Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

1929-05-14 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1929:114, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

1

Nr 114.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1929 kl. 1 e. m.

Statsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i

ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

Uti en till riksdagen den 1 februari 1929 avlåten proposition, nr 53, vilken

hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden

nämnda dag, föreslagit riksdagen att med godkännande av

den av departementschefen förordade ändrade organisationen av vägväsendet,

att tillämpas från och med den 1 juli 1930, besluta, att från och med nämnda

dag skola i länen vara anställda vägingenjörer och biträdande ingenjörer med

avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av departementschefen i statsrådsprotokollet

angivits.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I sammanhang med behandlingen av förevarande proposition har utskottet

förehaft till behandling åtskilliga inom riksdagen i ämnet väckta motioner, nämligen
dels

en motion inom första kammaren av herr L. K. V. Ljunglund, nr 224,

däri hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts

förslag till omorganisation av vägväsendet, att vägingenjörerna bliva länsstyrelsernas

tjänstemän;

dels ock följande motioner inom andra kammaren, nämligen

motionen nr 367 av herr J. W. Mårtensson m. fl., i vilken yrkats, att, för den

händelse Kungl. Maj :ts proposition, nr 53, med förslag om viss omorganisation

av vägväsendet vinner riksdagens bifall, arvodena till vägingenjörerna ej måtte

fastställas till högre belopp än 12,040 kronor för G-ort, 11,770 kronor för Fort,

11,500 kronor för E-ort, 11,230 kronor för D-ort och 10,960 kronor för

C-ort jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk, samt att anslaget till

avlöningar m. m. för vägingenjörerna minskas med 46,000 kronor;

motionen nr 372 av herr S. P. Hollertz m. fl. däri hemställts, att riksdagen

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 sand. 62 håft. (Nr 114.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

ville för sin del besluta sådan ändring av Kungl. Maj :ts proposition nr 53, att

dels vägdistrikt erhålla rätt att föreslå lämplig förrättningsman för uppgörande

av förslag till plan och kostnadsberäkningar, dels att tillsättande av

biträdande vägingenjör må anstå tillsvidare med rätt för Kungl. Maj:t att efter

prövning i varje särskilt fall och efter förslag av vederbörande länsstyrelse

förordna om sådan tjänstemans tillsättande;

motionen nr 375 av herr A. Anderson i Råstock ra. fl., i vilken yrkats, att

Kungl. Maj:t skall avgöra anslagens fördelning på olika företag, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen skall handlägga alla tekniska och ekonomiska frågor i

vad rör vägars byggnad och underhåll, att 23 vägingenjörstjänster skola inrättas,

att dessa vägtjänstemän skola vara underställda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att deras avlöning skall utgå på i motionen angivet sätt i form av dels

fast grundlön och dels ersättning för vissa förrättningar enligt taxa, att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande för nästa års riksdag av förslag

till härpå grundad stat för den statliga vägorganisationen i orterna samt att

ävenså i skrivelse till Kungl. Maj:t anhalla om framläggande för nästa ars riksdag

av förslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation med stat för

densamma;

motionen nr 376 av herr P. T. Gardell i Gans ra. fl., däri hemställts, att riksdagen

måtte vidtaga den förändringen i Kungl. Maj:ts proposition nr 53, att

även Gotlands län erhåller egen vägingenjör;

motionen nr 377 av herr Olof Olsson i Kullenbergstorp ra. fl., i vilken yrkats,

att Kungl. Maj :ts proposition nr 53 måtte antagas med de förändringar, som i

motionen angivits; samt

motionen nr 380 av herrar J. A. P. Mogard och P. O. Jonsson i Eskilstuna,

däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 53 angående

viss omorganisation av vägväsendet; och att en ny och allsidig utredning

beträffande vägväsendets omorganisation verkställes, varvid hänsyn i främsta

rummet må tagas till frågan om förändrad organisation av vägdistrikten.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Äldre I fråga om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet hava

förslag, fidigare utredningar och förslag avgivits av särskilda sakkunniga den 30 septempel

1925 (1925 års sakkunniga), den 26 oktober 1927 (1927 års sakkunniga)

och den 9 mars 1928 (1928 års sakkunniga). På grundval av sistnämnda

förslag framlades för 1928 års riksdag propositon i ämnet, nr 211. I skrivelse

den 1 juni 1928, nr 310, i anledning av denna proposition anmälde riksdagen,

att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts berörda förslag, varjämte riksdagen anhöll

om skyndsamt förnyat övervägande av frågan om en förändrad organisation

för den statliga vägorganisationen i länen i enlighet med vissa, av riksdagen

angivna riktlinjer.

Med anledning av riksdagens ifrågavarande framställning upprättades inom

kommunikationsdepartementet ett nytt förslag rörande viss omorganisation av

vägväsendet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr ] l4.

3

över detta förslag hava yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

överstathallarämbetet, samtliga länsstyrelser i länen samt av svenska

vänföreningen, Kungl. automobilklubben, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska vägstyrelsernas förbund.

Enligt ovan omförmälda, inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag

till viss omorganisation av vägväsendet (departementsförslaget) skulle

den statliga vägorganisationen i länen ordnas i huvudsaklig överensstämmelse

med grunderna i 1927 års förslag.

Sålunda skulle i länen anställas helt statsavlönade vägingenjörer och biträdande

ingenjörer. Vägingenjörernas främsta och huvudsakliga arbetsuppgift

skulle vara att utöva ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande

av vägbyggnad och underhåll inom länet samt biträda länsstyrelsen

vid beredning av vägärenden. I den mån det kunde medhinnas skulle de efter

länsstyrelsens beprövande aläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar

ävensom, särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning arbetsledning

för vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena

för dylika förrättningar skulle tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings-

och renstakningsförrättningar skulle utfärdas av länsstyrelsen.

Vägingenjörerna skulle vara till antalet 20 och åtnjuta ett arvode av 14,040

kronor i dyraste och 12,960 kronor i billigaste residensstad. Beträffande biträdande

ingenjörer framhölls svårigheten att i förväg beräkna antalet av

dylika befattningshavare, da behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna i

hög grad vore beroende på huruvida vägingenjören komme att bliva fullt upptagen

av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen

vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgåve

upprättande av planer till vägföretag och då vidare behovet av statsanställda

tjänstemäns sakkunskap vore olika i olika delar av landet. Det föreslogs därför,

att ett särskilt anslag för anställande av biträdande ingenjörer ställdes

till Kungl. Majrts förfogande, och för beräknande av anslaget räknades tills

vidare med 24 biträdande ingenjörer med en avlöning enligt lönegrad 20 i den

för extra ^ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes skola ankomma

på Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena

inom varje län bestämma saväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras

avlöning, vilken borde tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,

som i varje fall ansåges erforderlig, och dels till tjänstemans erfarenhet och kunnighet

på ifrågavarande område. Såväl vägingenjör som biträdande ingenjör

skulle åtjnuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat verk.

I fråga om vägärendenas handläggning föreslogs decentralisation till länsstyrelserna

av ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande

av kontrakt med de väghållningsskyldiga, godkännande av färdiga arbeten

och utbetalande av vägbyggnadsmedel. Ärenden rörande beviljande av statsbidrag

förutsattes icke skola överlämnas till länsstyrelserna, förrän flerårsplaner

i hela landet kommit till stånd. Frågor om statsbidrag till nya vägar,

Huvudprinciperna

i

departementsförslajfet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr llh.

åtminstone sådana, som vore avsedda för den genomgående trafiken, ävensom

frågor rörande statsbidrag till brobyggnader skulle dock alltid underställas

Kungl. Maj:ts avgörande. Yissa principfrågor, såsom statsbidrag till varaktiga

beläggningar och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent,

skulle, åtminstone tills vidare, underställas Kungl. Maj:ts prövning, för

att en mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skulle kunna

ernås.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola i avvaktan på någon

tids erfarenhet av den nya lokala vägorganisationens verkningar med sin nuvarande

personalorganisation och vid nämnda lokala vägorganisations genomförande

övertaliga distriktstjänstemän fullgöra de uppgifter beträffande de enskilda

järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen,

ävensom åtminstone till avsevärd del den inspektionsverksamhet

ute i landet, som utgjorde ett viktigt led i den ifrågasatta nya vägorganisationen.

I de flesta av de avgivna yttrandena hava departementsförslagets grundlinjer

tillstyrkts, därvid dock påyrkats ändringar särskilt beträffande den del av

förslaget, som avser vägärendenas handläggning. Utlåtande i avstyrkande riktning

har avgivits av, bland andra, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 1 februari 1929 av förutvarande ärende

har departementschefen, vad angår huvudprinciperna för den ifrågasatta organisationsförändringen,

anfört följande:

»Att behov föreligger av en genomgripande omdaning av vägväsendets statliga

organisation torde numera vara så uppenbart, att ytterligare skäl för en reform

å detta område äro obehövliga. Särskilt starkt framstar behovet av en snar omläggning

av den nuvarande, efter helt andra förhallanden avpassade statliga

lokala vägorganisationen, vilken trots vidtagna provisoriska åtgärder uppenbarligen

icke förmår fylla senare tiders ökade krav på en kraftig och omdömesgill

kontroll å de växande vägmedlens ändamålsenliga användning och på

snabbare handläggning av vägärendena. Riksdagen har också betonat angelägenheten

av en snar lösning av denna organisationsfråga.

När det gäller att avgöra på vad sätt ifrågavarande organisation bör ordnas,

ligger det stor vikt på att söka erhålla en form, som i möjligaste mån avhjälper

olägenheterna med den nuvarande dubbelorganisationen. I densamma äro distriktstjänstemännen

och vägkonsulenterna, vilka stå såsom statsmyndigheternas

rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande och statsmedlens

användning, för sin inkomst i hög grad beroende av de vägstyrelser,

vilkas verksamhet de i betydande omfattning hava att kontrollera. Den behandling,

som nu ägnas vägärendena, sker under synnerligen tunga former med en

omfattande skriftväxling mellan olika myndigheter och därav följande tidsutdräkt.

Genom den i 1928 års proposition föreslagna organisationen skulle ej

heller dessa olägenheter bliva tillfyllest undanröjda.

En organisation i enlighet med de i 1927 års förslag angivna grunderna med

helt statsavlönade tjänstemän och koncentration av vägärendena till länsstyrel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

5

serna måste däremot anses i stort sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga

missförhållanden och sålunda medföra goda möjligheter till en tillfredsställande

kontroll å vägmedlens användning och en snabbare handläggning av vägärendena.

Även om en dylik organisation kommer att ställa sig något dyrbarare för

statsverket än den i 1928 års proposition föreslagna, torde de nyss angivna fördelarna

vara så stora, att ett ordnande av den statliga lokala vägadministrationen

i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag synes vara att

föredraga.

Departements förslaget är i huvudsak uppbyggt i enlighet med de av 1927 års

sakkunniga angivna riktlinjerna och synes mig innefatta en i stort sett tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål. Jag anser mig därför böra förorda,

att detsamma, med ändring allenast i vissa, här nedan närmare angivna hänseenden,

lägges till grund för omorganisation av den statliga lokala vägförvaltningen.

En omläggning, på sätt sålunda ifrågasatts, av lokalorganisationen torde komma

att nödvändiggöra vissa organisatoriska förändringar beträffande det centrala

förvaltningsorganet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ehuru en samtidig lösning

av båda dessa organisationsfrågor, särskilt med hänsyn till kontrollens effektivitet,

säkerligen skulle medföra vissa fördelar, synes man dock, såsom

riksdagen förutsatt, böra avvakta någon tids erfarenhet av den nya lokala

vägorganisationens verkningar, innan slutlig ställning tages till frågan om

styrelsens organisation. På sätt i departementsförslaget förutsatts torde därför

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare med sin nuvarande personalorganisation

och med de distriktstjänstemän, som vid genomförande av

den nya lokala vägorganisationen bliva övertaliga, kunna fullgöra de uppgifter

beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills

ålegat distriktstjänstemännen, ävensom åtminstone till avsevärd del den

inspektionsverksamhet ute i landet, som utgör ett viktigt led i den nya vägorganisationen.

Den förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter,

som för fullgörande av nämnda inspektionsverksamhet kan visa sig erforderlig,

bör således upptagas till prövning efter den ifrågasatta lokala organisationens

genomförande.»

Enligt 1927 års förslag skulle, såsom redan antytts, den statliga vägorgani- Vägingenjö

sationen i länen utgöras av vägingenjörer och biträdande ingen- ^ j’Ij

j ö r e r, vilka skulle vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt be- genjörer.

roende av vägdistrikten. I samband härmed förutsattes en långt gående decentralisation

av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och

tidsvinst.

1928 års proposition intog beträffande nödvändigheten att medelst statsavlönade

vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll å statsmedlens användning

samma ståndpunkt som 1927 års förslag, men då den åsyftade decentralisationen

icke syntes böra i sin helhet genomföras, begränsades organisationen

till mindre omfattning än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle

medfört.

Förslaget innebar i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvud
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

sakliga arbetsuppgift -— i full överensstämmelse med 1927 års förslag — skulle

bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna vägstyrelserna

råd och handledning. Härför skulle han åtnjuta ersättning allenast genom

fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst, arvode i samband

med kontroll och arbetsledning. Därjämte skulle emellertid vägingenjör berättigas

att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande arvode enligt

taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar; medelst härav inflytande

inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag av staten m. m. skulle

vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal och material.

I departementsförslaget föreslogs anställande i länen av vägingenjörer och

biträdande ingenjörer, vilka liksom enligt 1927 års förslag skulle vara helt

statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende av vägdistrikten. Det

förutsattes, att dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande

och efter förordnande av länsstyrelsen, i den mån det kunde medhinnas, åläggas

att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom, särskilt i de

nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för vägdistriktens

räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för dylika förrättningar

borde tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings- och projekteringsförrättningar

skulle utfärdas av länsstyrelsen.

Departementschefen yttrar beträffande förslaget om anställande av vägingenjörer

och biträdande ingenjörer följande:

»Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år

undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader

och vägunderhåll av såväl staten som de väghållningsskyldiga, är det av vikt.

att lokalorganisationen inom vägväsendet gestaltas så, att förutsättningar skapas

för väghållningens utförande på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt som

ekonomiskt hänseende. Det lämpligaste sättet att vinna ett dylikt syfte torde

vara att till länsstyrelserna knyta vägtekniskt sakkunniga personer, vilka

kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering och

utförande av vägbyggnad och vägunderhåll och dels sakkunnigt och opartiskt

biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden. Beträffande den ställning,

som dessa statstjänstemän böra intaga, synes det angeläget att söka avhjälpa

såväl de tidigare omförmälda missförhållanden, som i det nuvarande

systemet bottna i distriktstjänstemännens och vägkonsulenternas osjälvständiga

ställning gentemot vägdistrikten, som ock den med 1928 års förslag förbundna

olägenheten, att den icke helt statsavlönade vägingenjören skulle kunna bliva

intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i

större utsträckning än som för handhavandet av hans huvuduppgift, kontrollen

över vägarbetena i länet, kan anses lämpligt. Det bästa sättet att förebygga

uppkomsten av dylika missförhållanden torde vara att, i likhet med vad av

1927 års sakkunniga och i departementsförslaget förutsatts låta ifrågavarande

befattningar bliva helt statsavlönade. Härigenom vinnes, att dessa viktiga

befattningar fullständigt frigöras från det enskilda förvärvsintresset och därmed

från det ekonomiska beroendet av väghållningsdistrikten och att befattningshavarna

sålunda, erhålla den fullkomligt opartiska ställning, som är nödvändig,

för att de med tillbörlig auktoritet skola kunna hävda statens intressen

vid kontrollen över vägväsendet inom länet. Någon större svårighet att

för ifrågavarande befattningar kunna förvärva och bibehålla dugande och erfarna

krafter torde icke med de avlöningsförmåner, som i departementsförsla
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 11 A.

7

get förordats, behöva uppstå. Ej heller lärer det vara att befara, att dessa

tjänstemän genom sin ställning såsom enbart kontrollerande och rådgivande

skola förlora kontakten med den praktiska ingenjörsverksamheten. Vägingenjörerna

och de biträdande vägingenjörerna få nämligen i själva verket en maktpåliggande

ställning med aktivt deltagande i ledningen av vägväsendet inom

länet och med daglig beröring med de praktiska arbetsuppgifterna. Härtill

kommer, att, på sätt i 1927 års förslag och departementsförslaget förutsatts,

dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande, i den mån det

kan medhinnas, åläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom,

särskilt i de nordliga länen i viss utsträckning jämväl arbetsledning för

vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för

dylika förrättningar böra tillfalla statsverket. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,

att den statliga vägorganisationen ute i landet ordnas genom anställande

i länen av vägingenjörer och biträdande ingenjörer på sätt i departementsförslaget

angivits.»

Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten- Vägingenbyggnadsstyrelsen

ansågo 1927 års sakkunniga, att vägingenjören borde be- ^trädande*"

tecknas såsom en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänst- ingenjörs

göring i vederbörande länsstyrelse. till iän”sty.

De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören relsen samt

borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto yattenbyggsig

i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser. nadsstyrel
11928

års proposition föreslogs, att vägingenjören skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad och

med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skulle bestämma över

hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som berörde väghållningens tekniska

och tekniskt-ekonomiska utförande, skulle lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget förordades samma anordning åtminstone tills vidare.

Åtskilliga länsstyrelser hava emellertid förklarat sig anse vägingenjören

böra vara länsstyrelsens tjänsteman.

Departementschefen har för egen del i detta ämne anfört följande:

»Tillräckliga skäl att i förevarande hänseende avvika från 1927 års sakkunnigas

förslag, vilket jämväl biträtts i 1928 års proposition och departementsförslaget,

torde för närvarande, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation

blivit slutligen prövad, icke föreligga. Förslaget synes icke böra utgöra

hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över vägingenjörens tjänstgöring.

Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna bestämma rörande

hans kontrollantverksamhet m. m., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen

äger att för sina ändamål i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom

en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Det ligger i sakens natur och

kan näppeligen undgås, att vägingenjören måste tjäna två myndigheter. Skulle

emellertid erfarenheterna av den nya organisationen giva vid handen behövligheten

av en ändring i tjänsteställningen, lärer frågan härom i sinom tid

få tagas under övervägande.

Vad sålunda föreslagits beträffande vägingenjör torde jämväl böra gälla i

fråga om biträdande ingenjör.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

Antal väg-- I såväl 1927 års förslag som 1928 års proposition förutsattes en vägingen^odTbitriT

jör * vaTJe lån, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning eller

dande in- kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom en biträgenjörer.

Jan(]e ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste länen 2

eller 3 sådana.

I departementsfårslaget anfördes, att efter en jämförelse mellan de olika länen

i avseende å de omständigheter, som kunde tänkas inverka på behovet av

tekniskt biträde för vägärendenas behandling, det åtminstone för närvarande

syntes vara tillfyllest att anställa en vägingenjör gemensamt för vissa län. I

enlighet härmed föreslogs en vägingenjör för Uppsala och Gotlands län, en

för Kalmar och Blekinge län, en för Hallands samt Göteborgs och Bohus län

samt en för Örebro och Västmanlands län. I övriga 16 län torde däremot erfordras

en vägingenjör för varje län, vadan antalet vägingenjörer för hela landet

skulle bliva 20.

I fråga om antalet biträdande ingenjörer föreslogs — då det torde vara

vanskligt att i förväg till en bestämd siffra uppskatta behovet av biträdande

ingenjörer —- att ett särskilt anslag ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för

anställande enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande av biträdande ingenjörer.

Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget räknades med 24 biträdande

ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes, att det skulle ankomma på

Kungl. Maj:t att inom ramen av anslaget efter förhållandena inom varje län

bestämma antalet biträdande ingenjörer.

Vidkommande antalet vägingenjörer och biträdande ingenjörer har departementschefen

yttrat sig sålunda:

»I ett flertal av de avgivna yttrandena har framhållits, att de på vägingenjörerna

ankommande viktiga och krävande arbetsuppgifterna svårligen kunna

tillfredsställande fyllas, därest icke varje länsstyrelse beredes tillgång till

egen vägingenjör. Vid slutligt övervägande av denna fråga har jag måst

ansluta mig till den sålunda uttalade uppfattningen. För att vinna det avsedda

målet att ernå en omsorgsfull och snabbare behandling av vägärendena

och en så effektiv kontroll som möjligt synes det mig vara av synnerligt värde,

att varje länsstyrelse i regel får ständig tillgång till biträde av en vägingenjör.

Det synes mig ej heller kunna betvivlas, att vägingenjörerna även vid sådan

anordning i allmänhet komma att bliva fullt upptagna av sina huvudsakligaste

uppgifter som tekniskt sakkunniga hos vederbörande länsstyrelser och som

kontrollanter. I den mån de icke med sådant arbete erhålla full sysselsättning

komma de givetvis att erhålla förordnande att i den omfattning det kan

medhinnas verkställa vägundersökningar, upprätta planer och kostnadsförslag

samt utföra renstakning, varigenom inkomst av förrättningsarvoden beredes

statsverket.

Riksdagen synes ock med sitt uttalande nästlidet år, då riksdagen ansåg det

böra övervägas, huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt

kunde vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande

ingenjör, väl närmast hava åsyftat en begränsning av antalet biträdande ingenjörer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

9

Jag anser mig alltså böra loreslå, att en vägingenjör anställes i vart och ett

av rikets län, dock med undantag för Gotlands län, beträffande vilket den i

departementsförslaget förutsatta anordningen med en vägingenjör gemensamt

med Uppsala län torde böra åtminstone tills vidare vidtagas. Vid bifall härtill

skulle alltså antalet vägingenjörer för hela landet bliva 23.

Under förutsättning av bifall till nyssnämnda förslag synes mig behov av

biträdande vägingenjörer i de södra delarna av landet endast förefinnas för

de största länen, vadan en inskränkning i det i departementsförslaget förutsatta

antalet bör kunna vidtagas. Jag anser mig i sådant hänseende böra förorda,

att vid bestämmande av anslaget för anställande av biträdande ingenjörer

räknas med ett antal av 20.»

Beträffande vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning och avlöning Vägingen
anfördes

i 1927 års förslag bland annat följande: jörs och hi

tt- • •„ . , trädande in

Vägingenjör och biträdande ingenjör skulle anställas på extra stat och för- genjörs an

ordnas, vägingenjör förslagsvis för sex år av Kungl. Maj:t på förslag av ställning

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande länsstyrelses hörande

samt biträdande ingenjör tills vidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

förslag av vägingenjören. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad B 26 och

såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel

och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet automatiskt

utgående bidrag — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000 kronor.

Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej å avlöningstillägget.

Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i sammanhang

med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens

icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna

inberäknat 18 % dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län

till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14,588

och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga

mellan omkring 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade

om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna

krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde

att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta

att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för

sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga

genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek

ställdes till förfogande.

Biträdande ingenjör skulle hänföras till lönegrad 20 av den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen, vilken omfattade löneklassema 18—22,

således, förutom dyrtidstillägg, å dyraste ort lägst 5,304 och högst 6,816

kronor.

Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalade i

avgivna utlåtanden bland annat ur löneteknisk synpunkt betänksamhet mot de

föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörerna, särskilt i fråga om det

rörliga avlöningstillägget. Statskontoret ifrågasatte för vägingenjörerna lön

enligt lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden, och

lönenämnden ansåg dessa tjänster böra bliva arvodestjänster enligt mönster av

5 § avlöningsreglementet med enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer,

dock med någon dyrortsgradering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

I 1928 års proposition föreslogs, att vägingenjör skulle tillsättas på extra

stat av Kungl. Maj:t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- ock

vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av högst sex år. Beträffande vägingenjöremas

avlönings- m. fl. förmåner föreslogs följande:

Såsom arvode till vägingenjör ansågs ett belopp av omkring 10,000 kronor

jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk skäligt. Med hänsyn till

dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen föreslogs arvodet till

10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å F-ort

(Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort (Uppsala,

Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle), 9,300

kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg) och

9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län förutsattes

särskild anordning genom vägingenjörstjänstens förenande med annan

tjänst eller verksamhet, i vilket fall det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att

bestämma skäligt arvode.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslogs ett

belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kunde beredas kontorslokal

för vägingenjören och hans biträden, syntes bidraget kunna nedsättas

med belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor.

Vägingenjör syntes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat

samtalsavgifter för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i

vägärenden.

Under vägingenjörs semester och sjukdom skulle i regel icke förordnas vikarie

utan allenast när så vore oundgängligt.

Slutligen föreslogs, att till varje länsstyrelses förfogande skulle ställas ett

belopp av 1,500 kronor för biträde åt vägingenjör vid större utredningar m. m.

ävensom inspektion å flottleder och andra vattenbyggnader.

I departementsförslaget framlades i fråga om vägingenjörs anställande samma

förslag som i 1928 års proposition. Biträdande ingenjör föreslogs i likhet

med vad 1927 års sakkunniga ifrågasatt böra förordnas tills vidare av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen efter förslag av vägingenjören.

Beträffande avlöningen framhölls i departementsförslaget, att det, med hänsyn

till nödvändigheten och den ekonomiska betydelsen att för de viktiga och

krävande vägingenjörsbefattningarna i konkurrens med den enskilda företagsamheten

kunna förvärva och bibehålla skickliga krafter, vore av vikt, att avlöningsförmånerna

för dessa befattningshavare icke tillmättes alltför knappt.

1 betraktande härav borde arvodet icke sättas lägre än till omkring 14,000

kronor å dyraste ort. Arvodet skulle på sätt som föreslogs i 1928 års proposition

graderas efter dyrort sålunda, att detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040

kronor, å F-ort 13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, a D-ort 13,230 kronor

och å C-ort 12,960 kronor. Å arvodet föreslogs skola utgå dyrtidstillägg såsom

för nyreglerade verk. Vägingenjör skulle åtnjuta en månads semester, och

skulle, där så funnes erforderligt, såsom vikarie för honom under semester och

sjukdom biträdande ingenjör förordnas mot vikariatsersättning, som skulle utgå

av de för avlöning av vägingenjörer avsedda medel.

Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget till biträdande ingenjörer

räknades i departementsförslaget tills vidare med 24 biträdande ingenjörer med

avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Jl4.

11

planen. Beräknat efter den näst högsta löneklassen, den 21 :a, och dyraste ort

skulle detta anslag uppgå till omkring 154,000 kronor. Det förutsattes skola

ankomma å Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena

inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras avlöning,

vilken syntes böra tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,

som i varje fall ansåges erforderlig, dels till tjänstemans erfarenhet och

kunnighet på ifrågavarande område. I åtskilliga fall syntes tjänstemän med

lägre teknisk utbildning med fördel kunna användas. I likhet med vägingenjör

skulle jämväl biträdande ingenjör åtnjuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat

verk.

I de avgivna yttrandena hava beträffande ifrågavarande befattningshavares

anställning vissa erinringar gjorts.

Sa hava länsstyrelserna i Uppsala och V ärmlands län samt Svenska väg styrelsernas

förbund föreslagit, att vägingenjör skulle tillsättas efter förslag av

länsstyrelsen och sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt tillsättande av vägingenjör på

förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande. I

fråga om biträdande ingenjör hava länsstyrelserna i VÖsterbottens och Norrbottens

län ansett länsstyrelsen böra höras vid tillsättandet, och Svenska vägstyrelsernas

förbund har ifrågasatt, att dylik befattningshavare skulle tillsättas

av länsstyrelsen efter hörande av vägingenjör samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Rörande de föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörer och biträdande

ingenjörer hava — frånsett några länsstyrelser, som ifrågasatt avlöning i

enlighet med grunderna i 1928 års proposition — följande uttalanden gjorts:

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förklarat sig — under förutsättning

att vägingenjörerna tillsattes på sätt i departementsförslaget angivits

—- ej hava någon erinran mot de för sagda befattningshavare föreslagna avlönings-

m. fl. förmåner samt beträffande biträdande ingenjörer funnit sig böra

tillsvidare godtaga förslaget i denna del, intill dess någon erfarenhet vunnits

rörande nödiga kompetensfordringar för och behovet av dessa befattningar. En

ledamot av lönenämnden har ansett vägingenjör icke böra avlönas högre än

enligt lönegrad B 30 och i varje fall ej högre än arbetscheferna vid statens järnvägsbyggnader.

Statskontoret har förklarat sig ej vilja motsätta sig de föreslagna arvodena

till vägingenjörerna samt anfört, att semestertiden för dessa, vilka torde vara

att hänföra till i 33 § i avlöningsreglementet avsedda befattningshavare, syntes

böra bestämmas till 30 dagar. Vidare har statskontoret ansett kostnader för

vikariatsersättningar och särskilda vägingenjörerna tillkommande förmåner

böra beräknas bland de för avlönande av vägingenjörer avsedda medel samt medel

för avlöningsförhöjningar och särskilda ersättningar till biträdande ingenjörer

höra inräknas i avlöningsanslaget för dessa befattningshavare.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län hava ifrågasatt graderande

av vägingenjörernas avlöning efter arbetets mängd och i övrigt krävande beskaffenhet.

Departementschefen anför härutinnan:

»I fråga om vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning lärer anledning

ej finnas att frångå vad därutinnan föreslagits i departementsförslaget.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

Väg- och

broinspektion.

Vägiirende

nas handläggning.

IVad beträffar de i nämnda förslag förordade avlöningsförmånerna för vägingenjörer

samt grunderna för avlönande av biträdande ingenjörer, anser jag mig

böra tillstyrka förslaget i denna del, dock att semestertiden för vägingenjör

i enlighet med vad statskontoret ifrågasatt torde böra bestämmas till 30 dagar

samt att anslaget till biträdande ingenjörer i anslutning till vad jag beträffande

dessa befattningshavares antal förut anfört torde böra beräknas efter 20

biträdande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen.

Vidkommande blivande anslag för vägingenjörer och biträdande ingenjörer

synas på sätt statskontoret ifrågasatt i anslagen böra inräknas medel för vikariatsersättningar

och avlöningsförhöjningar m. m. Anslagen torde såsom avlöningsanslag

i allmänhet böra i sin helhet erhålla karaktären av förslagsanslag

samt lämpligen uppdelas sålunda, att anslaget till vägingenjörer utgöres

av en bestämd post till arvoden till vägingenjörerna och en förslagspost till

vikariatsersättningar och bestridande av enligt gällande avlöningsbestämmelser

utgående ersättningar vid olycksfall i tjänsten m. m. till vägingenjörerna samt

anslaget till biträdande ingenjörer av en bestämd post till grundavlöningar och

en förslagspost till avlöningsförhöjningar och till bestridande av enligt avlöningsbestämmelserna

utgående ersättningar av nyssnämnda slag beträffande

de biträdande ingenjörerna.»

I frågan om behovet av väg- och broinspektion har departementschefen anfört

:

»För att den förordade statliga organisationen av vägväsendet skall erhålla

avsedd effektivitet och enhetlighet, torde en inspektion, såsom ock förutsatts i

1927 års förslag, vara erforderlig. På sätt i departementsförslaget anförts

torde emellertid de för sådant ändamål föreslagna inspektörsbefattningarna

icke nu böra inrättas, utan synes denna fråga såsom tidigare antytts böra upptagas

till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter övergången till

den nya organisationen. I avbidan härpå torde för den erforderliga inspektionen

kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

övertaliga distriktstjänstemän. Skulle det visa sig, att nämnda arbetskrafter

icke skulle förslå eller vara fullt lämpade för uppgiften, lärer särskild framställning

i anledning därav böra göras.»

Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —

bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av

automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. -— försiggår för närvarande huvudsakligen

på följande sätt:

Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning

och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst

vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar

vederbörande distriktstjänstemän till undersökningsförrättare. Arbetsplanen

granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förrättningsarvodet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1J4.

13

På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen

vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt utslag.

Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till

länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

där den blir vilande i avvaktande på statsbidrag. På grund av årliga framställningar

från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla

statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.

Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen

Kungl. Maj:ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt

formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager kontrakt,

utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,

godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt godkänner

entreprenadanbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsyningsförrättare.

Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt

granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen

av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalts från vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller inspektionsförrättaren.

Såsom förut anförts innefattade 1927 års förslag en långt gående decentralisering

av vägärendenas handläggning. Enligt detta förslag skulle på länsstyrelserna,

utöver vad redan nu är fallet, ankomma följande åligganden:

För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,

till vilket statsbidrag ifrågasättes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,

antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen

inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,

såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget

kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå

åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av

annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen

beslut om företagets utförande.

Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan

för samtliga vägarbeten inom länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

granskning.

Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

fördelat allmänna väganslaget, anslaget till enklare vägar samt automobilskattemedlen

mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj:t

för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen

i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder

bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget

må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma och statsbidrag

av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma

summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel

bevilja statsbidrag till högst s/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes

högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos

Kungl. Maj:t.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr lli.

Vederbörande länsstyrelse bar att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga

angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas

länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets

plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.

Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det

avslutade arbetet.

Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på

grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.

Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder

viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,

vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.

I 1928 års proposition föreslogs en mindre långt gående decentralisation av

vägärendenas handläggning. Förslaget skilde sig från 1927 års förslag huvudsakligen

därutinnan, att, såsom nu är förhållandet, statsbidrag till särskilda

företag skulle beviljas av Kungl. Maj:t samt upprättande av kontrakt med

vägdistrikten och godkännande av fullbordat arbete skulle tillkomma väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget förordades en decentralisation av vägärendena från

Kungl. Maj:t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i

huvudsak av den omfattning, som förutsatts i 1927 års förslag, dock med vissa

jämkningar i nämnda förslag i fråga om beviljande av statsbidrag till särskilda

företag.

Rörande denna del av förslaget yttrar departementschefen:

»Såsom av de avgivna yttrandena framgår, är det särskilt beträffande frågan,

var avgörandet av ärenden rörande beviljande av statsbidrag till vägoch

broföretag skall ligga, som meningarna äro skiljaktiga. I det övervägande

antalet yttranden har förordats, att dessa ärenden skulle helt och hållet

eller till allra största delen överflyttas till länsstyrelserna. Det vill ock synas,

som om det skulle medföra vissa svårigheter vid anslagsfördelningen, om

på sätt i departementsförslaget förutsatts vissa statsbidragsfrågor skulle fortfarande

underställas Kungl. Maj:ts avgörande, medan den större delen av dessa

ärenden och särskilt de flesta frågor om statsbidrag av automobilskattemedel

skulle handläggas av länsstyrelserna. I förhållande till dessa medel, som uppgå

till avsevärt belopp — för budgetåret 1929/1930 beräknas på automobilskattemedlens

länsfonder belöpa sammanlagt icke mindre än omkring 18.5 miljoner

kronor — är det jämförelsevis obetydliga belopp, nämligen anslaget till byggande

av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar samt anslaget till byggande

av enkla bygdevägar -— i förslaget till riksstat för budgetåret 1929/1930

upptagna till 4,000,000 respektive 700,000 kronor — som enligt departementsförslaget

skulle i allmänhet av Kungl. Maj:t fördelas på de särskilda företagen.

Framhållas må ock, att svårigheter säkerligen ofta kunna yppa sig vid

bedömande, huruvida en väg är att betrakta såsom väg för genomgående trafik

eller icke.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden lärer det vara lämpligare, att. då

handläggningen av övriga vägärenden koncentreras till länsstyrelserna, jäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

15

val frågorna om beviljande av statsbidrag, om ock med vissa mindre inskränkningar,

handläggas av nämnda myndigheter. Jag anser mig därför böra förorda,

att ärenden rörande beviljande av statsbidrag till särskilda företag från

anslaget till byggande av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar, anslaget

till byggande av enkla bygdevägar samt automobilskattemedlens länsfonder

överlämnas till länsstyrelserna. I enlighet härmed skulle dessa anslag och

medel av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen, därvid Kungl. Maj :t skulle föreskriva

de villkor, som kunna befinnas lämpliga, såsom exempelvis beträffande

sådana företag, som. enligt upprättade flerårsplaner äro av mera allmän betydelse,

att planerna för dessa företag skulle underställas Kungl. Maj ds godkännande.

Därefter skulle vederbörande länsstyrelse iiga att, i huvudsaklig

överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

granskad flerårsplan avseende tre år samt i enlighet med

fastställda grunder och nyssnämnda särskilda villkor, av de länet tilldelade

medlen bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, av automobilskattemedlen

dock med högst tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden. Ifrågasattes

för något företag högre statsbidrag av automobilskattemedel än nyss angivits,

bör frågan därom fortfarande underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande

brobyggnader torde med hänsyn till dessa arbetens speciella art upprättade

planer och kostnadsförslag böra granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

innan statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Vidkommande varaktiga

beläggningar synas, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt,

vissa allmänna regler böra av Kungl. Maj:t fastställas, och skulle länsstyrelserna

därefter äga att inom ramen för dessa regler bevilja statsbidrag till de

särskilda beläggningsarbetena. Till äventyrs kan det visa sig nödigt föreskriva,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i dylik fråga skall av

länsstyrelsen inhämtas, innan statsbidrag beviljas.

För att ärenden rörande beviljande av statsbidrag i den utsträckning, som nu

förordats, skola kunna överlämnas till länsstyrelserna, erfordras emellertid, att

flerårsplaner i hela landet komma till stånd. Därest vad nu förordats i fråga

om vägärendenas handläggning vinner riksdagens bifall, torde arbetet med

upprättande av dylika planer böra med all kraft bedrivas, så att Kungl. Maj :t

efter den ytterligare utredning, som kan anses erforderlig, må kunna snarast

möjligt meddela närmare bestämmelser i förevarande hänseende i huvudsaklig

överensstämmelse med nu förordade riktlinjer och den nya handläggningen av

vägärendena börja tillämpas vid den tidpunkt, jag har för avsikt att föreslå

lör den nya vägorgamsationens ikraftträdande, eller den 1 juli 1930.

Det har uttalats farhågor för, att, om ärendena rörande beviljande av statsbidrag

överflyttas till länsstyrelserna, dessa myndigheters beslut i dylika

frågor komme att överklagas, varigenom statsbidragens användning mången

gang skulle fördröjas avsevärd tid i avvaktan på besvärens prövning i regeTingsrätten

Ehuru detta sannolikt torde komma att inträffa mera sällan,

^et slutliga avgörandet i samtliga statsbidragsfrågor lämpligen bör

tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet,. ändring i sådant syfte böra vidtagas i

lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vidkommande vissa vägar, som med hjälp helt eller delvis av statsmedel

anläggas i de nordligare delarna av landet, nämligen ödebygdsvägar, enskilda

utfartsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan, torde någon ändring i nu

gällande bestämmelser rörande handläggningen av ärenden rörande dessa vägar

icke vara erforderlig.

Vad slutligen beträffar kontrollen och granskningen av räkenskaper för

vagbyggnad, skulle denna verksamhet utövas genom länsstyrelsen med biträde

av vagingenjören. På intyg av honom skulle statsbidrag till vägbyggnad .utbetalas

av länsstyrelsen. Statsbidragen till vägunderhåll och vinterväghåll
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

Övergångs

anord
ningar.

ning åter torde — på intyg av vägingenjören efter föregången kontroll och

granskning i fråga om den verkliga kostnaden därför — åtminstone tills vidare

böra utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk skulle

äga att med sina för ändamålet utbildade tjänstemän genom stickprovsgranskning

av räkenskaperna utöva kontroll.»

Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen har departementschefen

anfört följande:

»Därest den av mig förordade förändrade organisationen för den statliga vägförvaltningen

i länen vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distriktsorganisationen

bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av

framskriden ålder eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande

av de till den nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras

antingen å övergångsstat eller å indragningsstat. Vad 1927 års sakkunniga

och lönenämnden beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit

anser jag mig kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret

angivit, samt med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet

fortfarande anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum

till övergångsstat. På sätt förut anförts torde dylika övertaliga distriktstjänstemän

kunna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas bland annat

för den inspektionsverksamhet ute i landet, som betingas av den nya lokala vägorganisationen.

Yad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera

skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1930. Att märka

är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av nya instruktioner,

såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande vägingenjörerna

och biträdande ingenjörerna, jämte åtskilliga andra bestämmelser

av administrativ natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden

över, bland annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från

samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde

taga en avsevärd tid i anspråk. Beaktas bör därjämte, att, förrän befattningarna

inom den nya organisationen tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru

många befattningar inom nuvarande organisation kunna komma att i enlighet

med vad ovan anförts uppföras å indragnings- och övergångsstat samt att följaktligen,

därest organisationen skulle träda i kraft vid någon tidpunkt under

budgetåret 1929/1930, de av nämnda förhållanden påverkade anslagen till

väg- och vattenbyggnadsadministrationen för nämnda budgetår icke nu kunna

med någon tillförlitlighet bestämmas till sina belopp. Därest åter den nya

organisationen träder i kraft den 1 juli 1930, torde besättandet av befattningarna

inom organisationen kunna ske och följaktligen eventuell övergångsstats

storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda anslagen för budgetåret

1930/1931 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen till 1930

års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda anslag framläggas före

propositionstidens utgång nämnda år.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten

för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1930.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 11 b.

17

^ian denna dag skola de till vägingenjörer och biträdande ingenjörer förordnade

intaga den ställning i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget

avses. Arvoden för vägundersökningar, renstakningar och arbetsledning

få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem utan skola tillfalla statsverket;

dock lärer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna medgiva skälig avvecklingstid

för icke avslutade uppdrag.

Den nya organisationens genomförande föranleder ändringar i åtskilliga författningar

av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10 kap.

52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,

lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension samt,

sasom förut omförmälts, lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1

juli 1930, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till

1930 års riksdag.

Utfärdandet av de övergångsbestämmelser, som i anledning av den nya organisationen

bliva erforderliga, lärer fa ankomma på Kungl. Maj:t.»

För anställande av vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle avlöningskostnaderna

bliva följande:

no ... ... Kronor

4a vägingenjörer:

a^7od.en.......................311,040

vikariatsersättningar m. m............... 15 000

dyrtidstillägg, 17 56.............38,000

20 biträdande ingenjörer:

grundavlöningar................... 106,080

avlöningsförhöjningar m. m....... 23 500

dyrtidstiiiägg, 17 %............:::;: ^ 22:200

Summa kronor

Kronor

364,040

151,780

515,820

Härtill komma resekostnader, lokalhyra m. m.

En sammanfattning av statsverkets kostnader för den nya vägorganisationen

giver vid handen, att de årliga kostnaderna — förutom de, enligt vad

departementschefen uttalat nu svarberäkneliga kostnaderna för ökning av länsstyrelsernas

personal — skulle uppgå till följande belopp:

T r.. • 77. _ # .n.iuuur lAronor

vägingenjörer och biträdande ingenjörer:

a) avlöning och dyrtidstillägg.............515,820

b) resekostnader................. 150 qqq

c) lokalhyra, telefon, skriv- och ritmaterialier samt skriv
et1

ritbiträde m. m................ 160,000 HON 890

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

a) extra arvoden för inspektion m. m.......... 20,000

b) ökade resekostnader för inspektion m. m....... 20^000 40 ooo

Summa kronor 865,820

Härtill kommer en engångskostnad av omkring 105,000 kronor för anskaffande

av kontorsinventarier och instrument.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 62 häft. (Nr 114.)

Ekonomisk

innebärd.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Statsutskottets utlåtande Nr 114.

Å andra sidan skulle besparas följande med nuvarande vägorganisation förbundna

statsutgifter:

..

Andamål

Allmänna

statsmedel

kr.

Automobil-

skattemedel

kr.

Summa

j Distriktstjänstemän................

Distriktstjänstemäns resor.............

Vägkonsulenter.................

Vägkonsulenters resor...............

Väg- och broundersäkningar............

rf* 05 CO

C" ^ ^ _o O''

65.000

30.000

189,0001

65,750

30.000

65.000

30.000

65.000

230,0001

Summa

201,750

281,000

485,750

Därjämte skulle statsverket tillföras en ny inkomst av förrättningsarvoden,

som uppskattats till omkring 100.000 kronor.

order- Slutligen har departementschefen, rörande de medel, av vilka kostnaderna

anslag:. för den nya organisationen böra bestridas, yttrat följande:

»Då den nya lokala vägorganisationen väsentligen är föranledd av de förändringar,

som automobiltrafiken medfört, synes det skäligt, att organisationens

kostnader åtminstone delvis bestridas med automobilskattemedel och detta så

mycket mera, som genom den nya organisationen torde vinnas en förbättrad ekonomi

i vägmedlens användning. Med hänsyn härtill och da redan vid en mera

provisorisk anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, tagits

i anspråk automobilskattemedel, vill jag föreslå, att de av den nya lokala vägorganisationen

föranledda avlönings- och resekostnaderna bestridas av automobilskattemedel.

Förslag till härav betingade ändringar i förordningen om fördelning

av automobilskattemedel torde fa underställas nästkommande års riksdag.

Den ökade belastning å automobilskattemedlen, som härigenom skulle

uppkomma, torde kunna beräknas till omkring 300,000 kronor och är således

i betraktande av automobilskattemedlens totala storlek icke av någon

avsevärdare betydelse. Vid denna beräkning har jag utgått från att statsverkets

inkomst av förrättningsarvoden kommer att såsom särskilda uppbördsmedel

tillföras blivande anslag till avlöning av vägingenjörer m. m. De av sagda lokala

vägorganisation betingade engangs- och årskostnaderna av expensnatui

ävensom de ökade kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektionsverksamhet

torde däremot böra bestridas av allmänna statsmedel, därvid berörda

expenskostnader lämpligen synas kunna utgå av femte huvudtitelns ordinarie

förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de, enligt vad ovan anförts,

erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,

torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1930,

erforderliga definitiva förslag härutinnan få framläggas för 1930 års riksdag.

»

1 Besparingen

viss omfattning

har beräknats uppkomma därigenom, att den hittillsvarande s. k. arbetsledningen i

torde komma att ersättas genom vägingenjörernas utan ersättning utövade kontroll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

1!)

Den omdaning av den statliga lokala vägorganisationen, vartill nu förslag

av Kungl. Maj:t framlagts, är så gott som helt avsedd att genomföras efter

de riktlinjer, som uppdrogos av 1928 års riksdag. I stället för de nuvarande

distriktstjänstemännen och vägkonsulenterna skulle hos länsstyrelserna anställas

vägingenjörer, vilka äro avsedda att bliva helt statsavlönade. Huvudsyftet

härmed är att trygga en opartisk handläggning av vägärendena, enkannerligen

de ekonomiskt synnerligen betydelsefulla spörsmålen om lämpligaste

användningen av de stora statliga anslagsbelopp, som från automobilskattemedlen

och i övrigt årligen utgå till vägväsendets befrämjande. Det förutsättes

sålunda upphörande av hittillsvarande avlöningssystem, enligt vilket ifrågavarande

tjänstemän för sin utkomst i större eller mindre utsträckning varit

i ett ur skilda synpunkter olämpligt beroende av de uppdrag att planlägga eller

leda de statsunderstödda vägarbeten, de kunna förskaffa sig från vägdistrikten.

I anslutning till den i svensk väglagstiftning hävdvunna grundsatsen att

vägärendenas handläggning i allmänhet bör vara en länsstyrelsernas angelägenhet,

har vidare, dock med vissa i det följande angivna undantag, föreslagits

en allmän decentralisation till länsstyrelserna av statsbidragsfrågorna, vilkas

avgörande för närvarande är underkastad en synnerligen betungande omgång.

Såsom av propositionen inhämtas, är förslaget ej avsett att träda i kraft

förrän den 1 juli 1930. Någon inverkan på anslagen för nästkommande budgetår

skulle alltså de föreslagna ändringarna ej utöva. I stort sett avses allenast

ett fastställande av de huvudsakliga formerna för den nya organisationen.

Utskottet vill för sin del i det väsentliga ansluta sig till det framlagda förslaget,

varigenom — i fråga om det lokala vägväsendet — enligt utskottets

mening skulle förverkligas det av 1928 års riksdag starkt framhållna kravet

på tillgång inom länen av fackligt utbildade tjänstemän, som utan obehöriga

sidohänsyn och med auktoritet kunna tillgodose statens intresse av teknisk sakkunskap

i den lokala ledningen av vägväsendet.

Utskottet tillstyrker alltså, att inom vart och ett av rikets län, med undantag

för Gotlands län, anställes en vägingenjör. Vad Gotlands län beträffar, har

i propositionen förutsatts en anordning, åtminstone tillsvidare, med en vägingenjör

gemensamt med Uppsala län. Mot en dylik anordning har emellertid

motionsvis erinrats, att densamma antagligen skulle medföra, förutom ökade

resekostnader, behov av en biträdande ingenjör för de båda länen, vilkens

arvode sannolikt skulle komma att uppgå till ett belopp motsvarande vad en

kompetent vägingenjör ensamt för Gotland skulle draga i arvodeskostnad.

Enligt utskottets mening torde med hänsyn till vägväsendets jämförelsevis

ringa utsträckning och goda beskaffenhet behovet av teknisk uppsikt å Gotland

vara så begränsat, att den av Kungl. Maj:t föreslagna anordningen må

kunna godtagas.

Årsarvodet för envar av de 23 vägingenjörer, som alltså för närvarande äro

avsedda att anställas, har av Kungl. Maj:t föreslagits till omkring 14,000

kronor å dyraste ort; detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040 kronor, å F-ort

13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, å D-ort 13,230 kronor och å C-ort 12,960

Utskottets

yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

kronor. Härtill skulle komma dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk. Av

vikt måste visserligen vara att avlöningsförmånerna å ifrågavarande ansvarsfulla

befattningar ej tilltagas alltför snävt. Förbises bör ej heller att en anställningsform

på förordnande för en tid av högst sex år utan någon pensionsrätt

ställer sig oförmånligare än motsvarande anställning å ordinarie stat.

Även med beaktande härav kan utskottet likväl ej tillstyrka avlöningsförmånernas

tillmätande efter de föreslagna grunderna. Ifrågavarande nya befattningshavare

skulle komma att i lönehänseende intaga en ställning ej oväsentligt

förmånligare än exempelvis byråcheferna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(B 30) samt också i allmänhet överstigande vad som normalt förutsättes

skola utgå till landssekreterare och landskamrerare, något som utskottet

måste finna lönetekniskt och även organisatoriskt mindre lämpligt. Erinras

må, att å de affärsdrivande verkens stater finnas en hel del tekniska befattningshavare

i ansvarsfull ställning, vilkas avlöning utmätts efter 27 lönegraden.

Med beaktande jämväl av de synpunkter, som i detta avseende motionsvis

anförts, får utskottet för sin del tillstyrka, att vägingenjörerna för

närvarande erhålla sitt arvode tillmätt enligt 30 löneklassen. Man lärer hava

befogad anledning antaga, att även vid en dylik löneberäkning fullt kompetenta

innehavare av befattningarna skola kunna erhållas. Storleken av de avlöningsbelopp,

som vid bifall härtill komma att utgå, framgå av nedanstående tabell:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Arvode inberäknat

Arvode inberäknat

Arvode

dyrtidstillägg

Arvode

dyrtidstillägg

(17 %)

(17 X)

12,960

14,592

9,540

11,160

14,040

15,672

10,500

12,132

Vägingenjörerna föreslås att förordnas för en tid av sex år av Kungl. Maj:t

efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande

länsstyrelse, vilken ordning av utskottet tillstyrkes. Enligt propositionen

skall vägingenjören vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med

stationsort i vederbörande residensstad och med tjänstgöring hos länsstyrelsen.

För sin del anser dock utskottet ■— i anslutning till den av 1927 års sakkunnigas

ordförande och ett flertal länsstyrelser uttalade uppfattningen •—

att vägingenjören bör erhålla ställning som en länsstyrelsens tjänsteman och

alltså i likhet med de nuvarande vägkonsulenterna inordnas i länsstyrelsens

organisation, dock med skyldighet för honom att i tekniska och tekniskt-ekonomiska

frågor mottaga direktiv från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt det i propositionen framlagda organisationsförslaget skola därjämte

inom vissa län anställas biträdande ingenjörer. Dessa skola, mot åtnjutande av

lön enligt lönegrad 20, förordnas tillsvidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter förslag av vägingenjören. Utskottet har intet att invända mot lönens

avvägning, men anser, att vid vägingenjörernas anställning som tjänstemän

hos länsstyrelserna det bör ankomma på länsstyrelserna att efter vägingenjörernas

hörande antaga biträdande ingenjör.

I propositionen har räknats med ett behov av sammanlagt 20 biträdande in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1 l\.

21

genjörer, varvid förutsatts, att i de södra delarna av landet biträdande ingenjör

skulle finnas endast inom de största länen. Enligt utskottets mening måste

ifrågavarande siffra anses högt tilltagen. l)et kan visserligen hållas för sannolikt,

att inom de nordliga länen anställande av en biträdande ingenjörskraft

erfordras redan i samband med nya vägorganisationens ikraftträdande. Beträffande

Övriga län anser dock utskottet förtjänt av ytterligare övervägande,

huruvida inrättande av biträdande mgenjörsbefattningar kan vara behövligt,

samt om ej behovet av hjälparbetskrafter kan lämpligare och med mindre kostnader

tillgodoses genom biträden med en ej fullt så hög teknisk kompetens.

Utskottet förordar därför, att i förevarande ordning ett godkännande av organisationen,

såvitt angår biträdande vägingenjörernas antal, ej bes!utes utan att

avgörande härutinnan träffas först efter den ytterligare utredning angående

behovet, som Kungl. Maj:t vill förelägga riksdagen 1930.

I avseende a vägingenjörernas och biträdande ingenjörernas arbetsuppgifter

iörutsättes, att de i första hand skola biträda länsstyrelserna vid den tekniska

och ekonomiska kontrollen å vägprojektering, vägbyggnad och vägunderhåll

inom länet. Enligt utskottets mening maste dock för ifrågavarande arbetskrafters

effektiva utnyttjande samt också för deras upprätthållande av koniakten

med det mera praktiska vägarbetet vara av vikt att de i möjligaste mån

också användas för vägundersökningar och renstakningar ävensom — därest

förhållandena så medgiva — arbetsledning inom vägdistrikten, allt mot arvode

som skall tillfalla statsverket. Utskottet förutsätter, att ifrågavarande angelägenhet

ägnas tillbörlig uppmärksamhet vid utfärdande av blivande föreskrifter

rörande vägingenjörernas arbete.

Genom ett bifall till Kungl. Majrts förslag om en allmän decentralisering av

vägärendena —- häri inbegripet även anslagsfrågorna — till länsstyrelserna

skulle förverkligas de starkt framträdande och enligt utskottets mening fullt

berättigade kraven pa dessa ärendens handläggning med mindre omgång och

ddsutdräkt samt för vägdistrikten mindre betungande skriftväxling än för närvarande

är fallet. Enligt propositionen skulle dock vissa ärenden angående

statsbidrag alltjämt förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Så skulle bliva fallet

med ärenden angaende bidrag av automobilskattemedel över ?''/4 ävensom ärenden

angående brobyggnader, varförutom överhuvud frågor om statsbidrag skulle

förbehållas Kungl. Maj:ts prövning, intill dess flerårsplaner färdigställts.

Utskottet förordar den föreslagna deeentralisationen med sålunda angivna undantag,

men ifrågasätter, huruvida ej under Kungl. Maj:ts prövning bör hänföras

jämväl frågorna om statsanslag till större vägföretag, avseende för den

allmänna trafiken mera viktiga genomfartsvägar.

Propositionen har lämnat å sido en omorganisation av den centrala tekniska

uppsikten a vägväsendet och ansluter sig härutinnan till riksdagens sistlidet år

uttalade mening, att denna omorganisation borde anstå i avvaktan på erfarenhet

om den nya lokala organisationen och dess återverkningar på den centrala

styrelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr llh.

Utskottet, som anser att en fast och ändamålsenlig anordning av den centrala

ledningen av vägväsendet är så maktpåliggande, att dess genomförande ej bör

uppskjutas längre än som är nödigt, förutsätter, att fragan härom med beaktande

av de särskilda synpunkter som riksdagen 1928 framhållit — av Kungl.

Maj:t beredes och förelägges riksdagen, så snart de ovan angivna betingelserna

äro för handen.

Då, såsom departementschefen framhållit, den nya lokala vägorganisationen

väsentligen är föranledd av en alltjämt tilltagande automobiltrafik samt med

hänsyn tagen till att arvodena till de nuvarande vägkonsulenterna bestridas av

automobilskattemedlen, bör visserligen någon del av kostnaderna för ifrågavarande

organisation lämpligen bestridas från sagda medel. Enligt propositionen

skulle såväl avlöningarna till vägingenjörer och biträdande ingenjörer som

ock deras resekostnader utgå av automobilskattemedlen. I anslutning till ett

motionsvis väckt förslag har utskottet ansett skäligt, att automobilskattemedlens

användning för hithörande statsutgifters bestridande inskränkes till \ägingenjörernas

och de biträdande vägingenjörernas avlöningar, varvid alltsa omkostnaderna

för deras resor skulle på vanligt sätt bestridas av allmänna statsmedel.

I avseende å hithörande anslags uppställning i riksstaten anser utskottet,

i likhet med riksräkenskapsverket, lämpligast att för bestridande av resekostnads-

och traktamentsersättningarna liksom ock erforderliga expenser ej

anlitas femte huvudtitelns härför uppförda allmänna anslag, utan att i stället

för ifrågavarande ändamål uppföras specialanslag under den lokala vägorganisationen.

I motionen II: 380 har yrkats avslag å Kungl. Maj:ts proposition under begäran

samtidigt om utredning om en mera tidsenlig vägdistriktsindelning. Utskottet

finner, lika med motionärerna, att en förenklad och mera ändamålsenlig

organisation av vägdistrikten är av behovet påkallad, och förutsätter, att Kungl.

Maj :t ville snarast ägna denna fråga uppmärksamhet, men anser ej att frågan

bör inverka på förevarande ärendes avgörande.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition

samt de av herrar Ljunglund, Mårtensson m. fl., Hollertz

m. fl., Gardell i Gans m. fl. samt herr Olsson i Kulleubergstorp

m. fl. i ämnet väckta motionerna (1:224 samt II.

367, 372, 376 och 377) och med avslag å den av herr Anderson

i Råstock in. fl. väckta motionen (II: 375), må med godkännande

av den av utskottet förordade organisationen av vägväsendet,

att tillämpas från och med den 1 juli 1930, besluta,

att från och med nämnda dag skola i länen vara anställda vägingenjörer

med avlöningsförmåner och under villkor i övrigt,

som i det föregående angivits;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr ] Di.

23

b) att herrar Mogårds och Jonssons i Eskilstuna motion

(11:380), i vad densamma ej blivit här ovan besvarad, ej må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar A. C. Lindblad, J. L. Widell, O. Bergqvist,

C. P. V. Nilsson i Gränebo, C. A. Carlsson i Gävle, P. A. Dahl, K. V. Bydén,

J. G. Wolles, J. Clemedtson, I. Hj. E. Pauli, D. Hansén och K. A. W. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, S. Bengtsson i Norup,

O. Olsson i Kullenbergstorp, P. M. Olsson i Blädinge, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona,

B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp,

P. C. Jonsson i Eskilstuna, G. Persson i Falla och A. Norsell.

Reservationer:

1 :o) av herrar Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Jansson i Eskilstuna

och Norsell, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava

följande lydelse:

»Utskottet tror sig visserligen finna, att i propositionen i viss utsträckning

följts de riktlinjer för den lokala vägorganisationen, som av fjolårets riksdag

angivits, men anser sig böra framhålla, att riksdagen säkerligen velat i ett

sammanhang få fram förslag till hela den lokala vägorganisationen inklusive

alla biträdeskostnader, något som emellertid ej nu skett. Redan med anledning

av de mycket ofullständiga kostnadsberäkningar, som framlagts i propositionen,

kan dock sägas, att de av 1928 års riksdag hysta förhoppningarna att

kunna åstadkomma nedsättning i det antal statsanställda ingenjörer, som föreslagits

av 1927 års sakkunniga, med därav följande reduktion av kostnaderna

för den tillämnade nya vägorganisationen ej infriats. Den nya utredning, som

åvägabragts, synes hava bestått uti en inom departementet sammanställd promemoria,

som sedermera i däröver avgivna yttranden underkastats en enligt utskottets

mening tungt vägande kritik. Sålunda har enligt i propositionen lämnad

uppgift icke mindre än sex länsstyrelser jämte den i vägfrågor mest sakkunniga

myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, avstyrkt det i departementschefens

promemoria framlagda förslaget, varjämte riksräkenskapsverket

ifrågasatt, att starkare garantier borde skapats för att enhetliga principer

bleve följda vid de betydande statsbidragens fördelning och handhavande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr llJf.

samt att de allmänna synpunkterna bleve vederbörligen hävdade gentemot de

lokala intressena. Att i avsedd omfattning lägga räkenskapsgranskningen på

vägingenjörerna har riksräkenskapsverket ansett olämpligt, under framhållande

tillika av nödvändigheten av en central kontroll av vägmedlens användning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har varit av samma uppfattning.

Enligt utskottets mening måste den uppfattnmg. som sålunda uttalats av dessa

båda fackmyndigheter, tillmätas stor betydelse. För egen del vill utskottet

framhålla, att det omöjligen kan vara lämpligt att till vägingenjören, vilken

fått sin utbildning för helt andra uppgifter, överlämna rent kamerala göromål

av sådan omfattning, som enligt promemorian skulle bliva fallet. Det måste

hållas i minnet, till vilka betydande belopp de till vägunderhåll och vägbyggnader

utgående bidragen av olika slag numera uppgå och vilken omfattande och

tidsödande granskning de följaktligen kräva. Att befara är därför, att vägingenjören

skulle nödgas i alltjämt tilltagande utsträckning få ägna sig åt kamerala

uppgifter till förfång för de tekniskt-ekonomiska, för vilka senare uppgifters

fyllande hela vägingenjörsinstitutionen dock skulle inrättas. Med full

rätt lärer kunna sägas, att användande av ingenjörsutbildad arbetskraft för

fullgörande av kamerala uppgifter innebär misshushållning av arbetskraft,

något som man i vår tid söker undvika genom att specialisera såväl utbildning

som arbete, d. v. s. avväga kvalifikationerna efter behovet i varje särskilt fall.

I propositionen föreslås såsom nämnts, att kontroll och granskning av räkenskaper

för vägbyggnad skall utövas genom länsstyrelsen med biträde av

vägingenjören, men lämnar outrett huru stor personalökning respektive länsstyrelser

skulle behöva. Tolv länsstyrelser hava emellertid angivit sig behöva

minst en tjänsteman vardera. Riksräkenskapsverkets anmärkning att centralisering

vore att föredraga har helt lämnats utan avseende, fastän det enligt utskottets

mening måste anses självfallet, att en centralisering av räkenskapsgranskning

och kontroll över statsmedlens användning skulle medföra såväl

större effektivitet som rationellare och följaktligen ekonomiskt mindre kostsam

organisation samt därjämte enhetlighet i principiellt och sakligt avseende

beträffande ärendenas handläggning och bedömande.

Även i fråga om det rent ingenjörsmässiga arbetet skulle vägingenjörernas

kapacitet komma att mindre väl utnyttjas. Att exempelvis låta vägingenjören

personligen syssla med renstakningar och andra dylika mera enkla tekniska

uppgifter måste i längden bliva ohållbart, då väl i stället därtill med fördel bör

användas betydligt billigare arbetskraft, såsom väg- eller schaktmästare eller

andra tekniska biträden. Likaså måste det anses opraktiskt att sysselsätta

honom med kuberings- och ritningsarbeten, som för de flesta vägföretag i allmänhet

icke torde kräva någon särskilt omfattande teknisk utbildning.

I den mån emellertid vägingenjörerna ej medhinna att verkställa vägundersökningarna

och renstakningarna inom länet, skulle vägdistrikten bliva hänvisade

till privata ingenjörer eller ingenjörsfirmor för dessa förrättningars utförande.

Ersättningen till dessa privata ingenjörer lärer helt bliva beroende av

från fall till fall träffade överenskommelser och sannolikt är, att staten icke

genom några som helst normerande bestämmelser kan inverka på prissättningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr llJt.

25

för utförande av arbetet i fråga. Utskottet finner det föga tilltalande, att vägdistrikten

för undvikande av att statens ingenjörer skola utföra en mindre del

av sitt arbete enligt fastställd taxa i stället komma i beroende av privata

företagare, vilka själva ensidigt och ensamma kunna bestämma värdet av sina

prestationer. Den härvid från vissa håll resta invändningen, att konkurrensen

skulle reglera och normera prissättningen i fråga på bästa sätt, torde med nutidens

monopoliseringssträvanden icke verka alltför trovärdig. Vägdistrikten

lära nödgas betala, vad av dessa ingenjörsfirmor begäres. Dår i överensstämmelse

med hittills gängse praxis statsbidrag åtnjutas även för dessa utredningsarbeten,

komma emellertid till sist kostnaderna att till stor del falla på staten.

Då propositionen förutsätter, att vägingenjör skall vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman, synes häremot inga vägande invändningar kunna

göras. Att däremot, såsom påyrkats, göra vägingenjören till länsstyrelsens

tjänsteman skulle komma att innebära, att en länsstyrelsen underordnad teknikers

arbete skulle ledas av en i flertalet fall icke tekniskt utbildad chef. En

sådan anordning synes rätt så orimlig och måste i praktiken leda till att tjänstemannen

i fråga blir på sitt område mera självständig än t. o. m. nuvarande distriktschefer,

ja, får en friare ställning än avdelningscheferna vid en länsstyrelse.

Då det för vägingenjören själv, och framförallt för vägväsendets sunda

utveckling, torde få anses olämpligt att allt för mycket decentralisera arbetsuppgifter,

vilkas naturliga förutsättning är enhetligt bedömande, bör vägingenjören,

såsom i propositionen föreslås, vara \äg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman. Man bör med andra ord icke skapa en organisation, där ansvaret

för att riktiga principer tillämpas och för ett enhetligt och sakkunnigt bedömande

av tekniskt-ekonomiskt betydelsefulla frågor förläggas till tjugufyra

olika tjänsteställen eller myndigheter utan motsvarande tekniska insikter. Att

på de av arbetsuppgifternas mångfald redan hårt tyngda länsstyrelserna lägga

ytterligare stora grupper nya vägärenden av delvis tekniskt invecklad beskaffenhet

måste utskottet överhuvud finna mindre välbetänkt.

En efter de olika länens behov och arbetsuppgifternas växling under olika

tider betydligt bättre anpassad organisation skulle enligt utskottets mening erhållas,

om man i enlighet med 1928 års förslag anställde vägingenjörerna enligt

arvodes- och ackordsystem. Avlöningen skulle härvid utgå dels i form av fast

lön, dels enligt taxa (nämligen i vad angår utförda vägprojekteringsarbeten),

allt i enlighet med det avlöningssystem, som sedan lång till tillbaka med framgång

prövats beträffande exempelvis rikets lantmätare. Att märka är, hurusom

väggöromålen inom ett län det ena året kunna hava en relativt stor omfattning

för att året därpå sjunka till ett minimum. Med det i propositionen föreslagna

systemet bleve det beträffande såväl vägingenjören som biträdande ingenjören

ävensom de i övrigt anställda biträdena helt visst vid många tillfällan

svårare att tillföra dem tillräckligt med arbetsuppgifter. A andra sidan

visar ju erfarenheten, att indragning av statstjänster icke alltid — för att icke

säga aldrig — låta sig verkställa utan vidlyftiga utredningar. Med en till vägingenjören

själv anknuten och på hans inkomst av taxearbetet avlönad personal

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 sand. 62 häft. (Nr 1 2-4.) 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

uppnås däremot med största sannolikhet att aldrig större personal finnes anställd

än som vid varje tidpunkt motsvarar behovet.

Den invändning, som reses mot ett sådant avlöningssystem, eller det s. k.

beroendet av vägdistrikten, synes hava föga fog för sig. Att märka är nämligen

att betydligt mindre inkomst än för närvarande åtnjutes enligt taxa —

sannolikt högst en tredjedel — skulle uppnås enligt 1928 års förslag; vägingenjörerna

skulle således ej längre äga åtaga sig uppdrag som byggnadsledare

för vägföretagen. Tvivelsutan skulle också den sporre till aktivitet i fråga om

personligt ingenjörsarbete, som onekligen ligger i den utsikt till något ökad

inkomst, som genom ackordsystemet åstadkommes, effektivt motverka den

ten*dens till byråkratisk inställning, som mången gång framträder, där endast

fast lön erhålles.

Utan att ens vederbörande myndigheter beretts tillfälle avgiva yttrande över

vägingenjöremas avlönande efter ett dylikt av 1928 års sakkunniga förordat

ackordsystem (med rätt att åtnjuta arvodet för utförda vägundersökningsoch

renstakningsförrättningar mot skyldighet att i stället själv bestrida härav

föranledda personal- och kontorskostnader) skulle man nu i stället binda sig

för en omfattande ny statlig personalorganisation, för vilken kostnaderna skulle

stiga till ett alltjämt ovisst men med all säkerhet högst betydande belopp.

Nyssnämnda av 1928 års sakkunniga framförda uppslag med vägingenjörernas

avlöning efter ackordsystem lärer väl under alla förhållanden få erkännas

vara av den betydelse att ett inhämtande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

och de olika länsstyrelsernas mening härom vore önskligt. Att märka är

hurusom ifrågavarande myndigheter till grund för sitt omdöme kunna lägga

den erfarenhet de vunnit om verkningarna i olika avseenden av nu tillämpade

system för vägprojekteringsarbetenas utförande.

Utskottet har kommit till den uppfattningen, att frågan om det statliga vägväsendets

omorganisation ej kan på grundval av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition vid innevarande riksdag vinna sin lösning. Ett riktigt bedömande

av de olika framförda uppslagens värde lärer enligt utskottets mening ej kunna

ske med mindre förslag till hela vägorganisationen i ett sammanhang framlägges.

Vilken uppfattning man än må hysa om de olika avlöningsprincipernas

moraliska och ekonomiska innebörd måste det, enligt utskottets mening, anses

olämpligt att nu fastslå löneformen och lönebeloppet enbart för vägingenjören

och biträdande ingenjör, något som innebure, att riksdagen i en ekonomisk detalj

av det hela bunde sig utan hänsyn till utformningen av vägorganisationen

i stort sett eller de för framtiden bestående ekonomiska konsekvenserna i övligt.

Den omständigheten, att riksdagen år 1928 begärt viss utredning, kan

enligt utskottets mening ingalunda anses förplikta till ett godtagande av förslag

till lösning av endast en lösryckt del av det frågekomplex, som bör utredas.

I avseende å två motionsvis berörda spörsmål får utskottet till sist anföra

följande:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 11 tf.

27

Medan vad Gotlands län beträffar i propositionen förutsatts en anordning

med en vägingenjör gemensamt med Uppsala län, har emellertid motionsvis mot

en dylik anordning erinrats, att densamma antagligen skulle medföra, förutom

ökade resekostnader, behov av en biträdande ingenjör för de båda länen, vilkens

arvode sannolikt skulle komma att uppgå till ett belopp, motsvarande vad

en kompetent vägingenjör ensamt för Gotland skulle draga i arvodeskostnad.

Utskottet finner de i motionen anförda synpunkterna värda beaktande vid ett

ytterligare övervägande av frågan, på vad sätt behovet av erforderligt vägingenjörsbiträde

åt länsstyrelsen i Gotlands län lämpligen skall tillgodoses.

I motionen II: 380 har yrkats avslag å Kung], Maj:ts proposition under begäran

samtidigt om utredning om en mera tidsenlig vägdistriktsindelning. Utskottet

finner, lika med motionärerna, att en förenklad och mera ändamålsenlig

organisation av vägdistrikten är av behovet påkallad, och anser frågan, fristående

från och oberoende av vägorganisationen, förtjänt av övervägande från

Kungl. Maj :ts sida, varom riksdagen torde böra göra framställning hos Kungl.

Maj :t.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen

a) i anledning av de av herrar Anderson i Råstock m. fl. och

herr Gardell i Gans m. fl. i ämnet väckta motionerna (11:375

och 376) må med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition

och de av herrar Ljunglund, Mårtensson m. fl., Hollertz

m. fl. samt herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i ämnet väckta

motionerna (1:224 och 11:367, 372 samt 377) hos Kungl.

Maj:t anhålla om skyndsamt förnyat övervägande av frågan

om den statliga vägorganisationen med beaktande av de synpunkter

utskottet ovan anfört;

b) i anledning av den av herrar Mogård och Jonsson i Eskilstuna

i ämnet väckta motionen (II: 380) må hos Kungl. Maj :t

anhålla om utredning rörande en förenklad organisation av

vägdistrikten.»; samt

2:o) av herr Olsson i Kullenbergstorp, som ansett, att utskottet bort tillstyrka,

att vägingenjörerna skola vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän

med arvode enligt 28 löneklassen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:275 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten