Bankoutskottets utlåtande Nr 31
1930-04-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1930:34, Bankoutskottets utlåtande Nr 31
Dokumentets text
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Frågans
behandling
1929.
Nr 34.
Ankom lill riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning ao väckt motion om ersättning ät Knut
Sigurd Bexelius för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen
anordnat arbetsföretag.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande
behandling hänvisad motion nr 161 har herr Lövgren hemställt, »att riksdagen
ville tillerkänna Knut Sigurd Bexelius i Nederkalix ersättning efter
samma grunder, som gälla i motsvarande fall enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och som örn han varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission».
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.
Såsom i motionen erinrats, var frågan örn ersättning åt Bexelius föremål
för prövning av 1929 års riksdag i anledning av ett utav samme motionär
då framställt förslag av samma innebörd som den nu föreliggande framställningen.
Av handlingar, som då voro för utskottet tillgängliga, inhämtades, att
Knut Sigurd Bexelius’ fader, stenhuggaren Emil Bexelius i Rolfs av Nederkalix’
socken inom Norrbottens län, enligt åtagande i avgivet anbud på entreprenad
verkställt arbete med uttagning och leverans av sten till pelare och
landfästen för en såsom nödhjälpsarbete av statens arbetslöshetskommission
anordnad brobyggnad över Kalix älv, att sonen Knut Sigurd jämte 7 andra
personer deltagit i ett av fadern för ifrågavarande arbeten bildat arbetslag
ävensom att Knut Sigurd Bexelius den 25 november 1927 drabbats av olycksfall
i berörda arbete, varvid han ådragit sig vissa skador.
Sedan framställning hos riksförsäkringsanstalten gjorts om utbetalande
av ersättning i anledning av nämnda olycksfall, meddelade riksförsäkringsanstalten
efter verkställd utredning i ärendet genom beslut den 5 januari
1928, att anstalten med ledning av inkomna uppgifter rörande företaget
beslutat, att delägarna i det av Emil Bexelius, Knut Sigurd Bexelius och 7
andra personer bildade arbetslaget vore att anse såsom självständiga företagare
enligt lagen örn olycksfall i arbete med avseende å arbetet i detta
företag, på grund varav den skadade icke vöre berättigad till ersättning
enligt omförmälda lag i anledning av det honom övergångna olycksfallet.
över anstaltens beslut anförde Knut Sigurd Bexelius hos försäkringsrådet
Bankoutskottets utlåtande Nr 3 b.
7
besvär. Efter verkställd ytterligare utredning i lindet meddelade rådet den
28 september 1928 utslag av innehåll att, enär Knut Sigurd Bexelius i avseende
å det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, icke vore att anse såsom
arbetare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, rådet icke funnit
skäl göra ändring i det slut, vartill riksförsäkringsanstalten kommit.
På anhållan av utskottet anbefalldes statskontoret att, efter hörande av
försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten, avgiva och till utskottet inkomma
med utlåtande över ifrågavarande motion.
Riksförsäkringsanstalten anförde i sitt yttrande, att flera liknande fall
varit föremål för försäkringsrådets prövning samt att anstalten vid fattande
av sitt beslut att avslå det hos anstalten på grund av nu ifrågavarande olycksfall
framställda ersättningsanspråket följt försäkringsrådets utslag i nämnda
fall.
Försäkringsrådets yttrande var av följande lydelse:
Enligt ett genom motionären till försäkringsrådet inkommet läkarintyg
har Knut Sigurd Bexelius blivit blind å ena ögat (ögat eviscererat), och har
synskärpan å andra ögat nedsatts till fingerräkning å 2 meter. Intyget innehåller
icke några uppgifter örn den skadades synförmåga före olycksfallet.
En skada sådan som den i läkarintyget beskrivna torde få anses medföra
förlust av arbetsförmågan eller i det närmaste förlust därav.
Tillgängliga uppgifter äro icke tillräckliga för att den ersättning, som
skulle utgå, därest lagen örn försäkring för olycksfall i arbete vore tillämplig,
skulle kunna till beloppet angivas. Bland annat saknas uppgifter att
lägga till grund för bestämmande av den skadades årliga förtjänst. Tillika
må framhållas, att förändring i den skadades tillstånd icke torde vara utesluten.
Genom försäkringsrådets i motionen omförmälda beslut är fastställt, att
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen icke tillkommer Bexelius folden
i motionen avsedda skadan. Då emellertid på grund av skadans beskaffenhet
och under förutsättning, att Bexelius och hans föräldrar befinna
sig i svaga ekonomiska omständigheter, billighetsskäl kunna anföras för att
staten i annan ordning utgiver ersättning, får försäkringsrådet uttala, att
rådet icke vill framställa erinran mot att ersättning av riksdagen beviljas
Bexelius med belopp, som må befinnas skäligt.
Rådet vill emellertid nämna, att Bexelius kan vara berättigad till pension
enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.
På föranstaltande av statskontoret lät länsstyrelsen i Norrbottens län
genom vederbörande landsfiskal verkställa polisutredning angående Knut
Sigurd Bexelius’ och dennes faders Emil Bexelius’ ekonomiska förhållanden.
Av därvid lämnade uppgifter, vilka av landsfiskalen kontrollerats i den mån
så låtit sig göra, framgick i huvudsak följande:
Knut Sigurd Bexelius vore född den 27 november 1905 och ogift. Efter
-olycksfallet hade han ej kunnat utföra något egentligt arbete. Han hade dock
vid tiden för undersökningen erhållit tillstånd av läkare att åtaga sig lättare
arbeten men hade dittills ej kunnat erhålla något sådant. Efter olycksfallet
hade han, med undantag av de tider, som han vistats å sjukhus för
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 3b.
Nu föreliggande
utredning.
vård av den vid olycksfallet ådragna skadan, vistats i sitt föräldrahem i
Rolfs inom Nederkalix socken. Då han ej ägde personlig förmögenhet, hade
han härvid uteslutande varit hänvisad att leva på sin faders bekostnad. Ilan
hade icke under åren 1927 och 1928 åtnjutit beskattningsbar inkomst.
Fadern Emil Bexelius vore född den 15 september 1876. I sitt äktenskap
hade han tolv barn, vilka samtliga vore bosatta i föräldrahemmet. Av barnen
vore sex minderåriga.
Sedan i mitten av mars månad 1928 hade Bexelius och tre av sönerna
så gott som regelbundet haft arbete hos Kalix Träindustriaktiebolag å Karlsborg.
Härvid hade de åtnjutit en inkomst för varje fjortonde dag. Bexelius
i medeltal 96 kronor, två av sönerna 70 å 75 kronor samt den tredje sonen
omkring 60 kronor. Sönerna hade i mån av inkomst bidragit till familjens
underhåll.
Statskontoret anförde för egen del i ärendet följande:
Av handlingarna i ärendet framgår, att Bexelius vid det tillfälle, då det
i ärendet omförmälda olycksfallet inträffade, utförde arbete åt sin får,
Emil Bexelius, vilken såsom självständig entreprenör åtagit sig leverans avsten
till det av arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetet med byggande
av bro över Kalix älv. Knut Sigurd Bexelius kan därför icke sägas hava
ådragit sig den honom genom olycksfallet påkomna skadan under arbete i
.statens tjänst. Vid sådant förhållande anser statskontoret tillräckliga skäl
icke föreligga för att statsverket skulle påtaga sig något ekonomiskt ansvar
till följd av sagda skada. Visserligen befinna sig både far och son Bexelius,
enligt vad som framgår av den införskaffade utredningen, i svaga ekonomiska
omständigheter, men statskontoret anser sig likväl med hänsyn till
ovan berörda skäl och till de vittomfattande konsekvenser, som helt visst
skulle föranledas av ett beslut i enlighet med motionärens hemställan, böra
avstyrka bifall till densamma.
Med stöd av den sålunda förebragta utredningen anförde 1929 års bankoutskott
(utlåtande nr 32) för egen del följande:
»Av utredningen i ärendet torde framgå, att Bexelius vid det tillfälle, då
han drabbades av ifrågavarande olycksfall, arbetat hos sin fader, vilken såsom
självständig företagare åtagit sig vissa prestationer i och för omförmälda
av arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetsföretag, samt att Bexelius
sålunda icke kan anses hava ådragit sig skada i statens tjänst. Vid sådant
förhållande har utskottet, som delar de av statskontoret uttalade farhågorna
beträffande konsekvenserna av ett beslut i den av motionären påyrkade
riktningen, funnit sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd i anledning
av motionen.»
Utskottet hemställde alltså att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse härmed.
I den nu föreliggande motionen har motionären till en början uppehållit
sig vid frågan, huruvida Knut Sigurd Bexelius enligt de av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet fattade besluten vore att anse såsom självständig
företagare eller såsom arbetare i förhållande till fadern Emil Bexelius
såsom arbetsgivare. Därefter har motionären lämnat redogörelser för vissa
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
9
rättsfall, vilka enligt hans mening utvisade, att gällande lagbestämmelser
tidigare tolkats på sådant sätt, att en motsvarande tolkning i förevarande
fall borde giva till resultat, att Knut Sigurd Bexelius tillerkändes ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Jämväl över den nu väckta motionen har utskottet i vederbörlig ordning
införskaffat utlåtande av statskontoret, som hört riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten yttrar följande:
Såsom av anstaltens beslut den 5 januari 1928 torde framgå, innebär
nämnda beslut, att anstalten funnit samtliga medlemmar i det av den
skadade, hans fader och sju andra personer bildade arbetslaget vara att
anse såsom självständiga företagare enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete med avseende å ifrågavarande arbete. Enligt anstaltens
mening utförde sålunda den skadade vid olyckstillfället icke arbete för
sin faders räkning utan var vid detta tillfälle i egenskap av självständig
företagare sysselsatt med arbete i och för leverans åt staten.
Beträffande den av motionären gjorda jämförelsen mellan det nu förevarande
fallet och de av honom såsom prejudikat angivna rättsfallen vill
anstalten nämna, att vissa olikheter föreligga mellan de sålunda åberopade
fallen och det nu ifrågavarande, vilket gör, att de icke torde kunna jämställas
med varandra.
Försäkringsrådets yttrande är av följande innehåll:
Vid prövningen av de besvär, som Knut Sigurd Bexelius anfört över
riksförsäkringsanstaltens beslut den 5 januari 1928, har försäkringsrådet
funnit, att den skadade borde antingen — såsom riksförsäkringsanstalten
genom överklagade beslutet förklarat — anses såsom självständig företagare
med avseende å det ifrågavarande stenuttagningsarbetet eller också anses
såsom arbetare enligt 2 § första stycket av olycksfallsförsäkringslagen i
förhållande till fadern Emil Bexelius såsom arbetsgivare, vilken senare uppfattning
torde överensstämma med den ståndpunkt, statskontoret senare
intagit i dess yttrande till bankoutskottet vid 1929 års riksdag. Då emellertid
den skadade, därest han betraktades såsom arbetare i förhållande till
fadern såsom arbetsgivare, var undantagen från den obligatoriska försäkringen
jämlikt den i 2 § andra stycket av nämnda lag förekommande
undantagsbestämmelsen rörande arbetsgivares hemmavarande barn samt
frivillig försäkring icke tecknats, ansåg rådet överflödigt alt särskilt pröva
till vilken av dessa båda meningar rådet borde ansluta sig, då ju resultatet
— vilken mening rådet än omfattade — blev detsamma, nämligen att den
skadade icke vore berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Förevarande motion avser enligt rådets mening, att staten av billighetsskäl
måtte bevilja den skadade ersättning. Då grunden för motionen är
billighetsskäl, synes det rådet, som örn man icke borde tillmäta ovanberörda
distinktioner i den rättsliga tolkningen av fallet någon avgörande
betydelse.
Statskontoret har för egen del anfört följande:
Av riksförsäkringsanstaltens yttrande får anses framgå, all den skadade,
liksom hans fader och övriga medlemmar i det av dem bildade arbets
-
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
Utskottet.
laget, varit att anse såsom självständiga företagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
med avseende å det arbete, i vilket skadan skett, samt att den
skadade, som sålunda enligt anstaltens mening vid olyckstillfället icke utfört
arbete för sin faders räkning, varit vid nämnda tillfälle i egenskap av
självständig företagare sysselsatt med arbete i och för leverans åt staten.
Försäkringsrådet har framhållit, att, vare sig man ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens
uppfattning eller betraktar den skadade såsom vid
olyckstillfället anställd i faderns tjänst, den skadade bleve utesluten från
rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, men att, då här vore
fråga örn att av billighetsskäl bevilja den skadade ersättning, man icke
borde tillmäta berörda distinktioner i den rättsliga tolkningen av fallet
någon avgörande betydelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och därest så starka billighetsskäl
befinnas i detta fall föreligga, att olycksfallsersättning anses kunna av
statsmedel beviljas utan att några betänkliga konsekvenser därav kunna
befaras, synes riksdagens medgivande böra gå ut på, att Bexelius må från
allmänna indragningsstaten åtnjuta livränta, som örn lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete varit tillämplig å ifrågavarande olycksfall;
dock kan ifrågasättas, örn livräntan bör få åtnjutas för längre tid tillbaka
än från ingången av år 1930.
Genom försäkringsrådets utslag är fastställt, att Knul Bexelius icke är lagligen
berättigad till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Den i motionen
samt i de avgivna yttrandena berörda frågan, huruvida Bexelius vid
det tillfälle, då olycksfallet inträffade, arbetat hos sin fader såsom arbetsgivare
eller själv varit, liksom arbetslagets övriga medlemmar, att anse
såsom självständig företagare, lärer härvidlag vara utan betydelse. Ej heller
torde denna fråga böra tillerkännas avgörande vikt, då det gäller att bedöma,
huruvida Bexelius genom statens ingripande bör av billighetsskäl
tillerkännas understöd.
Vid den ingående undersökning rörande det föreliggande fallet, varom
utskottet på grundvalen av nu föreliggande utredning och med hänsyn bland
annat till de i motionen omförmälda rättsfallen ansett sig böra föranstalta,
har utskottet funnit vissa särskilda omständigheter tala för att staten här
träder hjälpande emellan. De inhämtade upplysningarna synas visa, att det
föreliggande fallet torde kunna betecknas såsom ett gränsfall, vilket i väsentliga
punkter kommer mycket nära de förhållanden, under vilka ersättningsrält
enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle hava förelegat. En huvudsaklig
anledning till att ersättning icke kunnat utgå torde sålunda hava
varit, att den sten, som skulle uttagas för fullgörande av de avtalade prestationerna,
hämtats från en plats, där fadern Emil Bexelius innehade rätt till
stentäkt och även tidigare brutit sten, i stället för — såsom ursprungligen
avsetts -— från viss av arbetslöshetskommissionen anvisad plats. Hade
stenen uttagits från sistnämnda plats, torde den träffade överenskommelsen
hava kommit att betraktas såsom ett arbetsavtal och ej såsom ett leveransavtal.
varför ersättning kommit att utgå. Oberoende av denna formella
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
11
åtskillnad torde emellertid den fullgjorda arbetsprestationen i sak få anses
hava utgjort ett arbete för statens räkning. Härtill kommer, såsom för frågans
bedömande enligt utskottets mening betydelsefulla omständigheter, dels
att den skada, som drabbat Bexelius, är av synnerligen svår beskaffenhet
— enligt vad utskottet inhämtat, torde invaliditetsgraden kunna beräknas
ligga mellan 90 och 100 % — dels ock att Bexelius synes vara i stort behov
av understöd.
På grund av vad nu anförts har utskottet funnit billighetsskäl påkalla,
att Bexelius genom statsmakternas ingripande herodes något understöd i anledning
av den honom drabbade skadan. Utskottet har därför funnit sig
böra frångå den ståndpunkt, som utskottet förlidet år, med ledning av
då föreliggande utredning, intagit i frågan. Att, såsom motionären påyrkat,
ersättning skulle medgivas med vad som enligt olycksfallsförsäkringslagen
skulle hava utgått, därest Bexelius varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission,
kan utskottet dock — bland annat med hänsyn till de
konsekvenser, som skulle kunna föranledas av ett dylikt beslut — icke
tillstyrka. Utskottet har i stället funnit sig böra förorda, att understöd beviljas
från allmänna indragningsstaten med skäligt belopp. Med hänsyn
tagen bland annat till inhämtade upplysningar rörande genomsnittlig arbetsförtjänst
vid ifrågavarande tid för en sten- och diversearbetare inom arbetsorten
har utskottet ansett understödet böra bestämmas till 800 kronor eller,
jämkat till ett i helt krontal med tolv jämnt delbart belopp, till 804 kronor.
Understödet, å vilket dyrtidstillägg ej bör utgå, torde böra beviljas från och
med den 1 januari 1930.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 161.
må medgiva, att Knut Sigurd Bexelius må i anledning av
den skada, som drabbat honom under arbete för statens
arbetslöshetskommissions räkning, från och med den 1
januari 1930 under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 804 kronor,
dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg
Stockholm den 25 april 1930.
På bankoutskottets vägnar:
NILS WINKLER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gustafsson i Stensholm, Lindley, Lindgren,
Bjurström, Berling''*, Bodin och Larsson i Örbyhus;
från andra kammaren; herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Svensson i Betingetorp*,
Wikström, Lovén, Byberg och Wirsell*.
* Ej närvarande viel utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:217 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ersättning åt Knut Sigurd Bexelius för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen anor s. 3 i texten