Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m.

1930-04-28 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1930:127, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

7

Nr 127.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag till fögderiförvaltningarna m. m.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1)

angående statsverkets tillstånd och. behov för budgetåret 1930/1931 har

Kungl. Majit under femte huvudtiteln, innefattande anslagen till socialdepartementet

(punkterna 90 och 91 av det vid propositionen fogade utdraget

av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda dag), föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på blivande proposition i ämnet, i riksstaten beräkna

det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna till oförändrat belopp,

2,375,000 kronor, och det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna till 300,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 31 januari 1930

dagtecknad proposition, nr 107, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande

behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, nu

2,375,000 kronor, med 25,000 kronor till 2,350,000 kronor;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna,

nu 160,000 kronor, med 110,000 kronor till 270,000

kronor;

dels förklara hinder icke möta för användande av sistnämnda anslag till

bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för befattningshavare vid

fögderiförvaltningarna jämväl av annan anledning än semester och sjukdom;
dels

ock godkänna av departementschefen förordade grunder för beredande

av semester åt landsfiskalerna m. m.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I riksstaten för innevarande budgetår är det ordinarie förslagsanslaget

till fögderiförvaltningarna — från vilket anslag bestridas avlöningar till landsfogdar,

häradsskrivare och landsfiskaler — upptaget till ett belopp av

2,375,000 kronor

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

Grunderna

för användning

av anslaget

till

vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna.

Det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättning ar vid fögderiförvaltningarna,

som under flera budgetår varit i riksstaten upptaget till 50,000

kronor, höjdes på grund av de senaste belastningssiffrorna från och med

budgetåret 1929/1930 till 160,000 kronor.

I den föreliggande propositionen har departementschefen först upptagit

till behandling spörsmålet angående de nuvarande grunderna för användningen

av anslaget till vikariatser sättning ar ävensom därmed sammanhängande spörsmål.

Till en början har erinrats, att vid 1917 års riksdag, efter förslag av

Kungl. Maj:t (proposition nr 211), beslut fattades angående omorganisation

av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes. Enligt

detta beslut, med däri sedermera gjorda smärre ändringar, utgå till nämnda

tjänstemän enligt stat avlöningsförmåner med följande belopp och enligt

här angivna grunder.

Lön

Landsfogde.

Sänstgöringspenningar .........................

derstillägg, efter 5 års tjänstgöring

10

15

ytterligare

kronor 3,400

» 1,600

» 500

500

500

Ortstillägg utgår till landsfogden i Stockholms län med 400 kronor samt

till var och en av landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Häradsskrivare.

Jfön ................................................................................................ kronor 2,600

Tjänstgöringspenningar ................................................................. » 1,000

Förvaltningsbidrag, 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal ino

vånarn i distriktet.

Alderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ......................................... » 500

» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare............... » 500

Ortstillägg utgår till var och en av häradsskrivarna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Landsfiskal.

Lön ............................................................................................

Tjänstgöringspenningar ............................................................

Förvaltningsbidrag.....................................................................

Alderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ....................................

» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare ......

kronor 2,000

* 1,000

> 500

» 400

» 400

Ortstillägg utgår till var och en av landsfiskalerna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Dessutom uppbära samtliga ifrågavarande befattningshavargrupper sedan

år 1920 tillfällig löneförbättring, som för närvarande utgår på sätt framgår

av följande tablå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

9

Lön

Tjänstgörings-

penningar

Summa

tillfällig

löneförbättring

kronor

kronor

kronor

Landsfogde..............................

.................. 800

400

1,200

Häradsskrivare........................

................... 550

300

850

Landsfiskal..............................

................... 450

300

750

Härutöver hava hithörande befattningshavare givetvis åtnjutit dyrtidstillägg

enligt i sådant hänseende vid olika tider gällande föreskrifter.

De äga därjämte att uppbära vissa sportler.

Landsfogde är berättigad till semester, medan sådan rätt icke finnes för

häradsskrivare och landsfiskaler.

I kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna för

landsstaten har föreskrivits, bland annat, dels att tjänstgöringspenningar få

uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller

åtnjutit semester, samt att tjänstgöringspenningarna för tid, då han eljest

varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen,

dels ock att den som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning

äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att

den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter

eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring

eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att

under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgöringspenningar,

i den mån sådant för befattningens uppehållande erfordras eller

eljest prövas skäligt.

I proposition nr 303 till 1919 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen

att från och med år 1920 med visst belopp höja det å riksstaten uppförda

ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarie!- m. m. Därvid

beräknades ett belopp av 12,000 kronor för beredande av fyllnadsarvode

— utöver vad som skulle erläggas av den ordinarie tjänstinnehavaren — åt

vikarier dels för på grund av sjukdom tjänstlediga landsfiskaler och häradsskrivare,

dels ock å lediga landsfiskals- eller häradsskrivartjänster. Kungl.

Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

I 1920 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 86) hemställde

därefter Kungl. Maj:t, att för beredande av medel till fyllnadsarvoden i nyss

angivna fall måtte från och med år 1921 under nämnda huvudtitel uppföras

ett ordinarie förslagsanslag till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna

å 25,000 kronor. Från detta anslag borde emellertid enligt uttalande i statsverkspropositionen

utgå jämväl ersättning till vikarie för landsfogde under

dennes semester. Aven detta förslag blev av riksdagen bifallet.

Sedermera har dylikt anslag årligen anvisats med successivt växande

belopp.

Genom cirkulär den 31 december 1920 till länsstyrelserna i samtliga län

föreskrev Kungl. Majit, att från nämnda anslag skulle utgå dels ersättning

till semestervikarie för landsfogde, dels ock enligt i cirkuläret närmare an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

il)

iStatsutskottets utlåtande Nr 127.

givna grunder ersättning till vikarie å landsfiskals- eller härads skri vart] anst

vid sjukdom eller under vakans.

I anslutning till den ur 1925 beslutade nya löneregleringen för befattningshavarna

vid länsstyrelserna har Kungl. Majit sedermera genom cirkulär

till länsstyrelserna den 26 mars och 30 december 1926 samt den 11 november

1927 utfärdat nya bestämmelser angående vikariats ersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Sålunda har Kungl. Majit genom cirkuläret den 26 mars 1926 — med

ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande

vikariatsersättning i vissa fall till sådan ordinarie befattningshavare

hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst —

föreskrivit, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, som förordnas

att uppehålla tjänst inom fögderiförvaltningen, äger att linder tiden för förordnandet

åtnjuta dels de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna

och därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom förvaltningsbidrag,

där sådant för tjänsten utgår, dels ock lön å egen befattning med

avdrag av ett belopp motsvarande, vid förordnande å landsfogdetjänst det

i 2 §, avdelning A, i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser

till 1921 års avlöningsreglemente angivna tjänstledighetsavdraget

och vid förordnande att uppehålla liäradsskrivar- eller landsfiskalstjänst det

i 2 §, avdelning B, i samma kungörelse angivna tjänstledighetsavdraget. Folden

händelse förordnandet utgör vikariat för sådan befattningshavare, som

själv uppbär samtliga avlöningsförmåner å egen tjänst, med undantag i förekommande

fall av förvaltningsbidrag -— detta inträffar när den ordinarie befattningshavaren

vid fögderiförvaltningen förordnats att bestrida högre befattning

vid länsstyrelse eller därstädes uppehålla ledig högre tjänst — skall

vikarien i stället för de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna

och den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen äga uppbära

ett mot tjänstgöringspenningarna och den tillfälliga löneförbättringen svarande

belopp, som skall bestridas från anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna.

Vidare Ilar Kungl. Majit genom cirkuläret den 30 december 1926 -— med

ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande

vikariatsersättning i vissa fall till sådan icke ordinarie befattningshavare

hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivare

tjänst — föreskrivit, att i viss löneklass placerad icke ordinarie befattningshavare

vid länsstyrelse, vilken förordnas att uppehålla landsfogde-, häradsskrivar-

eller landsfiskalstjänst, skall åtnjuta vikariatsersättning enligt grunder

motsvarande dem, som i cirkuläret den 26 mars 1926 fastställts för ordinarie

befattningshavare vid länsstyrelse, dock att den del av lönen, som

dylik icke ordinarie befattningshavare hos länsstyrelsen under förordnandet

äger uppbära, skall utgå från förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid

fögderiförvaltningarna.

Slutligen har Kungl. Majit genom cirkuläret den 11 november 1927 —- med

upphävande av cirkuläret den 31 december 1920 — förordnat, att då befatt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

11

ning såsom landsfogde, häradsskrivare eller landsfiskal uppehälles av extra

befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning icke bestämts att utgå

enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,

ersättning till vikarien skall utgå på det sätt och enligt de grunder,

som föreskrivits i cirkuläret den 30 december 1926. Därvid skall emellertid

beträffande vikarie, som är extra befattningshavare hos länsstyrelse, iakttagas,

att avlöningen å egen befattning skall med vederbörligt avdrag utgå enligt

den löneklass som närmast motsvarar avlöningen å hans extra befattning, dock

lägst efter 12 :e löneklassen. I fråga om vikarie, som icke är befattningshavare

vid länsstyrelse, skall så anses som örn han vore extra befattningshavare vid

den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12 :e löneklassen.

