Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.
1930-03-28 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1930:80, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
1
Nr 80.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1930 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.
(lia avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendens utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet
därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit
iakttagen.
l:o) Revisorerna hava under § 1 upptagit till behandling frågan örn
revisorernas granskningsrätt. (Del I sid. 2—6.)
Efter att hava lämnat en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser
hava revisorerna framhållit, hurusom sagda bestämmelser voro
till sina ordalag synnerligen otydliga och ofta lämnade rum för olika
tolkningar. Denna otydlighet hade i all synnerhet medfört en viss tvekan
beträffande revisorernas allmänna befogenhet att granska statsunderstödda
företag. Sedan revisorerna härefter framhållit behovet av förtydligande
bestämmelser härutinnan, hava revisorerna anfört följande.
»Givetvis måste granskningen av själva den egentliga statsförvaltningen
bliva det centrala i revisorernas arbete. Vid sidan härav framstår
likvisst kontrollen över den ändamålsenliga användningen av de statsmedel,
som i alltjämt växande belopp utgå till icke statliga verksamhetsgrenar
— kommunala och andra — som en viktig angelägenhet. Av betydelse
måste emellertid vara att revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade
tillgång i erforderlig utsträckning till vederbörande institutions
räkenskaper, även örn denna del av revisionens arbete måste bliva av
tämligen begränsad omfattning och endast kunna komma i fråga då särskild
anledning härtill yppas.
Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 37 höft. (Nr 80.) 1
Riksdagens
revisorers
granskningsrätt.
2
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
ej heller förnekas, att de stadgande!! sora gälla beträffande tillhandahållandet
av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.
Själva huvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande
cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara
mindre väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande
hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser
i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade
skyldigheten för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd,
att till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag
tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning.
Något annat är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald
av statliga och statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande
för vilka institutioner, som skola insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,
har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk
med ekonomiska tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera
utbrutits ur den egentliga revisionsberättelsen och tryckes separat som
en del II av densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna
del av berättelsen har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag förminskats.
Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884
och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår
som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,
bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda
institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av
stadgandena örn revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldighet
att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle
alltså kunna i huvudsak inskränkas till de verk och inrättningar, som
för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock med
skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran
ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande. I
avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper erfordras en bestämmelse
av innehåll att, där på grund av Kungl. Martts eller riksdagens
beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall
vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem
sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,
på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast
omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i vad dessa avse användningen
av det lämnade statsanslaget.
Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas
då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore dock
av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter i förevarande
avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en uttrycklig
bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga
missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de fall
då undantag från ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma bör
detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.
Under åberopande av det ovan sagda vilja revisorerna hemställa, att
riksdagen vidtager åtgärder för revision av ifrågavarande bestämmelser
i syfte att — i samband med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda
verk och inrättningar att årligen till revisorerna avlämna
förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten att från
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
3
statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång
till räkenskaper, protokoll och handlingar må åt revisorerna tryggas.»
Med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser örn den
befogenhet, som tillkommer riksdagens revisorer, dels till den ökade omfattning,
varmed statsbidrag numera utgår till icke statliga institutioner,
synas åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte böra vidtagas. Utskottet
får därför hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa närmare
utredning oeh vidtaga erforderliga åtgärder i anledning
av vad revisorerna anfört beträffande revisorernas
granskningsrätt.
2:o) Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna framställt
vissa erinringar beträffande vattenledningen vid 4. flygkårens etablisse
ment å Frösön. (Del I, sid. 20—23.)
Efter att hava erinrat, att 1928 års riksdag för anordnande av vattenoch
avloppsledningar vid etablissementet anvisat 248,000 kronor, hava
revisorerna påpekat, att flygstyrelsen i anledning härav träffat avtal med
aktiebolaget Anderssons värme- och vattenledningsaffär i Östersund örn
utförandet av ifrågavarande vattenledningsanläggning. Sedan arbetet
härmed blivit avslutat, hade det emellertid, enligt vad revisorerna meddelat,
visat sig, att vid upprepade tillfällen fel uppstått å rörledningen.
Häröver har chefen för 4. flygkåren avgivit följande, i revisorernas berättelse
intagna redogörelse till flygstyrelsen.
_ »Sedan jag av chefen för militärbyrån erhållit muntlig anvisning att
tillsammans med vederbörande entreprenör vidtaga vissa mått oeh steg
för iordningställandet av härvarande nyanlagda vattenledning, får jag
härutinnan vördsamt avgiva nedanstående rapport.
I ledningen har tid efter annan uppstått stora läckor, förorsakande vattnets
urrinnande i stora kvantiteter. Det synes som om rören från början
haft mindre sprickor, och att när vattentrycket en tid fått verka, rören
uppfläkts på sådana ställen.
De undersökningar, som verkställts å rören vid de ställen, där sprickor
uppstått, visa, att rören äro belastade nied defekter, härrörande från
fel i gjutningen. Rören äro nämligen över tvärsnittet icke lika tjockväggiga
utan förete på sina ställen allt för tunt gods. Jag håller det
för otroligt, att dessa rör kunnat motstå den provtryckning på 20 atmosfärer,
som kontraktsenligt stipulerats.
Vattentrycket i ledningen har varit ansenligt, till en del beroende på,
att pumpen till avhärdningsfiltret arbetar med avsevärt större tryck, än
förhållandet krävt. Sedan motorn till denna pump nedbringats i hastighet
från 2,400 varv till 1,600 varv per minut, har emellertid vattentrycket
i ledningen nedbringats från 9.5 till 6.5 kilogram.
U tskottels
yttrande.
Vattenled
ningen vid
4. flygkårens
etablissement
å Frösön.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Sedan en grov läcka i ledningen tätats, provades läckaget under natten
mellan den 18 och 19 dennes för ett tryck av 10 kilogram. Läckaget visade
sig då nedbringat till 6 å 7 minutliter. Sedan ytterligare en del
mindre läckor tätas, har detta läckage nedbringats till l.i minutliter, vilket
nu hållit sig konstant under en veckas tid.
Entreprenörens ombud ingenjör Ögren har meddelat, att detta läckage
icke torde kunna ytterligare nedbringas.
Vattentillgången är nu omkring 50 minutliter eller omkring 3 kubikmeter
i timmen. Provmätningar hava givit vid handen, att vattenbehovet
denna tid (inklusive nyssnämnda läckage) rör sig omkring 18 kubikmeter
per dygn. Detta behov innefattar behovet till värmecentralen,
som nu är inkopplad till vattenledningen. Detta innebär en pumpning
av cirka 6 timmar per dygn.
Innebära dessa förhållanden ett fortvarighetstillstånd synes alltså kårens
vattenfråga vara säkrad.
Vattnet är efter fil treringen mjukt och av god halt.
Härom anhåller jag vördsamt få angiva följande.
I fråga örn vattentillgången finnes givetvis ingen garanti, att densamma
i fortsättningen, särskilt under den vattenfattiga perioden på
senvintern och förvåren, kommer att vara tillräcklig. Jag anser emellertid,
att man efter den senaste utökningen av borrhålet är berättigad
att hysa förhoppning, att så skall vara fallet.
Angående rörledningens kvalitet måste fortfarande vissa tvivel råda.
De defekter å rören, som tack vare läckorna kommit till synes, kunna
ju fortfarande förefinnas å andra rör, fastän de ännu så länge hålla ihop.
Jag har för den skull föreslagit ingenjör Ögren att trycka hela ledningen
sektionsvis med 15 kilograms tryck. Förslaget accepterades till en början
men har ej kommit till utförande, då ingenjör Ögren anser, att avstängningsventilerna
icke kunna hålla detta tryck, och att man alltså
icke i sektionerna kan ernå detsamma. Viss farhåga, att själva rören
icke skola hålla, torde härvid influerat.
Otvivelaktigt skulle en dylik provtryckning giva en viss garanti för
framtiden. Skulle emellertid härvid stora sprickor uppstå, nödvändiggörande
ett omfattande arbete, kommer kåren sannolikt att för hela vintern
bliva hänvisad till föregående olidliga förhållanden i fråga örn vattenanskaffningen.
Det synes mig därför värt att överväga, huruvida
icke i stället en avsevärd utökning av garantitiden av entreprenören
kunde begäras.
Beträffande det kvarstående läckaget å l.i minutliter är jag ur stånd
avgöra, huruvida en dylik tolerans kan medgivas, eller örn absolut täthet
skall påfordras. De sakkunniga uttalanden, jag härutinnan införskaffat,
äro icke eniga.
Härvid är emellertid att märka, att vattentillgången under sommarmånaderna
var mindre (den minsta uppmätta 12 minutliter). Enligt
nyssnämnda uppgift örn behovet skulle visserligen även denna vattenkvantitet
varit tillräcklig, för den händelse pumpen körts större delen
av dygnet, men som det mesta av vattnet rann ut i de dåvarande stora
läckorna, kunde ett dylikt utprovande av behovet icke ske. Detta behov
antogs därför större och misstanke örn läckaget uppstod först senare.
Det är antagligt, att, örn vattentillgången varit större, misstanke om
Statsutskottets utlåtande Nr 80. 5
vattnets utrinnande tidigare uppstått och att de nödvändiga reparationerna
därför vid ett tidigare stadium utförts, därmed minskande nyssnämnda
kostnader, vilkas omfattning således delvis kunna härledas till
den dåliga vattentillgången.
Vilken hänsyn, som härtill hör tagas vid ett eventuellt ersättningskrav,
undandrager sig emellertid mitt bedömande.»
Revisorerna hava därefter framhållit, att av det anförda 1‘ramginge, att
vattentillgången vid 4. flygkårens vattenledning redan nu under vissa
tider icke varit tillräcklig, samt att någon säkerhet för att densamma
skulle kunna i fortsättningen året örn tillgodose flygkårens behov knappast
förefunnes. Ifråga örn rörledningen syntes det ådagalagt, att densamma
icke vore i överensstämmelse med gällande avtal. Revisorerna
förutsatte, att rören före garantitidens utgång avprovades med det kontraktsenliga
trycket samt att statsverket hölles skadeslöst för den merkostnad,
som åsamkats statsverket genom att vattenledningen icke kunnat
användas på grund av vattenrörens bristfällighet.
Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 6 och 7), som
anfört följande:
»Med avseende å vattenledningen vid 4. flygkårens etablissement å Frösön
hava revisorerna framhållit:
att vattenledningen under vissa tider icke varit tillräcklig,
att säkerhet för fyllande av kårens vattenbehov knappast förefinnes,
att rörledningen icke är i överensstämmelse med gällande avtal.
Den första punkten torde väl böra tydas så, att vattenmängden hittills
icke under vissa tider varit tillräcklig. Flygstyrelsen kan givetvis icke
bestrida detta, men beror nämnda förhållande på, att etablissementets
brunn å Frösön under förlidit år givit mindre vatten än vad förut erhållits
vid gjorda provpumpningar. Detta har emellertid varit fallet
även vid andra brunnar å Frösön, vilket allt torde bero på, att nederbörden
varit mindre än vanligt. Det kan jämväl ifrågasättas, örn icke
vattentillgången står i visst sammanhang med Storsjöns vattennivå. Tecken
tyda på, att så är förhållandet.
Emellertid har flygstyrelsen låtit fördjupa det befintliga borrhålet 10
meter, varefter enligt inkomna provpumpningsprotokoll en vattenmängd
av 3,600 liter per timme erhållits.
Enär kårens vattenbehov uppgår till mellan 15 och 20 kubikmeter per
dygn, erfordras numera endast cirka 5 timmars pumpning per dygn, vilket
förhållande kan sägas vara synnerligen tillfredsställande.
Styrelsen har all anledning förmoda, att den sålunda vidtagna åtgärden
kommer att på ett fullt betryggande sätt säkerställa kårens vattenbehov
för framtiden.
Till bemötande av revisorernas anmärkning att de i vattenledningen ingående
rören icke överensstämma med avtal, får flygstyrelsen anföra,
att enligt här nedan intagna avskrift av skrivelse från A.-B. Ingenjörsfirman
Titan den 9 december 1929, rören vid fabriken La Louviére vid
anställt prov motstå ett tryck av 20 atmosfärer och sålunda måste anses
fylla kontraktsbestämmelserna. Då nu emellertid vissa rör sedermera
brustit, torde anledningen härtill vara, att skada å rören sedermera uppkommit.
Det är emellertid entreprenörens skyldighet att under ansvars
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
Försälj ilin gen
av tomter ä
norra Djurgården.
tiden ersätta de felaktigheter, som kunna komma att härunder uppstå.
Plygstyrelsen kommer därför att tillse, att kontraktets bestämmelser härutinnan
efterlevas samt att statsverket hålles skadeslöst för de merkostnader,
som uppstått eller komma att uppstå genom felaktigheter från entreprenörens
sida.»
Utskottet har i anledning av vad revisorerna anfört och flygstyrelsen i
sin förklaring yttrat ansett sig höra inhämta ytterligare upplysningar i
ärendet från nämnda styrelse. På grund härav har utskottet från flygstyrelsen
mottagit en skrivelse, vilken återfinnes såsom bilaga till detta
utlåtande.
Med hänsyn särskilt till vad styrelsen framhållit i sistnämnda skrivelse,
har utskottet icke kunnat undgå att finna de åtgärder, som vidtagits
av styrelsen, vara i hög grad anmärkningsvärda.
Utskottet förutsätter emellertid, att de ytterligare åtgärder för vinnande
av rättelse i det av revisorerna påtalade missförhållandet, som
kunna visa sig erforderliga, komma att vidtagas utan särskild framställning
från riksdagens sida. På grund härav har utskottet allenast velat
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
3:o) Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna fäst uppmärksamheten
på de av Djurgårdskommissionen tillämpade metoderna vid
försäljning av statens tomter å de stadsplanelagda delarna av Norra Djurgården
i Stockholm (Del I sid. 25—27).
Efter att hava redogjort för förfaringssättet vid sagda försäljningar
samt med exempel belyst detta, hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Med hänsyn till bristen på välbelägna tomter inom de centralare delarna
av Stockholm, synes det knappast kunna undvikas att vid försäljning
av tomter personer, som inköpa sådana i spekulationssyfte, under
nu rådande konjunkturer på bostadsmarknaden, i vissa fall kunnat erhålla
betydande mellanhandsvinst. Dock torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med hänsyn till konjunkturläget den av Djurgårdskommissionen
tillämpade försäljningsmetoden kan i viss mån anses möjliggöra
detta. Enligt vad revisorerna erfarit har även Stockholms stad just
med hänsyn till rådande förhållanden funnit sig böra för närvarande tilllämpa
andra försäljningsmetoder än tidigare varit fallet och i stället
övergått till anbudsförfarande. Man har också därigenom velat bereda
samtliga spekulanter tillfälle att kunna förvärva viss tomt. Från Djurgårdskommissionens
sida har emellertid framhållits, att enligt kommissionens
uppfattning det rådande läget å tomtmarknaden icke borde föranleda
ändring i de av kommissionen tillämpade försäljningsmetoderna
särskilt med tanke på framtida försäljningar och det allmänna intresse
kommissionen även har att företräda. Revisorerna äro dock av den uppfattningen,
att det rådande läget å tomtmarknaden bör föranleda till
vidtagande även från statens sida av särskilda åtgärder. Revisorerna
vilja därvid framhålla, att de icke hava något att erinra mot att mini
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
7
mipris fortfarande fastställas, men anse det kunna ifrågasättas, huruvida
icke, sedan dylika pris bestämts, åtminstone tillsvidare förseglade
anbud å en eller flera tomter böra till viss tidpunkt infordras, vilka anbud
därefter borde behandlas i enlighet med föreskrifterna i gällande
upphandlingsförordning. Det högsta av de ingivna anbuden synes därefter
böra antagas, därest anbudet kan anses vara ur statens synpunkt
acceptabelt och det i varje fall icke understiger fastställt minimipris.
Med hänsyn till att inom kort nya områden å norra Djurgården torde
komma, att upplåtas för försäljning hava revisorerna funnit sig böra fästa
uppmärksamheten på ovan angivna förhållanden.»
Förklaring bar avgivits av Djurgårdskommissionen (Del III sid. 10—
12), som anfört följande:
»Såsom i revisorernas berättelse angives, sker tomtförsäljningen under
band, varvid med den person, som först anmäler sig och vill betala
det av kommissionen åsätta priset för respektive tomt, uppgöres ett köpekontrakt
under förbehåll av Eders Kungl. Maj:ts godkännande. Priset
är beroende på konjunkturerna på tomtmarknaden, men uppgår lägst
till det av Eders Kungl. Majit fastställda minimipriset. Detta pris bar
efter förslag av Djurgårdskommissionen och efter byggnadsstyrelsens
hörande blivit antingen i förväg fastställt eller ock fastställes det i samband
med försäljningen; i sistnämnda fall är givetvis minimipriset
detsamma som försäljningspriset.
Vid uppgörande av förslag till minimipris har Djurgårdskommissionen
att taga hänsyn till en mängd faktorer, som inverka på prisbildningens
antingen böjande eller sänkande.
De faktorer, som i första band hava inflytande på tomtpriserna, äro
följande:
Tomtens läge i förhållande till väderstreck (solsida eller norrsida),
stadens centrum (avståndet), större trafikleder, avstånd till spårvagnslinje
m. m., butikläge (vissa gator äro butikgator), fasad mot park eller
öppen plats.
Tomtens tekniska förhållande. [Grundens beskaffenhet, tomtens djup
(från gatan och inåt), byggytans storlek (relativt tomtens storlek), mellantomt
eller hörntomt, byggnadsbestämmelser med avseende å antalet
våningar i höjd m. m.].
Bedömandet av dessa faktorer, vilkas inverkan på priset ju är av
mera fast karaktär, kräver insikt inom byggnadstekniska och trafiktekniska
facken samt erfarenhet beträffande den hyrande allmänhetens
krav och önskemål.
Förutom dessa nu omnämnda faktorer finnes ett stort antal andra
faktorer av mycket rörlig beskaffenhet, vilka sistnämnda faktorer kunna
sammanfattas under rubriken konjunktur för hållanden. Dessa förhållanden
utgöras i huvudsak av nedanstående:
a) Allmänna penningeläget (möjlighet att i bank erhålla byggnadskreditiv
till goda villkor, möjlighet att efter husets fullbordande få ett
bra kassalån och sekundärlån m. m.),
b) Folköknings för hållandena i staden, (inflyttning från förstäderna
eller tvärt örn, allmän folkökning m. m.),
c) Tillgång på tomter,
8 Statsutskottets utlåtande Nr 80.
d) Lätthet att kunna till privatpersoner försälja fastigheter och få
loss penningar,
e) Hyresmarknaden och därpå beroende möjlighet att kunna uthyra
huset till höga hyror,
f) Arbetsmarknaden (arbetsavtalens längd och villkor m. m.).
Inflytandet på prisbildningen av dessa nu senast omnämnda faktorer
— var för sig och tillsammans — är ytterst svårt att siffermässigt beräkna.
Ofta gå deras inverkan inbördes i motsatt riktning, d. v. s. somliga
verka höjande, andra sänkande å tomtpriset allt efter konjunkturen
på respektive marknad. Ännu mera svåra att bedöma
äro dessa konjunkturfaktorer, då man har att taga hänsyn ej blott till
närvarande förhållanden, utan också till vad man i berörda hänseende
har att vänta inom närmaste kommande framtiden. Statens försäljningsorgan
måste nämligen med nödvändighet beakta det inflytande på
kommande stora försäljningar, som en vid viss tidpunkt tidigare förd
tomtpolitik kan hava. Också måste tillvaratagas statens anseende, så
att icke försäljningsorganet mister kundkretsens förtroende. Så torde
staten icke böra till det yttersta utnyttja ett nödläge på tomtmarknaden
och härigenom riskera bli inrangerad bland tomtjobbarna, vilket allt
skulle verka förlamande på allmänhetens köplust och sålunda vara till
nackdel för fortsatt exploatering av statens marker. Och till slut kan
staten icke gå in för sådana risker m. m. beträffande betalningsvillkoren,
som en enskild säljare kan våga sig på under förhoppning att erhålla
en särskilt stor vinst. Sålunda är även all byteshandel med fastigheter
eller med andra valutor utesluten.
Beträffande de av riksdagens revisorer omförmälda tomtförsäljningarna
under 1928 får Djurgårdskommissionen bestämt uttala, att kommissionen
finner de pris, som staten erhållit för ifrågavarande tomter, vara
fullt i överensstämmelse med prisläget vid tidpunkten för affärernas ingående.
De utgjorde nämligen per eldstad 1,855 till 1,900 kronor eller
cirka 30 procent över medelpriset för kommissionens samtliga ditintills
skedda försäljningar. Den på grund av bristen på tomter för bebyggande
senare inträdda oerhörda prisstegringen, som ställt företagarna i den situationen,
att de med bibehållande av alla risker vid respektive företags
utförande äro ur stånd att skörda skälig vinst på byggnadsföretaget, hade
vid affärsuppgörelsen ännu icke gjort sig märkbar.
Efter denna redogörelse beträffande hittills skedda tomtförsäljningar
och normerna för prissättningen får Djurgårdskommissionen uttala, att
metoden med infordrande av anbud kan lämpligen äga rum i de fall då
det rör sig örn en enda engångsförsäljning av en eller ett fåtal tomter
utan samband med annan försäljning eller då det är fråga örn någon isolerad,
särskilt begärlig tomt. Med hänsyn till detta förhållande har Djurgårdskommissionen
under år 1929 i fråga örn fyra tomter tillämpat anbudsmetoden
och härigenom kunnat erhålla mycket höga priser, nämligen
i det närmaste 3,000 kronor per eldstad. Metodens tillämpning kar
emellertid vid detta nu angivna tillfälle givit anledning till vissa förhållanden,
som enligt Djurgårdskommissionens åsikt föranleda kommissionen
att nu efteråt ställa sig tveksam, huruvida anhudsmetoden är med
hänsyn till kommande försäljningar lämplig. Det har nämligen uppstått
ett mycket stort missnöje över utgången av ifrågavarande anbudstävling,
i det att en och samma person inkom med högsta anbudet för alla fyra
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
9
tomterna och sålunda kommer att erhålla kommissionens förord hos
Eders Kungl. Majit till inköp av tomterna i fråga; därjämte har man
förklarat sig icke vara villig att framdeles påkosta utredningar för tomternas
bebyggande och finansiering, med risk att icke erhålla någon som
helst valuta för arbete och omkostnader härför. Flera kunder torde på
grund härav komma att för framtiden avhålla sig från att avgiva anbud,
därest anbudsmetoden skall tillämpas, och i stället komma att
vända sig till andra håll för erhållande av tomter. Detta kommer att
verka ofördelaktigt på kommande försäljningar, i det att exploateringens
genomförande fördröjes och tomtpriserna av brist på anbud komma att
tryckas ned. Hänsyn måste nämligen tagas därtill, att staten i framtiden
blir långt ifrån ensam örn att tillhandahålla allmänheten välbelägna
tomter för bebyggande.»
De av revisorerna berörda frågorna rörande lämpligaste sättet för försäljningen
av statens tomter å Norra Djurgården äro givetvis av största
intresse för statsverket. I en den 14 innevarande mars till riksdagen avlåten
proposition nr 252 har emellertid Kungl. Majit framlagt förslag
till allmänna grunder för exploatering av Ladugårdsgärdestomterna,
därvid departementschefen jämväl yttrat sig angående förfaringssättet
vid prisbestämningen för tomterna. Riksdagen får alltså vid behandlingen
av denna proposition tillfälle att yttra sig angående de av revisorerna
upptagna spörsmålen. Med anledning härav har utskottet allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
4io) Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de
avlagt besök vid Nynäs kuranstalt. Med anledning av därvid gjorda iakttagelser
hava revisorerna ifrågasatt lämpligheten av kuranstaltens fortsatta
användning för sjukvårdsändamål. (Del. I sid. 31—33.)
Efter att hava lämnat en redogörelse för pensionsstyrelsens inköp av berörda
anstalt, inredningen av densamma samt den därstädes förlagda sjukvårdsverksamheten
hava revisorerna anfört följande.
»Då badhotellet redan flera år stått oanvänt, vilja revisorerna framhålla
angelägenheten av att denna byggnad, som icke lämpligen kan
komma till användning för sjukvårdsändamål, försäljes eller på annat
sätt nyttiggöres. Strandhotellet föreföll vara i behov av en genomgripande
reparation och torde, i synnerhet vintertid, vara otjänligt för sjukvårdsändamål.
Det i den till parkhotellet hörande s. k. gula flygeln inrymda
köket syntes icke tillräckligt rymligt. Källarlokalen under köket är till
följd av den ovan omnämnda anordningen för luftväxling mindre lämplig
såsom förvaringsrum för de varor av olika slag, som pläga förvaras därstädes.
Av det sagda framgår, att badhotellet icke är användbart för sjukvårdsändamål,
och att strandhotellet, oavsett det bristfälliga skick, vari
det befinner sig, är mindre lämpligt för sådant ändamål, då det ligger på
Utskottets
yttrande.
Nynäs
kuranstalt.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
tämligen långt avstånd från den egentliga anstalten och under viss del av
året icke kan användas för sjukvårdsverksamhet.
Såsom ett allmänt omdöme beträffande ifrågavarande anläggning synes
med skäl kunna göras gällande, att densamma i stort sett icke är tjänlig
för den uppgift, vartill den avsetts, och att sålunda staten genom förvärvet
av anläggningen åsamkats betydande utgifter utan motsvarande
nytta.»
Förklaring har avgivits av pensionsstyrelsen (Del III sid. 14—18), som,
efter att hava framhållit sin uppfattning rörande Nynäsanstaltens lämplighet
för kurortsvård samt angående resultaten av vården därstädes, anfört
följande.
»Strandhotellet har, på sätt revisorerna framhållit, i stor omfattning
tagits i anspråk för styrelsens sjukvårdande verksamhet. I samband
med den planerade utbyggnaden av anstalten vöre meningen att fullt
iståndsätta Strandhotellet. Den huvudsakliga anledningen till att denna
byggnad hittills icke året runt använts för den sjukvårdande verksamheten
sammanhänger med att klientelet å Nynäs, såsom ovan nämnts,
tidigare till stor del och allt fortfarande i någon, örn ock succesivt avtagande
omfattning utgöres av reumatiska patienter, för vilka det varit
olämpligt att vintertid, särskilt efter baden, tillryggalägga vägen mellan
Strandhotellet och Parkhotellet, där badet är beläget. Såsom förut framhållits
övergår emellertid klientelet vid Nynäs alltmera till att utgöras av
patienter med nervösa åkommor och för dessa föreligger icke tillnärmelsevis
samma risk i detta hänseende som för de reumatiska patienterna. Sedan
Strandhotellet försatts i ett tillfredsställande skick, kan man därför hoppas,
att det i fortsättningen skall under hela året kunna utnyttjas för den
sjukvårdande verksamheten. Under den tid av året, som Strandhotellet
hittills använts — i allmänhet cirka tre kvartal — har detsamma icke helt
utnyttjats, vilket sammanhänger med att särskilt köks- och matsalslokaler
i Parkhotellet, där samtliga patienter intaga sina måltider, varit otillräckliga
för ett större antal patienter. Genom utbyggnaden skulle denna
olägenhet avhjälpas och Strandhotellet sålunda kunna helt utnyttjas.
Såsom styrelsen i en till revisorerna avlåten P. M. framhållit, beror den
omständigheten, att Badhotellet sedan år 1925 stått outnyttjat, därpå att
hyresgäst icke kunnat erhållas, som velat betala en något så när skälig
hyra för detsamma. Upprepade försök hava under årens lopp gjorts att
för rimligt pris uthyra eller försälja såväl Bad- som Strandhotellet, och
har, när frågan gällt uthyrning, fonden härvid varit beredd att nedlägga
de kostnader å hotellbyggnaderna, som erfordrades för sådant ändamål, givetvis
under förutsättning att skälig ränta erliölles på sålunda nedlagt
kapital. Alla dessa försök hava emellertid misslyckats. De nybyggnadsplaner,
som ovan omförmälts, innebära emellertid icke någon ändring i
pensionsstyrelsens avsikt att även framdeles söka, i den mån det är möjligt,
försälja eller på annat lämpligt sätt utnyttja den del av Nynäsfastigheten,
som icke kan användas för sjukvårdsarbetet. Vad Badhotellet beträffar
lämpar sig detsamma icke för den sjukvårdande verksamheten.
Då detsamma ej heller kan tänkas bliva användbart för hotellverksamhet
eller dylikt, utan att därå nedläggas kostnader till betydande belopp, har
det ifrågasatts att i samband med en utbyggnad av anstalten riva ifrågavarande
byggnad. Emellertid är det givetvis icke uteslutet, att Badhotel
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
11
let även i fortsättningen bibebålles och till exempel uthyres för pensionatändamål
eller dylikt. Vill man välja detta senare alternativ, är det dock,
såsom ovan nämnts, ofrånkomligt, att en hel del kostnader nedäggas för
byggnadens omändring och iståndsättande.
Slutligen må framhållas, att de av statsrevisorerna anmärkta bristerna
i Parkhotellets kök och källare givetvis komma att bliva avhjälpta genom
den planerade utbyggnaden. Den av revisorerna lämnade uppgiften, att
den av fonden inköpta, till läkarbostad avsedda villan icke skulle vara
vinterbonad, synes vara beroende på något missförstånd.
Av ovanstående torde framgå, att den nuvarande anstalten visserligen
ej kan anses fullgod, utan är i stort behov av planerad ombyggnad, men
att den det oaktat givit goda resultat ifråga örn de vårdade sjukas hälsa
och arbetskraft och sålunda väl fyllt sitt ändamål, att anstalten kan ombyggas
för relativt låg kostnad även örn förut nedlagda kostnader tagas
med i betraktande, och att sålunda statsrevisorernas uttalande, att anläggningen
i stort sett icke är tjänlig för den uppgift, vartill den avsetts, och
att staten genom förvärvet av anläggningen åsamkats betydande utgifter
utan motsvarande nytta, icke kan anses befogat.
Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vilka tagit del av förevarande
skrivelse, hava förklarat sig icke hava något att i sak däremot
erinra.»
Utskottet, som avlagt besök vid Nynäs kuranstalt, har till följd av därvid
gjorda iakttagelser kommit till den uppfattningen, att ett nedläggande
av anstalten icke bör ifrågakomma. Anstalten, som befinner sig i pensionsförsäkringsfondens
ägo, synes böra nyttiggöras, och utskottet är
därvid av den åsikten, att en modernisering och ombyggnad av densamma
i erforderlig utsträckning bör vidtagas, vartill, enligt vad utskottet
inhämtat, planer jämväl finnas utarbetade.
Med tillkännagivande av den ståndpunkt, utskottet intager beträffande
denna fråga, har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
5:o) Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Denna fråga kommer utskottet att behandla i sitt utlåtande angående
anslag till fögderiförvaltningarna; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
G:o) Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan
örn tillämpningen av föreskrifterna örn ställande av uppbördsborgen enligt
14 § i polisreglementet (Del T. sid. 45—50) och i sådant avseende till
en början erinrat om att enligt nämnda författningsrum skall polisman,
på vilken sådan handräcknings verksamhet ankommer, som avses i 1 § 2
mom. andra stycket i lagen om polisväsendet i riket (biträde vid åtgärd i
Utskottets
yttrande.
Vikariats
ersättningar
vid fögderiforvaltningarna.
Uppbördsborgen
för
polis- och
fjärdingsm än.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter oell vid annan
handräckning), vara pliktig att för de av befattningshavaren i tjänsten
omkänderhavda medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt
eller av kommun eller av polisdistrikt till det belopp, som länsstyrelsen
för varje särskilt fall bestämmer. Vill befattningshavaren i stället
avlämna inteckning i fast egendom inom sex tiondelar av fastighetens
taxeringsvärde eller pant i fullgoda värdepapper, må det ock tillåtas. Säkerhet,
som nu nämnts, skall ställas hos länsstyrelsen.
För att utröna, huru dessa bestämmelser tillämpats, hava revisorerna
från samtliga länsstyrelser, beträffande de polisdistrikt, i vilka polislagen
den 6 juni 1925 trätt i tillämpning, infordrat uppgifter när polisoch
fjärdingsmän tillsatts i dessa distrikt samt tidpunkten, då uppbördsborgen
för nämnda polis- och fjärdingsmän avlämnats till vederbörande
länsstyrelse.
Efter redogörelse för innehållet i dessa uppgifter hava revisorerna
anfört följande:
»Revisorernas ovanberörda utredning visar, att bestämmelserna i § 14
av polisreglementet angående ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt
många fall icke vederbörligen efterlevts. De risker för ekonomisk
förlust, som genom de långa dröjsmålen med borgenssäkerheternas
avlämnande uppkomma för statsverket, synas så pass allvarliga, att det
förefaller revisorerna angeläget, att omedelbara åtgärder till vinnande av
rättelse i påtalade hänseende vidtagas. Revisorerna anse sig böra i detta
sammanhang nämna, att en länsstyrelse plägat i förordnanden för polismän
intaga det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med indrivningsverksamhet,
förrän borgen för omhänderhavda medel blivit
ställd och av länsstyrelsen godkänd. Det synes revisorerna kunna ifrågasättas,
örn ej detta villkor borde stadgas såsom en allmän regel vid förordnanden
av här ifrågavarande slag eventuellt genom ett tillägg till polisreglementets
ovanberörda bestämmelse.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.
61—90).
Revisorernas förslag, att i förordnandena för fjärdings- eller polismän
skall intagas det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med
indrivningsverksamhet, förrän säkerhet för omhänderhavda medel blivit
ställd och av länsstyrelsen godkänd, synes visserligen kunna vara förtjänt
av övervägande. Dock lärer det, i anslutning till vad som framhållits
bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län,
kunna ifrågasättas, örn några större praktiska fördelar kunna förväntas
medelst genomförande av detta förslag och örn icke i stället i polisreglementet
borde intagas en bestämmelse därom, att länsstyrelserna skola
fastställa uppbördssäkerhetens storlek innan fjärdings- eller polismännen
förordnas samt att i kungörelsen örn tjänsten skall tillkännagivas, att den
utsedde skall vara pliktig att före tillträdet ställa föreskriven säkerhet
till fastställda beloppet. Genom ett sådant förfaringssätt skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
13
nämligen aspiranter till respektive tjänster i förväg få kännedom örn,
huru stor uppbördssäkerhet det ålåge dem att prestera, vilket nu i regel
ej är fallet.
Åtskilliga andra länsstyrelser hava i samband härmed även framhållit
vissa olägenheter, som äro förenade med den nu vanliga avfattningen av
försäkringsbrev, utfärdade av svensk försäkringsanstalt.
På grund av vad sålunda anförts, har utskottet ansett önskvärt, att
samtliga med förevarande fråga örn uppbördssäkerhet sammanhängande
spörsmål göras till föremål för närmare utredning i ändamål att vinna
så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att åt
bestämmelserna i ämnet gives den effektivitet, som måste anses erforderlig
för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter synas erforderliga
föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
rörande den lämpligaste anordningen av den
polis- och fjärdingsman åliggande skyldigheten att
ställa uppbördssäkerhet samt därefter meddela de
föreskrifter i ämnet, vartill utredningen kan föranleda.
7io) Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna verkställt en
undersökning rörande den omfattning, i vilken särskilda mantalsskrivningsförrättare
förordnats, samt de kostnader, som av dessa förordnanden
föranletts (Del I sid. 50—56).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande i
»Vid de gjorda undersökningarna rörande tillämpningen av bestämmelserna
örn rätt att förordna särskild mantalsskrivningsförrättare samt
de därav föranledda kostnaderna för statsverket hava revisorerna i första
hand fäst sig vid att dylika mantalsskrivningsförrättare förordnats
i större utsträckning än som ursprungligen varit avsett. Såsom inhämtas
av den lämnade redogörelsen skulle nämligen särskilda mantalsskrivningsförrättare
endast förordnas i sådana fall, där det på grund av fögderiets
stora utsträckning eller mera betydande folkmängd vore oundgängligen
nödvändigt att anlita nämnda utväg för att mantalsskrivningsarbetet
skulle medhinnas i rätt tid. Av den nu verkställda undersökningen
framgår att under budgetåret 1928/1929 i icke mindre än 94 av
rikets 119 fögderier särskild mantalsskrivare lorordnats. I synnerligen
stor utsträckning synas särskilda mantalsskrivningsförrättare hava förordnats
i Värmlands län, där, enligt vad revisorerna funnit, mer än halva
antalet mantalsskrivningar utförts av särskilda mantalsskrivningsförrättare.
Till jämförelse härmed bör påpekas, att i Gävleborgs län, som i
likhet med Värmlands liin omfattar 6 fögderier men som har en större
areal och ävenledes en större folkmängd än Värmlands län, extra mantalsskrivningsförrättare
icke i något fall förordnats under ifrågavarande
tid.
Särskilda
mantalsskrivning
sförr
ältare.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn, att häradsskrivare vid
resor för mantalsskrivningsförrättning icke äro berättigade till resekostnads-
och traktamentsersättning. Något avdrag å lönen i anledning av
att mantalsskrivningarna utföras av särskilda förrättare heliöva ej häradsskrivarna
vidkännas. Det synes revisorerna icke osannolikt, att sistberörda
omständigheter i viss mån kunnat inverka på häradsskrivarnas
benägenhet att utverka förordnande för särskilda mantalsskrivningsförrättare.
Av redogörelsen framgår vidare, att såsom ersättare för häradsskrivare
vid mantalsskrivning skulle i första hand landsfiskal komma i fråga.
I mycket stor utsträckning har emellertid ordinarie och icke ordinarie
personal vid länsstyrelserna anlitats. Sammanlagt har under budgetåret
1928/1929 till vid länsstyrelserna anställd personal utbetalts rese- och
traktamentsersättning för tjänstgöring såsom särskilda mantalsskrivningsförrättare
med över 10,000 kronor. Då länsstyrelsernas personal
sålunda i stor omfattning tages i anspråk för dessa förrättningar, måste
härav, enligt revisorernas mening, bliva följden, att behovet av icke ordinarie
personal inom länsstyrelserna ökas samt att de till förfogande
stående anslagen för avlönande av sådan personal bliva över hövan belastade.
Revisorerna vilja för sin del ifrågasätta, örn det icke vore skäl att till
förnyad omprövning upptaga Gisléns förslag att låta vederbörande häradsskrivare
själva helt eller delvis vidkännas den kostnad, som kan
bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares förordnande.
Sedan Gisléns förslag blev prövat av statsmakterna, hava nämligen förflutit
mer än tio år, och under denna tid hava kommunikationerna i
mycket hög grad förbättrats. Den i mantalsskrivningsförordningen såsom
skäl för förordnande av särskild förrättningsman angivna förutsättningen,
att vederbörande fögderis utsträckning omöjliggör mantalsskrivningsförrättningens
medhinnande inom föreskriven tid, torde under sådana
förhållanden numera ganska sällan behöva inträffa. Med hänsyn
till den relativt höga nivå, landets häradsskrivare i avseende på av
tjänsten härflytande inkomster intaga, torde ett åläggande för dem att
vidkännas kostnaden för de mantalsskrivningsförrättningar, de icke medhinna,
ej kunna anses för kåren oskäligt betungande.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 91
—125).
Av revisorernas utredning och de avgivna förklaringarna framgår, att
särskilda mantalsskrivningsförrättare förordnats i synnerligen stor omfattning.
Det vill också synas utskottet, som örn den omständigheten,
att statsverket i form av rese- och traktamentsersättning lämnar gottgörelse
till sådana mantalsskrivningsförrättare, medverkat till att ett mycket
stort antal häradsskrivare funnit sig höra göra framställning om biträde
vid de årliga mantalsskrivningarna. Dessa framställningar synas
även hava föranlett vederbörande länsstyrelser att i en anmärkningsvärt
stor utsträckning förordna särskilda mantalsskrivningsförrättare. Utskottet
delar revisorernas mening, att häradsskrivarna, med hänsyn till
den goda ställning, de intaga i avlöningshänseende, själva borde vidkän
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80. 15
nas kostnaderna för de särskilda mantalsskrivningsförrättarna. Till denna
mening hava också flera länsstyrelser anslutit sig, bland andra länsstyrelsen
i Malmöhus län, som uttalat sig för att i gällande bestämmelser
vidtages sådan ändring, att vederbörande häradsskrivare själv får belt
bära den kostnad, som kan bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares
förordnande.
För vinnande av rättelse snarast möjligt i nu angivna hänseende
synas erforderliga åtgärder skyndsamt böra vidtagas av Kungl. Majit.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga sådana
åtgärder, att kostnaderna för särskilt förordnade
mantalsskrivningsförrättare komma att gäldas av
den häradsskrivare, som påkallat förordnande av dylik
förrättningsman.
8:o) Under kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat,
att de företagit en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader
(Del I sid. 57—62).
Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande vägdistriktens
utgifter, i vad dessa belöpa å vägarnas underhåll, samt vad
därav nedlägges å nybyggnader och vägförbättringar.
Härefter hava revisorerna anfört följande.
»Räknat efter nuvarande norm av 55 procent, vilken emellertid hädanefter
kommer att höjas till 70 procent, uppgick statens andel i vägstyrelsernas
förvaltningskostnader till över en miljon kronor under 1928. Läggas
härtill förvaltningskostnaderna för nybyggnads- och vägförbättringsföretagen,
stiger denna statens kostnad till omkring 1V* miljon kronor.
Medan rätten att inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden
eller annan gottgörelse är mycket strängt avgränsad, är motsvarande
befogenhet vad vägstyrelserna beträffar så gott som helt oreglerad.
De tillämpade normerna synas också vara ytterst skiftande.
Detta belyses i sin mån av den inom revisionen utförda statistiska
undersökningen. Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och
Hallands län ifrågavarande förvaltningskostnader under 1928 utgjort
respektive 2.5, 3.8 och 3.9 procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala,
Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län en så hög procentsats som närmare 10 procent. Skiljaktigheterna
äro än mer påfallande beträffande de särskilda vägdistrikten. Medan
exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad av cirka
12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader med 90 kronor eller
mindre än 1 procent, hava inom ett annat vägdistrikt inom samma län
förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den egentliga vägunderhållskostnaden
något över 30,000 kronor, vilket alltså ger en förvaltningskostnad
av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas
höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,
beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången
Väg distriktens
förvaltningskostnader
m. rrv.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
från naturaunderhåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava
ock ansett sig kunna göra den iakttagelsen, att förvaltningskostnadernas
växlande proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har
i vissa fall kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg
förvaltningskostnad, under det att inom vissa större vägdistrikt denna
ställt sig mycket hög.
Yad därefter angår den inom revisionen verkställda granskningen av
vissa vägdistrikts räkenskaper är till en början att märka, att räkenskaperna
i vissa fall ej varit förda med den fullständighet och reda, som
numera i allmänhet kräves i såväl offentlig som enskild förvaltning.
Verifikationerna hava ej sällan varit så summariska och ofullständiga
att tillräcklig vägledning ej lämnats för bedömande av utgiftens skälighet.
Detta gäller ej minst beträffande förekommande arvodes- och reseersättningar.
Revisorerna hava ock iakttagit, att vägdistrikt saknat eget
bankkonto, trots att under året så gott som genomgående betydande kassabehållningar
förefunnits.
Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna
av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning
ske mot den tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden
och resekostnadsersättningar kunna utgöra, allt i överensstämmelse
med den eljest inom det kommunala livet tillämpade praxis.
Å andra sidan har vid revisorernas granskning uppmärksammats fall,
då en vägstyrelses ordförande, som vid sin sida haft såväl vägmästare
som särskilt avlönad räkenskapsförare, uppburit, förutom dagtraktamenten
vid sammanträden och förrättningar, ett årsarvode av skiftande belopp.
Liknande årsarvoden ha också plägat utgå även till vägstyrelsens
övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.
Här omförmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.
För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten lia
ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda
arvoden på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda
förvaltning, som handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått
vid sidan av den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar
vägkonsulent eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.
Inom vissa vägdistrikt synes förekomma, att vägstyrelsens ledamöter
samt revisorer själva uppträda som entreprenörer åt vägkassan, försälja
arbetsmateriel åt densamma o. s. v. Tvivelsutan kan detta i allmänhet
hava skett utan något obehörigt förvärvssyfte. Ett dylikt förfaringssätt
kan säkerligen också, i all synnerhet inom vissa mindre distrikt, i
viss utsträckning vara praktiskt för undvikande av onödig omgång. Med
hänsyn till ifrågavarande personers förtroendeställning, innefattande
jämväl skyldighet att vaka över att vägdistriktens ekonomiska intressen
tillvaratagas, måste dock revisorerna, för sin del finna i allmänhet
mindre lämpligt, att desamma åtaga sig dylika arbeten eller leveranser.
Revisorerna hava ock uppmärksammat, att vägmästare utöver en normalt
tilltagen lön tilldelats årliga bidrag för hans förseende med egen
personautomobil med belopp upptill 3,600 kronor.
I all synnerhet påtaglig är bristen på några normerande allmänna
bestämmelser i fråga örn rese- och traktamentsersättningar. Medan i
många fall traktamentsersättning varit begränsad till 8 kronor för dag,
eller vad som utgår till nämndeman, bär å andra sidan uppmärksammats,
att dylik gottgörelse utgått med, förutom en efter allt att döma
Statsutskottets utlåtande Nr 80. 17
tämligen frikostigt tilltagen ersättning för skjuts eller annan resekostnad,
ett belopp av 15—25 kronor för dag.
Missbruk av den nuvarande fria rätten att tilgodoräkna sig gottgörelse
för arbetet inom vägstyrelsen kan visserligen påtalas vid den
granskning, som sker av dels vägdistriktets revisorer dels oek vederbörande
statstjänsteman (hittills sakkunnig'', som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att förordna för beräkningen av utgående statsbidrag, och
efter nya vägorganisationens genomförande vägingenjören). Det torde
dock kunna betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kan vinnas tillräcklig
trygghet för att ifrågavarande gottgörelser hållas inom skäliga
gränser. Då statsbidrag numera skall utgå med 70 procent, kan man ej
heller räkna med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande
faktor i samma utsträckning som tidigare.
