Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall.
1929-05-07 · 17 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1929:97, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr [17.
Nr 97.
Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1929 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade villkor för lån till skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall.
(3:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition,
nr 140, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att medgiva sådan
ändring i de föreningen till minné av Konung Oscar I och Drottning
Josephina aren 1925 och 1926 beviljade lån av statsmedel, som i sagda
statsrådsprotokoll förordats.
Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina stiftades
år 1873. Enligt de av föreningen år 1874 antagna stadgarna, vilka
senast år 1927 undergått ändringar, har föreningen till ändamål att på framställning
av barnavårdsnämnd eller styrelse för annat skyddshem i enlighet
med lagen om samhällets barnavård för vård och uppfostran mottaga dels
vanartade gossar under femton år, vilka på grund av vanartens beskaffenhet
anses böra intagas icke i vanligt, av landsting eller stad, som icke deltager
i landsting, drivet skyddshem eller skyddshemsavdelning utan i dylik,
av staten eller annan upprättad anstalt, som avses i 43 § 2 mom. i nämnda
lag, dels sådana vanartade gossar, som på grund av kroppslig sjukdom eller
psykisk undermålighet anses böra intagas i sådant för vanartade av detta
slag avsett skyddshem eller skyddshemsavdelning, varom förmäles i 43 § 3
mom. samma lag, dels och vanartade gossar över femton år, vilka anses böra
intagas i skyddshem eller skyddshemsavdelning, som i förstnämnda lagrum
avses. Föreningens skyddshem skall förvaltas i enlighet med särskilt av
Konungen fastställt reglemente. Därjämte har föreningen till syftemål
att under vissa angivna förutsättningar bispringa frigivna fångar (§ i). Föreningens
angelägenheter ombesörjas av en styrelse, bestående av fem personer,
av vilka Konungen utser tre samt föreningen bland sina ledamöter
väljer två. Dessa senare väljas för en tid av fyra år. Föreningen utser
därjämte för lika lång tid suppleanter (§ 3).
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 50 häft. (Nr 97.)
Föreningens
och anstaltens
ändamål, tidigare
beviljade
statsunderstöd
m. m.
833 29 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Såsom fråmsta uppgift för sin verksamhet satte föreningen redan från
början uppfostrandet av vanartad ungdom i en härför lämplig anstalt. Sedan
för detta ändamål egendomen Hall i närheten av Södertälje inköpts, öppnades
därstädes föreningens anstalt åkerbrukskolonien Hall år 1876.
Den 24 oktober 1879 fastställde Kungl. Maj:t första gången reglemente
för denna anstalt. Nu gällande reglemente är av Kungl. Maj:t utfärdat den
29 juni 1926.
Enligt detta reglemente har kolonien till ändamål att på framställning av
barnavårdsnämnd eller styrelse för annat skyddshem i enlighet med lagen
om samhällets barnavård för vård och uppfostran mottaga sådana vanartade
gossar, varom, enligt vad nyss angivits, förmäles i föreningens stadgar (§ 1).
Ledningen av skyddshemmets angelägenheter utövas av föreningens styrelse
(§ 2>- • • TT
Tidigare har av staten lämnats understöd till åkerbrukskolonien Hall på
flera olika sätt.
Anslag å riksstaten beviljades redan år 1884. För sagda år samt för vart
och ett av de följande åren till och med år 1891 anvisade riksdagen ett belopp
av 15,000 kronor.
Från och med år 1903 fick ifrågavarande anstalt en bestämdare ställning
och inordnades bland de inrättningar, som under namn av skyddshem avsågos
i den av 1902 års riksdag antagna, av Kungl. Maj:t den 13 juni 1902 (nr 67)
utfärdade lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1903 och gällde till
den 1 januari 1926, då lagen om samhällets barnavård trädde i tillämpning.
1902 års riksdag medgav, att till styrelse för skyddshem till bestridande
av kostnaderna för varje på grund av lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård
finge utgå ett årligt statsbidrag av 100 kronor för den tid, skyddslingen
vårdades i skyddshemmet.
I överensstämmelse med riksdagens nyssnämnda beslut utfärdade Kungl.
Maj:t den 13 juni 1902 kungörelse angående statsbidrag till uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn (nr 67 s. 20).
Vid 1917 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att till täckande av
under år 1916 uppkommen brist i räkenskaperna för åkerbrukskolonien Hall
på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst 15,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1917 låta förskottsvis av
tillgängliga medel utanordna sagda belopp.
Riksdagen beviljade anslaget. Vid anmälan av sitt beslut härom (skrivelse
nr 8, punkt 210) framhöll riksdagen, att riksdagen icke kunnat undgå att
hysa betänkligheter mot att giva ifrågavarande anstalt ett så avsevärt statsunderstöd,
detta på grund av den befarade följden, att ett bifall kunde föranleda
liknande anspråk från andra skyddshem. Åkerbrukskolonien Halls
särställning såsom en anstalt för grövre vanartade, som icke kunde hänvisas
till övriga skyddshem, hade dock föranlett riksdagen att ej lata nämnda
betänkligheter vara avgörande. Riksdagen hade därför beviljat det begärda
Statsutskottets utlåtande Nr 1)7.
3
anslaget men ville framhålla, att den lijiilp, som därigenom bereddes anstalten,
måste betraktas såsom eu tillfällig nödhjälp, vilken ej för framtiden finge
verka prejudicerande.
Till täckande av under år 1919 uppkommen brist i räkenskaperna för
åkerbrukskolonien anvisade emellertid 1921 års riksdag i enlighet med därom
av Kung]. Maj:t framlagt förslag på tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst 31,500 kronor.
Dessförinnan — i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 mars 1920 — hade
föreningen erbjudit staten att övertaga åkerbrukskolonien och egendomen
Hall. Kragan härom uppskots dock tills vidare. Visserligen föreslog
fattigvårdslagstiftningskommittéu i sitt den 19 april 1921 avgivna betänkande
angående den offentliga barnavården, att staten själv skulle anordna
eller åtminstone helt ansvara för driftkostnaderna vid anstalter för
de grupper av vanartade, som enligt lagförslaget borde uppfostras avskilda
från andra vanartade i särskilda skyddshem, och kommittén ifrågasatte i samband
härmed statsförvärv av åkerbrukskolonien Hall enligt av föreningen
gjort erbjudande. I propositionen nr 150 till 1924 års riksdag framlades
emellertid eu i viss mån ny plan till lösning av nyssnämnda spörsmål, i det
att anordnandet av nya statsanstalter ansågs böra undvikas och i stället hela
den uppfostringsverksamhet, varom här vore fråga, anförtros åt ett antal
föreningar och stiftelser i av dem redan tillhöriga eller för ändamålet anordnade
anstalter. Denna plan, som vann riksdagens godkännande, har
sedermera fullföljts genom slutande av överenskommelser mellan staten samt
dylika föreningar och stiftelser i nämnda syfte.
Förslaget till överenskommelse med ifrågavarande förening avsåg omhändertagande
av manliga vanartade till ett antal av omkring 235, eventuellt
260. Sedan förslaget i huvudsak vunnit godkännande av 1925 års riksdag,
blev den definitiva överenskommelsen sluten den 12 juni 1925.
