Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i ämnet väckta motioner.

1931-04-30 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:114, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

1

Nr 114.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1931 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation

av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i

ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr

212, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor

och biträdande lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting

samt stad, som ej deltager i landsting, skall, i den omfattning som framdeles

varder av Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande statliga småskoleseminarierna

samt beträffande elevantalet i varje klassavdelning skall gälla vad

departementschefen i statsrådsprotokollet angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt

och med full äganderätt till staten överlämnar den för seminarieutbildningen

använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret

1931/1932 till landstingsseminarium må i de fall, Kungl. Majit finner omständigheterna

sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första

klassen icke må äga rum under läsåret 1931—1932.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till omförmälda

statsrådsprotokoll.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr

R. Wagnsson m. fl. (1:248) och den andra inom andra kammaren av herrar

J. Grapenson och V. Hedlund i Östersund (11:414), i vilka motioner hemställts,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 212,

med bifall till Kungl. Maj :ts hemställan i övrigt uttala sig för treårig lärokurs

vid de blivande statliga småskoleseminarierna,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 51 Käft. (.Nr lik.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

herr Olof Olsson (I: 260) och den andra inom andra kammaren av herr G. Persson

i Falla (11:426), i vilka motioner hemställts, att riksdagen, i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition, nr 212, måtte uttala sig för att elevantalet i varje

klassavdelning vid de blivande statliga småskoleseminarierna bestämmes till

högst 28.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena,

får utskottet hänvisa till motionerna I: 248 och I: 260.

I skrivelse den 7 juni 1923, nr 230, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes

föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde

övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, samt därefter

vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. I sammanhang därmed

yttrade riksdagen bland annat:

Rent principiellt syntes det riksdagen riktigast, att staten svarade för småskollärarutbildningen.

Härför talade, å ena sidan, den omständigheten, att

utbildningen av småskollärare numera läge så att säga vid sidan av landstingens

övriga verksamhet, som alltmer kommit att avse sjukvård och anstaltsvård

i allmänhet och i samband därmed stående sociala frågor, samt, å andra

sidan, att de läroanstalter, varom nu vore fråga, i lika hög grad som folkskoleseminarierna

representerade även ett statsintresse. Småskoleseminarierna vöre

ju fördenskull också ställda under statens kontroll och ledning, staten bestämde

i detalj deras såväl organisation som arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska

skäl som ur ekonomiska synpunkter syntes därför statens övertagande av småskoleseminariema

böra förordas. Örn undervisningen lades i statens hand,

skulle den helt visst kunna ordnas mera praktiskt samt bliva billigare och

bättre och läroanstalterna rikare utrustade med materiel och lärarkrafter.

Medlet härtill skulle i första hand bliva en minskning av antalet småskoleseminarier

och en utvidgning av de därefter kvarstående. Seminarieverksamheten

bedrives för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier. Antalet folkskoleseminarier

däremot utgjorde allenast 15, och dock är elevantalet vid sistnämnda

anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda. Dessa siffror

tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier bör kunna väsentligen reduceras.

Möjligheten och befogenheten av en dylik reducering ökas i samma

mån som behovet av småskollärarinnor minskas.

Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig vore önskvärd

hade ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten hade emellertid visat, att

ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stötte på betydande svårigheter

i flera avseenden. Att staten helt och hållet åtoge sig hithörande undervisningsanstalter,

vore den enda framkomliga vägen att åstadkomma en erforderlig

reduktion beträffande antalet småskoleseminarier och skulle dessutom också

vara det verksammaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de för

närvarande på de olika landstingen synnerligen olika fördelade kostnaderna

för dessa seminarier.

Förutom ovannämnda skäl för seminariernas förstatligande kunde framhållas

ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för landstingen att

efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal efter landets behov av

lärarkrafter. Detta behov sammanhängde nämligen i mycket stor omfattning

med tillgången på examinerade folkskollärare. Efter hand som lärare med

examen från folkskoleseminarierna stöde till förfogande, komme det att bliva

alltmera sällsynt, att småskollärarinnor förordnades att undervisa i den egent
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr llJt.

3

liga folkskolan, eller med andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgängliga

platser komme^att avsevärt minskas. Men för landstingen vore det så gott

som omöjligt att, såsom staten i motsvarande fall gjorde i fråga örn folkskoleseminarierna,

företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskoleseminarierna.

En indragning av klasser vid landstingsseminarierna stötte på svårigheten

redan av den anledningen, att i enlighet med den nya stadgan så gott

som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie.

Efter att hava vidrört de statsfinansiella förhållandena, och det osäkerhetstillstånd,

som enligt skolöverstyrelsen lätteligen kunde bliva följden av ett

bifall, fortsatte riksdagen:

Genom att bringa ^klarhet i fråga om möjligheten och lämpligheten av ett

förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna bidraga till

att berörda osäkerhetstillstand förkortades, och det bör även kunna förväntas,

att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt, då den ifrågasatta

utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna självfallet

kan tänkas under väsentligt olika villkor, torde för övrigt först genom en

utredning kunna klargöras, vilka anspråk ett förstatligande av småskollärarutbildningen

skulle ställa pa statskassan. Under dessa förhållanden finner

sig riksdagen i frågans nuvarande läge böra hemställa örn en genom skolöverstyrelsen

företagen, förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka villkor

staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, vilken

utredning dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från

riksdagens sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av landstingens

omsorger för sitt seminarieväsen.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1923 anbefalldes skolöverstyrelsen

att verkställa och till Kungl. Maj:t avgiva den av riksdagen begärda utredningen.

Den 23 juni 1927 avgav skolöverstyrelsen den av riksdagen begärda utredningen.

Jämte en kortare redogörelse för de olika utbildningsanstalterna för

småskollärarinnor och en likaledes kortare framställning av frågans uppkomst

och utveckling fram till år 1923 innehöll detta utlåtande de begärda riktlinjerna

för ett genomförande av statens övertagande av småskollärarutbildningen.

I denna utredning framlade skolöverstyrelsen sammanfattningsvis — vid sidan

av vissa riktlinjer för reformens genomförande såväl organisatoriskt som

i anslagshänseende — de synpunkter, som för utredningen varit grundläggande

nämligen

att småskollärarutbildningens omfattning borde grundas på det verkliga behovet

av lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare

vid folkskolor;

att utredningen angående ett sådant behov, i vad det avsåge den tid framåt,

som vid. tillfället någorlunda säkert kunde överblickas, bade givit vid handen,

att det förefintliga behovet — särskilt örn för de närmaste åren hänsyn även

toges till befintligt läraröverskott — kunde tillgodoses genom 16 examensavdelnmgar

årligen i stället för 25V2 dittills ;

att den nya seminarieorganisationen skulle omfatta följande: statens dåvarande

seminaner i Haparanda, Murjek (med eventuell förflyttning till Luleå)

Lycksele och Hagaström skulle bibehållas; staten skulle övertaga landstingsseminarierna

i Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Skara, Kristine
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

hamn, Falun, Härnösand och Östersund, varjämte ett nytt seminarium (dubbelt)

skulle upprättas i Strängnäs; landstingsseminariema i Uppsala, Malmköping,

Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Örebro, Västerås, Bollnäs,

Skellefteå och Öjebyn, Göteborgs stads seminarium samt de privata seminarierna

i Stockholm, nämligen Ateneums och Detthows, skulle indragas; samt

att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de ordinarie lärare,

som på grund av vissa småskoleseminariers nedläggande komme att mista sina

befattningar, ävensom för dessa lärares pensionering.

över skolöverstyrelsens utredning och förslag inhämtade Kungl. Majit yttranden

från vissa myndigheter, bland annat från landstingen, och den 30 april

1928 avgav skolöverstyrelsen förnyat utlåtande med anledning av vad i dessa

yttranden blivit anfört.

Härefter uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 18 maj 1928 åt byggnadsstyrelsen

och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning örn

beskaffenheten av lokalerna för de småskoleseminarier, som staten enligt skolöverstyrelsens

förslag skulle övertaga, samt örn de ändrings- eller reparationsarbeten

som skulle erfordras vid dessa fastigheter, ävensom angående inventarier

vid dessa seminarier m. m. Alternativa kostnadsförslag skulle upprättas

med hänsyn till utbildningens anordnande såsom tvåårig eller treårig. Med

skrivelse den 12 oktober 1928 överlämnade ämbetsverken den verkställda utredningen

jämte därtill börande ritningar och kostnadsförslag.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 4 januari 1929 av anslagsbehoven under

riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1929/1930 yttrade dåvarande

departementschefen i förevarande fråga bland annat följande (åttonde huvudtiteln

1929, punkt 185):

Frågan örn statens övertagande av de av landstingen och vissa städer uppehållna

småskoleseminarierna kräver ytterligare utredning, innan den kan underställas

riksdagen. Under utredningens gång bar det visat sig att hela ärendet

är av en synnerligen omfattande och svårlöst beskaffenhet. En särskilt ingående

prövning kräver spörsmålet örn seminariernas blivande förläggningsorter,

enär i detta avseende en stark tävlan råder mellan olika städer. Även

frågan örn antalet seminarier synes mig ej vara klar. överstyrelsen bar räknat

med sammanlagt 16 seminarier, häri inräknade de 4 nuvarande statsseminarierna.

Därvid har överstyrelsen utgått från en klassnumerär av 24 elever, ett

tal som förefaller mig väl lågt. Genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna

skulle det bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier

och dymedelst nedbringa kostnaderna för utbildningen. Det kan i detta sammanhang

nämnas, att överstyrelsen uppskattar statens årskostnader för de 16

seminarierna, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, till omkring

600,000 kronor eller samma belopp, som för närvarande utgår av statsmedel

till dels de fyra nuvarande statsseminarierna, dels ock landstingsseminarierna.

Härvid äro dock icke medräknade vissa övergångskostnader, vilka

för det första året uppskattats till omkring 100 000 kronor. Härtill komma

ytterligare kostnaderna för anskaffande av erforderliga lokaler, inventarier

och undervisningsmateriel. På denna punkt ter sig frågan särdeles svårlöst, i

det att flertalet landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta

sin för seminarieverksamheten avsedda egendom till statsverket. Skulle staten

vidkännas härför begärda ersättningar, torde detta medföra en engångskostnad,

som, medräknat utgifter för nödiga reparationer och ombyggnader,

icke torde komma att understiga 2 miljoner kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

5

Vad jag nu anfört, torde göra det tydligt, att det icke är lätt att komma till

rätta med den föreliggande organisationsfrågan. Hur önskligt det än vore att

komma till ett snart avgörande i saken, låter detta sig enligt min mening under

inga förhållanden göra vid 1929 års riksdag.

Med anledning av en inom riksdagen väckt motion (II: 108) anhöll emellertid

riksdagen i skrivelse den 4 maj 1929, nr 145, att Kungl. Majit måtte,

örn möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i

vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer

upprätthållna småskoleseminarierna.

I skrivelsen framhöll riksdagen bland annat, vad lokalfrågan beträffade,

att den ställning, landstingen dittills intagit, icke syntes riksdagen böra utgöra

något hinder för ett avgörande. Riksdagen utginge nämligen från att

ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills

påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan

förutsättning, än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full

äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta

och lösa egendom varav staten funne sig vara i behov.

I anslutning till vad riksdagen sålunda hemställt bemyndigade Kungl. Maj :t

den 5 juli 1929 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst

tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av vissa

frågor örn ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen

samt örn statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer

upprätthållna småskoleseminarierna m. m. Omförmälda sakkunniga, de s. k.

1929 års seminariesakkunniga — förutvarande statsråden, ledamoten av riksdagens

första kammare, läroverksadjunkten Olof Olsson och numera undervisningsrådet

N. J. F. Almkvist samt ledamoten av riksdagens andra kammare,

lantbrukaren Gunnar Persson i Falla -— hava med skrivelse den 23 december

1930 avgivit »utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar

i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens övertagande

av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminariema

m. m.» (statens offentliga utredningar 1931:4). över sagda betänkande

hava yttranden avgivits den 28 januari 1931 av skolöverstyrelsen och

den 9 februari 1931 av statskontoret, varjämte centralstyrelsen för Sveriges

allmänna folkskollärarförening inkommit med en den 20 februari 1931 dagtecknad

skrift i fråga örn utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna.

Departementschefen har till en början återgivit en av de sakkunniga lämnad

översikt över de nuvarande landstingsseminarium a, till

vilken utskottet får hänvisa.

1929 års seminariesakkunniga yttra i''fråga om landstingsseminariemas förstatligande

följande:

Vad som aktualiserat frågan örn statens övertagande av småskollärarutbildningen,

är väl närmast den överproduktion av lärarinnor, som det nuvarande

systemet för med sig. Vill man en effektiv reglering av lärarproduktionen,

så att denna icke sker på måfå utan anpassar sig efter det behov, som vid skilda

tidpunkter förefinnes, måste en koncentrering äga rum till ett färre antal läro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

anstalter, och detta låter sig näppeligen göra, med mindre staten övertager det

hela. En sådan koncentrering kommer därjämte att avsevärt bringa ned de

årliga kostnaderna och ändå garantera de olika anstalterna vida bättre utbildningsmöjligheter

med en rikare utrustning i materiel och arbetskrafter.

Men alldeles frånsett de praktiska fördelama är det — som riksdagen redan

år 1923 påpekade — ur principiella synpunkter riktigast, att staten svarar för

småskollär arutbildningen. Småskoleseminarierna tillgodose ett statsintresse

alldeles som folkskoleseminarierna, som staten helt har örn hand. De förra äro

ställda under statens kontroll och ledning såväl som de senare. De båda lärargruppernas

utbildning och arbete äro lika statligt reglerade. Det finns icke

något vägande skäl för den dualism, som nu råder i fråga örn handhavandet

av de båda lärargruppernas utbildning. På den punkten förefalla meningarna

vara samstämmiga. Det vill därför synas de sakkunniga, som örn frågan örn

statens övertagande av landstingsseminarierna lämnat diskussionens stadium

och endast väntar på sin lösning.

Skolöverstyrelsen har den 28 januari 1931 avgivit utlåtande över seminariesakkunnigas

betänkande och därvid yttrat följande:

överstyrelsen har i sina ovannämnda utredningar och utlåtanden på i dessa

närmare angivna skäl förordat statens snara övertagande av all småskollärarutbildning

i riket, överstyrelsen vill ock erinra därom, att när 1929 års riksdag

i sin skrivelse nr 145 förordade en gemensam utredning av frågan om

folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas organisation under starkt betonande

av samhörigheten mellan dessa spörsmål, så förutsatte riksdagen att

övervägandena inriktade sig på det målet, att småskoleseminarierna komme att

förstatligas. Under hänvisning till vad överstyrelsen tidigare yttrat rörande

denna angelägenhet får överstyrelsen alltså biträda de sakkunnigas i frågan

intagna ståndpunkt.

