Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.

1930-03-28 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1930:80, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

1

Nr 80.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1930 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendens utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet

därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit

iakttagen.

l:o) Revisorerna hava under § 1 upptagit till behandling frågan örn

revisorernas granskningsrätt. (Del I sid. 2—6.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser

hava revisorerna framhållit, hurusom sagda bestämmelser voro

till sina ordalag synnerligen otydliga och ofta lämnade rum för olika

tolkningar. Denna otydlighet hade i all synnerhet medfört en viss tvekan

beträffande revisorernas allmänna befogenhet att granska statsunderstödda

företag. Sedan revisorerna härefter framhållit behovet av förtydligande

bestämmelser härutinnan, hava revisorerna anfört följande.

»Givetvis måste granskningen av själva den egentliga statsförvaltningen

bliva det centrala i revisorernas arbete. Vid sidan härav framstår

likvisst kontrollen över den ändamålsenliga användningen av de statsmedel,

som i alltjämt växande belopp utgå till icke statliga verksamhetsgrenar

— kommunala och andra — som en viktig angelägenhet. Av betydelse

måste emellertid vara att revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade

tillgång i erforderlig utsträckning till vederbörande institutions

räkenskaper, även örn denna del av revisionens arbete måste bliva av

tämligen begränsad omfattning och endast kunna komma i fråga då särskild

anledning härtill yppas.

Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 37 höft. (Nr 80.) 1

Riksdagens

revisorers

granskningsrätt.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

ej heller förnekas, att de stadgande!! sora gälla beträffande tillhandahållandet

av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.

Själva huvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande

cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara

mindre väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande

hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser

i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade

skyldigheten för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd,

att till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag

tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning.

Något annat är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald

av statliga och statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande

för vilka institutioner, som skola insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,

har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk

med ekonomiska tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera

utbrutits ur den egentliga revisionsberättelsen och tryckes separat som

en del II av densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna

del av berättelsen har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser

och räkenskapssammandrag förminskats.

Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884

och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår

som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,

bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda

institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser

och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av

stadgandena örn revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldighet

att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle

alltså kunna i huvudsak inskränkas till de verk och inrättningar, som

för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock med

skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran

ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande. I

avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper erfordras en bestämmelse

av innehåll att, där på grund av Kungl. Martts eller riksdagens

beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall

vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem

sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,

på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast

omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i vad dessa avse användningen

av det lämnade statsanslaget.

Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas

då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore dock

av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter i förevarande

avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en uttrycklig

bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga

missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de fall

då undantag från ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma bör

detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.

Under åberopande av det ovan sagda vilja revisorerna hemställa, att

riksdagen vidtager åtgärder för revision av ifrågavarande bestämmelser

i syfte att — i samband med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda

verk och inrättningar att årligen till revisorerna avlämna

förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten att från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

3

statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång

till räkenskaper, protokoll och handlingar må åt revisorerna tryggas.»

Med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser örn den

befogenhet, som tillkommer riksdagens revisorer, dels till den ökade omfattning,

varmed statsbidrag numera utgår till icke statliga institutioner,

synas åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte böra vidtagas. Utskottet

får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa närmare

utredning oeh vidtaga erforderliga åtgärder i anledning

av vad revisorerna anfört beträffande revisorernas

granskningsrätt.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna framställt

vissa erinringar beträffande vattenledningen vid 4. flygkårens etablisse

ment å Frösön. (Del I, sid. 20—23.)

Efter att hava erinrat, att 1928 års riksdag för anordnande av vattenoch

avloppsledningar vid etablissementet anvisat 248,000 kronor, hava

revisorerna påpekat, att flygstyrelsen i anledning härav träffat avtal med

aktiebolaget Anderssons värme- och vattenledningsaffär i Östersund örn

utförandet av ifrågavarande vattenledningsanläggning. Sedan arbetet

härmed blivit avslutat, hade det emellertid, enligt vad revisorerna meddelat,

visat sig, att vid upprepade tillfällen fel uppstått å rörledningen.

Häröver har chefen för 4. flygkåren avgivit följande, i revisorernas berättelse

intagna redogörelse till flygstyrelsen.

_ »Sedan jag av chefen för militärbyrån erhållit muntlig anvisning att

tillsammans med vederbörande entreprenör vidtaga vissa mått oeh steg

för iordningställandet av härvarande nyanlagda vattenledning, får jag

härutinnan vördsamt avgiva nedanstående rapport.

I ledningen har tid efter annan uppstått stora läckor, förorsakande vattnets

urrinnande i stora kvantiteter. Det synes som om rören från början

haft mindre sprickor, och att när vattentrycket en tid fått verka, rören

uppfläkts på sådana ställen.

De undersökningar, som verkställts å rören vid de ställen, där sprickor

uppstått, visa, att rören äro belastade nied defekter, härrörande från

fel i gjutningen. Rören äro nämligen över tvärsnittet icke lika tjockväggiga

utan förete på sina ställen allt för tunt gods. Jag håller det

för otroligt, att dessa rör kunnat motstå den provtryckning på 20 atmosfärer,

som kontraktsenligt stipulerats.

Vattentrycket i ledningen har varit ansenligt, till en del beroende på,

att pumpen till avhärdningsfiltret arbetar med avsevärt större tryck, än

förhållandet krävt. Sedan motorn till denna pump nedbringats i hastighet

från 2,400 varv till 1,600 varv per minut, har emellertid vattentrycket

i ledningen nedbringats från 9.5 till 6.5 kilogram.

U tskottels

yttrande.

Vattenled

ningen vid

4. flygkårens

etablissement

å Frösön.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Sedan en grov läcka i ledningen tätats, provades läckaget under natten

mellan den 18 och 19 dennes för ett tryck av 10 kilogram. Läckaget visade

sig då nedbringat till 6 å 7 minutliter. Sedan ytterligare en del

mindre läckor tätas, har detta läckage nedbringats till l.i minutliter, vilket

nu hållit sig konstant under en veckas tid.

Entreprenörens ombud ingenjör Ögren har meddelat, att detta läckage

icke torde kunna ytterligare nedbringas.

Vattentillgången är nu omkring 50 minutliter eller omkring 3 kubikmeter

i timmen. Provmätningar hava givit vid handen, att vattenbehovet

denna tid (inklusive nyssnämnda läckage) rör sig omkring 18 kubikmeter

per dygn. Detta behov innefattar behovet till värmecentralen,

som nu är inkopplad till vattenledningen. Detta innebär en pumpning

av cirka 6 timmar per dygn.

Innebära dessa förhållanden ett fortvarighetstillstånd synes alltså kårens

vattenfråga vara säkrad.

Vattnet är efter fil treringen mjukt och av god halt.

Härom anhåller jag vördsamt få angiva följande.

I fråga örn vattentillgången finnes givetvis ingen garanti, att densamma

i fortsättningen, särskilt under den vattenfattiga perioden på

senvintern och förvåren, kommer att vara tillräcklig. Jag anser emellertid,

att man efter den senaste utökningen av borrhålet är berättigad

att hysa förhoppning, att så skall vara fallet.

Angående rörledningens kvalitet måste fortfarande vissa tvivel råda.

De defekter å rören, som tack vare läckorna kommit till synes, kunna

ju fortfarande förefinnas å andra rör, fastän de ännu så länge hålla ihop.

Jag har för den skull föreslagit ingenjör Ögren att trycka hela ledningen

sektionsvis med 15 kilograms tryck. Förslaget accepterades till en början

men har ej kommit till utförande, då ingenjör Ögren anser, att avstängningsventilerna

icke kunna hålla detta tryck, och att man alltså

icke i sektionerna kan ernå detsamma. Viss farhåga, att själva rören

icke skola hålla, torde härvid influerat.

Otvivelaktigt skulle en dylik provtryckning giva en viss garanti för

framtiden. Skulle emellertid härvid stora sprickor uppstå, nödvändiggörande

ett omfattande arbete, kommer kåren sannolikt att för hela vintern

bliva hänvisad till föregående olidliga förhållanden i fråga örn vattenanskaffningen.

Det synes mig därför värt att överväga, huruvida

icke i stället en avsevärd utökning av garantitiden av entreprenören

kunde begäras.

Beträffande det kvarstående läckaget å l.i minutliter är jag ur stånd

avgöra, huruvida en dylik tolerans kan medgivas, eller örn absolut täthet

skall påfordras. De sakkunniga uttalanden, jag härutinnan införskaffat,

äro icke eniga.

Härvid är emellertid att märka, att vattentillgången under sommarmånaderna

var mindre (den minsta uppmätta 12 minutliter). Enligt

nyssnämnda uppgift örn behovet skulle visserligen även denna vattenkvantitet

varit tillräcklig, för den händelse pumpen körts större delen

av dygnet, men som det mesta av vattnet rann ut i de dåvarande stora

läckorna, kunde ett dylikt utprovande av behovet icke ske. Detta behov

antogs därför större och misstanke örn läckaget uppstod först senare.

Det är antagligt, att, örn vattentillgången varit större, misstanke om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80. 5

vattnets utrinnande tidigare uppstått och att de nödvändiga reparationerna

därför vid ett tidigare stadium utförts, därmed minskande nyssnämnda

kostnader, vilkas omfattning således delvis kunna härledas till

den dåliga vattentillgången.

Vilken hänsyn, som härtill hör tagas vid ett eventuellt ersättningskrav,

undandrager sig emellertid mitt bedömande.»

Revisorerna hava därefter framhållit, att av det anförda 1‘ramginge, att

vattentillgången vid 4. flygkårens vattenledning redan nu under vissa

tider icke varit tillräcklig, samt att någon säkerhet för att densamma

skulle kunna i fortsättningen året örn tillgodose flygkårens behov knappast

förefunnes. Ifråga örn rörledningen syntes det ådagalagt, att densamma

icke vore i överensstämmelse med gällande avtal. Revisorerna

förutsatte, att rören före garantitidens utgång avprovades med det kontraktsenliga

trycket samt att statsverket hölles skadeslöst för den merkostnad,

som åsamkats statsverket genom att vattenledningen icke kunnat

användas på grund av vattenrörens bristfällighet.

Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 6 och 7), som

anfört följande:

»Med avseende å vattenledningen vid 4. flygkårens etablissement å Frösön

hava revisorerna framhållit:

att vattenledningen under vissa tider icke varit tillräcklig,

att säkerhet för fyllande av kårens vattenbehov knappast förefinnes,

att rörledningen icke är i överensstämmelse med gällande avtal.

Den första punkten torde väl böra tydas så, att vattenmängden hittills

icke under vissa tider varit tillräcklig. Flygstyrelsen kan givetvis icke

bestrida detta, men beror nämnda förhållande på, att etablissementets

brunn å Frösön under förlidit år givit mindre vatten än vad förut erhållits

vid gjorda provpumpningar. Detta har emellertid varit fallet

även vid andra brunnar å Frösön, vilket allt torde bero på, att nederbörden

varit mindre än vanligt. Det kan jämväl ifrågasättas, örn icke

vattentillgången står i visst sammanhang med Storsjöns vattennivå. Tecken

tyda på, att så är förhållandet.

Emellertid har flygstyrelsen låtit fördjupa det befintliga borrhålet 10

meter, varefter enligt inkomna provpumpningsprotokoll en vattenmängd

av 3,600 liter per timme erhållits.

Enär kårens vattenbehov uppgår till mellan 15 och 20 kubikmeter per

dygn, erfordras numera endast cirka 5 timmars pumpning per dygn, vilket

förhållande kan sägas vara synnerligen tillfredsställande.

Styrelsen har all anledning förmoda, att den sålunda vidtagna åtgärden

kommer att på ett fullt betryggande sätt säkerställa kårens vattenbehov

för framtiden.

Till bemötande av revisorernas anmärkning att de i vattenledningen ingående

rören icke överensstämma med avtal, får flygstyrelsen anföra,

att enligt här nedan intagna avskrift av skrivelse från A.-B. Ingenjörsfirman

Titan den 9 december 1929, rören vid fabriken La Louviére vid

anställt prov motstå ett tryck av 20 atmosfärer och sålunda måste anses

fylla kontraktsbestämmelserna. Då nu emellertid vissa rör sedermera

brustit, torde anledningen härtill vara, att skada å rören sedermera uppkommit.

Det är emellertid entreprenörens skyldighet att under ansvars
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

Försälj ilin gen

av tomter ä

norra Djurgården.

tiden ersätta de felaktigheter, som kunna komma att härunder uppstå.

Plygstyrelsen kommer därför att tillse, att kontraktets bestämmelser härutinnan

efterlevas samt att statsverket hålles skadeslöst för de merkostnader,

som uppstått eller komma att uppstå genom felaktigheter från entreprenörens

sida.»

Utskottet har i anledning av vad revisorerna anfört och flygstyrelsen i

sin förklaring yttrat ansett sig höra inhämta ytterligare upplysningar i

ärendet från nämnda styrelse. På grund härav har utskottet från flygstyrelsen

mottagit en skrivelse, vilken återfinnes såsom bilaga till detta

utlåtande.

Med hänsyn särskilt till vad styrelsen framhållit i sistnämnda skrivelse,

har utskottet icke kunnat undgå att finna de åtgärder, som vidtagits

av styrelsen, vara i hög grad anmärkningsvärda.

Utskottet förutsätter emellertid, att de ytterligare åtgärder för vinnande

av rättelse i det av revisorerna påtalade missförhållandet, som

kunna visa sig erforderliga, komma att vidtagas utan särskild framställning

från riksdagens sida. På grund härav har utskottet allenast velat

vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna fäst uppmärksamheten

på de av Djurgårdskommissionen tillämpade metoderna vid

försäljning av statens tomter å de stadsplanelagda delarna av Norra Djurgården

i Stockholm (Del I sid. 25—27).

Efter att hava redogjort för förfaringssättet vid sagda försäljningar

samt med exempel belyst detta, hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Med hänsyn till bristen på välbelägna tomter inom de centralare delarna

av Stockholm, synes det knappast kunna undvikas att vid försäljning

av tomter personer, som inköpa sådana i spekulationssyfte, under

nu rådande konjunkturer på bostadsmarknaden, i vissa fall kunnat erhålla

betydande mellanhandsvinst. Dock torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke med hänsyn till konjunkturläget den av Djurgårdskommissionen

tillämpade försäljningsmetoden kan i viss mån anses möjliggöra

detta. Enligt vad revisorerna erfarit har även Stockholms stad just

med hänsyn till rådande förhållanden funnit sig böra för närvarande tilllämpa

andra försäljningsmetoder än tidigare varit fallet och i stället

övergått till anbudsförfarande. Man har också därigenom velat bereda

samtliga spekulanter tillfälle att kunna förvärva viss tomt. Från Djurgårdskommissionens

sida har emellertid framhållits, att enligt kommissionens

uppfattning det rådande läget å tomtmarknaden icke borde föranleda

ändring i de av kommissionen tillämpade försäljningsmetoderna

särskilt med tanke på framtida försäljningar och det allmänna intresse

kommissionen även har att företräda. Revisorerna äro dock av den uppfattningen,

att det rådande läget å tomtmarknaden bör föranleda till

vidtagande även från statens sida av särskilda åtgärder. Revisorerna

vilja därvid framhålla, att de icke hava något att erinra mot att mini

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

7

mipris fortfarande fastställas, men anse det kunna ifrågasättas, huruvida

icke, sedan dylika pris bestämts, åtminstone tillsvidare förseglade

anbud å en eller flera tomter böra till viss tidpunkt infordras, vilka anbud

därefter borde behandlas i enlighet med föreskrifterna i gällande

upphandlingsförordning. Det högsta av de ingivna anbuden synes därefter

böra antagas, därest anbudet kan anses vara ur statens synpunkt

acceptabelt och det i varje fall icke understiger fastställt minimipris.