Bestämmelserna i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och

den 11 november 1927 hava förklarats skola gälla, där ej Kungl. Maj:t för

visst fall annorlunda bestämt eller framdeles bestämde. I detta hänseende är

att märka, att Kungl. Majit dels genom cirkulär den 5 december 1924 till länsstyrelserna

i avvaktan på ny lönereglering för landsfiskalerna föreskrivit att,

då landsfiskalstjänst är eller blir ledig, densamma tills vidare icke får med

ordinarie innehavare återbesättas utan skall av länsstyrelsen tillsättas allenast

medelst förordnande tills vidare med rätt för den till tjänstens bestridande förordnade

att intill dess ny lönereglering trätt i kraft åtnjuta samtliga de med

den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande

vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga såsom

avgift för egen pensionering, dels genom cirkulär den 20 augusti 1926 till länsstyrelserna

föreskrivit, att enahanda avlöningsförmåner skola utgå till den som

förordnats eller förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst under den tid. då

ordinarie innehavare av tjänsten är förordnad att tills vidare bestrida ledig

landsfiskalstjänst, dels och vid meddelande av förordnande tills vidare å i

avvaktan på blivande lönereglering vakantsatta häradsskrivartjänster under

senare år alltid föreskrivit, att vikarien å befattningen skulle åtnjuta samtliga

de med den lediga tjänsten förenade löneförmånerna med undantag av ett

belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga

såsom avgift för egen pensionering.

I den av riksdagens revisorer den 15 december 1929 avgivna berättelsen örn

den år 1929 verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929

hava revisorerna förmält, att nettoutgifterna å anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna för budgetåret 1928/1929 utgjorde 187,655

kronor 37 öre. På sätt en av revisorerna uppgjord sammanställning utvisade,

hade av detta belopp tillhopa 74,749 kronor 93 öre utbetalats till vikarier för

landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler under tjänstledighet för hälsans

vårdande, enskilda angelägenheter samt särskilda uppdrag. Då ifrågavarande

anslag enligt av riksdagen fastställda grunder endast finge disponeras för ersättning

till vikarie under ledighet för semester och sjukdom ävensom under

vakans, hade alltså, yttra revisorerna, ett felaktigt förfarande ägt rum, i det

anslaget dragits till andra ändamål än de av riksdagen föreskrivna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

I sitt utlåtande nr 80 vid innevarande års riksdag i anledning av nyssnämnda

berättelse Ilar statsutskottet under punkt 5 anmält, att utskottet

komme att i sitt utlåtande angående anslag till fögderiförvaltningarna till

behandling upptaga det av revisorna sålunda väckta spörsmålet.

Med anledning av anmärkningen ifråga hava infordrade utlåtanden avgivits

av statskontoret, länsstyrelserna i samtliga län och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd. Av utlatandena, vilka finnas intagna i del III av revisorernas

ifrågavarande berättelse, framgår, bland annat, att, medan enstaka länsstyrelser

ansett omförmälda bestämmelser i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december

1926 och den 11 november 1927 tillämpliga allenast vid vikariat för ordinarie

befattningshavare vid fögderiförvaltning på grund av ledighet för sjukdom

eller semester eller vid vakans, det stora flertalet länsstyrelser, med stöd

av ordalydelsen närmast av 1927 års cirkulär, tillämpat bestämmelserna jämväl

vid vikariat, som uppkommit av annan anledning. Vidare framgår av utlåtandena,

att åtskilliga länsstyrelser vid beviljande av ledighet åt ordinarie befattningshavare

inom fögderiförvaltningarna för enskilda angelägenheter, svag

hälsas vårdande och dylikt i allmänhet medgivit vederbörande att under ledigheten

behålla hela lönen — givetvis med avstående av tjänstgöringspenningarna

— medan andra länsstyrelser i dylika fall förpliktat tjänstemännen att avstå

större eller mindre del av övriga avlöningsförmåner. .

Statskontoret har i sitt den 4 januari 1930 avgivna utlåtande i anledning av

revisorernas anmärkning anfört i huvudsak följande.

Att riksdagen vid beviljandet av anslaget till vikariatersättningar vid

fögderiförvaltningarna avsett, att anslaget skulle få användas allenast vid av

semester, sjukdom eller uppkommen vakans föranlett vikariat torde vara uppenbart,

liksom även att det av riksdagsrevisorerna påtalade överskridandet av anslaget

till större delen varit beroende på att detsamma belastats med kostnader

jämväl för vikariat vid tjänstledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter

och särskilda uppdrag. Det torde vidare var tydligt, att Kungl.

Majit vid avfattandet av cirkulären den 26 mars och den 30 december 1926

samt den 11. november 1927 — liksom även statskontoret i de utlåtanden,

ämbetsverket i samband med cirkulärens tillkomst avgivit — icke avsett att

vidga bestämmelsernas tillämplighetsområde utöver det, som i cirkuläret den

31 december 1920 uttryckligen angivits, nämligen vikariatsersättning vid inträffad

semester, sjukdom^ eller vakans. Emellertid torde den formulering, 1926

och 1927 års cirkulär erhållit, onekligen göra en feltolkning i förevarande hänseende

i viss mån förklarlig. Statskontoret kunde dock icke underlåta att framhålla,

att det borde hava varit uppenbart för vederbörande länsstyrelser, att en

sådan tolkning av bestämmelserna, som medförde, att statsverket exempelvis

under tjänstemans ledighet för enskilda angelägenheter finge vidkännas den

huvudsakliga kostnaden för vikaries avlönande, stöde i dålig överensstämmelse

med såväl före som efter det nya lönesystemets införande tillämpade löneprinciper

och därför icke gärna kunde vara riktig. Av de av revisorerna

åberopade tabellerna framginge även, att vissa länsstyrelser beaktat detta.

För att förhindra fortsatt feltolkning har statskontoret föreslagit, att genom

särskild föreskrift uttryckligen skulle förklaras, att bestämmelserna i cirkulären

den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11 november 1927 icke

avsåge att reglera vikariatsersättningens storlek för andra fall, än då vikariatet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

13

föranleddes av sjukdom och vakans samt, vad landsfogdevikariat beträffade,

jämväl semester, och att endast i sådana fall ersättning finge utgå av anslaget

till vikariatersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i sitt den 11 januari 1930 avgivna

utlåtande anfört, att det av vad som framkommit genom riksdagens

revisorers undersökning ville synas nämnden, att vissa förtydligande bestämmelser

borde utfärdas rörande dispositionen av ifrågavarande anslag, samt att

lönenämnden hade för avsikt att härom inom den närmaste tiden avgiva särskilt

yttrande. Dylikt yttrande bär av nämnden avgivits den 21 januari 1930.

Däri bar nämnden — efter påpekande att vikariatsersättningsanslaget vid

fögderiförvaltningarna för närvarande huvudsakligen belastades med vikariatsersättningar

till personer, som icke vore ordinarie befattningshavare vid

länsstyrelse — anfört att, därest man ville förekomma, att vikariatsersättningsanslaget

i fortsättningen toges i anspråk för andra utgifter än som betingades

av ersättningar till vikarier vid semester, sjukdom eller vakans,

detta syftemål givetvis kunde ernås på olika sätt. I sådant hänseende Ilar

nämnden närmare anfört följande.

Ett sätt vore att föreskriva, att de i cirkulären den 30 december 1926

och den 11 november 1927 meddelade bestämmelserna finge tillämpas allenast,

där vikariatet vore föranlett av nyssnämnda anledningar. En dylik föreskrift

skulle emellertid få till följd, att den vikarierandes ersättning vid ledighet

för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter och dylikt bleve beroende av

vad den ordinarie befattningshavaren ålades att av egen avlöning avstå för

tjänstens upprätthållande. Det skulle sålunda kunna inträffa, att medan

vikariatsersättningen vid semester eller sjukdom utginge enligt de i gällande

cirkulär givna bestämmelserna, nämnda ersättning vid ledighet av annan anledning

utginge enligt andra grunder. Därtill komme, att därest vikarien

vore ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse, något avdrag å den tjänstlediges

avlöning utöver tjänstgöringspenningar och därtill hörande tillfällig

löneförbättring ävensom i förekommande fall förvaltningsbidrag icke nödvändigtvis

behövde ifrågakomma för tjänstens bestridande, enär sådan vikaries

lön å den egna tjänsten bestredes av anslaget till länsstyrelserna. Då

sålunda den nu ifrågavarande anordningen skulle kunna medföra betydande

ojämnheter i avlöningsförhållandena, funne sig nämnden icke kunna förorda

densamma.

En annan utväg vore, att det uttryckligen förklarades, att anlitandet av

vikariatsersättningsanslaget för bestridande av ersättning till vikarier icke

finge avse andra vikariat än dem, som vore föranledda av semester eller

sjukdom. Därest vikariatet bestredes av icke-ordinarie tjänsteman hos länsstyrelse

eller — såsom numera oftast vore fallet vid vikariat för landsfiskal —

av befattningshavare utom länsstyrelse, komme uppenbarligen även för sådant

fall den ordinarie tjänstinnehavaren vid ledighet för enskilda angelägenheter

eller dylikt att få vidkännas det avdrag å egen avlöning, som erfordrades

för vikariens avlönande.

En närmare undersökning av verkningarna av en dylik anordning visade

emellertid, att den ordinarie befattningshavarens avlöning i vissa fall icke

komme att räcka till för täckande av den i förberörda cirkulär stadgade

vikariatsersättningen.

Det kunde därför — även om den ordinarie befattningshavaren ålades

att under ledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter eller för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

särskilda uppdrag avstå samtliga de med hans tjänst förenade löneförmåner —

ibland bliva nödvändigt att av andra medel bereda fyllnad i den stadgade

ersättningen till vikarien. Därtill komme, att även denna anordning skulle

verka synnerligen ojämnt, i det att avdragets storlek bleve i avsevärd mån

beroende av den vikarierandes löneställning, dyrortsplacering o. s. v.

För sin del ansåge lönenämnden, att en minskning av statsverkets utgifter

för vikariat inom fögderiförvaltningen lämpligen kunde vinnas genom att, i

anslutning till de i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) meddelade villkor

och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmånerna för landsstaten,

enhetliga bestämmelser utfärdades rörande det avdrag, som befattningshavare,

vilken åtnjöte tjänstledighet av annan anledning än semester eller sjukdom,

borde utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande tillfällig löneförbättring

samt i förekommande fall förvaltningsbidrag avstå av den honom

å egen tjänst tillkommande avlöningen. I detta hänseende ville lönenämnden

såsom generell regel förorda, att vederbörande förklarades skyldig avstå

hela lönen (inberäknat ålderstillägg) jämte därtill hörande tillfällig löneförbättring.

Däremot syntes befattningshavare böra även under nu avsedda

ledighet vara berättigad uppbära honom eventuellt tillkommande ortstillägg.

Emellertid skulle en dylik bestämmelse kunna i vissa fall anses obillig,

exempelvis då tjänstledigheten vore avsedd för svag hälsas vårdande, för

enskild angelägenhet av ömmande beskaffenhet eller i allmänhet för ändamål,

som angåves i 2 § avd. A—C av kungörelsen den 26 juni 1925 (357)

med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

I nu angivna fall av ledighet syntes lämpligen kunna föreskrivas,

att länsstyrelsen linge medgiva, att den tjänstledige skulle av lönen jämte

den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen avstå allenast två tredjedelar.

Genom den sålunda av lönenämnden förordade anordningen skulle visserligen

någon begränsning i utgifterna å förslagsanslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna icke uppkomma. Men i stället vore en

avsevärd besparing att förvänta å det nu utgående huvudanslaget till fögderiförvaltningarna.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Gällande bestämmelser angående avlöning till ordinarie befattningshavare

vid fögderiförvaltningarna, som åtnjuter tjänstledighet, samt angående ersättning

vid förordnande som vikarie för dylik befattningshavare hava, såsom

framgår av det föregående, av länsstyrelserna tolkats och tillämpats på olika

sätt. Ostridigt är, att anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna

erhållit en vidsträcktare användning, än som vid anslagets tillkomst

var avsedd.

Med hänsyn till avfattningen av de utfärdade cirkulären liksom på grund

av andra omständigheter synas de länsstyrelser, som från nämnda anslag

utanordna! vikariatsersättning även vid den ordinarie innehavarens ledighet

av annan orsak än semester eller sjukdom, hava haft fog för en dylik åtgärd,

även örn det kan sägas, att länsstyrelserna därvid bort i större utsträckning

än som skett förordna örn skyldighet för den ordinarie befattningshavaren

att avstå även andra löneförmåner än tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag.

För länsstyrelsernas förfaringssätt i sistnämnda avseende kunna

visserligen åberopas starka billighetsskäl med hänsyn till ifrågavarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

15

tjänstemäns svaga avlöning och, beträffande landsfiskaler och häradsskrivare,

avsaknad av semester. I olika lönesystem ingående allmänna principer i

fråga örn avstående av löneförmåner vid ledighet exempevis för enskilda

angelägenheter tala emellertid för ett strängare förfarande. Med den tolkning,

som de utfärdade cirkulären fått, hava de nu delvis varit anledningen

till den starka överbelastningen å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna,

utan att tillräcklig kompensation erhållits genom utgiftsminskning

på grund av tillämpning av nyss avsedda bestämmelse örn löneavdrag

i 1917 års kungörelse.

Kompletterande och reglerande föreskrifter i ämnet synas därför erforderliga

såväl i förtydligande syfte som för vinnande av önskvärd minskning av

statens utgifter vid ledighet av nämnda slag.

Två vägar erbjuda sig tydligen därvid: den ena innebär, att genom uttrycklig

föreskrift anslaget till vikariatsersättningar skulle inskränkas till att anlitas

endast till de ursprungligen avsedda ändamålen, nämligen ersättning vid

vakans eller vid vikariat på grund av semester eller sjukdom. Härav skulle

följa, att i andra fall vikarierna skulle få avlönas av den tjänstledige själv

eller genom att länsstyrelserna nödgades göra löneavdrag och i erforderlig

utsträckning anlita det ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna. Den

andra lösningen går ut på att genom inhämtande av riksdagens medgivande

ordna så, att vikariatsersättningsanslaget allt fortfarande kan anlitas till ersättning

åt vikarie även vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom,

men att det samtidigt genom uttryckliga bestämmelser föreskrives, att länsstyrelse

skall vara skyldig att, då i sålunda avsedda fall ersättning utgår från

nämnda anslag, i närmare angiven utsträckning innehålla den tjänstledige befattningshavarens

löneförmåner.

Ur synpunkten av statens ekonomiska intresse torde dessa två linjer vara

ungefär likvärdiga; håda synas de möjliggöra en ganska avsevärd besparing.

Frågan lärer därför kunna bedömas med hänsyn till i övrigt inverkande omständigheter.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förordat den senare linjen, i det

att nämnden utgått från att 1926 och 1927 års cirkulär böra lämnas orubbade

och den vidsträcktare tillämpningen därav konfirmeras. En sådan tillämpning

synes också mig sakligt befogad. Utfärdandet av cirkulären skedde i anslutning

till den för länsstyrelsernas befattningshavare år 1926 genomförda löneregleringen

och betingades av nödvändigheten att tillgodose fögderiförvaltningarnas

behov av lämpliga och väl kvalificerade vikarier. En inskränkning i cirkulärens

tillämpning skulle, såsom lönenämnden också framhållit, dessutom medföra

oreda och ojämnhet i vikariats- och ersättningsförhållandena.

Lönenämnden har nu med denna ståndpunkt beträffande vikariatsersättningsanslagets

användning föreslagit, att vissa generella bestämmelser skulle utfärdas

angående skyldighet för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna

att vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom avstå hela lönen

eller, i vissa fall, större delen av densamma. De sålunda föreslagna bestämmelserna

synas mig i stort sett lämpliga och ägnade att främja det med dem av
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

Semester för

landsfiskaler.

sedda syftet. Vid sådant förhållande och med den uppfattning jag- här uttalat

om behövligheten av en vidsträckt användning av vikariatsersättningsanslaget,

anser även jag, att den senare av de antydda vägarna bör följas. Jag ämnar

alltså i det följande hemställa örn förslag till riksdagen, att riksdagen måtte

förklara hinder icke möta för användande av anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet

för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan anledning än

semester och sjukdom. Tillika ämnar jag senare i dag föreslå, att Kungl. Majit

måtte i cirkulär till länsstyrelserna meddela föreskrift av huvudsakligt innehåll,

att i här avsedda fall de tjänstlediga befattningshavarnas löneförmåner skola

innehållas, väsentligen i den utsträckning lönenämnden föreslagit. Dock synes

mig den jämkning böra vidtagas i lönenämndens förslag, att den del av lönen,

som den ordinarie tjänstemannen må vid tjänstledighet i angivna fall efter medgivande

av länsstyrelsen behålla, bestämmes till ett belopp högst motsvarande en

tredjedel av samtliga de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna. En dylik

bestämmelse skulle nämligen bättre än lönenämndens förslag i ämnet ansluta sig

till motsvarande föreskrifter för befattningshavare vid i avlöningshänseende nyreglerade

verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Med hänsyn till önskvärdheten

av att nuvarande osäkerhetstillstånd icke må fortfara, torde ett dylikt

cirkulär böra utfärdas redan nu. Jag vill emellertid framhålla, att billigheten

i viss mån kräver, att denna fråga ses i något sammanhang med det förslag angående

semesterrätt för landsfiskaler, som jag också ämnar framlägga.

De nu förordade anordningarna lära komma att medföra minskad belastning

såväl å anslaget till fögderiförvaltningarna som å femte huvudtitelns anslag till

tillfällig löneförbättring och till dyrtidstillägg. De nya bestämmelserna skola

sannolikt även medföra, att ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna

i mindre utsträckning än hittills komma att begära ledighet av annan

anledning än semester eller sjukdom. I den mån så blir fallet, kommer detta

att föranleda nedgång av utgifterna även å anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna. Till beräkningarna rörande medelsbehovet vid tilllämpning

av nu angivna riktlinjer återkommer jag i det följande.»