Departementschefen har i detta hänseende anfört följande:

»Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de utredningar, som under

snart ett tiotal år pågått beträffande småskollärarutbildningen i vårt land,

grundat sig på den förutsättningen och siktat mot det målet, att landstingen

skulle befrias från sitt hittillsvarande åtagande att uppehålla småskoleseminarier

och i samband därmed all småskollärarutbildning övertagas av staten.

Visserligen betonade 1923 års riksdag, då den anslöt sig till kravet på

utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av

landstingen upprättade småskoleseminarierna, att denna utredning borde vara

förutsättningslös, och att riksdagen genom sitt beslut om sådan utredning därvid

icke bundit sig i en viss riktning. Det har emellertid visat sig, att de

skäl för ett statens övertagande av småskollärarutbildningen, som riksdagen

då anförde, voro så bärkraftiga, att de blivit avgörande för dem, som haft utredningsarbetet

örn hand, närmast skolöverstyrelsen och 1929 års seminariesakkunniga,

vilka i likhet med landstingen, småskoleseminariernas lärare ävensom

vissa lärarsammanslutningar inom folk- och småskolekåren samstämmigt

förordat en seminariereform i nu nämnd riktning.

Av utredningen har framgått, att de skäl, som motiverade en dylik omläggning

av småskollärarutbildningen, vore av såväl principiell som organisatorisk

och ekonomisk art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

7

i våra dagar, och med hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det

hela alltmera intager såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt

riktigt, att staten även omhänderhade all lärarutbildning för folkskolans

olika stadier. Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande

ordningen för denna lärarutbildning inträtt, måste hejdas. Men en nödig

reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet

kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen.

Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna

riktning. En nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad

som motsvarade behovet och en koncentration av densamma i statens hand

komme att medföra ett nedbringande av de årliga totala kostnaderna för detta

ändamål. Därtill komme, att under den nuvarande ordningen utgifterna för

småskollärarutbildningen fördelade sig mycket ojämnt på de särskilda landstingsområdena.

Jag finner de nu sammanfattningsvis anförda skälen för statens övertagande

av småskollärarutbildningen vara bärande. Därtill vill jag anföra ytterligare

ett par synpunkter, som synas mig tala för att reformens genomförande i möjligaste

mån påskyndas. Utvecklingen har under de senaste åren förlöpt sålunda,

att på grund av tidigare överproduktion av småskollärarinnor och det

minskade behovet av lärarkrafter med enbart småskolekompetens åtskilliga

landsting funnit sig föranlåtna att nedlägga sina seminarier. Av enahanda

anledning torde det bliva nödvändigt, att ytterligare några landstingsseminarier

— frivilligt eller efter påtryckning från statsmakternas sida — med det

snaraste upphöra med sin verksamhet. Det blir givetvis vid sådant förhållande

ohållbart att, sedan de återstående landstingsseminariema förlorat sin

tidigare mera provinsbetonade karaktär, från statens sida uppehålla kravet på

att några få landsting skola vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av

det allmänna småskollärarbehovet i riket.

När riksdagen för sin del hemställde örn utredning i nu förevarande fråga,

var den medveten örn, att det inträdda nya läget skulle kunna vålla landstingsseminariema

vissa svårigheter under övergångstiden. Skolöverstyrelsen har

också i sina utlåtanden starkt framhållit att så skett, och att det därför vore

av vikt att förstatligandet snarast komme till stånd. Det ligger också i sakens

natur att landstingen i avvaktan på förstatligandet icke kunnat känna

sig uppfordrade att i nödig omfattning nedlägga kostnader på underhåll och

nyanskaffning för sina seminarier, utan dessa ha kommit att bliva i större

eller mindre grad eftersatta. Lediga lärartjänster hava också blivit vakantsatta,

och seminariernas lärarpersonal har såväl av nu antydda anledningar

som av oro för sin egen osäkra framtid icke kunnat känna den arbetsglädje,

som är nödvändig för framgång i en kallelse av detta slag. Det synes mig

därför vara synnerligen angeläget, att småskoleseminarierna snarast föras ut

ur det nuvarande provisoriska tillståndet och in i mera stabila förhallanden.

Jag har därför icke tvekat att föreslå Kungl. Majit att redan för nu innevarande

riksdag till den omfattning, som av den verkställda utredningen och sakens

läge i övrigt må påkallas, framlägga frågan örn småskollärarutbildningens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

övertagande av staten. Framförallt har jag ansett av vikt, att frågans rent

principiella sida, d. v. s. statens övertagande av småskollärarutbildningen, varder

underställd innevarande års riksdag, som därvid bör beredas tillfälle yttra

sig örn de villkor, som böra förenas med ett dylikt statsövertagande. Sedan

förutsättningarna för ett förstatligande blivit fastställda, och sedan de olika

landstingen fått tillfälle taga ställning till ett sålunda av statsmakterna fattat

principbeslut, torde lämpligen till omprövning upptagas frågan örn en mera

detaljerad plan för organisationens genomförande, seminariernas förläggning

m. m., allt spörsmål, som torde böra föreläggas 1932 års riksdag. Två av

dessa detaljspörsmål synas mig emellertid vara så utredda, att de kunna underställas

redan innevarande års riksdag, nämligen frågan örn utbildningstidens

längd och frågan örn seminarieklassernas storlek.

För att skapa en bakgrund till de frågor, vilka enligt min uppfattning redan

nu böra bliva föremål för beslut, går jag i det följande igenom frågan om

seminariereformen i hela dess vidd, alltså även i de delar, i vilka denna bör

bliva föremål för prövning först av 1932 års riksdag. Jag börjar min behandling

av de särskilda spörsmålen med lärokursens vid småskoleseminarierna

längd, det blivande lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor samt elevantalet

i varje klass vid småskoleseminarierna, enär dessa spörsmål äro avgörande

för den blivande seminarieorganisationens storlek. Jag behandlar därefter

lärarkompetensen vid småskoleseminarierna, seminariernas antal och förläggning,

lokalbehovet, organisationens genomförande och de ekonomiska frågorna.

»

I kap. II av propositionen har behandlats frågan örn två- eller treårig lärokurs

vid småskoleseminarierna.

I nu gällande stadga av år 1919 för de av landsting eller stad, som ej i landsting

deltager, inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens

längd, att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Maj:t i särskilda fall annorlunda

föreskrivit.

År 1928 ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

med en framställning till Kungl. Majit örn utökning av lärokursens längd till

treårig.

I november 1928 avgav skolöverstyrelsen utlåtande över centralstyrelsens

framställning och sammanfattade därvid vad den anfört i sitt utlåtande i följande

tre punkter:

»1. För en förbättring av småskollärarutbildningen synas med hänsyn till

de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, så starka skäl vara anförda,

att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej

skulle tveka att tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen örn utsträckning

av utbildningstiden vid småskoleseminarierna till tre år.

2. Förevarande angelägenhet måste emellertid ses icke uteslutande ur pedagogisk

utan även ur ekonomisk synpunkt. Då den föreslagna reformen skulle

förorsaka betydande engångskostnader och ökade driftskostnader, vilkas belopp

visserligen nu kunna överskådas, samt dessutom med stor visshet draga med sig

avsevärda ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariernas lärare och åt

småskolans lärarkår, om vilka utgifters storlek däremot nu icke någon utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

9

ning föreligger, måste överstyrelsen med hänsyn till rådande statsfinansiella

förhållanden finna det utsiktslöst att för närvarande påyrka en förlängning av

utbildningstiden vid småskoleseminarierna.

3. Den angelägnaste reformen i fråga örn småskoleseminarierna är för närvarande

deras övertagande av staten. Ehuru det ur vissa synpunkter ekonomiskt

sett kunde vara till fördel, att ett sådant övertagande och en utsträckning

av seminariernas lärotid skedde samtidigt, kan överstyrelsen dock icke tillmäta

denna fördel så stor betydelse, att ett uppskov med statens övertagande av

småskollärarutbildningen därav bör föranledas. Även örn av ekonomiska grunder

en förlängning av utbildningstiden icke nu låter sig genomföra, måste överstyrelsen

fasthålla vid sina förut i annat sammanhang gjorda yrkanden örn

omedelbara åtgärder för småskoleseminariernas förstatligande.»

På grund av vad sålunda blivit anfört, ansåg sig överstyrelsen icke kunna

tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, i vad den avsåge lärokursens

förlängning med ett år.

I förevarande fråga anföra de sakkunniga:

De sakkunniga dela skolöverstyrelsens uppfattning, att en förlängning av

småskoleseminariernas undervisningstid med ett år skulle komma att medföra

ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det är en självfallen sak,

att en ökad utbildningstid måste draga med sig ökade utbildningskostnader

och att dessa sedermera i sin tur måste kompenseras genom högre löner. Alla

de myndigheter, som yttrat sig i denna punkt — och de äro många — ha funnit

detta vara naturligt och rättvist. »En kår», säger lärarkollegiet i Falun,

»med småskollärarinnornas nuvarande löner kan icke utan vederlag belastas

med en så väsentlig ökning av utbildningskostnaderna, som en förlängning av

utbildningstiden från två till tre år måste medföra.» Man har väl också — som

överstyrelsen gör och förordar — att räkna med en höjning av lärarkompetensen

vid de nya seminarierna, som naturligen måste följas av en motsvarande

höjning i lönerna. I varje fall kan man säga, att det 3-åriga seminariet i sig

innesluter ett ekonomiskt problem med många sidor, av vilka den årliga ökningen

i driftskostnaderna och de erforderliga engångskostnaderna, som föreligga

uträknade av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, icke utgöra de mest

betydelsefulla.

Emellertid anser skolöverstyrelsen så starka skäl vara anförda för en utsträckning

av utbildningstiden, att den ej skulle tveka att tillstyrka, för den

händelse småskollärarutbildningens krav ensamt finge vara bestämmande. De

sakkunniga ha under sådana omständigheter funnit det påkallat att icke enbart

instämma i överstyrelsens avstyrkande utan sökt att i egen mån pröva bärigheten

hos de skäl, som ha blivit framförda såsom talande för denna utsträckning.

I framställningen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

pekas det på tvenne skäl, som enligt dess mening äro för frågan avgörande.

Lärotiden vid småskoleseminarierna bör utsträckas till tre år dels på

grund av de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen

ställer på lärarinnan, och dels för att man effektivt skall kunna komma till

rätta med den överansträngning av eleverna, som under den allt för korta utbildningstiden

icke kan undvikas. Egentligen är detta ett och samma skäl i

två olika vändningar och har sin upprinnelse i centralstyrelsens förklaring, att

fastän småskollärarinnan skall meddela en mångskiftande undervisning, så

fordras dock av henne inga andra eller större kunskaper -—- utöver vad folkskolan

meddelar — än som hon kan hinna inhämta under en tvåårig seminariekurs,

sedan den praktiska utbildningens olika grenar först blivit åtminstone

något så när tillgodosedda. Skolöverstyrelsen ser på saken i viss utsträckning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr ll-k.

icke annorlunda, och man frågar sig, vilken bildningsgrad de unga flickor

representera, som från städer och landsbygd söka sig till våra småskoleseminarier.

För att få en bild av det verkliga läget härutinnan ha de sakkunniga

gått vidare på en väg, som redan överstyrelsen slagit in på, och hos de olika

seminariernas rektorer förfrågat sig örn förkunskaperna hos de inträdessökande

under de senaste åren. Resultatet av denna undersökning föreligger i följande

översiktstabell.

Tabell 2.

1926

1927

1928

1929

Genomgångna kurser och avlagda examina

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

de

na

de

na

de

na

de

na

Folkskola med eller utan fortsättningsskola . .

304

163

243

150

256

132

251

116

Lärlings- och yrkesskolor..........

Högre folkskola, högre avdelning av folkskola

2

3

3

3

3

3

1

eller kommunal mellanskola (ej avlagd real- skolexamen) 1 klass ...........

10

4

8

3

10

6

10

2

d:o 2 klasser ..........

42

24

23

11

37

15

9

5

d:o 3 klasser ..........

12

10

10

9

13

8

8

7

d:o 4 klasser ..........

19

8

—

—

11

5

1

1

Folkhögskola, skiftande kurser........

Realskola, samskola eller gymnasium (ej avlagd

45

26

55

35

51

29

77

40

examen).................

3

3

7

6

6

4

10

7

Högre flickskola, avgångsbetyg från 8:e klass . .

37

21

37

31

68

44

63

41

» » > » 4—7 klasser

17

6

22

13

5

4

14

8

Realskolexamen...............

63

38

41

26

72

47

65

46

Studentexamen...............

1

1

1

—

3

3

3

3

Folkskole- eller småskoleseminarium, 1—3 ter-

miner..................

3

3

—

—

3

1

—

—

Praktiska skolor av olika slag........

Statens preparandkurs vid seminariet i Hapa-

6

3

8

4

6

4

21

10

randa..................

13

11

12

10

13

7

16

11

Summa

577

321

471

301

557

312

551

298

Det är en tämligen stor skara inträdessökande, som framgår ur tabellen, och

den bör ha möjliggjort ett gott urval: av 2.136 sökande ha endast 1,232 intagits,

d. v. s. 57,6 %. Dessa inträdessökande representera dessutom många och

synnerligen skiftande utbildningslinjer, som löpa från vanlig folkskola med

eller utan fortsättningsskola ända fram till studentexamen. Örn papper och

intyg fått vara bestämmande vid prövningen, skulle endast ett hundratal med

enbart folkskoleutbildning ha slagit sig igenom. Nu ha i stället av 1,054 sökande

av denna kategori 561 blivit intagna, d. v. s. något mer än hälften. Av

445 sökande med realskolexamen och normalskolekompetens hava 294 intagits,

d. v. s. i det närmaste två tredjedelar.

Studerar man tabellen något närmare, urskiljer man tre grupper: en mellangrupp,

som håller sig vid omkring 30 % av samtliga såväl sökande som intagna

och utgöres av flickor, som genomgått högre folkskola, några klasser av

högre flickskola eller kommunal mellanskola, folkhögskolekurser och praktiska

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lid.

11

kurser av olika slag. På ena sidan av denna grupp finner man de endast folkskoleutbildade

och på den andra sidan de realskole- och högre flickskoleutbildade

med ett och annat studentinslag. Mellan dessa båda yttergrupper har

under de fyra år, som tabellen omfattar, en bestämd förskjutning ägt rum; den

förra gruppen har procentuellt minskat och den senare ökat.

De _ sakkunniga åskådliggöra detta ytterligare genom en statistisk framställning,

som återfinnes å sid. 37—38 i betänkandet, samt fortsätta därefter:

I den mån skolbildningen hos de inträdessökande blir större, bliva kontingenterna

från de orter, som ha de bästa utbildningsmöjligheterna, också större.

Det är en ^naturlig utvecklingens gång. Att ändå mer än hälften av eleverna

komma från den egentliga landsbygden, tyder väl på en klokt inriktad uttagning

eller också att »landsbygden» i traditionell mening så småningom och i

stora delar av vårt land håller på att försvinna. Seminarieorternas höga siffertal

äro påfallande men kräva knappast några kommentarer.

Det andra önskemålet, som man genom en förlängning av seminariekursen

ville vinna och som det enligt centralstyrelsen vore nödvändigt att vinna, vore

att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna, som under

nuvarande förhållanden ej kunde undkommas. Centralstyrelsen bygger icke

sin framställning på dokumenterade missförhållanden; det är närmast en slutsats

av dess föregående uppfattning örn lärokursens otillräcklighet.

Talet örn överansträngning har icke vunnit bekräftelse i någon vidare mån i

myndigheternas yttranden, och skolöverstyrelsen har heller icke tagit upp det

som ett bärande motiv. I sin redogörelse för de olika yttrandena ha de sakkunniga

låtit inrycka några av de vittnesbörd, som kommit från de i ärendet mest

vittnesgill, nämligen seminariernas lärarkollegier; de tala icke för centralstyrelsens

uppfattning. Och även på sådant håll, där man medger, att fara för

överansträngning föreligger, ställer man sig rätt skeptisk mot tanken, att en

utsträckning av utbildningstiden skulle i någon nämnvärd mån minska denna

fara. Ett lärarkollegium skriver, att den överansträngning, som konstateras,

»beror säkerligen i allmänhet icke på att lärarna i känsla av kursernas storlek

driva på eleverna i deras studier, utan fastmer därpå, att eleverna själva dels

av berömvärd studieiver och dels av lätt förklarlig önskan att förvärva högsta

möjliga betyg taga på sig mera arbete, än de i själva verket rå med». En utsträckning

av lärotiden skulle icke åstadkomma någon förändring i dessa förhållanden.

Ja, »det är fara värt», tillägger kollegiet, »att vad som möjligen

skulle vinnas genom beskärning av timplanen och lärokurserna för år, skulle

uppvägas därav, att det pressande seminariearbetet komme att fortgå under tre

år i stället för nu under två år». Och en folkskoleinspektör, som mycket energiskt

träder in för de tre åren, säger, att det torde »vara vantro att hoppas på

undvikande av överansträngning genom utbildningstidens förlängning. Det

skälet har anförts vid varje förlängning av utbildningstiden — och så har överansträngningen

vuxit i kapp med den utökade tiden».

Det är en vansklig sak att finna fullt objektiva grunder, enligt vilka det

skulle kunna avgöras, huruvida arbetet vid våra småskolesminarier är så ansträngande,

att faran för överansträngning ständigt ligger på lur. Det finns

emellertid tvenne vittnesbörd, som i avsevärd mån ge belysning åt frågan. Det

ena är den grad av insikter och skicklighet hos eleverna, som vid vårterminens

slut betygsättes, och det andra är seminarieläkarnas sjukjournaler. Ty är arbetet

i sig självt svårt och tungt, då är utsikten stor, att betygen skola bliva

låga. Ligga medelbetygen ändå högt, måste de ha vunnits genom ett pressande

arbete, och då bör detta på något sätt återspegla sig i läkarnas journaler. Ha

dessa senare vid höga medelbetyg ingenting att säga, har man en viss rätt att

tro, att arbetet vid seminarierna är sådant, att i övrigt friska och normalt utrustade

elever rå med det utan risker. Sedan de sakkunniga återgivit en be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr ll4.

tygstablå för de senaste fyra åren, vilken ådagalägger synnerligen vackra

genomsnittliga arbetsresultat fortsätta de:

För att icke behöva lita till allmänna talesätt och för att ha en fast mark att

stå på hemställde de sakkunniga till de olika småskoleseminariemas läkare att

få veta, huruvida under de senaste fem åren någon överansträngning varit att

förmärka bland seminariernas elever på grund av skolarbetet. Av de 20 tvååriga

seminariernas läkare svara 9 kort och gott, att några sådana fall ej föreligga

under tiden i fråga. 3 svara detsamma, men den ene tillägger, att en

viss ansträngning enligt hans förmenande icke kan undvikas med en del av

eleverna, som vid inträdet äro allt för litet intellektuellt tränade, och de båda

andra ha nog ibland fått intrycket av en väl stark arbetsbelastning — särskilt

i andra klassen och speciellt under sista terminens andra hälft, skriver en av

dem. Enstaka mer eller mindre lindriga fall äro noterade av 4 läkare och ansluta

sig egentligen vid de två seminarierna till den sista delen av andra årets

vårtermin. Tydlig överansträngning anmäles däremot av 2 läkare i ett flertal

fall — 10 av den ene under de fem åren — och slutligen skriver en läkare, att

han särskilt i slutet av vårterminen kunnat konstatera enstaka fall av trötthet,

som knappast vore att hänföra till den s. k. vårtröttheten. En läkare har icke

svarat.

Från statens treåriga seminarier rapporteras liknande förhållanden: inga fall

vid det ena, några enstaka vid det andra och vissa fall av trötthet vid det

tredje.

Det är mer än 2,000 elever, som äro redovisade i dessa medelbetyg och läkarutlåtanden.

Även örn läkarnas journaler skulle kunna sägas vara bristfälliga

i så måtto, att de endast inregistrera de yttersta fallen, kan man likväl icke

säga annat, än att förhållandena äro i hög grad tillfredsställande. Dessa läkarutlåtanden

äro dessutom intressanta även ur den synpunkten, att de bekräfta,

vad som var ett par lärarkollegiers uppfattning, nämligen att det är det andra

årets sista månader av vårterminen, som är den farligaste tiden. Ambitiösa och

energiska elever ha den tiden lätt att överskatta sina krafter.

Det är en uppfattning, som allt mer stadgat sig hos de sakkunniga, att de

skäl för seminariekursens förlängning, som centralstyrelsen bygger på i sin

framställning, sakna bärighet. Den överansträngning av eleverna, som det

gällde att komma till rätta med, är visserligen icke obefintlig, men den är icke

större, än den alltid måste vara vid utbildningsanstalter, där arbetet avslutas

med en examen, som för framtiden har avgörande betydelse. De kunskaper,

som skulle behövas för att göra arbetet i seminarierna mindre tungt och mera

fruktbärande, finnas i rikare mått, än man tror. Egentligen ger den undersökning,

som i detta avseende föreligger, icke den rätta föreställningen. Men om

två tredjedelar av våra småskoleseminarier bland sina elever räkna mellan 25—

50 % sådana, som förvärvat realexamen och normalskolekompetens, örn vidare av

denna skolkvalificerade kategori endast vid pass 66 % tagas in av de sökande,

då kan detta ingenting annat betyda, än att de övriga, som tagas in, i andra

avseenden äro så väl kvalificerade, att man utan risk kan fälla det omdömet, att

våra småskoleseminarier för närvarande arbeta med ett synnerligen gott elevmaterial.

Men därför, att centralstyrelsen byggt sin framställning på ett förbiseende

av verkligheten, är frågan örn två- eller treårig utbildningskurs vid våra småskoleseminarier

ingalunda avgjord. Skolöverstyrelsens motivering löper icke

alldeles jämsides med centralstyrelsens framställning, och det återstår att jämväl

belysa skälen i denna motivering.

Det är mot bakgrunden av den närvarande tidens livliga pedagogiska strömningar,

som överstyrelsen ställer sina krav. För barnens fysiska och psykiska

utveckling är det nödvändigt, att de metoder, som användas, äro psykologiskt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

13

och salunda i verklig mening praktiskt bestämda, och detta gäller i all synnerhet

den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.

Det torde därför med rätt kunna sägas, »att den orientering i den moderna pedagogiken,

som numera kräves av en lärare på barndomsstadiet, ingalunda bör

vara mindre för småskollärarinnan än för läraren på det egentliga folkskolestadiet».

På den invändningen, som man rest på många håll, att en likvärdig

utbildning icke behövde betyda en lika lång utbildning, utan att huvudsaken

väl vore, att den ena gruppen av lärare bleve lika duglig för fullgörandet av

sina uppgifter, som den andra bleve för sina — på denna invändning svarar

överstyrelsen, att i sak syntes ingenting väsentligt vara att invända mot en

sådan formel, men »med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga

pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans

lärarinnor, för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift», holle överstyrelsen

före, att en treårig utbildning — i anslutning till den grundsats, som

överstyrelsen förut anfört — för dem närmast motsvarade den fyraåriga utbildningen

för folkskollärarna. Det är som synes en slutsats, som icke med

nödvändighet följer av förutsättningarna. Den hänger på, vad som menas med

den »allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och praktiska utbildning,

som numera måste krävas av småskolans lärarinnor».

De sakkunniga äro ense med skolöverstyrelsen såväl som med andra myndigheter,

som i saken yttrat sig, att vår tids sätt att meddela undervisning kräver

en närmare förtrogenhet med barnens själsliv och deras förmåga att tillgodogöra

sig undervisning och fostran, och de sakkunniga dela till fullo den uppfattningen,

att småskollärarinnans arbete är betydelsefullt och krävande och att

följaktligen vad som rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon

skall gå väl rustad till detta arbete, också bör göras. Men vad som än säges

och kan sägas i detta avseende, får icke skymma bort det faktum, att arbetet

i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två första skolåren. Det

gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva och räkna i dessa ärnnesgrenars

enkla begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga, vidga deras

föreställningskrets, orientera dem i de förhållanden, under vilka de leva, och

möjligen också i den utveckling, som dessa förhållanden undergått, i dess allra

enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första grunden för en sund

och allsidig kroppsutveckling. Det kan vara svårt att anpassa allt detta efter

barnens förmåga och med hänsyn till deras fortskridande utveckling, men det

ligger icke i sakens natur, och det är icke uppvisat, att icke den konsten kan

förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målmedvetet

och klokt ordnad. De sakkunniga vilja nämligen med styrka betona, att

utbildningen vid ett seminarium aldrig kan bliva någonting annat än rent förberedande.

Från seminarierna utgå inga utlärda och inga mästare. Men seminariet

kan och bör ge eleverna de bästa förutsättningarna för att med framgång

kunna börja sitt arbete.

Det skulle varit en styrka för skolöverstyrelsens ståndpunkt, därest runt örn

i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna

icke sköta sitt arbete tillfredsställande och heller icke kunna göra det. Men så

är långt ifrån fallet. Rent siffermässigt ha de hörda myndigheterna givit dem

ett vackert förtroende. Det kan visserligen sägas, att ett knappt flertal av

folkskoleinspektörerna gått in för den treåriga lärokursen. Men den som mera

ingående studerar yttrandena, finner tämligen snart, att det är tvenne förhållanden,

som vållat inspektörerna svårigheter, när det gällt att följa det kloka

rådet från skolöverstyrelsen att endast taga hänsyn till lärarkompetensen för

småskolans eget behov. Det ena är den principiella uppfattningen örn en fyraårig

utbildning för folkskolans alla lärare, och det andra är den mera praktiska

hänsynen till de mindre folkskolorna. Ty örn någon är av den uppfattningen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

att småskollärarinnan Ilar behov av alldeles lika och gemensam utbildning med

läraren på det egentliga folkskolestadiet, då är det tydligt, att den nuvarande

seminariekursen mäste te sig som otillfredsställande under alla omständigheter.

Då är en förlängning till tre år ett steg mot målet, som bör tagas ju förr ju

hellre. Och har någon som riktpunkt — måhända ej fullt medveten — att småskoleseminariet

i lika hög grad bör sörja för den mindre folkskolans behov som

för småskolans, då måste en tvåårig kurs förefalla omöjlig. Det är mer än

en folkskoleinspektör, som rekommenderar treårskursen under direkt hänvisning

till den mindre folkskolans krav.

Örn således de sakkunniga icke kunna förorda en förlängning av seminarietiden

till tre år, vilja de därmed icke ha sagt, att allting är bra, som det är.

Den kritiska inställning mot det nuvarande småskoleseminariets inre organisation,

som ofta möter i yttrandena, är enligt de sakkunnigas uppfattning berättigad.

Den visar, att organisationen icke är den bästa och att det behövs, att

någonting åtgöres. I diskussionen örn en bättre ordning har det framhållits, att

man egentligen endast har två alternativ att välja emellan: man kan antingen

höja inträdesfordringarna eller förlänga lärokursen. Det finns emellertid ett

tredje alternativ, sorn. den indirekta kritiken direkt pekar hän på, nämligen att

genom en reorganisation göra seminariet mera tjänligt för sitt ändamål. Den

nuvarande organisationen bygger på vissa förutsättningar i fråga örn förkunskaper,

som icke längre föreligga. Det är ett slöseri med tid att i en ^bildningsanstalt

av så säregen karaktär som ett småskoleseminarium syssla med

elementära och andra ting, som måste höra till de redan genomgångna eller för

det blivande kallet tämligen ovidkommande. Man bör icke längre förbise det

ovan påpekade och synnerligen betydelsefulla faktum, att kunskaps- och bildningsnivån

hos eleverna vid inträdet stadigt och raskt stigit och att den — med

de allt rikare bildningsmöjligheter, som jämväl kommit och komma landsbygden

till del — också är att räkna med för framtiden. De sakkunniga skulle

därför vilja förorda en revision av seminariets undervisningsplan i syfte att

omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt av en grad och ordning, som

icke ar nödvädig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt för lärarinnor

vid våra småskolor.

Behöva inträdesfordringarna för den skull höjas? De sakkunniga tro det

icke. Det kan i mångå fall säkerligen vara bra, att stadgans fordringar icke

ligga för högt; det kan i sadant fall finnas större utrymme för den omisskännliga

fallenheten att komma till sin rätt. Men i övrigt kommer det väl att med

inträdesfordringarna förhålla sig framdeles som nu, d. v. s. vissa, jämförelsevis

enkla komma att finnas i stadgan och andra, avsevärt svårare i verkligheten.

De sakkunniga beröra därefter frågan örn de mindre folkskolorna, för vilkas

skull småskoleseminarier med treårig utbildning fortfarande böra finnas kvar

i övre Norrland. Möjligen behöves ytterligare något sådant seminarium, men en

i vissa avseenden bättre väg vore, framhålla de sakkunniga, att mera rättvist

avväga lönen för dem, som bure det tunga arbetet i de mindre folkskolorna.

Emellertid hava de sakkunniga icke varit eniga i fråga örn lärokursens längd.

Ledamoten Almkvist har nämligen reservationsvis (betänkandet sid. 150—153)

efter en ingående motivering funnit sig böra föreslå, att utbildningstiden för

småskolans lärare måtte utsträckas från två till tre år. Denna åtgärd syntes

reservanten lämpligen böra genomföras i samband med det förstatligande av

småskollärarutbildningen, som nu föresloges. Den ekonomiska räckvidden av

den ifrågasätta utsträckningen vore icke avskräckande, vilket närmare framgmge

av de kostnadsberäkningar, som funnes i skolöverstyrelsens utredning

av år 1927.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

15

Skolöverstyrelsen yttrar i sitt den 28 januari 1931 avgivna utlåtande över

de sakkunnigas betänkande följande angående lärokursens längd:

Om överstyrelsen sålunda icke kan dela kommittémajoritetens uppfattning,

att vid den nu förestående seminariereformen anledning alldeles skulle saknas

att taga under allvarligt övervägande även spörsmålet örn en utökning av seminariekursen

från två- till treårig, så kan överstyrelsen å andra sidan nu lika

litet som tidigare bortse ifrån, att frågan även har andra sidor, vilka, då det

gäller ett genomförande av den i och för sig önskvärda reformen, kunna väcka

betänksamhet. Det gäller framför allt den ekonomiska synpunkten, Uppenbart

torde vara, att den föreslagna reformen skulle förorsaka betydande engångskostnader

och ökade driftkostnader samt dessutom i sinom tid draga med

sig avsevärt ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariemas lärare och

åt småskolans lärarkår. Med hänsyn härtill och till de rådande statsfinansiella

förhållandena fann överstyrelsen det vid tidpunkten för sin år 1928 avlämnade

utredning i ärendet utsiktslöst att omedelbart yrka på en förlängning av utbildningstiden

vid småskoleseminarierna. Under den tid, som sedan dess förflutit,

hava de statsfinansiella förhållandena icke undergått någon förbättring

utan snarare försämrats. Det måste då givetvis tagas under övervägande, huruvida

behovet av seminariekursens förlängning kan anses så trängande, att

reformen måste genomföras just nu. Då överstyrelsen icke dristar driva den

meningen, har överstyrelsen icke ansett sig böra frångå den ståndpunkt, som

överstyrelsen tidigare intagit i denna fråga.

Reservationsvis hava två ledamöter av skolöverstyrelsen, nämligen undervisningsråden

Bruce och Nylund, yrkat tillstyrkande av den treåriga utbildningens

genomförande nu i samband med förstatligandet. Undervisningsrådet

Björck har i särskilt yttrande framhållit, att han biträtt vad överstyrelsen

anfört beträffande betydelsen av allmänbildningssynpunktens vederbörliga tillgodoseende

i småskoleseminariemas arbete men eljest funnit, att de sakkunniga

på goda skäl ställt sig avvisande mot en förlängning av lärokursen.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 9 februari 1931 fäst uppmärksamheten

på de ganska väsentliga merkostnader för statsverket, som skulle uppstå, därest

undervisningen vid det övervägande antalet småskoleseminarier gjordes

treårig. Kostnadsfrågan torde nämligen vid detta spörsmåls avgörande få

tillmätas stor betydelse. På grund härav har statskontoret anslutit sig till den av

pluraliteten inom skolöverstyrelsen uttalade meningen rörande lärokursens

längd. • * i ?• i

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1931 har centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskollärarförening hemställt, att utbildningstiden vid

småskoleseminarierna måtte utsträckas till tre år.

För egen del har departementschefen anfört:

»I nu gällande stadga för de av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,

inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens längd,

att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Maj :t i särskilda fall annorlunda

föreskrivit. Samtliga småskoleseminarier av detta slag hava alltsedan den

senaste seminariereformens ikraftträdande från och med år 1920 haft tvåårig

lärokurs. Detsamma gäller ock statens småskoleseminarium i Hagaström, medan

statens övriga småskoleseminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

skäl, som jag icke finner anledning att närmare redogöra för, organiserats med

treårig lärokurs.

Frågan örn lärokursens utsträckning till treårig har under utredningen angående

statens övertagande av småskollärarutbildningen aktualiserats genom

framställningar i sådant syfte från dels småskoleseminariernas lärarförening,

dels Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförening.

Av den härovan anförda historiken framgår närmare, hur frågan

utvecklat sig, och hur meningarna för och emot den ifrågasatta reformen brutit

sig mot varandra. Skolöverstyrelsen har för sin del gjort det uttalandet,

att den med hänsyn till de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, funnit

så starka skäl vara anförda för en förbättring av småskollärarutbildningen,

att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej skulle

tveka att tillstyrka bifall till de gjorda yrkandena örn utbildningstidens vid

småskoleseminariema utsträckning till tre år. Majoriteten av de seminariesakkunniga

hava däremot icke känt sig övertygade örn behövligheten av reformen

och avstyrka densamma redan av denna anledning. Ett stöd för sin uppfattning

hava de sakkunniga kunnat hämta av den omständigheten, att, enligt

vad som framginge av inkomna yttranden rörande detta spörsmål, såväl hos domkapitlen

och folkskolinspektörema som ock hos småskoleseminariernas lärarkollegier

och styrelser rått stor meningsskiljaktighet rörande behovet av treårig

utbildning.

Det förefaller mig, som örn goda skäl blivit anförda för en treårig utbildningskurs

vid småskoleseminariema. För att förvärva den allmänbildning och

undervisningsskicklighet samt den bampsykologiska insikt och bedömningsförmåga,

som kräves för ett fullgott utövande av småskollärarinnans uppgift, torde

enligt min uppfattning flertalet elever vara bäst betjänta med en seminarietid

av tre år. Spörsmålet örn en utsträckning av lärotiden har emellertid, som

både de sakkunniga och skolöverstyrelsen framhållit, ännu en sida, nämligen

den ekonomiska. Man måste i sådant avseende beakta de dyrare utbildningskostnaderna

för seminarieelevema men även de ökade kostnaderna för statsverket,

som skulle följa med den treåriga utbildningen, dels engångskostnader

på grund av ökat behov av lokaler, inventarier och annan utrustning för

den utvidgade seminarieverksamheten, dels ock årliga merkostnader för samma

verksamhet. En sammanställning av de av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

i skrivelse den 12 oktober 1928 beräknade merkostnaderna för treårig

lärokurs i vad dessa kostnader avse erforderliga byggnadsarbeten, komplettering

av lös egendom och materiel m. m., visar en summa av 493,350 kronor. I

skrivelse av den 23 juni 1927 har skolöverstyrelsen beräknat de årliga merkostnaderna

för treårig lärokurs till 253,024 kronor. Beräkningarna gälla det av

skolöverstyrelsen överhuvud framlagda förslaget till seminarieorganisation

samt de landstingsseminarier, som enligt detta förslag skulle förstatligas, sålunda

icke seminariet i Hagaström.

Under nuvarande statsfinansiella läge synes det mig icke böra ifrågasättas,

att Kungl. Maj :t skulle av riksdagen begära de avsevärda belopp, som lärokursens

utsträckning till tre år skulle kräva såsom merkostnad utöver de an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

17

slag, som statens övertagande av småskollärarutbildningen under alla förhållanden

kommer att göra oundgängliga enligt de sakkunnigas härom lämnade

utredning.

Då jag sålunda förordar, att även de nya statsseminarierna böra organiseras

med tvåårig lärokurs, vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att

ingen ändring sker i organisationen av de nuvarande statsseminarierna med

treårig lärokurs.»

Drågan örn lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor har behandlats

i kap. III i propositionen.

Å sid. 46—48 i sitt betänkande hava 1929 års seminariesakkunniga lämnat

en översikt över småskollärartjänsternas utveckling under åren 1923—1930,

grundad i huvudsak på de uppgifter, som folkskolinspektörerna varje år inlämna

till skolöverstyrelsen angående lärarförhållandena den 1 november vid

den egentliga folkskolan, småskolan och den mindre folkskolan.

Följande tabell ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträffande

hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster.

Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller

i medeltal 15.6 per år.

Tabell 3.

Å r

Småskoletj allster

Mindre

folkskole-

tjänster

Biträdande

lärar-

tjänster

Totala

antalet

Ordinarie

Extra

ordinarie

1924 ..........

+ 145

+ 23

- 20

- 28

+ 120

1925 ..........

+ 11

+ 11

- 32

- 23

- 33

1926 ..........

+ 58

+ 22

- 47

- 88

- 55

1927 ..........

— 61

+ 189

- 59

- 70

- 1

1928 . . . • ......

+ 161

+ 155

- 84

— 45

+ 187

1929 ..........

+ 55

+ 31

- 63

- 64

- 41

1930 ..........

+ 62

- 36

- 65

- 29

-68

Summa

+ 431

+ 395

-370

-347

+ 109

Det antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexaminerats,

framgår av efterföljande tabell.

Tabell 4.

Å r

Antal

Å r

Antal

1923 .......

790

1927 .......

502

1924 .......

677

1928 .......

375

1925 .......

726

1929 .......

314

1926 .......

550

1930 .......

298

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 51 haft. (Nr Ulf.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

Vissa av de sakkunniga verkställda utredningar rörande de under senare år

utexaminerades anställningsförhållanden giva vid handen, att det dröjer rätt

länge, innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande.

Ännu efter 3 år ha av 433 under 1927 utexaminerade endast 183 nått

en fastare anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare tid, och

82 sakna varje anställning.

Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det

framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken av

den lärarstock, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen

inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från rikets

samtliga skoldistrikt örn antalet födda barn under tiden 1913—1925, de inom

varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m., varefter statens

folkskolinspektörer fingo i uppdrag att på grundvalen av det sålunda

från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom, som inspektörerna

ägde om förhållanden inom sina respektive inspektionsområden, till

skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter örn det för varje skoldistrikt beräknade

erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar

vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar vid

folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av åren 1927—1933.

Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare erforderliga skolförbättringar,

dels ock till barnantalet, i den mån detta kunde förmodas föranleda

ökning eller minskning i antalet lärartjänster av ifrågavarande art.

En av skolöverstyrelsen år 1927 verkställd approximativ beräkning, för vilken

överstyrelsen redogjort i skrivelse den 23 juni 1927 och som grundades på

sannolikheten av ett visst årsbehov av småskollärarinnor i relation till antalet

befintliga lärartjänster år för år, resulterade i ett årsbehov av i medeltal 472.

I en bilaga till skolöverstyrelsens skrivelse föreligger emellertid en undersökning,

som kommit till annat resultat. Med utgångspunkt från å ena sidan

det av folkskolinspektörema beräknade antalet lärartjänster och å andra sidan

de uppgifter angående läraravgången under de senaste åren som lämnats från

skolråds- och skolstyrelseordförandena samt med ledning av vissa antaganden

har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning av den sannolika avgångsfrekvensen

inom småskollärarkåren under 1927—1933. Årsbehovet i medeltal

enligt denna beräkning utgör endast 323.

Skolöverstyrelsen anförde härom bland annat:

Ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av erforderlig

utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande av på

grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg sig överstyrelsen

dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den årliga examinationen

normalt icke borde väsentligt understiga 400.

överstyrelsen stannade emellertid vid att föreslå en seminarieorganisation,

forn skulle resultera i en årlig utexamination av 372.

På sätt som närmare framgår av redogörelsen å sid. 53—58 i betänkandet

hava de sakkunniga med biträde av byråchefen Göransson verkställt nya beräkningar

angående seminariebehovet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

19

I fråga om den sannolika utvecklingen och det framtida lärarbehovet utveckla

de sakkunniga å sid. 58—67 i betänkandet närmare sina synpunkter. Undersökningen

sammanfattas sålunda:

Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de sakkunniga

haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med rent

praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som en

normal eller genomsnittsperiod. Om man fråntager året 1926, har den allt

för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som 1920—- 1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med dessa ting ha

de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen att de erfarenheter,

som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de matematiska beräkningarna.

Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen Göranssons kommentar,

till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det slutligen valda, men då de

sakkunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt att föreslå anordnande av särskilda

utbildningskurser för småskollärarinnor i och för vinnande av kompetens

till lärarbefattning vid egentlig folkskola och då en sådan anordning nödvändiggör

en utökning av småskollärarinneproduktionen för att kompensera

avgången till folkskolan, anse de emellertid, att det årliga rekryteringsbehovet

ändå kommer att hålla sig i närheten av talet 400 — möjligen ett eller annat

tiotal under.

En av de sakkunniga, lantbrukaren Gunnar Persson, har reservationsvis anfört

en avvikande mening beträffande lärarbehovet.

Med ledning av byråchefen Göranssons utredning kommer reservanten fram

till en sannolik behovssiffra av 340 ä 344. Då emellertid de sakkunniga i ett

senare betänkande föreslå en tvåårig seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor

till lärarinnor för folkskolan, bör rekryteringstalet höjas med en

siffra, motsvarande avgången till denna utbildning eller med 28. Det på detta

sätt beräknade behovet skulle då slutligen bliva 370. Även med tanke på

behovet av erforderliga reserver, särskilt i Norrland, borde man i varje fall icke

utexaminera flera än 392 lärarinnor årligen.

Angående lärarbehovet yttrar skolöverstyrelsen i sitt över de sakkunnigas

förslag avgivna utlåtande:

Överstyrelsen har givetvis på den korta tid, som stått överstyrelsen till buds,

icke kunnat mera ingående granska de av de sakkunniga framlagda vidlyftiga

utredningarna eller bilda sig ett säkert omdöme rörande hållbarheten av grundvalen

för det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, överstyrelsen hyser

emellertid, med hänsyn till den riktning som utvecklingen på folkskolans område

tagit under de senaste åren, i likhet med reservanten Persson den uppfattningen,

att de sakkunniga räknat med ett för stort rekryteringsbehov. Det är

sannolikt, att även det av överstyrelsen tidigare beräknade småskollärarinnebehovet

måste anses för högt. Även under den bestämda förutsättningen, att

ett antal småskollärarinnor, motsvarande en examensklass, årligen kommer att

utbildas till folkskollärarinnor, vill överstyrelsen hålla före, att man sannolikt

icke bör räkna med ett högre examinationstal än det av reservanten förordade,

nämligen 370, vilket motsvarar 15 examensavdelningar med 25 elever i varje

klassavdelning, eller 13 avdelningar, därest man nödgades räkna med i regeln

28 i klassen.

