Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för folkskoleväsendet.
1930-05-28 · 46 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 45 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1930:198, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för folkskoleväsendet.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
1
Nr 198.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1930 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna
för folkskoleväsendet.
(2:a avel.)
I en inom första kammaren väckt motion, nr 4, vilken hänvisats till statsutskottet
för förberedande behandling, har herr J. Nilsson i Malmö hemställt,
att riksdagen behagade besluta att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla örn
en utredning, dels huruvida staten bör övertaga utgifterna till löner för alla
lärare vid de till folkskoleväsendet i landet hörande anstalter, dels huruvida
till sådana lärare hittills utgående naturaförmåner böra upphöra och ingå i
kontant lön liksom för tjänstemän i allmänhet.
Vidare har i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr S. H. Kvarnzelius m. fl., nr 9, och den andra inom andra kammaren
av herr C. Ekman m. fl., nr 9, vilka motioner likaledes hänvisats till statsutskottet
för förberedande behandling, hemställts, att riksdagen måtte
a) för beredandet av utjämning av kostnaderna för uppehållandet av folkskoleväsendet
bevilja ett förslagsanslag å kronor 15,600,000 samt
b) godkänna i motionerna angivna grunder för anslagets fördelning.
Med hänsyn till det sakliga samband, som förefinnes mellan samtliga omförmälda
motioner, har utskottet ansett sig böra behandla dem i ett sammanhang.
I motionen 1:4 har erinrats, att staten för närvarande bidrager med 90 procent
av grundlönerna samt kommunerna med 10 procent. Staten bestrider dessutom
utgifterna till de åt lärarna utgående ålderstilläggen, medan utgifterna
till naturaförmånerna bränsle och bostad bestridas av kommunerna. Enligt
motionärens uppfattning borde det icke stanna härvid. Staten borde helt
tivertaga utgifterna till lärarlöner vid folkskolor och småskolor för både
grundlöner, ålderstillägg och naturaförmåner (bränsle och bostadsförmåner).
Därmed skulle avsevärda fördelar vinnas både för skolväsendet, staten, kommunerna
och lärarna. Motionären har erinrat, att han — i syfte att staten
skulle övertaga samtliga dessa utgifter —- under åren 1920, 1921 och 1922 väckt
motioner härom i riksdagen. Men ehuru dessa motioner vunnit anslutning från
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 91 haft. (Nr 198).
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
skilda håll, hade de dock icke vunnit majoritet. Från motståndarhåll hade
man icke ansett tiden mogen för en sådan reform. Sedan den tiden hade vissa
förhållanden inträffat, vilka bland annat borde medverka till en lösning av
frågan på det i motionen angivna sättet.
Med det nuvarande avlöningssystemet följde bland annat allt för stor olikhet
i lärarnas löner för olika orter. Under det stadskommunerna och större samhällen
i allmänhet under kristiden anslagit dyrtidstillägg åt sina lärare, hade
många av landsbygdens lärare måst vara utan dylikt. Detta hade haft till
följd, att rekryteringen till landsbygden blivit allt svårare, övertoge staten
alla utgifter till lärarnas avlöning, finge staten också möjlighet att direkt
utjämna den nu rådande olikheten i löneförmånerna. Lönerna kunde då utgå
efter en de verkliga levnadskostnaderna motsvarande dyrortsindelning. Därmed
utjämnade staten också vägen för rekryteringen. Landsbygden komme då icke
att stå i ogynnsammare ställning än städerna.
Genom en överflyttning på staten av lärareavlöningen finge kommunerna
också den lättnad, varav de vore i så stort behov. Kommunerna hade i allmänhet
mycket stora bördor att bära i ekonomiskt avseende. Och särskilt
under senare åren hade utgifterna vuxit till oerhörda belopp. Dessa utgifter
holle också snarare på att stabiliseras än att gå tillbaka. Kommunernas skulder
visade också en stark stegring. Det ekonomiska läget vore för kommunerna
synnerligen bekymmersamt. Medan staten kunde uppsöka nya skattekällor,
vore kommunerna hänvisade uteslutande till sina i vissa fall starkt begränsade
inkomstmöjligheter. Därtill borde genom en överflyttning på staten av lärarnas
avlöning det föråldrade avlöningssystemet med naturaförmåner (bränsle
och bostadsförmåner) avskaffas. Lärare borde liksom tjänstemän i allmänhet
erhålla bestämda löner. Hur och var de önskade anskaffa sin bostad bleve
liksom för andra medborgare deras egen sak. Visserligen ägde kommunerna
för närvarande en del bostäder, avsedda för lärare. Men dessa bostäder kunde
efter en beslutad ändring hyras ut till lärare mot avgifter, som de erlade till
kommunen. De skäl, som kunde anföras mot bostadsförmånen, talade även
för avskaffande av bränsleförmånen. Naturaförmånerna hade tillkommit under
en tid av mera primitiva förhållanden. Dessa förhållande existerade icke
längre. Med ändrade förhållanden borde naturaförmånerna också försvinna.
Med att dessa och andra naturaförmåner icke längre inginge i avlöningen,
skulle kommunerna också undgå det i många fall svåra uppdraget att få ersättningen
härför så rättvist avvägd, att den motsvarade den verkliga kostnaden.
Men därmed vunnes ytterligare en väsentlig fördel. Medan lärarnas
löneförhållanden hittills måst behandlas och avgöras — utom i riksdagen —- av landets alla kommuner, kunde de efter det staten övertagit utgifterna härför
endast avgöras på ett ställe, nämligen i riksdagen. Om staten övertoge alla
de kostnader, som voro förenade med avlöningen till lärarepersonalen vid
alla landets folkskolor, komme givetvis statens utgifter härför att väsentligt
''ökas. För att underlätta denna förändring skulle en övergångstid av t. ex.
10 år kunna tillämpas, under vilken kommunernas kostnader i detta avseende
successivt kunde överföras på staten.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
3
I motionerna I: 9 och II: 9 har till stöd för de där framförda yttrandena anförts
huvudsakligen följande:
Fördelningen av de allmänna skattebördorna har under den senare tiden av
olika skäl tilldragit sig en allt mera stegrad och allsidig uppmärksamhet.
Den givna förklaringsgrunden därtill ligger i skatteförpliktelsernas ständiga
benägenhet att växa. I den mån samhället ingriper uppbyggande, reglerande
och omdanande på olika områden, föranleder detta ingripande ökade
kostnader och därav påkallade tillskott från det allmännas sida. Vare sig det
gäller utvidgad eller förbättrad undervisning, öppnade trafikmöjligheter inom
landet eller nyskapade förbindelser till främmande länder, tillsyn över eller
skydd för människors liv och hälsa, stöd åt näringslivet i alla dess växlande
förmer, ökad rättssäkerhet, humaniserad behandling av vårdbehövande i olika
levnadslägen m. m., blir i regel följden av varje reformåtgärd ett därmed förbundet
behov av medel för önskemålets realiserande. Skall den åsyftade förbättringen
ernås, erfordras att en eller annan kategori av skattebärare eller
samhället i dess helhet förpliktas att helt och hållet prestera eller delvis bidraga
till de oundgängliga ekonomiska förutsättningarna.
Huruvida denna bidragsskyldighet anses böra falla på ett lokalt begränsat,
större eller mindre, område, en särskild yrkesgrupp eller på rikets skattedragare
i allmänhet beror på — eller borde åtminstone bestämmas av — ändamålets
art och omfattning. I staten med dess underavdelningar, dels de i regel
på de äldre landskapen uppbyggda länen, dels primärkommunerna •— i allmänhet
socknar eller städer — äga lagstiftarna organ och kretsar för skilda
fall av olika förfaringssätt härutinnan. Statsmakterna fördela, i överensstämmelse
med den i varje fråga dominerande uppfattningen, de olika skyldigheterna
på — frånsett för speciella syften skapade institutioner — kommunerna,
landstingen och staten. De båda förstnämnda, mindre enheterna äro därvid
skyldiga att iakttaga och infria de förpliktelser, staten finner sig böra ålägga
dem. Grunderna för bidragspliktens utgörande bliva i regel i sammanhang
därmed fastställda, även om man kan tillägga att en icke allt för snävt tillmätt
självstyrelse lämnar de förpliktade en ganska stor rörelsefrihet vid bestämmandet
av sina egna, sammanlagda skattesatser.
Man skulle kunna tycka att, då det gäller ett allmänt ändamål, det vore
tämligen egalt, huruvida bestridandet av kostnaderna utportioneras styckevis
på de olika delarna eller om detta sker samfällt genom staten såsom representant
för det hela. Men så är dock ingalunda förhållandet. Skyldigheten att
i dylikt fall tillämpa föreskriften örn, att samma syfte bör förverkligas över
hela linjen på ett i stort sett likartat sätt, kan innebära en i förhållande till
bärkraften högst olika tunga för de å skilda orter under skiftande förhållanden
bosatta medborgarna. I en kommun eller bygd kan denna skatteskyldighet
bäras lätt och utan egentlig olägenhet. För en annan kan den betyda en överbelastning.
som, utom att den omedelbart kännes tryckande, på ett ödesdigert
sätt hindrar eller försvårar kommunens eller ortens växt och utveckling. Och
detta även därest det praktiska genomförandet av den reform, som framkallar
det ökade skattebehovet, sker med all tillbörlig varsamhet och omsikt.
Inför denna erfarenhet måste det framstå såsom synnerligen angeläget, att
samhälleliga uppgifter, vilka med rätta kunna betecknas såsom allmänna statsändamål,
i största möjliga utsträckning lösas på den enhetliga solidaritetens
och den gemensamma administrationens väg. Det är obestridligen lämpligast
att, å samtliga hit hörande områden, där icke särskilda skäl motivera ett annat
förfarande, den ekonomiska utjämningen får ske genom att staten generellt går
in för det åsyftade ändamålets tillgodoseende. Därigenom betryggas, utom
en jämnare kostnadsfördelning, att de vidtagna åtgärdernas verkningar erhålla
4
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
en allmän och så långt görligt samtidig utsträckning, vilket i dylika fall måste
anses önskvärt och befogat.
Sedan långa tider tillbaka hava emellertid åtskilliga, uttryckligen såsom
statsändamål erkända uppgifter av denna art överlämnats åt de mindre enheterna,
särskilt åt kommunerna, att var för sig, med eller utan tillskott från
staten, söka lösa. Från början torde också åtskilliga anledningar därtill kunnat
åberopas. I den mån uppgifterna i fråga — exempelvis undervisning och
fattigvård, om vilkas egenskap av allmänt statsändamål aldrig någon tvekan
rått — genom skärpta fordringar och därav föranledda utvidgningar och påbyggnader
blivit allt mera omfattande, ha emellertid svårigheterna och orättvisorna
i denna utskiftning framträtt allt tydligare och obestridligare.
Statsmakterna hava också efter hand nödgats å vissa områden åvägabringa
ett utjämningsförfarande i syfte att bispringa de svårast ställda. Detta skedde
dock först efter det förslag därom motionsledes under många år blivit framförda
i riksdagen. Redan år 1904 gjordes det första yrkandet örn understöd
åt de särskilt skattetyngda kommunerna. Liknande förslag förnyades sedan
i oupphörligen återkommande motioner till och med år 1915. Efter det år 1916
en utredning igångsatts framlades år 1917 proposition (nr 308) i ärendet. Denna
blev också av riksdagen bifallen, dock med tillägg att viss bestämmelse
rörande jordbruksfastigheternas taxering skulle i förordningen örn statsunderstödet
införas.
Det sålunda fattade beslutet gick i huvudsak därpå ut, att, därest för en
kommun den sammanräknade kommunalskatten, landstings- och vägskatten
skulle för det löpande året överstiga 10 kronor pr 100 kronors inkomst, samt,
evad det gällde folkskole- och fattigvårdsutgifter, uttaxeringen överstege 4: 50
pr 100 kronors inkomst, understöd skulle erhållas efter en i förhållande till utdebiteringens
storlek anpassad stigande skala.
År 1921 omarbetades denna förordning, dock i en för de understödsbehövande
kommunerna ogynnsam riktning. Till de särskilt omnämnda, begränsade
utgiftsändamålen lades nu också de kyrkliga utgifterna, i sammanhang
varmed bidragsgränsen flyttades från 4: 50 till 5:50 pr bevillningskrona.
Dessa bestämmelser äro sedan dess i allt väsentligt gällande med den skillnaden
blott, att även stadskommuner, som befinna sig i ur skattesynpunkt liknande
belägenhet, numera kunna erhålla understöd från samma bidragsmedel.
Redan år 1918 överstego de faktiskt utgående statsunderstöden de beräknade.
I stället för i budgeten upptagna 600,000 kronor åtgingo 1,655,888 kronor.
Föregående riksdag beräknade, enligt Kungl. Maj :ts förslag, anslaget till
5,000.000 kronor. Såsom motiv för denna summa angavs den nyss nämnda omständigheten,
att numera även städerna äro delaktiga i utjämningsförfarandet.
Vid samma riksdag yrkade ett antal ledamöter av andra kammaren i avgiven
motion, att bidragsgrunderna för de understödsbehövande kommunerna skulle
göras förmånligare än de nu gällande. Så föreslogo motionärerna, att den högst
utgående bidragsprocenten skulle ökas från 50 till 60, samt att den stadgade
minimigränsen för vissa särskilt angivna utgiftsområden skulle sänkas från de
nu stadgade kronor 5:50 till det tidigare bestämda beloppet kronor 4:50.
Statsutskottet avstyrkte dock denna ändring. Därvid åberopades att de gällande
bestämmelserna inrymde »en vidsträckt befogenhet för Kungl. Majit att,
där särskilda skäl därtill äro, bevilja högre understöd än enligt de fastställda
huvudgrunderna normalt utgående». Vidare förklarade utskottet sig »icke
kunnat finna några hållpunkter för ett bedömande av de ekonomiska konsekvenser,
ett bifall skulle medföra», samt ansåg dessutom, att »verkningarna av de
vidtagna förändringarna på skattelagstiftningens område måste avvaktas innan
frågan kan närmare bedömas». Däremot underströks, att den »av 1928 års
riksdag påkallade utredningen av frågan örn en rationell utjämning av skatte
-
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
5
trycket inom kommunerna» skulle »utan dröjsmål igångsättas», i vilket sammanhang
det i motionen berörda spörsmålet icke kunde »undgå att uppmärksammas».
Utskottets hemställan bifölls, dock först efter det motionärerna av den dåvarande
chefen för finansdepartementet i andra kammaren erhållit utfästelse
rörande såväl att den av 1928 års riksdag begärda utredningen skulle snarast
komma till stånd som också att den såsom den »större» betecknade »frågan om
förhållandet mellan staten och kommunerna i fråga örn deras utgifter för vissa
ändamål» borde »i någon lämplig form» — som dock icke för dagen kunde angivas
— »bliva föremål för prövning».
Sedan dess ha också åtgärder vidtagits i det sålunda angivna syftet. Den
18 okt. 1929 tillsatte nämligen Kungl. Majit en kommitté med uppdrag att inom
finansdepartementet »biträda med utredning av frågan om rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål».
Som framgår av de riktlinjer, vilka i statsrådsyttrandet rörande denna utredning
förekomma, inrymmer det lämnade uppdraget båda de här ovan berörda
spörsmålen och åsyftar en synnerligen omfattande och mångsidig undersökning.
Sålunda ingå bland de upptagna utredningarna flera mycket invecklade
och svårlösta problem, bland vilka kunna nämnas den »nuvarande fördelningen
av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning».
Här gäller det sålunda icke blott och icke ens i första hand att utröna,
hur, på grundval av den nu gällande samhällsorganisationen och den därtill anslutna
uppgiftsfördelningen, en mera rättvis kostnadsutjämning skall kunna
ske. Utan här går man in för en prövning, huruvida icke denna organisation
lämpligen bör i större eller mindre omfattning förändras och en ny uppgiftsoch
arbetsfördelning komma till stånd. Och utom studiet av det inhemska material,
som för arbetets belysning kan uppsamlas, anbefalles jämväl, att utredningsmännen
böra beakta »de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka
kunna hämtas från främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella».
Hur invecklade vart och ett av dessa områden kunna vara inses bl. a., när
man vidare finner att också, åtminstone i viss utsträckning, de nuvarande primärkommunernas
ställning och fortsatta existens i orubbat skick skall ifrågasättas
och prövas. »Jämväl spörsmålet om jämkningar i den kommunala indelningen
böra komma under övervägande», säges det i regeringsbeslutet, som på
den punkten motiveras med det förvisso i och för sig riktiga antagandet, att
»genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål
eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete
skulle sannolikt en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i
många fall stå att vinna».
Såvitt det nu låter sig bedömas, måste man därför förutsätta, att ganska
många år komma att förflyta, innan denna kommittéutredning kan föreligga
färdig, i sin tur vara behandlad av den mängd av myndigheter m. fl., som därav
bli berörda och därefter kunna föranleda något beslut i riksdagen. Även
om man räknar med den allra snabbaste arbetstakt är en sådan slutsats oundgänglig.
Frågan blir då, huruvida det är billigt och rimligt, att under den långa tid,
som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen kan tänkas vara
genomförd, man skall stanna vid den nu tillämpade skatteutjämningen? Undertecknade
hava underkastat den saken en ingående prövning och för sin del
kommit till det resultatet, att därvid kan och bör det icke få bero. Det gives
enligt vår mening oavvisliga skäl för. att någon provisorisk åtgärd vidtages,
som åtminstone i viss utsträckning tillmötesgår det krav på rättvisa, som de
svårast ställda skattebärarna i olika orter med all rätt önska se omedelbart
6
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
förverkligat. Att bortse ifrån eller att slå dövörat till för en dylik begäran
skulle förvisso ur hela samhällets synpunkt vara oförsvarligt och skadligt.
I detta fall gäller det dock att finna tillfälligt användbara utvägar, sorn,
på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa, försvåra eller omöjliggöra
de mera genomgående och slutgiltiga lösningar, som kunna tänkas bli en följd
av det nyss nämnda utredningsarbetets igångsättande. Likaledes måste de
provisoriska åtgärderna vara sådana, att de icke oförmånligt inverka på de
olika orternas förtänksamhet, sparsamhetsvilja och intresse av att för egen del
vidtaga så väl genomtänkta och klokt begränsade åtgärder som möjligt. Eljest
skulle man med skäl kunna invända, att det vore olämpligt och inkonsekvent
att på detta område äventyra större och mera betydelsefulla reformer för utsikten
att kunna göra smärre kortvariga förbättringar och framsteg.
Från dessa utgångspunkter torde den tidigare från vårt håll antydda men
aldrig på allvar upptagna eller undersökta planen att låta staten i större utsträckning
än hittills skett bekosta skolväsendet erbjuda en möjlighet till omedelbar
utjämning utan att ogynnsamma verkningar av nyss antydd art därmed
behöva vara förbundna. Vi syfta därmed på tanken, att staten skulle till kommunerna
utbetala ett visst årligt bidragsbelopp pr varje inom skoldistrikten
undervisat skolpliktigt barn. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som
helst rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet
eller beträffande kommunerna. De senare bibehålla okränkt sin hittillsvarande
bestämmanderätt över skolornas antal, belägenhet, byggnader och deras underhåll
m. m. De kommunala myndigheternas intresse av att iakttaga sparsamhet
och att vid skolärendenas behandling förfara med bästa möjliga ekonomiska
omsikt kvarstode i samma omfattning som hittills. Ingen utvidgad inspektionsskyldighet
behövde stadgas eller eljest ökad kontroll anordnas. Konstaterandet
av det undervisade barnantalet kan ske genom därom föreskriven uppgiftsskyldighet.
Och därest senare ett utbyte av denna bidragsform visar sig önskvärt
och lämpligt kunna dessa statsbidrag när som helst upphöra och ersättas med
den nya ordning, varom statsmakterna kunna ena sig. Man synes därför icke
gentemot ett dylikt förslag kunna tala örn ett olämpligt föregripande gentemot
en mera definitiv lösning.
Kostnaderna för skolväsendet, evad detta gäller folkskolor, uppdela sig för
närvarande mellan staten och kommunerna på det sättet, att staten betalar
90 % av lärarpersonalens grundlöner, samtliga ålderstillägg samt skillnaden
i grundlön mellan manlig och kvinnlig lärare, medan kommunerna äro skyldiga
att, utöver de återstående 10 % av grundlönerna, tillhandahålla lärarpersonalen
bostad och vedbrand eller däremot svarande ersättning samt att
uppföra och underhålla skolhusbyggnader, bekosta erforderliga inventarier
och viss undervisningsmaterial, värme, belysning och renhållning. Statens
tillskott under senare år har uppgått till omkring 74 miljoner kronor. Statistisk
årsbok 1929 angiver för det senaste år, för vilket fullständiga siffror
föreligga, nämligen år 1926, statsbidraget till kronor 74,026,038. Enligt
samma källa har kommunernas i budgeten upptagna bidrag uppgått till kronor
72,795,245 för sistnämnda år. (De för olika slag av kommuner specificerade
uppgifterna bilda sammanlagt ett något skiljaktigt tal eller kronor
72,830,074, men detta har, för den här avsedda belysningen, ingen betydelse.)
Statens och kommunernas anpart av kostnaderna för folkskoleväsendet visa
alltså för närvarande hän på ungefär ett hälftenbruk för vardera delägaren,
med tillskott, som i det närmaste motsvara varandra. Visserligen tillkomma
utöver nu nämnda belopp för staten vissa med skolväsendets ledning m. m. förenade
utgifter. Men även från kommunerna erfordras förvisso i stor utsträckning
åtgärder och tillskott, vilka icke bli synliga i de officiellt redovisade staterna.
I detta sammanhang torde sålunda kunna erinras örn att värdet av folk
-
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
7
skolhusen och lärarbostäderna i nyss nämnda statistik uppgives för år 1926
till över 340 miljoner kronor, ett byggnadsbestånd, vars tillsyn m. m. ej sällan
utövas av andra än inom skolväsendet anställda personer.
Den breda marginal för kommunernas direkta deltagande i bestridandet av
kostnaderna för skolväsendet, som sålunda föreligger, är naturligtvis mer än
tillräcklig för att fyllandet av detta statsändamål skall kunna föranleda uppenbara
orättvisor olika orter och skattedragare emellan. Och detta så mycket
mera som kanske på intet annat område, så som på undervisningens, verkningarna
av på en ort och av en där bosatt folkgrupp gjorda utgifter ha så
stora utsikter att bli fruktbärande på andra orter och tillgodokomma helt andra
intressen än de med utgifterna belastade. Man behöver i detta avseende endast
erinra sig, hur i storstäderna en ständig inflyttning sker av arbetskrafter
i den bästa åldern. Deras uppfostran och undervisning lia ålegat den
ort, där de vistats under uppväxtåren. Orterna i fråga få i regel sökas ute
på vad man kallar den rena landsbygden och icke sällan inom kommuner med
synnerligen högt skattetryck. I sådana områden har man svårt att få någon
annan näring, än den till bygden oundgängligen knutna, att kvarstanna. Därav
följer också för dessa trakter en oupphörlig åderlåtning på rörligt, friskt
och arbetsdugligt folk. Till kustortema, fabrikssamhällena och städerna, enkannerligen
storstäderna går — i den mån den ej söker sig till främmande länder
— en ständig ström av unga människor, som anse sig sakna framtid i
den tillbakagående, hårt skattebelagda hemkommunen. Denna har fått bekosta
de utflyttades uppehälle, vård och skolundervisning så länge de varit
tärande och i behov av sin omgivnings stöd och hjälp. När de däremot stå
färdiga att bli närande, bli produktiva krafter och skattebärare, då bosättande
sig på annat håll. Inför denna utveckling måste kravet på staten att bestrida
huvudparten av kostnaderna för folkskoleväsendet anses synnerligen starkt
motiverat. Att på detta område kvarstå på status quo under hela den långa
tid, som dea här ovan omnämnda utredningen måste beräknas pågå, kan icke
vara vare sig lämpligt, rättvist eller av förhållandena påkallat.
Emellertid kvarstår till besvarande frågan, huruvida den av oss ifrågasatta
åtgärden -— utbetalande från statens sida av ett visst, årligt bidrag pr skolpliktigt
barn till kommunerna — skulle komma att innebära någon utjämning
av den omfattning och betydelse, att densamma kan förväntas uppväga
det arbete och de eventuella nackdelar, som därmed kunna befinnas förbundna.
Hur därmed förhåller sig torde framgå av följande statistiska belysning
hänförande sig till de senast offentliggjorda uppgifterna rörande barnantalet
och skattekraften, dels hos å ena sidan landsbygden sammanlagd, dels hos
städerna, sammanförda till en enhet. I närmast följande tabell angives barnantalet
i samtliga läns 1) landsbygd och 2) städer samt det belopp i pengar,
som ett årligt statsbidrag av 20 kronor pr skolbarn skulle utgöra.
Landsbygd
Städer
Antal barn
Kronor
Antal barn
Kronor
A) Folk- och småskolor........
497,977
9,959,540
162,719
3,254,380
B) Forts.-sk. och ersättningsskolor (alla
lärjungar, icke endast de i skolåldern
medräknade)............
96,780
1,935,600
24,383
487,660
Samma
594,757
11,895,140
187,102
3,742,040
Städer ................
3,742,040
Summa kronor
lo,<>.‘57,ISO
8
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
I en i motionerna intagen tabell angives taxeringen till bevillmngen 1928 uttryckt
i miljoner kronor, dels inom de olika länens landsbygd, dels för de inom
de olika länen befintliga städerna, sammanförda i länsgrupper, dels för Stockholms
stad, varjämte de erhållna beloppen sammanräknats för, å ena sidan
landsbygden i dess helhet, å andra samtliga städer.
Som av denna tabell framgår, ägde stadskommunerna år 1928 enligt bevillning
staxeringen en beskattningsbar inkomst å 2.192,950,000 kronor mot landskommunernas
motsvarande belopp å 1,088,068,000 kronor. Med denna debiteringsgrund
ägde alltså städerna sammanlagt dubbelt högre skattekraft än
landsbygden i dess helhet. Att motsvarande siffror för den uppskattade inkomsten
voro respektive 3,142,499,000 och 2,098,065,000 visa därutinnan endast,
att för de beskattades existens nödvändiga inkomster i större omfattning
ingå i landsbygdens än i städernas totala inkomstbelopp. När vidare därtill
kommer att •— på sätt de bär ovan intagna tabellerna rörande folkskolebarnens
antal visa — landsbygden samtidigt ägde 594,757 skolpliktiga barn mot
städernas motsvarande 187,102 barn, åskådliggöres därmed, hur mycket tyngre
utgifterna för folkskoleväsendet nu träffa skattebärarna inom landsbygdskommunerna
än den drabbar motsvarande skatteförmåga i städerna. Under
förutsättning, att de kommunerna åvilande självkostnaderna för undervisning
tå antagas utgå till samma höjd pr barn i städer och landsbygd, åsamkar
enligt dessa siffror folkskoleväsendet landskommunerna en mer än sex gånger
tyngre börda pr samma skatteenhet än fallet är hos stadskommunerna.
Härvid är emellertid ytterligare att beakta, hurusom ■— enligt en starkt utbredd
uppfattning rörande skatteförmåga i förhållande till bärkraften — bidragsskyldigheten,
när det gäller ett så oomtvistligt statsändamål som det här
berörda, riktigare kommer till uttryck genom taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatten
än då den grundas på den hittills för vår kommunala beskattning
konstruerade »bevillningen». Hur det ställer sig med skattekraften
emellan städer och landskommuner enligt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt,
angiva två i motionerna intagna tabeller, som angiva taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt, länsvis år 1928, särskilt för städerna
och särskilt för landsbygden samt för de båda skilda skattegrupperna uträknade
skattebeloppen.
Av dessa tabeller framgår, att det beskattningsbara beloppet enligt taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt för städerna utgjorde år 1928
1.800.517.000 kronor mot landsbygdens 660,752.000 kronor. Och den uträknade
skatten, som väl måste anses utgöra den allra mest tillförlitliga utgångspunkten
för bedömandet av de båda här mot varandra ställda enheternas skatteförmåga,
visade för städerna, — allt enligt statistisk orsbok 1929 -—-
117.968.000 kronor för stadskommunerna och endast 34,867,000 kronor för
landsbygden eller mindre än en tredjedel för denna senare. Enligt samma förutsättning
för jämförelsen av kostnaderna pr skolbarn som då det gällde en
dylik på bevillningstaxeringens grund, bli anspråken från folkskoleväsendet,
när resultatet av taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt får utgöra mätaren
på skattekraften, för landsbygdens skattebärare mer än tio gånger större
än för stadssamhällenas beskattningsobjekt. Under dylika förhållanden låter
det sig icke bestridas, att en snar ändring i fråga örn fördelningen av kostnaderna
teir denna del av det allmänna undervisningsväsendet måste anses vara
synnerligen påkallad.
Orsaken varför den hittillsvarande ordningen i detta avseende fått bestå är
uppenbarligen, att stora svårigheter varit och alltjämt äro förbundna med en
omläggning av formen för bestridandet av utgifterna i fråga. Därest kostnaderna
för byggandet av skolor m. m. överflyttats på statsverket, skulle de otvivelaktigt
hastigt springa upp till mycket stegrade belopp. Samtidigt måste
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
9
den hittills gällande starkt utsträckta primärkommunala självbestämningsrätten
på detta område skarpt begränsas, för att icke säga helt upphävas, därest
staten här ensam skulle bära det ekonomiska ansvaret. Dessa båda omständigheter
jämte vissa andra synpunkter torde också alltjämt vara tillräckligt betydelsefulla
för att tanken på en omedelbar övergång till ett statens omhändertagande
av folkskoleväsendet i dess helhet icke nu kan ifrågasättas. Denna
möjlighet bör uppenbarligen skärskådas i sammanhang med skatteutjämningsspörsmålen
i övrigt. Så mycket angelägnare synes det därför vara att undersöka,
huruvida icke någon åtgärd erbjuder sig, som, utan att föregripa utredningen
rörande dessa frågors slutliga avgörande, likväl kunde innebära en akt
av ändamålsenlighet, rättvisa samt avsevärd lättnad för den tyngst drabbade
parten.
I dylikt avseende synes den här ovan skisserade planen, att staten för underlättande
av barnens undervisning utbetalar ett årligt bidrag, pr skolbarn
räknat, till de olika skoldistrikten, vara en acceptabel utväg. Därigenom förlora
icke dessa distrikt intresset att vart för sig organisera den stadgade skolpliktens
tillämpning på det ändamålsenligaste och likväl minst betungande sättet.
Anskaffning av lokaler m. m. kommer att ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt befinna sig i samma läge som för närvarande. Ett temporärt
utnyttjande av denna bidragsform innebär heller icke något föregripande av
frågan om skatteutjämning, och ett eventuellt utbyte av denna anordning mot
annan sådan med samma syfte kan när som helst utan olägenhet företagas.
Beträffande slutligen betydelsen av en dylik åtgärd ur utjämnings synpunkt
möter det inga svårigheter att på grundval av föreliggande fakta angiva dess
verkningar. Enligt ovan refererade fördelningstal för 1928 hade, örn man utgår
ifrån att det erforderliga anslagsbeloppet. kronor 15,637,180, uttagits på
den direkta beskattningens grund, städerna fått bidraga därtill med kronor
12.069,794, medan landskommunernas tillskott begränsats till kronor 3,567,386.
I bidrag hade däremot landskommunerna fått uppbära 594,757 X 20 =
11.895,140 kronor, under det städerna erhållit 187,102 X 20 = 3,742,040 kronor.
Det slutliga belopp, varmed utjämningen av kostnaderna till detta statsändamål
skett mellan städer och landsbygd, hade alltså nämnda år belöpt sig
till 8,327,754 kronor, en nog så betydande förskjutning till den ojämförligt
svagast ställda partens och dess skattebärares stöd och hjälp.
Därmed förnekas dock icke, att ett större bidrag än 20 kronor pr skolpliktigt
barn kunnat med fog ifrågasättas. Vi ha dock trott oss böra stanna vid detta
belopp. Dels har man önskat med hänsyn till de belopp, som det här gäller,
gå fram med all varsamhet, dels har man icke velat riskera att någon kommun
skulle kunna uppvisas, hos vilken dess egna aktuella utgifter för skolväsendet
skulle understiga det för densamma ifrågakommande bidragsbeloppet. Det har
synts angeläget att de olika skoldistriktens intresse för en av ekonomisk omsikt
präglad skötsel alltjämt skulle kvarstå orubbad. I varje fall kan icke,
synes det oss, med skäl göras gällande mot vårt förslag, att icke det ernåeliga
resultatet vore mödan värt. Även med den måttfulla omfattning det omedelbara
utjämningskravet enligt denna motion erhållit, synes det ur effektivitetssynpunkt
äga fullt tillräcklig motivering och alltså även ur denna synpunkt
vara väl ägnat att vinna riksdagens bifall.
I detta sammanhang har, helt naturligt, icke kunnat åvägabringas utredning
rörande den förskjutning mellan kommunerna inbördes inom de båda stora
huvudgrupper, varmed det här gällt att röra sig. Företagna stickprov ha dock
ådagalagt att — med hänsyn till det såsom regel proportionellt stora antalet
barn i de ekonomiskt svårast ställda kommunerna i förhållande till deras skatteobjekt
— även med hänsyn till denna ömsesidighet en utjämningsåtgärd enligt
10
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
här föreslagna linjer träffar på rätt sätt, utan att på något håll försvaga känslan
för det egna ansvaret.
Återstår därefter frågan om vilken form ett riksdagens beslut i enlighet med
den sålunda skisserade planen lämpligast bör givas. Från riksdagens sida
torde syftet kunna realiseras genom beviljandet av ett statsanslag med därtill
fogade grunder för bidragets fördelning. Det synes alltså icke erforderligt att
under riksdagens medverkan erhålla en förordning, ordagrant godkänd. Motionens
hemställan synes därför kunna begränsas till:
dels beviljandet av ett anslag till åvägabringandet av särskilt understöd åt
kommunerna för uppehållande av folkskoleväsendet,
dels godkännande av de grunder, enligt vilka detta bidrag må fördelas bland
skoldistrikten. Övriga erforderliga tillämpningsföreskrifter torde efter skolöverstyrelsens
hörande böra fastställas av Kungl. Majit.
De grunder för bidragets åtnjutande, som torde få anses erforderliga, synas
böra äga följande innehåll:
1) Bidraget skall, med iakttagande av vad här nedan sägs, utgå för varje
skolpliktigt barn med tjugo kronor för läsår.
2) Bidrag åtnjutes för folkskola, varmed jämväl avses folkskolas högre avdelning
samt fortsättningsskola och ersättningsskola, vilka av skoldistrikt upprätthållas.
3) Till grund för bidragets beräkning skall läggas antalet av de barn, som
vid utgången av nästföregående läsår varit skyldiga att inhämta undervisning
i sådan skola, som ovan nämnts, och ej till följd av undervisning vid offentlig
läroanstalt eller i enskild skola eller i hemmet äro befriade från skolgång.
4) Som villkor för erhållande av nu ifrågavarande bidrag skola i tillämpliga
delar gälla de föreskrifter, som äro meddelade angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till
avlöning av lärare vid fortsättningsskola.
5) Rekvisition av bidraget, uppgjord enligt fastställt formulär, skall av
vederbörande skolråd eller skolstyrelse göras under augusti månad samt före
nämnda månads utgång för granskning avlämnas till vederbörande folkskoleinspektör.
6) Beträffande rekvisitionernas granskning och utbetalning av rekvirerade
medel skall i tillämpliga delar gälla vad angående statsbidrag till avlöning åt
lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till avlönande av
lärare vid fortsättningsskola finnes föreskrivet.
7) I fråga örn tillämpningen av dessa grunder ankommer på Kungl. Majit
att utfärda de närmare bestämmelser, som må finnas erforderliga.
Till de under punkterna 2 och 3 upptagna bestämmelserna må framhållas:
Från rätt att åtnjuta ifrågavarande bidrag böra uppenbarligen uteslutas såväl
enskilda läroanstalter som ock sådana, som upprätthållas av särskilda stiftelser,
landsting eller staten. Bidrag kommer alltså icke att utgå till nomadskolor
eller till de särskilda uppfostringsanstalter, som avses i lagen örn samhällets
barnavård, varemot anledning icke torde föreligga att på nu antydda
grund från bidrag utesluta till ex. Skytteanska skolan i Tärna eller de skolor i
rikets nordligaste gränsorter, till vilka särskilda anslag äro anvisade.
För barn, som till följd av bestämmelserna i 37 och 38 §§ folkskolestadgan
icke åtnjuta undervisning i folkskola, synes bidrag icke böra utgå. Däremot
föreligga enligt vår mening icke tillräckliga skäl att vid bidragets beräkning
göra undantag för barn som — ehuru skolpliktiga i distriktets skolor — på
grund av sjukdom eller av annan orsak icke under större eller mindre del av
läsåret deltagit i undervisningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
11
Det kari ifrågasättas, huruvida icke Orsa kommun, där invånarna icke erlägga
personliga skatter, borde undantagas från rätt till bidrag. Då emellertid
skatter till statskassan på sätt som från kommuner i allmänhet gäller utgå
jämväl från Orsa, har det ansetts icke föreligga tillräckliga skäl att för denna
kommun stadga undantag.
Över ifrågavarande tre motioner hava yttranden i vederbörlig ordning inför- Utlåtanden,
skaffats från skolöverstyrelsen, varjämte över motionerna I: 9 och II: 9 dylika
yttranden införskaffats jämväl från skatteutjämningsberedningen och statskontoret.
Samtliga dessa yttranden äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
(Bil. A—D).
I avseende å motionen I: 4 har skolöverstyrelsen anfört bland annat följande:
Överstyrelsen
vill framhålla, att överstyrelsen för sin del icke vill tillstyrka
en utveckling i riktning mot folkskolans fullständiga förstatligande.
Frånsett de nackdelar detta skulle komma att föra med sig i både statsfinansiellt
och administrativt hänseende, skulle en sådan anordning, varigenom
folkskoleväsendet komme att i väsentliga avseenden undandragas det kommunala
och lokala intresset, säkerligen icke gagna den uppgift, som det åligger
folkskolan att tjäna. Härmed har överstyrelsen givetvis icke velat säga, att
statens övertagande av lärarlönerna i och för sig är liktydigt med folkskolans
fulla förstatligande. Men det är å andra sidan tämligen uppenbart, att en
utveckling i den riktningen, att det bleve staten som helt komme att svara
för dessa löner -—• icke såsom nu kommunen med bidrag av staten — måste
anses innebära ett betydelsefullt steg mot ett sådant mål.
Bland de skäl, som i motionen anföras till förmån för den föreslagna reformen,
nämnes den ekonomiska lättnad, varav kommunerna äro i stort behov.
Visserligen skulle en sådan lättnad åstadkommas genom statens övertagande
av lärarlönerna, liksom också därigenom en skatteutjämning i viss
utsträckning komme att äga rum. överstyrelsen vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att frågan örn en önskvärd skatteutjämning, som förvisso
måste ingå såsom ett led i varje strävan att åstadkomma en verklig
lindring i den skattebörda, som blir en följd av kommunerna pålagda uppgifter
av allmänt statlig karaktär, torde kunna vinna en tillfredsställande lösning
även med bibehållande av nuvarande form av statens bidragsskyldighet
till kostnaderna för folkskoleväsendet. Åtgärder i sådant syfte med särskild
hänsyn till ifrågavarande kostnader hava föreslagits i en annan inom riksdagen
väckt motion, över vilken överstyrelsen samtidigt härmed avgiver yttrande.
Det väsentliga skälet till det av motionären gjorda _ yrkandet på statens
övertagande av läraravlöningen i samband med indragningen av lärarnas naturaförmåner
är emellertid, enligt vad som framgår av såväl den nu föreliggande
som de båda förut nämnda tidigare väckta motionerna i ämnet, den
utjämning i nu rådande olikheter beträffande lärarnas löneförmåner, som enligt
motionärens mening skulle bliva en följd av att staten övertoge samtliga
utgifter för lärarnas avlöning. Motionären åsyftar den olikhet, som ligger
dels däri att vissa stadskommuner beviljat sin lärarpersonal någon löneförbättring
utöver den lagstadgade minimilönen, dels ook däri att icke alla kommuner
— i regeln städer och stadsliknande samhällen — äro i tillfälle att
lämna lärarna bostad och bränsle in natura.
Motionären betonar, att det för ifrågavarande kommuner vore en svår uppgift
att få ersättningen för dessa naturaförmåner så rättvist avvägd, att den
svarade mot den verkliga kostnaden. Denna svårighet synes icke böra över
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
drivas. Enligt gällande boställsordning skall sådan ersättning utgå efter
ortens pris, och det torde vara att underskatta vederbörandes vilja oell förmåga,
örn man förutsätter att det skulle möta verkliga svårigheter att inom
ett samhälle taga reda på de faktiska hyresprisen för i boställsordningen angivna
bostadstyper.
Naturligtvis skulle det icke heller möta några svårigheter att för lärare i
städer och stadsliknande samhällen ersätta naturaförmånerna med kontant
lön. Vida allvarligare är utan tvivel frågan örn borttagande av naturaförmånerna
för landsbygdslärarna. Vid slutet av vårterminen 1926 tillhandahöllo
skoldistrikten över 18,000 lärarbostäder (18,474 kök och 36,499 rum).
Av dessa hade .omkring 5,000 tillkommit såsom nya bostadslägenheter under
de senaste 15 åren. Motionärens uttalade mening att det liksom för varje
annan medborgare bör vara en lärares ensak, hur och var han skaffar sig
bostad, är icke tillräckligt grundad i de verkliga förhållandena. Även beträffande
stora grupper statliga befattningshavare, exempelvis vid kommunikationsverken,
har det blivit nödvändigt för möjliggörande av tjänstens
uppehållande, att arbetsgivaren tillhandahåller bostad. Ett motsvarande förhållande
äger rum i fråga om det svenska prästerskapet. En dylik nödvändighet
föreligger ock beträffande det stora flertalet av folkskolans lärare.
Den som känner landsbygdsförhållandena i vårt vidsträckta, i stort sett glest
befolkade land vet, att de skoldistrikt kunna räknas i tusental, där bebyggelsen
är sådan, att det icke finnes någon garanti för att en lärare, framför
allt icke lärare med familj, har möjlighet att erhålla lämplig bostad. Det
ligger under sådana förhållanden uppenbarligen lika mycket i kommunernas
och skolans som i lärarpersonalens intresse, att tjänstebostäder tillhandahållas
i skolans omedelbara närhet. Mångfaldiga gånger hava också skoldistrikt
hos skolöverstyrelsen sökt uppskov med tillsättandet av ordinarie lärartjänster
särskilt vid nyinrättade skolor i avvaktan på anskaffandet av
tjänlig lärarbostad, detta med den motiveringen att befattningen omöjligen
kunde locka kompetenta sökande, så länge icke bostadsfrågan vore löst. Detta
är helt naturligt. Mycket allvarliga olägenheter skulle därför uppstå för
landsbygdens skolväsen, örn lärarbostäderna helt och hållet avkopplades från
löneförmånerna, och den av motionären förordade ordningen skulle i stället för
att, såsom han synes förmena, underlätta lärarrekryteringen på landsbygden
väsentligen försvåra densamma.
Motionären hänvisar till den utvägen, att de befintliga lärarbostäderna skulle
kunna uthyras till lärarna mot avgifter, som skulle erläggas till kommunen.
En mera enhetlig lösning efter denna linje skulle givetvis stå att ernå, örn
staten inlöste samtliga lärarbostäder. Såväl statsfinansiella som andra händer
torde emellertid omöjliggöra ett dylikt förstatligande. Men med kommunernas
fria dispositionsrätt över de hittillsvarande tjänstelägenhetema funnes
givetvis ingen garanti för att bostäderna alltid bomme att uthyras till
lärarna eller uthyras till priser,, som icke vore betingade av det tvångsläge,
vari läraren befunne sig. Onekligen vore det en ganska oförnuftig anordning
att genom en omläggning av lärarnas avlöningsförhållanden i den av motionären
önskade riktningen först lössläppa de kommunala lärarbostäderna i den
fria hyresmarknaden och sedan nödgas kräva en statlig tvångslagstiftning
såsom garanti för att. just lärarna finge företrädesrätt att hyra dessa bostäder
och hyra dem till rimliga priser. En annan fråga är, hur det under
sådana förhållanden skulle ordnas med underhållsskyldigheten, det bostället
tillhörande trädgårdslandet m. m.
Men även en annan sida av saken torde böra beaktas. Naturligtvis skulle
i åtskilliga fall inträffa, att särskilt ensamma lärare funne med sin fördel
förenligt att hyra bostad å annat håll än i skolbostaden. Det bleve i sådant
Statsutskottets utlåtande Nr 108.
13
fall icke alltid möjligt för kommunen att få denna senare uthyrd. Det kunde
också inträffa, att det bleve hyresgäster i de ofta i själva skolhuset inbinda
bostäderna, som icke vore önskvärda med hänsyn till ordning och trevnad i
och omkring skolan.
Ett synes i varje fall vara säkert, nämligen att en omläggning av avlöningssystemet
i den riktningen, att lärarbostäderna allmänt skulle avskaffas, komme
att öppna möjlighet till varjehanda stridigheter mellan lärarna och skoldistrikten,
som ytterst komme att lända skolan till förfång.
Slutligen får överstyrelsen erinra därom, att frågan örn folkskollärarkårens
avlöningsförmåner för närvarande ligger under utredning hos 1928 års lönekommitté.
Det synes då så mycket mindre påkallat, att riksdagen just nu
begär ytterligare en utredning angående folkskollärarkårens löneförmåner efter
i motionen angivna direktiv.
På grund av vad skolöverstyrelsen sålunda anfört finner sig Överstyrelsen
böra avstyrka elen föreliggande motionen.
Beträffande motionerna I: 9 och II: 9 innehålla de avgivna utlåtandena
huvudsakligen följande:
Skolöverstyrelsen har anfört: Att börja med vill Överstyrelsen såsom sin mening
uttala, att såväl den betydande omfattningen av de kommunala utgifterna
för folkskoleväsendet som den ojämnhet, med vilken dessa utgifter trycka de
skattskyldiga, göra det givetvis önskvärt att en lämplig utjämning härutinnan
blir genomförd. Överstyrelsen åsyftar härvid icke blott den åtskillnad i folkskolutgifternas
fördelning, som motionärerna närmast tagit sikte på, nämligen
mellan de stora kommunala huvudgrupperna städer och landsbygd, utan även
den stora olikheten i skattetrycket mellan de enskilda kommunerna. Överstyrelsen
är också övertygad därom, att en jämnare fördelning i nu nämnda hänseende
av utgifterna till folkskoleväsendet skulle icke blott innebära större
billighet och rättvisa i allmänhet utan i stort sett även medföra gynnsamma
verkningar i avseende på folkskoleväsendets ändamålsenliga underhåll och utveckling
på landsbygden.
Yad därefter angår den föreslagna formen för utjämningen, nämligen statens
utbetalande till kommunerna av ett visst årligt bidragsbelopp, framhålla
motionärerna att genom ett sådant tillskott ingen rubbning behövde ske i den
nuvarande organisationen varken för skolväsendet eller beträffande kommunerna.
De senare skulle okränkt bibehålla sin hittillsvarande bestämmanderätt
över sina skolor med deras byggnader och underhåll. Motionärerna framhålla
tillika de skäl, som syntes tala för att det för närvarande icke borde ifrågasättas,
att staten ensam skulle övertaga kostnaderna för folkskoleväsendet.
Det framhålles i sådant avseende, att en dylik utveckling sannolikt komme att
föra med sig en skarp begränsning eller ett totalt upphävande av den kommunala
självbestämningsrätten i fråga örn folkskoleangelägenheterna. överstyrelsen,
som i huvudsak delar denna uppfattning, har haft anledning att närmare
ingå på detta spörsmål i sitt samtidigt härmed avgivna yttrande över en
inom första kammaren väckt motion angående statens övertagande av utgifterna
till löner för folkskollärare med mera. De nu föreliggande motionerna
visa, att en önskvärd skatteutjämning beträffande folkskoleutgifterna icke med
nödvändighet behöver leda till statens övertagande av hela det ekonomiska ansvaret
för folkskolan, utan att denna utjämningsfråga kan lösas inom ramen
av de nuvarande grunderna för skolans underhåll, enligt vilka staten lämnar
bidrag till det kommunala folkskoleväsendet.
Det är med tillfredsställelse Överstyrelsen finner, att motionärerna såsom
en allmän grundsats för den nya bidragsform, som nu ifrågasättes, hävdat,
att den icke får vara ägnad att hos kommunerna försvaga känslan för det egna
14
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
ansvaret, ävensom att såsom villkor för erhållande av bidraget skulle i tilllämpliga
delar gälla de föreskrifter, som äro meddelade angående statsbidrag
till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor.
I motionerna framhålles, att det icke kunnat åvägabringas utredning rörande
den förskjutning mellan kommunerna inbördes inom de båda stora huvudgrupper,
varmed det här gällt att röra sig. Det vore emellertid enligt Överstyrelsens
mening önskligt, att man kunde finna en sådan form för bidraget, att skälig
skatteutjämning även mellan de olika kommunerna vunnes.
Vad som vid en prövning ur sådan S5mpunkt tämligen omedelbart framträder
är det förhållandet, att barnantalet i ett skoldistrikt icke kan vara en tillförlitlig
måttstock för kommunens utgifter i fråga örn skolväsendet. Men när
det nu är fråga om en skatteutjämning speciellt med hänsyn till det allmännas
utgifter för folkskoleväsendet, böra bidragen rimligtvis så nära som möjligt
stå i direkt förhållande till de kommunala utgifterna för detta ändamål.
Överstyrelsen vill erinra därom, att när statsbidrag först började att utgå till
folkskoleväsendet, understödet fördelades kommunerna emellan i förhållande
till folkmängden. Detta visade sig emellertid vara en felaktig fördelningsgrund,
enär statsbidragen icke kommo att motsvara kommunernas verkliga
prestationer i fråga örn folkskolors inrättande och de därmed förenade verkliga
kostnaderna. På grund av förslag av Kungl. Maj :t skedde därför genom
beslut av 1871 års riksdag en omläggning i grunderna för statens understödjande
av folkskoleväsendet på sådant sätt, att statsbidraget därefter skulle utgå
till skoldistrikten icke efter deras invånarantal utan efter antalet lärarekrafter.
Denna norm för statsunderstödet är ännu i dag gällande.
Visserligen är antalet skolpliktiga barn en säkrare mätare på utgiftsbehovet
för folkskolan inom en kommun än folkmängden. Men antalet lärare är
dock vida mer rättvisande härutinnan. Det måste helt naturligt så vara, ty
med varje ny läraravdelning följa ökade utgifter till kontant avlöning och lärarbostad,
till erforderliga undervisningslokaler och materiel, örn tvenne församlingar
hava vardera t. ex. 70 barn, och undervisningen i den ena uppehälles
genom en skola av B: 1-typ med tre lärarkrafter och i den andra medelst
en skola av C-typ (halvtidsläsande) med två lärarkrafter, kan det uppenbarligen
icke vara rättvist att bidraget i båda fallen skall utgå med lika stort
belopp (1,400 kronor), då den förstnämnda församlingen måst påtaga sig väsentligen
större kostnader för lärarlöner, bostäder, skollokaler och skolans utrustning
i övrigt än den sistnämnda. Man kan också tänka sig ett sådant fall,
att i vardera av två församlingar finnas tre lärarkrafter, med vilka undervisningen
bestrides i den ena församlingen för 72 barn och i den andra för 113
barn (exemplen tagna ur verkligheten). Det kan då icke vara sakligt motiverat,
att — med tämligen lika kostnader för skolväsendet i både församlingarna
— den ena erhåller i utjämningsbidrag 1,440 kronor och den andra 2,260 kronor
eller nära dubbla beloppet. Oavsett frågan örn heltids- och halvtidsläsning
kunna förhållandena ofta särskilt i glest befolkade bygder så gestalta sig, att
ett relativt litet barnantal med nödvändighet kräver flera lärarkrafter, än vad
eljest i allmänhet å mera tätt befolkade orter måste anses såsom normalt.
Överstyrelsen anser, att det därför vore riktigare att utjämningsbidraget
bomme att utgå i förhållande till antalet läraravdelningar i stället för efter
antalet barn. Med en sådan beräkningsgrund kunde syftet med det hela vinnas
på ett smidigare och mera ändamålsenligt sätt. Detta framgår närmare
av vid Överstyrelsens utlåtande fogade tabeller.
Tabellen i bil. 1 upptager dels den å sid. 7 i motionen förekommande tabellen
över barnantalet och därpå grundade bidragsbelopp för de särskilda länen,
dels ock de belopp, som skulle belöpa sig på varje län, örn totalbeloppet
enligt motionen, nämligen för folk- och småskolor 13,213,920 kronor, fördelas
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
15
i förhållande till läraravdelningarna. Då dessa vid slutet av vårterminen
1927 (samma tidpunkt, vid vilken barnantalet enligt motionen är beräknat)
uppgingo till 26,715, komme på envar av dessa, med avrundade öretal, ett belopp
av 494 kronor 60 öre. Vad som närmast faller i ögonen är. att med detta
beräkningssätt utjämningen mellan de två stora huvudgrupperna landsbygd
och städer ytterligare förskjutes till landsbygdens förmån, i det att landsbygdens
bidrag komme att höjas från 9,959,540 kronor till 10,274,328 kronor,
eller i avrundat tal 315,000 kronor, då alltså bidragssumman till städerna
minskas med ett motsvarande belopp, varvid de mest betydande beloppen av
sådan minskning komma på storstäderna. De mest avsevärda ökningarna till
landsbygdens fördel komme i stort sett att falla på norrlandslänen, vilket också
från sakliga synpunkter med hänsyn till bebyggelseförhållanden och skattetungan
måste anses rättvist,
Bilagorna 2 och 3 giva möjlighet till en mera detaljerad jämförelse mellan
de båda olika beräkningsgrunderna för de särskilda kommunerna. Överstyrelsen
har valt örebro län samt Göteborgs och Bohus län, enär dessa komma
varandra ganska nära i fråga örn barnantalet på landsbygden men förete väsentliga
skiljaktigheter beträffande skolorganisationen. Å Örebro läns landsbygd
gingo vid slutet av vårterminen 1927 endast 1.4 % av barnen i halvtidsläsande
skolor, medan i Göteborgs och Bohus län motsvarande tal utgjorde icke
mindre än 58.3. Det synes icke rimligt, att Örebro län — det gäller fortfarande
landsbygden — med sitt något mindre barnantal men med ett 90-tal
flera läraravdelningar skulle få mindre bidrag än Göteborgs och Bohus län, då
skolväsendet i Örebro län uppenbarligen dragit långt större kostnader. Ett
närmare studium av bil. 2 och 3 torde otvetydigt lägga i dagen, att man genom
att räkna med läraravdelningar såsom grund för utjämningsbidragen erhåller
en mera rättvis fördelning även de särskilda kommunerna emellan än genom
att lägga barnantalet till grund härför. Även örn det i ett och annat enstaka
fall skulle kunna uppvisas, att särskilt med hänsyn till uttaxeringen inom en
kommun icke heller den av Överstyrelsen förordade metoden gåve full matematisk
rättvisa, torde det dock vara ofrånkomligt att den i stort sett, när det
gäller förhållandet mellan såväl landsbygd och städer som mellan de olika
länen och mellan de särskilda komunerna, ger ett långt mera tillförlitligt utslag
för det ändamål, varom nu är fråga, än den i motionen föreslagna beräkningsgrunden.
Även med hänsyn till rent praktiska synpunkter torde den av Överstyrelsen
förordade fördelningsgrunden äga företräde. Som bekant ägde ständig växling
rum i fråga örn barnantalet i en kommun med hänsyn till födelsefrekvensen,
inflyttningar och utflyttningar nied mera. Detta komme enligt motionärernas
förslag även att medföra motsvarande årliga växlingar i bidragets storlek, förändringar
vilka blott komme att medföra onödiga besvär och svårigheter i
fråga örn kontrollen, men som sakligt sett icke kunde anses motiverade, i fall
de icke vore av den betydenhet, att de medförde ändringar i de kommunala utgifterna.
Ofta förekomme det, att ett större eller mindre antal barn från ett
skoldistrikt erhölle undervisning i skolor inom ett annat distrikt. Av motionerna
framginge icke tydligt, vilket skoldistrikt i sådant fall skulle äga uppbära
bidraget för dessa barn. Tvister härom kunde lätteligen uppstå. Bidragets
utgående i förhållande till läraravdelningarna vore däremot ägnat att giva
större stabilitet åt detsamma, Växlingar komme att uppstå endast vid utökning
eller indragning av lärarkrafter, sålunda när de på grund av ökning eller minskning
i kostnaderna för skolväsendet vore fullt sakligt motiverade. Vid ett fullföljande
av den av Överstyrelsen föreslagna bidragslinjen torde det falla av
sig självt, att man icke borde räkna med ett så ojämnt tal för läraravdelning
som det av Överstyrelsen i de vid dess utlåtande fogade bilagorna använda,
16
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
kronor 494: 60. En avrundning uppåt till exempelvis 500 kronor skulle beträffande
folk- och småskolor giva en totalsumma av 13,357,500 kronor i stället
för i motionerna beräknade 13,213,920 kronor. Motionärerna hade föreslagit
att vid den nu ifrågasatta utjämningen av utgifterna för folkskolväsendet
hänsyn skulle tagas även till fortsättningsskolan. överstyrelsen ville för
sin del ifrågasätta, huruvida detta kunde anses sakligt motiverat. När det
gällde kostnaderna för skolväsendet, intoge fortsättningsskolan en helt annan
ställning än folkskolan, i det att staten på ett mera fullständigt sätt övertagit
utgifterna för fortsättningsskolorna. Staten betalade här hela lärarlönen, och
några särskilda utgifter för dessa skolor utöver städning och uppvärmning av
undervisningslokalerna samt anskaffande i vissa fall av någon undervisningsmateriel
förekomme i regeln icke på landsbygden. Det torde med hänsyn härtill
kunna sägas, att statens bekostande av fortsättningsskolan redan i stor utsträckning
innebure en sådan utjämning av kostnaderna för denna gren av skolväsendet,
som motionärerna med sitt förslag åsyftade. Ett extra statsbidrag
för varje barn i fortsättningsskolan skulle tydligen sannolikt i flertalet fall
betyda en gåva till kommunerna utan motsvarande kostnader från kommunens
sida för denna skola och alltså utgöra ett avsteg från den av motionärerna angivna
grundsatsen, att man vid bestämmande av beloppens storlek »icke velat
riskera att någon kommun skulle kunna uppvisa, hos vilken dess egna aktuella
utgifter för skolväsendet skulle understiga det för densamma ifrågakommande
bidragsbeloppet». Ville man vinna samma effektivitet i utjämningen i det
hela, som betecknades nied motionärernas slutsumma 15,600,000 kronor, syntes
det alltså vara en riktigare väg att — med beaktande av nämnda grundsats •—
höja bidragen för de i folkskolan befintliga läraravdelningarna. Överstyrelsens
här ovan angivna ändringsförslag i fråga örn beräkningsgrunden för utjämningsbidraget
krävde givetvis en motsvarande ändring i de i motionernas slutyrkande
upptagna punkterna. Mot de föreslagna grunderna i övrigt för bidragets
åtnjutande hade överstyrelsen intet att erinra.
S katt elit] anin iugsberedn in g en har — under erinran att varje ställningstagande
av statsmakterna på ett område, som vore föremål för utredning, måste,
även örn det betecknats såsom provisoriskt, antagas i viss mån försvåra en definitiv
lösning efter riktlinjer, som utredningen slutligen kunde komma att anvisa
såsom de mest lämpliga — framhållit, att de av beredningen sammanställda
siffrorna syntes utvisa bl. a., att i förhållande till summan av statsbidrag,
som — frånsett bidrag av skatteutjämningsmedel och (för städernas vidkommande)
tolagsersättningar och ersättningar för mistade brännvinsförsäljningsmedel
— för närvarande utginge till primärkommunerna, det extra bidraget
skulle betyda en ökning av vid pass 20 % för samtliga landskommuner och axvid
pass 13 % för samtliga städer, ävensom att statens andel i kommunernas
totalutgifter därigenom skulle stiga från 27 % till 33 % för landskommunerna
och från 6 % till 7 % för städerna. I icke oväsentlig grad komme ökningen säkerligen,
i vad anginge en del landskommuner, att kompenseras genom minskat
behov av skatteutjämningsbidrag enligt fastställda regler. Vidare gåve de
framkomna siffrorna vid handen, att nu utgående statsbidrag för folkskoleundervisningen
fördelade sig på samtliga landskommuner, å ena, och samtliga
städer, å andra sidan, med ungefär samma belopp per skolbarn eller med 93
respektive 96 kronor, samt att följaktligen ett extra statsbidrag av 20 kronor
för barn skulle innebära, att statsbidraget procentuellt bleve höjt för de förra
i ungefär samma grad som för de senare, nämligen med omkring 21 %. Givetvis
bleve däremot den procentuella ökningen mycket varierande, örn man jämförde
skilda kommuner med varandra. Därest statsmakterna, med hänsyn till
den sålunda relativt begränsade räckvidden av vad i motionen föresloges och till
förefintligt trängande behov av omedelbar skattelindring at vissa kommuner,
Statsutskottets -utlåtande Nr 198.
17
''funné anledning att i huvudsaklig överensstämmelse med motionen vidtaga åtgärd
utan att avvakta utredningsresultatet — vilket i förevarande avseende icke
torde kunna föreligga färdigt förrän tidigast i slutet av år 1931 — måste det
enligt beredningens mening vara för utredningsarbetet angeläget, att bestämmelser
meddelades, som på ett otvetydigt sätt läte åtgärden framstå för kommunerna
såsom ett provisorium av kort varaktighet.
Slutligen har statskontoret framhållit, att utgifterna för folkskoleväsendet
utgjorde en betydande tunga för kommunerna, och att åtminstone vissa av dem
torde vara i stort behov av lättnad i utgiftsbördan. Starka skäl syntes alltså
tala för att åtgärder vidtoges i den riktning, motionärerna avsett. Då emellertid
frågan örn ändrad fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för
folkskoleväsendet endast vore en del av det stora komplex av frågor örn ordnandet
av vissa ekonomiska mellanhavanden mellan staten och kommunerna,
vilket jämte en del andra spörsmål vore föremål för utredning av den s. k.
skatteutjämningsberedningen, kunde det måhända vara mindre lämpligt att nu
till särskild behandling upptaga de i motionerna framställda förslagen. Statskontoret
skulle för sin del anse önskvärt att sagda beredning sattes i tillfälle
att taga nämnda förslag under omprövning; och föreställde sig statskontoret,
att på detta sätt nu ifrågavarande och till äventyrs även andra därmed samhöriga
spörsmål skulle kunna föras fram till sin lösning utan någon större
tidsutdräkt.
Såsom i motionerna I: 9 och II: 9 framhållits, har frågan örn fördelningen
av de allmänna skattebördorna under senare tid tilldragit sig en alltmera stegrad
uppmärksamhet. Detta sammanhänger otvivelaktigt med dessa bördors
benägenhet att alltjämt växa. I synnerhet för de mindre bärkraftiga landskommunerna
hava härigenom vållats kännbara svårigheter, och från statsmakternas
sida hava också sedan åtskillig tid åtgärder vidtagits för att bereda
lättnad i dessa svårigheter och samtidigt åstadkomma en rättvisare fördelning
av bördorna. Genom det hittills praktiserade skatteutjämningsförfarandet
har onekligen åtskilligt vunnits. Att det härmed avsedda målet dock ej
helt kunnat nås, framgår bland annat av den ståndpunkt, som riksdagen såväl
år 1928 som år 1929 intagit till frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket
inom kommunerna. De i detta hänseende gjorda framställningarna och
uttalandena hava resulterat i att Kungl. Maj:t den 18 oktober 1929 tillsatt en
kommitté, den s. k. skatteutjämningsberedningen, med uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning av frågan om rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål.
Resultatet av denna utredning torde dock icke kunna förväntas föreligga
under den närmaste framtiden. I likhet med vad som i motionerna 1:9
och 11:9 framhållits, finner utskottet det icke vara billigt och rimligt, att
under den tid, som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen
kan tänkas vara genomförd, man skall låta sig nöjas med det nu tillämpade
skatteutjämningsförfarandet.
Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig böra ansluta sig till den i nyssnämnda
motioner uttalade uppfattningen, att det gäller att finna tillfälligt
användbara utvägar, som, på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa
den slutgiltiga lösningen av skatteutjämningsproblemet. Likaledes måste de
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 6 sami. 91 haft. (Nr 198.) 2
Utskottets
yttrande.
18
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
provisoriska åtgärderna vara sådana, att de icke minska kommunernas eget
intresse av att iakttaga en klok återhållsamhet i fråga örn utgifter för olika
ändamål.
Bland de utgifter av mera allmän natur, som för närvarande mest tynga de
enskilda kommunerna, intaga kostnaderna för folkskoleväsendet ett av de främsta
rummen. Då det gäller att provisoriskt lätta och utjämna de kommunala
skattebördorna, ligger det därför mycket nära till hands att inrikta åtgärder
i sådant syfte just på detta utgiftsområde.
Härvid kan man gå fram på olika vägar.
En utväg har anvisats i herr Nilssons i Malmö motion (1:4), däri hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
dels huruvida staten hör övertaga utgifterna till löner för alla lärare vid de
till folkskoleväsendet i landet hörande anstalter, dels huruvida till sådana lärare
hittills utgående naturaförmåner böra upphöra och ingå i kontant lön.
Emot detta förslag kunna emellertid enligt utskottets förmenande vägande
invändningar anföras. Den av nämnda motionär ifrågasatta anordningen måste
uppenbarligen föra med sig ett avsevärt beskärande av den hittills gällande
kommunala självbestämningsrätten på detta område och berör sålunda ett
spörsmål av synnerligen invecklad och ömtålig natur. Härtill kommer vidare,
att frågan örn folkskollärarnas avlöningsförhållanden för närvarande befinner
sig under utredning av 1928 års lönekommitté. Enligt utskottets mening bör
man avvakta det resultat, vartill kommittén kan komma i här förevarande avseende.
Med hänsyn härtill och under hänvisning i övrigt till de skäl, som av
skolöverstyrelsen anförts mot berörda förslag, finner sig utskottet icke kunna
biträda det i motionen I: 4 gjorda yrkandet.
En annan utväg är den, som föreslås i motionerna 1: 9 och II: 9, nämligen
att till skoldistrikten skulle utgå ett bidrag av statsmedel för varje skolpliktigt
barn med 20 kronor för läsår. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som
helst rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet eller
beträffande kommunerna.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att barnantalet i ett skoldistrikt icke kan
vara en tillförlitlig måttstock för kommunens utgifter i fråga örn skolväsendet.
Härutinnan vore antalet lärare vida mer rättvisande, enär med varje ny läraravdelning
följde ökade utgifter till kontant avlöning och lärarbostad samt till
erforderliga undervisningslokaler och materiel. Med hänsyn härtill har skolöverstyrelsen
föreslagit, att det ifrågasatta statsbidraget i stället borde utgå
med ett belopp av 500 kronor för läraravdelning och läsår.
Enligt utskottets uppfattning kunna starka skäl anföras såväl för motionärernas
som skolöverstyrelsens förslag. Under förhandenvarande förhållanden,
då det gäller att åstadkomma en provisorisk lösning av här föreliggande
fråga, har utskottet funnit sig böra framlägga ett förslag, som i sig upptagit
de båda sålunda framkomna alternativen. Utskottet vill nämligen förorda, att
såsom bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet må utgå visst
belopp dels för skolpliktigt barn, dels ock för läraravdelning. Härigenom bi
-
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
19
behålles den bärande grundtanken i motionärernas förslag på samma gång som
de skoldistrikt, som offrat mest på sitt skolväsen och fått detta ordnat på ett
efter ortens förhållanden ändamålsenligt sätt, erhålla ett ökat bidrag.
När det under nu angivna förutsättningar för utskottet gällt att avväga de
sålunda föreslagna bidragens storlek, har utskottet, jämväl med tanke på förslagets
ekonomiska betydelse för statsverket, ansett sig böra stanna vid att
förorda ett belopp av 5 kronor för skolpliktigt barn och 200 kronor för läraravdelning.
I motionerna 1:9 och 11:9 har föreslagits, att bidrag skulle åtnjutas för
folkskola, varmed jämväl avsåges folkskolas högre avdelning samt fortsättningsskola
och ersättningsskola, vilken av skoldistrikt upprätthålles. I likhet
med skolöverstyrelsen och på av densamma anförda skäl anser emellertid utskottet,
att här ifrågasatt statsbidrag icke bör gälla fortsättnings- och ersättningsskolorna
och däri skolpliktiga barn.
I övrigt finner sig utskottet kunna uttala sin anslutning till de i motionerna
framlagda grunderna för bidragens utgående. De närmare bestämmelser, som
bliva en följd härav, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela.
I fråga örn kostnaderna för de nu av utskottet ifrågasatta bidragen far utskottet
slutligen framhålla följande. Antalet lärjungar i folk- och småskolor
är enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter, avseende slutet av redovisningsåret
1927—1928, å landsbygden 498,690 och i städerna 166,179 eller sammanlagt
664,869. Med ett statsbidrag av 5 kronor för barn skulle kostnaderna
härför uppgå till 3,324,345 kronor. Antalet läraravdelningar uppgår a
landsbygden till 20,992 och i städerna till 6,031 eller sammanlagt 27,023''. Med
ett statsbidrag av 200 kronor för läraravdelning skulle kostnaderna härför uppgå
till 5,504,600 kronor. Sammanlagda årliga kostnaden vid ett bifall till
utskottets nu framlagda förslag kan alltså uppskattas till (3,324,345 +
5,504,600=) 8,828,945 kronor eller i runt tal 8,800,000 kronor. Med hänsyn
härtill torde i riksstaten för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln
böra för ändamålet anvisas ett extra förslagsanslag av 8,800,000
kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må,
a) i anledning av herr Kvarnzelius’ m. fl. och herr C. Ekmans
m. fl. ovannämnda motioner (1:9 och 11:9) för beredande
av utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet
för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett extra förslagsanslag av 8,800,000 kronor,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som i nämnda motioner angivits, dock med iakttagande av de
ändringar härutinnan, som av utskottet ovan förordats, samt i
enlighet med de närmare villkor och bestämmelser, Kungl.
Majit kan finna gott föreskriva;
20
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
b) avslå herr J. Nilssons i Malmö ovannämnda motion
(1:4).
Stockholm den 28 maj 1930.
»
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes behandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, J. L. Widell, Olof Olsson,
O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, E. J. G. Rosén, N. J.
M. Svensson i Kompersmåla, K. V. Rydén, C. I Asplund, J. G. Walles och A. Thelin;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, O. Olsson i Kullenbergstorp, P.
M. Olsson i Blädinge A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, E. J.
Wigforss, J. Olofsson i Digernäs, O. Nilsson i örebro och P. C. Jonsson i Eskilstuna.
Reservationer:
1) av herrar Bergqvist, Svensson i Kompersmåla och Thelin, vilka ansett, att
utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
>Vad först angår herr J. Nilssons i Malmö motion (I: 4) kunna enligt utskottets
förmenande vägande invändningar anföras mot densamma. Den av
nämnda motionär ifrågasatta anordningen måste uppenbarligen föra med sig
ett avsevärt beskärande av den kommunala självbestämningsrätten i fråga örn
folkskoleväsendet och berör sålunda ett spörsmål av synnerligen invecklad och
ömtålig beskaffenhet. Härtill kommer, att frågan örn folkskollärares avlöningsförhållanden
för närvarande befinner sig under utredning av 1928 års lönekommitté.
Enligt utskottets mening bör man avvakta det resultat, vartill kommittén
kan komma i här förevarande avseende. Med hänsyn härtill och under
hänvisning i övrigt till de skäl, som av skolöverstyrelsen anförts mot berörda
förslag, finner sig utskottet icke kunna biträda det i motionen I: 4 gjorda yrkandet.
Med avseende å herr Kvarnzelius’ m. fl. och herr C. Ekmans m. fl. motioner
(I: 9 och II: 9) vill utskottet till en början betona, att utskottet helt delar motionärernas
uppfattning om det önskvärda i att åtgärder snarast möjligt komma
till stånd i syfte att lätta de alltjämt växande kommunala skattebördorna, vilka
särskilt för landsbygdskommunerna kännas i hög grad tyngande, samt bereda
en lämplig utjämning av dessa utgifter.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
21
Utskottet vill emellertid erinra om att Kungl. Majit den 18 oktober 1929 tillsatt
en kommitté, den s. k. skatteutjämningsberedningen, vilken till sin väsentliga
uppgift just har att utreda nyssnämnda spörsmål. Resultatet av dess verksamhet
torde inom icke alltför avlägsen framtid vara att förvänta. Under sådana
förhållanden kan utskottet icke finna annat, än att ett riksdagens beslut
i av motionärerna påyrkad riktning skulle innebära ett föregripande av dess
ställningstagande till den pågående utredningens resultat. Klart är nämligen
att, örn det av motionärerna ifrågasatta statsbidraget nu beviljas, det framdeles
skall bliva mycket svårt att härutinnan göra någon rubbning. Enligt
utskottets mening måste man, örn man ser denna fråga strängt sakligt, ställa
sig på den ståndpunkten, att det icke står i överensstämmelse med inom det
svenska statslivet eljest tillämpade i utskottets tycke sunda och kloka principer,
att medan ännu en av riksdagen själv påkallad nyligen igångsatt utredning
i ämnet pågår, utan att tillfälle beretts till en föregående noggrann och
allsidig prövning skrida till vittomfattande åtgärder på det område, som utgör
den arbetande utredningens föremål.
I den mån det för utskottet varit möjligt att på grundval av förhandenvarande
material intränga i det föreliggande förslaget och överväga dess natur och
verkningar har utskottet stärkts i sina betänkligheter mot att i sakens nuvarande
läge tillråda förslagets godtagande. Utskottet vill i sådant avseende fästa
uppmärksamheten på att förslaget ingalunda kan sägas medföra någon rationell
skatteutjämning utan verkar helt mekaniskt, vare sig man följer motionärerna
och låter understödets storlek bestämmas av antalet skolpliktiga barn eller
tillämpar den av skolöverstyrelsen ifrågasatta regeln örn understödets utmätande
efter antalet läraravdelningar. Förslaget tar nämligen ingen som helst
hänsyn till skattetryckets storlek inom vederbörande kommun. Örn av två
kommuner den ena har en utdebitering per inkomsthundrade av t. ex. 5 kronor
och den andra t. ex. 15 kronor men bägge hava lika antal barn resp. läraravdelningar
erhålla de i statsbidrag lika mycket. En mycket folkrik kommun med
stora ekonomiska resurser och följaktligen låga skatter erhåller större understöd
än en glest befolkad sådan med svag ekonomi och tyngande skattebördor.
Att på ett dylikt sätt använda väldiga summor av statsmedel synes knappast
kunna betecknas som planmässigt och välbetänkt. Någon rättvis fördelning
kan systemet under alla förhållanden ej sägas innebära.
Slutligen finner utskottet det ytterst betänkligt att belasta budgeten med
ett så betydande belopp som det, varom här är fråga, utan att det är i Kungl.
Maj :ts budgetsförslag beräknat.
Av nu anförda skäl har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka den i herr
Kvarnzelius’ m. fl. och herr C. Ekmans m. fl. motioner (I: 9 och II: 9) gjorda
yrkandena.
Utskottet hemställer, att riksdagen må
a) avslå herr Nilssons i Malmö ovannämnda motion (I: 4);
b) avslå herr Kvarnzelius’ m. fl. och herr C. Ekmans m. fl.
ovannämnda motioner (I: 9 och II: 9).
22
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
2) av herrar Nilsson i Gränebo och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett,
att per barn beräknat bidrag icke borde utgå, samt att utskottet bort tillstyrka
ett bidrag av 300 kronor för läraravdelning, och förty hemställa, att för ändamålet
måtte för budgetåret 1930/1931 anvisas ett extra förslagsanslag av
8,100,000 kronor;
3) av herr Nilsson i Malmö, som ansett, att utskottets utlåtande och förslag
i avseende å den av honom väckta motionen (I: 4) bort hava följande lydelse;
»Givetvis skulle den i herr Nilssons motion ifrågasatta anordningen innebära
en icke oväsentlig lättnad för kommunerna samtidigt som den skulle bidraga
till åstadkommande av enhetlighet med avseende å folkskollärarkårens
avlöningsförhållanden. Även örn mot berörda anordningar åtskilliga invändningar
kunna göras, synes dock förslaget, på sätt motionären yrkat, vara förtjänt
av närmare utredning. Tidpunkten härför synes nu vara lämplig, då samtidigt
utredning pågår örn lönereglering för folkskollärarkåren. Bägge spörsmålen
synas nämligen böra upptagas till prövning i ett sammanhang. Utskottet
anser sig alltså böra förorda motionen 1: 4.»
»Utskottet hemställer alltså
att riksdagen må, med bifall till herr J. Nilssons i Malmö
ovannämnda motion (I: 4) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning, dels huruvida staten bör övertaga utgifterna
till löner för alla lärare vid de till folkskoleväsendet i riket
hörande anstalter, dels ock huruvida till sådana lärare hittills
utgående naturaförmåner böra upphöra och ingå i kontant lön
liksom för tjänstemän i allmänhet.»
4) av herr Widell;
5) av herr Anderson i Råstock;
6) av herr Holmgren.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
23
Bilaga A.
Till riksdagens statsutskott.
Genom nådigt beslut den 7 februari 1930 har Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen
att till riksdagens statsutskott inkomma med av utskottet begärt
yttrande över bland annat en av herr Johan Nilsson i Malmö i första kammaren
väckt motion, nr 4, om statens övertagande av utgifterna till löner för folkskollärare
m. m.
Skolöverstyrelsen får i anledning härav anföra följande.
Motionären anhåller, att riksdagen behagade besluta örn utredning, dels huruvida
staten bör övertaga utgifterna till löner för alla lärare vid de till folkskoleväsendet
i landet hörande anstalter, dels huruvida till sådana lärare hittills
utgående naturaförmåner böra upphöra och ingå i kontant lön liksom för
tjänstemän i allmänhet. Såsom motionären framhåller, har han i liknande syfte
väckt motioner i riksdagens första kammare åren 1920 och 1921. Dessa motioner
blevo avstyrkta av första kammarens första tillfälliga utskott och av kammaren
avslagna år 1920 med 49 röster mot 42 och år 1921 med 78 röster
mot 28.
Vid frågans tidigare behandling framhölls av såväl vederbörande utskott som
under debatterna i första kammaren, att statens övertagande helt och hållet
av utgifterna för lärarlönerna till sina konsekvenser komme att innebära ett avsteg
från den hittills strängt fasthållna principen, att lärarna vid de till folkskoleväsendet
hörande läroanstalterna borde vara kommunernas tjänstemän men
icke statens. Visserligen hade motionären icke ifrågasatt, att kommunernas nuvarande
befogenheter i avseende å lärarnas tillsättning och entledigande m. m.
skulle upphöra med statens övertagande av lärarlönerna. Men otvivelaktigt
skulle, framhölls det, detta bliva följden, och därmed upprullades hela det tekniskt
svårlösta och i fråga om kostnaderna till sina konsekvenser vittomfattande
spörsmålet örn folkskoleväsendets förstatligande.
Utan att nu något djupare ingå på detta spörsmål vill överstyrelsen i detta
sammanhang blott framhålla, att överstyrelsen för sin del icke vill tillstyrka en
utveckling i riktning mot folkskolans fullständiga förstatligande. Frånsett de
nackdelar detta skulle komma att föra med sigi både statsfinansiellt och administrativt
hänseende, skulle en sådan anordning, varigenom folkskoleväsendet
komme att i väsentliga avseenden undandragas det kommunala och lokala
intresset, säkerligen icke gagna den uppgift, som det åligger folkskolan att
tjäna. Härmed har överstyrelsen givetvis icke velat säga, att statens övertagande
av lärarlönerna i och för sig är liktydigt med folkskolans fulla förstatligande.
Men det är å andra sidan tämligen uppenbart, att en utveckling i den
riktningen, att det bleve staten som helt komme att svara för dessa löner -— icke
såsom nu kommunen med bidrag av staten -—- måste anses innebära ett betydelsefullt
steg mot ett sådant mål.
Det är att märka, att en fördelning av folkskolekostnaderna i enlighet med
motionärens tankegång i stort sett skulle i avseende på fördelningen av det ekonomiska
ansvaret mellan stat och kommun giva folkskolorna samma ställning,
som nu intages av de allmänna läroverken. I fråga örn dessa betalar, som känt,
staten lärarlönerna, medan kommunen bestrider kostnaderna för undervisningslokalerna.
På sätt och vis skulle kommunernas bidragsskyldighet sträcka sig
24
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
längre i fråga om statsläroverken, i det att det tillkommer läroverkskommun att
även tillhandahålla rektorsbostad eller giva rektor hyresersättning.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter är det tydligt, att ett bifall till
motionen ofrånkomligen skulle innebära, att problemet örn folkskolans ställning
till stat och kommun måste i hela dess omfattning beaktas i en kommande utredning.
Bland de skäl, som i motionen anföras till förmån för den föreslagna reformen,
namnes den ekonomiska lättnad, varav kommunerna äro i stort behov.
Visserligen skulle en sådan lättnad åstadkommas genom statens övertagande
av lärarlönerna, liksom också därigenom en skatteutjämning i viss utsträckning
komme att äga rum. överstyrelsen vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att frågan örn en önskvärd skatteutjämning, som förvisso måste ingå
såsom ett led i varje strävan att åstadkomma en verklig lindring i den skattebörda,
som blir en följd av kommunerna pålagda uppgifter av allmänt statlig
karaktär, torde kunna vinna en tillfredsställande lösning även med bibehållande
av nuvarande form av statens bidragsskyldighet till kostnaderna för folkskoleväsendet.
Åtgärder i sådant syfte med särskild hänsyn till ifrågavarande
kostnader hava föreslagits i en annan inom riksdagen väckt motion, över vilken
överstyrelsen samtidigt härmed avgiver yttrande.
Det väsentliga skälet till det av motionären gjorda yrkandet på statens övertagande
av läraravlöningen i samband med indragningen av lärarnas naturaförmåner
är emellertid, enligt vad som framgår av såväl den nu föreliggande som
de båda förut nämnda tidigare väckta motionerna i ämnet, den utjämning i nu
rådande olikheter beträffande lärarnas löneförmåner, som enligt motionärens
mening skulle bliva en följd av att staten övertoge samtliga utgifter för lärarnas
avlöning. Motionären åsyftar den olikhet, som ligger dels däri att vissa
stadskommuner beviljat sin lärarpersonal någon löneförbättring utöver den lagstadgande
minimilönen, dels ock däri att icke alla kommuner — i regeln städer
och stadsliknande samhällen — äro i tillfälle att lämna lärarna bostad och
bränsle in natura.
_ Motionären betonar, att det för ifrågavarande kommuner vore en svår uppgift
att få ersättningen för dessa naturaförmåner så rättvist avvägd, att den
svarade mot den verkliga kostnaden. Denna svårighet synes icke böra överdrivas.
Enligt gällande boställsordning skall sådan ersättning utgå efter ortens
pris, och det torde vara att underskatta vederbörandes vilja och förmåga, örn
man förutsätter att det skulle möta verkliga svårigheter att inom ett samhälle
taga reda på de faktiska hyresprisen för i boställsordningen angivna bostadstyper.
Naturligtvis skulle det icke heller möta några svårigheter att för lärare i
städer och stadsliknande samhällen ersätta naturaförmånerna med kontant lön.
Vida allvarligare är utan tvivel frågan örn borttagande av naturaförmånerna
för landsbygdslärarna. Vid slutet av vårterminen 1926 tillhandahöllo skoldistrikten
över 18,000 lärarbostäder (18,474 kök och 36,499 rum). Av dessa
hade omkring 5,000 tillkommit såsom nya bostadslägenheter under de senaste
15 åren. Motionärens uttalade mening att det liksom för varje annan medborgare
bör vara en lärares ensak, hur och var handskaffär sig bostad, är icke tillräckligt
grundad i de verkliga förhållandena. Även beträffande stora grupper
statliga befattningshavare, exempelvis vid kommunikationsverken, har det blivit
nödvändigt för möjliggörande av tjänstens uppehållande, att arbetsgivaren
tillhandahåller bostad. Ett motsvarande förhållande äger rum i fråga om det
svenska prästerskapet. En dylik nödvändighet föreligger ock beträffande det
stora flertalet av folkskolans lärare. Den som känner landsbygdsförhållandena
i vårt vidsträckta, i stort sett glest befolkade land vet, att de skoldistrikt kunna
räknas i tusental, där bebyggelsen är sådan, att det icke finnes någon garanti
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
25
för att en lärare, framför allt icke lärare med familj, har möjlighet att erhålla
lämplig bostad. Det ligger under sådana förhållanden uppenbarligen lika mycket
i kommunernas och skolans som i lärarpersonalens intresse, att tjänstebostäder
tillhandahållas i skolans omedelbara närhet. Mångfaldiga gånger hava också
skoldistrikt hos skolöverstyrelsen sökt uppskov med tillsättandet av ordinarie
lärartjänster särskilt vid nyinrättade skolor i avvaktan på anskaffande av tjänlig
lärarbostad, detta med den motiveringen att befattningen omöjligen kunde
locka kompetenta sökande, så länge icke bostadsfrågan vore löst. Detta är
helt naturligt. Mycket allvarliga olägenheter skulle därför uppstå för landsbygdens
skolväsen, om lärarbostäderna helt och hållet avkopplades från löneförmånerna,
och den av motionären förordade ordningen skulle i stället för att,
såsom han synes förmena, underlätta lärarrekryteringen på landsbygden väsentligen
försvåra densamma.
Motionären hänvisar till den utvägen, att de befintliga lärarbostäderna skulle
kunna uthyras till lärarna mot avgifter, som skulle erläggas till kommunen.
En mera enhetlig lösning efter denna linje skulle givetvis stå att ernå, örn staten
inlöste samtliga lärarbostäder. Såväl statsfinansiella som andra hinder torde
emellertid omöjliggöra ett dylikt förstatligande. Men med kommunernas fria
dispositionsrätt över de hittillsvarande tjänstelägenheterna funnes givetvis ingen
garanti för att bostäderna alltid komme att uthyras till lärarna eller uthyras
till priser som icke vore betingade av det tvångsläge, vari läraren befunne
sig. Onekligen vore det en ganska oförnuftig anordning att genom en omläggning
av lärarnas avlöningsförhållanden i den av motionären önskade riktningen
först lössläppa de kommunala lärarbostäderna i den fria hyresmarknaden och
sedan nödgas kräva en statlig tvångslagstiftning såsom garanti för att just lärarna
finge företrädesrätt att hyra dessa bostäder och hyra dem till rimliga
priser. En annan fråga är, hur det under sådana förhållanden skulle ordnas
med underhållsskyldigheten, det bostället tillhörande trädgårdslandet m. m.
Men även en annan sida av saken torde böra beaktas. Naturligtvis skulle i
åtskilliga fall inträffa, att särskilt ensamma lärare funne med sin fördel förenligt
att hyra bostad å annat håll än i skolbostaden. Det bleve i sådant fall
icke alltid möjligt för kommunen att få denna senare uthyrd. Det kunde också
inträffa, att det bleve hyresgäster i de ofta i själva skolhuset inrymda bostäderna,
som icke vore önskvärda med hänsyn till ordning och trevnad i och omkring
skolan.
Ett synes i varje fall vara säkert, nämligen att en omläggning av avlöningssystemet
i den riktningen, att lärarbostäderna allmänt skulle avskaffas, komme
att öppna möjlighet till varjehanda stridigheter mellan lärarna och skoldistrikten,
som ytterst komme att lända skolan till förfång.
Slutligen får överstyrelsen erinra därom, att frågan om folkskollärarkårens
avlöningsförmåner för nävarande ligger under utredning hos 1928 års lönekommitté.
Det har ju sedan länge ifrågasatts, att folkskollärarkåren i lönehänseende
skulle inpassas i det för statens befattningshavare gällande lönesystemet,
varvid sålunda även dessa lärares löner skulle komma att variera efter dyrortsgruppering.
Vid utredningen härom måste även naturaförmånerna bliva föremål
för beaktande. Med bibehållande av löneboställssystemet i huvudsaklig
enlighet med gällande boställsordning kunna därvid tvenne vägar tänkas framkomliga,
antingen — såsom 1921 års lärarlönekommitté förordat — att avlöningsförmånerna
liksom för närvarande utgå i dels kontant lön, dels naturaförmåner
eller ersättning för dessa, eller ock att totallönen bestämmes till ett
visst belopp och från detta avräknas värdet av naturaförmånerna, där sådana
tillhandahållas. I sina över 1921 års lönekommittés betänkande avgivna utlåtanden
förordade såväl socialstyrelsen som skolöverstyrelsen denna sistnämnda
linje såsom den mest konsekventa vid da kommunalt anställda lärarnas inpas
-
26
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
sande i det statliga lönesystemet. Men hela detta spörsmål ligger, såsom
nämnts, på grund av Kungl. Maj :ts initiativ under förnyad utredning. Det synes
då så mycket mindre påkallat, att riksdagen just nu begär ytterligare en
utredning angående folkskollärarkårens löneförmåner efter i motionen angivna
direktiv.
På grund av vad skolöverstyrelsen sålunda anfört finner sig överstyrelsen
böra avstyrka den föreliggande motionen.
Stockholm den 18 februari 1930.
OTTO HOLMDAHL.
Sven Nylund.
j Gustaf Redelius.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
27
Bilaga B.
Till riksdagens statsutskott.
Genom nådigt beslut den 7 februari 1930 har kungl. Majit anbefallt Skolöverstyrelsen
att till riksdagens statsutskott inkomma med av utskottet begärt
yttrande över bland annat två likalydande motioner, väckta den ena inom
första kammaren, nr 9, av herr Kvarnzelius m. fl. och den andra inom andra
kammaren, nr 9, av herr Ekman m. fl. örn anslag till utjämning av kostnaderna
för uppehållande av folkskoleväsendet.
Skolöverstyrelsen får i anledning härav anföra följande.
De föreliggande motionerna beröra icke en skolangelägenhet i vanlig mening.
Själva kärnpunkten i desamma är en fråga örn skatteutjämning. Av ett mera
vittomfattande problem, som rör de allmänna skattebördornas jämnare och
rättvisare fördelning i olika hänseenden, hava motionärerna upptagit en särskild
sida, nämligen spörsmålet örn en utjämning av kostnaderna för uppehållandet
av folkskoleväsendet. Och denna fråga har ytterligare begränsats
att avse i första hand en kostnadsutjämning i nämnda hänseende mellan å ena
sidan de mera ekonomiskt bärkraftiga stadssamhällena och å andra sidan de i
stort sett mindre skattekraftiga landskommunerna.
Det ligger i sakens natur, att Skolöverstyrelsen vid avgivande av utlåtande
Över de föreliggande motionerna icke funnit anledning att närmare ingå på
de mera allmänna synpunkter beträffande skatteutjämningsspörsmålet, vilka
inledningsvis beröras i motionerna, ej heller på frågan, huruvida överhuvudtaget
en provisorisk lösning av skatteutjämningsproblemet i den av motionärerna
föreslagna omfattningen omedelbarligen bör genomföras, överstyrelsen saknar
givetvis möjlighet att bedöma de statsfinansiella allmänna förutsättningarna
för de av motionären framförda önskemålens uppfyllande. Överstyrelsen
finner sig böra granska det föreliggande förslaget endast från de synpunkter,
som betingas därav, att det rör utgifterna för folkskoleväsendet, och sålunda
i den mån det på grund härav kan tänkas medföra vissa konsekvenser beträffande
samma skolväsende.
Att börja med vill överstyrelsen då såsom sin mening uttala, att såväl den
betydande omfattningen av de kommunala utgifterna för folkskoleväsendet
som den ojämnhet, med vilken dessa utgifter trycka de skattskyldiga,
göra det givetvis önskvärt att en lämplig utjämning ° härutinnan blir genomförd.
överstyrelsen åsyftar härvid icke blott den åtskillnad^ i folkskolutgifternas
fördelning, som motionärerna närmast tagit sikte på, nämligen
mellan de stora kommunala huvudgrupperna städer och landsbygd, utan även
den stora olikheten i skattetrycket mellan de enskilda kommunerna, överstyrelsen
är också övertygad därom, att en jämnare fördelning i nu nämnda hänseende
av utgifterna till folkskoleväsendet skulle icke blott innebära större
billighet och rättvisa i allmänhet utan i stort sett aven medföra gynnsamma
verkningar i avseende på folkskoleväsendets ändamålsenliga underhåll och utveckling
på landsbygden.
Yad därefter angår den föreslagna formen för utjämningen, nämligen statens
utbetalande till kommunerna av ett visst årligt bidragsbelopp, framhålla
motionärerna att genom ett sådant tillskott ingen rubbning behövde ske i den
nuvarande organisationen varken för skolväsendet eller beträffande kommunerna.
De senare skulle okränkt bibehålla sin hittillsvarande bestämmanderätt
28
Statsutskottets utlåtande Nr 10S.
över sina skolor med deras byggnader och underhåll. Motionärerna framhålla
tillika de skäl, som syntes tala för att det för närvarande icke borde ifrågasättas,
att° staten ensam skulle övertaga kostnaderna för folkskoleväsendet.
Det framhålles i sådant avseende, att en dylik utveckling sannolikt komme att
föra med sig en skarp begränsning eller ett totalt upphävande av den kommunala
självbestämningsrätten i fråga örn folkskoleangelägenhetema. Överstyrelsen,
som i huvudsak delar denna uppfattning, har haft anledning att närmare
ingå på detta spörsmål i sitt samtidigt härmed avgivna yttrande över en
inom första kammaren väckt motion angående statens övertagande av utgifterna
till löner för folkskollärare med mera. De nu föreliggande motionerna
visa, att en önskvärd skatteutjämning beträffande folkskoleutgifterna icke med
nödvändighet behöver leda till statens övertagande av hela det ekonomiska ansvaret
för folkskolan, utan att denna utjämningsfråga kan lösas inom ramen
av de nuvarande grunderna för skolans underhåll, enligt vilka staten lämnar
bidrag till det kommunala folkskoleväsendet.
Det är med tillfredsställelse Överstyrelsen finner, att motionärerna såsom
en allmän grundsats för den nya bidragsform, som nu ifrågasättes, hävdat,
att den icke får vara ägnad att hos kommunerna försvaga känslan för det egna
ansvaret, ävensom att såsom villkor för erhållande av bidraget skulle i tilllampliga
delar gälla de föreskrifter, som äro meddelade angående statsbidrag
till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor.
I motionerna framhalles, att det icke kunnat åvägabringas utredning rörande
den förskjutning mellan kommunerna inbördes inom de båda stora huvudgrupper,
varmed det här gällt att röra sig. Det vore emellertid enligt överstyrelsens
mening önskligt, att man kunde finna en sådan form för bidraget, att skälig
skatteutjämning även mellan de olika kommunerna vunnes.
Vad som vid en prövning ur sådan synpunkt tämligen omedelbart framträder
är det förhållandet, att barnantalet i ett skoldistrikt icke kan vara en tillförlitlig
måttstock för kommunens utgifter i fråga om skolväsendet. Men när
det nu är fråga örn en skatteutjämning speciellt med hänsyn till det allmännas
utgifter för folkskoleväsendet, böra bidragen rimligtvis så nära som möjligt
stå i direkt förhållande till de kommunala utgifterna för detta ändamål.
Överstyrelsen vill erinra därom, att när statsbidrag först började att utgå till
folkskoleväsendet, understödet fördelades kommunerna emellan i förhållande
till folkmängden. Detta visade sig emellertid vara en felaktig fördelningsgrund,
_ enär statsbidragen icke kommo att motsvara kommunernas verkliga
prestationer i fråga om folkskolors inrättande och de därmed förenade verkliga
kostnaderna. På grund av förslag av Kungl. Majit skedde därför genom
beslut av 1871 års riksdag en omläggning i grunderna för statens understödjande
av folkskoleväsendet på sådant sätt, att statsbidraget därefter skulle utgå
till skoldistrikten icke efter deras invånarantal utan efter antalet lärarekrafter.
Denna norm för statsunderstödet är ännu i dag gällande.
Visserligen är antalet skolpliktiga barn en säkrare mätare på utgiftsbehovet
för folkskolan inom en kommun än folkmängden. Men antalet lärare är
dock vida mer rättvisande härutinnan. Det måste helt naturligt så vara, ty
med varje ny läraravdelning följa ökade utgifter till kontant avlöning och lärarbostad,
till erforderliga undervisningslokaler och materiel, örn tvenne församlingar
hava vardera t. ex. 70 barn, och undervisningen i den ena uppehälles
genom en skola av B: 1-typ nied tre lä rarkrafter och i den andra medelst
en skola av C-typ (halvtidsläsande) med två lärarkrafter. kan det uppenbarligen
icke vara rättvist att bidraget i båda fallen skall utgå med lika stort belopp
(1,400 kronor), då den förstnämnda församlingen måst påtaga sig väsentligen
större kostnader för lärarlöner, bostäder, skollokaler och skolans utrustning
i övrigt än den sistnämnda. Man kan också tänka sig ett sådant fall, att
Statsutskottets utlåtande Nr 108.
29
i vardera av två församlingar finnas tre lärarkrafter, med vilka undervisningen
bestrides i den ena församlingen för 72 barn och i den andra för 113 barn
(exemplen tagna ur verkligheten). Det kan då icke vara sakligt motiverat,
att -—- med tämligen lika kostnader för skolväsendet i båda församlingarna —
den ena erhåller i utjämningsbidrag 1,440 kronor och den andra 2,260 kronor
eller nära dubbla beloppet. Oavsett frågan örn heltids- och halvtidsläsning
kunna förhållandena ofta särskilt i glest befolkade bygder så gestalta sig, att
ett relativt litet barnantal med nödvändighet kräver flera lärarkrafter, än vad
eljest i allmänhet å mera tätt befolkade orter måste anses såsom normalt.
överstyrelsen anser, att det därför vore riktigare att utjämningsbidraget
komme att utgå i förhållande till antalet läraravdelningar i stället för efter
antalet barn. Med en sådan beräkningsgrund kunde syftet med det hela vinnas
på ett smidigare och mera ändamålsenligt sätt. Detta framgår närmare
av bifogade tabeller.
Tabellen i bil. 1 upptager dels den å sid. 7 i motionen förekommande tabellen
över barnantalet och därpå grundade bidragsbelopp för de särskilda länen,
dels ock de belopp, som skulle belöpa sig på varje län, örn totalbeloppet
enligt motionen, nämligen för folk- och småskolor 13,213,920 kronor, fördelas
i förhållande till läraravdelningarna. Då dessa vid slutet av vårterminen
1927 (samma tidpunkt, vid vilken barnantalet enligt motionen är beräknat)
uppgingo till 26,715, komme på envar av dessa, med avrundade öretal, ett belopp
av 494 kronor 60 öre. Vad som närmast faller i ögonen är, att med detta
beräkningssätt utjämningen mellan de två stora huvudgrupperna landsbygd
och städer ytterligare förskjutes till landsbygdens förmån, i det att landsbygdens
bidrag komme att höjas från 9,959,540 kronor till 10,274,328 kronor,
eller i avrundat tal 315,000 kronor, då alltså bidragssumman till städerna
minskas med ett motsvarande belopp, varvid de mest betydande beloppen av
sådan minskning komma på storstäderna. De mest avsevärda ökningarna tilt
landsbygdens fördel komme i stort sett att falla på norrlandslänen, vilket också
från sakliga synpunkter med hänsyn till bebyggelseförhållanden och skattetungan
måste anses rättvist.
Bilagorna 2 och 3 giva möjlighet till en mera detaljerad jämförelse mellan
de båda olika beräkningsgrunderna för de särskilda kommunerna, överstyrelsen
har valt örebro län samt Göteborgs och Bohus län, enär dessa komma
varandra ganska nära i fråga om barnantalet på landsbygden men förete väsentliga
skiljaktigheter beträffande skolorganisationen. Å Örebro läns landsbygd
gingo vid slutet av vårterminen 1927 endast 1.4 % av barnen i halvtidsläsande
skolor, medan i Göteborgs och Bohus län motsvarande tal utgjorde icke
mindre än 58.3. Det synes icke rimligt, att örebro län — det gäller fortfarande
landsbygden — med sitt något mindre barnantal men med ett 90-tal
flera läraravdelningar skulle få mindre bidrag än Göteborgs och Bohus län, då
skolväsendet i örebro län uppenbarligen dragit långt större kostnader. Ett
närmare studium av bil. 2 och 3 torde otvetydigt lägga i dagen, att man genom
att räkna med läraravdelningar såsom grund för utjämningsbidragen erhåller
en mera rättvis fördelning även de särskilda kommunerna emellan än genom
att lägga barnantalet till grund härför. Även om det i ett och annat
enstaka fall skulle kunna uppvisas, att särskilt med hänsyn till uttaxeringen
inom en kommun icke heller den av överstyrelsen förordade metoden gåva
full matematisk rättvisa, torde det dock vara ofrånkomligt att den i stort sett,
när det gäller förhållandet mellan såväl landsbygd och städer som mellan de
olika länen och mellan de särskilda kommunerna, ger ett långt mera tillförlitligt
utslag för det ändamål, varom nu är fråga, lin den i motionen föreslagna
beräkningsgrunden.
Även med hänsyn till rent praktiska synpunkter torde den av överstyrel
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
sen förordade fördelningsgrunden äga företräde. Som bekant äger ständig
växling rum i fråga örn barnantalet i en kommun med hänsyn till födelsefrekvensen,
inflyttningar och utflyttningar med mera. Detta komme enligt motionärernas
förslag även att medföra motsvarande årliga växlingar i bidragets
storlek, förändringar vilka blott komme att medföra onödiga besvär och svårigheter
i fråga om kontrollen, men som sakligt sett icke kunde anses motiverade,
i fall de icke vore av den betydenhet, att de medförde ändringar i de kommunala
utgifterna. Ofta förekommer det, att ett större eller mindre antal barn
från ett skoldistrikt erhåller undervisning i skolor inom ett annat distrikt.
Av motionerna framgår icke tydligt, vilket skoldistrikt i sådant fall skulle
äga uppbära bidraget för dessa barn. Tvister härom kunde lätteligen uppstå.
Bidragets utgående i förhållande till läraravdelningama är däremot ägnat
att giva större stabilitet åt detsamma. Växlingar komme att uppstå endast
vid utökning eller indragning av lärarkrafter, sålunda när de på grund av
ökning eller minskning i kostnaderna för skolväsendet vore fullt sakligt motiverade.
Vid ett fullföljande av den av Överstyrelsen föreslagna bidragslinjen torde
det falla av sig självt, att man icke bör räkna med ett så ojämnt tal för läraravdelning
som det i bilagorna använda kronor 494: 60. En avrundning uppåt
till exempelvis 500 kronor skulle beträffande folk- och småskolor giva en
totalsumma av 13,357,500 kronor i stället för i motionerna beräknade
13,213.920 kronor.
Motionärerna hava föreslagit att vid den nu ifrågasatta utjämningen av utgifterna
för folkskolväsendet hänsyn skall tagas även till fortsättningsskolan.
Överstyrelsen vill för sin del ifrågasätta, huruvida detta kan anses sakligt
motiverat. När det gäller kostnaderna för skolväsendet, intager fortsättningsskolan
en helt annan ställning än folkskolan, i det att staten på ett mera fullständigt
sätt övertagit utgifterna för fortsättningsskoloma. Staten betalar
här hela lärarlönen, och några särskilda utgifter för dessa skolor utöver städning
och uppvärmning av undervisningslokalerna samt anskaffande i vissa
fall av någon undervisningsmateriell förekommer i regeln icke på landsbygden.
Det torde med hänsyn härtill kunna sägas, att statens bekostande av
fortsättningsskolan redan i stor utsträckning innebär en sådan utjämning av
kostnaderna för denna gren av skolväsendet, som motionärerna med sitt förslag
åsyfta. Ett extra statsbidrag för varje barn i fortsättningsskolan skulle
tydligen sannolikt i flertalet fall betyda en gåva till kommunerna utan motsvarande
kostnader från kommunens sida för denna skola och alltså utgöra ett
avsteg från den av motionärerna angivna grundsatsen (sid. 12), att man vid
bestämmande av beloppens storlek »icke velat riskera att någon kommun skulle
kunna uppvisa, hos vilken dess egna aktuella utgifter för skolväsendet skulle
understiga det för densamma ifrågakommande bidragsbeloppet». Vill man
vinna samma effektivitet i utjämningen i det hela. som betecknas. med motionärernas
slutsumma 15,600,000 kronor, synes det alltså vara en riktigare väg
att — med beaktande av nämnda grundsats -—• höja bidragen för de i ''folkskolan
befintliga läraravdelningama.
överstyrelsens här ovan angivna ändringsförslag i fråga örn beräkningsgrunden
för utjämningsbidraget kräver givetvis en motsvarande ändring
i de i motionernas slutyrkande upptagna punkterna. Mot de föreslagna grunderna
i övrigt för bidragets åtnjutande har Överstyrelsen intet att erinra.
Stockholm den 18 februari 1930.
OTTO HOLMDAHL.
Sven Nylund.
Gustaf Redelius.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
31
Bilaga 1.
Utjäroningsbidragen enligt dels barnantalet, dels lärarardelningarna
inom samtliga län.
L a n d s b
y g d e
n
Städerna
Län
Barn-
antal
Kronor
Lärar-
avdel-
ningar
Kronor
Barn-
antal
Kronor
Lärar-
avdel-
ningar
Kronor
Stockholms . . .
22,856
457,120
980
484,708
4,670
93,400
195
96,447
Uppsala ....
12,391
247,820
485
239,881
2,314
46,280
88
43,525
Södermanlands .
15,252
305,040
612
302,695
5,701
114,020
215
106,339
Östergötlands . .
22,720
454,400
903
446,624
9,045
180,800
331
163,713
Jönköpings . . .
18,183
363,660
753
372,434
7,662
153,240
272
134,531
Kronobergs . . .
16,814
336,280
676
334,350
584
11,680
25
12,365
Kalmar ....
21,708
434,160
896
443,162
3,777
75,540
144
71,222
Gotlands ....
5,101
102,020
218
107,823
831
16,620
31
15,333
Blekinge ....
13,283
265,660
490
242,354
4,238
84,760
151
74,685
Kristianstads . .
28,199
563,980
1,042
515,373
2,291
45,820
88
43,525
Malmöhus . . .
32,194
643,880
1,287
636,550
22,564
451,280
819
405,077
Hallands ....
13,512
270,240
536
265,106
3,632
72,640
137
67,760
Göteborgs och
Bohus ....
20,951
419,020
749
370,455
25,519
510,380
886
438,216
Älvsborgs . . .
26,577
531,540
1,016
502,514
7,349
146,980
262
129,585
Skaraborgs . . .
21,297
425,940
841
415,959
4,147
82,940
155
76,663
Värmlands . . .
24,913
598,260
1,166
576,704
3,678
73,560
137
67,760
Örebro .....
19,209
384,180
840
415,464
3,691
73,820
132
65,287
Västmanlands
13,773
275,460
585
289,341
5,135
102,700
186
91,996
Kopparbergs . .
26,045
520,900
1,238
612,315
3,000
60,000
112
55,395
Gävleborgs . . .
26,892
537,840
1,123
555,436
5,420
108,400
197
97,436
Västernorrlands .
29,761
595,220
1,233
609,842
3,352
67,040
133
65,782
Jämtlands . . .
15,715
314,300
769
380,347
1,150
23,000
46
22,752
Västerbottens . .
25,863
517,260
1,155
571,263
1,063
21,260
43
21,268
Norrbottens . .
24,759
495,180
1,180
583,628
2,238
44,760
93
45,998
Summa
497,977
9,959,540
20,773
10,274,328
133,051
2,661,020
4,878
2,412,660
Stockholms stads
—
—
—
—
29,668
593,360
1,064
526,254
Summa
497,977
9,959,540
20,773
10,274,328
162,719
3,254,380
6,942
2,938,914
32
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
Bilaga 2.
Örebro län.
Skoldistrikt
Barnantal
Kronor
Lärar-
avdelningar
Kronor
Landsbygden.
X 20 kr.
X 494.6 kr.
1. Almby..............
508
10,160
17
8,408
2 Mosjö...............
134
2,680
6
2,968
3. Täby...............
47
940
2
989
4. Vintrosa.............
206
4,120
9
4,451
5. Tysslinge.............
226
4,520
10
4,946
6. Eker...............
43
860
2
989
7. Ånsta och Längbro........
737
14,740
30
14,838
8. Asker..............
434
8,680
17
8,408
9. Boo...............
180
3,600
9
4,451
10. Ekeby..............
128
2,560
5
2,473
11. Gällersta.............
96
1,920
5
2,473
12. Lännäs..............
224
4,480
9
4,451
13. Sköllersta.............
294
5,880
12
5,935
14. St. Mellösa............
353
7,060
14
6,924
15. Norrbyås.............
106
2,120
4
1,978
16. Svennevad ............
157
3,140
9
4,451
17. Axberg..............
227
4,540
8
3,957
18. Hovsta..............
103
2,060
3
1,484
19. Glanshammar...........
223
4,460
8
3,957
20. Ringkarleby...........
55
1,100
3
1,484
21. Götlunda.............
311
6,220
12
5,935
22. Kil...............
185
3,700
10
4,946
23. Gräve ..............
42
840
2
989
24. Lillkyrka.............
154
3,080
6
2,968
i 25. Ödeby..............
59
1,180
2
989
26. Askersunds landsförsaml.......
310
6,200
16
7,914
27. Hallsberg.............
532
10,640
22
10,881
28. Hammar.............
544
10,880
27
13,354
29. Hardemo.............
157
3,140
8
3,957
30. Kumla..............
948
18,960
36
17,806
31. Lerbäck .............
521
10,420
25
12,365
32. Snavlunda.............
213
4,260
10
4,946
33. Ramundeboda...........
222
4,440
10
4,946
34. Edsberg.............
139
2,780
6
2,968
35. Hackvad.............
63
1,260
4
1,978
36. Knista..............
224
4,480
11
5,441
37. Hidinge.............
159
3,180
8
3,957
! 38. Kräklinge.............
84
1,680
5
2,473
39. Kvistbro.............
370
7,400
15
7,419
40. Skagershult............
162
3,240
6
2,968
41. Viby...............
427
8,540
15
7,419
42. Tångeråsa............
71
1,420
3
1,484
43. Fellingsbro............
777
15,540
30
14,838
44. Linde bergsförsaml.........
571
11,420
32
15,827
45. Guldsmedshyttan.........
546
10,920
25
12,365
46. Näsby..............
289
5,780
12
5,935
47. Ervalla..............
164
3,280
8
3,957
48. Ramsberg............
427
8,540
24
11,870
49. Nora bergsförsaml..........
588
11,760
31
15,333
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
33
Skoldistrikt
Barnantal
Kronor
Lärar-
avdelningar
Kronor
50. Viker..............
173
3,460
8
3,957
51. Järnboås.............
123
2,460
8
3,957
52. Hjulsjö..............
292
5,840
15
7,419
53. Ljusnarsberg...........
1,027
20,540
52
25,719
54. Kopparbergs köping........
163
3,260
6
2,968
55. Grythyttan............
418
8,360
19
9,397
56. Hällefors.............
565
11,300
22
10,881
57. Karlskoga............
1,614
32,280
61
30,171
58. Degerfors.............
560
11,200
21
10,387
59. Bjurtjärn.............
222
4,440
10
4,946
60. Nysund.............
312
6,240
15
7,419
Summa
Städer.
19,209
884,180
840
Ökning
415,464
31,284
61. Örebro..............
3,028
60,560
101
49,955
62. Askersund............
166
3,320
7
3,462
63. Lindesberg............
247
4,940
12
5,935
64. Nora...............
250
5,000
12
5,935
Summa
3,691
73,820
132
Minskning
65,287
8,533
Hela länet.............
22,900
458,000
972
ökning
480,751
22,751
91 käft. (Nr 198)
Bihang till riksdagens protokoll 1930
6 sami.
34
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
Bilaga 3.
Göteborgs och Bohus län.
Skoldistrikt
Barnantal
Kronor
Lärar-
avdelningar
Kronor
Landsbygden.
1. Landvetter............
X 20 kr.
199
3,980
X 494,6 kr.
6
2,968
2. Härryda.............
189
3,780
4
1,978
3. Partille..............
785
15,700
32
15,827
4. Kållered.............
72
1,440
3
1,484
5. Råda...............
163
3,260
7
3,462
6. V. Frölunda............
1,331
26,620
44
21,762
7. Askim..............
174
3,480
8
3,957
8. Nya Varvet............
42
840
2
989
9. Styrsö ..............
322
6,440
16
7,914
10. Tuve...............
65
1,300
3
1,484
11. Torslanda.............
57
1,140
2
989
12. Öckerö..............
780
15,600
30
14,838
13. Säve ...............
204
4,080
8
3,957
14. Backa..............
299
5,980
11
5,441
15. Björlanda.............
85
1,700
5
2,473
16. Viken..............
34
680
2
989
17. Rödbo..............
54
1,080
3
1,484
18. Ytterby.............
123
2,460
5
2,473
19. Kareby..............
117
2,340
4
1,978
20. Romelanda............
212
4,240
7
3,462
21. Torsby..............
203
4,060
9
4,451
22. Harestad.............
84
1,680
3
1,484
23. Lycke..............
52
1,040
5
2,473
24. Hjärtum.............
436
8,720
11
5,441
25. Västerlanda............
236
4,720
7
3,462
26. Solberga.............
215
4,300
10
4,946
27. Jörlanda.............
195
3,900
7
3,462
28. Holta..............
105
2,100
3
1,484
29. Spekeröd.............
157
3,140
5
2,473
30. Ucklum.............
236
4,720
6
2,968
31. Ödsmål..............
191
3,820
6
2,968
32. Norum..............
182
3,640
7
3,462
33. Forshälla.............
280
5,600
9
4,451
34. Resteröd.............
42
840
2
989
i 35. Ljung..............
183
3,660
7
3,462
36. Grinneröd............
74
1,480
3
1,484
37. Bäve...............
201
4,020
8
3,957
38. Lane Ryr.............
212
4,240
8
3,957
39. Skredsvik.............
233
4,660
8
3,957
40. Herrestad.............
177
3,540
6
2,968
41. Högås..............
61
1,220
2
989
42. Bokenäs.............
126
2,520
5
2,473
43. Dragsmark............
80
1,600
2
989
44. Stenkyrka............
496
9,920
18
8,903
45. Klövedal.............
123
2,460
5
2,473
46. Valla...............
206
4,120
8
3,957
47. Klädesholmen...........
104
2,080
5
2,473
48. Rönnäng.............
189
3,780
7
3,462
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
35
Skoldistrikt
Barnantal
Kronor
Lärar-
avdelningar
Kronor
49. Morlanda.............
442
8,840
12
5,935
50. Skaftö..............
364
7,280
16
7,914
51. Mollösund............
133
2,660
4
1,978
52. Käringö.............
60
1,200
3
1,484
53. Gullholmen............
83
1,660
3
1,484
54. Tegneby.............
194
3,880
8
3,957
55. Röra...............
185
3,700
6
2,968
56. Stala ...............
117
2,340
5
2,473
57. Nyckleby.............
204
4,080
6
2,968
58. Långelanda............
106
2,120
5
2,473
59. Torp...............
157
3,140
5
2,473
60. Foss...............
482
9,640
16
7,914
61. Håby..............
113
2,260
3
1,484
62. Svarteborg............
359
7,180
10
4,946
63. Bro...............
404
8,080
9
4,451
64. Brastad.............
556
11,120
11
5,441
65. Lyse...............
503
10,060
20
9,892
66. Tossene.............
612
12,240
23
11,376
67. Askum..............
375
7,500
14
6,924
68. Malmön.............
171
3,420
7
3,462
69. Berfendal.............
56
1,120
2
989
70. Kungshamn............
307
6,140
10
4,946
71. Smögen .............
199
3,980
8
3,957
72. Kville..............
654
13,080
24
11,870
73. Bottna..............
87
1,740
3
1,484
74. Svenneby.............
141
2,820
5
2,473
75. Krokstad.............
263
5,060
11
5,441
76. Hede...............
146
2,920
6
2,968
77. Sanne..............
70
1,400
4
1,978
78. Tanum..............
718
14,360
25
12,365
79. Gräbbestad............
61
1,220
4
1,978
80. Lur...............
252
5,040
8
3,957
81. Skee ...............
765
15,300
22
10,881
82. Tjärnö..............
249
4,980
11
5,441
83. Näsinge.............
196
3,920
6
2,968
84. Lommelanda...........
129
2,580
5
2,473
85. Hogdal..............
192
3,840
7
3,462
86. Naverstad............
344
6,880
13
6,430
87. Moo...............
105
2,100
5
2,473
Summa
Städer.
20,951
419,020
749
Minskning
370,453
48,567
1. Göteborg.............
21,238
424,760
723
357,596
2. Kungälv.............
194
3,880
8
3,957
3. Lysekil..............
465
9,300
19
9,397
4. Marstrand............
195
3,900
7
3,462
5. Strömstad............
271
5,420
10
4,946
6. Uddevalla............
1,274
25,480
51
25,225
7. Mölndal.............
1,882
37,640
68
33,633
Summa
25,519
510,380
886
Minskning
438,216
72,164
Hela länet..............
46,470
929,400
1,635
Minskning
808,669
120,731
36
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
Bilaga C.
Till Riksdagens statsutskott.
I skrivelse till Herr Statsrådet E. A. Beskow den 4 sistlidna februari har
riksdagens statsutskott nied stöd av 46 § riksdagsordningen anhållit, att statsrådet
behagade utverka Kungl. Maj:ts befallning till skatteutjämningsberedningen
att nied anledning av tvenne likalydande motioner, nr 9 i första kammaren
och nr 9 i andra kammaren, örn anslag till utjämning av kostnaderna
för uppehållande av folkskoleväsendet avgiva yttrande beträffande frågan
»örn och i vilken mån ett bifall till de i nämnda motioner framställda yrkandena
må komma att föregripa det åt beredningen anförtrodda utredningsuppdraget».
I enlighet härmed har beredningen genom nådig skrivelse den
7 sistlidna februari anbefallts att så skyndsamt som möjligt och senast den
10 dennes till utskottet inkomma med det sålunda begärda yttrandet.
Till fullgörande härav och då det sålunda icke torde ankomma på beredningen
att uttala sig örn lämpligheten att för ifrågavarande ändamål anvisa
medel i riksstaten för budgetåret 1930—1931 eller att i detta sammanhang
ingå i prövning av frågan, huruvida ett extra statsbidrag för folkskoleundervisningen
bör fördelas efter den grund, som i motionen föreslås, har beredningen
inskränkt sig till att låta sammanställa vissa siffror, varmed avses att
så vitt möjligt klarlägga, i vilken omfattning ett dylikt extra bidrag skulle
komma att öka statens andel i de kommunala utgifternas täckande och medföra
en annan fördelning än hittills mellan kommunerna av för ändamålet anvisade
statsmedel. Dessa siffror återfinnas i bilagda av beredningens sekreterare
upprättade promemoria — Bilaga 1 —.
Under erinran att varje ställningstagande av statsmakterna på ett område,
som är föremål för utredning, måste, även örn det betecknats såsom provisoriskt,
antagas i viss mån försvåra en definitiv lösning efter riktlinjer, som
utredningen slutligen kan komma att anvisa såsom de mest lämpliga, anser
beredningen sig böra framhålla, att de sammanställda siffrorna synas utvisa
bl. a., att i förhållande till summan av statsbidrag, som — frånsett bidrag av
skatteutjämningsmedel och (för städernas vidkommande) tolagsersättningar
och ersättningar för mistade brännvinsförsäljningsmedel -— för närvarande utgå
till primärkommunerna, det extra bidraget skulle betyda en ökning av vid
pass 20 % för samtliga landskommuner och av vid pass 13 % för samtliga städer,
ävensom att statens andel i kommunernas totalutgifter därigenom skulle
stiga från 27 % till 33 % för landskommunerna och från 6 % till 7 % för städerna.
I icke oväsentlig grad komme ökningen säkerligen, i vad angår en del
landskommuner, att kompenseras genom minskat behov av skatteutjämningsbidrag
enligt fastställda regler.
Vidare giva de i omförmälda P. M. framkomna siffrorna vid handen, att
nu utgående statsbidrag för folkskoleundervisningen fördelar sig på samtliga
landskommuner, å ena, och samtliga städer, å andra sidan, med ungefär
samma belopp per skolbarn eller med 93 respektive 96 kronor, samt att följaktligen
ett extra statsbidrag av 20 kronor för barn skulle innebära, att statsbidraget
procentuellt bleve höjt för de förra i ungefär samma grad som för
de senare, nämligen med omkring 21 %. Givetvis blir däremot den procentuella
ökningen mycket varierande, örn man jämför skilda kommuner med varandra.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
37
Därest statsmakterna, med hänsyn till den sålunda relativt begränsade räckvidden
av vad i motionen föreslås och till förefintligt trängande behov av omedelbar
skattelindring åt vissa kommuner, finna anledning att i huvudsaklig
överensstämmelse med motionen vidtaga åtgärd utan att avvakta utredningsresultatet
— vilket i förevarande avseende icke lärer kunna föreligga
färdigt förrän tidigast i slutet av år 1931 —, måste det enligt beredningens
mening vara för utredningsarbetet angeläget, att bestämmelser meddelas, som
på ett otvetydigt sätt låta åtgärden framstå för kommunerna såsom ett provisorium
av kort varaktighet.
Stockholm den 7 mars 1930.
För Skatteutjämningsberedningen:
ERNST LYBERG.
Sven Odén.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
Bilaga 1.
P. M.
med beräkningar angående vissa ekonomiska verkningar av ett bifall
till riksdagsmotionerna örn anslag till utjämning av kostnaderna för
folkskoleväsendet.
dsbygd År 1926 utgjorde landskommunernas sammanlagda utgifter 214,361,602 kr.,
städer, därav för folkskoleväsendet 96,512,164 kr., och städernas sammanlagda utgifter
477,086,602 kr., därav för folkskoleväsendet 49,706,496 kr. De under samma
år utgående statsbidragen till primärkommunerna med bortseende från dels
bidrag till skattelindring, dels (för städernas vidkommande) tolagsersättningar
och ersättningar för mistade brännvinsförsäljningsmedel utgjorde för landskommunerna
57,840,755 kr., därav till folkskoleväsendet 55,439,180 kr. och
för städerna 29,427,736 kr., därav till folkskoleväsendet 17,949,406 kr. Inkomster,
varå kommunalutskylder utdebiterats, utgjorde år 1926 för landsbygden
1,504,987,000 kr. och för städerna 2,321,348,000 kr. Antalet lärjungar i folkskolor,
småskolor, fortsättningsskolor och ersättningsskolor under läsåret
1926—1927 uppgick på landsbygden till 594,757 och i städerna till 187,102,
vadan sålunda ett extra statsbidrag örn 20 kr. per barn i enlighet med motionärernas
förslag skulle innebära en ökning i statsbidragen om 11,895,140 kr.
för landskommunerna och 3,742,040 kr. för städerna.
Med utgångspunkt från de sålunda anförda siffrorna finner man,
att primärkommunernas nuvarande utgifter för folkskoleväsendet utgjorde
för landskommunerna 45.02 % och för städerna 10.42 % av respektive landskommunernas
och städernas totalutgifter;
att det nuvarande sammanlagda statsbidraget till primärkommunerna utgjorde
för landsbygden 26.98 % och för städerna 6.17 % av respektive landskommunernas
och städernas totalutgifter;
att ett extra statsbidrag i enlighet med motionärernas förslag skulle öka dessa
procenttal med respektive 5.55 och 0.78;
att det nuvarande statsbidraget till folkskoleväsendet utgjorde för landskommunerna
57.44 % men för städerna allenast 36.11 % av respektive landskommunernas
och städernas totalutgifter för ändamålet;
att ett extra statsbidrag i enlighet med motionärernas förslag skulle öka dessa
procenttal med respektive 12.32 och 7.51;
att det nuvarande statsbidraget till folkskoleväsendet utgjorde å landsbygden
3.68 % och i städerna 0.77 % av respektive inkomster, varå kommunalutskylder
utdebiterats;
att det extra statsbidraget skulle öka dessa procenttal med respektive 0.79
och 0.16;
att det extra statsbidraget skulle innebära en ökning av det nuvarande totala
statsbidraget till primärkommunema med 20.57 % för landsbygden och med
12.72 % för städerna; samt
att det extra statsbidraget skulle innebära en ökning av det nuvarande statsbidraget
till folkskoleväsendet med 21.46 % för landskommunerna och med ungeför
samma procenttal eller 20.85 ^!för städerna.
De anförda siffrorna giva vidare vid handen, att de nuvarande totala utgifterna
för folkskoleväsendet, per skolbarn räknat, utgjorde på landsbygden 162
Statsutskottets utlåtande Nr 10S.
39
kr. oell i städerna 266 kr., samt att det nuvarande statsbidraget till folkskoleväsendet
per skolbarn utgjorde 93 kr. på landsbygden och ungefär lika mycket
eller 96 kr. i städerna. Av de två sistnämnda siffrorna och av i det föregående
anförda relationstal framgår, att ett extra statsbidrag örn 20 kr. per barn skulle
innebära en höjning av det nuvarande statsbidraget till folkskoleväsendet för
landsbygden i ungefär samma grad som för städerna, nämligen med omkring
21 %. Däremot skulle givetvis för de särskilda kommunerna verkningarna av
ett extra statsbidrag enligt den föreslagna fördelningsgrunden icke bliva desamma,
som om det nuvarande bidraget för ändamålet höjdes med ett och samma
procenttal -—• jfr nedan —.
I det föregående anförda siffror avse år 1926. Siffrorna för år 1927 giva i
stort sett enahanda resultat — jfrTab. B här nedan —.
Vill man undersöka verkningarna av det ifrågasatta statsbidraget för landsbygden
inom vart och ett av de olika länen, torde man, enär länssiffror för elevantalet
icke finnas i tryck tillgängliga annat än i fråga örn folk- och småskolor,
nödgas utgå från att det extra statsbidraget skulle gälla allenast för eleverna
vid dessa skolor. Med en dylik utgångspunkt har bilagda Tab. A uppgjorts,
avseende år 1926 och meddelande uppgifter i absoluta tal angående inkomst,
varå kommunalutskylder utdebiterats, och angående sammanlagda utgifter för
folkskoleväsendet ävensom relationerna mellan sistnämnda utgifter och skatteunderlaget,
mellan det extra statsbidraget och skatteunderlaget samt mellan det
extra statsbidraget och utgifterna för folkskoleväsendet.
Av denna tabell framgår bl. a., att det extra statsbidraget i relation till summa
inkomst, varå kommunalutskylder utdebiterats, skulle för landsbygden i
dess helhet utgöra 0.66 %. Under denna siffra ligga framför allt motsvarande
tal för Stockholms läns landsbygd 0.32, Malmöhus läns landsbygd 0.50, Örebro
läns landsbygd 0.54, Kopparbergs läns landsbygd 0.57 och Uppsala läns landsbygd
0.59, medan däremot de högsta hithörande procenttalen återfinnas för
Blekinge läns landsbygd 1.09, för A^ästerbottens läns landsbygd 1.06, för Gotlands
läns landsbygd 0.89, för Kalmar samt Göteborgs och Bohus läns landsbygd
0.87 och för Hallands läns landsbygd 0.86.
Av tabellen framgår vidare, att det extra statsbidraget i relation till kommunernas
totalutgifter för folkskoleväsendet skulle för landsbygden i dess helhet
utgöra 10.32 %. Under detta tal ligga framför allt motsvarande tal för
Stockholms läns landsbygd 7.30, för Norrbottens läns landsbygd 8.61, för Kopparbergs
läns landsbygd 8.79, för Örebro läns landsbygd 9.48 och för Malmöhus
läns landsbygd 9.52. De högsta hithörande procenttalen återfinnas däremot för
Göteborgs och Bohus läns landsbygd 12.78, för Hallands läns landsbygd 12.33,
för Västerbottens läns landsbygd 11.83, för Kalmar läns landsbygd 11.78, för
Blekinge läns landsbygd 11.76, för Älvsborgs läns landsbygd 11.48, för Jönköpings
och Kristianstads läns landsbygd 11.37 samt för Skaraborgs läns landsbygd
11.34.
För att till slut erhålla en örn ock vag föreställning angående det föreslagna
extra statsbidragets ekonomiska verkningar i dc olika kommunerna har jag med
ledning av de kommunala utdebiteringssiffrorna för år 1927 uttagit ett tjugutal
landskommuner och städer med synnerligen högt skattetryck, ett tjugutal
kommuner med lågt skattetryck och ett tjugutal med normalt skattetryck.
Beträffande skattetrycket har därvid hänsyn tagits allenast till kommunalskatten
och landstingsskatten. För var och en av dessa kommuner ha ur kommunal
årsbok hämtats uppgifter angående skatteunderlag och debiteringssatser
samt ur primärmaterialet i statistiska centralbyrån uppgifter angående totalutgifterna
för folkskoleviisendet och statsbidragen till detsamma. Från skolöverstyrelsen
har vidare erhållits uppgifter örn antalet lärjungar i folk- och småskolor,
fortsättnings- och ersättningsskolor och med ledning därav har det extra
De olika
läner*
landsbygd.
De särskilda
kommunerna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Statsutsleottets utlåtande Nr 198.
statsbidraget enligt motionärernas förslag beräknats. Detta bidrag har sedan
satts i relation till skatteunderlaget, till utgifterna för folkskoleväsendet oell
till det ordinarie statsbidraget till folkskoleväsendet. Samtliga dessa uppgifter,
avseende år 1927, hava sammanställts i bilagda Tab. B. I
Relationstalen för de olika kommunerna och kommungrupperna i denna tabell
torde böra jämföras med de motsvarande först i densamma meddelade talen
för samtliga landskommuner, för samtliga städer och för hela riket.
Fäster man sig i denna tabell allenast vid relationstalen för de olika grupperna
av kommuner, finner man, att relationstalen mellan det extra statsbidraget
och skatteunderlaget samt mellan det extra statsbidraget och de sammanlagda
folkskoleutgifterna äro högst för kommungruppen med högt skattetryck
och lägst för kommungruppen med lågt skattetryck, samt att hithörande relationstal
för kommungruppen med normalt skattetryck ligga emellan de motsvarande
talen för de båda ytterlighetsgrupperna. Särskilt stor är relativt
sett skillnaden mellan de procenttal för ytterlighetsgrupperna, som angiva relationen
mellan det extra statsbidraget och skatteunderlaget. Siffrorna bekräfta
sålunda, såsom väntat var, att det av motionärerna föreslagna extra bidraget
framför allt skulle bliva till nytta för de skattetyngda och ekonomiskt svaga
kommunerna och sålunda i stort sett verka skatteutjämnande. Vad däremot
angår relationerna mellan det extra statsbidraget och det nuvarande statsbidraget
till folkskoleväsendet, så förete de olika kommungrupperna inga större avvikelser
från varandra. Hithörande relationstal för kommunerna med högt
skattetryck är visserligen något högre än det för kommunerna med lågt skattetryck,
men högst är hithörande relationstal för kommunerna med normalt skattetryck
— jfr ovan sid. 2 —.
Ser man till relationstalen för de olika kommunerna var för sig, urskiljer
man naturligtvis samma tendenser, som ovan konstaterats i fråga örn kommungrupperna,
men man märker också icke så få avvikelser från dessa tendenser;
och det kan även i fråga örn relationerna mellan extra statsbidraget och skatteunderlaget
och framför allt mellan extra statsbidraget och de sammanlagda
folkskoleutgifterna hända, att procenttalet är lägre för en kommun tillhörande
gruppen kommuner med högt skattetryck än för en kommun tillhörande gruppen
kommuner med lågt skattetryck. Dessa avvikelser och växlingar äro ju rätt
naturliga, eftersom det kommunala skattetrycket betingas icke blott av skatteunderlag,
skolutgifter och antal barn i skolåldern utan även av en rad andra
faktorer.
Det högsta relationstalet mellan det extra statsbidraget och skatteunderlaget
utgör 3.14 % — för en landskommun i Blekinge län med osedvanligt högt skattetryck
—, det lägsta hithörande relationstalet är 0.04 — för Djursholms stad
med dess ovanligt låga skattetryck —.
Att den skatteutjämning, som det extra statsbidraget med därav följande
stegrad skatteplikt till staten är avsedd att åstadkomma, i väsentlig grad komme
att ökas på grund av statsskattens progressivitet och de stora inkomsternas
och förmögenheternas koncentrering till vissa oftast mindre skattetyngda kommuner
har redan av motionärerna framhållits.
Stockholm den 4 mars 1930.
SVEN ODÉN.
Sekreterare i skatteutjämningsberedningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
41
Tab. A. Beräkningar angående det extra statsbidragets verkningar å
landsbygden, länsvis år 1926. (Det extra statsbidraget har beräknats
utgå allenast för barn i folk- och småskolor.)
Län
a) Inkomst,
varå kommunal- utskylder
utdebiterats,
kr.
b) Sammanlagda
utgifter för
folkskoleväsendet,
kr.
b i
% av
a
Det extra
statsbidraget
i % av
a
b
Stockholms.........
143,983,000
6,262,676
4,35
0.32
7.30
| Uppsala...........
42,295,000
2,230,326
5.27
0.59
11.11
Södermanlands .......
49,198,000
2,803,338
5.70
0.62
10.88
{ Östergötlands........
73,732,000
4,290,833
5.82
0.62
10.59
| Jönköpings..........
47,942,000
3,197,087
6,67
0.76
11.37
! Kronobergs.........
41,835,000
3,077,331
7.36
0.80
10.93
Kalmar...........
49,991,000
3,686,184
7.37
0.87
11.78
Gotlands...........
11,523,000
944,761
8.20
0.89
10.80
Blekinge...........
24,302,000
2,258,212
9.29
1.09
11.76
Kristianstads.........
70,599,000
4,961,541
7.03
0.80
11.37
Malmöhus..........
129,153,000
6,760,486
5.23
0.50
9.52
Hallands...........
31,272,000
2,191,957
7.01
0.86
12.33
Göteborgs och Bohus.....
48,338,000
3,279,531
6.78
0.87
12.78
Älvsborgs ..........
75,863,000
4,630,015
6.10
0.70
11.48
Skaraborgs..........
53,493,000
3,755,097
7.02
0.80
11.34
Värmlands..........
77,520,000
5,570,203
7.19
0.77
10.74
Örebro...........
71,573,000
4,053,878
5.66
0.54
9.48
Västmanlands........
43,397,000
2,755,240
6.35
0.63
10.00
Kopparbergs.........
91,705,000
5,923,959
6.46
0.57
8.79
Gävleborgs..........
82,731,000
5,181,836
6.26
0.65
10.38
Västernorrlands........
87,743,000
5,715,959
6.51
0.68
10.41
Jämtlands..........
41,599,000
2,856,720
6.87
0.76
11.00
Västerbottens........
48,665,000
4,374,170
8.99
1.06
11.83
Norrbottens.........
66,535,000
5,750,824
8.64
0.74
8.61
Landsbygd. Samtliga län . . .
1,504,987,000
96,512,164
6.41
0.66
10.32
Städer. » » ...
2,321,348,000
49,706,496
2.14
0.14
6.55
Hela riket..........
3,826,335,000
146,218,660
3.82
0.35
9.04
42
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
Tab. B. Beräkningar angående det extra statsbidragets verkningar inom vissa
kommuner år 1927.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Inkomst,
Debiterings- sats,
kr. per
100 kr.
inkomst,
kr.1
Utgifter
för
folkskole-
väsendet,
kr.
Stats-
Antal
lärj. i
folk- och
små- skolor
samt
forts.- och ers.- skolor
Extra
stats-
bidrag
enligt
motio-
nerna,
kr.
Kol
7 i % av
Kommun
varå
kommunal-
utskylder
utdebiterats,
kr.
bidrag
till
folkskole-
väsendet,
kr.
Kol.
2
Kol.
4
Kol.
5
Hela landsbygden . . .
1,544,159,802
9.31
95,974,450
55,790,501
594,757
11,895,140
0.77
12.39
21.32
Samtliga städer ....
2,386,657,000
9.54
48,509,556
17,889,845
187,102
3,742,040
0.16
7.71
20.92
Hela riket......
3,930,816,802
9.45
144,484,006
73,680,346
781,859
15,637,180
0.40
10.82
21.22
Vissa kommuner med
högt skattetryck
Järstad
Östergötl, län . . .
89,637
18.22
4,968
3,931
50
1,000
1.12
20.13
25.44
Högby
Kalmar län ....
208,377
15.60
25,315
19,967
263
5,260
2.52
20.78
26.34
Träkumla
Gotlands län ....
39,370
22.97
8,454
4,593
40
800
2.03
9.46
17.42
Torhamn
Blekinge län ....
272,886
23.24
42,252
31,252
429
8,580
3.14
20.31
27.45
Näsinge
Göt. o. Bohus län . .
240,261
17.30
18,365
11,682
196
3,920
1.63
21.34
33.56
Töllsjö
Älvsborgs län . . .
139,196
19.30
21,694
14,626
188
3,760
2.70
17.33
25.71
Roasjö.......
Älvsborgs län . . .
47,177
14.40
7,082
5,944
43
860
1.82
12.14
14.47
Varv
Skaraborgs län . . .
Ilsbo
Gävleborgs län . . .
103,690
26.74
13,035
8,268
103
2,060
1.99
15.80
24.92
97,450
16.65
13,805
7,750
88
1,760
1.81
12.75
22.71
Näs
Jämtlands län . . .
277,584
14.05
22,489
15,288
182
3,640
1.31
16.19
23.81
Töre
Norrbottens län : . .
903,233
21.74
118,341
83,629
723
14,460
1.60
12.22
17.29
Nedertorneå
Norrbottens län . . .
944,387
19.16
125,486
84,171
667
13,340
1.41
10.63
15.85
Korpilombolo
Norrbottens län . . .
389,675
23.14
103,808
82,280
465
9,300
2.39
8.96
11.30
Hrågav. lk. med högt
skattetr.......
3,752,923
14.05—26.74
525,094
373,381
3,437
68,740
1.83
13.09
18.41
Motala
Östergötl, län . . .
4,402,000
14.10
121,916
64,738
644
12,880
0.29
10.56
19.90
Skänninge
Östergötl, län . . .
1,202,000
12.20
39,575
18,137
241
4,820
0.40
12.18
26.58
Oskarshamn
Kalmar län ....
5,389,000
15.60
195,601
95,141
1,140
22,800
0.42
11.66
23.96
1 Kommunalskatt och landstingsskatt.
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
43
1
2
3
4
5
6
7
8
9 I
10
Inkomst,
Debiterings- sats,
kr. per
100 kr.
inkomst,
kr.1
Utgifter
för
folkskole-
väsendet,
kr.
Stats-
Antal
lårj. i
folk- och
små- skolor
samt
forts.- och ers.- skolor
Extra
stats-
bidrag
enligt
motio-
nerna,
kr.
Kol. 7 i % av
Kommun
varå
kommunal-
utskylder
utdebiterats,
kr.
bidrag
till
folkskole-
väsendet,
kr.
Kol.
2
Kol.
4
Kol.
5
Avesta
20.36
Kopparbergs län . .
Haparanda
Norrbottens län . . .
2,633,000
14.75
135,502
77,685
791
15,820
0.60
11.68
1,720,000
16.59
71,430
41,628
309
6,180
0.36
8.65
14.85
Ifrågav. st. med högt
skattetr.......
15,346,000
12.20—16.59
564,024
297,329
3,125
62,500
0.41
11.08
21.02
Ifrågav. lk. o. st. med
högt skattetr. . . .
19,098,923
12.20—26.74
1,089,118
670,710
6,562
131,240
0.69
12.05
19.57
Vissa kommuner med
lågt skattetryck
Hammarby
5,400
0.34
10.50
20.66
Stockholms län . . .
1,599,106
5.40
51,425
26,142
270
Öjaby
2,040
0.84
26.85
36.57
Kronobergs län . . .
244,141
5.15
7,598
5,578
102
Ravlunda
Kristianst, län . . .
289,390
5.05
11,385
6,838
64
1,280
0.44
11.24
18.72
Flädie
25.17
Malmöhus län . . .
426,757
6.50
10,550
5,005
63
1,260
0.30
11.94
Lunds ländsk.
Malmöhus län . . .
686,196
4.76
20,305
11,287
76
1,520
0.22
7.49
13.47
Törringe
760
0.46
8.89
14.03
Malmöhus län . . .
Övraby
Hallands län ....
163,923
4.56
8,546
5,417
38
412,672
4.60
12,518
9,134
68
1,360
0.33
10.86
14.89
Skallsjö
6,080
0.39
12.73
18.21
Älvsborgs län . . .
Nykyrka
Skaraborgs län . . .
1,552,554
4.60
47,779
33,387
304
689,282
4.81
13,911
9,676
110
2,200
0.32
15.81
22.74
Hömb
Skaraborgs län . . .
96,270
6.33
10.528
4,970
58
1,160
1.20
11.02
23.34
Lima
Kopparbergs län . .
1,066,890
4.05
77,653
48,025
329
6,580
0.62
8.47
13.70
Orsa
Kopparbergs län . .
4,549,069
2.251
199,409
124,706
960
19,200
0.42
9.63
15.40
Hemsö
0.09
7.75
10.76
Västernorrl. län . . .
1,164,940
5.06
12,902
9,296
50
1,000
Ifrågav. lk. med lågt
skattetr.......
12,941,190
2.25—6.50
484,509
299,461
2,492
49,840
0.39
10.29
16.64
Stockholm......
936,051,000
6.10
12,196,179
3,551,622
31,633
632,660
0.07
5.19
17.81
Djursholm
335
6,700
0.04
5.57
17.86
Stockholms län . . .
Uppsala
Uppsala län ....
16,847,000
5.70
120,195
37,513
37,226,000
6.70
670,626
247,672
1,993
39,860
0.11
5.94
16.09
Simrishamn
10.78
Kristianst, län . . .
2,768,000
6.30
54,568
27,435
294
5,880
0.21
21.43
Kungsbacka
30.892
16,718
186
3,720
0.20
12.04
22.25
Hallands län ....
1,828,000
5.75
Ifrågav. st. med lågt
skattetr.......
994,720,000
6.70—6.70
13,072,460
3,880,960
34,441
688,820
0.07
6.27
17.75
Ifrågav. lk. o. st. med
lågt skattetr.....
2.25—6.70
13,556,969
4,180,421
36,933
1 738,660
0.07
5.45
17.67
Endast landstingsskatt.
44 ‘Statsutskottets utlåtande Nr ]9S.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Inkomst
Debiterings-
Utgifter
för
folkskole-
väsendet,
kr.
Stats-
Antal
lärj. i
folk- och
små- skolor
samt
forts.- och ers.- skolor
Extra
stats-
bidrag
eldigt
motio-
nerna,
kr.
Kol. 7 i % av
Kommun
varå
kommunal-
utskylder
utdebiterats,
kr.
sats,
kr. per
100 kr.
inkomst,
kr.
bidrag
till
folkskole-
väsendet,
kr.
Kol.
2
Kol.
4
Kol.
5
Vissa kommuner med
normalt skattetryck
Ytterjärna
Stockholms län . . .
454,584
8.30
25,012
11,629
107
2,140
0.47
8.56
18.40
Svinnegarn
Uppsala län ....
243,035
9.50
22,866
5,689
98
1,960
0.81
8.57
34.45
Frustuna
Södermanl, län . . .
1,477,857
9.20
60,057
40,874
436
8,720
0.59
14.52
21.33
i Drothem
Östergötl, län . . .
633,280
9.60
28,133
20,695
213
4,260
0.67
15.14
20.58
Gränna ländsk.
Jönköpings län . . .
636,329
9.90
39,414
21,100
332
6,640
1.04
16.85
31.47
Gotlands län ....
432,336
9.12
22,833
15,323
156
3,120
0.72
13.66
20.36
Malmöhus län . . .
371,339
8.60
13,514
8,395
106
2,120
0.57
15.69
25.31
! Tölö
Hallands län ....
365,320
9.50
23,834
17,194
233
4,660
1.28
19.55
27.10
Älvsborgs län . . .
2,358,808
9.60
107,117
47,842
478
9,560
0.41
8.92
19.98
j Ransäter
Värmlands län . . .
4,531,671
8.30
194,107
100,026
838
16,760
0.37
8.63
16.76
Grythyttan
örebro län.....
Hille
1,439,816
8.92
91,591
49,948
562
11,240
0.78
12.27
22.50|
Gävleborgs län . . .
1,056,591
9.oo
102,798
47,684
385
7,700
0.73
7.49
16.15
Hörnefors
Västerb, län ....
2,245,915
10.50
116,696
66,868
557
11,140
0.50
9.55
16.66
Ifrågav. lk. med norm.
skattetr.......
16,246,881
8.30—10.50
84<7,972
453,267
4,501
90,020
0.55
10.62
19.86
! Strängnäs
Södermanl, län . . .
4,429,000
8.95
55,095
25,235
310
6,200
0.14
11.25
24.57:
Linköping
Östergötl, län . . .
27,122,000
9.83
579,275
255,020
2,465
49,300
0.18
8.51
19.33
Kalmar län ....
16,634,000
9.70
356,413
164,494
1,670
33,400
0.20
9.37
20.30
Askersund
Örebro län.....
1,395,000
9.82
32,546
20,274
210
4,200
0.30
12.90
20.72
Sundsvall
Västernorrl. län . . .
21,250,000
8.95
434,936
164,959
1,734
34,680
0.16
7.97
21.02
Ifrågav. st. med norm.
skattetr.......
70,830,000
8.95—9.83
1,458,265
629,982
6,389
127,780
0.18
8.76
20.28|
Ifrågav. lk. o. st. med
norm. skattetr. . . .
87,076,881
8.30—10.50
2,306,237
1,083,249
10,890
217,800
0.25
9.44
20.01
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
45
Hilaria D.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom nådig remiss den 7 innevarande månad har Kungl. Majit efter av
Eder hos vederbörande ledamot av statsrådet gjord framställning anbefallt
statskontoret att avgiva yttrande över två lika lydande motioner, väckta, den
ena inom första kammaren, nr 9, av herr Kvarnzelius m. fl. och den andra inom
andra kammaren, nr 9, av herr Ekman m. fl., örn anslag till utjämning av
kostnaderna för uppehållandet av folkskoleväsendet; och får statskontoret till
åtlydnad härav anföra följande.
Uppenbart är, att kommunernas omkostnader för folkskoleväsendet under de
senaste åren ökats ansenligt. Särskilt har detta varit fallet med de kostnader,
som avsett byggnader för skollokaler och bostadslägenheter för lärarpersonalen.
Föreskrifterna i den nya stadgan angående folkundervisningen av år 1921 och
den år 1918 utfärdade boställsordningen för lärarpersonalen vid folk- och
småskolor torde i betydande mån hava föranlett berörda ökning.
Att de salunda stegrade kostnaderna hilva i hög grad betungande för många
kommuner, i synnerhet sådana där antalet skolpliktiga barn är stort, torde vara
otvivelaktigt. Vårt beaktande synes ock vara det av motionärerna påpekade
förhållandet, att vissa landskommuner, särskilt sådana, vilka sakna fabrikssamhällen
eller andra större befolkningscentra, hava att bestrida undervisningskostnaderna
för ett stort antal barn, som, när de bliva vuxna och i stånd
att bidraga till kommunens utgifter genom erläggande av utskylder, lämna
hemmet för att bosätta sig i städer eller andra större samhällen, där de anse
sig hava bättre möjligheter att finna sin utkomst.
Riksdagens uppmärksamhet har också redan tidigare blivit riktad på nu
förevarande fråga. I motioner, väckta vid 1924 års riksdag (nr 161/1 och
228/11), hemställdes nämligen, att riksdagen måtte vid fattande av beslut rörande
anslag till folkskoleväsendet anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder för att omarbeta för folkundervisningen gällande författningar i
syfte att bereda kommunerna skälig trygghet mot att för folkskoleundervisningens
utveckling aläggas alltför tryckande ekonomiska bördor genom administrativa
myndigheters åtgärder. Dessa motioner föranledde emellertid ej
särskild åtgärd från riksdagens sida.
Såsom ovan framhållits utgöra utgifterna för folkskoleväsendet en betydande
tunga för kommunerna, och åtminstone vissa av dem torde vara i stort behov avlättnad
i utgiftsbördan. Starka skäl synas alltså tala för att åtgärder vidtagas
i den riktning, motionärerna avsett.
Da emellertid fragan örn ändrad fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna
för folkskoleväsendet endast är en del av det stora komplex av frågor
om ordnandet av vissa ekonomiska mellanhavanden mellan staten och kommunerna,
vilket jämte en del andra spörsmål är föremål för utredning av den s. k.
skatteutjämningsberedningen, kan det måhända vara mindre lämpligt att nu
till särskild behandling upptaga de i motionerna framställda förslagen. Statskontoret
skulle för sin del anse önskvärt att sagda beredning sattes i tillfälle
att taga nämnda förslag under omprövning; och föreställer sig statskontoret,
ali pa detta sätt nu ifrågavarande och till äventyrs även andra därmed sam
-
46
Statsutskottets utlåtande Nr 198.
höriga spörsmål skulle kunna förås fram till sin lösning utan någon större
tidsutdräkt.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna friherre Leijonhufvud, Nissen och Spilhammar samt t. f.
statskommissarien Örtengren. Stockholm den 27 februari 1930.
A. E. M. ERICSSON.
Gustaf Alve.
Carl Peyron.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301678
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:387 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för folkskoleväsendet. s. 1 i texten