda som lånförmedlare, kan knappast anses motiverat; riskfrågan
måste, såsom närmare utvecklades av Kungl. Maj:t vid 1925 års riksdag,
tydligen lösas efter i viss mån försäkringstekniska grunder, en sak som
helt visst skulle kunna ordnas med eu lägre tilläggsränta än den nu föreslagna.
slutligen angår den övre belåningsgränsen torde onekligen vissa skäl
förefinnas för den differentiering olika byggnadstyper emellan, som förordas
i den kungl. propositionen. Men fråga blir sedan, om det kan vara välbetänkt
och ur långivarens, respektive låneförmedlarens synpunkt erforderligt,
att fastlåsa maximibelåningen vid 75, respektive SO procent. Erfarenheten
har faktiskt visat, att det i vissa fall — så vitt man verkligen önskat att
bostadsföretag matte komma igång — är behövligt med en långivning upp
till 85 procent vad de kooperativa företagen beträffar, och det torde icke
från statens eller kommunernas synpunkt vara förenat med någon allvarligare
risk att åtminstone undantagsvis deltaga i finansieringen av förstklassiga
bostadshus till nyss angivna nivå. Bestämmelserna synas därför böra så
utformas, att bvggnadsbyrån medgives rätt att i de fall, då särskilda skäl
härför kunna åberopas, fastställa lånegränsen vid belopp, som ligger högst
5 procent över de av Kungl. Maj:t i propositionen föreslagna övre belåningsgränserna.
De av Kungl. Maj:t förordade skärpningarna synas undantagslöst ha
emanerat från de s. k. bostadskreditsakkunnige, vilka funnit det välbetänkt
att redan i nuvarande låneorganisation inpressa vissa regler, som kunna
Statsutskottets memorial Nr 155.
5
väntas komma att ligga till grund för de sakkunniges blivande förslag. För
de sakkunnige kan givetvis en dylik åtgärd förefalla ganska naturlig, men
för riksdagen torde det finnas anledning att i nuvarande läge betrakta saken
på ett annat sätt. Den nuvarande låneorganisationen är ju alltjämt en provisorisk
anordning, organiserad med hänsyn till den genom kristiden uppkomna
störa bristen på bostäder. Ännu kvarstå ju också på bostadsmarknaden
vissa kristidsmoment, som påkalla särskild uppmärksamhet. Den
kreditorganisation åter, som kan komma att bli resultatet av bostadskreditsakkunniges
arbete, är avsedd för mera normala förhållanden, och dess
regler kunna därför lämpligen bli av delvis annan innebörd än när det
gäller en provisorisk organisation, som har till speciell uppgift att råda bot
mot särskilt svårartade sociala missförhållanden. Därför förefaller det rimligast
att låta statens byggnadsbyrås arbete fortskrida enligt i huvudsak
samma grunder som under de senaste två åren och helst ända till dess att
en ny organisation för sekundärkreditens ordnande kan träda i funktion.’
De av motionärerna till stöd för deras förslag sålunda förebragta skälen
hava synts utskottet vara av bärande beskaffenhet. På grund härav och
då det icke synts utskottet lämpligt att i avvaktan på resultaten av bostadskreditsakkunniges
utredningsarbete vidtaga några förändringar i bestämmelserna
på nu ifrågavarande område, har utskottet i likhet med motionärerna
ansett, att de nu stadgade grunderna för lån ur statens bostadslånefond
böra bibehållas oförändrade. Någon ändring i fråga om tiden för lånens
utanordnande synes utskottet sålunda icke heller böra ske.
Yad angår storleken av det maximibelopp, varmed bostadslån ef onden bör
utökas, har utskottet funnit sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag och kan
utskottet således icke biträda det i motionen II: 342 gjorda yrkandet om
höjning av sagda belopp med ytterligare 1 miljon kronor.
Beträffande slutligen Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avser bestridande
av kostnaderna för statens byggnadsbyrås verksamhet har förslaget
härutinnan icke givit utskottet anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och herrar Wards m. fl. och Hedvalls m. fl. ovanberörda motioner, 11:301
och II: 342, samt med avslag å herr Järtes motion, II: 357, medgiva att för
år 1928 ej mindre till statens bostadslånefond inflytande amorteringarna för
år 1927 må disponeras till beredande av nya lån ur fonden i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet angivna grunder, än även att för samma
ändamål och enligt enahanda grunder må disponeras såsom nya lån ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel dels de till bostadslånefonden inflytande
räntorna för år 1927 och dels av rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30
juni 1927 ytterligare så stort belopp, att detsamma tillhopa med förenämnda
räntor och amorteringar uppgår till sammanlagt högst 6,000,000 kronor.»
Enligt utskottet tillliandakomna protokollsutdrag har första kammaren
bifallit utskottets hemställan, under det att andra kammaren bifallit den av
herr Oscar Olsson m. fl. avgivna reservationen.
6
Statsutskottets memorial Nr 155.