Det nu sagda gäller en seminarieorganisation avpassad efter normala förhållanden

och under förutsättning, att det årliga lärarinnebehovet skulle tillgodoses

uteslutande ur den jämsides löpande produktionen. För närvarande

finnes, såsom närmare framgår av de sakkunnigas utredning, ett betydande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

överskott av småskollärarinnor. I syfte att minska den stora arbetslösheten

inom kåren har antalet utexaminerade under de senare åren kraftigt nedbragts.

Ar 1929 utexaminerades 314, år 1930 298 och för åren 1931 och 1932 beräknas

antalen 286 och 334. Även under de närmaste åren framåt gäller det att

begränsa examinationen för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt förhållande

mellan tillgång och efterfrågan. Detta kan ske dels genom att snarast nedlägga

överflödiga landstingsseminarier, dels genom att under några år framåt

i erforderlig mån hålla klassnumerären nere.

Departementschefen har i denna fråga anfört:

»De av skolöverstyrelsen tidigare och av de seminariesakkunniga nu framlagda

utredningarna giva ett starkt intryck av de vanskligheter, som äro förenade

med beräkningar för att finna det verkliga lärarbehov, som bör läggas

till grund för en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd för en

längre tid framåt. De varierande nativitetsförhållandena, vilka relativt snabbt

inverka på lärjungefrekvensen i småskolan, det allmänna folkskoleväsendets

fortgående omdaning särskilt i riktning mot mindre folkskolors förändring till

egentliga folkskolor och biträdande lärartjänsters utbytande mot folkskollärartjänster,

läroverksreformens verkningar på småskolestadiet, det allt mer

framträdande behovet av indragning av skolor med för litet barnantal, den

varierande avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren, det befintliga överskottet

av småskollärarinnor — detta allt är faktorer som särskilt för närvarande

och för den närmaste framtiden, vilken i mycket kommer att bära prägeln

av en övergångstid, måste försvåra försöken till exakta beräkningar av

lärarbehovet. De sakkunniga inbördes hava också på denna punkt kommit

till olika resultat, och skolöverstyrelsen har uttalat den meningen, att de sakkunniga

sannolikt kalkylerat med ett för stort lärarbehov. Jag vill emellertid

påpeka, att skillnaden i uppfattning dock icke är så avsevärd. Det rör sig

i sina konsekvenser örn ett eller annat seminarium mer eller mindre. Denna

skillnad är därför icke av natur att behöva påverka statsmakterna vid deras

behandling av den principiella sidan av frågan om småskoleseminariemas övertagande

av staten.

Då emellertid för närvarande ett betydande överskott av småskollärarinnor

föreligger, synes det i hög grad önskvärt, att möjlighet beredes Kungl. Majit

att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av elever

vid de nu befintliga landstingsseminariema. I detta syfte torde böra inhämtas

riksdagens medgivande därtill, att Kungl. Majit må i de fall, då Kungl,

Majit finner omständigheterna sådant påkalla, sådana villkor för utgående av

statsbidrag till småskoleseminarier för budgetåret 1931/1932 stadga, att nyintagning

av elever till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931/

1932.»

Härefter har i kap. IV i propositionen behandlats frågan örn elevantalet i

seminarieklasserna.

De sakkunniga inleda sin framställning angående frågan örn seminariebehovet

(betänkandet sid. 67) med en utredning örn det antal elever, som bör fastställas

såsom maximum i varje seminarieklass. Denna fråga är också grundläggande

för beräkningen av behövligt antal seminarier.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

21

Den nu gällande undeivisningsplanen för småskoleseminarierna utgår ifrån

ett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen. I sin utredning den 23

juni 1927 har skolöverstyrelsen emellertid tänkt sig, att elevantalet normalt

skulle bestämmas till 24 i varje klass, och grundat sin beräkning av seminariebehovet

på detta tal. Beträffande de tre nordligaste seminarierna säges dock,

att rent sakliga skäl tala för att seminarieklasserna vid dessa läroanstalter

lämpligen böra omfatta endast 20 elever. Vilka dessa skäl äro, bar överstyrelsen

icke framhållit, och icke heller bar någon motivering lämnats till talet 24

såsom det normala elevantalet vid de övriga seminarierna.

I sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar i fråga

örn folkskollärarproduktionen har emellertid överstyrelsen — som en begränsningsåtgärd

av mera bestående karaktär — funnit sig böra räkna med 25 elever

i varje klassavdelning i folkskoleseminariema i stället för det enligt gällande

seminariestadga stipulerade talet 30 såsom högsta tillåtna elevantalet i varje

klass och har därvid lämnat en närmare motivering för detta reducerade elevantal.

överstyrelsen framhåller, att med hänsyn till nödig marginal för kvarsittning

stadgans bestämmelser inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort

intagas i varje klassavdelning, enär det endast under denna förutsättning kunde

undgås, att det givna maximitalet överskredes. »Emellertid», säger överstyrelsen

vidare, »låter det sig icke fördöljas, såsom överstyrelsen i sin skrivelse

den 17 december 1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fastställdes

med tanke på det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkrafter,

redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten

av det önskvärda, örn man vill eftersträva den individualisering, som studiearbetets

karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig överstyrelsen

böra hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta antal

är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet som lärare, trots att övningsskolorna

äro över hövan belastade med elevlektioner.» Under då löpande

läsår bade man funnit sig böra tillämpa ett lägre antal, nämligen 25 såväl i

studentklasserna som i första klassens avdelningar, och vid de samråd i nämnda

angelägenhet, som ägt rum med åtskilliga seminarierektorer, hade det med

styrka betonats, att det för seminarierna vöre ytterligt betydelsefullt att för

möjliggörande av en ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbildning

i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdelningarnas

storlek till 25 innebure. Som ett ytterligare stöd kunde överstyrelsen

åberopa den ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan örn

lärjungeantalet i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit till att

för framtiden utgöra 25 mot dåvarande 30; vad som därvid ansetts såsom för

gymnasiet betydelsefullt, hade förvisso i lika eller i än högre grad sin tillämpning

på lärarutbildningsanstalterna.

I proposition till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit en definitiv inskränkning

av folkskoleseminariernas antal. När det gällde frågan, i vilken

utsträckning en dylik beskärning skulle äga rum, hade departementschefen anslutit

sig till skolöverstyrelsens synpunkter och således vid sina beräkningar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr llh.

utgått ifrån att elevantalet per klass skulle normalt utgöra 25. Denna uppfattning

ansåg riksdagen sig icke kunna dela. I riksdagens skrivelse heter det,

att »riksdagen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en

sänkning av klasspumerären från nuvarande 30 så långt som till 25. Någon

minskning i elevantalet kan dock vara befogad, särskilt med hänsyn till de

praktiska undervisningsövningarna, och riksdagen anser, att man lämpligen kan

räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.»

Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka

betänkligheter mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av

Kungl. Maj:t föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en

klass, då de endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den praktiska

lärarutbildningen, vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju

mer man minskade det totala lärjungetalet, ju flera lektioner finge varje elev,

och ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas

kulina bliva.

Den meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan relaterats,

gällde — såsom framgått —- folkskoleseminariema, och så som frågorna

lago till vid 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande småskoleseminarierna.

De framförda synpunkterna torde dock ha enahanda betydelse

i ena fallet som i det andra.

De sakkunniga anföra i förevarande avseende beträffande småskoleseminarierna:
Mot

det av riksdagen förordade klasstalet 28 har ingen allvarligare anmärkning

gjorts, så snart det gäller den teoretiska undervisningen. Även skolöverstyrelsen

synes trevande på den punkten. Och detta är förklarligt nog. Elevantalet

måste ju alltid röra sig kring en tämligen hög siffra. Och för den individualisering

av undervisningen, som det under sådana omständigheter kan

vara tal örn, spelar det en ytterst ringa roll, om två eller tre elever mer elfer

mindre deltaga i de teoretiska lektionerna.

Annorlunda ställer sig saken, när det gäller den praktiska utbildningen. På

den punkten äro anmärkningarna flera och förefalla tyngre. Det är naturligtvis

riktigt, när det säges, att ju färre elever, ju flera lektioner i övningsskolan,

och skolöverstyrelsens påpekan i sin ovannämnda plan, att eleverna vid ett antal

av 28—30 erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare, bör säkerligen tagas

under övervägande.

För att vinna närmare kännedom örn hur nu sagda förhållande te sig i fråga

örn småskoleseminarierna, ha de sakkunniga låtit verkställa en undersökning

av den praktiska utbildningen vid nämnda läroanstalter. Resultatet härav refereras

å sid. 69—72 i betänkandet.

De sakkunniga summera resultatet av sin undersökning på följande sätt:

De sakkunniga hålla före, att de pedagogiska kraven icke, som man

velat göra gällande, med nödvändighet utdöma det av riksdagen förordade klasstalet

28. Genom en mera tidsvinnande anordning av arbetet i övningsskolan

uppnår man icke endast vad som skulle uppnås genom att sänka elevantalet

till 24; man vinner mera. Det ligger en anmärkning nära till hands, nämligen

den, att genom en dylik anordning och genom att samtidigt sänka elevantalet

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

23

skulle man vinna ändå mera. Den anmärkningen är riktig. Men elevantalet

är icke en isolerad pedagogisk fråga. Det vore säkerligen av värde att icke

behöva räkna med flera än 15—20 elever i en klass. Att skolöverstyrelsen

icke går den vägen, sammanhänger med överväganden, som icke äro pedagogiska.

Det är av enahanda skäl, som de sakkunniga stannat för talet 28; den

föreslagna sänkningen betyder nämligen, att staten skulle behöva vidmakthålla

ytterligare ett pär småskoleseminarier.

Mot de sakkunnigas uppfattning i denna fråga har undervisningsrådet Almkvists

uttalande avvikande mening.

I sin å sid. 144—147 i betänkandet återgivna reservation på denna punkt

framhåller Almkvist, att det särskilt med hänsyn till de praktiska övningarnas

ändamålsenliga bedrivande och effektivitet samt därtill, att övningsskolan

icke alltför starkt belastas med elevlektioner, är nödvändigt, att det för varje

seminarieklass bestämda elevantalet icke är för stort. Vid såväl folk- som

småskoleseminarier skulle ett antal av 28 elever per klass utan tvivel inverka

hämmande på det individuella arbetssättet, medföra ett försvårande i vissa avseenden

av den praktiska utbildningen samt leda till en alltför stark belastning

eller utvidgning av övningsskolorna.

Reservanten anser för sin del ett elevantal av 24 per klass vara det lämpligaste.

Emellertid torde även ett antal av 25, som skolöverstyrelsen ansett vara

det normala, kunna mottagas utan att större svårigheter därigenom skulle

uppkomma. Så stor elasticitet torde nämligen kunna beräknas vara förefintlig,

att en grupp med 5 elever kan beredas tillfälle till så många lektioner, att

varje elev i gruppen får hålla en lektion.

Elevantalet per klass i folkskole- och småskoleseminarium bör alltså enligt

reservantens mening bestämmas till högst 25.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anför skolöverstyrelsen i

fråga örn elevantalet vid småskoleseminarierna bland annat följande:

överstyrelsen har i sina tidigare utredningar på anförda skäl räknat med ett

antal av 24 elever i varje klass i småskoleseminarium, dock endast 20 i seminarierna

i Haparanda, Murjek och Lycksele samt med 25 elever per klass vid

folkskoleseminarium. Det torde emellertid icke finnas anledning att i regel

räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier än

vid folkskoleseminarierna. De sakkunniga, som upptagit denna fråga till mera

ingående behandling i samband med utredningen örn småskoleseminarierna, hava

föreslagit, att elevantalet i varje klassavdelning bör bestämmas till högst

28, dock vad småskoleseminarierna beträffar att elevantalet vid seminariet i

Murjek skulle begränsas till 20. Dock har en reservant bland de sakkunniga

hävdat den av överstyrelsen tidigare intagna ståndpunkten, att maximiantalet

bör begränsas till 25.

Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande klassnumerärens inflytande

på undervisningsresultatet, främst den praktiska lärarutbildningen, men

jämväl med hänsyn till undervisningen i olika läro- och övningsämnen samt

den synnerliga betydelsen av att övningsskolan icke alltför starkt belastas med

övningslektioner, kan överstyrelsen icke frånträda sin tidigare ståndpunkt i nu

berörda avseende.

överstyrelsen har, trots att goda skäl kunnat anföras för behovet av en förlängning

av seminariekursen till treårig, likväl avstått ifrån att för det närvarande

föreslå en sådan reform. Men då ligger det i sakens natur att överstyrelsen

icke kan vara med om att på samma gång förorda åtgärder, som en
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

ligt överstyrelsens bestämda övertygelse skulle vara ägnade att i viktiga hänseenden

bereda lärarutbildningen mindre gynnsamma betingelser än hittills.

Med det nu anförda har överstyrelsen givetvis icke velat ställa sig avvisande

mot av de sakkunniga framförda önskemål, i vad de i allmänhet avse en

omläggning i möjligaste mån av kurser och arbetsmetoder vid småskoleseminarierna

i syfte att mindre väsentliga ting få vika för mera väsentliga. Tillfälle

att beakta sådana synpunkter kommer att givas då efter statens övertagande

av småskollärarutbildningen frågan om en ny stadga och en reviderad

undervisningsplan för småskoleseminarierna blir aktuell.

Statskontoret har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anfört,

att jämväl i frågan om elevantalet i varje klassavdelning en icke ringa hänsyn

bör tagas till kostnaderna, då nämligen åtskilliga begränsningar i utgifterna

syntes vara möjliga, därest antalet bestämdes till 28 elever per klassavdelning.

Departementschefen har i denna fråga anfört:

»Det uttalande med förordande av ett maximiantal elever av 28 i varje

klassavdelning, som gjordes av 1929 års riksdag, gällde folkskoleseminariema.

Majoriteten av de sakkunniga hava nu hävdat den meningen, att även vid småskoleseminarierna

maximiantalet elever bör bestämmas till 28 per klassavdelning.

Skolöverstyrelsen, som framhåller att det icke torde finnas anledning att

i regel räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier

än vid folkskoleseminariema, har nu liksom tidigare starkt gått in för den

meningen, att av pedagogiska skäl klassnumerären icke bör vid vare sig folkskole-

eller småskoleseminarium sättas högre än 25.

Da jag av statsfinansiella skäl icke kunnat föreslå en treårig utbildningstid

vid seminarierna, har jag ansett mig böra stanna vid att i fråga om

klassavdelningarnas storlek följa reservanten bland de sakkunniga och skolöverstyrelsen.

Tydligt är att lärotidens knapphet i viss mån kan kompenseras

genom den intensivare undervisning, som följer med smärre klasser. Särskilt

är att märka, att den praktiska lärarutbildningen blir bättre ju mindre seminarieklasserna

äro, enär övningsskolan, som vid småskoleseminarierna i regel

omfattar barn på småskolestadiet, icke får överbelastas med elevlektioner och

enär, i följd därav, ett större antal övningslektioner kommer på varje seminarieelev

ju mindre seminarieklassen är. I likhet med seminarierna själva och

de pedagogiskt ansvariga myndigheterna måste jag reagera inför det svårighetsmoment,

som stora seminarieklasser onekligen utgöra, när det gäller att i önskvärd

omfattning tillgodose de praktiska övningarna.

Jag anser alltså, att man lämpligen bör beträffande de småskoleseminarier,

örn vilka nu är fråga, räkna med ett elevantal av omkring 25 per klass. Då

emellertid ännu några år framåt ett större eller mindre överskott av småskollärarinnor

torde vara att emotse, synes det mig böra ligga i Kungl. Maj:ts

hand att tills vidare under övergångsåren med hänsyn till förevarande förhållanden

bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna bör intagas.

En dylik av praktiska skäl betingad anordning torde bliva nödvändig, till dess

den nya seminarieorganisationen hunnit vinna erforderlig stadga.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

25

Frågan om elevantalet i seminarieklasserna har behandlats i motionerna

I: 260 och II: 246; och har därvid i motionen I: 260 anförts huvudsakligen följande:
Den

som läser den kungl, propositionen utan att läsa de sakkunnigas betänkande

får inte mycken föreställning örn hur frågan ligger och vad det

egentligen är, som de sakkunniga ha föreslagit. De sakkunniga ha annars

låtit verkställa en ingående undersökning av den praktiska utbildningen vid

våra småskoleseminarier. Enligt denna, som föreligger i en särskild bilaga,

skulle — därest den nuvarande undervisningsplanen följdes — med 24 elever

per klass antalet undervisningsövningar per elev höjas i genomsnitt från

2.4 till 3 i första klassen och från 12 till 15 i andra klassen. Sammanlagt

skulle alltså varje elev kunna få omkring 4 undervisningsövningar mera,

än örn klassen omfattade 30 elever. Övningsskolans belastning med elevlektioner

skulle därjämte i någon mån minskas. Det föreföll de sakkunniga,

som om denna vinst för den praktiska utbildningen vöre väl ringa under

en seminarievistelse på två år, och de sökte därför att på en annan

väg vinna ett bättre resultat. Det heter i de sakkunnigas betänkande:

»Såsom framgår av Bil. 4 är vid undervisningsövningarna varje seminarieklass

i regel uppdelad i två grupper, och då båda grupperna samtidigt ha

undervisningsövningar, är övningsskolan uppdelad på tvenne undervisningsavdelningar.

Med klasser på 24—30 elever blir således antalet elever i varje

grupp 12—15. Av dessa är det vid halvtimmaslek.tioner två elever, vid

heltimmaslektioner blott en, som får undervisa, medan de övriga endast

åhöra undervisningen. Enligt de sakkunnigas åsikt skulle den praktiska

undervisningen bliva mera effektiv, örn elevernas själ v verk sam het finge

större utrymme. Detta kan åstadkommas genom en uppdelning i flera grupper

med ett färre antal elever i varje grupp, örn sålunda varje klass uppdelas

i tre grupper, reduceras — med klasser på 24—30 elever — elevantalet

i varje grupp till 8—10. En dylik anordning ställer emellertid större

krav på övningsskolan, än vad som är förhållandet vid en uppdelning i

två grupper.»

De sakkunniga ansågo därför, att vid varje seminarium övningsskolan borde

bestå av minst två avdelningar och att varje avdelning normalt borde

ha ett elevantal av mellan 20—24 barn. Eftersom tre grupper skulle undervisa

samtidigt, måste endera undervisningsavdelningen kunna uppdelas i

tvenne hälfter, och det vore därvid av värde, att barnantalet inte understege

10 i den delade övningsskoleavdelningen. Det heter vidare i betänkandet:
»De

sakkunniga tänka sig således, att småskoleseminarierna, med undantag

för de treklassiga statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele,

böra omfatta två seminarieklasser och att elevantalet vid samtliga småskoleseminarier

i riket bör normalt utgöra 28 per klass. Den praktiska utbildningen

tänka de sig vidare anordnad så, att första klassens undervisningsövningar

komme att omfatta 25 veckor, därav 7 under slutet av höstterminen och 18 under

vårterminen. Som av Bil. 4 framgår, har vid ett flertal seminarier en del

av höstterminen använts till gruppövningar för första klassens elever. Under

en tid av 10 veckor torde eleverna kunna hinna att inhämta nödiga pedagogiska

och metodiska kunskaper samt genom auskultationer och annorledes vinna tillräcklig

förberedelse för att själva kunna börja med undervisningen, övningarna

skulle omfatta en timma i veckan och bestå av halvtimmaslektioner, så att

en lektion på 45 minuter uppdelas på tvenne elever. Klassen skulle dessutom,

som förut antytts, uppdelas i tre grupper, vilka samtidigt skulle ha gruppövningar.

Genom dessa anordningar skulle sex undervisningsövningar kunna er
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

hållas per vecka och 150 per läsår, och antalet undervisningsövningar per elev

skulle komma att utgöra 5.3.

Andra klassens gruppövningar skulle omfatta en tid av 35 veckor. Läsåret

beräknas nämligen omfatta seminariestadgans maximum av 39 veckor,

från vilka omkring två bortgå för varje termin (se Bil. 4). Undervisningsövningarna

skulle omfatta fem timmar i veckan och uteslutande bestå av

heltimmaslektioner. Klassen skulle jämväl här uppdelas i tre grupper, vilka

samtidigt skulle ha gruppövningar. Genom nämnda anordningar skulle

15 undervisningsövningar erhållas per vecka och 525 pr läsår och antalet undervisningsövningar

per elev skulle ökas till 19.

Övningsskolans belastning med elevernas undervisningsövningar enligt nu

gällande undervisningsplan utgör 10 veckotimmar under höstterminen och 12

under vårterminen. Fördelad på 2 undervisningsavdelningar utgör således

nämnda belastning 5 veckotimmar under höstterminen och 6 under vårterminen.

Enligt den ovan föreslagna anordningen skulle belastningen utgöra 15

veckotimmar under höstterminens första 10 veckor samt 18 under de 7 sista

såväl som under hela vårterminen. Nämnda belastning fördelas emellertid här

på 3 undervisningsavdelningar, varför den utgör 5 veckotimmar under höstterminens

första 10 veckor och 6 veckotimmar under den återstående delen av

läsåret. Med nu nämnda anordning ökas således belastningen på övningsskolan

under en tid av 7 veckor med 1 veckotimma per undervisningsavdelning. Denna

ökning torde dock mer än väl försvaras av de fördelar, som vinnas av eleverna

1 praktisk utbildning. I stället för de omkring 14 lektionsmöjligheter, som

enligt gällande undervisningsplan erhållas, skulle varje elev få 24. Ur kvalitetssynpunkt

förlora lektionerna intet i värde. Samtliga undervisningsövningar

i andra klassen komma att utgöra heltimmaslektioner, och alla kunna

försiggå i skola av b-form, örn vederbörande rektor så finner lämpligt.

Beträffande heldagsbesöken och serieövningarna lia de sakkunniga intet

att erinra i fråga örn undervisningsplanens bestämmelser. Ett antal av 28

elever kommer att något öka belastningen på övningsskolan i jämförelse med

ett antal av 24, men denna ökning blir dock ganska ringa. Den utgör omkring

1 veckotimma, därest varje elev under en hel dag får full tjänstgöring i

övningsskolan och dessutom erhåller 2 serieövningar ä 3 timmar; skulle även

härvidlag övningsskolan delas upp på 3 undervisningsavdelningar, kommer den

genomsnittliga ökningen att utgöra 15 minuter per vecka.»

Mot bakgrunden av vad de sakkunniga sålunda föreslagit, ter sig skolöverstyrelsens

utlåtande i viss mån oförståeligt. Det är till att börja med inte så

lätt att förstå, varifrån överstyrelsen hämtat den uppfatningen, att de sakkunnigas

majoritet vill söka att utöka seminarieelevernas lektionsmöjligheter

genom en reform av undervisningsplanen i syfte att ombilda småskoleseminarierna

i den riktningen, att seminariets allmänbildande uppgift komme att beskäras

och den praktiska utbildningen stärkas. Det finns ingenstädes i de sakkunnigas

betänkande ens en rad om någonting dylikt. Men även inför sådana

delar av överstyrelsens utlåtande, som inte äro byggda på missförstånd,

står man frågande. »Det synes emellertid tvivelaktigt», säger överstyrelsen,

»örn den plan för de praktiska undervisningsövningarnas väsentliga utökning,

som de sakkunniga framlagt, utan synnerliga olägenheter låter sig genomföra.

Redan hinder av praktisk art torde i åtskilliga fall möta med hänsyn till den

föreslagna långt gående gruppuppdelningen både av seminarieklasserna och av

övningsskolklasserna och dessa gruppers samtida verksamhet.» Man frågar sig,

hur man om den föreslagna gruppuppdelningen kan använda ett sådant uttryck

som »långt gående». Det är ju endast tal örn att dela upp seminarieklasserna i

3 grupper i stället för 2 som nu samt dela den ena småskoleavdelningen i

2 avdelningar. Och vilka hinder av praktisk art skulle i ty fall kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

■Statsutskottets utlåtande Nr lik.

27

möta? Tre gruppers arbete samtidigt i 3 övningsskoleavdelningar kan inte

vara svårare att organisera än två gruppers arbete i 2 övningsskoleavdelningar.

Att nian kan uppdela seminarieklassema i ett större antal grupper

än 2 och att man även finner en dylik större uppdelning förmånlig, framgår

bland annat därav, att vid Linköpings småskoleseminarium klass II är uppdelad

i 4 grupper vid alla undervisningsövningar utom i sång, gymnastik, teckning

och en modersmålstimma.

»Det är icke heller säkert», säger överstyrelsen vidare, »att föräldrar skola

befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna

i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevemas praktiska övningar

under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet,

att undervisningsresultatet måste mycket ogynnsamt påverkas.» Det förefaller,

som örn överstyrelsen inte rätt fattat den enkla omläggning, som ligger

i de sakkunnigas förslag. Enligt den nuvarande undervisningsplanen bliva

övningsskolans barn undervisade av seminarieelever under 12 veckotimmar (2 vt

av elever i klass I, 10 vt av elever i klass II), enligt de sakkunnigas förslag

under 18 veckotimmar (3 vt av elever i klass I, 15 vt av elever i klass II). Det

större antalet elevlektioner i det senare fallet berör emellertid inte övningsskolans

lärjungar. Därigenom att övningsskolan uppdelas på 3 avdelningar i stället

för 2, får varje barn alldeles samma antal elevlektioner per vecka med den

föreslagna anordningen som med den nu gällande — såsom framgår av nedanstående

schmatiska skiss.

Enligt nuvarande ordning:

Ö vningsskoleavdelning

1.

1 + 5 vt

2.

1 + 5 vt (= summa 12 veckotimmar).

Enligt de sakkunnigas förslag:

ö vningsskoleavdelning

1.

2.

3.

1 + 5 vt

1 + 5 vt

1 + 5 vt (= summa 18 veckotimmar)

Talet örn »otillfredsställande organisationsformer» och »intensitet» saknar

— som synes — varje mening.

Däremot kan det onekligen innebära en viss olägenhet, »att de små barnen»,

som överstyrelsen till sist påpekar, »måste flera timmar i veckan under praktiska

övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum eller seminarieelevernas

lärosalar med för de små synnerligen olämpliga bord och sittplatser».

Men anordningen har i överstyrelsens utlåtande fått mycket större dimensioner,

än den kan få i verkligheten. Det är nämligen endast under 6 timmar i veckan,

som de eventuella olägenheterna skulle behöva drabba den ena av de tre övningsskoleavdelningarna,

och låter man avdelningarna alternera — som naturligt

är -—reduceras de 6 timmarna till 3 eller 2. Att under sådana omständigheter

tala örn »ett allmänt införande av en dylik anordning», är att i en osedvanlig

grad skatta åt överdriften.

Den som mera uppmärksamt genomläser de sakkunnigas betänkande, torde

finna, att de sakkunnigas strävan varit å ena sidan att göra den nya organisationen

ändamålsenlig och effektiv och å den andra att göra detta inom den

tillbörliga ekonomiska ramen. Ur båda dessa synpunkter är den kungl, propositionen

i det nu avhandlade stycket otillfredsställande; den kommer att kräva

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

ett större antal seminarier, än som nödvändigt är, och den kommer att ge en

praktisk utbildning, som inte avsevärt skiljer sig från den nuvarande.

I kap. V av propositionen har behandlats frågan om lärarkompetensen vid

seminarierna. Efter en redogörelse för de i denna fråga avgivna yttrandena

anför departementschefen.

»Frågan örn lärarkompetensen vid småskoleseminarierna har upptagits av

skolöverstyrelsen, som dels i sitt utlåtande år 1928 angående frågan örn lärokursens

längd vid smaskoleseminarierna och dels i samband med avgivande av

utlåtande i oktober 1930 över 1928 års lönekommittés betänkande funnit anledning

att närmare beröra densamma. Sedermera bär saken reservationsvis

upptagits i de seminariesakkunnigas betäkande och därefter på nytt framlagts

av skolöverstyrelsen i yttrandet över sistnämnda betänkande.

För min del finner jag icke frågan tillräckligt utredd för att jag skulle i detta

sammanhang kunna framlägga något förslag om ändrade kompetensbestämmelser.

Det har redan förut framhållits att en lösning av detta spörsmål nära sammanhänger

med den blivande löneregleringen för småskoleseminariernas lärare.