I förevarande proposition Ilar departementschefen ock upptagit till behandling

frågan om semester för landsfiskaler.

En historik härutinnan återfinnes å sid. 11 och 12 i statsrådsprotokollet.

Senast har landsfiskalernas semesterfråga behandlats i det av 1924 års

landsstatslönesa/ckunniga den 20 november 1924 avgivna betänkandet med förslag

till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. I detta betänkande

anförde de sakkunniga såsom sin mening, att det allmänna avlöningsreglementets

bestämmelser rörande semester borde bliva gällande

även beträffande landsfiskalerna.

Landsstatslönesakkunnigas förslag rörande lönereglering för landsfiskalerna

har av skilda anledningar ännu icke blivit föremål för statsmakternas

prövning. För närvarande ligger frågan under ny utredning hos 1928 års

lönekommitté.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

17

Under loppet av hösten år 1928 bringades frågan om beredande av semester

åt landsfiskalerna till förnyad aktualitet genom framställningar såväl

av föreningen Sveriges landsfiskaler som av ett flertal länsavdelningar av

sagda förening. De särskilda framställningarna utmynnade samtliga i hemställan,

att frågan örn semester åt landsfiskalerna måtte lösas utan samband

med den ifrågasatta löneregleringen för dessa befattningshavare och framläggas

i proposition till 1929 års riksdag.

Såsom skäl för ifrågavarande hemställan framhölls huvudsakligen — utöver

vad tidigare åberopats — att i och med omorganisationen av fögderiförvaltningen

landsfiskalerna övertagit icke blott de förutvarande länsmännens

arbetsuppgifter utan även de viktigare av kronofogdarnas funktioner. Därtill

komme den ökning i arbetsbördan, som vore en följd av den allmänna utvecklingen

icke minst i socialt hänseende. Genom tillkomsten av det nya uppbörds-

och redovisningsväsendet, stegringen av uppbördsrestantierna på grund

av befolkningens större rörlighet och den direkta beskattningens utbredning till

bredare folklager, införselinstitutets tillämpning å såväl skatter som underhållsbidrag

m. m. hade sålunda nya betungande och tidsödande tjänsteuppgifter pålagts

landsfiskalerna. Såsom en följd av de därigenom i betydlig mån ändrade

förhållandena hade den övervägande delen av arbetet kommit att bliva förlagd

till tjänsterummet. Vidare erinrades, att principen örn semester numera trängt

igenom på allt flera områden. Enligt lagen om polisväsendet i riket anställda

ordinarie polismän åtnjöte sålunda —- i motsats till sina förmän landsfiskalerna

—■ semesterförmån, ehuru de icke i nämnvärd omfattning vore bundna av kontorsarbete.

Tillika påpekades, att de under senare år meddelade bestämmelserna

angående ersättning vid vikariat å landsfiskalstjänster medfört, att löneavdragen

vid tjänstledighet stegrats för landsfiskalerna.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Jämtlands län, vilka med egna yttranden överlämnade de av respektive

länsavdelningar av landsfiskalsföreningen gjorda framställningarna, tillstyrkte

de i desamma gjorda yrkandena, länsstyrelsen i Malmöhus län dock under framhållande

att det undandroge sig länsstyrelsens bedömande, huruvida frågan örn

semester åt landsfiskalerna kunde lösas utan samband med en blivande lönereglering

för nämnda befattningshavare.

De flesta av nyssnämnda länsstyrelser betonade uttryckligen det rättvisa

och billiga uti att landsfiskalerna i likhet med flertalet av statens tjänstemän

komme i åtnjutande av årlig semester. Av länsstyrelsen i Södermanlands län

framhölls därjämte, att genom föreskrift örn semesterledighet för landsfiskalerna

möjlighet skulle vinnas till förbättrad kontroll över deras medelsförvaltning.

Av sistnämnda anledning som med hänsyn jämväl till önskvärdheten

av att hava tillgång till lämpliga vikarier ifrågasatte länsstyrelsen,

huruvida icke åtminstone huvuddelen av semestern borde utgå såsom tvångsledighet.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Gävleborgs län,

landsfogden i Kopparbergs län samt en länsavdelning av landsfiskalsföreningen

Bihang till riksdagens protokoll 1Ö30. 6 sami. 54 haft. (Nr 126—128.) 82C 30 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Statsutskottets utlåtande Nr 127.

framhöllo betydelsen ur kontrollsynpunkt av att landsfiskalerna bereddes

årlig semester.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades inom socialdepartementet

en promemoria, vari ifrågasattes semesterfrågans utbrytande till separat

behandling före löneregleringsspörsmålet i dess helhet.

Genom beslut den 27 november 1928 anmodades 1928 års lönekommitté att

avgiva utlåtande i anledning av vad som anförts i omförmälda år 1928 ingivna

framställningar ävensom uti berörda promemoria.

Efter sistnämnda dag överlämnade länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och

Norrbottens län till Kungl. Maj:t framställningar från landsfiskaler i respektive

län örn införande av semesterrätt för nämnda befattningshavare, därvid

framställningarna i samtliga fall av länsstyrelserna tillstyrktes.

LöneJcommittén har den 23 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ämnet,

därvid kommittén först behandlat frågan örn lämpligheten i och för sig av att

tillerkänna landsfiskalerna rätt till semester och anslutit sig till i det föregående

återgivna synpunkter rörande önskvärdheten härav. Därjämte har

kommittén framhållit, att de skäl, vilka tidigare anförts mot ett utsträckande

av semesterrätten till landsfiskalerna, numera icke ägde samma giltighet.

Kommittén bar i detta sammanhang även berört spörsmålet huruvida såsom

vikarie för landsfiskal i ett distrikt skulle kunna anlitas landsfiskal i ett angränsande

distrikt. Även örn en sådan anordning i vissa fall vore möjlig,

har kommittén dock varit av den uppfattningen, att densamma icke kunde

såsom regel komma i fråga. Man syntes sålunda, om semesterrätt medgåves

landsfiskalerna, i allmänhet bliva hänvisad till att såsom vikarier

anlita landsfiskalsutbildade biträden i distrikten eller, där sådana icke stöde

till buds, tjänstemän hos länsstyrelserna.

Kommittén har härefter tagit ställning till frågan örn den skärpning av

kontrollen över landsfiskalernas medelsförvaltning, som kunde vinnas genom

ett utsträckande av semesterrätten till nämnda befattningshavare. I denna

del har kommittén yttrat, att det syntes otvivelaktigt, att en stark

kontroll skulle vinnas, därest landsfiskal under någon tid varje år frånträdde

sin tjänst och örn därvid bestyret med indrivning och redovisning av de under

landsfiskalens förvaltning hörande medlen komme att övertagas av vikarie,

särskilt örn det tillsåges, att såsom vikarie i största omfattning anlitades

annan än hos vederbörande landsfiskal anställd person. Enligt kommitténs

mening måste därför denna synpunkt på semesterfrågan tillmätas icke ringa

betydelse.

I anslutning till det sålunda anförda bar kommittén uttalat, att kommittén

av olika anledningar funne det önskvärt, att landsfiskalerna komme i åtnjutande

av semester.

Kommittén har på sålunda anförda grunder förordat en provisorisk lösning

av landsfiskalernas semesterfråga. Härom har kommittén yttrat, att någon olägenhet

med avseende å kommitténs pågående löneregleringsarbete icke syntes

vållas av att ifrågavarande spörsmål utbrötes och särskilt behandlades. Så
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

19

vitt kommittén kunnat tinna, utgjorde ej heller de för landsfiskalerna nu gällande

anställnings- eller löneförhållandena några formella hinder för en provisorisk

lösning av semesterfrågan. De generella bestämmelser, som redan

funnes utfärdade i fråga örn ersättning åt vikarie för landsfiskal, vilken åtnjöte

tjänstledighet, syntes ock kunna tillämpas jämväl för det fall, att landsfiskalen

åtnjöte semester.

Beträffande semestertidens längd har lönekommittén härefter erinrat, hurusom

landsstatslönesakkunniga i sitt förenämnda betänkande föreslagit, att

landsfiskal vid genomförande av en blivande lönereglering borde inordnas

under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet den

22 juni 1921 och därvid inplaceras i lönegraden B 12 (nuvarande lönegraden

B 20). I anslutning därtill hade de sakkunniga avsett, att jämväl de uti

ifrågavarande avlöningsreglemente intagna bestämmelserna rörande semester

skulle utan inskränkning bliva gällande för landsfiskalerna. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle alltså landsfiskal i likhet med övriga till 20:e lönegraden

hänförda befattningshavare årligen komma i åtnjutande av semester

under 25 dagar intill det år, under vilket han fyllde 40 år, och därefter

under 35 dagar.