Kamrarna hava sålunda fattat sammanstämmande beslut i fråga om utökning
av bostadslånefonden samt det av Kungl. Maj:t föreslagna maximibeloppet
härutinnan. Den av herr Järte m. fl. väckta motionen, II: 357,
har alltså av kamrarna avslagits liksom det i motionen II: 342 av herr Hedvall
m. fl. gjorda yrkandet om maximibeloppets bestämmande till 7,000,000
kronor. Beträffande Kungl. Maj ds förslag i övrigt och de i ämnet väckta
motionerna hava kamrarna däremot stannat i skiljaktiga beslut, i det att
första kammaren bifallit Kungl. Maj ds förslag i fråga om vissa skärpningar
i lånevillkoren och föreskrifterna för låns erhållande, under det att andra
kammaren, i överensstämmelse med vad motionsvis föreslagits, beslutat, att
de nu stadgade grunderna för lån ur statens bostadslånefond skulle bibehållas
oförändrade.
Såsom ovan nämnts, gå de av Kungl. Majd föreslagna skärpningarna i
lånevillkoren ut på dels att den nu medgivna räntefriheten under första kalenderåret
hädanefter skulle bortfalla, dels att låneförmedlande kommun skulle
äga rätt att bereda sig viss gottgörelse, förslagsvis en procent, å den förmedlade
krediten, dels och att den övre belåningsgränsen skulle sättas till
sjuttiofem procent, med möjlighet dock att beträffande stenhus inom stads
planlagda område höja belåningsgränsen till 80 procent. Härjämte har i
fråga om lånens utanordnande ifrågasatts, att såsom regel skulle gälla, att
lånen utanordnades först efter byggnadsföretagets fullbordande, dock att
departementschefen ansett lämpligast, att man endast i nu gällande författning
uteslöte bestämmelserna om skyldighet för låneförmedlare att utanordna
lånet successivt i mån av byggnadsföretagets fortskridande.
Mellan de skiljaktiga beslut, vari kamrarna sålunda stannat, synes en
sammanjämkning kunna ske på det sätt, att första kammaren från träder sitt
beslut i fråga om rätt för låneförmedlande kommun att bereda sig viss gottgörelse
för förmedlad kredit samt beträffande tiden för lånens utanordnande,
medan åter andra kammaren godtager det av första kammaren fattade beslutet
i fråga om bortfallande av nu medgiven räntefrihet under första året
samt den övre belåningsgränsens fastställande till i regel sjuttiofem procent.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må — vardera kammaren med frånträdande av
sitt tidigare fattade beslut i vad detsamma avser grunderna för
lån ur statens bostadslånefond — beträffande det utskottets
yttrande i denna fråga, vartill i båda kamrarnas beslut hänvisas,
godkänna följande uttalande.
» Vad lånevillkoren beträffar, har departementschefen ansett, att de nu
gällande villkoren och föreskrifterna med vissa skärpningar böra bibehållas
oförändrade. Dessa skärpningar gå ut på dels att den nu medgivna räntefriheten
under första kalenderåret hädanefter skulle bortfalla, dels att låneförmedlande
kommun skulle äga rätt att bereda sig viss gottgörelse, förslagsvis
en procent, å den förmedlade krediten, dels ock att den övre be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets memorial Nr 155.
i
låningsgränsen skulle sättas till sjuttiofem procent, med möjlighet dock att
beträffande stenhus inom stads planlagda område höja belåningsgränsen till
80 procent. Härjämte har i fråga om lånens utanordnande ifrågasatts, att
såsom regel skulle'' gälla, att lånen utanordnades först efter byggnadsföretagets
fullbordande, dock att departementschefen ansett lämpligast, att man
endast i nu gällande författning uteslöte bestämmelserna^pm skyldighet för
låneförmedlare att utanordna lånet successivt i mån av byggnadsföretagets
fortskridande.
Såsom nämnts, har i motionen II: 301 hemställts, att riksdagen måtte,
med avslag å de av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna av grunderna
för lån ur statens bostadslånefond, besluta, att det av Kungl. Maj/t i propotitionen
för lån till bostadsändamål äskade beloppet finge disponeras och
fördelas efter samma grunder som de av 1926 års riksdag till bostadsproduktionens
främjande anvisade medlen.
För egen del har utskottet funnit nu gällande lånevillkor och föreskrifter
böra i huvudsak bibehållas oförändrade. I ett par avseenden har utskottet
dock ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag om skärpningar av dessa
villkor. Enligt utskottets mening synes sålunda den nu medgivna räntefriheten
under första kalenderåret böra bortfalla samt en övre belåningsgräns
fastställas för lån ur bostadslånefonden. Denna gräns synes utskottet
böra bestämmas på sätt Kungl. Maj:t föreslagit. Härjämte vill utskottet
hava uttalat, att i de fall, då kommun står såsom låneförmedlare, lånen böra
såsom regel utanordnas på sätt nu är fallet samt att det torde böra ankomma
på Kungl. Maj:ts prövning att vid enskild låneförmedling bestämma
tidpunkten för lånens utanordnande.»
Stockholm den 30 maj 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KYAKNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kaminaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. G. Lindblad, A.F. TInnersten,
J. L. Widell, G. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, .7. G. Walles, E. A.
Hallin, G. I. Asplund, P. A. Bergström, C. Johansson i Hälsingborg och G. Kobb;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Bydén, C. B.
Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, 0. Olsson i Kullenbergstorp,
A. A:son Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, E. Kristensson
i Göteborg, J. Olofsson i Djgernäs, O. E. F. Järte och G. A. Anderson i Storegården.
Reservation:
av herrar Järte och Anderson i Storegården.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1927:272 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående län till främjande av bostadsproduktionen jämte i ämnet väckta motioner. s. 12 i texten