Denna överenskommelse är av följande lydelse.
1. Föreningen åtager sig att från ingången av år 1926 å sitt skyddshem
åkerbrukskolonien Hall för skyddsuppfostran mottaga
a) till det antal, som koloniens nuvarande byggnader medgiva, dels vanartade
gossar under 15 år, vilka på grund av vanartens beskaffenhet anses
böra intagas i skyddshem eller skyddshemsavdelning, som avses i 43 §
2 mom. i lagen om samhällets barnavård, dels ocfc sådana vanartade, som på
grund av kroppslig sjukdom eller psykisk undermålighet anses böra intagas
i skyddshem eller skyddshemsavdelning, varom förmäles i 43 § 3 mom.
i samma lag, samt
b) intill 50 vanartade över 15 år, vilka anses böra intagas i skyddshem
eller skyddshemsavdelning, som avses i 43 § 2 mom. nämnda lag.
2. a) För elever av sistnämnda kategori uppför föreningen i enlighet med
av Kungl. Maj:t godkänd plan nödiga byggnader å ett till jordbrukskolonien
hörande jordområde vid Långängen, som avfattats å två av distriktslantmätaren
O. A. Lindén år 1925 upprättade kartor och innehåller 3 hektar
54 ar 10 kvadratmeter.
b)^ För uppförande av nämnda byggnader beviljar Kungl. Maj:t föreningen
ett lan av statsmedel a 200,000 kronor att uppbäras och åtnjutas under följande
villkor, nämligen:
4 Statsutskottets utlåtande Nr 91.
att av lånebeloppet den 31 juli 1925 utbetalas 125,000 kronor för uppförande
av nybyggnader för 25 elever samt återstående beloppet 75,000 kronor,
då antalet elever av ifrågavarande kategori stigit över 25 och Kung].
Maj:t på anmälan av föreningen förklarat hinder ej möta för uppförande av
nybyggnader för ytterligare 25 elever,
att till säkerhet för lånet lämnas i föreningens fastigheter 1 mantal Hall
nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1
mantal Hågelby nr 1 i Östertälje socken meddelade inteckningar å tillhopa
200.000 kronor, liggande närmast efter 200,000 kronor,
att föreningen vid lyftande av ovannämnda belopp av 125,000 kronor och
75.000 kronor avlämnar av föreningen utfärdade förbindelser å dessa belopp
jämte sådana inteckningar, som förut angivits, till motsvarande belopp,
att ränta å lyftat lånebelopp efter en räntefot av fem procent skall erläggas
första gången den 31 december 1925 och sedan halvårsvis varje år
den 30 juni och 31 december, till dess lånet blivit till fullo guldet,
samt att lånet skall återgäldas i sammanhang därmed att förevarande avtal
upphör att gälla utan att nytt avtal träffas mellan staten och föreningen
rörande användningen av de i a) avsedda byggnaderna; dock att, om förevarande
avtal upphör till följd av uppsägning från statens sida utan att nytt
avtal rörande nämnda byggnaders användande träffas mellan staten och föreningen,
dessa byggnader jämte det i a) omförmälda jordområdet skola övertagas
av staten mot återställande av de för lanet utfärdade förbindelser
jämte till säkerhet därför lämnade inteckningar, därvid den fastighet, som
sålunda skall överlämnas till staten, icke ma vara besvärad av någon inteckning.
3. För de i mom. 2 avsedda nybyggnaderna erlägger staten årlig hyra,
som, då nybyggnader för 25 elever tagits i bruk, uppgår till 8,750 kronor,
och, sedan nybyggnader för ytterligare 25 elever tagits i bruk, till 14,000
kronor. Hyran erlägges halvårsvis i förskott, första gången den 31 december
1925.
4. Föreningen äger för varje i skyddshemmet intagen eller därifrån villkorligt
utskriven elev uppbära den skyddshemsavgift och det statsbidrag,
vartill skyddshem i allmänhet äro berättigade.
5. Sedan av de i mom. 2 avsedda nybyggnader sådana för 25 elever
tagits i bruk, är föreningen berättigad till ersättning av statsmedel med 700
kronor för år räknat för varje ej belagd plats. Sedan nybyggnader för ytterligare
25 elever tagits i bruk, erhåller föreningen ersättning av statsmedel
med 500 kronor för år räknat för en var av ifrågavarande 50 platser, som
icke är belagd. Ersättning enligt detta moment utgår endast för de tider
av året, då plats icke är belagd.
6. Denna överenskommelse gäller till den 1 januari 1936, då densamma
upphör, i händelse uppsägning från någondera sidan skett minst ett år före
nämnda dag. Sker ej sådan uppsägning, förblir överenskommelsen gällande
i ytterligare 10 år och så vidare på enahanda villkor.
Av nämnda överenskommelse framgår, att i gengäld för de förpliktelser
till omhändertagande av vissa kategorier vanartade, som föreningen gentemot
staten åtagit sig, staten måst tillförsäkra föreningen särskilda förmåner, nämligen
ett lån å 200,000 kronor till uppförande av anstaltsbyggnader för intill
50 vanartade elever över 15 år, årlig hyra uppgående till 8,750 kronor eller
14,000 kronor efter det nybyggnader för 25, respektive 50 dylika elever tagits
i bruk, samt ersättning för obelagda platser inom dessa byggnader enligt
närmare angivna grunder. Lånet skulle atnjutas i tva poster, den ena a
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
5
125.000 kronor omedelbart och återstående 75,000 kronor, då elevantalet stigit
över 25 och i anledning därav nybyggnader för ytterligare 25 elever planerades.
Nyssnämnda s. k. hyresbelopp voro beräknade efter 7 % å 125,000, respektive
200,000 kronor. Av lånet har hittills endast den första posten å 125,000
kronor uppburits, och hyran utgår följaktligen med 8,750 kronor.
Föreningen äger därjämte på sätt i avtalet särskilt angivits att för varje
å skyddshemmet intagen eller därifrån utskriven elev uppbära den skyddshemsavgift
och det statsbidrag, vartill skyddshem i allmänhet äro berättigade.
Sistberörda belopp utgå jämlikt kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 131). Enligt
denna kungörelse äger styrelse för skyddshem att för skyddshemselev uppbära
årligt statsbidrag, om eleven uppfostras inom skyddshemmet med 200
kronor, och om han uppfostras utom detsamma med 50 kronor eller det
lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått (§ 2). Vidare
äger styrelse för skyddshem att av vederbörande barnavårdsnämnd för skyddshemselev,
uppfostrad inom hemmet, uppbära årlig skyddshemsavgift med
1.000 kronor och för skyddshemselev uppfostrad utom hemmet med 300
kronor eller det lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått
efter avdrag av statsbidraget (§ 7).
Medan föreningen under hösten 1924 för sin del godkände det preliminära
förslaget till nyss återgivna avtal, fann sig föreningen emellertid samtidigt
nödgad att anhålla om statligt understöd för uppehållande av sin dittills
bedrivna verksamhet.
I skrivelse den 25 oktober 1924 ingick nämligen föreningen till Kungl.
Maj:t med framställning om utverkande hos riksdagen av ett extra statsbidrag
å 50,000 kronor. Såsom motiv härför anförde föreningen huvudsakligen,
att vissa under åren 1923—1924 utförda större förbättrings- och moderniseringsarbeten
dragit en kostnad av 92,000 kronor, vartill kommit underhållsarbeten
om 48,000 kronor, eller tillhopa 140,000 kronor. På grund härav
samt med hänsyn till betydande minskning av elevavgifterna genom nedgång
i elevantalet hade för täckande av uppkomna brister ej blott föreningens
fonderade kontanta medel måst helt tagas i anspråk utan föreningen även
nödgats upptaga lån till belopp av omkring 160,000 kronor. Ehuru anstalten
numera kunde anses vara i gott och tidsenligt skick, måste dock,
om ej den ekonomiska ställningen upphjälptes, stora svårigheter möta för
att anstalten skulle kunna'' på ett tillfredsställande sätt fylla sin dittillsvarande
och sin nya uppgift.
Genom beslut den 2 januari 1925 fann emellertid Kungl. Maj:t den gjorda
framställningen icke föranleda någon vidare åtgärd.
I skrivelse den 31 augusti 1925 gjorde föreningen ånyo framställning om
bistånd från statens sida. Föreningen hemställde därvid, att Kungl. Maj:t
ville av riksdagen utverka dels ett anslag å 50,000 kronor till avbetalning å
föreningens skulder, dels ett förslagsanslag å högst 50,000 kronor såsom bidrag
till upprätthållande av verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall under
budgetåret 1926/1927. Därest sistnämnda yrkande icke skulle bifallas, anhöll
6
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
föreningen, att Kungl. Maj:t ville föreslå 1926 års riksdag att av föreningen
inköpa dess lantegendom Hall med där anlagda åkerbrukskoloni jämte döda
och levande inventarier för en kontant köpesumma av 500,000 kronor och
på de villkor i övrigt, varom överenskommelse kunde träffas. Till stöd för
sin framställning anförde föreningen huvudsakligen, att densamma för att
hålla kolonien i gång och i det skick, som dess uppgift betingade, måst
anlita sina under tidernas lopp genom testamenten och gåvor samlade penningefonder
och dessutom upptaga lån å tillhopa omkring 200,000 kronor
mot inteckning i koloniens fastigheter. Föreningen saknade möjligheter att
utöver statsbidragen och elevavgifterna uppbringa de medel, som erfordrades
för driften och underhållet. Yad elevavgifterna beträffade, komme dessa
— som tidigare, förutom statsbidraget å 200 kronor, uppgått till 1,025 kronor —- på grund av berörda kungörelse den 8 maj 1925 (nr 131) att nedsättas
så att desamma tillika med statsbidraget utgjorde 1,200 kronor. Härtill
komme, att det vore att befara, att elevantalet på grund av den nja barnavårdslagens
bestämmelser nedginge, så att kolonien än mindre än för tillfället
kunde fullt utnyttjas men dock måste hålla i det närmaste lika stor
tjänstemannapersonal med samma avlöningar. Om statsmakterna funne sig
böra lämna föreningen utan understöd, funne föreningen sig nödgad att gå
i författning om anstaltens försäljning med undantag för den mindre del,
som erfordrades för driften av den nya anstalt för äldre elever, vilken föreningen
genom avtalet den 12 juni 1925 förbundit sig att uppehålla.
I anledning av föreningens sistberörda framställning tillkallade dåvarande
chefen för s o c i al d ep ar t e in e n tet, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tre sakkunniga
med uppgift att biträda med verkställande av en undersökning angående
föreningens ekonomiska ställning och lantegendomen Halls tillstånd,
skötsel och värde.
De sakkunniga avgåvo den 9 december 1925 yttrande jämte förslag i
ämnet.
I sitt yttrande föreslogo de sakkunniga på skäl, för vilka närmare redogjorts
i proposition till 1926 års riksdag (nr 124), ett bispringande av föreningen
från statens sida i form av dels statslån och dels årligt statsbidrag. Här må
beträffande innehållet i de sakkunnigas yttrande blott nämnas, att enligt av
dem verkställd utredning föreningens verkliga skuldsumma den 31 oktober
1925 borde anses hava utgjort 332,521 kronor 33 öre. Enligt av de sakkunniga
verkställd beräkning kunde värdet av egendomen och åkerbrukskolonien
Hall, inklusive för jordbruket nödvändiga hus och yttre inventarier samt
skyddshemmets inventarier, uppskattas till 1,000,859 kronor 99 öre. Häri
ingick egendomen med jordbrukets hus och inventarier med omkring 525,000
kronor. Enligt av de sakkunniga förslagsvis uppgjord stat, som intagits i
nyssnämnda proposition, kunde anstaltens inkomster och utgifter väntas
balansera vid ett beräknat genomsnittligt elevantal av 200.
Yad den erforderliga statshjälpen beträffar ansågo de sakkunniga, att det
begärda statslånet icke kunde sättas till lägre belopp än 350,000 kronor. I
fråga om säkerhet, räntefot m. in. tänkte sig de sakkunniga, att de grunder,
Statsutskottets utlåtande Nr 1)7. 7
som fastställts beträffande det tidigare, i avtalet den 12 juni 1925 omförmälda
statslånet å 200,000 kronor, i tillämpliga delar borde följas.
Av sistberörda avtal framgår, att till säkerhet för det däri omnämnda
statslånet skulle lämnas inteckningar meddelade i föreningens fastigheter 1
mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal Hall nr 3, 1 mantal Håga
nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 i Östertälje socken å tillhopa 200,000 kronor,
liggande närmast efter 200,000 kronor, samt att ränta å lyftat lånebelopp
skulle erläggas efter eu räntefot av fem procent.
I yttrande över det av de sakkunniga avgivna förslaget anförde statskontoret,
bland annat, att, då det föreslagna låneunderstödet i främsta rummet
skulle användas till betalning av föreningens skulder, de inteckningar i föreningens
fasta egendom, som lämnats såsom säkerhet för vissa av dessa skulder,
borde till statsverket överlämnas såsom säkerhet för det nya låneunderstödet.
Därjämte borde, ansåg statskontoret, föreningen, som för det redan beviljade
låneunderstödet till statskontoret avlämnat inteckningar i fastigheterna å tillhopa
125,000 kronor, tillförbindas att till säkerhet för dels det nya låneunderstödet,
dels ock det belopp av 125,000 kronor av det redan beviljade understödet,
som skulle användas för ett första utbyggande av anstalten enligt
avtalet den 12. juni 1925, avlämna ytterligare inteckningar i fastigheterna till
belopp, som erfordrades för att hela inteckningssäkerheten skulle uppgå till
(125,(XX) + 350,000) 475,000 kronor, allt med bästa förmånsrätt.
Vad därefter det årliga bidraget beträffar, skulle detsamma, enligt de sakkunnigas
förslag, lämnas dels såsom ytterligare hyresbidrag och dels såsom avlöningsbidrag.
Hyresbidraget skulle utgå för de lokaler inom de nuvarande anstaltsbyggnaderna
vid åkerbrukskolonien Hall, som avsåges för de i mom. 1 a)
av förberörda överenskommelse den 12 juni 1925 omförmälda eleverna, d. v. s.
vissa vanartade under 15 år samt vissa med kroppslig sjukdom eller psykisk
undermålighet behäftade vanartade. Lönebidraget skulle användas till avlöningar
till sådana befattningshavare vid anstalten, på vilka uppfostringsarbetet
i huvudsak vilade. Det nya hyresbidraget föreslogs till 24,500 kronor — motsvarande
7 % å det föreslagna lånebeloppet 350,000 kronor — och avlöningsbidraget
till högst 41,160 kronor, allt för år räknat. Vid beräknandet av
storleken av det för anstalten nödvändiga årliga understödet utgingo de sakkunniga,
som framgått av vad nyss nämndes, från att ett medeltal elever av
200 kunde påräknas.
I sitt förberörda yttrande påpekade statskontoret, att, därest så hög medelbeläggning
som 200 platser under något år icke uppnåddes, anstaltens inkomster
icke komme att uppgå till beräknade belopp, medan utgifterna givetvis icke
kunde i motsvarande grad nedbringas. På grund därav syntes det icke vara
uteslutet, att ytterligare bidrag för uppehållande av anstaltens verksamhet
komme att erfordras.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 12 februari 1926 (se propositionen
nr 124 år 1926) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet
bland annat, att han funnit de av de sakkunniga för statslånet samt hyres
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr U7.
och avlöningsbidragen föreslagna beloppen övertygande motiverade och väl
avvägda, varför lian förordade, att föreningen lämnades statligt understöd i
sålunda angivna former och med i varje fall föreslagna belopp. I fråga om
räntefot, säkerhet m. m. för lånet gav han jämväl de sakkunnigas förslag sin
anslutning, dock med den jämkning som av statskontoret föreslagits i syfte
att bereda inteckningssäkerhet med bästa rätt för såväl lånet å 350,000 kronor
som det belopp å 125,000 kronor av det äldre lånet, vilket skulle användas
för ett första utbyggande av anstalten enligt överenskommelsen den
12 juni 1925.
I anslutning härtill avlät Kungl. Maj:t proposition till 1926 års riksdag
(nr 124).
Propositionen vann i huvudsak riksdagens godkännande (skrivelse nr 235
år 1926). Riksdagen anförde emellertid bland annat följande.
Ehuru riksdagen för närvarande ansett sig böra godkänna den av departementschefen
föreslagna formen för det statliga ingripandet, hade riksdagen,
som ävenledes funnit någon begränsning av det ifrågasatta lånebeloppet
icke böra ske, därest en effektiv hjälp nu skulle lämnas föreningen, likväl
icke kunnat undgå att finna starka skäl tala för att staten inköpte egendomen
och helt övertoge verksamheten vid densamma. Riksdagen ville
erinra, att föreningen så sent som den 31 augusti 1925 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställt, att staten måtte inköpa Hall med där anlagda åkerbrukskoloni
jämte döda och levande inventarier för en kontant köpesumma
av 500,000 kronor och på de villkor i övrigt, som kunde komma att träffas.
Till de villkor, departementschefen föreslagit för lånets erhållande och mot
vilka riksdagen icke haft något att erinra, syntes därför enligt riksdagens
mening böra läggas det förbehåll, att staten skulle äga rätt att inköpa egendomen
för den köpesumma, som i berörda skrivelse stipulerats. Givetvis
borde därvid det ifrågasatta nya lånet av statsmedel gå i avräkning å köpeskillingen.
Villkoren för det årliga statsbidragets åtnjutande hade icke givit
riksdagen anledning till erinran.
Det må här tilläggas, att i statsutskottets utlåtande i frågan gjorts ett
uttalande till förmån för mera omedelbart statsinköp av anstalten, vilket
uttalande emellertid uteslöts i riksdagsskrivelsen.
Genom brev den 29 juni 1926 beviljade härefter Kungl. Maj:t på de villkor,
departementschefen föreslagit, med tillägg av det av riksdagen föreslagna
förbehållet föreningen ett lån av statsmedel å 350,000 kronor. Villkoren äro
av följande lydelse.
1. Vid lyftande av ifrågavarande lånebelopp å 350,000 kronor, vilket må
äga rum efter ingången av budgetåret 1926/1927, skall föreningen avlämna
dels av föreningen utfärdad förbindelse å detta belopp, dels ock ej mindre
till säkerhet för nämnda lånebelopp än även till ytterligare säkerhet för det
belopp å 125,000 kronor, som föreningen uppburit av det i ovannämnda
överenskommelse den 12 juni 1925 omförmälda statslån å 200,000 kronor, i
föreningens fastigheter 1 mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal
Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 i Östertälje
socken meddelade inteckningar å tillhopa 350,000 kronor, gällande med bästa
förmånsrätt, frånsett dels Kungl. Maj:t och kronan, såsom ägare av Älvkarleby
vattenfall och därinvid belägna fastigheter, till säkerhet för kraftledningsservitut
enligt kontrakt den 12 april 1921 mellan vattenfallsstyrelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
statsutskottets utlåtande Nr 07.
!)
ocli föreningen beviljad inteckning, dels ock till säkerhet för ovanberörda
lånebelopp å 125,000 kronor redan avlämnade inteckningar å sistnämnda
belopp.
2. Iliinta å lyftat lånebelopp skall efter en räntefot av fem procent erläggas
första gången den 31 december 1926 och sedan halvårsvis varje år
den 30 juni och den 31 december, till dess lånet blivit till fullo guldet.
3. Staten — som enligt mom. .2 b) i förenämnda överenskommelse den
12 juni 1925 skall, därest överenskommelsen upphör till följd av uppsägning
från statens sida utan att nytt avtal träffas rörande användningen av de i
mom. 2 a) i överenskommelsen avsedda byggnader, övertaga dessa byggnader
jämte det för byggnadernas uppförande avsedda, under samma mom. 2 a)
närmare omförmälda, till jordbrukskolonien hörande jordområde om 3 hektar
54 ar 10 kvadratmeter mot återställande av den för det föreningen för uppförande
av ifrågavarande byggnader beviljade statslånet å 200,000 kronor utfärdade
förbindelsen jämte till säkerhet därför lämnade inteckningar — skall
äga att för en köpesumma av 500,000 kronor och på de villkor i övrigt, som
må kunna träffas, inköpa här ovan omförmälda fem fastigheter, med undantag
av nyssberörda jordområde om 3 hektar 54 ar 10 kvadratmeter med
därå uppförda byggnader — vilka fastigheter, var och en om ett mantal,
tillhopa utgöra egendomen Hall — med å egendomen anlagd åkerbrukskoloni
jämte döda och levande inventarier, varvid statslånet å 350,000 kronor
må gå i avräkning å köpeskillingen; skolande följaktligen vad i denna
punkt föreskrivits icke verka rubbning i omförmälda bestämmelser angående
statens övertagande av viss del av egendomen i överenskommelsen den
12 juni 1925.
Samtidigt medgav Kungl. Maj:t enligt riksdagens beslut, att hyra finge
utgå med 24,500 kronor årligen samt bidrag till avlöningar med sammanlagt
41.100 kronor.
I skrivelse den 9 februari 1929 har nu ifrågavarande förening gjort framställning
i syfte att bereda föreningen ytterligare medel till understödjande
av dess verksamhet vid åkerbrukskolonien Hall.
I skrivelsen meddelar föreningen till en början, att säkerhet för de bekomna
lånebeloppen om tillhopa 475,000 kronor med 5 procent årlig ränta
lämnats till statsverket i form av inteckningar i lantegendomen Hall med
underlydande gårdar till enahanda belopp, gällande med bästa förmånsrätt.
Yidare framhåller föreningen, att lantegendomen vore bevillningstaxerad
till 305,000 kronor, vartill komme för såg och kvarn ett värde av 4,000 kronor,
tillsammans 309,000 kronor, en summa, som med 166,000 kronor understege
sagda inteckningars belopp. Värdet av den å egendomen uppförda uppfostringsanstaltens
byggnader, Hågakoloniens nybyggnad inräknad, uppginge
emellertid till en summa, som betydligt överstege skillnaden mellan taxeringsvärdet
å lantegendomen och statsverkets intecknade fordran. Anstaltsbyggnaderna
vore nämligen brandförsäkrade för 562,100 kronor, vilket för lantegendomen
och anstalten tillsammantagna innebure ett fastighetsvärde av
871.100 kronor.
Härefter har föreningen meddelat, att institutionen efter infriandet av
äldre skulder råkat i ytterligare gäld. Till förklaring härav har föreningen
anfört följande.
Förevarande
framställning.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Efter det 1926 års riksdagsbeslut med den 1 juli samma år trätt i kraft,
hade elevantalet, som vid inkomstberäkningarnas uppgörande av de sakkunniga
upptagits till 200, i själva verket utgjort i medeltal för tiden
juli 1926—juni 1927 .................. 164
juli 1927—juni 1928 .................. 182
juli—december 1928.................... 166
Elevavgifterna, som enligt beräkningen antagits skola för dessa två och
ett halft år uppgå till sammanlagt...................................... kronor 600,000: —
hade emellertid i följd av elevantalets nedgång stannat vid » 515,252: —
utvisande ett underskott av................................................... kronor 84,748: —
Av räkenskaperna för samma tid, under vilken bland annat en äldre byggnad
i lägenheten »Strandhem» omändrats till uppfostringshem för efterblivna
minderåriga för en kostnad av 19,826 kronor, kunde inhämtas, att
gälden den 31 december 1928 uppgått till 88,985 kronor. Denna gäld vore
huvudsakligen en följd av underskottet i elevavgifter.
Härefter har föreningen anfört:
Elevantalet vid Hall hade under den gångna delen av nu löpande år
varit nere i 148, och som någon väsentlig ökning i detta antal icke kunde
med någon säkerhet påräknas — åtminstone icke av stadigvarande art —
vore det för koloniens styrelse uppenbart, att kraftiga åtgärder måste vidtagas
för att kunna för framtiden vinna jämvikt mellan utgifter och inkomster.
Först och främst måste anstalten på ett eller annat sätt söka befrielse från
den nu föreliggande svävande skuld, som -— mestadels utgörande varuskuld,
delvis mot växelaccept — i avsevärd grad fördyrade och tyngde driften.
Yidare måste ett om än anspråkslöst driftskapital för jordbruket göras tillgängligt,
och samtidigt vore nödvändigt att söka genomföra en eller annan
omorganisation inom förvaltningen i syfte att göra besparingar och möjligen
öka inkomsterna.
Beträffande först denna omorganisation funne föreningen visserligen pa
grund av det minskade elevantalet en eller annan tjänsteindragning kunna
äga rum. Men med avseende å behovet av ökad tillsyn och yrkesundervisning
i fråga om såväl de äldre och mera svårartade som de efterblivna elever,
vilka allt mera övervägde inom beläggningen vid Hall, torde icke stor besparing
på denna väg kunna vinnas. Däremot vågade föreningen hysa förhoppning,
att genom de äldre och arbetsdugligare elevernas metodiska yrkesutbildning
efter deras olika lust och fallenhet ett bättre tillgodogörande av
deras arbetskrafter skulle kunna ske. Så länge eleverna huvudsakligen tillhört
barnaåldern och följaktligen skolstudierna kräft mycket av deras tid,
hade endast ringa utbyte kunnat vinnas av deras arbete i koloniens praktiska
sysslor. Mestadels hade dessa varit förbundna med jordbruket, vilket
för utförande av vanligt mansdagsverke kräft ett flertal minderårigas förenade
krafter.
I och med tillgången på äldre, fysiskt mera utbildade elever kunde nu
en omläggning ske. Jordbruket behövde allenast ett ringare antal av dem,
övervägande sådana, som vore hemmahörande å landsbygden och ämnade
ägna sig åt lantmännens yrke. En förenkling bleve härigenom möjlig i
egendomens skötsel. Denna kunde drivas såsom en självständig affär och
borde såsom sådan kunna bära sig själv utan tillskott i avlöningar in. in.
från uppfostringsanstalten. Lantegendomen och anstalten komme härefter
icke i annat förhållande till varandra, än att den sistnämnda mot viss ersättning
tillhandahölle elever såsom jordbruksarbetare och att lantegendomen
kunde avsätta produkter till anstalten mot vanlig betalning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 07.
II
Eu plan i denna riktning samt eu därpå grundad inkomst och utgiftsstat
hade av anstaltens tillförordnade föreståndare, direktören Pehrling vid
Stockholms stads uppfostringsanstalt å Skrubba, uppgjorts med ledning av
erfarenheterna från nämnda uppfostringsanstalt, där det för Hall ifrågasatta
systemet redan några år med framgång tillämpats. Efter omläggningen
skulle enligt Pehrlings beräkning ett årligt överskott i anstaltens räkenskaper
uppkomma, tillräckligt för amortering och förräntning av ett lån, varmed
anstaltens nyssnämnda svävande skuld kunde avlyftas och tillika något förlagskapital
för jordbruket vinnas.
Då föreningen vid gjord framställning till pensionsstyrelsen erfarit, att
för belåning i dess kassor såsom säkerhet icke kunde godkännas inteckningliggande
till förmånsrätten efter de inteckningar å 475,000 kronor, som av
staten innehades, torde icke heller från annan allmän kassa eller från bank
erhållas lån mot senare inteckning.
Det statsändamål, för vilket anstalten arbetade, syntes berättiga staten
att uppvärdera anstalten såsom säkerhetsobjekt efter andra grunder, än som
från enbart ekonomisk synpunkt av penningplacerande verk beaktades. Att en
sådan uppfattning hystes av Kungl. Maj:t och riksdagen framginge redan
därav, att staten såsom säkerhet mottagit inteckning liggande högt ovanom
lantegendomen Halls taxeringsvärde. Enär såsom tidigare anförts lantegendomen
och anstaltsbyggnaderna tillsammans borde anses äga ett värde av
871,100 kronor, vilket helt kunde i statens hand utnyttjas, förefölle det
föreningen, som om för staten skulle finnas fullgod säkerhet för ytterligare
lånehjälp till anstalten. Härvid förbisåge föreningen icke, att statsmakterna
år 1925 utfäst sig att giva anstalten ett lån av 75,000 kronor utöver de redan
av densamma bekomna, vilket lån finge lyftas i händelse ännu en logementsbyggnad
vid Håga komme till utförande. Men i så fall tillkomme denna byggnad
såsom ökning i säkerheten, i det att hela fastighetsvärdet torde bliva
minst 946,100 kronor.
Anstaltens inkomst- och utgiftsstat för räkenskapsåret juli 1928—juni 1929
hade utgått från en på elevantalet nästföregående år baserad beräkning av
180 elever, givande i avgifter 216,000 kronor; och hade i följd därav upptagits
eu väntad behållning för året av 38,000 kronor. Vid sådant förhållande
saknade föreningen under terminen för ingivande av anslagsäskanden
till innevarande års riksdag anledning att till Kungl. Maj:t ingå med anhållan
om understöd till anstaltens verksamhet. Först sedan den oväntade
stora nedgången i elevantalet till omkring 150 efter årsskiftet inträtt, medförande
efter all sannolikhet en minskning i elevavgifter för löpande kalenderåret
av 36,000 kronor, hade föreningen funnit sig manad att till Kungl.
Maj:t hänvända sig med hemställan om hjälp.
Då det torde vara uteslutet att nu, sedan Kungl. Maj:ts förslag till budget
för nästa räkenskapsår kommit under riksdagens behandling, kunna utverka
direkt anslag av statsmedel, hade föreningen i stället tänkt sig andra möjligheter.
För erhållande av de behövliga medlen för anstaltens drivande har föreningen
härefter framlagt tre alternativa förslag.
Det första av dessa förslag innebär, att anstalten skulle tillerkännas en
andel i någon lotteridragning till behövligt belopp av 100,000 kronor. Anstalten
skulle sålunda bliva befriad från återbetalningsskyldighet.
Därest anstaltens uppgift befunnes icke vara av sådan kulturbärande beskaffenhet,
att den berättigade till andel i lotterimedel, har föreningen i sitt
12
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Avgivna
yttranden.
andra förslag hemställt, att staten skulle medgiva ett utbyte av inteckningar
i egendomen Hall med underlydande fastigheter på det sätt, att med bästa
rätt eller med förmånsrätt inom exempelvis hälften eller två tredjedelar av
lantegendomens taxeringsvärde liggande inteckningar å tillhopa 100,000 kronor
finge till anstalten återställas mot överlämnande till statsverket av inteckningsförbindelser
med rätt efter övriga, som av staten innehades.
Läte sig icke heller detta göra, har föreningen såsom en tredje utväg
föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte utverka medgivande för riksgäldskontoret
att ikläda statsverket garanti för ett lån till föreningen å det behövliga beloppet,
100,000 kronor med ränta.
Över framställningen hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret
och av statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt skyddshemsinspektören.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, bland annat, att därest det ej
läte sig göra att genom lotterimedel tillföra föreningen erforderligt kapital
— något, varom fullmäktige ej kunde uttala sig — syntes det fullmäktige
knappast återstå annan lämplig utväg än att för föreningen utverka ett statsanslag
utan återbetalningsskyldighet. Då man syntes böra utgå från att
föreningen ej komme att bliva i stånd att förränta och amortera ytterligare
lån, kunde fullmäktige nämligen ej förorda någon av de två utvägar för
anskaffande åt föreningen av ett lån å 100,000 kronor, som föreningen ifrågasatt.
Enär det syntes vara oundvikligt, att staten trädde emellan för att
bispringa föreningen, ville fullmäktige sålunda — under förutsättning att
lotterimedel ej kimde komma till användning — tillstyrka en framställning
till riksdagen angående ett anslag till föreningen å 100,000 kronor att utgå
av andra statsinkomster än lånemedel.
I sitt yttrande har statskontoret, med hänsyn till uttalande av 1926 års
riksdag i sammanhang med beviljandet av det senaste lånet för åkerbrukskoloniens
räkning (riksdagens skrivelse nr 235 år 1926), därav statskontoret bland
annat funnit framgå, att staten knappast någonsin torde komma att utkräva
sina fordringar hos företaget, ansett sig böra tillstyrka att, därest Kungl.
Maj:t icke skulle finna skäl medgiva föreningen rätt till erforderlig andel i
genom lotteri anskaffade medel, den gjorda framställningen bifölles på det
sätt, att av för närvarande i statens hand befintliga inteckningar i fastigheten
sådana med bästa rätt till ett belopp av 100,000 kronor finge utlämnas till
föreningen i utbyte mot inteckningar till motsvarande belopp, i avseende å
förmånsrätten belägna efter dem, som nu av staten innehades. Då emellertid
föreningens nuvarande statslån beviljats av riksdagen mot säkerhet av botteninteckningar,
ansåge statskontoret, att riksdagens medgivande till det ifrågasatta
utbytet av inteckningar borde inhämtas.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att styrelsen ej ville motsätta
sig bifall till någotdera av de alternativt uppställda förslagen. Det syntes
emellertid föga sannolikt, att varaktig och effektiv hjälp skulle vinnas med
att staten inskränkte sig till att medverka till de svävande skuldernas fonde
-
Statsutskottets utlåtande Nr 07. 13
ring. Vad åter angiuge den ifrågasatta lotterivägen syntes denna icke fullt
tilltalande. Med hänsyn till såväl hjälpbehovets natur som syftet med den
sökta hjälpen syntes den principiellt riktigaste samt praktiskt lämpligaste
och effektivaste anordningen vara, att för ändamålet hos riksdagen utverkades
ett anslag å 100,000 kronor, att ställas till förfogande utan ränte- eller
återbetalningsskyldighet, utom för det fall att anstalten av föreningen nedlades,
avyttrades eller användes för annat ändamål, för så vitt icke detta
blivit iiv Kungl. Maj:t godkänt. Till säkerhet för fullgörande av sådan eventuell
betalningsplikt syntes föreningen böra ställa till förfogande intecknad
skuldförbindelse. Föreningen hade emellertid planer å bane till vissa omläggningar
av driften, för vilkas genomförande behov av viss driftskredit
torde kunna yppa sig. I den mån sådan kredit erfordrades, syntes rimligen
böra tillses, att föreningen för ändamålet finge förfoga över belåningsbar
inteckningssäkerhet.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har tillstyrkt, att genom
Kungl. Maj ds åtgöranden åkerbrukskolonien Hall måtte erhålla det äskade
beloppet.
Jämväl skyddshemsinspektören har i sitt yttrande förordat, att ekonomiskt
understöd i en eller annan form måtte utgå till åkarbrukskolonien.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Såsom i vissa av de avgivna yttrandena framhållits, är det uppenbart,
att åkerbrukskolonien Hall fyller ett i hög grad allmännyttigt syfte och att
den utgör ett nödvändigt led i den organisation av skyddshem, på vilken
1924 års barnavårdslag vilar i fråga om vårdnaden av vanartade barn. Därest
anstalten på grund av ekonomiska svårigheter eller av annan anledning
skulle komma att nedläggas av föreningen, måste det följaktligen bliva nödvändigt
att på ett eller annat sätt, närmast genom statens försorg, skaffa eu
ersättning därför.
Med denna utgångspunkt synes det klart, att staten måste ingripa för
att avhjälpa det ekonomiska nödläge, i vilket föreningen, främst till följd
av den opåräknade nedgången i antalet elever, för närvarande ovedersägligen
befinner sig med hänsyn till den iråkade svävande skulden av nära 90,000
kronor. Den kreditform, som här måst komma till användning, är icke blott
i hög grad olämplig för en inrättning av ifrågavarande natur; den innebär
därjämte ett betungande av rörelsen med onödigt höga ränteutgifter. En
liknande uppfattning har också kommit till uttryck i de yttranden, som
avgivits i ärendet.
Tillika har emellertid i dessa yttranden framhållits, att ett beviljande av
den nu begärda hjälpen icke innebär någon garanti för att anstalten skall
kunna ekonomiskt bestå utan ytterligare bistånd från det allmänna. Det är
icke möjligt att i sakens nuvarande läge bedöma, huruvida något måste åtgöras
i detta hänseende och i så fall i vilken form ytterligare hjälp bör
lämnas. Redan nu må dock framhållas, att den utväg, som först i sista
hand bör tillgripas, enligt min mening är anstaltens övertagande av staten.
Departements
chefen.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Som skäl mot en sådan åtgärd åberopades i 1926 års proposition i fråga
om lån till anstalten, bland annat, att ett dylikt övertagande skulle innefatta
ett avsteg från den av statsmakterna godtagna grundsatsen, att de för tilllämpning
av barnavårdslagen erforderliga centrala anstalterna borde inrättas
och drivas av därtill lämpliga organisationer med understöd från statens
sida. Denna uppfattning delar jag till fullo.
Yad överhuvud angår åtgärder för eventuellt erforderlig hjälp till anstalten
må vidare framhållas att, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
anstaltsledningen har sin uppmärksamhet riktad på behovet av omläggningar
av rörelsen i skilda hänseenden. Sålunda har förslag framlagts om ett rationellt
skiljande av skyddshemmets och lantegendomens förvaltning och
ekonomi, en åtgärd, som enligt förslaget skulle kunna väntas medverka till
ett ekonomiskt bättre resultat än för närvarande och medföra balans i räkenskaperna
även med ett elevantal av endast 150. De sålunda framlagda förslagen
hava ännu icke kunnat bliva föremål för närmare granskning, och det
är följaktligen icke möjligt att nu bedöma, huruvida de gjorda beräkningarna
äro hållbara; i vissa hänseenden torde tvekan kunna råda därom. Eu undersökning
härav bör emellertid göras, och därest förslagen befinnas lämpliga,
synas verkningarna av deras genomförande under någon tid böra avvaktas,
innan ståndpunkt fattas till frågan om ytterligare åtgärder från statens sida.
I detta sammanhang vill jag härjämte understryka vad som anförts i
fattigvårds- och barnavårdsinspektörens yttrande därom att utredning pågår
även rörande viss omläggning av driften vid själva skyddshemmet, bland
annat i syfte att undersöka möjligheterna för eu utvidgad yrkesutbildning
för eleverna och en förbättrad gruppering av dem. En viss omgruppering
torde komma att försöksvis genomföras redan under den närmaste tiden.
Även dessa omständigheter tala för att med det definitiva ståndpunktstagandet
till frågan om ytterligare statsåtgärder för understöd åt anstalten får
tills vidare anstå; en dylik omläggning måste nämligen alltid kräva vissa
engångskostnader. Jag saknar följaktligen anledning att nu ingå på närmare
behandling av de i yttrandena framlagda förslagen rörande mera permanent
statsunderstöd. Dock må nämnas, att starka skäl otvivelaktigt kunna anföras
för socialstyrelsens förslag, att anstalten —- icke blott som nu för vissa
utan för alla — obelagda platser skulle erhålla en ersättning, motsvarande
de av elevantalet väsentligen oberoende allmänna omkostnaderna, i den mån
de belöpa på dessa platser. En sådan form av bidrag har, såsom påpekats,
bland annat tillämpats i avtal med andra enskilda sammanslutningar rörande
upprättande av skyddshem.
Då jag alltså vill förorda, att genom beslut redan nu hjälp med det
begärda beloppet beredes anstalten till konvertering av dess svävande skuld
och till erhållande av ett mindre kapital, avsett att användas för den planerade
omläggningen av jordbruksdriften, återstår att bedöma, i vilken form eu
dylik hjälp bör lämnas. Avgörandet härav försvåras av att framställningen
i ämnet inkommit så sent som den 11 februari 1929, något som dock delvis
förklaras av att det först efter den starka nedgången av elevantalet på ny
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr i)7.
IT)
aret synes hava blivit för föreningens styrelse klart, att den efter band uppkomna
bristen icke skulle kunna täckas utan statshjälp. Av nära liggande
skäl anser jag emellertid bidrag av lotterimedel icke böra ifrågakoinma i ett
fall som detta. Närmast till hands hade då tydligen legat, att hjälpen lämnats
antingen i form av ett anslag å riksstaten eller såsom ett lån att utgå av
lånemedel. Med hänsyn till den sena tidpunkten torde emellertid avgörande
betänkligheter ur budgetsynpunkt möta mot båda dessa utvägar. Då det
vidare av principiella skäl icke kan tillstyrkas, att staten här skulle ikläda
sig garanti för ett lån hos pensionsförsäkringsfonden, är den lösning, som
återstår, den som alternativt föreslagits av anstaltsstyrelsen och av statskontoret
förordats, nämligen att staten, som för hittills beviljade lån har
inteckning med bästa förmånsrätt i ifrågavarande fastigheter, skulle medgiva
sådan nedsättning av denna säkerhet, att föreningen finge en botteninteckning
a 100,000 kronor disponibel för belåning å annat håll, närmast hos pensionsförsäkringsfonden.
Härigenom skulle föreningen erhålla eu lämplig
kreditmöjlighet, något som den för närvarande saknar, och nya statsmedel
skulle icke behöva anlitas.
Emellertid kan mot eu lösning enligt detta förslag uppenbarligen i och
för sig göras vissa invändningar. Dessa synas mig dock knappast behöva
vara avgörande. Även efter den ifrågasatta nedflyttningen kommer statens
sammanlagda inteckningssäkerhet, som motsvarar ett belopp av 475,000
kronor, att ligga långt inom gränsen för anstaltens uppskattade värde, varvid
emellertid bör bemärkas, att detta värde icke är ett affärsvärde utan
värdet av anstalten såsom av staten eller annan driven för sitt nuvarande
ändamål. A idare må framhållas att, enligt vad som framgår av det föregående,
föreningen förbundit sig att, därest staten så önskar, överlåta
anstalten till statsverket för ett pris av 500,000 kronor. Å denna köpeskilling
skall avräknas lånet av år 1926 å 350,000 kronor men däremot
icke det år 1925 beviljade lånet å 125,000 kronor. Detta motsvaras av den
s. k. Hågakolonien, vilken enligt det sistnämnda år slutna avtalet får av
staten övertagas mot avskrivning av sist omförmälda lån. Även efter den
ifrågasatta nedflyttningen av säkerheten kommer följaktligen lånet å 350,000
kronor att ligga inom den köpesumma av 500,000 kronor, som år 1926
var föremål för övervägande. Därest staten vid ett eventuellt övertagande
av anstalten skulle dels åtaga sig betalningsansvaret för det nu ifrågasatta
lånet hos pensionsförsäkringsfonden å 100,000 kronor, dels mot köpeskillingen
kvitta lånesumman 350,000 kronor, skulle följaktligen nyssnämnda
köpesumma ändock icke komma att överskridas.
På sålunda anförda skäl anser jag mig, med hänsyn till nödvändigheten
av att hjälp snarast bringas anstalten, kunna förorda den sist behandlade
lösningen av frågan. Denna utväg skulle alltså innebära eu sådan ändring
i de för redan lämnade statslån gällande villkoren, att säkerheten därför,
som för närvarande består av inteckningar med bästa förmånsrätt vad angår
penninginteckningar, förändras till inteckningar med förmånsrätt näst efter
100,000 kronor. Till en sådan ändring av villkoren torde riksdagens medgivande
böra inhämtas.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utskottets
yttrande.
Ig Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Av den i den föreliggande frågan gjorda utredningen framgår uppenbarligen,
att Oscar-Josepliina-föreningen och det av föreningen drivna skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall nu åter befinna sig i sådant ekonomiskt
trångmål, att verksamheten vid skyddshemmet allvarligt äventyras, därest
icke hjälp i en eller annan form snarast lämnas.
Såsom känt är och i statsrådsprotokollet framhållits, utgör åkerbrukskolonien
Hall, såsom skyddsliemsverksamlieten nu är ordnad, ett nödvändigt
led i den organisation av skyddshem, på vilken 1924 års barnavårdslag vilar
beträffande vårdnaden av vanartade barn. I fråga om denna anstalts nödvändighet
uttalade ock 1926 års riksdag, att på grund av det obestridliga
värde, åkerbrukskolonien måste anses äga för skyddsuppfostringsverksamheten,
ett nedläggande, lielt eller delvis, av densamma givetvis skulle innebära
ett svårt avbräck för barnavårdssaken i riket och riksdagen framhöll
det erkännansvärda uti föreningens strävan att utbygga och modernisera
ifrågavarande anstalt efter tidens krav, oaktat föreningen härvid mast tillsätta
de under årens lopp erhållna kapitaltillgångarna. Skulle föreningen
nu på grund av sina ånyo iråkade ekonomiska svårigheter eller av annan
anledning nödgas nedlägga anstalten, uppstår givetvis den situationen, att
staten måste på ett eller annat sätt skaffa ersättning för densamma. Vid
sådant förhållande finner utskottet sig böra förorda, att staten åter träder
hjälpande emellan.
'' Enligt vad statsrådsprotokollet utvisar, har anstaltsstyrelsen i fråga om
sättet för erhållande av de behövliga medlen för anstaltens fortsatta bedrivande
framlagt tre alternativa förslag. Det första av dessa förslag innebär,
att anstalten skulle tillerkännas en andel i någon lotteridragning till behövligt
belopp av 100,000 kronor, varigenom anstalten sålunda skulle bliva befriad
från återbetalningsskyldighet för beloppet. Det andra förslaget är av
den innebörd, att staten skulle medgiva ett utbyte av inteckningar i egendomen
Hall med underlydande fastigheter på det sätt, att med bästa rätt
eller förmånsrätt inom exempelvis hälften eller två tredjedelar av lantegendomens
taxeringsvärde liggande inteckningar å tillhopa 100,000 kronor finge till
anstalten återställas mot att till statsverket överlämnades inteckningsförbindelser
med rätt efter övriga, som av staten innehades. Såsom en tredje utväg
har från föreningens sida ifrågasatts, att Kungl. Maj:t skulle utverka
medgivande för riksgäldskontoret att ikläda statsverket garanti för ett lån
till föreningen å det behövliga beloppet, 100,000 kronor med ränta.
Av de sålunda ifrågasatta alternativen har departementschefen på anförda
skäl i likhet med statskontoret förordat, att staten, som till säkerhet för
hittills beviljade lån har inteckningar med bästa förmånsrätt i ifrågavarande
egendom, skulle medgiva sådan nedsättning av denna säkerhet, att föreningen
finge en botteninteckning å 100,000 kronor disponibel för belåning å annat
håll, närmast hos pensionsförsäkringsfonden.
Ehuru utskottet ej kunnat undgå att hysa betänklighet emot den betydande
statshjälp, som nu ifrågasättes, utan att samtidigt prövning verkställes
om anstaltens framtida drift och ställning, har utskottet, sasom ovan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 97. J7
nämnts, med hänsyn till det föreliggande trängande behovet av statshjälp
ej velat motsätta sig, att dylik hjälp iiven nu beredes anstalten. Vad beträffar
formen för densamma, kan utskottet emellertid icke förorda Kungl.
Maj.ts framställning härutinnan, utan utskottet anser sig böra ansluta sig
till riksgäldsfullmäktiges förslag, att statshjälpen beredes i form av ett anslag
till föreningen å 100,000 kronor att utgå av andra statsinkomster än lånemedel.
Anslaget torde dock böra anvisas såsom lån mot inteckning i enlighet
med principer, som förut tillämpats.
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, beror det ekonomiska nödläge,
vari föreningen kommit, huvudsakligen på den opåräknade nedgången i antalet
elever vid anstalten. I anledning härav anser utskottet, att i samband
med de i statsrådsprotokollet omförmälda undersökningarna i fråga om
omläggning av anstaltens skötsel i skilda hänseenden, vilkas igångsättande
synts utskottet påkallat, det bör tagas under övervägande, huru anstalten i
händelse av försatt ringa beläggning bör på lämpligaste sätt utnyttjas. Utskottet
vill slutligen erinra om sitt vid 1926 års riksdag gjorda uttalande
i denna fråga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen må
a) medgiva att till föreningen till minne av Konung Oscar I
och Drottning Josephina må, under de villkor utskottet ovan
förordat, beviljas ett lån å 100,000 kronor; samt
b) bland utgifter för kapitalökning, rubriken fonden för låneunderstöd,
till lån åt nämnda förening anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor, att utgå av andra statsinkomster än
lånemedel.
Stockholm den 7 maj 1929.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVAKNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. G. Lindblad, J. L.
Widell, Olof Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo,
C. A. Carlsson i Gävle, P. A. Dahl, JV. J. M. Svensson i Kompersmåla, D. A.
Petrén och K. A. TF. Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
P. Nilsson i Bonarp, C. Ii. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, O. Olsson i
Kullenbergstorp, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, A. Ä:son Törnkvist
i Karlskrona, B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss och J. Olofsson i Digernäs.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 saml. 50 häft. (Nr 97.)
883 29 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:180 Skrivelse till Konungen i anledning av KungL May.ts proposition angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall. s. 14 i texten