Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1
1928-03-22 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1928:6, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C. 1
Nr (>.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 111. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion, 1:166, angående undersökning
rörande hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion nr 166 har herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa snar undersökning om hotell- och restaurangpersonalens
samt hadhuspersonalens arbetsförhållanden samt på grundval av denna
undersökning vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande
av konstaterade missförhållanden.
Beträffande motivering till denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
över en i andra kammaren väckt motion nr 318 av enahanda innehåll
som nu förevarande motion i första kammaren nr 166 har andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott inhämtat yttrande av socialstyrelsen, som hört
åtskilliga sammanslutningar inom ifrågavarande yrken. Utskottet, som
beretts tillfälle taga del av dessa yttranden, har fogat desamma vid detta
utlåtande såsom bilagor.
I förevarande motion avhandlas arbetsförhållandena inom två yrkesgrupper,
nämligen hotell- och restaurangpersonalen och badhuspersonalen.
Beträffande båda grupperna framställes begäran om utredning samt vidtagande
av åtgärder eller framläggande för riksdagen av förslag till åtgärder
för undanröjande av vissa påtalade missförhållanden.
Vad då först angår hotell- och restaurangpersonalen får utskottet erinra
om den av socialstyrelsen i december 1921 dagtecknade statistiska undersökningen
(Sveriges officiella statistik 1922). Denna gav otvivelaktigt
vid handen, att arbetstiden för sagda personal var synnerligen lång. Sedan
dess har visserligen en väsentlig reducering av arbetstiden ägt rum inom
yrket i fråga. Emellertid synes en år 1924 och 1925 genom yrkesinspektrisens
försorg verkställd undersökning hava visat, att inom åtskilliga hotell och
restauranger en mindre effektiv och noggrann tillämpning av arbetstidshestämmelserna
göres. Men undersökningen har också ådagalagt de ofta
synnerligen stora svårigheterna att på detta arbetsområde med dess särBihang
till riksdagens protokoll 1928. 12 saml. 2 avd. G häft. (Nr 6.) 1
Motionen.
Yttrande
frän socialstyrelsen.
Utskottet.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
egna förhållanden förena en ekonomisk drift med en strikt tillämpning
av ett stelt arbetstidsschema. Utskottet har emellertid av vad i ärendet
blivit upplyst funnit det önskvärt, att arbetstiden för sagda personal ordnas
på ett bättre sätt än som nu, åtminstone vid vissa företag, synes vara
fallet. De egenartade arbetsförhållandena och de skilda arbetsgruppernas
olikartade arbete göra det dock synnerligen vanskligt att föreslå de åtgärder,
som med lika hänsynstagande till företagarens och personalens
berättigade intressen kunna vara möjliga och lämpliga. Och för vidtagande
av sådana åtgärder saknas även den mera ingående kunskap om
de faktiska arbetstidsförhållandena inom branschen, utan vilken förslag
till uppnående av förbättrade villkor icke kunna framläggas. En allsidig
och förutsättningslös utredning om de faktiska förhållandena i sagda yrke
är därför först av behovet påkallad, och utskottet tillstyrker för sin del
en sådan. En dylik utredning torde kunna giva tillräckligt material till
ett förutsättningslöst bedömande av frågan om, var och i vilken utsträckning
åtgärder skola vidtagas till en ytterligare reglering av arbetstiden
inom ifrågavarande bransch.
I motionen har vidare uppmärksamheten fästs på hotell- och restaurangpersonalens
avlöningsförhållanden. Dessa hava också, särskilt frågan om
drickspenningarnas bibehållande eller ersättande med s. k. betjäningsavgift,
under de senaste åren varit föremål för livliga överväganden inom alla
av hotell och restauranger intresserade parter. Någon enighet därom,
vilket system är bäst för allmänheten, företagaren och personalen, har icke
uppnåtts. Och det förefaller, som om en praktisk, alla parter tillfredsställande
lösning i denna fråga icke kan erhållas, förrän en ingående och
tillförlitlig kännedom först vunnits om de faktiska löneförhållandena inom
hotell- och restaurangbranschen. Såsom socialstyrelsen påpekat, kan en
sådan kännedom numera vinnas på ett väsentligt enklare och tillförlitligare
sätt än tidigare, särskilt genom utnyttjande för statistiskt ändamål
av de individuella skatteböcker, som på taxeringsmyndigheternas initiativ
införts för hotell- och restaurangpersonal i Stockholm och i någon mån i
landsorten.
Vad slutligen angår motionärernas påpekande av missförhållanden beträffande
arbetsförmedlingen för hithörande personal, har socialstyrelsen
ej velat förneka, att missförhållanden förekomma, men ansett det vara
förenat med ansenliga svårigheter att konstatera graden och arten av dem.
Vid den utredning rörande förhållandena inom hotell- och restaurangbranschen,
som utskottet anser böra utföras, synes dock även frågan om
arbetsförmedlingen på området böra göras till föremål för undersökning
för att om möjligt giva material till förslag om förbättrade förhållanden.
Den nya utredning på hotell- och restaurangområdet, som utskottet i
överensstämmelse med socialstyrelsen och de av undersökningen närmast
berörda organisationerna förordar, synes lämpligen böra begränsas till
att söka klarlägga de grundläggande fakta, som ligga bakom de för när
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3
varande aktuella spörsmålen angående arbetstidsförhållandena, löne- och
anställningsvillkoren samt sättet för arbetsförmedlingen. Utredningen
torde, så begränsad, icke behöva draga allt för stora kostnader, i all synnerhet
som utskottet förutsätter såsom självklart, att den intresserade medverkan,
som ställts i utsikt från såväl arbetsgivareföreningarnas som personalunionens
sida, också utnyttjas.
Utskottet övergår därmed till motionens andra del, innefattande krav
på utredning rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden. Även för
denna personal har arbetstiden förr varit synnerligen lång, och även för
den har en begränsning i tiden skett. Arbetstiden synes dock fortfarande,
åtminstone i vissa fall, vara för lång. Emellertid torde gällande lagstiftning
giva denna personal möjlighet att få sina intressen beträffande arbetstiden
beaktade. Såsom socialstyrelsen anmärker, lämnar nämligen butikstängningslagen
(3 §) de kommunala myndigheterna möjlighet att vidtaga
av de särskilda lokala förhållandena betingade eftergifter och inskränkningar
i lagens allmänna bestämmelser. För så vitt av yttrandena i
ärendet framgår, har någon hänvändelse till kommunala myndigheter att
med stöd av denna bestämmelse inskränka öppethållandet av badhusen
icke skett. Och så länge denna väg att erhålla begränsning i arbetstiden
icke försökts eller visat sig oframkomlig, anser utskottet det icke lämpligt
att begära utredning om andra åtgärder för en reglering av arbetstiden
för badhuspersonalen. Utskottet finner sig därför böra avstyrka motionens
hemställan, i vad den avser utredning rörande badhuspersonalen.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande
motion hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,
i den omfattning, som ovan angivits, ville låta verkställa
en allsidig och förutsättningslös utredning av
frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket
och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 22 mars 1928.
På utskottets vägnar:
GUSTAF W. ROOS.
Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Roos, Jalin, Larsén, N. .1. Nilsson, Granström,
Fritiof Gustafson, Alexander Nilsson, Östergren.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
Reservation
av herrar Larsén och Östergren, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava följande lydelse:
I förevarande motion — — — också utnyttjas.
Utskottet övergår---för lång. Enligt de uppgifter, utskottet in
hämtat
rörande arbetsförhållandena vid Stockholms badinrättningar, synes
arbetstiden vara i hög grad växlande. Sålunda är den fastställda arbetstiden
per vecka vid en badinrättning 50 timmar och vid en annan 63
timmar jämte 1—2 timmar dagligen för rengöringsarbeten.
I några av de yttranden, som kommit utskottet tillhanda, göres gällande,
att badhuspersonalens arbetstid skulle vara nöjaktigt reglerad genom den
s. k. butikstängningslagen. Detta är emellertid ej fallet. Med fullt laglig
rätt kvarhålles personalen vid vissa badinrättningar i arbetet under
1—2 timmar dagligen efter lagstadgad stängningstid, ehuru denna för
badinrättning infaller en timme senare än för handelsbod. Visserligen
äga de kommunala myndigheterna rätt att med stöd av § 3 i omförmälda
lag inskränka tiden för badinrättningarnas öppethållande, men det synes
utskottet ovisst, huruvida icke en begränsning av denna art skulle vara
för en badinrättning mera besvärande än en lämplig maximering av personalens
arbetstid. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka utredning
även rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet i anledning av förevarande
motion hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
dels, i den omfattning, som utskottet ovan angivit,
av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och
restaurangyrket, dels ock rörande badhuspersonalens
arbetsförhållanden, samt för riksdagen framlägga de
förslag vartill utredningen kan giva anledning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Bilaga 1.
Kungl. Socialstyrelsen.
Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
Sedan riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott anhållit om
yttrande av socialstyrelsen över bland annat den inom kammaren väckta
motionen nr 318 angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
arbetsförhållanden, har genom Kungl. Maj:ts beslut den 10
februari 1928 styrelsen anbefallts att avgiva och till utskottet senast den
1 mars 1928 överlämna det sålunda begärda yttrandet.
Med anledning härav har socialstyrelsen berett följande organisationer
och företag tillfälle att till styrelsen inkomma med utlåtande i ämnet, nämligen
Sveriges restaurantförening, de förenade restauranternas arbetsgivareförbund,
Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund, Stockholms
badhus aktiebolag, aktiebolaget Clara badinrättning samt Stockholms
badbetjänings fackförening. .
Från samtliga de tillskrivna hava utlåtanden numera inkommit, och tar
socialstyrelsen, med överlämnande av dessa (bil. 1—6), för egen del anföra
följande. .
I den av herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionen nr 318, vilken
är lika lydande med den av nerr iVlöiier m. It. avgivna motionen nr 166
i första kammaren, framhålles såsom motionens sylte att fästa uppmärksamheten
vid några yrkesgrupper, vilkas arbetsförhållanden hittills visserligen
fallit utanför statsmakternas omvårdnad, ehuru arbetet för ifrågavarande
personal är så lagt, att densamma svårligen kan liksom industriarbetarna
genom sina sammanslutningar tillförsäkra sig relativt trygga
och goda arbetsförhållanden. De yrkesgrupper, som åsyftas, äro å ena sidan
hotell- och restaurangpersonalen, å den andra badhuspersonalen.
Vad först angår de vid hotellen och restaurangerna anställda, torde
dessa, om man får antaga, att siffrorna från 1920 års folkräkning fortfarande
äro tillämpliga, såsom i motionen framhålles, utgöra en yrkesgrupp
om cirka 23,500 personer, varav mer än fyra femtedelar äro kvinnor.
Nämnda siffror överensstämma i huvudsak med dem, som lämnas i den
av socialstyrelsen efter initiativ från riksdagen på sin tid verkställda undersökningen
rörande arbetsförhållandena för hotell- och restaurangpersonalen
i Sverige, vilken undersökning närmast avser år 1915 men i vissa
avseenden och särskilt beträffande Stockholm kompletterats med uppgifter
även för år 1920.
Vid sin granskning av hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden
stanna motionärerna först vid arbetstidens längd, varvid de uttala,
att ingen yrkesgrupp torde ha en så lång arbetstid som den del av
ifrågavarande personal, vilken ej faller under arbetstidslagen.
Hotell■ och
restaurangpersonalen.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Med anledning härav vill socialstyrelsen erinra om, att genom lagen om
arbetstidens begränsning av den 4 juni 1926, 1 § mom. k., undantages från
lagens tillämpning sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse,
som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Detta undantag
som i enahanda formulering återfanns i 1919 års arbetstidslag, motiverades
av arbetstidskommittén genom de betydande olägenheter en lagstadgad
leglering av arbetstiden skulle medföra för sådana personalgrupper, som
hade att tillhandagå publiken, i synnerhet som dessas arbetsförtjänst väutginge
i form av drickspengar. Ifrågavarande grupper utgöras
i första hand av restaurangernas och kaféernas serveringspersonal ävensom
av hotellens portierer, vaktmästare och städerskor samt några smärre
grupper såsom nattvakter, telefonister, baderskor och springpojkar. Enär
kontorspersonalen sasom sadan är undantagen från lagen om arbetstidens
begränsning, blir inom hotell- och restaurangfacket lagens tillämpning i
huvudsak inskränkt till personalen i kök och kallskänk, vartill kommer
hjälppersonal såsom drängar, kuskar, chaufförer, maskinister, montörer,
personalstäderskor o. d. Uppskattas såsom ovan anförts hotell- och restaurangpersonalen
i sin helhet till cirka 23,500 personer, synes, om man tilllampar
vissa relationstal från socialstyrelsens specialundersökning för år
1915, kökspersonal och därmed jämställda utgöra cirka 9,000 personer, men
därav torde högst hälften komma på de arbetsställen med 5 eller flera anställda
av detta slag, på vilka gällande arbetstidslag har tillämpning.
Den omständigheten, att arbetstidslagens bestämmelser blott äga tilllämpning
på en mindre del av fackets personal, har i sin mån bidragit
att öka de stora svårigheter, som arbetstidens reglering överhuvud möter
inom detta, egenartade arbetsområde. Enligt socialstyrelsens förenämnda
undersökning för år 1915 var hotell- och restaurangpersonalens arbetstid
synnerligen lång. I den mån man genom att sammanjämka arbetsgivarnas
och personalens ofta divergerande uppgifter kunde bilda sig en
uppfattning om arbetstidens längd, syntes densamma då hava utgjort för
Personal i kök och kallskänk 85—110 (medeltal 100) timmar per vecka och
lör övrig personal 70—115 (medeltal 96) timmar. Frånräknas så noggrant
ske kunde från denna bruttoarbetstid måltidsraster och dylika pauser, erhölls
nettoarbetstiden, som syntes hava utgjort för. kökspersonal 70—100
(i genomsnitt 84) och för övrig personal 54—105 (i genomsnitt 79) timmar
per vecka; framhållas må emellertid, att gränserna mellan de båda per
sonalgrupperna stundom voro något otydliga, åtminstone vad småföretagen
beträffar.
Under de följande åren skedde emellertid, under intryck av arbetstidens
successiva förkortning inom näringslivet i allmänhet, även inom hotelloch
restaurangbranschen en väsentlig reducering av arbetstiden, vilken
för Stockholms vidkommande i socialstyrelsens utredning uppskattas till
cirka 24 procent (för kökspersonal 31 procent) under åren 1915—1920.
Sistnämnda år träffades mellan Sveriges restaurantförening och de förenade
resturanternas arbetsgivareförening å ena sidan samt Sveriges hotell-
och restaurangpersonals förbund å den andra ett kollektivavtal, som
sedermera förnyades och gällde intill. 1924 års utgång. Enligt däri ingående
bestämmelser i fråga om arbetstiden, vilka, såsom bland annat
framgår av inkomna utlåtanden, i huvudsakliga delar alltjämt lära tilllämpas
av yrkets organiserade arbetsgivare, är arbetstiden för den från
arbetstidslagen undantagna personalen begränsad till 180 timmar per tre
veckor, oberäknat måltidsraster, med en längsta arbetstid av 70 timmar
Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr (i. 7
per vecka. För personal, som faller under nämnda lag, räknas den ordinarie
arbetstiden till 180 timmar per tre veckor, inberäknat raster för maltiders
intagande, vilka raster uppskattas till 36 timmar för samma tidsrymd.
Denna anordning motiveras genom hotell- och restaurangarbetets
säregna natur, i det att detsamma dels pågår veckan runt, dels i stor utsträckning
utgör beredskapstjänst, det vill säga tillbringas i väntan på arbete.
Nu liksom vid föregående utredningar har från personalens sida klagomål
framkommit över, att arbetstidslagen även i dess sålunda modifierade
form icke alltid iakttages och respekteras särskilt beträffande sådana arbetsområden,
där den huvudsakliga delen av arbetstagarna utgöres av
kvinnor, som icke ännu på samma sätt som männen lärt sig tillvarataga
sina intressen genom organisation.
Att ifrågavarande lagstiftning blott med stora svårigheter låter sig tilllämpa
inom hotell- och restaurangnäringen framgår även av arbetsgivarföreningarnas
yttranden, varuti starkt framhållas de vanskligheter, som
möta genomförandet av en begränsning av arbetstiden inom hotell- och
restaurangfacket. Den personal, som faller under arbetstidslagen, sysselsättes
huvudsakligen i den s. k. inre tjänsten, det vill säga med matens
beredning och tillagning, med diskning, städning och renhållning, med
transport av varor o. s. v. I mycket stor utsträckning bor denna personal
inom samma byggnad, där arbetet utföres, eller i dess omedelbara närhet.
Den lätt anordnade och effektiva kontroll, som en arbetsgivare inom industrien
kan utöva rörande arbetstidens början och slut och därunder
medgivna uppehåll, står endast undantagsvis till förfogande för en företagare
inom hotell- och restaurangbranschen, och den äger dessutom ur
företagets synpunkt icke samma intresse för honom. För en fabriks arbetsledning
är det av avgörande vikt att tillse, att arbetsstyrkan är i fulltarbete
under hela den tid, den befinner sig i arbetslokalerna, I restaurangköket
har arbetsdagen däremot ett annat förlopp; dess takt markeras
av publikens måltidstimmar, då arbetet måste forceras, under det att mellan
dessa komma långa pauser, då arbetet ligger helt eller delvis nere och
da det gäller att tillgodose endast någon strögäst eller att utföra en del
förberedelsearbeten o. d. Restaurangägarens intresse är sålunda icke särskilt
inriktat på att övervaka, att personalens arbetstid börjar och slutar
på bestämt klockslag —- det är för honom en fråga mindre av en ekonomisk
än av disciplinär innebörd — utan han måste framför allt tillse, att personalen
är tillstädes under de bråda timmarna på dagen och att dess arbetskapacitet
då fullt utnyttjas. Det är blandningen av beredskapstjänst
och effektiv arbetsprestation, säga företagareföreningarna, som är det utmärkande
för hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden, och
det är denna omständighet, som skapar de olägenheter, vilka medfölja detschematiska
överförandet till detta arbetsområde av en i huvudsak för industriens
arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering.
I syfte att närmare belysa de arbetstidsförhållanden, som faktiskt rådde
inom hotell- och restaurangnäringen, särskilt med hänsyn till inkomna anmälningar
om olaga arbetstid, hava genom yrkesinspektrisens försorg under
åren 1924 och 1925 vissa specialundersökningar verkställts genom personliga
besök vid ett större antal hotell, restauranger, kaféer och automater
av särskilda undersökare, i regel yrkesinspektrisens assistenter, vilka därvid
inhämtat uppgifter från såväl principaler som personal. Det sammanlagda
antalet köksanställda vid de undersökta arbetsställena uppgick
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
till 2,295 kvinnor och 189 män. För undersökningen har en redogörelse lämnats
i bil. A (sid. 89 ff.) till socialstyrelsens på sin tid avgivna betänkande
med förslag till reviderad lag om arbetarskydd (statens offentliga utredningar
1925: 34). Ur denna undersökning torde, till komplettering av i det
föregående samt i motionen och organisationernas utlåtanden lämnade arbetstidsuppgifter,
efter denna källa meddelas nedanstående tablå över
kökspersonalens veckoarbetstid med inräknande av raster (beräknade till
cirka 12 timmar per vecka). Uppgifterna avse 152 företag, vilka vardera
sysselsatte mer än 4 kokerskor, kallskänkor, köksor, diskerskor o. d.:
Antal företag med en bruttoarbetstid
intill 60
60 — 70
70 — 80
80 — 90
90—100
för kökspersonal av:
tim.
tim.
tim.
tim.
tim.
Stockholm (66 företag) ....................
22
37
6
i
Göteborg (19 » ) .....................
11
8
—
—
—
Övriga städer (67 företag) ...............
21
27
ii
7
i
Yrkesinspektrisens undersökningar synas bekräfta riktigheten å ena
sidan av vad som från hotell- och restaurangpersonalens sida anförts i
fråga om arbetstidslagens mindre effektiva och noggranna tillämpning
inom bär ifrågavarande bransch, å den andra av vad som från arbetsgivarhåll
påpekats angående de stora, i vissa fall nästan oöverstigliga
svårigheterna att förena en ekonomisk drift med arbetsförhållandenas
inpassning i ett relativt stelt arbetstidsschema. Att härvidlag någon förändring
borde ske synes tydligt, men parterna förefalla, att döma bland
annat av nu föreliggande yttranden, i mycket vara av motsatta meningar,
i vilken riktning en reform synes böra gå.
Redan i den proposition med förslag till revision av arbetstidslagen, som,
i väsentlig överensstämmelse med socialstyrelsens förslag i ämnet, förelädes
1921 års riksdag, föreslogs omreglering beträffande hland annat hotell-,
restaurang- och kaférörelse. Samtidigt med att lagens tillämpning
utsträcktes till att omfatta allt slags arbete i nämnda slag av rörelse, bemyndigades
arbetsrådet att, i den mån så prövades påkallat, medgiva annan
begränsning av arbetstiden än lagen eljest föreskrev. Genom de föreslagna
ändringarna skulle dels serveringspersonalen jämte övriga dittills
utom lagen stående personalgrupper tillförsäkras skydd i fråga om
arbetstiden och dels möjlighet beredas till en mer rationell, antagligen i
viss män differentierad arbetstidsreglering för ifrågavarande verksamhetsområden.
Riksdagen godtog dock ej de nu nämnda ändringsförslagen.
Svårigheterna att genomföra arbetstidslagen i avseende å de lagen underkastade
personalgrupperna inom hotell-, restaurang- och kaférörelse
gjorde sig emellertid fortfarande gällande, och med hänsyn därtill intogs
vid 1926 års revision i lagen en ny bestämmelse (10 § 1 mom.), enligt vilken
Konungen, pa framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, äger
att beträffande arbete i dylik rörelse föreskriva annan begränsning av
tiden lör arbetares användande, därest tillämpningen av de allmänna ar
betstidsstadgandena prövas medföra synnerliga svårigheter. Denna bestämmelse
har dock hittills icke kommit till tillämpning. Erinras må i
detta samband om, att nu gällande arbetstidslag upphör att gälla med utgången
av år 1930.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr G. 9
Skulle förändrad reglering av arbetstidens begränsning komina till stånd
för hotell, restaurang och kaféer, synes det icke vara osannolikt, att densamma,
såsom socialstyrelsen år 1921 föreslog, komma att utsträckas till
personalgrupper, som nu ej beröras av arbetstidslagen, ävensom att regleringen
skulle i viss mån differentieras med hänsyn till de skilda gruppernas
olika arbetsförhållanden. För genomförande av en dylik reglering
erfordras tydligtvis en fullständigare kunskap om de faktiska arbetstids
förhållandena inom branschen än den, som för närvarande står till buds.
Förutom på arbetstidsförhållandena för do hotell- och restaurangan
ställda hava motionärerna fäst uppmärksamheten på den allmänna osäkerheten
i nämnda arbetstagares arbetsvillkor. Särskilt ha de uppmärksammat
drickspenning systemet, vilket medför, att sa betydande personalgrupper
som serveringspersonal, vaktmästare och städerskor merendels icke
hava något fast ekonomiskt underlag utan måste leva på, åtminstone
formellt sett, frivilliga gåvor från allmänheten. Socialstyrelsens förenämnda
undersökning utvisade, att ej mindre än 78.5 procent av portierer
och vaktmästare samt 71.p procent av den manliga och 68.5 iirocent av den
kvinnliga serveringspersonalen voro helt eller delvis avlönade med drickspengar.
Frågan om drickspenningsystemet har i nämnda utredning även
blivit belyst genom inhämtande av yttranden från vissa sakkunniga. Medan
härvid representanterna för personalintresset starkt framhålla drickspenningsystemets
olägenheter och önska detsamma utbytt mot fast lön och
tantiem, synes arbetsgivarna i allmänhet vara av den uppfattningen, att
man icke skulle lyckas att avskaffa drickspenningarna.
Under de år, som förflutit sedan denna undersökning, har utvecklingen
på förevarande område ingalunda stått stilla, såsom bland annat framgår
av de nu föreliggande yttrandena från arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer. Även i vårt land hava de internationella strävandena att
såvitt möjligt bereda de hotell- och restauranganställda en värdigare löneform
vunnit genklang. Från hösten 1927 har sålunda vid ett tiotal stockholmshotell
drickspengarna utbytts mot s. k. betjäningsavgift. Dock
vill det synas, av personalförbundets yttrande att döma, som om denna
reform för de anställda icke skulle medfört enbart fördelar utan även vissa
nackdelar, låt vara att dessa till väsentlig del torde sammanhänga med,
att flertalet hotell ännu tillämpa drickspenningsystemet. Beträffande
serveringspersonalen synes drickspenningsystemet ännu vara tämligen
enarådande, låt vara att även härvidlag igångsatts en utredning, såsom
vars första resultat betecknas ett nyligen avgivet utlåtande av häradshövding
Karl Schlyter, innebärande, att gällande föreskrifter i rusdryckslagstiftningen
och tobaksmonopolförfattningarna icke i och för sig torde
stå i vägen för ett system med uttagande av viss serveringsavgift från
spisande gäster.
Det förefaller emellertid, som om en väsentlig förutsättning för en allmän
övergång till nya löneformer skulle vara en mera ingående och tillförlitlig
kännedom om de faktiska löneförhållandena inom hotell- och restaurangbranschen,
än den man för närvarande äger. En dylik kunskap torde
numera kunna vinnas på ett väsentligt enklare och tillförlitligare sätt än
tidigare, särskilt genom utnyttjande för statistiskt ändamål av de indivi
duella skatteböcker, vilka på taxeringsmyndigheternas initiativ införts för
hotell- och restaurangpersonal i Stockholm och i någon mån även i landsorten.
Den tredje huvudanmärkningen, som motionärerna rikta mot de nuva
-
10 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
rande arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket, avser de oordnade
förhållandena beträffande arbetsförmedlingen, speciellt den uppskörtning
av platssökande, som skulle äga rum från vissa privata platslörmed
lares sida. Såsom styrelsen framhållit i sitt till utskottet avgivna yttrande
över motionerna nr 307 och 317 i andra kammaren, må ej förnekas,
att sådana missförhållanden förekomma, men lärer det vara förenat med
ansenliga svårigheter att konstatera graden och omfattningen av dessa.
Här må endast nämnas, att enligt styrelsens meromnämnda utredning för
år 1915 skulle ej mindre än 72.i procent av den manliga och 54.8 procent
av den kvinnliga personalen erhållit sina befattningar utan anlitande av
förmedling, d. v. s. genom direkt anmälan hos chef eller hovmästare, genom
kamrater, annonsering e. d. Offentlig arbetsförmedling anlitades av 2.7
procent av männen och 8.i procent av kvinnorna, facklig sådan av 17.6,
respektive 15.2 procent samt privat av 7.6, respektive 21.9 procent. Med all
sannolikhet hava emellertid under det senaste årtiondet avsevärda förändringar
inträffat härvidlag även inom detta område, vilka bland annat
under inverkan av den tilltagande platsbristen bidragit att göra arbetsförmedlingsfrågan
mera brännande än tidigare.
Såsom av de till socialstyrelsen inkomna yttrandena framgår, synas så
väl arbetsgivareorganisationerna som personalförbundet giva sin anslut
ning till motionärernas krav på en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket. Vid
sådant förhållande finner sig även socialstyrelsen kunna tillstyrka verkställandet
av en nyr utredning på detta område, dock under förutsättning
att densamma begränsas till att söka klarlägga de grundläggande fakta,
som ligga bakom de för närvarande aktuella spörsmålen angående arbetstidsförhållandena,
löne- och anställningsvillkoren samt sättet för arbetsförmedlingen.
Genom en dylik begränsning torde nämligen undersök
ningen icke behöva draga allt för stora kostnader, i synnerhet som intresserad
medverkan ju ställts i utsikt från såväl arbetsgivareföreningarnas som
personalförbundets sida.
Badhus- I motsats till de hotell- och restauranganställda symes personalen vid
personalen, varmbadinrättningar utgöra en ganska fåtalig y rkesgrupp. Vid 1920 års
folkräkning redovisades blott 151 badare och 927 baderskor, och i social
styrelsens i motionen refererade undersökning för år 1914 upptogs av
egentlig badpersonal 740 personer (176 män och 564 kvinnor) anställda
vid varmbadhus, som voro i gång året om, samt 705 (48 män och 657 kvinnor)
sysselsatta vid varmbadanstalter öppna endast sommartid. Framhållas
må emellertid, att förutom vid egentliga badanstalter ganska många
badare och baderskor finnas anställda inom andra grupper av företag, så
som sjukhus och liknande anstalter, hotell, gymnastikanstalter och »skönhetsinstitut»
etc., men synas dessa personalgrupper näppeligen åsyftas i
motionen. Antalet egentliga varmbadanstalter, vilka bedrevo sin verksamhet
under hela eller så gott som hela året, uppgives i socialstyrelsens
förenämnda undersökning hava utgjort 143 i början av år 1914. Enligt en
på socialiseringsnämndens föranstaltande verkställd utredning rörande
kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna (statens offentliga utredningar
1924: 45) voro år 1919 av varmbadhusen 43 i kommunal ägo.
Såsom i motionen framhålles, har för de vid badhusen anställda arbetstiden
tidigare varit synnerligen lång. Enligt socialstyrelsens förenämnda
specialundersökning uppgick veckoarbetstiden för badpersonal merendels
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 11
till 54—84 (medeltal 69) timmar per vecka. Från och med den 1 oktober
1919 indrogos emellertid ifrågavarande inrättningar under lagen om begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse den <19
maj 1919 (den s. k. butiksstängningslagen), och därmed löljde tydligen en
avsevärd förkortning och koncentrering av personalens arbetstid.
Någon fullständig statistik tinnes visserligen icke häröver, men må hänvisas
till de uppgifter, som föreligga i de inkomna yttrandena från de
båda ledande badhusföretagen i Stockholm, i vilken stad enligt motionerna
och även enligt socialstyrelsens förenämnda undersökning arbetstiden
merendels varit längre än i landsortsstäderna.
Vid år 1914 fortgick badningen ända till kl. 10 på kvällen, men år 1917
borttogs, åtminstone vid Sturebadet, badtimmen 9—10 e. in. Indragningen
av denna badtimme uppgives ha kunnat ske utan men vare sig'' för publiken
eller badets ekonomi. Enär tendensen alltmera gick i riktning mot
minskning av den sena kvällsbadningen och åttatimmarslagens allmänna
införande från och med år 1920 kunde antagas ha gett arbetare och därmed
jämställda tillfälle att bada tidigare, lät man hösten 1920 även badtimmen
8—9 e. in. bortfalla och stängdes biljettkassan redan kl. 7.20 e. m.
Åtgärden uppgives hava vidtagits i syfte att tillmötesgå personalens
önskan att få sluta sitt arbete tidigare på kvällarna, då många baderskor,
som dittills efter serverandet av sista badet kl. 9 e. m. haft ett tidskrävande
rengöringsarbete, först ganska sent kunnat begiva sig hem. Under sommarmånaderna
är badtiden ytterligare en timme kortare.
Motionen såväl som yttrandena från aktiebolaget Clara badinrättning
och Stockholms badbetjänings fackförening utvisa emellertid, att Sturebadets
arbetstid är icke väsentligt (i genomsnitt omkring eu timme) kortare
än den, som tillämpas vid huvudstadens båda övriga badinrättningar, nämligen
Centralbadet och Södermalms badinrättning.
Vid bedömande av badpersonalens arbetstid bör det emellertid icke
lämnas ur sikte, att denna, liksom hotell- och restaurangpersonalens, är
mycket svår att till siffran uppskatta, enär den utgör en kombination av
effektivt arbete och beredskapstjänst i proportioner, vilka växla ej mindre
beträffande olika orter och badinrättningar än även i fråga om olika
badformer. Härvid bör beaktas, att i stället för den med det allt allmännare
införandet av badrum i bostadshusen avtagande frekvensen av
karbad i de offentliga badinrättningarna kommit en ökning av turkiska
bad, badstubad o. d., vilka torde påkalla mindre arbete från personalens
sida. Badpersonalen utgör en yrkesgrupp, vilken, såsom åtskilliga andra
förrättare av »tjänster» åt andra samhällsmedlemmar, knappast kan undgå
att bliva bunden i sitt arbete under en längre del av dagen än ett flertal
andra yrkesutövare. Att icke desto mindre badpersonalen i stort sett
trives med sitt arbete, synes bland annat framgå av de anmärkningsvärt
höga siffror för personal med långvarig anställning, som anföras i de inkomna
yttrandena från de båda badhusbolagen.
I det yttrande, som inkommit från aktiebolaget Clara badinrättning,
framföras betänkligheter särskilt ur ekonomisk synpunkt mot en ytterligare
inskränkning av badtiden. Bolaget framhåller även, att för butiksanställda
o. d., som av sin tjänst äro upptagna hela dagen, behov finnes
av tillgång till offentliga bad även på kvällstimmarna.
Av ett Stockholms badhus aktiebolags yttrande bilagt statistiskt dia
gram över badfrekvensen under dagens olika timmar under eu del av år
1922, respektive 1927 vid Sturebadet och Södermalms badinrättning, synes
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
det framgå, att befolkningen i olika delar av huvudstaden har ganska olika
vanor i fråga om badtider. I nedanstående talrader hava diagrammets
siffror sammanställts och omräknats i procenttal:
Därav (i %) å följande tider,
kl.
ba- j 9—
10— 11— 12—
1— 2— 3— 4—
5— 6—
7—
8—
dande j 10
11 12 1
2 ; 3 4 5
6 7
8
9
jf. m.
f. in. j f. in. e. m.
e. m. e. m. e. in. e. m.
e. m. j e. m.
e. m.
e. m.
Sturebadet (1922)
1512 i 6.3
5.6 6.2 5.3
i i
8.9 9.9 1 13.2 j 13.8
13.4 13.31
4-11
-
Södermalms (1927)
830 i 0.5
o
to
©
l.t : 2.8 ! 5.8 8.2
18.3 20.1
24.o
14.8 |
1 Siffrorna på grund av sättet för redovisningen något för låga.
Härav framgår, att, medan östermalmsborna numera i regel pläga bada
före middagen, håller södermalmsbefolkningen ännu till god del fast vid
kvällsbadningen och detsamma gäller sannolikt om en god del av Centralbadets
kundkrets.
Det nu anlörda leder uppmärksamheten på, att under nuvarande förhållanden
reglering av tiden för badinrättningarnas öppethållande och
därmed av badpersonalens arbetstid torde få anses vara en angelägenhet
mindre för statsmakterna än för vederbörande kommunala myndigheter.
Endast dessa torde kunna få anses sitta inne med den ingående lokalkänne
dom, som i de särskilda fallen möjliggör ett rättvist avvägande mellan å
ena sidan badpersonalens behov av kortare arbetstid, å den andra olika
samhällsgruppers ur folkhälsans synpunkt berättigade krav på tillgång
till bad å för dem lämpliga tider. Därmed sammanhänger också vederbörande
badinrättningars ekonomi, vilken, såsom framgår av socialise
ringsnämndens förenämnda utredning, i regel torde vara ganska bekymmersam,
låt vara att den för de här ifrågavarande stockholmsföretagen numera
torde ansenligt förbättrats, sedan badinrättningarnas antal i huvudstaden
starkt reducerats och de kvarvarande företagen befästat sin ställning
genom biinkomster ur andra källor, såsom uthyrningsverksamhet,
drivande av tvättinrättning, tvålfabrik m. m.
Såsom i motionen framliålles, hava beträffande den tredjedel av rikets
varmbadhus, vilka ägas eller kontrolleras av respektive kommuner, dessa
utan vidare möjligheter att reglera personalens arbetstid ur ovan angivna
synpunkter. Men liknande möjligheter föreligga numera även med avseende
på badinrättningar i privat drift, då, såsom i badhusbolagens utlå
tande framliålles, gällande butiksstängningslag (3 §) i stor utsträckning
lämnar de kommunala myndigheterna möjlighet att vidtaga av de särskilda
lokala förhållandena betingade eftergifter och inskränkningar i
lagens allmänna bestämmelser.
Enär sålunda enligt socialstyrelsens uppfattning någon ytterligare regle
ring från statens sida av arbetstiden vid badinrättningar för närvarande,
knappast synes vara av förhållandena påkallad, förefaller ej heller något
starkare behov föreligga av en hela riket omfattande utredning av arbetsförhållandena
på detta område.
Stockholm den 3 mars 1928.
GUNNAR HUSS.
Bertil Nyström.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr ti. 13
Bilaga 2.
Till kungl. socialstyrelsen.
Genom remiss den 15 innevarande februari har k. socialstyrelsen lämnat
Sveriges restaurantförening tillfälle att till styrelsen inkomma med
yttrande rörande en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr
318, vilken utmynnar i en hemställan om undersökning angående bl. a.
hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden.
Med anledning härav få vi vördsamt anföraj följande:
Ett förhållande, vilket måste anses vara av betydelse för här föreliggande
fråga, men vilket synes hava undgått motionärernas uppmärksamhet
är, att socialstyrelsen redan tidigare utfört en dylik statistik undersökning.
Materialen till denna insamlades i huvudsak under åren 1914
1915, men ifråga om arbetstid och avlöningsförhållanden hava för Stockholms
vidkommande uppgifter insamlats till och med år 192(h
Genom här ifrågavarande utredning har hopbragts ett uppgiftsmaterial,
som alltjämt torde vara av grundläggande betydelse för kännedomen om
restaurangpersonalens arbetsförhållanden, men i vissa avseenden har
självfallet sedermera inträffat så genomgripande förändringar, särskilt
ifråga om arbetstid och avlöning, att de i utredningen framlagda resultaten
icke längre kunna anses lämna en tillförlitlig bild av rådande förhållanden.
Även om sålunda hotell- och restaurang-personalens arbetsvillkor, sadana
dessa för närvarande gestalta sig, i vissa avseenden icke kunna klart
utläsas ur tillgänglig offentlig statistik, torde emellertid dessa under de
senaste åren varit underkastade en så hög grad av normalisering, att de
för såväl arbetsgivare- som personalorganisationerna inom yrket borde
vara välkända. Härtill har framförallt bidragit de kollektivavtal, som
från och med hösten 1920 till och med utgången av år 1924 varit gällande
mellan å ena sidan Sveriges restaurantförening och de förenade restauranternas
arbetsgivareförening samt å andra sidan Sveriges hotell- och
restaurangpersonals förbund. Sedan sistnämnda tidpunkt hava visserligen
ej några kollektivavtal förefunnits, men vid de hotell och restauranger,
som varit anslutna till nyssnämnda arbetsgivareföreningar, hava dock
tillämpats vissa bestämda normer, som reglerat arbetsvillkoren. Innehållet
i dessa normer framgår närmare av här närslutna bil. 1 och 2.
Det må emellertid betonas, att ett icke ringa antal, särskilt mindre hotell
och restauranger, pensionat, kaféer m. in. icke äro anslutna till nämnda
arbetsgivareföreningar, varför sålunda arbetsförhållandena vid dessa företag
kunna vara av avsevärt mera heterogen karaktär än vid de större.
Vi anse därför, att, ehuruväl icke något vitalt behov kan anses föreligga
för, att från statsmakternas sida igångsättes en måhända kostbar statistisk
undersökning rörande de större restaurangerna och hotellen, likväl bland
de mindre företagen till äventyrs kunna råda sådana arbetsförhållanden,
att en dylik utredning kan vara av behovet påkallad. Enligt vår mening
bör emellertid under sådana förhållanden en undersökning självfa!let icke
14 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
inskränka sig till företag av sistnämnda typ, utan omfatta näringen i dess
helhet.
Även om vi sålunda icke hava något att erinra mot, att en förutsättningslös
och opartisk undersökning i likhet med den tidigare utförda
kommer till stånd, måste vi emellertid bestämt i flera betydelsefulla
punkter bemöta den redogörelse för hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden,
som lämnas i den till riksdagen framlagda motionen.
I den skildring, som i denna motion lämnas rörande yrkets arbetstidsförhållanden,
har någon hänsyn sålunda icke tagits till en omständighet,
som vid ett opartiskt bedömande av denna fråga måste hållas i minnet.
För restaurangpersonalen är nämligen på grund av yrkets speciella förhållanden
arbetstiden icke jämförbar med exempelvis industriarbetarnas,
vilken i regel börjar och slutar på bestämt klockslag och som avbrytes av
måltidsraster, vilka kunna fixeras till sin längd och förläggning. För
hotell- och restaurangpersonalen är däremot arbetstiden en blandning av
effektiv arbetsprestation och ett slags beredskapstjänst av den natur, som
utföres i butiker, av portvakter o. s. v. och som till följd härav knappast
låter sig statistiskt mätas.
Härav följer också, att till detta arbetsområde icke kan överflyttas en i
stort sett för industriens arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering, och
när i motionen anmärkningar riktas mot längden av arbetstiden inom
yrket, har man förbisett denna grundläggande skillnad för bedömande av
frågan.
Det framhålles vidare i motionen, att hotell- och restaurangpersonalen
helt och hållet är beroende av företagens och allmänhetens godtycke, vartill
särskilt skulle bidraga, att någon kollektiv reglering av arbetsvillkoren
icke förekommer. Såsom ovan påpekats, tillämpas emellertid allt
fortfarande vissa normer av allmän natur vid de större hotellen och
restaurangerna i riket, varjämte må betonas, att såväl vår organisation
som jämväl de förenade restauranternas arbetsgivareförening under de
senaste åren upprepade gånger sökt få till stånd ett kollektivavtal med
personalorganisationen, vilket emellertid städse strandat närmast av den
anledningen, att arbetsgivareföreningarna eftersträvat att få till stånd ett
riksavtal, som på ett enhetligt sätt kunde reglera arbetsvillkoren för personalen
inom hela landet, medan personalorganisationen i stället yrkat på
slutande av lokala avtal för endast ett fåtal platser, där förbundet haft
medlemmar av sin organisation.
I detta sammanhang må framhållas, att i de allmänna villkor, som uppställts
av arbetsgivareföreningarna för reglerande av personalens arbetsförhållanden,
finnes stipulerat att sjukhjälp och sjukvårdsförmåner skola
utgå för personalen efter 3 månaders anställning, icke efter 3 år, som i
motionen angives.
I likhet med motionärerna vilja vi understryka betydelsen av, att arbetsförmedlingen
inom yrket bedrives efter rationella grunder, och det må
ej fördöljas, att för närvarande på vissa håll arbetsförmedlingen sker
under former, vilka icke äro ändamålsenliga. Härmed avses vissa s. k.
förmedlingsbyråer, vilkas verksamhet måste anses mindre önskvärd icke
blott av den anledningen, att personalen för att erhålla arbete stundom
nödgas lämna oskälig ersättning utan jämväl därför, att dessa byråer,
för att härigenom öka sina inkomster, målmedvetet söka att stimulera
ombyte av platser.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 15
Platsbyråer av nyssnämnda slag må emellertid noga skiljas från de
platsförmedlingsbyråer, vilka omhänderhava och stå under direkt sakkunnig
ledning av vederbörande organisationer. Arbetsförmedlingen vid
dessa sker antingen avgiftsfritt eller är förenad med så obetydliga kostnader,
att dessa endast täcka självkostnaderna. Ett avskaffande av dessa
byråer skulle vara till betydande skada för restaurangnäringen. Omnämnas
må, att i början på innevarande år de båda arbetsgivareföreningarna
i samarbete med personalen upprättat en avgiftsfri förmedlingsbyrå
för de arbetslösa servitörerna inom. yrket.
Vad beträffar det i motionen framförda förslag om drickspenningsystemets
avskaffande vilja vi hävda, att det här rör sig om ett problem,
vilket näppeligen låter sig lösas genom en utredning av den anledning,
att drickspenningsystemets vara eller icke vara närmast torde bero av
den restaurangbesökande allmänhetens ställning till frågan, samt av ve
derhörande personals lojalitet gentemot ett infört förbud att mottaga
drickspenningar. Erfarenheten från utlandet synes giva vid handen, att
försök till en reform i detta avseende beträffande serveringspersonalen
misslyckats. För hotellpersonalens vidkommande har däremot frågan
praktiskt lösts vid ett antal större hotell i Stockholm, vilka avskaffat
drickspenningarna och i stället påfört de resandes notor s. k. betjäningsavgifter.
Den gångna tiden har dock varit så kort, att det är omöjligt att
på grundval av hittillsvarande erfarenhet göra något bestämt uttalande
om betjäningsavgiftssystemet.
Slutligen iå vi uttala det önskemålet, att, därest en utredning av det
slag, som i motionen avses, kommer till stånd, vår organisation må beredas
tillfälle att deltaga i utredningen, åtminstone vid planläggandet av densamma.
Stockholm den 29 februari 1928.
Sveriges restaurantförening.
EMIL HEIJNE.
Otto Walin.
Bilaga 3.
Till kungl. socialstyrelsen.
Genom remiss den 15 innevarande månad har kungl. styrelsen berett oss
tillfälle att till styrelsen inkomma med utlåtande rörande en inom riksdagens
andra kammare väckt motion angående bland annat hotell- och
restaurantpersonalens arbetsförhållanden.
Med anledning härav få vi vördsamt anföra följande.
Den redogörelse för hotell- och restaurantpersonalens arbetsförhållanden,
som lämnas i motionen, kan icke sägas vara rättvisande och berör i
varje fall icke alls en omständighet, som vid ett bedömande av denna fråga
främst måste hållas i minnet. Det är nämligen icke möjligt att på arbetstiden
inom vårt yrke lägga samma synpunkt som när det gäller indu
-
16 Första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
strien. Inom ett industriföretag kan arbetstidens början och slut, dess
pauser och raster lätt bestämmas och kontrolleras, och där gäller framför
allt, att den fastställda arbetstiden jämnt utnyttjas och fördelas. Dessa
förutsättningar förefinnas emellertid icke för ett genomförande av en begränsning
av arbetstiden inom hotell- och restaurantfacket. Där regleras
arbetsdagens takt framför allt av måltidstimmarna och för vissa företag
av de stora tågens ankomst- och avgångstid. Vid dessa tillfällen måste
arbetet forceras, under det att dessemellan komma långa pauser, då arbetet
ligger helt eller delvis nere och då det gäller att tillgodose endast
någon strögäst eller att utföra en del förberedelsearbeten o. d. För hotelloch
restaurantpersonalens arbetsförhållanden är sålunda en blandning av
beredskapstjänst och effektiv arbetsprestation det utmärkande. Härav
följer också, att till detta arbetsområde icke kan överföras en i stort sett
för industriens arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering.
När därför i motionen allvarliga anmärkningar riktas mot längden av
den arbetstid, som förekommer inom yrket, så har man förbisett denna
grundläggande skillnad för bedömandet av frågan.
De uppgifter, som i motionen förekomma rörande arbetstidens längd vid
vissa företag och som meddelats ur en undersökning, vilken uppgives ha
verkställts av personalens fackförbund, torde icke böra tillmätas någon
betydelse såsom belysande för huru arbetsförhållandena för närvarande
gestalta sig på det stora flertalet arbetsplatser. I varje fall måste vi konstatera,
att inom de restaurantföretag, som äro anslutna till vår organisation,
en »effektiv» arbetstid för serveringspersonal av den längd, som betecknas
av de från den angivna undersökningen refererade siffrorna, icke
förekommer. Den »effektiva» arbetstiden inom nu nämnda företag — om
därmed förstås den tid personalen vistas på arbetsplatsen med undantag
av måltidsrasterna — överstiger i själva verket icke 65 timmar i genomsnitt
per vecka, och understiger ofta 60 timmar. Såsom tidigare antytts,
är emellertid denna arbetstid ingalunda »effektiv» i den mening, att den
skulle vara till fullo utnyttjad. Åtminstone utföres verkligt arbete icke
mer än under en bråkdel av arbetstiden.
I motionen framhålles vidare, att hotell- och restaurantpersonalen skulle
vara så gott som helt och hållet beroende av företagens och allmänhetens
godtycke. Varken en kollektiv eller individuell reglering av arbetsvillkoren
skulle förekomma. I sådant hänseende tillåta vi oss framhålla, att
såväl vår organisation som ock Sveriges restaurantförening under de senaste
åren upprepade gånger önskat få till stånd ett kollektivt avtal med
personalorganisationen. Förhandlingarna ha emellertid städse strandat,
närmast beroende på att, medan vi eftersträva ett riksavtal, som skulle
kunna på ett enhetligt sätt reglera arbetsvillkoren för personalen inom
hela landet, personalförbundet i stället påyrkat slutande av lokala avtal
på allenast ett fåtal platser, där förbundet haft sin organisation utbyggd.
Emellertid tillämpas enligt överenskommelse mellan de båda arbetsgivareorganisationerna,
alltsedan det senaste kollektivavtalets giltighetstid utgått
med 1924 års utgång, gemensamma anställningsvillkor, vilka så gott
som helt ansluta sig till de bestämmelser, som förekomma i det sista avtalet
och vilka sålunda på sin tid av personalförbundet godkänts. I vissa
hänseenden ha dessa villkor emellertid förbättrats utöver dem, som gällde
enligt kollektivavtalet. Detta gäller bland annat ifråga om de båda punkter,
som i motionen särskilt framhållits såsom på ett otillfredsställande
sätt reglerade. Inom de företag, där betjäningsavgift för hotellpersonalen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 17
numera genomförts, liar samtidigt ordnats en särskild sjuk- och semesterfond,
ur vilken bidrag utbetalas vid semester och sjukdom. Semester betyder
sålunda för denna personal icke längre någon »suspension», såsom i
motionen påtalas. Vidare bär numera för all personal genomförts, att
sjukhjälps- och sjukvårdsförmånerna utgå efter tre månaders anställning
(icke tre år, såsom i motionen angives).
Det är däremot rikligt, att hotell- och serveringspersonalen inom de
företag, som icke genomfört betjäningsavgift, är för sin kontanta inkomst
huvudsakligen hänvisad till drickspenningar. Den utredning rörande
drickspenningsystemets avlösning, som år 1926 begärdes hos Kungl. Majrt
av personalförbundet, gällde endast serveringspersonalen. Denna framställning
har tillsvidare icke föranlett någon åtgärd, men ha de båda arbetsgivareföreningarna
och personalförbundet beslutat gemensamt verkställa
en utredning i ämnet och har såsom ett första resultat framgått ett
utlåtande av häradshövding K. Schlyter rörande frågan, huruvida ett
system med uttagande av viss procentuell serveringsavgift på gästens nota
stode i överensstämmelse med gällande föreskrifter i rusdryckslagstiftningen
samt i tobaksmonopolförfattningen. För hotellpersonalens vidkommande
har frågan praktiskt lösts inom de förutnämnda, till ett tiotal uppgående
företag i Stockholm, vilka infört betjäningsavgift i huvudsaklig
överensstämmelse med det vid Grand Hotel utarbetade systemet.
Även på arbetsförmedlingens område har under senaste tiden, tack vare
arbetsgivareföreningarnas initiativ, en särskild anordning träffats, i det
att avgiftsfri, av nämnda organisationer bekostad platsförmedling genomförts
för de servitörer i Stockholm, vilka ha sin huvudsakliga sysselsättning
i restauranternas festvåningar.
Såsom av det anförda framgår, giver motionens innehåll vid handen,
att även på håll, där eljest en ingående kännedom rörande sociala frågor
föreligger, åtskillig oklarhet synes råda angående vissa grundläggande
omständigheter vid bedömandet av frågan om arbetsvillkoren inom hotelloch
restaurantyrket. Redan av denna anledning synes man böra instämma
i motionärernas krav på. en utredning av frågan. Därest denna sker
lielt förutsättningslöst och till en början avser att endast klarlägga faktiska
omständigheter, synes den kunna tillmätas även en viss grad av
allmän betydelse, i likhet med den motsvarande utredning, som redan en
gång verkställts av kungl. styrelsen. Skulle undersökningen sålunda komma
till stånd, vilja vi. emellertid tillåta oss uttala det önskemål, att vi hli
i tillfälle att deltaga, i varje fall vid dess planläggande.
Stockholm den 24 februari 1928.
De förenade restauranternas arbetsgivareförening.
ADB. MILD.
M. Marcus.
Bihang Ull riksdagens protokoll 192S. 12 samt. 2 avd. 6 häft. (Nr 6.)
2
18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Bilaga 4.
Till kungl. socialstyrelsen, Stockholm.
%
Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund får som yttrande över
motion nr 166, väckt i riksdagens första kammare av herr Möller m. fl., anföra
följande:
Som av motionen framgår, leva och arbeta hotell- och restaurangpersonalen
under vida sämre former såväl i avlönings- som anställningsförhållanden
än vad som är rådande för andra, större yrkesgrupper inom landet.
Orsaker härtill äro flera, men främst torde miljön, som omgiver dessa
arbetare, åtminstone de, som direkt betjäna allmänheten, verka på det
sättet, att sociala insikter förkvävas. Arbetstidens förläggning är också
en stor faktor att räkna med härutinnan. Arbetstiden förbjuder nämligen
ett intimt och nödvändigt föreningsliv. Personalen slutar, som bekant är,
arbetet först fram på efternatten. Det är förklarligt, om de då ej besöka
möten och sammanträden i samma utsträckning som arbetare och andra,
för vilka arbetsdagen upphör vid sextiden på eftermiddagen. En restauranganställd
slutar i många fall tjänstgöringen klockan tre på natten
och måste redan kl. 7 på morgonen börja ny dag, således blott med en fritid
av fyra timmar emellan arbetsdygnen. Arbetsplatser, där sådan
tjänstgöring är typisk, äro de mera förstklassiga hotellen, som äro kombinerade
med restaurangrörelse.
Under sådana arbetstidsförhållanden är det klart, att personalen icke
erhåller tid att skola sig för nutidsmänniskans nödvändiga uppgifter, att
jämna steg kunna hållas med övriga samhällsgrupper, när det gäller tillvaratagandet
av bland annat ekonomiska intressen. Att skola ifrågavarande
personal är så mycket svårare, som, i synnerhet när det gäller köksoch
ekonomipersonal, vilka arbetsgivaren i regel bereder bostad, denna
personal praktiskt taget aldrig får tillfälle att läsa arbetarepress, ty på
arbetsplatserna få dylika tidningar icke finnas och i personalbostaden
ännu mindre. Skulle till trots någon hålla en sådan förbjuden tidning,
sörjes det i allmänhet väl för att denna snart slutar sin anställning. Här
har man också att finna en orsak till fackets efterblivenhet i berörda
stycken.
Åttatimmarsdagen, som enligt lag skall gälla för köks- och ekonomipersonalen,
är en förordning, som i stort sett icke tillämpas på restaurangerna.
Motionärerna hava anfört exempel. Personalen har ständigt
frågat sig, varför de myndigheter, som ha att vaka över lagens efterlevnad,
icke ingripit och beivrat brott emot densamma, utan tillåter arbetsgivaren
uttaga hur lång arbetstid som helst. Här konstatera vi fakta.
Vad beträffar serveringspersonalens arbetstid, är denna mer än oskäligt
lång. Detta förhållande försöka arbetsgivarna förneka under framhållande
att arbetstiden till stor del utgöres av s. k. beredskapstjänst. Denna
tjänst uppgår i verkligheten icke till mer än högst en halvtimme per dag,
övrig tid, då icke effektivt arbete utföres, hålles personalen inne för vakt,
d. v. s. »passning» för den händelse det skulle komma någon gäst in i serveringslokalen.
Denna senare tjänstgöringstid vilja arbetsgivarna icke
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr G. 19
betrakta som arbetstid i egentlig mening utan räkna endast med den
effektiva arbetstiden. Nu är förhållandet det, att »passning» förekommer
ju i mer eller mindre utsträckning inom alla industrier, utan att arbetsgivaren
fur kvarhålla arbetaren i tjänst flera arbetstimmar av sådan anledning.
Att restauratörer och hotellägare skola In räkna arbetstid på
annorlunda sätt än vad som gäller för andra branscher, tro vi ej skall
erhålla gillande på något håll.
Hotellpersonalens arbetstid är med åttatimmarsdagen som utgångspunkt
helt enkelt upprörande. På de större hotellen, där särskild nattportier
är anställd, är arbetstiden något så när reglerad, men på mindre
hotell finnes ingen gräns för arbetsgivarens fordringar. Här får vaktmästarna
eller städerskorna tjänstgöra 36 timmarsslcift, sa snabbt dessa
hinna avlösa varandra.
För hotellpersonalens del sökte Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbunds avdelning 2 i Stockholm samt avdelningen i Karlstad, genom att
våren 1927 begära förhandlingar med arbetsgivarna i dessa städer, åstadkomma
reglering av arbetstiden samt begärdes samtidigt en mindre kontant
ersättning för vaktmästarna inom företagen ålagt arbete, såsom mattpiskning,
uppskivning, möbelflyttning in. m. Lönefordran var 55 kronor
per månad. Detta första, enda och rimliga lönekrav, som uppställts från,
den oavlönade vaktmästaregruppen, resulterade uti, att arbetsgivarna avslogo
personalens hemställan. Vaktmästarna ansågo sitt krav berättigat,
varför konflikt utbröt den 22 juli 1927 vid Stadshotellet i Karlstad och den
25 samma månad vid Hotell Regina i Stockholm. Den förstnämnda konflikten
är ännu olöst. Om hänsyn tages till den långa arbetsdag, hotellpersonalen
har, och till sakförhållandet, att samtliga arbetsgivare inom
alla andra yrken direkt avlöna anställda, framstår hotellägarnas handlingssätt
ur billighetens synpunkt anmärkningsvärd. Tager man så i beräkning
omkostnaderna, konflikterna åsamkat hotellen, konstaterar man,
att det icke är ur företagens räntabilitetssynpunkt, arbetsgivarna ej gjorde
upp med arbetareparten, utan av rena principskäl. Av detta framgår, att
hotellägarna ännu allt framgent pressa sin personal till det yttersta utan
att betala någon lön.
Hösten 1927 införde de inom den svenska hotell- och restaurangvärlden
förefintliga arbetsgivareföreningarna, Sveriges restaurangförening och de
förenade restauranternas arbetsgivareförening, genom utfärdat dekret en
bestämmelse att från den 1 oktober skulle ett s. k. betjäningsavgiftssystem
tillämpas vid 12 Stockholmsliotell. Personalen rådfrågades inte om sin
ställning till detta avlöningssätt. Den nyinförda reformen har vid utförandet
i praktiken befunnits vara det mest godtyckliga system som kan
tänkas. Vederbörande arbetsgivareföreningar och i ännu mindre grad de
enskilda hotellägarna, ha saknat kraft och förmåga att ordna detaljerna
uti det. Personalens inkomster ha försämrats betydligt, men arbetsgivarnas
fördelar ha vuxit. Vi tillåta oss här anföra, att före detta systems
ikraftträdande påvilade det arbetsgivarna att svara för sjuk- och sjukhusvård.
Nu tar företagaren rätt och slätt ur personalens procentinkomster
och upplägger därmed eu sjukkassa, varur arbetsgivaren gör utbetalningar
vid förefallande behov. Att en sådan detalj i systemet är olämplig
för personalens del, bo vi att få fästa uppmärksamheten med ett exempel,
att vi antaga, att en person varit anställd i fem år eller längre vid ett
företag, som tillämpar betjäningsavgiftssystemet och månad efter månad
inbetalningar gjorts till arbetsplatsens sjukfond och slutar sin anställning
20 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
där för att byta plats och hamnar på ett hotell med drickspenningsystem,
så är han på grund av detta ombyte förlustig allt vad han tidigare erlagt
i sjukförsäkringspremier i föregående tjänsten.
I samband med införandet av detta nya system fastställer arbetsgivareföreningarna
allmänna bestämmelser att gälla för till föreningarna anslutna
företag. Bestämmelserna finnas sammanförda i ett utgivet häfte,
benämnt »anställningsvillkor». I detta finner man bland annat, att för
hotellstäderskor har fastställts en arbetstid av 180 timmar per tre arbetsveckor,
vilket emellertid icke hindrar det Vin- och Spritcentralen närstående
företaget Hotell Kronprinsen att uttaga 263 % timmar under samma
tid. Härifrån torde man rättvisligen få frånräkna 1 timme per dag i måltidsraster.
Arbetsdagar med en tjänstgöringstid av upp till 15 timmar,
förekomma ofta.
Fredagen den 29 januari 1926 inlämnade vårt förbund genom finansdepartementet
en till Kungl. Ma:t ställd skrivelse med hemställan att en
utredning må företagas om och på vad sätt serveringspersonalen vid landets
restauranger kan och bör med hänsyn till restriktionssystemets effektiva
upprätthållande frigöras från beroende av spritserveringen samt huruvida
och under vilka former kontrollstyrelsen och systembolagen därvid
kunna medverka till drickspenningsystemets slopande och införande
av fasta löner för denna personal.
Denna utredning är det förbundets önskemål skall komma till stånd.
Ty såsom i skrivelsen till Kung], Maj:t framgår, är serveringspersonalens
ställning ytterst prekär. (Vi bilägga härmed i avskrift ifrågavarande
skrivelse till Kungl. Maj:t.)
Arbetsgivareföreningarna hävda den bestämda uppfattningen, att en reform,
som löser avlöningsproblemet för serveringspersonalens del, inte
gärna finnes. Vi våga däremot påstå, att problemet ingalunda är olösligt.
Under väntan på ovannämnda utredning har förbundet diskuterat med
arbetsgivareföreningarna om införande av garanterad minimiinkomst.
D. v. s., att arbetsgivaren garanterar en viss inkomst per månad och med
rätt för den serverande att få påföra gästs nota 10 procent. Detta system
rubbar realiter inte gästernas vanor att ge drickspengar, en sak som restauratörerna
äro rädda att så skall ske. Vi tillåta oss belysa detta systems
struktur. Vi antaga sålunda, att den garanterade minimilönen är fastställd
till 250 kronor per månad. Om servitör under månaden har haft en
omsättningssumma av 2,500 kronor, har denne också intjänat 250 kronor,
som arbetsgivaren garanterat. Om omsättningssumman uppgår till endast
2,000 kronor, har servitören endast förtjänat 200 kronor, i dylikt fall
skall arbetsgivaren tillskjuta resten eller 50 kronor. Detta personalens
förslag har arbetsgivarna förkastat i princip. Arbetsgivarna ha i övrigt
uppträtt enigt mot alla löneförslag, som framförts av serveringspersonalen.
Man har inom personalkretsar trott att systembolagen, som driva restaurangrörelse
och som gärna skylta med ordet »socialt» framför sina gärningar,
ville åtminstone i någon mån medverka till en annan tingens ordning
för serveringspersonalen, men när det gäller reformer för denna personalgrupp,
söka systembolagen betäckning bakom den privata arbets
givareanslutningen. Och till sist är det sålunda de privata restauratörerna
som bestämma, huruvida det skall göras något eller ej. Men inom
överskådlig tid kan man icke från personalhåll se, att de enskilda restauratörerna
vilja vara med om att ge serveringspersonalen en bestämd in
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr C>. 21
komst i någon form. Och med hänsyn till att såväl enskilda restauratörer
som systembolagen äro särskilt gynnade av statsmakterna genom överlåtna
rättigheter till begränsat antal, hava de icke att räkna med samma
konkurrens som andra företagare i öppna marknaden, varför de med sin
monopolställning bättre kunna slå tillbaka eventuella angrepp från personalhåll?
Systembolagen isynnerhet äro kapitalstarka vid konflikter, vilket
ett par dylika ha visat. Man kan fastslå, att med det senare medlet
kommer personalen näppeligen någonstädes och att erhålla någonting av
restauratörerna på fredlig förhandlingsväg, är en tanke, serveringspersonalen
avskrivit. Serveringspersonalen fäster stort hopp, att statsmakterna
skola ingripa och anvisa vederbörande väg.
Att platsbyråfrågan har medtagits i riksdagsmotionen, hälsas med tillfredsställelse,
ty om något yrkesfack skinnas grundligt av privata platsbyråinnehavare,
är det restaurangpersonalen, främst då servitörer och i
ännu högre grad servitriser. Det mest upprörande i det hela, och vilket
man nästan erhållit belägg för, är, att visst samarbete råder mellan restauratörer
och platsförmedlare. Om platsförmedlaren har det trångt ställt
och behöver pengar, ringer denne upp en direktör eller allra helst en direktris
ute i landsorten och meddelar, att det finnes ett par trevliga flickor
inne. Facit blir, att dessa skickas iväg, ett par andra sägas upp från sin
anställning för att bereda de nya platser, och platsbyråinnehavaren kasserar
in vinsten. Nu är det sant, att dessa metoder användas icke av restauratörernas
platsbyråer, men ett visst arvode utgår i alla fall. Men vad
man vänder sig emot är, att om en servitör blir engagerad direkt av hovmästaren
eller en vaktmästare av portieren och företaget är anslutet till
restaurantföreningen, händer det, att de på detta sätt anställda bliva
ålagda att gå upp på byrån och erlägga vanlig avgift, trots att platsbyrån
icke tagit någon som helst befattning med förmedlingen ifråga. Däremot
betingar sig icke Stockholms allmänna restaurangaktiebolag någonting
för de platser, dess förmedling anvisar. Dessutom har personalförbundet
platsbyråer i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka äro avgiftsfria, men
dessa äro satta ur funktion av restauratörerna, genom att dessa till synes
överenskommit att dit icke anmäla lediga platser. Man fastslår, att personal,
som söker sig till de privata företagen, av restauratörerna själva
bliva pressade till att betala för att erhålla platser, trots att fullständigt
avgiftsfri platsförmedling finnes att tillgå.
Samtliga platsbyråer, som utkräva avgifter av klienterna, kunna saklöst
bortopereras. Arbetsförmedlingen kan enligt vår mening ordnas tillfredsställande
ändå.
Vi hemställa, att i det fall, en utredning i motionens syfte kommer till
stånd, vi beredas tillfälle att höras.
Med stöd av vad som anförts, får Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund tillstyrka motionen.
Stockholm den 28 februari 1928.
För Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund.
CAEL BENGTSSON.
22 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Bilaga 5.
Till kungl. socialstyrelsen.
Sedan Stockholms badhusaktiebolag genom kungl. styrelsens skrivelse
av den 15 februari 1928 blivit satt i tilllälle att avgiva yttrande över den
skrivelsen bifogade motionen nr 166 i riksdagens första kammare vid innevarande
riksdag, får bolaget vördsamt anföra följande.
I motionen synes man ej hava beaktat den lagstiftning i ämnet, soni
tillkom genom lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande
av handel och viss annan rörelse, vilken lag trädde i kraft den 1 oktober
1919. I § 1 av denna lag stadgas bland annat, att badinrättning icke må
hållas öppen å tid före kl. 8 förmiddagen eller efter kl. 8 eftermiddagen.
Lagen har alltid tolkats så, att badpublik icke får i badlokal insläppas före
eller efter de nämnda klockslagen. Lagens 3 § innefattar befogenhet för
den beslutande kommunala myndigheten att inom vissa gränser öka eller
minska tiden för öppethållandet. Sistnämnda bestämmelse bar icke för
Stockholm kommit till tillämpning och veterligen har ej heller frågan härom
någonsin varit uppe.
Stockholms badhusaktiebolag bar för sin badanstalt Sturebadet aldrig
tillämpat de av lagen medgivna maximitiderna för öppethållande. Sturebadet
bar icke under de senaste tio åren öppnats förr än kl. 9 f. m. och intet
öppethållande å sön- och helgdag har förekommit. Redan den 13 september
1920 indrogs badtimman kl. 8—9 e. m. och biljettkassan stängdes kl.
7.20 e. m. så att all badning skulle vara avslutad kl. 8 e. m. Bolaget får härmed
ingiva ett exemplar av sin årsberättelse för 1920 samt åberopa vad å
sidorna 6 och 7 sägs i detta ämne. Sedan erfarenhet vunnits av stängningstiden
7.20 e. m., har det aldrig ifrågasatts att utöka badtiden. Undantag
har dock städse gjorts för någon kortare tid före jul och för påskveckan,
då bolaget på grund av traditionella förhållanden ansett sig böra tillmötesgå
allmänhetens krav på längre badtid. Badet bär då hållits öppet
till kl. 8 e. m. Sedan flere år tillbaka har under sommaren ännu tidigare
stängningstid tillämpats, och får bolaget i sådant avseende ingiva och åberopa
sin årsberättelse för 1927, sid. 4.
Då riksdagen genom *1919 års lagstiftning gjort vad på den ankommer
för vinnande av kortare arbetstid för personalen, synes ytterligare åtgärd
från riksdagens sida i ämnet ej vara påkallad. Skulle för Stockholms
stad eu inskränkning i tiden för badinrättningarnas öppethållande anses
böra ifrågakomma, tillkommer det uppenbarligen stadsfullmäktige i Stockholm
att härom fatta beslut.
Frågan, huru länge envar badinrättning i Stockholm lämpligen bör hållas
öppen om kvällarna, är vansklig att generellt besvara. Att allmänheten
i olika delar av staden har ganska olika vanor, är sedan gammalt
känt. Vissa undersökningar hava bekräftat detta. Till belysning härav
överlämnas en grafisk timstatistik, utvisande en jämförelse mellan timfrekvensen
i Sturebadet och i Södermalms badinrättning. Staplarna utmärka
den absoluta frekvensen, men genom märken på staplarna markeras
den relativa frekvensen. Denna timstatistik är för Sturebadet upptagen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 23
1922 och för Södra badinrättningen 1927. Av denna statistik kan dragas
den slutsatsen, att allmänhetens badvanor å söder motsvara förhållandena
på norr för 20 till 30 år sedan.
Till synes på grund av obekantskap med 1919 års lagstiftning hava motionärerna
dragit fram en redan 191(5 publicerad statistik över badpersonalens
arbetstid. Denna statistik har givetvis numera endast historiskt
värde, men saknar all betydelse för den föreliggande frågan. Arbetsförhållandena
för personalen i Sturebadet äro nämligen nu helt andra än fordom.
Följande detaljerade framställning beträffande de olika badavdelningarna
kan jämföras med vad motionärerna anfört ur den äldre statistiken:
Simhallen.
2 baderskor komma kl. 7.so f. m., 2 kl. 1 e. m., alternerande.
Arbetet slutar kl. 9 till 9.30 e. m. Middagsrast 2 timmar, en dag i veckan
ledigt från kl. 5 e. m.
Herrbadstun. 2 komma kl. 7.30 f. m., en kl. 8.30, en kl. 9.30, en kl. 10 f. m.,
en kl. 12 midd., en kl. 2 e. m.. alternerande. Middag två timmar, tidpunkten
beroende på arbetstidens början. En baderska ledig kl. 6 e. m., en kl. 7 e. no,
alternerande. Arbetet slutar kl. 9.30 e. no, ibland något senare. Hela
personalen ledig en dag i veckan.
Dambadstun. 2 komma kl. 7.30 f. no, en kl. 11 f. no, en kl. 12 midd., en
kl. 1 e. no, alternerande. Middag två timmar, tidpunkten beroende på arbetstidens
början. Arbetet slutar kl. 8.r.o—9 e. in.
Turkiska badet. Den manliga personalen kommer successivt under morgonen
och förmiddagen. Rengöring och städning en halv till en timma
efter stängningen. Hela denna personal har en fridag i veckan.
Turkiska badet är två dagar i veckan upplåtit för damer och ombesörjes
då uppassningen av extra personal. Under en av dessa dagar tjänstgör den
manliga personalen i herrbadstun, då dess vanliga betjäning har fridag.
I kl. karbad. Halva personalen kommer kl. 7.30 f. no, andra hälften kl. 11
f. no, på vintern och kl. 10 f. m. på sommaren. Middagsrast en timme. Arbetet
slutas kl. 9 e. in. De åtta massagebaderskorna hava en timmes kortare
arbetstid än den övriga personalen.
II kl. karbad. Halva personalen kommer kl. 7.30 f. no, andra hälften kl.
11 f. m. Middagsrast en timme. Arbetet slutar omkr. kl. 9 e. m.
III kl. karbad. 2 komma kl. 7.30 f. m. och 2 kl. 2 e. no Middagsrast två
timmar. Arbetet slutar omkr. kl. 9 e. m.
Badet hålles helt stängt 1 maj, midsommarafton och julafton. Nyårsafton
hålles ibland stängt, ibland slutas tidigare, påsk- och pingstafton
slutas tidigare.
All personal har om sommaren 14 dagars sammanhängande ledighet med
full lön.
Ovan uppgivna tider för rengöring och städning1 äro i det närmaste
maximitider. Om en baderska icke har bad sista timmen, användes denna
till rengöring, och kan då arbetet slutas vid stängningstid. Städning och
rengörning av trappuppgångar, hallar och dylika utrymmen sker genom
för detta arbete särskilt anställd personal.
Motionärernas skildring av baderskeyrkets hälsofarlighet kan för den
ytlige iakttagaren synas sannolik, men motsäges i själva verket fullkomligt
av erfarenheten. Av baderskepersonalen i Sturebadet hava 19 nu en
tjänstetid av från 22 till 40 år bakom sig. Pensionerade äro 18 å 19 stycken
1 d. v. s. tiden mellan badningens upphörande kl. 8 e. m. och de ovan anförda tiderna
för arbetets avslutande.
24 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
med en förutgången tjänstetid av från 17 till 43 år. Av den manliga badpersonalen,
som ej är större än sju personer, hava fyra en tjänstetid av
från 20 till 29 år.
Stockholms badhusaktiebolags årliga utgifter för pensioner till f. d. per^
sonal överstiger 19,000 kronor.
Emellertid kan för ingen del förnekas, att badpersonalen i Stockholm
fordom haft alldeles för lång arbetstid och nödgats arbeta under bekymmersamma
villkor. Men detta faktum skall ses i belysning av fordom
rådande förhållanden. Den långa tjänstetiden sammanhängde intimt med
då rådande levnadsvanor, och personalens svaga villkor berodde på de enastående
låga badpriser. Badens ekonomi i Stockholm var ganska bekymmersam,
enär från början av detta århundrade badinrättningarnas i Stockholm
antal och kapacitet icke stod i rimligt förhållande till den frekvens,
som kunde erhållas. De förbättrade villkoren för badpersonalen och badanstalterna
sammanhänga intimt med nedläggandet av de överflödiga badinrättningarna
och driftens koncentration till ett fåtal badanstalter. Badrörelsens
bekymmersamma ekonomi före kriget är fastslagen genom en officiell
utredning, publicerad av sociali seringsnämnden 1924 under titel.
»Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna», sidan 287.
Motionärernas ansatser till skisserandet av ett motsatsförhållande mellan
personalen och företaget i allmänhet saknar berättigande. Stockholms
badhusaktiebolag har städse ansett sina intressen sammanfalla med personalens,
och bolaget har sig icke bekant, att Sturebadets personal uttryckt
något missnöje med arbetsvillkoren. Däremot plägar personalen ofta giva
uttryck för sin tillfredsställelse med arbetsvillkoren nu, jämförda med vad
fordom gällde.
Stockholm den 27 februari 1928.
Stockholms badhusaktiebolag.
JOHN TJEBNELD.
Bilaga 6.
Till kungl. socialstyrelsen.
Sedan kungl. socialstyrelsen genom skrivelse av den 25 dennes satt oss
i tillfälle att inkomma med utlåtande med anledning av motion nr 318 i
andra kammaren, får bolaget vördsamt lämna följande meddelanden:
Bolaget tillåter sig först att erinra om de synpunkter som bolaget framhållit
i de skrivelser, (här i avskrift bifogade), som bolaget ingivit till
kungl. socialstyrelsen i juni 1914 och februari 1917 i samband med den utredning,
som föregick den nu gällande lagen om begränsning av tiden för
idkande av handel etc., som trädde i kraft den 1 oktober 1919. Denna lag
synes motionärerna helt hava förbisett, då de i sin motivering endast omnämna
de förhållanden, som voro rådande före lagens tillkomst och endast
konstatera att förhållandena åtskilligt förändrats till det bättre. Denna
förändring till det bättre har emellertid icke åstadkommits enbart genom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 25
denna lag, då badliuson i Stockholm redan före lagens tillkomst tillämpat
en kortare badtid än som lagen medgiver. Sålunda hålla inga badanstalter
Öppet söndagar eller å vardagar före kl. 9 f. m. och samtliga stängas
sommartid senast kl. 7 e. m., ehuru lagen medgiver rätt att hålla öppet
till kl. 8. Det synes oss under dessa förhållanden vara ett ohållbart påstå
ende, att enskilda företag, varvid vårt särskilt angives, skulle på ett knappast
försvarligt sätt utnyttja badhuspersonalen. Beträffande de i motionen
anförda tjänstgöringstiderna för vår anstalt vilja vi framhålla, att
dessa äro helt summariskt tagna efter badtiderna och måste betraktas som
maximitider under den del av året då badhuset hålles öppet till kl. 8 e. m.
I den mån det är möjligt beviljas personalen all den ledighet som kan lämnas,
särskilt de dagar då frekvensen är mindre och då det kan ske utan
men för badanstaltens uppgift att betjäna allmänheten. Vi bifoga en tablå
av vilken framgår, att personalens tjänstgöringstid är mellan 50 och 63
timmar per vecka genomsnittligt, varvid bör bemärkas, att denna tjänstgöringstid
endast delvis är upptagen av arbete för badanstaltens räkning.
Motionärerna anföra att det synes böra allvarligt övervägas, »huruvida
icke hänvisningen till butikstängningslagens exempel anvisar en framkomlig
väg». De synas därvid helt förbise, att badhusrörelsen är inbegripen
i butikstängningslagen. Denna innehåller även bestämmelser om viss
kommunal rätt till inskränkningar och eftergifter. För Stockholms vidkommande
har fråga om sådan inskränkning icke ens varit på tal hos stadens
beslutande myndigheter, vilket måste tydas så, att ett motiverat behov
förefinnes av tillgång till offentliga bad även på kvällstimmarna. Det är
också uppenbart att butiksanställda och andra, som av sin tjänst äro upptagna
under hela dagen, äro hänvisade att efter arbetstidens slut tillfredsställa
behovet av bad.
Slutligen vilja vi framhålla, att badbetjäningens kroppskonstitution i
utpräglad grad tyder på välbefinnande.
På grund av det anförda hemställa vi, att kungl. socialstyrelsen i sitt
yttrande måtte framhålla, att någon ny lag icke är av behovet påkallad.
Stockholm den 28 februari 1928.
Aktiebolaget Clara badinrättning.
W1LH. KLEMMING.
Bilaga 7.
Till kungl. socialstyrelsen, Stockholm.
Mottagit edert ärade av den 15 februari 1928. Till svar be vi härmed få
meddela, att badbetjäningen är mycket tacksam för det intresse för ordnandet
av deras arbetsförhållanden, som kommit till uttryck i motionen
nr 166, väckt i första kammaren.
Härtill vilja vi upplysa, att arbetsförhållandena skilja sig rätt väsentligt
inom de olika badanstalterna i Stockholm.
Bibana till riksdagens protokoll 1928. n samt 2 avd. 6 höft. (Nr 0.)
3
26 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Inom ett företag (Sturebadet) har arbetstiden för badbetjäningen ordnats
med 7 timmars arbetstid ena dagen och 9 timmar den andra, eller rättare
med 7 timmars arbetstid tre dagar i veckan och med 9 timmar likaledes
tre dagar i veckan. Vid samma badinrättning upphör biljettförsäljningen
kl. 7.20 e. m., vilken anordning ansetts god för företaget i dess helhet.
I ett annat företag (Centralbadet) är arbetstiden stipulerad till 63 timmar
i veckan, vilken dock, på grund av det omfattande rengöringsarbetet,
som måste utföras efter arbetstidens slut, blir utsträckt med 1 och 2 timmar
och därutöver varje dag. På avdelningar med badstubad torde det höra
till regeln att arbetstiden blir utsträckt till kl. 11.30 e. m.
I övrigt vilja vi tillkännagiva att den redogörelse för arbetsförhållandena,
som finnes införd i ovannämnda motion, är i överensstämmelse med
vad som där är rådande, och vi ha inte något väsentligt att tillägga.
Badbetjäningen har också flerfaldiga gånger uppvaktat aktiebolaget Clara
badinrättnings chef, herr W. Klemming, med begäran att biljettförsäljningen
skulle i likhet med vad som sker vid Sturebadet, upphöra kl. 7.20
e. m., vilken begäran dock ej villfarits, utan pågår biljettförsäljningen till
kl. 8 e. m. med påföljd att baden icke upphöra förr än kl. 9 e. m.
Personalen har därför nödgats vända sig direkt till allmänheten. Cirkulär
ha tillställts olika sammanslutningar med uppmaning till medlem
marna att söka undvika sista badtimmen och därmed hjälpa personalen i
deras strävan till en kortare arbetstid.
Av det sagda torde framgå att föreningen Stockholms badbetjäning är
mycket ivrig att motionen bifalles av riksdagen, och leder till åtgärder
som i densamma åsyftas.
Stockholm den 27 februari 1928.
Stockholms badbetjänings fackförening.
LOVA LUNDBERG.
Ordf.
Berta Sjöström.
Sekr.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:243 Skrivelse till Konungen, angående hotelloch restaurangpersonalens samt h ad huspersonalens anställningsförhållanden in. in. a1 i texten