Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

1930-06-02 · 48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1930:200, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

1

Nr 200.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1930 kl. 1 e. m

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet

väckta motioner.

(3:e och 4:e avd.)

Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1) angående

statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1930/1931 har Kungl.

Majit under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen (punkt 9 av det vid propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda

dag) att, i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,

till bekämpande av arbetslösheten för budgeåret 1930/1931 beräkna ett

extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930

dagtecknad proposition, nr 255, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att

dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett

extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock medgiva, att av nämnda anslag må bestridas utgifter för avveckling

enligt av departementschefen i sagda statsrådsprotokoll förordade grunder av

arbetslösheten å Seskarö.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Anslag till bekämpande av arbetslösheten.

Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets

föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten

dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt belopp

av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923

ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades, med bifall

till den på kommunikationsdepartementets föredragning avlåtna propositionen

nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922 under titeln »Utgifter

för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag å 5,000,000

kronor att utgå av lånemedel.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt

20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 93 haft. (.Nr 200-) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

enligt hans mening icke vöre möjligt att vid tiden för nämnda propositions

avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens

läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än mindre

angående dess förändringar under hela budgetåret 1923/1924. Han anhöll

därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Majit förslag i

förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet bjuda att i avbidan

på frågans slutliga behandling å riksstaten beräkna ett anslag för arbetslöshetens

bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.

Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda hemställan

föreslog Kungl. Majit riksdagen att i avvaktan på den proposition,

som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten för

budgetåret 1923/1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923 anmodat

statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den framställning

till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande förhållanden

gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda begärda

utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en beräkning över

tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten intill

utgången av budgetåret 1923/1924. På grundval av denna beräkning anförde

kommissionen, att den icke funne det erforderligt, att av 1923 års riksdag begärdes

något anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Majit sedermera riksdagen

tillkänna, att Kungl. Majit icke komme att till 1923 års riksdag avlåta proposition

i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen

för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret 1923/1924

för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel för berörda ändamål ej

vidare behövde beräknas å staten för nämnda budgetår.

Emellertid hade Kungl. Majit i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på socialdepartementets

föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande

av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare

finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk

ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).

Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års statsverksproposition

på kommunikationsdepartementets föredragning framställt

förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens

vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten,

för budgetåret 1923/1924 anvisade ett reservationsanslag av 2,000,000

kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

För budgetåret 1924/1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke hemställan

örn anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I anslutning härtill begärde Kungl. Maj :t icke något anslag för ifrågavarande

ändamål för nämnda budgetår.

I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Majit riksdagen

medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade

arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor, de av

1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).

I en annan till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 229) föreslog Kungl.

Majit sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa^ utav

Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett

belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag beviljade reservationsanslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr ''200.

3

Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 294).

I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen angående

behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret

1925/1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag, som

av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november 1924

utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet under

de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000 kronor

och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att överstiga 5

miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning antaga, att

de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå till finansierandet av

hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926. På grund härav funne

kommissionen det icke påkallat att hemställa örn utverkande hos 1925 års riksdag

av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande

departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte huvudtiteln,

sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Majit att av

riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I enlighet

härmed begärde Kungl. Majit icke något anslag till ändamålet för budgetåret

1925/1926.

I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Majit riksdagen

att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926/1927 anvisa ett

extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Sistnämnda proposition bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 344).

I proposition till 1927 års riksdag, nr 236, föreslog Kungl. Majit riksdagen

att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1927/1928 anvisa ett extra

reservationsanslag av 5,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställning

av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 24 november 1926 ävensom

på en av kommissionen avgiven, den 15 februari 1927 dagtecknad promemoria.

Med bifall till propositionen beviljade 1927 års riksdag (riksdagens skrivelse

nr 270) för budgetåret 1927/1928 till bekämpande av arbetslösheten ett extra

reservationsanslag av 5.000,000 kronor.

I proposition till 1928 års riksdag, nr 161, föreslog Kungl. Majit riksdagen

att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1928/1929 anvisa ett extra

reservationsanslag av 3,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställning

av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 17 november 1927 och den

17 februari 1928.

Med bifall till propositionen beviljade 1928 års riksdag (riksdagens skrivelse

nr 370) för budgetåret 1928/1929 till bekämpande av arbetslösheten ett extra

reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I proposition till 1929 års riksdag, nr 210, föreslog Kungl. Majit riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1929/1930 anvisa ett

extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställningar

av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 26 november 1928

och den 18 februari 1929. I förstnämnda skrivelse framlade kommissionen en

beräkning över tillgångar och skulder å tidigare beviljade anslag för samma

ändamål ävensom en uppskattning av medelsbehovet för nu innevarande budgetår.

På grundval av denna beräkning anförde kommissionen, att av de till

buds stående medlen för bestridande av de med hjälpverksamheten förenade

kostnaderna ett belopp av omkring 2,750,000 kronor skulle kunna förväntas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

den 1 juli 1929 återstå och alltså bliva disponibelt för budgetåret 1929/1930.

Beträffande frågan om erforderliga medel för sistnämnda budgetår uttalade

kommissionen, att man syntes hava anledning förmoda, att den senare tidens

gynnsamma utveckling på arbetsmarknaden och det ekonomiska området i övrigt

även komme att fortfara under nämnda budgetår. Kommissionen ansåge

sig därför kunna räkna med något minskad arbetslöshet och sålunda även med

lägre kostnader under budgetåret 1929/1930 i förhållande till närmast föregående

budgetår. Kommissionen föreslog, med utgångspunkt från nämnda

antagande, en sänkning av de för sistnämnda budgetår beräknade kostnaderna,

5.050.000 kronor, med 300,000 kronor till 4,750,000 kronor. Jämlikt denna

beräkning skulle alltså utöver de medel, som förväntades återstå den 1 juli

1929, krävas ytterligare 2,000,000 kronor. Med hänsyn dels till osäkerheten

vid bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning samt till behovet av

medel, som kunde i verksamheten användas som rörelsekapital för att tagas i

anspråk för inventarier, utestående fordringar m. m., dels ock å andra sidan till

framlagt förslag om medgivande att för ifrågavarande ändamål använda

500.000 kronor av för särskilda ändamål reserverade medel, ansåg kommissionen,

att behovet av nytt anslag för budgetåret 1929/1930 borde uppskattas till

3,000,000 kronor. Denna uppskattning grundade sig på den förutsättningen,

att hjälpverksamheten komme att bedrivas efter ungefärligen oförändrade

grunder.

Vid den förberedande anmälan till 1929 års statsverksproposition av förevarande

ärende anförde departementschefen, att ifrågasatta höjningar av vissa

till skogsavdikning m. m. avsedda anslag komme att beträffande belastningen å

förevarande anslag möjliggöra en minskning, som departementschefen uppskattade

till 200,000 kronor. Departementschefen ansåg därför, att anslaget

icke behövde beräknas till större belopp än 2,800,000 kronor. I enlighet med

vad departementschefen sålunda förordat beräknades också i riksstaten ett

anslag på sistnämnda belopp till bekämpande av arbetslösheten för innevarande

budgetår.

I förberörda skrivelse den 18 februari 1929 anförde kommissionen sedermera,

att tillgängliga uppgifter örn konjunkturläget och jämväl eljest kända

förhållanden syntes giva fog för det antagandet, att arbetsmarknaden även

skulle under den närmaste framtiden utveckla sig i gynnsam riktning. Ur allmän

arbetslöshetssynpunkt intoge egentligen endast Norrbottens län en särställning.

Kommissionen ansåge sig emellertid, örn man undantoge Nedertorneå

socken och det med förhållandena därstädes förbundna Seskaröproblemet, icke

hava anledning ifrågasätta vidtagandet av några särskilda åtgärder för att

bispringa kommuner eller arbetslösa i nämnda län.

Vidare hade kommissionen i skrivelsen den 18 februari 1929 vidtagit vissa

jämkningar i beräkningen av medelsbehovet, därvid kommissionen anslöt sig

till den av departementschefen i statsverkspropositionen uttalade uppfattningen,

att medelsbehovet kunde begränsas till 2,800,000 kronor. Detta resultat

grundade kommissionen därpå, att till följd av vissa närmare angivna omständigheter

kommissionen ansett sig kunna beräkna den blivande behållningen å

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

5

Tedan beviljade medel vid utgången av budgetåret 1928/1929 till ett belopp,

som med 465,000 kronor överstege den summa, varpå kommissionens tidigare

framlagda beräkningar slutade i motsvarande hänseende. Denna ökning i den

väntade medelstillgången hade kommissionen tänkt sig disponerad så, att statsanslaget

för budgetåret 1929/1930 skulle minskas på nyss angivna sätt med

200,000 kronor och att den beräknade medelsreserven för sistnämnda budgetår

skulle ökas med 265,000 kronor.

I förberörda proposition nr 210 till 1929 års riksdag framhöll departementschefen,

att vad kommissionen sålunda anfört visserligen skulle kunna anses utgöra

anledning att ytterligare något nedsätta det anslag, som borde begäras

av riksdagen för budgetåret 1929/1930. Med hänsyn till vikten av att ifrågavarande

anslag tillmättes så, att hjälpverksamheten med säkerhet kunde upprätthållas

i den omfattning, som kunde befinnas nödvändig, ansåg departementschefen

sig dock böra tillstyrka kommissionens förslag, enligt vilket anslaget

skulle bestämmas till det av honom i statsverkspropositionen beräknade

beloppet, 2,800,000 kronor.

Med bifall till den i enlighet härmed gjorda framställningen beviljade 1929

års riksdag (riksdagens skrivelse nr 272) för budgetåret 1929/1930 till bekämpande

av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp

äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som

länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål

utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni

1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen

och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.

statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med

bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna

för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade

1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år fattat beslut,

innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —

i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda

verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av

staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten

proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver

då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna

regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten

i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av

Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan

örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt

till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid

ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad stats
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

utskottet i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda

skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av

nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn

direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden ina hänvisas till den

redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande fråga

(nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att

ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens

arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.

För användningen av det för innevarande budgetår anvisade anslaget gälla

de för motsvarande anslag för budgetåret 1928/1929 fastställda grunderna.

Innan departementschefen härefter övergått till att närmare behandla arbetslöshetskommissionens

framställning om anslag för budgetåret 1930/1931

till bekämpande av arbetslösheten, har departementschefen, i anslutning till

vissa av departementschefen i fjolårets proposition (nr 210) gjorda uttalanden

i samma ämne, lämnat en redogörelse för en del sedan dess verkställda utredningar

och inträffade förhållanden på förevarande område.

Utskottet får i detta avseende hänvisa till sid. 7—15 i statsrådsprotokollet.

Vad då först angår frågan örn arbetslöshetsförsäkring, har departementschefen

redan i statsverkspropositionen redogjort för ett av Kungl. Majit den 29

november 1929 på hans hemställan fattat beslut att åt socialstyrelsen uppdraga

att i vissa i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna hänseenden verkställa

en kompletterande utredning till 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande.

I statsverkspropositionen återgavs också departementschefens uttalande

till statsrådsprotokollet vid behandling av sist avsedda fråga, och har

i statsrådsprotokollet för den 14 mars 1930 hänvisats till berörda redogörelse.

Departementschefen har endast tillagt, att ett av de hänseenden, i vilka han

ansåg ytterligare utredning böra verkställas, var rörande den senaste tidens

erfarenheter i utlandet på området. I anslutning härtill har Kungl. Maj :t

på departementschefens hemställan den 31 januari 1930 bemyndigat chefen för

socialdepartementet att uppdraga åt högst fyra sakkunniga att i Danmark och

Tyskland bedriva studier i socialförsäkringsfrågor, däribland sådana som röra

arbetslöshetsförsäkring.

Vidare hava nu berörts de i propositionen nr 210 år 1929 behandlade frågorna

örn nödhjälpsarbetenas art och beskaffenhet samt reservarbetarklientelets

beskaffenhet och sammansättning.

I propositionen nr 210 år 1929 berördes även frågan örn ungdomsarbetslöshet

och yrkesutbildning. Departementschefen redogjorde därvid för de uttalanden

i frågan, som gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna

utlåtande över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, i vilket yttrande förordats

en vidsträcktare användning av sådana reservarbeten, som avsåge att bereda

de arbetslösa viss yrkesutbildning. På departementschefens hemställan uppdrog

Kungl. Majit sedermera åt arbetslöshetskommissionen att avgiva yttran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

i

de över kommerskollegii utlåtande, i vad däri avhandlades frågor angående

ungdomsarbetslösheten samt yrkesutbildning för arbetslösa. I anledning

härav har kommissionen numera inkommit med utredning i berörda frågor.

Bland åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits för åstadkommande

av förbättrad yrkesutbildning, har i statsrådsprotokollet erinrats örn det belopp

av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget, som årligen ställes till förfogande

för särskilda åtgärder till motverkande av arbetslösheten bland ungdomen.

Rörande användningen av detta särskilda belopp har departementschefen lämnat

vissa uppgifter i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, sid. 30),

vartill må hänvisas. Vidare må nämnas, att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen

i ett gemensamt cirkulär i april 1929 lämnat anvisningar för användande

av berörda anslag samt i övrigt för underlättande av yrkesval och anvisande

av arbete åt ungdomen. Därvid har understrukits, att arbetsförmedlingen

har att bistå även åldersklasserna i och närmast efter skolåldern

ävensom att den bör vid förmedling av arbete åt personer i dessa åldersklasser

alldeles särskilt taga hänsyn till att sådant arbete anvisas, för vilket var och

en bäst ägnar sig. Skolmyndigheterna läggas på hjärtat att lämna eleverna

en allmän orientering rörande olika yrken och arbetsområden, ägnad att belysa

vikten av ett verkligt väl genomtänkt yrkesval. Härvid bör arbetsförmedlingen

medverka genom att tillhandagå lärarkrafterna med upplysningar rörande arbetsmarknadens

mångskiftande grenar och aktuella tendenser. Skolans myndigheter

böra även tillhandagå arbetsförmedlingen med upplysningar, som

kunna tjäna till vägledning för bedömande av de ungas lämplighet på olika arbetsområden.

Vid cirkuläret hava fogats detaljerade promemorior, dels för

lokala skolmyndigheter, dels för offentliga arbetsförmedlingsanstalter rörande

vad de hava att iakttaga i de avseenden, som behandlas i cirkuläret.

I fjolårets proposition berörde departementschefen även riksdagens skrivelse

nr 274 år 1928 angående utredning om understöd åt behövande elever vid vissa

anstalter för yrkesundervisning. Departementschefen framhöll, att den utredning,

som igångsatts i anledning av denna riksdagsskrivelse, då icke vore avslutad.

Så är nu fallet men vederbörande departementschef har ansett, att

utredningen icke bör läggas till grund för något Kungl. Maj :ts förslag till

riksdagen (se 1930 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, sid. 591).

I 1929 års proposition erinrade departementschefen vidare örn att arbetslöshetskommissionen

genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1928 fått i uppdrag

att verkställa undersökning rörande vissa i en skrivelse från landssekretariatet

omförmälda frågor. De frågor, som sålunda skulle bliva föremål för undersökning,

voro i huvudsak följande, nämligen dels huruvida nödhjälpsarbetena kunde

anses lämpliga såsom dylika ur allmänna synpunkter och särskilt med hänsyn

till arbetarnas inflytande på arbetstillgången i den öppna marknaden, dels

huruvida icke staten lämpligen borde genom understöd till kommuner och vägdistrikt,

inom vilka arbetslöshet i större utsträckning förekomme, möjliggöra för

dessa, att i stället för nödhjälpsarbeten anordna arbeten i öppna marknaden, dels

huruvida de vid nödhjälpsarbetena utgående lönerna kunde anses rimliga och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

lämpligt avvägda med hänsyn till arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och

sina familjer uppehälle, dels huruvida vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare

behövde anlita fattigvård samt, därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning

detta ägde rum jämfört med vad som i sådant hänseende förekomme beträffande

lågt avlönade arbetare med arbete i öppna marknaden, dels huruvida

bostads- och andra förhållanden å nödhjälpsarbetamas arbetsplatser kunde

anses vara tillfredsställande, dels huruvida den ekonomiska och tekniska ledningen

av nödhjälpsarbetena och andra i samband därmed stående anordningar

kunde anses vara tillfredsställande, dels ock huruvida de möjligheter, som

borde stå nödhjälpsarbetarna till buds att påtala vid arbetena rådande missförhållanden,

vore tillgodosedda eller om förhandlingsordning, vari medgåves

rätt för ombud för fackförening att biträda nödhjälpsarbetarna vid förhandling,

borde upprättas.

Den av arbetslöshetskommissionen i anledning av berörda uppdrag verkställda

utredningen hade icke avlämnats vid tiden för avlåtandet av propositionen

nr 255 men föreligger nu i tryck och har tillhandahållits utskottet.

Sedan i statsrådsprotokollet erinrats därom, att i årets statsverksproposition

omförmälts, att statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 29 november

1929 gjort framställning örn anslag för budgetåret 1930/1931 till bekämpande

av arbetslösheten till belopp av 2,300,000 kronor, har i statsrådsprotokollet sammanfattningsvis

återgivits vad departementschefen yttrade beträffande beloppet

av det för nästa budgetår erforderliga anslaget. Departementschefen framhöll

i statsverkspropositionen, att det icke syntes lämpligt att redan vid tiden

för nämnda propositions avlåtande fatta slutlig ståndpunkt till frågan

därom. På sätt som ägt rum de senaste fyra åren syntes man nämligen före

avlatandet av förslag i ämnet till riksdagen böra så långt som möjligt avvakta

utvecklingen på arbetsmarknaden. Denna utveckling vore av betydelse dels i

vad anginge storleken av det belopp, som komme att disponeras under innevarande

budgetar, varav berodde summan av de reserverade medel, som komme

att finnas tillgängliga vid nästa budgetårs början, dels ock beträffande beräkningen

över huvud av medelsbehovet för sistnämnda budgetperiod. Departementschefen

anhöll därför, att med framläggande av definitivt förslag i ämnet

matte fa tills vidare ansta. Redan da ansåg departementschefen sig kunna

nämna, att han, utan att ännu hava kunnat taga definitiv ståndpunkt till frågan,

ansett viss minskning av det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet

möjlig. Det ville nämligen synas, som örn med den begränsade omfattning,

som kommissionens verksamhet dåmera erhållit, det belopp, vilket ansetts

behövligt för medelsreserv och rörelsekapital, borde kunna något minskas. Dessutom

höll departementschefen före, att kommissionens kostnader under innevarande

budgetår näppeligen skulle behöva uppgå till det belopp, varmed kommissionen

räknat. Arbetslöshetskommissionen hade i sina kalkyler utgått från att

dess verksamhet skulle under nästa budgetår behöva bedrivas i ungefär samma

omfattning som innevarande budgetår. Departementschefen framhöll, att man

emellertid torde vara berättigad att för budgetåret 1930/1931 räkna med någon

minskning av arbetslösheten och följaktligen även av kommissionens verksam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

9

het. Vidare framhöll departementschefen, att chefen för jordbruksdepartementet

senare torde komma att framlägga förslag rörande anslag till avsevärt

belopp till statsbidrag för nästa budgetår för vinnande av ökad skogsproduktion

å vissa marker. Det torde vara att förvänta, att — på samma sätt som

förra året antogs beträffande då förordade höjningar av vissa anslag till skogsavdikning

samt till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk —

även under nästföljande budgetår genom de arbeten, som med anvisande av nu

omförmälda anslag skulle företagas, jämväl skulle vinnas någon lättnad i arbetslösheten.

Därigenom torde också uppnås ett i och för sig önskvärt återförande

av arbetslösa till den öppna arbetsmarknaden med åtföljande minskning

av belastningen å förevarande anslag. I huvudsak på sålunda anförda grunder

förklarade departementschefen sig anse, att det av arbetslöshetskommissionen

föreslagna beloppet skulle kunna minskas från 2,300,000 till 2,000,000 kronor.

Departementschefen hade därvid även räknat med, att medel kunde komma att

erfordras från ifrågavarande anslag för åtgärder i anledning av arbetslösheten

på Seskarö i Norrbottens län. I enlighet med vad departementschefen sålunda

förordade beräknades också i riksstaten ett anslag på 2,000,000 kronor till bekämpande

av arbetslösheten för nästa budgetår.

Statens arbetslöshetskommission har sedermera på därom gjord anmodan i

en till departementschefen ställd skrivelse av den 7 mars 1930 inkommit med

uppgifter till komplettering av vissa i kommissionens förenämnda skrivelse den

29 november 1929 meddelade siffror och beräkningar. Till dessa uppgifter har

kommissionen knutit några uttalanden, föranledda av den utveckling av hithörande

förhållanden, som ägt rum sedan sistnämnda skrivelse avläts.