Reservanten i skolöverstyrelsen har också framhållit en med denna sak sammanhängande

fråga av organisatorisk art, som torde böra närmare undersökas, innan

positiva åtgärder i frågan vidtagas. Någon inverkan på frågan örn statens

övertagande av småskoleseminarierna har icke spörsmålet örn lärarkompetensen

vid dessa, utan denna fråga kan lösas helt självständigt. Jag finner det emellertid

i likhet med de sakkunnigas i annat sammanhang uttalade mening angeläget,

att under en viss övergångstid så många som möjligt av de ordinarie lärarna

vid de nedlagda landstingsseminarierna må vinna anställning vid de

nya statsseminarierna.

I kap. VI av propositionen behandlas frågan örn seminariernas antal och

förläggning.

Den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen framlade som resultat av

sin utredning år 1927, byggde på en klassnumerär av 24 elever — med undantag

för de tre nordligaste seminarierna, där klasserna lämpligen borde omfatta

20 elever — samt en årlig utexamination av 372 småskollärarinnor. Den kom

därför att omfatta 16 avgångsavdelningar, fördelade på ett dubbelseminarium

och 14 enkelseminarier. Seminariernas antal och förläggning enligt överstyrelsens

förslag framgår av den förut lämnade redogörelsen.

De sakkunniga framhålla nu, att örn man räknar med en klassnumerär av 28

elever och ett årligt rekryteringsbehov av 380 ä 390 lärarinnor, behövs det 14

seminarieavdelningar. Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra

statsseminarierna består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden

Göteborg, betyder detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas.

Låter det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal

dubbelseminarier — någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl

vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir

således närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar

förlagda. I sitt betänkande, sid. 73—78, framlägga de sakkunniga en ingå
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

29

ende motivering för de nya statsseminariernas förläggning. Särskild uppmärksamhet

ägna de sakkunniga frågan örn seminariet i Murjek (sid. 77 och 78

samt 96—99 i betänkandet). Det hela sammanfattas på följande sätt:

Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle komma

att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, av vilka senare de

3 fortfarande skulle vara treåriga. Genom de olika seminariernas förläggning

skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna nedläggas, nämligen

landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås, Uppsala, Malmköping,

örebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och Kristinehamn samt

seminariet i Göteborg. Nedanstående tabell ger en översikt av de nya förhållandena

.

Tabell 6.

Statsseminarier

Seminarier, sora böra indragas

Seminarium

Antal exa- mensavdel- ningar

Seminarium

Antal exa- mensavdel- ningar

Strängnäs...........

2

Uppsala...........

V»

Skara.............

2

Malmköping.........

Vt

Kalmar............

2

Göteborg...........

V*

Linköping...........

1

Uddevalla..........

Vi

Lund.............

1

Härnösand..........

1

Halmstad...........

1

Bollnäs...........

1

Falun.............

1

Västerås...........

1

Hagaström..........

1

Örebro............

1

Östersund...........

1

Jönköping ..........

V»

Lycksele...........

1

Växjö............

1

Murjek............

1

Borås............

1

Haparanda..........

1

Kristinehamn........

1

12 seminarier

15

12 seminarier

»Vt

Mot den av de sakkunniga framlagda planen rörande seminariernas antal

och förläggning hava avvikande meningar uttalats av ledamöterna Almkvist

och Persson.

Almkvist yrkar — under förutsättning att antalet elever per klass sättes

till 25 — att seminariernas antal måtte bestämmas till 13. Enligt detta förslag

skulle seminariet i Hagaström nedläggas men seminarierna i Kristinehamn

och Härnösand bibehållas (betänkandet sid. 149 och 150). Persson anser,

att seminariet i Murjek bör nedläggas, vadan seminariernas antal skulle

bliva 11 (betänkandet sid. 154—156).

Departementschefen har i denna fråga anfört:

»I fråga örn seminariernas antal och förläggning hava de sakkunniga icke kunnat

framlägga ett enhetligt förslag utan representera skiftande meningar. Såsom

jag emellertid redan anfört, anser jag att lösningen av denna fråga bör

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr IIJ^.

anstå till 1932, då förslag kan framläggas, grundat på de beslut i fråga om

lärotidens längd och klassernas storlek, vilka innevarande riksdag kan fatta,

samt på ytterligare övervägande i fråga örn det materiel som finnes för bedömandet

av småskolornas blivande lärarbehov.»

I kap. VII av propositionen behandlas frågan örn lokalbehovet.

Efter en redogörelse för de utredningar, som i ämnet skett, har departementschefen

härom anfört följande:

»Av ovanstående redogörelse framgår, att lokaler för de småskoleseminarier,

som de sakkunniga tänkt sig såsom erforderliga utöver de nuvarande statsseminarierna,

skulle erhållas dels genom att staten mottoge ett av Kalmar stad

gjort erbjudande av kostnadsfria lokaler för ett dubbelseminarium därstädes,

dels genom att byggnader, som blevo lediga genom vissa folkskoleseminariers

nedläggande, skulle användas för ändamålet (Strängnäs och Skara), dels ock

genom att staten i erforderlig utsträckning övertoge vissa landstingsseminarier.

Majoriteten av de sakkunniga har i sistnämnda hänseende i sin plan upptagit

seminarierna i Linköping, Lund, Halmstad, Falun och Östersund, och en reservant

har därefter föreslagit Kristinehamn och Härnösand. I samma mån som

ett större antal landstingsseminarier måste nedläggas utan att ersättas med

statsseminarier, eller lokaler kunna påräknas även från annat håll än från de

nuvarande landstingsseminarierna, i samma mån har också frågan örn »statens

övertagande av landstingsseminarierna» kommit att få en annan betydelse än

ursprungligen, då man närmast tänkte sig att det vore fråga örn samtliga landstingsseminariers

förstatligande. Då dessa seminarier år 1925 samverkade för

att uppställa sina villkor, synes man ha utgått från en sådan förutsättning.

Bland dessa villkor upptogs också det kravet, att staten borde inlösa landstingsseminariernas

fasta och lösa egendom efter fulla värdet enligt verkställd värdering.

Det antal landstingsseminarier, som nu torde komma i fråga till förstatligande,

synes inskränka sig till fem, högst sju.

Såväl de seminariesakkunniga som skolöverstyrelsen och statskontoret hava

anslutit sig till 1929 års riksdags härovan återgivna uttalande, då riksdagen

utgick ifrån att ett statens övertagande av den del av småskollärarutbildningen,

som hittills påvilat landstingen, icke komme att äga rum under annan förutsättning,

än att landstingen kostnadsfritt och med full äganderätt till staten

överlämnade den för seminarieverksamheten använda fasta och lösa egendom,

varav staten funne sig vara i behov. Jag ansluter mig till denna av myndigheterna

och riksdagen sålunda uttalade uppfattning. Den verkliga vinsten av

småskoleseminariemas förstatligande kommer otvetydigt i längden att ligga

på landstingens sida, genom att staten för framtiden helt övertager de ekonomiska

bördor, som nu påvila landstingen för seminariedriften, liksom ock utgifterna

för den överflödiga lärarpersonalens avlöning. Enligt den senaste

sammanställningen av inkomster och utgifter för de av landsting och stad,

som ej deltager i landsting, upprättade småskoleseminarierna (sammanställningen

avser år 1925 och är bilagd skolöverstyrelsens skrivelse den 23 juni 1927)

uppgingo landstingens anslag till seminarierna till 254,479 kronor 83 öre, var
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

31

till kommo anslag från andra kommuner å 15,718 krenor 72 öre. Att landstingen

emellan uppstått en viss konkurrens i fråga örn seminariernas förläggning,

och att även vissa kommuner gjort staten erbjudanden, som äro ägnade

att för staten underlätta lösningen av lokalfrågan, visar givetvis ingenting

annat än att det anses såsom en avsevärd förmån att inom länet eller orten erhålla

en läroanstalt av detta slag. Därest riksdagen definitivt uppställer nu

angivna villkor, böra på basis härav förhandlingar snarast upptagas med vederbörande

landsting, så att staten erhåller full klarhet örn, vilka landstingsseminarier

som komma att stå till förfogande. På enahanda sätt bör man ock

söka bringa klarhet i den tomtfråga, som enligt vad de sakkunniga omförmäla

sammanhänger med folkskoleseminariets i Strängnäs förändring till ett

småskoleseminarium.»

Departementschefen har i kap. VIII till behandling upptagit frågan örn organisationens

genomförande och därvid efter en redogörelse för de i ämnet avgivna

utlåtandena anfört:

»Skolöverstyrelsen har med den motivering, som framgår av ovanstående redogörelse,

föreslagit ett partiellt genomförande av seminariereformen i sådan

ordning, att beslut omedelbarligen fattas örn upprättande av ett dubbelseminarium

i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets lokaler.

Verksamheten vid det nya seminariet skulle då kunna taga sin början med

höstterminen 1932. Vidare anser överstyrelsen att redan nu borde fattas beslut

örn vissa landstingsseminariers nedläggande snarast möjligt, nämligen seminarierna

i Uppsala, Malmköping och Uddevalla vid vårterminens slut 1931

och seminarierna i örebro, Västerås, Bollnäs och Borås med slutet av vårterminen

1932. En reservant inom överstyrelsen har ansett, att beslut örn sådant

nedläggande borde innefatta även seminarierna i Jönköping och Växjö.

Då, såsom jag redan angivit, jag stannat i den uppfattningen, att frågan örn

de blivande seminariernas antal och förläggning bör uppskjutas till 1932 års

riksdag, har jag naturligen icke förbisett önskvärdheten av att snarast möjligt

komma till ett resultat beträffande vissa av de blivande eller de nuvarande

seminarierna. Därvid läge det närmast till hands att redan nu fatta beslut i

fråga örn upprättande av ett småskoleseminarium i Strängnäs. Då jag emellertid

vid ett mera ingående övervägande av frågan kommit till det resultatet,

att ett sådant partiellt genomförande av reformen icke lämpligen bör ske, så

har detta berott på, att ett inslående på denna väg, med hänsyn till den ovisshet

i avseende på den slutliga organisationens gestaltning, som karakteriserar

läget, dock skulle utgöra ett föregripande av planmässigheten i det hela och

de möjligheter, som under frågans fortsatta utredning kunna tänkas uppkomma.

Vid den nya seminarieorganisationens slutliga genomförande måste tydligen

även frågan örn lärarna vid de nedlagda landstingsseminarierna och därmed

sammanhängande avlönings-, statsbidrags- och pensionsspörsmål bringas till

slutgiltig lösning. Även beträffande dessa frågor gäller, vad jag förut anfört

om en del andra, att de icke föreligga i det utredda skick att jag nu är beredd

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 11^.

tillstyrka Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga bestämda förslag till problemens

lösning. Jag vill endast i korthet beröra några av dessa problem.

Det gäller till en början att skilja mellan frågan örn avlöning och frågan örn

statsbidrag till lärarna vid nedlagda landstingsseminarier. Dessa lärare komma

på landstingens indragningsstat, och avlöningsfrågan utgör sålunda ett

mellanhavande mellan vederbörande lärare och seminariets huvudman, landstinget.

Då en lärare på sådan indragningsstat erhåller annan ordinarie befattning,

blir landstinget givetvis löst från alla förpliktelser gent emot läraren.

Men så länge ordinarie lärare kvarstår på indragningsstaten, dit han

överförts utan eget förvållande, äger han givetvis att uppbära alla de avlöningsförmåner

— såväl grundlön och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg samt eventuellt kommunala tillägg utöver de författningsenliga

förmånerna — på vilka han gent emot landstinget kan göra rättsligt

grundade anspråk gällande på grund av anställningsvillkoren och med den ordinarie

befattningen överhuvud sammanhängande omständigheter.

Det torde därför icke förhålla sig så, att riksdagen utan vidare kan besluta

i vad mån vederbörande befattningshavare skall få behålla sina avlöningsförmåner

såsom ordinarie lärare. Vad riksdagen däremot torde hava att besluta

örn är, i vad mån staten bör hjälpa landstingen med bidrag till ifrågavarande

avlöning. Jag kan icke finna annat än att den princip riksdagen i sådant hänseende

följt under de senare åren, då det gällt att provisoriskt ordna denna

fråga, är den riktiga, nämligen att statsbidrag utgår till landstinget med belopp

motsvarande samtliga författningsenliga löneförmåner, innefattande sålunda

även provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg. Däremot synes

mig staten icke böra lämna bidrag till sådana lönetillägg, vilka landstingen

må hava tillförsäkrat lärarna utöver de författningsenligt bestämda, och

vilka lärarna eventuellt kunna göra rättsligt anspråk på att få behålla även

efter seminariets nedläggande.

Att de ordinarie lärarna på indragningsstat skola få bibehålla sin pensionsrätt

i statens pensionsanstalt, därom synas inga meningsskiljaktigheter hava

varit rådande. Starka billighetsskäl synas mig också tala för det av de sakkunniga

framlagda och av skolöverstyrelsen understödda förslaget, att rektor

vid nedlagt småskoleseminarium, då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor,

må bibehållas vid rätten till rektorspensionen.»

Slutligen har departementschefen i kap. IX behandlat de ekonomiska frågorna

och därvid — efter en redogörelse för en av de sakkunniga härom underställd

utredning — anfört:

»Då de sakkunniga avstyrkt lärokursens utsträckning till treårig hava de

ansett sig sakna anledning att framlägga kostnadsberäkningar för den av dem

föreslagna seminarieorganisationen under annan förutsättning än med bibehållen

tvåårig utbildningskurs.

Engångskostnaderna med anledning av byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-,

förändrings- och reparationsarbeten beträffande de landstingsseminarier,

som av de sakkunniga förordats, hava beräknats till 169,600 kronor.

Därtill komma kostnaderna för iordningställande av seminariet i Strängnäs,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

33

98,800 kronor, samt av seminariet i Skara, 150,800 kronor. Kompletteringen

av den lösa egendomen vid de nya statsseminarierna skulle enligt de sakkunnigas

av mig nyss angivna beräkningar för landstingsseminarierna sluta å

en summa av 70,735 kronor, vartill skulle — likaledes enligt de sakkunniga —

komma inventarier m. m. i Kalmar och Strängnäs å 35,448 kronor. Slutsumman

beträffande den lösa egendomen skulle alltså bliva 106,483 kronor och

hela summan av engångskostnaderna 525,383 kronor. I likhet med de sakkunniga

har jag dock den uppfattningen, att nämnda belopp bör kunna vid

verkställigheten nedbringas åtskilligt.

I fråga örn årskostnaderna för de nya seminarierna sluta de sakkunnigas

beräkningar på ett belopp av 395,470 kronor, dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring

oberäknade. Därtill komma kostnaderna för de nuvarande fyra

statsseminarierna. Statens kostnad för vissa lärares uppförande på övergångsstat

bär de sakkunniga approximativt beräknat till 100,000 kronor under första

året.