Vad som sålunda framkommit visar enligt revisorernas mening hän
på behovet av närmare normer för arvodens och övriga ersättningars
bestämmande inom vägstyrelserna. Enhetliga grunder erfordras alltså
rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar vid resor i'' vägstyrelses
ärenden liksom ock rätten till dagarvoden vid sammanträden
och andra förrättningar. För fall att särskilda årsarvoden anses böra
utgå till vägstyrelses ordförande eller ledamot av densamma eller revisor
böra dessa arvoden till sin storlek fastställas av vägstämma samt
beslutet härom underställas länsstyrelse för godkännande. Till sist vilja
revisorerna framhålla lämpligheten av att eventuella anmärkningar och
erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens
räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,
delgivas vägstämma.»
Förklaringar hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
samtliga länsstyrelser. (Del III sid. 126—203.)
Vad revisorerna anfört beträffande saknaden av enhetliga grunder för
arvodens och övriga ersättningars bestämmande inom vägstyrelserna, har
utskottet funnit vara värt beaktande. Enligt utskottets mening böra åtgärder
snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga örn vägdistriktens
förvaltningskostnader.
Även vad revisorerna i övrigt under denna punkt föreslagit, har utskottet
ansett böra upptagas till närmare behandling. Utskottet anser att förevarande
frågor böra utan samband med den påbörjade utredningen rörande
ny väglagstiftning bliva föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för
vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga örn
vägdistriktens förvaltningskostnader.
Utskottets
yttrande.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 0 sami. 37 häfl. (Nr 80.)
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Vissa fiskehamnar.
En, per mille
fonden.
Utskottets
yttrande.
Åtgärder för
en snabbare
behandling av
besvärsmål
rörande inkomsttaxering.
9:o) Under kommunikationsdepartmentet, § 23, hava revisorerna framställt
vissa erinringar beträffande statens fiskehamnsbyggnader. (Del I
sid. 62—65.)
Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen
avgiva utlåtande; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
10:o) Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna upptagit till
behandling frågan örn En per mille fondens användning. (Del I sid.
66—67.)
Bevisorerna hava till en början lämnat en redogörelse över fondens tillkomst.
Sedan revisorerna därefter erinrat örn, att någon disposition av fondens
medel icke förekommit sedan år 1900, samt att behållningen å densamma
vid utgången av budgetåret 1928/1929 vuxit till 77,562 kronor 31
öre, hava revisorerna framhållit, att enligt deras mening skäl saknades
att låta ifrågavarande medel år efter annat stå odisponerade. Revisorerna
ifrågasatte därför, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att den
vid utgången av innevarande budgetår å fonden förefintliga behållningen
antingen måtte få användas för något statsändamål eller ock överföras
till statsverkets kassafond.
Statskontoret, som i ärendet avgivit yttrande, har icke haft något att
erinra mot de åtgärder, som revisorerna ifrågasatt beträffande användandet
av fondens behållning.
I likhet med revisorerna finner utskottet skäl icke föreligga att låta
den å fonden förefintliga behållningen fortfarande stå odisponerad, utan
synes densamma böra på lämpligt sätt komma till användning. Medlen
torde kunna tagas i anspråk för det ändamål, som blivit vid fondens tillkomst
angivet, och utskottet vill i sådant avseende föreslå, att fondens behållning
användes för underhållet av Älvsborgs fästning.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj;t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vid kommande statsregleringar
vidtaga sådana åtgärder, att den å En per
mille fonden förefintliga behållningen kommer till
användning för underhållet av Älvsborgs fästning.
II :o) Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt erinringar
i fråga örn behandlingen av vissa besvärsmål rörande inkomsttaxering.
(Del I sid. 84—85.)
Efter att hava med exempel påvisat, hurusom missförhållanden härutinnan
förelåge, hava revisorerna anfört följande.
Statsutskottets utlåtande Nr SO.
19
»De anförda exemplen synas utvisa, att besvär av ifrågavarande slag
icke alltid behandlas med den skyndsamhet, som med hänsyn till sakens
natur är önskvärd. Även örn med hänsyn till mängden av dylika ärenden
vederbörande länsstyrelser och kammarrätten icke hinna behandla målen
inom den närmaste tiden, efter det de inkommit, måste revisorerna
dock finna det anmärkningsvärt, att vederbörande taxeringsnämndsordförande
icke avgivit infordrade yttranden i dylika mål inom skälig tid. Revisorerna
hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden
och vilja för sin del föreslå, att samtliga taxeringsnämndsordförande
i landet erinras örn nödvändigheten av att snarast möjligt i dylika mål
inkomma med begärda yttranden, så att icke målens avgörande genom
deras förvållande onödigtvis förhalas. Vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande
torde länsstyrelserna böra ägna uppmärksamhet åt
vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.»
Vad revisorerna anfört beträffande handläggningen av besvärsmål utskottets
rörande inkomsttaxering, har utskottet funnit vara värt synnerligt be- yttrandeaktande.
Enligt utskottets mening måste större hänsyn, än vad hittills
skett, tagas till allmänhetens berättigade krav att inom rimlig tid få sina
besvär av ifrågavarande slag slutgiltigt avgjorda. Med anledning härav
har utskottet velat föreslå, att framställning av riksdagen göres hos
Kungl. Majit örn vidtagande av erforderliga åtgärder för en skyndsammare
behandling av berörda mål. Då någon förbättring i här angivna
avseenden synes kunna vinnas, därest ordförandena i vederbörande taxeringsnämnder
med större skyndsamhet avgåve infordrade yttranden i målen,
synes det utskottet i likhet med revisorerna, som örn länsstyrelserna
vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande borde uppmärksamma
vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för en skyndsammare behandling av besvärs!
mål rörande inkomsttaxering.
1210) Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för Befattningsen
av dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestäm- "frinus
melserna i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares be- del av sin
frielse från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie un- ^2?ersätt
der sådan ledighet (Del I, 85—94). ningen till
Efter att hava med stöd av en uppgjord tablå påvisat, i vilken omfatt- Udig
ning
sådan befrielse medgivits befattningshavare, tillhörande civila stats- hst.
förvaltningen samt grunderna för vikariatsersättningen, hava revisorerna
gjort följande uttalande.
»Av den verkställda utredningen framgår att här avsedda ledigheter förekomma
i betydande omfattning. Detta gäller dock icke i så hög grad
20
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
de centrala verken som länsstyrelserna, där anordningen med partiella
ledigheter tillämpats i synnerligen stor utsträckning. Sammanlagda dagantalet
för sådan ledighet uppgår för samtliga undersökta myndigheter
till 12,479 under hudgetåret 1928/1929, varav på länsstyrelserna komma
8;097 dagar. Av förstnämnda siffra, 12,479 dagar, hänföra sig 9,886 dagar
till sådana fall, där vikariatsersättning utgått till den, som uppehållit
tjänsten under ledigheten, under det att beträffande återstående antal dagar
dylik ersättning icke förekommit. Såsom regel är det befattningshavare
i de högre lönegraderna som åtnjutit ledighet, varom här är fråga. I
samtliga fall, utom vad angår vissa befattningshavare vid hovrätterna,
har den lediga tjänstemannen fått åtnjuta oavkortad lön.
Ersättning till vikarie under ifrågavarande ledigheter utgår från i staten
för vederbörande verk upptagna anslag till avlöningar till ordinarie
tjänstemän eller till vikariatsersättningar, vilka anslag hava förslagsanslags
natur.
Med hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av detta slag förekomma,
synes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss
inskränkning i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas. Genom att vikarie
för dylik befattningshavare erhåller ersättning från ett i vederbörande
verks stat upptaget förslagsanslag, hava verken i allmänhet möjlighet
att på detta sätt förstärka sina arbetskrafter utan att deras åtgärder
härutinnan underkastas prövning av Kungl. Majit eller riksdagen. Det
är på sätt ovan nämnts endast hovrätterna, som i detta hänseende intaga
en särställning. Beträffande dem gäller att örn ledigheten omfattar
mer än 8 dagar för år räknat eller befattningshavaren anses böra under
ledigheten åtnjuta oavkortad lön, frågan skall underställas Kungl. Majlis
provning. En liknande föreskrift synes revisorerna påkallad ifråga örn
statsförvaltningen i övrigt. Möjligen kan det dock därvid för undvikande
av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit befinnas rimligt
att göra bestämmelserna något mindre restriktiva än de nyss anförda.
Utredningen ger vidare vid handen att ifråga örn ersättning till vikarie
för befattningshavare, som erhållit befrielse från viss del av sin
tjänstgöring, mycket växlande grunder tillämpats. Så har vid vissa verk
alltid eller i flertalet fall full vikariatsersättning utgått, under det vid
andra verk städse ersättningen underkastats reducering till exempelvis
U, 13, A, A, I * 3/ö och 4 A av full vikariatsersättning. Enligt revisorernas
mening måste det anses önskvärt att bestämmelser meddelas i syfte att för
framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes.
Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att här berörda spörsmål
beaktas vid den blivande allmänna revisionen av nu gällande avlöningsreglemente.
»
I anledning av revisorernas uttalande anser utskottet det böra under
sökas,
huruvida icke någon inskränkning i den vederbörande myndighe
ter
nu medgivna rätten att bevilja partiell ledighet är påkallad med hänsyn
till den omfattning, vari dylik ledighet, särskilt beträffande läns
styrelsernas
personal, enligt vad som framgår av den verkställda utredningen,
blivit beviljad. Utskottet finner vidare i likhet med revisorerna
mindre lämpligt att, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, er
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
21
sättningarna till vikarier för befattningshavare, som erhållit befrielse
från viss del av sin tjänstgöring, utgå efter mycket olikartade grunder.
I överensstämmelse med revisorernas uttalande har utskottet därför
funnit önskvärt, att sådana kompletterande bestämmelser meddelas, att
för framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes. Enligt utskottets
mening böra ifrågavarande spörsmål lämpligen tagas i beaktande
i samband med den pågående revisionen av gällande avlöningsförfattningar.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande
vad i förevarande ärende anförts och därefter vidtaga
de åtgärder, som må finnas påkallade.
13: o) Under ecklesiastikdepartementet, § 36, hava revisorerna med hänsyn
till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som Dramatiska teatern
lämnat, till behandling upptagit frågan örn orsakerna härtill. (Del I
sid. 95—117.)
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande teaterns verksamhet
under de senaste åren samt på grundvalen av desamma framställt
vissa anmärkningar mot teaterns skötsel och förvaltning, hava revisorerna
anfört följande:
»Av den ovan lämnade utredningen och den i samband därmed framförda
kritiken av Dramatiska teaterns ekonomiska ledning och förvaltning
torde framgå, att vissa förändringar därutinnan äro nödvändiga.
Revisorerna vilja emellertid här nedan framföra ytterligare några synpunkter.
Såsom revisorerna redan förut framhållit, måste på en institution som
Dramatiska teatern ställas särskilt stora krav på konstnärlighet, varjämte
teatern även har särskilda förpliktelser gentemot svensk dramatik.
Men även med beaktande härav lärer det, såsom den verkställda utredningen
torde giva vid handen, otvivelaktigt vara möjligt att avsevärt
nedbringa åtskilliga utgiftsposter. Revisorerna hava vid sin granskning
av teaterns ekonomi fått ett bestämt intryck av att vid teaterns skötsel
visats bristande ekonomiskt sinne samt brist på förtänksamhet och noggrann
planläggning från ledningens sida.
I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på följande yttrande av teaterbolagets revisor i en av honom
detta år avgiven särskild revisor sberättelse: ’En ytterligare anledning
för styrelsen att icke fästa avseende vid kostnaderna för repertoarens
hållande på den höga konstnärliga nivån ligger härutinnan, att
de allmänna bidragen till teatern hava ställts till ledningens förfogande
utan några som helst direktiv beträffande anpassningen av teaterverksamheten
efter vissa ekonomiska grunder.’
Det vore enligt revisorernas mening synnerligen betänkligt, örn teaterns
styrelse och ledning i sitt allmänna handlande skulle utgå från
de synpunkter, som nämnda revisor här förfäktar. På grund av bemälda
revisorers uttalande torde det i varje fall vara nödvändigt att giva
Dramatiska
teaterns verfa
samhet.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
teaterbolagets styrelse en uttrycklig erinran därom, att de framförda
synpunkterna icke kunna godtagas. Ty även örn det hittills varit så,
att det allmänna utan någon mer ingående kontroll nödgats år efter år
tillskjuta de avsevärda belopp, som åtgått för att täcka teaterbolagets
brist, bör detta dock icke av bolagets ledning tolkas så, att det allmänna
därmed godtagit vilka onödiga utgifter som helst. Man bör hos styrelsen
och ledningen för teatern kunna förutsätta ett sådant ansvar inför
det allmänna, att man —• med uppehållande av en såsom lämplig befunnen
konstnärlig nivå —■ dock söker göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna
härför inom så snäva gränser som möjligt.
Svårigheten för att icke säga omöjligheten att skapa garantier för
en sundare ekonomisk förvaltning av Dramatiska teatern, så länge det
anses, eller i varje fall handlas så, som vore det en självklar sak, att uppkommande
förluster kunna vältras över på det allmänna, torde vara
uppenbar.
Det måste enligt revisorernas mening ovillkorligen krävas, att en
ändring i ovan i fråga örn teaterns ekonomiska skötsel anmärkta hänseenden
kommer till stånd. Revisorerna vilja i sådant hänseende bland annat
fästa uppmärksamheten på den utväg till nedbringande av utgifterna,
som torde ligga i ett närmare samarbete med Kungl, teatern. Ifrågasättas
kan sålunda örn icke möbler, kostymer och övrig rekvisita i
många fall skulle kunna lånas mellan de båda teatrarna, varjämte i vuss
utsträckning samarbete borde kunna äga rum i fråga örn dekoratörer,
snickare m. fl. Måhända skulle även de båda teatrarnas ställande under
en gemensam ledning val-a ägnad att främja här ifrågavarande syfte.
Slutligen vilja revisorerna framhålla nödvändigheten av att, såsom
kanslirådet Köhler och de av honom åberopade, inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga ifrågasatt, sådan ändring beträffande
bidragen från det allmänna skei-, att nämnda bidrag bomme att utgå
med av Kungl. Majit i staten för teatern angivet fast belopp. Utöver
nämnda belopp borde bidrag icke i andra fall beviljas, än då Kungl.
Majit funne alldeles särskilda skäl därtill vara för handen. Enär recettinkomsterna
vid teatern, såsom ovan visats, äro tämligen konstanta, torde
det för teaterns ledning vara möjligt att utan större svårighet beräkna,
inom vilka gränser utgifterna böra hållas.»
Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl. Dramatiska teatern (Del
III sid. 228—229), som vid sitt utlåtande bifogat en av teaterchefen uppgjord
promeroria.
Styrelsen har därvid anfört bland annat följande.
»Tydligt är, att revisorerna i sin på många punkter ingående och intressanta
utredning framlagt en del felaktiga eller missuppfattade uppgifter,
på vilka de sedermera byggt ett omdöme över teaterns förvaltning,
vilket på grund härav måste bliva missledande och orättvist. De positiva
synpunkter, som av revisorerna företrädas, sammanfalla på väsentliga
punkter med dem, som finnas uttalade i den ekonomiska utredning, som
teaterstyrelsen och särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. besparingskommittén,
verkställde på uppdrag av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och som avläts den 10 juni 1929. Det synes oss sålunda,
som örn revisorernas berättelse givit ett stöd åt de förslag och synpunkter
i det utlåtande, som besparingskommittén framlagt och som nu
är beroende på prövning i kungl, ecklesiastikdepartementet.»
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
23
Utskottet, som ansett sig icke böra närmare ingå på de av revisorerna
gjorda detaljanmärkningarna, har icke kunnat undgå att finna utgifterna
för teaterns verksamhet alltför höga och en avsevärd begränsning av desamma
ofrånkomlig. Utskottet delar revisorernas uppfattning, att en
dylik begränsning knappast kan åstadkommas, därest icke understöden
av allmänna medel till teaterns verksamhet upptagas med bestämda belopp
på inkomstsidan i de årliga staterna för teatern. Härigenom skulle
även den fördelen vinnas, att teaterns styrelse kunde bättre överskåda teaterns
ekonomiska ställning och sålunda även beräkna, inom vilka gränser
utgifterna måste hållas.
I detta sammanhang har utskottet ansett sig därjämte böra som sin
mening framhålla, att, då Dramatiska teatern i första hand tjänar Stockholms
stads och dess befolknings intressen, den fordran bör kunna uppställas,
att staden jämväl bidrager till teaterns drift.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för nedbringandet i möjligaste mån av kostnaderna
för Dramatiska teaterns verksamhet ävensom
för ordnandet överhuvudtaget av teaterns ekonomi på
ett mera tillfredsställande sätt än vad nu är fallet.
14:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan örn införande av värmeanordning i de för tavelsamlingarna
i Gripsholms slott avsedda lokalerna (Del I sid. 117—118).
Den av revisorerna berörda frågan har varit föremål för behandling av
utskottet i dess den 28 sistlidne januari avgivna utlåtande nr 12, därvid
utskottet föreslagit, att ett belopp av 70,000 kronor skulle anvisas för
ändamålet.
Vad utskottet sålunda föreslagit, har numera vunnit riksdagens bifall;
varom utskottet velat här
erinra.
15:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 39, hava revisorerna framställt
vissa erinringar beträffande dispositionen av behållningen å anslaget till
icke ordinarie befattningshavare vid universitetsbiblioteket i Uppsala (Del
I sid. 119—121).
Revisorerna hava till en början erinrat örn, att medan förut universitetsstaten
i sin helhet utmynnat i ett bestämt anslag å riksstatcn, skedde
år 1925 en uppdelning i så måtto, att avlöningsstaten för professorer och
lärare m. fl., vilkas avlöningförmåner reglerades efter dittills vedertagna
avlöningsgrunder, kom att fortfarande representera ett fast och bestämt
Utskottets
yttrande.
Statens tafvelsamling
i
Gripsholms
slott.
Anslaget till
icke ordinarie
befattningshavare
vid
universitetsbiblioteket
i
Uppsala.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
anslag, medan åter avlöningsstaten för tjänstemän vid universitetets samlingar
och inrättningar, å vilka det civila avlöningsreglementet blev tilllämpligt,
i riksstaten uppfördes såsom särskilt förslagsanslag.
I och med att anslaget till avlöningar åt tjänstemän och betjänte vid
universitetets samlingar och inrättningar m. m. erhöll förslagsanslags natur,
skulle besparingar härå tillgodoföras statsverkets kassafond.
Vidkommande Uppsala universitet hava revisorerna uppmärksammat,
att behållningen å en i detta anslag ingående, till siffran bestämd, anslagspost
till avlöningar åt icke ordinarie befattningshavare vid universitetsbiblioteket
i Uppsala vid respektive budgetårs slut icke tillgodoförts
statsverkets kassafond utan reserverats till utgifter under följande år.
Enligt vad revisorerna inhämtat hade universitetskanslersämbetet den 23
december 1927 bifallit en av överbibliotekarien vid universitetet i Uppsala
den 12 december 1927 dagtecknad och av det mindre akademiska konsistoriet
i Uppsala tillstyrkt ansökning, däri överbibliotekarien — med
förmälan att å ifrågavarande anslag till avlöningar åt icke ordinarie
befattningshavare för budgetåret 1926/1927 uppstått en besparing å 6,526
kronor 74 öre anhållit dels att ett belopp av 3,300 kronor av nämnda
summa å 6,526 kronor 74 öre måtte få användas till ersättning åt övertaliga
amanuenser vid biblioteket, som ej innehade fast arvode, dels ock att
återstoden, 3,226 kronor 74 öre, måtte ställas till överbibliotekariens förfogande
att mot redovisning användas till bestridande av kostnaderna för
extra arbeten inom biblioteket. På grund av ifrågavarande anslags natur
hade enligt revisorernas mening de å detsamma uppkomna behållningarna
årligen bort tillföras kassafonden. Vederbörande universitetsmyndigheter
hade således förfarit felaktigt, då de i stället reserverat de uppkomna
överskottsmedlen och under följande budgetår disponerat desamma.
Vad sålunda förekommit hade revisorerna ansett vara av den anmärkningsvärda
beskaffenhet, att revisorerna velat för riksdagen omförmäla
förhållandet.
Förklaringar hava avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet
(Del III sid. 253—254) samt av mindre akademiska konsistoriet i Uppsala
(Del III sid. 254), som bifogat yttranden från vederbörande överbibliotekarie
och drätselnämnd.
Kanslersämbetet har bland annat anfört följande.
»Såsom grund för sin anmärkning hava statsrevisorerna åberopat
lfrågavai ande anslags natur. Det synes härvid böra uppmärksammas,
att anslaget är av en alldeles säregen natur, särskilt i vad angår dispositionen
av uppkommande överskott (och för övrigt även beträffande
de däri ingående amanuensarvodenas karaktär i avlöningshänseende).
I fråga örn användande av besparingar å anslaget hava särskilda bestämmelser
gällt så väl före som efter tiden för 1925 års lönereglering.
Före år 1925 ingingo besparingarna icke — såsom statsrevisorerna synas
antaga — till universitetets reservfond, utan användes, enligt av Kungl.
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
25
Majit ursprungligen jämlikt nådigt brev den 17 december 1909, fastställda
grunder, vilka alltså tillämpats sedan 20 år tillbaka. De hava
också, på sätt framgår av överbibliotekariens yttrande, visat sig ändamålsenliga
och lämpliga; och det finnes ingen anledning antaga, att
Kungl. Majit oell riksdagen önskat någon ändring härutinnan, eftersom
vid 1925 års riksdag, dä i sammanhang med statens omläggning berörda
grunder bragtes till riksdagens kännedom, icke någon gensaga mot dem
förekom, vare sig från Kungl. Majits eller från riksdagens sida. Helt
naturligen hava de även sedermera alltfort tillämpats. Några särskilda
däremot stridande bestämmelser hava icke, så vitt jag har mig bekant,
i vederbörlig ordning kommit till universitetets kännedom.
Då de akademiska myndigheterna alltså, enligt mitt förmenande, ingalunda
förfarit felaktigt, utan ställt sig till efterrättelse vederbörande i
ämnet meddelade föreskrifter, hemställer jag, med stöd jämväl av drätselnämndens
och överbibliotekariens yttranden, att statsrevisorernas anmärkning
i denna punkt ej måtte föranleda någon åtgärd.»
Mindre akademiska konsistoret i Uppsala har som eget utlåtande åberopat,
vad drätselnämnden i ärendet anfört.
Även örn universitetsmyndigheterna i Uppsala haft viss anledning till utskottets
sitt av revisorerna påtalade förfaringssätt, måste dock utskottet i likhet yttrandemed
revisorerna finna detsamma vara ur budgetteknisk synpunkt sett
mindre tillfredsställande. En ändring i berörda hänseende torde därför
vara erforderlig. Då emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, riksräkenskapsverket
har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållande,
har utskottet icke ansett erforderligt, att någon särskild åtgärd från riksdagens
sida nu vidtages i denna fråga.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock ansett vara av den vikt,
att utskottet velat detsamma för riksdagen
omförmäla.
16io) Under ecklesiastidepartementet, § 40, hava revisorerna framställt
vissa erinringar beträffande beräkningen av nettoinkomsterna å vissa inkomsttitlar
i staterna för universiteten i Uppsala och Lund. (Del I sid.
121—130.)
Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalande.
Vissa inkomsttitlar
i
staten för
universiteten
i Uppsala och
Lund.
»Av det anförda framgår att de i vederbörande universitetsstater beräknade
nettoinkomsterna å vissa inkomsttitlar icke stå i överensstämmelse
med de i räkenskaperna redovisade. Genom att ifrågavarande nettoinkomster
i inkomststaterna upptagits till avsevärt lägre värden än de
verkliga har statsverkets anslag otvivelaktigt måst upptagas till högre
belopp än vad som varit nödvändigt. Enligt revisorernas mening står
det hittills sålunda tillämpade förfarandet icke i god överensstämmelse
med ett välordnat redovisningsväsende och försvårar eller omöjliggör för
den anslagsbeviljande myndigheten att erhålla ett tillförlitligt omdöme
om universitetens ekonomiska ställning. Revisorerna anse det därför
önskvärt att en omläggning härutinnan kommer till stånd så att vid uppgörandet
av staten för vederbörande universitet här ifrågavarande in
-
26
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
komster i möjligaste mån upptagas till de verkliga värdena. Sker detta
blir följden härav givetvis, att universiteten, i stället för att nu en väsentlig
del av deras utgifter ej beräknas i staterna utan bestridas genom
vederbörande reservfonder, få i den mån så anses behövligt, i sina statförslag
upptaga visst lämpligt belopp till oförutsedda utgifter, varigenom
riksdagen sedermera får tillfälle att vid behandling av dessa statförslag
närmare pröva samtliga utgiftsbehoven och fastställa det belopp, som till
dylika oförutsedda utgifter kan i form av särskilt anslag vara behövligt.»
I ärendet har yttrande avgivits av statskontoret (Del III sid. 275—277),
som anfört följande.
»Såsom framgår av de av revisorerna uppställda tablåerna över vissa
inkomsttitlars i staterna för universiteten i Uppsala oell Lund beräknade
och influtna belopp under de senare budgetåren, hava dessa titlar —
egendomsförvaltningen och skogsförvaltningen vid Uppsala universitet
samt arrendespannmål och avkastning av akademikassan vid Lunds universitet
— från och med budgetåret 1923/1924 till och med budgetåret
1928/1929 med endast ett mindre undantag, utvisat årliga överskott, i
vissa fall med högst betydande belopp.
Särskilt gör detta förhållande sig gällande beträffande egendomsförvaltningen
vid Uppsala universitet, där överskottet i medeltal för de
fyra sistförflutna budgetåren — eller den tid, under vilken den nuvarande
beräkningen av titeln, 65,460 kronor, varit gällande — uppgått till
omkring 205 procent. I jämförelse härmed är överskottet å titeln ''skogsförvaltningen’,
beräknad till 152,560 kronor, obetydligt, omkring 10 procent
i årligt medeltal för samma tid.
Beträffande inkomststaten för Lunds universitet utvisar titeln ''arrendespannmål’
beräknad till 41,000 kronor, ett årligt överskott, likaledes
för tiden från och med den 1 juli 1925, av i medeltal omkring 47 procent.
Motsvarande tal för titeln ''avkastning av akademikassans räntebärande
kapital’, beräknad till 43,500 kronor, utgör omkring 17 procent.
Av de sålunda omförmälda överskotten är det endast de, vilka uppstått
å titeln ''egendomsförvaltningen'' vid Uppsala universitet och titeln
''arrendespannmål'' vid Lunds universitet, som kunna anses anmärkningsvärt
höga.
Den huvudsakliga anledningen till inkomsternas å den förstnämnda
titeln synnerligen starka ökning utöver de beräknade torde ligga i den
omständigheten, att vid fastställandet av 1923 års stat spannmålen evalverats
i penningar efter medelmarkegångspriset för de närmast förflutna
20 åren, ehuru detta pris var ej oväsentligt lägre än 1922 års markegångspris.
I sitt den 7 november 1922 avgivna utlåtande i ärendet framhöll
även statskontoret denna omständighet, men fann att, då väl avsikten
vore att staten skulle kunna gälla för en icke allt för kort tidsperiod,
försiktigheten bjöae att icke räkna med högre pris än som gjorts. Departementschefen
och riksdagen delade denna statskontorets uppfattning.
Vad arrendespannmålen vid Lunds universitet beträffar, löses densamma
av arrendatorer^ efter årets markegångspris med en förhöjning
av 1 krona 20 öre för hektoliter och till grund för beräkningen av bruttoinkomsten
å denna titel i 1925 års stat ligger medeltalet för de närmast
förflutna femton årens inlösningspris, dock med en nedskärning av örn
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
27
kring 25,000 kronor på grund av att nämnda medeltal stark influerades
av krisårens enorma stegring av spannmålsprisen.
De sålunda verkställda beräkningarna hava emellertid, såsom av revisorernas
redogörelser framgår, visat sig alltför försiktiga och statskontoret
anser i likhet med revisorerna, att en omläggning av beräkningen
av ifrågavarande inkomsttitlar bör komma till stånd. Härvid lärer även
böra uppmärksammas de båda övriga av ovannämnda inkomsttitlar —
skogsförvaltningen vid Uppsala universitet och avkastningen av akademikassan
vid Lunds universitet — även örn statskontoret, såsom ovan
antytts, icke anser att överskotten å dessa titlar äro av mera anmärkningsvärd
art. Den utredning, som statskontoret sålunda anser böra verkställas,
torde i första hand ankomma på universitetsmyndigheterna.
Revisorerna anse det önskvärt, att vid uppgörandet av staten för vederbörande
universitet här ifrågavarande inkomster i möjligaste mån
upptagas till de verkliga värdena och revisorerna utgå från att, örn så
sker, reservfonderna icke längre skola vara i stånd att, såsom nu är fallet,
bestrida en väsentlig del av universitetens utgifter utan att i stället
visst belopp kan behöva uppföras till oförutsedda utgifter.
I avseende härå vill statskontoret framhålla, att örn än ämbetsverket,
såsom av det ovan anförda framgår, anser att höjning av vissa titlar i
inkomsterna bör ske, statskontoret likväl måste ställa sig betänksamt
mot att beräkningen verkställes med utgångspunkt från att största möjliga
säkerhet bör vinnas för att överskott icke må uppstå. En viss icke
alltför obetydlig marginal till förekommande av brist torde enligt statskontorets
mening allt fortfarande böra hållas. Uppfattningen i denna
sak är direkt sammanhängande med den ställning man intager till frågan
örn reservfondernas betydelse för universiteten. Härutinnan har
statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande den 7 november 1922 angående
stat för Uppsala universitet anfört, att ämbetsverket icke kunde underlåta
att uttala sina betänkligheter mot en alltför stark beskärning av
reservfonden, vilken vore avsedd att enligt beslut av kanslern användas
för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behov. Denna möjlighet
till friare medelsdisposition torde hava varit av synnerlig betydelse
för universitetets verksamhet och därmed för den vetenskapliga forskningen
i vårt land. Statskontoret vilie även erinra, att 1921 års riksdag
vid behandlingen av förslagen örn förstärkningsanslag till vissa institutioners
materiellanslag uttalat, att riksdagen förutsatte, att även framdeles
reservfondmedel i tillräcklig omfattning komme att stå till kanslerns
förfogande för användning i överensstämmelse med i universitetsstatuterna
meddelade föreskrifter. Vid avlåtande till 1923 års riksdag
av framställningen örn ny inkomststat för Uppsala universitet uttalades
också av föredragande departementschefen, att det vore av vikt att tillse
att denna förutsättning jämväl för framtiden bleve uppehållen.
Från den uppfattning örn betydelsen av reservfondernas upprätthållande,
som sålunda hävdats av såväl statskontoret som Eders Kungl.
Maj:t och riksdagen, innebär revisorernas nu gjorda uttalande ett bestämt
avsteg. Tillämpningen av den av dem skisserade anordningen
med reservfonder, som till följd av ytterst starkt nedskurna inkomster
icke annat än i mycket ringa grad skulle kunna fylla sitt ändamål, och
anvisande i stället å staten av ett anslag till oförutsedda utgifter, vilket
anslag årligen skulle av riksdagen prövas och eventuellt förändras, skulle
beröva universiteten möjligheten att i nämnvärd grad begagna sig av
28
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
Särskilda förmaner,
förenade
med
vissa lärartjänster.
den dem av ålder tillkommande rätten att på grund av de betydande
egna medelstillgångar, varöver de förfoga, i stor utsträckning själva
besluta örn medelsdispositioner för undervisningens, studiernas och universitetens
allmänna förkovran (§ 142 av statuterna). Det av revisorerna
i utsikt ställda anslaget till oförutsedda utgifter torde icke kunna
ersätta denna universitetens hittillsvarande befogenhet.»
Förklaringar hava avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet
samt efter vederbörande drätselnämnders hörande av de större akademiska
konsistorierna i Uppsala och Lund (Del III sid. 261—275), vilka
samtliga myndigheter ställt sig avvisande mot den av revisorerna föreslagna
omläggningen av universitetens inkomststater.
De av revisorerna gjorda anmärkningarna synas utvisa, att det nuvarande
beräkningssättet för universitetens egna inkomster medför vissa
svårigheter för vinnande av en fullt tillförlitlig uppfattning örn universitetens
ekonomiska ställning och deras verkliga medelstillgång. För
åstadkommande av rättelse i herörda hänseende anser utskottet, i anslutning
till vad statskontoret i ovan intagna yttrande anfört, att en omläggning
av beräkningen av ifrågavarande inkomsttitlar bör komma till stånd.
Då emellertid utskottet anser sig kunna förutsätta, att åtgärder i angivna
avseende komma att vidtagas av universitetsmyndigheterna och
Kungl. Maj:t, har utskottet allenast velat, vad i ärendet förekommit, för
riksdagen
omförmäla.
17:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan örn värderingen av särskilda förmåner, förenade med
vissa lärartjänster (Del I sid. 132—140).
Revisorerna hava till en början meddelat, att till åtskilliga vid de allmänna
läroverken anställda befattningshavare utginge såsom en avlöningsförmån
avkomsten av vissa hemman samt av donationer eller andra
såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar.
Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse för de rörande ifrågavarande
förmåner gällande författningsbestämmelser ävensom vad i tidigare
verkställda utredningar föreslagits beträffande sagda förmåners
indragning och utbytande mot avlöning av statsmedel. Efter att vidare
hava meddelat, att revisorerna vid en företagen undersökning funnit, att
ifrågavarande förmåner upptagits i statsliggaren till värden, som i flertalet
fall väsentligt understege de i verkligheten utgående, hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.
»Vad själva den föreliggande principfrågan angår synes det revisorerna
vara med numera tillämpade avlöningsprinciper överensstämmande,
att en indragning av ifrågavarande särskilda förmåner kommer till stånd
i överensstämmelse med den mening, som redan 1890 års riksdag utta
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
29
lat. Revisorerna förutsätta, att denna fråga kommer att tillbörligen beaktas
av den nu arbetande lönekommittén.
Bortsett från sakens rent principiella sida vilja emellertid revisorerna
såsom synnerligen anmärkningsvärd framhålla den bristande överensstämmelsen
mellan de i stat upptagna värdena av ifrågavarande förmåner
och de verkliga. Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett,
att förmånerna i staten upptagits till rätta belopp, har statsverket
under de gångna åren tillskyndats avsevärda förluster, i det att avdragen
å befattningshavarnas kontanta avlöningar icke gjorts till belopp,
som motsvara förmånernas verkliga värden. Då det synes angeläget,
att rättelse härutinnan omedelbart sker, hava revisorerna velat fästa
riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållanden.»
I ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret (Del III sid. 281)
samt av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden från vederbörande befattningshavare
och rektorerna vid de av ärendet berörda allmänna
läroverken (Del III sid. 282—302).
Statskontoret har anfört följande.
»Statskontoret vill till en början erinra, att den omständigheten, att
ifrågavarande särskilda förmåner i den s. k. statsliggaren upptagits till
vissa belopp, ingalunda kan tillmätas någon betydelse vid avgörandet av
den utav revisorerna väckta frågan. Då statskontoret icke under de senaste
åren erhållit några uppgifter rörande de belopp, med vilka förmånerna
i själva verket utgå, har någon förändring icke ansetts kunna vidtagas
i de på grund av tidigare värderingar bestämda beloppen. Såsom
revisorerna framhållit hava kammarkollegium och statskontoret den 29
november 1921 avgivit utlåtande beträffande frågan örn värderingen m.
m. av nämnda förmåner. Av detta utlåtande framgår, att ämbetsverken
för sin del förordat åtgärder i syfte att de av kronan för skoländamål
förlänade hemmanen och donationerna snarast möjligt måtte varda till
statsverket indragna. Alternativt hava ämbetsverken föreslagit, att statsverket
måtte övertaga ifrågavarande hemman och donationer till förvaltning.
De förmåner, som av revisorerna omförmälts, synas samtliga vara sådana,
som för skoländamål förlänats av kronan, och statskontoret är fortfarande
av den uppfattningen, att desamma snarast möjligt böra indragas
till kronan.. I vad mån övergångsbestämmelser, särskilt med hänsyn
till nuvarande innehavarna av förmånerna ifråga, kunna anses böra utfärdas,
är ett spörsmål, varom statskontoret icke torde hava att i detta
sammanhang yttra sig. Statskontoret delar den av revisorerna uttalade
uppfattningen, att det är av vikt, att rättelse omedelbart sker, och vill
för sin del föreslå, att detta spörsmål upptages till avgöx*ande oberoende
av det komplex av olika lönefrågor, som överlämnats till förberedande
handläggning av 1928 års lönekommitté.
Vad beträffar de förmåner, som för närvarande åtnjutas av rektorn
vid Malmö högre allmänna läroverk, anser statskontoret önskvärt, att redan
för budgetåret 1930/1931 sådan föreskrift meddelas, att rektoxm, vilkens
avlöning för närvarande överstiger 20,000 kronor, vartill kommer
förmånen av fri bostad, icke därutöver må uppbära dyrtidstillägg.»
Skolöverstyrelsen har ansett nödvändigt, att det, vare sig genom lönekommittén
eller på annat sätt, verkställdes en grundlig undersökning an
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Utskottets
yttrande.
gående varje särskild förmåns tillkomst och ursprungliga syfte. Att
utan sådan undersökning fastslå en allmän grundsats rörande ifrågavarande
förmåners behandling och likformigt tillämpa denna grundsats
utan hänsyn till förmånernas skiftande tillkomstsätt och syfte skulle enligt
överstyrelsens mening så gott som säkert leda till rättskränkningar. I
fråga örn båda de sidor av förevarande ärende, som revisorerna bragt på
tal, har överstyrelsen framhållit, att ärendet icke i allo syntes kunna avgöras
genom administrativa eller politiska instansers diskretionära prövning
utan jämväl hade en rättslig sida, som icke finge förbises.
Utskottet delar uppfattningen örn att en indragning av ifrågavarande
särskilda, av kronan lämnade förmåner eller deras övertagande till förvaltning
av statsverket står i överensstämmelse med numera tillämpade
avlöningsprinciper. Redan 1890 års riksdag har ock uttalat sig för en
sådan åtgärd. Samtliga härmed sammanhängande frågor synas höra göras
till föremål för utredning.
Oberoende av huru frågan örn indragning till kronan av nämnda förmåner
för de av revisorerna omförmälda befattningshavarna kommer
att lösas, synes det utskottet nödvändigt, att sådana åtgärder omedelbart
vidtagas, att det värde, vartill förmånerna av såväl utav kronan som av
enskilda lämnade donationer enligt stat uppskattats, kommer att stå i
bättre överensstämmelse med deras verkliga värde, än vad nu är fallet.
Utskottet anser, att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att redan för budgetåret
1930/1931 vidtaga härav påkallade jämkningar i staterna. Vad särskilt
beträffar de förmåner, som för närvarande uppbäras av rektorn vid
Malmö högre allmänna läroverk, har utskottet funnit dem så avsevärda,
att dyrtidstillägg icke bör utgå till ifrågavarande befattningshavare.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må
a) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa skyndsam utredning av
frågan örn indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av de av kronan
till de allmänna läroverken gjorda föreningar av
hemman och andra donationer;
b) bemyndiga Kungl. Maj it att vidtaga sådana jämkningar
i från och med budgetåret 1930/1931 gällande
stater för de allmänna läroverken, att största möjliga
överensstämmelse vinnes mellan den beräknade och den
verkliga avkastningen av de till de allmänna läroverken
lämnade donationer;
c) besluta, att från och med budgetåret 1930/1931 dyrtidstillägg
av statsmedel icke skall utgå till rektor vid
högre allmänna läroverket i Malmö.
Statsutskottets utlåtande Nr 80. 31
18 :o) Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna behandlat
vissa inom Västerbottens län företagna tjänsteresor samt därvid anmärkt
på det förhållandet, att reseräkningar i vissa fall inlämnats till
länsstyrelsen för likvidering ända till inemot 10 år efter det resorna företagits
(Del I sid. 144—145).
Revisorerna hava i berörda fråga gjort följande uttalande.
»Revisorerna finna det i nu omtalade fall tillämpade förfaringssättet i
hög grad olämpligt. Genom att reseräkningarna inkomma till vederbörande
myndighet längre tid efter det resorna eller förrättningarna
avslutats, uppstå för den utbetalande myndigheten stora svårigheter
att granska räkningarna och kontrollera däri lämnade uppgifter. Vidare
komma i dylika fall kostnaderna för resorna icke att belasta vederbörande
anslag för det budgetår, till vilket utgiften rätteligen varit att
hänföra. Revisorerna vilja även erinra örn att enligt bestämmelse, som
gällt sedan den 1 juli 1925, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
hör, där hinder icke möter, vara ingiven till vederbörande myndighet
inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats.»
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län (Del III sid.
314), som anslutit sig till vad revisorerna anfört. Länsstyrelsen har i
anledning av de rådande missförhållandena i angivna hänseende ifrågasatt,
huruvida icke särskild kortare preskriptionstid, exempelvis ett å två
år, kunde, utan men för förrättningsmännen, fastställas för ingivande av
reseräkningar.
De av revisorerna påtalade förhållandena synas utskottet vara av sådan
beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet är erforderlig. Då
den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglementet,
att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader
efter det resan eller förrättningen avslutats, icke synes vara tillfyllest,
lära skärpta föreskrifter i ämnet höra meddelas. I sådant avseende har
utskottet ansett sig höra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande bestämmelse,
att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas
till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller
förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av
myndigheten likvideras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser i
anslutning till vad utskottet ovan anfört.
Vissa utbetalningar
av
resekostnadsoch
traktamentsersättning
i Västerbottens
län.
Utskottets
yttrande.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Sjukledigheter
inom
folkskollär arkåren.
Utskottets
yttrande.
19:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna i fråga
om sjukledigheter inom folkskollärarkåren anfört följande (Del I sid.
144—145).
»I sin år 1928 avgivna berättelse, sid. 112—132, framlade revisorerna
resultatet av en av dem verkställd undersökning rörande bland annat
den omfattning, vari tjänstledighet för sjukdom under år 1927 förekommit
inom vissa statens verk. Innevarande års revisorer hava ansett sig
böra i visst avseende fullfölja berörda undersökning, nämligen genom
att utsträcka densamma till en statstjänstemännen närstående grupp av
befattningshavare, folkskollärarkåren. En granskning av hithörande omständigheter,
såvitt angår sistnämnda tjänstemannakår, har synts erbjuda
särskilt intresse av den anledningen, att i fråga örn tjänstgöringsförhållanden
i stort sett ingen skillnad förefinnes mellan manliga och
kvinnliga befattningshavare inom nämnda kår. Detta torde i all synnerhet
gälla folkskollärarna i rikets städer, där i regel endast de högsta
skolformerna äro företrädda, och revisorerna hava också inskränkt sin
undersökning till att omfatta allenast dessa, varigenom även materialet
erhållit sådana proportioner, att det kunnat mera ingående behandlas
under den tid, som stått revisorerna till buds.»
Sedan revisorerna meddelat, att den föreliggande undersökningen grundade
sig på till skolöverstyrelsen ingivna statistiska primäruppgifter rörande
folkskolundervisningen under redovisningsåret 1927/1928 och härefter
i en tabell framlagt resultatet av den verkställda undersökningen,
hava de gjort följande uttalande.
»Såsom av den förestående redogörelsen framgår kan ifråga örn ovannämnda
lärare samma förhållande konstateras som beträffande de statliga
befattningshavare, vilkas sjukledigheter voro föremål för undersökning
av 1928 års revisorer, nämligen, att sjukledighet förekommer i större
utsträckning för kvinnor än för män och att av de kvinnliga befattningshavarna
de gifta äro sjuklediga i större omfattning än de ogifta. Av
1,730 manliga lärare har 19.5 procent åtnjutit sjukledighet, av 1,720 ogifta
kvinnliga 31.7 procent och av 572 gifta kvinnliga 47.7 procent. Sjukdomsfrekvensen
per 1,000 lärare utgör i medeltal respektive 290, 522 och 816.
Sjukdomsfallens varaktighet i medeltal per sjukdomsfall är respektive
20.5, 23.6 och 24.2 dagar eller, örn sjukdagarna uppdelas icke på alla sjukdomsfall
utan endast på de lärare, som åtnjutit sjukledighet, respektive
30.5, 38.8 och 41.5 dagar. Medeltalet sjukdagar på varje lärare har utgjort
respektive 5.9, 12.3 och 19.8.
Revisorerna, vilka förut påpekat, att arbetsförhållandena inom folkskollärarkåren
ställa sig i stort sett likartade för manliga och kvinnliga
befattningshavare, vilja i anledning av de rön, som sålunda gjorts, inskränka
sig till att hänvisa till de av 1928 års revisorer i ämnet gjorda
uttalanden (Del I, sid. 130 och 131).»
Under erinran örn att 1928 års statsrevisorer i sin berättelse (sid. 112—
132) berört vissa frågor rörande tjänstledighet på grund av sjukdom för
befattningshavare i statens tjänst samt att statsutskottet vid 1929 års riksdag
i utlåtande nr 94 punkt 16:o) framhållit, att de av revisorerna i sam
-
33
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
band därmed berörda förhållandena voro av den betydelse, att de borde
tagas under närmare övervägande, vilket lämpligen syntes kunna ske i
samband med den utredning, som anförtrotts åt 1928 års lönekommitté,
Ilar utskottet, som jämväl funnit de av revisorerna här ovan berörda frågorna
beträffande sjukledigheten inom folkskollärarkåren vara förtjänta
av att närmare övervägas och förutsätter att detta sker i samband med
det ovan nämnda spörsmålet örn sjukledighet för befattningshavare i statens
tjänst, allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
20:o) Under handelsdepartementet, § 48, hava revisorerna anfört föl- Tillfälligt™.
jande (Del I sid. 156—157). tillenregistra
tor
ä över•
»I staten för försäkringsinspektionen kar sedan år 1922 varit uppförd gångsstat vid
en anslagspost å 6,400 kronor till avlöning åt en registrator å övergångs- järsäkringsstat
vid försäkringsinspektionen. Nämnda anslagspost har beräknats på xnsPe ,onenföljande
sätt (jämför prop. I: 10/1921, sid. 122):
grundavlöning (lön och tjänstgöringspenningar) .......... kronor 4,000
tre ålderstillägg å 500 kronor vardera ...................... » 1,500
tillfällig löneförbättring (lön och tjänstgöringspenningar). ■ » 900
Summa kronor 6,400.
Från denna anslagspost har till vederbörande befattningshavare årligen
utbetalts grundavlöning och ålderstillägg med sammanlagt 5,500 kronor.
Under tionde huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring för viss
personal vid civila statsförvaltningen har till nämnda registrator även
upptagits en post å 900 kronor såsom tillfällig löneförbättring. Före 1921
års lönereglering för försäkringsinspektionen utbetalades jämlikt gällande
bestämmelser till befattningshavare vid försäkringsinspektionen utgående
tillfällig löneförbättring från de medel, av vilka försäkringsinspektionens
kostnader i övrigt bestredos. Från och med år 1922 utgår tillfällig
löneförbättring vid försäkringsinspektionen endast till nämnda å övergångsstat
uppförda registrator. I samband med den nya löneregleringen
för försäkringsinspektionen uteslöts emellertid ur kungörelsen angående
tillfällig löneförbättring nyssnämnda bestämmelse, att kostnaderna för
den tillfälliga löneförbättringen åt befattningshavare vid försäkringsinspektionen
skulle utgå av inspektionens egna medel. Till nämnda registrator
utgående tillfällig löneförbättring har, uppenbarligen i anledning
härav, sedan år 1922 belastat tionde huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring.
Av det anförda framgår att kostnaderna för tillfällig löneförbättring
till en registrator å övergångsstat vid försäkringsinspektionen finnas uppförda
under två riksstatsanslag samt att densamma utbetalts från tionde
huvudtitelns anslag till tillfällig löneförbättring. Då tillfällig löneförbättring
åt befattningshavare vid försäkringsinspektionen bör utgå från
medel, i v vilka inspektionens kostnader i övrigt bestridas, synes det revisorerna
att nämnda post till tillfällig löneförbättring under tionde huvudtitelns
nyssberörda anslag bör uteslutas.»
Juliany till riksdagens protokoll JUHO. 0 saini. 37 höft. (Nr SO.)
34
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
utskottets Vad revisorerna anfört beträffande det tillämpade förfaringssättet i
yttrande. fr^ga om bestridandet av kostnaderna för tillfällig löneförbättring till
en registrator å övergångsstat vid försäkringsinspektionen, har utskottet
funnit vara värt beaktande. Enligt utskottets mening skola nämligen
ifrågavarande kostnader bestridas, ej av allmänna statsmedel utan av de
medel, av vilka utgifterna för försäkringsinspektionen gäldas. Vad revisorerna
i sådant hänseende anmärkt, har också av Kungl. Maj:t beaktats,
i så måtto, att i den till riksdagen den 31 januari 1930 avlåtna propositionen
nr 67, vari framlagts förslag till tillfällig löneförbättring under
budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
däribland nu ifrågavarande befattningshavare, upptagits den före
år 1922 gällande bestämmelsen att den tillfälliga löneförbättringen vid
försäkringsinspektionen skall utgå av de medel, av vilka inspektionens
kostnader i övrigt bestridas. Emellertid bör även för tiden före nästa
budgetår en reglering i förevarande hänseende komma till stånd, vilket
lärer kunna ske genom vederbörliga omföringsåtgärder. Dessutom bör
givetvis, såsom revisorerna påpekat, den i försäkringsinspektionens stat
upptagna anslagsposten till avlöning åt en registrator å övergångsstat
minskas med det för tillfällig löneförbättring beräknade beloppet, 900
kronor.
Då utskottet förutsätter att nu omförmälda åtgärder vidtagas genom
vederbörande myndigheters och Kungl. Maj:ts försorg, har utskottet
ansett sig endast böra vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
Dispositionen 21:o) Under handelsdepartementet, ■§ 49, hava revisorerna anfört fölav
vissa jan de (Del I sid. 157—165).
lotterxmeael.
»Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erhålla kännedom
örn i vilken omfattning och till vilka ändamål under de sista tio
åren enligt Kungl. Maj:ts beslut penninglotterier beviljats. Från handelsdepartementet
hava uppgifter i angivna hänseenden tillhandahållits
revisorerna, och med ledning av dessa få revisorerna meddela följande:
Sammanlagda beloppet av de under tiden 1 januari 1920—15 november
1929 beviljade lotterierna utgör 45,053,248 kronor 81 öre. Detta belopp fördelar
sig på olika huvudgrupper av ändamål på följande sätt:
I. Vetenskap, universitet, skolor och dylikt........... kronor 6,320,551: 6 o
II. Sociala ändamål .................................................... » 2,485,000: —
III. Teater, musik och konst (även konstmuséer).... » 23,700,457:60
IV. Muséer (dock ej direkta konstmuséer) och kul
turföreningar.
....................................................... » 5,128,444:2 9
V. Idrott och luftfart.................................................. » 1,866,000: —
VI. Utställningar............................................................ » 5,552,795:3 2.»
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
35
Efter att härefter hava lämnat en förteckning å de särskilda lotterier,
som under ovan angivna tid beviljats, hava revisorerna gjort följande
uttalande.
»Av den här lämnade redogörelsen framgår, att ekonomiskt stöd i form
av lotterimedel lämnats för en mängd olika ändamål och till ett stort
antal institutioner, till vilka jämväl understöd givits genom särskilda
anslag å riksstaten. Då det för riksdagens prövning av förekommande
anslagsäskanden uppenbarligen är av vikt, att riksdagen äger kännedom
örn de bidrag, som av lotterimedel utgå till vederbörande ändamål, synes
det revisorerna önskvärt att en översiktlig redogörelse härför årligen
meddelas riksdagen i samband med statsverkspropositionen. Denna redogörelse
synes lämpligen jämväl böra omfatta penninglotterier till sådana
ändamål, för vilka särskilda anslag icke för tillfället ifrågasättas.»
Utskottet ansluter sig till vad revisorerna sålunda anfört och anser
sig böra föreslå, att en redogörelse för beviljade bidrag av lotterimedel årligen
lämnas riksdagen, exempelvis i samband med berättelsen örn vad
sig i rikets styrelse tilldragit. Det synes vara önskvärt, att denna
redogörelse uppställes på sådant sätt, att där sammanföras de bidrag, som
för olika ändamål lämnats under senaste kalenderår och de nio närmast
dessförinnan liggande kalenderåren.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte årligen lämna riksdagen
redogörelse för de bidrag av lotterimedel, som av
Kungl. Maj:t lämnats till olika ändamål.
22:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 51, hava revisorerna
ifråga örn lotsverkets enskilda pensionskassa anfört följande (Del I sid.
167).
»Jämlikt kungörelserna den 15 juni 1922 (Svensk författningssamling nr
361) och den 15 juni 1923 (Svensk författningssamling nr 267) med däri
vidtagna ändringar utgå till änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst pensionstillägg och dyrtidstillägg efter vissa i kungörelserna
angivna grunder. Såsom en allmän regel gäller, att pensions- och
dyrtidstillägg skola utbetalas i sammanhang med utbetalandet av det
pensionsbelopp, till vilket de hänföra sig. Vederbörande pensionskassor
äga, där ej annat är stadgat, utbekomma erforderliga medel till pensionstillägg
och dyrtidstillägg från statskontoret mot redovisningsskyldighet
i vederbörlig ordning.
Vid sin granskning av lotsverkets enskilda pensionskassas redovisning
av pensions- och dyrtidstillägg för budgetåret 1928/1929 hava revisorerna
lagt märke till att pensionsutbetalningarna skett i särskilda postanvisningar
för den fasta pensionen och i särskilda postanvisningar för pensions-
och dyrtidstilläggen, samt att portokostnaderna för utsändandet av
pensions- och dyrtidstilläggen, utgörande sammanlagt 306 kronor 85 öre,
utbetalts av de medel, som kassan utbekommit från statskontoret för pensions-
och dyrtidstillägg.
Utskottets
yttrande.
Lotsverkets
enskilda pensionskassa.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Enligt revisorernas mening torde de till ifrågavarande pensions- oell
dyrtidstillägg anslagna medlen icke utan riksdagens medgivande kunna
användas till bestridande av omkostnader, förbundna med utbetalningar
av dessa tillägg. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att
1925 års riksdag avslagit en av Kungl. Majit gjord framställning örn anvisande
av särskilda medel för beredande av ersättning åt direktionen
för statens järnvägars änke- och pupillkassa för postavgifter i samband
med till kassans pensionärer verkställd utbetalning av krigstids- och
dyrtidstillägg för tiden 1 januari 1918—30 juni 1923.
Föreskriften om nämnda tilläggs utbetalande i sammanhang med pensionsbeloppen
har ej heller av kassan iakttagits.»
Förklaring har avgivits av lotsverkets enskilda pensionskassa (Del lil
sid. 317—318), som anfört följande.
»Att utbetalandet av pensions- och dyrtidstillägg ej kunnat ske i sammanhang
med utgående pensioner beror dels därpå att kvittenserna å utgående
postanvisningar måste företes beträffande redovisningen för utgifterna
för de egentliga pensionerna inför kassans revisorer, och beträffande
pensions- och dyrtidstilläggen inför riksräkenskapsverket och erfordras
alltså skilda postanvisningskvitton, dels därpå att styrelsen saknar arbetskrafter
och medel för utbetalande av de senare tilläggen samtidigt
med pensionerna, som äro det primära, och som dock i allmänhet inom
kort i samma månad följas av pensions- och dyrtidstilläggen, dels ock på
föreskrifterna örn företeende av levnadsbevis för pensionär och för barn.
Enligt det för kassan gällande nådiga reglementet den 25 november
1927 § 12 skola nämligen pensionerna mot företeende av behörigt bevis
därom att pensionären lever, utbetalas den 1 mars, 1 juni, 1 september och
1 december varje år. Dessa levnadsbevis inkomma mycket oregelbundet
och ofta ej förrän efter upprepade anmaningar, och kunna pensionerna i
många fall utgå först långt fram i månaden, åtföljda av pensions- och
dyrtidstilläggen, för vilkas utbetalande till änkor med barn riksräken
skapsverket ovillkorligen fordrar ålders- eller s. k. prästbetyg för varje
kvartal, under det styrelsen fordrar sådana betyg för änkor utan barn
endast i juni för riksräkenskapsverket, och december för kassans revisorer.
Vidkommande åter portokostnaderna så har styrelsen, som saknar s. k.
fribrevsrätt, hållit före, att kassan ej borde betungas med utgifter för
utsändande av statsmedel, vilka i övrigt gå portofritt, och då de till portoavgifter
använda medlen avsetts att utgå icke av de för pensions- och
dyrtidstillägg anslagna medlen utan från besparade räntemedel, synes
intet hinder för gottgörandet av kassans portoavgifter för utsändande av
ifrågavarande statsmedel kunna rimligtvis föreligga. Kassan förfogar
även som av sista redovisningen till riksräkenskapsverket för berörda
statsmedel framgår över en räntebehållning av 1,653 kronor 40 öre och
skulle, örn man så ville, minskas med 306 kronor 85 öre till 1,346 kronor
55 öre.
Under åberopande av det anförda anliålles, att de gjorda anmärkning
arna lämnas utan avseende och de av styrelsen vidtagna åtgärderna god
kännas samt, om portoavgifter från räntemedlen ej kunna bifallas, att kassan
erhåller rätt att portofritt avsända postanvisningar å pensions- och
dyrtidstillägg.»
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
37
I likhet nied revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att det av
lotsverkets enskilda pensionskassa använda tillvägagångssättet i fråga
om utbetalandet av pensions- och dyrtidstillägg är oriktigt och icke vidare
hör få tillämpas. Med anledning av vad pensionskassan i sin i ärendet
avgivna förklaring anfört, har utskottet velat tillkännagiva denna sin
ståndpunkt.
Då utskottet emellertid förutsätter, att en ändring i angivna avseende
kommer till stånd, har utskottet allenast velat, vad i ärendet förekommit,
för riksdagen
omförmäla.
23:o) Under rubriken »Statens affärsverksamhet», § 53, hava revisorerna
behandlat frågan om upprätthållandet av förbindelserna vintertid
mellan Öland och fastlandet (Del I sid. 168—173).
Utskottet vill erinra örn, att det av revisorerna berörda spörsmålet varit
föremål för behandling av utskottet i dess utlåtande nr 9 A punkt
4:o) vid innevarande års riksdag. Därvid framhöll utskottet, bland annat,
att frågan örn anskaffning av en ny ångare för uppehållande vintertid
av posttrafiken mellan Öland och fastlandet borde anstå, intill dess
undersökning företagits, huruvida icke genom avtal med ångfartygsaktieholaget
Kalmarsund garantier kunde vinnas för sagda vintertrafiks
behöriga upprätthållande. Uti en vid utskottets utlåtande fogad reservation
hade emellertid hemställts, att ett belopp av 350,000 kronor måtto
ställas till förfogande av postverkets förnyelsefond för anskaffande av
ett nytt isbrytande postångfartyg till fortsatt uppehållande av ifrågavarande
förbindelseled.
Vad reservanterna i ärendet föreslagit, har av riksdagen godkänts; varom
utskottet velat härigenom
erinra.
24 :o) Under rubriken »Statens motorfordon», § 58, hava revisorerna
meddelat, att de företagit en undersökning för utrönande av i vilken omfattning
staten tillhöriga motorfordon förefunnes inom olika grenar av
förvaltningen samt vilka normer, som tillämpades för fordonens användning.
(Del I sid. 185-192.)
Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,
hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Såsom av den verkställda undersökningen framgår, är det för närvarande
vid försvaret samt inom telegrafverket och statens vattenfallsverk,
som motorfordon i någon större utsträckning förekomma. Att såväl
person- som lastautomobiler i en växande omfattning börjat ingå i
arméns tekniska utrustning liksom ock att dylika fordon förekomma bland
affärsverkens arbetsmateriel är uppenbarligen ett av utvecklingen be
-
Utskottet 8
yttrande.
Vinterföre
bindelserna
med Öland.
Statens
motorfordon.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
tingat förhållande. I detta avseende må hänvisas till den utredning som
såväl telegrafstyrelsen som vattenfallsstyrelsen lämnat. Genom exempelvis
den anskaffning av s. k. paketbilar, som i stor utsträckning skett vid
dessa verk, lia åstadkommits betydligt hastigare transporter av arbetspersonal
och materiel till de spridda arbetsplatserna med därav följande
möjligheter till ett väsentligt bättre utnyttjande av personalen. Från
ifrågavarande håda verks sida synes också övas en mycket ingående kontroll
över bensinåtgång och andra faktorer, som inverka på vagnarnas
ekonomi.
Med hänsyn till de betydande utgifter, motorfordonen såväl med avseende
å inköp som användning betinga, är det emellertid av vikt att
deras anskaffning ej sker i större utsträckning, än som motiveras av behovet
och verkliga gagnet därav för vederbörande tjänsteman eller
tjänstegren, samt att alltså, imian anskaffning företages, en sorgfällig
Provning verkställes av de fördelar i besparade resekostnader och ett
mera effektivt arbete, som härigenom kunna vinnas.
Vad särskilt personbilarna beträffar rull det synas revisorerna som
dessa synpunkter ej alltid tillbörligen beaktats och att åtminstone i
vissa enstaka fall hänsynen till den enskilda befattningshavarens bekvämlighet
i alltför hög grad kommit att inverka vid anskaffningsfrågans
bedömande.
Vad angår de inom marinen inköpta personbilarna må erinras, att
vederbörligt tillstånd att inköpa desamma ej utverkats, något som redan
i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 12 januari 192!) betecknats
som anmärkningsvärt, i vad avser anskaffningen av de båda bilar, varom
härvid var fråga, nämligen de för befälhavande amiralen i Karlskrona
och till Stockholm anskaffade. Alldeles bortsett från den underlåtenhet,
som i detta avseende kan läggas marinförvaltningen till last, vilja revisorerna
ifrågasätta behövligheten av att exempelvis för marinens behov
i Karlskrona anskaffa två personautomobiler, varav den ena enligt vad
som upplysts utgör en sjusitsig täckt automobil för en kostnad av 9,350
kronor.
Förekomsten av ett 25-tal personautomobiler vid ett vapenslag med så
begränsad personal som flyget synes också ägnad att väcka uppmärksamhet.
Även beträffande andra verk kan ifrågasättas, huruvida ej
något större försiktighet i fråga örn inköpen av personautomobiler varit
av nöden.
I avseende å användningen av arméns lastfordon synes vidare revisorerna
önskligt att de vid ett visst truppförband inom en garnison stationerade
lastbilarna i möjligaste mån begagnas för körslor även vid
andra truppförband inom garnisonen. Förutom den bättre utnyttjning
av motormaterielen, som på detta sätt vinnes, torde också kostnaderna
för privata körslor härigenom kunna nedbringas.
Frågan om missbruk av tjänsteautomobil genom dess användning
utom tjänsten synes ej av myndigheterna hava hittills i tillräcklig grad
beaktats. Uttryckligt förbud häremot finnes infört endast i de av arméförvaltningens
intendentsdepartement utfärdade bestämmelserna, dock
blott vad angår personfordon. I de av varvschefen i Karlskrona utfärdade
bestämmelserna förutsättes däremot dylik rätt mot ersättning. Liknande
medgivande förekommer oek i viss utsträckning i fråga örn de under
vattenfallsverket hörande bilarna. Beträffande den omfattning, i vilken
dylik privat användning — med eller utan lämnad ersättning — i öv
-
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
39
rigt ägt rum, är det naturligtvis tämligen svårt att erhålla någon säker
kännedom. På grundval av den prövning, revisorerna ägnat ärendet, och
de upplysningar, som därunder framkommit, anse sig revisorerna böra
giva uttryck för den uppfattningen, att användningen av statens motorfordon,
såväl person- som lastfordon, för tjänstemans privata bruk ej hä/- danefter bör medgivas, varom enhetliga bestämmelser böra utfärdas.
Undantag bör självfallet härvid göras för sjukdomsfall och andra liknande
utomordentliga händelser.
Det synes revisorerna vidare anmärkningsvärt, att vederbörande myndigheter
ej i större utsträckning funnit nödigt föreskriva märkning av
statens tjänstebilar. Sådana igenkänningstecken finnas — förutom å
postverkets bilar —- endast å de under arméförvaltningens intendentsoch
artilleridepartement hörande motorfordonen samt å vissa grupper
av telegrafverkets motorfordon. Däremot saknas i allmänhet dylik
tjänstebeteckning å fortifikationsdepartementets, marinens och flygvapnets
samt vattenfallsverkets bilar.
_ Revisorerna anse att en dylik märkning bör genomföras efter ett i möjligaste
män enhetligt system. I den mån ej av särskilda skäl, såsom
exempelvis beträffande tullverkets motorfordon, undantag härifrån finnes
påkallat, bör alltså å de staten tillhöriga motorfordonen anbringas
ett för var och en lätt igenkännligt märke, som visar automobilens, respektive
motorcykelns egenskap av statens tjänstefordon.»
Förklaringar hava avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 7—10), generaltullstyrelsen
(Del III sid. 209), arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-
och intendentsdepartement (Del lil sid 328—331), marinförvaltningen
(Del lil sid. 331—333), generalpoststyrelsen (Del III sid. 333
—335), telegrafstyrelsen (Del III sid. 335—338), järnvägsstyrelsen (Del lil
sid. 338—339) och vattenfallsstyrelsen (Del III, sid. 339—341).
I fråga om det av revisorerna påtalade missbruket av tjänsteautomobil
genom dess användning utom tjänsten ansluter sig utskottet till vad
revisorerna härutinnan anfört. Utskottet anser sig i anledning härav
böra föreslå, att bestämmelser utfärdas därom, att statens motorfordon,
såväl person- som lastfordon, icke få, utom vid sjukdomsfall och andra
extraordinära förhållanden, komma till användning för privat bruk.
Utskottet finner sig även böra biträda revisorernas förslag örn utfärdande
av föreskrift angående märkning av statens tjänstebilar efter i
möjligaste mån enhetligt system. Härifrån böra givetvis undantag kunna
göras såsom beträffande tullverkets motorfordon eller där eljest särskilda
skäl föreligga.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter
angående användningen och märkningen av statens
motorfordon i anslutning till vad ovan föreslagits.
Utskottets
yttrande.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Övriga anmärkningar.
25:o) Yad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse,
dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av
den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke
hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 28 mars 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, J. L. Widell, Olof Olsson, O. Bergqoist,
E. J. G. Rosén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, C. I. Asplund, P. A. Bergström, K.
E. Andersson i Eliantorp, O. A. Ernfors, I. Hj. E. Pauli och K. A. IV. Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors, C. R.
.Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, P. M. Olsson i Blädinge, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona,
B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp, O. Andersson i Höör,
G. Strindlund och K. S. V. Ward,
med undantag därav att i behandlingen av punkterna 17 — 25 deltagit herr Oscar Olsson
i stället för herr Olof Olsson.
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
41
Reservationer
vid punkt 2 (vattenledningen vid 4:e flygkårens etablissement å Frösön)
av herr Bengtsson i Norup.
vid punkt 10 (En per mille fonden) av herr Törnkvist i Karlskrona, som
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»I likhet med revisorerna finner utskottet skäl icke föreligga att låta den
å fonden förefintliga behållningen fortfarande stå odisponerad, utan synes
densamma böra, såsom revisorerna uttalat, överföras till statsverkets kassafond.
»
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder, att den
å En per mille fonden vid innevarande budgetårs slut
förefintliga behållningen överföres till statsverkets kassafond.
vid punkt 17 (särskilda förmåner vid vissa läraretjänster) av herrar
Kvarnzelius, Widell, Bergqvist, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Bergström,
Ernfors, Wiklund, Olsson i Blädinge, Holmgren och Persson i Fritorp,
vilka ansett att mom. b av utskottets hemställan bort hava följande
lydelse:
b) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vinnes mellan den beräknade och den verkliga
avkastningen av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer;
vid
punkt 21 (dispositionen av vissa lotterimedel) av herr Bengtsson i
Norup.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 37 höft. (Nr 80.)
4
42
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
Bilaga.
Till riksdagens statsutskott.
Med anledning av från statsutskottet gjorda förfrågningar rörande vattenledningsverket
vid 4. flygkåren å Frösön får flygstyrelsen härmed
vördsamt avgiva följande svar:
1. När gjordes första avsyningen å vattenverket vid 4. flygkåren med
påsläppt vatten?
Första avsyningen med påsläppt vatten gjordes den 22 januari 1929 av
flygstyrelsens kontrollant, f. d. stadsingenjör A. Kjellin, samt entreprenörens
ombud.
På anmodan av kontrollanten utfördes denna avsyning på så sätt, att
liela vattenledningsnätet inklusive en vertikalt stående rörledning å
pumprummet och slutande 1.5 meter över högvattenbassängens botten fylldes
med vatten från högreservoiren, varefter högreservoiren avstängdes
från ledningen. Därefter kontrollerade stadsingenjör Kjellin, att vattnet i
nyssnämnda rörledning under den för dylika provtryckningar vanliga tiden,
20 minuter, icke sjönk, varav med tydlighet framgick, att hela ledningssystemet
höll fullständigt tätt och något läckage sålunda icke förelåg.
2. När togs vattenledningen i bruk?
Vattenledningen togs i bruk den 12 januari 1929, varvid dock endast
viss del av etablissementet tillfördes vatten. Så småningom skedde emellertid
utvidgning, så att hela nätet förutom vatten till värmecentralen
kunde användas från och med den 6 mars 1929.
För ångcentralens pannor och det av densamma drivna uppvärmningssystemet
erfordrades nämligen ett vatten av lägre hårdhetsgrad (kalkhalt)
än det som visat sig framströmma ur vattentäkten (borrhålet). Härför
erfordrades särskild filtreranläggning.
På grund av därefter inträdande vattenbrist och andra omständigheter
(läckor, se nedan) kunde emellertid pumpanordningen till detta filter icke
slutgiltigt regleras förrän i november 1929, efter vilken tid vattenledningsnätet
varit i funktion.
Med avseende å befintligt läckage å vattenledningen har chefen för 4
flygkåren i sin skrivelse den 29 november 1929 förmodat, att anledningen
härtill vore att söka i vissa defekter i vattenledningsrörens material. Chefen
för sagda flygkår saknade därvid kännedom om, att rören kontraktsenligt
provtryckts, vilket flygstyrelsen sedermera anmält till Kungl.
Majit vid avgivandet av svar å statsrevisionens anmärkning.
Efter avgivandet av chefens för 4. flygkåren ovan berörda skrivelse har
emellertid framkommit en förmodan att konstaterad bristning av vissa
vattenledningsrör föranletts av en felaktigt arbetande reduceringsventil,
placerad i kårens kokinrättning.
Det har nämligen konstaterats, att denna ventil, som icke ingår i vattenledningsentreprenörens
åtaganden, vid stängning åstadkommit stötar i
43
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
vattenledningen, vilka stötar kunna beräknas föranleda ett tryck, betydligt
överstigande rörens kontrakterade högsta tillåtna belastning, 20 atm.
Det har vidare konstaterats att före inmonteringen av sagda ventil samt
efter det att ventilen urkopplats någon som helst bristning i vattenledni
ngsrören icke förekommit.
Sagda ventil hade insatts av följande anledning:
På grund av vattnets kalkhult hade nämligen i pumphuset ett avhärd
ningsfilter måst insättas för att skydda värmecentralens ångpannor mot
pannstensbildning samt värmeledningssystemet mot förträngning genom
slambildning. För att driva vattnet genom filtret måste i pumphuset insättas
en centrifugalpump, vilken höjde trycket i vattenledningen över det
beräknade, så att varmvattenberedarna i värmecentral och kokinrättningen
ställdes under för högt arbetstryck. För att nedbringa sagda övertryck
för dessa varmvattenberedare insattes därför en Arca-reduceringsventil
i vardera av dessa byggnader.
Av dessa har den i kokinrättningen inmonterade ventilen efter någon
tids funktion Visat sig icke fungera tillfredsställande, beroende på något
fel i servo-motorn, varigenom belastningsvikten å reduceringsventilen
utan något motstånd från servo-motorn nedstötte dubbelventilen och således
åstadkom betydande stötar i vattenledningen.
För undvikande av återupprepning av bristning av vattenledningsrören
är, såsom ovan framhållits, sistnämnda reduceringsventil nu urkopplad,
varjämte åtgärder vidtagits för anskaffning av ventil av fullgott utförande.
3. Uppgift å de sakkunniga, vilka omförmäla^ i chefens för 4. flygkåren
skrivelse den 29 november 1929, (sid. 20 i statsrevisionens berättelse).
Chefen för 4. flygkåren har meddelat att sagda sakkunniga vörö, dels
Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget ingenjör Matton, vilken förklarat
att läckage å ny vattenledning icke finge förekomma, dels stadsingenjör
Kjellin och ingenjör Ögren i Östersund, vilka anse att viss tolerans
härvid måste förekomma vid anläggningar av förevarande slag.
4. Var är vattenmätaren placerad i vattenledningsnätet?
Vattenmätaren är placerad omedelbart efter filteranläggningen i pumphuset.
När fråga är om kontroll av vattenförbrukning i sin helhet av ett
system måste mätaren helt enkelt placeras på detta sätt. Ju större avståndet
mellan cisternen och mätaren är desto större möjlighet förefinnes
givetvis för okontrollerad avgång av vatten.
En annan sak vore, örn kontroll av avnämarna erfordrades, d. v. s. örn
vattnet av avnämarna skulle betalas i proportion till åtgången. I sådant
fall måste ju mätare anbringas vid varje avnämares tappningsställen.
Så som mätaren nu är placerad kontrolleras eventuellt förefintligt
läckage på ett enkelt sätt sålunda. Alla avtappningsställen avstängas un
der viss tid, medan vattnet står under fullt tryck i ledningen. Härvid
måste allt vatten som passerar mätaren läcka ut, och får man genom mätaren
på så sätt en tillförlitlig uppgift rörande läckaget.
Härvid är att märka att följande anordning vid 4. flygkårens vattenverk
är vidtagen.
Vattnet passerar av ovan angivna orsaker ett avhärdningsfilter, innan
det går ut i huvudledningen. Genom öppnande av en särskild ventil kan
emellertid örn så erfordras (vid eldsvåda etc.) vattnet kopplas direkt från
44 Statsutskottets utlåtande Nr 80.
cisternen till denna huvudledning, alltså med förbigående av avhärdningsfiltret.
För att pressa vattnet genom filtret erfordras ett visst tryck som gör,
att trycket i huvudledningen utanför nyssnämnda ventil merendels är
högre än mellan ventilen och cisternen. Läcker således denna ventil bliver
följden att viss vattenmängd från huvudledningen ånyo ingår i cisternen.
Denna vattenmängd registreras av vattenmätaren som avgående, vilket
har till följd, att örn vid provning den mer omnämnda ventilen icke är
fullt tät ett visst läckage registreras, vilket i verkligheten icke finnes.
I föreliggande fall finnes anledning förmoda att avstängningsventilen
kan läcka något. Vid en företagen utökning av borrhålets djup — efter
det att ventilen monterats — förekom naturligt nog i vattnet en del slam,
vilket, eftersom ventilen är en vanlig slussventil, mycket väl kunnat avsätta
sig i ventilhuset och därstädes åstadkomma ojämnhet i ventilens anläggningsyta.
En rengöring måste emellertid föregås av cisternens fullständiga urtappning,
varför härmed bör anstå till sommaren då vattentillgången är
större och således olägenheten med proceduren mindre.
5. Uppgift å medeltal vattenförbrukare.
Manskap och likställda .......................... 100
Hushållsmedlemmar .............................. 50
150
I övrigt får beräknas vattenåtgång för:
verkstäder,
badinrättning,
fotografiatelier,
värmecentral med ångpannor,
duschar i gymnastikhuset ävensom för kokinrättningen.
På grund av vid kåren befintliga dyrbara förråd måste även stora fordringar
ställas på vattenverkets eldsläckningsförmåga.
Slutligen får flygstyrelsen vördsamt meddela, att entreprenören A. B.
H. Anderssons Värme- & Ventilationsaffär genom skrivelse den 4 mars 1930
medgivit att ansvarstiden för av firman entreprenerade arbeten kommer
att räknas i 2 år från och med den 6 mars 1929, från vilken dag anläggningen
i sin helhet togs i bruk under fullt vattentryck.
Stockholm den 8 mars 1930.
På flygstyrelsens vägnar:
KAEL AMUNDSON.
Ernst Fogman,
80X287. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:175 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten