Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890

1930-05-15 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1930:47, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

B anie outskottets utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1930 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och

12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående

Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1930 dagtecknad proposition nr 265,

som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet förda

protokoll över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse

av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank och till förordning om ändrad lydelse

av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank

såsom dess grundfond, emot det att banken återbär tidigare för

nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra

och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna

i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.

Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj

1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank skola, §§ 6, 8 och 14 i nedan

angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 83 käft. (Nr 47.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banlcoutskottets utlåtande Nr -47.

§4.

Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret

ett belopp av sextio miljoner kronor i av staten utgivna obligationer, ©uppsägbar

å innehavarens sida samt förskrivna med fyra och en halv procent årlig

ränta; ägande banken över dem förfoga efter ty här nedan sägs.

§ 5.

Ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,

eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypoteksbanken,

må utgiva tryckta eller graverade, till innehavaren ställda, på viss årlig

avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer, i vilka

för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlovas. Sammanlagda beloppet

av bankens utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå

till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 6.

I den mån--------obligationer.

Hava flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna deras lånebehov

ej på en gång fullt tillgodoses, må för ändamålet tillgängliga medel mellan

de lånsökande föreningarna fördelas i förhållande till sammanlagda beloppet

av de utav varje förening godkända låneansökningarna.

§ 8.

Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas

antingen genom viss årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp utan

fastställd amortering. Lån, som av banken utlämnas, kan, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år.

Kapitalrabatt och övriga kostnader, som banken vid sin upplåning kan hava

fått vidkännas, skola vid låns utlämnande till föreningarna av dem gäldas efter

den beräkning av dessa omkostnader, som bankens delägare vid varje ordinarie

sammankomst skola för tiden till nästa ordinarie sammankomst fastställa;

dock äga delägarna å sådan sammankomst besluta, att omförmälda kapitalrabatt

och kostnader må kunna gäldas genom årliga avbetalningar under viss tid, ej

överstigande tio år från låns utlämnande.

I övrigt----—---året.

§ 12.

Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga för bankens förbindelser.

Där ej nedan annorlunda stadgas, inträder den föreningarna till

följd härav åvilande betalningsskyldigheten, i den mån bankens utgifter och

förluster ej kunnat täckas med anlitande av bankens inkomster för året eller

dess egna tillgångar, och fördelas, föreningarna emellan, i förhållande till deras

delaktighet i banken. Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svare

övriga föreningar efter samma grund för bristen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 47.

3

Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats

å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina förbindelser

till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de

övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför

dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som

härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem

procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.

I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för sådant

fall åvilande betalningsskyldighet, med mindre dess tillgångar nedbringas under

det belopp som förefanns den 1 januari 1931, skola övriga skogsbelånande föreningar

övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske utan att jämväl deras

tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.

För täckande av förlust, som uppkommit på sätt i andra stycket sägs, åge

banken, så framt eljest dess tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns

den 1 januari 1931, att, innan tillgångarna anlitas, av de skogsbelånande

föreningarna erhålla behövligt tillskott, dock allenast i mån ej föreningarnas

tillgångar därigenom komme att på motsvarande sätt nedgå.

§ 13.

Såsom säkerhet för hypoteksbanken förbindelser skola anses och i sådant

avseende kunna användas de förskrivningar med åtföljande säkerheter i jordegendom,

dem hypoteksföreningarna för undfångna lån till banken avgivit,

bankens alla övriga tillgångar samt grundfonden.

De till grundfonden hörande obligationerna må kunna genom deras försäljning

till större eller mindre del efter behov användas i den oförmodade händelse

att vid bankens utredning dess förbindelser icke kunna helt infrias genom

användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna avgivna

förbindelserna med åtföljande säkerheter i jordegendom. Kan skogsbelånande

förening ej helt infria sina förbindelser till banken, må dock till täckande av

förlust, som i § 12 andra stycket sägs, grundfonden, innan bankens och övriga

skogsbelånande föreningars tillgångar därtill användas, i mån så erfordras,

dock högst till ett belopp av trettio miljoner kronor, tagas i anspråk, såframt

eljest nämnda tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns den 1

januari 1931.

De till grundfonden hörande obligationerna må ock begagnas, då i följd av

uraktlåten eller fördröjd inbetalning av vad förening för undfångna lån enligt

§ 10 bör erlägga eller av annan anledning banken saknar egna, för tillfället

användbara tillgångar till fullgörande av sina förbindelser. I sådant fall må

obligationerna även kunna av banken till större eller mindre del pantsättas;

åliggande det banken i varje händelse att örn obligationernas användande genast

underrätta riksgäldskontoret.

De till grundfonden hörande obligationerna må ej i andra än nu nämnda fall

begagnas, och således icke i någon händelse tagas i anspråk till anskaffande

av medel för bankens utlåning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bank outskottets utlåtande Nr 4?.

§ H.

Har av den i § 13 tredje stycket nämnda anledning försäljning ägt rum, vare

hypoteksbanken pliktig såväl att, så snart ske kan, åter inköpa ett det försålda

motsvarande belopp av samma obligationer som ock att till riksgäldskontoret

gottgöra å de försålda obligationerna belöpande ränta, till dess grundfonden

på nämnda sätt blivit till sitt ursprungliga belopp återställd.

Kan--— — —---erhålla.

Där--------inlösas.

§ 15.

För den händelse erforderliga medel till det återköp eller den likvid, som i

§ 14 sägs, ej på annat sätt kunna anskaffas, åge hypoteksbanken från hypoteksföreningarna,

i förhållande till deras ansvarighet, infordra behövligt tillskott;

och vare i sådant fall föreningarna pliktiga att genom en efter behovet

lämpad, på delägarna i förhållande till deras ansvarighet uttaxerad avgift upptaga

det nödiga beloppet.

Örn genom försäljning eller pantsättning av de till grundfonden hörande obligationerna

för det i § 13 tredje stycket uppgivna ändamål grundfonden vid

något tillfälle skulle komma att nedgå med fyra miljoner kronor, må ej banken

upptaga nytt lån, förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga

belopp. I sådant fall skola bankens delägare, därest icke allmän ordinarie sammankomst,

efter vad i § 20 sägs, infaller inom en månad, genast kallas till

extra sammankomst för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna

kunna föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, och skall därvid iakttagas

följande:

Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 januari

1931, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer

ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens

skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,

som enligt de före ovannämnda dag gällande grunder fordrats till tryggande

av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke

inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,

vars kapitalbelopp överstiger hälften av det belåningsvärde, som å den intecknade

egendomen med undantag av därå växande skog blivit vid inteckningslånets

beviljande fastställt, vare innehavare av obligation, som av banken utgivits

före den 1 januari 1931, icke pliktig att vidkännas annan av nämnda

omständighet föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn

inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutslcottets utlåtande Nr hl.

5

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förord*

ningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola

till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända, §§ 4 och 5, vilka förut ändrats genom förordningen

den 13 juni 1924 (nr 224), samt §§ 7—9, 14, 17 och 18 skola, § 17 i

nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

§4.

Lån å jordegendom må meddelas till högst femtiofem procent av egendomens

utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden

må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet

inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må

åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.

För belåningsvärdets utrönande må särskild värdering (hypoteksvärdering)

äga rum. Sådan värdering må kunna verkställas antingen å marken av därtill

utav styrelsen utsedda personer eller ock med ledning av förefintliga handlingar

av styrelsen. I sistnämnda fall må ej tillämpas högre värderingstariffer

än sådana, som med minst tio procent understiga vid värdering å marken

tillämpade tariffer. Vid belåning av skog skall styrelsen göra sig underrättad

örn huruvida skogens värde på grund av företagen avverkning eller andra

inträffade förhållanden nämnvärt nedgått efter senaste skattetaxerings verkställande;

och må skogen, där så finnes vara fallet, ej belånas utan förutgången

värdering å marken.

Har hypoteksvärdering ägt rum, må belåningsvärdet fastställas högst till

det därvid utrönta värdet med iakttagande av att, där egendom belånas tillika

med växande skog, skogsmarken och skogen icke i något fall må bestämmas till

högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade värde. Utan hypoteksvärdering

må ej belåningsvärdet sättas högre än det för egendomen vid senaste

taxering redovisade jordbruksvärdet eller, i det fall att jämväl skog belånas,

summan av nämnda värde och det vid taxeringen redovisade skogsvärdet; och

stånde till styrelsen att i alla nu nämnda fall, om förhållandena det påkalla,

bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Har skog belånats, skall i låneakten

finnas angivet huru stor del av egendomslånet grundats å skogens värde.

Att i visst fall lån må meddelas allenast till lägre belopp, än i första stycket

sägs, därom stadgas i § 14.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr -47.

§ 5.

Egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, må belånas endast så

framt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen eller,

där fråga är örn samfällt lån å flera egendomar, å någon av dem.

Vid belåning av växande skog skall lånsökanden avgiva förklaring, att rörande

rätten att avverka skogen skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens

styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets vidmakthållande; och

må lånet ej utlämnas, innan sådan föreskrift blivit meddelad, som omförmäles

i lagen den (nr ) örn begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet. Ej må medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör

före det lånet nedgått till det belopp, som kunnat beviljas även utan skogens

belåning.

Vid belåning skall tillses, att såväl för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader

som ock skogen, där den belånas, hållas mot brandskada nöjaktigt försäkrade

i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter

inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

§ 7.

Å egendomar i en ägares hand må kunna beviljas samfällt lån, därest såsom

säkerhet för lånet avlämnas inteckning, meddelad gemensamt i alla

egendomarna.

§ 8.

övergår egendom, som belånats samfällt med annan, till ny ägare eller

styckas belånad egendom, och vilja ägarna till de särskilda fastigheterna var

för sig sin andel i det samfällda lånet behålla, må detta vara tillåtet, såvida

varje fastighet uppgår till det värde, att särskilt lån kunnat enligt de i denna

förordning bestämda grunder ursprungligen därå meddelas.

§ 9.

Lån å egendom må beviljas endast mot första inteckning för fordran.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss

längre tid, må å egendom meddelas till högst en tredjedel av det utav föreningens

styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå

växande skog.

§ 17.

I mån av verkställd amortering vare låntagare hos hypoteksförening berättigad

att förfoga över motsvarande andel av den för lånet ställda inteckningssäkerheten,

antingen, där flera inteckningar för samma lån avlämnats, genom

återbekommande av den bland dessa, som är till förmånsrätten den sista, eller,

örn endast en inteckning är avlämnad, genom dödande av visst belopp å den
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr -47.

7

samma eller genom uppdelning av inteckningen. Sistnämnda åtgärder verkställas

genom styrelsens försorg, men på låntagarens bekostnad.

Vid--— avgifter.

§ 18.

Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,

för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat

täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.

Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd

härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.

Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande

skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande

av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten

att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem procent av det å

egendomen med undantag av skogen fastställda belaningsvärdet. Till fullgörande

av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna

uttagas, i mån så erfordras till förhindrande av att föreningens tillgångar

nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931.

Ben primära jordbrukskreditens nuvarande organisation.

Jordbrukets primärkredit handhaves av Sveriges allmänna hypoteksbank

och de med denna samhörande hypoteksföreningarna. Banken och föreningarna

utgöra tillsammans en organisatorisk enhet. Banken är centralanstalt

för de däri såsom delägare ingående föreningarna, vilka utgöra sammanslutningar

av de hos dem låntagande jordägarna. Institutionens organisation

och verksamhet regleras genom två förordningar den 16 maj 1890, en

angående Sveriges allmänna hypoteksbank och e n angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola

till efterrättelse lända.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras

för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och

å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda kreditanstalt,

som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på landet.

Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer. Av banken

upptagna lån skola återbetalas inom viss vid upplåningen bestämd tid antingen

genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, men banken är under alla

förhållanden skyldig förbehålla sig rätt till uppsägning av erhållet lån efter

viss tid, högst tio år, från lånets upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara

sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till föreningarnas

delägare. Lån till föreningarna skola återbetalas genom årlig amortering

eller efter viss längre tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutsleottets utlåtande Nr 47.

lämnande, kan det av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter

ett år. Föreningarnas delaktighet i banken och ansvarighet för dess förbindelser

bestämmes efter oguldna beloppet av från banken erhållna lån.

Grundfonden utgöres av 3x/= % statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner

kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Såsom säkerhet för

bankens förbindelser skola i första hand användas de förskrivningar med åtföljande

säkerheter i jordegendom, som föreningarna avgivit för erhållna lån,

därnäst bankens alla övriga tillgångar och i sista hand grundfonden. Grundfonden

är avsedd enbart för nyssnämnda ändamål och får således under inga

förhallanden begagnas till anskaffande av medel för bankens utlåningar. Har

någon del av grundfonden måst tagas i anspråk, äger banken i och för fondens

återställande göra uttaxering å föreningarna i förhållande till deras delaktighet.

Delägare i hypoteks!öreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.

Delägares delaktighet och ansvar för förenings förbindelser bestämmes efter

oguldna beloppet av från föreningen erhållet lån. Föreningarna utlämna i

allmänhet lån endast mot första inteckning i vidkommande egendom, och lån

få ej beviljas till högre belopp än hälften -— för stående lån en tredjedel -—- av egendomens värde, föreningarna naturligtvis obetaget att efter förhållandena

i varje särskilt fall bestämma lånen till lägre belopp.

Till grund för bestämmandet av det värde, i förhållande vartill lån å egendom

ma beviljas, kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde eller ock

särskild s. k. hypoteksvärdering. Sådan kan ske antingen å marken av därtill

utav föreningens styrelse utsedda personer eller — efter en år 1924 vidtagen

författningsändring — av styrelsen utan syn på marken men med ledning

av förefintliga handlingar, s. k. styrelsevärdering. Värderingarna verkställas

i enlighet med de av de olika föreningarna antagna instruktioner och

med ledning av för varje särskild förening uppsatta tariffer, vilka för att

bliva gällande skola godkännas av bankens delägare å allmän sammankomst.

Beträffande bestämmandet av en egendoms belåningsvärde är vidare stadgat,

att därvid far tas i beräkning endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog

eller annat, som kan från egendomen skiljas. Ehuru åbyggnader ej skola tas

i beräkning vid värdesättningen, hava emellertid föreningarna upprätthållit

fordran på att för jordbrukets bedrivande nödiga sådana böra finnas. Åbyggnaderna

skola vara mot brandskada försäkrade i någon med vederbörlig stadfästelse

försedd inländsk försäkringsanstalt, som föreningens styrelse finner

erbjuda full säkerhet.

För lan, som av förening utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens

lån hos banken. Sålunda äger låntagare bland annat efter tio år från

lånets utlämnande uppsäga det till inbetalning.

Hypoteksföreningarna äro av Kungl. Majit stadfästa. Närmare föreskrifter

om förvaltningen av deras angelägenheter äro givna i de för de särskilda föreningarna

upprättade och av Kungl. Maj :t stadfästa reglementena.

Rörande utvecklingen av hypoteksinstitutionens verksamhet må här nämnas,

att banken vid utgången av år 1929 hade obligationer utelöpande till ett belopp

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banlcoutslcottets utlåtande Nr ål.

9

av 390,460,153: 33 kronor och att dess fonder — frånsett grundfonden och

vissa till ej obetydliga belopp uppgående s. k. dolda reserver — då utgjorde

7,175,220:73 kronor.

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen ej, utan dess enda ändamål

är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingar

i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit. Av författningarna

framgår ock, att lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest

fördelaktiga villkor i avseende å ränta och annat, som de av institutionen ingångna

förbindelserna medgiva. Sålunda utlämnas lånen mot samma ränta

som den för obligationerna gällande och på villkor i övrigt lämpade efter kursläget

på dessa. För bestridande av administrationskostnaderna hava banken

och föreningarna ursprungligen varit uteslutande hänvisade till de förvaltningsbidrag,

som de för ändamålet ägt uttaga av sina delägare, men allt efter det

ställningen stärkts hava vissa lättnader kunnat göras. Banken har sålunda

sedan ett antal år kunnat helt undvara bidrag, medan föreningarna för närvarande

uttaga sådant med varierande belopp från 7/20 till 1/20 %. Ett par föreningar

debitera ej dylikt bidrag för de numera vanligaste lånetyperna. Eljest belöpa

sig förvaltningsbidragen till föreningarna för de vanliga lånetyperna i

regel till 7io %.

Kredit lämnas i form av långfristiga lån. Den sedan några år mest använda

typen amorteringslån är en på 50 års löptid med 4 1j2 % ränta och 1j2 % amortering.

Tages utgående kapitalrabatt i beräkning, hava sådana lån under år

1929 utlämnats mot en effektiv ränta av genomsnittligt ej fullt 4.65 %.

Framställningar örn primärkreditens utvidgande.

Frågan örn en utvidgning av möjligheterna att utnyttja den primära jordbrukskrediten

har sedan rätt länge stått på dagordningen och bland annat upprepade

gånger varit föremål för behandling inom riksdagen. Man har huvudsakligen

tänkt sig frågan löst efter två linjer, den ena att procentuellt höja

belåningsgränsen å egendomsvärdet, den andra att utöka låneunderlaget genom

att i nyssnämnda värde inberäkna även växande skog.

I anslutning till ett motionsvis framställt och av bankoutskottet tillstyrkt

yrkande anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig utredning

rörande den primära jordbruksfastighetskrediten, även vad anginge

den primära skogskrediten, med hänsyn därvid särskilt till dels frågan om

höjning av gränsen för nämnda fastighetskredit, dels ock behovet av en ytterligare

utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en

ökad utlåningsverksamhet, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,

till vilka en dylik utredning kunde föranleda^

I anledning av denna skrivelse och enligt bemyndigande av Kungl. Majit

tillkallades den 28 oktober 1927 inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga

för att verkställa utredning angående den primära jordbruksfastighetskrediten.

Efter verkställd utredning avgåvo de sakkunniga den 27 december

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 47.

1929 betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit (Statens offentliga

utredningar 1929: 36), innefattande förslag till

1) lag om begränsning för visst fall i avverkning av skog i samband med

belåning jämte en följdförfattning;

2) förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank; och

3) förordning örn ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid

hypoteks för anin g ars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända.

över betänkandet, som är enhälligt, hava yttranden efter remiss avgivits av

statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna

hypoteksbank och för samtliga lanthypoteksföreningama, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund efter

hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser, svenska bankföreningen, svenska

fondhandlareföreningen och Sveriges skogsägareförbund.

Översikt av de sakkunnigas förslag.

Till utvidgande av den primära långtidiga krediten hava de sakkunniga i

överensstämmelse med de tidigare framkomna önskemålen föreslagit dels införande

av kredit å växande skog och dels en höjning av belåningsgränsen inom

hypoteksföreningarna.

Skogskrediten har enligt de sakkunnigas förslag inordnats under hypoteksinstitutionen.

De sakkunniga hava icke ansett lämpligt avgränsa belåningsunderlaget till

vissa beståndsåldrar utan funnit principiellt riktigast och mest rationellt att

lämna möjlighet öppen att göra skogsmark med all därå växande skog, d. v. s.

hela produktionsenheten, till föremål för krediten. För närvarande tillgängliga

möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning, som äventyrar säkerheten

för lånet, samt skogsvårdslagens bestämmelser hava icke ansetts

utgöra tillräcklig garanti för att skogens värde som pant under hela lånetiden

bibehålies. För ändamålet har följaktligen föreslagits särskilda åtgärder.

Sålunda skulle låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande förbinda

sig att under erforderlig tid beträffande skogens avverkning iakttaga de bestämmelser

som i det särskilda fallet funnes erforderliga. Till tryggande av

dessa bestämmelsers efterlevnad skulle desamma sanktioneras genom en föreskrift

av skogsvårdsstyrelsen, som ock skulle övervaka att densamma iakttoges.

Föreskriften, som skulle gälla oberoende av växling i äganderätten till

den belånade egendomen, har i sin verkan i stort sett jämställts med föreskrift

örn avverkning, som meddelats enligt skogsvårdslagen. Sålunda skulle vid

överträdelse av meddelad föreskrift det avverkade kunna beslagtagas och ansvar

ådömas. För uppsikt över föreskrifts efterlevnad skulle skogsvårdsstyrelsen

äga utfå ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde. — Till

s. 11 Kontrollera mot PDF

B anie out skottets utlåtande Nr hl .

11

ytterligare säkerhet för vidmakthållandet av skogspantens värde har såsom

villkor för skogslån föreslagits, att skogen skall vara nöjaktigt försäkrad mot

brandskada. — Vid beräknande av det lånebelopp, som må kunna lämnas å

egendom, skulle alltså hänsyn kunna tagas till värdet av brandförsäkrad skog,

vars avverkning i samband med lånets beviljande blir reglerad genom föreskrift

av skogsvårdsstyrelsen.

För skogens värdering hava de sakkunniga byggt på de vid fastighetstaxering

gällande grunderna och därjämte dels för att stärka kreditens ställning

utåt, dels ock för att samtidigt göra värderingen enkel och få en försiktig

grund för utlåningen föreslagit, att vid skogsbelåning skogsmarkens och skogens

värde ej får beräknas till högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade

värden. Värderingen skulle härigenom i allmänhet inskränkas till en

med ledning av tillgängliga handlingar och uppgifter utförd kontroll av de

faktorer, som tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn till att efter

senast företagna taxering avverkning utöver tillväxten kan hava ägt rum eller

annat förhållande inträffat, som medfört nedgång i skogens värde, har dock

föreslagits skyldighet för hypoteksföreningen att alltid göra sig underrättad

cm huru härmed sig förhåller.

Skogskrediten har tänkts inordnad såsom ett led i hypoteksinstitutionens

vanliga långivning. Någon särskild obligationsserie skulle följaktligen icke

uppläggas för den nya krediten, ej heller skulle skogsbelåningen i övrigt betinga

klyvning av rörelsen i skilda avdelningar. Särskild förbindelse skulle

icke erfordras för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Nya

lån bleve inordnade i de vanliga serierna och typerna, och tidigare låntagare,

vilka önskade belåna skogen, kunde utan omgång eller omflyttning få sina

äldre lån utökade. Den föreslagna anordningen möjliggör, att på skogens

värde grundade lånebelopp kunna utlämnas på samma villkor i avseende å

ränta och förvaltningsbidrag, som eljest gälla.

I ett avseende har, enligt förslaget, skogsbelåningen försatts i en särställning

inom hypoteksinstitutionen, i det ansvaret för institutionens förbindelser,

i den oförmodade händelse att för dessas fullgörande en utredning inom institutionen

skulle bliva erforderlig, reglerats på ett från den vanliga ansvarighetsordningen

avvikande sätt, då fråga är örn förlust å lån, orsakat därav att lånet

genom skogens inräknande i egendomsvärdet lämnats till högre belopp än

eljest kunnat ske. Sålunda skulle inom en hypoteksförening delägare, som

själv ej belånat sin skog, ej vara personligt ansvarig för dylik förlust, medan

däremot uttaxering å skogsbelånande delägare, örn så erfordrades, finge ske,

innan äldre fonder, d. v. s. de som hopsparats före skogsbelåningens införande,

anlitades. Rörande bankens och, efter uttaxering, föreningarnas inbördes

ansvar för nu berörda slag av förlust har ordningen i huvudsak bestämts sålunda,

att bankens och skogsbelånande föreningars nya besparingar, samt

skogsbelånande delägares personliga ansvarighet, i nu nämnd ordning, och därefter

viss del av grundfonden skulle tagas i anspråk före bankens och berörda

föreningars äldre besparingar. Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening,

som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

BanTcoutslcottets utlåtande Nr b7.

De sakkunniga hava ansett det möjligt att utan ogynnsam påverkan å hypoteksbankens

inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteks föreningarna

vidtaga en mindre höjning av den procentuellt bestämda maximigränsen

för egendomsbelåningen inom hypoteksföreningarna. Under förhandenvarande

förhållanden och med beaktande av den utvidgning av primärkrediten, som

jämsides skulle erhållas genom skogens belåning, hava de sakkunniga emellertid

icke ansett tillrådligt öka belåningsmöjligheterna i den omfattning, som

tidigare föreslagits, eller till 60 % av egendomsvärdet, utan stannat vid att

förorda 55 % såsom maximigräns. Denna har å andra sidan ansetts böra göras

enhetlig för all belåning och alltså tillämpas även å det på skogen belöpande

värdet.

I samband med införande av belåning å växande skog och höjning av hypoteksföreningarnas

belåningsgräns har det ansetts önskvärt att vidtaga vissa åtgärder

till ytterligare stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Sålunda

har föreslagits en bestämmelse örn att hypoteksbankens utelöpande obligationer

icke få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

Vidare och bland annat som en följd härav har grundfonden ansetts böra

ökas, förslagsvis med 30 miljoner kronor. Slutligen har den av hypoteksföreningarna

allmänt tillämpade regeln att vid egendomsbelåning såsom säkerhet fordra

första penninginteckning ansetts böra genom uttrycklig föreskrift göras till

obligatoriskt villkor för utlåning.

I och med införande av skogskredit och höjning av belåningsprocenten komme

den såsom pant för obligationerna ställda inteckningsstocken att i förmånsrättshänseende

till en del ligga ovanför den gräns, som hittills gällt. Då emellertid

innehavare av obligationer, vilka utgivits före de ändrade bestämmelsernas

ikraftträdande, icke äro skyldiga godtaga en ändring i beskaffenheten

av den pant, som en gång tillförsäkrats dem, hava de sakkunniga, i ändamål

att bibehålla dessa obligationsinnehavares ställning orubbad, föreslagit en övergångsbestämmelse,

som går ut på dels att av den för bankens obligationer ställda

säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens skuld

i förutnämnda äldre obligationer skall finnas i inteckningar av den beskaffenhet,

som enligt för närvarande gällande grunder fordras till tryggande av obligationsinnehavamas

rätt, dels ock att, i händelse vid bankens utredning full

betalning icke skulle inflyta för inteckning, vars kapitalbelopp överstege hälften

av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen med undantag

av därå växande skog, innehavare av nyssnämnda obligationer icke skola

vara pliktiga vidkännas annan därav föranledd förlust än sådan, som skulle

hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast

hälften av sagda värde.

Behovet av primärkreditens utvidgande.

Rörande behovet av primärkreditens utvidgande hava de sakkunniga särskilt

uppehållit sig vid olägenheterna av att vid primärbelåning å jordegendom hänsyn

i allmänhet ej kunnat tas till den ofta betydande andel av egendomsvär
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr -47.

13

det, som den växande skogen representerar. Anledningen till denna obenägenhet

att belåna skogen, framhålla de sakkunniga, vore, att skogen ansetts osäker

som pant. Dess värde kunde hastigt och avsevärt nedgå genom avverkningar

eller andra timade händelser, mot vilka kreditgivaren hittills icke kunnat effektivt

skydda sig. Då skogen sålunda icke ansetts tjänlig som kreditobjekt,

måste skogsägarna vid kreditbehov tillgripa andra utvägar såsom borgen eller

hypotek av annat slag och nödgades ofta betala för deras ekonomiska bärkraft

alltför höga räntor. Det måste betecknas såsom högst otillfredsställande, att

sålunda en av landets viktigaste näringar saknade lämpligt ordnade kreditförhållanden,

varigenom fara förelåge för kreditbehovets tillgodoseende genom

överdriven avverkning.

Helt naturligt, påpeka de sakkunniga, gjorde sig angelägenheten av att få

använda skogens kreditvärdighet särskilt påmint i de skogrikare provinserna.

Den fasta primärkrediten hade i vissa av dem endast i mycket blygsamma

mått kunnat tillgodogöras. Att skogen ej kunnat belånas hade med skäl ansetts

i icke ringa mån hava bidragit till särskilt det norrländska jordbrukets

svårigheter och till bondhemmanens försvagande genom försäljningar av skogsskiften

och upplåtelser av avverkningsrätt ävensom till deras övergång i

händerna på skogsspekulanter och andra olämpliga personer.

De sakkunniga framhålla även det allmännas intresse av att tillgång herodes

till skogsbelåning. Skogsbelåningen finge härutinnan icke ses blott som

ett medel att motverka överdriven avverkning och andra olämpliga dispositioner,

utan den skulle därjämte kunna direkt befordra en bättre skogsvård och

ett bättre ekonomiskt utnyttjande av skogen. Det torde kunna sägas, att

skogsvårdslagstiftningen i en väl ordnad skogsbelåning skulle äga ett naturligt

komplement.

De sakkunniga hava även erinrat örn att senare tiders utveckling på jordbrukets

område nödgat till icke obetydliga kapitalnedlägg, men att å andra

sidan jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft endast med svårighet uthärdade

de med kapitalets anskaffande förenade dyrare och för jordbruket även

i övrigt otjänliga lånevillkoren i den allmänna marknaden. Man hade därför

även för jordbrukets drift känt behov av ökat kreditutrymme. Skogsbelåningen

skulle alltså även härutinnan kunna få en uppgift. Denna utväg stöde

dock ej alla jordbrukare till buds. I många trakter funnes ej skog i sådan omfattning,

att dess belåning finge någon betydelse eller ens vore lämplig. Och

det vore särskilt med tanke på dessa fall som den frågan uppställde sig, huruvida

det ej läte sig göra att i stället i någon mån höja den för primärkrediten

procentuellt bestämda lånegränsen.

Vad den fasta primärkrediten beträffar, hava de sakkunniga framhållit, hurusom

de år 1922 genomförda ändringarna i grunderna för fastighetstaxering försämrat

lånemöjligheterna. Nämnda år gjordes en uppdelning av taxeringsvärdet

i jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Enär hypoteksföreningarna

vid bestämmande av en egendoms belåningsvärde ej finge taga

i beräkning skogens värde samt tomt- och industrivärde givetvis ej heller komme

i fråga för belåning hos dem, bleve följden av taxeringsvärdets xippdelning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 47.

den, att till grund för belåningsvärdets fastställande skulle, där särskild värdering

ej gjordes, läggas, ej såsom förut hela taxeringsvärdet, utan endast däri

redovisat jordbruksvärde. Erfarenheten inom vissa hypoteksföreningar syntes

peka därhän, att de sålunda försämrade lånemöjligheterna påverkat tillförseln

av nya lån.

Sammanfattningsvis hava de sakkunniga yttrat bland annat, att det såväl

ur privatekonomisk som ur det allmännas synpunkt skulle vara till gagn att

bereda jord- och skogsbruket tillgång till en ordnad, billig och fast skogskredit

eller med andra ord att vidtaga sådana åtgärder, varigenom den växande

skogen må kunna med trygghet användas som underlag för primär belåning.

Örn och i vad mån en höjning av hypoteks föreningarnas belåningsgräns

borde ske, vore en fråga, vars besvarande ytterst bleve beroende på

huruvida åtgärden kunde verkställas utan fördyring av krediten.

I de flesta av de inkomna yttrandena hava vitsordats behovet av en utvidgning

av primärkrediten och lämpligheten av att en sådan nu vidtages. Några

myndigheter hava under hänvisning till det nuvarande tryckta tidsläget särskilt

betonat angelägenheten av snara åtgärder.

I synnerhet har från flera håll understrukits, att det här ofta icke är fråga

örn att möjliggöra en ökad skuldsättning utan att i möjligaste mån kunna överföra

redan befintliga dyra lån till primärkredit.

För egen del har departementschefen i denna fråga anfört följande:

»Syftet med den ifrågasatta åtgärden har varit att vidga den fasta primärkrediten

endast i den omfattning så kan ske utan att de med kreditens anskaffande

förenade villkoren därigenom försämras. Häremot kan invändning

icke med fog göras. Det kan rimligen icke vara klok ekonomi att vidhålla en

anordning, varigenom jord- och skogsbruket vid behov av kredit belastas med

dyrare utgifter än som varit nödvändigt, därest gränsen uppåt för krediten

blivit väl avvägd. Behovet av vidare utrymme för primärkrediten gör sig

helt naturligt mest gällande under konjunkturer sådana som den vi nu leva i.

Det är sant, att man ej kan lösa frågan om jordbrukets ekonomi ensamt med

nu föreslagna medel, men lika obestridligt är, att man därmed kan bidraga

till förutsättningarna för näringens bestånd och räntabilitet. Å andra sidan

har det invänts, att nuvarande kristid skulle vara en olämplig tidpunkt för

frågans avgörande. Enligt min mening är denna uppfattning icke riktig,

Det torde böra bemärkas, att det här gäller långtidig kredit — vid den mest

använda lånetypen är kreditgivaren bunden i 50 år. Kreditsäkerheten får

därför ej bedömas efter situationen för stunden, utan man måste anlägga vidare

synpunkter. Det blir därför alltid — även örn frågan uppkommit under

en ekonomiskt gynnsam tid — nödvändigt att räkna med sämre tider och att

alltså vid avvägandet av den tillåtna omfattningen av krediten fästa avseende

vid vad som kan vara tillrådligt och säkert just under näringens svårare perioder.

Vid sådant förhållande föreligger, synes det mig, icke någon anledning

att vidare framskjuta frågans avgörande. Den påminnelse örn konjunkturväxlingarna

tidsläget ger understryker vikten av att vid frågans behandling

all den försiktighet iakttages, som kräves vid en omdaning av den primära

fastighetskrediten.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Barikoutskottets utlåtande Nr h7.

15

Belåning av växande skog.

I propositionen har i fråga om skogsbelåningen till en början behandlats spörsmålen

om organ för primär skogskredit och hur skogsbelåningen bör därinom

ordnas, vidare belåningsobjektets omfattning samt normer för skogsvärdets

fastställande.

Beträffande frågan örn organ för primär skogskredit hava de sakkunniga Organ för

framhållit vissa med den särskilt utbildade primära fastighetskrediten före- skogskmllt.

nade påtagliga fördelar, t. ex. att lånen löpte på lång tid, ått de vore ouppsägbara

från långivarens sida, att krediten vore billig samt att möjlighet funnes

att återbetala lånet i förtid. Det syntes därför vara av vikt att göra denna

låneform tillgänglig för skogskrediten. Att för ändamålet inrätta en ny kreditanstalt

hava de sakkunniga ej ansett tillrådligt utan i stället föreslagit

kreditens inordnande under lanthypoteksinstitutionen.

Börande skogskreditens ställning inom hypoteksinstitutionen måste, framhålla

de sakkunniga, fasthållas, att den nya verksamheten ej får ogynnsamt påverka

inlåningsvillkoren för de vanliga jordbrukslånen eller eljest träda deras

intresse för nära, vilka ej hava anledning begagna sig av den ökade kreditmöjligheten,

men å andra sidan böra i strävan att nå detta mål i görligaste mån undvikas

åtgärder, vilka kunna äventyra de med skogskreditens inordnande under

institutionen åsyftade fördelarna. Med beaktande av dessa synpunkter hava

de sakkunniga förordat, att skogsbelåningen fogas in såsom en del av den övriga

hypoteksbelåningen utan särskiljande i lånetyper, obligationsserier m. m., samt

i samband därmed till stärkande av institutionens ställning utåt föreslagit vissa

åtgärder, bl. a. ökning av grundfonden.

I stort sett hava alltså de sakkunniga jämställt skogsbelåningen med annan

utlåning. I fråga örn fördelningen av ansvaret för institutionens förbindelser

har däremot den nya belåningen försatts i en särställning. I sådant avseende

hava de sakkunniga beträffande förluster, uppkomna genom belåning av skog,

på anförda skäl föreslagit, att förening, i vilken dylika förluster uppstå, först

skulle anlita de nya fonder, som tillkommit efter skogsbelåningens införande.

Därefter skulle ske uttaxering å de skogsbelånande delägarna och i sista hand

begagnas de äldre fonderna. Återstående brist skulle täckas med bankens nya

fonder och, örn så erfordrades, av övriga skogsbelånande föreningar med deras

nya fonder och med anlitande av de skogsbelånande delägarnas personliga ansvarighet.

Skulle ändock brist kvarstå, skulle den nytillkomna andelen av

grundfonden tagas i anspråk. Men skulle ej ens den förslå, komme turen till

först bankens och sedan sistnämnda skogsbelånande föreningars äldre fonder.

Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening, som ej utövar skogsbelåning,

samt återstående del av grundfonden.

Mot förslaget att förlägga den fasta skogskrediten till hypoteksinstitutionen

och att infoga densamma i den vanliga långivningen har i de avgivna

yttrandena icke någon erinran gjorts.

Börande den föreslagna ansvarsordningen har i vissa yttranden anförts, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 47.

bestämmelserna örn densamma syntes rätt invecklade samt örn möjligt borde

förenklas.

Departementschefen yttrar på denna punkt:

»Det är tydligtvis ur alla synpunkter lämpligast att belåningen av skogen,

som ju icke kan frånskiljas såsom ett fristående kreditobjekt, inordnas i den

redan organiserade fastighetskredit, som utövas av lanthypoteksinstitutionen.

Jag delar också de sakkunnigas uppfattning att den kredit, som lämnas å

egendomar tillika med växande skog, icke bör hänföras under särskild avdelning

inom institutionen, utan direkt infogas i den övriga lånerörelsen. Framför

allt är detta betydelsefullt, då härigenom möjliggöres att bereda skogskrediten

samma förmånliga ställning som den övriga långivningen beträffande

ränta och förvaltningsbidrag.

Sistnämnda förhållande har föranlett de sakkunniga att i ett avseende föreslå

en särställning för skogskrediten, nämligen i fråga örn ansvarighetsföljden

för förluster å lån, uppkomna på den grund att lånen genom skogens inräknande

i egendomsvärdet utlämnats till högre belopp än eljest kunnat ske.

Syftet har varit att undantaga icke skogsbelånande delägare från personligt

ansvar för dylik förlust och i ansvarsordningen framflytta de skogsbelånande

delägarnas personliga ansvar och viss del av grundfonden före äldre, innan

skogskreditens införande hopsparade medel samt fonderna hos icke skogsbelånande

förening. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida en differentiering

i ansvaret är alldeles nödvändig. Men örn en sådan skall göras

-— och de sakkunnigas skäl härför synas mig vägande -— torde den föreslagna

vägen vara följdriktig. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att grundfondens

uppdelning tillkommit uteslutande såsom ett led i ordnandet av de interna

förhållandena inom institutionen, men saknar all betydelse utåt i förhållande

till obligationsinnehavarna, i det grundfonden skulle i dess helhet utgöra

säkerhet för såväl äldre som yngre obligationer. Deras intresse, vilka

innehava äldre obligationer, har iakttagits genom en övergångsbestämmelse till

hypoteksbanksförordningen, som bl. a. innebär, att de olika säkerhetstillgångarna

-—- och alltså även grundfonden ■— icke få vid utredning av institutionen

tas i anspråk för täckande av nu ifrågavarande del av förlusten i vidare mån

än som kan ske utan att nyssnämnda obligationsinnehavares rätt blir berörd

av den utvidgade kreditgivningen. Tilläggas må, att den situation, i vilken de

föreslagna ansvarighetsbestämmelserna skulle träda i tillämpning, är till den

grad osannolik, att hela frågan saknar all praktisk betydelse.»

Låneobjek- I fråga örn belåningsobjektets omfattning hava de sakkunniga ansett, att

tetSnin^att" produktionsenheten, inberäknat all skog — såväl äldre som yngre -— bör

läggas till grund för krediten. Med en till yngre skog begränsad kredit bleve

ökningen i belåningsmöjligheterna alltför obetydlig i jämförelse med de lån,

som efter hypoteksvärdering kunde lämnas å enbart marken. Värderingen

bleve därjämte komplicerad och nödgade till att draga upp den i realiteten

tämligen flytande gränsen mellan äldre och yngre skog.

Mot förslaget att i belåningen medtaga all skog har anmärkning gjorts av

domänstyrelsen och ett förvaltningsutskott. I övrigt har förslaget härutinnan

lämnats utan erinran.

Departementschefen anför i förevarande fråga bland annat:

»Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att skogskrediten får sin mest rationella

form, örn densamma grundas på hela produktionsmedlet. De med en

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr h7.

17

begränsning av belåningsobjektet förenade olägenheterna äro påtagliga, och

man skulle, såsom det framhållits, ändå e,j vinna den förenkling genom undvikande

av kontroll, som varit yttersta anledningen till att man tidigare sökt

sig fram efter denna snävare linje. Med hänsyn till de verkningar varje utvidgning

av kreditmöjligheterna inom hypoteksinstitutionen medför i avseende

å utelöpande obligationers ställning är det också av vikt att den möjliga omfattningen

av belånings objektet avgöres i ett sammanhang, oberoende av att

skogens kreditvärdighet måhända ej behöver genast anlitas i sin fulla utsträckning.

Man kan taga för visst, att hypoteksföreningarna i begynnelsen och till

dess mera erfarenhet vunnits komma att gå fram med mycket stor varsamhet.»

Rörande skogsvärdets fastställande hava de sakkunniga till en början betonat

vikten av att värderingen normeras på ett enkelt och lättfattligt sätt och att

extra kostnader för densamma så långt möjligt undvikas samt att framför allt

måste tillses, att uppskattningen blir tillförlitlig och att värdet bestämmes med

tillbörlig försiktighet.

De sakkunniga hava ansett sig böra bygga på de vid fastighetstaxering tilllämpade

grunderna. Taxeringsgrunderna, anföra de sakkunniga, vore som

enkom gjorda för de anspråk och synpunkter, vilka särskilt gjorde sig gällande

vid den långtidiga krediten. Det vid taxeringen avgörande vore den avkastning,

som kunde för framtiden påräknas under förutsättning att skogsbruket bedreves

efter rationella grunder.

De sakkunniga hava emellertid ej blott ansett taxeringsgrunderna böra följas,

utan därjämte föreslagit det vid taxeringen åsätta värdet å skogen såsom

maximum för belåningsvärdet för skogen. Vid skogsbelåning, d. v. s. då hela

produktionsmedlet lägges till grund för krediten, borde också enligt de sakkunniga

samma princip gälla själva marken, vars värdering intimt sammanhängde

med skogens och ej lämpligen kunde brytas ut ur det system, som tilllämpades

för den senares uppskattning. Med taxeringsvärdet som maximum

bleve värderingen i hög grad förenklad. Den komme att bestå i en kontroll av

de faktorer, vilka legat till grund för detta värde. En helt ny värdering, jämförlig

med en vanlig hypoteksvärdering, behövde ej komma i fråga, och man

kunde undvara särskilda för skogen uppställda detaljerade värderingsnormer.

Skogens taxeringsvärde, som oftast holle sig under, i vissa fall betydligt

under marknadsvärdet, komme att i allmänhet visa sig godtagbart som belåningsvärde,

men det måste dock alltid kontrolleras. Denna kontroll kunde till

en viss grad ske på samma sätt som vid belåning av jord, d. v. s. med ledning av

förefintliga handlingar, tillgängliga upplysningar och med kännedom om förhållandena

på orten. En av taxeringsvärdets faktorer, relativa skogstillgången,

förutsatte dock alltid en noggrannare kontroll, med hänsyn framför allt till

att avverkning utöver tillväxtförmågan kunde hava ägt rum efter senaste taxering.

Såsom en första åtgärd till utrönande huru härmed förhölle sig kunde

lämpligen ett frågeformulär föreläggas lånsökanden till besvarande. Av principiella

skäl och för att utåt giva den nya krediten tillbörlig styrka borde emellertid

fasthållas vid att skogen därjämte alltid skulle beses innan lån beviljas.

Rörande undersökningen av skogstillgången hava de sakkunniga uttalat, att

länsskogvaktarna, vilka tämligen regelbundet bereste sina distrikt och som

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 8 sami. 88 käft. (Nr h7.)

Skogsvärdets

fastställande.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

B anie out slottets utlåtande Nr -47.

oftast själva verkställde utstäm pengarna, i allmänhet hade reda på huruvida

skogstillgången sedan nästföregående taxering nämnvärt nedgått, varför ett

besked från dem skulle bliva tillfyllest. Där denna väg ej stöde öppen, borde,

i regel av en hypoteksföreningens värderingsman, på platsen göras en undersökning,

som dock icke, liksom en vanlig hypoteksvärdering, behövde innebära

en i grunden ny värdering, då det här blott vore fråga om kontroll av

viss faktor i taxeringsvärdet, vilket icke finge överskridas.

Kostnad för värderingsman borde, enligt de sakkunniga, uttagas av lånsökanden.

Mot det föreslagna värderingssättet och fastställandet av belåningsmaximum

har i yttrandena i allmänhet icke någon erinran gjorts. I ett flertal yttranden

framhålles, att man med beaktande av de i allmänhet låga taxeringsvärdena å

skogen därigenom får en försiktig grund för belåningen.

Från visst håll har erinran gjorts mot den föreslagna begränsningen i belåningsvärdet.

I ett par yttranden har vidare hypoteksvärdering å skogsmarken

ansetts böra bibehållas även vid skogens belåning.

Beträffande medverkan av länsskogvaktare har erinran gjorts från tre håll,

Härutinnan har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit,

att länsskogvaktarnas tjänstutövning redan nu krävde takt och skicklighet samt

ställde stora krav på karaktär och omdöme. Att ytterligare belasta dem med

sådana ömtåliga uppdrag, som ägde samband med lånevärderingar, syntes ej

riktigt. Centralrådet ansåge därför, att värderingarna borde omhänderhavas av

hypoteksföreningarnas skogligt utbildade personer utom skogsvårdsstyrelsernas

tjänst.

Departementschefen har på denna punkt anfört bland annat följande:

»Såväl till undvikande av risker som ock med hänsyn till hypoteksbankens

obligationer är det av vikt att den tillåtna gränsen vid belåningsvärdets fastställande

bestämmes efter försiktiga grunder, i synnerhet då det gäller en ännu

oprövad låneverksamhet med ett kreditföremål av den art, varom här är fråga.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att belåningsvärdet å skogsmark

och skog ej bör få överskrida de därå vid senaste fastighetstaxering beräknade

värdena.---

Då taxeringsvärdet gjorts till maximum för belåningsvärdet å. skogsmark

och skog, skulle enligt de sakkunniga en fullständig hypoteksvärdering ej bliva

under alla förhållanden nödvändig, utan det har räknats med att belåningsvärdet

i allmänhet kunde fastställas efter en kontroll av de faktorer, vilka tillsammans

grunda taxeringsvärdet. Dessa faktorer äro markens areal och bonitet

samt virkets rotpris och relativa skogstillgången. Till en viss grad kan denna

kontroll ske utan undersökning på marken, men uppenbarligen fordrar, såsom

de sakkunniga förutsatt, särskilt bedömandet av relativa skogstillgången, att

skogen besetts. De sakkunniga hava härutinnan föreslagit en obligatorisk

föreskrift ävensom att hypoteksvärdering å marken måste ske, örn värdet finnes

hava nedgått efter senaste taxering. Däremot hava de ej ansett det böra i författning

föreskrivas huru hypoteksföreningarna skola åstadkomma den stadgade

undersökningen å marken. Det synes icke heller mig lämpligt att härom

inrycka bestämmelser i författningen, utan det torde böra ankomma på vederbörande

inom hypoteksinstitutionen att ordna frågan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr -47.

19

Emellertid hava de sakkunniga förslagsvis omnämnt huru man för olika

fall skulle kunna gå till väga för att ernå kontroll å skogstillgången och därvid

bl. a. tänkt sig viss direkt medverkan av länsskogvaktarna. De härutinnan

framställda erinringarna synas mig i viss mån befogade. Det torde sålunda

bliva beroende på skogsvårdsstyrelsens prövning om och i så fall under vilka

former den vill lämna sitt biträde för upplysningar örn eventuella förändringar

i skogstillgången. Något åliggande för styrelsen kan givetvis ej komma i fråga.

Under alla förhållanden ligger det i hypoteksföreningarnas intresse att hava

till sitt förfogande skogligt erfarna värderingsman, vilka kunna, där så erfordras,

företaga den undersökning, varom nu är fråga.»

I propositionen har härefter behandlats den punkt i skogsbelåningsfrågan,

som berör själva grundorsaken till att kredit hittills ej lämnats å skog, nämligen

hur skogen må kunna göras till en för kreditgivaren så betryggande säkerhetstillgång,

att densamma kan läggas till grund för primär kredit, eller

med andra ord frågan örn skogsvärdets säkerställande.

I denna fråga hava de sakkunniga till en början betonat, att fordringarna

måste ställas mycket högt, icke minst med hänsyn till att skogen skulle bliva

del av underlaget för hypoteksbankens obligationer. Skogen måste då göras

till vad jorden nu vore -—en i möjligaste mån »oförstörbar» pant. De sakkunniga

hava förordat den anordningen, att skogsägaren-låntagaren förbinder sig

att på visst sätt reglera skogshushållningen och att denna reglering genom sär - skilda åtgärder beredes vissa för kreditgivaren betryggande rättsverkningar.

Angående formen för skogshushållningens reglerande hava de sakkunniga

uttalat, att allt efter förhållandena olika tillvägagångssätt med mer eller

mindre detaljerade föreskrifter kunde tänkas och att hypoteksföreningama borde

lämnas fria händer att själva bedöma vad de härutinnan ansåge behövligt.

De sakkunniga hava dock angivit vissa allmänna riktlinjer och därvid särskilt

fäst uppmärksamheten på att skogsägarens handlingsfrihet ej onödigtvis klavbindes.

De sakkunniga hava dessutom förslagsvis omnämnt några sätt att reglera

skogshushållningen. Beträffande skogar, vilka i avseende å beståndsåldrarnas

fördelning äro något så när normalt sammansatta, hava de tänkt

sig en bestämmelse örn avverkningen kunna såsom huvudregel innehålla

att avverkningarna skola ske enligt grunderna för god skogsvård med tillägg

eventuellt av en föreskrift örn fördelning av gallringsuttagen, exempelvis att

högst 20 % av arealen må årligen genomgallras med rätt för ägaren att, örn gallring

vissa år ej verkställes, i efterskott få uttaga det besparade. Såsom ett

tillskott av trygghet kunde bestämmas, att avverkning skulle ske efter utstämpling

eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, varigenom kontrollen

underlättades och uppsikten över årets avverkningar kunde utan extra tidsspillan

ske i samband med utstämpling eller anvisning för nästa års utdrivning.

Att göra utstämpling eller anvisning till ett under alla förhållanden ofrånkomligt

villkor hava de sakkunniga dock ansett olämpligt med tanke särskilt på

skogar under egen forstlig förvaltning.

Beträffande mera ojämnt sammansatta skogar hava de sakkunniga ansett

Reglering

av skogshushållningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

BanhoutsTcottets utlåtande Nr 47.

ändamålsenligt, att i awerkningsbestämmelserna föreskrives visst maximum

för den kubikmassa, som får årligen uttagas, eventuellt även att i stora drag

anges i vad mån föryngringshuggningar av skilda slag må företagas. I dylik

föreskrift borde jämkningar kunna företagas och även tillfälliga avvikelser tilllåtas.

De sakkunniga hava slutligen omnämnt ett tredje sätt för avverkningens reglerande,

nämligen genom en fullständig liushållningsplan, men ansett olämpligt

att för beviljande av lån påfordra upprättande av en dylik.

Emot förslaget att göra långivningen beroende av att skogshushållningen regleras

har i de avgivna yttrandena erinran gjorts endast från ett fåtal håll.

Bland dem som tillstyrkt förslaget må nämnas Sveriges skogsägareförbund.

Departementschefens yttrande på denna punkt är av följande lydelse:

»Med de anspråk, vilka måste uppställas på det som skall utgöra säkerhet

för fast primärkredit, bliva uppenbarligen särskilda åtgärder nödvändiga till

befästande av skogens värde som "pant. Sådana åtgärder kunna ej undgås

genom att, såsom från ett par håll föreslagits, bestämma lägre belåningsgräns

å skogsvärdet. Man kommer dock icke ifrån att det värde, som, låt vara efter

en försiktig grund, belånas, dock är en osäker panttillgång, och primärkredit

får icke grundas å sådana värden. Skogskreditens praktiska betydelse skulle

även, ordnad efter sistnämnda linje, bliva ringa, framför allt på den grund

att fastigheter med avsevärd skogstillgång därigenom säkerligen bleve uteslutna

från krediten. Örn t. ex. belåningsgränsen för skogsmark och skog

bestämdes till 30 %, skulle detta beträffande en skogsfastighet kunna innebära

att vederbörande egendoms förutvarande belåning intill 50 % av jordvärdet

kunde utökas till 100 % eller mera av samma värde, vilket —• utan att

fastigheten tillfördes ökad kreditvärdighet ■—■ vore orimligt och helt visst ej

heller skulle i praktiken tillåtas.

Det blir således nödvändigt att reglera skogshushållningen å belånad skog.

Ett visst band kommer härigenom att läggas på skogsägaren. Men häremot

torde rimligen icke i och för sig kunna med fog göras någon invändning. Den,

som vill belåna ett eljest så ovisst kreditvärde som skogen, måste naturligen

finna sig i en viss begränsning i sin fria disposition av panten. Det gäller

blott att ej binda hans händer mer än som är nödigt. De sakkunniga hava i

de förslagsvis omnämnda tillvägagångssätten för reglerande av skogshushållningen

strävat efter enkla och billiga samt för skogsägaren så litet som möjligt

tryckande former. Från en del håll har erinrats, att de sakkunniga gått

väl långt i denna sin strävan. Bland annat har framhållits vikten av att avverkning

till avsalu sker efter utstämpling eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, och i vissa yttranden har maximering av avverkningen ansetts

nödvändig. En bestämmelse örn utstämpling eller anvisning synes mig

visserligen utgöra ett värdefullt tillskott i kreditsäkerheten samtidigt som kontrollen

därmed i viss mån skulle underlättas och överavverkning — åtminstone

i de fall då utstämpling föreskrivits -— bleve lättare påvisbar. Emellertid är

det uppenbart olämpligt att fixera formen för skogshushållningens reglerande.

Förhållandena kunna gestalta sig olika från fall till fall, och erfarenheten

torde giva bästa ledningen för en ur olika synpunkter tillfredsställande lösning.

Åt hypoteksföreningen bör därför lämnas att, efter verkställd undersökning,

i varje särskilt fall bedöma vilket tillvägagångssätt bör anlitas. Då

möjligheten till effektiv uppsikt blir beroende av avverkningsbestämmelsernas

innehåll, bör emellertid även den övervakande myndigheten beredas medinflytande

vid frågans avgörande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr -47.

21

Jag tillåter mig i detta sammanhang beröra frågan örn lånekostnaderna vid

skogsbelåning. Det torde icke kunna undvikas, att skogskrediten kommer att

tarva vissa utgifter utöver vad jordbelåning betingar, men frågan får naturligtvis

ej ordnas på ett sådant sätt, att de åsyftade, med primärkredit i övrigt

förenade fördelarna neutraliseras av dryga låneutgifter. Såsom de sakkunniga

tänkt sig frågan löst, synas emellertid kostnaderna komma att hålla sig

inom en synnerligen måttlig ram och bliva lätt överkomliga. Engångsutgifter

vid sökande av lån skulle kunna ifrågakomma för värdering och för bedömande

av skogens avverkningskapacitet. Därest undersökning måste verkställas

i det senare hänseendet och utföres av fackligt utbildad person, skulle emellertid

särskild kostnad för värdering undvikas. I annat fall kunde visserligen

värderingen betinga ett besök på platsen enkom för bedömning av skogstillgången,

men denna förättning skulle bliva enklare än den hypoteksvärdering,

som nu verkställes vid jordbelåning. Vad de årliga låneutgifterna beträffar,

innebär sakkunnigförslaget att skogen skulle kunna belånas på samma villkor

som gälla för andra hypotekslån med tillägg för övervakningskostnader. Även

örn man utgår ifrån att full ersättning skall utgå för övervakningen, blir denna

kostnad med den av de sakkunniga föreslagna formen för övervakningen

endast ett proportionellt obetydligt tillägg till annuiteterna, förutsatt att det

icke är fråga örn mycket små skogar. Men sådana skogar hava å andra sidan

ur säkerhetssynpunkt med skäl icke ansetts böra överhuvud göras till föremål

för skogskredit. Det torde sålunda icke kunna riktas vägande anmärkning i

avseende å de lånekostnader, som betingas av den föreslagna formen för skogskreditens

ordnande.»

Eör att betrygga efterlevnaden av den skogshushållning, som skogsägaren

skulle för erhållande av skogskredit förbinda sig att iakttaga, hava de sakkunniga

föreslagit, att de härutinnan avtalade bestämmelsernas giltighet

skulle befästas genom en av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. Denna

skulle bliva gällande även mot ny ägare. Uppsikt över dess efterlevnad skulle

utövas av skogsvårdsstyrelsen mot ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde.

överträdelse av föreskrift skulle likställas med avverkning i strid

mot föreskrift, meddelad enligt skogsvårdslagen, endast med den avvikelsen

att behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet virke m. m., skulle

i första hand ställas till förfogande för lånets täckande.

De sakkunniga hava i fråga örn sättet för övervakningens ordnande framhållit,

bland annat, att det skulle ställa sig för dyrbart att för ändamålet skapa

en särskild övervakningsorganisation. I vårt land funnes redan en väl utvecklad

uppsikt över de enskilda skogarna i den verksamhet skogsvårdsstyrelserna

utövade. De sakkunniga sage i ett samarbete med skogsvårdsstyrelserna

en förutsättning, utan vilken en primär skogsbelåning svårligen syntes

kunna praktiskt genomföras i vårt land.

Sakkunnigförslaget avser endast skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

De sakkunniga hava ej ansett särskilda åtgärder påkallade för att möjliggöra

belåning av andra skogar.

De sakkunniga hava inskränkt den föreslagna anordningen till att gälla den

genom hypoteksinstitutionen ombesörjda långtidiga primära krediten.

Den föreslagna formen för skogspantens säkerställande genom medverkan

av skogsvårdsstyrelserna har i de flesta yttrandena i huvudsak tillstyrkts.

Avverk
nings
föreskrift.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr ht.

Tvekan om lämpligheten av denna väg har uttalats i vissa yttranden. Avstyr - kanden hava i denna del från några håll gjorts.

Såsom av det föregående framgår, måste ordnandet av frågan örn skogsvärdets

säkerställande genom särskilda skyddsåtgärder ske i lagstiftningsväg.

Förslag härutinnan, grundat på de sakkunnigas framställning, har genom

särskild proposition (nr 218) framlagts på justitiedepartementets föredragning.

Såsom motivering för det i sistnämnda proposition framlagda lagförslaget,

vilket för förberedande handläggning hänvisats till första lagutskottet, har

föredragande departementschefen anfört bland annat följande:

»Såsom de sakkunniga framhållit, är det nödvändigt att skogshushållningen,

örn skogen skall tjäna till underlag för den fasta primärkrediten, blir så reglerad

att skogens värde vid varje tidpunkt utgör erforderlig säkerhet för lånet.

Att nödig trygghet för upprätthållandet av en dylik skogshushållning icke

erhålles med anlitande av nu tillgängliga civila rättsmedel eller enbart genom

de för närvarande gällande, i det allmännas intresse givna reglerna om skötseln

av de enskilda skogarna, torde vara uppenbart.

Vid övervägande av vilka åtgärder böra vidtagas för befästande av en god

skogshushållning måste stor vikt läggas vid att snabb kännedom örn överavverkning

erhålles och möjlighet beredes att skyndsamt och utan omgång kunna

förhindra dess fortsättande. Främst ur dessa synpunkter hava de sakkunniga

funnit medverkan av skogsvårdsstyrelserna nödvändig. I det allmännas intresse

har strävats efter att i möjligaste mån bringa skogarna under uthålligt

bruk. Dithän syftar även skogsvårdslagens bestämmelser örn yngre skog, men

det har icke ansetts lämpligt att helt ut fullfölja denna linje och att söka beträffande

skogsbruket i dess helhet ernå dylik skogsskötsel genom en allmängiltig

begränsning i den enskilda dispositionsrätten. Den skogsägare åter,

som vill använda sin skog som pant, bör rimligen kunna finna sig i någon

inskränkning av sin handlingsfrihet. I avseende å skogar, varom nu är fråga,

både kan och bör kravet på uthålligt bruk upprätthållas.

De sakkunniga hava byggt på den gemenskap, som sålunda föreligger mellan

det allmännas intresse och kreditens krav. Den av dem föreslagna anordningen

innebär i stor sett, kan man säga, en utsträckning av skogsvårdslagens

räckvidd; skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och de medel, varmed dessa

utrustats för den allmänna tillsynen över de enskilda skogarna, skulle ställas

till förfogande för upprätthållande av de vidare, hela skogsbruket omfattande

krav, som i belåningsfallen bliva erforderliga. För skogsägaren skulle ställningen

bliva närmast jämförlig med den, då avverkningsförbud enligt skogsvårdslagen

meddelats och avverkning därefter bedrives efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

samt på sätt och i den omfattning i tillståndet angives, med den

skillnaden allenast att i nu förevarande fall anordningen grundas å frivillig

överenskommelse och att skogsägaren på förhand vet hur och i vilken omfattning

han får bedriva avverkningarna.

Emot den föreslagna formen för frågans lösning, som bereder betydande

praktiska fördelar, synas hinder ur allmän och principiell synpunkt icke föreligga.

För skogsvärdets säkrande torde under alla förhållanden krävas medverkan

i en eller annan form av myndighet, och ingen sådan är därtill bättre

skickad än skogsvårdsstyrelsen, med vars verksamhet den nu ifrågasatta uppgiften

i det mesta sammanfaller. Att bereda skogsbruket tillgång till den

fasta primärkrediten är obestridligen ett allmänintresse och ett sådant, som

dessutom är nära knutet till strävandena för skogsvårdens höjande — framför

allt på det sätt frågan nu föreslagits löst, då ju kreditens beviljande

skulle göras beroende av att skogen ställes under uthålligt bruk. Det har

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr bl.

23

uttryckts farhåga för att skogsvårdsstyrelsens nu ifrågasatta befattning skulle

kunna ogynnsamt påverka dess samarbete med skogsägarna._ Den nya uppgiften

är emellertid ensartad med skogsvårdsstyrelsernas övriga tillsynsverksamhet,

och man har anledning hoppas, att även denna skall kunna, bedrivas

unuer de former, som hittills och i växande grad tillvunnit sig förståelse från

skogsägarnas sida.

Det torde för övrigt vara svårt att utan över hövan betungande kostnader

och andra olägenheter nå en lösning på annan väg. En sådan har föreslagits

av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som ansett föreskrift örn

avverkningen lämpligen böra efter skogsvårdsstyrelsens hörande meddelas av

vederbörande domstol. Denna skulle då även besluta örn föreskrifts hävande

och örn jämkningar däri samt gång efter annan, likaledes efter skogsvårdsstyrelsens

hörande, hava att besluta örn tillstånd till tillfällig avvikelse från

meddelad föreskrift. Denna väg kan jag icke förorda. En kredit, förenad

med så mycken omgång och tidspillan, skulle säkerligen icke i nämnvärd

grad komma till användning. Likaså skulle helt visst de med primärkrediten

åsyftade fördelarna på grund av extra kostnader bliva tämligen illusoriska,

därest, såsom centralrådet föreslagit, övervakningen skulle ombesörjas av

hypoteksinstitutionen genom särskild för ändamålet anställd personal.

Att bygga på skogsvårdsstyrelsernas medverkan synes mig således naturligt

och riktigt. Jag ansluter mig därför i princip till sakkunnigförslaget. I avseende

å detaljerna har jag emellertid på vissa punkter låtit omarbeta förslaget.

»

De sakkunniga hava såsom obligatoriskt villkor för beviljande av kredit å

skog föreslagit, att skogen skall vara brandförsäkrad.

Förslaget har härutinnan tillstyrkts i alla de yttranden, däri frågan berörts.

Emot den här föreslagna bestämmelsen, som ansetts vara ett nödvändigt

komplement till övriga åtgärder för säkerställande av skogens värde som pant,

har departementschefen icke haft något att erinra.

Höjning av belåningsgränsen.

I sin utredning av frågan örn en höjning av den för hypoteksföreningarna

procentuellt bestämda maximigränsen för egendomsbelåning hava de sakkunniga

till en början fäst uppmärksamheten på två synpunkter, vilka särskilt borde

beaktas. Den ena gällde frågan örn en höjning skulle i nämnvärd grad öka föreningarnas

och deras delägares risk för förluster. Och den andra avsåge det

därmed sammanhängande spörsmålet, huruvida krediten kunde efter höjningen

erhållas på ungefär lika goda villkor som förut.

Efter att hava erinrat örn att de år 1921 tillsatta s. k. fastighetskreditsakkunniga

föreslagit en höjning till 60 % av egendomsvärdet samt därvid åberopat,

att egendomsvärdena i landet icke vore mera fluktuerande än att man

praktiskt sett kunde räkna med att en fastighet vid försäljning borde kunna

betinga ett pris motsvarande minst och i regel mer än 60 % av belåningsvärdet,

hava de sakkunniga uppehållit sig vid de faktorer, till vilka hänsyn ur risksynpunkt

borde tagas. De framhålla bl. a. att betydelsen för frågans bedömande

av förskjutningar i taxeringsvärdena icke borde överdrivas. För

lånesäkerheten bleve ett för högt taxeringsvärde en faktor endast då det före
-

Brand
försäkring.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 47.

läge vid lånets sökande, men det stöde då i föreningens makt att göra sig

oberoende därav. Det måste förutsättas, att krediten alltid grundades på det

egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Föreningarna utövade

alltid kontroll å taxeringsvärdena, innan dessa godtoges som grund för belåningsvärdet.

Den huvudsakliga anledningen till den försiktigt dragna belåningsgränsen,

påpeka de sakkunniga, vöre i stället med rätta hänsynen till

fluktuationer i saluvärdena.

I fråga örn en höjnings inverkan å inlåningsvillkoren hava de sakkunniga

uttalat som sin uppfattning, att en måttlig höjning icke skulle medföra någon

fara för kreditens fördyring. Bl. a. hava de härutinnan åberopat de av dem

föreslagna åtgärderna till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. De

påpeka även, att lånen numera av hypoteksföreningarna undantagslöst utlämnades

såsom amorteringslån. Endast ett mindretal lån komme alltså vid ett

och samma tillfälle att sträcka sig upp till den höjda gränsen. Vid 1928 års

utgång, upplysa de sakkunniga, voro egendomarna i medeltal för hela hypoteksinstitutionen

belånade till omkring 41 % av belåningsvärdet eller betydligt

under den nu gällande gränsen.

I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn belåningsgränsen

för skogsvärdet. Härom anföra de sakkunniga, bland annat, att anledning

icke förelåge att giva skogen en särställning. Enligt förslaget skulle gränsen

där komma att bestämmas i förhållande till ett belåningsvärde, som aldrig finge

överskrida taxeringsvärdet, och försiktigheten hade sträckts därhän, att denna

begränsning skulle gälla även skogsmarken, som eljest finge värderas till högre

belopp.

De sakkunniga hava alltså ansett en höjning av belåningsgränsen vara möjlig

och att densamma bör göras enhetlig för jord och skog. Vid bestämmandet

av höjningens storlek vore emellertid utgångsläget nu delvis ett annat än då

1921 ars sakkunniga hade att taga ställning till frågan. Man finge akta sig

att spänna bågen högt, när det, såsom nu vore fallet, gällde att utvidga den

primära krediten samtidigt efter två vägar, genom skogens belåning och förmedelst

höjning av belåningsgränsen. Tidsläget manade ock till ökad försiktighet.

Uppmärksamheten borde även riktas på den vid bedömandet av ett inteckningslåns

säkerhet icke betydelselösa omständigheten, att i händelse av

exekutiv auktion vissa kostnader och fordringar skulle utgå ur egendomen med

företräde framför alla inteckningar. Till dessa fordringar hade på sistone anslutit

sig ytterligare en, i det med 1930 års ingång dylikt företräde beretts

även kommunal fastighetsskatt. Någon allt för stor vikt i nu förevarande avseende

kunde väl ej tillmätas nämnda förhållande, men det hade dock ansetts

värt beaktande.

Då de sakkunniga stannat vid att föreslå en mindre höjning än 1921 års

sakkunniga, ifrågasatt, nämligen till 55 % av egendomsvärdet, hava de örn innebörden

i den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna yttrat följande:

Det är vår uppfattning, att en sådan höjning jämte den ökning av kreditmöjlighetema

en skogsbelåning efter förut angivna riktlinjer medger tillsammans

täcka de framkomna önskemålen örn utvidgad primär kredit. Tidigare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 47.

25

har man till synes endast räknat med att till någon mindre del kunna utnyttja

skogens kreditvärdighet. Då nu ansetts mest rationellt att lägga liela skogsproduktionen

till grund för krediten, Ilar undanröjts den med så livligt beklagande

konstaterade olägenheten av att primär kredit till rimligt belopp, grundad

å egendomens fulla taxeringsvärde, varit jordbrukaren förmenad. Hädanefter

skulle egendomarna kunna belånas till 55 % av hela taxeringsvärdet,

eventuellt till högre belopp, i mån hypoteksvärdering å jorden kommer till användning.

Tidigare och bland annat i de äskanden, vilka föranlett denna utrednings

verkställande, har ifrågasatts en höjning av belåningsgränsen upp

till 60 %. Frågan har betraktats såsom fristående från spörsmålet örn införande

av skogskredit, och av allt att döma har ej syftats längre än till att på

denna väg möjliggöra en ökning av den på jordbruksvärdet baserade krediten.

Yi hava ansett oss böra gå ett stycke vidare och utsträcka krediten till den av

oss föreslagna höjda procenten i hela egendomsvärdet.

Även under gången av vårt arbete har hävdats den synpunkten, att en höjning

av lånegränsen till 60 % är möjlig. Då vi emellertid samtliga enats örn

en mindre höjning, har detta skett med beaktande av att skogskrediten ordnats

efter nyss angivna vidare linjer och att hela egendomsvärdet må belånas till

den höjda procentsatsen. Det torde med fog kunna sägas att härigenom i

måttet av utvidgade kreditmöjligheter det avsedda resultatet nåtts och att rimliga

krav på billig kredit tillgodosetts. Vi vilja också tro, att med den föreslagna

utvidgningen hela kreditbehovet i många fall skall kunna täckas utan

anlitande av andra, dyrare lånekällor. I alla händelser synes man icke utan

fara för bakslag kunna ytterligare tänja gränserna för den primära jordbrukskrediten.

’

I de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag om maximum för belåningsgränsen

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några myndigheter hava

förordat ett högre maximum, andra hava uttalat som sin uppfattning att en

kraftigare höjning vore möjlig, men ej ansett sig böra påyrka en sådan höjning.

Från vissa håll har föreslagits en differentiering av belåningsmaximum för

jord och skog. Mot att en höjning för närvarande vidtages hava uttalat sig

bank- och fondinspektionen, domänstyrelsen, svenska bankföreningen, skånska

hypoteksföreningen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs

och Västerbottens län.

Departementschefen har i denna fråga anfört följande:

»I likhet med de sakkunniga anser jag belåningsgränsen böra göras enhetlig

för jord och för skog. Med hänsyn till de föreslagna åtgärderna i och för

skogsvärdets vidmakthållande och med beaktande av att dessutom belåningsvärdet

för skog skall fastställas efter en försiktigare grund synes det icke vara

påkallat att hålla isär de olika delarna av egendomsvärdet. Icke heller i

övriga länder, där skogskredit förekommer, har man ansett sig böra härutinnan

upprätthålla någon skillnad mellan jord och skog.

Jag är också ense med de sakkunniga därom att en måttlig höjning av belåningsgränsen

är möjlig. Såsom från olika håll påpekats blir hypoteksföreningarnas

risk ytterst beroende av huru långivningen bedrives, och det finnes

ej anledning till annat än att hypoteksföreningarna alltjämt komma att

förfara med den försiktighet och känsla av ansvar, som alltid hitintills kommit

till synes.

Huruvida en utvidgning av krediten kommer att påverka villkoren för hypoteksbankens

inlåning är en rätt ömtålig fråga och svår att förutsäga. Kom
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

BankoutsTcottets utlåtande Nr 47.

Grundfond

och

obligations''

utgivning.

me en företagen höjning att medföra en, låt vara förhållandevis obetydlig försämring

av inlåningsvillkoren, skulle åtgärden bliva enbart till skada. I ett flertal

länder, bl. a. våra grannländer, är emellertid gränsen bestämd till över 50 %,

och en verkställd undersökning bar visat, att vederbörande institutioners obligationer

väl hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. En viktig

förutsättning, då nu ifrågasättes en utvidgning av vårt jordbruks primärkredit,

är att samtidigt åtgärder, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva vidtagna

i ändamål att ytterligare stärka hypoteksinstitutionens ställning. Men

även med en dylik konsolidering måste uppenbarligen ur den nu ifrågavarande

synpunkten största varsamhet iakttagas. Det torde därför, hur önskvärt det

än vore att kunna i något vidare mån utsträcka primärkrediten, icke vara tillrådligt

att gå längre än de sakkunniga föreslagit, utan bör man försiktigtvis

stanna vid en höjning av belåningsgränsen upp till 55 % av egendomsvärdet.

»

Gemensamma frågor.

Såsom tidigare berörts, hava de sakkunniga i samband med primärkreditens

utvidgning genom införande av skogsbelåning och lånegränsens höjande

ansett nödigt att vissa åtgärder vidtagas till förstärkande av hypoteksinstitutionens

ställning, nämligen viss begränsning av obligationsutgivningen i

förhållande till grundfondens storlek, ökning av grundfonden samt föreskrift

örn ställande av säkerhet i botteninteckning såsom obligatoriskt villkor för låns

beviljande. Dessutom har föreslagits viss anordning för att göra innehavare

av obligationer, vilka utgivits före de nya kreditmöjligheternas införande, oberoende

av dessas användande.

I fråga örn grundfonden samt förhållandet mellan denna och obligationsutgivningen

hava de sakkunniga föreslagit, att i analogi med vad som gäller

för vissa andra med statsgaranti försedda kreditanstalter hypoteksbankens utelöpande

obligationer ej få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger

beloppet av grundfonden samt att grundfonden, nu uppgående till 30 miljoner

kronor i 3Va % statsobligationer, skall ökas med ytterligare 30 miljoner

kronor och utgöras av 4‘A % statsobligationer.

Förslaget om viss relation mellan grundfonden och obligationsutgivningen

har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.

Rörande den ifrågasatta ökningen av grundfonden förklara riksgäldsfullmäktig

e sig ej vara övertygade örn att densamma verkligen vore nödvändig, i

ali synnerhet som de sakkunniga bestämt hävdat den uppfattningen att en väl

skött skogsbelåning enligt de föreslagna linjerna ej kunde anses mera riskabel

än den nuvarande jordegendomsbelåningen. Då det emellertid måste anses

vara ett riksintresse, att hypoteksinstitutionen ej finge anses bliva försvagad,

ville fullmäktige ej motsätta sig grundfondsförstärkningen. De ökade risker,

staten skulle enligt förslaget ikläda sig, torde i själva verket vara av

rent teoretisk natur. De nya obligationerna syntes böra lämnas av 472 procents-typen,

och då fonden borde bestå av obligationer av samma typ, kunde

ett ombyte av de gamla obligationerna även vara motiverat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 47 ■

27

Departementschefen har härom yttrat:

»Emot sakkunnigförslaget i denna del har jag intet att erinra. Vad särskilt

angår ökning av grundfonden, så blir en sådan en given följd av att obligationer

ej få utelöpa till större belopp än tio gånger grundfonden. Vid senaste

årsskifte utelöpande obligationer uppgingo nämligen till över 390 miljoner kronor,

och en extra ökning i detta belopp torde vara att förvänta i anledning av

de vidgade kreditmöjligheterna. Av synnerlig vikt är också att grundfonden

är särskilt stark i begynnelsen av den nya skogskreditens tillämpning, intill

dess denna ännu oprövade kreditform hunnit växa sig in i allmänna medvetandet.

»

För närvarande gäller, att lån må av hypoteksförening i allmänhet beviljas

endast mot första inteckning. Lån kunna dock beviljas mot säkerhet av inteckning

med sämre plats i prioritetsskalan, dock alltid inom halva egendomsvärdet.

De sakkunniga hava nu föreslagit, att huvudregeln skall göras undantagslös.

Departementschefen har icke haft något att erinra mot den föreslagna ändringen,

vilken skulle innebära ett befästande av den fordran, som redan nu regelrätt

iakttages i långivningen.

I och med den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna skulle den

såsom pant för hypoteksbankens obligationer ställda inteckningsstocken komma

att i förmånsrättshänseende till en del ligga ovanför den gräns, som hittills

gällt eller alltså hälften av egendomarnas jordvärde. Då innehavarna

av de obligationer, som utgivits före ändringarnas genomförande, icke äro

skyldiga godtaga en rubbning i beskaffenheten av den pant, som en gång tillförsäkrats

dem, hava de sakkunniga närmare utrett, huru dessa obligationsinnehavare

skola kunna göras oberoende av verkningar, vilka eventuellt

kunna föranledas av kreditens utvidgning, samt därutinnan föreslagit, dels

att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt tidigare grunder fordrats

till tryggande av obligationsinnehavarnas rätt, skola vid varje tidpunkt

finnas till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer,

utgivna före genomförandet av kreditens utvidgning, dels ock att, i händelse

vid bankens utredning full betalning icke skulle inflyta för inteckning,

vars kapitalbelopp överstiger hälften av det fastställda belåningsvärdet å den

intecknade egendomen med undantag av därå växande skog, innehavare av

nyssnämnda äldre obligationer icke skola vara pliktiga vidkännas annan därav

föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens

kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.

Emot nu föreslagna bestämmelser, vilka synts ägnade att skänka innehavarna

av de äldre obligationerna full trygghet, har departementschefen icke

haft något att erinra.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Botten
inteckning.

Äldre obligationer.

På sätt den föregående redogörelsen utvisar, har frågan örn utvidgning och Utskottet,

förbättring av den primära jordbruksfastighetskrediten sedan rätt lång tid

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutstcottets utlåtande Nr -47.

stått på dagordningen. I denna fråga begärde 1927 års riksdag en allsidig

utredning. Den uppfattning örn behovet av större möjligheter till utnyttjande

av den primära jordbrukskrediten, som låg till grund för riksdagens beslut, synes

genom den nu föreliggande utredningen hava blivit bestyrkt. På grund

av gällande tämligen snäva gränser för hypoteksinstitutionens utlåningsverksamhet

har den fasta primärkrediten, enligt vad i propositionen angivna siffror

utvisa, i vissa delar av landet —- särskilt de skogrikare — endast kunnat tillgodogöras

i relativt ringa omfattning, i följd varav jordbruksnäringen nödgats

för sin kapitalanskaffning anlita andra, oförmånligare utvägar. Med

hänsyn bland annat till jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft torde det

vara av vikt, att åtgärder vidtagas, varigenom den billigare och för jordbruket

särskilt lämpade primärkrediten, såvitt sig göra låter utan fördyring av krediten,

i ökad omfattning kommer denna näringsgren tillgodo. Beaktas bör även,

att den senaste utvecklingen på jordbrukets område medfört behot av nya kapitalinvesteringar

och därmed också ökat jordbrukets kreditbehov. Vid nu angivna

förhållanden finner utskottet goda skäl föreligga för vidtagande av anordningar

till utvidgning i lämplig omfattning av ifrågavarande kredit.

Den föreliggande sakkunnigutredningen och det därpå grundade, i propositionen

framlagda förslaget har, i anslutning till vad som uttalades av 1927 års

riksdag, tagit till främsta föremål frågorna örn möjlighet till belåning av

växande skog jämte därmed sammanhängande förhållanden samt örn höjning

av den för hypoteksinstitutionen procentuellt bestämda maximigränsen för

egendomsbelåning.

Vad skogsbelåningen angår, delar utskottet de sakkunnigas uppfattning,

att det ur såväl privatekonomisk som det allmännas synpunkt skulle

vara till gagn att bereda tillgång till en ordnad, billig och fast skogskredit.

Uppenbarligen är emellertid en oundgänglig förutsättning härför, att nödiga

garantier kunna skapas för bevarande av skogens värde såsom pant under hela

lånetiden. Då nuvarande möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning,

som kan äventyra säkerheten för lånet, icke kunna anses innebära tillräcklig

trygghet i sådant avseende, hava särskilda åtgärder föreslagits till undanröjande

av detta hinder för en ordnad skogsbelåning. Berörda åtgärder gå ut på, att

låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande skulle förbinda sig att under

erforderlig tid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande skogens

avverkning, som kunna finnas behövliga, samt att till tryggande av dessa bestämmelsers

iakttagande fastställelse av desamma skulle meddelas genom en föreskrift

av vederbörande skogsvårdsstyrelse, vilken jämväl skulle övervaka bestämmelsernas

iakttagande. Föreskriften skulle bliva gällande oberoende av växlingar

i äganderätten till den belånade egendomen och till sin verkan i stort sett

likställas med föreskrift om avverkning, meddelad jämlikt gällande skogsvårdslag.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, skulle de nu

angivna förutsättningarna för skogsbelåningen åvägabringas genom lagstiftning,

vartill förslag framlagts i särskild proposition (nr 218). Enligt vad

s. 29 Kontrollera mot PDF

Banlcoutskottets utlåtande Nr 47.

29

utskottet inhämtat, har första lagutskottet beslutat tillstyrka bifall till Kungl.

Maj:ts i nämnda proposition framlagda förslag.

Såvitt bankoutskottet kunnat finna, skulle genom den sålunda tillstyrkta lagstiftningen

skapas en grundval av sådan beskaffenhet, att därpå skulle kunna

uppbyggas en ur olika synpunkter tillfredsställande skogskredit.

Enligt det till bankoutskottets prövning föreliggande förslaget skulle skogsbelåningen

inordnas såsom ett led i hypoteksinstitutionens vanliga långivning.

Särskild obligationsserie skulle alltså icke förekomma för den nya kreditformen.

Skogsbelåningen skulle ej heller i övrigt föranleda någon organisatorisk

uppdelning av institutionens verksamhet. Särskild förbindelse skulle ej erfordras

för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Till vad

sålunda föreslagits i fråga om skogskreditens organisation vill utskottet giva

sin anslutning. Genom en sådan lösning skulle bland annat vinnas, att den

primära jordbruksfastighetskreditens organisation skulle komma även skogsbelåningen

till godo.

Med avseende å belåningsunderlagets omfattning innebär det föreliggande

förslaget, att kreditobjektet icke skulle, såsom tidigare ifrågasatts, begränsas

till skogsmarken samt yngre skog utan att hela produktionsenheten, d. v. s.

såväl skogsmarken som all därå växande skog, skulle göras till föremål för

krediten. De till stöd för denna ståndpunkt anförda principiella och praktiska

skälen finner utskottet för sin del övertygande.

En viktig angelägenhet vid skogsbelåningens ordnande utgör frågan örn

skogsvärdets fastställande. Härutinnan bygger förslaget på de vid fastighetstaxering

gällande grunderna. För att stärka kreditens ställning utåt och göra

värderingen enkel samt försiktigt avväga grunden för utlåningen har föreslagits,

att skogsmarkens och skogens värde icke skulle få beräknas högre än till

därå vid senaste taxering fastställda värden. Värderingen skulle alltså i allmänhet

inskränkas till en med ledning av tillgängliga handlingar verkställd

kontroll av de faktorer, vilka tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn

till att efter senaste taxering avverkning kan hava ägt rum utöver vad som

motsvarar tillväxten, skulle emellertid skyldighet stadgas för vederbörande

hypoteksförening att alltid göra sig underrättad örn förhållandena härutinnan.

Vad sålunda föreslagits i fråga om skogsvärdets fastställande synes utskottet

ägnat att skapa möjligast enkla former för värderingen. Det vill också

synas, som örn vid utformande av förslaget i denna del erforderlig hänsyn tagits

till det för hela jordbrukskreditinstitutionens ställning viktiga kravet på

tillbörlig försiktighet vid uppskattning av låneobjektets värde.

I fråga örn tillvägagångssättet för ernående av den kontroll å skogstillgången,

som enligt vad nyss anförts måste ingå som ett led i värderingen, hava

de sakkunniga ifrågasatt viss direkt medverkan av de hos skogsvårdsstyrelsema

anställda länsskogvaktarna. Häremot hava, på sätt i propositionen närmare

omförmälts, erinringar blivit framställda. Lika med departementschefen

finner utskottet visst fog föreligga för dessa erinringar. Det torde

därför, såsom departementschefen framhållit, böra bliva beroende av skogsvårdsstyrelsernas

prövning, huruvida och under vilka former biträde från sty
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

BankoutsTcottets utlåtande Nr -47.

relsernas sida bör lämnas för upplysningar rörande förändringar i skogstillgången.

Förslaget innehåller vidare, att såsom obligatoriskt villkor för beviljande’av

kredit å skog skulle stadgas brandförsäkring av skogen. Utskottet finner detta

villkor befogat såsom ett komplement till övriga föreslagna åtgärder för säkerställande

av skogspantens värde. Jämväl med tanke på vikten av att allmänbetens

förtroende till obligationerna upprättbålles torde en dylik föreskrift

vara ofrånkomlig.

Vad härefter angår frågan örn höjning av hypoteksinstitut! onens

belåningsgräns har, såsom i det föregående omnämnts, tidigare

ifrågasatts en höjning av denna gräns till 60 procent av egendomsvärdet. Även

nu har det ansetts möjligt att utan ogynnsam inverkan på villkoren för hypoteksbankens

inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteksföreningarna

vidtaga viss höjning av maximigränsen för belåningen. Med hänsyn till föreliggande

förhållanden har man emellertid i förslaget stannat vid en ökning av

belåningsmöjligheterna upp till en maximigräns av 55 procent av egendomsvärdet.

Denna maximigräns skulle å andra sidan göras enhetlig för all belåning

och således tillämpas jämväl å det på skogen belöpande värdet.

Även utskottet anser för sin del en höjning av belåningsgränsen vara möjlig.

Härvid torde det dock vara nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Hänsyn

måste i främsta rummet tagas till nödvändigheten att undvika en fördyring

av primärkrediten. Särskilt må härutinnan bemärkas, att en utvidgning

av denna kredit samtidigt skulle äga rum genom skogsbelåningens införande,

varvid den högre belåningsgränsen skulle gälla för hela egendomsvärdet. Med

beaktande av vad nu anförts torde enligt utskottets förmenande en större höjning

än till 55 procent icke vara tillrådlig. En ökning upp till denna gräns lärer

dock utan risk kunna vidtagas, så mycket hellre som enligt propositionen samtidigt

med belåningsgränsens höjning skulle genomföras vissa särskilda åtgärder

till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Utskottet finner alltså

den föreslagna maximigränsen vara väl avvägd. Uppenbart är emellertid, att

verkningarna av en höjning av belåningsgränsen väsentligen äro beroende på

huru institutionens verksamhet handhaves och måhända i främsta rummet på

belåningsvärdenas fastställande.

Vad angår nyss antydda åtgärder till ytterligare stärkande

av hypoteksinstitutionens ställning, skulle dessa i främsta

rummet bestå i en ökning av hypoteksbankens grundfond från 30 till 60 miljoner

kronor samt i införandet av en bestämmelse, enligt vilken hypoteksbankens

utelöpande obligationer icke vid något tillfälle finge överstiga tio gånger

beloppet av grundfonden. Vidare skulle såsom obligatoriskt villkor för utlåning

stadgas en redan nu av hypoteksföreningarna i allmänhet iakttagen regel,

att vid egendomsbelåning säkerheten skulle utgöras av botteninteckning, varjämte

vissa bestämmelser skulle införas beträffande bankens äldre obligationer

i syfte att bibehålla nuvarande obligationsinnehavares ställning oförändrad.

Vad den föreslagna ökningen av grundfonden angår, kan det måhända ifrågasättas,

huruvida en ökning av fonden till föreslaget belopp kan anses ound
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Banhoutshottets utlåtande Nr 47.

31

gängligen erforderlig. Med hänsyn till vad nyss anförts om nödvändigheten

att tillse, att allmänhetens förtroende till hypoteksinstitutionen icke genom

höjningen av helåningsgränsen försvagas, har utskottet likväl ansett sig böra

biträda förslaget. Vad i övrigt i nu förevarande syfte ifrågasatts har icke

givit utskottet anledning till erinran.

På sätt i propositionen föreslagits torde den ifrågasatta ökningen av hypoteksbanken

grundfond böra ske på sådant sätt, att banken — mot återbärande

av den tidigare grundfonden — från riksgäldskontoret erhåller 4 1/2 procent

obligationer till ett nominellt belopp av 60 miljoner kronor.

I här ej särskilt berörda delar har utskottet icke haft något att erinra mot

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet har alltså kunnat biträda det i propositionen framlagda förslaget

i dess helhet och får sålunda hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

må

I) antaga de vid propositionen fogade, här ovan intagna

förslagen till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och

12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående

Sveriges allmänna hypoteksbank och till förordning örn ändrad

lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den

16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som

vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända; samt

II) besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges

allmänna hypoteksbank såsom dess grundfond, emot det att

banken återbär tidigare för nämnda ändamål tillhandahållna

obligationer, överlämnas svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att

enligt bestämmelserna i förordningen angående banken förfoga

över obligationerna.

Stockholm den 15 maj 1930.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson

i Olovstorp, Lindgren, Ström i Lidköping*, Berling, Bodin* och Larsson i

Örbyhus;

från andra kammaren: herrar Winhler, Borggren, Svensson i Betingetorp*,

Wikström*, Lovén, Leffler, Edberg och Andersson i Falkenberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:302 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad ly• delse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 m s. 1 i texten