I anslutning härtill har kommittén anfört, att, därest den årliga semesterperioden

bestämdes till 30 dagar, semesterledigheten för vissa landsfiskaler,

det vill säga sådana landsfiskaler, som ännu icke överskridit 40-årsåldern,

skulle komma att överstiga den av landsstatslönesakkunniga sålunda föreslagna

semestertiden. Lönekommittén hade visserligen ännu icke tagit

ståndpunkt till frågan, huruvida den av de sakkunniga sålunda föreslagna

inplaceringen i lönegrad kunde anses lämpligt avvägd, men kommittén ansåge

det dock böra undvikas, att ett provisoriskt ordnande av semesterfrågan

finge föregripa en blivande lönereglering. Med hänsyn därtill ville kommittén

för sin del föreslå, att den årliga semestertiden för landsfiskal tills

vidare och intill dess annorlunda kunde varda stadgat fastställdes till 20

dagar intill det år, under vilket befattningshavaren fyllde 40 år, samt till 30

dagar för tiden därefter.

Kommittén har vidare uttalat sig för att rätt till semester borde tillkomma

ej blott ordinarie landsfiskal utan även sådan landsfiskalsvikarie, som avsåges i

förenämnda cirkulär den 5 december 1924. Det hade nämligen synts kommittén

billigt, att de befattningshavare, som förordnats att innehava landsfiskalstjänst

mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner, i likhet med de

ordinarie landsfiskalerna berättigades åtnjuta den förmån av semester, som

av kommittén förordats.

Beträffande frågan örn innehållet av erforderliga semesterbestämmelser har

kommittén ansett det böra föreskrivas, att semester skulle, där sådant kunde ske

utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen få åtnjutas under 20 dagar

intill det år, då landsfiskalen fyllde 40 år, och därefter under 30 dagar,

ävensom å tid som av länsstyrelsen bestämdes. Landsfiskal borde ock enligt

kommittén förklaras pliktig att, där länsstyrelsen så funne för gott föreskriva,

begagna sig av semester. Slutligen syntes enligt kommittén böra före
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

skrivas, att landsfiskal skulle under semester äga uppbära honom eljest tillkommande

löneförmåner, däri inbegripet tillfällig löneförbättring men däremot

icke förvaltningsbidrag, vilket bidrag enligt nu gällande bestämmelser

rörande ersättning till vikarie för tjänstledig landsfiskal uppbäres av vikarien.

Yad angår ersättningen till befattningshavare, som förordnas att uppehålla

lands fiskal st;} dust under ordinarie) innehavares semester, bär kommittén anfört, att

dylik ersättning borde, såsom kommittén redan antytt, utgå enligt de regler,

som redan nu gälla i fråga örn vikarie för tjänstledig landsfiskal, alltså enligt

reglerna i omförmälda cirkulär av den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och

den 11 november 1927. I enlighet därmed syntes ock vikariatsersättningarna

böra utgå från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna. Några särskilda bestämmelser rörande

ersättning till vikarie för semesterledig landsfiskal syntes kommittén

sålunda icke vara av behovet påkallade.

Med avseende å tiden för ikraftträdandet förordades, att de nya semesterbestämmelserna

skulle träda i tillämpning från och med den 1 juli 1929.

Därvid uppstode emellertid, enligt kommittén, frågan, huruvida nämnda

bestämmelser skulle vad anginge kalenderåret 1929 övergångsvis så tillämpas,

att vederbörande befattningshavare finge under nämnda år komma i

åtnjutande av den för helt kalenderår föreslagna semesterledigheten. I

sådant avseende ville kommittén erinra, hurusom vid genomförande från och

med den 1 juli 1920 av ny definitiv lönereglering för kommunikationsverkens

befattningshavare föreskrevs, att semestertiden skulle under nämnda år beräknas,

såsom örn de nya lönebestämmelserna varit gällande under hela det

nämnda året. I analogi härmed syntes i förevarande fall böra förordnas,

att vid beräkning av semestertidens längd under år 1929 de nya bestämmelserna

skulle så tillämpas, som örn de varit gällande från och med den

1 januari 1929, länsstyrelsen givetvis obetaget att pröva, örn och i vilken

omfattning semester under nämnda år kunde beviljas.

Angående kostnadsfrågan har kommittén anfört, att införandet av semesterrätt

för landsfiskalerna uppenbarligen skulle komma att medföra en icke oväsentlig

ökning i statsverkets utgifter för fögderiförvaltningarna genom vikariatsersättningarna

till semestervikarierna. Kommittén hade med utgångspunkt

från att till dylika vikarier i regel komme att förordnas befattningshavare

med avlöning enligt 12:e löneklassen sökt beräkna den merutgift å förslagsanslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, som skulle uppstå,

därest kommitténs förenämnda förslag rörande semester för landsfiskalerna

vunne godkännande. Kommittén hade därvid kommit till det

resultatet, att nämnda merutgift skulle per budgetår uppgå till omkring

155,000 kronor, vartill komme dyrtidstillägg med omkring 40,000 kronor.

Mot denna merutgift svarade emellertid en årlig besparing å ordinarie anslaget

till fögderiförvaltningarna å 20,000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg,

7,000 kronor, vilken besparing uppkomme därigenom, att förvaltningsbidrag

icke skulle utgå till landsfiskal under dennes semester. Den

verkliga merkostnaden för statsverket skulle alltså enligt kommittén, inklusive

dyrtidstillägg, uppgå till omkring 168,000 kronor för år räknat.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

21

Kommittén har emellertid även påpekat, att redan för närvarande en del

landsfiskaler årligen plägade begära och erhålla någon tids ledighet från

tjänsten för enskilda angelägenheter. Beträffande dessa syntes enligt kommittén

statsverkets kostnad i anledning av semesterrättens införande i huvudsak

begränsas till att motsvara de löneavdrag, ifrågavarande befattningshavare

för närvarande hade att avstå under åtnjuten tjänstledighet. Med hänsyn

därtill syntes den av kommittén beräknade merutgiften å anslaget till

vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna kunna nedsättas med omkring

15,000 kronor. Den totala merkostnaden per budgetår skulle därigenom reduceras

till omkring 153,000 kronor.

Över lönekommitténs förslag hava infordrade utlåtanden avgivits dels av

samtliga länsstyrelser, dels och av statskontoret den 2 februari 1929.

Länsstyrelserna hava i allmänhet livligt biträtt förslaget örn provisorisk

rätt till semesterledighet för landsfiskalerna; svårigheten att med en sådan

anordning erhålla lämpliga vikarier har emellertid från vissa håll framhållits.

I fråga örn det närmare innehållet av länsstyrelsernas yttranden torde få

hänvisas till sid. 19—22 i statsrådsprotokollet.

Statskontoret har i sitt förut omförmälda utlåtande till en början erinrat,

att ämbetsverket i samband med yttrande rörande lönereglering för fögderiförvaltningarnas

tjänstemän förordat, att landsfiskalerna skulle inplaceras i

18:e lönegraden av gällande avlöningsreglemente för civilförvaltningen, varigenom

landsfiskalerna jämväl skulle komma i åtnjutande av samma rätt till

semester, som tillkomme ordinarie befattningshavare i denna lönegrad. Däremot

har statskontoret förklarat sig hysa vissa betänkligheter mot lämpligheten

av att från löneregleringsfrågan utbryta spörsmålet örn beredande av

semester åt landsfiskalerna, i all synnerhet som det enligt statskontoret vore

att förmoda, att frågan örn lönereglering för landsfiskalerna inom en ganska

nära framtid kunde upptagas till slutligt avgörande. Den närmare innebörden

av statskontorets utlåtande återfinnes å sid. 22—24 i statsrådsprotokollet.

Sedan departementschefen härefter redogjort för ett av föreningen Sveriges

landsfiskaler i ärendet avgivét yttrande, har redogörelse lämnats för ett av

1928 års lönekommitté i anledning av statskontorets och nyssnämnda förenings

yttranden enligt uppdrag avlåtet förnyat utlåtande i frågan.

Lönekommittén har däri till en början till bemötande upptagit de av

statskontoret mot kommitténs förslag framställda anmärkningarna av mera

principiell innebörd och därvid anfört huvudsakligen följande.

Lönekommittén kunde för sin del icke finna, att de av statskontoret anförda

skälen mot ett provisoriskt ordnande av semester för landsfiskalerna

vore övertygande. Spörsmålet därom syntes lönekommittén i första hand

vara en skälighets- och billighetsfråga, som borde prövas ur synpunkten av

den avsevärda förändring, som under senare tid inträtt i landsfiskalernas

tjänstgöringsförhållanden. I denna del ansåge sig kommittén hava i sin

framställning i ämnet framlagt en tillfyllestgörande motivering. Sedan

semesterrätten numera blivit utsträckt till så gott som alla statens befatt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande, Nr 127.

ningskavare, mäste enligt kommitténs mening landsfiskalernas avsaknad av

denna förmån framstå såsom ett undantag utan tillräckliga skäl.

Aven örn kommittén icke kunnat undgå att tillmäta kontrollsynpunkten

en ej ringa betydelse, kade dock denna för lönekommittén framstått allenast

som ett ytterligare skäl, utöver andra anförda, för ett omedelbart ordnande

av landsfiskalernas semesterfråga. Kommittén kunde för övrigt ej biträda

statskontorets mening, att kontrollsynpunkten skulle vara utan betydelse,

så länge biträdena icke vore statsavlönade. Den avsedda kontrollen skulle

ernåg därigenom, att landsfiskalen vid inträdande semesterledighet komme

att överlämna sin kassa till vikarien, som därefter under sin vikariatstjänstgöring

finge tillfälle till inblick i landsfiskalens sätt att sköta medelsförvaltningen.

Man syntes knappast vara berättigad utgå från att en av länsstyrelsen

förordnad vikarie skulle vilja påtaga sig ansvaret för underlåtenheten

att anmäla iakttagna oegentligketer i landsfiskalens uppbördsverksamket,

ens örn vikarien utgjordes av landsfiskalens eget biträde ock sålunda stöde

i en måhända mindre självständig ställning gentemot denne. Att märka

vore dessutom,. att redan för närvarande i ett flertal län funnes anställda

statsavlönade biträden, tillhopa ett 70-tal, vilka jämte tjänstemän kos länsstyrelserna

i första kand syntes kunna komma i fråga såsom vikarier. Men

därjämte kunde semesterns betydelse i kontrollhänseende lika mycket bliva

a-v förebyggande art. Då det enligt kommittéförslaget skulle ankomma på

länsstyrelserna att förordna vikarie, skulle nämligen landsfiskalen icke på

förhand kunna med någon större säkerhet bedöma, vem som komme att

under semestern uppehålla hans tjänst. Att under sådana omständigheter

frånkänna semestern betydelse ur kontrollsynpunkt syntes kommittén näppeligen

vara befogat.

Statskontoret hade fört på tal de olägenheter, som skulle uppkomma, örn

vikarier för semesterlediga landsfiskaler i större utsträckning måste tagas

fran länsstyrelserna. Med avseende därå ansåge sig lönekommittén allenast

böra erinra därom, att ett flertal länsstyrelser i sina över lönekommitténs

förslag avgivna yttranden förklarat, att “några svårigheter med avseende å

vikariatsfrågan numera icke behövde befaras uppstå eller att, där dylika

kunde förväntas möta, de likväl syntes kunna övervinnas.

Rörande frågan om semestertidens längd och därmed sammanhängande

spörsmål har lönekommittén i anledning av vad som anmärkts mot förslaget

anfört följande.

Aven örn vissa skäl kunde anföras för ett tillmötesgående av landsfiskalsföreningens

hemställan örn utsträckning av semestertiden för landsfiskaler

under fyrtio års ålder, ansåge sig dock kommittén böra vidhålla sitt förslag

därutinnan. Med avseende å viss av statskontoret gjord anmärkning ville

kommittén allenast erinra, att ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse,

som för _ närvarande förordnades att uppehålla ledig landsfiskalstjänst, icke

ägde åtnjuta någon semester alls.

I detta sammanhang har lönekommittén också betonat, att landsfiskalerna

— i likhet med andra befattningshavare — icke borde få uttaga sin semester

i annan mån, än sådant läte sig göra utan hinder för arbetets behöriga

gång. Givetvis förutsatte dock kommittén, att det örn möjligt ordnades så,

att semester kunde till större delen uttagas i ett sammanhang. Några bestämmelser

därom syntes dock knappast vara erforderliga.

Beträffande frågan örn vem som under landsfiskals semester skall äga att

uppbära förvaltning sbidraget har kommittén nu anfört följande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

23

Enligt gällande bestämmelser ägde tjänsteman lios länsstyrelse, ordinarie

eller icke-ordinarie, ävensom annan befattningshavare, som förordnades

att under landsfiskals tjänstledighet uppehålla dennes tjänst, att

uppbära det med den uppehållna tjänsten förenade förvaltnings bidraget.

Vid utformandet av sitt förslag hade kommittén utgått fran att bestämmelserna

rörande vikariatsersättning borde vara lika, vare sig en landsfiskalstjänst

uppehölles på förordnande på grund av ordinarie innehavares tjänstledighet

eller på grund av honom beviljad semester. Kommittén hade-emellertid

för sin del icke någon saklig invändning att framställa mot en ändring

av kommittéförslaget på denna punkt. Med avseende a denna ändring

syntes man böra uppmärksamma av en länsstyrelse framställt förslag, att

landsfiskal icke skulle vara förpliktad att under semester till vikarie aVfetå

det å semestertiden belöpande förvaltningsbidraget men däremot vara skyldig

att tillhandahålla vikarien kontorslokal, skrivmaterialier och tjänstetelefon.

Med avseende å frågan örn vem som under landsfiskals semester skall

uppbära provision å vissa, utskylder har kommittén uttalat, att densamma i

motsats till statskontoret icke ansett särskilda föreskrifter härom vara av

behovet påkallade. För det fall, att landsfiskal åtnjöte tjänstledighet, funnes,

yttrar kommittén, för närvarande icke några bestämmelser utfärdade i sagda

hänseende, utan hade frågan därom i praktiken ordnats på det sätt, att inflytande

provisioner uppburits av den, som uppehållit tjänsten vid tillfället.

Det hade synts kommittén, att även under semester en liknande anordning

kunde utan olägenhet tillämpas.

Vad slutligen angår de verkställda kostnadsberäkningarna har kommittén

avgivit i huvudsak följande yttrande.

Beräkningarna hade utförts på grundval av den rådande åldersfördelningen

inom den nuvarande landsfiskalskåren och den därav beroende

olika kostnaden för semester åt befattningshavare över och under 40 år.

Den av kommittén beräknade totalkostnaden finge anses så tillförlitlig, som

det överhuvud taget vore möjligt att åstadkomma. Då kommittén vid anslagsberäkningen

även tagit vederbörlig hänsyn till det av landsfiskalsföreningen

anmärkta förhållandet, att landsfiskal sannolikt framdeles komme

att i mindre omfattning än nu bliva i behov av särskild tjänstledighet,

syntes vid bifall till de av kommittén i förslaget angivna grunderna någon

ändring i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen icke vara påkallad.

Skulle emellertid förvaltningsbidraget anses böra under den tid, landsfiskal

åtnjöte semester, utgå till denne och icke till hans vikarie, syntes vid

det förhållandet, att i sådant fall kostnaden för förvaltningsbidraget komme

att'' belasta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, den

jämkningen böra vidtagas i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen,

att nyssnämnda anslag upptoges till det i riksstaten för innevarande budgetår

angivna beloppet 2,375,000 kronor och att det ordinarie förslagsanslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna beräknades till

280,000 kronor eller 120,000 kronor högre än i löpande riksstat.

Kommittén hade vid den förut verkställda beräkningen av kostnaderna

icke tagit hänsyn till de utgifter för statsverket, som skulle uppkomma,

därest, såsom statskontoret ifrågasatt, rese- och traktamentsersättningar tillkomme

semestervikarierna. Kommittén ansåge skäligt, att vikarie finge åtnjuta

rese- och traktamentsersättning för resor till och från den ort, där

lian förordnats att vikariera. Dylik ersättning tillkomme för övrigt redan

nu landskanslist och landskontorist ävensom extra ordinarie tjänsteman hos

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

länsstyrelse för det fall, att sådan tjänsteman förordnades att uppehålla landsfiskalstjänst

under sjukledighet för ordinarie innehavaren (jfr sv. förf.-saml.

bill. nr 25 år 1907). Att finna någon hållpunkt för en beräkning av kostnaderna

för rese- och traktamentsersättningar till landsfiskalernas semestervikarier

syntes dock icke möjligt. Någon höjning av det å femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar syntes

emellertid icke vara erforderlig i anledning av införande av semesterrätt för

landsfiskalerna.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Samtliga de myndigheter, vilka under senare år yttrat sig beträffande

fråsan om semesterrätt för landsfiskalerna, hava i princip anslutit sig till

den uppfattningen, att dylik rätt, som numera medgivits det stora flertalet

av statens befattningshavare, bör tillkomma även landsfiskalerna. Det synes

också uppenbart, att anledning saknas att i detta hänseende bibehålla

landsfiskalerna i en särställning. Såsom skäl för semesterrätt kan även här

åberopas å ena sidan tjänstemännens berättigade krav på att utan minskning

i avlöningsförmåner beredas tillfälle till erforderlig vila och rekreation

och å andra sidan statens intresse av att dess befattningshavare bibehållas

vid full vigor och ej i förtid få sina själs- eller kroppskrafter nedsatta. En

reglering av det nuvarande tillståndet, då landsfiskalerna mer eller mindre

rikligt och med större eller mindre uppoffring av löneförmånerna få tjänstledighet

för enskilda angelägenheter eller svag hälsas vårdande, är, bland

annat av skäl som sammanhänga med den här först behandlade frågan, i hög

grad önskvärd. Yad angår landsfiskalerna skulle ur statsnyttans synpunkt

semesterrätten dessutom hava en särskild betydelse i kontrollhänseende,

något vartill jag återkommer i det följande. Med denna uppfattning och då

det varit tydligt, att i avbidan på blivande lönereglering för landsfiskalerna

någon definitiv lösning av dessa tjänstemäns semesterfråga tills vidare icke

kunde komma till stand, hava, såsom framgår av det föregående, möjligheterna

för en provisorisk lösning av frågan undersökts. Residtatet av denna prövning

utgör det av 1928 års lönekommitté utarbetade förslaget i ämnet, för vars

innebörd jag i det föregående utförligt redogjort.

Lönekommitténs förslag har i huvudsak gillats av flertalet länsstyrelser

och jämväl vunnit anslutning från landsfiskalsföreningens sida. Emellertid

hava några länsstyrelser betonat de svårigheter, som det i händelse

av bifall till förslaget skulle möta att under landsfiskalernas semester erhålla

lämpliga vikarier. Vidare har statskontoret ställt sig ganska tveksamt

gentemot förslaget och bland annat uttalat, att ur kontrollsynpunkt icke

mycket stöde att vinna, därest till vikarie för landsfiskal förordnades hos

honom eller annan landsfiskal anställt privat biträde samt att spörsmålet

örn landsfiskalernas semesterrätt därför nära sammanhängde med frågan örn

anställandet av statsavlönade biträden. Vad sålunda anförts mot förslaget

synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. I flertalet län torde

någon svårighet att anskaffa erforderliga semestervikarier icke yppa sig.

Såsom sådana torde i första hand, där så låter sig göra, böra användas

biträden, vilka — med avlöning från anslaget till jmlisväsendet i riket —

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

25

äro anställda hos en del landsfiskaler, eller ock lämpliga ordinarie eller ickeordinarie

befattningshavare hos länsstyrelserna. I ett visst antal fall få

dock givetvis som vikarier anlitas sådana privata landsfiskalsbiträden, vilka

innehava kompetens för bestridande av landsfiskalstjänst; därvid kan man

ur kontrollsynpunkt exempelvis genom tjänstebyte lämpligen söka ordna

så, att vikarie hämtas från annat landsfiskalsdistrikt. Med den arbetsbörda,

som numera åvilar landsfiskalerna, lärer man endast i ringa utsträckning hava

att räkna med möjligheten att såsom vikarie för landsfiskal i ett distrikt

förordna landsfiskal i annat distrikt. Jämväl en dylik anordning bör dock

ibland kunna ifrågakomma. Klart är emellertid, att det understundom kan

förekomma, att vid viss tidpunkt lämplig semestervikarie icke på något av

nu angivna sätt kan stå till buds. För sådant fall får naturligtvis landsfiskalens

semester uppskjutas till sådan tid, då vikarie finnes att tillgå.

Det är nämligen klart, att landsfiskal, liksom annan statstjänsteman, allenast

bör få begagna sig av semester, då så kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, och sådant hinder föreligger ju, när lämplig vikarie saknas.

Dessa svårigheter torde för övrigt undgås vid bifall till det förslag, jag i det

följande ämnar framställa örn att länsstyrelserna skola hava att bestämma,

att och när viss landsfiskal skall åtnjuta semester.

Införandet av semesterrätt för landsfiskalerna är, såsom redan framgått,

även avsett att möjliggöra viss kontroll över landsfiskalernas sätt att fullgöra

sina skyldigheter; detta i analogi med vad som å andra områden gäller

beträffande personer med redovisningsskyldighet. I detta hänseende skulle

semesterrättens införande ingå såsom ett led i de åtgärder, vilka för närvarande,

närmast med anledning av framställning från riksdagen, planeras i

syfte att åstadkomma en förbättrad kontroll över landsfiskalernas och med

dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att i enahanda syfte dels jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

av mig tillkallats särskilda sakkunniga för att biträda med verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande ändring i gällande författningar

örn indrivning och redovisning av utskylder m. m., vilka sakkunniga

torde komma att inom de närmaste dagarna avgiva betänkande i vad angår

sådana åtgärder, som kräva riksdagens medverkan, dels, på skäl som anförts

i årets statsverksproposition, nu ifrågasättes att bereda landsfogdarna tillgång

till sakkunnigt biträde vid inventeringarna hos landsfiskalerna, dels ock i

det inom kort föreliggande definitiva förslaget till omarbetning av kommunallagarna

torde komma att inflyta vissa ändrade föreskrifter med avseende

å den kommunala revisionen m. m.

Statskontoret har framställt anmärkningar mot värdet av den kontroll

över landsfiskalernas medelsförvaltning, som ansetts bliva en av fördelarna

med semesterrättens införande, men dessa anmärkningar synas knappast berättigade.

Det må visserligen icke förnekas, att den åsyftade kontrollen

skulle bliva mera effektiv, därest såsom vikarier genomgående kunde anlitas

statsavlönade och av landsfiskalerna ekonomiskt oberoende befattningshavare,

men detta förhållande utgör näppeligen något skid att avstå från

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

den förbättring av kontrollen, vilken genom ett bifall till lönekommitténs

förslag dock otvivelaktigt i många fall står att vinna. Även av ett privatanställt

landsfiskalsbiträde bör man för övrigt givetvis kunna vänta, att han

i egenskap av vikarie för landsfiskal sätter det allmännas intresse i främsta

rummet. Härtill kommer, att en landsfiskal icke på förhand bör kunna veta,

vem länsstyrelsen kommer att förordna till vikarie. Jämväl sistnämnda förhållande

bör för vederbörande utgöra en anledning att så handhava sin

tjänst, att han icke har något att befara av den inblick i hans sätt att sköta

densamma, som hans semestervikarie måste erhålla.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och då lönetekniska hinder för

ett provisoriskt ordnande av landsfiskalernas semesterfråga icke föreligga,

anser jag mig — i trots av de ökade kostnader för statsverket, vilka bliva

en nödvändig konsekvens av semesterrättens införande — böra förorda, att

förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag. Förslaget synes mig

väsentligen kunna utformas i överensstämmelse med vad lönekommittén

förordat. Jag övergår nu till närmare behandling av de särskilda punkterna

i dess förslag.

Enligt lönekommittén skulle semestertiden bestämmas till 20 dagar årligen

intill det år, under vilket landsfiskal uppnår fyrtio år, samt till 30 dagar för tid

därefter. Landsfiskalerna skulle därigenom erhålla rätt till lika lång semester,

som för närvarande tillkommer befattningshavare i lönegraderna 1—10

enligt 9 § i avdelning B i det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet.

Häremot hava statskontoret och flertalet länsstyrelser icke

haft någon erinran att framställa, under det att landsfiskalsföreningen och

några länsstyrelser funnit denna tid alltför kort. Även örn en något längre

semestertid kunde synas i och för sig berättigad, anser jag mig dock med

hänsyn till nödvändigheten att icke föregripa den kommande löneregleringen

för landsfiskalerna böra i denna del biträda kommitténs förslag. Såsom jag

förut framhållit och även kommittén föreslagit, bör därjämte semester allenast

få åtnjutas, där sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång.

Tidpunkten för semestern bör i överensstämmelse med förslaget bestämmas

av vederbörande länsstyrelse.

Lönekommittén har vidare föreslagit, att landsfiskal skulle förklaras pfiffig''

att, där länsstyrelse så funne för gott föreskriva, begagna sig av semester.

Flera länsstyrelser ävensom landsfiskalsföreningen hava ifrågasatt lämpligheten

av en dylik bestämmelse, enär dess tillämpning kunde för landsfiskalerna

medföra obehag och väcka oberättigade misstankar. För min del

anser jag det nödvändigt, att stadgandet örn semesterrätt, därest det ur

kontrollsynpunkt skall kunna bliva av verklig betydelse, kompletteras med

en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester. Denna skyldighet

synes mig emellertid — för ernående av större kontroll och till undvikande

av missförstånd och obehag för landsfiskalerna -— böra göras ovillkorlig.

Enligt kommittéförslaget skulle rätt till semester tillkomma ej blott ordinarie

landsfiskal utan även den, som på grund av omförmälda cirkulär den

5 december 1924 uppehåller ledig landsfiskalstjänst. Detta förslag biträder

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

27

jag. Dock synes rätten till semester böra omfatta samtliga landsfiskalsvikarier,

vilka förordnats att innehava landsfiskalstjänst mot åtnjutande av därmed

förenade löneförmåner, alltså — enligt cirkuläret den 20 augusti 1926 — även

vikarie å sådan landsfiskalstjänst, vilkens ordinarie innehavare uppehåller

ledig landsfiskalstjänst i annat distrikt.

Givetvis bör landsfiskal under semestertiden äga rätt att uppbära honom

tillkommande löneförmåner. Tvekan har emellertid uppstått, huru därvid

lämpligen bör förfaras dels med det på semestertiden belöpande förvaltningsbidraget,

dels ock med de sportelinkomster, som inflyta under samma tid.

Vad angår Jorvaltningsbidraget synes mig i anslutning till lönekommitténs

senaste förslag i ämnet detsamma böra även under semestertiden utgå till

landsfiskalen, dock med skyldighet för honom att tillhandahålla vikarien kontorslokal,

skrivmaterialier och dylikt. Denna lösning, som utan tvivel i och för sig

är den mest praktiska, synes med mitt förslag örn semesterskyldighet vara

den enda möjliga. Angående sportelinlcomsterna torde det i anslutning till

gällande praxis böra föreskrivas, att desamma skola, i den mån de belöpa på

tiden för landsfiskalens semester, uppbäras av dennes vikarie. I övrigt torde

de bestämmelser i fråga örn ersättning åt vikarie, som gälla eller kunna

komma att utfärdas beträffande fögderiförvaltningarna, böra tillämpas jämväl

för det fall, att landsfiskal åtnjuter semester.

Vikarie torde vidare böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning för

erforderliga resor för till- och frånträdande av vikariatsförordnande.

De nya bestämmelserna synas böra träda i tillämpning från och med den

1 juli 1930, därvid dock lärer böra föreskrivas, att bestämmelserna skola så tilllämpas,

som örn de varit gällande under hela innevarande kalenderår. Givetvis

får det dock bliva länsstyrelsens sak att i varje särskilt fall pröva, örn och

i vilken omfattning semester under året må böra beviljas, därvid man torde

få räkna med att semester på grund av svårigheterna under övergångsåret

stundom icke då kan komma att tillerkännas samtliga landsfiskaler eller med

full tid.

I den mån föreskrifter utöver dem, för vilka här redogjorts, skulle visa

sig behövliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela sådana.

De årliga merutgifter, som skulle följa med förslagets genomförande, hava

av lönekommittén — frånsett de ökade utgifterna för rese- och traktamentsersättning

till vikarierna — beräknats till cirka 153,000 kronor för budgetår

räknat. Under förutsättning att landsfiskal berättigas att under semestern

uppbära även förvaltningsbidraget, kommer semesterrättens införande icke att

direkt inverka på belastningen å anslaget till fögderiförvaltningarna. Däremot

skulle å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna uppkomma

en ökad årsutgift av omkring 120,000 kronor och å det under femte huvudtiteln

uppförda anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst en årlig

merutgift å cirka 33,000 kronor. Nyssnämnda rätt till rese- och traktamentsersättning

skulle dessutom medföra en ökad utgift å femte huvudtitelns förslagsanslag

till rese- och traktamentspenningar med belopp, vars storlek kommittén

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

ansett sig icke ens kunna ungefärligen uppskatta. Kommittén, som dock

ansett, att ifrågavarande anslag till dyrtidstillägg och till rese- och traktamentspenningar

icke av förevarande anledning behöva höjas, har för budgetåret

1930/1931 uppskattat medelsbehovet för anslaget till fögderiförvaltningarna

till samma belopp som för innevarande budgetår eller 2,375,000 kronor och

för anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000

kronor, till 280,000 kronor.

Mot lönekommitténs sålunda framlagda beräkningar av merkostnaderna,

vilka beräkningar grunda sig på en undersökning från fall till fall, har jag i

huvudsak icke något att anmärka, och anser jag därför även, att desamma

böra läggas till grund för anslagsberäkningen för nästa budgetår. Den omständigheten,

att under senare halvåret 1930 skulle kunna uttagas semester

för hela nämnda år har icke ansetts behöva medföra någon högre anslagsbelastning

för nästa budgetår.

Lönekommitténs kostnadsberäkningar torde emellertid med hänsyn till

vad numera i ärendet förekommit böra i vissa hänseenden jämkas. Vad

angår vikariatsersättningsanslaget utgjorde belastningen därå under sistförflutna

budgetår, såsom förut nämnts, 187,655 kronor 37 öre. Den översteg

alltså med nära 30,000 kronor nämnda anslag för nu löpande budgetår. Anslaget

skulle i följd därav för nästa budgetår kunna uppskattas till (160,000 +

120,000 + 30,000) 310,000 kronor. På sätt jag i det föregående antytt, torde

man emellertid med stor sannolikhet kunna räkna med att de ifrågasatta bestämmelserna

angående skyldighet för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna att

vid ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester avstå vissa avlöningsförmåner

komma att medföra minskning i ledighetstidernas antal och längd

och i följd härav nedgång i belastningen å anslaget. Härtill kommer, att

semesterförmånens införande i och för sig är ägnat att minska behovet av

annan ledighet. Med hänsyn härtill anser jag anslaget från och med nästa

budgetår kunna, även med godkännande av den mera vidsträckta användningen

av detsamma, förslagsvis upptagas till 270,000 kronor. Vad beträffar

anslaget till fögderiförvaltningarna torde detta anslag med anledning av nyssberörda

bestämmelser kunna reduceras med ett belopp av förslagsvis 25,000

kronor, vadan anslaget skulle från och med samma tidpunkt kunna uppföras

med 2,350,000 kronor.»

Utskottets

yttrande.

Vad först angår frågan örn ändrade grunder för användningen av anslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, i fråga örn vars disposition,

såsom förut nämnts, riksdagens revisorer i sin den 15 december 1929

avgivna berättelse framställt anmärkning, har Kungl. Majit efter chefens

för socialdepartementet föredragning i brev till länsstyrelserna den 31 januari

1930 förordnat, att vid tillämpningen av kungörelsen den 14 juni 1917 (nr

472) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från 1918 års

början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten följande bestämmelser

skola från och med den 1 mars 1930 lända till efterrättelse beträffande

tjänstemans skyldighet att i vissa fall vid ledighet avstå avlöningsförmåner.

1) Fögderiförvaltning tillhörande ordinarie tjänsteman, vilken åtnjuter

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 127.

29

ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester, skall vara skyldig

att under ledigheten — utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande

tillfällig löneförbättring samt i förekommande fall förvaltningsbidrag —

avstå hela den honom eljest tillkommande lönen — inberäknat ålderstillägg

men frånsett ortstillägg — jämte till lönen hörande tillfällig löneförbättring.

2) Vid ledighet av sådan anledning, som avses i 2 §, avdelning A—C, i

kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

äger länsstyrelsen dock medgiva, att den tjänstledige må av lönen jämte

ålderstillägg samt å lönen belöpande tillfällig löneförbättring uppbära ett

belopp, motsvarande högst en tredjedel av samtliga de med tjänsten förenade

avlöningsförmånerna.

3) I brevet meddelade föreskrifter skola icke medföra ändring i de av

Kungl. Majit genom cirkulär den 26 mars 1926 till länsstyrelserna i samtliga

län meddelade bestämmelserna angående avlöningsförmåner för befattningshavare

tillhörande fögderiförvaltning vid uppehållande av befattning

vid länsstyrelse.

4) Vad sålunda föreskrivits skall jämväl äga tillämpning å den, som förordnats

att innehava ordinarie befattning vid fögderiförvaltning mot åtnjutande

av därmed förenade löneförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande

vad ordinarie innehavare av tjänsten har att erlägga för egen pensionering.

Mot de sålunda givna, av allmänna civilförvaltningens lönenämnd förordade

bestämmelserna i förevarande ämne har anledning till erinran icke

synts utskottet föreligga. Med hänsyn härtill har utskottet ock ansett hinder

icke böra möta för användandet av anslaget till vikariatsersättningar vid

ledighet av annan anledning än semester och sjukdom.

Vidkommande spörsmålet om semester för landsfiskalerna har utskottet i

likhet med statskontoret icke kunnat undgå att hysa viss tveksamhet örn

lämpligheten av att från den inom en nära framtid förestående löneregleringen

för dessa befattningshavare utbryta berörda fråga. Med hänsyn

till de skäl, som till stöd för förslaget härutinnan anförts och särskilt

den betydelse för kontrollen över landsfiskalernas sätt att fullgöra sina

skyldigheter, införandet av semesterrätt för dem otvivelaktigt komme att

medföra, har utskottet emellertid icke velat motsätta sig förslaget ifråga.

Utskottet förutsätter dock härvid, att de villkor, departementschefen angivit

för semesters beviljande, noggrant iakttagas, och utskottet vill särskilt framhålla

angelägenheten av att såsom vikarie för en landsfiskal icke må förordnas

biträde hos befattningshavaren ifråga. I detta sammanhang vill utskottet

ock hava såsom sin mening uttalat, att stadgandet örn semesterrätt

bör kompletteras med en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester.

Vad Kungl. Majit föreslagit beträffande frågan örn semestertidens längd

och rätt för landsfiskalsvikarier att åtnjuta semester, har utskottet funnit sig

böra biträda. Förslaget i vad det avser landsfiskals rätt till vissa löneför
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Statsutskottets utlåtande Nr 127.

måner under semestertiden, har utskottet likaledes ansett vara av beskaffenhet

att kunna godtagas.

Då utskottet ej heller i övrigt funnit skäl till erinran mot Kungl. Maj:ts

förevarande förslag, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må

a) nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna,

nu 2,375,000 kronor, med 25,000 kronor till 2,350,000

kronor;

b) höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000 kronosmed 110,000

kronor till 270,000 kronor;

c) förklara hinder icke möta för ''användande av sistnämnda

anslag till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för

befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan

anledning än semester och sjukdom; samt

d) godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden den

31 januari 1930 förordade grunder för beredande av semester

åt landsfiskalerna m. m.

Stockholm den 28 april 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 126.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m. s. 1 i texten