Med hänsyn till att inom kort nya områden å norra Djurgården torde

komma, att upplåtas för försäljning hava revisorerna funnit sig böra fästa

uppmärksamheten på ovan angivna förhållanden.»

Förklaring bar avgivits av Djurgårdskommissionen (Del III sid. 10—

12), som anfört följande:

»Såsom i revisorernas berättelse angives, sker tomtförsäljningen under

band, varvid med den person, som först anmäler sig och vill betala

det av kommissionen åsätta priset för respektive tomt, uppgöres ett köpekontrakt

under förbehåll av Eders Kungl. Maj:ts godkännande. Priset

är beroende på konjunkturerna på tomtmarknaden, men uppgår lägst

till det av Eders Kungl. Majit fastställda minimipriset. Detta pris bar

efter förslag av Djurgårdskommissionen och efter byggnadsstyrelsens

hörande blivit antingen i förväg fastställt eller ock fastställes det i samband

med försäljningen; i sistnämnda fall är givetvis minimipriset

detsamma som försäljningspriset.

Vid uppgörande av förslag till minimipris har Djurgårdskommissionen

att taga hänsyn till en mängd faktorer, som inverka på prisbildningens

antingen böjande eller sänkande.

De faktorer, som i första band hava inflytande på tomtpriserna, äro

följande:

Tomtens läge i förhållande till väderstreck (solsida eller norrsida),

stadens centrum (avståndet), större trafikleder, avstånd till spårvagnslinje

m. m., butikläge (vissa gator äro butikgator), fasad mot park eller

öppen plats.

Tomtens tekniska förhållande. [Grundens beskaffenhet, tomtens djup

(från gatan och inåt), byggytans storlek (relativt tomtens storlek), mellantomt

eller hörntomt, byggnadsbestämmelser med avseende å antalet

våningar i höjd m. m.].

Bedömandet av dessa faktorer, vilkas inverkan på priset ju är av

mera fast karaktär, kräver insikt inom byggnadstekniska och trafiktekniska

facken samt erfarenhet beträffande den hyrande allmänhetens

krav och önskemål.

Förutom dessa nu omnämnda faktorer finnes ett stort antal andra

faktorer av mycket rörlig beskaffenhet, vilka sistnämnda faktorer kunna

sammanfattas under rubriken konjunktur för hållanden. Dessa förhållanden

utgöras i huvudsak av nedanstående:

a) Allmänna penningeläget (möjlighet att i bank erhålla byggnadskreditiv

till goda villkor, möjlighet att efter husets fullbordande få ett

bra kassalån och sekundärlån m. m.),

b) Folköknings för hållandena i staden, (inflyttning från förstäderna

eller tvärt örn, allmän folkökning m. m.),

c) Tillgång på tomter,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 80.

d) Lätthet att kunna till privatpersoner försälja fastigheter och få

loss penningar,

e) Hyresmarknaden och därpå beroende möjlighet att kunna uthyra

huset till höga hyror,

f) Arbetsmarknaden (arbetsavtalens längd och villkor m. m.).

Inflytandet på prisbildningen av dessa nu senast omnämnda faktorer

— var för sig och tillsammans — är ytterst svårt att siffermässigt beräkna.

Ofta gå deras inverkan inbördes i motsatt riktning, d. v. s. somliga

verka höjande, andra sänkande å tomtpriset allt efter konjunkturen

på respektive marknad. Ännu mera svåra att bedöma

äro dessa konjunkturfaktorer, då man har att taga hänsyn ej blott till

närvarande förhållanden, utan också till vad man i berörda hänseende

har att vänta inom närmaste kommande framtiden. Statens försäljningsorgan

måste nämligen med nödvändighet beakta det inflytande på

kommande stora försäljningar, som en vid viss tidpunkt tidigare förd

tomtpolitik kan hava. Också måste tillvaratagas statens anseende, så

att icke försäljningsorganet mister kundkretsens förtroende. Så torde

staten icke böra till det yttersta utnyttja ett nödläge på tomtmarknaden

och härigenom riskera bli inrangerad bland tomtjobbarna, vilket allt

skulle verka förlamande på allmänhetens köplust och sålunda vara till

nackdel för fortsatt exploatering av statens marker. Och till slut kan

staten icke gå in för sådana risker m. m. beträffande betalningsvillkoren,

som en enskild säljare kan våga sig på under förhoppning att erhålla

en särskilt stor vinst. Sålunda är även all byteshandel med fastigheter

eller med andra valutor utesluten.

Beträffande de av riksdagens revisorer omförmälda tomtförsäljningarna

under 1928 får Djurgårdskommissionen bestämt uttala, att kommissionen

finner de pris, som staten erhållit för ifrågavarande tomter, vara

fullt i överensstämmelse med prisläget vid tidpunkten för affärernas ingående.

De utgjorde nämligen per eldstad 1,855 till 1,900 kronor eller

cirka 30 procent över medelpriset för kommissionens samtliga ditintills

skedda försäljningar. Den på grund av bristen på tomter för bebyggande

senare inträdda oerhörda prisstegringen, som ställt företagarna i den situationen,

att de med bibehållande av alla risker vid respektive företags

utförande äro ur stånd att skörda skälig vinst på byggnadsföretaget, hade

vid affärsuppgörelsen ännu icke gjort sig märkbar.

Efter denna redogörelse beträffande hittills skedda tomtförsäljningar

och normerna för prissättningen får Djurgårdskommissionen uttala, att

metoden med infordrande av anbud kan lämpligen äga rum i de fall då

det rör sig örn en enda engångsförsäljning av en eller ett fåtal tomter

utan samband med annan försäljning eller då det är fråga örn någon isolerad,

särskilt begärlig tomt. Med hänsyn till detta förhållande har Djurgårdskommissionen

under år 1929 i fråga örn fyra tomter tillämpat anbudsmetoden

och härigenom kunnat erhålla mycket höga priser, nämligen

i det närmaste 3,000 kronor per eldstad. Metodens tillämpning kar

emellertid vid detta nu angivna tillfälle givit anledning till vissa förhållanden,

som enligt Djurgårdskommissionens åsikt föranleda kommissionen

att nu efteråt ställa sig tveksam, huruvida anhudsmetoden är med

hänsyn till kommande försäljningar lämplig. Det har nämligen uppstått

ett mycket stort missnöje över utgången av ifrågavarande anbudstävling,

i det att en och samma person inkom med högsta anbudet för alla fyra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

9

tomterna och sålunda kommer att erhålla kommissionens förord hos

Eders Kungl. Majit till inköp av tomterna i fråga; därjämte har man

förklarat sig icke vara villig att framdeles påkosta utredningar för tomternas

bebyggande och finansiering, med risk att icke erhålla någon som

helst valuta för arbete och omkostnader härför. Flera kunder torde på

grund härav komma att för framtiden avhålla sig från att avgiva anbud,

därest anbudsmetoden skall tillämpas, och i stället komma att

vända sig till andra håll för erhållande av tomter. Detta kommer att

verka ofördelaktigt på kommande försäljningar, i det att exploateringens

genomförande fördröjes och tomtpriserna av brist på anbud komma att

tryckas ned. Hänsyn måste nämligen tagas därtill, att staten i framtiden

blir långt ifrån ensam örn att tillhandahålla allmänheten välbelägna

tomter för bebyggande.»

De av revisorerna berörda frågorna rörande lämpligaste sättet för försäljningen

av statens tomter å Norra Djurgården äro givetvis av största

intresse för statsverket. I en den 14 innevarande mars till riksdagen avlåten

proposition nr 252 har emellertid Kungl. Majit framlagt förslag

till allmänna grunder för exploatering av Ladugårdsgärdestomterna,

därvid departementschefen jämväl yttrat sig angående förfaringssättet

vid prisbestämningen för tomterna. Riksdagen får alltså vid behandlingen

av denna proposition tillfälle att yttra sig angående de av revisorerna

upptagna spörsmålen. Med anledning härav har utskottet allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

4io) Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de

avlagt besök vid Nynäs kuranstalt. Med anledning av därvid gjorda iakttagelser

hava revisorerna ifrågasatt lämpligheten av kuranstaltens fortsatta

användning för sjukvårdsändamål. (Del. I sid. 31—33.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för pensionsstyrelsens inköp av berörda

anstalt, inredningen av densamma samt den därstädes förlagda sjukvårdsverksamheten

hava revisorerna anfört följande.

»Då badhotellet redan flera år stått oanvänt, vilja revisorerna framhålla

angelägenheten av att denna byggnad, som icke lämpligen kan

komma till användning för sjukvårdsändamål, försäljes eller på annat

sätt nyttiggöres. Strandhotellet föreföll vara i behov av en genomgripande

reparation och torde, i synnerhet vintertid, vara otjänligt för sjukvårdsändamål.

Det i den till parkhotellet hörande s. k. gula flygeln inrymda

köket syntes icke tillräckligt rymligt. Källarlokalen under köket är till

följd av den ovan omnämnda anordningen för luftväxling mindre lämplig

såsom förvaringsrum för de varor av olika slag, som pläga förvaras därstädes.

Av det sagda framgår, att badhotellet icke är användbart för sjukvårdsändamål,

och att strandhotellet, oavsett det bristfälliga skick, vari

det befinner sig, är mindre lämpligt för sådant ändamål, då det ligger på

Utskottets

yttrande.

Nynäs

kuranstalt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

tämligen långt avstånd från den egentliga anstalten och under viss del av

året icke kan användas för sjukvårdsverksamhet.

Såsom ett allmänt omdöme beträffande ifrågavarande anläggning synes

med skäl kunna göras gällande, att densamma i stort sett icke är tjänlig

för den uppgift, vartill den avsetts, och att sålunda staten genom förvärvet

av anläggningen åsamkats betydande utgifter utan motsvarande

nytta.»

Förklaring har avgivits av pensionsstyrelsen (Del III sid. 14—18), som,

efter att hava framhållit sin uppfattning rörande Nynäsanstaltens lämplighet

för kurortsvård samt angående resultaten av vården därstädes, anfört

följande.

»Strandhotellet har, på sätt revisorerna framhållit, i stor omfattning

tagits i anspråk för styrelsens sjukvårdande verksamhet. I samband

med den planerade utbyggnaden av anstalten vöre meningen att fullt

iståndsätta Strandhotellet. Den huvudsakliga anledningen till att denna

byggnad hittills icke året runt använts för den sjukvårdande verksamheten

sammanhänger med att klientelet å Nynäs, såsom ovan nämnts,

tidigare till stor del och allt fortfarande i någon, örn ock succesivt avtagande

omfattning utgöres av reumatiska patienter, för vilka det varit

olämpligt att vintertid, särskilt efter baden, tillryggalägga vägen mellan

Strandhotellet och Parkhotellet, där badet är beläget. Såsom förut framhållits

övergår emellertid klientelet vid Nynäs alltmera till att utgöras av

patienter med nervösa åkommor och för dessa föreligger icke tillnärmelsevis

samma risk i detta hänseende som för de reumatiska patienterna. Sedan

Strandhotellet försatts i ett tillfredsställande skick, kan man därför hoppas,

att det i fortsättningen skall under hela året kunna utnyttjas för den

sjukvårdande verksamheten. Under den tid av året, som Strandhotellet

hittills använts — i allmänhet cirka tre kvartal — har detsamma icke helt

utnyttjats, vilket sammanhänger med att särskilt köks- och matsalslokaler

i Parkhotellet, där samtliga patienter intaga sina måltider, varit otillräckliga

för ett större antal patienter. Genom utbyggnaden skulle denna

olägenhet avhjälpas och Strandhotellet sålunda kunna helt utnyttjas.

Såsom styrelsen i en till revisorerna avlåten P. M. framhållit, beror den

omständigheten, att Badhotellet sedan år 1925 stått outnyttjat, därpå att

hyresgäst icke kunnat erhållas, som velat betala en något så när skälig

hyra för detsamma. Upprepade försök hava under årens lopp gjorts att

för rimligt pris uthyra eller försälja såväl Bad- som Strandhotellet, och

har, när frågan gällt uthyrning, fonden härvid varit beredd att nedlägga

de kostnader å hotellbyggnaderna, som erfordrades för sådant ändamål, givetvis

under förutsättning att skälig ränta erliölles på sålunda nedlagt

kapital. Alla dessa försök hava emellertid misslyckats. De nybyggnadsplaner,

som ovan omförmälts, innebära emellertid icke någon ändring i

pensionsstyrelsens avsikt att även framdeles söka, i den mån det är möjligt,

försälja eller på annat lämpligt sätt utnyttja den del av Nynäsfastigheten,

som icke kan användas för sjukvårdsarbetet. Vad Badhotellet beträffar

lämpar sig detsamma icke för den sjukvårdande verksamheten.

Då detsamma ej heller kan tänkas bliva användbart för hotellverksamhet

eller dylikt, utan att därå nedläggas kostnader till betydande belopp, har

det ifrågasatts att i samband med en utbyggnad av anstalten riva ifrågavarande

byggnad. Emellertid är det givetvis icke uteslutet, att Badhotel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

11

let även i fortsättningen bibebålles och till exempel uthyres för pensionatändamål

eller dylikt. Vill man välja detta senare alternativ, är det dock,

såsom ovan nämnts, ofrånkomligt, att en hel del kostnader nedäggas för

byggnadens omändring och iståndsättande.

Slutligen må framhållas, att de av statsrevisorerna anmärkta bristerna

i Parkhotellets kök och källare givetvis komma att bliva avhjälpta genom

den planerade utbyggnaden. Den av revisorerna lämnade uppgiften, att

den av fonden inköpta, till läkarbostad avsedda villan icke skulle vara

vinterbonad, synes vara beroende på något missförstånd.

Av ovanstående torde framgå, att den nuvarande anstalten visserligen

ej kan anses fullgod, utan är i stort behov av planerad ombyggnad, men

att den det oaktat givit goda resultat ifråga örn de vårdade sjukas hälsa

och arbetskraft och sålunda väl fyllt sitt ändamål, att anstalten kan ombyggas

för relativt låg kostnad även örn förut nedlagda kostnader tagas

med i betraktande, och att sålunda statsrevisorernas uttalande, att anläggningen

i stort sett icke är tjänlig för den uppgift, vartill den avsetts, och

att staten genom förvärvet av anläggningen åsamkats betydande utgifter

utan motsvarande nytta, icke kan anses befogat.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vilka tagit del av förevarande

skrivelse, hava förklarat sig icke hava något att i sak däremot

erinra.»

Utskottet, som avlagt besök vid Nynäs kuranstalt, har till följd av därvid

gjorda iakttagelser kommit till den uppfattningen, att ett nedläggande

av anstalten icke bör ifrågakomma. Anstalten, som befinner sig i pensionsförsäkringsfondens

ägo, synes böra nyttiggöras, och utskottet är

därvid av den åsikten, att en modernisering och ombyggnad av densamma

i erforderlig utsträckning bör vidtagas, vartill, enligt vad utskottet

inhämtat, planer jämväl finnas utarbetade.

Med tillkännagivande av den ståndpunkt, utskottet intager beträffande

denna fråga, har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Denna fråga kommer utskottet att behandla i sitt utlåtande angående

anslag till fögderiförvaltningarna; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.

G:o) Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan

örn tillämpningen av föreskrifterna örn ställande av uppbördsborgen enligt

14 § i polisreglementet (Del T. sid. 45—50) och i sådant avseende till

en början erinrat om att enligt nämnda författningsrum skall polisman,

på vilken sådan handräcknings verksamhet ankommer, som avses i 1 § 2

mom. andra stycket i lagen om polisväsendet i riket (biträde vid åtgärd i

Utskottets

yttrande.

Vikariats

ersättningar

vid fögderiforvaltningarna.

Uppbördsborgen

för

polis- och

fjärdingsm än.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter oell vid annan

handräckning), vara pliktig att för de av befattningshavaren i tjänsten

omkänderhavda medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt

eller av kommun eller av polisdistrikt till det belopp, som länsstyrelsen

för varje särskilt fall bestämmer. Vill befattningshavaren i stället

avlämna inteckning i fast egendom inom sex tiondelar av fastighetens

taxeringsvärde eller pant i fullgoda värdepapper, må det ock tillåtas. Säkerhet,

som nu nämnts, skall ställas hos länsstyrelsen.

För att utröna, huru dessa bestämmelser tillämpats, hava revisorerna

från samtliga länsstyrelser, beträffande de polisdistrikt, i vilka polislagen

den 6 juni 1925 trätt i tillämpning, infordrat uppgifter när polisoch

fjärdingsmän tillsatts i dessa distrikt samt tidpunkten, då uppbördsborgen

för nämnda polis- och fjärdingsmän avlämnats till vederbörande

länsstyrelse.

Efter redogörelse för innehållet i dessa uppgifter hava revisorerna

anfört följande:

»Revisorernas ovanberörda utredning visar, att bestämmelserna i § 14

av polisreglementet angående ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt

många fall icke vederbörligen efterlevts. De risker för ekonomisk

förlust, som genom de långa dröjsmålen med borgenssäkerheternas

avlämnande uppkomma för statsverket, synas så pass allvarliga, att det

förefaller revisorerna angeläget, att omedelbara åtgärder till vinnande av

rättelse i påtalade hänseende vidtagas. Revisorerna anse sig böra i detta

sammanhang nämna, att en länsstyrelse plägat i förordnanden för polismän

intaga det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med indrivningsverksamhet,

förrän borgen för omhänderhavda medel blivit

ställd och av länsstyrelsen godkänd. Det synes revisorerna kunna ifrågasättas,

örn ej detta villkor borde stadgas såsom en allmän regel vid förordnanden

av här ifrågavarande slag eventuellt genom ett tillägg till polisreglementets

ovanberörda bestämmelse.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.

61—90).

Revisorernas förslag, att i förordnandena för fjärdings- eller polismän

skall intagas det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med

indrivningsverksamhet, förrän säkerhet för omhänderhavda medel blivit

ställd och av länsstyrelsen godkänd, synes visserligen kunna vara förtjänt

av övervägande. Dock lärer det, i anslutning till vad som framhållits

bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län,

kunna ifrågasättas, örn några större praktiska fördelar kunna förväntas

medelst genomförande av detta förslag och örn icke i stället i polisreglementet

borde intagas en bestämmelse därom, att länsstyrelserna skola

fastställa uppbördssäkerhetens storlek innan fjärdings- eller polismännen

förordnas samt att i kungörelsen örn tjänsten skall tillkännagivas, att den

utsedde skall vara pliktig att före tillträdet ställa föreskriven säkerhet

till fastställda beloppet. Genom ett sådant förfaringssätt skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

13

nämligen aspiranter till respektive tjänster i förväg få kännedom örn,

huru stor uppbördssäkerhet det ålåge dem att prestera, vilket nu i regel

ej är fallet.

Åtskilliga andra länsstyrelser hava i samband härmed även framhållit

vissa olägenheter, som äro förenade med den nu vanliga avfattningen av

försäkringsbrev, utfärdade av svensk försäkringsanstalt.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet ansett önskvärt, att

samtliga med förevarande fråga örn uppbördssäkerhet sammanhängande

spörsmål göras till föremål för närmare utredning i ändamål att vinna

så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att åt

bestämmelserna i ämnet gives den effektivitet, som måste anses erforderlig

för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter synas erforderliga

föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande den lämpligaste anordningen av den

polis- och fjärdingsman åliggande skyldigheten att

ställa uppbördssäkerhet samt därefter meddela de

föreskrifter i ämnet, vartill utredningen kan föranleda.

7io) Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna verkställt en

undersökning rörande den omfattning, i vilken särskilda mantalsskrivningsförrättare

förordnats, samt de kostnader, som av dessa förordnanden

föranletts (Del I sid. 50—56).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande i

»Vid de gjorda undersökningarna rörande tillämpningen av bestämmelserna

örn rätt att förordna särskild mantalsskrivningsförrättare samt

de därav föranledda kostnaderna för statsverket hava revisorerna i första

hand fäst sig vid att dylika mantalsskrivningsförrättare förordnats

i större utsträckning än som ursprungligen varit avsett. Såsom inhämtas

av den lämnade redogörelsen skulle nämligen särskilda mantalsskrivningsförrättare

endast förordnas i sådana fall, där det på grund av fögderiets

stora utsträckning eller mera betydande folkmängd vore oundgängligen

nödvändigt att anlita nämnda utväg för att mantalsskrivningsarbetet

skulle medhinnas i rätt tid. Av den nu verkställda undersökningen

framgår att under budgetåret 1928/1929 i icke mindre än 94 av

rikets 119 fögderier särskild mantalsskrivare lorordnats. I synnerligen

stor utsträckning synas särskilda mantalsskrivningsförrättare hava förordnats

i Värmlands län, där, enligt vad revisorerna funnit, mer än halva

antalet mantalsskrivningar utförts av särskilda mantalsskrivningsförrättare.

Till jämförelse härmed bör påpekas, att i Gävleborgs län, som i

likhet med Värmlands liin omfattar 6 fögderier men som har en större

areal och ävenledes en större folkmängd än Värmlands län, extra mantalsskrivningsförrättare

icke i något fall förordnats under ifrågavarande

tid.

Särskilda

mantalsskrivning

sförr

ältare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn, att häradsskrivare vid

resor för mantalsskrivningsförrättning icke äro berättigade till resekostnads-

och traktamentsersättning. Något avdrag å lönen i anledning av

att mantalsskrivningarna utföras av särskilda förrättare heliöva ej häradsskrivarna

vidkännas. Det synes revisorerna icke osannolikt, att sistberörda

omständigheter i viss mån kunnat inverka på häradsskrivarnas

benägenhet att utverka förordnande för särskilda mantalsskrivningsförrättare.

Av redogörelsen framgår vidare, att såsom ersättare för häradsskrivare

vid mantalsskrivning skulle i första hand landsfiskal komma i fråga.

I mycket stor utsträckning har emellertid ordinarie och icke ordinarie

personal vid länsstyrelserna anlitats. Sammanlagt har under budgetåret

1928/1929 till vid länsstyrelserna anställd personal utbetalts rese- och

traktamentsersättning för tjänstgöring såsom särskilda mantalsskrivningsförrättare

med över 10,000 kronor. Då länsstyrelsernas personal

sålunda i stor omfattning tages i anspråk för dessa förrättningar, måste

härav, enligt revisorernas mening, bliva följden, att behovet av icke ordinarie

personal inom länsstyrelserna ökas samt att de till förfogande

stående anslagen för avlönande av sådan personal bliva över hövan belastade.

Revisorerna vilja för sin del ifrågasätta, örn det icke vore skäl att till

förnyad omprövning upptaga Gisléns förslag att låta vederbörande häradsskrivare

själva helt eller delvis vidkännas den kostnad, som kan

bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares förordnande.

Sedan Gisléns förslag blev prövat av statsmakterna, hava nämligen förflutit

mer än tio år, och under denna tid hava kommunikationerna i

mycket hög grad förbättrats. Den i mantalsskrivningsförordningen såsom

skäl för förordnande av särskild förrättningsman angivna förutsättningen,

att vederbörande fögderis utsträckning omöjliggör mantalsskrivningsförrättningens

medhinnande inom föreskriven tid, torde under sådana

förhållanden numera ganska sällan behöva inträffa. Med hänsyn

till den relativt höga nivå, landets häradsskrivare i avseende på av

tjänsten härflytande inkomster intaga, torde ett åläggande för dem att

vidkännas kostnaden för de mantalsskrivningsförrättningar, de icke medhinna,

ej kunna anses för kåren oskäligt betungande.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 91

—125).

Av revisorernas utredning och de avgivna förklaringarna framgår, att

särskilda mantalsskrivningsförrättare förordnats i synnerligen stor omfattning.

Det vill också synas utskottet, som örn den omständigheten,

att statsverket i form av rese- och traktamentsersättning lämnar gottgörelse

till sådana mantalsskrivningsförrättare, medverkat till att ett mycket

stort antal häradsskrivare funnit sig höra göra framställning om biträde

vid de årliga mantalsskrivningarna. Dessa framställningar synas

även hava föranlett vederbörande länsstyrelser att i en anmärkningsvärt

stor utsträckning förordna särskilda mantalsskrivningsförrättare. Utskottet

delar revisorernas mening, att häradsskrivarna, med hänsyn till

den goda ställning, de intaga i avlöningshänseende, själva borde vidkän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80. 15

nas kostnaderna för de särskilda mantalsskrivningsförrättarna. Till denna

mening hava också flera länsstyrelser anslutit sig, bland andra länsstyrelsen

i Malmöhus län, som uttalat sig för att i gällande bestämmelser

vidtages sådan ändring, att vederbörande häradsskrivare själv får belt

bära den kostnad, som kan bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares

förordnande.

För vinnande av rättelse snarast möjligt i nu angivna hänseende

synas erforderliga åtgärder skyndsamt böra vidtagas av Kungl. Majit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga sådana

åtgärder, att kostnaderna för särskilt förordnade

mantalsskrivningsförrättare komma att gäldas av

den häradsskrivare, som påkallat förordnande av dylik

förrättningsman.

8:o) Under kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat,

att de företagit en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader

(Del I sid. 57—62).

Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande vägdistriktens

utgifter, i vad dessa belöpa å vägarnas underhåll, samt vad

därav nedlägges å nybyggnader och vägförbättringar.

Härefter hava revisorerna anfört följande.

»Räknat efter nuvarande norm av 55 procent, vilken emellertid hädanefter

kommer att höjas till 70 procent, uppgick statens andel i vägstyrelsernas

förvaltningskostnader till över en miljon kronor under 1928. Läggas

härtill förvaltningskostnaderna för nybyggnads- och vägförbättringsföretagen,

stiger denna statens kostnad till omkring 1V* miljon kronor.

Medan rätten att inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden

eller annan gottgörelse är mycket strängt avgränsad, är motsvarande

befogenhet vad vägstyrelserna beträffar så gott som helt oreglerad.

De tillämpade normerna synas också vara ytterst skiftande.

Detta belyses i sin mån av den inom revisionen utförda statistiska

undersökningen. Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och

Hallands län ifrågavarande förvaltningskostnader under 1928 utgjort

respektive 2.5, 3.8 och 3.9 procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län en så hög procentsats som närmare 10 procent. Skiljaktigheterna

äro än mer påfallande beträffande de särskilda vägdistrikten. Medan

exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad av cirka

12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader med 90 kronor eller

mindre än 1 procent, hava inom ett annat vägdistrikt inom samma län

förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den egentliga vägunderhållskostnaden

något över 30,000 kronor, vilket alltså ger en förvaltningskostnad

av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas

höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,

beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången

Väg distriktens

förvaltningskostnader

m. rrv.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

från naturaunderhåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava

ock ansett sig kunna göra den iakttagelsen, att förvaltningskostnadernas

växlande proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har

i vissa fall kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg

förvaltningskostnad, under det att inom vissa större vägdistrikt denna

ställt sig mycket hög.

Yad därefter angår den inom revisionen verkställda granskningen av

vissa vägdistrikts räkenskaper är till en början att märka, att räkenskaperna

i vissa fall ej varit förda med den fullständighet och reda, som

numera i allmänhet kräves i såväl offentlig som enskild förvaltning.

Verifikationerna hava ej sällan varit så summariska och ofullständiga

att tillräcklig vägledning ej lämnats för bedömande av utgiftens skälighet.

Detta gäller ej minst beträffande förekommande arvodes- och reseersättningar.

Revisorerna hava ock iakttagit, att vägdistrikt saknat eget

bankkonto, trots att under året så gott som genomgående betydande kassabehållningar

förefunnits.

Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna

av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning

ske mot den tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden

och resekostnadsersättningar kunna utgöra, allt i överensstämmelse

med den eljest inom det kommunala livet tillämpade praxis.

Å andra sidan har vid revisorernas granskning uppmärksammats fall,

då en vägstyrelses ordförande, som vid sin sida haft såväl vägmästare

som särskilt avlönad räkenskapsförare, uppburit, förutom dagtraktamenten

vid sammanträden och förrättningar, ett årsarvode av skiftande belopp.

Liknande årsarvoden ha också plägat utgå även till vägstyrelsens

övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.

Här omförmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.

För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten lia

ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda

arvoden på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda

förvaltning, som handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått

vid sidan av den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar

vägkonsulent eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.

Inom vissa vägdistrikt synes förekomma, att vägstyrelsens ledamöter

samt revisorer själva uppträda som entreprenörer åt vägkassan, försälja

arbetsmateriel åt densamma o. s. v. Tvivelsutan kan detta i allmänhet

hava skett utan något obehörigt förvärvssyfte. Ett dylikt förfaringssätt

kan säkerligen också, i all synnerhet inom vissa mindre distrikt, i

viss utsträckning vara praktiskt för undvikande av onödig omgång. Med

hänsyn till ifrågavarande personers förtroendeställning, innefattande

jämväl skyldighet att vaka över att vägdistriktens ekonomiska intressen

tillvaratagas, måste dock revisorerna, för sin del finna i allmänhet

mindre lämpligt, att desamma åtaga sig dylika arbeten eller leveranser.

Revisorerna hava ock uppmärksammat, att vägmästare utöver en normalt

tilltagen lön tilldelats årliga bidrag för hans förseende med egen

personautomobil med belopp upptill 3,600 kronor.

I all synnerhet påtaglig är bristen på några normerande allmänna

bestämmelser i fråga örn rese- och traktamentsersättningar. Medan i

många fall traktamentsersättning varit begränsad till 8 kronor för dag,

eller vad som utgår till nämndeman, bär å andra sidan uppmärksammats,

att dylik gottgörelse utgått med, förutom en efter allt att döma

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80. 17

tämligen frikostigt tilltagen ersättning för skjuts eller annan resekostnad,

ett belopp av 15—25 kronor för dag.

Missbruk av den nuvarande fria rätten att tilgodoräkna sig gottgörelse

för arbetet inom vägstyrelsen kan visserligen påtalas vid den

granskning, som sker av dels vägdistriktets revisorer dels oek vederbörande

statstjänsteman (hittills sakkunnig'', som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har att förordna för beräkningen av utgående statsbidrag, och

efter nya vägorganisationens genomförande vägingenjören). Det torde

dock kunna betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kan vinnas tillräcklig

trygghet för att ifrågavarande gottgörelser hållas inom skäliga

gränser. Då statsbidrag numera skall utgå med 70 procent, kan man ej

heller räkna med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande

faktor i samma utsträckning som tidigare.

Vad som sålunda framkommit visar enligt revisorernas mening hän

på behovet av närmare normer för arvodens och övriga ersättningars

bestämmande inom vägstyrelserna. Enhetliga grunder erfordras alltså

rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar vid resor i'' vägstyrelses

ärenden liksom ock rätten till dagarvoden vid sammanträden

och andra förrättningar. För fall att särskilda årsarvoden anses böra

utgå till vägstyrelses ordförande eller ledamot av densamma eller revisor

böra dessa arvoden till sin storlek fastställas av vägstämma samt

beslutet härom underställas länsstyrelse för godkännande. Till sist vilja

revisorerna framhålla lämpligheten av att eventuella anmärkningar och

erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens

räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,

delgivas vägstämma.»

Förklaringar hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

samtliga länsstyrelser. (Del III sid. 126—203.)

Vad revisorerna anfört beträffande saknaden av enhetliga grunder för

arvodens och övriga ersättningars bestämmande inom vägstyrelserna, har

utskottet funnit vara värt beaktande. Enligt utskottets mening böra åtgärder

snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga örn vägdistriktens

förvaltningskostnader.

Även vad revisorerna i övrigt under denna punkt föreslagit, har utskottet

ansett böra upptagas till närmare behandling. Utskottet anser att förevarande

frågor böra utan samband med den påbörjade utredningen rörande

ny väglagstiftning bliva föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för

vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga örn

vägdistriktens förvaltningskostnader.

Utskottets

yttrande.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 0 sami. 37 häfl. (Nr 80.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Vissa fiskehamnar.

En, per mille

fonden.

Utskottets

yttrande.

Åtgärder för

en snabbare

behandling av

besvärsmål

rörande inkomsttaxering.

9:o) Under kommunikationsdepartmentet, § 23, hava revisorerna framställt

vissa erinringar beträffande statens fiskehamnsbyggnader. (Del I

sid. 62—65.)

Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen

avgiva utlåtande; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

10:o) Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna upptagit till

behandling frågan örn En per mille fondens användning. (Del I sid.

66—67.)

Bevisorerna hava till en början lämnat en redogörelse över fondens tillkomst.

Sedan revisorerna därefter erinrat örn, att någon disposition av fondens

medel icke förekommit sedan år 1900, samt att behållningen å densamma

vid utgången av budgetåret 1928/1929 vuxit till 77,562 kronor 31

öre, hava revisorerna framhållit, att enligt deras mening skäl saknades

att låta ifrågavarande medel år efter annat stå odisponerade. Revisorerna

ifrågasatte därför, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att den

vid utgången av innevarande budgetår å fonden förefintliga behållningen

antingen måtte få användas för något statsändamål eller ock överföras

till statsverkets kassafond.

Statskontoret, som i ärendet avgivit yttrande, har icke haft något att

erinra mot de åtgärder, som revisorerna ifrågasatt beträffande användandet

av fondens behållning.

I likhet med revisorerna finner utskottet skäl icke föreligga att låta

den å fonden förefintliga behållningen fortfarande stå odisponerad, utan

synes densamma böra på lämpligt sätt komma till användning. Medlen

torde kunna tagas i anspråk för det ändamål, som blivit vid fondens tillkomst

angivet, och utskottet vill i sådant avseende föreslå, att fondens behållning

användes för underhållet av Älvsborgs fästning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj;t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte vid kommande statsregleringar

vidtaga sådana åtgärder, att den å En per

mille fonden förefintliga behållningen kommer till

användning för underhållet av Älvsborgs fästning.

II :o) Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt erinringar

i fråga örn behandlingen av vissa besvärsmål rörande inkomsttaxering.

(Del I sid. 84—85.)

Efter att hava med exempel påvisat, hurusom missförhållanden härutinnan

förelåge, hava revisorerna anfört följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr SO.

19

»De anförda exemplen synas utvisa, att besvär av ifrågavarande slag

icke alltid behandlas med den skyndsamhet, som med hänsyn till sakens

natur är önskvärd. Även örn med hänsyn till mängden av dylika ärenden

vederbörande länsstyrelser och kammarrätten icke hinna behandla målen

inom den närmaste tiden, efter det de inkommit, måste revisorerna

dock finna det anmärkningsvärt, att vederbörande taxeringsnämndsordförande

icke avgivit infordrade yttranden i dylika mål inom skälig tid. Revisorerna

hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden

och vilja för sin del föreslå, att samtliga taxeringsnämndsordförande

i landet erinras örn nödvändigheten av att snarast möjligt i dylika mål

inkomma med begärda yttranden, så att icke målens avgörande genom

deras förvållande onödigtvis förhalas. Vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande

torde länsstyrelserna böra ägna uppmärksamhet åt

vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.»

Vad revisorerna anfört beträffande handläggningen av besvärsmål utskottets

rörande inkomsttaxering, har utskottet funnit vara värt synnerligt be- yttrandeaktande.

Enligt utskottets mening måste större hänsyn, än vad hittills

skett, tagas till allmänhetens berättigade krav att inom rimlig tid få sina

besvär av ifrågavarande slag slutgiltigt avgjorda. Med anledning härav

har utskottet velat föreslå, att framställning av riksdagen göres hos

Kungl. Majit örn vidtagande av erforderliga åtgärder för en skyndsammare

behandling av berörda mål. Då någon förbättring i här angivna

avseenden synes kunna vinnas, därest ordförandena i vederbörande taxeringsnämnder

med större skyndsamhet avgåve infordrade yttranden i målen,

synes det utskottet i likhet med revisorerna, som örn länsstyrelserna

vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande borde uppmärksamma

vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder

för en skyndsammare behandling av besvärs!

mål rörande inkomsttaxering.

1210) Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för Befattningsen

av dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestäm- "frinus

melserna i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares be- del av sin

frielse från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie un- ^2?ersätt

der sådan ledighet (Del I, 85—94). ningen till

Efter att hava med stöd av en uppgjord tablå påvisat, i vilken omfatt- Udig
ning

sådan befrielse medgivits befattningshavare, tillhörande civila stats- hst.

förvaltningen samt grunderna för vikariatsersättningen, hava revisorerna

gjort följande uttalande.

»Av den verkställda utredningen framgår att här avsedda ledigheter förekomma

i betydande omfattning. Detta gäller dock icke i så hög grad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

de centrala verken som länsstyrelserna, där anordningen med partiella

ledigheter tillämpats i synnerligen stor utsträckning. Sammanlagda dagantalet

för sådan ledighet uppgår för samtliga undersökta myndigheter

till 12,479 under hudgetåret 1928/1929, varav på länsstyrelserna komma

8;097 dagar. Av förstnämnda siffra, 12,479 dagar, hänföra sig 9,886 dagar

till sådana fall, där vikariatsersättning utgått till den, som uppehållit

tjänsten under ledigheten, under det att beträffande återstående antal dagar

dylik ersättning icke förekommit. Såsom regel är det befattningshavare

i de högre lönegraderna som åtnjutit ledighet, varom här är fråga. I

samtliga fall, utom vad angår vissa befattningshavare vid hovrätterna,

har den lediga tjänstemannen fått åtnjuta oavkortad lön.

Ersättning till vikarie under ifrågavarande ledigheter utgår från i staten

för vederbörande verk upptagna anslag till avlöningar till ordinarie

tjänstemän eller till vikariatsersättningar, vilka anslag hava förslagsanslags

natur.

Med hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av detta slag förekomma,

synes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss

inskränkning i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas. Genom att vikarie

för dylik befattningshavare erhåller ersättning från ett i vederbörande

verks stat upptaget förslagsanslag, hava verken i allmänhet möjlighet

att på detta sätt förstärka sina arbetskrafter utan att deras åtgärder

härutinnan underkastas prövning av Kungl. Majit eller riksdagen. Det

är på sätt ovan nämnts endast hovrätterna, som i detta hänseende intaga

en särställning. Beträffande dem gäller att örn ledigheten omfattar

mer än 8 dagar för år räknat eller befattningshavaren anses böra under

ledigheten åtnjuta oavkortad lön, frågan skall underställas Kungl. Majlis

provning. En liknande föreskrift synes revisorerna påkallad ifråga örn

statsförvaltningen i övrigt. Möjligen kan det dock därvid för undvikande

av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit befinnas rimligt

att göra bestämmelserna något mindre restriktiva än de nyss anförda.

Utredningen ger vidare vid handen att ifråga örn ersättning till vikarie

för befattningshavare, som erhållit befrielse från viss del av sin

tjänstgöring, mycket växlande grunder tillämpats. Så har vid vissa verk

alltid eller i flertalet fall full vikariatsersättning utgått, under det vid

andra verk städse ersättningen underkastats reducering till exempelvis

U, 13, A, A, I * 3/ö och 4 A av full vikariatsersättning. Enligt revisorernas

mening måste det anses önskvärt att bestämmelser meddelas i syfte att för

framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att här berörda spörsmål

beaktas vid den blivande allmänna revisionen av nu gällande avlöningsreglemente.

»

I anledning av revisorernas uttalande anser utskottet det böra under
sökas,

huruvida icke någon inskränkning i den vederbörande myndighe
ter

nu medgivna rätten att bevilja partiell ledighet är påkallad med hänsyn

till den omfattning, vari dylik ledighet, särskilt beträffande läns
styrelsernas

personal, enligt vad som framgår av den verkställda utredningen,

blivit beviljad. Utskottet finner vidare i likhet med revisorerna

mindre lämpligt att, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

21

sättningarna till vikarier för befattningshavare, som erhållit befrielse

från viss del av sin tjänstgöring, utgå efter mycket olikartade grunder.

I överensstämmelse med revisorernas uttalande har utskottet därför

funnit önskvärt, att sådana kompletterande bestämmelser meddelas, att

för framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes. Enligt utskottets

mening böra ifrågavarande spörsmål lämpligen tagas i beaktande

i samband med den pågående revisionen av gällande avlöningsförfattningar.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägande

vad i förevarande ärende anförts och därefter vidtaga

de åtgärder, som må finnas påkallade.

13: o) Under ecklesiastikdepartementet, § 36, hava revisorerna med hänsyn

till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som Dramatiska teatern

lämnat, till behandling upptagit frågan örn orsakerna härtill. (Del I

sid. 95—117.)

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande teaterns verksamhet

under de senaste åren samt på grundvalen av desamma framställt

vissa anmärkningar mot teaterns skötsel och förvaltning, hava revisorerna

anfört följande:

»Av den ovan lämnade utredningen och den i samband därmed framförda

kritiken av Dramatiska teaterns ekonomiska ledning och förvaltning

torde framgå, att vissa förändringar därutinnan äro nödvändiga.

Revisorerna vilja emellertid här nedan framföra ytterligare några synpunkter.

Såsom revisorerna redan förut framhållit, måste på en institution som

Dramatiska teatern ställas särskilt stora krav på konstnärlighet, varjämte

teatern även har särskilda förpliktelser gentemot svensk dramatik.

Men även med beaktande härav lärer det, såsom den verkställda utredningen

torde giva vid handen, otvivelaktigt vara möjligt att avsevärt

nedbringa åtskilliga utgiftsposter. Revisorerna hava vid sin granskning

av teaterns ekonomi fått ett bestämt intryck av att vid teaterns skötsel

visats bristande ekonomiskt sinne samt brist på förtänksamhet och noggrann

planläggning från ledningens sida.

I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att fästa uppmärksamheten

på följande yttrande av teaterbolagets revisor i en av honom

detta år avgiven särskild revisor sberättelse: ’En ytterligare anledning

för styrelsen att icke fästa avseende vid kostnaderna för repertoarens

hållande på den höga konstnärliga nivån ligger härutinnan, att

de allmänna bidragen till teatern hava ställts till ledningens förfogande

utan några som helst direktiv beträffande anpassningen av teaterverksamheten

efter vissa ekonomiska grunder.’

Det vore enligt revisorernas mening synnerligen betänkligt, örn teaterns

styrelse och ledning i sitt allmänna handlande skulle utgå från

de synpunkter, som nämnda revisor här förfäktar. På grund av bemälda

revisorers uttalande torde det i varje fall vara nödvändigt att giva

Dramatiska

teaterns verfa

samhet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

teaterbolagets styrelse en uttrycklig erinran därom, att de framförda

synpunkterna icke kunna godtagas. Ty även örn det hittills varit så,

att det allmänna utan någon mer ingående kontroll nödgats år efter år

tillskjuta de avsevärda belopp, som åtgått för att täcka teaterbolagets

brist, bör detta dock icke av bolagets ledning tolkas så, att det allmänna

därmed godtagit vilka onödiga utgifter som helst. Man bör hos styrelsen

och ledningen för teatern kunna förutsätta ett sådant ansvar inför

det allmänna, att man —• med uppehållande av en såsom lämplig befunnen

konstnärlig nivå —■ dock söker göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna

härför inom så snäva gränser som möjligt.

Svårigheten för att icke säga omöjligheten att skapa garantier för

en sundare ekonomisk förvaltning av Dramatiska teatern, så länge det

anses, eller i varje fall handlas så, som vore det en självklar sak, att uppkommande

förluster kunna vältras över på det allmänna, torde vara

uppenbar.

Det måste enligt revisorernas mening ovillkorligen krävas, att en

ändring i ovan i fråga örn teaterns ekonomiska skötsel anmärkta hänseenden

kommer till stånd. Revisorerna vilja i sådant hänseende bland annat

fästa uppmärksamheten på den utväg till nedbringande av utgifterna,

som torde ligga i ett närmare samarbete med Kungl, teatern. Ifrågasättas

kan sålunda örn icke möbler, kostymer och övrig rekvisita i

många fall skulle kunna lånas mellan de båda teatrarna, varjämte i vuss

utsträckning samarbete borde kunna äga rum i fråga örn dekoratörer,

snickare m. fl. Måhända skulle även de båda teatrarnas ställande under

en gemensam ledning val-a ägnad att främja här ifrågavarande syfte.

Slutligen vilja revisorerna framhålla nödvändigheten av att, såsom

kanslirådet Köhler och de av honom åberopade, inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga ifrågasatt, sådan ändring beträffande

bidragen från det allmänna skei-, att nämnda bidrag bomme att utgå

med av Kungl. Majit i staten för teatern angivet fast belopp. Utöver

nämnda belopp borde bidrag icke i andra fall beviljas, än då Kungl.

Majit funne alldeles särskilda skäl därtill vara för handen. Enär recettinkomsterna

vid teatern, såsom ovan visats, äro tämligen konstanta, torde

det för teaterns ledning vara möjligt att utan större svårighet beräkna,

inom vilka gränser utgifterna böra hållas.»

Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl. Dramatiska teatern (Del

III sid. 228—229), som vid sitt utlåtande bifogat en av teaterchefen uppgjord

promeroria.

Styrelsen har därvid anfört bland annat följande.

»Tydligt är, att revisorerna i sin på många punkter ingående och intressanta

utredning framlagt en del felaktiga eller missuppfattade uppgifter,

på vilka de sedermera byggt ett omdöme över teaterns förvaltning,

vilket på grund härav måste bliva missledande och orättvist. De positiva

synpunkter, som av revisorerna företrädas, sammanfalla på väsentliga

punkter med dem, som finnas uttalade i den ekonomiska utredning, som

teaterstyrelsen och särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. besparingskommittén,

verkställde på uppdrag av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

och som avläts den 10 juni 1929. Det synes oss sålunda,

som örn revisorernas berättelse givit ett stöd åt de förslag och synpunkter

i det utlåtande, som besparingskommittén framlagt och som nu

är beroende på prövning i kungl, ecklesiastikdepartementet.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

23

Utskottet, som ansett sig icke böra närmare ingå på de av revisorerna

gjorda detaljanmärkningarna, har icke kunnat undgå att finna utgifterna

för teaterns verksamhet alltför höga och en avsevärd begränsning av desamma

ofrånkomlig. Utskottet delar revisorernas uppfattning, att en

dylik begränsning knappast kan åstadkommas, därest icke understöden

av allmänna medel till teaterns verksamhet upptagas med bestämda belopp

på inkomstsidan i de årliga staterna för teatern. Härigenom skulle

även den fördelen vinnas, att teaterns styrelse kunde bättre överskåda teaterns

ekonomiska ställning och sålunda även beräkna, inom vilka gränser

utgifterna måste hållas.

I detta sammanhang har utskottet ansett sig därjämte böra som sin

mening framhålla, att, då Dramatiska teatern i första hand tjänar Stockholms

stads och dess befolknings intressen, den fordran bör kunna uppställas,

att staden jämväl bidrager till teaterns drift.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga

åtgärder för nedbringandet i möjligaste mån av kostnaderna

för Dramatiska teaterns verksamhet ävensom

för ordnandet överhuvudtaget av teaterns ekonomi på

ett mera tillfredsställande sätt än vad nu är fallet.

14:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan örn införande av värmeanordning i de för tavelsamlingarna

i Gripsholms slott avsedda lokalerna (Del I sid. 117—118).

Den av revisorerna berörda frågan har varit föremål för behandling av

utskottet i dess den 28 sistlidne januari avgivna utlåtande nr 12, därvid

utskottet föreslagit, att ett belopp av 70,000 kronor skulle anvisas för

ändamålet.

Vad utskottet sålunda föreslagit, har numera vunnit riksdagens bifall;

varom utskottet velat här

erinra.

15:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 39, hava revisorerna framställt

vissa erinringar beträffande dispositionen av behållningen å anslaget till

icke ordinarie befattningshavare vid universitetsbiblioteket i Uppsala (Del

I sid. 119—121).

Revisorerna hava till en början erinrat örn, att medan förut universitetsstaten

i sin helhet utmynnat i ett bestämt anslag å riksstatcn, skedde

år 1925 en uppdelning i så måtto, att avlöningsstaten för professorer och

lärare m. fl., vilkas avlöningförmåner reglerades efter dittills vedertagna

avlöningsgrunder, kom att fortfarande representera ett fast och bestämt

Utskottets

yttrande.

Statens tafvelsamling

i

Gripsholms

slott.

Anslaget till

icke ordinarie

befattningshavare

vid

universitetsbiblioteket

i

Uppsala.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

anslag, medan åter avlöningsstaten för tjänstemän vid universitetets samlingar

och inrättningar, å vilka det civila avlöningsreglementet blev tilllämpligt,

i riksstaten uppfördes såsom särskilt förslagsanslag.

I och med att anslaget till avlöningar åt tjänstemän och betjänte vid

universitetets samlingar och inrättningar m. m. erhöll förslagsanslags natur,

skulle besparingar härå tillgodoföras statsverkets kassafond.

Vidkommande Uppsala universitet hava revisorerna uppmärksammat,

att behållningen å en i detta anslag ingående, till siffran bestämd, anslagspost

till avlöningar åt icke ordinarie befattningshavare vid universitetsbiblioteket

i Uppsala vid respektive budgetårs slut icke tillgodoförts

statsverkets kassafond utan reserverats till utgifter under följande år.

Enligt vad revisorerna inhämtat hade universitetskanslersämbetet den 23

december 1927 bifallit en av överbibliotekarien vid universitetet i Uppsala

den 12 december 1927 dagtecknad och av det mindre akademiska konsistoriet

i Uppsala tillstyrkt ansökning, däri överbibliotekarien — med

förmälan att å ifrågavarande anslag till avlöningar åt icke ordinarie

befattningshavare för budgetåret 1926/1927 uppstått en besparing å 6,526

kronor 74 öre anhållit dels att ett belopp av 3,300 kronor av nämnda

summa å 6,526 kronor 74 öre måtte få användas till ersättning åt övertaliga

amanuenser vid biblioteket, som ej innehade fast arvode, dels ock att

återstoden, 3,226 kronor 74 öre, måtte ställas till överbibliotekariens förfogande

att mot redovisning användas till bestridande av kostnaderna för

extra arbeten inom biblioteket. På grund av ifrågavarande anslags natur

hade enligt revisorernas mening de å detsamma uppkomna behållningarna

årligen bort tillföras kassafonden. Vederbörande universitetsmyndigheter

hade således förfarit felaktigt, då de i stället reserverat de uppkomna

överskottsmedlen och under följande budgetår disponerat desamma.

Vad sålunda förekommit hade revisorerna ansett vara av den anmärkningsvärda

beskaffenhet, att revisorerna velat för riksdagen omförmäla

förhållandet.

Förklaringar hava avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet

(Del III sid. 253—254) samt av mindre akademiska konsistoriet i Uppsala

(Del III sid. 254), som bifogat yttranden från vederbörande överbibliotekarie

och drätselnämnd.

Kanslersämbetet har bland annat anfört följande.

»Såsom grund för sin anmärkning hava statsrevisorerna åberopat

lfrågavai ande anslags natur. Det synes härvid böra uppmärksammas,

att anslaget är av en alldeles säregen natur, särskilt i vad angår dispositionen

av uppkommande överskott (och för övrigt även beträffande

de däri ingående amanuensarvodenas karaktär i avlöningshänseende).

I fråga örn användande av besparingar å anslaget hava särskilda bestämmelser

gällt så väl före som efter tiden för 1925 års lönereglering.

Före år 1925 ingingo besparingarna icke — såsom statsrevisorerna synas

antaga — till universitetets reservfond, utan användes, enligt av Kungl.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

25

Majit ursprungligen jämlikt nådigt brev den 17 december 1909, fastställda

grunder, vilka alltså tillämpats sedan 20 år tillbaka. De hava

också, på sätt framgår av överbibliotekariens yttrande, visat sig ändamålsenliga

och lämpliga; och det finnes ingen anledning antaga, att

Kungl. Majit oell riksdagen önskat någon ändring härutinnan, eftersom

vid 1925 års riksdag, dä i sammanhang med statens omläggning berörda

grunder bragtes till riksdagens kännedom, icke någon gensaga mot dem

förekom, vare sig från Kungl. Majits eller från riksdagens sida. Helt

naturligen hava de även sedermera alltfort tillämpats. Några särskilda

däremot stridande bestämmelser hava icke, så vitt jag har mig bekant,

i vederbörlig ordning kommit till universitetets kännedom.

Då de akademiska myndigheterna alltså, enligt mitt förmenande, ingalunda

förfarit felaktigt, utan ställt sig till efterrättelse vederbörande i

ämnet meddelade föreskrifter, hemställer jag, med stöd jämväl av drätselnämndens

och överbibliotekariens yttranden, att statsrevisorernas anmärkning

i denna punkt ej måtte föranleda någon åtgärd.»

Mindre akademiska konsistoret i Uppsala har som eget utlåtande åberopat,

vad drätselnämnden i ärendet anfört.

Även örn universitetsmyndigheterna i Uppsala haft viss anledning till utskottets

sitt av revisorerna påtalade förfaringssätt, måste dock utskottet i likhet yttrandemed

revisorerna finna detsamma vara ur budgetteknisk synpunkt sett

mindre tillfredsställande. En ändring i berörda hänseende torde därför

vara erforderlig. Då emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, riksräkenskapsverket

har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållande,

har utskottet icke ansett erforderligt, att någon särskild åtgärd från riksdagens

sida nu vidtages i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock ansett vara av den vikt,

att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

16io) Under ecklesiastidepartementet, § 40, hava revisorerna framställt

vissa erinringar beträffande beräkningen av nettoinkomsterna å vissa inkomsttitlar

i staterna för universiteten i Uppsala och Lund. (Del I sid.

121—130.)

Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalande.

Vissa inkomsttitlar

i

staten för

universiteten

i Uppsala och

Lund.

»Av det anförda framgår att de i vederbörande universitetsstater beräknade

nettoinkomsterna å vissa inkomsttitlar icke stå i överensstämmelse

med de i räkenskaperna redovisade. Genom att ifrågavarande nettoinkomster

i inkomststaterna upptagits till avsevärt lägre värden än de

verkliga har statsverkets anslag otvivelaktigt måst upptagas till högre

belopp än vad som varit nödvändigt. Enligt revisorernas mening står

det hittills sålunda tillämpade förfarandet icke i god överensstämmelse

med ett välordnat redovisningsväsende och försvårar eller omöjliggör för

den anslagsbeviljande myndigheten att erhålla ett tillförlitligt omdöme

om universitetens ekonomiska ställning. Revisorerna anse det därför

önskvärt att en omläggning härutinnan kommer till stånd så att vid uppgörandet

av staten för vederbörande universitet här ifrågavarande in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

komster i möjligaste mån upptagas till de verkliga värdena. Sker detta

blir följden härav givetvis, att universiteten, i stället för att nu en väsentlig

del av deras utgifter ej beräknas i staterna utan bestridas genom

vederbörande reservfonder, få i den mån så anses behövligt, i sina statförslag

upptaga visst lämpligt belopp till oförutsedda utgifter, varigenom

riksdagen sedermera får tillfälle att vid behandling av dessa statförslag

närmare pröva samtliga utgiftsbehoven och fastställa det belopp, som till

dylika oförutsedda utgifter kan i form av särskilt anslag vara behövligt.»

I ärendet har yttrande avgivits av statskontoret (Del III sid. 275—277),

som anfört följande.

»Såsom framgår av de av revisorerna uppställda tablåerna över vissa

inkomsttitlars i staterna för universiteten i Uppsala oell Lund beräknade

och influtna belopp under de senare budgetåren, hava dessa titlar —

egendomsförvaltningen och skogsförvaltningen vid Uppsala universitet

samt arrendespannmål och avkastning av akademikassan vid Lunds universitet

— från och med budgetåret 1923/1924 till och med budgetåret

1928/1929 med endast ett mindre undantag, utvisat årliga överskott, i

vissa fall med högst betydande belopp.

Särskilt gör detta förhållande sig gällande beträffande egendomsförvaltningen

vid Uppsala universitet, där överskottet i medeltal för de

fyra sistförflutna budgetåren — eller den tid, under vilken den nuvarande

beräkningen av titeln, 65,460 kronor, varit gällande — uppgått till

omkring 205 procent. I jämförelse härmed är överskottet å titeln ''skogsförvaltningen’,

beräknad till 152,560 kronor, obetydligt, omkring 10 procent

i årligt medeltal för samma tid.

Beträffande inkomststaten för Lunds universitet utvisar titeln ''arrendespannmål’

beräknad till 41,000 kronor, ett årligt överskott, likaledes

för tiden från och med den 1 juli 1925, av i medeltal omkring 47 procent.

Motsvarande tal för titeln ''avkastning av akademikassans räntebärande

kapital’, beräknad till 43,500 kronor, utgör omkring 17 procent.

Av de sålunda omförmälda överskotten är det endast de, vilka uppstått

å titeln ''egendomsförvaltningen'' vid Uppsala universitet och titeln

''arrendespannmål'' vid Lunds universitet, som kunna anses anmärkningsvärt

höga.

Den huvudsakliga anledningen till inkomsternas å den förstnämnda

titeln synnerligen starka ökning utöver de beräknade torde ligga i den

omständigheten, att vid fastställandet av 1923 års stat spannmålen evalverats

i penningar efter medelmarkegångspriset för de närmast förflutna

20 åren, ehuru detta pris var ej oväsentligt lägre än 1922 års markegångspris.

I sitt den 7 november 1922 avgivna utlåtande i ärendet framhöll

även statskontoret denna omständighet, men fann att, då väl avsikten

vore att staten skulle kunna gälla för en icke allt för kort tidsperiod,

försiktigheten bjöae att icke räkna med högre pris än som gjorts. Departementschefen

och riksdagen delade denna statskontorets uppfattning.

Vad arrendespannmålen vid Lunds universitet beträffar, löses densamma

av arrendatorer^ efter årets markegångspris med en förhöjning

av 1 krona 20 öre för hektoliter och till grund för beräkningen av bruttoinkomsten

å denna titel i 1925 års stat ligger medeltalet för de närmast

förflutna femton årens inlösningspris, dock med en nedskärning av örn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

27

kring 25,000 kronor på grund av att nämnda medeltal stark influerades

av krisårens enorma stegring av spannmålsprisen.

De sålunda verkställda beräkningarna hava emellertid, såsom av revisorernas

redogörelser framgår, visat sig alltför försiktiga och statskontoret

anser i likhet med revisorerna, att en omläggning av beräkningen

av ifrågavarande inkomsttitlar bör komma till stånd. Härvid lärer även

böra uppmärksammas de båda övriga av ovannämnda inkomsttitlar —

skogsförvaltningen vid Uppsala universitet och avkastningen av akademikassan

vid Lunds universitet — även örn statskontoret, såsom ovan

antytts, icke anser att överskotten å dessa titlar äro av mera anmärkningsvärd

art. Den utredning, som statskontoret sålunda anser böra verkställas,

torde i första hand ankomma på universitetsmyndigheterna.

Revisorerna anse det önskvärt, att vid uppgörandet av staten för vederbörande

universitet här ifrågavarande inkomster i möjligaste mån

upptagas till de verkliga värdena och revisorerna utgå från att, örn så

sker, reservfonderna icke längre skola vara i stånd att, såsom nu är fallet,

bestrida en väsentlig del av universitetens utgifter utan att i stället

visst belopp kan behöva uppföras till oförutsedda utgifter.

I avseende härå vill statskontoret framhålla, att örn än ämbetsverket,

såsom av det ovan anförda framgår, anser att höjning av vissa titlar i

inkomsterna bör ske, statskontoret likväl måste ställa sig betänksamt

mot att beräkningen verkställes med utgångspunkt från att största möjliga

säkerhet bör vinnas för att överskott icke må uppstå. En viss icke

alltför obetydlig marginal till förekommande av brist torde enligt statskontorets

mening allt fortfarande böra hållas. Uppfattningen i denna

sak är direkt sammanhängande med den ställning man intager till frågan

örn reservfondernas betydelse för universiteten. Härutinnan har

statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande den 7 november 1922 angående

stat för Uppsala universitet anfört, att ämbetsverket icke kunde underlåta

att uttala sina betänkligheter mot en alltför stark beskärning av

reservfonden, vilken vore avsedd att enligt beslut av kanslern användas

för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behov. Denna möjlighet

till friare medelsdisposition torde hava varit av synnerlig betydelse

för universitetets verksamhet och därmed för den vetenskapliga forskningen

i vårt land. Statskontoret vilie även erinra, att 1921 års riksdag

vid behandlingen av förslagen örn förstärkningsanslag till vissa institutioners

materiellanslag uttalat, att riksdagen förutsatte, att även framdeles

reservfondmedel i tillräcklig omfattning komme att stå till kanslerns

förfogande för användning i överensstämmelse med i universitetsstatuterna

meddelade föreskrifter. Vid avlåtande till 1923 års riksdag

av framställningen örn ny inkomststat för Uppsala universitet uttalades

också av föredragande departementschefen, att det vore av vikt att tillse

att denna förutsättning jämväl för framtiden bleve uppehållen.

Från den uppfattning örn betydelsen av reservfondernas upprätthållande,

som sålunda hävdats av såväl statskontoret som Eders Kungl.

Maj:t och riksdagen, innebär revisorernas nu gjorda uttalande ett bestämt

avsteg. Tillämpningen av den av dem skisserade anordningen

med reservfonder, som till följd av ytterst starkt nedskurna inkomster

icke annat än i mycket ringa grad skulle kunna fylla sitt ändamål, och

anvisande i stället å staten av ett anslag till oförutsedda utgifter, vilket

anslag årligen skulle av riksdagen prövas och eventuellt förändras, skulle

beröva universiteten möjligheten att i nämnvärd grad begagna sig av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

Särskilda förmaner,

förenade

med

vissa lärartjänster.

den dem av ålder tillkommande rätten att på grund av de betydande

egna medelstillgångar, varöver de förfoga, i stor utsträckning själva

besluta örn medelsdispositioner för undervisningens, studiernas och universitetens

allmänna förkovran (§ 142 av statuterna). Det av revisorerna

i utsikt ställda anslaget till oförutsedda utgifter torde icke kunna

ersätta denna universitetens hittillsvarande befogenhet.»

Förklaringar hava avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet

samt efter vederbörande drätselnämnders hörande av de större akademiska

konsistorierna i Uppsala och Lund (Del III sid. 261—275), vilka

samtliga myndigheter ställt sig avvisande mot den av revisorerna föreslagna

omläggningen av universitetens inkomststater.

De av revisorerna gjorda anmärkningarna synas utvisa, att det nuvarande

beräkningssättet för universitetens egna inkomster medför vissa

svårigheter för vinnande av en fullt tillförlitlig uppfattning örn universitetens

ekonomiska ställning och deras verkliga medelstillgång. För

åstadkommande av rättelse i herörda hänseende anser utskottet, i anslutning

till vad statskontoret i ovan intagna yttrande anfört, att en omläggning

av beräkningen av ifrågavarande inkomsttitlar bör komma till stånd.

Då emellertid utskottet anser sig kunna förutsätta, att åtgärder i angivna

avseende komma att vidtagas av universitetsmyndigheterna och

Kungl. Maj:t, har utskottet allenast velat, vad i ärendet förekommit, för

riksdagen

omförmäla.

17:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan örn värderingen av särskilda förmåner, förenade med

vissa lärartjänster (Del I sid. 132—140).

Revisorerna hava till en början meddelat, att till åtskilliga vid de allmänna

läroverken anställda befattningshavare utginge såsom en avlöningsförmån

avkomsten av vissa hemman samt av donationer eller andra

såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse för de rörande ifrågavarande

förmåner gällande författningsbestämmelser ävensom vad i tidigare

verkställda utredningar föreslagits beträffande sagda förmåners

indragning och utbytande mot avlöning av statsmedel. Efter att vidare

hava meddelat, att revisorerna vid en företagen undersökning funnit, att

ifrågavarande förmåner upptagits i statsliggaren till värden, som i flertalet

fall väsentligt understege de i verkligheten utgående, hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

»Vad själva den föreliggande principfrågan angår synes det revisorerna

vara med numera tillämpade avlöningsprinciper överensstämmande,

att en indragning av ifrågavarande särskilda förmåner kommer till stånd

i överensstämmelse med den mening, som redan 1890 års riksdag utta
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

29

lat. Revisorerna förutsätta, att denna fråga kommer att tillbörligen beaktas

av den nu arbetande lönekommittén.

Bortsett från sakens rent principiella sida vilja emellertid revisorerna

såsom synnerligen anmärkningsvärd framhålla den bristande överensstämmelsen

mellan de i stat upptagna värdena av ifrågavarande förmåner

och de verkliga. Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett,

att förmånerna i staten upptagits till rätta belopp, har statsverket

under de gångna åren tillskyndats avsevärda förluster, i det att avdragen

å befattningshavarnas kontanta avlöningar icke gjorts till belopp,

som motsvara förmånernas verkliga värden. Då det synes angeläget,

att rättelse härutinnan omedelbart sker, hava revisorerna velat fästa

riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållanden.»

I ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret (Del III sid. 281)

samt av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden från vederbörande befattningshavare

och rektorerna vid de av ärendet berörda allmänna

läroverken (Del III sid. 282—302).

Statskontoret har anfört följande.

»Statskontoret vill till en början erinra, att den omständigheten, att

ifrågavarande särskilda förmåner i den s. k. statsliggaren upptagits till

vissa belopp, ingalunda kan tillmätas någon betydelse vid avgörandet av

den utav revisorerna väckta frågan. Då statskontoret icke under de senaste

åren erhållit några uppgifter rörande de belopp, med vilka förmånerna

i själva verket utgå, har någon förändring icke ansetts kunna vidtagas

i de på grund av tidigare värderingar bestämda beloppen. Såsom

revisorerna framhållit hava kammarkollegium och statskontoret den 29

november 1921 avgivit utlåtande beträffande frågan örn värderingen m.

m. av nämnda förmåner. Av detta utlåtande framgår, att ämbetsverken

för sin del förordat åtgärder i syfte att de av kronan för skoländamål

förlänade hemmanen och donationerna snarast möjligt måtte varda till

statsverket indragna. Alternativt hava ämbetsverken föreslagit, att statsverket

måtte övertaga ifrågavarande hemman och donationer till förvaltning.

De förmåner, som av revisorerna omförmälts, synas samtliga vara sådana,

som för skoländamål förlänats av kronan, och statskontoret är fortfarande

av den uppfattningen, att desamma snarast möjligt böra indragas

till kronan.. I vad mån övergångsbestämmelser, särskilt med hänsyn

till nuvarande innehavarna av förmånerna ifråga, kunna anses böra utfärdas,

är ett spörsmål, varom statskontoret icke torde hava att i detta

sammanhang yttra sig. Statskontoret delar den av revisorerna uttalade

uppfattningen, att det är av vikt, att rättelse omedelbart sker, och vill

för sin del föreslå, att detta spörsmål upptages till avgöx*ande oberoende

av det komplex av olika lönefrågor, som överlämnats till förberedande

handläggning av 1928 års lönekommitté.

Vad beträffar de förmåner, som för närvarande åtnjutas av rektorn

vid Malmö högre allmänna läroverk, anser statskontoret önskvärt, att redan

för budgetåret 1930/1931 sådan föreskrift meddelas, att rektoxm, vilkens

avlöning för närvarande överstiger 20,000 kronor, vartill kommer

förmånen av fri bostad, icke därutöver må uppbära dyrtidstillägg.»

Skolöverstyrelsen har ansett nödvändigt, att det, vare sig genom lönekommittén

eller på annat sätt, verkställdes en grundlig undersökning an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Utskottets

yttrande.

gående varje särskild förmåns tillkomst och ursprungliga syfte. Att

utan sådan undersökning fastslå en allmän grundsats rörande ifrågavarande

förmåners behandling och likformigt tillämpa denna grundsats

utan hänsyn till förmånernas skiftande tillkomstsätt och syfte skulle enligt

överstyrelsens mening så gott som säkert leda till rättskränkningar. I

fråga örn båda de sidor av förevarande ärende, som revisorerna bragt på

tal, har överstyrelsen framhållit, att ärendet icke i allo syntes kunna avgöras

genom administrativa eller politiska instansers diskretionära prövning

utan jämväl hade en rättslig sida, som icke finge förbises.

Utskottet delar uppfattningen örn att en indragning av ifrågavarande

särskilda, av kronan lämnade förmåner eller deras övertagande till förvaltning

av statsverket står i överensstämmelse med numera tillämpade

avlöningsprinciper. Redan 1890 års riksdag har ock uttalat sig för en

sådan åtgärd. Samtliga härmed sammanhängande frågor synas höra göras

till föremål för utredning.

Oberoende av huru frågan örn indragning till kronan av nämnda förmåner

för de av revisorerna omförmälda befattningshavarna kommer

att lösas, synes det utskottet nödvändigt, att sådana åtgärder omedelbart

vidtagas, att det värde, vartill förmånerna av såväl utav kronan som av

enskilda lämnade donationer enligt stat uppskattats, kommer att stå i

bättre överensstämmelse med deras verkliga värde, än vad nu är fallet.

Utskottet anser, att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att redan för budgetåret

1930/1931 vidtaga härav påkallade jämkningar i staterna. Vad särskilt

beträffar de förmåner, som för närvarande uppbäras av rektorn vid

Malmö högre allmänna läroverk, har utskottet funnit dem så avsevärda,

att dyrtidstillägg icke bör utgå till ifrågavarande befattningshavare.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa skyndsam utredning av

frågan örn indragning till statsverket eller övertagande

till förvaltning av statsverket av de av kronan

till de allmänna läroverken gjorda föreningar av

hemman och andra donationer;

b) bemyndiga Kungl. Maj it att vidtaga sådana jämkningar

i från och med budgetåret 1930/1931 gällande

stater för de allmänna läroverken, att största möjliga

överensstämmelse vinnes mellan den beräknade och den

verkliga avkastningen av de till de allmänna läroverken

lämnade donationer;

c) besluta, att från och med budgetåret 1930/1931 dyrtidstillägg

av statsmedel icke skall utgå till rektor vid

högre allmänna läroverket i Malmö.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80. 31

18 :o) Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna behandlat

vissa inom Västerbottens län företagna tjänsteresor samt därvid anmärkt

på det förhållandet, att reseräkningar i vissa fall inlämnats till

länsstyrelsen för likvidering ända till inemot 10 år efter det resorna företagits

(Del I sid. 144—145).

Revisorerna hava i berörda fråga gjort följande uttalande.

»Revisorerna finna det i nu omtalade fall tillämpade förfaringssättet i

hög grad olämpligt. Genom att reseräkningarna inkomma till vederbörande

myndighet längre tid efter det resorna eller förrättningarna

avslutats, uppstå för den utbetalande myndigheten stora svårigheter

att granska räkningarna och kontrollera däri lämnade uppgifter. Vidare

komma i dylika fall kostnaderna för resorna icke att belasta vederbörande

anslag för det budgetår, till vilket utgiften rätteligen varit att

hänföra. Revisorerna vilja även erinra örn att enligt bestämmelse, som

gällt sedan den 1 juli 1925, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

hör, där hinder icke möter, vara ingiven till vederbörande myndighet

inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats.»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län (Del III sid.

314), som anslutit sig till vad revisorerna anfört. Länsstyrelsen har i

anledning av de rådande missförhållandena i angivna hänseende ifrågasatt,

huruvida icke särskild kortare preskriptionstid, exempelvis ett å två

år, kunde, utan men för förrättningsmännen, fastställas för ingivande av

reseräkningar.

De av revisorerna påtalade förhållandena synas utskottet vara av sådan

beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet är erforderlig. Då

den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglementet,

att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader

efter det resan eller förrättningen avslutats, icke synes vara tillfyllest,

lära skärpta föreskrifter i ämnet höra meddelas. I sådant avseende har

utskottet ansett sig höra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande bestämmelse,

att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas

till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller

förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av

myndigheten likvideras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser i

anslutning till vad utskottet ovan anfört.

Vissa utbetalningar

av

resekostnadsoch

traktamentsersättning

i Västerbottens

län.

Utskottets

yttrande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Sjukledigheter

inom

folkskollär arkåren.

Utskottets

yttrande.

19:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna i fråga

om sjukledigheter inom folkskollärarkåren anfört följande (Del I sid.

144—145).

»I sin år 1928 avgivna berättelse, sid. 112—132, framlade revisorerna

resultatet av en av dem verkställd undersökning rörande bland annat

den omfattning, vari tjänstledighet för sjukdom under år 1927 förekommit

inom vissa statens verk. Innevarande års revisorer hava ansett sig

böra i visst avseende fullfölja berörda undersökning, nämligen genom

att utsträcka densamma till en statstjänstemännen närstående grupp av

befattningshavare, folkskollärarkåren. En granskning av hithörande omständigheter,

såvitt angår sistnämnda tjänstemannakår, har synts erbjuda

särskilt intresse av den anledningen, att i fråga örn tjänstgöringsförhållanden

i stort sett ingen skillnad förefinnes mellan manliga och

kvinnliga befattningshavare inom nämnda kår. Detta torde i all synnerhet

gälla folkskollärarna i rikets städer, där i regel endast de högsta

skolformerna äro företrädda, och revisorerna hava också inskränkt sin

undersökning till att omfatta allenast dessa, varigenom även materialet

erhållit sådana proportioner, att det kunnat mera ingående behandlas

under den tid, som stått revisorerna till buds.»

Sedan revisorerna meddelat, att den föreliggande undersökningen grundade

sig på till skolöverstyrelsen ingivna statistiska primäruppgifter rörande

folkskolundervisningen under redovisningsåret 1927/1928 och härefter

i en tabell framlagt resultatet av den verkställda undersökningen,

hava de gjort följande uttalande.

»Såsom av den förestående redogörelsen framgår kan ifråga örn ovannämnda

lärare samma förhållande konstateras som beträffande de statliga

befattningshavare, vilkas sjukledigheter voro föremål för undersökning

av 1928 års revisorer, nämligen, att sjukledighet förekommer i större

utsträckning för kvinnor än för män och att av de kvinnliga befattningshavarna

de gifta äro sjuklediga i större omfattning än de ogifta. Av

1,730 manliga lärare har 19.5 procent åtnjutit sjukledighet, av 1,720 ogifta

kvinnliga 31.7 procent och av 572 gifta kvinnliga 47.7 procent. Sjukdomsfrekvensen

per 1,000 lärare utgör i medeltal respektive 290, 522 och 816.

Sjukdomsfallens varaktighet i medeltal per sjukdomsfall är respektive

20.5, 23.6 och 24.2 dagar eller, örn sjukdagarna uppdelas icke på alla sjukdomsfall

utan endast på de lärare, som åtnjutit sjukledighet, respektive

30.5, 38.8 och 41.5 dagar. Medeltalet sjukdagar på varje lärare har utgjort

respektive 5.9, 12.3 och 19.8.

Revisorerna, vilka förut påpekat, att arbetsförhållandena inom folkskollärarkåren

ställa sig i stort sett likartade för manliga och kvinnliga

befattningshavare, vilja i anledning av de rön, som sålunda gjorts, inskränka

sig till att hänvisa till de av 1928 års revisorer i ämnet gjorda

uttalanden (Del I, sid. 130 och 131).»

Under erinran örn att 1928 års statsrevisorer i sin berättelse (sid. 112—

132) berört vissa frågor rörande tjänstledighet på grund av sjukdom för

befattningshavare i statens tjänst samt att statsutskottet vid 1929 års riksdag

i utlåtande nr 94 punkt 16:o) framhållit, att de av revisorerna i sam
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

band därmed berörda förhållandena voro av den betydelse, att de borde

tagas under närmare övervägande, vilket lämpligen syntes kunna ske i

samband med den utredning, som anförtrotts åt 1928 års lönekommitté,

Ilar utskottet, som jämväl funnit de av revisorerna här ovan berörda frågorna

beträffande sjukledigheten inom folkskollärarkåren vara förtjänta

av att närmare övervägas och förutsätter att detta sker i samband med

det ovan nämnda spörsmålet örn sjukledighet för befattningshavare i statens

tjänst, allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

20:o) Under handelsdepartementet, § 48, hava revisorerna anfört föl- Tillfälligt™.

jande (Del I sid. 156—157). tillenregistra
tor

ä över•

»I staten för försäkringsinspektionen kar sedan år 1922 varit uppförd gångsstat vid

en anslagspost å 6,400 kronor till avlöning åt en registrator å övergångs- järsäkringsstat

vid försäkringsinspektionen. Nämnda anslagspost har beräknats på xnsPe ,onenföljande

sätt (jämför prop. I: 10/1921, sid. 122):

grundavlöning (lön och tjänstgöringspenningar) .......... kronor 4,000

tre ålderstillägg å 500 kronor vardera ...................... » 1,500

tillfällig löneförbättring (lön och tjänstgöringspenningar). ■ » 900

Summa kronor 6,400.

Från denna anslagspost har till vederbörande befattningshavare årligen

utbetalts grundavlöning och ålderstillägg med sammanlagt 5,500 kronor.

Under tionde huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring för viss

personal vid civila statsförvaltningen har till nämnda registrator även

upptagits en post å 900 kronor såsom tillfällig löneförbättring. Före 1921

års lönereglering för försäkringsinspektionen utbetalades jämlikt gällande

bestämmelser till befattningshavare vid försäkringsinspektionen utgående

tillfällig löneförbättring från de medel, av vilka försäkringsinspektionens

kostnader i övrigt bestredos. Från och med år 1922 utgår tillfällig

löneförbättring vid försäkringsinspektionen endast till nämnda å övergångsstat

uppförda registrator. I samband med den nya löneregleringen

för försäkringsinspektionen uteslöts emellertid ur kungörelsen angående

tillfällig löneförbättring nyssnämnda bestämmelse, att kostnaderna för

den tillfälliga löneförbättringen åt befattningshavare vid försäkringsinspektionen

skulle utgå av inspektionens egna medel. Till nämnda registrator

utgående tillfällig löneförbättring har, uppenbarligen i anledning

härav, sedan år 1922 belastat tionde huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring.

Av det anförda framgår att kostnaderna för tillfällig löneförbättring

till en registrator å övergångsstat vid försäkringsinspektionen finnas uppförda

under två riksstatsanslag samt att densamma utbetalts från tionde

huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring. Då tillfällig löneförbättring

åt befattningshavare vid försäkringsinspektionen bör utgå från

medel, i v vilka inspektionens kostnader i övrigt bestridas, synes det revisorerna

att nämnda post till tillfällig löneförbättring under tionde huvudtitelns

nyssberörda anslag bör uteslutas.»

Juliany till riksdagens protokoll JUHO. 0 saini. 37 höft. (Nr SO.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

utskottets Vad revisorerna anfört beträffande det tillämpade förfaringssättet i

yttrande. fr^ga om bestridandet av kostnaderna för tillfällig löneförbättring till

en registrator å övergångsstat vid försäkringsinspektionen, har utskottet

funnit vara värt beaktande. Enligt utskottets mening skola nämligen

ifrågavarande kostnader bestridas, ej av allmänna statsmedel utan av de

medel, av vilka utgifterna för försäkringsinspektionen gäldas. Vad revisorerna

i sådant hänseende anmärkt, har också av Kungl. Maj:t beaktats,

i så måtto, att i den till riksdagen den 31 januari 1930 avlåtna propositionen

nr 67, vari framlagts förslag till tillfällig löneförbättring under

budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,

däribland nu ifrågavarande befattningshavare, upptagits den före

år 1922 gällande bestämmelsen att den tillfälliga löneförbättringen vid

försäkringsinspektionen skall utgå av de medel, av vilka inspektionens

kostnader i övrigt bestridas. Emellertid bör även för tiden före nästa

budgetår en reglering i förevarande hänseende komma till stånd, vilket

lärer kunna ske genom vederbörliga omföringsåtgärder. Dessutom bör

givetvis, såsom revisorerna påpekat, den i försäkringsinspektionens stat

upptagna anslagsposten till avlöning åt en registrator å övergångsstat

minskas med det för tillfällig löneförbättring beräknade beloppet, 900

kronor.

Då utskottet förutsätter att nu omförmälda åtgärder vidtagas genom

vederbörande myndigheters och Kungl. Maj:ts försorg, har utskottet

ansett sig endast böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Dispositionen 21:o) Under handelsdepartementet, ■§ 49, hava revisorerna anfört fölav

vissa jan de (Del I sid. 157—165).

lotterxmeael.

»Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erhålla kännedom

örn i vilken omfattning och till vilka ändamål under de sista tio

åren enligt Kungl. Maj:ts beslut penninglotterier beviljats. Från handelsdepartementet

hava uppgifter i angivna hänseenden tillhandahållits

revisorerna, och med ledning av dessa få revisorerna meddela följande:

Sammanlagda beloppet av de under tiden 1 januari 1920—15 november

1929 beviljade lotterierna utgör 45,053,248 kronor 81 öre. Detta belopp fördelar

sig på olika huvudgrupper av ändamål på följande sätt:

I. Vetenskap, universitet, skolor och dylikt........... kronor 6,320,551: 6 o

II. Sociala ändamål .................................................... » 2,485,000: —

III. Teater, musik och konst (även konstmuséer).... » 23,700,457:60

IV. Muséer (dock ej direkta konstmuséer) och kul
turföreningar.

....................................................... » 5,128,444:2 9

V. Idrott och luftfart.................................................. » 1,866,000: —

VI. Utställningar............................................................ » 5,552,795:3 2.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

35

Efter att härefter hava lämnat en förteckning å de särskilda lotterier,

som under ovan angivna tid beviljats, hava revisorerna gjort följande

uttalande.

»Av den här lämnade redogörelsen framgår, att ekonomiskt stöd i form

av lotterimedel lämnats för en mängd olika ändamål och till ett stort

antal institutioner, till vilka jämväl understöd givits genom särskilda

anslag å riksstaten. Då det för riksdagens prövning av förekommande

anslagsäskanden uppenbarligen är av vikt, att riksdagen äger kännedom

örn de bidrag, som av lotterimedel utgå till vederbörande ändamål, synes

det revisorerna önskvärt att en översiktlig redogörelse härför årligen

meddelas riksdagen i samband med statsverkspropositionen. Denna redogörelse

synes lämpligen jämväl böra omfatta penninglotterier till sådana

ändamål, för vilka särskilda anslag icke för tillfället ifrågasättas.»

Utskottet ansluter sig till vad revisorerna sålunda anfört och anser

sig böra föreslå, att en redogörelse för beviljade bidrag av lotterimedel årligen

lämnas riksdagen, exempelvis i samband med berättelsen örn vad

sig i rikets styrelse tilldragit. Det synes vara önskvärt, att denna

redogörelse uppställes på sådant sätt, att där sammanföras de bidrag, som

för olika ändamål lämnats under senaste kalenderår och de nio närmast

dessförinnan liggande kalenderåren.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte årligen lämna riksdagen

redogörelse för de bidrag av lotterimedel, som av

Kungl. Maj:t lämnats till olika ändamål.

22:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 51, hava revisorerna

ifråga örn lotsverkets enskilda pensionskassa anfört följande (Del I sid.

167).

»Jämlikt kungörelserna den 15 juni 1922 (Svensk författningssamling nr

361) och den 15 juni 1923 (Svensk författningssamling nr 267) med däri

vidtagna ändringar utgå till änkor och barn efter befattningshavare i

statens tjänst pensionstillägg och dyrtidstillägg efter vissa i kungörelserna

angivna grunder. Såsom en allmän regel gäller, att pensions- och

dyrtidstillägg skola utbetalas i sammanhang med utbetalandet av det

pensionsbelopp, till vilket de hänföra sig. Vederbörande pensionskassor

äga, där ej annat är stadgat, utbekomma erforderliga medel till pensionstillägg

och dyrtidstillägg från statskontoret mot redovisningsskyldighet

i vederbörlig ordning.

Vid sin granskning av lotsverkets enskilda pensionskassas redovisning

av pensions- och dyrtidstillägg för budgetåret 1928/1929 hava revisorerna

lagt märke till att pensionsutbetalningarna skett i särskilda postanvisningar

för den fasta pensionen och i särskilda postanvisningar för pensions-

och dyrtidstilläggen, samt att portokostnaderna för utsändandet av

pensions- och dyrtidstilläggen, utgörande sammanlagt 306 kronor 85 öre,

utbetalts av de medel, som kassan utbekommit från statskontoret för pensions-

och dyrtidstillägg.

Utskottets

yttrande.

Lotsverkets

enskilda pensionskassa.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Enligt revisorernas mening torde de till ifrågavarande pensions- oell

dyrtidstillägg anslagna medlen icke utan riksdagens medgivande kunna

användas till bestridande av omkostnader, förbundna med utbetalningar

av dessa tillägg. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att

1925 års riksdag avslagit en av Kungl. Majit gjord framställning örn anvisande

av särskilda medel för beredande av ersättning åt direktionen

för statens järnvägars änke- och pupillkassa för postavgifter i samband

med till kassans pensionärer verkställd utbetalning av krigstids- och

dyrtidstillägg för tiden 1 januari 1918—30 juni 1923.

Föreskriften om nämnda tilläggs utbetalande i sammanhang med pensionsbeloppen

har ej heller av kassan iakttagits.»

Förklaring har avgivits av lotsverkets enskilda pensionskassa (Del lil

sid. 317—318), som anfört följande.

»Att utbetalandet av pensions- och dyrtidstillägg ej kunnat ske i sammanhang

med utgående pensioner beror dels därpå att kvittenserna å utgående

postanvisningar måste företes beträffande redovisningen för utgifterna

för de egentliga pensionerna inför kassans revisorer, och beträffande

pensions- och dyrtidstilläggen inför riksräkenskapsverket och erfordras

alltså skilda postanvisningskvitton, dels därpå att styrelsen saknar arbetskrafter

och medel för utbetalande av de senare tilläggen samtidigt

med pensionerna, som äro det primära, och som dock i allmänhet inom

kort i samma månad följas av pensions- och dyrtidstilläggen, dels ock på

föreskrifterna örn företeende av levnadsbevis för pensionär och för barn.

Enligt det för kassan gällande nådiga reglementet den 25 november

1927 § 12 skola nämligen pensionerna mot företeende av behörigt bevis

därom att pensionären lever, utbetalas den 1 mars, 1 juni, 1 september och

1 december varje år. Dessa levnadsbevis inkomma mycket oregelbundet

och ofta ej förrän efter upprepade anmaningar, och kunna pensionerna i

många fall utgå först långt fram i månaden, åtföljda av pensions- och

dyrtidstilläggen, för vilkas utbetalande till änkor med barn riksräken

skapsverket ovillkorligen fordrar ålders- eller s. k. prästbetyg för varje

kvartal, under det styrelsen fordrar sådana betyg för änkor utan barn

endast i juni för riksräkenskapsverket, och december för kassans revisorer.

Vidkommande åter portokostnaderna så har styrelsen, som saknar s. k.

fribrevsrätt, hållit före, att kassan ej borde betungas med utgifter för

utsändande av statsmedel, vilka i övrigt gå portofritt, och då de till portoavgifter

använda medlen avsetts att utgå icke av de för pensions- och

dyrtidstillägg anslagna medlen utan från besparade räntemedel, synes

intet hinder för gottgörandet av kassans portoavgifter för utsändande av

ifrågavarande statsmedel kunna rimligtvis föreligga. Kassan förfogar

även som av sista redovisningen till riksräkenskapsverket för berörda

statsmedel framgår över en räntebehållning av 1,653 kronor 40 öre och

skulle, örn man så ville, minskas med 306 kronor 85 öre till 1,346 kronor

55 öre.

Under åberopande av det anförda anliålles, att de gjorda anmärkning

arna lämnas utan avseende och de av styrelsen vidtagna åtgärderna god

kännas samt, om portoavgifter från räntemedlen ej kunna bifallas, att kassan

erhåller rätt att portofritt avsända postanvisningar å pensions- och

dyrtidstillägg.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

37

I likhet nied revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att det av

lotsverkets enskilda pensionskassa använda tillvägagångssättet i fråga

om utbetalandet av pensions- och dyrtidstillägg är oriktigt och icke vidare

hör få tillämpas. Med anledning av vad pensionskassan i sin i ärendet

avgivna förklaring anfört, har utskottet velat tillkännagiva denna sin

ståndpunkt.

Då utskottet emellertid förutsätter, att en ändring i angivna avseende

kommer till stånd, har utskottet allenast velat, vad i ärendet förekommit,

för riksdagen

omförmäla.

23:o) Under rubriken »Statens affärsverksamhet», § 53, hava revisorerna

behandlat frågan om upprätthållandet av förbindelserna vintertid

mellan Öland och fastlandet (Del I sid. 168—173).

Utskottet vill erinra örn, att det av revisorerna berörda spörsmålet varit

föremål för behandling av utskottet i dess utlåtande nr 9 A punkt

4:o) vid innevarande års riksdag. Därvid framhöll utskottet, bland annat,

att frågan örn anskaffning av en ny ångare för uppehållande vintertid

av posttrafiken mellan Öland och fastlandet borde anstå, intill dess

undersökning företagits, huruvida icke genom avtal med ångfartygsaktieholaget

Kalmarsund garantier kunde vinnas för sagda vintertrafiks

behöriga upprätthållande. Uti en vid utskottets utlåtande fogad reservation

hade emellertid hemställts, att ett belopp av 350,000 kronor måtto

ställas till förfogande av postverkets förnyelsefond för anskaffande av

ett nytt isbrytande postångfartyg till fortsatt uppehållande av ifrågavarande

förbindelseled.

Vad reservanterna i ärendet föreslagit, har av riksdagen godkänts; varom

utskottet velat härigenom

erinra.

24 :o) Under rubriken »Statens motorfordon», § 58, hava revisorerna

meddelat, att de företagit en undersökning för utrönande av i vilken omfattning

staten tillhöriga motorfordon förefunnes inom olika grenar av

förvaltningen samt vilka normer, som tillämpades för fordonens användning.

(Del I sid. 185-192.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,

hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Såsom av den verkställda undersökningen framgår, är det för närvarande

vid försvaret samt inom telegrafverket och statens vattenfallsverk,

som motorfordon i någon större utsträckning förekomma. Att såväl

person- som lastautomobiler i en växande omfattning börjat ingå i

arméns tekniska utrustning liksom ock att dylika fordon förekomma bland

affärsverkens arbetsmateriel är uppenbarligen ett av utvecklingen be
-

Utskottet 8

yttrande.

Vinterföre

bindelserna

med Öland.

Statens

motorfordon.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

tingat förhållande. I detta avseende må hänvisas till den utredning som

såväl telegrafstyrelsen som vattenfallsstyrelsen lämnat. Genom exempelvis

den anskaffning av s. k. paketbilar, som i stor utsträckning skett vid

dessa verk, lia åstadkommits betydligt hastigare transporter av arbetspersonal

och materiel till de spridda arbetsplatserna med därav följande

möjligheter till ett väsentligt bättre utnyttjande av personalen. Från

ifrågavarande håda verks sida synes också övas en mycket ingående kontroll

över bensinåtgång och andra faktorer, som inverka på vagnarnas

ekonomi.

Med hänsyn till de betydande utgifter, motorfordonen såväl med avseende

å inköp som användning betinga, är det emellertid av vikt att

deras anskaffning ej sker i större utsträckning, än som motiveras av behovet

och verkliga gagnet därav för vederbörande tjänsteman eller

tjänstegren, samt att alltså, imian anskaffning företages, en sorgfällig

Provning verkställes av de fördelar i besparade resekostnader och ett

mera effektivt arbete, som härigenom kunna vinnas.

Vad särskilt personbilarna beträffar rull det synas revisorerna som

dessa synpunkter ej alltid tillbörligen beaktats och att åtminstone i

vissa enstaka fall hänsynen till den enskilda befattningshavarens bekvämlighet

i alltför hög grad kommit att inverka vid anskaffningsfrågans

bedömande.

Vad angår de inom marinen inköpta personbilarna må erinras, att

vederbörligt tillstånd att inköpa desamma ej utverkats, något som redan

i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 12 januari 192!) betecknats

som anmärkningsvärt, i vad avser anskaffningen av de båda bilar, varom

härvid var fråga, nämligen de för befälhavande amiralen i Karlskrona

och till Stockholm anskaffade. Alldeles bortsett från den underlåtenhet,

som i detta avseende kan läggas marinförvaltningen till last, vilja revisorerna

ifrågasätta behövligheten av att exempelvis för marinens behov

i Karlskrona anskaffa två personautomobiler, varav den ena enligt vad

som upplysts utgör en sjusitsig täckt automobil för en kostnad av 9,350

kronor.

Förekomsten av ett 25-tal personautomobiler vid ett vapenslag med så

begränsad personal som flyget synes också ägnad att väcka uppmärksamhet.

Även beträffande andra verk kan ifrågasättas, huruvida ej

något större försiktighet i fråga örn inköpen av personautomobiler varit

av nöden.

I avseende å användningen av arméns lastfordon synes vidare revisorerna

önskligt att de vid ett visst truppförband inom en garnison stationerade

lastbilarna i möjligaste mån begagnas för körslor även vid

andra truppförband inom garnisonen. Förutom den bättre utnyttjning

av motormaterielen, som på detta sätt vinnes, torde också kostnaderna

för privata körslor härigenom kunna nedbringas.

Frågan om missbruk av tjänsteautomobil genom dess användning

utom tjänsten synes ej av myndigheterna hava hittills i tillräcklig grad

beaktats. Uttryckligt förbud häremot finnes infört endast i de av arméförvaltningens

intendentsdepartement utfärdade bestämmelserna, dock

blott vad angår personfordon. I de av varvschefen i Karlskrona utfärdade

bestämmelserna förutsättes däremot dylik rätt mot ersättning. Liknande

medgivande förekommer oek i viss utsträckning i fråga örn de under

vattenfallsverket hörande bilarna. Beträffande den omfattning, i vilken

dylik privat användning — med eller utan lämnad ersättning — i öv
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

39

rigt ägt rum, är det naturligtvis tämligen svårt att erhålla någon säker

kännedom. På grundval av den prövning, revisorerna ägnat ärendet, och

de upplysningar, som därunder framkommit, anse sig revisorerna böra

giva uttryck för den uppfattningen, att användningen av statens motorfordon,

såväl person- som lastfordon, för tjänstemans privata bruk ej hä/- danefter bör medgivas, varom enhetliga bestämmelser böra utfärdas.

Undantag bör självfallet härvid göras för sjukdomsfall och andra liknande

utomordentliga händelser.

Det synes revisorerna vidare anmärkningsvärt, att vederbörande myndigheter

ej i större utsträckning funnit nödigt föreskriva märkning av

statens tjänstebilar. Sådana igenkänningstecken finnas — förutom å

postverkets bilar —- endast å de under arméförvaltningens intendentsoch

artilleridepartement hörande motorfordonen samt å vissa grupper

av telegrafverkets motorfordon. Däremot saknas i allmänhet dylik

tjänstebeteckning å fortifikationsdepartementets, marinens och flygvapnets

samt vattenfallsverkets bilar.

_ Revisorerna anse att en dylik märkning bör genomföras efter ett i möjligaste

män enhetligt system. I den mån ej av särskilda skäl, såsom

exempelvis beträffande tullverkets motorfordon, undantag härifrån finnes

påkallat, bör alltså å de staten tillhöriga motorfordonen anbringas

ett för var och en lätt igenkännligt märke, som visar automobilens, respektive

motorcykelns egenskap av statens tjänstefordon.»

Förklaringar hava avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 7—10), generaltullstyrelsen

(Del III sid. 209), arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-

och intendentsdepartement (Del lil sid 328—331), marinförvaltningen

(Del lil sid. 331—333), generalpoststyrelsen (Del III sid. 333

—335), telegrafstyrelsen (Del III sid. 335—338), järnvägsstyrelsen (Del lil

sid. 338—339) och vattenfallsstyrelsen (Del III, sid. 339—341).

I fråga om det av revisorerna påtalade missbruket av tjänsteautomobil

genom dess användning utom tjänsten ansluter sig utskottet till vad

revisorerna härutinnan anfört. Utskottet anser sig i anledning härav

böra föreslå, att bestämmelser utfärdas därom, att statens motorfordon,

såväl person- som lastfordon, icke få, utom vid sjukdomsfall och andra

extraordinära förhållanden, komma till användning för privat bruk.

Utskottet finner sig även böra biträda revisorernas förslag örn utfärdande

av föreskrift angående märkning av statens tjänstebilar efter i

möjligaste mån enhetligt system. Härifrån böra givetvis undantag kunna

göras såsom beträffande tullverkets motorfordon eller där eljest särskilda

skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter

angående användningen och märkningen av statens

motorfordon i anslutning till vad ovan föreslagits.

Utskottets

yttrande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Övriga anmärkningar.

25:o) Yad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse,

dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av

den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke

hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 28 mars 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, J. L. Widell, Olof Olsson, O. Bergqoist,

E. J. G. Rosén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, C. I. Asplund, P. A. Bergström, K.

E. Andersson i Eliantorp, O. A. Ernfors, I. Hj. E. Pauli och K. A. IV. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors, C. R.

.Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, P. M. Olsson i Blädinge, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona,

B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp, O. Andersson i Höör,

G. Strindlund och K. S. V. Ward,

med undantag därav att i behandlingen av punkterna 17 — 25 deltagit herr Oscar Olsson

i stället för herr Olof Olsson.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

41

Reservationer

vid punkt 2 (vattenledningen vid 4:e flygkårens etablissement å Frösön)

av herr Bengtsson i Norup.

vid punkt 10 (En per mille fonden) av herr Törnkvist i Karlskrona, som

ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»I likhet med revisorerna finner utskottet skäl icke föreligga att låta den

å fonden förefintliga behållningen fortfarande stå odisponerad, utan synes

densamma böra, såsom revisorerna uttalat, överföras till statsverkets kassafond.

»

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder, att den

å En per mille fonden vid innevarande budgetårs slut

förefintliga behållningen överföres till statsverkets kassafond.

vid punkt 17 (särskilda förmåner vid vissa läraretjänster) av herrar

Kvarnzelius, Widell, Bergqvist, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Bergström,

Ernfors, Wiklund, Olsson i Blädinge, Holmgren och Persson i Fritorp,

vilka ansett att mom. b av utskottets hemställan bort hava följande

lydelse:

b) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i från och med

budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största

möjliga överensstämmelse vinnes mellan den beräknade och den verkliga

avkastningen av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer;
vid

punkt 21 (dispositionen av vissa lotterimedel) av herr Bengtsson i

Norup.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 37 höft. (Nr 80.)

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

Med anledning av från statsutskottet gjorda förfrågningar rörande vattenledningsverket

vid 4. flygkåren å Frösön får flygstyrelsen härmed

vördsamt avgiva följande svar:

1. När gjordes första avsyningen å vattenverket vid 4. flygkåren med

påsläppt vatten?

Första avsyningen med påsläppt vatten gjordes den 22 januari 1929 av

flygstyrelsens kontrollant, f. d. stadsingenjör A. Kjellin, samt entreprenörens

ombud.

På anmodan av kontrollanten utfördes denna avsyning på så sätt, att

liela vattenledningsnätet inklusive en vertikalt stående rörledning å

pumprummet och slutande 1.5 meter över högvattenbassängens botten fylldes

med vatten från högreservoiren, varefter högreservoiren avstängdes

från ledningen. Därefter kontrollerade stadsingenjör Kjellin, att vattnet i

nyssnämnda rörledning under den för dylika provtryckningar vanliga tiden,

20 minuter, icke sjönk, varav med tydlighet framgick, att hela ledningssystemet

höll fullständigt tätt och något läckage sålunda icke förelåg.

2. När togs vattenledningen i bruk?

Vattenledningen togs i bruk den 12 januari 1929, varvid dock endast

viss del av etablissementet tillfördes vatten. Så småningom skedde emellertid

utvidgning, så att hela nätet förutom vatten till värmecentralen

kunde användas från och med den 6 mars 1929.

För ångcentralens pannor och det av densamma drivna uppvärmningssystemet

erfordrades nämligen ett vatten av lägre hårdhetsgrad (kalkhalt)

än det som visat sig framströmma ur vattentäkten (borrhålet). Härför

erfordrades särskild filtreranläggning.

På grund av därefter inträdande vattenbrist och andra omständigheter

(läckor, se nedan) kunde emellertid pumpanordningen till detta filter icke

slutgiltigt regleras förrän i november 1929, efter vilken tid vattenledningsnätet

varit i funktion.

Med avseende å befintligt läckage å vattenledningen har chefen för 4

flygkåren i sin skrivelse den 29 november 1929 förmodat, att anledningen

härtill vore att söka i vissa defekter i vattenledningsrörens material. Chefen

för sagda flygkår saknade därvid kännedom om, att rören kontraktsenligt

provtryckts, vilket flygstyrelsen sedermera anmält till Kungl.

Majit vid avgivandet av svar å statsrevisionens anmärkning.

Efter avgivandet av chefens för 4. flygkåren ovan berörda skrivelse har

emellertid framkommit en förmodan att konstaterad bristning av vissa

vattenledningsrör föranletts av en felaktigt arbetande reduceringsventil,

placerad i kårens kokinrättning.

Det har nämligen konstaterats, att denna ventil, som icke ingår i vattenledningsentreprenörens

åtaganden, vid stängning åstadkommit stötar i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Statsutskottets utlåtande Nr 80.

vattenledningen, vilka stötar kunna beräknas föranleda ett tryck, betydligt

överstigande rörens kontrakterade högsta tillåtna belastning, 20 atm.

Det har vidare konstaterats att före inmonteringen av sagda ventil samt

efter det att ventilen urkopplats någon som helst bristning i vattenledni

ngsrören icke förekommit.

Sagda ventil hade insatts av följande anledning:

På grund av vattnets kalkhult hade nämligen i pumphuset ett avhärd

ningsfilter måst insättas för att skydda värmecentralens ångpannor mot

pannstensbildning samt värmeledningssystemet mot förträngning genom

slambildning. För att driva vattnet genom filtret måste i pumphuset insättas

en centrifugalpump, vilken höjde trycket i vattenledningen över det

beräknade, så att varmvattenberedarna i värmecentral och kokinrättningen

ställdes under för högt arbetstryck. För att nedbringa sagda övertryck

för dessa varmvattenberedare insattes därför en Arca-reduceringsventil

i vardera av dessa byggnader.

Av dessa har den i kokinrättningen inmonterade ventilen efter någon

tids funktion Visat sig icke fungera tillfredsställande, beroende på något

fel i servo-motorn, varigenom belastningsvikten å reduceringsventilen

utan något motstånd från servo-motorn nedstötte dubbelventilen och således

åstadkom betydande stötar i vattenledningen.

För undvikande av återupprepning av bristning av vattenledningsrören

är, såsom ovan framhållits, sistnämnda reduceringsventil nu urkopplad,

varjämte åtgärder vidtagits för anskaffning av ventil av fullgott utförande.

3. Uppgift å de sakkunniga, vilka omförmäla^ i chefens för 4. flygkåren

skrivelse den 29 november 1929, (sid. 20 i statsrevisionens berättelse).

Chefen för 4. flygkåren har meddelat att sagda sakkunniga vörö, dels

Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget ingenjör Matton, vilken förklarat

att läckage å ny vattenledning icke finge förekomma, dels stadsingenjör

Kjellin och ingenjör Ögren i Östersund, vilka anse att viss tolerans

härvid måste förekomma vid anläggningar av förevarande slag.

4. Var är vattenmätaren placerad i vattenledningsnätet?

Vattenmätaren är placerad omedelbart efter filteranläggningen i pumphuset.

När fråga är om kontroll av vattenförbrukning i sin helhet av ett

system måste mätaren helt enkelt placeras på detta sätt. Ju större avståndet

mellan cisternen och mätaren är desto större möjlighet förefinnes

givetvis för okontrollerad avgång av vatten.

En annan sak vore, örn kontroll av avnämarna erfordrades, d. v. s. örn

vattnet av avnämarna skulle betalas i proportion till åtgången. I sådant

fall måste ju mätare anbringas vid varje avnämares tappningsställen.

Så som mätaren nu är placerad kontrolleras eventuellt förefintligt

läckage på ett enkelt sätt sålunda. Alla avtappningsställen avstängas un

der viss tid, medan vattnet står under fullt tryck i ledningen. Härvid

måste allt vatten som passerar mätaren läcka ut, och får man genom mätaren

på så sätt en tillförlitlig uppgift rörande läckaget.

Härvid är att märka att följande anordning vid 4. flygkårens vattenverk

är vidtagen.

Vattnet passerar av ovan angivna orsaker ett avhärdningsfilter, innan

det går ut i huvudledningen. Genom öppnande av en särskild ventil kan

emellertid örn så erfordras (vid eldsvåda etc.) vattnet kopplas direkt från

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Statsutskottets utlåtande Nr 80.

cisternen till denna huvudledning, alltså med förbigående av avhärdningsfiltret.

För att pressa vattnet genom filtret erfordras ett visst tryck som gör,

att trycket i huvudledningen utanför nyssnämnda ventil merendels är

högre än mellan ventilen och cisternen. Läcker således denna ventil bliver

följden att viss vattenmängd från huvudledningen ånyo ingår i cisternen.

Denna vattenmängd registreras av vattenmätaren som avgående, vilket

har till följd, att örn vid provning den mer omnämnda ventilen icke är

fullt tät ett visst läckage registreras, vilket i verkligheten icke finnes.

I föreliggande fall finnes anledning förmoda att avstängningsventilen

kan läcka något. Vid en företagen utökning av borrhålets djup — efter

det att ventilen monterats — förekom naturligt nog i vattnet en del slam,

vilket, eftersom ventilen är en vanlig slussventil, mycket väl kunnat avsätta

sig i ventilhuset och därstädes åstadkomma ojämnhet i ventilens anläggningsyta.

En rengöring måste emellertid föregås av cisternens fullständiga urtappning,

varför härmed bör anstå till sommaren då vattentillgången är

större och således olägenheten med proceduren mindre.

5. Uppgift å medeltal vattenförbrukare.

Manskap och likställda .......................... 100

Hushållsmedlemmar .............................. 50

150

I övrigt får beräknas vattenåtgång för:

verkstäder,

badinrättning,

fotografiatelier,

värmecentral med ångpannor,

duschar i gymnastikhuset ävensom för kokinrättningen.

På grund av vid kåren befintliga dyrbara förråd måste även stora fordringar

ställas på vattenverkets eldsläckningsförmåga.

Slutligen får flygstyrelsen vördsamt meddela, att entreprenören A. B.

H. Anderssons Värme- & Ventilationsaffär genom skrivelse den 4 mars 1930

medgivit att ansvarstiden för av firman entreprenerade arbeten kommer

att räknas i 2 år från och med den 6 mars 1929, från vilken dag anläggningen

i sin helhet togs i bruk under fullt vattentryck.

Stockholm den 8 mars 1930.

På flygstyrelsens vägnar:

KAEL AMUNDSON.

Ernst Fogman,

80X287. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:175 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten