Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

1929-05-03 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1929:94, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

1

Ur 94.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1929 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendens utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts

från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa

den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

1:°) Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om anstånd med avsked för aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist,

vilken åtnjutit avlöning enligt den vid 1876 års riksdag fastställda lönestaten

och av hovrätten medgivits rätt att kvarstå i sin befattning efter

uppnådda 65 levnadsår. (Del I sid. 4—6).

Efter att hava meddelat vissa uppgifter rörande Liliequists löneförmåner

och den ersättning för mistad sportelinkomst, som tillerkänts honom, hava

revisorerna anfört följande.

Anstånd med

avsked för befattningshavare,

som åtnjuta

sportelinkomst

eller

ersättning

därför.

»Revisorerna vilja icke bestrida, att i särskilda fall med hänsyn till befattningshavarens

enskilda intressen billighetsskäl kunna föreligga av den

art, att anledning kan finnas att tillmötesgå befattningshavarens önskan att

få kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. Den omständigheten, att

Liliequist, sedan genom 1910 års lönereglering den av honom innehavda

befattningen med hänseende till de med densamma förbundna inkomsterna

kom i en ogynnsammare ställning än förut, kvarstod å den för honom vida

fördelaktigare lönestaten av år 1876 synes emellertid snarare tala mot än

för ett medgivande av rätt att kvarstå utöver pensionsåldern. I varje fall

synes dylikt medgivande icke hava bort lämnas med annan förutsättning

än att Liliequist erbjudit sig att av sin sportelinkomst avstå så mycket,

att den behållna inkomsten av tjänsten komme att motsvara allenast de

med densamma enligt nu gällande lönestat förenade löneförmånerna.

Det förefaller revisorerna, som om särskilt med hänsyn till kommande

löneregleringar för befattningshavare, vilka åtnjuta sportelinkomster, sådana

ändringar i gällande bestämmelser borde vidtagas, att frågor om anstånd

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 saml. US höft. (Nr 9U.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

med avsked för tjänstemän, som kvarstå å gammal stat och därvid bibehålla

sportler eller tillerkänts ersättning därför, alltid skola underställas

Kungl. Maj:ts prövning.»

Förklaring har avgivits av Svea hovrätt (Del III sid. 3), som anfört

följande.

»Hovrättens beslut att låta anstå med avsked för Liliequist är grundat

på den uppfattning, att Liliequists kvarstannande i tjänst vore önskvärt

ur det allmännas synpunkt, en uppfattning, vartill hovrätten kommit på

grund av sin kännedom om Liliequists tjänstgöring och i det hela om personalförhållandena

i hovrätten. I detta sakläge har hovrätten icke ansett

sig kunna eller böra med Liliequist underhandla om de ekonomiska villkoren

för hans kvarstannande.»

utskottets Vad i detta ärende förekommit, har bibringat utskottet den uppfattningen,

yttrande. anstånd med avsked för befattningshavare, som uppbär sportler eller

ersättning därför, bör beviljas allenast efter prövning av Kungl. Maj:t.

Härigenom torde vinnas, att spörsmål av denna art bliva enhetligt behandlade,

och att de personliga hänsyn, som kunna förefinnas, icke få göra sig

för mycket gällande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom, att

samtliga frågor rörande anstånd med avsked efter uppnådd

ålder, då skyldighet föreligger att från tjänsten

avgå, för befattningshavare, som åtnjuta sportler eller

ersättning därför, skola prövas av Kungl. Maj:t.

Statsverkets 2:o) Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna behandlat frågan

kostnader för om statsverkets kostnader för fri rättegång (Del I sid. 6—12).

fri rättegång. ^ Kungl. Maj:t numera framlagt förslag om ändring i vissa delar av

lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång (propositionen 191) och detta

spörsmål alltså i annat sammanhang kommer att bliva föremål för riksdagens

prövning, har utskottet icke ansett sig böra här närmare ingå på

den av revisorerna behandlade frågan; vilket utskottet velat härmed för

riksdagen

anmäla.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna meddelat vissa

svarets anslag uppgifter rörande utgiftsbelastningen för de senaste 5 budgetåren å lant

till flytt- förgvarets anslag till flyttningsersättning (Del I sid. 17 och 18) samt frammndinga

'' hållit önskvärdheten av att en omräkning av anslaget skedde så att för

framtiden beloppet komme att stå i bättre överensstämmelse med de verkliga

utgifterna å anslaget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94. 3

Utskottet liar i sitt utlåtande nr 4 i samband med behandlingen av förevarande

anslag för budgetåret 1929/1930 yttrat sig iiver vad revisorerna i

nämnda hänseende anfört; varom utskottet velat här

erinra.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framhållit angelägenheten

av att grunderna för beräkningen av lantförsvarets anslag till

understöd åt vissa värnpliktigas familjer underkastades omarbetning för

ernående av bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga kostnader

samt därjämte anfört, att de ansåge önskvärt, att åtgärder vidtoges för vinnande

av en någorlunda enhetlig tillämpning av de bestämmelser, som meddelats

rörande familjeunderstöd (Del I sid. 19—21).

Utskottet har i sitt utlåtande nr 4 vid behandlingen av ovannämnda

anslag för budgetåret 1929/1930 yttrat sig rörande de spörsmål, som revisorerna

sålunda upptagit till behandling; varom utskottet velat här

erinra.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna framhållit, att

lisk förelåge, att den i skidförrådet vid Norrbottens regemente förvarade

materielen, med hänsyn till förrådets otillräcklighet, kunde taga skada,

samt att de otillräckliga lokalutrymmena medförde stora olägenheter vid

in- och utlämnandet av skidorna (Del I sid. 21 och 22).

Uti en av herrar H. Lundström och N. E. Nilsson i Antnäs inom andra

kammaren väckt motion (nr 111) har hemställts, att riksdagen måtte bevilja

ett förslagsanslag av högst 30,000 kronor till uppförande av ett skidförråd

vid Norrbottens regemente.

Utskottet har i sitt utlåtande nr 4 i anledning av berörda motion framhållit,

att det syntes önskvärt, att det av revisorerna och motionärerna berörda

spörsmålet underkastades särskilt övervägande från Kungl. Maj:ts

sida.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

6:o) Under försvarsdepartementet, § 10, hava revisorerna framhållit, att

i fråga om beräkningen av sjöförsvarets anslag till understöd åt vissa värnpliktigas

familjer och dess överensstämmande med verkliga kostnaden i

stort sett förelåge samma missförhållanden som beträffande motsvarande

anslag för lantförsvaret (Del I sid. 23 och 24).

I sitt utlåtande nr 4 har utskottet vid behandlingen av förenämnda anslag

för sjöförsvaret i avseende å budgetåret 1929/1930 uttalat sig beträffande

denna fråga; varom utskottet velat här

Lantförsvarets

anslag

till understöd

åt vissa

värnpliktigas

familjer.

Skidförrådet

vid Norrbottens

regemente.

Sjöförsvarets

anslag till

understöd åt

vissa värnpliktigas

familjer.

erinra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Kostnader

och underhållsarbeten

för övningsfartyget

af

Chapman.

4 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

7:o) Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna meddelat vissa

uppgifter rörande kostnaderna för övningsfartyget af Chapman (Del I sid.

24-32).

Efter att hava lämnat en redogörelse för marinförvaltningens förslag

rörande inköp av det rederiaktiebolaget Transatlantic tillhöriga fartyget G. D.

Kennedy och detsammas anordnande till övningsfartyg för skeppsgossar

hava revisorerna anfört följande.

»I en till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 52) föreslog Kungl.

Maj:t riksdagen medgiva att av fonden för krigsfartygs byggande måtte få

användas dels ett belopp av 128,500 kronor för beredande av ersättning till

förslagsanslaget till oförutsedda utgifter för bestridande jämlikt Kungl.

Maj:ts beslut den 12 november 1923 av kostnaderna för inköp av segelfartyget

G. D. Kennedy, dels ock ett belopp av 40,000 kronor för utförandet

av vissa ändringsarbeten å samma fartyg.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, men anförde samtidigt följande

(skrivelse nr 194):

Av den i statsrådsprotokollet lämnade utredningen framgar att, utöver

kostnaderna för inköpet av ifrågavarande segelfartyg, 128,500 kronor, och

nu äskade 40,000 kronor till fartygets inredning, skulle tagas i anspråk

ytterligare medel för sistnämnda ändamal från flottans underhallsanslag

eller andra till marinförvaltningens disposition stående medel. Enligt vad

en av riksdagens vederbörande utskott från marinförvaltningen införskaffad

uppgift utvisar, skulle det belopp, varmed till marinförvaltningens förfogande

stående medel beräknades behöva bidraga till kostnaderna för fartygets

iståndsättande och inredning, uppgå till icke mindre än i det närmaste

215,000 kronor. Härigenom skulle totalkostnaderna för inköpet av

segelfartyget G. D. Kennedy samt detsammas anordnande till skolskepp för

skeppsgossar uppgå till närmare 385,000 kronor.

Det har icke kunnat undgå att väcka riksdagens uppmärksamhet, att de

kostnader, förvärvet av detta fartyg medfört, blivit synnerligen höga, och

det synes riksdagen vara anmärkningsvärt, att av de utav marinförvaltningen

verkställda utredningarna i samband med fartygets inköp icke framgått,

att kostnaderna för dess iståndsättande och inredning skulle komma

att uppgå till så betydande belopp. Därest så skett, lärer det icke hava

varit uteslutet att detta inverkat på bedömandet av frågan om ändamålsenligheten

av fartygets inköp, med hänsyn till härav föranledda kostnader.

Då emellertid inköp av fartyget nu skett, lärer det vara nödvändigt, att

detsamma iordningställes för sitt avsedda ändamål. Riksdagen förutsätter

dock, att från Eders Kungl. Maj:ts sida noga övervakas, att medel icke

härför tagas i anspråk i större omfattning än som kan anses vara av behovet

oundgängligen erforderligt.»

Revisorerna hava därefter meddelat, att kostnaderna för de å ifrågavarande

fartyg, numera benämnt af Chapman, verkställda ändrings- och kompletteringsarbeten

samt underhållsarbeten under budgetåren 1923—1928 uppgå

till icke mindre än 786,414 kronor 98 öre. Värdet av utlånade inventarier

jämte värdet av inventarier, som varit utlånade, men sedermera påförts

respektive uppbörd i fartyget, utgjorde sammanlagt omkring 218,000 kronor.

Revisorerna hava i samband härmed gjort följande uttalande.

»Även om övningsfartyget ’af Chapman’ är av större värde och äger

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

5

vidsträcktare användbarhet än ett övningsfartyg av den typ, som tidigare

förekommit vid flottan, iiro dock de kostnader, som inköpet samt de vidtagna

ändringsarbetena å ’af Chapman’ sedermera dragit, så väsentligt

mycket större än de kostnader, som marinförvaltningen i samband med inköpet

av nämnda fartyg beräknade för nybyggnad vid Karlskrona varv

av ett övningsfartyg av den äldre typen, att det med fog kan göras gällande,

att det varit för statsverket ekonomiskt fördelaktigare att föranstalta om

nybyggnad av ett övningsfartyg. Att kostnaderna för fartyget blivit så

mycket högre än ursprungligen beräknats måste giva anledning antaga, att

marinförvaltningens undersökningar rörande fartygets användbarhet och de

förändringar, som erfordrades å detsamma, varit synnerligen bristfälliga.

Revisorerna vilja erinra om det ovan återgivna uttalandet av 1924 års

riksdag, av vilket framgår, att riksdagen fann det då beräknade beloppet,

385.000 kronor, allt för högt. Nu har kostnadssumman kommit upp i

omkring 914,914 kronor 98 öre, vartill dessutom kommer det till omkring

218.000 kronor upptagna värdet av äldre inventarier, som lånats till användning

å fartyget. Visserligen äro i kostnadssumman inräknade underhållskostnader

under fyra år, men i dessa kostnader, vilka upptagits till ett så

högt belopp som omkring 373,000 kronor, synes, av redogörelsen att döma,

ingå åtskilligt, som i själva verket är att hänföra till ändrings- och kompletteringsarbeten.

I varje fall äro de hittills kända kostnaderna för fartyget

så betydande, att revisorerna med beaktande av 1924 års riksdags

uttalande i ämnet måste finna vederbörande myndigheters åtgärder i denna

sak vara synnerligen anmärkningsvärda.

Då det icke synes vara uteslutet att allt fortfarande högst betydande utgifter

äro erforderliga för förändrings- och kompletteringsanordningar å

fartyget, hava revisorerna funnit önskvärt, att marinförvaltningen måtte

åläggas att föranstalta om en ingående undersökning rörande dessa kostnader,

så att icke även i framtiden utan riksdagens särskilda prövning

anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader kommer att i större

utsträckning belastas med ändrings- och kompletteringsarbeten för detta

övningsfartyg.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen, som erinrat, att å ett

övningsfartyg av den äldre typen (Jarramas typ), som beräknats kosta

cirka 350,000 kronor, icke kunde övas skeppsgossar till större antal än 94.

Å af Chapman kunde däremot inrymmas 200 skeppsgossar. För att ungefär

motsvara af Chapman i nämnda hänseende erfordrades sålunda två

fartyg av den äldre typen. Därjämte borde beaktas, att utbildningen å af

Chapman bleve mycket värdefullare än å Jarramas-typens fartyg, vilkas

färder, i motsats till af Chapmans, icke kunde utsträckas till mera avlägsna

farvatten.

Härefter anför ämbetsverket följande:

»Statsverkets kostnader för fartyget, frånsett de årliga underhållskostnaderna,

utgöra cirka 550,000 kronor.

Jämföres anskaffningskostnaden för ’af Chapman’ med nybyggnadskostnaden

av två övningsfartyg av ’Jarramas’-typ erhålles följande:

Deplacement

Kostnad i kr

Dior

i ton

totalt

per ton

per gosse

2 st- Jarramas (188 gossar) .......

al Chapman (200 gossar) ..........

.......j 2 x 350

....... 2,000

700.000

550.000

1,000

275

3,725

2,250

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Kostnaden för nybyggnad av ett fartyg motsvarande ’af Chapman’ torde

icke enligt 1924 års priser kunnat beräknas till lägre belopp än 1,000,000

kronor.

Marinförvaltningen vidhåller därför sin tidigare uttalade åsikt, att inköpet

av fartyget varit fördelaktigt för statsverket, ehuru kostnaderna för

detsamma blivit större än vad vid inköpet beräknades. De ändrings- och

kompletteringsarbeten, som blivit å fartyget utförda, hava under fartygets

expeditioner visat sig erforderliga för att fylla de krav, som måste ställas

på ett dylikt övningsfartyg.

Då ämbetsverket på grund av sin instruktion åligger att till utförande

anbefalla erforderliga förbättringar i marinens materiel, såvida anvisade

medel därigenom icke överskridas, har marinförvaltningen ansett sig i

nämnda stadganden finna stöd för sina åtgärder i ifrågavarande ärende.

Vad fartygets underhåll beträffar hava revisorerna inräknat de årliga

underhållskostnaderna i fartygets totalkostnad, vilket tillvägagående givetvis

bliver missvisande. Underhållskostnaden för ’af Chapman’ överstiger icke

avsevärt underhållet av ’J ar ra mas'' och ’Najaden’ under samma tid (373,536

kronor mot 353,193 kronor) och i detsamma inbegripes ej större belopp för

kompletterings- och ändringsarbeten än vad normalt förekommer vid översyn

av andra flottans fartyg.

Såvitt nu kan bedömas finner marinförvaltningen ingen anledning antaga,

att några andra större utgifter till förändrings- och kompletteringsarbeten

för fartyget skola behöva förekomma än möjligen arbeten för dess förseende

med motormaskineri för den händelse det skulle visa sig lämpligt att härför

använda motorer från någon utrangerad undervattensbåt. I så fall

kommer emellertid ämbetsverket att härom avlåta underdånig framställning

i och för ärendets prövning av Eders Kungl. Maj:t. Den undersökning,

som revisorerna funnit önskvärd i nämnda hänseende, torde med hänsyn

till vad ämbetsverket nu anfört icke vara erforderlig.»

Utskottets

yttrande.

Utskottet har icke kunnat undgå att i likhet med revisorerna finna de

av vederbörande myndigheter vidtagna åtgärderna i denna sak vara synnerligen

anmärkningsvärda. Enligt utskottets mening hava de uttalanden,

som i samband med beviljandet av medel för fartygets anordnande till

skeppsgossefartyg gjorts av 1924 års riksdag, blivit i åtskilliga hänseenden

åsidosatta. De kostnader, som hittills nedlagts på ifrågavarande fartyg,

synas icke stå i rimligt förhållande till vad som ursprungligen av marinförvaltningen

beräknats, även om man helt bortser från samtliga underhållskostnader

och värdet av de inventarier, som utlånats för fartygets behov.

Med hänsyn till vad som förekommit, förefaller det utskottet nödvändigt att

för framtiden mera noggranna och ingående undersökningar av marinförvaltningen

verkställas, innan inköp äga rum för marinens räkning. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om att icke endast i förevarande

fall utan även i fråga om den under § 13 av revisionsberättelsen behandlade

frågan rörande kostnaderna för pontonkranen »Derrick» marinförvaltningens

åtgärder kunna göras till föremål för berättigade anmärkningar.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet funnit vara av den vikt, att utskottet

velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

7

8:o) Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna behandlat frågorna

om bokföring av inkomster och utgifter samt kalkylerandet av priserna

vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. I samband härmed hava

revisorerna i sin berättelse intagit följande skrivelse från marinförvaltningen

till varvscbefen i Karlskrona.

Repslagarbanan

å

flottans varv

i Karlskrona.

»Kungl. marinförvaltningen vill härigenom anmoda eder att för driften

vid repslagarbanan från och med den 1 juli innevarande år upplägga en

särskild titel, benämnd S 178: ''Repslagarverkstaden i Karlskrona’, å vilken

titel verkstadens samtliga inkomster och utgifter skola bokföras.

Såsom inkomster skola upptagas alla influtna ersättningar för å verkstaden

tillverkade varor.

Såsom utgifter skola upptagas alla kostnader för verkstadens underhåll

— utom underhåll av byggnader — och drift, såsom avlöningar, materialier

för tillverkningen, maskiner och redskap m. m., transporter samt övriga utgifter

som kunna hänföras till driftkostnader.

Vid verkstaden tillverkade varor inlevereras till materialförrådet. Ersättning

härför beredes verkstadens titel omföringsvis från materialförrådets

titel enligt vederbörligen fastställda priser.

Dessa priser fastställas av eder för ett år i sänder men kunna, om så

skulle visa sig erforderligt, under året höjas eller sänkas. Vid kalkylerandet

av priserna iakttages, att inkomsterna å verkstadens titel ej blott

skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl kunna bestrida kostnaderna

för eventuella förbättringar och efter kungl. marinförvaltningens

prövning även utvidgningar av verkstaden.

Utlämningspriserna fritt materialförrådet fastställas av eder i vanlig

ordning.»

Revisorerna hava därefter anfört följande.

»Enligt vad revisorerna inhämtat var självkostnadspriset för vid verkstaden

tillverkat tågvirke av olika slag under budgetåren 1926/1927 och 1927/1928

respektive 226,606 kronor 79 öre och 189,621 kronor 31 öre. Efter de priser,

som debiterats vid utlämning av tågvirke från allmänna materialförrådet,

utgjorde värdet av nämnda tillverkning respektive 287,526 kronor 84 öre

och 240,625 kronor 53 öre. Verkstadens vinst kom härigenom att uppgå

till respektive 60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre. För verkstadens

räkning hava under år 1928 anskaffats maskiner till ett sammanlagt

värde av 32,979 kronor 28 öre. Vidare hava kostnaderna för ändringsarbeten

å verkstaden under de senaste åren uppgått till sammanlagt 5,900

kronor. Kostnaderna för inköp av maskiner samt vidtagna ändringsarbeten

å verkstaden hava bestritts av den vinst, som uppkommit å verkstadens tillverkning.

Det tillvägagångssätt, som av marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen,

har medfört, att avsevärda nyanskaffningar för repslagarbanans

räkning kunnat ske utan att frågan härom behövt underställas riksdagen.

Med en mera allmän tillämpning av en dylik metod skulle uppenbarligen

utan möjlighet till kontroll eller närmare prövning från riksdagens sida

myndigheter, som bedriva tillverkning av förnödenheter för statens räkning,

kunna i stor utsträckning vidtaga dispositioner, vilka medföra betydelsefulla

ekonomiska konsekvenser för statsverket, då ju de kalkylerade priserna

i det hela mer eller mindre bliva beroende av vederbörandes godtyckliga bestämmande.

Frågan har ur principiell synpunkt synts revisorerna så viktig,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

att de ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vad i denna sak

förekommit.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 30—32), som

anfört följande.

»Det anmärkta tillvägagångssättet för priskalkylering, som angives i marinförvaltningens

skrivelse den 5 juni 1926 till varvschefen vid flottans

station i Karlskrona, torde böra ses i samband med tendensen att göra varvsdriften

i möjligaste mån ekonomisk efter ''självhushållningsprincipen’ såsom

framhållits av flottans organisationssakkunniga i den 21 juni 1926 avgivet

''Betänkande och förslag’, där å sid. 42 bland annat anföres: ''För att i

övrigt kunna följa det ekonomiska utbytet av nu omhandlad tillverkning

samt med hänsyn till prissättningen vore det enligt de sakkunnigas mening

lämpligt, om föreskrifter utfärdades därom, att repslagarbanans alla omkostnader

och ersättningar för tillverkade produkter bokfördes å särskild

titel på samma sätt som nu sker vid kraftcentralen och som — — — förordats

i fråga om ekipagedepartementets transportrörelse’. Dylika bestämmelser

tillämpas även vid marinens centrala beklädnadsverkstad och korvfabriken

i Karlskrona, oljefabriken å Karlskrona varv samt tvättinrättningarna

å Rindön, i Stockholm och i Karlskrona.

Dessa bestämmelser innebära bland annat, att priserna skola så beräknas,

att inkomsterna ej blott balansera de löpande utgifterna utan jämväl skola

vara så beräknade, att erforderliga förbättringar och moderniseringar av

respektive inrättning skola kunna av titeln bestridas.

Efter därtill erhållet nådigt medgivande, beordrades personal från varvet

i Karlskrona att företaga en studieresa till England och Tyskland för att

därstädes inhämta kunskap om vid repslageri numera använda maskiner

och arbetsmetoder m. m.

På grund av de erfarenheter, som under ovan angivna studieresa^ vunnits,

inlämnade varvschefen vid flottans station i Karlskrona den 19 oktober 1927

förslag och kostnadsberäkning för modernisering av repslagarbanan. Detta

förslag godkändes av marinförvaltningen den 26 oktober 1927, och i samband

härmed fastställdes viss förenkling i driften och standardisering vid

tillverkning av tågvirke, allt i syfte att förbilliga detsamma.

Enligt från varvschefen vid flottans station i Karlskrona infordrad och

av honom den 31 januari 1928 avgiven uppgift angående kostnaden för

tillverkning av tågvirke enligt då vid flottans repslagar bana använd handmetod

ävensom beräknad kostnad för motsvarande tillverkning efter verkställd

modernisering av banan beräknades, att vinsten i fråga om tillverkningen

av marinens årsbehov av tågvirke efter moderniseringen skulle uppgå

till cirka 45,000 kronor. En modernisering av banan måste således anses

fullt befogad.

Sedan ovannämnda modernisering av repslagarbanan under hösten 1928

blivit genomförd, har varvschefen vid flottans station i Karlskrona uti

en den 4 januari 1929 avgiven skrivelse i ärendet anfört, dels att införandet

av maskinell drift även medfört en minskning av antalet arbetare från

13 till 7, vilket utgör en minskning i årlig avlöningskostnad med 20,568

kronor eller ej mindre än 45 procent av tidigare utgående avlöning, dels

ock att verkställda beräkningar givit vid handen, att den prisreduktion å

tågvirke, som bliver en direkt följd av verkstadens modernisering, kan

beräknas komma att uppgå till 18 procent av nu gällande priser.

De av riksdagens revisorer angivna vinstbeloppen vid verkstaden, respektive

60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre, för budgetåren

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94. 9

1926/1927 och 1927/1928 iiro, enligt varvschefens uppgift, cj överensstämmande

mod vad varvskontorens titelböcker utvisa eller 27,992 kronor 52

ore och 19,725 kronor 76 öre för respektive år, varvid beträffande sistnämnda

belopp är att märka, att här fråndragits utbetalda förskott å kontraherade

maskiner med cirka 9,000 kronor.

• ■^''iamhållas må, att största delen av det tågvirke, som tillverkas vid

ifrågavarande repslagarbana, användes av flottans fartyg vid desammas

översyn, utrustning och förläggning i beredskap, och bestridas kostnaderna

for tågvirkets tillverkning alltså huvudsakligen av anslaget till underhåll

av flottans fartyg och byggnader m. m.

Arbetsmaskiner i allmänhet måste tid efter annan ersättas med nya och

modernare. Inom privatindustrien är det vanligt att räkna med en 10-årig

avskrivningstid för arbetsmaskiner. Ä flottans varv blir användningen i

regel vida längre — det finnes maskiner som hållit i 30 å 40 år. I det

ordinarie anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.

avses i regel ett belopp till anskaffning av maskiner i stället för förslitnå

eller omoderna sådana. I kostnadsberäkningarna för varje större nybygge

eller nyanskaffning, som utföres av marinen själv, vare sig det gäller fartyg,

befästningar eller visst materiel, såsom t. ex. torpeder, ingår anskaffning

av för dess utförande speciella arbetsmaskiner m. m.

Endast då maskinanskaffning, på grund av att underhållsanslaget ej därtill

kunnat lämna tillgång, måst eftersättas, har hemställan om beviljandet

av särskilda medel för anskaffning av maskiner i större omfattning gjorts.

Det nu tillämpade förfaringssättet, varigenom kännedom om självkostnaden

för denna del av varvsdriften kan erhållas, ansluter sig till samma

ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag på motsvarande

områden och torde sålunda vara i överensstämmelse med av riksdagen vid

upprepade tillfällen framhållna önskemål.

Av här ovan lämnade uppgifter framgår således:

att det ur såväl freds- och krigsberedskapssynpunkt måste anses nödvändigt,

att flottan själv tillverkar sitt behov av tågvirke;

att uppläggandet av särskilda titlar, som av organisationssakkunniga påyrkats,

är av behovet påkallat för att kunna följa det ekonomiska utbytet

av tillverkningen; samt

att moderniseringen av den maskinella utrustningen vid repslagarbanan medfört

betydande minskning i tillverkningskostnaderna för marinens tågvirke.»

Utskottet vill erinra om att 1927 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit,

att sådana åtgärder beträffande marinförvaltningens medelsbokföring måtte

vidtagas, att samtliga av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel

komme att upptagas i budgetredovisningen samt att det tillämpade förfaringssättet

med uppläggande av särskilda fondtitlar för dylika medel för

framtiden upphörde. Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande

ärende, har utskottet ansett nödvändigt, att särskilda grunder för redovisningen

av inkomster och utgifter vid marinens verkstäder ävensom för

den ekonomiska förvaltningen i övrigt vid dessa verkstäder av Kungl.

Maj:t fastställas. Härvid bör tillses, att utlämningspriserna för tillverkad

materiel m. m. icke ma bestämmas pa sådant sätt, att dessa priser innefatta

beräknade kostnader jämväl för utvidgning av verkstadsdriften. Frågor

av denna art böra alltid underställas riksdagens prövning, och den till

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

marinförvaltningens disposition ställda delen av underhållsanslaget bör icke

tagas i anspråk för dylika utgifter. Vid prissättning bör däremot givetvis

hänsyn tagas till den förnyelse av arbetsmaskiner m. m., som är nödvändig

för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende

av varvets behov och som i övrigt betingas av dess rationella bedrivande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte fastställa grunder för handhavandet

av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen

vid marinens verkstäder.

Vissa av 9:o) Beträffande de av revisorerna under socialdepartementet, §§ 15, 16, 17

arbetslöshets. och 18> till behandling upptagna spörsmålen angående arbetslöshetskommisk0mutfördaen

sionens verksamhet kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva

arbeten. yttrande; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

Ersättning för 10:o) Under socialdepartementet, $ 23, hava revisorerna meddelat, att de

eldning och vjxt s[n granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat, huruvärmelednin-

som ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsergarna

i läns- nas lokaler utgått efter mycket växlande grunder, varjämte revisorerna

Styioial?raS lämnat vissa uppgifter till belysande av denna iakttagelse (Del I sid. 58-60).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Av det anförda framgår, att ifrågavarande ersättningar fastställts i

vissa fall av Kungl. Maj:t, i andra fall åter av vederbörande länsstyrelse.

Vid beräknandet av ersättningens storlek hava även olika grunder tillämpats.

Det synes revisorerna förtjänt övervägas, om ej fastställandet av dessa

ersättningar kan ske efter något mera enhetliga normer. Därjämte torde

böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelsernas ordinarie vaktmästarpersonal

kan i större omfattning än hittills anförtros bestyret med värmeledningarnas

eldning och skötsel, även om härför skulle behöva utga någon

mindre gottgörelse utöver ordinarie avlöningen. Självklart måste då skälig

hänsyn tagas till annan nuvarande innehavare av sysslan. Slutligen vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida anslagen för tillfällig löneförbättring och

dyrtidstillägg lämpligen böra tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga.»

Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret ävensom av vissa

länsstyrelser (Del III sid. 65—177).

Statskontoret har därvid anfört följande.

»Revisorerna hava ansett, att det borde tagas i övervägande, om ej fastställandet

av ersättningar för skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas

lokaler kunde ske efter något mera enhetliga normer än hittills varit fallet,

ävensom uttalat sig för en undersökning, huruvida icke åt länsstyrelsernas

ordinarie vaktmästarpersonal kunde i större omfattning än för närvarande

äger rum anförtros sagda bestyr. _

Statskontoret finner i likhet med revisorerna lämpligt, att en utredning

av nämnda spörsmål kommer till stånd, och vill i sådant avseende för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

närvarande ondast framhålla, afl för verkställande av eu dylik utredning

länsstyrelserna torde böra anbefallas att inkomma med för densamma erfor»

derliga uppgifter.

Vidkommande det av revisorerna jämväl framförda spörsmålet, huruvida

anslagen för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg lämpligen böra

tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga, vill statskontoret för sin

del göra gällande, att med hänsyn till att nu omhandlade ersättningar

synas böra så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för

vilka de utgå, och i betraktande av deras natur av expensutgifter — tillfällig

löneförbättring eller dyrtidstillägg icke torde böra ä dem utbetalas

Aven ur redovisningssynpunkt synes för övrigt lämpligast, att ifrågavarande

ersättningar komma att belasta allenast vederbörande anslag till skrivmaterialier

och expenser, ved m. m.

I likhet med statskontoret finner utskottet det lämpligast, att ersättningarna

för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler

så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för vilka de utgå,

ävensom att kostnaderna för framtiden bestridas av vederbörliga anslag till

skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder,

att för framtiden samtliga kostnader för eldning och

skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler

bestridas av vederbörliga expensanslag.

11:°) Under socialdepartementet, § 24, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter

rörande landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning

ävensom rörande de förskingringar av medel, som under de senaste

åren inträffat vid nämnda förvaltning (Del I sid. 60—86).

I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat giva en sammanfattande

framställning av och närmare belysa de synnerligen svåra

missförhållanden, som framträtt inom här berörda del av fögderiförvaltningen.

Av redogörelsen framgår att under de sista tio åren icke mindre

än 31 landsfiskaler och 43 fjärdingsman blivit beträdda med förskingringsbrott,

avseende, såvitt hittills kunnat fastställas, en så betydande summa som

1,234,456 kronor. I flertalet fall hava förskingringarna pågått under en längre

följd av år utan att upptäckas vid verkställda inventeringsförrättningar.

Det är enligt revisorernas mening en angelägenhet av högsta vikt, att

statsmakterna snarast möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att förhindra ett

upprepande av dylika oegentligheter. Saken synes desto mera allvarlig som

den berör en kar av funktionärer, vilken har en del av statens rättsvårdande

uppgifter på sin lott och på vilken därför de största fordringar i

fråga om redbarhet böra kunna ställas.

Medgivas må att det icke är någon lätt sak att komma tillrätta med

denna fråga. Stor vikt ligger otvivelaktigt i själva rekryteringen av kåren,

så att de tillsättande myndigheterna lägga sig vinn om att till ifrågava
-

Utskottets

yttrande.

Lands fiskaler - nas och deras

exekutionsbiträdens

medelsförvaltning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

rande uppdrag utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla

måttet. En sådan prövning blir dock alltid mer eller mindre beroende av

subjektiva omdömen. Huvudvikten kommer därför att ligga på beskaffenheten

av den kontroll, som utövas å dessa befattningshavares förvaltning.

Men att utfinna ett kontrollsystem, som under alla förhållanden fungerar

effektivt, är förbundet med stora svårigheter, särskilt i betraktande av att

det här gäller en mycket omfattande uppbördsverksamhet, som dessutom

avser medel av flera olika slag, för vilka vederbörande har att redovisa på

skilda håll och i olika ordning.

Behovet av en bättre kontroll synes emellertid klart ådagalagt. De kontrollföreskrifter

i avseende å landsfiskalers och deras exekutionsbiträdens

medelsförvaltning, som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,

hava enligt vad ovanstående utredning visat icke varit tillräckliga

att förebygga tillgrepp av de medel, som vederbörande i tjänsten omhänderhava.

Senare hava visserligen vissa nya kontrollföreskrifter meddelats,

innefattande huvudsakligen föreskrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar

mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena samt

särskilda indrivningskvitton. Men ej heller detta har varit tillfyllest. Särskilt

torde beträffande möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen

av kommunalutskylder de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande.

De av revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler

och deras exekutionsbiträden förskingrade medel utvisa även, att de förskingrade

tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.

De nu gällande kontrollbestämmelserna i fråga om kommunalutskylder inskränka

sig i huvudsak till föreskriften om årliga inventeringar genom

landsfogden (§ 11 i landsfogdeinstruktionen), då granskning skall äga rum

på grundval av hos utmätningsman tillgängliga handlingar. Då inventeringsförrättaren

icke på förhand haft tillgång till restlängderna, står honom

något fullständigt och tillförlitligt kontrollmaterial ej till buds. Han har

allenast att tillgå det material, landsfiskalen ställer till hans förfogande,

varför falsarier, som dolts genom oriktiga anteckningar, icke kunna upptäckas

annat än genom en tillfällighet.

För att uppnå en mera betryggande kontroll i nu nämnda hänseende

torde kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen i § 2 av restindrivningsförordningen,

varest uppbördsman av kommunalutskylder ålägges att,

då framställning om indrivning av sådana medel sker hos utmätningsman

på landet, till länsstyrelsen lämna skriftlig uppgift om restlängdernas summa,

borde utbytas mot föreskrift, att avskrift av restlängden skall överlämnas

till länsstyrelsen. Utmätningsman, som nu översänder redovisning av influtna

utskylder jämte hindersbevis direkt till den kommunala uppbördsmyndigheten,

skulle i stället vara skyldig översända redovisningsförteckningen

till länsstyrelsen, där anteckning om influtna belopp eller redovisning

genom hindersbevis skulle äga rum i länsstyrelsens exemplar av restlängden.

Vid förteckningen borde i sådant fall såsom verifikation fogas

dels girobesked rörande den kontanta redovisningen och dels hindersbevis,

som åberopas. Denna förteckning jämte hindersbevis skulle av länsstyrelsen,

sedan anteckning om uppgifterna på angivet sätt ägt rum, tillställas vederbörande

kommunala uppbördsmyndighet. Genom en sådan anordning torde

vinnas, att länsstyrelsen beredes möjlighet att, liksom beträffande kronoutskylder,

hos vederbörande efterhöra orsaken till att utskylder icke redovisats

inom stadgad tid eller med andra ord länsstyrelsen skulle härigenom bliva

ett verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94. 13

av kommunalutskylderna. Inventeringsförfarandet beträffande dessa utskylder

skulle vidare bliva mera verksamt, då länsstyrelsens kontrolluppgifter skulle

kunna jämföras med utmätningsmannens anteckningar.

Även i andra hänseenden än ovan berörts synes det nuvarande inventeringsförfarandet

lida av bristfälligheter. Revisorerna hava särskilt lagt

märke till att i ett flertal fall de årliga inventeringarna förrättats vid samma

tidpunkt av året samt att vederbörande landsfiskaler i vissa fall erhållit

underrättelse ett par dagar i förväg om den förestående inventeringen.

Härigenom liar möjliggjorts för landsfiskalen att till täckande av gjorda

förskingringar överflytta medel från de olika räkningar, varöver han disponerat,

till sin egen tjänsteräkning eller ock upplåna vad som för tillfället

erfordrats. Det torde vara uppenbart, att en inventerings värde vid ett

dylikt förfaringssätt högst väsentligt förringas. En förutsättning för att

inventeringen hos en utmätningsman skall bliva av åsyftad betydelse måste

även vara, att inventeringen sker efter viss uppgjord plan. Av de inventeringsprotokoll,

revisorerna haft tillfälle att taga del av, framgår emellertid,

att i flera fall så ingalunda varit fallet. Det synes därför revisorerna

nödvändigt, att detaljerade och tydliga föreskrifter meddelas, huru inventering

hos landsfiskal och annan utmätningsman skall äga rum.

I regel förrättas inventeringarna av vederbörande landsfogde. Denne är

emellertid ofta av andra göromål hindrad att, såsom önskligt vore, följa

landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl i

övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen.

Även härutinnan är en ändring erforderlig, så att inventeringarna

komma att handhavas av personer, vilka varit i tillfälle att taga närmare

kännedom om det sätt, varpå landsfiskalen fullgjort sin berörda redovisningsskyldighet.

Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att vederbörande länsstyrelser

icke alltid i sådana fall, då vid inventering särskilda erinringar blivit framställda

beträffande medelsförvaltningen, vidtagit effektiva åtgärder för vinnande

av rättelse rörande anmärkta förhållanden eller låtit mera ingående

undersöka landsfiskalens förvaltning. Ej heller synas extra inventeringar

hava anbefallts i den utsträckning, som varit påkallad med hänsyn till vid

tidigare inventeringstillfällen yppade missförhållanden och gjorda anmärkningar

i fråga om redovisning och förvaltning.

En fråga, som även synes vara förtjänt att övervägas, är, om ej i likhet

med vad som i det nya polisreglementet är stadgat i fråga om fjärdingsmän,

skyldighet borde åläggas landsfiskaler att ställa säkerhet för omhänderliavda

medel. Genom en sådan anordning skulle statsverket, som har att

gentemot kommuner och enskilda bära det ekonomiska ansvaret för medlens

förvaltning, skyddas mot förluster. Men därjämte torde skyldigheten att

prestera en dylik säkerhet medverka till att ifrågavarande poster i regel

komme att besättas med personer, utmärkta för samvetsgrannhet, ordning

och reda i ekonomiska frågor.

Emellertid får vid övervägandet av denna fråga å andra sidan icke förbises

de konsekvenser med avseende å övriga redogörare av allmänna medel,

som nyssberörda anordning möjligen kan föra med sig.

I det föregående hava revisorerna berört allenast några av de punkter,

där en ändring av den nuvarande ordningen är trängande. Det föreliggande

spörsmålet tarvar emellertid en ingående utredning, som utan dröjsmål bör

komma till stånd. På grund härav hava revisorerna velat påkalla riksdagens

särskilda uppmärksamhet å denna fråga.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelserna

(Del III sid. 65—179).

Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.

»I sitt uttalande framhålla revisorerna bland annat, att varken de kontrollföreskrifter,

som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,

eller de på senare tid meddelade, innefattande huvudsakligen föreskrifter

om användande av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen

och exekutionsbiträdena samt särskilda indrivningskvitton,

hava varit tillfyllest. Särskilt torde, anföra revisorerna vidare, beträffande

möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder

de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande. De av

revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler och deras

exekutionsbiträden förskingrade medel utvisade även, att de förskingrade

tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.

Enligt riksräkenskapsverkets åsikt synas emellertid revisorerna hava

underskattat betydelsen av förberörda, på senare tid meddelade kontrollföreskrifter.

Dessa hava ännu varit i tillämpning alltför kort tid, cirka

2 Vä år, för att man slutgiltigt skall kunna bestämma värdet av desamma.

Det torde nog icke vara för mycket sagt, att upptäckterna av de under de

senaste åren begångna förskingringarna till stor del föranletts därav att

efter införande av dessa kontrollföreskrifter, speciellt beträffande indrivni

ngskvittona, tillgreppen icke längre kunnat döljas.

Beträffande särskilt indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder

hava revisorerna ifrågasatt, att för uppnående av eu mera betryggande

kontroll, i samband med framställning om indrivning av kommunalutskylder

hos utmätningsman på landet, avskrift av restlängden skulle överlämnas

till länsstyrelsen. Härigenom samt genom vidtagande av vissa andra

angivna åtgärder skulle enligt revisorernas mening länsstyrelsen bliva ett

verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen

av kommunalutskylderna.

Att bestämmelser i den av revisorerna angivna riktningen skulle medföra

ökade kontrollmöjligheter torde vara uppenbart. Ifrågasättas kan

emellertid, om nyttan av en dylik bestämmelse skulle motsvara de ökade

kostnader, som otvivelaktigt skulle åsamkas såväl de kommunala myndigheterna

som — och än mer — staten. Länsstyrelserna skulle sålunda näppeligen

utan personalförstärkning kunna fullgöra de ökade kontrollskyldigheterna,

i all synnerhet som på sina håll svårigheter att medhinna en effektiv

kontroll av redovisningen av de å kronodebetsedel uppförda medlen

redan torde förefinnas.

Den av revisorerna väckta frågan om skärpning av ifrågavarande kontroll

anser även riksräkenskapsverket vara av den betydelse, att riksräkenskapsverket

för sin del vill tillstyrka en utredning i ämnet, vilken givetvis

icke kan av detta ämbetsverk förebringas. Vid en dylik utredning böra

enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tagas under övervägande, bland

annat, nedan angivna förhållanden.

I första hand synes sålunda till övervägande höra upptagas frågan om

landsfiskalernas skiljande från befattningen med indrivning av kommunalutskylder.

Denna fråga har förut varit föremål för behandling i 1922 års

polisutredning (sid. 205), där det ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras

i landsfiskalernas redovisningar ävensom att de största kommunerna

skulle övergå till att anställa egna uppbördsmän för indrivning av

utskylderna. Vidare påyrkades i samma betänkande en överflyttning av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

15

handräckningsbesväret beträffande kommunal utskylderna från staten till

kommunerna. Ett återupptagande av dessa frågor synes riksräkenskapsverket

vara så mycket mera påkallat, som det lärer bliva nödvändigt att

vid den föreslagna rättegångsreformens genomförande åvägabringa betydande

lättnader i den landsfiskalerna åvilande arbetsbördan.

Revisorerna framhålla att, enär landsfogdarna, som i regel förrätta inventeringarna,

av andra göromål ofta äro hindrade att, såsom önskligt vore,

följa landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl

i övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen,

inventeringarna borde handhavas av personer, vilka varit i tillfälle

att taga närmare kännedom om det sätt, varpå landsfiskalerna fullgjort sin

redovisningsskyldighet.

Med anledning av detta uttalande vill riksräkenskapsverket uttala, att

ifrågavarande inventeringar, för att bliva verkligen effektiva, måste utföras

av personal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av

sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Hela denna fråga blir emellertid

beroende av den tilltänkta processreformen och dess organisation av statsåklagarväsendet.

Vid den omhandlade utredningen bör i anslutning härtill

tagas under övervägande lämpligheten och möjligheten av en eventuell

uppdelning å olika befattningshavare av å ena sidan de uppbördsärenden och

å andra sidan de polis- och åltlagarärenden, som nu åvila landsfogdarna och

landsfiskalerna.

Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga

för processreformens ekonomiska förberedande i betänkande den 29 augusti

1928 framfört förslag, att ifrågavarande inventeringar skulle överflyttas på

tjänstemän i riksräkenskapsverket. Till detta uppslag har riksräkenskapsverket

ej ännu varit i tillfälle att taga ståndpunkt.

Den föreliggande organisationsfrågan sammanhänger emellertid mycket

nära med den lönereglering för fögderiförvaltningarnas personal, som hänskjutits

till 1928 års lönekommitté. Det är fördenskull möjligt, att den

ifrågasatta utredningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen

förstärkt. Eljest torde utredningen böra ske i nära kontakt med

kommittén. I vad mån åter frågan påverkas av den förestående uppbördsreformen,

undandrager sig riksräkenskapsverkets bedömande.

Slutligen tillåter sig riksräkenskapsverket meddela, att inom ämbetsverket

pågår en undersökning av möjligheten att bokföringsmässigt sammanbinda

debiterings- och uppbördsredogörelserna med länens kassaredovisningar,

i syfte främst att erhålla en i viss mån sjävverkande kontroll å restindrivningen.

»

Den av revisorerna lämnade utredningen synes utskottet utvisa, att de

meddelade kontrollföreskrifterna rörande landsfiskalernas och deras biträdens

medelsförvaltning och särskilt ifråga om indrivningen av å restlängd uppförda

utskylder icke kunna anses vara tillfredsställande. Även om, såsom

riksräkenskapsverket framhållit, vissa av dessa kontrollföreskrifter endast

varit i tillämpning så kort tid, att det knappast låter sig göra att fullständigt

bedöma värdet av desamma, torde dock åtgärder vara påkallade för

att i vissa hänseenden ernå ökad möjlighet till kontroll. Riksräkenskapsverket

har också ansett den av revisorerna väckta frågan om skärpning

av kontrollen vara av den betydelse, att ämbetsverket för sin de] tillstyrkt

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Utgifter för

renhållning

m. m. å vissa

av kronan för

den allmänna

trafiken eller

till Stockholms

stad

upplåtna områden.

en utredning i ämnet. Utskottet, som delar den sålunda uttalade uppfattningen

om önskvärdheten av en utredning i nämnda hänseende, har ansett

sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör framställning

härom. Jämväl frågan om förändring i det nuvarande tillvägagångssättet

vid inventeringar hos landsfiskalerna synes i samband härmed böra

upptagas till omprövning. De olika förslag till ordnandet av denna angelägenhet,

som framkommit i de avgivna yttrandena, torde därvid böra närmare

undersökas. Denna fråga är emellertid av den vikt, att densamma icke

bör göras beroende av vissa andra under utredning varande spörsmål, som

beröra landsfiskalernas förvaltning och arbetsuppgifter.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande

anordnande av skärpt kontroll över landsfiskalernas och

med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning

ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.

12:o) Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat

vissa uppgifter rörande statsverkets utgifter för renhållning m. m. å

vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna

områden (Del I sid. 88—90).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Det synes revisorerna, att kronan skäligen borde kunna fordra, att, då

kronan medgiver, att av det kronan tillhöriga slottsområdet vissa delar

utan ersättning få disponeras som gata eller eljest hållas öppna för allmänheten,

staden i gengäld bekostar alla utgifter för ej blott underhåll och

belysning utan även renhållning av samma områden. Stöd för rimligheten

i denna åsikt torde vara att hämta jämväl i stadskollegiets här ovan återgivna

uttalanden i fråga om områdena kring riksdagshuset samt Norrbro.

Vidare torde det få anses vara en rimlig begäran från kronans sida, att

i sådana fall, som de nu senast omförmälda (Kungsträdgården angränsande

gator m. fl.) staden icke debiterar kronan några renhållnings- eller andra

därmed jämförliga avgifter. Kronans tillmötesgående gentemot staden —

att utan någon som helst ersättning upplåta ifrågavarande områden till

staden (respektive, beträffande Eira, staden och länet) eller ock för den

allmänna trafiken — lärer göra det befogat att påkalla, att staden å sin

sida påtager sig alla utgifter för renhållning m. m. beträffande sådana områden

och gatudelar.

Det synes revisorerna önskligt, att åtgärder från kronans sida vidtagas

i syfte att Stockholms stad måtte åtaga sig att svara för ej blott alla kostnader

för områdenas underhåll utan även samtliga utgifter för deras renhållning,

belysning eller annat dylikt.»

Förklaring i ärendet har avgivits av byggnadsstyrelsen, som anfört följande.

»Enär av riksdagens revisorer här avsedda utgifter bestridas genom överståthållarämbetets

försorg av det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

17

till lyshållning med flera utgifter för kronans publika hus i Stockholm,

saknar byggnadsstyrelsen för sin del närmare kännedom om utgifterna

ifråga såväl i de fall då desamma avse under styrelsens vård stående fastigheter

som då fråga är om andra kronan tillhöriga fastigheter. Det av

revisorerna till behandling upptagna spörsmålet har emellertid berörts i riksdagens

skrivelse den 31 maj 1925, nummer 264, vilken skrivelse legat till

grund för tillsättandet av kronans fastighetskommission av år 1925. Frågan

äger dessutom samband med den till fastighetskommissionen hänskjutna, i

riksdagens skrivelse den 5 juni 1928, nummer 359, avsedda frågan om

skyldighet för Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till

vissa kronan tillhöriga områden.

På grund härav får byggnadsstyrelsen, som för sin del finner, att starka

skäl tala för den uppfattningen, åt vilken revisorerna givit uttryck, nämligen

att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter ej blott för underhåll

och belysning utan även för renhållning av kronans till staden eller för

den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden, i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte överlämna revisorernas berättelse

i förevarande punkt till kronans fastighetskommission av år 1925 för att

tagas i övervägande vid fullgörandet av åt kommissionen lämnade uppdrag.»

I likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen finner utskottet starka utskottets

skäl tala för den uppfattningen, att Stockholms stad bör bekosta alla ut- yttrandegifter

ej blott för underhåll och belysning utan även för renhållning av

kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna

områden. Då emellertid Stockholms stad allt fortfarande anser sig böra

påfordra ersättning för renhållning å ifrågavarande områden, synes det

utskottet nödvändigt, att revisorernas berörda uppfattning med kraft hävdas

från kronans sida. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att kronans

fastighetskommission erhåller i uppdrag att omedelbart göra dessa anspråk

gällande gentemot Stockholms stads myndigheter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt kronans fastighetskommission

att å kronans vägnar gent emot Stockholms

stad framställa anspråk på att kostnader för renhållning

för kronans till staden eller för den allmänna trafiken

utan ersättning upplåtna områden icke vidare skola av

staden debiteras kronan.

13:o) Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit till be- stämpelavhandling

en fråga om stämpelavgift för vissa fondpapper (Del I sid. 106— gifter förvissa

JQO, nya fond
''*

papper.

Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser rörande

stämpelavgift å aktier och obligationer hava revisorerna anfört följande.

»Förenämnda stadganden innefatta närmast bestämmelser om stämpelavgifter

å aktier och obligationer och andra hittills i allmänna handeln

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 48 häft. (Nr 94.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

vanligen förekommande fondpapper såsom exempelvis lottbrev i solidariskt

bankbolag. Som bekant har emellertid på senaste tiden av ett svenskt

affärsföretag emitterats en ny form av dylika papper, s. k. participatmg

debentures, d. v. s. skuldförbindelser, berättigande till ränta med samma

procentsats, vartill utdelningen å vederbörande bolags aktier utgår. I det

fall det här gäller har det emitterande bolaget i förbindelserna vidare utfäst

sig att under alla förhållanden gälda en minimiränta av fem procent,

en utfästelse som åtminstone formellt ställer innehavare av förbindelserna

gynnsammare än vanliga aktieägarna. Ifrågavarande fondpapper noteras

å Stockholms fondbörs. _ .

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i en till sakkunniga

för utredning av frågan om aktiebolags beskattning den 3 november 1928

avlåten skrivelse fäst deras uppmärksamhet på den ej sakligt motiverade

skillnad, som i allmänt beskattningshänseende kunde uppkomma mellan

ifrågavarande nya typ av fondpapper och vanliga aktier. Därvid har

framhållits, hurusom ifrågavarande skuldebrev finge anses bereda sina

innehavare en ställning, som, med bortseende från saknaden av rösträtt,

i övrigt reellt sett föga skilde sig från aktieägarens.

Även beträffande stämpelav gifts erläggande intaga emellertid dessa

nya värdehandlingar en särställning. Vid ovannämnda nyemission har

visserligen vederbörande bolag ansett sig pliktigt erlägga obligationsstämpel,

såvitt angår den del av förbindelserna, som försålts i Sverige. Någon

aktiestämpelavgift har däremot icke kunnat uttagas.

Icke ens skyldigheten att erlägga obligationsstämpel vid emission av

dylika skuldebrev synes dock författningsenligt klar. Av intresse i detta

avseende är ett regeringsrättens utslag av den 25 april 1928, varigenom

förutnämnda affärsföretag frikallats från avgiftsskyldighet beträffande

en tidigare emission av skuldebrev av i viss mån likartad beskaffenhet.

I detta tidigare fall gällde det tryckta skuldförbindelser lydande på 100,

1,000 och 5,000 kronor. För varje skuldförbindelse skulle finnas i viss bank

i’Stockholm deponerade aktier i ett annat företag till nominellt _ belopp,

motsvarande det å förbindelsen angivna; den årliga räntan å förbindelsen

skulle utgå med belopp, som för varje år motsvarade utdelningen å de

som säkerhet för förbindelsen liggande aktier. Dessa tidigare förbindelser

skilja sig dock bland annat i sa matto från vanliga obligationer att

de var för sig kunna uppsägas till betalning efter viss kortare tid samt

att vid deras emitterande något bestämt totalt lånebelopp ej angivits.

Meningen med deras utfärdande har uppenbarligen — enligt vad statskontoret

framhållit — varit att underlätta möjligheten för en placering

indirekt hos utländska kunder av aktier, med möjlighet för nämnda kunder

att åtnjuta alla de förmåner, som åtföljer vanligt innehav av aktier

utom rösträtts utövande på bolagsstämma.

I avseende å fondstämpels utgörande för ifrågavarande participatmg

debentures synes ej ännu någon fullt enhetlig praxis hava utvecklat sig.

Av somliga fondhandlare pläga, enligt vad revisorerna inhämtat, avräkningsnotorna

förses med stämpel som vid försäljning av obligationer. Men

det har också gjorts gällande, att dylik skyldighet icke för närvarande

förefinnes.»

I anslutning till vad sålunda anförts hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Med det ovan sagda hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på

den" oklarhet, som råder beträffande stämpelavgifts utgörande för ifrågava
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 04.

1!)

rande nya typ av fondpapper. I gällande lagstiftning har tydligen denna

ekonomiska företeelse icke förutsetts. Ej minst ur statslinansiell synpunkt

har frågan uppenbarligen betydelse.

Samma skäl som förefinnas för, att dessa nya fondpapper i allmänt beskattningshänseende

betraktas som aktier, lära kunna åberopas för dylik likställighet

beträffande uttagande av emissions- och omsättningsstämpel. Som

spekulationsobjekt synas de ungefärligen jämställas med de börsnoterade

aktierna. I likhet med vanliga aktiebrev medföra de rätt till högre vinst

vid gynnsamma konjunkturer, ett förhållande, som vid aktieomsättningsstämpels

införande åberopades som skäl för att denna borde sättas högre än

motsvarande stämpel på obligationer.

För ett närmare ståndpunkttagande till frågan lärer dock tarvas ett mera

ingående övervägande av densamma. Ett dylikt övervägande måste överhuvud

framstå som angeläget med hänsyn till nuvarande författningsbestämmelsers

oklarhet med därav följande svårigheter i tillämpnings- och kontrollavseende.

»

Då utskottet är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål

för övervägande från Kungl. Majrts sida, har utskottet ansett sig böra

föreslå,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad revisorerna

i förevarande ämne anfört.

14:o) Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för gällande bestämmelser rörande tryckning av betänkanden m. m.

för kommittéer och sakkunniga (Del I sid. 108—111).

Efter att hava närmare redogjort för en år 1923 företagen omläggning i

fråga om kommittéanslagen hava revisorerna framhållit, att det syntes dem

framgå härav, att syftet med omläggningen varit, att utgifterna för kommittéer

och sakkunniga icke finge överstiga vad riksdagen för sådant ändamål

ställt till förfogande samt att från de för berörda ändamål anvisade

anslagen skulle bestridas alla utgifter för de kommitté- och sakkunnigeutredningar,

för vilkas kostnader icke särskilda medel av riksdagen beviljats.

Därefter hava revisorerna anfört följande.

»Genom beslut den 11 maj och 14 juni 1928 har emellertid Kungl. Maj:t

anbefallt statskontoret att utan hinder av förenämnda stadgande i kungörelsen

den 26 september 1921 — med undantag för de på riksgäldskontoret

ankommande pappers- och tryckningskostnaderna — från femte respektive

nionde huvudtitelns allmänna förslagsanslag till tryckningskostnader bestrida

utgifterna för tryckningen av följande betänkanden:

ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivet betänkande med förslag till

lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m.,

ett av professorn D. A. Petrén avgivet betänkande med förslag rörande

ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla),

Utskottets

yttrande.

Kostnader för

tryckning av

vissa kommittébetänkanden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Utskottets

yttrande.

ett av dåvarande landskamreraren K. A. Gislén avgivet betänkande med

förslag till kungörelse angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement

och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter,

ett av f. d. landshövdingen J. Widén avgivet betänkande med förslag till

renbeteslag jämte därmed sammanhängande författningar,

ett av landshövdingen K. H. L. Hammarskjöld avgivet betänkande med

förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad m. m.,

ett av bostadskreditsakkunniga avgivet betänkande angående ordnandet

av viss bostadskredit,

ett av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivet betänkande och förslag

angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,

ett av 1924 års landsstatslönesakkunniga avgivet betänkande med förslag

angående omorganisation av överståthållarämbetet,

ett av tandvårdssakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av

folktandvård (allmännelig tandvård),

huvudbetänkande av sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare

åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo (1925 års

kolonisationssakkunniga), samt

betänkande av sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet förordnande

av den högre lantbruksundervisningen (högre lantbruksundervisningssakkunniga).

Enligt vad statskontorets räkenskaper giva vid handen hava för tryckning

av vissa av dessa betänkanden under revisionsåret utanordnats från

femte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader 5,738 kronor 84 öre och

från motsvarande anslag under nionde huvudtiteln 7,889 kronor 57 öre.

I detta sammanhang må nämnas, att, enligt vad den av riksräkenskapsverket

avgivna budgetredovisningen för budgetåret 1927/1928 utvisar, å

det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga för nämnda budgetår uppstått en brist av 3,887

kronor 34 öre.

Å nu angivna förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens

uppmärksamhet.»

Utskottet, som är av den meningen att samtliga kostnader för kommittéer

och sakkunnigutredningar böra bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar

uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,

har, med anledning av vad revisorerna här ovan meddelat, ansett sig böra

föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiver denna

uppfattning.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,

att enligt riksdagens mening samtliga kostnader för

kommittéer och utredningar genom sakkunniga böra

bestridas av de under de särskilda huvudtitlarna uppförda

kommittéanslagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

21

15:o) Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna upptagit till

behandling frågan om kontrollen å de medel, som genom olika statsmyndigheter

tillställas kommunerna (Del I sid. 111).

Revisorerna hava anfört följande.

»I länsstyrelsernas åligganden ingår bland annat att till kommunerna

utbetala medel av skilda slag såsom statsbidrag och dyrtidstillägg till avlönande

av folkskollärare, statsbidrag till anordnande av undervisning i

slöjd, bidrag från kyrkofonden till avlönande av prästerskapet, skatteutjämningsmedel

m. m. Sammanlagt torde för närvarande av länsstyrelserna till

kommunerna utbetalas dylika medel med omkring 100 miljoner kronor för

budgetår. Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna

uppmärksammat, att några konti, vari de sålunda utbetalda medlen

äro sammanförda för varje kommun, icke finnas upplagda i räkenskaperna,

varför exakta uppgifter i berörda hänseende icke torde kunna lämnas vare

sig av länsstyrelserna eller riksräkenskapsverket utan ett tidsödande arbete.

Med hänsyn till de betydande belopp, som kommunerna erhålla från länsstyrelserna,

måste det ur statens synpunkt vara av särskilt intresse, att

betryggande säkerhet förefinnes för att berörda medel verkligen komma

kommunerna till godo och icke obehörigen disponeras. Även torde det vara

av grundläggande betydelse för den kommunala revisionen att erhålla tillförlitliga^

uppgifter om de medel, som i sådant avseende utbetalats. Revisorerna

finna det därför nödvändigt, att åtgärder vidtagas, som bereda statsverket

och kommunerna möjlighet till kontroll i förevarande hänseende.

Detta gäller för övrigt icke blott medel, som länsstyrelserna utbetala till

kommunerna, utan samtliga medel, vilka statsmyndighet eller statstjänstemän

å tjänstens vägnar översända, t. ex. handräckningsmedel som tillställas

kommun av landsfiskal.

En utväg att vinna en dylik kontroll vore måhända, att föreskrift meddelades

därom, att statsmyndigheterna vid utbetalningar av medel till kommunala

myndigheter skola insätta medlen å postgirokonto för kommunerna.

Såsom en följd härav skulle kommunerna vara skyldiga att öppna sådana

konti. Då den sålunda företagna insättningen av medlen endast vore avsedd

såsom ett kontrollmoment, borde givetvis något hinder för kommunerna

att sedermera göra medlen räntebärande på annat sätt än att låta dem

kvarstå å sådant konto icke förefinnas. Det synes revisorerna önskvärt att

en närmare undersökning företages, huruvida det nu antydda förfarandet

kan vara ändamålsenligt och i övrigt lämpligt. Vid en dylik undersökning

torde emellertid även andra sätt för ernående av den åsyftade kontrollen

böra övervägas.»

Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 182—195).

Av den i ärendet lämnade förklaringen framgår, att riksräkenskapsverket

redan genom skrivelse den 16 juni 1926 påkallat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

på ifrågavarande spörsmål samt därvid hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte vidtaga åtgärder i syfte att statsmyndigheternas utbetalningar av

medel till kommunerna verkställas genom medlens insättande å postgirokonto

för vederbörande kommun. Utskottet är av den uppfattningen, att

•den av revisorerna och riksräkenskapsverket npptagna frågan bör bliva föremål

för närmare utredning och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas

Kontrollen

ä medel, som

tillställas

kommunerna

genom statsmyndigheter.

Utskottets

yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

för ernående av en förbättrad kontroll i fråga om nämnda medel. Då.

emellertid spörsmålet synes vara föremål för övervägande, har utskottet icke

ansett sig böra nu påkalla någon åtgärd från riksdagens sida i berörda

hänseende.

Enär denna fråga synts utskottet vara av särskild vikt, har utskottet

emellertid velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

Tillämpningen

av

gällande bestämmelser

om tjänstledighet

och

semester.

16:o) Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för gällande bestämmelser angående tjänstledighet och semester samt

framlagt resultatet av en av dem verkställd omfattande utredning om tilllämpningen

av nämnda bestämmelser. (Del I sid. 112 132.)

Som en sammanfattning av berörda utredning i avseende å samtliga deledigheter,

som under år 1927 förekommit i medeltal på varje i utredningen

upptagen befattningshavare, hava revisorerna i sin berättelse intagit följande

tablå.

I medeltal på varje tjänsteman

Tjänstledighet

9 , i av annan

pa grund av anledni än

sjukdom | 8jakdom

Semester

Summa

dagar

Manliga, samtliga ...........................

12.1

8.6

29.8

50.5

Ordinarie ....................................

12.8

7.7

32.2

52.2

| Extra ordinarie ...........................

11.2

12.9

18.4

42.5

Kvinnliga, samtliga...........................

24.6

10.5

25.8

60.9

Ordinarie ....................................

26.8

9.6

29.5

65.9

Gifta .......................................

25.2

31.5

27.7

84.4

Ogifta.......................................

27.3

3.3

29.9

60.5

Extra ordinarie ...........................

18.0

13.2

15.4

46.6

Gifta .......................................

25.0

43.4

15.1

83.5

Ogifta.......................................

16.4

6.o

15.5

37.9

Utredningen har givit revisorerna anledning göra följande uttalande.

»Vad först beträffar av befattningshavarna på grund av sjukdom åtnjuten

tjänstledighet har den av revisorerna verkställda utredningen ådagalagt,

att dylik ledighet under år 1927 förekommit i synnerligen olika utsträckning

för olika befattningshavargrupper. Väsentliga skiljaktigheter göra

sig sålunda gällande — såväl vad angår sjukdomsfrekvensen eller antalet

sjukdomsfall per befattningshavare som sjukledigheternas varaktighet —

mellan ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, mellan manliga

och kvinnliga befattningshavare samt mellan gifta och ogifta kvinnliga

befattningshavare, i det att en större sjukledighet förekommit för ordinarie

än för extra ordinarie och för kvinnliga än för manliga befattningshavare

ävensom för gifta än för ogifta kvinnor. Den höga sjukledighet, som

framträtt i fråga om kvinnliga i förhållande till manliga befattningshavare,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94. 23

är ett faktum, som tidigare konstaterats i officiella utredningar, bland annat

av 1921 års lönekommitté i dess år 1923 avgivna betänkande angående

ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden

m. in. Den av revisorerna nu verkställda utredningen, som likväl

endast avsett ett år och därtill omfattat ett jämförelsevis ringa observationsmaterial,

utvisar dock en väsentligt mindre sjukledighet för de manliga

befattningshavarnas del iin den av berörda kommitté verkställda utredningen,

vilken avsåg åren 1919, 1920 och 1921. Nu berörda skillnad mellan

manliga och kvinnliga tjänstemän i fråga om sjukledigheternas längd torde

i viss män hava sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft

och måhända även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för

tjänstgöring av ifrågavarande slag. Någon liknande förklaring till att,

oavsett kön, ordinarie befattningshavare, på sätt utredningen utvisat, måst

åtnjuta längre sjukledighet än extra ordinarie synes däremot icke kunna

givas.. Likaså måste man ställa sig spörjande angående anledningen till

att gifta kvinnor varit mer sjuklediga än ogifta. Fråga är emellertid, om

icke de ordinaries mera fasta anställningsform ävensom de gifta kvinnornas

ställning beträffande hemmet och vad därmed sammanhänger medverkat

till att skapa en mindre uthållighet i tjänsten och en större benägenhet att

giva efter för sjukdomsymptom. Därtill kommer, att, såvitt kan bedömas

av utredningen, de gifta kvinnorna i särskilt stor utsträckning kommit i

åtnjutande av tjänstledighet för enskilda angelägenheter. Den stora omfattning,

i vilken sålunda ledigheter förekommit för berörda kategori befattningshavare,

måste givetvis i regel anses innebära vissa olägenheter med

hänsyn till tjänstgöringsförhållandena inom statsförvaltningen, vilka olägenheter

säkerligen komma att stegras i samma mån som ökningen av antalet

gifta kvinnliga befattningshavare fortgår. För telegrafverkets del torde

dock i detta fall föreligga särskilda förhållanden, i det att i detta verk anställda

gifta kvinnliga befattningshavare i viss utsräckning beviljats tjänstledighet

för enskilda angelägenheter för att bereda plats för under kristiden

anställd extra ordinarie personal, vilken eljest under numera ändrade förhållanden

måst avskedas.

Utan att vilja närmare ingå på de synnerligen ömtåliga och svåra spörsmål,

varom här är fråga, vilja revisorerna framhålla att resultatet av den

verkställda utredningen synes vara värt beaktande vid den allmänna revision

av nu gällande avlöningsreglementen, som enligt beslut av Kungl.

Maj:t den 20 juni 1928 skall verkställas.

Revisorerna hava ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt frågan

om utnyttjandet av den kostnadsfria sjukledighet, som enligt avlöningsreglementet

tillkommer befattningshavare, vars semester understiger 45

dagar. Utredningen i denna del ger vid handen, att den kostnadsfria

sjukledigheten i stor utsträckning utnyttjats särskilt av de kvinnliga befattningshavarna

och främst av de gifta kvinnorna. De lägre siffrorna

för de manliga tjänstemännen torde endast i viss mån kunna förklaras

därav att dessa tjänstemän i regel komma i åtnjutande av en längre semester

än de kvinnliga och därför aga större möjlighet till erforderlig

fysisk omvårdnad utan anlitande av sjukledighet. Tillämpningen av nu

gällande bestämmelser om ifrågavarande sjuksemester synes revisorerna

giva anledning till att berörda bestämmelser underkastas omprövning vid

den blivande revisionen av avlöningsreglementena i syfte att förhindra,

att missbruk av den angivna förmånen kunna göra sig gällande.

Den verkställda utredningen utvisar, att mer än en tredjedel av samt
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

liga sjukdomsfall varit av kortare varaktighet än högst tre dagar. Det

är sålunda ett ganska stort antal sjukledigheter av kortare varaktighet,

som förekommit inom statsförvaltningen. Den omfattning, i vilken dylika

ledigheter förekommit, är ingalunda av underordnad betydelse. Att av

dylika förfall förorsakade avbrott i tjänstgöringen äro till men för arbetets

behöriga gång, säger sig självt. Otvivelaktigt är, att frekvensen av de

korta ledigheterna ökats därigenom, att sjukdom, som ej sträcker sig utöver

tre dagar, i regel ej behöver styrkas genom läkarintyg, vartill kommer,

att, såsom ovan nämnts, befattningshavarna i allmänhet äga rätt att inom

vissa gränser erhålla sjukledighet utan att därför avstå någon avlöning.

Revisorerna vilja för sin del icke yttra sig om, huruvida någon ändring i

gällande praxis beträffande styrkandet av sjukdom vid kortare sjukdomsfall

hör vidtagas men vilja under alla förhållanden framhålla, att en skärpning

av kontrollen av dylika ledigheter inom de olika verken bör ske till förhindrande

av missbruk.

Vad beträffar tillämpningen vid de särskilda verken av bestämmelserna

om sjukledighet och semester, hava revisorerna iakttagit, att åtskilliga

befattningshavare vid rikets allmänna kartverk vid sjukledighet — även

iim densamma varit av relativt lång varaktighet samt under semester

icke behövt inräkna förekommande sön- och helgdagar i sjukledigheten

eller semestern och i följd härav fått åtnjuta sjuksemester och semester

under längre tid än som författningsenligt bort tillkomma dem. Denna

tolkning av avlöningsreglementet, som, såvitt revisorerna hava sig bekant,

icke tillämpas annorstädes inom statsförvaltningen, är givetvis icke riktig,

och det måste enligt revisorernas mening anses synnerligen anmärkningsvärt,

att ett sådant förfarande kunnat komma i fråga.

Revisorerna hava vidare funnit, att vissa befattningshavare vid telegrafverket

och postverket, som varit sjuklediga under hela år 1927, kommit

i åtnjutande av full avlöning under 45 dagar, varvid den kostnadsfria

ledigheten i vissa fall uttagits såsom semester, i andra fall såsom sjukledighet

och i ytterligare andra fall dels såsom semester och dels såsom

sjukledighet. Det torde enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas,

huruvida i dylika fall en sadan förman skäligen bör fa atnjutas, även om

ledigheten, såsom i dessa fall synes hava förekommit, beviljats efter hand

under året genom särskilda beslut.»

Till utskottet har inkommit en skrivelse från de kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd, vari gjorts gällande:

1. att den av 1928 års statsrevisorer gjorda utredningen angående förhållandet

mellan manliga och kvinnliga befattningshavares sjukledighet

bygger på ett ej jämförbart, oriktigt använt och felaktigt bearbetat material

och därför saknar all beviskraft;

2. att en av centralrådet verkställd utredning i samma fråga, omfattande

en grupp manliga och kvinnliga befattningshavare med samma lönevillkor

och arbetsförhållanden (postexpeditörer), visar ett överskott i sjukledighet

för kvinnorna av endast 0.4 dagar per år;

3. att varje gruppindelning av tjänsteinnehavare såsom underlag för en

på olikhet i sjuklighet grundad löneskillnad är ohållbar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr i)4. 25

Utskottet, som icke anser sig kunna taga någon ståndpunkt till de av

centralrådet i ovan berörda skrivelse gjorda erinringarna rörande den av

revisorerna verkställda utredningen, är av den uppfattningen, att de av

revisorerna omförmälda förhållandena äro av den betydelse, att de böra

tagas under närmare övervägande, vilket lämpligen torde kunna ske i samband

med den utredning, som anförtrotts åt 1928 års lönekommitté. Då

utskottet förutsätter, att så kommer att ske, har utskottet icke ansett erforderligt,

att någon åtgärd från riksdagens sida vidtages i anledning av den

av revisorerna gjorda utredningen och de uttalanden, som på grundval

därav gjorts.

Vidkommande särskilt de av revisorerna anmärkta förhållandena vid

rikets allmänna kartverk har utskottet erfarit, att riksräkenskapsverket upptagit

denna fråga till behandling och att alltså denna sak kommer under

vederbörlig omprövning.

Med hänsyn till den stora betydelse, som det av revisorerna berörda

spörsmålet äger, har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

17:o) Under statens affärsverksamhet, § 61, hava revisorerna lämnat vissa

uppgifter rörande bokföringen och redovisningen av medel vid telegrafverkets

linjeexpedition i Härnösand. (Del I sid. 180—184.)

Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande uttalande.

»Av den lämnade redogörelsen för revisorernas undersökning av linjeexpeditionens

i Härnösand medelsförvaltning för år 1927 torde framgå, att

den tillsyn och kontroll å berörda förvaltning, som ålegat vederbörande

linjeingenjör på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt åsidosatts. Så har

till exempel vid underskrivandet av medelsredovisningarna linjeingenjören

till synes icke aktat nödigt att för närmare granskning avfordra Leuf vare

sig expeditionens kassakonto eller ens huvudkontot, som dock skolat ligga

till grund för sagda redovisningar. Ävenså har uppenbarligen icke vid de

månatliga inventeringarna av expeditionens kassa kassakonto företetts. Den

här ovan omförmälda sammmanblandningen av expeditionens egna och linjebefälets

utgifter hade ock bort av linjeingenjören uppmärksammas vid

medelsredovisningarnas företeende till underskrift.

Enligt vad det vid polisförhöret med Leuf förda protokollet utvisar har

Leuf ägt att utan linjeingenjörens hörande rekvirera förskottsmedel från

linjedistriktsbyrån i Sundsvall, och har Leuf även innehaft fullmakt av

linjeingenjören såväl att utkvittera till linjeexpeditionen ankommande

penningsummor som ock att verkställa dragningar å expeditionens bankräkning,

ett förhållande, som enbart för sig bort påkalla särskild kontroll

från linjeingenjörens sida beträffande redovisningen av de av Leuf omhänderhavda

medlen. Att linjeingenjören ansett sig kunna i den utsträckning,

som skett, lämna linjeexpeditionens medelsförvaltning utan kontroll,

måste enligt revisorernas mening framstå såsom så mycket mera anmärkningsvärt,

som linjeingenjören enligt gällande instruktion för sektionsföreståndarna

vid telegrafverkets linjedistrikt är ansvarig för bokföringen och

redovisningen av linjeexpeditionens penningmedel, ett ansvar, som i före
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 48 höft- (Nr 9b.) 3

Utskottets

yttrande.

Medelsredovisningen

vid

telegrafverkets

linjeexpedition

i

Härnösand.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

liggande fall måste anses hava helt och odelat åvilat honom, enär vid linjeexpeditionen

i Härnösand icke funnits anställd någon kassör och Leuf, enligt

från telegrafstyrelsen inhämtad upplysning, icke heller av nämnda styrelse

förordnats att handhava expeditionens kassagöromål.

Emellertid synes icke blott vederbörande linjeingenjör hava i betydande

grad uraktlåtit att öva den tillsyn ifråga om medelsförvaltningen, som ålegat

honom, utan måste enligt revisorernas mening även vederbörande linjedirektörs

kontroll å samma förvaltning anses hava varit otillfredsställande.

Redan den omständigheten att de till honom från nämnda linjeexpedition

insända medelsredovisningarna icke upprättats för och avgivits å författningsenliga

tider samt att såväl dessa redovisningar med tillhörande bilagor

som instrumenten över av linjeingenjören förrättade kassainventeringar icke

alltid varit försedda med dennes namnunderskrift borde hava föranlett åtgärder

från linjedirektörens sida. Men vidare hade inpripande och undersökningar

av honom bort påkallas med hänsyn till de avsevärda disproportioner

mellan i medelsredovisningarna från expeditionen upptagna utgifter

och vid slutet av respektive redovisningsperioder utbalanserade belopp, som

framgå av följande tablå.

Redovisade

utgifter

Utbalanserade

belopp att

redovisas

;

Redovisade

utgifter

Utbalanserade

belopp att

redovisas

Redovisning

nr

i

18,214: 80

48,274:19

Redovisning

nr

13

19,496: 16

48,083: 4 3

»

»

2

11,452: 8 8

52,953: 98

»

»

14

12,158: 61

62,697: 16

»

»

3

18,218: 95

44,806: 3 7

»

»

15

22,834: so

49,862:3 6 !

»

»

4

11,382: 15

54,673: 53

»

»

16

24,907: —

52,567: 18

»

5

13,267: 4 7

51,406: 06

»

»

17

22,048: 64

57,699: 6 2

»

»

<i

18,869: 56

47,154: 59

»

18

23,127: 29

54,207: 92

»

»

7

16,555: 84

50,631: 4 9

*

»

19

13,319: 75

54,546: so

>

»

8

10,215: 50

56,512: 4 2

»

»

20

16,781: 49 |

»

»

9

13,242: —

53,270: 8 7

»

»

21

14,372: 8 2

58,112:42

»

10

15,386: 83

59,584: 62

»

*

22

23,983: 6 9

54,446: 23

»

»

11

27,415: 90

42,191: 42

»

»

23

20,849: 60

52,911:29

»

12

11,361: —

50,400: 46

»

»

24

26,121: 7s

43,878: so

Hade en undersökning företagits eller över huvud taget kommunikation

med vederbörande linjeingenjör ägt rum beträffande här berörda förhållanden,

hade otvivelaktigt oegentligheterna icke kunnat få den omfattning,

som nu blivit fallet. Det vill ock synas, som om linjedirektören vid

de inventeringar av linjeexpeditionens kassa, han haft att företaga minst

en gång om året, icke tagit del av de å expeditionen förda räkenskaperna,

enär, i fall så skett, en upptäckt av nu omhandlade förfalskningar näppeligen

torde hava uteslutet.

På grund av det anförda vilja revisorerna slutligen uttala önskvärdheten

av att en ingående undersökning skyndsamt företages i syfte att klarlägga,

om och i vad mån ansvar för vad i nu berörda avseenden förekommit kan

och bör utkrävas av de vid nämnda verk anställda befattningshavare, vilka

haft till åliggande att utöva kontrollen och tillsynen över ifrågavarande

medelsförvaltning.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

27

Förklaring i ärendet liar avgivits av telegrafstyrelsen (Del III sid. 264 —

296), som anfört följande.

»De befattningshavare vid telegrafverket, av vilka ansvar för bristande

kontroll eller tillsyn över medelsförvaltningen vid linjeoxpeditionen i

Härnösand skulle kunna tänkas utkrävt, äro linjeexpeditionens föreståndare

vid skilda tider, kassören å linjedistriktsbyrån i Sundsvall och linjedirektören

därstädes.

Vad först angår linjeexpeditionens föreståndare, linjeingenjören, måste

telegrafstyrelsen finna det utrett, att denne, ehuru han instruktionsenligt

har redogörares ansvar, likväl icke kan hava ansvar såsom kassör. Hela

arten av en linjeingenjörs tjänst — särskilt om han är placerad i Norrland

— är sådan, att han omöjligen kan sköta kassagöromålen å linjeexpeditionen.

Linjeingenjörens tjänst fordrar hans bortovaro från expeditionen

flera dagar, ja till och med veckor i sträck, och detta å tider, som bestämmas

av linjearbetenas rationella planering och tillsyn och som ingalunda

låta sig bestämmas av de fastställda tidpunkterna för insändande av medelsredovisningar

eller av att penningmedel behöva rekvireras eller utbetalas.

Det är uppenbart, att under sådana förhållanden kassörs ansvar icke

kunnat eller bort åläggas linjeingenjören. Detta ansvar ligger ensamt hos

den tjänsteman å linjeexpeditionen, som utövat och måst utöva det dagliga

handhavandet av kassagöromålen, och detta oberoende av huruvida denna

tjänsteman innehaft kassörs tjänstetitel eller ej.

Telegrafstyrelsen finner det vidare utrönt, att någon försummelse icke

kan läggas linjeingenjören, såsom redogörare, till last för det han, som icke

haft anledning misstänka, att några falsarier förelågo, underlåtit att vidtaga

den enda åtgärd, genom vilka falsarierna skulle kunnat av honom

upptäckas, nämligen att å linjedistriktsbyråns kassaavdelning förvissa sig

om att förfalskade räkenskaper icke dit insänts.

Kassören å linjedistriktsbyrån, som det ålegat att granska de av Leuf

dit insända medelsredovisningarna, har, enär dessa städse överensstämt med

linjedistriktsbyråns räkenskaper, icke haft anledning misstänka falsarier,

men har dock uppgivit, att hon fäst sin chefs uppmärksamhet på de stora

balanserna och de stundom försenat inkomna redovisningarna.

Enär den linjedirektör, som under hela den tid förskingringarna pågått

förestått VI. linjedistriktet, avlidit den 15 juni 1928, har en fullständig

utredning angående linjedirektörens ansvarighet i denna sak icke kunnat

göras. Det förefaller dock, som om denne icke vidtagit den kontrollåtgärden

att jämföra den behållning, som uppgavs å linjeexpeditionen vid skilda

inventeringstillfällen, med den behållning, som de till linjedistriktsbyrån

insända medelsredovisningarna angåvo. Orsakerna till att denne sällsynt

nitiske och ansvarskännande linjedirektör underlåtit detta känner telegrafstyrelsen

icke och någon klarhet huru härmed förhåller sig torde på grund

av linjedirektörens bortgång aldrig kunna vinnas.»

De av revisorerna påtalade förhållandena vid telegrafverkets linjeexpedition

i Härnösand hava synts utskottet vara av synnerligen anmärkningsvärd

beskaffenhet. Då utskottet emellertid förutsätter, att telegrafstyrelsen

utan särskild framställning vidtager erforderliga åtgärder till förhindrande

av ett upprepande av vad som ägt rum, har utskottet allenast velat vad

sålunda förekommit för riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Ved såsom

lokbränsle vid

statens järnvägar.

Övriga anmärkningar.

18:o) Beträffande det av revisorerna under statens affärsverksamhet, § 64,

till behandling upptagna spörsmålet angående ved som lokomotivbränsle

vid statens järnvägar kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva

yttrande, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

19:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av

vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,

oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

hör av förhållandena föranledas, dels slutligen icke vara av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat för

riksdagen

anmäla.

Stockholm den 3 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, Olof

Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, P. A. Dahl, N. J. M.

Svensson i Kompersmåla, C. /. Asplund, P. A. Bergström och D. Hansén;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, L. J.

Carlsson-Frosterud, A. A:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs,

S. Persson i Fritorp, O. Nilsson i Örebro, G. Strindlund, C. A. Anderson i Storegården,

J. Jönsson i Revinge och K. S. V. Ward.

Reservation

vid punkt 7:o) (underhållsarbeten för övningsfartyget af Chapman) av

herr Holmgren, vilken ansett, att ifrågavarande punkt icke bort i utlåtandet

intagas.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:175 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten