Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

1928-04-20 · 45 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1928:90, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

1

Nr 90.

Ankoip till riksdagens kansli den 20 april 1^28 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

(l:a avel.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jäjnte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisade, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid

att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna meddelat, att

de avlagt besök vid Hälsinge regemente i Gävle. Med anledning av därvid

inhämtade upplysningar hava revisorerna ifrågasatt en förändring av

grunderna för underhållet av vissa vägar över regementets övningsfält,

vilket underhåll för närvarande ålåge regementet (Del I sid. 7 och 8).

Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling

av utskottet i dess den 17 innevarande april avgivna utlåtande nr 83,

•därvid utskottet föreslagit, att denna fråga skulle göras till föremål för

underhandlingar mellan kronan och Gävle stad.

Om vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna lämnat vissa

uppgifter beträffande den hittillsvarande dispositionen och förvaltningen

av de i Brännkyrka socken av Stockholms stad liggande lägenheterna

Johanneshov och Kvarnängen (Del I sid. 10—12).

Efter att hava meddelat, att å mark, tillhörande ifrågavarande lägenheter,

uppförts en idrottsanläggning i sten och betong samt att idrottsplatsens

planering skett i form av nödhjälpsarbete, anordnat av Stockholms

stad, hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. U3 häfl. (Nr 90.)

Vägunderhåll

vid Hälsinge

regemente.

Dispositionen

av lägenheterna

Johanneshov

och

Kvamängen i

Stockholm.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

2 Statsutskottets utlåtande Nr 90.

»Det vill förefalla revisorerna som om vid handhavandet av förvaltningen

över ifrågavarande områden statsverkets intressen tidigare icke alltid behörigen

tillvaratagits. Genom de av de militära myndigheterna vidtagna

åtgärderna och myndigheternas underlåtenhet att öva kontroll över på vad

sätt arrendatorn begagnat sig av områdena ifråga hava kronans möjligheter

att på ett ekonomiskt sätt för framtiden draga nytta av dessa områden

avsevärt kringskurits. Till följd av de till idrottsförbundet gjorda upplåtelserna,

vilka enligt revisorernas mening icke hade bort ske med mindre

Kungl. Maj ds medgivande därtill inhämtats, har faktiskt områdenas värde

för kronan kommit att i betänklig grad minskas.

Då områdena, enligt vad som framgar av ovanstående, icke längre erfordras

för försvarsändamål, synas några som hälst skäl icke längre föreligga

för att områdena skola vara upplåtna åt lantförsvaret och förvaltas

av militära myndigheter. I all synnerhet torde detta vara mindre lämpligt,

då numera efter genomförandet av 1925 års härordning den militära organisationen

nedskurits och framställningar gjorts beträffande svårigheterna

att utföra de arbetsuppgifter, som tillkomma de militära förvaltningsmyndigheterna.

Revisorerna anse för'' sin del önskvärt, att ifragavarande områden

helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare överlämnas

till förvaltning av Djurgårdskommissionen.»

Förklaringar i ärendet hava avgivits av chefen för fjärde arméfördelningen

och av arméförvaltningens fortifikationsdepartement (Del III sid.

18 och 19 samt 23—26), vilka avstyrkt förslaget, att ifrågavarande områden

skulle helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare

överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen, ävensom

av nämnda kommission (Del III sid. 27), som tillstyrkt revisorernas

nyssnämnda förslag.

Utskottet vill till en början erinra om, att, därest ifrågavarande områden

utan inskränkning ställas under Djurgårdskommissionens förvaltning,

detta ingalunda innebär, att områdena omedelbart skola försäljas.

Frågan om deras försäljning måste givetvis under alla förhållanden bliva

föremål för omprövning från riksdagens sida. I vad mån områdena ifråga

lämpligen böra exploateras eller, vad vissa delar av desamma beträffar,

möjligen behöva reserveras för statens egen räkning, är ett spörsmål, som

framdeles torde komma att underkastas närmare granskning. Utskottet

kan emellertid icke dela den uppfattning, varåt de militära myndigheterna

givit uttryck, nämligen att områdena i viss mån skulle användas såsom

bytesobjekt för anskaffande av medel till Stockholms luftförsvar. Sistnämnda

fråga torde nämligen böra lösas utan varje samband med spörsmålet

om ett ekonomiskt utnyttjande av områdena för statens räkning.

Beträffande åter användningen av eventuellt uppkommande försäljningsmedel

från områdena ifråga lärer det tillkomma riksdagen att härom

fatta beslut; och bör riksdagen därvid vara obunden av varje förhandsdisposition.

Då, enligt vad som framgår av yttrandena i ärendet, östra arméfördelningens

stab är i hög grad betungad av förvaltningsarbete, synes även i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90. 15

denna omständighet ligga ett skäl för att ifrågavarande områden överlämnas

till förvaltning av annan lämplig myndighet, och synes det därvid

ligga närmast till hands, att detta uppdrag för framtiden helt övertages

av Djurgårdskommissionen, som redan nu har viss befattning med

områdenas förvaltning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att lägenheterna Johanneshov och Kvarnängen

i Stockholm avskiljas från lantförsvaret och överlämnas

till förvaltning av Djurgårdskommissionen.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna upptagit till

behandling frågorna om marinförvaltningens disposition av reservationer

å vissa anslag ävensom användningen av medel inom marinförvaltningen

för avlönande av viss ritarpersonal (Del I sid. 13—15).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser i nämnda

hänseenden hava revisorerna anfört följande:

»Marinförvaltningens åtgärd att disponera ifrågavarande reservationsanslag

för andra ändamål än dem, till vilka de av riksdagen anvisats, samt att

till ovannämnda å ritavdelningarna anställda personal utbetala dyrtidstilllägg

på angivet sätt synes revisorerna vara synnerligen anmärkningsvärd.

Det lärer enligt revisorernas mening icke råda något tvivel därom, att här

föreligger ett sådant fall, som omförmäles i § 16 av den för revisorerna

gällande instruktionen, då vissa anslag blivit dragna till andra ändamål än

dem, som av riksdagen föreskrivits.

Följden av det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet har blivit,

att icke alla de kostnader, som hänföra sig till anskaffning av krigsfartygsmateriel

m. m., redovisas å de för nämnda ändamål beviljade anslagen,

varigenom någon tillförlitlig uppgift icke kan vinnas rörande de kostnader,

som fartygens anskaffning medfört. Marinförvaltningens åtgärder i berörda

hänseende synas revisorerna vara så mycket mera betänkliga, som härigenom

utgifter, vilka rätteligen hort belasta vissa begränsade anslag, i stället kommit

att åvila förslagsanslag. Då från sjöförsvarets allmänna dyrtidstilläggsanslag

utbetalts dyrtidstillägg å ersättning, som bestritts av vissa förrådstitlar,

har härigenom uppkommit den olägenheten, att i förråd befintliga

materialier kommit att åsättas felaktiga värden vid utlämnandet ur förråden.

Övningsanslagen, vilka hava karaktär av reservationsanslag, och

vilka skola gälda kostnaderna för de från förråden utlämnade materialierna,

hava härigenom tillgodosetts på dyrtidstilläggsanslagets bekostnad.

Vad särskilt den omständigheten beträffar, att marinförvaltningen ansett

sig kunna utbetala dyrtidstillägg å kostnader, som belasta reservationsanslaget

till underhåll av flottans fartyg och byggnader in. m. vilja revisorerna

erinra om att 1923 års riksdag begärt, att ifrågavarande anslag skulle så

beräknas, att dyrtidstillägg å ersättningar, som utginge från nämnda anslag,

icke vidare komme att belasta det allmänna dyrtidstilläggsanslaget. Sedan

marinförvaltningen verkställt härav påkallad omräkning av anslaget, föreslog

departementschefen vid framläggandet av 1924 års statsverksproposition,

Vtssa av

mat in förvali

ningen vidtagna

medelsdispositioner,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

att anslaget skulle från och med budgetåret 1924—1925 upptagas i riksstaten

med sådant belopp, att kostnaden för arbetslöner skulle 1 sin helhet

bestridas av anslaget ifråga. Även beträffande andra underhålls- och anskaffningsanslag

genomfördes samtidigt motsvarande förändringar.

Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på, att dyrtidstillägg,

som utbetalas från de för ändamålet av riksdagen anvisade anslagen under

de särskilda huvudtitlarna, givetvis böra beräknas efter de grunder, som

finnas angivna i gällande kungörelser angående dyrtidstillägg åt befattningshavare

i statens tjänst. Att å berörda anslag avföra kostnader för dyrtidstillägg,

beräknat efter andra grunder, synes icke böra ifrågakomma.

Genom marinförvaltningens åtgärder i sistnämnda hänseende hava i ännu

högre grad vederbörande underhålls- och anskaffningsanslag tillgodosetts å dyrtidstilläggsanslagets

bekostnad. I anledning av vad i nämnda hänseende

förekommit, anse revisorerna det erforderligt att uttryckligt förbud meddelas,

att dyrtidstilläggsanslagen tagas i anspråk för bestridande av dyrtidstillägg

efter andra grunder än dem, som innefattas i de av riksdagen godkända

grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Samtliga ovan angivna av marinförvaltningen vidtagna åtgärder synas

revisorerna vara av den art, att de med nödvändighet böra föranleda till

en ingående undersökning rörande de belopp, som därigenom av marinförvaltningen

tagits i anspråk för andra ändamål än dem, som av riksdagen

föreskrivits.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 28—32), som

anfört bland annat följande:

»Innan marinförvaltningen upptager till bemötande vad revisorerna under

denna paragraf anmärkt vill — med avseende å revisorernas uttalande

angående behållningarna å de till ett antal av 39 i 1920 års och tidigare

riksstater upptagna reservations- och därmed) jämställda anslag, vilka allt

fortfarande redovisades i 1926—1927 års budgetredovisning och vilkas

ändamål syntes revisorerna redan hava fyllts — marinförvaltningen påpeka
att

behållningarna å 9 av nämnda anslag blivit enligt 1927 års riksdags

beslut och Eders Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev den 11 mars och 12

augusti 1927 disponerade för särskilt ändamål;

att med stöd av Eders Knngl. Maj:ts nådiga brev till riksräkenskapsverket

den 9 september 1927 behållningarna å 3 av de ifrågavarande anslagen

överförts till statsverkets kassafond;

att marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse den 31 augusti 1927

angående regleringen av utgifterna för sjöförsvaret för budgetåret 1928—

1929 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,

att behållningen å ett av bär avsedda anslag — det i 1920 års riksstat uppförda

reservationsanslaget till merkostnader för färdigställande av torpeder

m. m. — måtte få användas för visst annat angivet ändamål; samt

att marinförvaltningen i skrivelse till riksräkenskapsverket den 31 oktober

1927 meddelat, att återstående behållningen å ett av de i förevarande

pupkt av berättelsen avsedda anslagen icke vidare vore för anslagets ändamål

behövlig.

Behållningarna i övrigt å de ifrågavarande anslagen erfordrades vid

innevarande budgetårs ingång, ämbetsverket veterligt, helt eller delvis för

de med anslagen avsedda ändamål.

Revisorernas påståenden, att marinförvaltningen disponerat vissa reser
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ntahmtskottets utlåtande Nr JO.

vationsanslag för andra ändamål än dem, till vilka de anvisats, måste marinförvaltningen

tillbakavisa. Vidkommande revisorernas tillika gjorda

påstående att marinförvaltningen ä vissa av ifrågavarande reservationsanslag

uppdebiterat försäljningsrnedel för kasserad materiel, förhåller sig

härmed, på sätt framgår av ämbetsverkets inkomstjournal för budgetåret

1926—1927, så, att dylik uppdebitering ägt rum allenast på ett enda anslag,

1910 års anslag till kustsignalväsendet — vilket anslag omhänderhaves av

chefen för marinstaben — och med ett belopp av tjugu kronor, utgörande

influtna medel för försåld materiel för kustsignalväsendet. Denna uppdebitering

har ägt rum jämlikt föreskrift i Eders Kungl. Maj:ts nådiga

brev den 18 februari 1921 angående erforderliga förändringar i fråga om

kustsignalväsendets materiel.

Vidkommande därefter frågan om dyrtidstillägg å dessa arvoden, så

hava dessa dyrtidstillägg, tvärtemot vad revisorerna hålla före, utgått enligt

Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 15 juni 1923 med allmänna

grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare, och detta på sådant

sätt, att till liela denna personal med undantag av eu ritare å artilleriavdelningen

dyrtidstillägget utgått enligt § 3 i kungörelsen, och till

nyssnämnde ritare på grund av särskilda därom träffade bestämmelser

enligt § 4 i kungörelsen. Revisorernas såsom exempel på att sagda grunder

icke följts meddelade uppgift att dyrtidstillägg åt personalen å ingenjöravdelningens

ritkontor utgår med ungefär 70 procent å avlöningen, inedan

detsamma till å artilleriavdelningens ritkontor anställd personal utgör

ungefär 35 procent å ersättningen i övrigt, måste grunda sig på ett

rent misstag från revisorernas sida. De synas nämligen hava förbisett, att

ritarpersonalen å ingenjöravdelningen erhåller sin avlöning med ungefär

hälften av månadsavlöningen i mitten och andra hälften i slutet av månaden,

men dyrtidstillägg å hela månadsavlöningen först i slutet av månaden,

varemot ritarpersonalen å ämbetsverkets övriga avdelningar erhåller

liela månadsavlöningen med dyrtidstillägg först vid månadens slut. Sålunda

har dyrtidstillägget till ingenjöravdelningens ritarpersonal utgått

icke, såsom revisorerna påstått, med 70 procent utan i enlighet med gällande

bestämmelser med allenast 35 procent å avlöningen.

Nu hava revisorerna vidare sökt göra gällande, att i den mån arvodena

till ifrågavarande personal utgått från reservationsanslaget till underhåll

av flottans fartyg och byggnader m. fl. anslag och dyrtidstilläggen å denna

del av arvodena utgått från anslaget till dyrtidstillägg, detta skulle'' strida

mot 1923 års riksdags uttalanden samt de vid 1924 års statsverkspropositions

framläggande gjorda beräkningar i avseende å bestridande av kostnaderna

för arbetslöner å avsedda byggnads- och anskaffningsaiislag.

Undersöker man vad riksdagens skrivelse i ämnet innehåller, finner man

emellertid, att den uteslutande avser dyrtidstillägg å avlöning till vid flottans

varv och verkstäder eller vid arméns verkstäder samt, ehuru de ej

uttryckligen nämnts, vid marinens övriga verkstäder anställd arbetarpersonal,

däremot alldeles icke den i det centrala ämbetsverket, marinförvaltningen,

anställda ritarpersonalen. Till belägg härför anser marinförvaltningen

sig böra citera riksdagens skrivelse i ämnet. Riksdagen yttrar

(riksdagens skrivelse n:r 4 A den 27 april 1923 sid. 33 o. f.) i hithörande delar

följande:

»I sammanhang med beviljandet av förstärkningsanslaget å tilläggsstat

har 1922 års riksdag ansett sig beträffande varvsdriftens ordnande i allmänhet

böra uttala önskvärdheten av, att därvid iakttoges samma ekono
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

miska grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande område.

I överensstämmelse härmed syntes enligt riksdagens mening materialkostnaderna

böra beräknas med hänsyn till gällande dagspriser och

arbetslönerna bestridas i sin helhet av förevarande anslag.

Med anledning av föregående riksdags uttalande i fråga om varvsdriftens

ordnande har departementschefen ansett sig böra framhålla, att i en

tid, då dyrtidsanslagen vore under avveckling, vore det enligt hans mening

förnuftigt att icke göra någon ändring i avseende på fördelningen å

olika anslag av till vid flottans varv anställd personal utgående löner och

dyrtidstillägg, utan i stället avvakta den tid, då man vid varven kunde

övergå till fasta lönesatser utan dyrtidstillägg. Den lämpliga tidpunkten

för en sådan övergång syntes emellertid departementschefen ännu icke

vara inne. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad marinförvaltningen

i anledning av riksdagens uttalande anfört hemställde han,

att riksdagens nämnda uttalande för närvarande icke måtte föranleda någon

åtgärd.

Med anledning av departementschefens ovan berörda uttalande rörande

sättet för avlöningars bestridande vid flottans varv har riksdagen, i anslutning

till vad riksdagen år 1922 i samma fråga yttrat, ansett sig böra

framhålla, att den nuvarande anordningen i detta hänseende icke synes

riksdagen vara lämplig. Genom att dyrtidstillägg å avlöningarna till vid

flottans varv och verkstäder anställd personal utgår efter de för statstjänstemän

i allmänhet gällande grunderna försvåras givetvis realiserandet

av det av riksdagen framhållna önskemålet att varvsdriften organiseras

efter samma ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag

på motsvarande områden. Härtill kommer, att genom de föreskrifter, som

i fråga om dyrtidstilläggs beräknande gälla, avlöningarnas uträknande

blir i hög grad invecklat och drager oproportionerligt mycket arbete. Jämväl

därigenom att avlöningarna enligt det nuvarande systemet måste fördelas

på ett underhålls- eller anskaffningsanslag samt dyrtidstilläggsanslaget,

förorsakas i bokföringsliänseende ett betydande merarbete såväl vid

kalkylerandet av kostnader för varje i varvsrörelsen ingående arbete som

sedermera vid redovisningen av de vid arbetets utförande uppkommande

utgifterna. Med hänsyn härtill har riksdagen efter en ingående prövning

av detta spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen, att det för befrämjande

av enkelhet och sparsamhet vid varvsrörelsens liandhavande

måste anses önskvärt, att en omläggning av avlöningsväsendet snarast

möjligt sker i den riktningen, att samtliga avlöningskostnader bestridas

för här ifrågavarande personals vidkommande från vederbörligt underhålls-

eller anskaffningsanslag. Riksdagen förbiser givetvis icke, att härigenom

ett överflyttande av vissa utgifter sker till nämnda anslag från anslagen

till dyrtidstillägg, varigenom följaktligen en ökning av anslagen

till underhåll och anskaffning m. in. nödvändiggöres.

Riksdagen vill även uttala sin förväntan, att om möjligt redan i nästa

års statsverksproposition anslagen beräknas enligt de sålunda föreslagna

ändrade grunderna.

Den för marinens del i nämnda hänseende av riksdagen beslutade omläggningen

i fråga om avlöningskostnadernas bestridande torde jämväl

böra genomföras vid arméns verkstäder, i den mån motsvarande förhållanden

där äro till finnandes.

De citerade styckena giva tydligen vid handen, att riksdagens uttalande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr SO. 7

och den i anledning därav gjorda omräkningen av anslagen endast avsett

omläggning av avlöningsförhållandena vid flottans varv och verkstäder

samt överhuvud verkstadsdriften vid marinen och armén efter de ekonomiska

grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande områden.

»

Vad till en början beträffar frågan om användningen av reservationer

å vissa äldre anslag, har utskottet icke kunnat finna den av marinförvaltningen

avgivna förklaringen vara i alla avseenden fullt tillfredsställande.

Emellertid förefaller det utskottet, som om frågan om användningen

av dylika reservationer för framtiden blivit ordnad genom det

beslut, som i nämnda hänseende fattats av innevarande års riksdag. Vid

sådant förhållande synes någon åtgärd i anledning av vad revisorerna

anfört numera icke påkallas från riksdagens sida. Utskottet förutsätter

emellertid, att riksräkenskapsverket ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet

om användningen av dylika reservationer och vidtager de åtgärder, som

eventuellt må bliva av omständigheterna påkallade.

Vidkommande därefter det av revisorerna berörda spörsmålet om utbetalande

av dyrtidstillägg från allmänna dyrtidstilläggsanslaget å ersättningar

till personal, vars avlöning i övrigt bestrides av vissa anskaffnings- och

underhållsanslag och andra därmed likartade anslag såsom för viss försöksverksamhet

m. m., finner utskottet i likhet med revisorerna det mindre

lämpligt, att dylika utbetalningar ske. Enligt utskottets mening bör ersättningen

i sin helhet till sådan personal utgå från det anslag, som anvisats

för anskaffningen eller för underhållsarbetenas utförande. Vid beräkningen

av dylika anslag torde för framtiden hänsyn böra tagas till nämnda förhållande.

Då emellertid, enligt vad utskottet erfarit, även beträffande åtskilliga

anslag, som anvisats för lantförsvarsändamål, nämnda förfaringssätt

för närvarande tillämpas, har utskottet ansett nödvändigt, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t giver uttryck åt denna sin uppfattning, så att för

framtiden frågan om utbetalning av dyrtidstillägg i nu berörda fall må

bliva på ett tillfredsställande sätt ordnad.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,

att enligt riksdagens mening ersättning till personal,

som avlönas från vederbörande anslag för anskaffning

och underhåll ävensom därmed likartade anslag vid

försvarsväsendet, bör i sin helhet bestridas från nämnda

anslag.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna till behandling

upptagit frågorna om inköp och användning av motorfordon vid försvarsväsendet.

Revisorerna hava härutinnan anfört följande:

Utskottet 8

yttrande.

Inköp och

användning

av mo

don vid

svar

m. m.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

»Revisorerna hava vid sin granskning av räkenskaperna för armén och flygvapnet

funnit, att såväl person- som lastautomobiler inköpts i jämförelsevis

stor utsträckning, samt att kostnaderna för drift och underhåll av motormaterielen

bestritts av olika anslag under lantförsvaret och flygvapnet.

För driften av personautomobiler vid armen finnes uppfört särskilt anslag,

medan däremot kostnaderna för lastautomobilernas drift skola bestridas av

vederbörande anslag, vilka bekosta utförandet av de körslor, för vilka bilarna

tagits i anspråk. Vid flygvapnet bestridas samtliga kostnader för

ifrågavarande motorfordon av vederbörligt övningsanslag.

Motorfordon, vilka drivas för lägerkassas räkning, skola enligt gällande

av arméförvaltningens intendentsdepartement utfärdade föreskrifter i första

hand användas vid erforderliga transporter för kronans räkning. Eljest må

bilmateriel, i den mån densamma icke erfordras för kronans eget behov,

tagas i anspråk för vid armén anställd personals räkning. Härvid utgår

ersättning efter särskild taxa.

Beträffande den ekonomiska redovisningen bär vidare föreskrivits, att

kostnaden för underhåll och drift av lastautomobiler och motorcyklar, för

vilka icke särskilt underhållsanslag anlitats, skola i första hand avföras å

intendentsdepartementets försträckningskonto, vilket i sin ordning skall ti 11- godoföras ersättning enligt fastställd taxa för utförda körslor från de anslagstitlar,

från vilka kostnaderna författningsenligt skola bestridas. I juni månads

räkenskap skall å försträckningskontot utjämning av de för ändamålet

influtna inkomsterna och bestridda utgifterna äga rum på sådant sätt, att

å det under försträckningskontot förda kontot för bilarnas och motorcyklarnas

underhåll och drift vid räkenskapsårets slut icke föréflnnas vare sig

brist eller överskott. Därest värdet av det under året utförda arbetet

Understiger eller överstiger beloppet av de å försträckningskontot avförda

kostnaderna, skall salunda uppkommen brist eller överskott proportionellt

efter respektive utgifters storlek fördelas på och överföras från, respektive

till de anslag, för vilkas räkning körslor utförts.

Med hänsyn till den omfattning, vari automobiler numera tagas i anspråk

vid försvarsväsendet, synes det revisorerna önskvärt, att vissa förändringar

beträffande inköp och redovisning av dylik materiel vidtagas. Då bilmaterielen

vid försvarsväsendet enligt vad erfarenheterna visat medför högst

betydande årliga utgifter, vilka belasta de årliga underhållsanslagen, bör

enligt revisorernas mening frågan om inköp av dylik materiel för framtiden

underställas riksdagens prövning. Det synes jämväl böra undersökas,

huruvida det kan anses lämpligt att, såsom enligt gällande bestämmelser

skall ske, för framtiden drift- och underhållskostnaderna, i den mån desamma

icke täckas av de enligt särskild taxa influtna inkomsterna för utförda

körslor, skola proportionellt fördelas å de anslag, för vilkas räkning

körslorna utförts. Dessa bestämmelser hava nämligen, enligt vad revisorerna

funnit, i praktiken medfört ganska egendomliga resultat. Sålunda ha kostnaderna

för lastautomobilers drift och underhåll under budgetåret 1926—1927

belastat icke blott ordinarie underhållsanslag såsom arméns bränsleanslag,

matliållningsanslag och furageringsanslag, utan även sådana anslag, som

anvisats för vissa speciella ändamål, ävensom förslagsanslagen till inskrivnings-,

mönstrings- och färdkostnader samt rese- och traktamentsersättningar.

Enligt revisorernas mening är det av vikt att ovan berörda spörsmål

göras till föremål för en ingående undersökning i avsikt att för framtiden

åstadkomma mera rationella och tillfredsställande föreskrifter rörande den

ekonomiska redovisningen av bilmaterielen vid försvarsväsendet.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90. 9

Förklaringar llava avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement

(Del III sid. 9—11) samt llygstyrelsen (Del III sid. 45 och 46).

Intendentsdepartementet här därvid anfört, att departementet hölle före, i

full överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen, att för

vinnande av eu fullt tillfredsställande kontroll och redovisning av kostnaderna

för drift och underhåll av här ifrågavarande lastbilar särskilda medel

borde för ändamålet anvisas. Arméförvaltningen skulle också komma att

framdeles ånyo upptaga frågan härom vid avgivande av förslag rörande

lantförsvarets medelsbeliov.

I samband med ovan omförmälda fråga har utskottet ansett sig böra till

behandling upptaga vad revisorerna under försvarsdepartementet, § 15, anfört

beträffande inköp av en personbil för flottans station i Karlskrona.

Härom hava revisorerna yttrat följande:

»Vid sin granskning av marinförvaltningens räkenskaper för budgetåret

1926—1927 hava revisorerna lagt märke till att marinförvaltningen inköpt

en 70 hästkrafters 7-sitsig täckt automobil av märket Nash till ett pris av

9,350 kronor. Kostnaderna för inköpet hava bestritts till lika delar av

anslagen till underhåll av flottens fartyg och byggnader m. m. samt till

kustartilleriets materiel m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat, har automobilen

avsetts för befälhavande amiralen i Karlskrona.

Utan att viija ingå på frågan om för nämnda beställningshavare oundgängligt

behov förelegat att erhålla ifrågavarande automobil, vilja revisorerna

som sin mening framhålla, att anslagen till flottans fartyg och

byggnader m. m. samt tlil kustartilleriets materiel m. m. icke bort, särskilt

med hänsyn till de beskärningar, som under senaste åren skett i fråga

om dessa anslag, tagas i anspråk för en Utgift av denna art. Då genom

inköpet framtida kostnader för underhåll m. m. uppkomma, synes det hava

vant marinförvaltningens skyldighet att hos Kungl. Maj:t göra framställ
Inuiu,

0m medel för ändamålet, varigenom även riksdagen kunnat bliva i

tillfälle att pröva behovet av inköpet.»

Förklaring i detta ärende har avgivits av marinförvaltningen (Del III

sid. 32 och 33), som bland annat anfört, att den ifrågavarande bilen varit

avsedd för befälhavande amiralens i Karlskrona och stationsbefälhavarens

vid flottans station i Karlskrona tjänstebruk. Det hade visat sig nödvändigt

för tjänstens behöriga utövande att dessa myndigheter ägde tillgång

till en dylik bil. Anskaffningen av såväl last- som personbilar och motorcyklar,

liksom andra fordon, hade tillförene ägt rum antingen genom marinförvaltningens

eller vederbörande lokalmyndighets försorg utan att därom

hänvändelse till Kungl. Maj:t ansetts vara påkallad. Det måste anses ligga

inom marinförvaltningens ämbetsbefogenhet att själva pröva behovet av

anskaffningen samt, där detta vore styrkt, anvisa medel därtill. Anskaffningen

vore, enligt marinförvaltningens förmenande, givetvis av den art,

att den rätteligen bort bestridas av de nämnda anslagen. Det hade så

mycket mindre förelegat någon anledning att i ärendet göra framställning

till Kungl. Maj.t eller att föreslå framställning till riksdagen som, på sätt

tramginge av det 1918 års statsverksproposition bifogade protokollet över

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Statsutskottets utlåtande Nr 90.

sjöförsvarsärenden den 14 januari 1918 och riksdagens skrivelse nr 5 A den

21 juni 1918, vad flottans underhållsanslag anginge, detta då blivit ökat

med ett belopp av 50,000 kronor för bestridande av mindre anskaffningar,

samt denna ökning ägt rum i uttryckligen angivet syfte att icke belasta

budgeten med sådana mindre utgiftsposter, vilka rätteligen vore av natur

att böra bestridas av ordinarie underhållsanslag.

Under försvarsdepartementet, § 19, hava revisorerna slutligen behandlat

en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga rörande automobiler

vid flygvapnet (Del I sid. 21). Jämväl denna fråga bör enligt utskottets

mening behandlas i förevarande sammanhang.

Revisorerna liava härom yttrat följande:

»Från anslaget till flygövningar liava bestritts, förutom rena övningskostnader,

utgifter för översättningar, inköp av kassaskåp och renskrivning.

Anslaget till flygmateriel har, förutom för rena materielkostnader, disponerats

även för vissa engångskostnader, såsom bensinanläggningar å flygplatser,

för traktamentsersättningar samt inköp av kassaskåp. Av sistnämnda anslag

bar jämväl utbetalts hyra för ett av flygstyrelsen förhyrt garage i

kvarteret Fältöversten vid Valhallavägen i Stockholm med plats för tre

bilar. Hyresutgiften har utgjort 1,400 kronor för år. Därjämte har av

samma anslag utbetalts ersättning för skötsel och vård av i garaget uppställda

bilar.»

Förklaring bar avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 43).

Utskottet vill till en början erinra om att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag framlagt förslag om anvisande

av ett särskilt anslag för anskaffning, underhåll och drift av motorfordon

vid armén, samt att ifrågavarande förslag blivit av riksdagen godkänt.

Härigenom har frågan om anskaffning av personbilar och motorcyklar ävensom

motormateriel för trängen blivit på ett tillfredsställande sätt löst, och

riksdagen har därvid beretts tillfälle att pröva omfattningen av nyanskaffningar

utav denna materiel.

Det synes utskottet lämpligt, att även frågan om inköp av lastautomobiler

för arméns behov ordnas på likartat sätt ävensom att i samband därmed

nya bestämmelser meddelas om kostnaderna för dessa automobilers

drift. Den uppfattning, varåt intendentsdepartementet i sin förklaring givit

uttryck, delas alltså av utskottet.

Jämväl beträffande sjöförsvaret och flygvapnet bör enligt utskottets mening

enahanda bestämmelser meddelas, varigenom riksdagen bliver i tillfälle

att på ett mera ingående sätt pröva frågorna om nyanskaffningar av motormateriel

även för dessa grenar av försvarsväsendet.

Vad revisorerna anfört rörande inköp av en personautomobil för flottans

station i Karlskrona, har givit utskottet den uppfattningen, att marinförvaltningens

åtgärd i nämnda hänseende måste betecknas såsom anmärkningsvärd.

Till utskottets kännedom har dessutom kommit, att inköp av person
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

11

iiutomobiler även i andra fall än det nämnda skett genom marinförvaltningens

försorg. Sålunda har för flottans station i Stockholm nyligen inköpts

en personautomobil, vilket inköp, enligt vad handlingarna i ärendet

utvisa, motiverats därmed, att vid besök av främmande örlogsfartyg behov

förefunnes av en automobil till stationsbefälhavarens förfogande. Utskottet

kan för sin del icke finna, att tillräckliga skäl blivit anförda för detta inköp.

Marinförvaltningens ovan nämnda förklaring, däri ämbetsverket gjort

gällande, att det fölle under dess ämbetsbefogenhet att pröva och avgöra

frågor om dylika inköp, kan utskottet ej heller finna tillfredsställande, och

vill utskottet i anledning härav uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t måtte

taga under omprövning huruvida ett verkligt behov av motorfordon i nämnda

fall föreligger och, om så prövas icke vara förhållandet, föranstalta om att

de inköpta fordonen överföras till annan del av försvarsväsendet, där de

kunna komma till lämplig användning. Därjämte vill utskottet framhålla

önskvärdheten av att sådana bestämmelser av Kungl. Maj:t meddelas i fråga

om dispositionen av anslagen till flottans fartyg och byggnader samt kustartilleriets

materiel, att ett upprepande av vad sålunda förekommit icke

kan ske.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, vilka

ytterligare åtgärder, som böra vidtagas för ordnandet

på ett fullt tillfredsställande sätt av frågorna om inköp

av och kostnaderna för driften av motormateriel vid

försvarsväsendet.

5:o) Under socialdepartementet, § 27, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava vid sin granskning av länens räkenskaper för budgetåret

1926—1927 funnit, att övertidsersättning i mycket stor utsträckning

utbetalats vid länsstyrelserna till befattningshavare i olika grader. Det har

i åtskilliga fall sålunda förekommit att en befattningshavare under en månad

uppburit övertidsersättning för ett antal timmar, som överstigit hälften av

Ren fastställda tjänstgöringstiden. För dylikt övertidsarbete synes jämväl

hava tagits i anspråk personal av högre kvalifikationer än den, som bort

kunna för arbetet ifråga anlitas. Ersättningar enligt 31 § i avlöningsreglementet

för allmänna civilförvaltningen hava av länsstyrelserna utbetalts

från ett flertal anslag till i länsstyrelsen anställda befattningshavare, varvid

synnerligen olikartade grunder för ersättningarnas utgående vunnit tilllämpning.

I detta sammanhang synes jämväl böra uppmärksammas de ersättningar,

som utgå till vissa hos länsstyrelserna anställda, av beskattningsnämnderna,

framför allt prövningsnämnderna, anlitade befattningshavare.

Någon bestämd praxis för ersättning i dylika fall synes i allmänhet icke

hava följts.

Revisorerna anse det önskvärt att normerande bestämmelser av allmänna

civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av Kungl. Maj:t fastställas för

ett mera enhetligt ordnande av den mångfald ersättningar, som nu utgår

Tillämpningen

vid

länsstyrelserna

av vissa

bestämmelser

i avlöning sreglementet

för allmänna

civilförvaltningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

12 Statsutskottets utlåtande Nr 90.

till hos länsstyrelserna anställd personal. Endast därigenom synes öämligött

önskvärd ordning Och reda kuniia vinnas beträffande dessa ersättningsfrågor.

»

I anledning av vad revisorerna anfört, hava yttranden infordrats från

samtliga länsstyrelser ävensom från allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Ifrågavarande yttranden hava från socialdepartementet överlämnats till

utskottet.

Av nämnda yttranden, vilka icke återfinnas i del III av revisionsberättelsen,

har utskottet såsom bilaga till detta utlåtande fogat det, som

avgivits av lönenämnden.

Utskottet har från lönenämnden införskaffat uppgifter rörande den omfattning,

i vilken hos länsstyrelserna anställda befattningshavare för närvarande

anlitas för särskilda uppdrag. Av nedanstående tabeli framgår

de ersättningsbelopp, som under år 1926 utbetalts till ordinarie och e. o.

befattningshavare för i samband med taxeringsförfarandet dem av länsstyrelserna

meddelade uppdrag, varvid dock ersättningsbelopp, ej uppgående

till 300 kronor för särskilt uppdrag, i allmänhet icke medräknats.

Antal

Befattning

Från taxe- ringsnämnd

tillhöpä

kr.

Från pröv- ningsnämnd

tillhopa.

kr.

Summa

kr.

I medeltal för

envar befatt- ningshavare

kr.

1

Landskamrerare........................

1,450

1,450

1,450

1

Landssekreterare .....................

2,000

2,000

2,000

j 32

Länsassessorer ........................

52,804

31,578

84,382

2,636

15

Länsnotarier ...........................

i9,650

1,326

20,976

1,398

i 53

Länsbbkhållaré ........................

85,248

76,649

161,897

3,054

i 11

LandskariSliästfer ........................

9,950

1,000

10,950

995

liö

Ländskontörister .....................

127,008

88*751

215,759

1,860

■

i

298,liÖ

199,304

497,414

Till 18 av ovan upptagna befattningshavare hava dessutom för av vederbörande

landsting meddelade uppdrag utav mera permanent att under

sämma åt utbetälts otnkring 55,000 kföfior.

Det för arbete bos beskatthingsnämndéma utbetalade beloppet, 497,414

kronor* fördelar sig på de särskilda länen på följande sätt:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90. 13

b ä n

Från taxe- ringspäipnd

S:a kr.

Från pröv-

njpgsnänu)4

S:a kr.

Tillhopa

Kr.

Stockholms .............................................

21,640

- '' - * -

10,797

32,437

Uppsala .................................................

7,140

9,150

16,290

4 905

a safr

s 730

Östergötlands............................................

20,960

11,020

31,980 j

Jönköpings................................................

8,305

5,465

13,770

Kronobergs................................................

8,685

4,300

12,985

Kalmar ...................................................

9,910

3,240

13,150

Gotlands...................................................

1,240

1,250

2,490

Blekinge...................................................

12,340

2,575

14,916

Kristianstads.............................................

12,055

9,150

21,205

Malmöhus ................................................

33,295

26,400

59,695

Hallands...................................................

5,470

6,700

12,170

Göteborgs och Bohps ..............................

38,545

23,850

62,395 j

Älvsborgs ...............................................

10,365

13,590

23,955 !

Skaraborgs...............................................

9,482

5,500

14,982

Värmlands................................................

17,150

8,500

25,650

Örebro......................................................

6,860

5,725

12,585

Västmanlands .........................................

7,875

6,397

14,272

Kopparbergs .............................................

22,110

12,065

34,175

Gävleborgs................................................

12,915

5,300

18,215

Västernorrlands..........................................

12,925

11,550

24,475

Jämtlands ................................................

4,627

5,020

9,647

Västerbottens ..........................................

3,840

3,550

7,390

Norrbottens .............................................

5,471

4,385

9,856

Kronor

298,110

199,304

497,414

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ersättningsbelopp, som

under år 1926 utbetalats till omförmälda ordinarie och e. o. befattningshavare

vid länsstyrelserna allenast för arbeten hos beskattningsnämnderua,

uppgå till i det närmaste 500,000 kronor. Därest samtliga ersättningar

medräknas, alltså även de, som innefatta belopp under 300 kronor, och de,

som utbetalts till extra personal, torde totalbeloppet komma att avsevärt

överstiga 500,000 kronor. Då dessa uppdrag oftast äro av mera stadigvarande

art, har utskottet med hänsyn till arbetet inom länsstyrelserna

icke ansett lämpligt, att befattningshavarna ifråga, såsom nu i allmänhet

sker, för att undvika löneavdrag begagna sig av dem medgiven semester

för arbetets fullgörande. Detta förfaringssätt synes även mindre väl överensstämma

med semesterförmånens karaktär. Erinras må nämligen, att

denna förplån icke tilJJrommit uteslutande i befattningshavarens intresse.

I likhet med lönenämnden måste utskottet, $pih erfarit att löneavdrag i

allmänhet icke förekomma vid anpan ledighet för berörda ändamål, finna,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

att de i vederbörande avlöningsreglemente intagna föreskrifterna om partiell

ledighet böra i förevarande fall kunna komma till användning. Även

beträffande uppdrag av annan art synas gällande föreskrifter om löneavdrag

ofta hava givits en tolkning, som för befattningshavaren medfört, att han

icke behövt vidkännas något tjänstledighetsavdrag.

Med hänsyn till mängden av de olikartade och tidskrävande extra uppdrag,

länsstyrelserna lämna den hos dem anställda personalen, har det synts

utskottet ovedersägligt, att, då ledighet icke därvid samtidigt beviljas,

länsstyrelsernas år från år alltmera ökade behov av extra arbetskrafter i

viss mån måste stå i samband med nämnda förhållanden. På grund

härav har utskottet funnit det önskvärt, att en närmare undersökning

genom lönenämndens försorg eller på annat sätt sker ifråga om de ersättningar

för särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, som utgå med

stöd av 31 § i avlöningsreglementet för civilförvaltningen eller eljest

tillerkänts vederbörande befattningshavare, och särskilt huruvida gällande

bestämmelser om löneavdrag behörigen iakttagits. Därest det därvid

skulle visa sig, att olika normer för närvarande tillämpas hos vederbörande

myndigheter, torde åtgärder för ett mera enhetligt ordnande av

spörsmålet om tillämpning av löneavdrag uti ifrågavarande fall böra upptagas

till omprövning.

Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan,

huruvida icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som

numera skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan

gäller för arbete utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare

hos länsstyrelserna, allt hos dessa nämnder förekommande arbete

betraktas såsom tjänsteåliggande, och om ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp,

vilka härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande

av icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna.

Vid den undersökning, som utskottet sålunda ansett vara önskvärd,

synes jämväl böra undersökas, huruvida de ersättningsbelopp, som på förslag

av länsstyrelserna och genom beslut av samma myndigheter tillerkännas

hos dem anställda befattningshavare, kunna anses lämpligt avvägda och

bestämda efter någorlunda ensartade grunder. Undersökningen ifråga

synes, såsom lönenämnden framhållit, icke böra inskränkas att omfatta

endast länsstyrelserna. Enligt utskottets mening är det av vikt, att den

omfattar även andra myndigheter, där i större utsträckning särskilda

uppdrag vid sidan av tjänsten av samma myndigheter meddelas och jämväl

ersättningen därför helt eller delvis regleras av dem.

På grund av vad sålunda anförts, far utskottet i anledning av revisorernas

uttalande och lönenämndens i ärendet avgivna yttrande hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t må taga under övervägande

vad utskottet här ovan anfört.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr DO.

15

6:o) Under socialdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat vissa

uppgifter rörande utbetalningarna lios länsstyrelserna å det i riksstaten för

budgetåret 1926—1927 under femte huvudtiteln upptagna extra förslagsanslaget

å 70,000 kronor för bestridande av vissa kostnader i anledning av

val av landstingsman m. fl. år 1926 (Del I sid. 31 och 32). I anslutning

härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna, att i vissa fall ersättningsbeloppen

för den med röstsammanräkningarna sysselsatta personalen varit

väl höga. Särskilt förefaller den vidtagna åtgärden att bestämma ersättningsbeloppen

till de extra avdelningscheferna med hänsyn till den för ordinarie

avdelningschef hos länsstyrelse fastställda avlöningen med undantag för

personligt lönetillägg knappast stå i god överensstämmelse med de för civilförvaltningen

gällande avlöningsbestämmelserna. Erinras må, att, för den

händelse med stöd av 19 § i avlöningsreglementet personal inom länsstyrelsen

förordnats att mot åtnjutande av där stadgad ersättning såsom extra

avdelningschefer utföra detta arbete, ersättningsbeloppen blivit avsevärt lägre.

Att i detta fall tillämpa föreskriften om tjänstledighetsavdrag enligt 16 §

avlöningsreglementet eller med andra ord att betrakta befattningshavarna

såsom tjänstlediga för fullgörande av offentligt uppdrag har heller icke stått

i god överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då revisorerna anse det

önskvärt att vid framdeles förekommande röstsammanräkningar enhetliga

grunder för ersättningen till därför anlitad personal såväl inom som utom

vederbörande länsstyrelse komma att tillämpas, hava de velat fästa riksdagens

uppmärksamhet på nu ifrågavarande spörsmål.»

I anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden infordrats från

samtliga länsstyrelser, vilka yttranden under hand överlämnats till utskottet.

Därjämte har allmänna civilförvaltningens lönenämnd i samband med den

under 5:o) här ovan behandlade frågan jämväl yttrat sig beträffande det i

denna punkt berörda spörsmålet. Sistnämnda yttrande återfinnes i bilaga

till detta utlåtande.

Utskottet har funnit önskvärt, att bestämmelser av Kungl. Maj:t meddelas

för vinnande av största möjliga enhetlighet vid bestämmandet av ersättningarna

till den personal, som anlitas för sådana uppdrag, varom här

är fråga. Till vad lönenämnden anfört beträffande ersättningsgrunderna i

övrigt, har utskottet velat uttala sin anslutning.

Då utskottet emellertid inhämtat, att vederbörande departementschef har

sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna berörda spörsmålen, har

utskottet icke ansett erforderligt, att någon åtgärd nu vidtages från riksdagens

sida.

Vad sålunda förekommit har utskottet därför endast velat för riksdagen

\

Vissa kostnader

i anledning

av val

av landstingsman

in, fl.

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Stockholms

läm räkenskqper.

7:q) Under socialdepartementet, § 29, hava revisorerna meddelat vissa av

dem gjorda iakttagelser vid granskningen av Stockholms läns räkenskaper

(Del I sid. 32—35).

Revisorerna hava därvid bland annat behandlat frågan om förrättandet

av exekutiva auktioner sanR häröver anfört följande:

»Jämlikt kungl. kungörelsen den 10 oktober 1890 med däri genom kungörelsen

den 14 december 1917 vidtagen ändring ägde landssekreterare att

för å landskansliet förrättad exekutiv auktion uppbära visst arvode, medan,

därest auktionen förrättades annorstädes, arvodet tillfölle vederbörande

auktionsförrättare. I samband med utfärdandet år 1925 av de nya avlöningsbestämmelserna

för länsstyrelsernas tjänstemän borttogos sportlerna

såsom en löneinkomst för landssekreteraren, och föreskrevs beträffande sportlerna,

att de skulle redovisas till länsstyrelserna och i länsräkenskaperna

bokföras under riksstatens inkomsttitel »Diverse inkomster».

Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande sportler vid länsstyrelsen i

Stockholms län, vilka enligt en från riksräkenskapsverket inhämta uppgift

under år 1922 uppgått till 26,232 kronor och under år 1923 till 22,634

kronor, under budgetåret 1925—1926 endast belöpt å 668 kronor 50 öre samt

under budgetåret 1926—1927 till och med utgången av maj månad å 890

kronor. Under juni månad 1927, då 14 exekutiva auktioner hållits å landskansliet,

hava sportler inlevererats till statsverket med 2,724 kronor 50 öre.

Enligt vad revisorerna erfarit, hava under sistnämnda båda budgetår endast

ett fåtal exekutiva auktioner hållits a landskansliet, medan flertalet dylika

auktioner enligt vad som jämväl framgår av länsstyrelsens räkenskaper förrättats

av en landsfiskal, bosatt i Stockholms närhet. Enligt en av landssekreteraren

i länet till revisorerna på anmodan lämnad uppgift har under

tiden från och med 1 januari 1926 intill utgången av juni månad år 1927

å landskansliet förrättats endast 33 auktioner, medan 215 dylika hållits av

nyssnämnda landsfiskal, vilken därför uppburit de sportler, som, därest

auktionerna hållits å landskansliet, skolat inlevererats till statsverket. De

belopp, som härigenom undandragits statsverket, uppgå enligt en av revisorerna

gjord approximativ beräkning till omkring 30,000 kronor.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att erfara huruvida i andra

län, där exekutiva auktioner kunnat förväntas hava hållits i större omfattning,

liknande förfaringssätt tillämpats, hava begärt upplysningar härom

från länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands

län. Av de inkomna svaren framgår, att i nämnda tre län några

dispositioner, liknande dem, som skett i Stockholms län, icke förekommit i

andra fall än då vederbörande gäldenär på grund av 98 § utsökningslagen

gjort framställning om auktions avhållande å tingsställe i orten. Emellertid

har det kommit till revisorernas kännedom, att i några andra län ett

liknande förfaringssätt som det i Stockholms län, ehuru i mindre utsträckning,

vunnit tillämpning.

Då landssekreterare, som övergått på 1925 års lönestat för befattningshavare

vid länsstyrelserna, i form av personligt lönetillägg tillerkänts viss

ersättning för mistade sportler och samtidigt föreskrift meddelats, att ifrågavarande

sportler skulle redovisas till länsstyrelserna och uppföras såsom inkomst

å riksstaten, har härmed givetvis varit meningen, att ifrågavarande

exekutiva auktioner allt fortfarande skulle, i den mån så enligt bestämmelserna

i utsökningsdagen kunde ske, hållas å landskansliet. Genom att överlämna

hållandet av auktionerna åt befattningshavare utom länsstyrelsen,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

17

har denne kommit att få uppbära de sportler, som äro förenade med hållandet

av exekutiva auktioner. Statsverket har följaktligen samtidigt som

det fått utbetala ersättning för den mistade sportelinkomsten till förre landssekreteraren

i Stockholms län kommit att gä miste om huvuddelen av de

inflytande sportelinkomsterna.

Då det enligt 16 § av den för riksdagens revisorer gällande instruktionen

åligger revisorerna att tillse, att icke statens medel användas för andra

ändamål än dem, vartill de av riksdagen föreskrivits skola disponeras, hava

revisorerna ansett sig höra fästa riksdagens uppmärksamhet på berörda förhållande,

vilket enligt revisorernas mening måste anses vara synnerligen

anmärkningsvärt och vittna om en betänklig brist på hänsyn till statens

intressen.»

Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 86

och 87) varjämte förklaring inkommit från länsstyrelsen (Del III sid. 56—62),

som beträffande ovannämnda fråga anfört följande:

»Länsstyrelsen erinrar till en början därom, att jämlikt utsökningslagens

98 § exekutiv auktion, varom här är fråga, kan hållas antingen å vederbörande

landskansli eller å annat ställe, och att, när den skall hållas å

annat ställe, särskild förrättningsman skall förordnas. Gäldenär å landet

äger påfordra auktion å tingsställe i orten; därest gäldenär önskar unnat

ställe i orten, »må auktionen där hållas, ifall överexekutor prövar stället

lämpligt»; för övrigt gäller såsom allmän regel, att överexekutor äger bestämma,

var auktionen skall hållas.

Att länsstyrelsen haft laga grund för det anmärkta förfarandet, är sålunda

uppenbart och av revisorerna icke bestritt. Anmärkningen måste

följaktligen gå ut på att länsstyrelsen missbrukat sin rätt att bestämma

annat förrättningsställe än landskansliet och förordna särskild förrättningsman.

Revisorerna hava i detta hänseende betonat, att när vid 1925

års lönereglering för länsstyrelserna sportlerna för exekutiva auktioner å

landskansliet indrogos till statsverket, men viss ersättning tillerkändes

vederbörande befattningshavare, »härmed givetvis varit meningen, att

ifrågavarande auktioner allt fortfarande skulle, i den mån så enligt bestämmelserna

i utsökningslagen kunde ske, hållas å landskansliet».

Revisorerna citerade uttalande har fått en tillspetsning, som gör detsamma

starkt missvisande. Så vitt länsstyrelsen känner, har varken vid

1925 års lönereglering eller efteråt varit tal om att reglerna för exekutiva

auktioner skulle på något sätt förändras — en förändring hade för övrigt

icke kunnat ske utan lagändring. Det motsvarar varken lagens bud eller

praxis, när revisorerna tala om att auktioner »fortfarande» skulle hållas

å landskansliet i alla de fall då »så enligt bestämmelserna i utsökningslagen

kunde ske». Lagen medger uttryckligen och praxis har utan all fråga

varit, att sådana auktioner kunna hållas å annat ställe även i fall, då de

»kunde ske» i landskansliet. Det är just denna bestämmanderätt, som tillkommer

överexekutor, och som både formellt och reellt kvarstår orubbad.

Vad år 1925 förutsattes och kunde förutsättas var säkerligen icke annat

eller mera än att överexekutor icke skulle förlägga exekutiva auktioner å

annat ställe än landskansliet i andra fall än då giltiga skäl därtill förelåge,

alltså icke i syfte att därmed kringgå sportlernas indragning till

statsverket.

Frågan gäller sålunda i förevarande fall, om länsstyrelsen haft giltiga

skäl för att under den tid anmärkningen avser förordna särskild förrätt
Bihanc/

till riksdaqens protokoll 1928. 6 samt. 43 häft. (Nr 90) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

ningsman i den utsträckning som skett. Denna fråga kava revisorerna

helt förbigått. Länsstyrelsen skall tillåta sig att upptaga den till vederbörlig

belysning.

När länsstyrelsen under senare halvåret 1925 började förordna särskild

förrättningsman, berodde det på särskilda förhållanden, som efter länsstyrelsens

uppfattning gjorde ett sådant förfarande erforderligt. Sedan

flera år hade antalet inkommande ärenden oavlåtligt ökats och balansen

vid årsskiftena visat en oroande tendens att stiga. Vad särskilt angår

landskansliet, varom nu är fråga, blev ökningen under hela året 1925 synnerligen

stark. Det visade sig också efter årsslutet, att anlalec under

1925 inkomna ärenden stigit till 24,602, medan under 1924 inkommit 21,912;

stegringen från 1924 uppgick till ej mindre än 2,691 eller ungefär 12 procent.

Länsstyrelsen kunde icke undgå att med allvarligt bekymmer förutse,

att ärendenas behandling icke kunde hålla jämna steg med en så

våldsam ökning, i all synnerhet som Stockholms länsstyrelse på grund av

länets egenartade struktur i förhållande till andra länsstyrelser har en

extraordinärt hög proportion av ärenden med särskilt krävande och tidsödande

natur, såsom fattigvårdsmål, stadsplane-, jordstycknings- och byggnadsfrågor,

vägärenden av olika slag, lagsökningsärenden och exekutiva

auktioner. För att i möjligaste mån motverka denna fara för administrationens

gilla gång fanns, jämte största möjliga intensifiering av arbetet,

endast två utvägar: antingen att utverka omedelbar förstärkning med

kvalificerad och annan arbetskraft eller att på något håll lätta arbetsbördan.

Det förra kunde utan tvivel motiveras, då landskansliets ordinarie

tjänster icke utökats sedan 1918, under vilket år de inkomna ärendena

stannat vid ett antal av 12,173 eller ungefär hälften mot 1924, men man

ansåg, av skäl, som icke torde behöva utvecklas, åtminstone för det då-,

varande en sådan lösning knappast genomförbar. Lättnad i arbetsbördan

åter kunde endast ske beträffande en kategori av ärenden, nämiigen de

exekutiva auktionerna, genom dessas överlämnande i större utsträckning

till särskild förrättningsman. På så sätt framtvangs detta förfarande.

Det kunde för övrigt icke förebygga, att balansen till 1926 i alla händelser

steg till 2,975 ärenden, och detta ehuru under 1925 slutbehandlats 2,298

ärenden mer än under 1924.

I detta sammanhang bör framhållas, att länsstyrelsen redan vid föregående

tillfällen, då det funnits erforderligt att avlyfta arbete från kansliet,

förfarit på samma sätt, utan att däremot gjorts någon erinran. Så hade

under åren 1912—1913 samt månaderna närmast förut och efteråt sammanlagt

382 exekutiva auktioner uppdragits till särskilda förrättningsmän,

samt under 1917 jämte närmast föregående och efterföljande månader 25h

exekutiva auktioner huvudsakligen till en förrättningsman, som prövats

äga synnerlig kompetens för dessa krävande ärenden. Denne var samme

person, som förordnades 1925 och sedermera följande år och vilken nu omförmäles

av revisorerna. Att förfarandet icke förekommit mellan 1918

och 1925, hade berott på landskansliets förstärkning 1918.

Det hade givetvis varit länsstyrelsens förhoppning, att auktionernas

överlämnande i större utsträckning till särskild förrättningsman skulle

bliva av kortare varaktighet. Året 1926 medförde emellertid ännu större

belastning av landskansliet. Inkommande ärenden ökades alltjämt — slutsiffran

blev 27,168 och den nya stegringen från 1925 alltså 11 procent. Härtill

kom med senare halvåret 1926 en högst kännbar minskning i arbetskraft.

Dittill svarande landssekreteraren avgick med pension den 1 augu
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

19

sti 1926 eller att liava åtnjutit semester från 16 juni. Till landssekreterare

utnämndes förutvarande länsassessorn den 28 januari 1927, varmed länsassessorstjänsten

blev ledig; den tillsattes den 4 juni 1927 med tjänsteman

från annat län, vilken inträdde i tjänstgöring den 16 samma månad. Under

senare hälften av 1926 och förra hälften av 1927 var sålunda eu av

landskansliets två främsta befattningar utan ordinarie innehavare. Denna

reduktion av den högst kvalificerade personalen kunde helt naturligt en-,

dast delvis ersättas genom förordnanden från lägre till högre grader och i

sista hand extra arbetskraft. Under sådana förhållanden fann länsstyrelsen,

då den vid skilda tillfällen under 1926 övervägde möjligheten att

återupptaga auktionerna å landskansliet i normal utsträckning, att detta

ännu icke kunde ske utan att äventyra övriga arbetsuppgifter. Alla ansträngningar

måste samlas på att förebygga ytterligare stegring av arbetsbalansen

och om möjligt nedbringa den.

Detta lyckades till sist. När arbetsredogörelsen för 1926 sammanfattades

ett stycke in på 1927, visade det sig, att å landskansliet slutbehandlats

3,875 ärenden mer än 1925, samt att balansen sjunkit till 2,168.

Så snart det förbättrade läget konstaterats och därjiimte kunde förutses

att länsassessorstjänsten inom nära framtid komme att tillsättas, började

länsstyrelsen öka auktionerna å landskansliet. I slutet av mars och under

april 1927 utlystes ett flertal att förrättas i maj — revisorerna hava icke

uppmärksammat detta — och med juni upphörde den extraordinära användningen

av särskild förrättningsman. Därefter hava auktioner förlagts

till landskansliet i samma utsträckning som före 1925.

Nu relaterade fakta — vilka givetvis kunnat av revisorerna inhämtas —

torde ställa det anmärkta förfarandet i helt annan dager än revisorernas

framställning. Länsstyrelsen tror sig hava framlagt fullgiltiga skäl för

sitt användande från hösten 1925 till våren 1927 av den möjlighet, som enligt

utsökningslagen står öppen och även tidigare använts, att förflytta

ett flertal auktioner från landskansliet till särskild förrättningsman. Det

fanns ingen annan utväg att förebygga en hotande stockning i landskansliets

arbete. Att utvägen togs i bruk, vågar länsstyrelsen anse icke

blott försvarligt, utan direkt påkallat av skyldig omsorg om administrationens

tillbörliga fortgång och skälig hänsyn till den mängd av myndigheter

och enskilda, för vilka det är angeläget att ärendenas behandling

icke över hövan fördröjes.

Revisorerna hava uteslutande fäst sig därvid, att statsverket gått miste

om vissa auktionssportler. Men detta är endast en sida av saken och enligt

lag och hävd icke den grundläggande. Länsstyrelsen har haft rätt

och plikt att utgå från en annan synpunkt, nämligen den, att auktionerna

måste ordnas med hänsyn till det trängande behovet att i en för landskansliets

funktioner hotande situation något lätta dess arbetsbörda. Mot

behovet av denna lättnad och vad genom den vunnits må man sedan, om

så skall vara, väga minskningen i statens sportelintäkt. Länsstyrelsen

kan icke finna annat än att dess skäl för förfarandet måste väga tyngre.

Det bör för övrigt icke lämnas oanmärkt, att revisorernas »approximativa

beräkning» av de förlorade sportlerna — omkring 30,000 kronor för

tiden 1 januari 1926—30 juni 1927 — icke håller streck. Den förordnade

förrättningsmannens sportler hava brutto uppgått till 19,241 kronor 2 öre

för auktioner under 1926 och 7,884 kronor 30 öre för tiden 1 januari—1 juli

1927 eller tillhopa 27,125 kronor 32 öre. Det är vidare oriktigt att förutsätta,

att hela det belopp, som förrättningsmannen under ifrågavarande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

tid uppburit, under normala förhållanden skulle ingått till statsverket.

Även normalt har nämligen länsstyrelsen, såsom här inledningsvis erinrats,

> vissa fall laga skyldighet alt utsätta auktion å annat ställe än lan iskansliet;

i vissa andra fall ger lagen anvisning, att så »må» ske på gäldenärens

framställning; och dessutom kan uppenbarligen ej heller för övriga

fall överexekutors bestämmanderätt helt elimineras. Vad förrättningsmannen

uppburit får alltså ytterligare reduceras, — huru mycket, låter

sig givetvis icke fixeras. Slutligen skulle, såsom ovan påvisats, auktionernas

hållande å landskansliet under ifrågavarande tid hava nödvändiggjort

en förstärkning av så väl kvalificerad som annan arbetskraft, vilken

måst draga avsevärd kostnad och än mera minska nettobehållningen av

sportler.

Vad än det sålunda reducerade sportelbeloppet för auktioner å landskansliet

må kunnat bliva, kan länsstyrelsen icke underlåta att inlägga

en bestämd gensaga mot revisorernas ordasätt, att detta belopp »undandragits

statsverket». Ett sådant uttryck antyder, att här skulle vara fråga

om någon manipulation med syfte att kringgå 1925 års bestämmelser om

att sportlerna för auktioner å landskansliet skola indragas till staten.

Länsstyrelsen behöver icke förklara, att en sådan tydning av dess förfarande

är fullständigt orättmätig. Förestående redogörelse ådagalägger,

att länsstyrelsen helt enkelt sett sig av sin ämbetsplikt nödsakad att begagna

sin rätt enligt utsökningslagen på sätt som skett.

Eevisorerna hava meddelat vissa uppgifter om exekutiva auktioner i

andra län och i sådant hänseende omförmält, att i tre namngivna län särskilda

förrättningsmän endast förordnats, då gäldenär enligt utsökningslagen

påfordrat aukton å tingsställe, samt att det visserligen »kommit till

revisorernas kännedom» att i andra län tillämpats »ett liknande förfaringssätt,

som det i Stockholms län», men att detta ägt rum »i mindre utsträckning».

Länsstyrelsen finner det icke angenämt att indraga andra länsstyrelser

i denna anmärkningsfråga. Men när det gäller tillämpning av

en befogenhet, som enligt lag tillkommer alla länsstyrelser, lärer dock

billighet och opartiskhet kräva, att en undersökning icke inriktas ensidigt

utan någorlunda likformigt sträcker sig över länsförvaltningen i dess helhet.

Länsstyrelsen har under den för detta utlåtande utmätta tid icke

medhunnit någon fullständig undersökning, men anser sig pliktig att åtminstone

meddela vissa stickprov från de upplysningar, som för tiden 1

januari 1926—30 juni 1927 äro att hämta ur länskungörelserna och Postoch

Inrikestidningar. Med reservation för av brådskan möjligen föranledda

mindre felaktigheter framgå dessa stickprov av följande tablå.

Län:

Antal utlysta auktioner att kallas

under tiden 1926 — 80/e 1927 av:

Länsstyrelsen: 1 Förrättningsmän:

Anmärkningar:

Kronobergs ..

13

40 1

1 En auktionskungörelse avser 25 olika fas-

Kalmar ......

9

28

tigheter och två andra respektive 14 och 5.

Kristianstads

12

94

Malmöhus ...

7

88

Hallands......

0

31

Kopparbergs

7

52

Gävleborgs •..

12

»17

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

21

Förestående siffror giva vid handen, att auktioner med särskild förrättningsman

i de län, som upptagas å tablån, kommit till avsevärd och flerestädes

till proportionsvis mycket stor användning. Tablån bestyrker också

på ett slående sätt, huru extraordinärt stort antalet auktioner är i

Stockholms län — enligt statsrevisorernas siffror för ifrågavarande tid

sammanlagt 284 hållna auktioner — jämfört med andra län: för de å

tablån upptagna växlar totalsiffran utlysta auktioner mellan 106 och 31,

och i intet av dessa län skulle sålunda auktionernas koncentrering till

landskansliet innebära en tillnärmelsevis så stor belastning som i Stockholms

län. Det må icke förvåna, om länsstyrelsen inför sådana fakta finner

anledning att fråga, varför anmärkning framställts endast mot Stockholms

län.

Revisorerna avsluta förevarande punkt med det starka uttalandet, att

det anmärkta förfarandet måste anses »vittna om en betänklig brist på

hänsyn till statens intressen». Länsstyrelsen vågar efter den utredning

som nu lämnats hävda, att detta omdöme ur alla synpunkter saknar fog,

samt att förfarandet tvärtom varit motiverat av ett avgörande statsintresse,

nämligen förvaltningens gilla gång.»

Av den lämnade förklaringen framgår, att det av Stockholms länsstyrelse

tillämpade förfarandet kommit till användning även vid åtskilliga andra

länsstyrelser. Utskottet kan icke undgå att finna detta i hög grad betänkligt,

men anser sig dock icke åtminstone för närvarande böra föreslå,

att riksdagen vidtager någon särskild åtgärd i anledning av vad som förekommit.

Emellertid förutsätter utskottet att vederbörande myndigheter

och kommande års revisorer hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande

förhållanden.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet funnit vara av den vikt, att

utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under socialdepartementet, § 33, hava revisorerna behandlat vissa

av lappfogden i Västerbottens län företagna tjänsteresor samt anmärkt

på därvid gjorda dubbeldebiteringar för samma resor (Del. III sid. 37

och 38).

Vad som därvid förekommit, hava revisorerna betecknat såsom synnerligt

anmärkningsvärt och ansett böra giva anledning till en närmare

undersökning av länsstyrelsen och riksräkenskapsverket. I intet av berörda

fall hade, enligt vad revisorerna meddelat, någon anmärkning framställts

från sistnämnda myndighets sida.

Förklaringar hava avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid 101—

103) och länsstyrelsen (Del III sid. 94—97). Länsstyrelsen har därvid

meddelat, att länsstyrelsen vidtagit en ingående undersökning rörande

ifrågavarande felaktigheter. Vid länsstyrelsens förklaringsskrivelse har

Utskottets

yttrande.

Vissa av lappfogden

i Västerbottens

län

företagna

tjänsteresor

m. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

fogats ett yttrande från lappfogden, som medgiver anmärkningarnas riktighet

och förklarar sig villig återbära de för mycket uppburna medlen.

I samband härmed har utskottet till behandling upptagit vad revisorerna

under socialdepartementet, § 34, anfört rörande kostnader för lappfogdarnas

verksamhet (Del III, sid. 38—40). Efter att hava meddelat vissa uppgifter,

enligt vilka nämnda kostnader för budgetåret 1926—1927 uppgingo till

sammanlagt 172,540 kronor 85 öre för de tre nordligaste länen, i vilka lappfogdar

funnos tillsatta, hava revisorerna anfört följande:

»Av ovanstående sammanställning framgår, att kostnaderna för rese- och

traktamentsersättningar för lappfogden och dennes biträden inom Västerbottens

län uppgått till ett synnerligen högt belopp. Revisorerna, som i

annat sammanhang framställt vissa anmärkningar rörande resor, företagna

av lappfogden i detta län, hava närmare granskat det sätt, på vilket planläggningen

av ifrågavarande befattningshavares tjänsteresor i allmänhet ägt

rum inom samma län. Den företagna granskningen har givit revisorerna

den bestämda uppfattningen, att mycket väsentliga brister äro tillfinnandes

i berörda hänseende. Särskilt hava revisorerna uppmärksammat, att lappfogden,

biträdande lappfogden och olika lapptillsyningsmän, såvitt av de

avgivna reseräkningarna framgår, samtidigt färdats samma vägsträckor med

användande av olika automobiler, ävensom att i ett flertal fall resor företagits

med automobil, oaktat förrättningens art icke synes hava varit sådan, att

icke järnväg i stället kunnat komma till användning. Revisorerna hava även

lagt märke till, att i ett flertal fall resor företagits, vilka icke, såvitt revisorerna

kunna bedöma, hava varit nödvändiga, och vilkas värde i varje fall

ingalunda torde motsvara de kostnader, som resorna åsamkat statsverket.

Lappfogden har i åtskilliga fall själv företagit tjänsteresor i anledning av

vissa från länsstyrelsen begärda upplysningar eller för underskrift av arrendekontrakt

angående odlingslägenheter m. m., vilka resor skulle dragit avsevärt

lägre kostnader, därest desamma i stället företagits av under lappfogden

lydande personal, vilket lämpligen synes kunnat ske.

Enligt 8 § av allmänna resereglementet den 18 juni 1925 skall, när vid

förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personer

hava att färdas samma väg med bland annat taxeautomobil, där sådant sig göra

låter, och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen

anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel

och mot ersättning förskjuta kostnaden härför, varjämte en var resande

äger uppbära ersättning motsvarande kilometerpenningarna. Vid sin granskning

hava revisorerna funnit, att ifrågavarande föreskrift icke behörigen iakttagits

inom Västerbottens län. Sålunda har exempelvis en lapptillsyningsmän

vid samåkning i automobil med lappfogden under 4 dagar för denna resa uppburit,

förutom kilometerpenningar, gottgörelse enligt gällande automobiltaxa

med över 400 kronor. Ersättning för automobilen jämte kilometerpenningar

har uppburits även av lappfogden för nämnda resa. Samtliga av såväl biträdande

lappfogden som lapptillsyningsmannen utfärdade reseräkningar äro

attesterade av lappfogden och hava granskats av länsstyrelsen med endast

vissa smärre erinringar.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna, att kostnaderna för den

av lappfogden och hans biträden inom Västerbottens län utövade verksamheten

äro oproportionerligt stora i betraktande av de arbetsuppgifter, som åligga

dem. Framför allt äro personalens resekostnader påfallande höga. Det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

23

synes revisorerna nödvändigt att sådana anordningar vidtagas, att för framtiden

dessa kostnader hållas inom rimliga gränser.

Vad beträffar frågan om de felaktigheter, som förekommit vid utbetalning

av resekostnads- och traktamentsersättningar inom Västerbottens län, måste

revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att granskningen inom

länsstyrelsen icke verkställts på ett mera noggrant sätt än att dylika felaktigheter

kunnat passera utan erinran. Revisorerna anse sig böra framhålla

nödvändigheten av att en grundlig undersökning företages beträffande

berörda resekostnaders uppkomst och därmed sammanhängande omständigheter.

Någon anmärkning har i dessa fall icke heller framställts från riksräkenskapsverkets

sida.»

Förklaringar hava avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 103)

och länsstyrelsen i Västerbottens län (Del III sid. 98—101).

De av revisorerna gjorda, här ovan berörda anmärkningarna synas utvisa,

att det för närvarande tillämpade redovisningssystemet med räkenskapernas

månatliga insändande till riksräkenskapsverket medfört vissa svårigheter

att vinna en fullt effektiv kontroll hos de medelsförvaltande myndigheterna.

Utskottet har emellertid under hand erfarit, att åtgärder redan av

riksräkenskapsverket vidtagits för att i samband med viss omläggning i

redovisningssystemet skapa större kontrollmöjligheter. Med hänsyn härtill

och då länsstyrelsen i Västerbottens län, enligt vad som framgår av den

avgivna förklaringen, föranstaltat om en ingående undersökning av de

anmärkta missförhållandena samt vidtagit åtgärder för undvikande av ett

upprepande därav, har utskottet icke funnit skäl föreligga att närmare än

som nu skett ingå på berörda spörsmål.

Utskottet har allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna behandlat frågan

om statens expensutgifter samt lämnat en redogörelse för sina vid en

ingående undersökning härav gjorda iakttagelser (Del I sid. 47—110).

Efter att hava framställt vissa anmärkningar beträffande speciella fall

hava revisorerna gjort följande sammanfattning av sina iakttagelser:

»Revisorerna hava i den föregående delen av detta uttalande framställt

de anmärkningar och förslag, vartill deras specialgranskning av här ifrågavarande

slag av expensutgifter givit anledning. Till vad som sålunda

anförts tillåta sig revisorerna foga följande sammanfattning och slutliga

erinringar beträffande frågan i dess helhet.

Den av revisorerna verkställda utredningen har visat, att de kostnader,

statsverket årligen har att vidkännas för de olika ändamål, vilka här sammanfattats

under benämningen expenser, uppgå till den betydande summan

av i runt tal 20 miljoner kronor. Vid detta belopp hava utgifterna hållit

sig i stort sett oförändrade under de tre sista budgetåren, dock visa siffrorna

för budgetåret 1926—1927 hän på att en tendens till stegring gör sig gällande.

Att en sådan, reellt sett, föreligger, om man tar hänsyn till den

allmänna prissänkning, som under de senare åren ägt rum, och det stilla
-

Utskottets

yttrande.

Statsverkets

expens
utgifter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

stående, som under dessa år karakteriserat statsadministrationen med hänsyn

till organisatoriska förhållanden, hava revisorerna förut framhållit.

Vad genom utredningen sålunda framkommit rörande expensutgifternas

betydande omfattning utgör en allvarlig maning för statsmakterna att på

denna punkt söka insätta kraftiga och effektiva besparingsåtgärder.

Av den historiska redogörelsen har även framgått, att frågan om hithörande

utgifters nedbringande gång efter annan varit föremål för uppmärksamhet

från Kungl. Maj:ts och riksdagens samt riksdagens revisorers

sida. Åtskilliga anordningar hava vidtagits i nämnda syfte, av vilka de

viktigaste torde hava varit anordnandet år 1921 av kontroll över bränsleförbrukningen

samt 1924 års cirkulär angående standard papper. Övriga

åtgärder hava inskränkt sig till detaljer och torde knappast hava haft någon

nämnvärd effekt.

Den år 1924 företagna fixeringen av vissa poster under de allmänna

expensanslagen torde visserligen för dessa anslags vidkommande haft en

viss betydelse, men i betraktande av att nämnda anslag utgöra endast en

mindre del av statsverkets expenskostnader ter sig dock berörda anordning

såsom en åtgärd av relativt ringa räckvidd.

Problemet om expensutgifternas hållande inom en skälig ram är för visso

icke lätt att komma till rätta med. Såsom en första förutsättning för att

en klok hushållning på detta område skall kunna åvägabringas måste gälla,

att vederbörande statsinstitutioner själva äga kännedom om vad de utgiva

för de olika ändamål, som här avses. Om en ämbetsmyndighet icke är i

stånd att i varje stund med lätthet fastställa omfattningen av sina utgifter

för de särskilda kategorierna av expenser, torde en verksam kontroll å dessa

utgifter även vara omöjliggjord. Ser man nu till, huruvida ovan angivna

förutsättning i regel är för handen, måste det sägas, att så i verkligheten

ej torde vara förhållandet. Detta har sin orsak i det redovisningssystem,

som numera hos flertalet myndigheter tillämpas, och där utgifterna för

olika till sin art ofta vitt skilda ändamål kronologiskt sammanföras under

en gemensam redovisningsrubrik. Till följd härav äga myndigheterna endast

undantagsvis tillgång till sådant räkenskapsmaterial, som gör det möjligt

för dem att utan tidsödande arbete konstatera omfattningen av hithörande

utgifter vid en viss tidpunkt och att oavlåtligen följa förbrukningen av

medel för de särskilda ändamålen. Därför har det också, såsom revisorerna

tidigare påpekat, varit förbundet med synnerligen stora svårigheter att ur

de olika statsinstitutionernas räkenskaper erhålla sådana uppgifter, som

kunde läggas till grund för en beräkning av statsverkets totala utgifter för

expenser.

Det är uppenbart, att om de organ, som äro satta att övervaka statsinstitutionernas

handhavande av här berörda utgifter, skola kunna åstadkomma

något annat än en på detaljer inriktad granskning, räkenskaperna

böra vara så beskaffade, att ur dem utan svårighet skall kunna vinnas en

överblick över vad som till de olika ändamålen åtgått. Ty endast därigenom

blir det möjligt att bedöma myndighetens behov och huruvida sparsamhet

och omtanke i det hela utmärkt dess förvaltning.

De erfarenheter härom, revisorerna gjort vid den av dem företagna undersökningen,

hava för dem klargjort nödvändigheten av att vad nu ifrågavarande

utgifter beträffar sådana anordningar i räkenskapshänseende vidtagas,

att utgifterna inom de olika grupperna av expenser komma att

redovisas å särskilda titlar för varje grupp. I den mån detta icke låter sig

göra utan en omläggning av räkenskaperna, som ur andra synpunkter må
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

25

hända kan befinnas olämplig, böra över ifrågavarande utgifter vid varje

verk föras särskilda specialliggare. En motsvarighet härtill har tidigare

funnits i de s. k. expensmedelsräkningarna.

Den av revisorerna företagna granskningen av statsinstitutionernas sätt

att handhava ifrågavarande utgifter har av skäl, som förut angivits, måst

inskränkas allenast till vissa slag av expenser, och revisorerna hava på

grundval av de iakttagelser, de härutinnan gjort, funnit sig föranlåtna att

förorda vissa åtgärder, som enligt deras mening med visshet komma att

medföra avsevärda årliga besparingar för statsverket. Revisorerna tillåta

sig hänvisa till det föregående och vilja här endast erinra om de uttalade

önskemålen i avseende å dels en fullständig omarbetning av gällande bestämmelser

rörande användningen av papper m. m. inom statsförvaltningen,

dels ock en omläggning av ämbetsverkens inköpsmetoder. Vad dessa senare

angår bör det framhållas, att riksdagens revisorer redan för mer än 40 år

sedan påtalade, att verken företogo sina inköp var för sig utan någon samverkan

och till växlande priser, men att ännu i dag i stort sett förhållandena

i detta hänseende kvarstå oförändrade. Att under alla dessa år i

endast få fall rättelse kommit till stånd, har tillskyndat statsverket stora

förluster. Revisorerna vilja särskilt understryka detta, då de äro av den

meningen, att ett ytterligare undanskjutande av inköpsmetodernas omläggning

till en förnuftigare ordning måste med hänsyn till statsverkets intressen

anses ej försvarbart. Mycket beror här på ämbetsverken själva, och

det är att hoppas, att vad revisorerna anfört på denna punkt, skall av

myndigheterna beaktas.

I fråga om de slag av expenser, som här icke avsetts att närmare granska,

är det av synnerlig vikt att en ingående undersökning kommer till stånd.

Då Kungl. Maj:t efter det revisorerna igångsatte sin utredning, tillsatt

ännu en besparingsnämnd med bland annat särskilt uppdrag att ägna sitt

intresse åt hithörande utgifter, torde det väl vara att förvänta, att i sinom

tid förslag skola framkomma, som möjliggöra effektiva besparingsåtgärder

jämväl i fråga om de expenser, som revisorernas utredning icke avsett.»

Utskottet förutsätter, att den särskilda besparingsnämnd, som tillsatts

med uppdrag, bland annat, att undersöka statens expensutgifter, kommer

att taga under omprövning vad revisorerna i föreliggande utredning anfört.

Med hänsyn härtill har utskottet, som funnit de av revisorerna

framställda förslagen förtjäna särskilt beaktande, dock ej ansett sig böra

föreslå, att någon åtgärd från riksdagens sida härutinnan vidtages.

Då den av revisorerna till behandling upptagna frågan är av synnerlig

vikt, framför allt ur ekonomisk synpunkt, har utskottet velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de

företagit en undersökning, huruvida och i vilken omfattning kronan tillhörig

fast egendom besvärades av penninginteckningar (Del I sid. 111—158).

Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna under
-

Utskottets

yttrande.

Inteckningar

i kronans

fasta egendom.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

sökning i avseende å de särskilda fastighetsförvaltande myndigheterna

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

»Såsom en regel har städse ansetts, att vid förvärvande av fastighet för

kronans räkning noga borde tillses, att ej egendomen vore besvärad av inteckning

för gäld. Till grund för denna uppfattning torde ligga stadgandet

i § 77 regeringsformen att kronans fasta egendom icke må utan riksdagens

samtycke genom förpantning kronan avhändas och säkerligen även

rent praktiska skäl. Nästan undantagslöst hava därför ock plägat i avtal

om överlåtelse till statsverket av fast egendom intagas förbehåll om egendomens

gravationsfrihet. Att fast egendom, efter det den kommit i kronans

ägo, skulle kunna bliva belastad med inteckning för gäld, utan att

därtill medgivande lämnats av Kungl. Maj:t och riksdagen, har med hänsyn

till nyssnämnda stadgande i regeringsformen ansetts uteslutet.

I belysning av det nu sagda ter sig onekligen resultatet av den utav

revisorerna företagna undersökningen överraskande. Utredningen visar

nämligen, att inteckningar för gäld i ett avsevärt antal fall förekomma i

kronans fastigheter utan att inteckningarna äro i kronans händer. Femton

fastighetsförvaltande myndigheter hava redovisat intecknade fastigheter eller

fastighetskomplex till ett antal av sjuttiosex. I detta sammanhang bör

emellertid nämnas, att, enligt vad som framgått av en jämförelse mellan

de av nästföregående års revisorer införskaffade lagfartsförteckningarna och

de nu inlämnade gravationsbevisen, för ett antal av de i arméförvaltningens

lagfartsförteckning upptagna fastigheterna, vilka voro sådana, som förvärvats

efter år 1900, gravationsbevis icke blivit av nämnda verk företedda.

Detta avser egendom, som ej förvärvats genom expropriation och som är

av beskaffenhet att kunna vara belastad med inteckning. Revisorerna hava

sig icke bekant vad orsaken härtill kan vara. Sannolikt har förhållandet

sin grund i den oreda, som i allmänhet råder beträffande denna myndighets

fastighetsförvaltning i rättsligt hänseende. Nu berörda omständighet

gör emellertid, att det icke kan anses uteslutet, att inteckningar förefinnas

i långt större utsträckning, än utredningen visar.

I flertalet fall hava inteckningarna belastat egendomen, redan då den

övergick i kronans ägo, och detta ofta trots det att överlåtelsehandlingen

stadgar såsom villkor, att egendomen skolat överlämnas gravationsfri. I

åtskilliga av dessa fall har därtill köpeskillingen guldits oavkortad, utan

avräkning med hänsyn till inteckningarna. Men även sådana fall förekomma,

då fastigheten intecknats efter det den övergått i kronans ägo.

Härvid har merendels tillgått så, att vederbörande myndighet underlåtit

att söka lagfart i avbidan på slutförandet av åtgärden för egendomens frånskiljande

från stamfastigheten eller närmare bestämmande av egendomens

gränser och under tiden har inteckning beviljats i stamfastigheten och sålunda

kommit att besvära även den till kronan överlåtna lägenheten.

Man finner alltså, att den omtalade regeln om gravationsfrihet för kronans

egendom långt ifrån alltid upprätthållits. Att i så många fall avvikelser

från denna regel förekommit, finna revisorerna vara en betänklig

sak. Det skall visserligen icke förnekas, att många av de intecknade fastigheterna

hava ett relativt ringa värde, att viktiga praktiska hänsyn kunna

hava talat för fastighetens övertagande trots inteckningarnas förekomst och

att, då det gäller inteckningar i avsöndrade lägenheter, och dessa gälla

jämväl i stamfastigheten, denna i första rummet får svara för gälden. Men

å andra sidan är det i flera fall fråga om kronan tillhörig värdefull egendom,

som häftar för intecknad gäld, såsom ifråga om fiskehamnarna, vissa

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

27

till statens järnvägar och försvarsväsendet hörande fastigheter in. fl., och

vidare är stamfastighetens solvens något, som det är mycket svårt att med

bestämdhet yttra sig om. Här föreligger obestridligen ett riskmoment, och

det är risker av denna art, som för kronans del icke böra ifrågakomma.

Det har i de från myndigheterna inkomna uppgifterna icke saknats antydningar

om att man velat bagatellisera denna sida av saken, men sådana

försök måsta tillbakavisas, ty ett tummande från myndigheternas sida på

regeln gravationsfrihet, när det gäller kronans fastigheter, kan medföra

mycket allvarliga följder.

Av vad som vid utredningen framkommit, är det uppenbart, att myndigheternä

i flera fall icke ägnat detta spörsmål tillbörlig omsorg. Såsom en

ren försummelse måste det betecknas, då myndigheterna underlåtit att

omedelbart efter fånget söka lagfart för att därigenom trygga fastigheten

mot möjligheten av sedermera påkommande inteckning. Att avsöndringsförfarande

icke slutförts eller oklarhet förelegat om ägogränser torde icke

kunna i detta hänseende åberopas som ursäkt, ty vanlig praxis lärer vara,

att lagfartsansökning i dylika fall ej avslås utan förklaras vilande och därigenom

är skyddet vunnet. Att märka är även att enligt 37 § 3 mom. inteckningsförordningen

tiden för lagfarts sökande, i händelse flera lägenheter

blivit avsöndrade, är avgörande för den ordning, i vilken de avsöndrade

lägenheterna hava att svara för gäld, som ej kan utgå ur stamfastigheten.

Uppenbar försummelse har ock förelupit i de fall, där villkor om gravationsfrihet

ej iakttagits av vederbörande myndighet och köpeskilling utbetalats

utan avseende å förefintliga inteckningar.

I det hela har utredningen visat, att mycket brister i fråga om noggrannhet

och reda vid myndigheternas handhavande av dessa ärenden. Av ovan

anförda skäl är det nödvändigt, att en ändring häri snarligen kommer till

stånd. Enligt revisorernas mening bör en första åtgärd vara att de olika

fastighetsförvaltande myndigheterna åläggas att årligen, omedelbart till

Kungl. Maj:t eller till kammarkollegiet, som sedermera hade att härom

inberätta till Kungl. Maj:t, lämna redogörelse för respektive fastigheters

ställning i nu förevarande avseende och de åtgärder, som av myndigheten

därutinnan vidtagits. Vad som i övrigt i nu förevarande avseende skall åtgöras,

torde utan uppskov böra bliva föremål för ett närmare övervägande.»

Förklaringar hava avgivits av de myndigheter, som berörts av de av revisorerna

under nämnda paragraf framställda anmärkningarna (Del III sid.

109—130).

Utskottet vill till en början erinra om att 1927 års riksdag i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för

åstadkommande av större ordning och enhetlighet i fråga om den rättsliga

vården av kronans fastigheter. Till grund för denna framställning lågo

vissa av 1926 års revisorer påtalade missförhållanden beträffande lagfartsförhållandena

vid kronans fasta egendom.

Den fråga, som 1927 års revisorer under förevarande paragraf berört,

avser en annan del av ifrågavarande område, nämligen fastigheternas

graverande med inteckningar. Av utredningen framgår, att kronans fastigheter

i ej obetydlig utsträckning kommit att belastas med inteckningar — ett

förhållande som utskottet måste beteckna såsom i hög grad betänkligt, även

Utskottets

yttrande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Visst slag av

sjukledighet

inom ämbetsverken.

om inteckningarna ifråga ofta icke kunna anses representera något större

värde eller för kronan medföra större risker. Utskottet vill fördenskull

instämma i revisorernas krav på större ordning och reda även på detta

område.

I sådant avseende synes det påbörjade arbetet med ordnandet av kronans

fastigbetsförbållanden böra kompletteras med åtgärder för vinnande av mera

tillfredsställande anordningar även beträffande inteckningsförhållandena.

Särskilt det arméförvaltningen åliggande arbetet med ordnandet av fastighetsbandlingarna

och uppläggandet av kortregister över lantförsvarets

fastigheter bör enligt utskottets mening bedrivas med skyndsamhet och

jämväl avse inteckningsförhållandenas ordnande.

Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor snarast ordnas, får utskottet

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för åstadkommande

av fullt tillfredsställande anordningar beträffande

inteckningsförhållandena i avseende å kronans

fastigheter.

ll:o) Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna anfört följande:
»I

16 § 1 mom. avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den

civila statsförvaltningen stadgas, att därest tjänsteman av behörigen styrkt

sjukdom, i andra fall än uti 2 mom. av samma paragraf avses (olycksfall

i tjänsten), hindras att tjänstgöra, han äger åtnjuta oavkortad lön jämte,

i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid av ett och

samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller

därmed jämförlig ledighet icke överstiger 45 dagar, men skall, så framt ej

Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda medgiva, för tid därutöver

å lönen vidkännas ett tjänstledighetsavdrag till belopp för dag räknat,

som framgår av en i paragrafen intagen tabell.

Revisorerna hava uppmärksammat, att i fråga om befattningshavares

tjänstledighet för sjukdom de olika statsmyndigheterna tillämpa en mycket

växlande praxis, då det gäller frågan, huruvida för sjukdomens styrkande

läkarintyg skall företes eller icke. I vissa verk fordras vid varje fall av

sjukledighet intyg av legitimerad läkare, i andra åter har vid kortare ledigheter

såsom behörigt intyg godkänts en av den sjuke befattningshavaren

själv eller honom närstående personer avgiven försäkran, att frånvaron

förorsakats av angiven sjukdom. I det senare fallet har den tidrymd, varför

läkarintyg icke ansetts erforderligt, för de olika ämbetsverken i hög

grad varierat — enligt vad revisorerna inhämtat — mellan 1 och 7 dagar

och i något fall även längre tid.

Revisorerna hava även funnit, att den omfattning, i vilken nämnda art

av kortare sjukledighet förekommit, ställer sig rätt olika inom olika verk.

En i sådant hänseende av revisorerna verkställd undersökning beträffande

medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

29

kontrollstyrelsen och riksräkenskapsverket har utvisat, att om antalet dagar

kortare sjukledighet fördelas på antalet samtliga befattningshavare inom

verket följande siffror erhållas för år 1926:

Medicinalstyrelsen ...................................... 0.8 dagar för befattningshavare

Pensionsstyrelsen ........................................ 2.7 » » »

Riksförsäkringsanstalten ............................ 2.5 » » »

Socialstyrelsen ........................................... 2.7 » » »

Kontrollstyrelsen ......................................... 1.7 » » »

Riksräkenskapsverket................................... 4 » » »

Av det anförda framgår att tillämpningen av 16 § i avlöningsreglementet

är i hög grad godtycklig. Enligt revisorernas mening måste det anses

önskvärt, att kompletterande bestämmelser meddelas i syfte att för framtiden

den osäkerhet, som tydligen vidlåder tolkningen av ifrågavarande författningsföreskrift

undanröjes. Det torde nämligen icke kunna anses vare sig

mot befattningshavarna rättvist eller med god ordning förenligt att avsevärt

olika förfaringssätt tillämpas inom de statsinstitutioner, för vilka samma

bestämmelser äga giltighet. Men reglerande bestämmelser i detta hänseende

äro även ur den synpunkten påkallade, att den i nämnda paragraf stadgade

rätten till avdragsfri ledighet lätt kan fresta till missbruk, därest icke

kontrollen över orsakerna till uteblivande från tjänstgöring upprätthålles

på ett enhetligt och effektivt sätt.»

Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att ifrågavarande föreskrifter

måtte bliva på ett likformigt sätt tillämpade inom ämbetsverken. Emellertid

har utskottet erfarit, att riksräkenskapsverket upptagit denna fråga

till närmare övervägande samt att densamma, sedan yttranden inkommit

från vederbörande lönenämnder, lärer komma att av Kungl. Maj:t tagas

under omprövning. Vid sådant förhållande lärer någon särskild åtgärd

härutinnan icke erfordras från riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

12:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna med hänsyn

till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som de kungl. teatrarna

lämnat, till behandling upptagit frågan om orsakerna härtill (Del I sid

165—169).

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl. teaterns

(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna anfört följande.

»Det skall visserligen icke förnekas, att de sista årens opera verksamhet

kännetecknats av en berömvärd konstnärlig livaktighet och samtidigt en

allvarlig strävan att upprätthålla kungl. teaterns traditioner som en lyriskdramatisk

scen av internationella mått. Att beklaga är dock, att detta

delvis kommit att ske under ödslande med teaterns krafter på arbetsuppgifter,

vars resultat åtminstone ur publiksynpunkt icke motsvarat förväntningarna,

och i övrigt utan att de ekonomiska synpunkterna tillmätts den

vikt, som lägets allvar krävt. Skall överhuvud ett opera verksamhetens

Utskottets

yttrande.

Kungl.

teatrarnas

verksamhet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

fortsättande med statssubvention kunna anses ekonomiskt försvarligt, måste

enligt revisorernas mening ett väsentligt nedbringande av det allmännas

omkostnader åstadkommas. Ett strängare aktgivande på att sparsamhet och

försiktighet iakttagas ifråga om alla utgifter torde i första hand vara nödvändigt.

Vad de enskilda kostnadsposterna angår vilja revisorerna med

hänsyn till de betydande utgifter, som hovkapellet betingar, ifrågasätta

huruvida icke ett samarbete med den jämväl statsunderstödda konsertföreningen

skulle kunna åvägabringas. Detta uppslag har redan tidigare framförts

av förutnämnda sakkunniga, dock utan att hittills hava lett till resultat.

Likaledes bör undersökas, huruvida icke en utsträckning av operaverksamheten

till andra orter exempelvis i form av gästspel under längre eller

kortare tidsperioder, eventuellt med visst lokalt understöd, vore en ekonomiskt

genomförbar tanke. Revisorerna vilja erinra, att bidrag från lotterimedel

för närvarande lämnas för lyrisk teaterverksamhet i Göteborg; detta

bidrag har för 1927 utgått med ett så betydande belopp som 385,000 kronor,

varjämte ytterligare 181,125 kronor beviljats för 1928. Att märka är ock

hurusom en av svårigheterna att göra operainstitutionen bättre bärig ansetts

vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd alltför utsträckta spelsäsongen

med därav följande stora antal föreställningar.

Även möjligheterna till ett bättre utnyttjande av operainstitutionen, enkannerligen

orkestern, i rundradions tjänst, torde vara förtjänta av beaktande.

Det lyckliga resultat, som det inledda samarbetet med dramatiska

teatern medfört, torde inbjuda till ett fortsättande på denna inslagna väg

exempelvis genom uppförande av större dramatiska skådespel, som kräva

beledsagning av orkestermusik. Med tillfredsställelse hava revisorerna iakttagit

den ökade utsträckning, i vilken skol- och folkföreställningar på sista

tiden börjat ingå i repertoaren. Förutom att de kulturella värden operakonsten

representerar härigenom komma en större allmänhet till godo, torde

befogade förhoppningar kunna hysas att på detta sätt grunden skall kunna

läggas för en betydlig utökning av den permanenta publikstock, varmed

teatern har att räkna.»

I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna yttrat följande

:

»Även för dramatiska teaterns del är det ekonomiska resultatet mycket

otillfredsställande. Verksamhetens bedrivande är endast möjligt tack vare

stora årliga tillskott av lotterimedel. Vad spelåret 1926—1927 beträffar har

trots att för nyanskaffning av dekorationer m. m. kunnat disponeras tidigare

brandersättningsmedel till belopp av cirka 93,000 kronor, en förlust av i

runt tal 275,000 kronor uppkommit. Påfallande är vilken väsentlig del av

utgifterna, som utgöras av kostnader för dekorationer och kostymer, vad

1926—1927 beträffar sammanlagt nära 160,000 kronor.

Med vad sålunda anförts hava revisorerna avsett att närmare belysa de

mycket otillfredsställande ekonomiska resultaten av de båda kungl. teatrarnas

verksamhet. Enligt revisorernas mening måste starkare garantier skapas

för en bättre ekonomisk förvaltning av dessa båda teatrar under en mera

framträdande känsla av att uppkommande förluster icke kunna i alltför

hög grad övervältras på det allmänna. Av synnerlig vikt är överhuvud

att de båda teatrarnas verksamhet omlägges på ett sådant sätt, att behoven

av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt minskas.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr DO.

31

Mod anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden avgivits av

styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag’ (Del III sid. 139—145) samt av

styrelsen för dramatiska teatern (Del III 145—147).

Styrelsen för Kurujl. teaterns aktiebolag har bland annat anfört följande:

I känsla av, att en mera avsevärd allmän reducering av lönestaten vore

särskilt ägnad att nedbringa kungl. teaterns av revisorerna anmärkta höga

utgifter, har styrelsen ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet och

därvid kommit till det resultat, att en sådan reducering för närvarande

icke kan — därest kungl. teatern rätt skall fylla sin uppgift — komma till

stånd.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till de betydande

utgifter, som orkestern betingar, ett samarbete med konsertföreningen

skulle kunna åvägabringas. Härvid må till en början erinras, att -—- såsom

revisorerna påpeka — frågan redan på sin tid upptagits av de ovannämnda

sakkunniga. Det av de sakkunniga då för konsertföreningens

styrelse framlagda förslaget innebar, att kungl. teatern skulle övertaga

konsertföreningens verksamhet om än i något begränsad utsträckning.

Konsertföreningens styrelse ställde sig emellertid helt avvisande till förslaget,

och detsamma måste därför förfalla. Kungl. teaterns styrelse vill

här inskränka sig till att påpeka, att konsekvensen av nämnda förslags

utförande skulle varit konsertföreningens upphörande och upplösning av

dess orkester.

Revisorerna förorda vidare undersökning, huruvida icke en utsträckning

av verksamheten å kungl. teatern till andra orter, exempelvis i form

av gästspel, under längre eller kortare tidsperioder, eventuellt mot visst

lokalt understöd, vore »en ekonomiskt genomförbar tanke». Denna fråga

är icke ny. För åtskilliga år sedan gjordes ett försök att med kungl.

teaterns personal och dekorationer å Stora teatern i Göteborg under en

kortare tid uppföra några operaverk. Försöket slog ej särdeles väl ut.

Frågan är av den komplicerade beskaffenhet, att styrelsen icke anser sig

härutinnan böra avgiva annat yttrande än att, därest inre och yttre betingelser

för sådana gästspel, som revisorerna ifrågasätta -— om utsträckning

av verksamheten i annan form än genom gästspel kan icke vara tal

— efter sorgfällig prövning skulle visa sig föreligga, den nu ånyo framkastade

tanken allt fort skall komma att beaktas. Sådana betingelser föreligga

emellertid icke för närvarande.

Då revisorerna yttra, att en av svårigheterna att göra kungl. teatern

bättre bärig »ansetts» vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd

allt för utsträckta spelsäsongen och därav följande stora antal föreställningar,

vill styrelsen erinra därom, att, i enlighet med vad de sakkunniga

förordat, antalet speldagar under de senare åren avsevärt minskats. För

avgörande av frågan, huruvida ytterligare minskning av antalet speldagar

bör äga rum, fordras längre tids erfarenhet än som nu står till buds.

Revisorernas yttrande, att möjligheten till ett bättre utnyttjande av

kungl. teatern, enkannerligen orkestern, i rundradions tjänst, torde vara

förtjänt av beaktande, avser ett ämne av tämligen allvarlig beskaffenhet.

Styrelsen, som icke har fullt klart för sig vad revisorerna med detta

yttrande avsett, tillåter sig framhålla, att styrelsen vid sina överenskommelser

med aktiebolaget radiotjänst så långt som möjligt sökt tillvarataga

de intressen, som styrelsen i detta avseende representerar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Mot den beskyllning för bristande varsamhet vid kungl. teaterns ekonomiska

förvaltning, revisorerna sålunda uttalat mot styrelsen, måste styrelsen

inlägga en lika bestämd som allvarlig gensaga. Styrelsen vet med sig,

att den alltid i görligaste mån sökt iakttaga nödig försiktighet i fråga om

kungl. teaterns utgifter. Att det oaktat kungl. teaterns verksamhet — nu

liksom förut — visat ett avsevärt underskott får, såsom redan nämnts, icke

läggas styrelsen till last. Revisorerna synas mena, att — då det efter de

ovan angivna operaverkens upptagande på repertoaren visat sig, att desamma

icke från allmänhetens sida rönt nämnvärt intresse och således icke motsvarat

de förväntningar, som revisorerna förutsätta måste hava varit för

handen vid verkens upptagande på repertoaren — det varit ekonomiskt felaktigt

att låta desamma komma till utförande. Endast uppförande av sådana

verk, beträffande vilka kan med någon grad av säkerhet förutses, att

de komma att av publiken omfattas med större intresse och förty inbringa

goda recetter, torde enligt revisorernas mening vara ekonomiskt försvarligt.

En sådan uppfattning kan styrelsen ej biträda. Den står helt i strid med

de principer, som för styrelsen varit vägledande i dess arbete med förvaltningen

av kungl. teatern. Styrelsen anser sig nämligen jämlikt reglementets

anda och mening, vara pliktig tillse, att å kungl. teatern såsom vårt

lands enda operascen upptagas till spelning ej endast operaverk av de gamla

mästarna — de s. k. repertoaroperorna — utan även verk av senare tiders

kompositörer, såväl svenska som utländska. Därvid har styrelsen letts jämväl

av den • tanken, att kungl. teatern såsom en av staten subventionerad

kulturanstalt måste anses pliktig att hålla den musikintresserade allmänheten

å jour med de nyheter i operaväg, som tid efter annan framkomma

såväl i vårt eget land som i utlandet, självfallet dock under förutsättning,

att dessa nya verk befinnas i konstnärligt avseende hålla måttet. Härvid

böra givetvis de ekonomiska synpunkterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet,

men de få ej — såsom revisorerna synas mena — vara de så gott som

allena avgörande. Skall över huvud i vårt land finnas en lyrisk-dramatisk

scen av kungl. teaterns rang, så kräva, utom annat, gamla traditioner, att

där bjudes god konst, även om därmed äro förbundna stora kostnader. Om

sådan konst ej får bjudas å kungl. teatern, saknar kungl. teatern enligt

styrelsens mening i själva verket existensberättigande. Men vad ett nedläggande

av verksamheten vid Gustav den tredjes förnäma opera skulle

innebära torde utan vidare vara uppenbart.

Till sådan konsekvens, varom ovan nämnts, vill den nuvarande styrelsen

för kungl. teatern icke lämna sin medverkan.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — — — — — — — — — —»

Därjämte hava vissa erinringar av styrelsen gjorts mot de av revisorerna

lämnade sifferuppgifterna.

Styrelsen för dramatiska teatern har anfört i huvudsak följande:

>''Styrelsen vill då först anmäla, att på revisorernas därom framställda

begäran bolagets räkenskaper med tillhörande verifikationer för speiäret

1926—1927 hållits revisorerna till handa, ehuruväl skyldighet för bolaget

att efterkomma denna begäran veterligen icke förelegat. Styrelsen känner

icke någon föreskrift, som kan åberopas till stöd för en granskning

av bolagets räkenskaper i annan ordning än den, aktiebolagslagen och bolagsordningen

angiva.

Vad därefter angår revisorernas iakttagelser rörande det ekonomiska

utfallet av verksamheten vid dramatiska teatern under spelåret 1926—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr DO.

:s:i

1927, kan styrelsen vitsorda, att de av revisorerna lämnade sifferuppgifterna

äga sin riktighet. Det bör dock till ytterligare upplysning anmärkas,

dels att det av revisorerna angivna beloppet 100,000 kronor utgör

sammanlagda kostnaderna icke blott för dekorationer och kostymer utan

även för möbler och attributer, dels ock att i detsamma ingå såväl arvoden

åt anlitade dekorationskonstnärer som avlöning till personalen å respektive

verkstäder med tillhopa i avrundat tal 03,000 kronor.

Beträffande den av revisorerna uttalade meningen, att starkare garantier

måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av de kungl. teat

ränta, har angivits att detta skett i syfte, att deras behov av tillskott i

lorm av stats- eller lotterimedel kunde minskas. För dramatiska teaterns

vidkommande hava hitintills endast lotterimedel ställts till förfogande.

Såsom styrelsens till Kungl. Maj:t avlämnade förvaltningsberättelse för

nästförflutna spelår utvisar, hava från och med år 1911 och intill utgången

av spelåret 1926—1927 dylika medel influtit med tillhopa 2,277,022 kronor

59 öre. Bevisorerna hava emellertid icke ansett sig böra göra ens en

antydan om, varför lotterimedel icke skulle kunna framgent få i samma

utsträckning som hittills tillgripas för uppehållande av de kungl. scenernas

verksamhet. Tilläventyrs har också deras uttalande gjorts mest i

pedagogiskt syfte.

Det må vara styrelsen tillåtet att ifrågasätta, huruvida revisorerna haft

tid och tillfälle att fullt sätta sig in i de förhållanden, under vilka dramatiska

teatern arbetar. Enligt det av Kungl. Maj:t för teatern utfärdade

reglemente, vars föreskrifter styrelsen söker efter bästa förmåga ställa

sig till efterrättelse, skall den hava till uppgift att genom vidmakthållande

av en god skådespelarensemble och repertoar främja svensk dra

matisk konst. Denna uppgift ålägger teatern förvisso förpliktelser, på

grund av vilka ekonomiska hänsyn stundom måste träda något tillbaka.

Därtill kommer svårigheten för att icke säga omöjligheten att på förhand

bedöma ett styckes förmåga att tilltala den stora publiken. Missräkningar

i detta hänseende torde kunna konstateras vid varje teaterföretag och

höra till de ofrånkomliga vanskligheter, som äro förknippade med detta

slag av konstutövning.

Det synes icke utan visst fog kunna göras gällande, att de företag, åt

vilka anförtrotts att driva teaterrörelse inom de Kungl. Maj:t och kronan

tillhöriga teaterbyggnaderna i Stockholm, tillkommit på tillskyndan av

statsmakterna och med ändamål att i deras ställe övertaga ansvaret för

vidmakthållandet av traditionerna från den tid, då de kungl. scenerna såsom

kulturinstitutioner av högsta värde ännu ansågos böra hava plats

bland uppgifterna för den statliga verksamheten. Under sådana förhållanden

förefaller det icke blott förklarligt utan helt naturligt, att de kungl.

scenerna kommit att intaga en — om så verkligen kan sägas vara fallet

— framför andra sökande gynnad ställning vid meddelandet av penning

lotterikoncessioner, helst statsverket genom dessa koncessioner icke iklä-.

der sig någon risk i form av garanti eller på annat sätt. De medel, som

genom lotterier till förmån för kungl. dramatiska teaterns verksamhet

uppsamlas från allmänheten, komma enligt styrelsens mening också ett

allmänt intresse till godo.

Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att allt, som anskaffas

för teaterns räkning av dekorationer och kostymer m. m., omedelbart

blir en statsverkets tillhörighet. Brandförsäkringsvärdet å den inom teaterbyggnaden

och i en särskild förrådsbyggnad förvarade lösegendomen

Biharxg till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 43 liäft. (Nr 90.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Utskottets

yttrande.

uppgår för närvarande till 1,100,000 kronor. Likaledes bör uppmärksammas,

att därest medel icke skulle finnas tillgängliga till täckande av uppkomna

brister å teaterrörelsen, bolagets fortbestånd med dess i förhållande

till rörelsens omfattning synnerligen ringa aktiekapital omedelbart

äventyras.

Skulle revisorerna med sina uttalanden hava åsyftat att mot teaterns

ledning rikta anmärkning för bristande ansvarskänsla i fråga om teaterns

ekonomiska skötsel, anser sig styrelsen berättigad att däremot inlägga en

bestämd gensaga. Att vid en konstanstalt, sådan som kungl. dramatiska

teatern bör och väl även får anses vara, skapa garantier för ett tillräckligt

ekonomiskt utbyte, lär icke ligga inom möjlighetens gräns. Den garantien

skulle visserligen kunna tänkas ligga i ett till regel utsålt hus, men

den allmänhet, som om kvällarna söker underhållning eller förströelse,

har som bekant mycket att välja på, och hur den väljer, det är en konjunkturfråga,

där de mest olikartade, ofta tillfälliga faktorer spela in.

såsom ekonomi, personlig smak, personliga sympatier m. m.

- - - - - - - - - - - - - ---- - - - - - - -3>

Utskottet vill till en början erinra om att ett ordinarie riksstatsanslag å

150,000 kronor är uppfört under 8:e huvudtiteln för understödjande av

Kungl. operans verksamhet. Till dramatiska teatern utgår däremot icke

något direkt statsanslag. För brandförsäkring av viss staten tillhörig,

huvudsakligen i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad förvarad

lösegendom m. m., är emellertid å nämnda huvudtitel dessutom uppfört ett

extra anslag av 13,033 kronor. Båda teatrarna äga därjämte numera direkt

uppbära den nöjesskatt, som tidigare såsom en kommunal skatt utgått till

Stockholms stad. I övrigt hava teatrarna årligen erhållit högst betydande

summor av lotterimedel för uppehållande av sin verksamhet.

Någon direkt erinran från styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag har

icke gjorts i fråga om revisorernas granskningsrätt beträffande teaterns räkenskaper,

men styrelsen har dock funnit det vara tveksamt, huruvida dylik

rätt förefinnes. Däremot har styrelsen för dramatiska teatern gjort gällande,

att någon skyldighet för dramatiska teaterns aktiebolag icke förelegat

att tillhandahålla riksdagens revisorer bolagets räkenskaper med tillhörande

verifikationer. I anledning av nämnda yttranden vill utskottet uttala, att

det enligt utskottets mening är uppenbart, att revisorerna böra äga granskningsrätt

ifråga om de Kungl. teatrarnas räkenskaper. Redan den ställning,

dessa teatrar intaga, och den omständigheten tillika, att för teatrarnas verksamhet

årligen av Kungl. Maj:t anvisas betydande belopp av lotterimedel,

bör enligt utskottets mening föranleda, att riksdagens revisorer skola äga

taga del av deras räkenskaper. Härtill kommer emellertid, att genom den

omläggning, som numera skett ifråga om nöjesskatten vid teatrarna, och med

hänsyn till riksdagens beslut, att teatrarna skola direkt uppbära de belopp,

som tidigare utgått i form av nöjesskatt och då tillfallit Stockholms stad,

den sålunda till teatrarnas förmån disponerade inkomsten är att betrakta

som bevillning, vilken utgår enligt av riksdagen ensam stadgade grunder.

Härav torde få anses följa, att riksdagens revisorer böra äga gransknings
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

35

rätt i fråga om denna inkomsts användning och följaktligen även rörande

teatrarnas hela förvaltning.

Då emellertid nu dramatiska teaterns styrelse bestritt revisorernas befogenhet

att granska teaterns räkenskaper, har utskottet ansett nödvändigt,

att denna befogenhet uttryckligen fastställes, så att någon tvekan härutinnan

icke längre kan råda. Till vinnande av detta mål synes lämpligt, att

Kungl. Maj:t vid beviljande av medel — lotterimedel eller andra — till

operans och dramatiska teaterns verksamhet föreskriver såsom villkor, att

riksdagens revisorer skola äga granskningsrätt ifråga om teatrarnas verksamhet.

Utskottet förbiser därvid icke, att från teatrarnas synpunkt en del olägenheter

kunna vara förenade med ett bekantgörande av vissa förhållanden

inom teatrarnas ekonomiska förvaltningsområde — närmast avtalen angående

vissa personers avlöningsförmåner — men utskottet förutsätter såsom en självklar

sak att, då dessa avtal på grund av de rent personliga hänsyn, som

måste tagas vid deras ingående, givetvis icke äro lämpade att offentliggöras,

revisorerna skola låta sig angeläget vara att vid sin granskning av räkenskaperna

så långt som möjligt iakttaga all den diskretion, som sakens natur

påkallar.

Vad därefter angår de sakliga erinringar, som från revisorernas sida

framställts, har utskottet, även med beaktande av de svårigheter, som otvivelaktigt

äro förknippade med uppehållandet av dessa teatrars verksamhet,

dock icke kunnat undgå att finna utgifterna i många fall synnerligen höga,

och utskottet har ansett sig böra framhålla nödvändigheten av att en begränsning

av desamma äger rum i största möjliga mån. Såsom revisorerna

framhållit, är det också av vikt att vid teatrarnas verksamhet särskild uppmärksamhet

ägnas den omständigheten, att uppkommande förluster icke i

alltför hög grad övervältras på det allmänna. Någon åtgärd från riksdagens

sida i nu förevarande hänseende anser sig dock utskottet icke böra

påyrka, då utskottet förutsätter, att, såsom av förklaringarna jämväl framgår,

styrelserna hava sin uppmärksamhet särskilt riktad på dessa förhållanden.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte i samband med anvisande

av medel — lotterimedel eller andra — för upprätthållande

av de Kungl. teatrarnas verksamhet såsom

villkor härför föreskriva, att riksdagens revisorer skola

äga granska teatrarnas förvaltning och räkenskaper.

13:o) Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna upptagit frågan Sammanslagom

åstadkommande av besparingar inom statsförvaltningen genom samman- telegraf"

slagning av post- och telegrafverken (Del. I sid. 209—213). verken.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Efter att hava lämnat en redogörelse för de framställningar i nämnda

hänseende, som tidigare blivit gjorda, hava revisorerna behandlat vissa spörsmål

rörande ifrågavarande båda verks organisation och arbetsuppgifter samt

framhållit vissa synpunkter, som enligt revisorernas mening talade för genomförandet

av ifrågavarande sammanslagning. Därefter hava revisorerna

anfört följande.

»Sammanfattningsvis vilja revisorerna erinra, att medan postverkets ledning

i allmänhet visat förståelse för tanken på en förening av ifrågavarande

båda kommunikationsverk, telegrafverket visade sig obenäget härtill. Denna

hållning från telegrafstyrelsen kan visserligen anses förklarlig såsom härledande

från omsorgen om det egna verkets fortsatta självständiga bestånd

och ett upprätthållande av den höga standard, som i vårt land obestridligen

utmärker såväl telegraf- som telefonväsendet. Det ogynnsamma resultat,

som telegrafrörelsen såsom sådan under nuvarande organisation lämnar, torde

dock giva verkets ledning befogad anledning överväga, huruvida icke det

sålunda tidigare resta motståndet mot sammanslagningstanken bör uppgivas.

Från ett stort antal främmande länder föreligga erfarenheter icke blott om

den praktiska genomförbarheten av eu dylik förening utan ock dess fördelar

med avseende på drift och förvaltning; ifrågavarande samorganisation har

sålunda gjort en bättre hushållning med personal och lokaler möjlig samt i

övrigt lett till besparingar i fråga om administration och ekonomisk förvaltning.

För Sveriges del har åtgärdens lämplighet vitsordats av skilda

sakkunnigberedningar.

Revisorerna anse sig ock böra bringa i erinran de ansträngningar, som

på senaste tiden gjorts i syfte att förenkla och förbilliga den statliga förvaltningsapparaten.

Omfattande undersökningar, i stor utsträckning genom

särskilt tillkallade sakkunniga, hava i sådant syfte verkställts. Att resultaten

av besparingsarbetet dock hittills i stort sett blivit en missräkning,

torde måhända kunna tillskrivas den omständigheten att detta så gott som

helt kommit att inriktas på organisatoriska detaljer inom de enskilda verken,

varav i allmänhet på sin höjd kommit att följa indragning av någon

enstaka byrå eller tjänsteman.

De båda statliga verksamhetsgrenar, varom här är fråga, äro med avseende

å anställd personal och lönebudget bland de största inom statsförvaltningen.

Postverket räknar för närvarande cirka 13,000 anställda personer;

för telegrafverkets del är motsvarande siffra omkring 15,000. Postverkets

personalkostnader kunna för närvarande räknas till cirka 35 miljoner och

telegrafverkets till 38 miljoner kronor årligen. Under sådana förhållanden

är det av synnerlig vikt, att icke den ovan förordade föreningen av postoch

telegrafverken kommer att undanskjutas genom ett på enskilda detaljer

inriktat reformarbete av ovan antytt slag, som dock aldrig torde kunna

undanröja den nuvarande dubbelorganisationen eller åstadkomma den eftersträvade

förenklingen eller effektiva minskningen i utgifter.

Revisorerna, som alltså måste finna en förening av post- och telegrafverken

till en gemensam förvaltning nyttig och därjämte ur besparingssynpunkt

synnerligen önskvärd, vilja påyrka att en skyndsam och objektiv utredning

företages rörande de former, under vilka en dylik sammanslagning

lämpligen bör äga rum.»

Förklaring i ärendet har avgivits av generalpoststyrelsen (Del. III sid.

210), som anfört följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

37

»Revisorerna, som funnit en förening av post- och telegrafverken till eu

gemensam förvaltning nyttig och därjämte ur besparingssynpunkt synnerligen

önskvärd, hava påyrkat, att en skyndsam och objektiv utredning

måtte företagas rörande de former, under vilka eu dylik sammanslagning

lämpligen borde äga rum. Med anledning härav får generalpoststyrelsen

meddela, att, sedan styrelsen medelst kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse

den 22 oktober 1927 anbefallts att gemensamt med telegrafstyrelsen

verkställa utredning rörande möjligheten att genom ökad användning

av för post- och telegrafverken gemensamma lokaler samt anlitande

av gemensam personal åstadkomma kostnadsbesparing för statsverket

och större bekvämlighet för allmänheten, ävensom att till Kungl. Maj:t

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, denna

utredning numera blivit igångsatt och kommer att bedrivas med all skyndsamhet.

Innan resultatet av en sådan på förhållandena å varje ort byggd

utredning föreligger, är det givetvis icke möjligt att med någon grad av

säkerhet bedöma fördelarna och nackdelarna av en eventuell sammanslagning

av de båda verken eller de former, under vilka en dylik sammanslagning

eller ett vidgat samarbete mellan verken bör komma till stånd.»

Jämväl telegrafstyrelsen har avgivit yttrande i anledning av vad revisorerna

anfört och därvid ställt sig helt avvisande mot det framlagda förslaget

om sammanslagning av nämnda båda verk (Del. III sid 212—218).

Såsom av generalpoststyrelsen omförmäles, har Kungl. Maj:t den 22 oktober

1927 anbefallt nämnda styrelse och telegrafstyrelsen att gemensamt verkställa

utredning rörande möjligheten av att genom ökad användning av gemensamma

lokaler och gemensam personal åstadkomma kostnadsbesparing

för statsverket. Härigenom torde i vissa hänseenden det av revisorerna

åsyftade ändamålet kunna vinnas. I likhet med generalpoststyrelsen anser

även utskottet, att resultatet av berörda utredning bör föreligga, innan ståndpunkt

fattas till frågan om sammanslagning av berörda båda verk. På

grund av vad sålunda anförts, har utskottet icke ansett sig för närvarande

böra föreslå, att någon åtgärd i ifrågavarande hänseende av riksdagen vidtages.

Med hänsyn till betydelsen ur ekonomisk synpunkt av revisorernas förslag

har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14:o) Under rubriken »Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande

verken m. m.», § 81, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava ansett sig böra ägna uppmärksamhet åt frågan om

sulfitspritens användning som motorbränsle inom statens verk.

Till belysning av den utsträckning, i vilken behov av motorolja inom

statens olika förvaltningsgrenar förekommer, må nämnas, att de armén tillhöriga

motorfordonen för närvarande torde uppgå till omkring 250—300.

Motsvarande siffror för telegrafstyrelsens och vattenfallsstyrelsens del hava

uppgivits vara cirka 250 respektive 60—70. Vid statens järnvägar förekomma

för närvarande över 100 med olja som bränsle framdrivna dressiner.

Utskottets

yttrande.

Ökad användning

av

svenskt motorbränsle

inom

statens verk.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Ut slottets

yttrande.

Vid flottan användes i stor utsträckning olja för driften av marinens fartyg.

Även för driften av tullverkets bevakningsfartyg åtgå stora kvantiteter

flytande bränsle.

Den inom landet tillverkade sulfitspriten användes för närvarande huvudsakligen

som motorbränsle i form av lättbentyl. Detta bränsle består av

25 procent sprit och 75 procent bensin. Varan tillhandahålles genom ett

för cellulosaindustrien gemensamt försäljningsbolag. Tillverkningen inom

landet uppgick under år 1926 till cirka 14 miljoner liter 50-procentig sprit.

De anlagda sulfltspritfabrikernas kapacitet utgjorde emellertid 38 miljoner

liter; skulle all avfallsluten från sulfitfabrikerna tillvaratagas, komme man

upp till en årlig tillverkningssiffra av över 100 miljoner liter. Till jämförelse

må erinras, att importen av bensin under år 1926 uppgick till över

150 miljoner liter med ett uppskattat importvärde av omkring 34 miljoner

kronor. Även under förutsättning alltjämt av en så ringa tillsats som 25

procent sulfltsprit skulle alltså landets förbrukning av lättbentyl kunna

stegras till cirka 37 miljoner liter. Härtill bör läggas vad som åtgår för

andra ändamål exempelvis tekniskt bruk.

Enligt vad revisorerna från olika statens myndigheter inhämtat hava

vissa därstädes anställda försök med lättbentyl som bränsle för motorfordon

utfallit mycket gynnsamt. Sålunda hava inom telegrafverket 11 fordon av

olika storlek och typ och av skilda märken under en längre tid med gott

resultat provkörts med detta bränsle. Någon skadlig inverkan på motorerna

eller annan olägenhet har ej kunnat konstateras. Tvärtom har något större

effekt kunnat förmärkas. Bränsleförbrukningen har i genomsnitt visat sig

vara densamma som vid bensindrift. Liknande goda erfarenheter hava

gjorts vid andra statens verk.

Post- och telegrafverken hava i sina kontrakt med vederbörande bensinleverantör

intagit en bestämmelse om att uttagen må omfatta bensin eller

lättbentyl i fritt val, varvid det senare bränslet användes på alla orter, där

detta föres i marknaden av leverantören. Även inom andra förvaltningsgrenar

har lättbentylen börjat tagas i bruk för driftsändamål.

Då numera i handeln finnes att tillgå ett motorbränsle, delvis utgörande

en svensk produkt och i prishänseende konkurrenskraftigt med bensin,

synes önskligt, att detta i möjligaste mån må komma till användning vid

förekommande förbrukning av brännolja inom landet. I särskilt hög grad

torde detta gälla de statens verk och myndigheter, som hava behov av

dylikt bränsle.»

Vad revisorerna anfört beträffande användningen vid statens verk och

inrättningar av inhemskt motorbränsle, har utskottet funnit vara värt särskilt

beaktande, då genom användning i största möjliga utsträckning av

sådant bränsle icke endast vinnes ökad avsättning inom landet av producerat

motorbränsle och de därmed sysselsatta näringarna uppmuntras, utan

också en minskning av importen utav bensin m. m. lärer kunna åvägabringas.

För övrigt torde det inhemska motorbränslet numera väl kunna

konkurrera med det importerade.

Utskottet har alltså i likhet med revisorerna ansett det vara av vikt, att

åtgärder vidtagas för möjliggörande av utsträckt användning av det inhemska

motorbränslet, framför allt då det gäller förbrukningen hos statsmyndigheterna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

39

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande

av ökad användning vid statens verk och inrättningar

av inhemskt motorbränsle.

15:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av

vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,

oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 20 april 1928.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Olof Olsson, J. L.

Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G. Walles, C. A.

Carlsson i Gävle, E. A. Hallin, C. I. Asplund och J. Clemedtson;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, C. R. Jansson

i Falun, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Froslerud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson

i Kullenbergstorp, A. Å-son Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, B. F.son

Holmgren, S. Persson i Fritorp och C. Lindskog;

med undantag därav att

i behandlingen av punkt 7 deltagit herr C. Johansson i Hälsingborg i stället för herr Olof

Olsson, herr K. E. Andersson i Eliantorp i stället för herr Clemedtson och herr K. S. V.

Ward i stället för herr Törnkvist;

i behandlingen av punkterna 8—15 deltagit herr Andersson i Eliantorp i stället för herr

Nilsson i Gränebo, herr C. G. Hammarskjöld i stället för herr Hallin och herr O. Nilsson i

Örebro i stället för herr Anderson i Råstock; samt

i behandlingen av punkt 12 deltagit herr O. E. F. Järte i stället för herr Persson i Fritorp.

Reservation

vid punkt 12 (kungl. teatrarnas verksamhet) av herrar Kvarnzelius, Olof

Olsson, Bergqvist, Kristensson, Lindskog och Järte.

Övriga anmärkningar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Bilaga..

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

ang. av riksdagens revisorer gjort uttalande

beträffande tillämpningen vid länsstyrelserna

av bestämmelser om övertidsersättning

m. m.

Till Konungen.

Riksdagens revisorer hava under § 27 i sin berättelse år 1927 framställt

vissa erinringar beträffande tillämpningen vid länsstyrelserna av bestämmelserna

om övertidsersättning och särskild ersättning enligt 31 § i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för allmänna civilförvaltningen.

Revisorerna hava därvid förklarat sig anse önskvärt, att normerande bestämmelser

av allmänna civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av

Kungl. Maj:t fastställas för ett mera enhetligt ordnande av den mångfald

ersättningar, som nu utgår till hos länsstyrelserna anställd personal.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december 1927 anbefallt lönenämnden

att före den 1 februari 1928 avgiva yttrande i berörda ämne, får

lönenämnden med anledning härav anföra följande.

För vinnande av närmare kännedom rörande den omfattning, i vilken

ersättningar och arvoden utöver den fasta avlöningen under budgetåret

1926—1927 utgått till befattningshavare vid de olika länsstyrelserna, har

lönenämnden uppdragit åt en för ändamålet anställd biträdande tjänsteman

att genomgå och verkställa erforderliga utdrag ur länens räkenskaper för

sagda budgetår samt att, i den mån den för avgivande av lönenämndens

yttrande förelagda tiden sådant medgåve, verkställa de undersökningar i

övrigt, som kunde tjäna till belysande av de utav riksdagens revisorer framställda

erinringarna.

Av denna undersökning bar framgått, att de särskilda ersättningar och

arvoden, om vilka här kan bliva fråga, i allmänhet hänföra sig till följande

huvudgrupper av göromål eller uppdrag, nämligen dels övertidsarbete av

olika slag, dels uppdrag i anledning av beskattningsnämndernas verksamhet

(protokoll- och längdföring m. m. hos prövningsnämnd, uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i taxeringsnämnd), dels tjänstgöring såsom sekreterare

hos landsting eller dess utskott och dels slutligen uppdrag att biträda vid

röstsammanräkningar i anledning av kommunala val.

Vad till en början beträffar de ersättningar, som utgått för övertidsarbete,

har den av lönenämnden föranstaltade undersökningen omfattat räkenskaperna

för första kvartalet 1927 vid samtliga län med undantag av Västerbottens,

vars räkenskaper icke vid undersökningen varit i Stockholm tillgängliga.

Vid denna granskning har det visat sig, att åtskilliga vid länsstyrelserna

anställda befattningshavare med fast, årlig avlöning jämväl uppburit ersättning

för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid. Bland de göromål, som

utförts å övertid, må nämnas arbeten i samband med kronouppbördens redovisning,

upprättande av restlängder, debitering av automobilskatt och utskrivning

av skattekvitton m. m. Ersättningarna för ifrågavarande arbeten

hava i allmänhet utgått från förslagsanslaget till befattningshavare vid

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

41

länsstyrelserna men i vissa fall även från vederbörande länsstyrelses andel

i det under femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till skrivmaterialier

och expenser, ved m. in. 1 ett enstaka fall har ersättning för övertidsarbete

bestritts av automobilskatteinedel.

Beträffande utbetalningarna från expensanslaget gäller visserligen, enligt

av Kungl. Maj:t årligen och senast den 6 maj 1927 utfärdat cirkulär, att

länsstyrelserna må för renskrivning och tillfälliga arbetsbiträden av anslaget

i fråga använda högst ett för varje länsstyrelse angivet belopp. Det

kan emellertid enligt lönenämndens mening under inga förhållanden anses

riktigt, att hos länsstyrelserna anställda personer med avlöning från vederbörande

avlöningsanslag härutöver från expensanslaget erhålla gottgörelse

för åt länsstyrelsen utfört arbete, vare sig detta arbete verkställts under den

normala tjänstgöringstiden eller å övertid. Lönenämnden vill i detta sammanhang

erinra, hurusom i punkt 3 av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr

358) angående bestridande av kostnaderna för vissa förmåner till befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

statsförvaltningen, föreskrivits, att den i 29 § av avlöningsreglementet omtormälda

kostnaden (ersättning för övertidsarbete), där sådan förekommer,

skall bestridas av vederbörande anslag till avlöningar åt ieke-ordinarie befattningshavare

m. in.

De från avlöningsanslaget utbetalade ersättningarna för övertidsarbete

kunna väl i allmänhet icke sägas hava uppgått till några anmärkningsvärt

höga belopp, räknat för månad och länsstyrelse. De högsta siffrorna under

de tre månader, undersökningen i denna del omfattat, äro: Östergötlands

län februari 1927: 1,012:40 kronor och Älvsborgs län januari 1927: 750:2 5

kronor. Antalet övertidstimmar för de olika befattningshavare, som kommit

i åtnjutande av dylik ersättning vare sig från avlöningsanslaget eller från

expensanslaget, har emellertid i vissa fall varit betydande. Visserligen

lärer med den periodiska anhopning av en del löpande och ensartade göromål,

som förekommer vid länsstyrelserna, övertidsarbete i ganska avsevärd

utsträckning icke kunna undvikas, då anställandet av tillfälliga arbetskrafter

i däremot svarande utsträckning sannolikt ofta skulle möta svårigheter

och dessutom ställa sig för staten ekonomiskt ofördelaktigare, men

enligt lönenämndens mening giver dock undersökningen vid handen, att

hos vissa länsstyrelser förekommit övertidsersättning i en omfattning, som

knappast står i riktigt förhållande till den ordinarie tjänstgöringstiden.

Riksdagens revisorer hava jämväl framhållit, att för övertidsarbete synes

hava tagits i anspråk befattningshavare av högre kvalifikationer än den

personal, som bort kunna för arbetet anlitas. Denna erinran torde hänföra

sig till det förhållandet, att ersättningen för övertidsarbete, oavsett

arbetets kvalitet, skulle hava utgått med det belopp, som i 7 § 3 mom. av

kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) finnes bestämt för tjänstemän inom

den lönegrad, till vilken ersättningstagaren i sin egen tjänst varit hänförd.

I vad mån så varit förhållandet, har emellertid vid den av lönenämnden

föranstaltade undersökningen icke kunnat med bestämdhet konstateras.

Lönenämnden vill i denna fråga erinra, hurusom Kungl. Maj:t för kommunikationsverkens

vidkommande genom beslut den 25 november 1921 föreskrivit,

att för övertidsarbete inom annan lönegrad än tjänstemans egen

skall utgå den för tjänstemannens egen lönegrad bestämda timersättningen,

dock att för dylikt arbete, som efter frivilligt åtagande utföres inom lägre

lönegrad än den egna, ersättning skall utgå med den för den lägre lönegraden

bestämda timersättningen. Uppehälles tjänst på förordnande under

Bihang till riksdagens protokoll 7928. /; sand. 771 hiift. (Nr 90.)

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

längre tid än sju dagar i följd, skall densamma i förevarande avseende betraktas

såsom tjänstemannens egen. Denna bestämmelse finnes numera,

under avd. I, 3 §, införd i kungörelsen den 20 juli 1925 (nr 361).

För allmänna civilförvaltningen har någon motsvarande föreskrift icke

meddelats. Vad hithörande verk beträffar kan oek enligt lönenämndens

mening ifrågasättas lämpligheten ur praktisk synpunkt av att införa en

åtskillnad i ersättningshänseende mellan sådant övertidsarbete, som vederbörande

tjänsteman frivilligt åtagit sig, och sådant som han — där detta

undantagsvis måste förekomma — mot sin vilja ålagts att utföra. Däremot

vill det synas lönenämnden, som om en allmän erinran lämpligen

borde meddelas därom, att för övertidsarbete så vitt möjligt icke bör anlitas

befattningshavare inom högre lönegrad än som kan anses motsvara

arbetet i fråga. Det kan härvid erinras, hurusom i 3 § sista stycket av

allmänna resereglementet den 18 juni 1927 (nr 243) föreskrivits, att till

förrättning icke må förordnas eller kommenderas någon av högre tjänstegrad

eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar. Att på grundval av den

hittills förebragta utredningen utfärda några ytterligare bestämmelser i nu

förevarande ämne synes lönenämnden emellertid icke kunna komma i fråga.

För utförande av arbeten hos beskattningsnämnderna hava under budgetåret

1926—1927 i stor utsträckning anlitats befattningshavare inom olika

tjänstekategorier vid länsstyrelserna, vilka härför uppburit särskilda arvoden,

till växlande belopp. I ett flertal fall har en och samma befattningshavare

innehaft uppdrag såväl att vara ordförande eller ledamot i en eller

flera — intill fem — taxeringsnämnder som ock att biträda vid arbetet

inom vederbörande prövningsnämnd. De sammanlagda bruttoersättningarna

för dylika uppdrag hava för vissa befattningshavare uppgått till betydande

belopp. Sålunda har uppburits: av en länsbokhållare 8,750 kronor, av en

landskontorist 8,000 kronor, av en landskontorist 7,225 kronor, av en länsbokhållare

6,850 kronor, av en länsassessor 6,400 kronor, samt av ett femtiotal

befattningshavare arvoden med belopp, överstigande 3,000 kronor.

Av de genom lönenämndens försorg granskade räkenskapshandlingarna

synes framgå, att vederbörande befattningshavare under fullgörandet av

ifrågavarande uppdrag hos beskattningsmyndiglieterna endast i undantagsfall

åtnjutit tjänstledighet med avdrag å lönen från innehavd befattning

hos länsstyrelsen. Ej sällan torde större eller mindre del av den befattningshavaren

tillkommande semestern hava använts för arbete av här ifrågavarande

slag. I något enstaka fall har därjämte förekommit, att befattningshavaren

varit tjänstledig med avstående av ett belopp, motsvarande det i

2 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) angivna A-avdraget. I regel

synes emellertid här omhandlade uppdrag hos beskattningsmyndigheterna

hava utförts utan att befattningshavaren därunder åtnjutit verklig tjänstledighet

eller i varje händelse utan att vederbörande under uppdragets fullgörande

avstått någon del av sin avlöning hos länsstyrelsen.

Vad nu anförts gäller i allmänhet även beträffande de uppdrag såsom

sekreterare hos landsting eller dess utskott, som innehafts av befattningshavare

hos länsstyrelserna. För dylika uppdrag, vilka i vissa fall innehafts

av befattningshavare, som tillika varit sekreterare i landstingets förvaltningsutskott,

hava utgått arvoden med belopp, växlande mellan 5,000 och 1,500

kronor.

Av de såsom sekreterare eller kamrerare hos landsting tjänstgörande befattningshavarna

vid länsstyrelserna hava tillhopa åtta tillika innehaft uppdrag

hos beskattningsmyndigheterna, såväl taxerings- som prövningsnämn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

43

der. För sistnämnda befattningshavarn har den sammanlagda ersättningen

för nämnda uppdrag uppgått till respektive 9,900, 7,900, 7,000, 6,080, 5,076,

4,325, 3,400 och 2,485 kronor.

Nu berörda förhållanden synas lönenämnden vara förtjänta av uppmärksamhet.

Ehuru den av nämnden föranstaltade undersökningen av naturliga

skäl endast kunnat bliva relativt flyktig och summarisk, giver den dock, enligt

nämndens förmenande, otvetydigt vid handen, att särskilda uppdrag vid

sidan av tjänsten i stor utsträckning innehavas av befattningshavare vid länsstyrelserna

inom olika tjänstegrader. Lönenämnden torde visserligen rörande

denna sida av det föreliggande spörsmålet kunna i huvudsak inskränka

sig till att erinra om den i anledning av riksdagens skrivelse den 1 juni

1926, nr 293, föranstaltade utredningen angående statstjänstemännens bisysslor.

Nämnden vill dock framhålla, hurusom det givetvis måste anses

åligga vederbörande länsstyrelse att tillse, att icke därstädes anställda befattningshavare

i sådan omfattning mottaga uppdrag vid sidan av tjänsten,

att arbetet hos länsstyrelsen eftersattes. I den mån för uppdragens fullgörande

måste tillsättas tid, som eljest skolat ägnas åt arbete i tjänsten,

bör befattningshavaren, där han anses böra medgivas rätt att åtaga sig det

särskilda uppdraget, erhålla tjänstledighet med vederbörligt löneavdrag. I

sådant avseende må erinras om de i 2 § av kungörelsen den 26 juni 1925

meddelade bestämmelserna, enligt vilka tjänsteman vid tjänstledighet för

uppdrag, som omförmäles i gällande kungörelse med bestämmelser angående

kommittéer, ävensom för anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller

hos kyrkomötet skall avstå liela lönen jämte förekommande personligt lönetillägg,

personlig lönefyllnad och kallortstillägg samt vid tjänstledighet för

annat offentligt uppdrag, för vilket ersättning utgår endast med visst belopp

för sammanträde- eller förrättningsdag, ett belopp, motsvarande det i

16 § 1 mom. i avlöningsreglementet angivna tjänstledigtsavdraget.

Att en befattningshavare för fullgörande av sådant särskilt uppdrag eller

arbete, varom här är fråga, tager i anspråk den semester han äger åtnjuta

i sin tjänst hos länsstyrelsen, kan enligt lönenämndens mening anses försvarligt

endast då detta sker i mera begränsad omfattning, enär ju semestern

är avsedd för beredande av vila och rekreation. Erinras må, hurusom

av nämnda anledning vid flera verk ansetts böra tillämpas sådan ordning i

avseende å tjänstemännens semester, att en större del av denna måste uttagas

i ett sammanhang.

Under förutsättning att gällande avlöningsbestämmelser rörande tjänstledighet

och löneavdrag noggrant iakttagas samt att det från länsstyrelsens

sida aktgives därpå, att arbetet inom länsstyrelsen icke bliver lidande på att

befattningshavarna åtaga sig särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, vill

det emellertid synas lönenämnden, som om några särskilda normerande bestämmelser

knappast vore erforderliga beträffande sådana uppdrag och arbeten

vid sidan av tjänsten, som ovan berörts. I varje händelse torde det enligt

lönenämndens mening icke kunna ifrågasättas, att dylika normerande bestämmelser

skulle utfärdas att gälla allenast beträffande länsstyrelsernas

befattningshavare. Särskilda uppdrag av olika slag inneliavas nämligen i

avsevärd utsträckning även av befattningshavare inom statsdepartementen

och de centrala ämbetsverken. Här må allenast erinras, hurusom sistnämnda

befattningshavare tagas i anspråk för arbete hos riksdagen, dess utskott och

revisorer liksom taxeringsnämnder m. m. Även i sådana fall bör givetvis

tillses, att gällande regler rörande tjänstledighet och löneavdrag tillämpas

på ett med grunderna för det gällande avlöningssystemet överensstämmande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

sätt. Det förtjänar härvid framhållas, hurusom i 18 § av avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att, därest tjänsteman erhållit

befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må

bestämmas, om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga

rum. Dylik partiell tjänstledighet med däremot svarande löneavdrag kunna

i åtskilliga fall lämpligen ifrågakomma vid uppdrag av här avsedd art.

Beträffande ersättningarna till länsstyrelsernas befattningshavare för ovanberörda

uppdrag hos beskattningsmyndiglieter och landsting synes det lönenämnden,

med hänsyn därtill, att dessa uppdrag kunna vara mycket olika

krävande såväl i kvalitativt avseende som i fråga om den tid, vilken vederbörande

tjänsteman måste tillsätta för desammas fullgörande, att det knappast

kan vara lämpligt att uppställa några enhetliga normer för ifrågavarande

ersättningar. En dylik normering kräver i varje händelse en långt

mera ingående undersökning än den, som lönenämnden nu varit i tillfälle

att ägna hithörande frågor. Lönenämnden vill i detta sammanhang även

erinra därom, att de ersättningar, som utgå för ifrågavarande uppdrag, i

många fall ej äro att anse såsom en nettoinkomst för vederbörande befattningshavare,

i det att dessa understundom måste på egen bekostnad anlita

biträden för utförande av vissa arbeten i samband med uppdragen.

Vad angår uppdragen att biträda vid röstsammanräkningar in. m. får

lönenämnden erinra, hurusom Kungl. Maj:t vid olika tillfällen, senast genom

cirkulär den 7 maj 1926, bemyndigat länsstyrelserna i samtliga län

bland annat att vid verkställande av dem åliggande sammanräkningar av

avgivna röster vid samma år förrättade val av landstingsmän samt kommunal-

och municipalfullmäktige i länen dels, där sådant funnes nödigt,

förordna en eller flera avdelningschefer inom länsstyrelserna för handläggning

av de sammanräkningar av avgivna röster vid omförmälda val, som

icke kunde med anlitande av tillgängliga arbetskrafter av länsstyrelserna

utan dröjsmål medhinnas, dels i den utsträckning, som kunde anses erforderlig,

till biträde vid sagda förrättning anställa extra personal, och dels,

mot redovisningsskyldighet, till sådan extra avdelningschef och extra personal

utbetala ej mindre ersättning med nödigt belopp, dock högst 25 kronor

för förrättningsdag och person, än även, därest vederbörande vore bosatt

utom residensstaden, resekostnads- och traktamentsersättning . enligt reseoch

traktamentsklass II C i gällande resereglemente.

För det arbete, varom här är fråga, har under hösten 1926 i åtskilliga

fall anlitats befattningshavare vid länsstyrelserna, vilka därför uppburit

ersättning enligt grunderna i Kungl. Maj:ts nyssberörda cirkulär. I de fall,

då för nu omhandlade ändamål förordnande såsom extra avdelningschef tilldelats

ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, har denne i allmänhet

tillerkänts ersättning med 25 kronor för förrättningsdag samt förpliktats att

av sin lön avstå ett belopp, motsvarande A-avdraget. Av den verkställda

undersökningen framgår, att härvid tillika i vissa fall iakttagits, att den

förordnades sammanlagda avlöning icke finge överstiga de ordinarie avdelningschef

vid länsstyrelsen tillkommande avlöningsförmåner i lägsta löneklassen

för motsvarande tid, personligt lönetillägg däri ej inbegripet. I

något län har ersättningen bestämts på sådant sätt, att vederbörande fått

— i stället för särskild dagsersättning — uppbära, utöver honom eljest tillkommande

oavkortad lön i den egna tjänsten, vikariatsersättning enligt bestämmelserna

i 19 § av avlöningsreglementet för tjänstgöring såsom avdelningschef.

På ett eller annat håll har förekommit, att befattningshavare

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

45

under förordnandet fått uppbära oavkortad lön i egen befattning och därutöver

25 kronor för förrättningsdag.

Till icke-ordinarie befattningshavare, vilka förordnats såsom avdelningschefen

vid röstsammanräkningar, samt till såsom biträden vid dylika sammanräkningar

förordnade ordinarie eller icke-ordinarie befattningshavare hava utgått

särskilda ersättningar med växlande belopp inom den i Kungl. Maj:ts

ovanberörda cirkulär angivna gräns. I vissa fall synes maximibeloppet, 25

kronor per dag, hava tillämpats. Ordinarie befattningshavare hava härjämte

i allmänhet fått vidkännas A-avdrag och extra ordinarie befattningshavare

det i 13 § 1 mom. av kungörelsen den 26 juli 1925 (nr 356) angivna löneavdraget.

Beträffande nu omhandlade ersättningar vill lönenämnden framhålla, att

förrättandet av ifrågavarande röstsammanräkningar ingår i länsstyrelsernas

tjänsteåligganden. Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda cirkulär den 7 maj

1926 torde huvudsakligen hava avsetts att bestämma vissa ersättningar för

det fall, att utom länsstyrelserna stående personer måste förordnas såsom

avdelningschefer eller biträden vid sagda förrättningar. Enligt lönenämndens

mening kan det icke anses lämpligt att, på sätt i allmänhet synes hava ägt

rum, tillämpa ifrågavarande ersättningsgrunder även beträffande befattningshavare

vid länsstyrelserna. Med hänsyn härtill torde i samband med anvisandet

av medel till bestridande av vissa kostnader i anledning av stundande

val såväl till riksdagens andra kammare som till landsting m. fl.

kommunala representationer böra av Kungl. Maj:t utfärdas mera detaljerade

ersättningsbestämmelser, varvid, i anslutning till det ovan anförda, olika

grunder böra tillämpas för, å ena sidan, ersättning till utom länsstyrelserna

stående personer, vilka anlitas för här avsedda ändamål, och, å andra sidan,

den avlöning eller gottgörelse, som vid ifrågavarande förrättningar må tillkomma

däri deltagande befattningshavare hos länsstyrelserna. Lönenämnden

är emellertid i ärendets nuvarande läge icke i tillfälle att framlägga

något förslag härutinnan.

Förutom sådana uppdrag, som här ovan behandlats, hava givetvis även

andra offentliga uppdrag av olika slag innehafts av befattningshavare hos

länsstyrelserna. Ersättningarna för dessa torde dock i allmänhet icke hava

uppgått till några mera betydande belopp. Med hänsyn härtill och då för

remissens besvarande angivna tiden icke medgivit en närmare undersökning

beträffande dessa uppdrag, har lönenämnden ansett sig här kunna lämna

desamma å sido.

I avgörandet av detta ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens

ordförande samt ledamöterna Sidenbladh, Almgren, Köersner, Malmström,

N. A. Nilsson och P. Nilsson.

Stockholm den 1 februari 1928.

Underdånigst

EKIC STRIDSBERG.

Gudmund Silfverstolpe.

Dihan g till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. U3 häft. (Nr 90.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:190 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten