Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
1928-05-15 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1928:138, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
1
Nr 138.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1928 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående beräkningen av inkomsten
av statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
Uti en till riksdagen den 4 januari 1928 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1928—1929 har Kungl. Maj:t,
under åberopande av det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag (Inkomsterna. Statens produktiva fonder),
föreslagit riksdagen att å riksstaten för nämnda budgetår upptaga inkomsttiteln
»statens aktier», ivad angår statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag, på följande sätt: ,
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.................. 14,500,000 kronor.
Beträffande utredningen får utskottet hänvisa till ovan åberopade statsrådsprotokoll,
ävensom »utgifter för kapitalökning» sid. 1—20 samt »utgifter för
kapitalökning» bil. 2 sid. 2—8.
I fråga om Kungl. Maj :ts förevarande förslag hava inom riksdagen motionsvis
framställts vissa yrkanden.
Sålunda har i en inom första kammaren av herr C. A. Lindhagen väckt motion,
nr 186, hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära övervägande
och förslag, i vad mån och på vad sätt det fortgående uttömmandet av malmkapitalet
i det stora norrbottniska malmfältet kan till gagn för nutid och efterkommande
omvandlas i produktivt kapital genom disponerandet av statens vinstandelar
i sådant syfte.
Därjämte har i en inom andra kammaren av herr H. V. Leo väckt motion,
nr 240, yrkats, att riksdagen ville besluta att av statens utdelningar å aktier
i Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag under budgetåret 1928—1929 avsätta
5 miljoner kronor till en fond, avsedd att efter beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen
användas för främjande av ny kapitalbildning i landet eller annars för
igångsättande eller understöd åt inhemska produktiva företag.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 66 häft. (Nr 138.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 1S8.
Kungl. Maj :ts förslag om att upptaga statens inkomster från de norrländska
malmfälten till 14,500,000 kronor är grundat på riksräkenskapsverkets i ämnet
framlagda beräkning. Under erinran att nämnda inkomst för 1927—1928 beräknats
till 5,650,000 kronor har riksräkenskapsverket anfört följande:
»Det av 1927 års riksdag antagna förslaget till avtal mellan staten och Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag m. fl. innebär helt nya bestämmelser rörande
malmbrytningens storlek samt beräkningen av royalty och vinstutdelning m. m.
ävensom bortfallande av den tidiga.re uppdelningen av inkomsttiteln.
I skrivelse till riksräkenskapsverket den 8 nästlidna november har trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund meddelat, att den vinst inklusive royalty,
som staten kan påräkna från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag under budgetåret
1928—29, torde kunna beräknas till 14,500,000 kronor.»
Sambandet.
mellan
malminkomsterna
och
avkastningen
från
statens
järnvägar.
I samband med nya malmavtalet gjordes av 1927 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 312) följande uttalande i fråga om reserverande av viss del
av statens utdelning i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag.
»I detta sammanhang har riksdagen funnit det böra tagas under övervägande,
huruvida icke någon del av statens blivande inkomst från malmbolaget bör —- utöver de garanterade fraktavgifterna — i någon form komma statens järnvägar
till godo. Riksdagen vill erinra om att riksdagen i skrivelse nr 55 år 1926
funnit det framstå såsom en angelägen uppgift att söka åvägabringa en ökad
amortering av det i statens affärsverk nedlagda lånekapitalet. Med beaktande
av denna synpunkt skulle det enligt riksdagens mening vara önskligt, att en
avsevärd del av statens inkomster från malmbolaget årligen bleve använd till
avbetalning av oräntabla delar av det lånekapital, som är nedlagt i statens järnvägsanläggningar.
Ränteanspråken på statens järnvägar skulle härigenom i
motsvarande mån minskas. Därtill kommer, att ett sådant förfarande skulle
stå i överensstämmelse med en enligt riksdagens mening beaktansvärd grundsats,
som bland annat kommit till uttryck i statskontorets utlåtande, nämligen
den att inkomster, uppkomna genom en exploatering av landets naturtillgångar,
som innebär en konsumtion av själva kapitalet, icke böra i sin helhet tagas i
anspråk för statens löpande utgifter.»
I järnväg srådets den 11 november 1927 avgivna yttrande över järnvägsstyrelsens
förslag till järnvägstaxa (järnvägsstyrelsens utlåtande den 29 december
1925) erinras, att enligt utredning av kommerskollegium nettoöverskottet å
malmbanan år 1914 uppgick till 3.27 milj. kr., medan nettoförlusten (sedan räntekostnaderna
täckts) å det övriga Norrlandsnätet (d. v. s. linjerna norr om Bräcke
och Östersund utom Bräcke—Storlien samt malmbanan) utgjorde 3.34 milj kr.
Därigenom uppnåddes sålunda, att trafikanterna i sydligare delar av landet vid
denna tid ej behövde vidkännas taxeförhöjningar för täckandet av kostnaderna
för järnvägsdriften å det norra nätet. 1 anslutning härtill anföres följande:
»Så är numera icke längre fallet. Av ovannämnda utredning framgår nämligen,
att nettoöverskottet å malmbanan under de senare åren icke ens räckt
till att bestrida de direkta driftunderskotten å det övriga Norrlandsnätet, långt
mindre summan av dessa underskott samt räntekostnaderna för det i nämnda
nät investerade lånekapitalet.
I propositionen till årets riksdag angående malmavtalet (nr 241) har återgivits
en av järnvägsstyrelsen verkställd utredning rörande storleken av de belopp,
som på angivet sätt böra tillgodoföras statens järnvägar. Järnvägsstyrel
-
Slalxut »koHets utlåtande, Nr 188.
3
sen har därvid utgått ifrån att den sammanlagda till statsbanorna utgående
fraktersättningen skall beräknas efter nu gällande normallariff för malm med
ett avdrag, varierande mellan 20 och 40 % samt innebärande ett ungefärligt återställande
av 1907 års relation mellan de i avtalet fastställda och de i den allmänna
taxan föreskrivna tarifferna. Då härtill kommer, att taxans normaltariff
för malm nu i förhållande till år 1907 nedflyttats från tariff 12 till tariff
13 samt till följd därav ej ökats i förhållande till driftkostnadernas stegring
sedan 1907, så har man vid kalkylen därjämte strävat att tillgodose kravet
att på grund av den i avtalet förutsatta trafikökningen beräkna ökad fraktrabatt
.
En följd härav är, att statens järnvägars vinst av malmbanan, även om fraktfyllnad
efter nämnda grunder tillkommer, icke blir så stor, som man på grund
av 1907 års avtal skulle ha kunnat räkna med under förutsättning av från
nämnda tid oförändrat penningvärde. Icke desto mindre skulle den föreslagna
åtgärden väsentligt förbättra statsjärnvägarnas ekonomi. Järnvägsstyrelsen
beräknar nämligen, att den föreslagna fraktfyllnaden (i genomsnitt kr. 1:25
per ton) skall höja nettovinsten å malmbanan (efter avdrag av ränta och amortering
å det i banan nedlagda kapitalet) till i avrundat tal 10.5 milj. kr., under
förutsättning av en transportmängd om i medeltal 8 milj. ton per år.
Järnvägsrådet finner för sin del järnvägsstyrelsens förslag, att statens järnvägar
måtte tillgodoföras en på angivet sätt beräknad fraktfyllnad för malmtransporterna,
vara synnerligen välmotiverat. I egenskap av affärsdrivande
verk ha statens järnvägar i förvaltningshänseende i allmänhet strängt avgränsats
från den övriga statsförvaltningen. Även i denna särskilda fråga bör en
liknande avgränsning äga rum efter affärsmässiga principer. Detta bör enligt
rådets mening tillgå så, att av statens sammanlagda inkomster enligt malmavtalet,
vilka inkomster kunna anses huvudsakligen härröra från statens ställning
som ägare av malmbanan, en affärsmässigt beräknad, d. v. s. efter gällande
taxa avpassad ersättning lämnas för statsjärnvägarnas malmtransporter. Då
1927 ars malmavtal avsett att omedelbart reglera statens mellanhavanden med
malmbefraktarna, synes en liknande omedelbar reglering av mellanhavandet
mellan staten och dess affärsdrivande verk statens järnvägar likaledes böra
göras. Rådet vill dä.rför förorda, att den av järnvägsstyrelsen föreslagna fraktiyllnaden
redan från och med det nya malmavtalets ikraftträdande måtte tillgodoföras
statens järnvägar.
E>å nämnda fraktfyllnad som nämnt är att betrakta som ingående i en efter
gällande taxa avpassad ersättning för malmens utfraktande, kan tydligen endast
den återstående delen av statens vinst av malmavtalet bokföras såsom för
budgeten disponibla medel. Det av statskontoret väckta och av riksdagen närmare
. mi?.s^ning av viss statsskuld kan därför enligt rådets mening endast
han 1 öra. sig till dessa verkligen disponibla medel. Vill man använda en större
eller mindre del av dem för amortering, finner rådet det mycket naturligt, att
i enligt med riksdagens anvisning en avbetalning av oräntabla delar av det lånekapital,
som är nedlagt i statens järnvägsanläggningar, i första rummet kommer
i betraktande. Givetvis skulle statens järnvägars räntebörda genom en sådan
avbetalning komma att successivt minskas. Därmed skulle småningom en
viss ehuru åtminstone till en början mindre betydande stegring av det belopp
som kan befinnas disponibelt för taxenedsättningar, komma att inträda I brist
pa narmare angiven plan för den tilltänkta amorteringen kan rådet ej taga annan
hänsyn till densamma, an att den må anses tjäna som en säkerhetsmarginal
tor har ltragavarande beräkningar, eventuellt också kunna utnyttjas för den
vidare gående taxesänkmng, som enligt vad ovan sagts måste anses såsom ett
naturligt iramtidskrav.»
4
iStatsutskottets utlåtande Nr 138.
I anledning härav har järnvägsstyrelsen i utlåtande den 7 januari 1928 framhållit,
hurusom för beredande av en omedelbart inträdande mera avsevärd lättnad
beträffande förrättningskraven fordrades, att ett betydande lånekapital på
en gång avlyftes från statens järnvägar. Tagande fasta på riksdagens ovan anförda
uttalande rörande angelägenheten av en ökad amortering av lånekapitalet
och villigheten att för sådant ändamål använda en avsevärd del av statens
årliga inkomster från malmbolaget, finge styrelsen hemställa om åtgärd
i sådan riktning. Järnvägsstyrelsen anför vidare följande:
»Styrelsen har sökt komma till en uppfattning om dels storleken av det
lånekapital, som lämpligen synes böra avföras från statens järnvägar och
dels de olika förfaringssätt, enligt vilka avförandet lämpligen kan tänkas
äga rum.
Enligt riksdagens skrivelse i frågan bör kapitalavlastningen omfatta oräntabla
delar av det lånekapital, som är bundet i statens järnvägar. Nu kan ju,
som järnvägsstyrelsen ofta uttalat, ingen med någon exakthet eller bestående
giltighet avgränsa oräntabla bandelar och andra järnvägsanläggningar från
systemet i övrigt, men därvidlag för nu diskuterade ändamål tillräckligt noggranna
och på praktiskt omdöme och järnvägsgeografisk grundval vilande antaganden
kunna dock göras. Det lånekapital, som i första hand borde avskrivas,
skulle då bildas av de summor, som under tidernas lopp nedlagts i linjerna
Bräcke—Boden med sidolinjer till kusten, Orsa—Brunflo, Östersund—Hoting,
Forsmo—Hoting—Storuman—Sorsele, Hälljnäs—Storuman, Jörn—År vidsjaure,
Boden—Haparanda och —Övertorneå samt Gällivare—Jockmock. Detta
kapital utgör enligt vad järnvägsstyrelsen utrett i runt tal 180 miljoner kronor.
Härtill bör emellertid enligt styrelsens förmenande helst läggas även
den överkapitalisering av vissa anläggningar vid övriga statsbanelinjer, som
finnes kvar från kristidens höga prisnivå. Utgående från att dessa anläggningar,
om de ej redan varit utförda, hade måst utföras nu. så skulle de ha
betingat de kostnader, som följa med den nuvarande mera stabiliserade prisnivån.
Från denna utgångspunkt har skillnaden mellan de havda kostnaderna
och de, som i varje fall måst uppträda, av styrelsen beräknats till i runt tal
60 miljoner kronor. Det samlade belopp, som vore önskligt få avskriva, skulle
alltså uppgå till i runt tal 240 miljoner kronor.
. Genomföres en dylik avskrivning av statsbanekapital, vilket med ganska stor
visshet torde få anses som definitivt oräntabelt, skulle järnvägsaffären därefter
i konsoliderat läge ha att såsom densamma indirekt belastande utgift räkna
med endast räntan å det lånekapital, som återstode i mera räntabla bandelar
och anläggningar, eller omkring 660 miljoner kronor. Det av statsmakterna
uppställda kravet på lånekapitalets förräntning torde därefter, så vitt nu kan
ses; kunna upprätthållas, även om en taxesänkning genomföres i enlighet med
tidigare enligt Kungl. Maj:ts direktiv framlagda förslag eller, under vissa i
det följande angivna förutsättningar, även om en än något större taxesänkning
kommer till stånd.»
Chefen för kommunikationsdepartementet har beträffande taxefrågan anfört
bland annat följande (utg. f. kapitalökn: bil. 2 sid. 6—8) :
»Uti de i statsrådsprotokollet den 27 september 1924 givna direktiven för
taxearbetet anfördes, att som grundval för en reglering av statens järnvägars
taxa syntes man under föreliggande omständigheter böra utgå från att taxan
borde sättas. så låg som möjligt, så att säga i underkant av vad som kunde
anses förenligt med affärsmässiga synpunkter och med statsverkets anspråk
på skälig förräntning av investerat kapital. Enligt min mening finnes icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stat&utslcottetx ullntamle AV ISS.
någon anledning till avvikelse från de riktlinjer, som sålunda lämnats, vare sig
så, att det affärsmässiga kravet pa skälig förräntning uppgives, eller så, att
något underlåtes i fråga om att inom rimliga gränser söka bereda näringslivet
lättnad genom så billiga taxor som möjligt.------Enligt riksdagens
mening skulle det vara önskligt, att en avsevärd del av statens inkomster från
malmbolaget årligen bleve använd till avbetalning av oräntabla delar av det
lånekapital, som vore nedlagt i statens järnvägsanläggningar. Beträffande
hithörande spörsmål har chefen för finansdepartementet denna dag gjort vissa
uttalanden i sammanhang med frågan om förräntningen av statens lånemedelsplaceringar
och om avsättning av medel till fonden för statsskuldens amortering.
Enligt dessa uttalanden förutsattes en utsträckning av fondens uppgifter
till att uppsamla medel för täckning av samtliga de produktiva fondernas
oförräntade lånekapital samt att stå till förfogande för avskrivningar av konstaterade
förluster av lånemedel. På så sätt torde förevarande spörsmål få
en tillfredsställande lösning, helst hinder icke skulle möta att avpassa avsättningarna
med hänsyn till de produktiva fondernas på grund av konjunkturerna
växlande räntabilitet.
Vad beträffar de olika alternativ till nedsättning av taxan, för vilka ovan
redogjorts, så synes järnvägsstyrelsens förslag med hänsyn till numera inträdda
förhållanden väl försiktigt räknat. Sålunda kunna på grund av det nya malmavtalet
och Kungl. Maj:ts den 9 september 1927 meddelade beslut angående den
till statens järnvägar utgående ersättningen för posttransporterna vissa inkomstposter
i järnvägsstyrelsens kalkyl höjas. Även med avseende å utgifterna
äro vissa besparingar redan att räkna med, och det är att vänta, att .järnvägsstyrelsen
även framdeles inriktar sina strävanden på att nedbringa driftkostnaderna.
Vad vidare järnvägsrådets förslag angår, så utgår detta från att ej endast
en viss del av statens inkomster på grund av malmavtalet skulle användas till
amortering av statens järnvägars lånekapital utan även därutöver ett belopp
av 10 miljoner kronor av berörda inkomster skulle användas för att direkt
minska trafikanternas utgifter, i följd varav ett belopp av icke mindre än 19.7
miljoner kronor skulle användas för taxenedsättningar. Oavsett det förhållandet,
att det sålunda angivna beloppet av 19.7 miljoner kronor erhållits genom
beräkning av en frakttaxa för malmbanan, som icke ansluter sig till de
ekonomiska förutsättningarna för driften därstädes, så lärer man dessutom i
själva verket icke kunna påvisa något sådant direkt samband mellan statsverkets
inkomster på grund av malmavtalet och statens järnvägars taxor, att med
hänsyn därtill skulle vara befogat att låta den väsentligaste delen av berörda
inkomster komma i första hand statens järnvägars godstrafikanter till godo.
Enligt min mening måste avgörandet, i vad mån tillgängliga statsinkomster
överhuvud taget kunna avstås för önskvärda taxenedsättningar, föregås av
en avvägning mellan detta mycket viktiga intresse och de övriga behov, som
staten har att tillgodose.
Vid ett dylikt övervägande har det ur statsfinansiell synpunkt icke ansetts
möjligt att sträcka sig så långt i fråga om godstaxornas nedsättande, som av
järnvägsrådet ansetts önskligt. Yad däremot angår det av kommerskollegium
framlagda förslaget, enligt vilket av statens järnvägars på grundval av nuvarande
taxa och i direktiven förutsatt trafikomfattning beräknade nettovinst
för taxenedsättningar skulle avses ett belopp av omkring 10 miljoner kronor,
synas, ehuru anmärkningar på vissa punkter utan tvivel lära kunna riktas mot
kollegii beräkningar, dock, med hänsyn till angelägenheten av att på ett effektivt
sätt bringa hjälp åt näringslivet, allvarliga ansträngningar böra göras att
vid det fortsatta taxearbetet sänka taxorna inemot den nivå, som kommerskollegium
ifrågasatt. Uppenbarligen måste härvid hänsyn tagas till de om
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
fattande enskilda järnvägarna, för vilka läget av statens järnvägars taxa är
av avgörande ekonomisk betydelse i samtrafiksavseende.
I sitt förslag till beräkning av den behållna inkomsten från statens järnvägar
för budgetåret 1928—1929 har järnvägsstyrelsen utgått från att nuvarande
taxa komme att gälla under nämnda budgetår. Jag anser emellertid
angeläget att söka påskynda taxearbetet, så att den nya taxan må kunna träda
i kraft före utgången av berörda budgetår. För att möjliggöra en sådan anordning
har i förslaget till riksstat under rubriken »Inkomster från statens
produktiva fonder, statens järnvägar» upptagits ett belopp av 31.5 miljoner
kronor, vilket belopp med omkring 2.5 miljoner kronor understiger det inkomstbelopp,
som på sätt chefen för finansdepartementet närmare utvecklat skulle
kunna påräknas vid oförändrade taxebestämmelser.»
Aavrstats-9 Enligt en av cflefen för finansdepartementet verkställd utredning uppgår den
skuldens ^ör närvarande oförräntade delen av statsskulden till omkring 200 miljoner krooräntabla
uor.
Amorteringarna å de statslån som för närvarande amorteras (tabell utg. f.
kapitalökn. sid. 4) komma att för nedannämnda budgetår uppgå till följande
belopp (miljoner kronor):
Budgetår Summa
1927/1928 .......................... 7.64
1928/1929 ..........................7.95
1929/1930 ..........■...............8.26
1930 1931 .......................... 2.92
1931/1932 .......................... 3.02
Härtill kommer fonden för statsskuldens amortering, som beräknas växa sålunda
under budgetåren fram till den 1 juli 1932:
1926/
1927
1927/
1928
1928/
1929
1929,''
1930
1930/
1931
1931/
1932
Avsättning till fonden:
Av allmänna skattemedel......
1.00
1.00
-
—
—
—
Av rusdrycksmedel.........
12.98
8.30
10.50
12.70
14.90
17.10
Beräknad ränta å fonden.......
0.63
1.29
—
—
—
- I
Summa
14.61
10.59
10.50
12.70
14.90
17.10
Fondens storlek vid budgetårets slut . .
25.58
39.17
49.67
62.37
77.27
94.37 j
I anslutning härtill har departementschefen anfört följande rörande tillväxten
av fonden för statsskuldens amortering m. m.:
»Tabellen ger till resultat, att fonden, därest den icke toges i anspråk under
ifrågavarande period, komme att under tiden till utgången av budgetåret
1931/1932 stiga till 94.37 miljoner kronor. Enligt tabellen å sid. 4 skulle
under de fem budgetåren 1927/1928—1931/1932 därutöver anslagen till direkta
amorteringar å statsskulden uppgå till ungefär 29.68 miljoner kronor. Med en
viss grad av sannolikhet kan dessutom antagas, att rusdrycksmedlen komma
att i fortsättningen uppgå till högre belopp för år än det i tabellen beräknade.
Särskilt skulle detta komma att inträffa för den händelse att, på sätt är under
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 138. <
övervägande, beskattningsreglerna för rusdrycksförsäljningsbolagen förändras
i den riktningen, att väsentlig del av vinsten undandrages statlig och kommunal
skattskyldighet. .
Den sannolika tillväxt av amorteringsfonden, som med tillämpning av nuvarande
bestämmelser är att påräkna, synes alltsa vara så pass betydande, att redan
inom några få år en relativt stor del av det lånekapital, som kan antagas
vara oförräntat, har täckning i fondens tillgångar. Då härtill kommer, att
möjlighet till gynnsam konvertering av flera statslån torde yppa sig, lärer för
närvarande, så vitt nu kan bedömas, behov av större avsättning icke föreligga.
Ändrade förhållanden, t. ex. taxesänkningar eller omvälvande tekniska nyheter,
kunna dock komma att resultera i betydligt lägre avkastning för affärsverken
och därmed väsentligen öka det oförräntade lånekapitalet. Till undvikande av
ökat underskott särskilt vid affärsverken iir det i. alla händelser nödvändigt,
att anläggningarna så vitt möjligt uppehållas i sitt värde med anlitande av
driftsmedel antingen direkt eller efter årliga avsättningar till särskilda förnyelsefonder.
Skulle trots dylika åtgärder anläggningarnas räntabilitet i framtiden
väsentligt försämras, torde frågan om ökade avsättningar till amorteringsfonden
för möjliggörande av nedskrivning av det oräntabla kapitalet få tagas
under övervägande. Därvid torde jämväl kunna komma under omprövning,
huruvida avsättningarna böra höjas, allteftersom inkomsten från malmbolaget,
såsom beräknat är, stiger.
Om alltså ställningen synes vara den, att ökad avsättning ej är erforderlig, är
den å andra sidan, såsom framgått av det förut anförda, icke sådan, att avsevärd
minskning i avsättningen för närvarande är tillrådlig. Härvid är framför
allt att beakta, att den faktiska lånemedelsförlusten särskilt på utlåningsfonderna
och statens aktier samt fonden för låneunderstöd säkerligen är betydande,
ehuru ännu icke definitivt konstaterad, och att därför ersättningar, utöver dem
jag i anledning av redan fixerade förluster ämnar föreslå för nästa budgetår,
utan tvivel under de närmaste åren i betydande omfattning påkallas.. Jämväl
den omständigheten, att från och med budgetåret 1930—1931 den årliga.amorteringen
å statens amorteringslån automatiskt minskas med omkring 5 miljoner
kronor, bör i detta sammanhang beaktas.
Med hänsyn till amorteringsfondens sannolika, snabba tillväxt har jag däremot
funnit mig icke böra föreslå, att förut berörda belopp av 1 miljon kronor,
som under några år avsatts till fonden, upptages i nästa års utgiftsstat. Icke
heller har jag ansett nödigt begära medel till den räntegottgörelse, som enligt
föreskrift i reglementet för riksgäldskontoret hittills tillförts fonden, men vars
berättigande i betraktande av sättet för fondbildningen och fondens uppgift
kan sättas i fråga.»
Sedan departementschefen framhållit, att när riksdagen år 1926 beslutade,
att avsättningar av rusdrycksmedel skulle verkställas till fonden för statsskuldens
amortering, detta skedde närmast i syfte att i fonderade medel hava täckning
för det i statens utlåningsfonder placerade kapital, som icke till fullo förräntas,
har han vidare anfört följande:
»Sistnämnda beslut innebär visserligen en ny uppgift, för fonden, men torde
icke innefatta ändring i 1909 års beslut rörande dispositionen av de till fonden
influtna medlen.
Någon särskild anledning att begränsa fondens nya uppgift till att endast
avse utlåningsfonderna torde emellertid knappast föreligga, utan torde fonden
böra få fylla samma funktion gentemot övriga oräntabla lånemedelsplaceringar.
Härigenom skulle fondens betydelse ur statsfinansiell synpunkt komma att
väsentligen ökas. Därest amorteringsfondens uppgift begränsas att avse endast
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Utskottets
yttrande.
utlåmngsfonderna, lärer fonden, i den mån det icke gäller täckande av förluster
å utlånmgsfonderna, icke kunna tagas i anspråk för annat ändamål än för en
huvudsakligen bokföringsmässig återbetalning av i nämnda fonder nedlagda
lånemedel, vilken, da statens fordringar av lantagarna icke därigenom ändras,
maste motsvaras av en lika stor ökning av fondernas bokförda kapital av andra
medel än lånemedel. Om däremot amorteringsfondens behållning bleve disponibel
även för täckning av annan brist än den, som uppstått å utlåningsfonderna,
kunde de i fonden uppsamlade skattemedlen komma till användning jämväl
för möjliggörande av nedskrivning av det i affärsverken placerade lånekapitalet.
Fonden skulle härigenom få till huvudsaklig uppgift att uppsamla
medel för täckning över huvud taget av de produktiva fondernas oförräntade
ianekapital samt, i den mån så erfordras och fonden härtill förslår, stå till förfogande
för avskrivningar av konstaterade förluster av lånemedel.»
Under erinran om tidigare riksdagsuttalanden anföres vidare följande:
»Såväl det ena som det andra av dessa riksdagsuttalanden synas så till vida
sammanfalla med den av mig nu framförda uppfattningen, som desamma åsyfta
att medelst anlitande av skattemedel eller därmed jämförliga statsinkomster
bereda möjlighet till avskrivning av och täckning för förlorat eller oförräntat
kapital. Huruvida detta sker direkt genom användning av dylika inkomster
eller indirekt, genom en av sådana inkomster bildad fond, torde för själva saken
vara av underordnad betydelse. Den senare utvägen har emellertid för ståtsregleringen
uppenbarligen det företrädet, att budgeten mera jämnt kan belastas
av utgifter för ändamålet än för det fall, att den förra utvägen begagnas. Större
överskadlighet och enhetlighet i avskrivningsförfarandet torde ock härigenom
vinnas. Ej heller synes för syftets tillgodoseende vara i och för sig påkallat,
att vissa av statens årliga inkomster, t. ex. utdelningen från malmbolaget, disponeras
för avsättning till fonden. Den genom avsättningen föranledda belastningen
av en budget blir uppenbarligen densamma vare sig statens inkomster av
malmbolaget, a/v rusdrycksmedel eller av andra källor undandragas budgetens
finansiering. Däremot kan för disponerande av viss inkomst på dylikt sätt
mahända tala inkomstens ursprung eller beskaffenhet i övrigt. Att för närvarande
rusdrycksmedel ställts till förfogande för ändamålet beror sålunda som
bekant väsentligen därpå, att det ansetts önskvärt, att statsregleringens direkta
beroende av dem begränsas.»
I samband med sin prövning av Kungl. Maj :ts förslag om nytt malvavtal
uttalade 1927 ars riksdag som önskligt, att en avsevärd del av statens inkomster
från malmbolaget årligen måtte användas till avbetalning av oräntabla
delar av det Ianekapital, som funnes nedlagt i statens järnvägsanläggningar;
ett sådant förfarande stode. framhöll riksdagen, också i överensstämmelse med
den enligt riksdagens mening beaktansvärda grundsats, som bland annat kommit
till uttryck i statskontorets utlåtande, nämligen den att inkomster, uppkomna
genom en exploatering av landets naturtillgångar, som innebure en konsumtion
av själva kapitalet, icke borde i sin helhet tagas i anspråk för statens
löpande utgifter.
I årets statsverksproposition förutsättes emellertid, att hela den för nästkommande
budgetar inflytande malminkomsten — vilken beräknats uppgå till
14,500,000 kronor mot i riksstaten för 1927—1928 upptagna 5,650,000 kronor
skulle på vanligt sätt helt disponeras för statsregleringsändamål. Därvid
har pekats på den möjlighet till täckning av oförräntat Ianekapital och avskriv
-
Statsutskottets utlåtande Nr 1S8.
9
ning av lånemedelsförluster, som öppnats tack vare fonden för statsskuldens
amortering enkannerligen genom de betydande kapitalbelopp, som under de närmaste
åren kunde i överensstämmelse med 1926 års riksdags beslut väntas tillföras
denna fond av rusdrycksmedel.
Vad först angår själva det påräkneliga vinstbeloppet för nästkommande budgetår
från malmfälten, är att märka att detta på grund av inträffade driftinställelser
måste antagas komma att avsevärt reduceras. Enligt vad utskottet
inhämtat, torde den staten tillfallande vinsten, inklusive royaltyn, icke för
1928—1929 kunna upptagas till högre belopp än omkring 6,000,000 kronor eller
alltså föga mer än för innevarande budgetår. Om än alltså den av 1927 års
riksdag uttalade tanken att undantaga viss del av malminkomsterna från den
allmänna statsregleringen icke för denna riksdag synes genomförbar, har dock
utskottet i betraktande av ärendets vikt och med hänsyn särskilt till de i statsverkspropositionen
gjorda uttalandena ansett sig böra framlägga något vidare
synpunkter på frågan, i samband varmed utskottet också, såsom redan av den
ovan lämnade redogörelsen framgår, ansett sig böra till behandling upptaga två
andra i viss mån därmed sammanhängande samt också i statsverkspropositionen
berörda ärenden, det ena avseende avbetalningen av statsskulden och det andra
spörsmålet om ny taxa för transporter å statens järnvägar.
Inledningsvis må erinras, att då vid 1926 års riksdag — med direkt angivet
syfte att åstadkomma en successiv minskning av budgetens beroende av rusdrycksmedel
— beslöts, att en viss del av dessa medel skulle årligen tillföras
fonden för statsskuldens amortering, det samtidigt förutsattes, att härigenom
skulle åstadkommas en extraordinär amortering av statsskulden utöver den
som normalt årligen kunde befinnas av förhållandena påkallad. I detta avseende
framhölls behovet av en snabbare nedskrivning av visst i statens lånefonder
placerat oräntabelt lånekapital, uppskattat till omkring 75 miljoner kronor.
Oberäknat nämnda avsättning av rusdrycksmedel upptog sålunda budgeten
för 1926—1927 anslag för statsskuldens amortering till belopp av cirka
8,300,000 kronor, varav 1,000,000 kronor direkt budgetanslag till nämnda fond;
härtill kommo anslag för täckning av förluster å spannmålslagerhus och av
andra kristidsförluster till belopp av över 20 miljoner kronor.
För 1927—1928 uppgå anslagen till statsskuldens amortering, avsättningarna
av rusdrycksmedel oräknat men inräknat 1,000,000 kronor i direkt budgetanslag
till fonden för statsskuldens amortering, till cirka 8,600,000 kronor.
För nästkommande budgetår har, oberäknat avsättningen av rusdrycksmedel
å 10,500,000 kronor, föreslagits anslag för avbetalning å olika amorteringslån
till belopp av cirka 8,000,000 kronor. Något anslag till fonden för statsskuldens
amortering från de allmänna budgetmedlen har icke längre upptagits.
Emot ifrågavarande amorteringsbelopp av 8,000,000 kronor står en samlad
fonderad statsskuld av omkring 1,800 miljoner kronor. Denna årliga amortering
av vissa statslån uppgår sålunda till knappt V2 procent av sagda skuld och
kommer såsom departementschefen ock framhållit att, om inga nya amorteringslån
upptagas före 1930, då ytterligare nedgå till följd av slutbetalning av
1880 års statslån.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Med hänsyn till att det sålunda upplånade kapitalet till sin övervägande del
är nedlagt i telegraf- och järnvägsanläggningar, kraftstationer och andra statliga
rörelsegrenar, vilka på grund av teknikens framsteg normalt och oavsett särskilda
kristidsförhållanden äro underkastade risk av värdeminskning, lärer en
dylik amortering få anses otillräcklig; det må i detta sammanhang erinras, att
tidigare såsom rimlig fordran uppställts att den direkta avkastningen från
exempelvis statens järnvägar skulle täcka ej blott förräntningskostnad utan
ock viss amortering av nedlagt anläggningskapital. Man synes därför böra
utgå från att fonden för statsskuldens amortering icke kan utan åsidosättande
av sin i själva benämningen liggande huvuduppgift i alltför stor utsträckning
anlitas för andra ändamål såsom avskrivning av kristidsförluster eller nedskrivning
av visst mindre räntabelt kapital i en del lånefonder o. s. v.
Medan behållningen av fonden för statsskuldens amortering jämlikt beslut
av 1909 års riksdag skall användas antingen till amortering av statsskulden
medelst utlottning eller obligationsinköp eller ock till minskning av ny upplåning,
har 1926 års riksdag i samband med beslutet om rusdrycksmedlens
användning utsträckt fondens ändamål till att ersätta oräntabelt upplånat kapital
i statens utlåningsfonder. I anslutning härtill har nu i årets statsverksproposition
ifrågasatts en ytterligare utvidgning av fondens uppgift, nämligen
att i allmänhet bereda täckning för oräntabla lånemedelsplaceringar. Härvid
har särskilt hafts i sikte möjligheten att anlita fonden för avskrivning av det i
affärsverken nedlagda lånekapitalet. Enligt vad departementschefen anfört
skulle fonden hädanefter få till »huvudsaklig uppgift» att uppsamla medel för
täckning av de produktiva fondernas oförräntade lånekapital samt, i den mån
så erfordras och fonden härtill förslår, stå till förfogande för avskrivningar
av konstaterade förluster av lånemedel.
Tvivelsutan kan för en dylik utvidgning tala, att på detta sätt lämnas möjlighet
till en mera jämn belastning av budgeten, om sådana kapitalavskrivningar
bestridas från en dylik fond, till vilken kontinuerligt å riksstaten anvisas
anslag, än om täckning för förlusterna skola i mån av deras konstaterande
beredas genom direkta å riksstaten uppförda anslag. Å andra sidan
måste enligt utskottets mening fara föreligga för, att på detta sätt äventyras
själva huvudsyftet med fonden, nämligen att möjliggöra den så att säga mera
normala och fortlöpande avbetalningen av statsskulden, jämte dess år 1926 tilllagda
vidgade ändamål att bereda möjlighet till återbetalning av lånekapitalet
i statens utlåningsfonder till den del detta kan anses oförräntat. Vad särskilt
denna senare uppgift beträffar, får erinras, att en dylik återbetalning utgör en
följdriktig konsekvens av den alltsedan 1924 års riksdag tillämpade grundsatsen
i fråga om nytt kapital, som tillföres dessa fonder, nämligen att upplåning
härav skall anlitas endast till den del förräntning å det fonderna tillförda nya
kapitalet kan påräknas. Mot att statsskuldsfonden därjämte, på sätt riksgäldsfullmäktige
tillstyrkt, tages i anspråk för täckning av direkta förluster på
lånefonderna synes ej heller erinran vara att framställa. Anslag begäres nu
för återbetalning av dylika förluster till belopp av cirka 1,800,000 kronor. Utskottet
får tillstyrka detta anslags beviljande. Därjämte förutsättes täckning
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
11
med i runt tal 1,000,000 kronor för uppkommen förlust å aktiebolaget Elektrolytverken.
Ej heller nämnda åtgärd har utskottet velat motsätta sig. För
reglering av statens förluster å engagemang i aktiebolaget Kreditkassan skulle
däremot uppföras ett anslag av 5,000,000 kronor utan att därvid medel från
amorteringsfonden tagas i anspråk. Beträffande samtliga dessa frågor kommer
utskottet att i annat sammanhang framställa förslag.
Emellertid kan det, enligt vad i statsverkspropositionen upplyses, väntas att
återstående förluster -— bortsett från önskvärda avskrivningar å affärsverkens
kapital — bliva så betydande att de i hög grad måste antagas komma att taga
fondens medel i anspråk. Under sådana förhållanden synes utskottets tvekan
kunna råda om lämpligheten av en utsträckning av amorteringsfondens användning
till jämväl en så vittutseende uppgift som att möjliggöra nedskrivning av
det i affärsverken placerade lånekapitalet. Vad särskilt angår statens järnvägar,
synes i anslutning till 1927 års riksdags uttalade uppfattning avbetalning
av oräntabla delar av lånekapitalet böra beredas från de inflytande malminkomsterna
utan att därvid anlitas den av departementschefen antydda omvägen,
att nämnda inkomster först tillföras fonden för statsskuldens amortering.
I detta avseende må erinras om det direkta samband som det nya malmavtalet,
med däri ingående garanti om vissa låga fraktsatser för malmtransporterna,
äger med frågan om avkastningen från statsbanorna. Den fraktfyllnad, som
statens järnvägar sålunda skulle äga tillgodoräkna sig, har uppskattats till omkring
10,000,000 kronor. I Statens järnvägar investerat kapital beräknas uppgå
till i runt tal 1,100 miljoner kronor, varav cirka 900 miljoner utgöra lånemedel.
Av detta kapital har nu järnvägsstyrelsen ansett önskligt att 240 miljoner
kronor avskrivas, därav 180 miljoner nedlagt i vissa norrländska banor och
60 miljoner kronor utgörande överkapitalisering av andra statsbaneanläggningar.
Utskottet måste för sin del — utan att taga ställning till skäligheten av
själva de angivna beloppen — redan av nyss angivna skäl finna rimligt, att
statens järnvägar få tillgodoräkna sig viss anpart av mervinsten från malmbolaget.
Utskottet vill för sin del uttala sig för ett genomförande av det av
järnvägsstyrelsen ifrågasatta förfarandet, att viss del av statens järnvägars
oräntabla lånekapital avlyftes från statens järnvägar och i riksgäldskontorets
räkenskaper uppföres såsom en särskild fond, lämpligen benämnd »statens järnvägars
avskrivningsfond», som förräntas och efterhand amorteras med statens
utdelning från malmbolaget. Vid avvägningen av själva kapitalbeloppet bör
dock tagas i betraktande, huruvida icke med hänsyn till faktiskt verkställda
amorteringar på äldre statslån, som använts till täckning av anslag till statens
järnvägar, ifrågavarande avskrivningsbelopp kan minskas.
Med fasthållande alltså av den vid nästföregående års riksdag uttalade uppfattningen,
att en del av statens inkomster från de norrländska malmfälten bör
användas till avbetalningen av oräntabla delar av lånekapitalet i statsbanorna,
anser utskottet frågan om grunderna för tillförandet av medel till och användningen
av fonden för statsskuldens amortering böra göras till föremål för ytterligare
överväganden. Härvid bör tillses, att dessa grunder erhålla en sådan
12
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
utformning, att trygghet vinnes för dels en lämpligt avvägd amortering av
statsskulden, dels ock uppfyllande av den förutsättning, som får anses ligga till
grund för 1926 års riksdags beslut beträffande rusdrycksmedlens användning
för tiden till 1 juli 1932, nämligen att dessa till den del de tillföras fonden för
statsskuldens amortering i första hand skola användas för nedbringande av det
i lånefonderna investerade lånemedelskapitalet.
I de i ämnet väckta motionerna har framhållits önskvärdheten av att en
del av malmvinsten måtte komma till direkt användning för främjande av
ny kapitalbildning i landet. I detta avseende innefatta motionerna också en
del i och för sig beaktansvärda uppslag. Sålunda har pekats på de vid årets
riksdag från skilda håll väckta förslagen om anslag för skogsodling å kalmarker,
för nyodlingar, för Norrlands kolonisering och elektrifiering in. m.
Utan att nu taga ställning till de sålunda i olika avseenden framförda uppslagen
anser sig utskottet dock böra ytterligare framhålla den uppfattning
av förevarande fråga, som innebäres i riksdagens uttalande i ämnet år 1927
eller att merinkomsterna av en förökad exploatering av landets malmkapital
böra givas en sådan användning, att själva kapitalet icke konsumeras.
Särskilt med tanke på rådande stora arbetslöshet, vilken för närvarande utgör
ett av samhällets allvarligaste problem, synes förtjäna övervägas, på vad
sätt berörda medel, i den mån de icke komma att tagas i bruk för en nedskrivning
av statens järnvägars lånekapital i enlighet med vad utskottet ovan förordat,
kunna finna användning i produktionsfrämjande syfte.
Vad därefter angår regleringen av statens :järnvägars taxor och alla de
vittomfattande spörsmål, som särskilt godstariffernas avvägning innebär, synes
med ledning av den riksdagen nu förelagda utredningen ett mera ingående
bedömande därav knappast möjligt, något som ej heller torde vara av departementschefen
avsett. För egen del vill utskottet emellertid framhålla,
hurusom genom den av utskottet ovan förordade avskrivningen av visst statens
järnvägars kapital en direkt möjlighet skulle öppnas till eu taxeminskning
i förhållande till järnvägsstyrelsens förslag. Önskvärt vore tvivelsutan,
att därutöver en sänkning av vissa trafikavgifter kan åstadkommas. Såsom
kommerskollegium anfört, torde nämligen en nedsättning av järnvägsfraktsatserna
kunna få betecknas som en av de få praktiskt genomförbara åtgärder,
som stå till buds för att från statens sida effektivt stödja näringslivet, enkannerligen
vissa industrier, som äro i verkligt behov av sådant stöd. Ur statsfinansiell
synpunkt måste dock å andra sidan fasthållas kraven på förräntning
av statsbanekapitalet, åtminstone i vad detta är att hänföra till lånemedel.
Likaledes måste, såsom departementschefen ock antytt, vid nya frakttariffers
fastställande för statsbanorna tagas i betraktande återverkningarna härav för
de enskilda järnvägarnas och deras trafikanters del.
Under åberopande av vad utskottet sålunda i olika avseenden anfört, hemställer
utskottet,
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
13
att riksdagen må
a) i riksstaten för budgetåret 1928—1929 under statens aktier
upptaga inkomsten från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag
till ett belopp av 6,000,000 kronor;
b) i anledning av de av herrar Lindhagen och Leo i ämnet
väckta motionerna (1:186 och 11:240) hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande dels användningen av ifrågavarande
inkomster, dels ock grunderna för statsskuldens amortering
jämte andra därmed sammanhängande frågor, allt i enlighet
med de riktlinjer utskottet i detta avseende ovan angivit.
Stockholm den 15 maj 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
J. Nilsson i Malmö, E. A. Hallin, C. I. Asplund, J. B. Johansson i Fredrikslund,
C. Johansson i Hälsingborg, K. E. Andersson i Eliantorp, G. Kobb, O. A. Ernfors
och K. A. W. Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, S. Bengtsson
i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergs
torp, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, O. Nilsson i Örebro,
S. Persson i Eritorp, O. Andersson i Höör och O. Isacsson.
Reservationer:
1) av herrar Hallin, Anderson i Råstock och Nilsson i Örebro, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava följande lydelse:
»I samband med---— — — icke konsumeras.
Särskilt med tanke------statens järnvägars lånekapital, eventuellt
också statens vattenfallsverks lånekapital, i enlighet med — — — — —
syfte.
Vad därefter angår — -— —--trafikanters del.»
2) av herr Asplund, som ansett, att utskottets motivering bort hava följande
lydelse:
»I samband med sin prövning —--— — statens löpande utgifter. En avse
värd
del borde i stället nedläggas i andra kapitaltillgångar av räntabel natur
eller sålunda användas till bestridande av sådana statsverkets utgifter för kapitalökning,
till vilka eljes lånemedel bruka användas.
I årets statsverksproposition-----att själva kapitalet icke kon
-
sumeras.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Da den genom senaste malmavtal medgivna stora ökningen av malmexporten,
varvid även hittills gällande förbud mot export av fosforfattig malm upphävts,
icke är utan ett vissat ogynnsamt inflytande på den svenska järnhanteringens
konkurrenskraft och avsättningsmöjligheter såväl på utlandet som på
hemmamarknaden, synes det vara ett berättigat krav, att någon del av statens
genom avtalet betydligt ökade malmvinst användes till åtgärder, som
direkt gagna denna näring.
En synnerligen lämplig användning av för ändamålet tillgängligt kapital
skulle, vad angar statens kraftverk, vara, att en stamlinje (högspänningsledning)
anlägges, som överför den ännu mycket ofullständigt utnyttjade vattenkraften
i norrländska vattenfall till sådana trakter av landet, där behov
av billig kraft förefinnes. Den av elektrifieringskommittén förslagna stamlinjen
från Stadsforsen i Indalsälven—Västerås har beräknats kosta utom
transformatorstationer ung. sex miljoner kronor. Enligt samma beräkningsgrund
skulle denna linjes förlängning till Porjus i Luleälv via Norrforsen i
Ume älv och Luleå kosta ung. nio miljoner kronor, alltså hela linjen fram till
Västerås femton miljoner kronor. Även om man icke från början kan påräkna
ränta på själva stamledningen, torde man dock kunna förvänta, att
den ökade avsättningen av kraft skall i sinom tid göra det nedlagda kapitalet
i redan utbyggda kraftverk mera räntabelt samt möjliggöra färdigställandet
av nya kraftverk.
Vad skogarna beträffar, skulle avskrivningar å mindre gynnsamt belägna
flottleder möjliggöra nedsättning av flottledsavgifterna, varigenom även mindre
virkesdimensioner, gallrings- och rensningsvirke, användbart till massaeller
kolved, skulle kunna vinna avsättning från mera avlägsna skogstrakter,
där staten själv i regeln är den störste skogsägaren, samt skogarnas föryngring
och införandet av en rationell skogsvård därmed kunna kraftigt befrämjas.
Tillgången till elektrisk kraft, ljus och värme i städer och andra tätare bebyggda
trakter, skulle verka fördelaktigt även genom att minska importbehovet
av kol och koks samt ställa betydande kvantiteter ved, som nu förbrukas
för hushållsändamål, till industriens förfogande. Såväl järn- som trävaruindustrierna
skulle genom ökad tillgång till billig kraft och till skogsprodukter
kunna få ett kraftigt handtag i sitt nuvarande svåra läge. Och dessa
fördelar skulle bliva beståndande för all framtid, så länge skogen växer och
vattnet rinner fram uti älvarna. Ett stort steg framåt skulle härigenom vara
taget i fråga om landets självförsörjning i nämnda avseenden.
Särskilt med tanke på rådande stora arbetslöshet, vilken för närvarande utgör
ett av samhällets allvarligaste problem, synes det förtjäna övervägas, på
vad sätt berörda medel, i enlighet med vad utskottet förordat, kunna finna användning
i produktionsfrämjande syfte.
Vad därefter angår-----deras trafikanters del.»
3) av herrar Björck, Carlsson-Frosterud och Isacsson.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
281939
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens aktier i Luossav s. 4 i texten