Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4
1930-03-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1930:4, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1930 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion, 1:230, angående intressekontorsrörelsen
bland statens befattningshavare.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 230, har herr Teodor Julin hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning rörande
möjligheterna för staten att medverka till inrättande av och stöd åt intressekontor
eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen
anställda.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Yttranden över motionen hava införskaffats från statskontoret och generalpoststyrelsen,
varjämte sådana inkommit från statsförvaltningens tjänstemannaförening,
statstjänarnas centralorganisation och trafiktjänstemännens riksförbund
; yttrandena äro fogade såsom bilagor 1—5 vid detta utskotts utlåtande.
Intressekontoren för anställd personal inom enskilda företag eller ämbetsverk
hava till uppgift att för de anställda, som så önska, möjliggöra att på
lämpligt antal avlöningsdagar fördela vissa mera tyngande utgifter, t. ex. skatter,
räntor, amorteringar och försäkringsavgifter, vilka annars skulle förfalla
till betalning vid tillfällen, då intressekontorskunden icke samtidigt hade inkomst
att lyfta. Betydelsen för den anställde och för hans fordringsägare av
en sådan anordning är tydlig och har från alla håll, där intressekontor anordnats,
till fullo vitsordats. Genom anordningen har för de till kontoren anslutna
kunnat skapas ordning i deras ekonomi, och härigenom har också en
förmånlig inverkan åstadkommits för arbetsro och arbetsprestation. Dessa
sistnämnda förhallanden särskilt äro av betydelse jämväl för arbetsgivaren.
Enskilda arbetsgivare hava också ansett intressekontor för sin personal vara
av det värde för hela företaget, att de kraftigt bidragit till kontorens upprättande
och vidmakthållande. Jämväl riksdagen har, såsom framgår av den i
motionen och statskontorets yttrande över densamma (se bil. 1) lämnade historiken,
vid olika tillfällen ekonomiskt understött vid ämbetsverk upprättade intressekontor.
Förnämsta syftet med detta stöd synes hava varit att underhjälpa
intressekontorens verksamhet för främjande av rationell skatteuppbörd.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 4 käft. (Nr 4.)
Motionen.
Yttranden
över
motionen.
Utskottet.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Men det är givet, att statens stöd härvidlag kommit jämväl andra grenar av
de berörda intressekontorens verksamhet till del, då skatteuppbörden endast
är en del, för visso en mycket viktig del, av kontorens arbetsområde.
I motionen föreslås nu utredning örn möjligheterna för staten att i större
utsträckning än hittills skett medverka vid inrättandet och stödjandet av intressekontor
för inom statsförvaltningen anställda. Olika vägar för uppnående
härav hava antytts. Antingen kunde redogörarna inom statsförvaltningen
åläggas uppgiften att tillhandagå av tjänstemännen bildade eentralkassor
för deras självhjälpsorganisationer och för sin korrespondens och sina penningremissor
i denna sin funktion erhålla tjänstebrevsrätt. Eller också kunde staten
i viss utsträckning anordna fullständiga intressekontor för olika verk efter
mönster av de kontor, som finnas i stort antal inom privatföretag. Och slutligen
kunde tänkas den möjligheten, att staten upprättade ett hela riket och
alla statsfunktionärer omfattande intressekontor. Detta kunde enligt motionärens
åsikt icke förläggas till någon annan institution än statens egen sparbank,
postsparbanken, vars möjligheter härför generalpoststyrelsen i sitt yttrande
(se bil. 2) också vitsordar.
I sitt över motionen avgivna utlåtande har statskontoret förklarat sig anse
den här behandlade frågan vara av den vikt, att den bör göras till föremål för
närmare utredning. Ämbetsverket har i detta sitt yttrande framkommit med
ett beaktansvärt uppslag, i det att där framkastats tanken på intressekontor,
omfattande alla slag av medborgare, och tillkomna genom kommunernas
medverkan. Staten kunde då enligt förslaget för varje till intressekontoret
ansluten person, som genom detsamma erlägger sin skatt, lämna visst mindre
bidrag till kontorets förvaltningskostnader. Därest intressekontoret komme att
omfatta även annan verksamhet än skatteuppbörd, syntes den person, som anlitade
kontoret för andra uppdrag än inbetalning av skatt, böra härför erlägga
särskild avgift.
De från personalsammanslutningar gjorda uttalandena hava samtliga livligt
understrukit önskvärdheten av motionens hemställan örn statlig utredning av
här berörda frågor.
Även utskottet håller före, att frågan örn statens stödjande av intressekontorsrörelsen
är av den vikt, att den bör göras till föremål för en närmare utredning.
De olika förslag, som i motionen anförts, liksom även statskontorets
uppslag böra därvid prövas. Utskottet, som i frågans nuvarande läge givetvis
icke vill förorda något visst av dessa förslag, vill dock påpeka, att redan förslagen
och det utredningsmaterial utskottet införskaffat givit vid handen, hurusom
det syfte, som en intressekontorsrörelse inom statsförvaltningen avser
att främja, torde kunna nås genom jämförelsevis obetydliga kostnader för
staten och att intressekontor för statsanställda säkerligen låta sig utformas så,
att de kunna bliva till tjänst för alla tjänstemannagrupper, oberoende av örn
dessa äro fåtaliga eller stora. Ehuruväl från statens synpunkt intressekontorens
skatteindrivande verksamhet är av mycket stor betydelse, synes det dock
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3
utskottet, som om denna verksamhet icke får göras till den alltför dominerande,
när frågan skall utredas. Utredningen synes därför utskottet icke nödvändigtvis
böra, såsom statskontoret ifrågasatt, sammankopplas med den ytterligare
bearbetning, som 1924 års uppbördssakkunnigas förslag till ordnandet av rationell
skatteuppbörd möjligen kan komma- att underkastas.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn utredning rörande möjligheterna
för staten att medverka till inrättande av och stöd åt intressekontor
eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom
statsförvaltningen anställda.
Stockholm den 18 mars 1930.
På utskottets vägnar:
TEODOR JULIN.
Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Teodor Julin,
Granström, Larsén*, Holmgren*, Valfrid Eriksson, Bengtsson* och Gottfrid Karlsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Bilaga 1.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att till riksdagens första kammares
andra tillfälliga utskott avgiva yttrande över en av herr T. Julin väckt
motion (I: 230) angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare,
får statskontoret anföra följande.
Med anledning av en inom riksdagen år 1918 väckt motion rörande utredning
angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer, som avsågc
att främja skatteinbetalning, eller genom andra liknande åtgärder åstadkomma
minskade restantier och avskrivningar av skatter förklarade riksdagen
i skrivelse nr 479, att riksdagen ansåge sig kunna i huvudsak instämma i ett
av länsstyrelsen i Stockholms län över motionen avgivet yttrande, vari länsstyrelsen
anfört, bland annat, att det torde vara rimligt, att staten för främjande
av bättre skatteuppbörd lämnade bidrag till driften av för ändamålet
anordnade kommunala kontor, och hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t ville
föranstalta örn utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer,
som avsåge att främja skatteinbetalning, eller genom andra liknande
åtgärder åstadkomma minskade restantier och avskrivningar av skatter,
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Denna framställning föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj :ts
åtgärd, vilket lärer hava berott därpå, att verkningarna av det år 1918 införda
nya uppbördssättet på landsbygden samt införselinstitutets införande i avseende
på skatter och allmänna avgifter ansågos böra avvaktas.
Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo motioner i syfte att utredning måtte
komma till stånd rörande vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för
åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. I skrivelse nr 167 rörande dessa
motioner anförde riksdagen, bland annat, att, då intressekontoren avsåge såväl
krono- som kommunalskatterna, det syntes böra ankomma på staten lika väl
som på kommunerna att stödja dessa anstalter, och att säkerligen ett mindre
förvaltningsbidrag skulle verka uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen
av sådana anstalter.
Fråga örn upprättande av särskilda intressekontor vid statens järnvägar upptogs
vid 1922 års riksdag (prop. nr 195, sid. 33—38). Därvid förutsattes, att
statens järnvägar skulle tillhandahålla lokaler och avlöna föreståndare samt
bestrida vissa administrationskostnader för kontoren. Under förutsättning att
antalet kontor bestämdes till fem, skulle sammanlagda årskostnaden härför
komma att uppgå till 55,000 kronor. I skrivelse nr 219 anförde riksdagen i
denna fråga, bland annat, att förslaget örn inrättande av intressekontor vid
statens järnvägar syntes medföra så stora kostnader för staten, att riksdagen
måste ställa sig avvisande mot detsamma. Särskilt i betraktande av att de uppgifter,
som skulle åvila dessa kontor, så gott som uteslutande vore av sådan
natur, att det borde tillkomma den enskilde att ombesörja desamma och be
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
5
strida de kostnader, som därmed kunde vara förbundna, syntes de föreslagna
bidragsbeloppen alltför högt tilltagna, för att ett bifall till förslaget skulle
kunna ifrågakomma. Riksdagen hade icke heller kunnat förbise, att ett medgivande
i detta fall sannolikt komme att medföra anspråk på statsbidrag i måhända
lika betydande utsträckning till dylika anordningar vid andra statens
verk och inrättningar, för vilka anspråks framställande lika goda skäl kunde
anföras och som alltså ej heller kunde tillbakavisas.
Vid 1923 års riksdag framlades i proposition nr 45 förslag örn understödjande
av intressekontorsrörelsen inom postverket. I denna fråga hade statskontoret
den 16 december 1922 avgivit yttrande och därvid framhållit, att
ämbetsverket i likhet med generalpoststyrelsen, som begärt att få disponera
2,000 kronor för understödjande av centralkassan för postpersonalens fackliga
och ekonomiska sammanslutningar, numera postpersonalens centralkassa, var
av den uppfattningen, att riksdagen genom nyss återgivna uttalande icke kunde
anses hava ställt sig avvisande mot, att något som helst bidrag av statsmedel
finge utgå för befordrande av en verksamhet av ifrågavarande art. På grund
härav oell då inrättandet och uppehållandet av anstalter för dylik verksamhet
mäste anses vara av största betydelse för särskilt de lägre statstjänstemännens
ekonomi och därvid även för deras arbete i tjänsten, ansåg sig statskontoret
icke böra motsätta sig, att postmedel i någon mån togcs i anspråk för ändamålet,
ehuru väl ämbetsverket insåg, att, därest framställningen vunne bifall,
liknande anspråk, som icke syntes kunna avvisas, komme att framställas från
andra statens verk. Beträffande beloppet ifrågasatte statskontoret en begränsning
till 1,000 kronor. Riksdagen godkände Kungl. Maj :ts i ovannämnda proposition
framlagda förslag örn disponerande av 1,000 kronor utav postmedel
till ^understödjande och utveckling av kassans verksamhet. Under vart och ett
av åren 1923—1925 har nämnda understöd med 1,000 kronor utgått till denna
kassa.
Vid 1924 års riksdag godkändes ett i propositionen nr 148 framlagt förslag
örn disponerande av telegrafmedel av ett belopp av 35,000 kronor i form av
ränt ef ritt lån åt telegraftjänstemännens skatteinbetalningskassa i Stockholm,
och vid 1925 års riksdag medgavs, att av ifrågavarande belopp räntefria lån’
finge tilldelas jämväl andra skatteinbetalningskassor vid telegrafverket.
Vid 1927 års riksdag slutligen framlades motion (I: 179) med begäran örn
utredning rörande statens medverkan till inrättandet av och stöd åt intressekontor
eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsverket anställda.
Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
I detta sammanhang bör omnämnas, att på förslag av 1924 års uppbördssakkunniga
Kungl. Majit den 15 januari 1926 bemyndigat generalpoststyrelsen
att i anslutning till postgirorörelsen tillsvidare förmedla betalning av skatt enligt
vissa av styrelsen närmare angivna bestämmelser, varjämte Kungl. Maj :t
samma dag utfärdat kungörelse angående skyldighet för hos statsmyndighet
anställd redogörare att på vederbörande befattningshavares framställning ombesörja
avsättning av viss del av hans lönemedel till skatt medelst inbetalning
å postgirokonto (Sv. förf. sami. 7, 1926).
I föreliggande motion (I: 230) har nu föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning rörande möjligheterna för stafe»
att medverka till inrättande av och stöd åt intresseköntor eller därmed
jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen anställda.
_I anslutning till vad statskontoret anfört i sitt den 16 december 1922 avgivna,
härovan omnämnda yttrande rörande bidrag av postmedel till central
-
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
kassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska sammanslutningar \ill ämbetsverket
framhålla, att inrättandet och uppehållandet av sådana anstalter,
varom i motionen är fråga, givetvis måste anses vara av betydelse föi tjänstemännens
ekonomi ävensom i viss man för deras arbete i tjänsten. Det lärer
icke kunna bestridas, att åtgärder i det av motionären angivna syftet ävenledes
kunna bliva till fördel för staten genom förmånlig inverkan på tjänstemannens
arbetsro och följaktligen också på deras arbetsprestationer. Ur statens synpunkt
lära emellertid intressekontoren äga sin största betydelse såsom förmedlare
av skatteuppbörden, och statskontoret vill bringa i erinran, att 1921
års riksdag i sin skrivelse nr 167 i nämnda hänseende framhållit önskvärdheten
av enkla och rationella åtgärder för skatteuppbörden under samtidigt påpekande
av att kostnaderna måste stå i rimlig proportion till det avsedda ändamålet.
Då intressekontoren förmedlade betalning av såväl krono- som kommunalutskylder,
syntes det riksdagen böra ankomma på staten likaväl som kommunerna
att stödja dessa anstalter, och ifragasatte riksdagen, såsom o^ an
nämnts, huruvida icke ett mindre förvaltningsbidrag skulle komma att \ erka
uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen av sådana anstalter. Att, såsom
i den nu föreliggande motionen synes vara avsett, särskilt för statstjänstemännen
inrätta intressekontor torde väl låta sig göra vid sådana verk, där antalet
anställda är mera avsevärt, men ur kostnadssynpunkt synes det icke möjligt
att vidtaga motsvarande anordningar vid samtliga verk.° Över huvud taget
lärer det kunna med fog ifrågasättas, huruvida särskilda åtgärder för allenast
statstjänstemännens del kunna anses påkallade och örn icke intressekontor,
omfattande alla slag av medborgare, i stället böra komma till stånd. Därest
detta exempelvis skulle kunna ske genom kommunernas medverkan, synes den
utvägen vara tänkbar, att staten för varje till intressekontoret ansluten person,
som genom detsamma erlägger sin skatt, lämnar visst mindre bidrag till
kontorets förvaltningskostnader. I detta sammanhang torde böra uppmärksammas,
att, för den händelse icke de av 1924 års uppbördssakkunniga föreslagna
åtgärderna för vinnande av en rationell skatteuppbörd kunna r sm helhet
genomföras — vilket synes vara tvivelaktigt — de sakkunniga själva framhållit
ett understödjande av intressekontoren såsom en möjlig utväg att ernå
en rationalisering av skatteuppbörden. Enligt statskontorets mening bör intressekontorsfrågan
kunna lösas under samverkan mellan staten och yoderbörande
kommuner och i samband med spörsmålet örn önskvärda förändringai
i uppbördsförfarandet beträffande statliga och kommunala ut skulder. Därest
intressekontoret kommer att omfatta även annan verksamhet än skatteuppbörd,
synes till detsamma ansluten person, som anlitar kontoret för andra uppdrag
än inbetalning av skatt, böra, i likhet med vad nu är fallet vid vissa i
verksamhet varande intressekontor, erlägga särskild avgift till bestridande av
kontorets förvaltningskostnader.
Örn statskontoret alltså är av den allmänna uppfattningen, att föreliggande
spörsmål lämpligast bör lösas på nu angivet sätt, kan ämbetsverket dock icke
finna något hinder föreligga mot att vid ämbetsverk med större personal särskilda
intressekontor inrättas, vilka kunna erhålla bidrag från det allmänna
i likhet med andra intressekontor. Dock synes det böra förutsättas, att anslutningen
till dylika intressekontor bliver så pass omfattande, att icke förvaltningskostnaderna
bliva alltför betungande.
Statskontoret vill slutligen framhålla, att ämbetsverket anser den behandlade
frågan vara av den vikt, att den bör göras till föremal föi närmare utredning
lämpligen i samband med den ytterligare bearbetning, som 1924 års
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
7
uppbördssakkunnigas förslag till ordnandet av rationell skatteuppbörd lärer
komma att underkastas.
Till belysande av organisationen och omfattningen av verksamheten vid några
intressekontor bland statstjänstemannen vill statskontoret bifoga införskaffade
uppgifter från postverket, tullverket och riksförsäkringsanstalten. Stockholm
den 13 mars 1930.
A. E. M. Ericsson.
Karl H. Tottie.
Carl Peyron.
Bilaga 2.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom remiss från Kungl. Finansdepartementet den 14 februari 1930 har
Kungl. Generalpoststyrelsen anbefallts att avgiva och senast den 15 mars 1930
till Eder överlämna yttrande över en inom Första kammaren väckt motion,
nr 230, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
Med anledning härav ‘har Generalpoststyrelsen äran anföra följande.
I motionen ifrågasättes införande av en av staten för dess befattningshavares
räkning driven intressekontorsrörelse. Denna rörelse tänkes ordnad på så sätt
att ett hela riket och alla statsfunktionärer omfattande intressekontor inrättas
inom postsparbanken. De medel, som å de olika orterna av redogörare eller
andra upptagas för intressekontorets räkning, skulle insättas å vederbörande
postsparbankskontor (postanstalt), vilken sedan hade att redovisa medlen till
postsparbanksavdelningen hos Generalpoststyrelsen. I fråga örn intressekontorets,
postsparbankens, vidare uppgifter upptager motionen två alternativ,
nämligen antingen att postsparbanken skulle, sedan medlen influtit, överlämna
dem till de självhjälpsföreningar o. d., för vilkas räkning medlen indrivits, eller
att postsparbanken skulle åtaga sig medlens förvaltning och användning i enlighet
med vederbörande medlems lämnade uppdrag. Härjämte ifrågasättes
i motionen en kombination av de båda alternativen.
I motionen angives vidare önskvärdheten av att det statliga intressekontoret
skulle få kreditgivningsmöjligheter åtminstone i så hög grad att den enskildes
anslutning till intressekontoret kunde underlättas.
Det förstnämnda alternativet är mindre omfattande och skulle innebära att
postsparbanken åtoge sig funktioner av ungefär samma slag, som inom postverket
utföras av Centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska
sammanslutningar. För denna kassa, vilken bildats av ett antal bland posttjänstemännen
verkande självhjälps- och fackliga föreningar, har Generalpoststyrelsen
lämnat en redogörelse i sin skrivelse till riksdagens första kammares
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
första tillfälliga utskott den 25 februari 1927 med anledning av en inom nämnda
kammare väckt motion, nr 179, angående statens medverkan till inrättande av
och stöd för intressekontor m. m.
Det senare alternativet skulle medföra mer vittomfattande uppgifter för postsparbanken,
i det den skulle utföra ett intressekontors alla funktioner.
Såvitt nu kan bedömas torde inrättandet av en statlig intressekontorsrörclse,
vare sig det ena eller andra av nu nämnda alternativ skulle komma till tillämpning,
icke medföra något nämnvärt ökat arbete för postanstalterna på grund
av de å de olika orterna nytillkommande insättningarna avsedda för intressekontoret.
I regel skulle väl dessa insättningar komma att begränsas till en
eller annan i månaden för varje statlig institution å varje ort. Ej heller för
postverkets redogörare vid lokalförvaltningarna, postkontoren och postexpeditionerna,
samt vid distriktsförvaltningarna, postdirektionerna, torde den nya
rörelsen komma att medföra någon arbetsökning. Redan nu utföra redogörare
inkassering för den med intressekontoren jämförbara, ovan nämnda Centralkassan.
Vid avlöningarnas utbetalande avdraga nämligen redogörarna från
avlöningarna allehanda avgifter o. d., som sedan redovisas till Centralkassan.
För redogörarna är detta ett ganska omfattande arbete, som icke torde kunna
förväntas bliva så avsevärt mycket större även om ett statligt intressekontor
trädde i stället för Centralkassan. De allra flesta posttjänsteman torde nämligen
redan nu hava förbindelse med Centralkassan. Någon särskild ersättning
till redogörarna utgår icke för deras berörda bestyr för Centralkassans räkning.
Inom postsparbanksavdelningen hos Generalpoststyrelsen skulle införandet
av en intressekontorsrörelse, efter de i motionen uppdragna riktlinjerna, däremot
nödvändiggöra vissa nya särskilda anordningar. Hur dessa skulle organiseras
samt vilka kostnader de skulle medföra, blir beroende på, hur omfattande
intressekontorets uppgifter skulle bliva. Några kostnadsberäkningar i
nu nämnda hänseende kunna därför nu icke meddelas. Något hinder för postsparbanken
att åtaga sig bestyret med ett intressekontor föreligger emellertid
icke.
I vad mån kreditgivning bör förekomma i samband med en eventuell statlig
intressekontorsrörelse torde få tagas under övervägande vid den i motionen
ifrågasatta utredningen.
För postpersonalens vidkommande torde, såsom även motionären framhåller,
icke finnas behov av något statligt intressekontor. Den av den förutnämnda
Centralkassan bedrivna verksamheten torde få anses numera i stort sett fylla
samma uppgift som de vid enskilda företag förefintliga intressekontoren.
.Stockholm den 14 mars 1930.
KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN.
Anders Örne.
/ II. G. Holmström.
Gunnar Lager.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
9
Bilaga 3.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott berett styrelsen
för statsförvaltningens tjänstemannaförening tillfälle att avgiva yttrande över
en i nämnda kammare av herr Julin, Teodor, väckt motion, nr 230, angående
intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare, får styrelsen anföra
följande.
Inom den privata verksamheten har som bekant i allt större utsträckning
börjat vidtagas anordningar av olika slag till de anställdas fromma och trevnad.
Detta har helt visst skett ej endast för att bereda personalen fördelar
utan också emedan dylika åtgärder visat sig vara även företagen själva till
gagn. Statsmakterna hava däremot ställt sig synnerligen passiva för att ej
säga motvilliga mot anordningar av här ifrågavarande slag.
I anledning av den betänkliga nedpressning av de statsanställdas lönestandard,
som under de senaste årtiondena i stor utsträckning ägt rum, måste tjänstemännen
med tillfredsställelse hälsa varje åtgärd, som skulle kunna tjäna att
upphjälpa den svåra ekonomiska ställning, vari de flesta nu befinna sig. Redan
på grund härav synes det i motionen framlagda förslaget i fråga örn intressekontorsrörelse
vara värt beaktande. Mot denna rörelse har ofta riktats
den anmärkningen, att densamma motverkade medborgarnas fostran till sådant
ekonomiskt sinne, att de själva kunde ordna sin ekonomi. På grund av tjänstemännens
ekonomiska svårigheter måste det emellertid framstå såsom synnerligen
angeläget, att de erhålla möjlighet att på ett rationellt sätt ordna sin
ekonomi, och för sådant ändamål lärer anordnandet av intressekontor vid ämbetsverken
få anses vara ett gott medel.
Vid en del ämbetsverk hava redan på tjänstemännens initiativ inrättats intressekontor.
Upprättandet av dylika kontor hava dock varit beroende på frivillig
medverkan från vederbörande redogörare, vilka därvid åtagit sig att i
samband med utbetalningen av avlöningsmedel göra avdrag samt därefter handhava
dylika medel. En ökad möjlighet att inrätta intressekontor skulle säkerligen
skapas därigenom att redogörarna ålades att göra vederbörliga avdrag å
avlöningarna. Såsom förutsättning härför måste dock uppställas fordran på
en effektiv kontroll. Huruvida det är lämpligast att upprätta ett intressekontor
för varje ämbetsverk eller för större orter anordna ett för samtliga
tjänstemän å orten gemensamt kontor torde böra göras föremål för utredning.
Vid igångsättande av ett intressekontor är det, enligt vad numera erfarenheten
givit vid handen, av stor betydelse att förfoga över ett startkapital. Det
torde kunna framhållas, att såväl här i landet som i utlandet inrättandet av
dylika kontor ur arbetsgivarsynpunkt ansetts medföra sådana fördelar, att företagen
bidragit icke blott med startkapital utan även årliga bidrag. Även för
staten skulle säkerligen en intressekontorsorganisation visa sig medföra gagn,
särskilt under nuvarande förhållanden, då tjänstemännen icke sällan äro i så
svårt ekonomiskt trångmål, att omsorgen örn ekonomien tager sådan tid i anspråk,
att arbetsprestationen röner inverkan härav. Staten synes därför böra
lämna det för bildandet av intressekontor nödiga startkapitalet antingen såsom
direkt bidrag eller lån. Bildas större gemensamma intressekontor, torde staten
jämväl böra lämna för driften erforderligt förvaltningsbidrag. Vidare sy
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 4 käft. (Nr 4.) 2
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
nes i så fall sådant gemensamt intressekontor och dess underavdelningar böra
erhålla tjänstebrevsrätt.
I anslutning till det ovan anförda vill styrelsen för sin del förorda en utredning
på sätt i förevarande motion blivit ifrågasatt.
Stockholm den 7 mars 1930.
Styrelsen för statsförvaltningens tjänstemannaförening.
Axel Wallén.
John Gibson.
Bilaga 4.
Stockholm den 7 mars 1930.
Till Ordföranden i Första hammarens andera tillfälliga utskott.
Med anledning av en till oss remitterad motion i första kammaren nr 230
angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare få vi härmed
på anmodan meddela, att vi på det livligaste instämma i motionens syfte
och anse att en dylik medverkan från statens sida vid inrättandet av intressekontor
eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen
anställda skulle vara till stort gagn för dessa.
Vördsamt
För Statstjänarnas Centralorganisation
Centralstyrelsen:
G. Mattelin.
Ordf.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
11
Bilaga 5.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Sedan utskottet välvilligt berett styrelsen för Trafiktjänstemännens Riksförbund
tillfälle att inkomma med yttrande över en inom riksdagens första kammare
väckt motion (nr 230) angående intressekontorsrörelsen bland statens
tjänstemän, får styrelsen, som tacksamt begagnar sig av det gjorda erbjudandet,
i ämnet anföra följande.
Inom samtliga de verk — postverket, statens järnvägar och telegrafverket
— vars tjänstemän i de högre lönegraderna äro anslutna till Trafiktjänstemännens
Riksförbund bedrives, i större eller mindre omfattning, självhjälpsverksamhet
av med intressekontorsrörelse besläktad natur. Mest omfattande och
bäst organiserad torde den rörelse vara, som vid postverket bedrives av postpersonalens
centralkassa. I fråga örn denna kassas organisation och omfattningen
av dess verksamhet har i motionen lämnats en så uttömmande redogörelse,
att förbundsstyrelsen icke anser det nödigt här lämna några ytterligare
upplysningar.
Den allmänna uppfattningen bland tjänstemännen vid kommunikationsverken
är — såsom även framgår av i avskrifter bifogade yttranden i frågan från
till Trafiktjänstemännens Riksförbund anslutna föreningar — att den verksamhet
av här berört slag, som bedrives inom sagda verk, är till synnerligen
stort gagn både för tjänstemännen och verken.
Även örn fördelarna av intressekontorsrörelsen bland statens tjänstemän i
första hand komma tjänstemännen själva till godo, är det uppenbarligen även
till gagn för staten, att tjänstemännens strävan att göra sig ekonomiskt oberoende
understödjes genom dylik verksamhet.
Det torde i detta sammanhang förtjäna påpekas, att den privata stordriften
i stor utsträckning insett, att en väl skött intressekontorsrörelse är till avsevärt
gagn även för arbetsgivaren, och att dylik verksamhet bland större privata
företagare kraftigt understödjes.
För statens vidkommande tillkommer dessutom en direkt fördel av intressekontorsverksamheten,
nämligen den, att skatteindrivningen underlättas. Erfarenheten
från områden, där intressekontorsrörelsen fått mera allmän anslutning,
visar exempelvis att det omständliga och betungande införselförfarandet
så gott som fullständigt försvunnit.
Av en viss betydelse för såväl det allmänna som tjänstemännen är givetvis
även den skärpta kontroll över de inkasserade medlen, som statens medverkan
i intressekontorsrörelsen skulle möjliggöra.
Starka skäl synas därför tala för att staten understödjer tjänstemännens
strävan att åstadkomma ”hjälp till självhjälp” genom att verka för utveckling
av intressekontorsverksamhet bland sina befattningshavare. I den organisationsform,
motionären synes hava tänkt sig, skulle statens understödsverksamhet
å detta område icke draga några mera avsevärda kostnader. I de fall,
där redogörarna redan nu för olika ändamål inkassera medel genom att verkställa
avdrag å tjänstemännens avlöningar, skulle vid en dylik organisationsform
snarast uppstå en arbetslättnad.
Då motionärens yrkande endast avser en utredning i frågan, har styrelsen
icke ansett sig i detta sammanhang böra närmare ingå på frågan örn de olika
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
organisationsformer för intressekontorsverksamheten, som kunna tänkas ifrågakomma.
Styrelsen inskränker sig därför till att instämma i motionens syfte
och att på det livligaste hemställa, att utskottet ville tillstyrka motionärens
yrkande. Stockholm den 8 mars 1930.
För Trafiktjänstemännens Riksförbund
R. Lundquist.
Arvid Linnäs.
Stockholm 1930. Oskar Eklunds boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:250 Skrivelse till Konungen, angående intressekontorsrörélsen bland statens befattningshavare. a1 i texten