Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1

1928-03-22 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1928:6, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1

Nr (>.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 111. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning

av väckt motion, 1:166, angående undersökning

rörande hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens

anställningsförhållanden m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion nr 166 har herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa snar undersökning om hotell- och restaurangpersonalens

samt hadhuspersonalens arbetsförhållanden samt på grundval av denna

undersökning vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande

av konstaterade missförhållanden.

Beträffande motivering till denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

över en i andra kammaren väckt motion nr 318 av enahanda innehåll

som nu förevarande motion i första kammaren nr 166 har andra kammarens

fjärde tillfälliga utskott inhämtat yttrande av socialstyrelsen, som hört

åtskilliga sammanslutningar inom ifrågavarande yrken. Utskottet, som

beretts tillfälle taga del av dessa yttranden, har fogat desamma vid detta

utlåtande såsom bilagor.

I förevarande motion avhandlas arbetsförhållandena inom två yrkesgrupper,

nämligen hotell- och restaurangpersonalen och badhuspersonalen.

Beträffande båda grupperna framställes begäran om utredning samt vidtagande

av åtgärder eller framläggande för riksdagen av förslag till åtgärder

för undanröjande av vissa påtalade missförhållanden.

Vad då först angår hotell- och restaurangpersonalen får utskottet erinra

om den av socialstyrelsen i december 1921 dagtecknade statistiska undersökningen

(Sveriges officiella statistik 1922). Denna gav otvivelaktigt

vid handen, att arbetstiden för sagda personal var synnerligen lång. Sedan

dess har visserligen en väsentlig reducering av arbetstiden ägt rum inom

yrket i fråga. Emellertid synes en år 1924 och 1925 genom yrkesinspektrisens

försorg verkställd undersökning hava visat, att inom åtskilliga hotell och

restauranger en mindre effektiv och noggrann tillämpning av arbetstidshestämmelserna

göres. Men undersökningen har också ådagalagt de ofta

synnerligen stora svårigheterna att på detta arbetsområde med dess särBihang

till riksdagens protokoll 1928. 12 saml. 2 avd. G häft. (Nr 6.) 1

Motionen.

Yttrande

frän socialstyrelsen.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

egna förhållanden förena en ekonomisk drift med en strikt tillämpning

av ett stelt arbetstidsschema. Utskottet har emellertid av vad i ärendet

blivit upplyst funnit det önskvärt, att arbetstiden för sagda personal ordnas

på ett bättre sätt än som nu, åtminstone vid vissa företag, synes vara

fallet. De egenartade arbetsförhållandena och de skilda arbetsgruppernas

olikartade arbete göra det dock synnerligen vanskligt att föreslå de åtgärder,

som med lika hänsynstagande till företagarens och personalens

berättigade intressen kunna vara möjliga och lämpliga. Och för vidtagande

av sådana åtgärder saknas även den mera ingående kunskap om

de faktiska arbetstidsförhållandena inom branschen, utan vilken förslag

till uppnående av förbättrade villkor icke kunna framläggas. En allsidig

och förutsättningslös utredning om de faktiska förhållandena i sagda yrke

är därför först av behovet påkallad, och utskottet tillstyrker för sin del

en sådan. En dylik utredning torde kunna giva tillräckligt material till

ett förutsättningslöst bedömande av frågan om, var och i vilken utsträckning

åtgärder skola vidtagas till en ytterligare reglering av arbetstiden

inom ifrågavarande bransch.

I motionen har vidare uppmärksamheten fästs på hotell- och restaurangpersonalens

avlöningsförhållanden. Dessa hava också, särskilt frågan om

drickspenningarnas bibehållande eller ersättande med s. k. betjäningsavgift,

under de senaste åren varit föremål för livliga överväganden inom alla

av hotell och restauranger intresserade parter. Någon enighet därom,

vilket system är bäst för allmänheten, företagaren och personalen, har icke

uppnåtts. Och det förefaller, som om en praktisk, alla parter tillfredsställande

lösning i denna fråga icke kan erhållas, förrän en ingående och

tillförlitlig kännedom först vunnits om de faktiska löneförhållandena inom

hotell- och restaurangbranschen. Såsom socialstyrelsen påpekat, kan en

sådan kännedom numera vinnas på ett väsentligt enklare och tillförlitligare

sätt än tidigare, särskilt genom utnyttjande för statistiskt ändamål

av de individuella skatteböcker, som på taxeringsmyndigheternas initiativ

införts för hotell- och restaurangpersonal i Stockholm och i någon mån i

landsorten.

Vad slutligen angår motionärernas påpekande av missförhållanden beträffande

arbetsförmedlingen för hithörande personal, har socialstyrelsen

ej velat förneka, att missförhållanden förekomma, men ansett det vara

förenat med ansenliga svårigheter att konstatera graden och arten av dem.

Vid den utredning rörande förhållandena inom hotell- och restaurangbranschen,

som utskottet anser böra utföras, synes dock även frågan om

arbetsförmedlingen på området böra göras till föremål för undersökning

för att om möjligt giva material till förslag om förbättrade förhållanden.

Den nya utredning på hotell- och restaurangområdet, som utskottet i

överensstämmelse med socialstyrelsen och de av undersökningen närmast

berörda organisationerna förordar, synes lämpligen böra begränsas till

att söka klarlägga de grundläggande fakta, som ligga bakom de för när
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3

varande aktuella spörsmålen angående arbetstidsförhållandena, löne- och

anställningsvillkoren samt sättet för arbetsförmedlingen. Utredningen

torde, så begränsad, icke behöva draga allt för stora kostnader, i all synnerhet

som utskottet förutsätter såsom självklart, att den intresserade medverkan,

som ställts i utsikt från såväl arbetsgivareföreningarnas som personalunionens

sida, också utnyttjas.

Utskottet övergår därmed till motionens andra del, innefattande krav

på utredning rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden. Även för

denna personal har arbetstiden förr varit synnerligen lång, och även för

den har en begränsning i tiden skett. Arbetstiden synes dock fortfarande,

åtminstone i vissa fall, vara för lång. Emellertid torde gällande lagstiftning

giva denna personal möjlighet att få sina intressen beträffande arbetstiden

beaktade. Såsom socialstyrelsen anmärker, lämnar nämligen butikstängningslagen

(3 §) de kommunala myndigheterna möjlighet att vidtaga

av de särskilda lokala förhållandena betingade eftergifter och inskränkningar

i lagens allmänna bestämmelser. För så vitt av yttrandena i

ärendet framgår, har någon hänvändelse till kommunala myndigheter att

med stöd av denna bestämmelse inskränka öppethållandet av badhusen

icke skett. Och så länge denna väg att erhålla begränsning i arbetstiden

icke försökts eller visat sig oframkomlig, anser utskottet det icke lämpligt

att begära utredning om andra åtgärder för en reglering av arbetstiden

för badhuspersonalen. Utskottet finner sig därför böra avstyrka motionens

hemställan, i vad den avser utredning rörande badhuspersonalen.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande

motion hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,

i den omfattning, som ovan angivits, ville låta verkställa

en allsidig och förutsättningslös utredning av

frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket

och för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 mars 1928.

På utskottets vägnar:

GUSTAF W. ROOS.

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Roos, Jalin, Larsén, N. .1. Nilsson, Granström,

Fritiof Gustafson, Alexander Nilsson, Östergren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Reservation

av herrar Larsén och Östergren, som ansett, att utskottets utlåtande bort

hava följande lydelse:

I förevarande motion — — — också utnyttjas.

Utskottet övergår---för lång. Enligt de uppgifter, utskottet in
hämtat

rörande arbetsförhållandena vid Stockholms badinrättningar, synes

arbetstiden vara i hög grad växlande. Sålunda är den fastställda arbetstiden

per vecka vid en badinrättning 50 timmar och vid en annan 63

timmar jämte 1—2 timmar dagligen för rengöringsarbeten.

I några av de yttranden, som kommit utskottet tillhanda, göres gällande,

att badhuspersonalens arbetstid skulle vara nöjaktigt reglerad genom den

s. k. butikstängningslagen. Detta är emellertid ej fallet. Med fullt laglig

rätt kvarhålles personalen vid vissa badinrättningar i arbetet under

1—2 timmar dagligen efter lagstadgad stängningstid, ehuru denna för

badinrättning infaller en timme senare än för handelsbod. Visserligen

äga de kommunala myndigheterna rätt att med stöd av § 3 i omförmälda

lag inskränka tiden för badinrättningarnas öppethållande, men det synes

utskottet ovisst, huruvida icke en begränsning av denna art skulle vara

för en badinrättning mera besvärande än en lämplig maximering av personalens

arbetstid. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka utredning

även rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande

motion hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning

dels, i den omfattning, som utskottet ovan angivit,

av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och

restaurangyrket, dels ock rörande badhuspersonalens

arbetsförhållanden, samt för riksdagen framlägga de

förslag vartill utredningen kan giva anledning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Bilaga 1.

Kungl. Socialstyrelsen.

Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.

Sedan riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott anhållit om

yttrande av socialstyrelsen över bland annat den inom kammaren väckta

motionen nr 318 angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens

arbetsförhållanden, har genom Kungl. Maj:ts beslut den 10

februari 1928 styrelsen anbefallts att avgiva och till utskottet senast den

1 mars 1928 överlämna det sålunda begärda yttrandet.

Med anledning härav har socialstyrelsen berett följande organisationer

och företag tillfälle att till styrelsen inkomma med utlåtande i ämnet, nämligen

Sveriges restaurantförening, de förenade restauranternas arbetsgivareförbund,

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund, Stockholms

badhus aktiebolag, aktiebolaget Clara badinrättning samt Stockholms

badbetjänings fackförening. .

Från samtliga de tillskrivna hava utlåtanden numera inkommit, och tar

socialstyrelsen, med överlämnande av dessa (bil. 1—6), för egen del anföra

följande. .

I den av herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionen nr 318, vilken

är lika lydande med den av nerr iVlöiier m. It. avgivna motionen nr 166

i första kammaren, framhålles såsom motionens sylte att fästa uppmärksamheten

vid några yrkesgrupper, vilkas arbetsförhållanden hittills visserligen

fallit utanför statsmakternas omvårdnad, ehuru arbetet för ifrågavarande

personal är så lagt, att densamma svårligen kan liksom industriarbetarna

genom sina sammanslutningar tillförsäkra sig relativt trygga

och goda arbetsförhållanden. De yrkesgrupper, som åsyftas, äro å ena sidan

hotell- och restaurangpersonalen, å den andra badhuspersonalen.