Da det icke är fråga örn att för innevarande riksdag framlägga några anslagsäskanden,

har jag endast velat erinra örn de av de sakkunniga framlagda

beräkningarna, vilka giva en vägledning för bedömandet av den kostnadsram,

inom vilken den ifrågasatta reformen angående statens övertagande av småskollärarutbildningen

må kunna genomföras. Givetvis kunna de erforderliga

engångsanslagen fördelas på flera år,.»

Beträffande själva principfrågan, huruvida staten bör helt övertaga och ansvara

för småskollärarutbildningen, delar utskottet den mening, som under de

år, frågan varit under utredning, samstämmigt gjorts gällande av dem, som

haft att yttra sig i ärendet, nämligen, att ett sådant övertagande snarast m''öjligt

bör ske. De skäl, såväl pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska,

vilka tala härför, hava närmare utvecklats av departementschefen, och det torde

vara tillfyllest, att utskottet här hänvisar till vad departementschefen sålunda

andraga. Det är visserligen sant, att ett dylikt utsträckande av den

statliga verksamheten också innebär en kostnadsökning, men denna omständighet

synes i förevarande fall icke få åberopas såsom ett motiv för staten att undandraga

sin medverkan till en åtgärd, som måste anses vara ur det allmännas

synpunkt i synnerligen hög grad önskvärd.

Det av Kungl. Majit föreslagna villkoret för statsövertagandet, nämligen

att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt och med full äganderätt till

staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov, står i full överensstämmelse med det

av 1929 års riksdag i ämnet gjorda uttalandet och föranleder ingen erinran från

utskottets sida.

Kungl. Maj :ts förslag innebär, att seminariernas antal och förläggning samt

de närmare detaljerna i den blivande organisationen skulle bestämmas av statsmakterna

ett kommande år, sedan riksdagen fattat beslut i ovanberörda principfråga.

Dock bär Kungl. Maj :t ansett sig redan nu kunna taga slutlig ståndpunkt

och för riksdagen framlägga förslag med avseende å dels lärokursens

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 0 sami. 51 käft. (Nr HJh) 3

Utskottets

yttrande.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

längd, dels ock elevantalet i klassavdelningarna. Utskottet finner en sådan

uppdelning av förevarande organisationsspörsmål lämplig, då för den blivande

organisationens gestaltning kommer att vara bestämmande, vilken ställning

riksdagen intager i de hänseenden, om vilka Kungl. Maj :t nu påkallat ett riksdagens

beslut.

Vad då först angår frågan örn lärokursens längd, har departementschefen av

pedagogiska skäl uttalat vissa sympatier för de framkomna kraven på kursens

förlängning till treårig men av statsfinansiella skäl ansett sig nödsakad att

stanna vid den hittillsvarande ordningen med tvåårig lärokurs, utom vad angår

de redan treåriga statsseminariema i Haparanda och Lycksele. I motionerna

I: 248 och II: 414 har yrkandet örn treårig lärokurs upptagits.

Det synes visserligen utskottet obestridligt, att en bättre lärarutbildning

skulle vinnas, därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, men utskottet

måste uppenbarligen även taga hänsyn till att statens åtgärder på området anpassas

efter vad som är av behovet verkligen påkallat, så att icke mera kraft,

tid och pengar förbrukas, än som är nödvändigt för att nå den effekt, staten

åsyftar. Utskottet kan nu för sin del i likhet med 1929 års seminariesakkunniga

icke finna det ådagalagt, att för närvarande något oundgängligt behov föreligger

av den påyrkade förlängningen. De mindre folkskolorna, med hänsyn

till vilka seminarierna i Haparanda och Lycksele erhållit treårig lärokurs,

äro numera ställda på avskrivning, och, så vitt angår småskolans behov, torde

den tvååriga lärokursen kunna giva ett i stort sett tillfredsställande resultat,

örn lärotiden väl utnyttjas. De förbättringar i lärarutbildningen, som kunna

vara önskvärda, synas utskottet i första hand böra ernås genom reformer i det

inre seminariearbetet. Utskottet finner sig alltså, jämväl med tanke på rådande

statsfinansiella läge, böra förorda, att lärokursen, med ovan angivna undantag,

bibehålies såsom tvåårig och avstyrker följaktligen omförmälda motioner

1:248 och 11:414.

I fråga örn lärarbehovet hava ingående undersökningar gjorts av såväl skolöverstyrelsen

som seminariesakkunniga. I stort sett hava undersökningarna

givit samma resultat, nämligen att årsbehovet av nyexaminerade ligger någonstädes

i närheten av siffran 400; meningarna gå allenast i sär, när det gäller

att avgöra, med huru många tiotal årsproduktionen bör understiga 400, i det

skolöverstyrelsen numera räknar med omkring 370 och seminariesakkunnigas

majoritet med en något högre siffra.

Såsom departementschefen framhållit, är det ytterst vanskligt att i detta

avseende göra några hållbara kalkyler. Det förefaller emellertid utskottet,

som örn de verkställda beräkningarna skulle giva tillräcklig vägledning för

statsmakterna, då det ett kommande år gäller att bestämma seminarieorganisationens

omfattning. Något definitivt ståndpunktstagande av riksdagen till denna

fråga påkallas icke nu. Utskottet vill dock såsom sin mening uttala, att det

synes utskottet klokt, att under alla förhållanden giva organisationen ett visst

mått av elasticitet, så att den utan större svårigheter kan anpassas efter förekommande

växlingar i lärarbehovet.

Med hänsyn till det föreliggande överskottet av utexaminerade småskollära
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

35

rinnor har departementschefen ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes Kungl.

Majit att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av

elever vid de nu befintliga icke-statliga men statsunderstödda småskoleseminarierna.

För sådant ändamål har begärts riksdagens medgivande, att såsom

villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret 1931/1932 till dylikt seminarium

finge i de fall, Kungl. Majit funne omständigheterna sådant påkalla,

stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke måtte äga rum under

läsåret 1931/1932.

Utskottet anser det lämpligt att ett dylikt bemyndigande lämnas; dock torde

detsamma böra komma till användning allenast, där det visar sig nödvändigt

för att underlätta genomförandet av övergången till den nya organisationen och

där det kan ske, utan att seminarierna tillskyndas avsevärda olägenheter eller

svårigheter.

I fråga örn elevantalet i seminarieklasserna har Kungl. Majit i anslutning

till den mening, som hävdats av en reservant bland seminariesakkunniga och

av skolöverstyrelsen, föreslagit, att nämnda antal skulle bestämmas till omkring

25 per klass. Majoriteten bland de sakkunniga åter har ansett, att elevantalet

per klassavdelning borde fastställas till 28 (högst). Denna mening

har vunnit understöd i motionerna 1:260 och 11:426.

Utskottet anser sig böra först och främst bringa i erinran, att, då riksdagen

ar 1929, i syfte att vinna besparingar i utgifterna för lärarutbildningen för

folkundervisningsanstalterna, förordade vidtagande av en utredning rörande

möjligheterna till inskränkningar i seminarieorganisationen — riksdagen betonade

uttryckligen att undersökningen borde inrikta sig både på folkskole- och

småskoleseminarierna — riksdagen därvid såsom sin mening uttalade, att man

lämpligen kunde räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass i stället för

det antal av 25, Kungl. Majit föreslagit. Berörda uttalande gällde i det sammanhang

det gjordes, folkskoleseminarierna, men det är av vikt att hålla denna

riksdagens uppfattning i minnet, även då det såsom nu är fråga örn elevantalet

i småskoleseminariemas klasser, ty, liksom numera beträffande dessa

senare, hade skolöverstyrelsen i sitt då avgivna yttrande rörande folkskoleseminarierna

med mycken styrka framhållit det ur pedagogisk synpunkt angelägna

i att elevnumerären per klass sänktes från förutvarande 30 till 25.

Riksdagen fann likväl det ekonomiska intresset böra tillerkännas företräde.

Den av riksdagen pakallade höjningen till 28 skulle nämligen medgiva en nedskärning

av organisationen med ett par avgångsklasser.

Sammalunda är förhållandet i detta fall. Med ett elevantal av 28 per klassavdelning

i småskoleseminarierna kan en motsvarande besparing vinnas jämväl

beträffande småskoleseminarierna, och frågan blir då närmast att avgöra,

huruvida en dylik besparing bör eftersträvas, därest den eljest visas kunna genomföras

utan olägenheter, eller om man kan och bör i detta sammanhang bortse

från besparingsintresset.

Så vitt utskottet kunnat finna, ligger saken så till, att seminariesakkunnigas

majoritet uppvisat, att med en enkel omläggning av den praktiska utbildningen

det låter sig göra att även med ett elevantal av 28 per klass utan men

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

vare sig för seminarieeleverna eller för lärjungarna i övningsskolan åstadkomma

en fullt tillfredsställande lärarutbildning jämväl i fråga örn de praktiska

undervisningsövningarna. De invändningar, som häremot framkommit, äro helt

allmänt hållna utan att närmare angiva, vari de påtalade olägenheterna skulle

bestå, och utskottet kan icke tillerkänna dem vitsord gentemot de sakkunnigas

på en i detalj utförd undersökning grundade omdöme.

Då utskottet alltså kommit till den slutsatsen, att den högre elevsiffran icke

visats medföra några pedagogiska eller organisatoriska olägenheter, i varje

fall inga, vid vilka man har anledning att fästa något större avseende, måste

utskottet, i betraktande av den kostnadsminskning, det för statsverket kan

komma att innebära, örn elevantalet bestämmes till högst 28 per klass, ansluta

sig till de yrkanden, som därom framställts i motionerna 1:260 och II:

426.

På grund av förefintligt överskott av småskollärarinnor synes det emellertid,

på sätt departementschefen ifrågasatt, böra ligga i Kungl. Maj:ts hand

att tills vidare under övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden

bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas.

I avseende å vad propositionen innehåller angående lärarkompetensen vid seminarierna,

seminariernas antal och förläggning, lokalbehovet, organisationens

genomförande samt ekonomiska frågor, anser sig utskottet icke hava anledning

att göra något uttalande, då förslag från Kungl. Maj :ts sida i dessa hänseenden

icke nu föreligger. Utskottet vill i detta sammanhang allenast framhålla vikten

av att nämnda frågor bringas till ett slutligt avgörande vid nästkommande

års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och

med bifall till herrar Olof Olssons och Perssons i Falla ovannämnda

motioner (I: 260 och II: 426) samt med avslag å herrar

Wagnsson m. fl. samt Grapensons och Hedlunds i Östersund

ovannämnda motioner (I: 248 och II: 414), i vad de

skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid

mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken

hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,

skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.

Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande

statliga småskoleseminariema samt beträffande elevantalet i

varje klassavdelning skall gälla vad utskottet ovan förordat,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och

stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar

den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov;

b) medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag

för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium må i de

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

37

fall, Kungl. Majit finner omständigheterna sådant påkalla,

stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke må

äga rum under läsåret 1931—-1932.

Stockholm den 30 april 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, Olof Olsson, O. Bergqvist,

Oscar Olsson, C. I. Asplund, J. G. Walles, C. G. V. Hammarskjöld, K. E. Andersson

i Eliantorp, O. A. Ernfors, A. Thelin, K. A. W. Björck och J. Pålsson;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,

G. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, G. Strindlund, E. G. E. Eriksson

i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, O. Andersson i Höör, O. E. F. Järte, P. C.

Jonsson i Eskilstuna, G. Persson i Falla och F. V. Sandwall.

Reservationer

1) av herrar Bergqvist, Walles, Thelin, Björck, Bengtsson i Norup, Järte och

Sandwall, vilka ansett, att utskottets utlåtande och förslag bort hava följande

lydelse:

»Beträffande själva-----grad önskvärd.

Det av----—— utskottets sida.

Kungl. Maj:ts-----riksdagens beslut.

Vad då-----lärokurs upptagits.

Det synes-----och II: 414.

I fråga-----högre siffra.

Såsom departementschefen---;---i lärarbehovet.

Med hänsyn----— 1931/1932.

Utskottet anser-----eller svårigheter.

I fråga----— och II: 426.

Med hänsyn till de pedagogiska skäl, som i och för sig tala för den lägre

siffran, och jämväl med tanke på att lärokursen föreslagits skola bibehållas såsom

tvåårig, anser sig utskottet böra biträda Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet

avstyrker alltså sistnämnda två motioner.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Statsutskottets utlåtande Nr lik.

På grund-----skall intagas.

I avseende-----års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt

med avslag å herrar Wagnssons m. fl., Grapensons och Hedlunds

i Östersund, Olof Olssons samt Perssons i Falla ovannämnda

motioner (1:248, 11:414, 1:260 och 11:426), i vad

de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid

mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken

hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,

skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.

Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

varvid: i avseende å längden av lärokursen vid de blivande

statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i

varje klassavdelning skall gälla vad chefen för ecklesiastikdepartementet

i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för

den 26 februari 1931 angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och

stad kosnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar

den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov;

b) medgiva att-----läsåret 1931—1932.»

2) av herrar Oscar Olsson, Asplund och Walles, vilka ansett, att utskottets

utlåtande och förslag bort hava följande lydelse:

»Beträffande själva — —---grad önskvärd.

Det av-----utskottets sida.

Kungl. Maj:ts-----riksdagens beslut.

Vad då — —---lärokurs upptagits.

Då det synes utskottet obestridligt, att en bättre lärarutbildning skulle vinnas,

därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, tillstyrker utskottet

följaktligen omförmälda motioner 1:248 och 11:414.

I fråga-----högre siffra.

Såsom departementschefen — -—----—i lärarbehovet.

Med hänsyn —---- 1931/1932.

Utskottet anser-----eller svårigheter.

I fråga-----II: 426.

Utskottet anser----— par avgångsklasser.

Sammalunda är---— -—- från besparingsintressef.

Så vitt-----grundade omdöme.

Då utskottet-----och II: 426.

På grund —----— skall intagas.

I avseende-----års riksdag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och

med bifall till herrar Olof Olssons och Perssons i Falla ovannämnda

motioner (I: 260 och II: 426) och herrar Wagnssons

m. fl. samt Grapensons och Hedlunds i Östersund ovannämnda

motioner (1:248 och 11:414),

a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid

mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken

hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,

skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.

Maj:t och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande

statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i

varje klassavdelning skall gälla vad utskottet ovan förordat,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och

stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar

den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov;

b) medgiva, att-----läsåret 1931—1932.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten