Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m.
1930-04-28 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1930:127, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
7
Nr 127.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till fögderiförvaltningarna m. m.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och. behov för budgetåret 1930/1931 har
Kungl. Majit under femte huvudtiteln, innefattande anslagen till socialdepartementet
(punkterna 90 och 91 av det vid propositionen fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda dag), föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på blivande proposition i ämnet, i riksstaten beräkna
det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna till oförändrat belopp,
2,375,000 kronor, och det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna till 300,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 31 januari 1930
dagtecknad proposition, nr 107, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, nu
2,375,000 kronor, med 25,000 kronor till 2,350,000 kronor;
dels höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna,
nu 160,000 kronor, med 110,000 kronor till 270,000
kronor;
dels förklara hinder icke möta för användande av sistnämnda anslag till
bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för befattningshavare vid
fögderiförvaltningarna jämväl av annan anledning än semester och sjukdom;
dels
ock godkänna av departementschefen förordade grunder för beredande
av semester åt landsfiskalerna m. m.
Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
I riksstaten för innevarande budgetår är det ordinarie förslagsanslaget
till fögderiförvaltningarna — från vilket anslag bestridas avlöningar till landsfogdar,
häradsskrivare och landsfiskaler — upptaget till ett belopp av
2,375,000 kronor
8
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
Grunderna
för användning
av anslaget
till
vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna.
Det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättning ar vid fögderiförvaltningarna,
som under flera budgetår varit i riksstaten upptaget till 50,000
kronor, höjdes på grund av de senaste belastningssiffrorna från och med
budgetåret 1929/1930 till 160,000 kronor.
I den föreliggande propositionen har departementschefen först upptagit
till behandling spörsmålet angående de nuvarande grunderna för användningen
av anslaget till vikariatser sättning ar ävensom därmed sammanhängande spörsmål.
Till en början har erinrats, att vid 1917 års riksdag, efter förslag av
Kungl. Maj:t (proposition nr 211), beslut fattades angående omorganisation
av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes. Enligt
detta beslut, med däri sedermera gjorda smärre ändringar, utgå till nämnda
tjänstemän enligt stat avlöningsförmåner med följande belopp och enligt
här angivna grunder.
Lön
Landsfogde.
Sänstgöringspenningar .........................
derstillägg, efter 5 års tjänstgöring
10
15
ytterligare
kronor 3,400
» 1,600
» 500
500
500
Ortstillägg utgår till landsfogden i Stockholms län med 400 kronor samt
till var och en av landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Häradsskrivare.
Jfön ................................................................................................ kronor 2,600
Tjänstgöringspenningar ................................................................. » 1,000
Förvaltningsbidrag, 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal ino
vånarn i distriktet.
Alderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ......................................... » 500
» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare............... » 500
Ortstillägg utgår till var och en av häradsskrivarna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Landsfiskal.
Lön ............................................................................................
Tjänstgöringspenningar ............................................................
Förvaltningsbidrag.....................................................................
Alderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ....................................
» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare ......
kronor 2,000
* 1,000
> 500
» 400
» 400
Ortstillägg utgår till var och en av landsfiskalerna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Dessutom uppbära samtliga ifrågavarande befattningshavargrupper sedan
år 1920 tillfällig löneförbättring, som för närvarande utgår på sätt framgår
av följande tablå.
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
9
Lön
Tjänstgörings-
penningar
Summa
tillfällig
löneförbättring
kronor
kronor
kronor
Landsfogde..............................
.................. 800
400
1,200
Häradsskrivare........................
................... 550
300
850
Landsfiskal..............................
................... 450
300
750
Härutöver hava hithörande befattningshavare givetvis åtnjutit dyrtidstillägg
enligt i sådant hänseende vid olika tider gällande föreskrifter.
De äga därjämte att uppbära vissa sportler.
Landsfogde är berättigad till semester, medan sådan rätt icke finnes för
häradsskrivare och landsfiskaler.
I kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna för
landsstaten har föreskrivits, bland annat, dels att tjänstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, samt att tjänstgöringspenningarna för tid, då han eljest
varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen,
dels ock att den som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning
äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgöringspenningar,
i den mån sådant för befattningens uppehållande erfordras eller
eljest prövas skäligt.
I proposition nr 303 till 1919 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att från och med år 1920 med visst belopp höja det å riksstaten uppförda
ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarie!- m. m. Därvid
beräknades ett belopp av 12,000 kronor för beredande av fyllnadsarvode
— utöver vad som skulle erläggas av den ordinarie tjänstinnehavaren — åt
vikarier dels för på grund av sjukdom tjänstlediga landsfiskaler och häradsskrivare,
dels ock å lediga landsfiskals- eller häradsskrivartjänster. Kungl.
Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.
I 1920 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 86) hemställde
därefter Kungl. Maj:t, att för beredande av medel till fyllnadsarvoden i nyss
angivna fall måtte från och med år 1921 under nämnda huvudtitel uppföras
ett ordinarie förslagsanslag till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna
å 25,000 kronor. Från detta anslag borde emellertid enligt uttalande i statsverkspropositionen
utgå jämväl ersättning till vikarie för landsfogde under
dennes semester. Aven detta förslag blev av riksdagen bifallet.
Sedermera har dylikt anslag årligen anvisats med successivt växande
belopp.
Genom cirkulär den 31 december 1920 till länsstyrelserna i samtliga län
föreskrev Kungl. Majit, att från nämnda anslag skulle utgå dels ersättning
till semestervikarie för landsfogde, dels ock enligt i cirkuläret närmare an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
il)
iStatsutskottets utlåtande Nr 127.
givna grunder ersättning till vikarie å landsfiskals- eller härads skri vart] anst
vid sjukdom eller under vakans.
I anslutning till den ur 1925 beslutade nya löneregleringen för befattningshavarna
vid länsstyrelserna har Kungl. Majit sedermera genom cirkulär
till länsstyrelserna den 26 mars och 30 december 1926 samt den 11 november
1927 utfärdat nya bestämmelser angående vikariats ersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Sålunda har Kungl. Majit genom cirkuläret den 26 mars 1926 — med
ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande
vikariatsersättning i vissa fall till sådan ordinarie befattningshavare
hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst —
föreskrivit, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, som förordnas
att uppehålla tjänst inom fögderiförvaltningen, äger att linder tiden för förordnandet
åtnjuta dels de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna
och därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom förvaltningsbidrag,
där sådant för tjänsten utgår, dels ock lön å egen befattning med
avdrag av ett belopp motsvarande, vid förordnande å landsfogdetjänst det
i 2 §, avdelning A, i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser
till 1921 års avlöningsreglemente angivna tjänstledighetsavdraget
och vid förordnande att uppehålla liäradsskrivar- eller landsfiskalstjänst det
i 2 §, avdelning B, i samma kungörelse angivna tjänstledighetsavdraget. Folden
händelse förordnandet utgör vikariat för sådan befattningshavare, som
själv uppbär samtliga avlöningsförmåner å egen tjänst, med undantag i förekommande
fall av förvaltningsbidrag -— detta inträffar när den ordinarie befattningshavaren
vid fögderiförvaltningen förordnats att bestrida högre befattning
vid länsstyrelse eller därstädes uppehålla ledig högre tjänst — skall
vikarien i stället för de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna
och den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen äga uppbära
ett mot tjänstgöringspenningarna och den tillfälliga löneförbättringen svarande
belopp, som skall bestridas från anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna.
Vidare Ilar Kungl. Majit genom cirkuläret den 30 december 1926 -— med
ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande
vikariatsersättning i vissa fall till sådan icke ordinarie befattningshavare
hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivare
tjänst — föreskrivit, att i viss löneklass placerad icke ordinarie befattningshavare
vid länsstyrelse, vilken förordnas att uppehålla landsfogde-, häradsskrivar-
eller landsfiskalstjänst, skall åtnjuta vikariatsersättning enligt grunder
motsvarande dem, som i cirkuläret den 26 mars 1926 fastställts för ordinarie
befattningshavare vid länsstyrelse, dock att den del av lönen, som
dylik icke ordinarie befattningshavare hos länsstyrelsen under förordnandet
äger uppbära, skall utgå från förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid
fögderiförvaltningarna.
Slutligen har Kungl. Majit genom cirkuläret den 11 november 1927 —- med
upphävande av cirkuläret den 31 december 1920 — förordnat, att då befatt
-
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
11
ning såsom landsfogde, häradsskrivare eller landsfiskal uppehälles av extra
befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning icke bestämts att utgå
enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,
ersättning till vikarien skall utgå på det sätt och enligt de grunder,
som föreskrivits i cirkuläret den 30 december 1926. Därvid skall emellertid
beträffande vikarie, som är extra befattningshavare hos länsstyrelse, iakttagas,
att avlöningen å egen befattning skall med vederbörligt avdrag utgå enligt
den löneklass som närmast motsvarar avlöningen å hans extra befattning, dock
lägst efter 12 :e löneklassen. I fråga om vikarie, som icke är befattningshavare
vid länsstyrelse, skall så anses som örn han vore extra befattningshavare vid
den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12 :e löneklassen.
Bestämmelserna i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och
den 11 november 1927 hava förklarats skola gälla, där ej Kungl. Maj:t för
visst fall annorlunda bestämt eller framdeles bestämde. I detta hänseende är
att märka, att Kungl. Majit dels genom cirkulär den 5 december 1924 till länsstyrelserna
i avvaktan på ny lönereglering för landsfiskalerna föreskrivit att,
då landsfiskalstjänst är eller blir ledig, densamma tills vidare icke får med
ordinarie innehavare återbesättas utan skall av länsstyrelsen tillsättas allenast
medelst förordnande tills vidare med rätt för den till tjänstens bestridande förordnade
att intill dess ny lönereglering trätt i kraft åtnjuta samtliga de med
den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande
vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga såsom
avgift för egen pensionering, dels genom cirkulär den 20 augusti 1926 till länsstyrelserna
föreskrivit, att enahanda avlöningsförmåner skola utgå till den som
förordnats eller förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst under den tid. då
ordinarie innehavare av tjänsten är förordnad att tills vidare bestrida ledig
landsfiskalstjänst, dels och vid meddelande av förordnande tills vidare å i
avvaktan på blivande lönereglering vakantsatta häradsskrivartjänster under
senare år alltid föreskrivit, att vikarien å befattningen skulle åtnjuta samtliga
de med den lediga tjänsten förenade löneförmånerna med undantag av ett
belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga
såsom avgift för egen pensionering.
I den av riksdagens revisorer den 15 december 1929 avgivna berättelsen örn
den år 1929 verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929
hava revisorerna förmält, att nettoutgifterna å anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna för budgetåret 1928/1929 utgjorde 187,655
kronor 37 öre. På sätt en av revisorerna uppgjord sammanställning utvisade,
hade av detta belopp tillhopa 74,749 kronor 93 öre utbetalats till vikarier för
landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler under tjänstledighet för hälsans
vårdande, enskilda angelägenheter samt särskilda uppdrag. Då ifrågavarande
anslag enligt av riksdagen fastställda grunder endast finge disponeras för ersättning
till vikarie under ledighet för semester och sjukdom ävensom under
vakans, hade alltså, yttra revisorerna, ett felaktigt förfarande ägt rum, i det
anslaget dragits till andra ändamål än de av riksdagen föreskrivna.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
I sitt utlåtande nr 80 vid innevarande års riksdag i anledning av nyssnämnda
berättelse Ilar statsutskottet under punkt 5 anmält, att utskottet
komme att i sitt utlåtande angående anslag till fögderiförvaltningarna till
behandling upptaga det av revisorna sålunda väckta spörsmålet.
Med anledning av anmärkningen ifråga hava infordrade utlåtanden avgivits
av statskontoret, länsstyrelserna i samtliga län och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd. Av utlatandena, vilka finnas intagna i del III av revisorernas
ifrågavarande berättelse, framgår, bland annat, att, medan enstaka länsstyrelser
ansett omförmälda bestämmelser i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december
1926 och den 11 november 1927 tillämpliga allenast vid vikariat för ordinarie
befattningshavare vid fögderiförvaltning på grund av ledighet för sjukdom
eller semester eller vid vakans, det stora flertalet länsstyrelser, med stöd
av ordalydelsen närmast av 1927 års cirkulär, tillämpat bestämmelserna jämväl
vid vikariat, som uppkommit av annan anledning. Vidare framgår av utlåtandena,
att åtskilliga länsstyrelser vid beviljande av ledighet åt ordinarie befattningshavare
inom fögderiförvaltningarna för enskilda angelägenheter, svag
hälsas vårdande och dylikt i allmänhet medgivit vederbörande att under ledigheten
behålla hela lönen — givetvis med avstående av tjänstgöringspenningarna
— medan andra länsstyrelser i dylika fall förpliktat tjänstemännen att avstå
större eller mindre del av övriga avlöningsförmåner. .
Statskontoret har i sitt den 4 januari 1930 avgivna utlåtande i anledning av
revisorernas anmärkning anfört i huvudsak följande.
Att riksdagen vid beviljandet av anslaget till vikariatersättningar vid
fögderiförvaltningarna avsett, att anslaget skulle få användas allenast vid av
semester, sjukdom eller uppkommen vakans föranlett vikariat torde vara uppenbart,
liksom även att det av riksdagsrevisorerna påtalade överskridandet av anslaget
till större delen varit beroende på att detsamma belastats med kostnader
jämväl för vikariat vid tjänstledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter
och särskilda uppdrag. Det torde vidare var tydligt, att Kungl.
Majit vid avfattandet av cirkulären den 26 mars och den 30 december 1926
samt den 11. november 1927 — liksom även statskontoret i de utlåtanden,
ämbetsverket i samband med cirkulärens tillkomst avgivit — icke avsett att
vidga bestämmelsernas tillämplighetsområde utöver det, som i cirkuläret den
31 december 1920 uttryckligen angivits, nämligen vikariatsersättning vid inträffad
semester, sjukdom^ eller vakans. Emellertid torde den formulering, 1926
och 1927 års cirkulär erhållit, onekligen göra en feltolkning i förevarande hänseende
i viss mån förklarlig. Statskontoret kunde dock icke underlåta att framhålla,
att det borde hava varit uppenbart för vederbörande länsstyrelser, att en
sådan tolkning av bestämmelserna, som medförde, att statsverket exempelvis
under tjänstemans ledighet för enskilda angelägenheter finge vidkännas den
huvudsakliga kostnaden för vikaries avlönande, stöde i dålig överensstämmelse
med såväl före som efter det nya lönesystemets införande tillämpade löneprinciper
och därför icke gärna kunde vara riktig. Av de av revisorerna
åberopade tabellerna framginge även, att vissa länsstyrelser beaktat detta.
För att förhindra fortsatt feltolkning har statskontoret föreslagit, att genom
särskild föreskrift uttryckligen skulle förklaras, att bestämmelserna i cirkulären
den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11 november 1927 icke
avsåge att reglera vikariatsersättningens storlek för andra fall, än då vikariatet
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
13
föranleddes av sjukdom och vakans samt, vad landsfogdevikariat beträffade,
jämväl semester, och att endast i sådana fall ersättning finge utgå av anslaget
till vikariatersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i sitt den 11 januari 1930 avgivna
utlåtande anfört, att det av vad som framkommit genom riksdagens
revisorers undersökning ville synas nämnden, att vissa förtydligande bestämmelser
borde utfärdas rörande dispositionen av ifrågavarande anslag, samt att
lönenämnden hade för avsikt att härom inom den närmaste tiden avgiva särskilt
yttrande. Dylikt yttrande bär av nämnden avgivits den 21 januari 1930.
Däri bar nämnden — efter påpekande att vikariatsersättningsanslaget vid
fögderiförvaltningarna för närvarande huvudsakligen belastades med vikariatsersättningar
till personer, som icke vore ordinarie befattningshavare vid
länsstyrelse — anfört att, därest man ville förekomma, att vikariatsersättningsanslaget
i fortsättningen toges i anspråk för andra utgifter än som betingades
av ersättningar till vikarier vid semester, sjukdom eller vakans,
detta syftemål givetvis kunde ernås på olika sätt. I sådant hänseende Ilar
nämnden närmare anfört följande.
Ett sätt vore att föreskriva, att de i cirkulären den 30 december 1926
och den 11 november 1927 meddelade bestämmelserna finge tillämpas allenast,
där vikariatet vore föranlett av nyssnämnda anledningar. En dylik föreskrift
skulle emellertid få till följd, att den vikarierandes ersättning vid ledighet
för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter och dylikt bleve beroende av
vad den ordinarie befattningshavaren ålades att av egen avlöning avstå för
tjänstens upprätthållande. Det skulle sålunda kunna inträffa, att medan
vikariatsersättningen vid semester eller sjukdom utginge enligt de i gällande
cirkulär givna bestämmelserna, nämnda ersättning vid ledighet av annan anledning
utginge enligt andra grunder. Därtill komme, att därest vikarien
vore ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse, något avdrag å den tjänstlediges
avlöning utöver tjänstgöringspenningar och därtill hörande tillfällig
löneförbättring ävensom i förekommande fall förvaltningsbidrag icke nödvändigtvis
behövde ifrågakomma för tjänstens bestridande, enär sådan vikaries
lön å den egna tjänsten bestredes av anslaget till länsstyrelserna. Då
sålunda den nu ifrågavarande anordningen skulle kunna medföra betydande
ojämnheter i avlöningsförhållandena, funne sig nämnden icke kunna förorda
densamma.
En annan utväg vore, att det uttryckligen förklarades, att anlitandet av
vikariatsersättningsanslaget för bestridande av ersättning till vikarier icke
finge avse andra vikariat än dem, som vore föranledda av semester eller
sjukdom. Därest vikariatet bestredes av icke-ordinarie tjänsteman hos länsstyrelse
eller — såsom numera oftast vore fallet vid vikariat för landsfiskal —
av befattningshavare utom länsstyrelse, komme uppenbarligen även för sådant
fall den ordinarie tjänstinnehavaren vid ledighet för enskilda angelägenheter
eller dylikt att få vidkännas det avdrag å egen avlöning, som erfordrades
för vikariens avlönande.
En närmare undersökning av verkningarna av en dylik anordning visade
emellertid, att den ordinarie befattningshavarens avlöning i vissa fall icke
komme att räcka till för täckande av den i förberörda cirkulär stadgade
vikariatsersättningen.
Det kunde därför — även om den ordinarie befattningshavaren ålades
att under ledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter eller för
14
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
särskilda uppdrag avstå samtliga de med hans tjänst förenade löneförmåner —
ibland bliva nödvändigt att av andra medel bereda fyllnad i den stadgade
ersättningen till vikarien. Därtill komme, att även denna anordning skulle
verka synnerligen ojämnt, i det att avdragets storlek bleve i avsevärd mån
beroende av den vikarierandes löneställning, dyrortsplacering o. s. v.
För sin del ansåge lönenämnden, att en minskning av statsverkets utgifter
för vikariat inom fögderiförvaltningen lämpligen kunde vinnas genom att, i
anslutning till de i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) meddelade villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmånerna för landsstaten,
enhetliga bestämmelser utfärdades rörande det avdrag, som befattningshavare,
vilken åtnjöte tjänstledighet av annan anledning än semester eller sjukdom,
borde utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande tillfällig löneförbättring
samt i förekommande fall förvaltningsbidrag avstå av den honom
å egen tjänst tillkommande avlöningen. I detta hänseende ville lönenämnden
såsom generell regel förorda, att vederbörande förklarades skyldig avstå
hela lönen (inberäknat ålderstillägg) jämte därtill hörande tillfällig löneförbättring.
Däremot syntes befattningshavare böra även under nu avsedda
ledighet vara berättigad uppbära honom eventuellt tillkommande ortstillägg.
Emellertid skulle en dylik bestämmelse kunna i vissa fall anses obillig,
exempelvis då tjänstledigheten vore avsedd för svag hälsas vårdande, för
enskild angelägenhet av ömmande beskaffenhet eller i allmänhet för ändamål,
som angåves i 2 § avd. A—C av kungörelsen den 26 juni 1925 (357)
med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.
I nu angivna fall av ledighet syntes lämpligen kunna föreskrivas,
att länsstyrelsen linge medgiva, att den tjänstledige skulle av lönen jämte
den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen avstå allenast två tredjedelar.
Genom den sålunda av lönenämnden förordade anordningen skulle visserligen
någon begränsning i utgifterna å förslagsanslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna icke uppkomma. Men i stället vore en
avsevärd besparing att förvänta å det nu utgående huvudanslaget till fögderiförvaltningarna.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Gällande bestämmelser angående avlöning till ordinarie befattningshavare
vid fögderiförvaltningarna, som åtnjuter tjänstledighet, samt angående ersättning
vid förordnande som vikarie för dylik befattningshavare hava, såsom
framgår av det föregående, av länsstyrelserna tolkats och tillämpats på olika
sätt. Ostridigt är, att anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna
erhållit en vidsträcktare användning, än som vid anslagets tillkomst
var avsedd.
Med hänsyn till avfattningen av de utfärdade cirkulären liksom på grund
av andra omständigheter synas de länsstyrelser, som från nämnda anslag
utanordna! vikariatsersättning även vid den ordinarie innehavarens ledighet
av annan orsak än semester eller sjukdom, hava haft fog för en dylik åtgärd,
även örn det kan sägas, att länsstyrelserna därvid bort i större utsträckning
än som skett förordna örn skyldighet för den ordinarie befattningshavaren
att avstå även andra löneförmåner än tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag.
För länsstyrelsernas förfaringssätt i sistnämnda avseende kunna
visserligen åberopas starka billighetsskäl med hänsyn till ifrågavarande
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
15
tjänstemäns svaga avlöning och, beträffande landsfiskaler och häradsskrivare,
avsaknad av semester. I olika lönesystem ingående allmänna principer i
fråga örn avstående av löneförmåner vid ledighet exempevis för enskilda
angelägenheter tala emellertid för ett strängare förfarande. Med den tolkning,
som de utfärdade cirkulären fått, hava de nu delvis varit anledningen
till den starka överbelastningen å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna,
utan att tillräcklig kompensation erhållits genom utgiftsminskning
på grund av tillämpning av nyss avsedda bestämmelse örn löneavdrag
i 1917 års kungörelse.
Kompletterande och reglerande föreskrifter i ämnet synas därför erforderliga
såväl i förtydligande syfte som för vinnande av önskvärd minskning av
statens utgifter vid ledighet av nämnda slag.
Två vägar erbjuda sig tydligen därvid: den ena innebär, att genom uttrycklig
föreskrift anslaget till vikariatsersättningar skulle inskränkas till att anlitas
endast till de ursprungligen avsedda ändamålen, nämligen ersättning vid
vakans eller vid vikariat på grund av semester eller sjukdom. Härav skulle
följa, att i andra fall vikarierna skulle få avlönas av den tjänstledige själv
eller genom att länsstyrelserna nödgades göra löneavdrag och i erforderlig
utsträckning anlita det ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna. Den
andra lösningen går ut på att genom inhämtande av riksdagens medgivande
ordna så, att vikariatsersättningsanslaget allt fortfarande kan anlitas till ersättning
åt vikarie även vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom,
men att det samtidigt genom uttryckliga bestämmelser föreskrives, att länsstyrelse
skall vara skyldig att, då i sålunda avsedda fall ersättning utgår från
nämnda anslag, i närmare angiven utsträckning innehålla den tjänstledige befattningshavarens
löneförmåner.
Ur synpunkten av statens ekonomiska intresse torde dessa två linjer vara
ungefär likvärdiga; håda synas de möjliggöra en ganska avsevärd besparing.
Frågan lärer därför kunna bedömas med hänsyn till i övrigt inverkande omständigheter.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förordat den senare linjen, i det
att nämnden utgått från att 1926 och 1927 års cirkulär böra lämnas orubbade
och den vidsträcktare tillämpningen därav konfirmeras. En sådan tillämpning
synes också mig sakligt befogad. Utfärdandet av cirkulären skedde i anslutning
till den för länsstyrelsernas befattningshavare år 1926 genomförda löneregleringen
och betingades av nödvändigheten att tillgodose fögderiförvaltningarnas
behov av lämpliga och väl kvalificerade vikarier. En inskränkning i cirkulärens
tillämpning skulle, såsom lönenämnden också framhållit, dessutom medföra
oreda och ojämnhet i vikariats- och ersättningsförhållandena.
Lönenämnden har nu med denna ståndpunkt beträffande vikariatsersättningsanslagets
användning föreslagit, att vissa generella bestämmelser skulle utfärdas
angående skyldighet för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
att vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom avstå hela lönen
eller, i vissa fall, större delen av densamma. De sålunda föreslagna bestämmelserna
synas mig i stort sett lämpliga och ägnade att främja det med dem av
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
Semester för
landsfiskaler.
sedda syftet. Vid sådant förhållande och med den uppfattning jag- här uttalat
om behövligheten av en vidsträckt användning av vikariatsersättningsanslaget,
anser även jag, att den senare av de antydda vägarna bör följas. Jag ämnar
alltså i det följande hemställa örn förslag till riksdagen, att riksdagen måtte
förklara hinder icke möta för användande av anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet
för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan anledning än
semester och sjukdom. Tillika ämnar jag senare i dag föreslå, att Kungl. Majit
måtte i cirkulär till länsstyrelserna meddela föreskrift av huvudsakligt innehåll,
att i här avsedda fall de tjänstlediga befattningshavarnas löneförmåner skola
innehållas, väsentligen i den utsträckning lönenämnden föreslagit. Dock synes
mig den jämkning böra vidtagas i lönenämndens förslag, att den del av lönen,
som den ordinarie tjänstemannen må vid tjänstledighet i angivna fall efter medgivande
av länsstyrelsen behålla, bestämmes till ett belopp högst motsvarande en
tredjedel av samtliga de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna. En dylik
bestämmelse skulle nämligen bättre än lönenämndens förslag i ämnet ansluta sig
till motsvarande föreskrifter för befattningshavare vid i avlöningshänseende nyreglerade
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Med hänsyn till önskvärdheten
av att nuvarande osäkerhetstillstånd icke må fortfara, torde ett dylikt
cirkulär böra utfärdas redan nu. Jag vill emellertid framhålla, att billigheten
i viss mån kräver, att denna fråga ses i något sammanhang med det förslag angående
semesterrätt för landsfiskaler, som jag också ämnar framlägga.
De nu förordade anordningarna lära komma att medföra minskad belastning
såväl å anslaget till fögderiförvaltningarna som å femte huvudtitelns anslag till
tillfällig löneförbättring och till dyrtidstillägg. De nya bestämmelserna skola
sannolikt även medföra, att ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
i mindre utsträckning än hittills komma att begära ledighet av annan
anledning än semester eller sjukdom. I den mån så blir fallet, kommer detta
att föranleda nedgång av utgifterna även å anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. Till beräkningarna rörande medelsbehovet vid tilllämpning
av nu angivna riktlinjer återkommer jag i det följande.»
I förevarande proposition Ilar departementschefen ock upptagit till behandling
frågan om semester för landsfiskaler.
En historik härutinnan återfinnes å sid. 11 och 12 i statsrådsprotokollet.
Senast har landsfiskalernas semesterfråga behandlats i det av 1924 års
landsstatslönesa/ckunniga den 20 november 1924 avgivna betänkandet med förslag
till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. I detta betänkande
anförde de sakkunniga såsom sin mening, att det allmänna avlöningsreglementets
bestämmelser rörande semester borde bliva gällande
även beträffande landsfiskalerna.
Landsstatslönesakkunnigas förslag rörande lönereglering för landsfiskalerna
har av skilda anledningar ännu icke blivit föremål för statsmakternas
prövning. För närvarande ligger frågan under ny utredning hos 1928 års
lönekommitté.
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
17
Under loppet av hösten år 1928 bringades frågan om beredande av semester
åt landsfiskalerna till förnyad aktualitet genom framställningar såväl
av föreningen Sveriges landsfiskaler som av ett flertal länsavdelningar av
sagda förening. De särskilda framställningarna utmynnade samtliga i hemställan,
att frågan örn semester åt landsfiskalerna måtte lösas utan samband
med den ifrågasatta löneregleringen för dessa befattningshavare och framläggas
i proposition till 1929 års riksdag.
Såsom skäl för ifrågavarande hemställan framhölls huvudsakligen — utöver
vad tidigare åberopats — att i och med omorganisationen av fögderiförvaltningen
landsfiskalerna övertagit icke blott de förutvarande länsmännens
arbetsuppgifter utan även de viktigare av kronofogdarnas funktioner. Därtill
komme den ökning i arbetsbördan, som vore en följd av den allmänna utvecklingen
icke minst i socialt hänseende. Genom tillkomsten av det nya uppbörds-
och redovisningsväsendet, stegringen av uppbördsrestantierna på grund
av befolkningens större rörlighet och den direkta beskattningens utbredning till
bredare folklager, införselinstitutets tillämpning å såväl skatter som underhållsbidrag
m. m. hade sålunda nya betungande och tidsödande tjänsteuppgifter pålagts
landsfiskalerna. Såsom en följd av de därigenom i betydlig mån ändrade
förhållandena hade den övervägande delen av arbetet kommit att bliva förlagd
till tjänsterummet. Vidare erinrades, att principen örn semester numera trängt
igenom på allt flera områden. Enligt lagen om polisväsendet i riket anställda
ordinarie polismän åtnjöte sålunda —- i motsats till sina förmän landsfiskalerna
—■ semesterförmån, ehuru de icke i nämnvärd omfattning vore bundna av kontorsarbete.
Tillika påpekades, att de under senare år meddelade bestämmelserna
angående ersättning vid vikariat å landsfiskalstjänster medfört, att löneavdragen
vid tjänstledighet stegrats för landsfiskalerna.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, vilka med egna yttranden överlämnade de av respektive
länsavdelningar av landsfiskalsföreningen gjorda framställningarna, tillstyrkte
de i desamma gjorda yrkandena, länsstyrelsen i Malmöhus län dock under framhållande
att det undandroge sig länsstyrelsens bedömande, huruvida frågan örn
semester åt landsfiskalerna kunde lösas utan samband med en blivande lönereglering
för nämnda befattningshavare.
De flesta av nyssnämnda länsstyrelser betonade uttryckligen det rättvisa
och billiga uti att landsfiskalerna i likhet med flertalet av statens tjänstemän
komme i åtnjutande av årlig semester. Av länsstyrelsen i Södermanlands län
framhölls därjämte, att genom föreskrift örn semesterledighet för landsfiskalerna
möjlighet skulle vinnas till förbättrad kontroll över deras medelsförvaltning.
Av sistnämnda anledning som med hänsyn jämväl till önskvärdheten
av att hava tillgång till lämpliga vikarier ifrågasatte länsstyrelsen,
huruvida icke åtminstone huvuddelen av semestern borde utgå såsom tvångsledighet.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Gävleborgs län,
landsfogden i Kopparbergs län samt en länsavdelning av landsfiskalsföreningen
Bihang till riksdagens protokoll 1Ö30. 6 sami. 54 haft. (Nr 126—128.) 82C 30 2
18 Statsutskottets utlåtande Nr 127.
framhöllo betydelsen ur kontrollsynpunkt av att landsfiskalerna bereddes
årlig semester.
Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades inom socialdepartementet
en promemoria, vari ifrågasattes semesterfrågans utbrytande till separat
behandling före löneregleringsspörsmålet i dess helhet.
Genom beslut den 27 november 1928 anmodades 1928 års lönekommitté att
avgiva utlåtande i anledning av vad som anförts i omförmälda år 1928 ingivna
framställningar ävensom uti berörda promemoria.
Efter sistnämnda dag överlämnade länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och
Norrbottens län till Kungl. Maj:t framställningar från landsfiskaler i respektive
län örn införande av semesterrätt för nämnda befattningshavare, därvid
framställningarna i samtliga fall av länsstyrelserna tillstyrktes.
LöneJcommittén har den 23 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ämnet,
därvid kommittén först behandlat frågan örn lämpligheten i och för sig av att
tillerkänna landsfiskalerna rätt till semester och anslutit sig till i det föregående
återgivna synpunkter rörande önskvärdheten härav. Därjämte har
kommittén framhållit, att de skäl, vilka tidigare anförts mot ett utsträckande
av semesterrätten till landsfiskalerna, numera icke ägde samma giltighet.
Kommittén bar i detta sammanhang även berört spörsmålet huruvida såsom
vikarie för landsfiskal i ett distrikt skulle kunna anlitas landsfiskal i ett angränsande
distrikt. Även örn en sådan anordning i vissa fall vore möjlig,
har kommittén dock varit av den uppfattningen, att densamma icke kunde
såsom regel komma i fråga. Man syntes sålunda, om semesterrätt medgåves
landsfiskalerna, i allmänhet bliva hänvisad till att såsom vikarier
anlita landsfiskalsutbildade biträden i distrikten eller, där sådana icke stöde
till buds, tjänstemän hos länsstyrelserna.
Kommittén har härefter tagit ställning till frågan örn den skärpning av
kontrollen över landsfiskalernas medelsförvaltning, som kunde vinnas genom
ett utsträckande av semesterrätten till nämnda befattningshavare. I denna
del har kommittén yttrat, att det syntes otvivelaktigt, att en stark
kontroll skulle vinnas, därest landsfiskal under någon tid varje år frånträdde
sin tjänst och örn därvid bestyret med indrivning och redovisning av de under
landsfiskalens förvaltning hörande medlen komme att övertagas av vikarie,
särskilt örn det tillsåges, att såsom vikarie i största omfattning anlitades
annan än hos vederbörande landsfiskal anställd person. Enligt kommitténs
mening måste därför denna synpunkt på semesterfrågan tillmätas icke ringa
betydelse.
I anslutning till det sålunda anförda bar kommittén uttalat, att kommittén
av olika anledningar funne det önskvärt, att landsfiskalerna komme i åtnjutande
av semester.
Kommittén har på sålunda anförda grunder förordat en provisorisk lösning
av landsfiskalernas semesterfråga. Härom har kommittén yttrat, att någon olägenhet
med avseende å kommitténs pågående löneregleringsarbete icke syntes
vållas av att ifrågavarande spörsmål utbrötes och särskilt behandlades. Så
-
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
19
vitt kommittén kunnat tinna, utgjorde ej heller de för landsfiskalerna nu gällande
anställnings- eller löneförhållandena några formella hinder för en provisorisk
lösning av semesterfrågan. De generella bestämmelser, som redan
funnes utfärdade i fråga örn ersättning åt vikarie för landsfiskal, vilken åtnjöte
tjänstledighet, syntes ock kunna tillämpas jämväl för det fall, att landsfiskalen
åtnjöte semester.
Beträffande semestertidens längd har lönekommittén härefter erinrat, hurusom
landsstatslönesakkunniga i sitt förenämnda betänkande föreslagit, att
landsfiskal vid genomförande av en blivande lönereglering borde inordnas
under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet den
22 juni 1921 och därvid inplaceras i lönegraden B 12 (nuvarande lönegraden
B 20). I anslutning därtill hade de sakkunniga avsett, att jämväl de uti
ifrågavarande avlöningsreglemente intagna bestämmelserna rörande semester
skulle utan inskränkning bliva gällande för landsfiskalerna. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle alltså landsfiskal i likhet med övriga till 20:e lönegraden
hänförda befattningshavare årligen komma i åtnjutande av semester
under 25 dagar intill det år, under vilket han fyllde 40 år, och därefter
under 35 dagar.
I anslutning härtill har kommittén anfört, att, därest den årliga semesterperioden
bestämdes till 30 dagar, semesterledigheten för vissa landsfiskaler,
det vill säga sådana landsfiskaler, som ännu icke överskridit 40-årsåldern,
skulle komma att överstiga den av landsstatslönesakkunniga sålunda föreslagna
semestertiden. Lönekommittén hade visserligen ännu icke tagit
ståndpunkt till frågan, huruvida den av de sakkunniga sålunda föreslagna
inplaceringen i lönegrad kunde anses lämpligt avvägd, men kommittén ansåge
det dock böra undvikas, att ett provisoriskt ordnande av semesterfrågan
finge föregripa en blivande lönereglering. Med hänsyn därtill ville kommittén
för sin del föreslå, att den årliga semestertiden för landsfiskal tills
vidare och intill dess annorlunda kunde varda stadgat fastställdes till 20
dagar intill det år, under vilket befattningshavaren fyllde 40 år, samt till 30
dagar för tiden därefter.
Kommittén har vidare uttalat sig för att rätt till semester borde tillkomma
ej blott ordinarie landsfiskal utan även sådan landsfiskalsvikarie, som avsåges i
förenämnda cirkulär den 5 december 1924. Det hade nämligen synts kommittén
billigt, att de befattningshavare, som förordnats att innehava landsfiskalstjänst
mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner, i likhet med de
ordinarie landsfiskalerna berättigades åtnjuta den förmån av semester, som
av kommittén förordats.
Beträffande frågan örn innehållet av erforderliga semesterbestämmelser har
kommittén ansett det böra föreskrivas, att semester skulle, där sådant kunde ske
utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen få åtnjutas under 20 dagar
intill det år, då landsfiskalen fyllde 40 år, och därefter under 30 dagar,
ävensom å tid som av länsstyrelsen bestämdes. Landsfiskal borde ock enligt
kommittén förklaras pliktig att, där länsstyrelsen så funne för gott föreskriva,
begagna sig av semester. Slutligen syntes enligt kommittén böra före
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
skrivas, att landsfiskal skulle under semester äga uppbära honom eljest tillkommande
löneförmåner, däri inbegripet tillfällig löneförbättring men däremot
icke förvaltningsbidrag, vilket bidrag enligt nu gällande bestämmelser
rörande ersättning till vikarie för tjänstledig landsfiskal uppbäres av vikarien.
Yad angår ersättningen till befattningshavare, som förordnas att uppehålla
lands fiskal st;} dust under ordinarie) innehavares semester, bär kommittén anfört, att
dylik ersättning borde, såsom kommittén redan antytt, utgå enligt de regler,
som redan nu gälla i fråga örn vikarie för tjänstledig landsfiskal, alltså enligt
reglerna i omförmälda cirkulär av den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och
den 11 november 1927. I enlighet därmed syntes ock vikariatsersättningarna
böra utgå från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. Några särskilda bestämmelser rörande
ersättning till vikarie för semesterledig landsfiskal syntes kommittén
sålunda icke vara av behovet påkallade.
Med avseende å tiden för ikraftträdandet förordades, att de nya semesterbestämmelserna
skulle träda i tillämpning från och med den 1 juli 1929.
Därvid uppstode emellertid, enligt kommittén, frågan, huruvida nämnda
bestämmelser skulle vad anginge kalenderåret 1929 övergångsvis så tillämpas,
att vederbörande befattningshavare finge under nämnda år komma i
åtnjutande av den för helt kalenderår föreslagna semesterledigheten. I
sådant avseende ville kommittén erinra, hurusom vid genomförande från och
med den 1 juli 1920 av ny definitiv lönereglering för kommunikationsverkens
befattningshavare föreskrevs, att semestertiden skulle under nämnda år beräknas,
såsom örn de nya lönebestämmelserna varit gällande under hela det
nämnda året. I analogi härmed syntes i förevarande fall böra förordnas,
att vid beräkning av semestertidens längd under år 1929 de nya bestämmelserna
skulle så tillämpas, som örn de varit gällande från och med den
1 januari 1929, länsstyrelsen givetvis obetaget att pröva, örn och i vilken
omfattning semester under nämnda år kunde beviljas.
Angående kostnadsfrågan har kommittén anfört, att införandet av semesterrätt
för landsfiskalerna uppenbarligen skulle komma att medföra en icke oväsentlig
ökning i statsverkets utgifter för fögderiförvaltningarna genom vikariatsersättningarna
till semestervikarierna. Kommittén hade med utgångspunkt
från att till dylika vikarier i regel komme att förordnas befattningshavare
med avlöning enligt 12:e löneklassen sökt beräkna den merutgift å förslagsanslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, som skulle uppstå,
därest kommitténs förenämnda förslag rörande semester för landsfiskalerna
vunne godkännande. Kommittén hade därvid kommit till det
resultatet, att nämnda merutgift skulle per budgetår uppgå till omkring
155,000 kronor, vartill komme dyrtidstillägg med omkring 40,000 kronor.
Mot denna merutgift svarade emellertid en årlig besparing å ordinarie anslaget
till fögderiförvaltningarna å 20,000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg,
7,000 kronor, vilken besparing uppkomme därigenom, att förvaltningsbidrag
icke skulle utgå till landsfiskal under dennes semester. Den
verkliga merkostnaden för statsverket skulle alltså enligt kommittén, inklusive
dyrtidstillägg, uppgå till omkring 168,000 kronor för år räknat.
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
21
Kommittén har emellertid även påpekat, att redan för närvarande en del
landsfiskaler årligen plägade begära och erhålla någon tids ledighet från
tjänsten för enskilda angelägenheter. Beträffande dessa syntes enligt kommittén
statsverkets kostnad i anledning av semesterrättens införande i huvudsak
begränsas till att motsvara de löneavdrag, ifrågavarande befattningshavare
för närvarande hade att avstå under åtnjuten tjänstledighet. Med hänsyn
därtill syntes den av kommittén beräknade merutgiften å anslaget till
vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna kunna nedsättas med omkring
15,000 kronor. Den totala merkostnaden per budgetår skulle därigenom reduceras
till omkring 153,000 kronor.
Över lönekommitténs förslag hava infordrade utlåtanden avgivits dels av
samtliga länsstyrelser, dels och av statskontoret den 2 februari 1929.
Länsstyrelserna hava i allmänhet livligt biträtt förslaget örn provisorisk
rätt till semesterledighet för landsfiskalerna; svårigheten att med en sådan
anordning erhålla lämpliga vikarier har emellertid från vissa håll framhållits.
I fråga örn det närmare innehållet av länsstyrelsernas yttranden torde få
hänvisas till sid. 19—22 i statsrådsprotokollet.
Statskontoret har i sitt förut omförmälda utlåtande till en början erinrat,
att ämbetsverket i samband med yttrande rörande lönereglering för fögderiförvaltningarnas
tjänstemän förordat, att landsfiskalerna skulle inplaceras i
18:e lönegraden av gällande avlöningsreglemente för civilförvaltningen, varigenom
landsfiskalerna jämväl skulle komma i åtnjutande av samma rätt till
semester, som tillkomme ordinarie befattningshavare i denna lönegrad. Däremot
har statskontoret förklarat sig hysa vissa betänkligheter mot lämpligheten
av att från löneregleringsfrågan utbryta spörsmålet örn beredande av
semester åt landsfiskalerna, i all synnerhet som det enligt statskontoret vore
att förmoda, att frågan örn lönereglering för landsfiskalerna inom en ganska
nära framtid kunde upptagas till slutligt avgörande. Den närmare innebörden
av statskontorets utlåtande återfinnes å sid. 22—24 i statsrådsprotokollet.
Sedan departementschefen härefter redogjort för ett av föreningen Sveriges
landsfiskaler i ärendet avgivét yttrande, har redogörelse lämnats för ett av
1928 års lönekommitté i anledning av statskontorets och nyssnämnda förenings
yttranden enligt uppdrag avlåtet förnyat utlåtande i frågan.
Lönekommittén har däri till en början till bemötande upptagit de av
statskontoret mot kommitténs förslag framställda anmärkningarna av mera
principiell innebörd och därvid anfört huvudsakligen följande.
Lönekommittén kunde för sin del icke finna, att de av statskontoret anförda
skälen mot ett provisoriskt ordnande av semester för landsfiskalerna
vore övertygande. Spörsmålet därom syntes lönekommittén i första hand
vara en skälighets- och billighetsfråga, som borde prövas ur synpunkten av
den avsevärda förändring, som under senare tid inträtt i landsfiskalernas
tjänstgöringsförhållanden. I denna del ansåge sig kommittén hava i sin
framställning i ämnet framlagt en tillfyllestgörande motivering. Sedan
semesterrätten numera blivit utsträckt till så gott som alla statens befatt
-
22
Statsutskottets utlåtande, Nr 127.
ningskavare, mäste enligt kommitténs mening landsfiskalernas avsaknad av
denna förmån framstå såsom ett undantag utan tillräckliga skäl.
Aven örn kommittén icke kunnat undgå att tillmäta kontrollsynpunkten
en ej ringa betydelse, kade dock denna för lönekommittén framstått allenast
som ett ytterligare skäl, utöver andra anförda, för ett omedelbart ordnande
av landsfiskalernas semesterfråga. Kommittén kunde för övrigt ej biträda
statskontorets mening, att kontrollsynpunkten skulle vara utan betydelse,
så länge biträdena icke vore statsavlönade. Den avsedda kontrollen skulle
ernåg därigenom, att landsfiskalen vid inträdande semesterledighet komme
att överlämna sin kassa till vikarien, som därefter under sin vikariatstjänstgöring
finge tillfälle till inblick i landsfiskalens sätt att sköta medelsförvaltningen.
Man syntes knappast vara berättigad utgå från att en av länsstyrelsen
förordnad vikarie skulle vilja påtaga sig ansvaret för underlåtenheten
att anmäla iakttagna oegentligketer i landsfiskalens uppbördsverksamket,
ens örn vikarien utgjordes av landsfiskalens eget biträde ock sålunda stöde
i en måhända mindre självständig ställning gentemot denne. Att märka
vore dessutom,. att redan för närvarande i ett flertal län funnes anställda
statsavlönade biträden, tillhopa ett 70-tal, vilka jämte tjänstemän kos länsstyrelserna
i första kand syntes kunna komma i fråga såsom vikarier. Men
därjämte kunde semesterns betydelse i kontrollhänseende lika mycket bliva
a-v förebyggande art. Då det enligt kommittéförslaget skulle ankomma på
länsstyrelserna att förordna vikarie, skulle nämligen landsfiskalen icke på
förhand kunna med någon större säkerhet bedöma, vem som komme att
under semestern uppehålla hans tjänst. Att under sådana omständigheter
frånkänna semestern betydelse ur kontrollsynpunkt syntes kommittén näppeligen
vara befogat.
Statskontoret hade fört på tal de olägenheter, som skulle uppkomma, örn
vikarier för semesterlediga landsfiskaler i större utsträckning måste tagas
fran länsstyrelserna. Med avseende därå ansåge sig lönekommittén allenast
böra erinra därom, att ett flertal länsstyrelser i sina över lönekommitténs
förslag avgivna yttranden förklarat, att “några svårigheter med avseende å
vikariatsfrågan numera icke behövde befaras uppstå eller att, där dylika
kunde förväntas möta, de likväl syntes kunna övervinnas.
Rörande frågan om semestertidens längd och därmed sammanhängande
spörsmål har lönekommittén i anledning av vad som anmärkts mot förslaget
anfört följande.
Aven örn vissa skäl kunde anföras för ett tillmötesgående av landsfiskalsföreningens
hemställan örn utsträckning av semestertiden för landsfiskaler
under fyrtio års ålder, ansåge sig dock kommittén böra vidhålla sitt förslag
därutinnan. Med avseende å viss av statskontoret gjord anmärkning ville
kommittén allenast erinra, att ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse,
som för _ närvarande förordnades att uppehålla ledig landsfiskalstjänst, icke
ägde åtnjuta någon semester alls.
I detta sammanhang har lönekommittén också betonat, att landsfiskalerna
— i likhet med andra befattningshavare — icke borde få uttaga sin semester
i annan mån, än sådant läte sig göra utan hinder för arbetets behöriga
gång. Givetvis förutsatte dock kommittén, att det örn möjligt ordnades så,
att semester kunde till större delen uttagas i ett sammanhang. Några bestämmelser
därom syntes dock knappast vara erforderliga.
Beträffande frågan örn vem som under landsfiskals semester skall äga att
uppbära förvaltning sbidraget har kommittén nu anfört följande.
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
23
Enligt gällande bestämmelser ägde tjänsteman lios länsstyrelse, ordinarie
eller icke-ordinarie, ävensom annan befattningshavare, som förordnades
att under landsfiskals tjänstledighet uppehålla dennes tjänst, att
uppbära det med den uppehållna tjänsten förenade förvaltnings bidraget.
Vid utformandet av sitt förslag hade kommittén utgått fran att bestämmelserna
rörande vikariatsersättning borde vara lika, vare sig en landsfiskalstjänst
uppehölles på förordnande på grund av ordinarie innehavares tjänstledighet
eller på grund av honom beviljad semester. Kommittén hade-emellertid
för sin del icke någon saklig invändning att framställa mot en ändring
av kommittéförslaget på denna punkt. Med avseende a denna ändring
syntes man böra uppmärksamma av en länsstyrelse framställt förslag, att
landsfiskal icke skulle vara förpliktad att under semester till vikarie aVfetå
det å semestertiden belöpande förvaltningsbidraget men däremot vara skyldig
att tillhandahålla vikarien kontorslokal, skrivmaterialier och tjänstetelefon.
Med avseende å frågan örn vem som under landsfiskals semester skall
uppbära provision å vissa, utskylder har kommittén uttalat, att densamma i
motsats till statskontoret icke ansett särskilda föreskrifter härom vara av
behovet påkallade. För det fall, att landsfiskal åtnjöte tjänstledighet, funnes,
yttrar kommittén, för närvarande icke några bestämmelser utfärdade i sagda
hänseende, utan hade frågan därom i praktiken ordnats på det sätt, att inflytande
provisioner uppburits av den, som uppehållit tjänsten vid tillfället.
Det hade synts kommittén, att även under semester en liknande anordning
kunde utan olägenhet tillämpas.
Vad slutligen angår de verkställda kostnadsberäkningarna har kommittén
avgivit i huvudsak följande yttrande.
Beräkningarna hade utförts på grundval av den rådande åldersfördelningen
inom den nuvarande landsfiskalskåren och den därav beroende
olika kostnaden för semester åt befattningshavare över och under 40 år.
Den av kommittén beräknade totalkostnaden finge anses så tillförlitlig, som
det överhuvud taget vore möjligt att åstadkomma. Då kommittén vid anslagsberäkningen
även tagit vederbörlig hänsyn till det av landsfiskalsföreningen
anmärkta förhållandet, att landsfiskal sannolikt framdeles komme
att i mindre omfattning än nu bliva i behov av särskild tjänstledighet,
syntes vid bifall till de av kommittén i förslaget angivna grunderna någon
ändring i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen icke vara påkallad.
Skulle emellertid förvaltningsbidraget anses böra under den tid, landsfiskal
åtnjöte semester, utgå till denne och icke till hans vikarie, syntes vid
det förhållandet, att i sådant fall kostnaden för förvaltningsbidraget komme
att'' belasta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, den
jämkningen böra vidtagas i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen,
att nyssnämnda anslag upptoges till det i riksstaten för innevarande budgetår
angivna beloppet 2,375,000 kronor och att det ordinarie förslagsanslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna beräknades till
280,000 kronor eller 120,000 kronor högre än i löpande riksstat.
Kommittén hade vid den förut verkställda beräkningen av kostnaderna
icke tagit hänsyn till de utgifter för statsverket, som skulle uppkomma,
därest, såsom statskontoret ifrågasatt, rese- och traktamentsersättningar tillkomme
semestervikarierna. Kommittén ansåge skäligt, att vikarie finge åtnjuta
rese- och traktamentsersättning för resor till och från den ort, där
lian förordnats att vikariera. Dylik ersättning tillkomme för övrigt redan
nu landskanslist och landskontorist ävensom extra ordinarie tjänsteman hos
24
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
länsstyrelse för det fall, att sådan tjänsteman förordnades att uppehålla landsfiskalstjänst
under sjukledighet för ordinarie innehavaren (jfr sv. förf.-saml.
bill. nr 25 år 1907). Att finna någon hållpunkt för en beräkning av kostnaderna
för rese- och traktamentsersättningar till landsfiskalernas semestervikarier
syntes dock icke möjligt. Någon höjning av det å femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar syntes
emellertid icke vara erforderlig i anledning av införande av semesterrätt för
landsfiskalerna.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Samtliga de myndigheter, vilka under senare år yttrat sig beträffande
fråsan om semesterrätt för landsfiskalerna, hava i princip anslutit sig till
den uppfattningen, att dylik rätt, som numera medgivits det stora flertalet
av statens befattningshavare, bör tillkomma även landsfiskalerna. Det synes
också uppenbart, att anledning saknas att i detta hänseende bibehålla
landsfiskalerna i en särställning. Såsom skäl för semesterrätt kan även här
åberopas å ena sidan tjänstemännens berättigade krav på att utan minskning
i avlöningsförmåner beredas tillfälle till erforderlig vila och rekreation
och å andra sidan statens intresse av att dess befattningshavare bibehållas
vid full vigor och ej i förtid få sina själs- eller kroppskrafter nedsatta. En
reglering av det nuvarande tillståndet, då landsfiskalerna mer eller mindre
rikligt och med större eller mindre uppoffring av löneförmånerna få tjänstledighet
för enskilda angelägenheter eller svag hälsas vårdande, är, bland
annat av skäl som sammanhänga med den här först behandlade frågan, i hög
grad önskvärd. Yad angår landsfiskalerna skulle ur statsnyttans synpunkt
semesterrätten dessutom hava en särskild betydelse i kontrollhänseende,
något vartill jag återkommer i det följande. Med denna uppfattning och då
det varit tydligt, att i avbidan på blivande lönereglering för landsfiskalerna
någon definitiv lösning av dessa tjänstemäns semesterfråga tills vidare icke
kunde komma till stand, hava, såsom framgår av det föregående, möjligheterna
för en provisorisk lösning av frågan undersökts. Residtatet av denna prövning
utgör det av 1928 års lönekommitté utarbetade förslaget i ämnet, för vars
innebörd jag i det föregående utförligt redogjort.
Lönekommitténs förslag har i huvudsak gillats av flertalet länsstyrelser
och jämväl vunnit anslutning från landsfiskalsföreningens sida. Emellertid
hava några länsstyrelser betonat de svårigheter, som det i händelse
av bifall till förslaget skulle möta att under landsfiskalernas semester erhålla
lämpliga vikarier. Vidare har statskontoret ställt sig ganska tveksamt
gentemot förslaget och bland annat uttalat, att ur kontrollsynpunkt icke
mycket stöde att vinna, därest till vikarie för landsfiskal förordnades hos
honom eller annan landsfiskal anställt privat biträde samt att spörsmålet
örn landsfiskalernas semesterrätt därför nära sammanhängde med frågan örn
anställandet av statsavlönade biträden. Vad sålunda anförts mot förslaget
synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. I flertalet län torde
någon svårighet att anskaffa erforderliga semestervikarier icke yppa sig.
Såsom sådana torde i första hand, där så låter sig göra, böra användas
biträden, vilka — med avlöning från anslaget till jmlisväsendet i riket —
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
25
äro anställda hos en del landsfiskaler, eller ock lämpliga ordinarie eller ickeordinarie
befattningshavare hos länsstyrelserna. I ett visst antal fall få
dock givetvis som vikarier anlitas sådana privata landsfiskalsbiträden, vilka
innehava kompetens för bestridande av landsfiskalstjänst; därvid kan man
ur kontrollsynpunkt exempelvis genom tjänstebyte lämpligen söka ordna
så, att vikarie hämtas från annat landsfiskalsdistrikt. Med den arbetsbörda,
som numera åvilar landsfiskalerna, lärer man endast i ringa utsträckning hava
att räkna med möjligheten att såsom vikarie för landsfiskal i ett distrikt
förordna landsfiskal i annat distrikt. Jämväl en dylik anordning bör dock
ibland kunna ifrågakomma. Klart är emellertid, att det understundom kan
förekomma, att vid viss tidpunkt lämplig semestervikarie icke på något av
nu angivna sätt kan stå till buds. För sådant fall får naturligtvis landsfiskalens
semester uppskjutas till sådan tid, då vikarie finnes att tillgå.
Det är nämligen klart, att landsfiskal, liksom annan statstjänsteman, allenast
bör få begagna sig av semester, då så kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, och sådant hinder föreligger ju, när lämplig vikarie saknas.
Dessa svårigheter torde för övrigt undgås vid bifall till det förslag, jag i det
följande ämnar framställa örn att länsstyrelserna skola hava att bestämma,
att och när viss landsfiskal skall åtnjuta semester.
Införandet av semesterrätt för landsfiskalerna är, såsom redan framgått,
även avsett att möjliggöra viss kontroll över landsfiskalernas sätt att fullgöra
sina skyldigheter; detta i analogi med vad som å andra områden gäller
beträffande personer med redovisningsskyldighet. I detta hänseende skulle
semesterrättens införande ingå såsom ett led i de åtgärder, vilka för närvarande,
närmast med anledning av framställning från riksdagen, planeras i
syfte att åstadkomma en förbättrad kontroll över landsfiskalernas och med
dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att i enahanda syfte dels jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
av mig tillkallats särskilda sakkunniga för att biträda med verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande ändring i gällande författningar
örn indrivning och redovisning av utskylder m. m., vilka sakkunniga
torde komma att inom de närmaste dagarna avgiva betänkande i vad angår
sådana åtgärder, som kräva riksdagens medverkan, dels, på skäl som anförts
i årets statsverksproposition, nu ifrågasättes att bereda landsfogdarna tillgång
till sakkunnigt biträde vid inventeringarna hos landsfiskalerna, dels ock i
det inom kort föreliggande definitiva förslaget till omarbetning av kommunallagarna
torde komma att inflyta vissa ändrade föreskrifter med avseende
å den kommunala revisionen m. m.
Statskontoret har framställt anmärkningar mot värdet av den kontroll
över landsfiskalernas medelsförvaltning, som ansetts bliva en av fördelarna
med semesterrättens införande, men dessa anmärkningar synas knappast berättigade.
Det må visserligen icke förnekas, att den åsyftade kontrollen
skulle bliva mera effektiv, därest såsom vikarier genomgående kunde anlitas
statsavlönade och av landsfiskalerna ekonomiskt oberoende befattningshavare,
men detta förhållande utgör näppeligen något skid att avstå från
26
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
den förbättring av kontrollen, vilken genom ett bifall till lönekommitténs
förslag dock otvivelaktigt i många fall står att vinna. Även av ett privatanställt
landsfiskalsbiträde bör man för övrigt givetvis kunna vänta, att han
i egenskap av vikarie för landsfiskal sätter det allmännas intresse i främsta
rummet. Härtill kommer, att en landsfiskal icke på förhand bör kunna veta,
vem länsstyrelsen kommer att förordna till vikarie. Jämväl sistnämnda förhållande
bör för vederbörande utgöra en anledning att så handhava sin
tjänst, att han icke har något att befara av den inblick i hans sätt att sköta
densamma, som hans semestervikarie måste erhålla.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och då lönetekniska hinder för
ett provisoriskt ordnande av landsfiskalernas semesterfråga icke föreligga,
anser jag mig — i trots av de ökade kostnader för statsverket, vilka bliva
en nödvändig konsekvens av semesterrättens införande — böra förorda, att
förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag. Förslaget synes mig
väsentligen kunna utformas i överensstämmelse med vad lönekommittén
förordat. Jag övergår nu till närmare behandling av de särskilda punkterna
i dess förslag.
Enligt lönekommittén skulle semestertiden bestämmas till 20 dagar årligen
intill det år, under vilket landsfiskal uppnår fyrtio år, samt till 30 dagar för tid
därefter. Landsfiskalerna skulle därigenom erhålla rätt till lika lång semester,
som för närvarande tillkommer befattningshavare i lönegraderna 1—10
enligt 9 § i avdelning B i det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet.
Häremot hava statskontoret och flertalet länsstyrelser icke
haft någon erinran att framställa, under det att landsfiskalsföreningen och
några länsstyrelser funnit denna tid alltför kort. Även örn en något längre
semestertid kunde synas i och för sig berättigad, anser jag mig dock med
hänsyn till nödvändigheten att icke föregripa den kommande löneregleringen
för landsfiskalerna böra i denna del biträda kommitténs förslag. Såsom jag
förut framhållit och även kommittén föreslagit, bör därjämte semester allenast
få åtnjutas, där sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång.
Tidpunkten för semestern bör i överensstämmelse med förslaget bestämmas
av vederbörande länsstyrelse.
Lönekommittén har vidare föreslagit, att landsfiskal skulle förklaras pfiffig''
att, där länsstyrelse så funne för gott föreskriva, begagna sig av semester.
Flera länsstyrelser ävensom landsfiskalsföreningen hava ifrågasatt lämpligheten
av en dylik bestämmelse, enär dess tillämpning kunde för landsfiskalerna
medföra obehag och väcka oberättigade misstankar. För min del
anser jag det nödvändigt, att stadgandet örn semesterrätt, därest det ur
kontrollsynpunkt skall kunna bliva av verklig betydelse, kompletteras med
en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester. Denna skyldighet
synes mig emellertid — för ernående av större kontroll och till undvikande
av missförstånd och obehag för landsfiskalerna -— böra göras ovillkorlig.
Enligt kommittéförslaget skulle rätt till semester tillkomma ej blott ordinarie
landsfiskal utan även den, som på grund av omförmälda cirkulär den
5 december 1924 uppehåller ledig landsfiskalstjänst. Detta förslag biträder
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
27
jag. Dock synes rätten till semester böra omfatta samtliga landsfiskalsvikarier,
vilka förordnats att innehava landsfiskalstjänst mot åtnjutande av därmed
förenade löneförmåner, alltså — enligt cirkuläret den 20 augusti 1926 — även
vikarie å sådan landsfiskalstjänst, vilkens ordinarie innehavare uppehåller
ledig landsfiskalstjänst i annat distrikt.
Givetvis bör landsfiskal under semestertiden äga rätt att uppbära honom
tillkommande löneförmåner. Tvekan har emellertid uppstått, huru därvid
lämpligen bör förfaras dels med det på semestertiden belöpande förvaltningsbidraget,
dels ock med de sportelinkomster, som inflyta under samma tid.
Vad angår Jorvaltningsbidraget synes mig i anslutning till lönekommitténs
senaste förslag i ämnet detsamma böra även under semestertiden utgå till
landsfiskalen, dock med skyldighet för honom att tillhandahålla vikarien kontorslokal,
skrivmaterialier och dylikt. Denna lösning, som utan tvivel i och för sig
är den mest praktiska, synes med mitt förslag örn semesterskyldighet vara
den enda möjliga. Angående sportelinlcomsterna torde det i anslutning till
gällande praxis böra föreskrivas, att desamma skola, i den mån de belöpa på
tiden för landsfiskalens semester, uppbäras av dennes vikarie. I övrigt torde
de bestämmelser i fråga örn ersättning åt vikarie, som gälla eller kunna
komma att utfärdas beträffande fögderiförvaltningarna, böra tillämpas jämväl
för det fall, att landsfiskal åtnjuter semester.
Vikarie torde vidare böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning för
erforderliga resor för till- och frånträdande av vikariatsförordnande.
De nya bestämmelserna synas böra träda i tillämpning från och med den
1 juli 1930, därvid dock lärer böra föreskrivas, att bestämmelserna skola så tilllämpas,
som örn de varit gällande under hela innevarande kalenderår. Givetvis
får det dock bliva länsstyrelsens sak att i varje särskilt fall pröva, örn och
i vilken omfattning semester under året må böra beviljas, därvid man torde
få räkna med att semester på grund av svårigheterna under övergångsåret
stundom icke då kan komma att tillerkännas samtliga landsfiskaler eller med
full tid.
I den mån föreskrifter utöver dem, för vilka här redogjorts, skulle visa
sig behövliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela sådana.
De årliga merutgifter, som skulle följa med förslagets genomförande, hava
av lönekommittén — frånsett de ökade utgifterna för rese- och traktamentsersättning
till vikarierna — beräknats till cirka 153,000 kronor för budgetår
räknat. Under förutsättning att landsfiskal berättigas att under semestern
uppbära även förvaltningsbidraget, kommer semesterrättens införande icke att
direkt inverka på belastningen å anslaget till fögderiförvaltningarna. Däremot
skulle å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna uppkomma
en ökad årsutgift av omkring 120,000 kronor och å det under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst en årlig
merutgift å cirka 33,000 kronor. Nyssnämnda rätt till rese- och traktamentsersättning
skulle dessutom medföra en ökad utgift å femte huvudtitelns förslagsanslag
till rese- och traktamentspenningar med belopp, vars storlek kommittén
28
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
ansett sig icke ens kunna ungefärligen uppskatta. Kommittén, som dock
ansett, att ifrågavarande anslag till dyrtidstillägg och till rese- och traktamentspenningar
icke av förevarande anledning behöva höjas, har för budgetåret
1930/1931 uppskattat medelsbehovet för anslaget till fögderiförvaltningarna
till samma belopp som för innevarande budgetår eller 2,375,000 kronor och
för anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000
kronor, till 280,000 kronor.
Mot lönekommitténs sålunda framlagda beräkningar av merkostnaderna,
vilka beräkningar grunda sig på en undersökning från fall till fall, har jag i
huvudsak icke något att anmärka, och anser jag därför även, att desamma
böra läggas till grund för anslagsberäkningen för nästa budgetår. Den omständigheten,
att under senare halvåret 1930 skulle kunna uttagas semester
för hela nämnda år har icke ansetts behöva medföra någon högre anslagsbelastning
för nästa budgetår.
Lönekommitténs kostnadsberäkningar torde emellertid med hänsyn till
vad numera i ärendet förekommit böra i vissa hänseenden jämkas. Vad
angår vikariatsersättningsanslaget utgjorde belastningen därå under sistförflutna
budgetår, såsom förut nämnts, 187,655 kronor 37 öre. Den översteg
alltså med nära 30,000 kronor nämnda anslag för nu löpande budgetår. Anslaget
skulle i följd därav för nästa budgetår kunna uppskattas till (160,000 +
120,000 + 30,000) 310,000 kronor. På sätt jag i det föregående antytt, torde
man emellertid med stor sannolikhet kunna räkna med att de ifrågasatta bestämmelserna
angående skyldighet för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna att
vid ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester avstå vissa avlöningsförmåner
komma att medföra minskning i ledighetstidernas antal och längd
och i följd härav nedgång i belastningen å anslaget. Härtill kommer, att
semesterförmånens införande i och för sig är ägnat att minska behovet av
annan ledighet. Med hänsyn härtill anser jag anslaget från och med nästa
budgetår kunna, även med godkännande av den mera vidsträckta användningen
av detsamma, förslagsvis upptagas till 270,000 kronor. Vad beträffar
anslaget till fögderiförvaltningarna torde detta anslag med anledning av nyssberörda
bestämmelser kunna reduceras med ett belopp av förslagsvis 25,000
kronor, vadan anslaget skulle från och med samma tidpunkt kunna uppföras
med 2,350,000 kronor.»
Utskottets
yttrande.
Vad först angår frågan örn ändrade grunder för användningen av anslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, i fråga örn vars disposition,
såsom förut nämnts, riksdagens revisorer i sin den 15 december 1929
avgivna berättelse framställt anmärkning, har Kungl. Majit efter chefens
för socialdepartementet föredragning i brev till länsstyrelserna den 31 januari
1930 förordnat, att vid tillämpningen av kungörelsen den 14 juni 1917 (nr
472) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från 1918 års
början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten följande bestämmelser
skola från och med den 1 mars 1930 lända till efterrättelse beträffande
tjänstemans skyldighet att i vissa fall vid ledighet avstå avlöningsförmåner.
1) Fögderiförvaltning tillhörande ordinarie tjänsteman, vilken åtnjuter
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
29
ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester, skall vara skyldig
att under ledigheten — utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande
tillfällig löneförbättring samt i förekommande fall förvaltningsbidrag —
avstå hela den honom eljest tillkommande lönen — inberäknat ålderstillägg
men frånsett ortstillägg — jämte till lönen hörande tillfällig löneförbättring.
2) Vid ledighet av sådan anledning, som avses i 2 §, avdelning A—C, i
kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
äger länsstyrelsen dock medgiva, att den tjänstledige må av lönen jämte
ålderstillägg samt å lönen belöpande tillfällig löneförbättring uppbära ett
belopp, motsvarande högst en tredjedel av samtliga de med tjänsten förenade
avlöningsförmånerna.
3) I brevet meddelade föreskrifter skola icke medföra ändring i de av
Kungl. Majit genom cirkulär den 26 mars 1926 till länsstyrelserna i samtliga
län meddelade bestämmelserna angående avlöningsförmåner för befattningshavare
tillhörande fögderiförvaltning vid uppehållande av befattning
vid länsstyrelse.
4) Vad sålunda föreskrivits skall jämväl äga tillämpning å den, som förordnats
att innehava ordinarie befattning vid fögderiförvaltning mot åtnjutande
av därmed förenade löneförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande
vad ordinarie innehavare av tjänsten har att erlägga för egen pensionering.
Mot de sålunda givna, av allmänna civilförvaltningens lönenämnd förordade
bestämmelserna i förevarande ämne har anledning till erinran icke
synts utskottet föreligga. Med hänsyn härtill har utskottet ock ansett hinder
icke böra möta för användandet av anslaget till vikariatsersättningar vid
ledighet av annan anledning än semester och sjukdom.
Vidkommande spörsmålet om semester för landsfiskalerna har utskottet i
likhet med statskontoret icke kunnat undgå att hysa viss tveksamhet örn
lämpligheten av att från den inom en nära framtid förestående löneregleringen
för dessa befattningshavare utbryta berörda fråga. Med hänsyn
till de skäl, som till stöd för förslaget härutinnan anförts och särskilt
den betydelse för kontrollen över landsfiskalernas sätt att fullgöra sina
skyldigheter, införandet av semesterrätt för dem otvivelaktigt komme att
medföra, har utskottet emellertid icke velat motsätta sig förslaget ifråga.
Utskottet förutsätter dock härvid, att de villkor, departementschefen angivit
för semesters beviljande, noggrant iakttagas, och utskottet vill särskilt framhålla
angelägenheten av att såsom vikarie för en landsfiskal icke må förordnas
biträde hos befattningshavaren ifråga. I detta sammanhang vill utskottet
ock hava såsom sin mening uttalat, att stadgandet örn semesterrätt
bör kompletteras med en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester.
Vad Kungl. Majit föreslagit beträffande frågan örn semestertidens längd
och rätt för landsfiskalsvikarier att åtnjuta semester, har utskottet funnit sig
böra biträda. Förslaget i vad det avser landsfiskals rätt till vissa löneför
-
30 Statsutskottets utlåtande Nr 127.
måner under semestertiden, har utskottet likaledes ansett vara av beskaffenhet
att kunna godtagas.
Då utskottet ej heller i övrigt funnit skäl till erinran mot Kungl. Maj:ts
förevarande förslag, får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen må
a) nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna,
nu 2,375,000 kronor, med 25,000 kronor till 2,350,000
kronor;
b) höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000 kronosmed 110,000
kronor till 270,000 kronor;
c) förklara hinder icke möta för ''användande av sistnämnda
anslag till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för
befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan
anledning än semester och sjukdom; samt
d) godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden den
31 januari 1930 förordade grunder för beredande av semester
åt landsfiskalerna m. m.
Stockholm den 28 april 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 126.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m. s. 1 i texten