Vad först angår de vid hotellen och restaurangerna anställda, torde

dessa, om man får antaga, att siffrorna från 1920 års folkräkning fortfarande

äro tillämpliga, såsom i motionen framhålles, utgöra en yrkesgrupp

om cirka 23,500 personer, varav mer än fyra femtedelar äro kvinnor.

Nämnda siffror överensstämma i huvudsak med dem, som lämnas i den

av socialstyrelsen efter initiativ från riksdagen på sin tid verkställda undersökningen

rörande arbetsförhållandena för hotell- och restaurangpersonalen

i Sverige, vilken undersökning närmast avser år 1915 men i vissa

avseenden och särskilt beträffande Stockholm kompletterats med uppgifter

även för år 1920.

Vid sin granskning av hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden

stanna motionärerna först vid arbetstidens längd, varvid de uttala,

att ingen yrkesgrupp torde ha en så lång arbetstid som den del av

ifrågavarande personal, vilken ej faller under arbetstidslagen.

Hotell■ och

restaurangpersonalen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Med anledning härav vill socialstyrelsen erinra om, att genom lagen om

arbetstidens begränsning av den 4 juni 1926, 1 § mom. k., undantages från

lagens tillämpning sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse,

som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Detta undantag

som i enahanda formulering återfanns i 1919 års arbetstidslag, motiverades

av arbetstidskommittén genom de betydande olägenheter en lagstadgad

leglering av arbetstiden skulle medföra för sådana personalgrupper, som

hade att tillhandagå publiken, i synnerhet som dessas arbetsförtjänst väutginge

i form av drickspengar. Ifrågavarande grupper utgöras

i första hand av restaurangernas och kaféernas serveringspersonal ävensom

av hotellens portierer, vaktmästare och städerskor samt några smärre

grupper såsom nattvakter, telefonister, baderskor och springpojkar. Enär

kontorspersonalen sasom sadan är undantagen från lagen om arbetstidens

begränsning, blir inom hotell- och restaurangfacket lagens tillämpning i

huvudsak inskränkt till personalen i kök och kallskänk, vartill kommer

hjälppersonal såsom drängar, kuskar, chaufförer, maskinister, montörer,

personalstäderskor o. d. Uppskattas såsom ovan anförts hotell- och restaurangpersonalen

i sin helhet till cirka 23,500 personer, synes, om man tilllampar

vissa relationstal från socialstyrelsens specialundersökning för år

1915, kökspersonal och därmed jämställda utgöra cirka 9,000 personer, men

därav torde högst hälften komma på de arbetsställen med 5 eller flera anställda

av detta slag, på vilka gällande arbetstidslag har tillämpning.

Den omständigheten, att arbetstidslagens bestämmelser blott äga tilllämpning

på en mindre del av fackets personal, har i sin mån bidragit

att öka de stora svårigheter, som arbetstidens reglering överhuvud möter

inom detta, egenartade arbetsområde. Enligt socialstyrelsens förenämnda

undersökning för år 1915 var hotell- och restaurangpersonalens arbetstid

synnerligen lång. I den mån man genom att sammanjämka arbetsgivarnas

och personalens ofta divergerande uppgifter kunde bilda sig en

uppfattning om arbetstidens längd, syntes densamma då hava utgjort för

Personal i kök och kallskänk 85—110 (medeltal 100) timmar per vecka och

lör övrig personal 70—115 (medeltal 96) timmar. Frånräknas så noggrant

ske kunde från denna bruttoarbetstid måltidsraster och dylika pauser, erhölls

nettoarbetstiden, som syntes hava utgjort för. kökspersonal 70—100

(i genomsnitt 84) och för övrig personal 54—105 (i genomsnitt 79) timmar

per vecka; framhållas må emellertid, att gränserna mellan de båda per

sonalgrupperna stundom voro något otydliga, åtminstone vad småföretagen

beträffar.

Under de följande åren skedde emellertid, under intryck av arbetstidens

successiva förkortning inom näringslivet i allmänhet, även inom hotelloch

restaurangbranschen en väsentlig reducering av arbetstiden, vilken

för Stockholms vidkommande i socialstyrelsens utredning uppskattas till

cirka 24 procent (för kökspersonal 31 procent) under åren 1915—1920.

Sistnämnda år träffades mellan Sveriges restaurantförening och de förenade

resturanternas arbetsgivareförening å ena sidan samt Sveriges hotell-

och restaurangpersonals förbund å den andra ett kollektivavtal, som

sedermera förnyades och gällde intill. 1924 års utgång. Enligt däri ingående

bestämmelser i fråga om arbetstiden, vilka, såsom bland annat

framgår av inkomna utlåtanden, i huvudsakliga delar alltjämt lära tilllämpas

av yrkets organiserade arbetsgivare, är arbetstiden för den från

arbetstidslagen undantagna personalen begränsad till 180 timmar per tre

veckor, oberäknat måltidsraster, med en längsta arbetstid av 70 timmar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr (i. 7

per vecka. För personal, som faller under nämnda lag, räknas den ordinarie

arbetstiden till 180 timmar per tre veckor, inberäknat raster för maltiders

intagande, vilka raster uppskattas till 36 timmar för samma tidsrymd.

Denna anordning motiveras genom hotell- och restaurangarbetets

säregna natur, i det att detsamma dels pågår veckan runt, dels i stor utsträckning

utgör beredskapstjänst, det vill säga tillbringas i väntan på arbete.

Nu liksom vid föregående utredningar har från personalens sida klagomål

framkommit över, att arbetstidslagen även i dess sålunda modifierade

form icke alltid iakttages och respekteras särskilt beträffande sådana arbetsområden,

där den huvudsakliga delen av arbetstagarna utgöres av

kvinnor, som icke ännu på samma sätt som männen lärt sig tillvarataga

sina intressen genom organisation.

Att ifrågavarande lagstiftning blott med stora svårigheter låter sig tilllämpa

inom hotell- och restaurangnäringen framgår även av arbetsgivarföreningarnas

yttranden, varuti starkt framhållas de vanskligheter, som

möta genomförandet av en begränsning av arbetstiden inom hotell- och

restaurangfacket. Den personal, som faller under arbetstidslagen, sysselsättes

huvudsakligen i den s. k. inre tjänsten, det vill säga med matens

beredning och tillagning, med diskning, städning och renhållning, med

transport av varor o. s. v. I mycket stor utsträckning bor denna personal

inom samma byggnad, där arbetet utföres, eller i dess omedelbara närhet.

Den lätt anordnade och effektiva kontroll, som en arbetsgivare inom industrien

kan utöva rörande arbetstidens början och slut och därunder

medgivna uppehåll, står endast undantagsvis till förfogande för en företagare

inom hotell- och restaurangbranschen, och den äger dessutom ur

företagets synpunkt icke samma intresse för honom. För en fabriks arbetsledning

är det av avgörande vikt att tillse, att arbetsstyrkan är i fulltarbete

under hela den tid, den befinner sig i arbetslokalerna, I restaurangköket

har arbetsdagen däremot ett annat förlopp; dess takt markeras

av publikens måltidstimmar, då arbetet måste forceras, under det att mellan

dessa komma långa pauser, då arbetet ligger helt eller delvis nere och

da det gäller att tillgodose endast någon strögäst eller att utföra en del

förberedelsearbeten o. d. Restaurangägarens intresse är sålunda icke särskilt

inriktat på att övervaka, att personalens arbetstid börjar och slutar

på bestämt klockslag —- det är för honom en fråga mindre av en ekonomisk

än av disciplinär innebörd — utan han måste framför allt tillse, att personalen

är tillstädes under de bråda timmarna på dagen och att dess arbetskapacitet

då fullt utnyttjas. Det är blandningen av beredskapstjänst

och effektiv arbetsprestation, säga företagareföreningarna, som är det utmärkande

för hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden, och

det är denna omständighet, som skapar de olägenheter, vilka medfölja detschematiska

överförandet till detta arbetsområde av en i huvudsak för industriens

arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering.

I syfte att närmare belysa de arbetstidsförhållanden, som faktiskt rådde

inom hotell- och restaurangnäringen, särskilt med hänsyn till inkomna anmälningar

om olaga arbetstid, hava genom yrkesinspektrisens försorg under

åren 1924 och 1925 vissa specialundersökningar verkställts genom personliga

besök vid ett större antal hotell, restauranger, kaféer och automater

av särskilda undersökare, i regel yrkesinspektrisens assistenter, vilka därvid

inhämtat uppgifter från såväl principaler som personal. Det sammanlagda

antalet köksanställda vid de undersökta arbetsställena uppgick

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

till 2,295 kvinnor och 189 män. För undersökningen har en redogörelse lämnats

i bil. A (sid. 89 ff.) till socialstyrelsens på sin tid avgivna betänkande

med förslag till reviderad lag om arbetarskydd (statens offentliga utredningar

1925: 34). Ur denna undersökning torde, till komplettering av i det

föregående samt i motionen och organisationernas utlåtanden lämnade arbetstidsuppgifter,

efter denna källa meddelas nedanstående tablå över

kökspersonalens veckoarbetstid med inräknande av raster (beräknade till

cirka 12 timmar per vecka). Uppgifterna avse 152 företag, vilka vardera

sysselsatte mer än 4 kokerskor, kallskänkor, köksor, diskerskor o. d.:

Antal företag med en bruttoarbetstid

intill 60

60 — 70

70 — 80

80 — 90

90—100

för kökspersonal av:

tim.

tim.

tim.

tim.

tim.

Stockholm (66 företag) ....................

22

37

6

i

Göteborg (19 » ) .....................

11

8

—

—

—

Övriga städer (67 företag) ...............

21

27

ii

7

i

Yrkesinspektrisens undersökningar synas bekräfta riktigheten å ena

sidan av vad som från hotell- och restaurangpersonalens sida anförts i

fråga om arbetstidslagens mindre effektiva och noggranna tillämpning

inom bär ifrågavarande bransch, å den andra av vad som från arbetsgivarhåll

påpekats angående de stora, i vissa fall nästan oöverstigliga

svårigheterna att förena en ekonomisk drift med arbetsförhållandenas

inpassning i ett relativt stelt arbetstidsschema. Att härvidlag någon förändring

borde ske synes tydligt, men parterna förefalla, att döma bland

annat av nu föreliggande yttranden, i mycket vara av motsatta meningar,

i vilken riktning en reform synes böra gå.

Redan i den proposition med förslag till revision av arbetstidslagen, som,

i väsentlig överensstämmelse med socialstyrelsens förslag i ämnet, förelädes

1921 års riksdag, föreslogs omreglering beträffande hland annat hotell-,

restaurang- och kaférörelse. Samtidigt med att lagens tillämpning

utsträcktes till att omfatta allt slags arbete i nämnda slag av rörelse, bemyndigades

arbetsrådet att, i den mån så prövades påkallat, medgiva annan

begränsning av arbetstiden än lagen eljest föreskrev. Genom de föreslagna

ändringarna skulle dels serveringspersonalen jämte övriga dittills

utom lagen stående personalgrupper tillförsäkras skydd i fråga om

arbetstiden och dels möjlighet beredas till en mer rationell, antagligen i

viss män differentierad arbetstidsreglering för ifrågavarande verksamhetsområden.

Riksdagen godtog dock ej de nu nämnda ändringsförslagen.

Svårigheterna att genomföra arbetstidslagen i avseende å de lagen underkastade

personalgrupperna inom hotell-, restaurang- och kaférörelse

gjorde sig emellertid fortfarande gällande, och med hänsyn därtill intogs

vid 1926 års revision i lagen en ny bestämmelse (10 § 1 mom.), enligt vilken

Konungen, pa framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, äger

att beträffande arbete i dylik rörelse föreskriva annan begränsning av

tiden lör arbetares användande, därest tillämpningen av de allmänna ar

betstidsstadgandena prövas medföra synnerliga svårigheter. Denna bestämmelse

har dock hittills icke kommit till tillämpning. Erinras må i

detta samband om, att nu gällande arbetstidslag upphör att gälla med utgången

av år 1930.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr G. 9

Skulle förändrad reglering av arbetstidens begränsning komina till stånd

för hotell, restaurang och kaféer, synes det icke vara osannolikt, att densamma,

såsom socialstyrelsen år 1921 föreslog, komma att utsträckas till

personalgrupper, som nu ej beröras av arbetstidslagen, ävensom att regleringen

skulle i viss mån differentieras med hänsyn till de skilda gruppernas

olika arbetsförhållanden. För genomförande av en dylik reglering

erfordras tydligtvis en fullständigare kunskap om de faktiska arbetstids

förhållandena inom branschen än den, som för närvarande står till buds.

Förutom på arbetstidsförhållandena för do hotell- och restaurangan

ställda hava motionärerna fäst uppmärksamheten på den allmänna osäkerheten

i nämnda arbetstagares arbetsvillkor. Särskilt ha de uppmärksammat

drickspenning systemet, vilket medför, att sa betydande personalgrupper

som serveringspersonal, vaktmästare och städerskor merendels icke

hava något fast ekonomiskt underlag utan måste leva på, åtminstone

formellt sett, frivilliga gåvor från allmänheten. Socialstyrelsens förenämnda

undersökning utvisade, att ej mindre än 78.5 procent av portierer

och vaktmästare samt 71.p procent av den manliga och 68.5 iirocent av den

kvinnliga serveringspersonalen voro helt eller delvis avlönade med drickspengar.

Frågan om drickspenningsystemet har i nämnda utredning även

blivit belyst genom inhämtande av yttranden från vissa sakkunniga. Medan

härvid representanterna för personalintresset starkt framhålla drickspenningsystemets

olägenheter och önska detsamma utbytt mot fast lön och

tantiem, synes arbetsgivarna i allmänhet vara av den uppfattningen, att

man icke skulle lyckas att avskaffa drickspenningarna.

Under de år, som förflutit sedan denna undersökning, har utvecklingen

på förevarande område ingalunda stått stilla, såsom bland annat framgår

av de nu föreliggande yttrandena från arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer. Även i vårt land hava de internationella strävandena att

såvitt möjligt bereda de hotell- och restauranganställda en värdigare löneform

vunnit genklang. Från hösten 1927 har sålunda vid ett tiotal stockholmshotell

drickspengarna utbytts mot s. k. betjäningsavgift. Dock

vill det synas, av personalförbundets yttrande att döma, som om denna

reform för de anställda icke skulle medfört enbart fördelar utan även vissa

nackdelar, låt vara att dessa till väsentlig del torde sammanhänga med,

att flertalet hotell ännu tillämpa drickspenningsystemet. Beträffande

serveringspersonalen synes drickspenningsystemet ännu vara tämligen

enarådande, låt vara att även härvidlag igångsatts en utredning, såsom

vars första resultat betecknas ett nyligen avgivet utlåtande av häradshövding

Karl Schlyter, innebärande, att gällande föreskrifter i rusdryckslagstiftningen

och tobaksmonopolförfattningarna icke i och för sig torde

stå i vägen för ett system med uttagande av viss serveringsavgift från

spisande gäster.

Det förefaller emellertid, som om en väsentlig förutsättning för en allmän

övergång till nya löneformer skulle vara en mera ingående och tillförlitlig

kännedom om de faktiska löneförhållandena inom hotell- och restaurangbranschen,

än den man för närvarande äger. En dylik kunskap torde

numera kunna vinnas på ett väsentligt enklare och tillförlitligare sätt än

tidigare, särskilt genom utnyttjande för statistiskt ändamål av de indivi

duella skatteböcker, vilka på taxeringsmyndigheternas initiativ införts för

hotell- och restaurangpersonal i Stockholm och i någon mån även i landsorten.

Den tredje huvudanmärkningen, som motionärerna rikta mot de nuva
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

rande arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket, avser de oordnade

förhållandena beträffande arbetsförmedlingen, speciellt den uppskörtning

av platssökande, som skulle äga rum från vissa privata platslörmed

lares sida. Såsom styrelsen framhållit i sitt till utskottet avgivna yttrande

över motionerna nr 307 och 317 i andra kammaren, må ej förnekas,

att sådana missförhållanden förekomma, men lärer det vara förenat med

ansenliga svårigheter att konstatera graden och omfattningen av dessa.

Här må endast nämnas, att enligt styrelsens meromnämnda utredning för

år 1915 skulle ej mindre än 72.i procent av den manliga och 54.8 procent

av den kvinnliga personalen erhållit sina befattningar utan anlitande av

förmedling, d. v. s. genom direkt anmälan hos chef eller hovmästare, genom

kamrater, annonsering e. d. Offentlig arbetsförmedling anlitades av 2.7

procent av männen och 8.i procent av kvinnorna, facklig sådan av 17.6,

respektive 15.2 procent samt privat av 7.6, respektive 21.9 procent. Med all

sannolikhet hava emellertid under det senaste årtiondet avsevärda förändringar

inträffat härvidlag även inom detta område, vilka bland annat

under inverkan av den tilltagande platsbristen bidragit att göra arbetsförmedlingsfrågan

mera brännande än tidigare.

Såsom av de till socialstyrelsen inkomna yttrandena framgår, synas så

väl arbetsgivareorganisationerna som personalförbundet giva sin anslut

ning till motionärernas krav på en allsidig och förutsättningslös utredning

av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket. Vid

sådant förhållande finner sig även socialstyrelsen kunna tillstyrka verkställandet

av en nyr utredning på detta område, dock under förutsättning

att densamma begränsas till att söka klarlägga de grundläggande fakta,

som ligga bakom de för närvarande aktuella spörsmålen angående arbetstidsförhållandena,

löne- och anställningsvillkoren samt sättet för arbetsförmedlingen.

Genom en dylik begränsning torde nämligen undersök

ningen icke behöva draga allt för stora kostnader, i synnerhet som intresserad

medverkan ju ställts i utsikt från såväl arbetsgivareföreningarnas som

personalförbundets sida.

Badhus- I motsats till de hotell- och restauranganställda symes personalen vid

personalen, varmbadinrättningar utgöra en ganska fåtalig y rkesgrupp. Vid 1920 års

folkräkning redovisades blott 151 badare och 927 baderskor, och i social

styrelsens i motionen refererade undersökning för år 1914 upptogs av

egentlig badpersonal 740 personer (176 män och 564 kvinnor) anställda

vid varmbadhus, som voro i gång året om, samt 705 (48 män och 657 kvinnor)

sysselsatta vid varmbadanstalter öppna endast sommartid. Framhållas

må emellertid, att förutom vid egentliga badanstalter ganska många

badare och baderskor finnas anställda inom andra grupper av företag, så

som sjukhus och liknande anstalter, hotell, gymnastikanstalter och »skönhetsinstitut»

etc., men synas dessa personalgrupper näppeligen åsyftas i

motionen. Antalet egentliga varmbadanstalter, vilka bedrevo sin verksamhet

under hela eller så gott som hela året, uppgives i socialstyrelsens

förenämnda undersökning hava utgjort 143 i början av år 1914. Enligt en

på socialiseringsnämndens föranstaltande verkställd utredning rörande

kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna (statens offentliga utredningar

1924: 45) voro år 1919 av varmbadhusen 43 i kommunal ägo.

Såsom i motionen framhålles, har för de vid badhusen anställda arbetstiden

tidigare varit synnerligen lång. Enligt socialstyrelsens förenämnda

specialundersökning uppgick veckoarbetstiden för badpersonal merendels

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 11

till 54—84 (medeltal 69) timmar per vecka. Från och med den 1 oktober

1919 indrogos emellertid ifrågavarande inrättningar under lagen om begränsning

av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse den <19

maj 1919 (den s. k. butiksstängningslagen), och därmed löljde tydligen en

avsevärd förkortning och koncentrering av personalens arbetstid.

Någon fullständig statistik tinnes visserligen icke häröver, men må hänvisas

till de uppgifter, som föreligga i de inkomna yttrandena från de

båda ledande badhusföretagen i Stockholm, i vilken stad enligt motionerna

och även enligt socialstyrelsens förenämnda undersökning arbetstiden

merendels varit längre än i landsortsstäderna.

Vid år 1914 fortgick badningen ända till kl. 10 på kvällen, men år 1917

borttogs, åtminstone vid Sturebadet, badtimmen 9—10 e. in. Indragningen

av denna badtimme uppgives ha kunnat ske utan men vare sig'' för publiken

eller badets ekonomi. Enär tendensen alltmera gick i riktning mot

minskning av den sena kvällsbadningen och åttatimmarslagens allmänna

införande från och med år 1920 kunde antagas ha gett arbetare och därmed

jämställda tillfälle att bada tidigare, lät man hösten 1920 även badtimmen

8—9 e. in. bortfalla och stängdes biljettkassan redan kl. 7.20 e. m.

Åtgärden uppgives hava vidtagits i syfte att tillmötesgå personalens

önskan att få sluta sitt arbete tidigare på kvällarna, då många baderskor,

som dittills efter serverandet av sista badet kl. 9 e. m. haft ett tidskrävande

rengöringsarbete, först ganska sent kunnat begiva sig hem. Under sommarmånaderna

är badtiden ytterligare en timme kortare.

Motionen såväl som yttrandena från aktiebolaget Clara badinrättning

och Stockholms badbetjänings fackförening utvisa emellertid, att Sturebadets

arbetstid är icke väsentligt (i genomsnitt omkring eu timme) kortare

än den, som tillämpas vid huvudstadens båda övriga badinrättningar, nämligen

Centralbadet och Södermalms badinrättning.

Vid bedömande av badpersonalens arbetstid bör det emellertid icke

lämnas ur sikte, att denna, liksom hotell- och restaurangpersonalens, är

mycket svår att till siffran uppskatta, enär den utgör en kombination av

effektivt arbete och beredskapstjänst i proportioner, vilka växla ej mindre

beträffande olika orter och badinrättningar än även i fråga om olika

badformer. Härvid bör beaktas, att i stället för den med det allt allmännare

införandet av badrum i bostadshusen avtagande frekvensen av

karbad i de offentliga badinrättningarna kommit en ökning av turkiska

bad, badstubad o. d., vilka torde påkalla mindre arbete från personalens

sida. Badpersonalen utgör en yrkesgrupp, vilken, såsom åtskilliga andra

förrättare av »tjänster» åt andra samhällsmedlemmar, knappast kan undgå

att bliva bunden i sitt arbete under en längre del av dagen än ett flertal

andra yrkesutövare. Att icke desto mindre badpersonalen i stort sett

trives med sitt arbete, synes bland annat framgå av de anmärkningsvärt

höga siffror för personal med långvarig anställning, som anföras i de inkomna

yttrandena från de båda badhusbolagen.

I det yttrande, som inkommit från aktiebolaget Clara badinrättning,

framföras betänkligheter särskilt ur ekonomisk synpunkt mot en ytterligare

inskränkning av badtiden. Bolaget framhåller även, att för butiksanställda

o. d., som av sin tjänst äro upptagna hela dagen, behov finnes

av tillgång till offentliga bad även på kvällstimmarna.

Av ett Stockholms badhus aktiebolags yttrande bilagt statistiskt dia

gram över badfrekvensen under dagens olika timmar under eu del av år

1922, respektive 1927 vid Sturebadet och Södermalms badinrättning, synes

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

det framgå, att befolkningen i olika delar av huvudstaden har ganska olika

vanor i fråga om badtider. I nedanstående talrader hava diagrammets

siffror sammanställts och omräknats i procenttal:

Därav (i %) å följande tider,

kl.

ba- j 9—

10— 11— 12—

1— 2— 3— 4—

5— 6—

7—

8—

dande j 10

11 12 1

2 ; 3 4 5

6 7

8

9

jf. m.

f. in. j f. in. e. m.

e. m. e. m. e. in. e. m.

e. m. j e. m.

e. m.

e. m.

Sturebadet (1922)

1512 i 6.3

5.6 6.2 5.3

i i

8.9 9.9 1 13.2 j 13.8

13.4 13.31

4-11

-

Södermalms (1927)

830 i 0.5

o

to

©

l.t : 2.8 ! 5.8 8.2

18.3 20.1

24.o

14.8 |

1 Siffrorna på grund av sättet för redovisningen något för låga.

Härav framgår, att, medan östermalmsborna numera i regel pläga bada

före middagen, håller södermalmsbefolkningen ännu till god del fast vid

kvällsbadningen och detsamma gäller sannolikt om en god del av Centralbadets

kundkrets.

Det nu anlörda leder uppmärksamheten på, att under nuvarande förhållanden

reglering av tiden för badinrättningarnas öppethållande och

därmed av badpersonalens arbetstid torde få anses vara en angelägenhet

mindre för statsmakterna än för vederbörande kommunala myndigheter.

Endast dessa torde kunna få anses sitta inne med den ingående lokalkänne

dom, som i de särskilda fallen möjliggör ett rättvist avvägande mellan å

ena sidan badpersonalens behov av kortare arbetstid, å den andra olika

samhällsgruppers ur folkhälsans synpunkt berättigade krav på tillgång

till bad å för dem lämpliga tider. Därmed sammanhänger också vederbörande

badinrättningars ekonomi, vilken, såsom framgår av socialise

ringsnämndens förenämnda utredning, i regel torde vara ganska bekymmersam,

låt vara att den för de här ifrågavarande stockholmsföretagen numera

torde ansenligt förbättrats, sedan badinrättningarnas antal i huvudstaden

starkt reducerats och de kvarvarande företagen befästat sin ställning

genom biinkomster ur andra källor, såsom uthyrningsverksamhet,

drivande av tvättinrättning, tvålfabrik m. m.

Såsom i motionen framliålles, hava beträffande den tredjedel av rikets

varmbadhus, vilka ägas eller kontrolleras av respektive kommuner, dessa

utan vidare möjligheter att reglera personalens arbetstid ur ovan angivna

synpunkter. Men liknande möjligheter föreligga numera även med avseende

på badinrättningar i privat drift, då, såsom i badhusbolagens utlå

tande framliålles, gällande butiksstängningslag (3 §) i stor utsträckning

lämnar de kommunala myndigheterna möjlighet att vidtaga av de särskilda

lokala förhållandena betingade eftergifter och inskränkningar i

lagens allmänna bestämmelser.

Enär sålunda enligt socialstyrelsens uppfattning någon ytterligare regle

ring från statens sida av arbetstiden vid badinrättningar för närvarande,

knappast synes vara av förhållandena påkallad, förefaller ej heller något

starkare behov föreligga av en hela riket omfattande utredning av arbetsförhållandena

på detta område.

Stockholm den 3 mars 1928.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr ti. 13

Bilaga 2.

Till kungl. socialstyrelsen.

Genom remiss den 15 innevarande februari har k. socialstyrelsen lämnat

Sveriges restaurantförening tillfälle att till styrelsen inkomma med

yttrande rörande en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr

318, vilken utmynnar i en hemställan om undersökning angående bl. a.

hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden.

Med anledning härav få vi vördsamt anföraj följande:

Ett förhållande, vilket måste anses vara av betydelse för här föreliggande

fråga, men vilket synes hava undgått motionärernas uppmärksamhet

är, att socialstyrelsen redan tidigare utfört en dylik statistik undersökning.

Materialen till denna insamlades i huvudsak under åren 1914

1915, men ifråga om arbetstid och avlöningsförhållanden hava för Stockholms

vidkommande uppgifter insamlats till och med år 192(h

Genom här ifrågavarande utredning har hopbragts ett uppgiftsmaterial,

som alltjämt torde vara av grundläggande betydelse för kännedomen om

restaurangpersonalens arbetsförhållanden, men i vissa avseenden har

självfallet sedermera inträffat så genomgripande förändringar, särskilt

ifråga om arbetstid och avlöning, att de i utredningen framlagda resultaten

icke längre kunna anses lämna en tillförlitlig bild av rådande förhållanden.

Även om sålunda hotell- och restaurang-personalens arbetsvillkor, sadana

dessa för närvarande gestalta sig, i vissa avseenden icke kunna klart

utläsas ur tillgänglig offentlig statistik, torde emellertid dessa under de

senaste åren varit underkastade en så hög grad av normalisering, att de

för såväl arbetsgivare- som personalorganisationerna inom yrket borde

vara välkända. Härtill har framförallt bidragit de kollektivavtal, som

från och med hösten 1920 till och med utgången av år 1924 varit gällande

mellan å ena sidan Sveriges restaurantförening och de förenade restauranternas

arbetsgivareförening samt å andra sidan Sveriges hotell- och

restaurangpersonals förbund. Sedan sistnämnda tidpunkt hava visserligen

ej några kollektivavtal förefunnits, men vid de hotell och restauranger,

som varit anslutna till nyssnämnda arbetsgivareföreningar, hava dock

tillämpats vissa bestämda normer, som reglerat arbetsvillkoren. Innehållet

i dessa normer framgår närmare av här närslutna bil. 1 och 2.

Det må emellertid betonas, att ett icke ringa antal, särskilt mindre hotell

och restauranger, pensionat, kaféer m. in. icke äro anslutna till nämnda

arbetsgivareföreningar, varför sålunda arbetsförhållandena vid dessa företag

kunna vara av avsevärt mera heterogen karaktär än vid de större.

Vi anse därför, att, ehuruväl icke något vitalt behov kan anses föreligga

för, att från statsmakternas sida igångsättes en måhända kostbar statistisk

undersökning rörande de större restaurangerna och hotellen, likväl bland

de mindre företagen till äventyrs kunna råda sådana arbetsförhållanden,

att en dylik utredning kan vara av behovet påkallad. Enligt vår mening

bör emellertid under sådana förhållanden en undersökning självfa!let icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

inskränka sig till företag av sistnämnda typ, utan omfatta näringen i dess

helhet.

Även om vi sålunda icke hava något att erinra mot, att en förutsättningslös

och opartisk undersökning i likhet med den tidigare utförda

kommer till stånd, måste vi emellertid bestämt i flera betydelsefulla

punkter bemöta den redogörelse för hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden,

som lämnas i den till riksdagen framlagda motionen.

I den skildring, som i denna motion lämnas rörande yrkets arbetstidsförhållanden,

har någon hänsyn sålunda icke tagits till en omständighet,

som vid ett opartiskt bedömande av denna fråga måste hållas i minnet.

För restaurangpersonalen är nämligen på grund av yrkets speciella förhållanden

arbetstiden icke jämförbar med exempelvis industriarbetarnas,

vilken i regel börjar och slutar på bestämt klockslag och som avbrytes av

måltidsraster, vilka kunna fixeras till sin längd och förläggning. För

hotell- och restaurangpersonalen är däremot arbetstiden en blandning av

effektiv arbetsprestation och ett slags beredskapstjänst av den natur, som

utföres i butiker, av portvakter o. s. v. och som till följd härav knappast

låter sig statistiskt mätas.

Härav följer också, att till detta arbetsområde icke kan överflyttas en i

stort sett för industriens arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering, och

när i motionen anmärkningar riktas mot längden av arbetstiden inom

yrket, har man förbisett denna grundläggande skillnad för bedömande av

frågan.

Det framhålles vidare i motionen, att hotell- och restaurangpersonalen

helt och hållet är beroende av företagens och allmänhetens godtycke, vartill

särskilt skulle bidraga, att någon kollektiv reglering av arbetsvillkoren

icke förekommer. Såsom ovan påpekats, tillämpas emellertid allt

fortfarande vissa normer av allmän natur vid de större hotellen och

restaurangerna i riket, varjämte må betonas, att såväl vår organisation

som jämväl de förenade restauranternas arbetsgivareförening under de

senaste åren upprepade gånger sökt få till stånd ett kollektivavtal med

personalorganisationen, vilket emellertid städse strandat närmast av den

anledningen, att arbetsgivareföreningarna eftersträvat att få till stånd ett

riksavtal, som på ett enhetligt sätt kunde reglera arbetsvillkoren för personalen

inom hela landet, medan personalorganisationen i stället yrkat på

slutande av lokala avtal för endast ett fåtal platser, där förbundet haft

medlemmar av sin organisation.

I detta sammanhang må framhållas, att i de allmänna villkor, som uppställts

av arbetsgivareföreningarna för reglerande av personalens arbetsförhållanden,

finnes stipulerat att sjukhjälp och sjukvårdsförmåner skola

utgå för personalen efter 3 månaders anställning, icke efter 3 år, som i

motionen angives.

I likhet med motionärerna vilja vi understryka betydelsen av, att arbetsförmedlingen

inom yrket bedrives efter rationella grunder, och det må

ej fördöljas, att för närvarande på vissa håll arbetsförmedlingen sker

under former, vilka icke äro ändamålsenliga. Härmed avses vissa s. k.

förmedlingsbyråer, vilkas verksamhet måste anses mindre önskvärd icke

blott av den anledningen, att personalen för att erhålla arbete stundom

nödgas lämna oskälig ersättning utan jämväl därför, att dessa byråer,

för att härigenom öka sina inkomster, målmedvetet söka att stimulera

ombyte av platser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 15

Platsbyråer av nyssnämnda slag må emellertid noga skiljas från de

platsförmedlingsbyråer, vilka omhänderhava och stå under direkt sakkunnig

ledning av vederbörande organisationer. Arbetsförmedlingen vid

dessa sker antingen avgiftsfritt eller är förenad med så obetydliga kostnader,

att dessa endast täcka självkostnaderna. Ett avskaffande av dessa

byråer skulle vara till betydande skada för restaurangnäringen. Omnämnas

må, att i början på innevarande år de båda arbetsgivareföreningarna

i samarbete med personalen upprättat en avgiftsfri förmedlingsbyrå

för de arbetslösa servitörerna inom. yrket.

Vad beträffar det i motionen framförda förslag om drickspenningsystemets

avskaffande vilja vi hävda, att det här rör sig om ett problem,

vilket näppeligen låter sig lösas genom en utredning av den anledning,

att drickspenningsystemets vara eller icke vara närmast torde bero av

den restaurangbesökande allmänhetens ställning till frågan, samt av ve

derhörande personals lojalitet gentemot ett infört förbud att mottaga

drickspenningar. Erfarenheten från utlandet synes giva vid handen, att

försök till en reform i detta avseende beträffande serveringspersonalen

misslyckats. För hotellpersonalens vidkommande har däremot frågan

praktiskt lösts vid ett antal större hotell i Stockholm, vilka avskaffat

drickspenningarna och i stället påfört de resandes notor s. k. betjäningsavgifter.

Den gångna tiden har dock varit så kort, att det är omöjligt att

på grundval av hittillsvarande erfarenhet göra något bestämt uttalande

om betjäningsavgiftssystemet.

Slutligen iå vi uttala det önskemålet, att, därest en utredning av det

slag, som i motionen avses, kommer till stånd, vår organisation må beredas

tillfälle att deltaga i utredningen, åtminstone vid planläggandet av densamma.

Stockholm den 29 februari 1928.

Sveriges restaurantförening.

EMIL HEIJNE.

Otto Walin.

Bilaga 3.

Till kungl. socialstyrelsen.

Genom remiss den 15 innevarande månad har kungl. styrelsen berett oss

tillfälle att till styrelsen inkomma med utlåtande rörande en inom riksdagens

andra kammare väckt motion angående bland annat hotell- och

restaurantpersonalens arbetsförhållanden.

Med anledning härav få vi vördsamt anföra följande.

Den redogörelse för hotell- och restaurantpersonalens arbetsförhållanden,

som lämnas i motionen, kan icke sägas vara rättvisande och berör i

varje fall icke alls en omständighet, som vid ett bedömande av denna fråga

främst måste hållas i minnet. Det är nämligen icke möjligt att på arbetstiden

inom vårt yrke lägga samma synpunkt som när det gäller indu
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

strien. Inom ett industriföretag kan arbetstidens början och slut, dess

pauser och raster lätt bestämmas och kontrolleras, och där gäller framför

allt, att den fastställda arbetstiden jämnt utnyttjas och fördelas. Dessa

förutsättningar förefinnas emellertid icke för ett genomförande av en begränsning

av arbetstiden inom hotell- och restaurantfacket. Där regleras

arbetsdagens takt framför allt av måltidstimmarna och för vissa företag

av de stora tågens ankomst- och avgångstid. Vid dessa tillfällen måste

arbetet forceras, under det att dessemellan komma långa pauser, då arbetet

ligger helt eller delvis nere och då det gäller att tillgodose endast

någon strögäst eller att utföra en del förberedelsearbeten o. d. För hotelloch

restaurantpersonalens arbetsförhållanden är sålunda en blandning av

beredskapstjänst och effektiv arbetsprestation det utmärkande. Härav

följer också, att till detta arbetsområde icke kan överföras en i stort sett

för industriens arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering.

När därför i motionen allvarliga anmärkningar riktas mot längden av

den arbetstid, som förekommer inom yrket, så har man förbisett denna

grundläggande skillnad för bedömandet av frågan.

De uppgifter, som i motionen förekomma rörande arbetstidens längd vid

vissa företag och som meddelats ur en undersökning, vilken uppgives ha

verkställts av personalens fackförbund, torde icke böra tillmätas någon

betydelse såsom belysande för huru arbetsförhållandena för närvarande

gestalta sig på det stora flertalet arbetsplatser. I varje fall måste vi konstatera,

att inom de restaurantföretag, som äro anslutna till vår organisation,

en »effektiv» arbetstid för serveringspersonal av den längd, som betecknas

av de från den angivna undersökningen refererade siffrorna, icke

förekommer. Den »effektiva» arbetstiden inom nu nämnda företag — om

därmed förstås den tid personalen vistas på arbetsplatsen med undantag

av måltidsrasterna — överstiger i själva verket icke 65 timmar i genomsnitt

per vecka, och understiger ofta 60 timmar. Såsom tidigare antytts,

är emellertid denna arbetstid ingalunda »effektiv» i den mening, att den

skulle vara till fullo utnyttjad. Åtminstone utföres verkligt arbete icke

mer än under en bråkdel av arbetstiden.

I motionen framhålles vidare, att hotell- och restaurantpersonalen skulle

vara så gott som helt och hållet beroende av företagens och allmänhetens

godtycke. Varken en kollektiv eller individuell reglering av arbetsvillkoren

skulle förekomma. I sådant hänseende tillåta vi oss framhålla, att

såväl vår organisation som ock Sveriges restaurantförening under de senaste

åren upprepade gånger önskat få till stånd ett kollektivt avtal med

personalorganisationen. Förhandlingarna ha emellertid städse strandat,

närmast beroende på att, medan vi eftersträva ett riksavtal, som skulle

kunna på ett enhetligt sätt reglera arbetsvillkoren för personalen inom

hela landet, personalförbundet i stället påyrkat slutande av lokala avtal

på allenast ett fåtal platser, där förbundet haft sin organisation utbyggd.

Emellertid tillämpas enligt överenskommelse mellan de båda arbetsgivareorganisationerna,

alltsedan det senaste kollektivavtalets giltighetstid utgått

med 1924 års utgång, gemensamma anställningsvillkor, vilka så gott

som helt ansluta sig till de bestämmelser, som förekomma i det sista avtalet

och vilka sålunda på sin tid av personalförbundet godkänts. I vissa

hänseenden ha dessa villkor emellertid förbättrats utöver dem, som gällde

enligt kollektivavtalet. Detta gäller bland annat ifråga om de båda punkter,

som i motionen särskilt framhållits såsom på ett otillfredsställande

sätt reglerade. Inom de företag, där betjäningsavgift för hotellpersonalen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 17

numera genomförts, liar samtidigt ordnats en särskild sjuk- och semesterfond,

ur vilken bidrag utbetalas vid semester och sjukdom. Semester betyder

sålunda för denna personal icke längre någon »suspension», såsom i

motionen påtalas. Vidare bär numera för all personal genomförts, att

sjukhjälps- och sjukvårdsförmånerna utgå efter tre månaders anställning

(icke tre år, såsom i motionen angives).

Det är däremot rikligt, att hotell- och serveringspersonalen inom de

företag, som icke genomfört betjäningsavgift, är för sin kontanta inkomst

huvudsakligen hänvisad till drickspenningar. Den utredning rörande

drickspenningsystemets avlösning, som år 1926 begärdes hos Kungl. Majrt

av personalförbundet, gällde endast serveringspersonalen. Denna framställning

har tillsvidare icke föranlett någon åtgärd, men ha de båda arbetsgivareföreningarna

och personalförbundet beslutat gemensamt verkställa

en utredning i ämnet och har såsom ett första resultat framgått ett

utlåtande av häradshövding K. Schlyter rörande frågan, huruvida ett

system med uttagande av viss procentuell serveringsavgift på gästens nota

stode i överensstämmelse med gällande föreskrifter i rusdryckslagstiftningen

samt i tobaksmonopolförfattningen. För hotellpersonalens vidkommande

har frågan praktiskt lösts inom de förutnämnda, till ett tiotal uppgående

företag i Stockholm, vilka infört betjäningsavgift i huvudsaklig

överensstämmelse med det vid Grand Hotel utarbetade systemet.

Även på arbetsförmedlingens område har under senaste tiden, tack vare

arbetsgivareföreningarnas initiativ, en särskild anordning träffats, i det

att avgiftsfri, av nämnda organisationer bekostad platsförmedling genomförts

för de servitörer i Stockholm, vilka ha sin huvudsakliga sysselsättning

i restauranternas festvåningar.

Såsom av det anförda framgår, giver motionens innehåll vid handen,

att även på håll, där eljest en ingående kännedom rörande sociala frågor

föreligger, åtskillig oklarhet synes råda angående vissa grundläggande

omständigheter vid bedömandet av frågan om arbetsvillkoren inom hotelloch

restaurantyrket. Redan av denna anledning synes man böra instämma

i motionärernas krav på. en utredning av frågan. Därest denna sker

lielt förutsättningslöst och till en början avser att endast klarlägga faktiska

omständigheter, synes den kunna tillmätas även en viss grad av

allmän betydelse, i likhet med den motsvarande utredning, som redan en

gång verkställts av kungl. styrelsen. Skulle undersökningen sålunda komma

till stånd, vilja vi. emellertid tillåta oss uttala det önskemål, att vi hli

i tillfälle att deltaga, i varje fall vid dess planläggande.

Stockholm den 24 februari 1928.

De förenade restauranternas arbetsgivareförening.

ADB. MILD.

M. Marcus.

Bihang Ull riksdagens protokoll 192S. 12 samt. 2 avd. 6 häft. (Nr 6.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Bilaga 4.

Till kungl. socialstyrelsen, Stockholm.

%

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund får som yttrande över

motion nr 166, väckt i riksdagens första kammare av herr Möller m. fl., anföra

följande:

Som av motionen framgår, leva och arbeta hotell- och restaurangpersonalen

under vida sämre former såväl i avlönings- som anställningsförhållanden

än vad som är rådande för andra, större yrkesgrupper inom landet.

Orsaker härtill äro flera, men främst torde miljön, som omgiver dessa

arbetare, åtminstone de, som direkt betjäna allmänheten, verka på det

sättet, att sociala insikter förkvävas. Arbetstidens förläggning är också

en stor faktor att räkna med härutinnan. Arbetstiden förbjuder nämligen

ett intimt och nödvändigt föreningsliv. Personalen slutar, som bekant är,

arbetet först fram på efternatten. Det är förklarligt, om de då ej besöka

möten och sammanträden i samma utsträckning som arbetare och andra,

för vilka arbetsdagen upphör vid sextiden på eftermiddagen. En restauranganställd

slutar i många fall tjänstgöringen klockan tre på natten

och måste redan kl. 7 på morgonen börja ny dag, således blott med en fritid

av fyra timmar emellan arbetsdygnen. Arbetsplatser, där sådan

tjänstgöring är typisk, äro de mera förstklassiga hotellen, som äro kombinerade

med restaurangrörelse.

Under sådana arbetstidsförhållanden är det klart, att personalen icke

erhåller tid att skola sig för nutidsmänniskans nödvändiga uppgifter, att

jämna steg kunna hållas med övriga samhällsgrupper, när det gäller tillvaratagandet

av bland annat ekonomiska intressen. Att skola ifrågavarande

personal är så mycket svårare, som, i synnerhet när det gäller köksoch

ekonomipersonal, vilka arbetsgivaren i regel bereder bostad, denna

personal praktiskt taget aldrig får tillfälle att läsa arbetarepress, ty på

arbetsplatserna få dylika tidningar icke finnas och i personalbostaden

ännu mindre. Skulle till trots någon hålla en sådan förbjuden tidning,

sörjes det i allmänhet väl för att denna snart slutar sin anställning. Här

har man också att finna en orsak till fackets efterblivenhet i berörda

stycken.

Åttatimmarsdagen, som enligt lag skall gälla för köks- och ekonomipersonalen,

är en förordning, som i stort sett icke tillämpas på restaurangerna.

Motionärerna hava anfört exempel. Personalen har ständigt

frågat sig, varför de myndigheter, som ha att vaka över lagens efterlevnad,

icke ingripit och beivrat brott emot densamma, utan tillåter arbetsgivaren

uttaga hur lång arbetstid som helst. Här konstatera vi fakta.

Vad beträffar serveringspersonalens arbetstid, är denna mer än oskäligt

lång. Detta förhållande försöka arbetsgivarna förneka under framhållande

att arbetstiden till stor del utgöres av s. k. beredskapstjänst. Denna

tjänst uppgår i verkligheten icke till mer än högst en halvtimme per dag,

övrig tid, då icke effektivt arbete utföres, hålles personalen inne för vakt,

d. v. s. »passning» för den händelse det skulle komma någon gäst in i serveringslokalen.

Denna senare tjänstgöringstid vilja arbetsgivarna icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr G. 19

betrakta som arbetstid i egentlig mening utan räkna endast med den

effektiva arbetstiden. Nu är förhållandet det, att »passning» förekommer

ju i mer eller mindre utsträckning inom alla industrier, utan att arbetsgivaren

fur kvarhålla arbetaren i tjänst flera arbetstimmar av sådan anledning.

Att restauratörer och hotellägare skola In räkna arbetstid på

annorlunda sätt än vad som gäller för andra branscher, tro vi ej skall

erhålla gillande på något håll.

Hotellpersonalens arbetstid är med åttatimmarsdagen som utgångspunkt

helt enkelt upprörande. På de större hotellen, där särskild nattportier

är anställd, är arbetstiden något så när reglerad, men på mindre

hotell finnes ingen gräns för arbetsgivarens fordringar. Här får vaktmästarna

eller städerskorna tjänstgöra 36 timmarsslcift, sa snabbt dessa

hinna avlösa varandra.

För hotellpersonalens del sökte Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbunds avdelning 2 i Stockholm samt avdelningen i Karlstad, genom att

våren 1927 begära förhandlingar med arbetsgivarna i dessa städer, åstadkomma

reglering av arbetstiden samt begärdes samtidigt en mindre kontant

ersättning för vaktmästarna inom företagen ålagt arbete, såsom mattpiskning,

uppskivning, möbelflyttning in. m. Lönefordran var 55 kronor

per månad. Detta första, enda och rimliga lönekrav, som uppställts från,

den oavlönade vaktmästaregruppen, resulterade uti, att arbetsgivarna avslogo

personalens hemställan. Vaktmästarna ansågo sitt krav berättigat,

varför konflikt utbröt den 22 juli 1927 vid Stadshotellet i Karlstad och den

25 samma månad vid Hotell Regina i Stockholm. Den förstnämnda konflikten

är ännu olöst. Om hänsyn tages till den långa arbetsdag, hotellpersonalen

har, och till sakförhållandet, att samtliga arbetsgivare inom

alla andra yrken direkt avlöna anställda, framstår hotellägarnas handlingssätt

ur billighetens synpunkt anmärkningsvärd. Tager man så i beräkning

omkostnaderna, konflikterna åsamkat hotellen, konstaterar man,

att det icke är ur företagens räntabilitetssynpunkt, arbetsgivarna ej gjorde

upp med arbetareparten, utan av rena principskäl. Av detta framgår, att

hotellägarna ännu allt framgent pressa sin personal till det yttersta utan

att betala någon lön.

Hösten 1927 införde de inom den svenska hotell- och restaurangvärlden

förefintliga arbetsgivareföreningarna, Sveriges restaurangförening och de

förenade restauranternas arbetsgivareförening, genom utfärdat dekret en

bestämmelse att från den 1 oktober skulle ett s. k. betjäningsavgiftssystem

tillämpas vid 12 Stockholmsliotell. Personalen rådfrågades inte om sin

ställning till detta avlöningssätt. Den nyinförda reformen har vid utförandet

i praktiken befunnits vara det mest godtyckliga system som kan

tänkas. Vederbörande arbetsgivareföreningar och i ännu mindre grad de

enskilda hotellägarna, ha saknat kraft och förmåga att ordna detaljerna

uti det. Personalens inkomster ha försämrats betydligt, men arbetsgivarnas

fördelar ha vuxit. Vi tillåta oss här anföra, att före detta systems

ikraftträdande påvilade det arbetsgivarna att svara för sjuk- och sjukhusvård.

Nu tar företagaren rätt och slätt ur personalens procentinkomster

och upplägger därmed eu sjukkassa, varur arbetsgivaren gör utbetalningar

vid förefallande behov. Att en sådan detalj i systemet är olämplig

för personalens del, bo vi att få fästa uppmärksamheten med ett exempel,

att vi antaga, att en person varit anställd i fem år eller längre vid ett

företag, som tillämpar betjäningsavgiftssystemet och månad efter månad

inbetalningar gjorts till arbetsplatsens sjukfond och slutar sin anställning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

där för att byta plats och hamnar på ett hotell med drickspenningsystem,

så är han på grund av detta ombyte förlustig allt vad han tidigare erlagt

i sjukförsäkringspremier i föregående tjänsten.

I samband med införandet av detta nya system fastställer arbetsgivareföreningarna

allmänna bestämmelser att gälla för till föreningarna anslutna

företag. Bestämmelserna finnas sammanförda i ett utgivet häfte,

benämnt »anställningsvillkor». I detta finner man bland annat, att för

hotellstäderskor har fastställts en arbetstid av 180 timmar per tre arbetsveckor,

vilket emellertid icke hindrar det Vin- och Spritcentralen närstående

företaget Hotell Kronprinsen att uttaga 263 % timmar under samma

tid. Härifrån torde man rättvisligen få frånräkna 1 timme per dag i måltidsraster.

Arbetsdagar med en tjänstgöringstid av upp till 15 timmar,

förekomma ofta.

Fredagen den 29 januari 1926 inlämnade vårt förbund genom finansdepartementet

en till Kungl. Ma:t ställd skrivelse med hemställan att en

utredning må företagas om och på vad sätt serveringspersonalen vid landets

restauranger kan och bör med hänsyn till restriktionssystemets effektiva

upprätthållande frigöras från beroende av spritserveringen samt huruvida

och under vilka former kontrollstyrelsen och systembolagen därvid

kunna medverka till drickspenningsystemets slopande och införande

av fasta löner för denna personal.

Denna utredning är det förbundets önskemål skall komma till stånd.

Ty såsom i skrivelsen till Kung], Maj:t framgår, är serveringspersonalens

ställning ytterst prekär. (Vi bilägga härmed i avskrift ifrågavarande

skrivelse till Kungl. Maj:t.)

Arbetsgivareföreningarna hävda den bestämda uppfattningen, att en reform,

som löser avlöningsproblemet för serveringspersonalens del, inte

gärna finnes. Vi våga däremot påstå, att problemet ingalunda är olösligt.

Under väntan på ovannämnda utredning har förbundet diskuterat med

arbetsgivareföreningarna om införande av garanterad minimiinkomst.

D. v. s., att arbetsgivaren garanterar en viss inkomst per månad och med

rätt för den serverande att få påföra gästs nota 10 procent. Detta system

rubbar realiter inte gästernas vanor att ge drickspengar, en sak som restauratörerna

äro rädda att så skall ske. Vi tillåta oss belysa detta systems

struktur. Vi antaga sålunda, att den garanterade minimilönen är fastställd

till 250 kronor per månad. Om servitör under månaden har haft en

omsättningssumma av 2,500 kronor, har denne också intjänat 250 kronor,

som arbetsgivaren garanterat. Om omsättningssumman uppgår till endast

2,000 kronor, har servitören endast förtjänat 200 kronor, i dylikt fall

skall arbetsgivaren tillskjuta resten eller 50 kronor. Detta personalens

förslag har arbetsgivarna förkastat i princip. Arbetsgivarna ha i övrigt

uppträtt enigt mot alla löneförslag, som framförts av serveringspersonalen.

Man har inom personalkretsar trott att systembolagen, som driva restaurangrörelse

och som gärna skylta med ordet »socialt» framför sina gärningar,

ville åtminstone i någon mån medverka till en annan tingens ordning

för serveringspersonalen, men när det gäller reformer för denna personalgrupp,

söka systembolagen betäckning bakom den privata arbets

givareanslutningen. Och till sist är det sålunda de privata restauratörerna

som bestämma, huruvida det skall göras något eller ej. Men inom

överskådlig tid kan man icke från personalhåll se, att de enskilda restauratörerna

vilja vara med om att ge serveringspersonalen en bestämd in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C>. 21

komst i någon form. Och med hänsyn till att såväl enskilda restauratörer

som systembolagen äro särskilt gynnade av statsmakterna genom överlåtna

rättigheter till begränsat antal, hava de icke att räkna med samma

konkurrens som andra företagare i öppna marknaden, varför de med sin

monopolställning bättre kunna slå tillbaka eventuella angrepp från personalhåll?

Systembolagen isynnerhet äro kapitalstarka vid konflikter, vilket

ett par dylika ha visat. Man kan fastslå, att med det senare medlet

kommer personalen näppeligen någonstädes och att erhålla någonting av

restauratörerna på fredlig förhandlingsväg, är en tanke, serveringspersonalen

avskrivit. Serveringspersonalen fäster stort hopp, att statsmakterna

skola ingripa och anvisa vederbörande väg.

Att platsbyråfrågan har medtagits i riksdagsmotionen, hälsas med tillfredsställelse,

ty om något yrkesfack skinnas grundligt av privata platsbyråinnehavare,

är det restaurangpersonalen, främst då servitörer och i

ännu högre grad servitriser. Det mest upprörande i det hela, och vilket

man nästan erhållit belägg för, är, att visst samarbete råder mellan restauratörer

och platsförmedlare. Om platsförmedlaren har det trångt ställt

och behöver pengar, ringer denne upp en direktör eller allra helst en direktris

ute i landsorten och meddelar, att det finnes ett par trevliga flickor

inne. Facit blir, att dessa skickas iväg, ett par andra sägas upp från sin

anställning för att bereda de nya platser, och platsbyråinnehavaren kasserar

in vinsten. Nu är det sant, att dessa metoder användas icke av restauratörernas

platsbyråer, men ett visst arvode utgår i alla fall. Men vad

man vänder sig emot är, att om en servitör blir engagerad direkt av hovmästaren

eller en vaktmästare av portieren och företaget är anslutet till

restaurantföreningen, händer det, att de på detta sätt anställda bliva

ålagda att gå upp på byrån och erlägga vanlig avgift, trots att platsbyrån

icke tagit någon som helst befattning med förmedlingen ifråga. Däremot

betingar sig icke Stockholms allmänna restaurangaktiebolag någonting

för de platser, dess förmedling anvisar. Dessutom har personalförbundet

platsbyråer i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka äro avgiftsfria, men

dessa äro satta ur funktion av restauratörerna, genom att dessa till synes

överenskommit att dit icke anmäla lediga platser. Man fastslår, att personal,

som söker sig till de privata företagen, av restauratörerna själva

bliva pressade till att betala för att erhålla platser, trots att fullständigt

avgiftsfri platsförmedling finnes att tillgå.

Samtliga platsbyråer, som utkräva avgifter av klienterna, kunna saklöst

bortopereras. Arbetsförmedlingen kan enligt vår mening ordnas tillfredsställande

ändå.

Vi hemställa, att i det fall, en utredning i motionens syfte kommer till

stånd, vi beredas tillfälle att höras.

Med stöd av vad som anförts, får Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbund tillstyrka motionen.

Stockholm den 28 februari 1928.

För Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund.

CAEL BENGTSSON.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Bilaga 5.

Till kungl. socialstyrelsen.

Sedan Stockholms badhusaktiebolag genom kungl. styrelsens skrivelse

av den 15 februari 1928 blivit satt i tilllälle att avgiva yttrande över den

skrivelsen bifogade motionen nr 166 i riksdagens första kammare vid innevarande

riksdag, får bolaget vördsamt anföra följande.

I motionen synes man ej hava beaktat den lagstiftning i ämnet, soni

tillkom genom lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande

av handel och viss annan rörelse, vilken lag trädde i kraft den 1 oktober

1919. I § 1 av denna lag stadgas bland annat, att badinrättning icke må

hållas öppen å tid före kl. 8 förmiddagen eller efter kl. 8 eftermiddagen.

Lagen har alltid tolkats så, att badpublik icke får i badlokal insläppas före

eller efter de nämnda klockslagen. Lagens 3 § innefattar befogenhet för

den beslutande kommunala myndigheten att inom vissa gränser öka eller

minska tiden för öppethållandet. Sistnämnda bestämmelse bar icke för

Stockholm kommit till tillämpning och veterligen har ej heller frågan härom

någonsin varit uppe.

Stockholms badhusaktiebolag bar för sin badanstalt Sturebadet aldrig

tillämpat de av lagen medgivna maximitiderna för öppethållande. Sturebadet

bar icke under de senaste tio åren öppnats förr än kl. 9 f. m. och intet

öppethållande å sön- och helgdag har förekommit. Redan den 13 september

1920 indrogs badtimman kl. 8—9 e. m. och biljettkassan stängdes kl.

7.20 e. m. så att all badning skulle vara avslutad kl. 8 e. m. Bolaget får härmed

ingiva ett exemplar av sin årsberättelse för 1920 samt åberopa vad å

sidorna 6 och 7 sägs i detta ämne. Sedan erfarenhet vunnits av stängningstiden

7.20 e. m., har det aldrig ifrågasatts att utöka badtiden. Undantag

har dock städse gjorts för någon kortare tid före jul och för påskveckan,

då bolaget på grund av traditionella förhållanden ansett sig böra tillmötesgå

allmänhetens krav på längre badtid. Badet bär då hållits öppet

till kl. 8 e. m. Sedan flere år tillbaka har under sommaren ännu tidigare

stängningstid tillämpats, och får bolaget i sådant avseende ingiva och åberopa

sin årsberättelse för 1927, sid. 4.

Då riksdagen genom *1919 års lagstiftning gjort vad på den ankommer

för vinnande av kortare arbetstid för personalen, synes ytterligare åtgärd

från riksdagens sida i ämnet ej vara påkallad. Skulle för Stockholms

stad eu inskränkning i tiden för badinrättningarnas öppethållande anses

böra ifrågakomma, tillkommer det uppenbarligen stadsfullmäktige i Stockholm

att härom fatta beslut.

Frågan, huru länge envar badinrättning i Stockholm lämpligen bör hållas

öppen om kvällarna, är vansklig att generellt besvara. Att allmänheten

i olika delar av staden har ganska olika vanor, är sedan gammalt

känt. Vissa undersökningar hava bekräftat detta. Till belysning härav

överlämnas en grafisk timstatistik, utvisande en jämförelse mellan timfrekvensen

i Sturebadet och i Södermalms badinrättning. Staplarna utmärka

den absoluta frekvensen, men genom märken på staplarna markeras

den relativa frekvensen. Denna timstatistik är för Sturebadet upptagen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 23

1922 och för Södra badinrättningen 1927. Av denna statistik kan dragas

den slutsatsen, att allmänhetens badvanor å söder motsvara förhållandena

på norr för 20 till 30 år sedan.

Till synes på grund av obekantskap med 1919 års lagstiftning hava motionärerna

dragit fram en redan 191(5 publicerad statistik över badpersonalens

arbetstid. Denna statistik har givetvis numera endast historiskt

värde, men saknar all betydelse för den föreliggande frågan. Arbetsförhållandena

för personalen i Sturebadet äro nämligen nu helt andra än fordom.

Följande detaljerade framställning beträffande de olika badavdelningarna

kan jämföras med vad motionärerna anfört ur den äldre statistiken:
Simhallen.

2 baderskor komma kl. 7.so f. m., 2 kl. 1 e. m., alternerande.

Arbetet slutar kl. 9 till 9.30 e. m. Middagsrast 2 timmar, en dag i veckan

ledigt från kl. 5 e. m.

Herrbadstun. 2 komma kl. 7.30 f. m., en kl. 8.30, en kl. 9.30, en kl. 10 f. m.,

en kl. 12 midd., en kl. 2 e. m.. alternerande. Middag två timmar, tidpunkten

beroende på arbetstidens början. En baderska ledig kl. 6 e. m., en kl. 7 e. no,

alternerande. Arbetet slutar kl. 9.30 e. no, ibland något senare. Hela

personalen ledig en dag i veckan.

Dambadstun. 2 komma kl. 7.30 f. no, en kl. 11 f. no, en kl. 12 midd., en

kl. 1 e. no, alternerande. Middag två timmar, tidpunkten beroende på arbetstidens

början. Arbetet slutar kl. 8.r.o—9 e. in.

Turkiska badet. Den manliga personalen kommer successivt under morgonen

och förmiddagen. Rengöring och städning en halv till en timma

efter stängningen. Hela denna personal har en fridag i veckan.

Turkiska badet är två dagar i veckan upplåtit för damer och ombesörjes

då uppassningen av extra personal. Under en av dessa dagar tjänstgör den

manliga personalen i herrbadstun, då dess vanliga betjäning har fridag.

I kl. karbad. Halva personalen kommer kl. 7.30 f. no, andra hälften kl. 11

f. no, på vintern och kl. 10 f. m. på sommaren. Middagsrast en timme. Arbetet

slutas kl. 9 e. in. De åtta massagebaderskorna hava en timmes kortare

arbetstid än den övriga personalen.

II kl. karbad. Halva personalen kommer kl. 7.30 f. no, andra hälften kl.

11 f. m. Middagsrast en timme. Arbetet slutar omkr. kl. 9 e. m.

III kl. karbad. 2 komma kl. 7.30 f. m. och 2 kl. 2 e. no Middagsrast två

timmar. Arbetet slutar omkr. kl. 9 e. m.

Badet hålles helt stängt 1 maj, midsommarafton och julafton. Nyårsafton

hålles ibland stängt, ibland slutas tidigare, påsk- och pingstafton

slutas tidigare.

All personal har om sommaren 14 dagars sammanhängande ledighet med

full lön.

Ovan uppgivna tider för rengöring och städning1 äro i det närmaste

maximitider. Om en baderska icke har bad sista timmen, användes denna

till rengöring, och kan då arbetet slutas vid stängningstid. Städning och

rengörning av trappuppgångar, hallar och dylika utrymmen sker genom

för detta arbete särskilt anställd personal.

Motionärernas skildring av baderskeyrkets hälsofarlighet kan för den

ytlige iakttagaren synas sannolik, men motsäges i själva verket fullkomligt

av erfarenheten. Av baderskepersonalen i Sturebadet hava 19 nu en

tjänstetid av från 22 till 40 år bakom sig. Pensionerade äro 18 å 19 stycken

1 d. v. s. tiden mellan badningens upphörande kl. 8 e. m. och de ovan anförda tiderna

för arbetets avslutande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

med en förutgången tjänstetid av från 17 till 43 år. Av den manliga badpersonalen,

som ej är större än sju personer, hava fyra en tjänstetid av

från 20 till 29 år.

Stockholms badhusaktiebolags årliga utgifter för pensioner till f. d. per^

sonal överstiger 19,000 kronor.

Emellertid kan för ingen del förnekas, att badpersonalen i Stockholm

fordom haft alldeles för lång arbetstid och nödgats arbeta under bekymmersamma

villkor. Men detta faktum skall ses i belysning av fordom

rådande förhållanden. Den långa tjänstetiden sammanhängde intimt med

då rådande levnadsvanor, och personalens svaga villkor berodde på de enastående

låga badpriser. Badens ekonomi i Stockholm var ganska bekymmersam,

enär från början av detta århundrade badinrättningarnas i Stockholm

antal och kapacitet icke stod i rimligt förhållande till den frekvens,

som kunde erhållas. De förbättrade villkoren för badpersonalen och badanstalterna

sammanhänga intimt med nedläggandet av de överflödiga badinrättningarna

och driftens koncentration till ett fåtal badanstalter. Badrörelsens

bekymmersamma ekonomi före kriget är fastslagen genom en officiell

utredning, publicerad av sociali seringsnämnden 1924 under titel.

»Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna», sidan 287.

Motionärernas ansatser till skisserandet av ett motsatsförhållande mellan

personalen och företaget i allmänhet saknar berättigande. Stockholms

badhusaktiebolag har städse ansett sina intressen sammanfalla med personalens,

och bolaget har sig icke bekant, att Sturebadets personal uttryckt

något missnöje med arbetsvillkoren. Däremot plägar personalen ofta giva

uttryck för sin tillfredsställelse med arbetsvillkoren nu, jämförda med vad

fordom gällde.

Stockholm den 27 februari 1928.

Stockholms badhusaktiebolag.

JOHN TJEBNELD.

Bilaga 6.

Till kungl. socialstyrelsen.

Sedan kungl. socialstyrelsen genom skrivelse av den 25 dennes satt oss

i tillfälle att inkomma med utlåtande med anledning av motion nr 318 i

andra kammaren, får bolaget vördsamt lämna följande meddelanden:

Bolaget tillåter sig först att erinra om de synpunkter som bolaget framhållit

i de skrivelser, (här i avskrift bifogade), som bolaget ingivit till

kungl. socialstyrelsen i juni 1914 och februari 1917 i samband med den utredning,

som föregick den nu gällande lagen om begränsning av tiden för

idkande av handel etc., som trädde i kraft den 1 oktober 1919. Denna lag

synes motionärerna helt hava förbisett, då de i sin motivering endast omnämna

de förhållanden, som voro rådande före lagens tillkomst och endast

konstatera att förhållandena åtskilligt förändrats till det bättre. Denna

förändring till det bättre har emellertid icke åstadkommits enbart genom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 25

denna lag, då badliuson i Stockholm redan före lagens tillkomst tillämpat

en kortare badtid än som lagen medgiver. Sålunda hålla inga badanstalter

Öppet söndagar eller å vardagar före kl. 9 f. m. och samtliga stängas

sommartid senast kl. 7 e. m., ehuru lagen medgiver rätt att hålla öppet

till kl. 8. Det synes oss under dessa förhållanden vara ett ohållbart påstå

ende, att enskilda företag, varvid vårt särskilt angives, skulle på ett knappast

försvarligt sätt utnyttja badhuspersonalen. Beträffande de i motionen

anförda tjänstgöringstiderna för vår anstalt vilja vi framhålla, att

dessa äro helt summariskt tagna efter badtiderna och måste betraktas som

maximitider under den del av året då badhuset hålles öppet till kl. 8 e. m.

I den mån det är möjligt beviljas personalen all den ledighet som kan lämnas,

särskilt de dagar då frekvensen är mindre och då det kan ske utan

men för badanstaltens uppgift att betjäna allmänheten. Vi bifoga en tablå

av vilken framgår, att personalens tjänstgöringstid är mellan 50 och 63

timmar per vecka genomsnittligt, varvid bör bemärkas, att denna tjänstgöringstid

endast delvis är upptagen av arbete för badanstaltens räkning.

Motionärerna anföra att det synes böra allvarligt övervägas, »huruvida

icke hänvisningen till butikstängningslagens exempel anvisar en framkomlig

väg». De synas därvid helt förbise, att badhusrörelsen är inbegripen

i butikstängningslagen. Denna innehåller även bestämmelser om viss

kommunal rätt till inskränkningar och eftergifter. För Stockholms vidkommande

har fråga om sådan inskränkning icke ens varit på tal hos stadens

beslutande myndigheter, vilket måste tydas så, att ett motiverat behov

förefinnes av tillgång till offentliga bad även på kvällstimmarna. Det är

också uppenbart att butiksanställda och andra, som av sin tjänst äro upptagna

under hela dagen, äro hänvisade att efter arbetstidens slut tillfredsställa

behovet av bad.

Slutligen vilja vi framhålla, att badbetjäningens kroppskonstitution i

utpräglad grad tyder på välbefinnande.

På grund av det anförda hemställa vi, att kungl. socialstyrelsen i sitt

yttrande måtte framhålla, att någon ny lag icke är av behovet påkallad.

Stockholm den 28 februari 1928.

Aktiebolaget Clara badinrättning.

W1LH. KLEMMING.

Bilaga 7.

Till kungl. socialstyrelsen, Stockholm.

Mottagit edert ärade av den 15 februari 1928. Till svar be vi härmed få

meddela, att badbetjäningen är mycket tacksam för det intresse för ordnandet

av deras arbetsförhållanden, som kommit till uttryck i motionen

nr 166, väckt i första kammaren.

Härtill vilja vi upplysa, att arbetsförhållandena skilja sig rätt väsentligt

inom de olika badanstalterna i Stockholm.

Bibana till riksdagens protokoll 1928. n samt 2 avd. 6 höft. (Nr 0.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Inom ett företag (Sturebadet) har arbetstiden för badbetjäningen ordnats

med 7 timmars arbetstid ena dagen och 9 timmar den andra, eller rättare

med 7 timmars arbetstid tre dagar i veckan och med 9 timmar likaledes

tre dagar i veckan. Vid samma badinrättning upphör biljettförsäljningen

kl. 7.20 e. m., vilken anordning ansetts god för företaget i dess helhet.

I ett annat företag (Centralbadet) är arbetstiden stipulerad till 63 timmar

i veckan, vilken dock, på grund av det omfattande rengöringsarbetet,

som måste utföras efter arbetstidens slut, blir utsträckt med 1 och 2 timmar

och därutöver varje dag. På avdelningar med badstubad torde det höra

till regeln att arbetstiden blir utsträckt till kl. 11.30 e. m.

I övrigt vilja vi tillkännagiva att den redogörelse för arbetsförhållandena,

som finnes införd i ovannämnda motion, är i överensstämmelse med

vad som där är rådande, och vi ha inte något väsentligt att tillägga.

Badbetjäningen har också flerfaldiga gånger uppvaktat aktiebolaget Clara

badinrättnings chef, herr W. Klemming, med begäran att biljettförsäljningen

skulle i likhet med vad som sker vid Sturebadet, upphöra kl. 7.20

e. m., vilken begäran dock ej villfarits, utan pågår biljettförsäljningen till

kl. 8 e. m. med påföljd att baden icke upphöra förr än kl. 9 e. m.

Personalen har därför nödgats vända sig direkt till allmänheten. Cirkulär

ha tillställts olika sammanslutningar med uppmaning till medlem

marna att söka undvika sista badtimmen och därmed hjälpa personalen i

deras strävan till en kortare arbetstid.

Av det sagda torde framgå att föreningen Stockholms badbetjäning är

mycket ivrig att motionen bifalles av riksdagen, och leder till åtgärder

som i densamma åsyftas.

Stockholm den 27 februari 1928.

Stockholms badbetjänings fackförening.

LOVA LUNDBERG.

Ordf.

Berta Sjöström.

Sekr.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:243 Skrivelse till Konungen, angående hotelloch restaurangpersonalens samt h ad huspersonalens anställningsförhållanden in. in. a1 i texten