Departementschefen har härefter — i anslutning till vad departementschefen

vid sin förberedande anmälan av ärendet yttrade — lämnat en redogörelse för

de av kommissionen i berörda hänseende lämnade uppgifterna, i den mån de beröra

arbetsmarknadens läge, kommissionens verksamhet under det nästförflutna

året och kommissionens ekonomiska ställning. Härvid har departementschefen

för större överskådlighets skull i ett sammanhang behandlat vad kommissionen

anfört i skrivelsen den 29 november 1929 och de kompletterande meddelanden,

som kommissionen lämnat i förenämnda skrivelse den 7 mars 1930,

varjämte med ledning av det senast tillgängliga siffermaterialet gjorts vissa

tillägg till och jämkningar i de av kommissionen uppgjorda tabellerna.

Utskottet tillåter sig i detta avseende hänvisa till sid. 17—25 i statsrådsprotokollet.

Vid angivande av sin ståndpunkt i förevarande fråga har departementschefen

till en början framhållit, att det av hans i årets statsverksproposition återgivna

anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1929 framginge, att han

icke ansåge frågan örn omläggning av arbetslöshetshjälpen ännu vara färdig

att upptagas till prövning.

Vad härefter angår frågan örn ungdomsarbetslösheten har departementschefen

uttalat, att detta tydligen vore ett spörsmål, som alltjämt påkallade det

livligaste intresse. Då utredningen i ämnet så nyligen inkommit, hade departe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

mentschefen emellertid ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt till frågan

rörande vad i ämnet kunde och borde åtgöras. Så mycket syntes emellertid

vara klart, att någon ändring i direktiven för arbetslöshetsanslagets användning

icke erfordrades ur förevarande synpunkt, något som även varit arbetslöshetskommisionens

uppfattning. Att i fråga örn understödjande av yrkeskurser gå

längre än för närvarande gällde, d. v. s. så att av arbetslöshetsmedel bestredes

utgifter för lärare och i vissa fall underhåll av elever, syntes icke böra ifrågasättas.

Därjämte borde emellertid erinras, att arbetslöshetskommissionen hade

möjlighet att bidraga till anordnandet av kommunala yrkeskurser.

Departementschefen har vidare anfört, att arbetslöshetskommissionen i sin

skrivelse av den 29 november 1929 även framkastat tanken på att kommissionen,

för att kunna undvika anordnandet av en del reservarbeten, vilka sedermera under

sommarhalvåret måste uppehållas eller avslutas och därigenom vålla överflödiga

kostnader, skulle i viss begränsad omfattning lämna kontantunderstöd

åt familjeförsörjare. Ej heller för en dylik omläggning, vilken under vissa

speciella förhållanden syntes vara ur ekonomiska synpunkter berättigad, krävdes

någon ändring i de gällande direktiven.

Med utgångspunkt från oförändrade grunder för arbetslöshetsanslagets användning

har departementschefen beträffande storleken av det för nästa budgetår

erforderliga anslagsbeloppet avslutningsvis anfört följande.

»Vid den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen anförde

jag, att jag vid densamma även tagit hänsyn till att behov kunde uppkomma

att av arbetslöshetsanslaget för nästa budgetår bestrida utgifter för särskilda

åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö. I detta avseende kommer

jag i det följande att förorda åtgärder, vilka kunna beräknas under nästa

budgetår draga en kostnad av omkring 120,000 kronor. Det bör emellertid beaktas,

att denna summa icke i sin helhet representerar en nytillkommande utgift.

Även örn arbetslöshetskommissionen kan behöva i nära nog samma omfattning

som för närvarande bispringa Seskaröarbetare med reservarbeten, böra

dock i anledning av de åtgärder, som i det följande komma att förordas eller

som av chefen för kommunikationsdepartementet i annat sammanhang förut i

dag föreslagits, de nu utgående kontantunderstöden till Seskaröarbetare kunna

till största delen upphöra. I sådant understöd utbetalade kommissionen under

tiden oktober 1928—september 1929 sammanlagt över 45,000 kronor. Med

hänsyn bland annat härtill synas utgifterna i anledning av arbetslösheten på

Seskarö kunna rymmas inom den anslagsram, som beräknades i statsverkspropositionen.

Jag förordar alltså, att för ifrågavarande ändamål av riksdagen äskas ett

anslag av 2,000,000 kronor.»

Särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö.

I detta sammanhang har departementschefen till behandling upptagit frågan

om vidtagande av särskilda åtgärder i anledning av den svåra arbetslöshet,

som sedan länge varit rådande å Seskarö i Norrbottens län.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

11

Förevarande fråga var föremål för uppmärksamhet vid 1929 års riksdag, i det

att i särskilda motioner yrkades dels åtgärder i olika hänseenden för återupptagande

av driften vid Sandviks sågverk, dels ock att staten skulle själv

upptaga träförädlingsindustri på Seskarö eller på annan plats i Norrbotten. I

utlåtande i frågan (nr 23) vitsordade statsutskottet, att öbefolkningens belägenhet

genom nedläggandet av rörelsen vid de båda sågverken blivit synnerligen

bekymmersam. Öns isolering och de ringa möjligheterna till annat inkomstbringande

arbete kunde ej undgå att skärpa svårigheterna. För den av

skatter redan förut hårt tyngda fastlandsbefolkning —• mestadels mindre

jordbrukare, hantverkare eller andra inkomsttagare i knappa omständigheter —- som bildade gemensam kommun med ön, måste ock fattigvårdsbördorna bliva

synnerligen tryckande. Det syntes alltså utskottet finnas anledning, att staten

ägnade särskild uppmärksamhet åt det ovedersägliga nödläge, som inträtt för

befolkningen å Seskarö. Härefter fortsatte utskottet:

»Motionsvis har nu framförts tanken på sågverksdriftens fortsättning vid

Sandvik genom ett nybildat aktiebolag med tidigare anställda tjänstemän och

arbetare som huvudintressenter samt dettas stödjande medelst statsanslag. Utskottet

finner redan av principiella skäl betänkligt att förorda statshjälp på

sätt, som begärts, och tveksamheten ökas med hänsyn till hysta tvivel, huruvida

syftet med understödet skall ernås genom ett företag med de ekonomiska förutsättningar,

som synas vara att påräkna. Gentemot det alternativt framkomna

yrkandet på igångsättande av en statlig sågverksrörelse på Seskarö kan invändas

att, i den mån överhuvud en statens träförädlingsindustri finnes böra igångsättas,

det lärer vara önskligt att detta kan ske under gynnsammare betingelser

för en rationell framtida drift än de, som här torde föreligga.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava emellertid vederbörande myndigheter

sin uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet

övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna

stå till buds för att bringa hjälp; därvid lära ock få ytterligare undersökas här

motionsvis framförda uppslag örn sågverksdriftens återupptagande antingen i

direkt statlig form eller ock under statens ekonomiska medverkan.»

I avvaktan på den sålunda omförmälda utredningen hemställde utskottet, att

de väckta motionerna ej måtte av riksdagen bifallas.

Riksdagen godkände denna utskottets hemställan, dock med den ändringen i

motiveringen att lydelsen av de båda nyss ordagrant återgivna styckena skulle

vara följande:

»Motionsvis har -—- — -— som synas vara att påräkna. Däremot torde ett

upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift å Seskarö vara förtjänt

av ett skyndsamt och ingående övervägande.

Enligt vad utskottet inhämtat hava också vederbörande myndigheter sin

uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet

övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna stå till

buds för att bringa hjälp; därvid lära få ytterligare undersökas här motionsvis

framförda uppslag om sågverksdriftens återupptagande.»

Genom beslut den 22 mars 1929 uppdrog därefter Kungl Majit åt länsstyrelsen

i Norrbottens län att under medverkan av sakkunniga personer till ett antal

av högst fem, vilka länsstyrelsen hade att efter samråd med chefen för socialdepartementet

tillkalla, skyndsamt verkställa oell till Kungl. Majit inkomma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

med utredning rörande de i nyss omförmälda skrivelser från ortsbefolkningen

berörda omständigheter, som kunde inverka på bedömandet av frågan örn lämpliga

åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö arbetstillfällen därstädes

eller å annan ort ävensom i sist avsedda fall för att underlätta en överflyttning

till ny arbetsplats. Med den ämbetsskrivelse, vari underrättelse örn

detta Kungl. Maj:ts beslut lämnades länsstyrelsen i Norrbottens län, överlämnades

de vid riksdagen väckta motionerna i frågan jämte statsutskottets däröver

avgivna utlåtande med av riksdagen beslutade ändringar.

Sedan genom länsstyrelsens försorg viss förberedande utredning ägt rum, tillkallades

den 31 maj 1929 för att i egenskap av sakkunniga deltaga i utredningen

överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt B. A. J. Wallmark, kanslichefen

vid statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, direktören i svenska trävaruexportföreningen

J. L. Ekman och ombudsmannen i svenska sågverksindustriarbetarförbundet

K. A. Lindberg. Med skrivelse den 16 december 1929

överlämnade länsstyrelsen och de sakkunniga av dem utarbetat betänkande med

förslag till statsåtgärder i anledning av rådande arbetslöshet å Seskarö.

över ifrågavarande betänkande hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skolöverstyrelsen, statens egnahemsstyrelse och statens arbetslöshetskommission.

I omförmälda betänkande har länsstyrelsen och de sakkunniga först gjort

följande, i propositionen återgivna allmänna uttalanden rörande förhållandena

på Seskarö, försörjningsmöjligheterna därstädes utan industri samt betingelserna

för sågverksdrift å ön.

Den nuvarande till i runt tal 1,300 personer uppgående Seskaröbefolkningen

har för sin existens varit nästan helt beroende av den nedlagda sågverksindustrien,

och utan denna industri har endast en bråkdel av befolkningen möjlighet

att finna sin utkomst på platsen. Bristen på odlingsbar mark omöjliggör

någon nämnvärd utvidgning av jordbruket, och fisket torde sannolikt aldrig

kunna få betydelse annat än som mer eller mindre osäker biförtjänst. I övrigt

inskränka sig de försörjningsmöjligheter, med vilka man med någon grad

av visshet kan räkna, till arbete med flottläggning av virke samt kapning och

skeppning av props och slipers etc., som sedan lång tid tillbaka bedrivits å ön

och väl även för framtiden åtminstone i viss omfattning kan påräknas. Stadigvarande

och full försörjning för något större antal arbetare kan emellertid

icke denna rörelse beräknas lämna. Allt som allt torde det icke bliva möjligt

för mer än högst ett 70-tal arbetsföra personer med familjer, motsvarande en

befolkning på 2 ä 300 personer, att hålla sig kvar på Seskarö, därest industrien

fortfarande kommer att vara nedlagd. Eör befolkningen i övrigt —- cirka 1,000 personer— skulle under sådana förhållanden icke återstå annat än

att utfljdta från ön och söka sin utkomst på annat håll.

Givet är, att ett sådant perspektiv måste te sig i hög grad motbjudande

och ödesdigert, först och främst för den befolkning, saken närmast gäller, men

även för kommunen och det allmänna. Det är därför också naturligt, att intresset

hittills huvudsakligen inriktat sig på möjligheterna av att återuppbygga

industrien och därmed skapa förutsättningar för befolkningen eller i varje

fall för en väsentlig del av densamma att även i fortsättningen finna sin utkomst

på ön. För det försök, som i sådant avseende gjorts på initiativ av kommunen,

är utförlig redogörelse lämnad i den av herr Lövgren i Nyborg vid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

13

1929 års riksdag i andra kammaren väckta motionen nr 313, till vilken länsstyrelsen

och de sakkunniga hänvisa. I full insikt örn att industriens återupptagande

skulle innebära den ur de arbetslösas och ortens synpunkt lyckligaste

lösningen av frågan hava också länsstyrelsen och de sakkunniga ägnat

detta spörsmål en ingående uppmärksamhet. Det har alltså i första hand

synts vara av vikt att söka klarlägga förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift

på Seskarö. Först därigenom kan vinnas en utgångspunkt för bedömande

av vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna och böra vidtagas

för att på ett stadigvarande sätt bringa hjälp åt Seskaröbefolkningen.

De nu nedlagda sågverken å Seskarö startades under en av goda konjunkturer

betingad expansionsperiod för sågverksindustrien, då tillgången på lämplig

och billig råvara i dessa trakter ännu var praktiskt taget obegränsad.

Sedan denna tid och särskilt under efterkrigsåren hava de förhållanden, under

vilka den svenska sågverksindustrien arbetar, undergått en genomgripande

förändring. Denna industri, som i hög grad är beroende av den manuella arbetskraften,

har icke i samma utsträckning som många andra industrier kunnat

anpassa sina tillverkningskostnader efter marknadsläget. En kraftig expansion

av den finska och ryska sågverksindustrien har dessutom framkallat

en allt starkare konkurrens på trävarumarknaden med ty åtföljande prisfall,

samtidigt som råvarutillgången särskilt i fråga örn de grövre, för sågning mest

lämpliga dimensionerna undan för undan försämrats och priset på råvaran

ökats. De svårigheter, med vilka sågverksindustrien sålunda allt sedan krigsåren

haft att kämpa och vilka av allt att döma icke äro av övergående art,

hava framtvingat den nu pågående rationaliseringsprocessen inom trävaruindustrien,

vars förnämsta yttring är driftskoncentration till större sågverk i

direkt samband med sulfatmassetillverkning för avfallets tillgodogörande.

En mängd smärre sågverk hava under de senaste åren blivit offer för denna utveckling.

Inom Norrbottens län tenderar denna utveckling tydligt mot en

koncentration av industrien till mynningarna av de två största virkesförande

vattendragen: Piteå för de södra delarna av länet och norra Västerbotten, och

Kalix för övre Norrbotten. På den senare platsen har ju nyligen genom statsmakternas

medverkan ett industriföretag återuppbyggts efter moderna principer.

Allt tyder också på, att denna plats är det naturliga centrum för träförädlingsindustrien

i övre Norrbotten, och att utvidgning av driften därstädes

är den mest rationella linjen för ökad produktion.

Det är mot bakgrunden av denna utveckling, som man enligt länsstyrelsens

och de sakkunnigas mening bör se orsakerna till Seskaröindustriens nedläggande

och bedöma möjligheterna för dess återuppbyggande. Betingelserna

för denna industri torde på sin tid, d. v. s. när verken startades och under

de närmaste årtiondena därefter, få anses hava varit ganska gynnsamma. Läget

ungefär mitt emellan de stora timmerförande Torne- och Ivalixälvarna samt

de goda hamnförhållandena voro härvid viktiga faktorer. Möjligheten av virkesfångst

till billiga priser från de närbelägna delarna av Finland var också

av stor betydelse, något som bäst belyses därav, att verken under hela sin tillvaro

företrädesvis arbetat med finsk råvara. Denna fördel kunde naturligtvis,

så länge verken drcvos av finska företagare, till fullo utnyttjas oberoende

av den prohibitiva försäljningspolitik, som sedan några år tillbaka tillämpas i

Finland och som fört med sig, att de svenska skogsspekulanterna praktiskt taget

utestängts från den finska timmermarknaden. Genom denna politik har

emellertid den naturliga rayonen för råvarutillförseln för en svensk industri

på Seskarö högst avsevärt beskurits, samtidigt som konkurrensen örn råvaran

på den svenska sidan blivit allt skarpare. En olägenhet, som är mindre framträdande

så länge det gäller en industri i mindre skala men som blir av desto

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

större betydelse för en modern storindustri, är det insulära läget, som vissa

tider på året försvårar eller rent av omöjliggör förbindelse med fastlandet.

Redan bristen på sötvatten torde i och för sig utesluta möjligheten av en sulfatfabriksanläggning

på Seskarö. För uppkomsten av en rationell träförädlingsindustri

efter moderna linjer saknas sålunda förutsättningar, och även utsikterna

till att en fristående sågverksrörelse i mindre skala skall bliva lönande

äro nu väsentligt mindre än tidigare. Till den antydda begränsningen

av området för råvarutillförseln komma nämligen svårigheterna att uppnå

något tillfredsställande utbyte av sågverksavfallet. För detta kan visserligen

erhållas avsättning vid sulfatfabriken i Kalix, men transportkostnaderna bliva

mycket höga, vartill komma lagringskostnader, då på grund av naturförhållandena

transporter vintertid måste anses nära nog uteslutna. Prissättningen

blir under sådana omständigheter även ofördelaktigare än vid kontinuerlig

leverans.

Med hänsyn till frågans stora betydelse för nu föreliggande uppgift hava

länsstyrelsen och de sakkunniga emellertid ansett det vara av vikt att även

söka siffermässigt belysa förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift å

Seskarö. För detta ändamål har ingenjörsfirman Löf & Nordström i Stockholm

på uppdrag av länsstyrelsen och de sakkunniga verkställt undersökning

av sågverket och framlagt kostnadsförslag för nödvändiga kompletteringsarbeten

i och för driftens upptagande, jämte beräkningar å tillverkningskostnader.

På grundval härav har en av de sakkunniga, direktören J. L. Ekman,

uppgjort alternativa beräkningar rörande driftsresultatet under olika tänkbara

förutsättningar.

De sålunda gjorda beräkningarna giva vid handen, att man vid en eventuell

drift av Sandviks sågverk under nuvarande förhållanden har att emotse en årlig

förlust, varierande allt efter olika förutsättningar från, i runda tal, 19,000

till 90,000 kronor. Dessa resultat synas vinna bekräftelse genom den brist på

intresse, som från enskilda företagares sida visats för ett återupptagande av

driften. Ett anbud avseende drift vid Sandvik för en årlig produktion av 4,000

standards har visserligen gjorts av ett konsortium inom Nedertorneå socken,

men detta anbud förutsätter koncession å kronovirke motsvarande hela råvarubehovet

till priser, som ligga drygt 25 % under nuvarande prisnivå och

därför av domänstyrelsen måste betraktas som fullkomligt oacceptabla. Styrelsen

för Kalix träindustriaktiebolag, med vilken länsstyrelsen och de sakkunniga

på sätt längre fram kommer att beröras fört vissa förhandlingar, har

också efter verkställd undersökning bestämt förklarat sig icke under några

omständigheter kunna reflektera på att övertaga och driva Sandvik, då en

sådan drift för bolaget skulle ekonomiskt ställa sig avsevärt mera ogynnsam

än en motsvarande utvidgning av bolagets sågverk vid Karlsborg.

Beträffande betydelsen för arbetslöshetens avveckling av en drift vid Sandvik

bör framhållas, att en produktion av 9,000 standards förutsätter arbete i

dubbelskift året runt med en styrka av cirka 125 man. Vid halv produktion

(4,000 ä 4,500 standards) kan kontinuerlig sysselsättning beredas för omkring

70 man. Härtill kommer i båda fallen säsongarbete under skeppningsperioden

för respektive cirka 45 och 25 man. Driften vid Sandvik skulle således även i

gynnsammaste fall icke kunna beräknas bereda stadigvarande sysselsättning för

mer än ungefär hälften av de nuvarande arbetsföra sågverksarbetarna på ön.

Ehuru detta givetvis i och för sig skulle betyda en avsevärd lättnad i det

nuvarande läget, kan alltså någon slutgiltig lösning av Seskaröproblemet icke

ernås enbart genom igångsättande av driften vid Sandvik.

Vad så angår domänstyrelsens försäljning spolitik innehåller betänkandet

därom följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

15

Under det att inom södra och mellersta Norrland huvudparten av skogsarealen

innehaves av bolag och självägande bönder och de allmänna skogarna endast

upptaga en ringa bråkdel av arealen, råder i övre Norrland ett alldeles motsatt

förhållande. Inom Norrbottens län utgöres sålunda ej mindre än 68 % av hela

skogsmarksarealen av stats- och allmänningsskogar. Återstoden fördelar sig

mellan bolag och andra enskilda ägare med respektive 11 % och 21 %.

De sydnorrländska sågverken disponera sålunda merendels över betydande

arealer egna skogar, från vilka de tillgodogöra sig den huvudsakliga delen av

sitt råvarubehov. Inom Norrbottens län finnes däremot endast ett sågverksföretag

(Munksunds aktiebolag), som i någon nämnvärd grad är skogsägande.

I övrigt är trävaruindustrien därstädes helt hänvisad till att genom inköp av

enskilda eller kronan täcka sitt råvarubehov. Då nu staten är den ojämförligt

största skogsägaren, blir industrien här nästan helt och hållet beroende av möjligheterna

att å de årliga kronoskogsauktionerna inköpa sitt virkesbehov till

priser, som stå i skäligt förhållande till priserna på den färdiga varan. Domänstyrelsen

ställer sig visserligen icke avvisande mot fleråriga leveranskontrakt

men fasthåller vid att de priser, som kunna uppnås å auktionerna, skola ligga

till grund för prisbestämningen vid kontraktens uppgörande.

Flera faktorer medverka emellertid till att hålla dessa priser på en synnerligen

hög nivå, ofta överstigande vad som med hänsyn till läget på exportmarknaden

kan anses sunt och skäligt. De sydnorrländska sågverken kunna i

allmänhet på grund av sitt läge och delvis även på grund av det egna virkets

högre kvalité betinga sig något fördelaktigare priser för sina varor än de norrbottniska

verken. Redan härav följer en möjlighet för de förra att uppträda

som. konkurrenter på den övernorrländska timmermarknaden, under det att en

motsvarande konkurrens inom sydligare ådalar från de norrbottniska företagens

sida är helt utesluten. För dessa sydnorrländska konkurrenter, vilka taga huvudparten

av sitt råvarubehov från egna skogar, gäller det i regel endast att

å auktionerna här uppe komplettera årsbehovet med vissa poster, vilkas åtkommande

emellertid kan vara av den största vikt för uppehållande av full produktion

med lämpliga sortiment. Priserna kunna tydligen under sådana omständigheter

komma att uppdrivas till en onaturlig höjd, och dessa toppriser bliva

i stor utsträckning normerande för hela försäljningen. De norrbottniska trävaruföretag,

som icke disponera över egna skogar och som hava en mycket begränsad

inköpsrayon, måste under dessa förhållanden komma i en ytterst ogynnsam

ställning, särskilt som numera de tidigare i stor utsträckning utnyttjade

möjligheterna till virkesinköp från Finland praktiskt taget bortfallit ^och minskad

tillgång på grövre dimensioner i de sydnorrländska skogarna år för år

skärper konkurrensen.

Förklaringen till de särskilda svårigheter, för vilka den norrbottniska trävaruindustrien

under en följd av år varit utsatt, torde till en väsentlig del vara

att finna i nu berörda förhållanden. För en rationell skötsel av kronoskogarna

i Norrbotten torde dock, örn man ser frågan på längre sikt, en livskraftig lokal

industri vara av så stor betydelse, att redan häri borde ligga en anledning för

staten att icke gent emot denna industri allt för kraftigt utnyttja sin monopolställning

som virkesleverantör. Härtill komma de stora allmänna intressen,

som sammanhänga med industriens betydelse för folkförsörjningen och den

kulturella utvecklingen i dessa bygder. En trävaruindustri i Norrbotten, byggd

på sunda ekonomiska och tekniska grunder, bör därför, när det gäller att säkerställa

dess behov av råvara, kunna räkna med stöd från det allmännas sida. För

detta ändamål synes böra övervägas, om icke en viss modifikation i domänverkets

hittills följda försäljningspolitik borde iakttagas, så att Norrbottensindustriens

råvarubehov åtminstone i viss utsträckning tryggas. En närmare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

utredning av hithörande frågor framstår som en angelägenhet av största betydelse

för Norrbottensindustriens framtid.

Beträffande frågan örn ett provisoriskt återupprättande av driften vid Sandvik

har anförts följande.

För en drift, avsedd att nedläggas örn ett eller annat år, kunde givetvis

icke ifrågasättas några omändrings- och moderniseringsarbeten, utan borde

verket drivas i befintligt skick enligt det alternativ i de gjorda beräkningarna,

som grundade sig på denna förutsättning d. v. s. med enkelskift (70 man)

och en beräknad årlig tillverkning av 4,000 standards. Den årliga driftförlusten

hade i detta fall beräknats till cirka 90,000 kronor, vartill dock måste

läggas den högre avskrivning, som betingades av att verket komme att drivas

endast under en kortare tid.

Denna synpunkt syntes dock ej i och för sig böra få vara utslagsgivande

när det gällde att avgöra frågan örn provisorisk drift vid Sandvik. Kunde

genom en sådan åtgärd avsevärda lättnader beredas befolkningen utan allt

för stora olägenheter i andra hänseenden, borde en driftförlust inom rimliga

gränser icke få verka avskräckande. Att en provisorisk drift för de arbetare,

som lyckades vinna anställning vid sågen, skulle innebära den bästa möjliga

hjälpen vore uppenbart. Men härtill inskränkte sig också i stort sett fördelarna

därav. För det övervägande flertalet av de arbetslösa skulle förhållandena

förbliva oförändrade. Möjligheten av att låta olika lag växelvis under viss tid

arbeta vid sågen vore val icke helt utesluten, men en sådan ransonering av

arbetet måste alltid i praktiken ställa sig svår, och ingen bleve på detta sätt

effektivt hjälpt. Den förr eller senare oundvikliga nödvändigheten även för

dem som vunne anställning vid sågen att utflytta skulle bortskymmas genom

driftens igångsättande. Befolkningen skulle haka sig fast vid förhoppningen

om fortsatt drift, och det bleve säkerligen förbundet med mycket stora svårigheter

att å avsedd tid nedlägga verket. I varje fall skulle med all sannolikhet

provisorisk drift vid Sandvik avsevärt försvåra och förlänga evakueringsprocessen.

Då länsstyrelsen och de sakkunniga sålunda kommit till den uppfattningen,

att Seskaröindustrien icke kan väntas återupptagen utan statens bistånd, att

sådant bistånd icke bör lämnas sanrid att största delen av befolkningen icke har

möjlighet att utan industri kunna försörja sig på ön, har konsekvensen för länsstyrelsens

och de sakkunnigas del blivit, att de anse, att praktiskt taget hela den

nuvarande sågverksarbetarstammen eller i varje fall den fullt arbetsföra delen

därav, vilken uppskattats till 250 man med 650 familjemedlemmar eller inalles

cirka 900 personer, måste utflytta från ön och söka sin utkomst på annat

håll.

I särskilt yttrande hava två av de sakkunniga, herrar Wallmark och Ekman,

på anförda skäl bestämt avstyrkt, att genom domänverket skulle upptagas

provisorisk sågverksdrift vid Sandviks sågverk.

De åtgärder för underlättande av avvecklingen av den rådande arbetslösheten

å Seskarö och för den förordade utflyttningen därifrån, som länsstyrelsen

och de sakkunniga föreslå, äro följande, nämligen

flyttningshjälp och inlösning av egna hem för dem, som utflytta från ön;

anordnande av en effektiv arbetsförmedling och arbetsanskaffning med sär
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

17

skild tanke på de utökade arbetstillfällen, som kunna förväntas uppstå inom

skogsbruket;

iordningställande och bebyggande av ett antal kolonat å Keräsjokiområdet

i Karl Gustavs socken för att på billiga villkor tillhandahållas de arbetslösa,

som befinnas lämpliga och villiga att övergå till jordbruk;

befordrande av ungdomens yrkesutbildning genom anordnande av slöjdkurser

m. m.; samt

uppdrag för statens arbetslöshetskommission att under medverkan av socialstyrelsen

och länsstyrelsen handhava och leda avvecklingsarbetet.

Utöver de rena administrationskostnaderna beräknas avvecklingsarbetet kom
-

ma att kräva följande utgifter:

för flyttningshjälp .............................. 100,000: —

» inlösning av egna hem ........................ 245,000: —

» yrkesutbildning .............................. 10,000: —

Summa kronor 355,000

Dessa kostnader torde liksom nödiga administrationskostnader enligt länsstyrelsen

och de sakkunniga höra beräknas utgå av reservationsanslaget till bekämpande

av arbetslösheten, och lämpligen fördelas på en tid av tre år.

För beredande av möjligast effektiva hjälp åt befolkningen under avvecklingstiden

ifrågasättes därjämte

igångsättande snarast möjligt av planerad hamnbyggnad vid Karl Johans

stad med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, av den föreslagna banbyggnaden

Morjärv—Kalix, i båda fallen med viss företrädesrätt till arbete

för arbetslösa från Seskarö;

samt, i sista hand och under förutsättning att icke något av nämnda arbetsföretag

kan igångsättas, provisorisk drift genom domänverket av Sandviks

sågverk.

Arbetslöshetskommissionen ansluter sig till de i betänkandet framlagda synpunkterna,

därvid kommissionen särskilt framhåller, att en betydande arbetslöshet

uppstått i Finland just inom sågverksindustrien. Då förhållandena inom

denna förvärvsgren torde vara ganska likartade i de båda länderna, ansåge

kommissionen det icke kunna försvaras att genom bidrag av statsmedel animera

till ökad produktion inom en industri, vars läge vore så ytterligt osäkert. De

arbetslösa på Seskarö borde snarast beredas arbete i den öppna arbetsmarknaden

på andra orter.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande.

Till en början vore att påpeka, att arbetsmarknaden i övre Norrland utmärktes

av vissa, säregna drag, varmed vore förknippade problem av vansklig

art. Dessa speciella arbetsmarknadsproblem hade närmare belysts i den av

styrelsen utgivna redogörelsen för arbetslöshetsräkningen och de lokala arbets1

öshetsundersökningarna i Sverige år 1927, sid. 125—131, till vilken redogörelse

nu hänvisades. Frågan örn förbättrade och jämnare försörjningsmöjligheter i

dessa nordliga landsdelar framstode såsom en betydelsefull socialpolitisk uppgift,

som jämväl framdeles syntes komma att påkalla statsmakternas särskilda

uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 93 käft. (Nr 200.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

Den nn uppkomna situationen å Seskarö utgjorde, betraktad i sitt större sammanhang,

en akut yttring av Norrlandsproblemen i allmänhet. Av den i

betänkandet förebragta utredningen syntes framgå, att det aktuella nödläget

å Seskarö vore svårartat ävensom att, såvitt nu kunde bedömas, förutsättningar

ej vore för handen för återupptagande av en affärsmässig industriell produktion

på platsen. Redan därav syntes det påkallat, att staten icke undandroge

sig att träda hjälpande emellan. Härtill komme, att de bekymmersamma

förhållandena på ön återverkat i hög grad menligt på hela det ekonomiska läget

inom Nedertorneå socken. Det kommunala skattetrycket hade därstädes numera

nått en sådan styrka, att all ekonomisk företagsamhet inom bygden därav

måste förlamas. Örn effektiva medel icke utfunnes till botande av den så att

säga akuta sjukdom, som Seskaröproblemet i sig innebure, syntes denna hota

att sprida sig och bliva av kronisk karaktär. Extraordinära åtgärder syntes

därför böra snarast möjligt vidtagas i syfte att råda bot för det onda.

De särskilda hjälpåtgärder, som sålunda måste anses påkallade från det allmännas

sida, syntes böra så anordnas, att därav åvägabringades en definitiv

sanering av förhållandena på ön och icke endast ett palliativ. En ganska rik

erfarenhet förelåge från krisåret 1921 och närmast efterföljande år angående

verkningarna av åtgärder, inriktade på tillfällig lokal hjälp. När industriella

företag nedlagts och arbetarstammen vid desamma klart insett, att driften ej

komme att återupptagas, hade sålunda arbetarna relativt snabbt sökt sig till

andra orter och arbetstillfällen. I andra fall åter hade det visat sig, att hjälpverksamhet

på platsen och förhoppningar — stimulerade av allehanda rykten

och vaga projekt •— örn den industriella driftens återupptagande eller igångsättandet

av ny sådan å vederbörande ort eller i dess närhet motverkade arbetarnas

intresse att söka sig till en annan marknad och gjorde det praktiskt taget

omöjligt att med vanlig arbetsförmedlingsverksamhet bringa dem över till

en mera gynnsam arbetsmarknad. Det torde med hänsyn till sådana erfarenheter

vara angeläget, att precisa och bestämda besked lämnades angående de

föreslagna hjälpåtgärdernas räckvidd och deras begränsning, så att industriarbetarbefolkningen

å Seskarö visste, vad den hade att rätta sig efter.

Det torde vara klart ådagalagt, att Seskaröborna icke, såvitt nu kunde bedömas,

kunde påräkna arbete inom sina hittillsvarande fack i de angränsande

norrbottensbygdernas trävaruindustri. Med hänsyn till denna industris rationalisering

i samband med övergången till en kombinerad cellulosaindustri syntes

en viss knapphet på arbetstillfällen inom facket göra sig gällande även söderut.

En varaktig lösning av Seskaröproblemet syntes sålunda icke kunna vinnas,

med mindre man dels åstadkomme en evakuering av ön och dels medverkade

till Seskaröbornas. överflyttning i större eller mindre utsträckning till andra

fack. Det torde ligga i sakens natur, att en sådan kombinerad lokal omplantering

och yrkesövergång mötte stora svårigheter. Likaledes vore det psykologiskt

förklarligt, örn Seskaröborna ivrigt spanade efter och med begärlighet

måste gripa varje tillfälle, som kunde bereda dem möjlighet att få kvarstanna

på platsen.

Domänstyrelsen, som i fråga om en återupptagning av sågverksdriften vid

Seskarö anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av de båda avstyrkande

reservanterna bland de sakkunniga, har i övrigt anfört bland annat följande:

Domänverket vore framför andra statens verk affärsdrivande, i det att verkets

driftsresultat vore helt och hållet beroende av världsmarknaden och de

priser å råvara för trävaruindustrien, som å de skilda lokala marknaderna uppkomma

av förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Styrelsens politik

i fråga örn skogsskötsel och virkesförsäljning hade varit och vöre alltjämt att,

med aktgivande å såväl de avverkningsbelopp, som med hänsyn till statssko
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

19

garnäs ändamålsenliga skötsel borde uttagas, som även de å världsmarknaden

rådande priserna på förädlade trävaror, å de lokala råvarumarknaderna vid

olika tillfällen icke i den allmänna konkurrensen utkasta större partier virke,

än att ett skäligt rotnetto med hänsyn till alla därpå vid en viss tidpunkt inverkande

omständigheter kirnde erhållas. Att domänstyrelsen såsom representerande

den största skogsägaren inom Norrbottens län skulle intaga en viss

monopolställning på trävaruindustriens i dessa orter råvarumarknad, kunde ju

visserligen påstås, men att styrelsen skulle hava utnyttjat denna sin ställning

till förfång för denna industri, syntes innebära en ej så ringa överdrift.

Kunde ej den i Norrbotten förefintliga trävaruindustrien på den öppna marknaden

härda ut i konkurrensen örn virket från kronoskogarna, berodde detta

av andra orsaker än styrelsens prispolitik i fråga om nyssnämnda virke. Att

på denna anlägga sådana synpunkter som länsstyrelsen och de sakkunniga ifrågasätta

eller hänsyn till folkförsörjningen och den kulturella utvecklingen å

vissa orter, hade styrelsen ansett ligga helt utanför dess uppgift såsom ledare

av domänverkets affärsdrift. I varje fall hade styrelsen ansett sig ej självmant

kunna gå in för en sådan prispolitik.

Till belysande av för närvarande rådande priser å såväl sågtimmer som försågad

vara inom skilda skeppningsdistrikt i Norrland hänvisade styrelsen till

en yttrandet bifogad sammanställning, varav ansetts framgå, att de sakkunnigas

påstående, att en i förhållande till övriga sågverksdistrikt onaturlig prisfördyring

av råvaran skulle förefinnas för de inom Norrbotten arbetande sågverken,

icke vore rätt väl överensstämmande med verkliga förhållandet. Av

sammanställningens siffror framginge nämligen, att det från statsskogama^

inom Norrbotten försålda sågtimret i medeltal och i förhållande till den inom dfe

olika sågverksdistrikten gängse f. o. b.-prisnivån ställde sig — ej endast relativt,

utan absolut — billigare per standard sågad vara än inom de sydligare sågverksdistrikten.

Den åberopade sammanställningen är av följande utseende.

Jämförande sammanställning beträffande å ena sidan erhållna genomsnittliga sågtiinmerpriser

för Domänverkets försäljningar hosten 1929 inom olika Norrlandsdistrikt och å andra sidan inom

samma distrikt gängse differenser i exportpriserna för sågade trävaror.

Överjägmästare-

distrikt

Inom de särskil- da överjägmäs- taredistrikten år

1929 försålt såg- timmer i toppm.

kubikfot.

Rot- 1 Av- stående | verkat

Summa

kubikfot

Erhållna me- delpriser för

8" furutim- mer, beräknat

utsorterat

vid kusten i

öre pr toppm.- cyl. kbft.

Motsv.

efter en vir- kesåtgång

av 250 cyl.

kbft. pr så- gad std., pr

såg. std.

kr.

Diffe- rens i

råvaru- priset

pr såg.

std.

kr.

Gängse pris- differens för

7” o/s furu- batt. f. o. b.

resp. skeppn.- distr.

kr.

Emot över- jägmästare- distrikten

ungefärligen

svarande

skeppnings- distrikt

Mell. Norrlands .

3,000,000

200,000

3,200,000

65

162

50

Härnösands . . .

3,300,000

900.000

4,200.000

60 5

151

—

11: 50

5: —

Umeå.....

5,900,000

1,250,000

7,150,000

58.5

146

—

16: 50

5: —ä 6:50

Umeå

Skellefteå . . .

4.400,000

300,000

4,700,000

55

137

50

25: —

7: - » 8: -

Nedre Norrbotten

10,000,000

1,100,000

11,100,000

Pite älv 56

140

—

22: 50

Lule > 54

135

—

27: 50

7: — , 10: —

Piteå-Luleå

Övre Norrbotten

6,700,000

2,000,000

8,700,000

54.5

136

—

26: 50

10: — » 15: —

Luleå-Kalix-

Haparanda

I detta sammanhang må erinras om två särskilda yttranden, avgivna det

ena av länsstyrelsen i Norrbottens län och det andra av domänstyrelsen, i anledning

av en vid innevarande riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 300,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

av herr J. P. Dahlén angående omedelbart igångsättande av sågverksrörelse å

Seskarö (jordbruksutskottets utlåtande nr 85).

I sitt den 27 februari 1930 avgivna utlåtande har länsstyrelsen därvid anfört

följande:

Frågan om statsåtgärder i anledning av den svårartade arbetslösheten å

Seskarö har nyligen varit föremål för särskild utredning genom länsstyrelsen

och tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna utredning föreligger i ett

den 16 december 1929 dagtecknat betänkande, varav ett exemplar här bifogas

och till vilket länsstyrelsen torde få hänvisa. Beträffande särskilt spörsmålet

örn sågverksdriftens återupptagande åberopas vad som anförts å sid. 8—14 och

28—30 i nämnda betänkande.

Länsstyrelsen, med vilken de sakkunniga i detta avseende varit fullt ense,

har kommit till den uppfattningen, att nedläggandet av de båda sågverken å

Seskarö måste betraktas som ett led i den av ekonomiska faktorer framtvingade

utvecklingsprocess i riktning mot rationalisering och koncentration till

större driftsenheter, som sedan ett antal år överallt pågår inom den på export

byggda sågverksindustrien, att de förändrade förhållanden, under vilka denna

industri numera arbetar, icke synas erbjuda någon utsikt till ekonomiskt

lönande sågverksrörelse i större skala å Seskarö, samt att under sådana förhållanden

staten icke bör, i strid mot utvecklingen, engagera sig för återupptagandet

av en stadigvarande drift därstädes. I stället föreslås, att staten

genom anordnande av en effektiv arbetsförmedling, flyttningsbidrag och andra

lämpliga åtgärder underlättar och påskyndar den utrymning av ön, som därest

sågverksindustrien icke kan återupptagas måste betraktas som ofrånkomlig.

För att bereda de arbetslösa och den hårt betryckta kommunen någon lättnad

under avvecklingen, vilken under alla förhållanden måste beräknas taga en avsevärd

tid, har det därjämte ansetts oundgängligen nödvändigt att söka få till

stånd provisoriska arbeten i orten, dit de arbetslösa i avbidan på mera stadigvarande

utkomstmöjligheter å annan ort kunna hänvisas. I sådant avseende

har föreslagits, att den sedan lång tid tillbaka påyrkade anläggningen av

hamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad nu skulle igångsättas

samt i andra hand att arbetet med banbyggnad Morjärv—Kalix—Karlsborg

skulle påbörjas. Därjämte har i sista hand, under förutsättning att icke

något av nämnda företag nu skulle komma till utförande, av länsstyrelsen och

två bland de sakkunniga ifrågasatts provisorisk drift vid Sandviks sågverk

genom domänverkets försorg.

Länsstyrelsen kan här endast ytterligare understryka nödvändigheten av att

något nu åtgöres för att bringa effektiv hjälp i de svårigheter, som krisen inom

sågverksindustrien dragit över Nedertorneå kommun och dess befolkning. Målet

måste ju vara att söka återställa den genom industriens nedläggande rubbade

jämvikten mellan folktillgången och försörjningsmöjligheterna, men även

med kraftigt stöd från det allmännas sida torde det taga åtskillig tid innan

detta mål kan nås. Att under tiden en stor del av den övertaliga befolkningen

för sitt uppehälle är hänvisad till kommunala eller statliga understöd måste

betecknas som i hög grad otillfredsställande och ägnat att försvåra en avveckling

efter sunda linjer. De allmänna medel, som nu offras för kontantunderstöd

och andra hjälpåtgärder skulle otvivelaktigt också bliva till avsevärt

större gagn örn de i stället nedlades i sådana allmännyttiga arbeten inom

orten, som kunna vara ägnade att skapa bättre ekonomiska förhållanden och

ökade försörjningsmöjligheter i framtiden. Det är därför länsstyrelsens livliga

förhoppning, att de förslag angående hamnanläggning vid Karl Johans

stad och järnväg i Kalixdalen. vilka motionsvis framförts vid årets riksdag,

skola vinna statsmakternas bifall. Båda dessa företag äro av så allmänt er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

21

känd betydelse för ifrågavarande trakters framtida utveckling, att de förr

eller senare måste komma till stånd. Genom arbetenas igångsättande just nu

skulle ej allenast en väsentlig lättnad bereda,s för de arbetslösa under den nuvarande

depressionsperioden, utan även vinnas den fördelen att dessa betydelsefulla

kommunikationsföretag stöde färdiga att tagas i bruk när -— som

man får hoppas — inom närmaste år framåt de nuvarande i viss mån kaotiska

förhållandena inom träförädlingsindustrien i övre Norrbotten hunnit stabilisera

sig och därmed möjligheter öppnats för en livligare ekonomisk utveckling

även på andra områden.

Skulle emellertid statsmakterna trots allt ställa sig avvisande till dessa förslag,

inträder en situation, som enligt länsstyrelsens förmenande gör det nödvändigt

att taga under allvarlig omprövning, huruvida icke staten, hellre än

att under avvecklingstiden offra avsevärda summor på en för befolkningen

demoraliserande understödsverksamhet, bör genom upptagande av provisorisk

drift vid Sandviks sågverk söka avvända de svåraste följderna av den nu rådande

arbetslösheten.

Domänstyrelsen har i nyssnämnda den 4 mars 1930 dagtecknade utlåtande

anfört bland annat följande:

I motionen har berörts en av särskilt tillkallade sakkunniga verkställd utredning

och avgivet betänkande angående förhållandena på Seskarö. Över

detta betänkande avgav styrelsen den 23 december sistlidna år underdånigt

utlåtande, som i avskrift bilägges. Styrelsens ställning till frågan örn en statligt

bedriven sågverksrörelse å Seskarö framgår härav och torde här icke behöva

närmare utvecklas, helst som intet nytt tillkommit sedan styrelsen avgav

nämnda utlåtande.

Nu ifrågasätta motionärerna, att sågverksdriften skall omedelbart upptagas

å Seskarö. Härför erforderlig ledning torde möjligen kunna inom kortare tid

anskaffas och erforderliga reparationer av verken också utföras inom relativt

kort tid, allt beroende på huru mycket penningar det kan befinnas lämpligt

att härför utgiva. Vad som emellertid nu icke kan anskaffas även vid inskränkt

tillgång på penningar, åtminstone före sommaren, är sågtimmer, och

med hänsyn till den i hög grad begränsade timmerfångsten innevarande vinter

lärer det knappast vara tänkbart att till även mycket höga priser kunna

köpa sågtimmer, som instundande sommar nedflottas till den norrländska

kusten.

Allt det sågtimmer, som faller vid domänverkets egna avverkningar denna

vinter, är försålt, och att nu igångsätta nya avverkningar av sågtimmer för

att driva sågarna på Seskarö är praktiskt taget outförbart, enär tillräcklig

arbetskraft saknas för de avverkningar, som redan äro påbörjade, för att dessa

må kunna avslutas i tid. Såsom en sammanfattning av ovan anförda får styrelsen

uttala, att det är praktiskt taget omöjligt att tidigare än till mitten av

sommaren 1931 anskaffa tillräckligt med sågtimmer för att under ett år bedriva

oavbruten sågning vid ens det ena av sågverken å Seskarö.

Departementschefen har för egen del anfört bland annat följande:

Vad först angår den av länsstyrelsen och de sakkunniga behandlade fjågan

om sågverksarbetarnas å Seskarö överflyttning till Kalixindustrien genom att

den Kalix träindustriaktiebolag tillhöriga, med statsmedel återupprättade rörelsen

vid Karlsborg skulle utvidgas har jag visserligen i likhet med länsstyrelsen

och de sakkunniga funnit, att under nuvarande förhållanden det icke

låter sig göra att i angivna syfte framkalla en sådan utvidgning av nämnda

rörelse. Det är emellertid icke uteslutet, att en sådan förr eller senare bör

komma till stånd, och man torde i sådant fall också vinna någon möjlighet att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr BOO.

därstädes skaffa sysselsättning åt Seskaröarbetare, i den mån de då icke funnit

lämpligt arbeta på annat håll. Den jämväl i betänkandet berörda frågan

örn domänstyrelsens försäljning spolitik beträffande virke från statens skogar i

övre Norrbotten har under den senaste tiden i flera olika sammanhang varit

föremål för noggrant övervägande, och det är hoppas, att en lösning härutinnan

skall kunna uppnås, som är på samma gång försvarlig ur de ekonomiska

synpunkter, vilka domänstyrelsen har att i sin verksamhet iakttaga, och fördelaktig

för en stabilisering såvitt möjligt av de enskilda industriföretagen.

Vad härefter angår de föreslagna åtgärderna av praktisk natur beröres i betänkandet

först frågan om flyttning sk fälp och örn inlösen av Seskaröarbetarnas

egna hem. Då jag anser mig böra tillstyrka förslaget örn att kostnaderna för

Seskaröarbetares flyttning till nya arbetsplatser skola bestridas av statsmedel,

vill jag understryka, att detta måste vara en i särskild grad exceptionell åtgärd,

betingad av de enastående förhållandena i förevarande fall och alltså utan prejudicierande

verkan. Vidare må framhållas, att de i betänkandet föreslagna

villkoren för flyttningshjälpens utgående strängt böra iakttagas. Därest någon

utan rimlig anledning vägrar att mottaga erbjudet arbete, bör detta kunna vara

anledning till att flyttningshjälp icke vidare ifrågakommer för hans del. Det

torde böra ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare bestämmelser i

ämnet.

Den förordade inlösningen av Seskaröarbetarnas egna hem torde likaledes

vara en förutsättning för att utflyttningsverksamheten skall kunna genomföras

och att arbetarna skola kunna utan tyngande ekonomisk belastning börja en

ny verksamhet. Jag tillstyrker alltså i princip förslaget härom. Statens egnahemsstyrelse

har i sitt yttrande anfört, att hänsyn borde tagas till att ifrågavarande

fastigheter mestadels vore intecknade, och att anledning icke funnes,

att staten skulle inlösa dylika inteckningar med fulla beloppet, vilket vederbörande

inteckningshavare eljest icke haft möjlighet att under nuvarande förhållanden

återbekomma. I anledning härav må framhållas, att en verkställd

närmare undersökning utvisar, att dylika inteckningar endast i mycket begränsad

omfattning förekomma. Endast fyra av de tjugu egna hem, vilka äro belägna

på fri grund, besväras nämligen av penninginteckning, och sammanlagda

belånade värdet av dessa inteckningar uppgår endast till något över 12,000

kronor. Två av dessa inteckningar, belånade för tillsammans 6,600 kronor,

innehavas av sparbank. En inteckning å ej fullt 1,000 kronor ligger som säkerhet

för egnahemslån hos Norrbottens läns hushållningssällskap och den

sista inteckningen, å 4,500 kronor, är enligt uppgift belånad hos anförvanter

till fastighetsägaren. I ett av fallen överstiger lånesumman med 100 kronor

det värde, vartill fastigheten uppskattets vid den värdering, som ligger till

grund för sakkunnigförslaget.

Ehuru det väckta spörsmålet således har mycket begränsad betydelse, bör

det uppenbarligen vid inlösningen iakttagas, att, i den mån sådant finnes skäligt,

uppgörelse bör söka träffas med vederbörande fordringsägare örn reducering

av lånebeloppen.

Vid den värdering av fastigheter och bostäder, som ligger till grund för sakkunnigförslaget,

har man utgått från värdet, därest sågverken varit i drift.

En dylik utgångspunkt för uppskattningen synes mig i förevarande fall vara

rimlig. Det är väl dock näppeligen att antaga, att inlösning kommer till stånd

i alla fall, i det att det kan antagas, att en del egnahemsägare föredraga att

kvarstanna på ön och där söka sin utkomst eller också erhålla sådant skogsarbete

å annan ort, att de åtminstone tillsvidare för sig och sin familj kunna hava

den stadigvarande bostaden förlagd till Seskarö. Då syftet med inlösningen är

att underlätta utflyttningen från ön, torde också rätten till inlösning böra begränsas

med avseende å tiden, förslagsvis sålunda att inlösen som regel endast

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

23

skulle ifrågakomma gentemot dem, som under avvecklingstiden eller alltså före

1933 års utgång erhållit stadigvarande anställning å annan ort. Fastigheterna

och egnahemmen torde tillsvidare kunna ställas under förvaltning av det särskilda

organ för avvecklingsarbetet, varom jag i det följande kommer att framlägga

förslag. Då staten givetvis icke har något intresse av att bibehålla äganderätten

till desamma, torde de böra så snart som möjligt avyttras; i den man

avyttring icke kommer till stånd under avvecklingstiden, torde sedermera få

träffas avgörande rörande förvaltningen därav. Med hänsyn till ändamålet

med inlösningen torde det vara skäl att, såsom i vissa av de avgivna yttrandena

förordats, föreskriva, att belopp, som kommer att uppbäras av den tidigare

egnahemsägaren, skall i första hand användas för bosättning och påbörjande

av verksamhet å den nya boningsorten.

I detta sammanhang har uppkommit fråga örn att inlösning skulle ske jämväl

av fastigheter, tillhörande handlande och hantverkare, vilka vid öns avfolkning

komma att förlora möjligheten att på Seskarö erhålla sitt uppehälle.

De sålunda framställda anspråken torde icke kunna frånkännas visst berättigande.

I fråga örn dessa fastigheter föreligger emellertid för närvarande icke

någon värdering eller i övrigt närmare utredning, varför jag icke nu är beredd

att intaga ståndpunkt i frågan. Det torde bliva anledning återkomma

därtill ett följande budgetår i sammanhang med framställning örn beredande

av medel för avvecklingsarbetets fortsättande.

Det centrala i de åtgöranden, som erfordras för avvecklingen av arbetslösheten

på Seskarö, är tydligen åstadkmmande av en effektiv arbetsförmedling.

Såsom framgått av det föregående, hava redan särskilda åtgärder vidtagits

i detta hänseende, i det att särskild arbetskraft ställts till förfogande

vid länsförmedlingen i Luleå för anskaffande av arbete åt arbetslösa. Denna

anordning har vitsordats vara till gagn och synes böra fortsätta. Därjämte

torde det emellertid vara erforderligt, att till Seskarö utsändes en person, som

kan i samarbete med länsförmedlingen och samtidigt i närmaste kontakt med

Seskaröarbetarna undersöka alla möjligheter för dessas utplacering. Åt samma

person torde böra uppdragas att handhava de omedelbara åtgärderna beträffande

arbetarnas flyttning och statsbidragen därtill ävensom inlösningen

av de egna hemmen. Denna person torde böra stå under arbetslöshetskommissionens

direkta ledning och tjänstgöra såsom dess organ även vad angår

yrkeskurser m. m. Detta förslag sammanhänger därmed att, såsom kommissionen

och socialstyrelsen förorda, ledningen av avvecklingsarbetet syntes böra

handhavas av kommissionen, som alltså bör hava att, när det gäller att med statens

verk, närmast domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, förhandla örn arbetsanställningar,

ombesörja dylika förhandlingar.

Rörande utsikterna för ifrågavarande arbetsförmedling är det tyvärr icke

möjligt att med säkerhet uttala sig. Länsstyrelsen och de sakkunniga hava

väsentligen hänvisat till förefintligt behov av ytterligare arbetskraft i skogsbruket.

Emellertid må framhållas, att även örn det torde få antagas vara riktigt,

att skogshanteringen i Norrbotten i framtiden kommer att kräva någorlunda

permanent sysselsatt arbetskraft i större utsträckning än hittills, detta sannolikt

endast kommer att bliva resultatet av en långsamt skeende utveckling. Utplaceringen

av arbetare för permanent sysselsättning i skogsarbete möter dessutom

för närvarande bland annat den svårigheten, att erforderliga bostäder,

vägförbindelser och dylikt i stor utsträckning saknas.

Vad angår förslaget om kolonisation av Seskaröarbetare på G. E. Broms’

stiftelses områden vid Keräsjoki har i de avgivna yttrandena anbefallts, den

största försiktighet, då eljest risken för misslyckande vöre mycket stor. Även

enligt min uppfattning lärer endast i undantagsfall en dylik kolonisation kunna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 200-

anbefallas. Dock förefaller mig tillräcklig anledning icke förefinnas att utesluta

jämväl denna eventualitet såsom en av utvägarna vid utrymningen av

Seskarö. Å andra sidan bör det enligt min mening icke ifrågakomma att med

statsmedel bidraga till anskaffning av inventarier m. m. Följden skulle alltså

bliva, att kolonisation endast skulle kunna ifrågakomma i de fall, där en tidigare

egnahemsägare är villig att lägga ned inlösningssumman på anläggningen

av kolonatet.

I fråga om de lämpligaste anordningarna beträffande den viktiga frågan örn

beredande av yrkesutbildning åt de yngre åldersgrupperna hava under ärendets

behandling olika uppslag framkommit. I sakkunnigbetänkandet förutsättes

närmast en utvidgning av de kurser, som redan förekommit på Seskarö av den

typ, .sorn plägar anordnas genom arbetslöshetskommissionen. Nämnda kommission

ansluter sig till detta förslag men förordar därjämte, att medel beredas

för bevistande av yrkesundervisning på andra platser. Skolöverstyrelsen förordar

däremot inrättande av verkliga yrkesskolekurser av det slag, som förekommit

i Byske kommun i anledning av den därstädes inträffade svåra arbetslösheten.

Såsom i olika sammanhang framhållits kan utflyttningen från Seskarö endast

väntas ske successivt. Det är då uppenbarligen ur olika synpunkter av stor

betydelse att väntetiden begagnas till att meddela de yngre åldersgrupperna

sådana kunskaper, som göra dem bättre ägnade att bereda sig utkomst i ett

yrkp.\ ?,ör min del vil1 Ja£ därför förorda, att samtliga de ifrågasatta utvägarna

försökas. De av arbetslöshetskommissionen anordnade kurserna hava sin

huvudsakliga betydelse därigenom, att de under arbetslöshetstiden bereda nyttig

sysselsättning och vana vid ordnat arbete. Arbetslöshetskommissionens

förslag att med statsbidrag bereda möjlighet för bevistande av kurser å andra

orter synes mig innebära en god anordning. I den mån exempelvis de unga

kunna utplaceras vid folkhögskolor eller lantmannaskolor i olika trakter, visar

erfarenheten, att de genom undervisningen och umgänget med kamraterna

lätt assimileras i den nya omgivningen och att därigenom möjlighet uppstår för

lämpligt förvärvsarbete. Vad slutligen angår de av skolöverstyrelsen förordade

yrkesskolorna avse de att lämna full undervisning i vederbörande yrken.

Därest undervisningen avser sådana yrken, i vilka relativt god arbetstillgång

finnes, _ innebär denna undervisning tydligen den bästa möjligheten

att pa ett definitivt sätt överföra vederbörande arbetare till ny inkomstbringande

sysselsättning. Erfarenheterna från yrkesskolorna i Byske hava också

enligt samstämmiga vittnesbörd varit gynnsamma. På sätt därstädes skett

torde även i detta fall bidrag kunna lämnas av arbetslöshetsmedel till täckande

av den del av kostnaderna, för vilken landstinget eller vederbörande kommun

eljes författningsenligt har att ansvara. Arbetslöshetskommissionen torde alltså,

böra tillsammans med landstinget eller möjligen Nedertorneå kommun överväga

anordnandet av dylika kurser.

För yrkesundervisningen har i förevarande betänkande beräknats ett sammanlagt

belopp av 10,000 kronor. Det är möjligt, att denna summa icke blir

tillräcklig för genomförande av det utbildningsprogram, som jag i det föregående

antjdt. Med hänsyn till sakens betydelse torde denna omständighet

dock icke få utgöra hinder för programmets genomförande, utan lärer i händelse

av behov berörda belopp böra få överskridas inom vissa gränser, som

torde få av Kungl. Maj:! angivas.

Redan den nu behandlade yrkesundervisningen innebär ju enligt det anförda

i viss mån en anordning till avhjälpande av svårigheterna under avvecklingstiden.

_ Av den lämnade redogörelsen har framgått, att i förevarande betänkande

därjämte framlagts flera andra alternativa förslag i sådant hänseende. Av

dessa har ett, nämligen förslaget örn provisoriskt upptagande av driften vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

25

Sandviks sågverk, av länsstyrelsen och de sakkunniga upptagits såsom det, vilket

sist borde ifrågakomma; två av de sakkunniga hava ansett, att ett dylikt

återupptagande under inga omständigheter borde ske. Även enligt min mening

bör dylik åtgärd icke nu ifrågakomma. Förutom därmed förbundna principiella

betänkligheter och uppkommande förlust för staten talar mot densamma, att

den måste vara direkt ägnad att motverka en snabb utflyttning från Seskarö.

Vad angår de i övrigt ifrågasatta provisoriska arbetena nämligen antingen

byggande av hamn vid Karl Johans stad i närheten av Haparanda jämte tillfartsväg

och eventuellt järnvägsspår eller byggande av järnväg mellan Morjärv

och Kalix, vill jag erinra, att Kungl. Maj :t denna dag på föredragning av chefen

för kommunikationsdepartementet torde komma att föreslå riksdagen att

anvisa medel för påbörjande av förstnämnda företag. Vid behandling av sagda

ärende har föredragande departementschen bland annat framhållit, att avvecklingen

av arbetslösheten å Seskarö skulle genom detta företag verksamt

och på ett lämpligt sätt underlättas. Härutinnan må framhållas, att arbete

på detta sätt kan erhållas, icke endast som i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande anförts för ett femtiotal Seskaröarbetare vid själva hamnbyggnaden

utan därjämte för ett icke oväsentligt antal sådana arbetare vid anläggandet av

den i förslaget ingående tillfartsvägen till hamnen samt vid utförande i samband

därmed av vissa förbättringsarbeten å kustlandsvägen. Därest ifrågavarande

förslag vinner riksdagens gillande torde — under förutsättning därjämte

att arbetslöshetskommissionen väsentligen i samma utsträckning som

hittills anvisar reservarbeten å andra håll åt Seskaröarbetare — det icke behöva

ifrågasättas att tillgripa vare sig järnvägsbyggnaden Morjärv—Kalix eller

ett provisoriskt återupptagande av driften vid Sandvikssågen.

Hedan i det föregående, nämligen i samband med frågan örn arbetsförmedling,

har jag angivit min ståndpunkt i fråga örn organiserandet av avvecklingsverksamheten.

Jag torde härvid kunna hänvisa till vad jag i berörda sammanhang

anfört.

Kostnaderna för avvecklingens genomförande hava i länsstyrelsens och de

sakkunnigas betänkande, på sätt den lämnade redogörelsen utvisar, uppskattats

till sammanlagt 355,000 kronor att fördelas på tre år. Mot denna uppskattning

har jag icke i vidare mån haft något att erinra än som framgått av vad jag

anfört rörande eventuellt behov av ökade medel för yrkesutbildning. Vad angår

sättet för beloppets bestridande finner jag i likhet med arbetslöshetskommissionen,

att detsamma lämpligen kan utgå av det allmänna anslaget till bekämpande

av arbetslösheten. Vid sådant förhållande torde närmare fixering av

det för nästa budgetår erforderliga beloppet icke nu behöva göras, utan synes

endast riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t böra inhämtas att av nämnda

anslag bestrida utgifter för avveckling av arbetslösheten å Seskarö enligt här

förordade grunder.

Till den merbelastning å ifrågavarande anslag, som kommer att vållas av nu

förordade anordningar, har jag, såsom av det föregående framgått, tagit hänsyn

vid beräkningen av anslagsbehovet för nästa budgetår.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till behandling

förehaft följande motioner, nämligen:

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 108, inom första kammaren,

av herr G. Möller m. fl., och den andra, nr 186, inom andra kammaren av

herr /’. A. Hansson i Stockholm, m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte för

nästkommande budgetår ställa till Kungl. Maj :t.s förfogande ett förslagsanslag

av 20 miljoner kronor att användas för utförande enligt i huvudsak i motionerna

angivna grunder av produktiva offentliga arbeten;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 331, inom första kammaren

av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 544, inom andra kammaren av

herr P. A. Hansson i Stockholm, vari hemställts, ej mindre, att riksdagen måtte

för kontantunderstöd åt arbetslösa och för understödjande av för motverkande

av arbetslösheten anordnade kommunala arbeten — i båda fallen enligt av Kungl.

Majit fastställda grunder — för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag

av 2,000,000 kronor, än även, därest detta yrkande och de i de förstnämnda

motionerna framställda yrkandena icke vinna riksdagens bifall, att

riksdagen måtte till bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse

med av motionärerna i sju punkter angivna grunder, för budgetåret 1930/

1931 anvisa ett extra reservationsanslag å 8,000,000 kronor;

dels en inom andra kammaren av herr •/. P. Dahlén m. fl. väckt motion, nr 521,

däri hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Majits proposition nr 255

måtte bevilja ett förslagsanslag å 30 miljoner kronor att användas för understödjande

av kommunala och anordnande av statliga produktiva arbeten för

de arbetslösa, att riksdagen måtte som villkor för anslagets användande föreskriva,

att arbetslöshetskommissionen avskaffas samt att hjälpverksamheten för

de arbetslösa organiseras så, att ledningen därav lägges direkt under socialdepartementet

och under socialdepartementet sorterande organ samt att kommunerna

erhålla rätt att mot avtalsenliga löner driva en självständig arbetslöshetspolitik,

samt att riksdagen vid beviljande av ovannämnda anslag måtte fastställa

sådana direktiv för hjälpverksamheten, att alla oförvållat arbetslösa skola

i möjligaste mån beredas arbete vid av kommuner eller stat anordnade produktiva

arbeten och att, därest i något fall arbete ej kan beredas de arbetslösa,

dessa alltid beviljas tillräckligt kontant understöd;

dels en inom första kammaren av herrar C. I. Asplund och D. Hansén väckt

motion, nr 339, vari hemställts, att riksdagen ville i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition nr 255 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten, i vad

den avser särskilda åtgärder beträffande arbetslösheten å Seskarö, hos Kungl.

Majit hemställa om upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift

å Seskarö med avtalsenliga löner under förutsättning, att de arbetare som anställas

avstå viss procent, förslagsvis under första driftsåret 5 och under följande

år 10 procent av sin avlöning till en fond, som jämte ränta skall användas

till inlösen av sågverket, därest staten efter viss tid, förslagsvis fyra år, finner

sig böra nedlägga statsdriften och i stället lämna garanti för en viss timmerleverans

i händelse driften fortsättes av arbetarna, eventuellt jämte andra enskilda

företagare; samt för sin del medgiva, att av arbetslöshetsanslag må bestridas

utgifter för inköp av Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark,

byggnader och inventarier ävensom för nödig modernisering för en årstillverkning

av 9,000 standards, för ett beräknat sammanlagt belopp av 295,000 kronor;

dels en inom sistnämnda kammare av herr O. Bergqvist väckt motion, nr

340, däri yrkats, att riksdagen ville med avslag av den i Kungl. Majits proposition

nr 255 föreslagna avvecklingen å Seskarö bemyndiga Kungl. Maj :t att

genom domänstyrelsen låta upptaga provisorisk drift vid Sandviks sågverk för

beredande av arbetstillfällen åt de arbetslösa å Seskarö så långt detta kan

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr BOO.

27

ske ävensom att vidtaga åtgärder för förflyttning till annat arbete av dem, som

ej kunna beredas anställning vid nämnda sågverk;

dels ock en inom andra kammaren av herr O. W. Lövgren m. fl. väckt motion,

nr 555, vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Majits proposition

nr 255 ville dels bifalla Kungl. Maj:ts proposition för att myndigheterna skola

hava medel för att låta en partiell avveckling av Seskarö-historien ske enligt

det i Kungl. Maj :ts proposition angivna programmet, dels också anvisa ett belopp

av upp till 1,000,000 kronor för att därigenom ge Kungl. Majit möjlighet att

antingen genom domänverket eller också genom bildandet av ett aktiebolag

igångsätta driften vid Seskarö.

Slutligen har utskottet till behandling i detta sammanhang förehaft en inom

andra kammaren av sistnämnde motionär m. fl. väckt motion, nr 323, vari hemställts,

att riksdagen ville besluta att för igångsättandet av arbetet på banbyggnaden

Morjärv-—Kalix—Karlsborg anslå 1,000,000 kronor för budgetåret

1930/1931 samt vidare i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam komplettering

av de redan gjorda tekniska och ekonomiska utredningarna i den mån

så är av behovet påkallat för att arbetet på bandelen skall kunna igångsättas.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet

hänvisa till motionerna.

över motionerna 1:108 och lii 186 har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

yttranden från arbetslöshetskommissionen och socialstyrelsen, vilka

yttranden äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande (Bil. A och B).

Av den i ärendet lämnade utredningen synes utskottet ådagalagt, att åtgärder

från statens sida till bekämpande av arbetslöshet alltjämt äro av behovet

påkallade.

Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet på

ifrågavarande område under nästkommande budgetår utövas i samma huvudformer

som hittills, dock att i propositionen ånyo framhållits angelägenheten

av att de s. k. reservarbetena, som bedrivas av arbetslöshetskommissionen eller

med bidrag från denna såsom s. k. statskommunala arbeten, undan för undan

inskränkas genom att arbetarna i så stor utsträckning som möjligt föras över

till likartade arbeten, bedrivna i den öppna arbetsmarknaden.

Olämpligheten av att under pågående utredningar örn arbetslöshetens karaktär

och orsaker samt medlen för dess bekämpande ävensom angående arbetslöshetsförsäkring

vidtaga ändringar i de på förevarande område gällande bestämmelserna

ansåg sistlidet års riksdag (skrivelsen nr 272) ligga i öppen dag,

och riksdagen framhöll ock samtidigt angelägenheten av att, under det

att utredningarna påginge, åtgärder, så långt möjligt vore, vidtoges i syfte

att genom effektiv arbetsförmedling, i den mån så kunde ske, återföra arbetskraft

till den allmänna arbetsmarknaden.

Motionsvis har nu inom riksdagen väckts förslag, avseende beträdande av

nya vägar i fråga om åtgärder å berörda område, innan de många och invecklade

spörsmål, som sammanhänga med frågan om de lämpligaste metoderna för

mildrandet av arbetslöshetens följder, hunnit att utredas.

Utskottets

yttrande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

28

Såsom av arbetslöshetskommissionens yttrande i ärendet framgår, har kommissionen

ansett det icke välbetänkt, att staten, innan dessa utredningar avslutats

eller eljest tvingande skäl anförts för en ändring av nuvarande ordning,

skulle kasta över ända det provisoriska system, som dock uppbyggts med ledning

av gjorda erfarenheter under en mer än tioårig verksamhet, för att i stället

övergå till ett alldeles nytt och fullständigt oprövat system. Denna uppfattning

synes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas giltighet.

I enlighet härmed finner utskottet motiverat, att ett anslag till arbetslöshetens

bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna gång beviljas enligt

oförändrade grunder.

Emellertid synas skäl kunna anföras för att de ovan berörda motionerna föranleda

viss utredning. Det skulle kunna tänkas, att ett reservationsanslag till

vissa allmänna arbeten ställes till Kungl. Maj:ts förfogande, att tagas i anspråk

i den mån påtaglig arbetslöshet, antingen generellt eller, t. ex. på grund

av industriella sammanbrott, mera lokalt uppstår; ett sådant anslag skulle

kunna vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågornas handläggning. Härigenom

komme, åtminstone till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer

smidigt anpassas efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten

igångsattes under depressionsperioder än eljest blir fallet. Utredningen borde

sålunda omfatta frågan, huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag

till utförandet av därför lämpade arbeten borde vidtagas. Utredningen

bör bedrivas skyndsammast möjligt, och resultaten därom böra föreläggas

riksdagen.

Vad beträffar medelsbehovet för nästa budgetår, vill utskottet framhålla, att,

även örn man kan säga, att enligt senast tillgängliga siffror ställningen på

arbetsmarknaden i vårt land förbättrats vid jämförelse med närmast föregående

år, de allmänna konjunkturerna dock visa tecken till en begynnande avmattning,

vilket synts utskottet motivera en höjning av det av Kungl. Hajd äskade

anslagsbeloppet. Utskottet vill med hänsyn härtill för sin del förorda, att anslaget

bestämmes till 2,500,000 kronor. Utskottet vill därjämte erinra örn de år

för år ständigt stigande belopp, riksdagen anvisat till väganläggningar, vägförbättringar

och vägunderhåll, vilka tillsammans med vägskattemedel enbart för

nästkommande budgetår belöpa sig till över 80 miljoner kronor, samt att innevarande

års riksdag i anledning av framställningar från Kungl. Maj:t till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till skogsutdikning

anvisat anslag å tillhopa 1,800,000 kronor.

Vad därefter angår frågan örn åtgärder för att bringa hjälp åt befolkningen

å Seskard får utskottet inledningsvis erinra örn det utomordentligt svåra

läge, vari denna avskilda öbefolkning liksom ock den kommun, Nedertorneå

kommun, som ön tillhör, oförskyllt försatts genom sågverksdriftens nedläggelse.

Behovet av en särskild hjälpaktion får anses fastslaget genom riksdagens

tidigare uttalanden i denna sak.

Vid övervägande av de olika former, under vilka hjälp lämpligast bör lämnas,

gäller det i första hand att taga ställning till den motionsvis framförda

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr SOO.

29

tanken på en fortsatt sågverkschef t å ön. I detta avseende får utskottet anföra

följande.

Vid denna frågas bedömande måste beaktas de ödesdigra verkningar den

totala nedläggelsen av all industri på ön skulle få ej endast för öbefolkningen,

som skulle tvingas på främmande ort i konkurrens med andra arbetslösa söka

en oviss utkomst, utan även för Nedertorneå kommun, vars utskylder, företrädesvis

på grund av förhållandena på Seskarö, för närvarande överstiga 40 kronor

per skattekrona. Möjligheterna att fortsätta sågverksdriften synas ej vara

så ogynnsamma att sådana ytterlighetsåtgärder skola behöva tillgripas som de

i propositionen föreslagna.

Det alternativ (alt. III), som de sakkunniga ansett böra ifrågakomma för

en eventuell provisorisk drift vid Sandvik, avser en tillverkning av endast 4,000

standards och har beräknats medföra en årsförlust av omkring 90,000 kronor.

En så hög årlig förlustsiffra måste tvivelsutan väcka betänkligheter och kan

förklara domänstyrelsens avvisande hållning.

Enligt de sakkunnigas utredningar finnes emellertid ett annat alternativ

(alt. I), som medför ett mindre ofördelaktigt ekonomiskt resultat och dessutom

medgiver en större del av befolkningen stadigvarande arbete. Detta alternativ

avser full drift av sågverket med en årstillverkning av 9,000 standards eller

samma tillverkningssiffra som tidigare. Även detta senare större alternativ

skulle visserligen enligt de sakkunnigas kalkyler medföra en förlust, som dock

uppgår till ej fullt 19,000 kronor per år. Härvid har man emellertid utgått från

en så hög ränta på anläggnings- och driftskapital som G1^ procent. För det

kapital, som tillhandahålles av riksgäldskontoret, betalar dock domänstyrelsen

för närvarande allenast 41/» procent. Denna ränteskillnad på 2 procent motsvarar

en sänkning av ränteposten med 34,469 kronor, vilket täcker den beräknade

förlusten av 18,970 kronor och därutöver lämnar en vinst å driften av

15,499 kronor, varvid full ränta därutöver erhållits å allt använt kapital. Lägges

denna nettovinst, 15,500 kronor, till den beräknade årliga amorteringen,

36.000 kronor, möjliggöres en total årlig amortering av 51,500 kronor eller på

fyra år tillsammans 206,000 kronor, som sålunda nedbringar den beräknade

kostnaden för inköp av hela sågverksegendomen med 10 pråmar jämte modernisering

av sågverk och brädgård, inköp av flisverk samt 40 nya pråmar, tillsammans

295,000 kronor, till 89,000 kronor.

Örn arbetarna, som till statsutskottet avlämnat skriftlig, av dem personligen

undertecknad förbindelse att medverka enligt det i motion 1:339 framlagda

förslaget, medgiva fondering av i medeltal 7 % av dem tillkommande, avtalsenliga

löner, erhålles med % enkel ränta, beräknad från slutet av varje år,

89.000 kronor, motsvarande just den oamorterade delen av anläggningen, vilken

därefter skulle kunna överlämnas till ett på grundval av arbetarnas besparingar

bildat enskilt företag för eventuellt övertagande av driften.

I kalkylerna för alt. I hava de sakkunniga utgått från att sågavfallet skall

användas för tillverkning av sulfatflis. Detta medför — förutom anläggning

av flisverk för en kostnad av 33,000 kronor — att det för sågengen använda

timret måste vara barkat. I enlighet härmed har räknats med en betalning för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

råvarorna av 56 öre per cylinderkubikfot (barkat timmer fritt älvsmynningen),

medan motsvarande kostnad för obarkat timmer utgör öre. De årliga utgifterna

för timrets barkning och flisens upphuggning äro så stora, att värdet

av den försålda flisen endast obetydligt överstiger desamma. Användes som

hittills skett avfallet i stället till kolning, torde det ekonomiska årsresultatet

kunna ytterligare förbättras, så att man med nuvarande kolpriser bör kunna

räkna med ett årligt nettoöverskott av cirka 40,000 kronor i stället för ovan

angivna 15,500 kronor.

Arbetarnas nuvarande nödläge och skuldsättning förutsätter att de få rätt att

i mån av behov till annan transportera sina insatser, exempelvis å sina fordringsägare.

Härigenom kunde ett allmännare intresse även hos utomstående

för driftens fortsättande genom enskilt företag förväntas framväxa, så att, om

domänstyrelsen efter någon tid skulle finna det fördelaktigare att upphöra med

driften för egen del, det hela kunde överlämnas till enskilt företag, grundat på

de av arbetarna gjorda insatserna. Detta bleve en helt annan och bättre utgångspunkt

än att omedelbart söka få till stånd ett enskilt företag, som måste

grundas med nödlidande och skuldsatta arbetare som enda intressenter. Förlagskrediten

kan i det förra fallet mycket lättare anskaffas mot säkerhet i de

skuldfria anläggningarna och i inneliggande virkeslager. Ett enskilt företag,

som därtill icke har några medel disponibla ens för inköp av verket och inga

egna skogar, måste också räkna med hög ränta och erhåller ingen bankkredit,

vare sig anskaffnings- eller driftskapital, utan att det kan prestera mångåriga

virkeskontrakt till betydligt lägre pris än dagspriserna å råvaran, detta för att

bilda säkerhetsmarginal för prisfall å det sågade virket.

Örn man bortser från de rent tillfälliga vinster, som skulle kunna uppstå för

domänstyrelsen å försäljning av oförädlat virke, då vid försäljningen konjunkturen

råkar ligga högre än då det sågade virket skall säljas, en vinst, som givetvis

motsvaras av en förlust, då priserna gå i motsatt riktning, så borde innehavet

av detta sågverk för domänstyrelsen medföra större trygghet för att

vid varje tillfälle utfå ett skäligt netto å råvaran, allt inför den faktiska monopolisering

av den norrländska sågverksrörelsen, såväl i södra som i övre Norrland,

som under den senaste tiden så starkt utvecklats.

Vid sin prövning av ärendet har utskottet kommit till den uppfattningen, att

en fortsatt drift av Sandviks sågverk enligt nu angivna alt. I måste vara att

föredraga framför propositionens förslag örn en fullständig utflyttning från

ön med en omfattande inlösen av egna hem m. m. I avvaktan på att sågverksdriften

ånyo kan igångsättas, torde sågverket utan dröjsmål böra inköpas samt

de arbetslösa få sysselsättning med framskaffande av timmer, reparations- och

moderniseringsarbeten å såg och brädgård samt tillverkning av pråmar m. m.,

vari de äro fullt kunniga. Därvid torde inbesparas ett betydande belopp, som

eljest bliver erforderligt till nödhjälpsarbeten och understöd. Räknar man med

att minst 150 arbetare skulle få framtida sysselsättning vid sågning och skeppling

utav samtliga de 250, som nu finnas å Seskarö, så torde man därutöver

kunna inbespara 213,000 kronor (^59 X355,000) av kostnader för i propositionen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr BOO.

31

föreslagna utflyttning m. m. Arbetslöshetsanslaget skulle alltså på detta sätt

bliva mindre belastat än enligt propositionens förslag.

Sammanlagt skulle enligt de sakkunnigas beräkningar kostnaderna för inköp

av Sandviks sågverk med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för

nödiga komplptteringsarbeten ej behöva överstiga 300,000 kronor.

Vad till sist angår den av de sakkunniga och även motionsvis inom riksdagen

ånyo framförda tanken på en järnväg Morjärv—Kalix (—Karlsborg) får utskottet

erinra, att förberedande undersökningar visserligen föreligga utförda

för en dylik järnväg genom Kalixbygden. Järnvägsstyrelsens numera intagna

ståndpunkt är dock, att vad som tidigare talat för nämnda hänäs anläggning

ej längre vore gällande med hänsyn i första hand till biltrafikens utveckling.

Utan underskattande av banans betydelse för jordbruket och industrien i de

trakter, den är avsedd att genomlöpa, anser sig utskottet ej kunna förorda, att

på sätt motionsvis påyrkats anslag nu anvisas till banbyggnaden.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

I:o) att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition

samt motionerna I: 331 och II: 544 till bekämpande av arbetslösheten

för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag

av 2,500,000 kronor; samt

b) i anledning av motionerna I: 108 och II: 186 i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, huruvida

och under vilka villkor ett reservationsanslag må böra beviljas

för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen

av ökad arbetslöshet av mera betydande omfattning:

II :o) att motionerna I: 108, II: 186 och 521, i vad de skilja

sig från utskottets hemställan här ovan, icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda;

liim) att riksdagen må, i anledning av sagda proposition

samt herr Asplunds och Hansens, Bergqvists och Lövgrens

motioner, I: 339 och 340 samt II: 555 medgiva, att Kungl.

Maj :t må — under beaktande av de synpunkter utskottet ovan

anfört -— av arbetslöshetsanslag för nästkommande budgetår

bestrida utgifter för inköp av Sandviks sågverk å Seskarö

med tillhörig mark, b,yggnader och inventarier ävensom för

nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000

standards till ett sammanlagt belopp av högst 300,000 kronor.

IV :o) att herr Lövgrens m. fl. motion, II: 323, om anslag till

en järnväg Morjärv—Kalix—Karlsborg icke må vinna riksdagens

bifall.

Stockholm den 2 juni 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Kartong.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr SI00.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, J. L. Widell, O. Bergqvist,

J. Nilsson i Malmö, E. J. O. Rosén, K. V. Rydén, G. I. Asplund, Oscar Olsson, J.

G. Walles, K. E. Andersson i Eliantorp, O. A. Ernfors och K. A. S. Nylander;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, O. R. Jansson i Falun,

P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson

i Blädinge, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona, B. P:son Holmgren, E. J. Wigforss,

■J. Olofsson i Digernäs, O. E. F. Järte och J. E. Andersson i Ovanmyra;

med undantag därav att i behandlingen av frågan örn arbetslösheten å Seskarö

deltagit

herr D. Hansén i st. för herr Rosén,

herr F. V. Sandwall i st. för herr Nilsson i Bonap.

herr O. Andersson i Höör i st. för herr Törnkvist i Karlskrona.

Res er vationer:

I:o) av herrar Widell, Bergqvist, Andersson i Eliantorp, Ernfors, Nylander,

Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren, Järte och Andersson i Ovanmyra,

vilka beträffande allmänna arbetslöshetsanslaget ansett, att utskottets

yttrande i denna del bort hava följande lydelse:

»Av den i ärendet -— -— ---att utredas.

Såsom av —--- — — oprövat system med normer, vilkas tillämpning

skulle innebära en direkt betning med den ordning, som dock visat sig ändamålsenlig.

Sedan sistlidet års riksdag, såsom nämnts, uttalat sig i enahanda

riktning, har utskottet ej heller kunnat finna, att några omständigheter inträffat

av den art, att de böra föranleda en ändring av riksdagens då intagna ståndpunkt.

Med hänsyn härtill och i betraktande av vad arbetslöshetskommissionen

och socialstyrelsen i ärendet anfört, har utskottet i likhet med Kungl.

Majit ansett, att de för nästkommande budgetår för ändamålet erforderliga

medlen böra utgå efter oförändrade grunder. Utskottet får sålunda avstyrka

de i detta ämne väckta motionerna.

Vad beträffar — — — — — 1,800,000 kronor»;

samt att utskottet förty bort hemställa,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och

med avslag å herrar Möllers m. fl. och Hanssons i Stockholm m. fl. samt Dahléns

m. fl. motioner, 1:108 och 331 samt II: 186, 521 och 544, i vad de skilja

sig från Kungl. Maj :ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret

1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

Illo) av herrar Walles, Oscar Olsson, Nilsson i Malmö, Rydén, Asplund,

Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona

och Wigforss, vilka, med instämmande i utskottets hemställan i övrigt,

ansett, att utskottet därutöver bort föreslå, att riksdagen måtte, i anledning

av motionerna 1:108 och II: 186, för anläggande av skenfria vägkorsningar

mellan landsväg och järnväg, för avarbetande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

balans i fråga örn vägarbeten samt för skogsarbeten av olika slag å

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

33

allmänna och enskilda skogar, anvisa ett extra reservationsanslag å 10,000,000

kronor.

lilio) av herrar Kvarnzelius, Widell, Andersson i Eliantorp, Ernfors, Nylander,

Olsson i Blädinge, Holmgren, Olofsson i Digernäs, Järte, Sandwall och

Andersson i Ovanmyra, vilka beträffande frågan om arbetslösheten å Seskarö

ansett, att utskottets yttrande i denna del bort hava följande lydelse:

»Vad därefter angår frågan örn åtgärder för att bringa hjälp åt befolkningen

å Seskarö, får utskottet inledningsvis erinra örn det svåra läge, vari denna avskilda

öbefolkning liksom ock den kommun, Nedertorneå socken, som ön tillhör,

försatts genom sågverksdrift.ens nedläggelse. Behovet av en särskild hjälpaktion

får anses fastslaget genom riksdagens tidigare uttalanden i denna sak.

Vid övervägande av de olika former under vilka hjälp lämpligast bör lämnas,

gäller det i första hand att taga ställning till den motionsvis framförda

tanken på en fortsatt sågverksdrift å ön. I detta avseende får utskottet framhålla

följande.

Ej endast de å Seskarö belägna Granviks och Sandviks sågverk utan även

ett flertal andra såganläggningar på skilda platser utmed norrländska kusten

hava på senaste tiden blivit utsatta för driftsnedläggelse. En pågående rationaliseringsprocess

inom sågverksindustrien -— nödvändiggjord bland annat av

den hårda finska och ryska konkurrensen — har medfört trävaruindustriens

utveckling mot en koncentration till allt större sågverk. Inom Norrbottens län

tenderar sålunda, enligt vad de sakkunniga påvisat, denna utveckling mot en

koncentration till de två största virkesförande vattendragens utlopp, nämligen

Piteälvens mynning, där staten redan vid Lövholmen innehar en hittills i statens

järnvägars regi driven större sågverksanläggning, samt den ej långt från

Seskarö belägna Kalixälvens mynning, där under statlig medverkan ett större

modernt företag för kombinerad sågverks- och trämasseindustri nyligen igångsatts.

Att staten — i direkt motsats till denna av förhållandena framtvingade industriella

utveckling och mot samtliga myndigheters avrådan — skulle lämna

sin ekonomiska medverkan för ett återupptagande av den allt sedan år 1924

delvis och efter år 1928 helt nedlagda sågverksdriften å Seskarö, lärer ej kunna

anses ekonomiskt välbetänkt eller ens ur allmän hjälpsynpunkt tillrådligt.

Företagets ekonomiska möjligheter att för framtiden självständigt bestå lära

få betraktas som synnerligen ovissa. I detta avseende må endast pekas på de

svårigheter, som från sakkunnigt håll vitsordats föreligga för att överhuvud

säkerställa erforderlig tillgång på råvirke och i varje fall att — i konkurrens

med vissa längre söderut belägna sågverk, som visat sig vara i stånd att erbjuda

högre pris -— erhålla detta virke till sådana priser, att sågverksdriften

blir lönande. Från domänstyrelsen har framhållits att, med hänsyn till den

långt framskridna tiden och den mycket begränsade, för övrigt redan försålda

timmerfångsten senaste vinter, det är praktiskt taget omöjligt att tidigare

än till mitten av sommaren 1931 anskaffa tillräckligt med sågtimmer för att

under ett år bedriva oavbruten sågning vid ens det ena av sågverken å Seskarö.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. G sami. 93 haft. (Nr 200.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

En provisorisk igångsättning av sågverksdriften under så ogynnsamma ekonomiska

förutsättningar skulle alltså med all sannolikhet allenast innebära, att

Seskaröfrågan alltjämt kvarhölles i ett ovisst läge, varigenom försvåras dess

avveckling utan att dock någon mera verksam hjälp komme att lämnas befolkningen.

Denna utskottets uppfattning vinner stöd i socialstyrelsens i ärendet

gjorda uttalanden; lokal hjälpverksamhet å en av industriell nedläggelse drabbad

plats och andra åtgärder, som stimulera förhoppningarna örn arbete på

platsen, motverka arbetarnas flyttning till en annan arbetsmarknad, medan

däremot arbetarna relativt snabbt söka sig till andra orter och arbetstillfällen,

örn man klart inser, att driftnedläggelsen är definitiv.

Enligt utskottets mening lärer man alltså nödgas inrikta sig på hjälpåtgärder

av andra slag. Till ett av huvudleden i de sakkunnigas härför uppgjorda

program bar riksdagen redan tagit ställning genom sitt beslut örn anslag för

anläggning av uthamn till Haparanda vid Karl Johans stad. Då det i övrigt

gäller att avveckla den arbetslöshet, som sedan länge tryckt ön, lärer man i första

hand få inrikta sig på en effektivare arbetsförmedling. Av vikt är, att

denna arbetar i samförstånd med domänverket; berättigade förhoppningar kunna

få hysas att i de vidsträckta kronoskogama i Norrbottens län skall — utan

eftersättande av den övriga befolkningens behov av arbetstillfällen — kunna

erbjudas lämpliga arbeten i betydande utsträckning ej endast vid avverkningarna

utan även och främst i form av röjningar, gallringar, dikningar och andra

beståndsvårdsarbeten av olika slag; önskvärdheten av en intensivare skogsvård

å skogarna i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som större arbetsmöjligheter,

har varit föremål för uppmärksamhet av innevarande års riksdag,

som begärt utredning av frågan.

Av övriga föreslagna åtgärder äro flyttningshjälpen, avsedd för bistånd åt

arbetare och deras familjer vid flyttning till nya arbetsplatser, samt inlösningen

av egna hem beräknade att draga de största kostnaderna, nämligen 100,000

respektive 245,000 kronor. Även fördelade, såsom i propositionen avsetts, på

tre år äro dessa belopp betydande. Med hänsyn till att fråga är om engångsutgifter

för avveckling av ett svårt och egenartat arbetslöshetsproblem, som

trots sin lokala karaktär dock i olika avseenden ansetts kräva en alldeles särskild

uppmärksamhet, har utskottet ej velat motsätta sig dessa belopps disponerande.

Även i övriga delar synes propositionens plan för avvecklingen av arbetslösheten

å Seskarö och för den förordade utflyttningen därifrån vara av beskaffenhet

att böra godtagas.»

samt att utskottet förty bort hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition och med avslag

å herrar Asplunds och Hansens, Bergqvists samt Lövgrens m. fl. motioner,

1:339, 340 och 11:555, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag, medgiva,

att av anslaget till bekämpande av arbetslösheten må bestridas utgifter

för avveckling enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden den 14 mars

1930 förordade grunder av arbetslösheten å Seskarö.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

35

Bilaga A.

Till Riksdagens Statsutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt statens arbetslöshetskommission att till statsutskottet

avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta motioner, nämligen

dels nr 108 i första kammaren i fråga örn anslag till utförande av produktiva

offentliga arbeten, dels nr 186 i andra kammaren av enahanda innehåll, får

kommissionen härmed i ämnet anföra följande.

Den i vårt land sedan 1914 bedrivna verksamheten till arbetslöshetens bekämpande

har vilat på den grundförutsättningen, att hjälpens omfattning måste

anpassas efter det verkligen föreliggande hjälpbehovet. Att statistiskt fastställa

detta har dock mött vissa svårigheter. Någon skyldighet för de arbetslösa

att anmäla förekomst av hjälpbehov har nämligen aldrig förelegat. I den

mån ett sådant behov gjort sig gällande bland de arbetslösa, har emellertid

detta städse förr eller senare återspeglats i kommunernas framställningar örn

statligt inskridande.

Kommissionen inregistrerar likväl endast antalet av dem, som hos de kommunala

arbetslöshetsorganen månatligen gjort framställningar örn hjälps erhållande.

Detta utesluter varje direkt jämförelse mellan kommissionens siffror

och de, vilka angiva arbetslöshetens omfattning i vissa främmande länder, enkannerligen

i sådana, som infört arbetslöshetsförsäkring, vilken ger möjlighet

till upprättandet av en noggrann arbetslöshetsstatistik, som omfattar praktiskt

taget hela den i den industriella produktionen anställda arbetskraften. Vad

angår våra fackföreningars arbetslöshetsstatistik måste beaktas, att denna

innefattar hela omsättningsprocenten av arbetare eller med andra ord alla dem,

som efter att hava slutat sin plats på ett håll inom kort erhålla plats på ett annat

och därför i många fall icke kunna sägas tillhöra de i egentlig mening hjälpbehövande

arbetslösa. Därjämte omsluta dessa siffror även de säsongarbetslösa,

vilkas flertal icke torde vara i behov av samhällets hjälp.

Trots att det sålunda icke är möjligt att för närvarande förete en statistik,

vilken uttömmande och objektivt mäter arbetslöshetens hela omfattning i vårt

land, lämna likväl de sifferuppgifter, som stå till buds, en tämligen god vägledning

för bedömande av rådande förhållanden på detta område, i varje fall

då det gäller att fastställa utvecklingen från en tidpunkt till en annan. Och

dessa uppgifter synas kommissionen giva vid handen, att man, ehuru en fortskridande

förbättring ägt rum under de senare åren, tyvärr även hos oss måste

åtminstone tillsvidare räkna med en mera konstant arbetslöshet, eftersom arbetslösheten

— örn också i och för sig ej oroande med hänsyn till industriens

samlade arbetsstyrka — t. o. m. under en tid av så relativt goda konjunkturer

som de, vilka varit rådande under 1928—1929, dock varit av den betydenhet,

att icke på långt när all ledig arbetskraft kunnat absorberas av näringslivet.

En återgång till den situation på arbetsmarknaden, som rådde före 1914 och

vartill man i allmänhet antagit, att utvecklingen skulle komma att leda, har

dock ännu icke inträffat. Att industriens rationalisering i förening med näringslivets

fortgående omgestaltning bidragit till denna situation på arbetsmarknaden,

torde få anses obestridligt, och då utvecklingen i detta avseende

knappast kan tänkas komma att avstanna under de närmaste åren eller avsevärt

minska takten, synes man böra räkna med att verkningarna härav allt

fortfarande skola giva sig till känna på arbetsmarknaden och bl. a. yttra sig

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

däri, att den mindre kvalificerade arbetskraften i fortsättningen tränges undan

i tävlingskampen om arbetstillfällena, så att grovarbetarna, vilka redan i flera

år utgjort den talrikaste gruppen bland de arbetslösa, alltjämt och måhända i

större utsträckning komma att öka dessas skara. Men härjämte förtjänar också

en annan synpunkt att beaktas. Den långa tid, under vilken stat och kommuner

oavbrutet utövat sin hjälpverksamhet, har hos de arbetslösa frammanat

anspråk på det allmännas bistånd — anspråk, som det visserligen ligger i det

allmännas makt och intresse att hålla inom behöriga gränser, men vilka med

den uppfattning örn samhällets hjälpskyldigheter, som nu för tiden vunnit burskap,

icke låta sig helt avvisa.

Frågan gäller fördenskull närmast, örn samhällets hjälp skall lämnas efter

samma grunder, som hitintills följts, eller örn nya vägar skola beträdas, innan

de mångahanda och invecklade spörsmål, som sammanhänga med frågan örn de

lämpligaste metoderna för mildrandet av arbetslöshetens följder, hunnit definitivt

utredas. Arbetslöshetskomissionen kan för sin del icke finna det välbetänkt,

att staten, innan dessa utredningar avslutats eller eljest tvingande skäl

anförts för en ändring av nuvarande ordning, skulle kasta över ända det provisoriska

System, som dock uppbyggts med ledning av gjorda erfarenheter under

en mer än tioårig verksamhet, för att i stället övergå till ett alldeles nytt

och fullständigt oprövat system med normer, vilkas tillämpning skulle innebära

en direkt brytning med den ordning, som dock visat sig i det stora hela

ändamålsenlig ur synpunkten av det allmännas intressen. Det torde ligga i

sakens natur, att en hjälpverksamhet som den av kommissionen närmast ledda

icke kan förlöpa alldeles friktionsfritt och utan att klagomål framställas eller

brister påtalas, och kommissionen är även angelägen att framhålla detta. Men

det vill förefalla kommissionen, som örn motionärerna skjutit över målet i de

erinringar mot nuvarande ordning, som de sammanfattat i fyra punkter. Arbetslöshetskomissionen

skall därför tillåta sig att först med några ord söka

bemöta dessa anmärkningar.

1. Såsom första olägenhet i gällande system påtalas det förhållandet, att

detta skulle motverka effektiva arbetsprestationer, emedan varje framsteg i

denna riktning omedelbart bestraffades genom justering av ackordslönerna

nedåt.

Jämlikt de grunder, som av statsmakterna fastställts för lönesystemet vid de

statliga reservarbetena, skola ackordsprisen avvägas på det sättet, att den för

vederbörlig arbetsplats fastställda reservarbets-(nödhjälps-)lönen, som alltid

måste understiga den lokala öppna marknadens grovarbetarlön, skall kunna

uppnås. Då det tillkommer kommissionen att övervaka, att dessa bestämmelser

även effektivt bringas i tillämpning, har detta medfört, att ackordspriserna understundom

ändrats. Härvid är dock att märka, att dessa ändringar icke genomförts

så, att »varje framsteg i denna riktning omedelbart bestraffas genom

justering av ackordslönerna nedåt». Med hänsyn till önskvärdheten av att hos

den enskilda arbetaren vidmakthålla intresset för utvecklandet av största möjliga

arbetsintensitet, har en dylik sträng tillämpning av lönedirektiven icke

förekommit. Enär den genomsnittliga ackordsförtjänsten varit utslagsgivande,

hava nämligen ackorden icke sänkts, förrän denna genomsnittsförtjänst kommit

att avsevärt överskrida den för arbetsplatsen stipulerade medelförtjänsten.

Härav följer med nödvändighet, att goda arbetare kunnat uppnå förtjänster,

som t. o. m. väsentligt överskridit medelförtjänsten för vederbörlig arbetsplats,

medan å andra sidan arbetare funnits, vilkas låga förtjänster motvägt de dugligare

arbetarnas högre sådana.

Den av kommissionen följda praxis i fråga om ackordsprisernas reglerande

medgiver arbetarna att på basis av de satta ackordsprisen uppnå förtjänster,

som stå i skäligt förhållande till arbetets förutsättningar och arbetarnas egna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

37

ansträngningar, utan att fördenskull medföra några risker för att reservarbetena

skola utöva en sådan dragningskraft på de arbetslösa, att den öppna

marknaden härigenom skall behöva gå förlustig sitt behov av arbetskraft. Mot

den tillämpning av direktiven, som kommissionen sökt genomföra i fråga örn

lönesättningen vid de statliga reservarbetena, synas några befogade invändningar

icke kunna framställas. För övrigt må i detta sammanhang omnämnas,

att hela problemet om lönerna vid dessa arbeten och därmed sammanhängande

spörsmål kommer att erhålla en mera allsidig belysning i det yttrande,

som arbetslöshetskommissionen inom kort kommer att avgiva till Kungl. Maj :t

i anledning av den av landssekretariatet begärda utredningen rörande olika

förhållanden vid statliga och kommunala reservarbeten.

2. Motionärerna framhålla vidare, att gällande löneprinciper nödvändiggöra

fattigvårdshjälp eller kommunala bidrag till så gott som samtliga nödhjälpsarbetares

familjer.

Frågan örn förhållandet mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdsunderstöd

har särskilt under de senare åren av kommissionen ägnats stor uppmärksamhet,

och vissa undersökningar hava verkställts för att vinna klarhet i denna

fråga. Kommissionen är jämväl i tillfälle att hänvisa till en nyligen företagen

utredning rörande reservarbetamas fattigvårdshjälp, vilken här närslutes

som bilaga: »Klientelet vid de statliga reservarbetena under år 1929» (sid.

198—201). Det framgår av undersökningen, att fattigvården visserligen i

åtskilliga fall behövt ingripa, men bidragen från detta håll hava ej kommit

i fråga för något anmärkningsvärt stort antal reservarbetare, och bidragen ha

i allmänhet varit så pass ringa, att de endast i obetydlig utsträckning haft

karaktär av lönefyllnad. Det har mindre varit förtjänsternas knapphet än

vederbörande arbetares familjeförhållanden, som i regel påkallat fattigvårdens

inskridande. Då det tyvärr icke sällan inträffar, att det allmänna måste träda

hjälpande emellan även i fråga om arbetare på den öppna marknaden, som

bragts i ett ekonomiskt svårt läge, bör det ju knappast förvåna, att fattigvården

nödgats i viss utsträckning träda till, när det gällt sådana arbetare,

som tillförts reservarbetarklientelet direkt ur de arbetslösas led.

3. Under denna punkt göres gällande, att löneprinciperna nästan regelbundet

verka så, att nödhjälpsarbetena bliva dyrbarare än liknande arbeten

på vanliga villkor, och att samhället får betala onödigt mycket för de arbeten,

som utföras genom arbetslöshetskommissionen, samtidigt som arbetarna få onödigt

dåligt betalt för sitt arbete.

Då arbetslöshetskommissionen flera gånger haft att uttala sig i denna fråga,

torde kommissionen denna gång kunna begränsa sig till följande.

För arbetslöshetens lindrande avsedda arbeten måste till större delen komma

till utförande under vintertiden, då arbetslösheten är störst, och då i allmänhet

kostnaderna måste bliva avsevärdare än under den blidare årstiden. En

företagare på den öppna marknaden kan däremot inrikta sig på att utföra arbete.

t vid en tidpunkt, då detta låter sig göra för lägsta möjliga kostnader.

Han kan vidare i allmänhet välja arbetskraft bland arbetarna på den ort, där

arbetet skall utföras, och han tar härvid givetvis främst ut de personer, av

vilkas arbetsprestationer han räknar med att kunna vinna det .största utbytet.

Arbetslöshetskommissionen däremot äger icke att träffa något sådant val i

fråga örn arbetskraften, enär de lokala organ, som hava att verkställa själva

arbetshänvisningen, måste såsom kvalificerad för reservarbete godkänna praktiskt

taget envar frisk och arbetsför person, som anmält sig som hjälpsökande,

även örn hans arbetsförmåga och arbetsvilja skulle ha gjort honom föga eftersökt

på den öppna marknaden. Och så snart läget på arbetsmarknaden ljusnat,

bär kommissionen sin uppgift likmätigt haft att vidtaga åtgärder för

arbetsstyrkans reducering, även örn detta kommit att medföra olägenheter med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

hänsyn till pågående arbetens lämpliga bedrivande, medan företagaren på den

öppna marknaden icke behövt vidkännas likartade svårigheter. Att dessa

från hela verksamheten oskiljaktiga förhållanden i många fall inverkat menligt

på arbetskostnaderna ligger i öppen dag. Men arbetena fördyras ytterligare

därav, att staten nödgas ikläda sig kostnader för transport av de arbetslösa

till de ofta på betydande avstånd från resp. hemkommuner belägna arbetsplatserna,

en art av utgifter, som oftast besparas den öppna arbetsmarknadens

företagare. Slutligen tillkommer en utgiftspost för reservarbetena, som helt

saknas vid arbeten på den öppna marknaden, nämligen de s. k. ortstilläggen.

En försörjningspliktig person, vilken erhållit anställning vid ett reservarbete,

som bedrives på en billigare ort än den, varest han är bosatt, kan efter hemortskommunens

prövning av det större eller mindre hjälpbehovet tillerkännas

ett s. k. ortstillägg. Detta utgår för varje effektiv 8-timmarsarbetsdag med ett

belopp, som högst uppgår till skillnaden mellan den fastställda reservarbetslönen

i hemorten och den fastställda reservarbetslönen å arbetsplatsen. Till

belysande av innebörden härav må i detta sammanhang endast erinras därom,

att, örn en familjeförsörjare från Stockholm hänvisas till ett reservarbete å

annan ort med en fastställd reservarbetslön av exempelvis 3:45 kr., han enligt

gällande bestämmelser berättigas att pr effektiv arbetsdag åtnjuta ett

ortstillägg å 2:65 kr. Motsvarande ortstillägg till en arbetslös person från

en medelstor stad blir c:a 1:50 kr. Fastställandet av denna regel har betingats

utav hela hjälpverksamhetens natur och nödvändigheten av att möjliggöra

arbetskraftens rörlighet. Funnes icke en sådan regel, skulle det exempelvis

bliva praktiskt taget omöjligt att kunna sända en arbetslös familjeförsörjare

i Stockholm utanför stadens gränser, vilket i sin tur komme att leda

till nödvändiggörandet av en mer eller mindre omfattande och i och för sig

icke önskvärd kontant understödsverksamhet. Visserligen betalas dessa ortstillägg

numera huvudsakligen av vederbörande kommun, men då beloppen förskotteras

av kommissionen, komma dessa att för varje särskilt arbete inräknas

i dettas totala kostnader.

Uppenbart är, att hela den här omnämnda extra kostnadsbelastningen av reservarbetena

skulle helt bortfalla, därest statsmakterna beslöto att avskaffa

dessa arbeten och i stället bestämde, att de arbetslösa skulle få hänvisas till

arbeten, betalade med den öppna marknadens löner. Men innan kommissionen

ingår härpå och konsekvenserna av en nyorientering på detta område i enlighet

med motionärernas förslag, torde böra framhållas några synpunkter i

fråga örn de under punkt 4 i motionen berörda spörsmålen.

4. Det framhålles här, att en nödhjälpsarbetare lätt får en stämpel av mindervärdig

arbetare, vilket försvårar hans återgång till den fria arbetsmarknaden,

då han anses hava blivit van vid en arbetstakt, som gör honom mindre

lämpad för den öppna arbetsmarknaden.

En dylik uppfattning lär lyckligtvis icke vara mera allmänt utbredd och

torde egentligen blott ha kommit till uttryck i vissa tidningsorgan. I varje

fall har kommissionen själv endast undantagsvis ifrån de arbetslösa emottagit

några yttranden av sådan innebörd. Missnöjet med anställningen vid de statliga

reservarbetena har icke bottnat i angivna förhållanden utan mestadels

berott på otillfredsställdhet med lönevillkoren och i vissa fall bostadsförhållandena.

Särskilt på sistone har för övrigt från arbetsledningen på ett flertal

platser rapporterats, att arbetarna lägga i dagen en arbetsvilja, som synes

innebära, att anställningen under alla förhållanden icke hos dem framkallat

någon känsla av att de utföra ett arbete, som stämplar dem själva såsom

mindervärdiga.

Såsom ett aktuellt belägg för uppfattningen i denna fråga även hos allmänheten

torde få anföras följande utdrag ur en skrivelse till kommissionen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

39

den 12 mars d. å. från en person, representerande huvudintressenterna i ett

mossodlingsföretag i Småland, i vilket 30 arbetslösa äro sysselsatta: » —

--Arbetet går framåt med en sådan fart, att det väckt berättigat uppseende

i bela trakten, och arbetarnas uppförande är mönstergillt.»

Icke heller har sig kommissionen bekant, att den omständigheten, att en person

varit anställd i reservarbete, skulle i och för sig försvara hans erhållande

av arbete på den öppna marknaden. Den ständigt fortgående avgången av arbetare

från arbetsplatserna till följd'' av erhållen anställning i den öppna marknaden

(1,184 st. eller 14.2 % av samtliga under hela år 1929 i statliga reservarbeten

anställda) talar icke för att så skulle vara förhållandet. Den meningen

stärkes ytterligare av bl. a. den kännedom kommissionen äger därom, att

en mycket betydande procent av dem, som sluta »på egen begäran», utgöras

av arbetare, som erhållit arbete eller avrest för att bevaka väntade arbetsmöjligheter

i hemorten.

* *

*

Kommissionen övergår härefter till att anföra några synpunkter pa fragan

örn de skäl, som kunna tala mot eller till förman för ett bifall till motionens

huvudsyfte, nämligen arbetslöshetens effektiva nedbringande genom ett slopande

av det för närvarande praktiserade reserv-(nödhjälps-)arbetssystemet och

dettas ersättande med produktiva statsarbeten, bedrivna, såsom arbeten i fria

marknaden i fråga örn löne- och arbetsvillkor, och vartill för nästa budgetar

skulle anvisas 20 milj. kronor eller ungefär fem gånger så stort belopp, som

det arbetslöshetskommissionen ansett erforderligt i sin finansplan för hjälpverksamheten

under motsvarande tid (3,937,000 kr. exklusive medelsreserv å

1.5 milj. kr., avsedd som rörelsekapital). Enligt kommissionens förmenande

kunna vägande erinringar framställas mot grundprinciperna i detta förslag,

samtidigt som det ur praktiska synpunkter måste anses behäftat med vissa

brister.

Det har aldrig från arbetslöshetskommissionens sida hävdats, att det system,

som för närvarande tillämpas inom hjälpverksamheten, skulle loda till. att arbetslösheten

»avskaffades». Men kommissionen har vid ett pär tidigare tillfällen

ansett sig kunna konstatera, att den förda arbetslöshetspolitiken enligt de faktiska

förhållandenas eget vittnesbörd bidragit till en snabbare återhämtning på

arbetsmarknaden i vårt land än i flertalet länder, vars arbetslöshetspolitik följt

andra linjer. Det synes också arbetslöshetskommissionen alltjämt vara av ^fundamental

betydelse, att varje åtgärd eller omläggning, som ifrågasättes på detta

område, i första hand bedömes ur synpunkten av dess sannolika verkningar

med hänsyn till arbetsmarknaden, d. v. s. det mäste noga beaktas, örn åtgärderna

äro ägnade att öka eller minska den arbetslöshet, som är för handen.

För närvarande utgöras de flesta arbetslösa av personer, som i huvudsak

gå arbetslediga under korta perioder, särskilt under den kallare årstiden.

Hjälpåtgärderna hava anpassats därefter, vilket bl. a. inneburit, att bedrivandet

av statliga reservarbeten i avsevärdare omfattning begränsats till tiden

oktober—maj. Igångsättande av de i motionen föreslagna arbetena på^ en

mångfald platser i landet — vilket ju måste bliva fallet, örn det för ändamalet

avsedda 20 milj. kronorsanslaget redan under nästa budgetår skall tågås i

anspråk — måste däremot leda till arbetenas utförande under nästan hela aret

och företrädesvis under den varmare årstiden (då arbetslösheten är minst omfattande)

samt med sammanlagt långt större antal personer, än som hittills

befunnits vara i behov av hjälp, vare sig dessa omhändertagits i statliga eller

statskommunala arbetsföretag eller beretts hjälp medelst åtgärder, vidtagna av

kommunerna själva med eller utan statsbidrag. Om arbetena därjämte skola

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

utföras efter den öppna marknadens villkor, måste ju även rekryteringen av

arbetskraft följa den fria marknadens lagar, varav följer, att även icke-arbetslösa

torde komma att söka sig dit. På grund av det naturliga samband, som

förefinnes mellan arbetslön och arbetsmarknad, skulle otvivelaktigt också igångsättandet

av dylika arbeten verka därhän, att arbetsdugligt folk med lägre betalning

än vid statsarbetena rycktes från annan produktiv sysselsättning till

dessa med skattemedel utförda arbeten. Visserligen kan antagas, att detta

sekundärt komme att i någon mån gagna de arbetslösa, men staten skulle alldeles

säkert genom sina åtgöranden skapa en konstlad konjunktur för grovarbetare,

vilken i sin tur komme att verka förhöjande på arbetslönen på andra arbetsområden.

Följden härav skulle givetvis bliva kännbar framför allt för

jord- och skogsbruket och särskilt inom de delar av landet, där de ifrågavarande

statsliga arbetena påginge. Ingenting utesluter sålunda sannolikheten flir

en sådan tillspetsning av situationen, att jordbruket på en ort med omfattande

statsarbeten för arbetslösa till den öppna marknadens löner — normerade efter

lönerna vid vägarbeten och liknande arbetsföretag — komme att tillskyndas

direkta förluster på grund av omöjligheten att kunna i konkurrensen med statsföretaget

erhålla nödig arbetskraft.

Men även örn det vöre möjligt att förhindra konkurrens från den öppna

marknadens arbetare vid dessa arbetsföretag, skulle likväl betydande svårigheter

göra sig gällande i fråga örn möjligheterna för de arbetslösa att draga

nytta av dessa arbetstillfällen. Arbetslösheten är ju för närvarande väsentligen

en tunga för städerna och de större industrisamhällena på landsbygden.

En stor del av de planerade arbetena äro emellertid avsedda att utföras på orter,

som i allmänhet äro belägna på rätt avsevärda avstånd från nuvarande arbetslöshetscentra.

Det kan då antagas, att de landsbygdens arbetare, vilka hittills

kunnat nödtorftigt draga sig fram på små förtjänster och tillfälliga arbeten,

komma att företrädesvis uppsöka de nya hjälparbetena, under det att däremot

de redan förut arbetslösa i de större städerna endast med svårighet kunde

eller ville tillgodogöra sig dessa arbetstillfällen, såvida icke föranstaltningar

ordnades med rese- eller flyttningsbidrag, speciella anordningar för uttagning

o. s.. v. De mest behövande bland de arbetslösa familjeförsörjarna skulle vidare

antingen i ringa utsträckning eller också icke alls kunna draga fördel av de

nya arbetena, alldenstund frånvaron av vad som för närvarande utgår i form

av ortstillägg självfallet helt bortfaller, när den öppna arbetsmarknadens arbetsvillkor

skola tillämpas. Uteslutet är sålunda icke, att, örn familjeförsörjare

från mera avlägset belägna städer över huvud taget komme att erhålla sysselsättning

vid arbetena i fråga, deras hemmavarande familjemedlemmar måste

i måhända ännu större utsträckning än vad som varit fallet under det nuvarande

systemet understödjas av fattigvården. Kommissionen kan sålunda icke

draga någon annan slutsats, än att en planläggning av statsarbeten för arbetslösa

efter de linjer, som uppdragits i motionen, skulle medföra, att storstädernas

betungande arbetslöshetsproblem komme att skärpas och i varje

fall kv,arstå såsom huvudsakligen olöst, under det att de skogs- och jordbruksidkande

orternas i allmänhet lindrigare känningar av arbetslösheten bleve lättade

men på ett sätt, som i åtskilliga fall kunde tänkas förrycka arbetsmarknaden

på dessa orter. Ett frånträdande av principen örn lägre lön vid arbeten,

anordnade för att lindra arbetslösheten, torde sålunda i sina konsekvenser leda

till ett ökande av arbetslösheten och i sista hand bliva till ohägn för näringslivet

och de arbetslösa själva.

Understundom har försports missnöje med förhållandena vid de statliga reservarbetena,

men ha dessa klagomål i långt större utsträckning härrört från

tidningar, vilka försetts med material från arbetsovilliga element, än från arbetsplatserna,

varest arbetarna i stort sett funnit sig ganska väl till rätta med

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

41

sill ställning. Om de nuvarande reservarbetena avskaffades, skulle förvisso

därmed en anledning till många klagomål försvinna, men fråga är, örn icke ett

ännu högljuddare missnöje skulle uppstå över det såsom en orättvisa förnumna

förhållandet, att endast en begränsad del av de arbetslösa kunnat beredas utkomst

vid den nya formen av statliga hjälparbeten. Mycket talar för att de

sålunda ej placerade skulle — jämte de förut omnämnda familjeförsörjarna —

bliva tillräckligt många för att i varje fall under den kallare årstiden nödvändiggöra

anordnandet av reservarbeten efter ungefär hittills praktiserade grunder.

Enligt motionärerna skulle ledningen av de nya arbetena bliva organisatoriskt

avsevärt förenklad i jämförelse med nuvarande ordning, och motionärerna synas

vidare förutsätta, att vissa ordinarie ämbetsverk skulle utföra en del arbeten

i egen regi. Med stöd av den erfarenhet, kommissionen förvärvat sig

under mångårigt handhavande av dylika slags uppgifter, anser sig kommissionen

likväl böra giva uttryck åt den meningen, att varje försök till rationell

reglering av sådana åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, till vilka staten

lämnar ekonomisk medverkan, är dömt att misslyckas, därest icke för ändamålet

finnes ett speciellt, med auktoritativa befogenheter utrustat centralt

organ, åt vilket även inrymts uppgiften att under noggrant beaktande av arbetsmarknadens

utveckling avpassa hjälpåtgärderna efter de växlande förhållandenas

krav. I vart fall lärer det vara ofrånkomligt, att ett sådant organ

tillerkännas större uppgifter och befogenheter, än motionärerna tänkt sig. Att

i verksamheten koppla in de olika ämbetsverk, vilka här kunna komma i fråga,

torde vara mindre lämpligt, enär de föreslagna arbetena böra bedrivas efter enhetliga

normer, vilket knappast kan framgångsrikt realiseras, därest ledningen

skall i det väsentligaste ligga hos resp. ämbetsverk och det sammanhållande

centrala organet endast betros med de begränsade och tämligen osjälvständiga

uppgifter, som förslaget räknat med.

Arbetslöshetskommissionen skall härefter i största korthet andraga några

synpunkter på motionärernas förslag till arbeten.

Mot de föreslagna arbetenas lämplighet för sysselsättande av arbetslösa almed

här nedan angivna modifikationer i och för sig intet att erinra. Flera slag

av dem hava för övrigt med framgång kommit till användning redan under det

nuvarande systemet.

Vad först beträffar byggandet av skenfria korsningar mellan allmän väg och

järnväg synas dessa arbeten väl lämpa sig för det avsedda ändamålet och även

ur den synpunkten vara av värde, att de kunna i viss utsträckning komma arbetslösa

även i en hel del större samhällen tillgodo. Av samtliga ifrågasatta

företag torde för övrigt dessa mest av alla svara mot ett på många orter förefintligt,

trängande behov och därtill, på grund av att de erfordra kvalificerad

arbetskraft, särskilt vara ägnade att utföras såsom arbeten på den öppna marknaden,

ehuru det val kan sättas i fråga, om de äro att hänföra till kategorien

»produktiva arbeten» i egentlig mening.

Även om det beträffande andra vägarbeten visserligen äger sin riktighet, att

en stor balans av dylika finnes att avarbeta, bör dock ihågkommas, att anslagen

till vårt lands vägväsende under de senare åren våldsamt stegrats och att

en ytterligare forcering av byggnadstakten svårligen låter sig göra med hänsyn

till vägdistriktens självfallet begränsade förmåga att utan ökad skuldsättning

kunna ikläda sig de på vägdistrikten fallande, men dessa arbeten förenade

kostnader av olika slag.

Den erfarenhet, arbetslöshetskommissionen förskaffat sig örn väg- och dikning

sarbeten å skogsmarker för oskolad arbetskraft, talar till förmån för motionärernas

förslag härutinnan, framför allt örn arbetena få utföras under sommarhalvåret.

Kommissionen vill dock ej underlåta att framhålla, att många

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

svårigheter hittills uppstått vid bedrivandet av detta slags arbeten under den

kallare årstiden och att myrdikningar i Norrland måste anses såsom praktiskt

taget outförbara under vintertiden. Det kan därför antagas, att dessa senare

slag av arbeten i varje fall ej komma att lända de arbetslösa till större gagn.

Det återstår slutligen att med några ord beröra den ekonomiska sidan av motionärernas

förslag.

Arbetslöshetskommissionen bar ansett det falla utanför dess uppgift att till

mera ingående prövning upptaga spörsmålet, örn och i vilken utsträckning det

må vara försvarligt att undandraga det ekonomiska livet kapital för att möjliggöra

dettas användande till ändamål, som blott endels äro att betrakta som

rent produktiva och på ett sätt, som kan antagas endels verka till förfång för

vissa grenar av näringslivet. Men kommissionen har icke velat underlåta att

fästa uppmärksamheten på själva sakförhållandet, liksom också att uttala

sina betänkligheter mot att skattemedel — och därtill i så betydande omfattning

samt på föreslaget sätt — användas till försök att nedbringa arbetslösheten,

vars effektiva minskande endast torde stå att ernå genom skapandet av

ökade betingelser för näringslivet att kunna i allt större utsträckning uppsuga

den lediga arbetskraften. Ett understrykande av denna synpunkt synes kommissionen

så mycket mer berättigat, som det här icke gärna blott kan bliva

fråga om ett engångsanslag utan gäller åtgärder på lång sikt med utsikter till

årliga anslag, vilkas storlek det för närvarande icke är möjligt att överblicka,

särskilt örn en lågkonjunktur skulle komma att sätta in på allvar.

Under hänvisning till i det föregående utvecklade synpunkter finner sig

arbetslöshetskommissionen sålunda böra avstyrka bifall till motionerna.

I detta ärendes behandling hava, förutom undertecknad, Cederborg, ordförande,

deltagit ledamöterna Valsinger och Ekblom samt experten Paues.

Stockholm den 29 mars 1930.

På Arbetslöshetskommissionens vägnar:

ALLAN CEDERBORG.

G. H. ''Nordström.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

43

Bilaga B.

Stockholm den 30 april 1930.

Till Riksdagens Statsutskott.

Genom beslut den 28 februari 1930 bär Kungl. Maj:t, på därom av statsutskottet

gjord anhållan, anbefallt socialstyrelsen att avgiva och till utskottet

överlämna yttrande över två inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels

nr 108 i första kammaren i fråga om anslag till utförande av produktiva offentliga

arbeten och dels nr 186 i andra kammaren i samma ämne. Till fullgörande

av uppdraget får socialstyrelsen anföra följande.

De förslag, som framföras i remitterade motionerna, innebära i flera hänseenden

ett frångående av de grundläggande principerna för den sedan världskrigets

utbrott bedrivna statliga verksamheten till lindrande av arbetslöshet

genom anordnande av s. k. reservarbeten. Under ett decennium har detta

spörsmål stått i främsta ledet bland de stora aktuella och sociala frågorna.

Mera än de flesta av dessa har det varit och är allt fortfarande föremål för

synnerligen ingående överväganden. Styrelsen anser sig icke nu kunna på ett

mera uttömmande sätt belysa ett så vittutseende spörsmål utan begränsar sig

till vissa grundläggande huvudfrågor.

I motionerna sammanfattas i fyra punkter kritiska erinringar mot vissa

olägenheter, varmed reservarbetena enligt motionärernas mening skulle vara

behäftade. Då dessa erinringar till stor del avse verksamhetens praktiska bedrivande,

får socialstyrelsen för sin del endast i största korthet beröra dem.

I första punkten göres gällande, att enligt nuvarande system fliten skulle så

att säga bestraffas genom reducering av ackordsprisema.

Beträffande lönesättningen vid ackordsarbete må till en början ej förglömmas,

att den enligt sakens natur städse är förknippad med praktiska svårigheter,

vare sig det gäller reservarbete eller arbete i öppna marknaden. Vid

rena felbedömningar eller vid ändrade yttre förhållanden äro justeringar av

ackordssatser — uppåt såväl som nedåt — i vissa fall ofrånkomliga. Så till

exempel bör som bekant ackordspriset per kubikenhet vid jordschaktning enligt

sakens natur rimligen höjas ganska avsevärt vid inträdande tjälning, för

att sedan åter böra sänkas, när tjälen ger vika. Att av ändrade förhållanden

betingade justeringar, sådana som de senare, skulle, såsom ofta sker, kunna

tagas till intäkt för påståendet örn bestraffning av fliten torde vara oriktigt.

Vad angår rena felbedömningar, vilka enligt sakens natur icke kunna vara uteslutna,

tror sig styrelsen veta, att därav betingade justeringar nedåt undvikas

under ackordets bestånd, detta just med tanke på att åtgärder i sådan riktning

skulle få skenet av ett bestraffande av ådagalagd flit.

Vad angår det i andra punkten framförda påståendet, att lönesättningen vid

reservarbeten nödvändiggör fattigvårdshjälp eller kommunala bidrag åt så

gott som samtliga (gifta) reservarbetares familjer, är styrelsen ej i tillfälle

att statistiskt belysa, huruvida och i vad mån detta påstående är sakligt grundat.

Under hänvisning till vad nedan anföres örn grundsatserna för lönesättningen

vid reservarbeten får styrelsen här inskränka sig till att erinra, att de

s. k. ortstilläggen, som innebära ett av humanitära skäl betingat klart avsteg

från löneprinciperna, just åsyfta att bereda familjeförsörjarna möjlighet

att försörja sig och sin familj med de inkomster, som härflyta ur anställning

vid reservarbete.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

Enligt tredje punkten skulle reservarbeten -— på grund av principerna för

lönesättningen — ställa sig dyrare än liknande arbeten i öppna marknaden.

Styrelsen är ej heller i denna punkt i tillfälle bedöma, huruvida reservarbeten

verkligen ställa sig lika dyra eller till och med dyrare än arbeten i öppna

marknaden. I den mån så kan vara fallet, lärer detta emellertid svårligen

kunna tillskrivas den omständigheten, att arbetslönen sättes lägre vid reservarbete

än vid arbete i öppna arbetsmarknaden. Så till exempel kan ju schaktning

av en viss kvantitet ej ställa sig dyrare, därför att ackordspriset per

kubikenhet sättes lägre.

Däremot bör ihågkommas, att vid reservarbeten tillkomma vissa helt oell

hållet socialt betingade, fördyrande moment, som ej äga motsvarighet vid arbeten

i öppna marknaden. Främst lärer härvid komma i betraktande, dels att

reservarbeten merendels måste bedrivas under den tid av året, då de klimatiska

förhållandena äro mindre gynnsamma, och dels att arbetsföretagen måste

bedrivas intermittent och med ständigt växlande, ofta mindre vana arbetsstyrkor.

Härtill komma stora kostnader för de arbetslösas resor. Dessa fördyrande

moment bero emellertid på reservarbetets syfte, nämligen att erbjuda

konjunktur- och säsongutjämnande arbetstillfällen under tider, då den öppna

arbetsmarknaden visar vikande tendens. Det blir därför i själva verket just

de fördyrande moment, vilka hålla företagsamheten på den öppna marknaden

tillbaka, som indirekt — genom den arbetslöshet, som därav föranledes •— giva

anledning till igångsättandet av reservarbeten.

Vad slutligen angår den i fjärde punkten framförda erinringen kan ju ett

arbetes karaktär av reservarbete i och för sig ej i minsta mån anses vara diskvalificerande

för den därmed sysselsatta arbetskraften. Örn denna verkligen erhåller

någon stämpel av mindervärdighet, måste detta enligt styrelsens mening

bero på obefogade och otillbörliga generaliseringar av omdömen örn de

sämre element, som kunna finnas bland hjälpklientelet.

Styrelsen övergår nu till den positiva delen av motionen, nämligen förslaget

örn anvisande, till motverkande av arbetslösheten, av ett förslagsanslag av 20

miljoner kronor för utförande i öppna marknaden av skenfria korsningar mellan

landsvägar och järnvägar. Till en början må erinras, att en annan motion

väckts inom riksdagen under innevarande år, över vilken styrelsen likaledes

haft att — till jordbruksutskottet — avgiva och den 20 mars 1930 avgivit

yttrande, nämligen motion nr 38 i andra kammaren angående utförande av vissa

produktiva arbeten.

Nämnda motion överensstämmer till sitt principiella syfte och till sin innebörd

med de båda här behandlade, allenast med den skillnaden, att det arbetsobjekt,

som utpekas, i förra fallet äro förbättringar å våra norrlandsskogar

och i senare fallet åstadkommande av skenfria korsningar mellan järnvägar

och landsvägar.

Socialstyrelsen vill här ingalunda bestrida, att sådana skenfria korsningar

i sig själva te sig högeligen önskvärda ur trafiksäkerhetssynpunkt, likaväl som

att norrlandsskogamas vidmakthållande och förkovran också är ett allmänt

önskemål av första ordningen. Ej heller må förnekas, att frågor örn igångsättandet

av sådana allmänna arbeten i öppna marknaden i viss grad lämpligen

låta sig bedöma och väl också faktiskt bedömas ur synvinkeln av arbetsmarknadens

läge.

_ Den fråga, som det här gäller att undersöka, torde närmast vara den, huruvida

man genom igångsättandet av allmänna arbeten i öppna marknaden kan

beräkna att nå det syfte, som med reservarbetena avses. Dessa arbetens benämning

ger ett adekvat uttryck åt den kanske mest väsentliga sidan av deras

allmänna karaktär, nämligen att på arbetsmarknaden erbjuda ett konjunkturoch

säsongutjämnande tillskott av arbetstillfällen, så att hela den samman
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 800.

45

lagda arbetstillgången blir någorlunda konstant i förhållande till arbetskraftens

behov av sysselsätning. Man åsyftar sålunda att ernå ett verkligt tillskott,

ett reellt plus till den öppna marknadens arbetstillfällen.

Det göres understundom gällande, att något verkligt tillskott av arbetstillfällen

icke erhålles ens genom reservarbeten som bedrivas enligt nu gällande

principer. Det kapital, som disponeras för ändamålet, skulle nämligen, anser

man, i allt fall på andra vägar söka sig investeringar, som skulle bereda

arbetstillfällen. Huruvida detta gäller i fråga örn förfoganden av allmänna

medel i den relativt begränsade omfattning, som för närvarande äger rum,

må lämnas öppet, men tanken torde vara principiellt riktig och förtjäna hållas

i minnet.

Vare härmed hur som helst, så står dock alltid kvar, att man genom anordnande

av reservarbeten temporärt kan bereda ett tillskott av arbetstillfällen.

I vårt nordliga land torde klimatiska förhållanden städse ofrånkomligen

föranleda en sådan åtstramning av arbetstillfällena under den kallare årstiden,

att den då på den öppna arbetsmarknaden sysselsatta arbetsstyrkan

blir mindre än under den varmare årstiden. Vidare har man ju hittills ej

lyckats bemästra konjunkturens växlingar inom näringslivet och därav föranledda

växlingar i arbetstillgången. Härtill kommer, att den ständigt fortgående

rationaliseringen inom näringslivet även och kanske särskilt under

goda konjunkturer frigör arbetskraft. Den omflyttning, som måste äga rum

för att denna frigjorda arbetskraft skall kunna uppsugas inom andra näringsgrenar,

torde sällan ske alldeles spontant och utan friktioner. Dylik temporär

arbetslöshet behöver emellertid visst icke utgöra ett näringslivets sjukdomssymtom

utan kan vara ett motsatt tecken. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke den arbetslöshet, som rådde under det nästlidna, relativt sett mycket

gynnsamma året, till stor del berodde på rationalisering och därav framkallad

omflyttning. I allt fall lärer man vara nödsakad att instämma i motionärernas

uppfattning, att näringslivet under nu överskådlig framtid aldrig, ej ens

under goda konjunkturer, skall förmå att bereda all tillgänglig arbetskraft

kontinuerlig sysselsättning och att man sålunda städse har att räkna med en

böljelikt stigande och avtagande arbetslöshet.

Örn reservarbetena åsyfta att mildra och så långt möjligt är neutralisera

de sociala olägenheterna av denna böljegång, så följer därav, att insättandet

av dessa särskilda arbetstillfällen ej bör få inverka menligt på arbetstillfällena

i öppna marknaden. Dessa utgöra ju så att säga basen och reservarbetena

en efter denna avpassad påbyggnad. Härav följa vissa direkta konsekvenser.

Då det sålunda till en början ligger i sakens natur, att arbetskraften i det

stora hela vänder sig åt det håll, där den bästa och mest tryggade utkomsten

erbjuder sig, har man velat sätta arbetslönen vid reservarbeten lägre än den

lägsta i öppna marknaden, detta just i syfte att den öppna marknaden städse

skall förmå erbjuda arbetskraften större ekonomisk dragning än reservarbetena.

En andra konsekvens är, att man vid valet av arbetsobjekt för reservarbeten

bör undvika sådana arbeten, som kunna förväntas bliva utförda på öppna

marknaden inom nära framtid. I allt fall bör man dock självfallet eftersträva

nyttiga eller kulturellt önskvärda arbeten.

Då tillgång på arbete i öppna marknaden bör vara avgörande för reservarbetenas

omfattning, har man att välja sådana arbeten, vilka — allt efter den

öppna arbetsmarknadens växlingar — kunna igångsättas snabbt och utan alltför

stor omgång och som tillika utan alltför stor olägenhet ur arbetets egen

synpunkt kunna tvärt avbrytas. Med hänsyn till den framträdande ställning,

som säsongväxlingarna intaga bland orsakerna till arbetslöshet, ligger det i

sakens natur, att man företrädesvis har att söka få fram arbeten, som rimligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

låta sig utföra vintertid. Det är just i detta hänseende, som man möter de

ojämförligt största svårigheterna att finna lämpliga objekt för arbeten av

verklig reservnatur.

Enär syftet med reservarbeten väsentligen är av social natur, nämligen att

bereda den lediga arbetskraften tillfälle att genom arbete skaffa sig utkomst,

böra väljas sådana arbetsobjekt, där den lön, som utgår till den sysselsatta arbetskraften,

utgör största möjliga anpart av totalkostnaderna.

Då det ju gäller att bereda arbete åt den arbetskraft, som frigöres på öppna

marknaden, är den arbetskraft, som skall sysselsättas med reservarbeten, därav

given. Man har sålunda ej att välja arbetskraften ur synpunkten av dess

lämplighet för arbetet utan har att välja arbetsobjekten efter deras lämplighet

för arbetskraften. Man nödgas begränsa sig till sådana arbeten, vilka varje fysikt

frisk och stark person kan utföra utan att behöva besitta någon viss yrkesskicklighet.

Arbetet bör med andra ord väsentligen utgöras av grovarbete.

En grundprincip för reservarbetena är, som nämnt, att lönen vid desamma

skall understiga den öppna marknadens. Men på samma gång strävar man,

i enlighet med hela verksamhetens sociala syfte, att bereda den arbetslöse möjlighet

att försörja sig och sin familj. Med hänsyn till de stora olikheterna i

arbetslöner och levnadskostnader i olika landsdelar — genomgående råder här

en betydande spänning mellan stad och land samt även inom olika yrken såväl

i stad som på landsbygd ■— ha stora eftergifter måst göras i grundprincipen.

Främst komma härvid i betraktande de s. k. ortstilläggen. Sådant tillägg

utgår av allmänna medel till reservarbetarens familj, där, såsom ofta är fallet,

den fastställda lönen är högre i den arbetslöses hemort än på den plats,

där reservarbetet är beläget. Tillägget motsvarar skillnaden mellan dessa

båda belopp. Och då vidare reservarbeten av olika skäl ofta måste förläggas

långt från hemorten, betalar det allmänna kostnaden för den arbetslöses resor

till och — i allmänhet — från reservarbetet. Bostad och vissa andra förmåner

beredas också reservarbetarna.

Men erfarenheten visar, att även med bortseende från dessa särskilda förmåner

— sådana som ortstilägg, fria resor och bostad — lönen i reservarbete,

trots att den teoretiskt är lägre än öppna marknadens, utövar dragningskraft

på redan sysselsatt arbetskraft, särskilt naturligen på den, som förefinnes i

reservarbetets närhet. För att hithörande arbetstillfällen skola komma de

arbetslösa till godo, använder man sig därför av hänvisningsförfarande under

medverkan av kommunala hjälporgan. Detta hänvisningsförfarande ingår såsom

ett väsentligt led i det nuvarande systemet.

Granskar man närmare de grundsatser, som sålunda tillämpas i fråga om

reservarbeten, finner man, att de icke närmast förestavats av statsfinansiella

hänsynstaganden — dessa må i sig själva väga aldrig så tungt — utan av dessa

arbetens eget syfte och deras därav betingade natur.

Motionärernas förslag innebära avsteg från så gott som alla dessa grundsatser.

Det må därför undersökas, huru det förordade systemet kunde förväntas

verka.

Såsom grundtanken i detta lärer få anses principen, att arbetena skulle utföras

i öppna marknaden mot den för sådana arbeten gängse lönen. Därav

lärer följa, att tillträdet till arbetena skulle lämnas fritt för alla, som så önskade.

„

Så vitt man kan finna, skulle dessa arbeten sålunda utöva dragning pa all

arbetskraft, vilken nu arbetar mot lägre lön än väg- och vattenbyggnadsarbetare.

Särskilt under vintern skulle tilloppet av ortsbefolkningen bliva betydande.

Utan allt tvivel skulle platserna vid sådana arbeten, anordnade till en

beräknad sammanlagd kostnad av 20 miljoner kronor, kunna fyllas av befolkningen

i de trakter, där arbetena anordnades.

Arbetet finge i så måtto icke karaktären av ett tillskott till den öppna ar
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

47

betsplatsens arbetstillfällen utan av ett utbyte av arbetsobjekt på denna marknad.

Ett sådant utbyte skulle te sig önskvärt för nästan all arbetskraft, som

sysselsattes mot lägre lön än väg- och vattenbyggnadsarbetares, och arbetena

skulle alltså medföra en sannolikt väldig ansvällning av ifrågavarande arbetargrupp.

Det saknas icke praktiska belägg för riktigheten av dessa i sig själva sannolika

förmodanden. Det har iakttagits, att landskommuner, som förut icke

rapporterat arbetslöshet, börjat rapportera en ganska betydande sådan, när

något reservarbetsföretag igångsatts inom kommunen eller i dess närhet. Arbetena

hava sålunda övat dragningskraft, trots den relativt låga lönen i förhållande

till de för väg- och vattenbyggnadsarbetena gällande lönesatserna och

trots den broms, som hänvisningsförfarandet utgör. Ett annat exempel erbjuda

våra vägarbeten i öppna marknaden. De kapital, som från det allmännas

sida numera investeras i vägföretag, äro ansenliga och överstiga mångdubbelt

de belopp, som före världskriget utgingo för ändamålet, ökningen representerar

i allt fall ett vida större belopp än det av motionärerna förordade anslaget.

Detta har emellertid synbarligen allenast bidragit att öka väg- och

vattenbyggnadsarbetarnas antal, utan att, såvitt styrelsen förmodar, nyrekryteringen

hållit sig begränsad inom de arbetslösas led.

Denna ökade grupp av arbetstagare är, lika med flertalet andra grupper avarbetstagare,

underkastad arbetsmarknadens växlingar och undgår visst icke

arbetslöshet. Att märka är nämligen, att vägarbeten i mycket hög grad påverkas

av vinterkylan. Att sådana arbeten kunnat komma till utförande såsom

reservarbeten beror på ett omsorgsfullt urval av vissa speciella, härför lämpliga

arbetsobjekt -— bergssprängningar, djupschaktningar med mera — där kyla och

tjälning ej spela avgörande roll.

Det kan ju ej bestridas, att arbetskraften inom landet för närvarande i betydande

utsträckning faktiskt finner arbete och utkomst under vintern även

inom arbetsområden, vilka som starkast påverkas av klimatet, t. ex. jordbruket.

När nu sådana vinterarbeten, som överhuvud taget kunna ifrågakomma att utföras

under det allmännas medverkan, endast erbjuda sig i begränsad omfattning,

måste det ur social synpunkt anses vara en åtgärd av tvivelaktigt värde

att — i allmänt säsongutjämnande syfte — draga arbetskraft från dessa så att

säga ordinarie arbeten i öppna marknaden till de i begränsad omfattning tillgängliga

vägbyggnadsarbetena. Effekten härav skulle i själva verket, så långt

ifrån att vara säsongutjämnande, skärpa säsongväxlingarna i samma mån som

de nu i öppna marknaden existerande vinterarbetena ratades.

Enligt motionärernas förslag skulle arbetena i fråga utföras mot öppna

marknadens löner och anslaget för ändamålet hava förslagsanslags karaktär,

d. v. s. medel skulle ställas till förfogande intill dess behovet av arbete vore

mättat. Lönen på öppna marknaden lärer emellertid ej vara något en gång för

alla givet utan vara resultanten av tillgången på kapital och arbetskraft. Om

nu tillgången på kapital gjordes obegränsad, kunde ej undgås, att löneläget

inom hithörande fack påverkades av detta. Vid sådant förhållande skulle också

kretsen av arbetstagare, som komme att lockas av lönen — d. v. s. alla de,

som arbetade mot lägre lön på öppna marknaden i övrigt — vidgas i motsvarande

grad. Örn man åter på något sätt sökte fixera lönen genom allmänna

regler, hade man emellertid att börja med övergivit grundsatsen att_ tillämpa den

öppna marknadens löner. Vidare ligger ju i sakens natur, att hithörande arbeten

i allo skulle få samma karaktär som övriga väg- och vattenbyggnad.sarbeten

i öppna marknaden. Den stora kår, som här redan är sysselsatt, skulle

helt naturligt kvarstå. Dessa arbetargrupper skulle väl för sin del näppeligen

godtaga en från sedvanliga grunder avvikande princip för lönesättningen.

Styrelsen har, såsom nämnts, ingalunda velat bestrida, att de i motionen an
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 200.

givna arbetena till åstadkommande av skenfria korsningar mellan järnvägar och

landsvägar likaväl som arbeten till vårt skogsbestånds vård och förkovran i

sig själva kunna vara önskvärda och lämpliga. I den mån vårt ekonomiska

läge medgiver en utvidgad verksamhet från det allmännas sida på dessa områden

och icke andra arbetsuppgifter av mera trängande natur böra få företräde

att komma till utförande, är en sådan utvidgning självfallet högeligen

önskvärd ur arbetsmarknadssynpunkt. Så till exempel har de senare årens •—

av förhållandena påkallade och medgivna — betydande ansvällning av våra

vägarbeten och de därmed sammanhängande ökade möjligheterna till arbete

och utkomst på detta område varit särdeles välkomna ur sådan synpunkt.

Vad man genom det ovan anförda avsett att söka påvisa är, att den uppfattningen

knappast kan vara riktig, att man genom en tillfällig ansvällning av det

allmännas företagsamhet i öppna marknaden skulle kunna finna ett botemedel

mot nu rådande svårigheter på arbetsmarknaden. I en övergående svår

krissituation vore åtgärder i sådan riktning måhända försvarliga och skulle, i

den mån arbetstillfällena komme de arbetslösa till godo, innebära en lindring

för stunden. Men vi befinna oss för närvarande ej i ett krisläge.

Där fråga är örn nya lönande arbetstillfällen visar vidare arbetsmarknaden

stor elasticitet. Men sedan den väl anpassat sig efter de ändrade, bättre förhållandena,

röner den en i högsta grad kännbar påverkan av en sammandragning.

Man tänke härvid allenast på de svårigheter, som skulle uppstå, om vi

ställdes inför situationen att i fråga örn våra vägarbeten nödgas återgå till den

ringa omfattning, som dessa ägde ännu vid tiden närmast före världskriget.

Om man alltså väl gått in för det föreslagna systemet, finge man synbarligen

utan återvändo fortsätta därmed, detta därtill i oavlåtligt stigande omfattning,

i samma mån som arbetskraften av ovan angivna skäl strömmade till.

Och man skapade därmed nya arbetarstyrkor, vilka, som ovan nämnts, på grund

av klimatiska förhållandens inverkan på arbeten av ifrågavarande art icke ginge

fria från säsongväxlingarnas menliga följder.

Hela vårt jordbruk slutligen skulle komma att arbeta under trycket av den

konkurrens om arbetskraften, som dylika arbetsföretag och lönesättningen vid

dessa utövade. Ingen lärer visserligen bestrida önskvärdheten av att arbetskraften

inom vårt jordbruk ernår en högre ekonomisk standard, men det torde

kunna starkt ifrågasättas, om jordbruksnäringen vore mäktig att uthärda en

konkurrens av sådant slag.

Enligt motionsförslaget skall statens arbetslöshetskommission avskaffas, arbetena

bedrivas i de olika statliga ämbetsverkens egen regi samt ett nytt statsorgan

tillskapas för vissa rådgivande och administrativa uppgifter, närmast betingade

av arbetsmarknadshänsyn. Att arbetena skulle utföras i ämbetsverkens

egen regi är en konsekvens av förslaget i övrigt, och därav följer även, att arbetslöshetskommissionens

nuvarande befattning med arbetsföretagens bedrivande

finge avvecklas, örn motionärernas förslag i övrigt vunne beaktande. I motsatt

fall åter synes anledning icke föreligga att ifrågasätta en sådan avveckling.

Vad angår kommissionens övriga sociala uppgifter, vilka icke hänföra sig till

arbetenas bedrivande, vore det enligt styrelsens mening mindre välbetänkt att,

även vid genomförande i huvudsak av motionärernas förslag, förlägga dessa uppgifter

till en ny institution och att avskaffa den befintliga kommissionen. Man

avsade sig på så sätt all där samlad expertis och vunnen praktisk erfarenhet

i dessa svårlösta och ömtåliga men socialt och ekonomiskt viktiga uppgifter, vilket

uppenbarligen icke kunde vara annat än till men för saken.

NILS BERGSTEN.

Kurt Bergström.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301764

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten