Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 31

1930-04-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1930:34, Bankoutskottets utlåtande Nr 31

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

Frågans

behandling

1929.

Nr 34.

Ankom lill riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning ao väckt motion om ersättning ät Knut

Sigurd Bexelius för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen

anordnat arbetsföretag.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande

behandling hänvisad motion nr 161 har herr Lövgren hemställt, »att riksdagen

ville tillerkänna Knut Sigurd Bexelius i Nederkalix ersättning efter

samma grunder, som gälla i motsvarande fall enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete och som örn han varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse

i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.

Såsom i motionen erinrats, var frågan örn ersättning åt Bexelius föremål

för prövning av 1929 års riksdag i anledning av ett utav samme motionär

då framställt förslag av samma innebörd som den nu föreliggande framställningen.

Av handlingar, som då voro för utskottet tillgängliga, inhämtades, att

Knut Sigurd Bexelius’ fader, stenhuggaren Emil Bexelius i Rolfs av Nederkalix’

socken inom Norrbottens län, enligt åtagande i avgivet anbud på entreprenad

verkställt arbete med uttagning och leverans av sten till pelare och

landfästen för en såsom nödhjälpsarbete av statens arbetslöshetskommission

anordnad brobyggnad över Kalix älv, att sonen Knut Sigurd jämte 7 andra

personer deltagit i ett av fadern för ifrågavarande arbeten bildat arbetslag

ävensom att Knut Sigurd Bexelius den 25 november 1927 drabbats av olycksfall

i berörda arbete, varvid han ådragit sig vissa skador.

Sedan framställning hos riksförsäkringsanstalten gjorts om utbetalande

av ersättning i anledning av nämnda olycksfall, meddelade riksförsäkringsanstalten

efter verkställd utredning i ärendet genom beslut den 5 januari

1928, att anstalten med ledning av inkomna uppgifter rörande företaget

beslutat, att delägarna i det av Emil Bexelius, Knut Sigurd Bexelius och 7

andra personer bildade arbetslaget vore att anse såsom självständiga företagare

enligt lagen örn olycksfall i arbete med avseende å arbetet i detta

företag, på grund varav den skadade icke vöre berättigad till ersättning

enligt omförmälda lag i anledning av det honom övergångna olycksfallet.

över anstaltens beslut anförde Knut Sigurd Bexelius hos försäkringsrådet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 3 b.

7

besvär. Efter verkställd ytterligare utredning i lindet meddelade rådet den

28 september 1928 utslag av innehåll att, enär Knut Sigurd Bexelius i avseende

å det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, icke vore att anse såsom

arbetare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, rådet icke funnit

skäl göra ändring i det slut, vartill riksförsäkringsanstalten kommit.

På anhållan av utskottet anbefalldes statskontoret att, efter hörande av

försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten, avgiva och till utskottet inkomma

med utlåtande över ifrågavarande motion.

Riksförsäkringsanstalten anförde i sitt yttrande, att flera liknande fall

varit föremål för försäkringsrådets prövning samt att anstalten vid fattande

av sitt beslut att avslå det hos anstalten på grund av nu ifrågavarande olycksfall

framställda ersättningsanspråket följt försäkringsrådets utslag i nämnda

fall.

Försäkringsrådets yttrande var av följande lydelse:

Enligt ett genom motionären till försäkringsrådet inkommet läkarintyg

har Knut Sigurd Bexelius blivit blind å ena ögat (ögat eviscererat), och har

synskärpan å andra ögat nedsatts till fingerräkning å 2 meter. Intyget innehåller

icke några uppgifter örn den skadades synförmåga före olycksfallet.

En skada sådan som den i läkarintyget beskrivna torde få anses medföra

förlust av arbetsförmågan eller i det närmaste förlust därav.

Tillgängliga uppgifter äro icke tillräckliga för att den ersättning, som

skulle utgå, därest lagen örn försäkring för olycksfall i arbete vore tillämplig,

skulle kunna till beloppet angivas. Bland annat saknas uppgifter att

lägga till grund för bestämmande av den skadades årliga förtjänst. Tillika

må framhållas, att förändring i den skadades tillstånd icke torde vara utesluten.

Genom försäkringsrådets i motionen omförmälda beslut är fastställt, att

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen icke tillkommer Bexelius folden

i motionen avsedda skadan. Då emellertid på grund av skadans beskaffenhet

och under förutsättning, att Bexelius och hans föräldrar befinna

sig i svaga ekonomiska omständigheter, billighetsskäl kunna anföras för att

staten i annan ordning utgiver ersättning, får försäkringsrådet uttala, att

rådet icke vill framställa erinran mot att ersättning av riksdagen beviljas

Bexelius med belopp, som må befinnas skäligt.

Rådet vill emellertid nämna, att Bexelius kan vara berättigad till pension

enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.

På föranstaltande av statskontoret lät länsstyrelsen i Norrbottens län

genom vederbörande landsfiskal verkställa polisutredning angående Knut

Sigurd Bexelius’ och dennes faders Emil Bexelius’ ekonomiska förhållanden.

Av därvid lämnade uppgifter, vilka av landsfiskalen kontrollerats i den mån

så låtit sig göra, framgick i huvudsak följande:

Knut Sigurd Bexelius vore född den 27 november 1905 och ogift. Efter

-olycksfallet hade han ej kunnat utföra något egentligt arbete. Han hade dock

vid tiden för undersökningen erhållit tillstånd av läkare att åtaga sig lättare

arbeten men hade dittills ej kunnat erhålla något sådant. Efter olycksfallet

hade han, med undantag av de tider, som han vistats å sjukhus för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 3b.

Nu föreliggande

utredning.

vård av den vid olycksfallet ådragna skadan, vistats i sitt föräldrahem i

Rolfs inom Nederkalix socken. Då han ej ägde personlig förmögenhet, hade

han härvid uteslutande varit hänvisad att leva på sin faders bekostnad. Ilan

hade icke under åren 1927 och 1928 åtnjutit beskattningsbar inkomst.

Fadern Emil Bexelius vore född den 15 september 1876. I sitt äktenskap

hade han tolv barn, vilka samtliga vore bosatta i föräldrahemmet. Av barnen

vore sex minderåriga.

Sedan i mitten av mars månad 1928 hade Bexelius och tre av sönerna

så gott som regelbundet haft arbete hos Kalix Träindustriaktiebolag å Karlsborg.

Härvid hade de åtnjutit en inkomst för varje fjortonde dag. Bexelius

i medeltal 96 kronor, två av sönerna 70 å 75 kronor samt den tredje sonen

omkring 60 kronor. Sönerna hade i mån av inkomst bidragit till familjens

underhåll.

Statskontoret anförde för egen del i ärendet följande:

Av handlingarna i ärendet framgår, att Bexelius vid det tillfälle, då det

i ärendet omförmälda olycksfallet inträffade, utförde arbete åt sin får,

Emil Bexelius, vilken såsom självständig entreprenör åtagit sig leverans avsten

till det av arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetet med byggande

av bro över Kalix älv. Knut Sigurd Bexelius kan därför icke sägas hava

ådragit sig den honom genom olycksfallet påkomna skadan under arbete i

.statens tjänst. Vid sådant förhållande anser statskontoret tillräckliga skäl

icke föreligga för att statsverket skulle påtaga sig något ekonomiskt ansvar

till följd av sagda skada. Visserligen befinna sig både far och son Bexelius,

enligt vad som framgår av den införskaffade utredningen, i svaga ekonomiska

omständigheter, men statskontoret anser sig likväl med hänsyn till

ovan berörda skäl och till de vittomfattande konsekvenser, som helt visst

skulle föranledas av ett beslut i enlighet med motionärens hemställan, böra

avstyrka bifall till densamma.

Med stöd av den sålunda förebragta utredningen anförde 1929 års bankoutskott

(utlåtande nr 32) för egen del följande:

»Av utredningen i ärendet torde framgå, att Bexelius vid det tillfälle, då

han drabbades av ifrågavarande olycksfall, arbetat hos sin fader, vilken såsom

självständig företagare åtagit sig vissa prestationer i och för omförmälda

av arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetsföretag, samt att Bexelius

sålunda icke kan anses hava ådragit sig skada i statens tjänst. Vid sådant

förhållande har utskottet, som delar de av statskontoret uttalade farhågorna

beträffande konsekvenserna av ett beslut i den av motionären påyrkade

riktningen, funnit sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd i anledning

av motionen.»

Utskottet hemställde alltså att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse härmed.

I den nu föreliggande motionen har motionären till en början uppehållit

sig vid frågan, huruvida Knut Sigurd Bexelius enligt de av riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet fattade besluten vore att anse såsom självständig

företagare eller såsom arbetare i förhållande till fadern Emil Bexelius

såsom arbetsgivare. Därefter har motionären lämnat redogörelser för vissa

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

9

rättsfall, vilka enligt hans mening utvisade, att gällande lagbestämmelser

tidigare tolkats på sådant sätt, att en motsvarande tolkning i förevarande

fall borde giva till resultat, att Knut Sigurd Bexelius tillerkändes ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämväl över den nu väckta motionen har utskottet i vederbörlig ordning

införskaffat utlåtande av statskontoret, som hört riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten yttrar följande:

Såsom av anstaltens beslut den 5 januari 1928 torde framgå, innebär

nämnda beslut, att anstalten funnit samtliga medlemmar i det av den

skadade, hans fader och sju andra personer bildade arbetslaget vara att

anse såsom självständiga företagare enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete med avseende å ifrågavarande arbete. Enligt anstaltens

mening utförde sålunda den skadade vid olyckstillfället icke arbete för

sin faders räkning utan var vid detta tillfälle i egenskap av självständig

företagare sysselsatt med arbete i och för leverans åt staten.

Beträffande den av motionären gjorda jämförelsen mellan det nu förevarande

fallet och de av honom såsom prejudikat angivna rättsfallen vill

anstalten nämna, att vissa olikheter föreligga mellan de sålunda åberopade

fallen och det nu ifrågavarande, vilket gör, att de icke torde kunna jämställas

med varandra.

Försäkringsrådets yttrande är av följande innehåll:

Vid prövningen av de besvär, som Knut Sigurd Bexelius anfört över

riksförsäkringsanstaltens beslut den 5 januari 1928, har försäkringsrådet

funnit, att den skadade borde antingen — såsom riksförsäkringsanstalten

genom överklagade beslutet förklarat — anses såsom självständig företagare

med avseende å det ifrågavarande stenuttagningsarbetet eller också anses

såsom arbetare enligt 2 § första stycket av olycksfallsförsäkringslagen i

förhållande till fadern Emil Bexelius såsom arbetsgivare, vilken senare uppfattning

torde överensstämma med den ståndpunkt, statskontoret senare

intagit i dess yttrande till bankoutskottet vid 1929 års riksdag. Då emellertid

den skadade, därest han betraktades såsom arbetare i förhållande till

fadern såsom arbetsgivare, var undantagen från den obligatoriska försäkringen

jämlikt den i 2 § andra stycket av nämnda lag förekommande

undantagsbestämmelsen rörande arbetsgivares hemmavarande barn samt

frivillig försäkring icke tecknats, ansåg rådet överflödigt alt särskilt pröva

till vilken av dessa båda meningar rådet borde ansluta sig, då ju resultatet

— vilken mening rådet än omfattade — blev detsamma, nämligen att den

skadade icke vore berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Förevarande motion avser enligt rådets mening, att staten av billighetsskäl

måtte bevilja den skadade ersättning. Då grunden för motionen är

billighetsskäl, synes det rådet, som örn man icke borde tillmäta ovanberörda

distinktioner i den rättsliga tolkningen av fallet någon avgörande

betydelse.

Statskontoret har för egen del anfört följande:

Av riksförsäkringsanstaltens yttrande får anses framgå, all den skadade,

liksom hans fader och övriga medlemmar i det av dem bildade arbets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

laget, varit att anse såsom självständiga företagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

med avseende å det arbete, i vilket skadan skett, samt att den

skadade, som sålunda enligt anstaltens mening vid olyckstillfället icke utfört

arbete för sin faders räkning, varit vid nämnda tillfälle i egenskap av

självständig företagare sysselsatt med arbete i och för leverans åt staten.

Försäkringsrådet har framhållit, att, vare sig man ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens

uppfattning eller betraktar den skadade såsom vid

olyckstillfället anställd i faderns tjänst, den skadade bleve utesluten från

rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, men att, då här vore

fråga örn att av billighetsskäl bevilja den skadade ersättning, man icke

borde tillmäta berörda distinktioner i den rättsliga tolkningen av fallet

någon avgörande betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och därest så starka billighetsskäl

befinnas i detta fall föreligga, att olycksfallsersättning anses kunna av

statsmedel beviljas utan att några betänkliga konsekvenser därav kunna

befaras, synes riksdagens medgivande böra gå ut på, att Bexelius må från

allmänna indragningsstaten åtnjuta livränta, som örn lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete varit tillämplig å ifrågavarande olycksfall;

dock kan ifrågasättas, örn livräntan bör få åtnjutas för längre tid tillbaka

än från ingången av år 1930.

Genom försäkringsrådets utslag är fastställt, att Knul Bexelius icke är lagligen

berättigad till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Den i motionen

samt i de avgivna yttrandena berörda frågan, huruvida Bexelius vid

det tillfälle, då olycksfallet inträffade, arbetat hos sin fader såsom arbetsgivare

eller själv varit, liksom arbetslagets övriga medlemmar, att anse

såsom självständig företagare, lärer härvidlag vara utan betydelse. Ej heller

torde denna fråga böra tillerkännas avgörande vikt, då det gäller att bedöma,

huruvida Bexelius genom statens ingripande bör av billighetsskäl

tillerkännas understöd.

Vid den ingående undersökning rörande det föreliggande fallet, varom

utskottet på grundvalen av nu föreliggande utredning och med hänsyn bland

annat till de i motionen omförmälda rättsfallen ansett sig böra föranstalta,

har utskottet funnit vissa särskilda omständigheter tala för att staten här

träder hjälpande emellan. De inhämtade upplysningarna synas visa, att det

föreliggande fallet torde kunna betecknas såsom ett gränsfall, vilket i väsentliga

punkter kommer mycket nära de förhållanden, under vilka ersättningsrält

enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle hava förelegat. En huvudsaklig

anledning till att ersättning icke kunnat utgå torde sålunda hava

varit, att den sten, som skulle uttagas för fullgörande av de avtalade prestationerna,

hämtats från en plats, där fadern Emil Bexelius innehade rätt till

stentäkt och även tidigare brutit sten, i stället för — såsom ursprungligen

avsetts -— från viss av arbetslöshetskommissionen anvisad plats. Hade

stenen uttagits från sistnämnda plats, torde den träffade överenskommelsen

hava kommit att betraktas såsom ett arbetsavtal och ej såsom ett leveransavtal.

varför ersättning kommit att utgå. Oberoende av denna formella

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

11

åtskillnad torde emellertid den fullgjorda arbetsprestationen i sak få anses

hava utgjort ett arbete för statens räkning. Härtill kommer, såsom för frågans

bedömande enligt utskottets mening betydelsefulla omständigheter, dels

att den skada, som drabbat Bexelius, är av synnerligen svår beskaffenhet

— enligt vad utskottet inhämtat, torde invaliditetsgraden kunna beräknas

ligga mellan 90 och 100 % — dels ock att Bexelius synes vara i stort behov

av understöd.

På grund av vad nu anförts har utskottet funnit billighetsskäl påkalla,

att Bexelius genom statsmakternas ingripande herodes något understöd i anledning

av den honom drabbade skadan. Utskottet har därför funnit sig

böra frångå den ståndpunkt, som utskottet förlidet år, med ledning av

då föreliggande utredning, intagit i frågan. Att, såsom motionären påyrkat,

ersättning skulle medgivas med vad som enligt olycksfallsförsäkringslagen

skulle hava utgått, därest Bexelius varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission,

kan utskottet dock — bland annat med hänsyn till de

konsekvenser, som skulle kunna föranledas av ett dylikt beslut — icke

tillstyrka. Utskottet har i stället funnit sig böra förorda, att understöd beviljas

från allmänna indragningsstaten med skäligt belopp. Med hänsyn

tagen bland annat till inhämtade upplysningar rörande genomsnittlig arbetsförtjänst

vid ifrågavarande tid för en sten- och diversearbetare inom arbetsorten

har utskottet ansett understödet böra bestämmas till 800 kronor eller,

jämkat till ett i helt krontal med tolv jämnt delbart belopp, till 804 kronor.

Understödet, å vilket dyrtidstillägg ej bör utgå, torde böra beviljas från och

med den 1 januari 1930.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 161.

må medgiva, att Knut Sigurd Bexelius må i anledning av

den skada, som drabbat honom under arbete för statens

arbetslöshetskommissions räkning, från och med den 1

januari 1930 under sin återstående livstid från allmänna

indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 804 kronor,

dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg

Stockholm den 25 april 1930.

På bankoutskottets vägnar:

NILS WINKLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gustafsson i Stensholm, Lindley, Lindgren,

Bjurström, Berling''*, Bodin och Larsson i Örbyhus;

från andra kammaren; herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Svensson i Betingetorp*,

Wikström, Lovén, Byberg och Wirsell*.

* Ej närvarande viel utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:217 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ersättning åt Knut Sigurd Bexelius för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen anor s. 3 i texten