Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i ämnet väckta motioner.
1931-04-30 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1931:114, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
1
Nr 114.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1931 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation
av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i
ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr
212, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att
dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor
och biträdande lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting
samt stad, som ej deltager i landsting, skall, i den omfattning som framdeles
varder av Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande statliga småskoleseminarierna
samt beträffande elevantalet i varje klassavdelning skall gälla vad
departementschefen i statsrådsprotokollet angivit,
under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt
och med full äganderätt till staten överlämnar den för seminarieutbildningen
använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov;
dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret
1931/1932 till landstingsseminarium må i de fall, Kungl. Majit finner omständigheterna
sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första
klassen icke må äga rum under läsåret 1931—1932.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till omförmälda
statsrådsprotokoll.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
R. Wagnsson m. fl. (1:248) och den andra inom andra kammaren av herrar
J. Grapenson och V. Hedlund i Östersund (11:414), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 212,
med bifall till Kungl. Maj :ts hemställan i övrigt uttala sig för treårig lärokurs
vid de blivande statliga småskoleseminarierna,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 51 Käft. (.Nr lik.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Olof Olsson (I: 260) och den andra inom andra kammaren av herr G. Persson
i Falla (11:426), i vilka motioner hemställts, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 212, måtte uttala sig för att elevantalet i varje
klassavdelning vid de blivande statliga småskoleseminarierna bestämmes till
högst 28.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena,
får utskottet hänvisa till motionerna I: 248 och I: 260.
I skrivelse den 7 juni 1923, nr 230, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes
föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde
övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, samt därefter
vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. I sammanhang därmed
yttrade riksdagen bland annat:
Rent principiellt syntes det riksdagen riktigast, att staten svarade för småskollärarutbildningen.
Härför talade, å ena sidan, den omständigheten, att
utbildningen av småskollärare numera läge så att säga vid sidan av landstingens
övriga verksamhet, som alltmer kommit att avse sjukvård och anstaltsvård
i allmänhet och i samband därmed stående sociala frågor, samt, å andra
sidan, att de läroanstalter, varom nu vore fråga, i lika hög grad som folkskoleseminarierna
representerade även ett statsintresse. Småskoleseminarierna vöre
ju fördenskull också ställda under statens kontroll och ledning, staten bestämde
i detalj deras såväl organisation som arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska
skäl som ur ekonomiska synpunkter syntes därför statens övertagande av småskoleseminariema
böra förordas. Örn undervisningen lades i statens hand,
skulle den helt visst kunna ordnas mera praktiskt samt bliva billigare och
bättre och läroanstalterna rikare utrustade med materiel och lärarkrafter.
Medlet härtill skulle i första hand bliva en minskning av antalet småskoleseminarier
och en utvidgning av de därefter kvarstående. Seminarieverksamheten
bedrives för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier. Antalet folkskoleseminarier
däremot utgjorde allenast 15, och dock är elevantalet vid sistnämnda
anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda. Dessa siffror
tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier bör kunna väsentligen reduceras.
Möjligheten och befogenheten av en dylik reducering ökas i samma
mån som behovet av småskollärarinnor minskas.
Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig vore önskvärd
hade ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten hade emellertid visat, att
ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stötte på betydande svårigheter
i flera avseenden. Att staten helt och hållet åtoge sig hithörande undervisningsanstalter,
vore den enda framkomliga vägen att åstadkomma en erforderlig
reduktion beträffande antalet småskoleseminarier och skulle dessutom också
vara det verksammaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de för
närvarande på de olika landstingen synnerligen olika fördelade kostnaderna
för dessa seminarier.
Förutom ovannämnda skäl för seminariernas förstatligande kunde framhållas
ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för landstingen att
efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal efter landets behov av
lärarkrafter. Detta behov sammanhängde nämligen i mycket stor omfattning
med tillgången på examinerade folkskollärare. Efter hand som lärare med
examen från folkskoleseminarierna stöde till förfogande, komme det att bliva
alltmera sällsynt, att småskollärarinnor förordnades att undervisa i den egent
-
Statsutskottets utlåtande Nr llJt.
3
liga folkskolan, eller med andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgängliga
platser komme^att avsevärt minskas. Men för landstingen vore det så gott
som omöjligt att, såsom staten i motsvarande fall gjorde i fråga örn folkskoleseminarierna,
företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskoleseminarierna.
En indragning av klasser vid landstingsseminarierna stötte på svårigheten
redan av den anledningen, att i enlighet med den nya stadgan så gott
som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie.
Efter att hava vidrört de statsfinansiella förhållandena, och det osäkerhetstillstånd,
som enligt skolöverstyrelsen lätteligen kunde bliva följden av ett
bifall, fortsatte riksdagen:
Genom att bringa ^klarhet i fråga om möjligheten och lämpligheten av ett
förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna bidraga till
att berörda osäkerhetstillstand förkortades, och det bör även kunna förväntas,
att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt, då den ifrågasatta
utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna självfallet
kan tänkas under väsentligt olika villkor, torde för övrigt först genom en
utredning kunna klargöras, vilka anspråk ett förstatligande av småskollärarutbildningen
skulle ställa pa statskassan. Under dessa förhållanden finner
sig riksdagen i frågans nuvarande läge böra hemställa örn en genom skolöverstyrelsen
företagen, förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka villkor
staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, vilken
utredning dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från
riksdagens sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av landstingens
omsorger för sitt seminarieväsen.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1923 anbefalldes skolöverstyrelsen
att verkställa och till Kungl. Maj:t avgiva den av riksdagen begärda utredningen.
Den 23 juni 1927 avgav skolöverstyrelsen den av riksdagen begärda utredningen.
Jämte en kortare redogörelse för de olika utbildningsanstalterna för
småskollärarinnor och en likaledes kortare framställning av frågans uppkomst
och utveckling fram till år 1923 innehöll detta utlåtande de begärda riktlinjerna
för ett genomförande av statens övertagande av småskollärarutbildningen.
I denna utredning framlade skolöverstyrelsen sammanfattningsvis — vid sidan
av vissa riktlinjer för reformens genomförande såväl organisatoriskt som
i anslagshänseende — de synpunkter, som för utredningen varit grundläggande
nämligen
att småskollärarutbildningens omfattning borde grundas på det verkliga behovet
av lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare
vid folkskolor;
att utredningen angående ett sådant behov, i vad det avsåge den tid framåt,
som vid. tillfället någorlunda säkert kunde överblickas, bade givit vid handen,
att det förefintliga behovet — särskilt örn för de närmaste åren hänsyn även
toges till befintligt läraröverskott — kunde tillgodoses genom 16 examensavdelnmgar
årligen i stället för 25V2 dittills ;
att den nya seminarieorganisationen skulle omfatta följande: statens dåvarande
seminaner i Haparanda, Murjek (med eventuell förflyttning till Luleå)
Lycksele och Hagaström skulle bibehållas; staten skulle övertaga landstingsseminarierna
i Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Skara, Kristine
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
hamn, Falun, Härnösand och Östersund, varjämte ett nytt seminarium (dubbelt)
skulle upprättas i Strängnäs; landstingsseminariema i Uppsala, Malmköping,
Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Örebro, Västerås, Bollnäs,
Skellefteå och Öjebyn, Göteborgs stads seminarium samt de privata seminarierna
i Stockholm, nämligen Ateneums och Detthows, skulle indragas; samt
att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de ordinarie lärare,
som på grund av vissa småskoleseminariers nedläggande komme att mista sina
befattningar, ävensom för dessa lärares pensionering.
över skolöverstyrelsens utredning och förslag inhämtade Kungl. Majit yttranden
från vissa myndigheter, bland annat från landstingen, och den 30 april
1928 avgav skolöverstyrelsen förnyat utlåtande med anledning av vad i dessa
yttranden blivit anfört.
Härefter uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 18 maj 1928 åt byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning örn
beskaffenheten av lokalerna för de småskoleseminarier, som staten enligt skolöverstyrelsens
förslag skulle övertaga, samt örn de ändrings- eller reparationsarbeten
som skulle erfordras vid dessa fastigheter, ävensom angående inventarier
vid dessa seminarier m. m. Alternativa kostnadsförslag skulle upprättas
med hänsyn till utbildningens anordnande såsom tvåårig eller treårig. Med
skrivelse den 12 oktober 1928 överlämnade ämbetsverken den verkställda utredningen
jämte därtill börande ritningar och kostnadsförslag.
Vid anmälan inför Kungl. Majit den 4 januari 1929 av anslagsbehoven under
riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1929/1930 yttrade dåvarande
departementschefen i förevarande fråga bland annat följande (åttonde huvudtiteln
1929, punkt 185):
Frågan örn statens övertagande av de av landstingen och vissa städer uppehållna
småskoleseminarierna kräver ytterligare utredning, innan den kan underställas
riksdagen. Under utredningens gång bar det visat sig att hela ärendet
är av en synnerligen omfattande och svårlöst beskaffenhet. En särskilt ingående
prövning kräver spörsmålet örn seminariernas blivande förläggningsorter,
enär i detta avseende en stark tävlan råder mellan olika städer. Även
frågan örn antalet seminarier synes mig ej vara klar. överstyrelsen bar räknat
med sammanlagt 16 seminarier, häri inräknade de 4 nuvarande statsseminarierna.
Därvid har överstyrelsen utgått från en klassnumerär av 24 elever, ett
tal som förefaller mig väl lågt. Genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna
skulle det bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier
och dymedelst nedbringa kostnaderna för utbildningen. Det kan i detta sammanhang
nämnas, att överstyrelsen uppskattar statens årskostnader för de 16
seminarierna, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, till omkring
600,000 kronor eller samma belopp, som för närvarande utgår av statsmedel
till dels de fyra nuvarande statsseminarierna, dels ock landstingsseminarierna.
Härvid äro dock icke medräknade vissa övergångskostnader, vilka
för det första året uppskattats till omkring 100 000 kronor. Härtill komma
ytterligare kostnaderna för anskaffande av erforderliga lokaler, inventarier
och undervisningsmateriel. På denna punkt ter sig frågan särdeles svårlöst, i
det att flertalet landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta
sin för seminarieverksamheten avsedda egendom till statsverket. Skulle staten
vidkännas härför begärda ersättningar, torde detta medföra en engångskostnad,
som, medräknat utgifter för nödiga reparationer och ombyggnader,
icke torde komma att understiga 2 miljoner kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
5
Vad jag nu anfört, torde göra det tydligt, att det icke är lätt att komma till
rätta med den föreliggande organisationsfrågan. Hur önskligt det än vore att
komma till ett snart avgörande i saken, låter detta sig enligt min mening under
inga förhållanden göra vid 1929 års riksdag.
Med anledning av en inom riksdagen väckt motion (II: 108) anhöll emellertid
riksdagen i skrivelse den 4 maj 1929, nr 145, att Kungl. Majit måtte,
örn möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i
vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer
upprätthållna småskoleseminarierna.
I skrivelsen framhöll riksdagen bland annat, vad lokalfrågan beträffade,
att den ställning, landstingen dittills intagit, icke syntes riksdagen böra utgöra
något hinder för ett avgörande. Riksdagen utginge nämligen från att
ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills
påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan
förutsättning, än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full
äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta
och lösa egendom varav staten funne sig vara i behov.
I anslutning till vad riksdagen sålunda hemställt bemyndigade Kungl. Maj :t
den 5 juli 1929 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av vissa
frågor örn ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen
samt örn statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer
upprätthållna småskoleseminarierna m. m. Omförmälda sakkunniga, de s. k.
1929 års seminariesakkunniga — förutvarande statsråden, ledamoten av riksdagens
första kammare, läroverksadjunkten Olof Olsson och numera undervisningsrådet
N. J. F. Almkvist samt ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren Gunnar Persson i Falla -— hava med skrivelse den 23 december
1930 avgivit »utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar
i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens övertagande
av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminariema
m. m.» (statens offentliga utredningar 1931:4). över sagda betänkande
hava yttranden avgivits den 28 januari 1931 av skolöverstyrelsen och
den 9 februari 1931 av statskontoret, varjämte centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening inkommit med en den 20 februari 1931 dagtecknad
skrift i fråga örn utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna.
Departementschefen har till en början återgivit en av de sakkunniga lämnad
översikt över de nuvarande landstingsseminarium a, till
vilken utskottet får hänvisa.
1929 års seminariesakkunniga yttra i''fråga om landstingsseminariemas förstatligande
följande:
Vad som aktualiserat frågan örn statens övertagande av småskollärarutbildningen,
är väl närmast den överproduktion av lärarinnor, som det nuvarande
systemet för med sig. Vill man en effektiv reglering av lärarproduktionen,
så att denna icke sker på måfå utan anpassar sig efter det behov, som vid skilda
tidpunkter förefinnes, måste en koncentrering äga rum till ett färre antal läro
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
anstalter, och detta låter sig näppeligen göra, med mindre staten övertager det
hela. En sådan koncentrering kommer därjämte att avsevärt bringa ned de
årliga kostnaderna och ändå garantera de olika anstalterna vida bättre utbildningsmöjligheter
med en rikare utrustning i materiel och arbetskrafter.
Men alldeles frånsett de praktiska fördelama är det — som riksdagen redan
år 1923 påpekade — ur principiella synpunkter riktigast, att staten svarar för
småskollär arutbildningen. Småskoleseminarierna tillgodose ett statsintresse
alldeles som folkskoleseminarierna, som staten helt har örn hand. De förra äro
ställda under statens kontroll och ledning såväl som de senare. De båda lärargruppernas
utbildning och arbete äro lika statligt reglerade. Det finns icke
något vägande skäl för den dualism, som nu råder i fråga örn handhavandet
av de båda lärargruppernas utbildning. På den punkten förefalla meningarna
vara samstämmiga. Det vill därför synas de sakkunniga, som örn frågan örn
statens övertagande av landstingsseminarierna lämnat diskussionens stadium
och endast väntar på sin lösning.
Skolöverstyrelsen har den 28 januari 1931 avgivit utlåtande över seminariesakkunnigas
betänkande och därvid yttrat följande:
överstyrelsen har i sina ovannämnda utredningar och utlåtanden på i dessa
närmare angivna skäl förordat statens snara övertagande av all småskollärarutbildning
i riket, överstyrelsen vill ock erinra därom, att när 1929 års riksdag
i sin skrivelse nr 145 förordade en gemensam utredning av frågan om
folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas organisation under starkt betonande
av samhörigheten mellan dessa spörsmål, så förutsatte riksdagen att
övervägandena inriktade sig på det målet, att småskoleseminarierna komme att
förstatligas. Under hänvisning till vad överstyrelsen tidigare yttrat rörande
denna angelägenhet får överstyrelsen alltså biträda de sakkunnigas i frågan
intagna ståndpunkt.
Departementschefen har i detta hänseende anfört följande:
»Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de utredningar, som under
snart ett tiotal år pågått beträffande småskollärarutbildningen i vårt land,
grundat sig på den förutsättningen och siktat mot det målet, att landstingen
skulle befrias från sitt hittillsvarande åtagande att uppehålla småskoleseminarier
och i samband därmed all småskollärarutbildning övertagas av staten.
Visserligen betonade 1923 års riksdag, då den anslöt sig till kravet på
utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av
landstingen upprättade småskoleseminarierna, att denna utredning borde vara
förutsättningslös, och att riksdagen genom sitt beslut om sådan utredning därvid
icke bundit sig i en viss riktning. Det har emellertid visat sig, att de
skäl för ett statens övertagande av småskollärarutbildningen, som riksdagen
då anförde, voro så bärkraftiga, att de blivit avgörande för dem, som haft utredningsarbetet
örn hand, närmast skolöverstyrelsen och 1929 års seminariesakkunniga,
vilka i likhet med landstingen, småskoleseminariernas lärare ävensom
vissa lärarsammanslutningar inom folk- och småskolekåren samstämmigt
förordat en seminariereform i nu nämnd riktning.
Av utredningen har framgått, att de skäl, som motiverade en dylik omläggning
av småskollärarutbildningen, vore av såväl principiell som organisatorisk
och ekonomisk art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
7
i våra dagar, och med hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det
hela alltmera intager såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt
riktigt, att staten även omhänderhade all lärarutbildning för folkskolans
olika stadier. Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande
ordningen för denna lärarutbildning inträtt, måste hejdas. Men en nödig
reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet
kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen.
Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna
riktning. En nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad
som motsvarade behovet och en koncentration av densamma i statens hand
komme att medföra ett nedbringande av de årliga totala kostnaderna för detta
ändamål. Därtill komme, att under den nuvarande ordningen utgifterna för
småskollärarutbildningen fördelade sig mycket ojämnt på de särskilda landstingsområdena.
Jag finner de nu sammanfattningsvis anförda skälen för statens övertagande
av småskollärarutbildningen vara bärande. Därtill vill jag anföra ytterligare
ett par synpunkter, som synas mig tala för att reformens genomförande i möjligaste
mån påskyndas. Utvecklingen har under de senaste åren förlöpt sålunda,
att på grund av tidigare överproduktion av småskollärarinnor och det
minskade behovet av lärarkrafter med enbart småskolekompetens åtskilliga
landsting funnit sig föranlåtna att nedlägga sina seminarier. Av enahanda
anledning torde det bliva nödvändigt, att ytterligare några landstingsseminarier
— frivilligt eller efter påtryckning från statsmakternas sida — med det
snaraste upphöra med sin verksamhet. Det blir givetvis vid sådant förhållande
ohållbart att, sedan de återstående landstingsseminariema förlorat sin
tidigare mera provinsbetonade karaktär, från statens sida uppehålla kravet på
att några få landsting skola vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av
det allmänna småskollärarbehovet i riket.
När riksdagen för sin del hemställde örn utredning i nu förevarande fråga,
var den medveten örn, att det inträdda nya läget skulle kunna vålla landstingsseminariema
vissa svårigheter under övergångstiden. Skolöverstyrelsen har
också i sina utlåtanden starkt framhållit att så skett, och att det därför vore
av vikt att förstatligandet snarast komme till stånd. Det ligger också i sakens
natur att landstingen i avvaktan på förstatligandet icke kunnat känna
sig uppfordrade att i nödig omfattning nedlägga kostnader på underhåll och
nyanskaffning för sina seminarier, utan dessa ha kommit att bliva i större
eller mindre grad eftersatta. Lediga lärartjänster hava också blivit vakantsatta,
och seminariernas lärarpersonal har såväl av nu antydda anledningar
som av oro för sin egen osäkra framtid icke kunnat känna den arbetsglädje,
som är nödvändig för framgång i en kallelse av detta slag. Det synes mig
därför vara synnerligen angeläget, att småskoleseminarierna snarast föras ut
ur det nuvarande provisoriska tillståndet och in i mera stabila förhallanden.
Jag har därför icke tvekat att föreslå Kungl. Majit att redan för nu innevarande
riksdag till den omfattning, som av den verkställda utredningen och sakens
läge i övrigt må påkallas, framlägga frågan örn småskollärarutbildningens
8
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
övertagande av staten. Framförallt har jag ansett av vikt, att frågans rent
principiella sida, d. v. s. statens övertagande av småskollärarutbildningen, varder
underställd innevarande års riksdag, som därvid bör beredas tillfälle yttra
sig örn de villkor, som böra förenas med ett dylikt statsövertagande. Sedan
förutsättningarna för ett förstatligande blivit fastställda, och sedan de olika
landstingen fått tillfälle taga ställning till ett sålunda av statsmakterna fattat
principbeslut, torde lämpligen till omprövning upptagas frågan örn en mera
detaljerad plan för organisationens genomförande, seminariernas förläggning
m. m., allt spörsmål, som torde böra föreläggas 1932 års riksdag. Två av
dessa detaljspörsmål synas mig emellertid vara så utredda, att de kunna underställas
redan innevarande års riksdag, nämligen frågan örn utbildningstidens
längd och frågan örn seminarieklassernas storlek.
För att skapa en bakgrund till de frågor, vilka enligt min uppfattning redan
nu böra bliva föremål för beslut, går jag i det följande igenom frågan om
seminariereformen i hela dess vidd, alltså även i de delar, i vilka denna bör
bliva föremål för prövning först av 1932 års riksdag. Jag börjar min behandling
av de särskilda spörsmålen med lärokursens vid småskoleseminarierna
längd, det blivande lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor samt elevantalet
i varje klass vid småskoleseminarierna, enär dessa spörsmål äro avgörande
för den blivande seminarieorganisationens storlek. Jag behandlar därefter
lärarkompetensen vid småskoleseminarierna, seminariernas antal och förläggning,
lokalbehovet, organisationens genomförande och de ekonomiska frågorna.
»
I kap. II av propositionen har behandlats frågan örn två- eller treårig lärokurs
vid småskoleseminarierna.
I nu gällande stadga av år 1919 för de av landsting eller stad, som ej i landsting
deltager, inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens
längd, att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Maj:t i särskilda fall annorlunda
föreskrivit.
År 1928 ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
med en framställning till Kungl. Majit örn utökning av lärokursens längd till
treårig.
I november 1928 avgav skolöverstyrelsen utlåtande över centralstyrelsens
framställning och sammanfattade därvid vad den anfört i sitt utlåtande i följande
tre punkter:
»1. För en förbättring av småskollärarutbildningen synas med hänsyn till
de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, så starka skäl vara anförda,
att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej
skulle tveka att tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen örn utsträckning
av utbildningstiden vid småskoleseminarierna till tre år.
2. Förevarande angelägenhet måste emellertid ses icke uteslutande ur pedagogisk
utan även ur ekonomisk synpunkt. Då den föreslagna reformen skulle
förorsaka betydande engångskostnader och ökade driftskostnader, vilkas belopp
visserligen nu kunna överskådas, samt dessutom med stor visshet draga med sig
avsevärda ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariernas lärare och åt
småskolans lärarkår, om vilka utgifters storlek däremot nu icke någon utred
-
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
9
ning föreligger, måste överstyrelsen med hänsyn till rådande statsfinansiella
förhållanden finna det utsiktslöst att för närvarande påyrka en förlängning av
utbildningstiden vid småskoleseminarierna.
3. Den angelägnaste reformen i fråga örn småskoleseminarierna är för närvarande
deras övertagande av staten. Ehuru det ur vissa synpunkter ekonomiskt
sett kunde vara till fördel, att ett sådant övertagande och en utsträckning
av seminariernas lärotid skedde samtidigt, kan överstyrelsen dock icke tillmäta
denna fördel så stor betydelse, att ett uppskov med statens övertagande av
småskollärarutbildningen därav bör föranledas. Även örn av ekonomiska grunder
en förlängning av utbildningstiden icke nu låter sig genomföra, måste överstyrelsen
fasthålla vid sina förut i annat sammanhang gjorda yrkanden örn
omedelbara åtgärder för småskoleseminariernas förstatligande.»
På grund av vad sålunda blivit anfört, ansåg sig överstyrelsen icke kunna
tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, i vad den avsåge lärokursens
förlängning med ett år.
I förevarande fråga anföra de sakkunniga:
De sakkunniga dela skolöverstyrelsens uppfattning, att en förlängning av
småskoleseminariernas undervisningstid med ett år skulle komma att medföra
ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det är en självfallen sak,
att en ökad utbildningstid måste draga med sig ökade utbildningskostnader
och att dessa sedermera i sin tur måste kompenseras genom högre löner. Alla
de myndigheter, som yttrat sig i denna punkt — och de äro många — ha funnit
detta vara naturligt och rättvist. »En kår», säger lärarkollegiet i Falun,
»med småskollärarinnornas nuvarande löner kan icke utan vederlag belastas
med en så väsentlig ökning av utbildningskostnaderna, som en förlängning av
utbildningstiden från två till tre år måste medföra.» Man har väl också — som
överstyrelsen gör och förordar — att räkna med en höjning av lärarkompetensen
vid de nya seminarierna, som naturligen måste följas av en motsvarande
höjning i lönerna. I varje fall kan man säga, att det 3-åriga seminariet i sig
innesluter ett ekonomiskt problem med många sidor, av vilka den årliga ökningen
i driftskostnaderna och de erforderliga engångskostnaderna, som föreligga
uträknade av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, icke utgöra de mest
betydelsefulla.
Emellertid anser skolöverstyrelsen så starka skäl vara anförda för en utsträckning
av utbildningstiden, att den ej skulle tveka att tillstyrka, för den
händelse småskollärarutbildningens krav ensamt finge vara bestämmande. De
sakkunniga ha under sådana omständigheter funnit det påkallat att icke enbart
instämma i överstyrelsens avstyrkande utan sökt att i egen mån pröva bärigheten
hos de skäl, som ha blivit framförda såsom talande för denna utsträckning.
I framställningen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
pekas det på tvenne skäl, som enligt dess mening äro för frågan avgörande.
Lärotiden vid småskoleseminarierna bör utsträckas till tre år dels på
grund av de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen
ställer på lärarinnan, och dels för att man effektivt skall kunna komma till
rätta med den överansträngning av eleverna, som under den allt för korta utbildningstiden
icke kan undvikas. Egentligen är detta ett och samma skäl i
två olika vändningar och har sin upprinnelse i centralstyrelsens förklaring, att
fastän småskollärarinnan skall meddela en mångskiftande undervisning, så
fordras dock av henne inga andra eller större kunskaper -—- utöver vad folkskolan
meddelar — än som hon kan hinna inhämta under en tvåårig seminariekurs,
sedan den praktiska utbildningens olika grenar först blivit åtminstone
något så när tillgodosedda. Skolöverstyrelsen ser på saken i viss utsträckning
10
Statsutskottets utlåtande Nr ll-k.
icke annorlunda, och man frågar sig, vilken bildningsgrad de unga flickor
representera, som från städer och landsbygd söka sig till våra småskoleseminarier.
För att få en bild av det verkliga läget härutinnan ha de sakkunniga
gått vidare på en väg, som redan överstyrelsen slagit in på, och hos de olika
seminariernas rektorer förfrågat sig örn förkunskaperna hos de inträdessökande
under de senaste åren. Resultatet av denna undersökning föreligger i följande
översiktstabell.
Tabell 2.
1926
1927
1928
1929
Genomgångna kurser och avlagda examina
Sö-
In-
Sö-
In-
Sö-
In-
Sö-
In-
kan-
tåg-
kan-
tåg-
kan-
tåg-
kan-
tåg-
de
na
de
na
de
na
de
na
Folkskola med eller utan fortsättningsskola . .
304
163
243
150
256
132
251
116
Lärlings- och yrkesskolor..........
Högre folkskola, högre avdelning av folkskola
2
3
3
3
3
3
1
eller kommunal mellanskola (ej avlagd real- skolexamen) 1 klass ...........
10
4
8
3
10
6
10
2
d:o 2 klasser ..........
42
24
23
11
37
15
9
5
d:o 3 klasser ..........
12
10
10
9
13
8
8
7
d:o 4 klasser ..........
19
8
—
—
11
5
1
1
Folkhögskola, skiftande kurser........
Realskola, samskola eller gymnasium (ej avlagd
45
26
55
35
51
29
77
40
examen).................
3
3
7
6
6
4
10
7
Högre flickskola, avgångsbetyg från 8:e klass . .
37
21
37
31
68
44
63
41
» » > » 4—7 klasser
17
6
22
13
5
4
14
8
Realskolexamen...............
63
38
41
26
72
47
65
46
Studentexamen...............
1
1
1
—
3
3
3
3
Folkskole- eller småskoleseminarium, 1—3 ter-
miner..................
3
3
—
—
3
1
—
—
Praktiska skolor av olika slag........
Statens preparandkurs vid seminariet i Hapa-
6
3
8
4
6
4
21
10
randa..................
13
11
12
10
13
7
16
11
Summa
577
321
471
301
557
312
551
298
Det är en tämligen stor skara inträdessökande, som framgår ur tabellen, och
den bör ha möjliggjort ett gott urval: av 2.136 sökande ha endast 1,232 intagits,
d. v. s. 57,6 %. Dessa inträdessökande representera dessutom många och
synnerligen skiftande utbildningslinjer, som löpa från vanlig folkskola med
eller utan fortsättningsskola ända fram till studentexamen. Örn papper och
intyg fått vara bestämmande vid prövningen, skulle endast ett hundratal med
enbart folkskoleutbildning ha slagit sig igenom. Nu ha i stället av 1,054 sökande
av denna kategori 561 blivit intagna, d. v. s. något mer än hälften. Av
445 sökande med realskolexamen och normalskolekompetens hava 294 intagits,
d. v. s. i det närmaste två tredjedelar.
Studerar man tabellen något närmare, urskiljer man tre grupper: en mellangrupp,
som håller sig vid omkring 30 % av samtliga såväl sökande som intagna
och utgöres av flickor, som genomgått högre folkskola, några klasser av
högre flickskola eller kommunal mellanskola, folkhögskolekurser och praktiska
Statsutskottets utlåtande Nr lid.
11
kurser av olika slag. På ena sidan av denna grupp finner man de endast folkskoleutbildade
och på den andra sidan de realskole- och högre flickskoleutbildade
med ett och annat studentinslag. Mellan dessa båda yttergrupper har
under de fyra år, som tabellen omfattar, en bestämd förskjutning ägt rum; den
förra gruppen har procentuellt minskat och den senare ökat.
De _ sakkunniga åskådliggöra detta ytterligare genom en statistisk framställning,
som återfinnes å sid. 37—38 i betänkandet, samt fortsätta därefter:
I den mån skolbildningen hos de inträdessökande blir större, bliva kontingenterna
från de orter, som ha de bästa utbildningsmöjligheterna, också större.
Det är en ^naturlig utvecklingens gång. Att ändå mer än hälften av eleverna
komma från den egentliga landsbygden, tyder väl på en klokt inriktad uttagning
eller också att »landsbygden» i traditionell mening så småningom och i
stora delar av vårt land håller på att försvinna. Seminarieorternas höga siffertal
äro påfallande men kräva knappast några kommentarer.
Det andra önskemålet, som man genom en förlängning av seminariekursen
ville vinna och som det enligt centralstyrelsen vore nödvändigt att vinna, vore
att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna, som under
nuvarande förhållanden ej kunde undkommas. Centralstyrelsen bygger icke
sin framställning på dokumenterade missförhållanden; det är närmast en slutsats
av dess föregående uppfattning örn lärokursens otillräcklighet.
Talet örn överansträngning har icke vunnit bekräftelse i någon vidare mån i
myndigheternas yttranden, och skolöverstyrelsen har heller icke tagit upp det
som ett bärande motiv. I sin redogörelse för de olika yttrandena ha de sakkunniga
låtit inrycka några av de vittnesbörd, som kommit från de i ärendet mest
vittnesgill, nämligen seminariernas lärarkollegier; de tala icke för centralstyrelsens
uppfattning. Och även på sådant håll, där man medger, att fara för
överansträngning föreligger, ställer man sig rätt skeptisk mot tanken, att en
utsträckning av utbildningstiden skulle i någon nämnvärd mån minska denna
fara. Ett lärarkollegium skriver, att den överansträngning, som konstateras,
»beror säkerligen i allmänhet icke på att lärarna i känsla av kursernas storlek
driva på eleverna i deras studier, utan fastmer därpå, att eleverna själva dels
av berömvärd studieiver och dels av lätt förklarlig önskan att förvärva högsta
möjliga betyg taga på sig mera arbete, än de i själva verket rå med». En utsträckning
av lärotiden skulle icke åstadkomma någon förändring i dessa förhållanden.
Ja, »det är fara värt», tillägger kollegiet, »att vad som möjligen
skulle vinnas genom beskärning av timplanen och lärokurserna för år, skulle
uppvägas därav, att det pressande seminariearbetet komme att fortgå under tre
år i stället för nu under två år». Och en folkskoleinspektör, som mycket energiskt
träder in för de tre åren, säger, att det torde »vara vantro att hoppas på
undvikande av överansträngning genom utbildningstidens förlängning. Det
skälet har anförts vid varje förlängning av utbildningstiden — och så har överansträngningen
vuxit i kapp med den utökade tiden».
Det är en vansklig sak att finna fullt objektiva grunder, enligt vilka det
skulle kunna avgöras, huruvida arbetet vid våra småskolesminarier är så ansträngande,
att faran för överansträngning ständigt ligger på lur. Det finns
emellertid tvenne vittnesbörd, som i avsevärd mån ge belysning åt frågan. Det
ena är den grad av insikter och skicklighet hos eleverna, som vid vårterminens
slut betygsättes, och det andra är seminarieläkarnas sjukjournaler. Ty är arbetet
i sig självt svårt och tungt, då är utsikten stor, att betygen skola bliva
låga. Ligga medelbetygen ändå högt, måste de ha vunnits genom ett pressande
arbete, och då bör detta på något sätt återspegla sig i läkarnas journaler. Ha
dessa senare vid höga medelbetyg ingenting att säga, har man en viss rätt att
tro, att arbetet vid seminarierna är sådant, att i övrigt friska och normalt utrustade
elever rå med det utan risker. Sedan de sakkunniga återgivit en be
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr ll4.
tygstablå för de senaste fyra åren, vilken ådagalägger synnerligen vackra
genomsnittliga arbetsresultat fortsätta de:
För att icke behöva lita till allmänna talesätt och för att ha en fast mark att
stå på hemställde de sakkunniga till de olika småskoleseminariemas läkare att
få veta, huruvida under de senaste fem åren någon överansträngning varit att
förmärka bland seminariernas elever på grund av skolarbetet. Av de 20 tvååriga
seminariernas läkare svara 9 kort och gott, att några sådana fall ej föreligga
under tiden i fråga. 3 svara detsamma, men den ene tillägger, att en
viss ansträngning enligt hans förmenande icke kan undvikas med en del av
eleverna, som vid inträdet äro allt för litet intellektuellt tränade, och de båda
andra ha nog ibland fått intrycket av en väl stark arbetsbelastning — särskilt
i andra klassen och speciellt under sista terminens andra hälft, skriver en av
dem. Enstaka mer eller mindre lindriga fall äro noterade av 4 läkare och ansluta
sig egentligen vid de två seminarierna till den sista delen av andra årets
vårtermin. Tydlig överansträngning anmäles däremot av 2 läkare i ett flertal
fall — 10 av den ene under de fem åren — och slutligen skriver en läkare, att
han särskilt i slutet av vårterminen kunnat konstatera enstaka fall av trötthet,
som knappast vore att hänföra till den s. k. vårtröttheten. En läkare har icke
svarat.
Från statens treåriga seminarier rapporteras liknande förhållanden: inga fall
vid det ena, några enstaka vid det andra och vissa fall av trötthet vid det
tredje.
Det är mer än 2,000 elever, som äro redovisade i dessa medelbetyg och läkarutlåtanden.
Även örn läkarnas journaler skulle kunna sägas vara bristfälliga
i så måtto, att de endast inregistrera de yttersta fallen, kan man likväl icke
säga annat, än att förhållandena äro i hög grad tillfredsställande. Dessa läkarutlåtanden
äro dessutom intressanta även ur den synpunkten, att de bekräfta,
vad som var ett par lärarkollegiers uppfattning, nämligen att det är det andra
årets sista månader av vårterminen, som är den farligaste tiden. Ambitiösa och
energiska elever ha den tiden lätt att överskatta sina krafter.
Det är en uppfattning, som allt mer stadgat sig hos de sakkunniga, att de
skäl för seminariekursens förlängning, som centralstyrelsen bygger på i sin
framställning, sakna bärighet. Den överansträngning av eleverna, som det
gällde att komma till rätta med, är visserligen icke obefintlig, men den är icke
större, än den alltid måste vara vid utbildningsanstalter, där arbetet avslutas
med en examen, som för framtiden har avgörande betydelse. De kunskaper,
som skulle behövas för att göra arbetet i seminarierna mindre tungt och mera
fruktbärande, finnas i rikare mått, än man tror. Egentligen ger den undersökning,
som i detta avseende föreligger, icke den rätta föreställningen. Men om
två tredjedelar av våra småskoleseminarier bland sina elever räkna mellan 25—
50 % sådana, som förvärvat realexamen och normalskolekompetens, örn vidare av
denna skolkvalificerade kategori endast vid pass 66 % tagas in av de sökande,
då kan detta ingenting annat betyda, än att de övriga, som tagas in, i andra
avseenden äro så väl kvalificerade, att man utan risk kan fälla det omdömet, att
våra småskoleseminarier för närvarande arbeta med ett synnerligen gott elevmaterial.
Men därför, att centralstyrelsen byggt sin framställning på ett förbiseende
av verkligheten, är frågan örn två- eller treårig utbildningskurs vid våra småskoleseminarier
ingalunda avgjord. Skolöverstyrelsens motivering löper icke
alldeles jämsides med centralstyrelsens framställning, och det återstår att jämväl
belysa skälen i denna motivering.
Det är mot bakgrunden av den närvarande tidens livliga pedagogiska strömningar,
som överstyrelsen ställer sina krav. För barnens fysiska och psykiska
utveckling är det nödvändigt, att de metoder, som användas, äro psykologiskt
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
13
och salunda i verklig mening praktiskt bestämda, och detta gäller i all synnerhet
den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.
Det torde därför med rätt kunna sägas, »att den orientering i den moderna pedagogiken,
som numera kräves av en lärare på barndomsstadiet, ingalunda bör
vara mindre för småskollärarinnan än för läraren på det egentliga folkskolestadiet».
På den invändningen, som man rest på många håll, att en likvärdig
utbildning icke behövde betyda en lika lång utbildning, utan att huvudsaken
väl vore, att den ena gruppen av lärare bleve lika duglig för fullgörandet av
sina uppgifter, som den andra bleve för sina — på denna invändning svarar
överstyrelsen, att i sak syntes ingenting väsentligt vara att invända mot en
sådan formel, men »med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga
pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans
lärarinnor, för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift», holle överstyrelsen
före, att en treårig utbildning — i anslutning till den grundsats, som
överstyrelsen förut anfört — för dem närmast motsvarade den fyraåriga utbildningen
för folkskollärarna. Det är som synes en slutsats, som icke med
nödvändighet följer av förutsättningarna. Den hänger på, vad som menas med
den »allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och praktiska utbildning,
som numera måste krävas av småskolans lärarinnor».
De sakkunniga äro ense med skolöverstyrelsen såväl som med andra myndigheter,
som i saken yttrat sig, att vår tids sätt att meddela undervisning kräver
en närmare förtrogenhet med barnens själsliv och deras förmåga att tillgodogöra
sig undervisning och fostran, och de sakkunniga dela till fullo den uppfattningen,
att småskollärarinnans arbete är betydelsefullt och krävande och att
följaktligen vad som rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon
skall gå väl rustad till detta arbete, också bör göras. Men vad som än säges
och kan sägas i detta avseende, får icke skymma bort det faktum, att arbetet
i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två första skolåren. Det
gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva och räkna i dessa ärnnesgrenars
enkla begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga, vidga deras
föreställningskrets, orientera dem i de förhållanden, under vilka de leva, och
möjligen också i den utveckling, som dessa förhållanden undergått, i dess allra
enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första grunden för en sund
och allsidig kroppsutveckling. Det kan vara svårt att anpassa allt detta efter
barnens förmåga och med hänsyn till deras fortskridande utveckling, men det
ligger icke i sakens natur, och det är icke uppvisat, att icke den konsten kan
förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målmedvetet
och klokt ordnad. De sakkunniga vilja nämligen med styrka betona, att
utbildningen vid ett seminarium aldrig kan bliva någonting annat än rent förberedande.
Från seminarierna utgå inga utlärda och inga mästare. Men seminariet
kan och bör ge eleverna de bästa förutsättningarna för att med framgång
kunna börja sitt arbete.
Det skulle varit en styrka för skolöverstyrelsens ståndpunkt, därest runt örn
i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna
icke sköta sitt arbete tillfredsställande och heller icke kunna göra det. Men så
är långt ifrån fallet. Rent siffermässigt ha de hörda myndigheterna givit dem
ett vackert förtroende. Det kan visserligen sägas, att ett knappt flertal av
folkskoleinspektörerna gått in för den treåriga lärokursen. Men den som mera
ingående studerar yttrandena, finner tämligen snart, att det är tvenne förhållanden,
som vållat inspektörerna svårigheter, när det gällt att följa det kloka
rådet från skolöverstyrelsen att endast taga hänsyn till lärarkompetensen för
småskolans eget behov. Det ena är den principiella uppfattningen örn en fyraårig
utbildning för folkskolans alla lärare, och det andra är den mera praktiska
hänsynen till de mindre folkskolorna. Ty örn någon är av den uppfattningen,
14
Statsutskottets utlåtande Nr 114.
att småskollärarinnan Ilar behov av alldeles lika och gemensam utbildning med
läraren på det egentliga folkskolestadiet, då är det tydligt, att den nuvarande
seminariekursen mäste te sig som otillfredsställande under alla omständigheter.
Då är en förlängning till tre år ett steg mot målet, som bör tagas ju förr ju
hellre. Och har någon som riktpunkt — måhända ej fullt medveten — att småskoleseminariet
i lika hög grad bör sörja för den mindre folkskolans behov som
för småskolans, då måste en tvåårig kurs förefalla omöjlig. Det är mer än
en folkskoleinspektör, som rekommenderar treårskursen under direkt hänvisning
till den mindre folkskolans krav.
Örn således de sakkunniga icke kunna förorda en förlängning av seminarietiden
till tre år, vilja de därmed icke ha sagt, att allting är bra, som det är.
Den kritiska inställning mot det nuvarande småskoleseminariets inre organisation,
som ofta möter i yttrandena, är enligt de sakkunnigas uppfattning berättigad.
Den visar, att organisationen icke är den bästa och att det behövs, att
någonting åtgöres. I diskussionen örn en bättre ordning har det framhållits, att
man egentligen endast har två alternativ att välja emellan: man kan antingen
höja inträdesfordringarna eller förlänga lärokursen. Det finns emellertid ett
tredje alternativ, sorn. den indirekta kritiken direkt pekar hän på, nämligen att
genom en reorganisation göra seminariet mera tjänligt för sitt ändamål. Den
nuvarande organisationen bygger på vissa förutsättningar i fråga örn förkunskaper,
som icke längre föreligga. Det är ett slöseri med tid att i en ^bildningsanstalt
av så säregen karaktär som ett småskoleseminarium syssla med
elementära och andra ting, som måste höra till de redan genomgångna eller för
det blivande kallet tämligen ovidkommande. Man bör icke längre förbise det
ovan påpekade och synnerligen betydelsefulla faktum, att kunskaps- och bildningsnivån
hos eleverna vid inträdet stadigt och raskt stigit och att den — med
de allt rikare bildningsmöjligheter, som jämväl kommit och komma landsbygden
till del — också är att räkna med för framtiden. De sakkunniga skulle
därför vilja förorda en revision av seminariets undervisningsplan i syfte att
omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt av en grad och ordning, som
icke ar nödvädig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt för lärarinnor
vid våra småskolor.
Behöva inträdesfordringarna för den skull höjas? De sakkunniga tro det
icke. Det kan i mångå fall säkerligen vara bra, att stadgans fordringar icke
ligga för högt; det kan i sadant fall finnas större utrymme för den omisskännliga
fallenheten att komma till sin rätt. Men i övrigt kommer det väl att med
inträdesfordringarna förhålla sig framdeles som nu, d. v. s. vissa, jämförelsevis
enkla komma att finnas i stadgan och andra, avsevärt svårare i verkligheten.
De sakkunniga beröra därefter frågan örn de mindre folkskolorna, för vilkas
skull småskoleseminarier med treårig utbildning fortfarande böra finnas kvar
i övre Norrland. Möjligen behöves ytterligare något sådant seminarium, men en
i vissa avseenden bättre väg vore, framhålla de sakkunniga, att mera rättvist
avväga lönen för dem, som bure det tunga arbetet i de mindre folkskolorna.
Emellertid hava de sakkunniga icke varit eniga i fråga örn lärokursens längd.
Ledamoten Almkvist har nämligen reservationsvis (betänkandet sid. 150—153)
efter en ingående motivering funnit sig böra föreslå, att utbildningstiden för
småskolans lärare måtte utsträckas från två till tre år. Denna åtgärd syntes
reservanten lämpligen böra genomföras i samband med det förstatligande av
småskollärarutbildningen, som nu föresloges. Den ekonomiska räckvidden av
den ifrågasätta utsträckningen vore icke avskräckande, vilket närmare framgmge
av de kostnadsberäkningar, som funnes i skolöverstyrelsens utredning
av år 1927.
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
15
Skolöverstyrelsen yttrar i sitt den 28 januari 1931 avgivna utlåtande över
de sakkunnigas betänkande följande angående lärokursens längd:
Om överstyrelsen sålunda icke kan dela kommittémajoritetens uppfattning,
att vid den nu förestående seminariereformen anledning alldeles skulle saknas
att taga under allvarligt övervägande även spörsmålet örn en utökning av seminariekursen
från två- till treårig, så kan överstyrelsen å andra sidan nu lika
litet som tidigare bortse ifrån, att frågan även har andra sidor, vilka, då det
gäller ett genomförande av den i och för sig önskvärda reformen, kunna väcka
betänksamhet. Det gäller framför allt den ekonomiska synpunkten, Uppenbart
torde vara, att den föreslagna reformen skulle förorsaka betydande engångskostnader
och ökade driftkostnader samt dessutom i sinom tid draga med
sig avsevärt ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariemas lärare och
åt småskolans lärarkår. Med hänsyn härtill och till de rådande statsfinansiella
förhållandena fann överstyrelsen det vid tidpunkten för sin år 1928 avlämnade
utredning i ärendet utsiktslöst att omedelbart yrka på en förlängning av utbildningstiden
vid småskoleseminarierna. Under den tid, som sedan dess förflutit,
hava de statsfinansiella förhållandena icke undergått någon förbättring
utan snarare försämrats. Det måste då givetvis tagas under övervägande, huruvida
behovet av seminariekursens förlängning kan anses så trängande, att
reformen måste genomföras just nu. Då överstyrelsen icke dristar driva den
meningen, har överstyrelsen icke ansett sig böra frångå den ståndpunkt, som
överstyrelsen tidigare intagit i denna fråga.
Reservationsvis hava två ledamöter av skolöverstyrelsen, nämligen undervisningsråden
Bruce och Nylund, yrkat tillstyrkande av den treåriga utbildningens
genomförande nu i samband med förstatligandet. Undervisningsrådet
Björck har i särskilt yttrande framhållit, att han biträtt vad överstyrelsen
anfört beträffande betydelsen av allmänbildningssynpunktens vederbörliga tillgodoseende
i småskoleseminariemas arbete men eljest funnit, att de sakkunniga
på goda skäl ställt sig avvisande mot en förlängning av lärokursen.
Statskontoret har i sitt utlåtande den 9 februari 1931 fäst uppmärksamheten
på de ganska väsentliga merkostnader för statsverket, som skulle uppstå, därest
undervisningen vid det övervägande antalet småskoleseminarier gjordes
treårig. Kostnadsfrågan torde nämligen vid detta spörsmåls avgörande få
tillmätas stor betydelse. På grund härav har statskontoret anslutit sig till den av
pluraliteten inom skolöverstyrelsen uttalade meningen rörande lärokursens
längd. • * i ?• i
I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1931 har centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening hemställt, att utbildningstiden vid
småskoleseminarierna måtte utsträckas till tre år.
För egen del har departementschefen anfört:
»I nu gällande stadga för de av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens längd,
att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Maj :t i särskilda fall annorlunda
föreskrivit. Samtliga småskoleseminarier av detta slag hava alltsedan den
senaste seminariereformens ikraftträdande från och med år 1920 haft tvåårig
lärokurs. Detsamma gäller ock statens småskoleseminarium i Hagaström, medan
statens övriga småskoleseminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele av
16
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
skäl, som jag icke finner anledning att närmare redogöra för, organiserats med
treårig lärokurs.
Frågan örn lärokursens utsträckning till treårig har under utredningen angående
statens övertagande av småskollärarutbildningen aktualiserats genom
framställningar i sådant syfte från dels småskoleseminariernas lärarförening,
dels Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförening.
Av den härovan anförda historiken framgår närmare, hur frågan
utvecklat sig, och hur meningarna för och emot den ifrågasatta reformen brutit
sig mot varandra. Skolöverstyrelsen har för sin del gjort det uttalandet,
att den med hänsyn till de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, funnit
så starka skäl vara anförda för en förbättring av småskollärarutbildningen,
att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej skulle
tveka att tillstyrka bifall till de gjorda yrkandena örn utbildningstidens vid
småskoleseminariema utsträckning till tre år. Majoriteten av de seminariesakkunniga
hava däremot icke känt sig övertygade örn behövligheten av reformen
och avstyrka densamma redan av denna anledning. Ett stöd för sin uppfattning
hava de sakkunniga kunnat hämta av den omständigheten, att, enligt
vad som framginge av inkomna yttranden rörande detta spörsmål, såväl hos domkapitlen
och folkskolinspektörema som ock hos småskoleseminariernas lärarkollegier
och styrelser rått stor meningsskiljaktighet rörande behovet av treårig
utbildning.
Det förefaller mig, som örn goda skäl blivit anförda för en treårig utbildningskurs
vid småskoleseminariema. För att förvärva den allmänbildning och
undervisningsskicklighet samt den bampsykologiska insikt och bedömningsförmåga,
som kräves för ett fullgott utövande av småskollärarinnans uppgift, torde
enligt min uppfattning flertalet elever vara bäst betjänta med en seminarietid
av tre år. Spörsmålet örn en utsträckning av lärotiden har emellertid, som
både de sakkunniga och skolöverstyrelsen framhållit, ännu en sida, nämligen
den ekonomiska. Man måste i sådant avseende beakta de dyrare utbildningskostnaderna
för seminarieelevema men även de ökade kostnaderna för statsverket,
som skulle följa med den treåriga utbildningen, dels engångskostnader
på grund av ökat behov av lokaler, inventarier och annan utrustning för
den utvidgade seminarieverksamheten, dels ock årliga merkostnader för samma
verksamhet. En sammanställning av de av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
i skrivelse den 12 oktober 1928 beräknade merkostnaderna för treårig
lärokurs i vad dessa kostnader avse erforderliga byggnadsarbeten, komplettering
av lös egendom och materiel m. m., visar en summa av 493,350 kronor. I
skrivelse av den 23 juni 1927 har skolöverstyrelsen beräknat de årliga merkostnaderna
för treårig lärokurs till 253,024 kronor. Beräkningarna gälla det av
skolöverstyrelsen överhuvud framlagda förslaget till seminarieorganisation
samt de landstingsseminarier, som enligt detta förslag skulle förstatligas, sålunda
icke seminariet i Hagaström.
Under nuvarande statsfinansiella läge synes det mig icke böra ifrågasättas,
att Kungl. Maj :t skulle av riksdagen begära de avsevärda belopp, som lärokursens
utsträckning till tre år skulle kräva såsom merkostnad utöver de an
-
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
17
slag, som statens övertagande av småskollärarutbildningen under alla förhållanden
kommer att göra oundgängliga enligt de sakkunnigas härom lämnade
utredning.
Då jag sålunda förordar, att även de nya statsseminarierna böra organiseras
med tvåårig lärokurs, vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att
ingen ändring sker i organisationen av de nuvarande statsseminarierna med
treårig lärokurs.»
Drågan örn lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor har behandlats
i kap. III i propositionen.
Å sid. 46—48 i sitt betänkande hava 1929 års seminariesakkunniga lämnat
en översikt över småskollärartjänsternas utveckling under åren 1923—1930,
grundad i huvudsak på de uppgifter, som folkskolinspektörerna varje år inlämna
till skolöverstyrelsen angående lärarförhållandena den 1 november vid
den egentliga folkskolan, småskolan och den mindre folkskolan.
Följande tabell ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträffande
hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster.
Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller
i medeltal 15.6 per år.
Tabell 3.
Å r
Småskoletj allster
Mindre
folkskole-
tjänster
Biträdande
lärar-
tjänster
Totala
antalet
Ordinarie
Extra
ordinarie
1924 ..........
+ 145
+ 23
- 20
- 28
+ 120
1925 ..........
+ 11
+ 11
- 32
- 23
- 33
1926 ..........
+ 58
+ 22
- 47
- 88
- 55
1927 ..........
— 61
+ 189
- 59
- 70
- 1
1928 . . . • ......
+ 161
+ 155
- 84
— 45
+ 187
1929 ..........
+ 55
+ 31
- 63
- 64
- 41
1930 ..........
+ 62
- 36
- 65
- 29
-68
Summa
+ 431
+ 395
-370
-347
+ 109
Det antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexaminerats,
framgår av efterföljande tabell.
Tabell 4.
Å r
Antal
Å r
Antal
1923 .......
790
1927 .......
502
1924 .......
677
1928 .......
375
1925 .......
726
1929 .......
314
1926 .......
550
1930 .......
298
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 51 haft. (Nr Ulf.)
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
Vissa av de sakkunniga verkställda utredningar rörande de under senare år
utexaminerades anställningsförhållanden giva vid handen, att det dröjer rätt
länge, innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande.
Ännu efter 3 år ha av 433 under 1927 utexaminerade endast 183 nått
en fastare anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare tid, och
82 sakna varje anställning.
Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det
framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken av
den lärarstock, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen
inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från rikets
samtliga skoldistrikt örn antalet födda barn under tiden 1913—1925, de inom
varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m., varefter statens
folkskolinspektörer fingo i uppdrag att på grundvalen av det sålunda
från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom, som inspektörerna
ägde om förhållanden inom sina respektive inspektionsområden, till
skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter örn det för varje skoldistrikt beräknade
erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar
vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar vid
folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av åren 1927—1933.
Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare erforderliga skolförbättringar,
dels ock till barnantalet, i den mån detta kunde förmodas föranleda
ökning eller minskning i antalet lärartjänster av ifrågavarande art.
En av skolöverstyrelsen år 1927 verkställd approximativ beräkning, för vilken
överstyrelsen redogjort i skrivelse den 23 juni 1927 och som grundades på
sannolikheten av ett visst årsbehov av småskollärarinnor i relation till antalet
befintliga lärartjänster år för år, resulterade i ett årsbehov av i medeltal 472.
I en bilaga till skolöverstyrelsens skrivelse föreligger emellertid en undersökning,
som kommit till annat resultat. Med utgångspunkt från å ena sidan
det av folkskolinspektörema beräknade antalet lärartjänster och å andra sidan
de uppgifter angående läraravgången under de senaste åren som lämnats från
skolråds- och skolstyrelseordförandena samt med ledning av vissa antaganden
har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning av den sannolika avgångsfrekvensen
inom småskollärarkåren under 1927—1933. Årsbehovet i medeltal
enligt denna beräkning utgör endast 323.
Skolöverstyrelsen anförde härom bland annat:
Ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av erforderlig
utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande av på
grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg sig överstyrelsen
dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den årliga examinationen
normalt icke borde väsentligt understiga 400.
överstyrelsen stannade emellertid vid att föreslå en seminarieorganisation,
forn skulle resultera i en årlig utexamination av 372.
På sätt som närmare framgår av redogörelsen å sid. 53—58 i betänkandet
hava de sakkunniga med biträde av byråchefen Göransson verkställt nya beräkningar
angående seminariebehovet.
Statsutskottets utlåtande Nr 114.
19
I fråga om den sannolika utvecklingen och det framtida lärarbehovet utveckla
de sakkunniga å sid. 58—67 i betänkandet närmare sina synpunkter. Undersökningen
sammanfattas sålunda:
Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de sakkunniga
haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med rent
praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som en
normal eller genomsnittsperiod. Om man fråntager året 1926, har den allt
för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som 1920—- 1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med dessa ting ha
de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen att de erfarenheter,
som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de matematiska beräkningarna.
Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen Göranssons kommentar,
till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det slutligen valda, men då de
sakkunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt att föreslå anordnande av särskilda
utbildningskurser för småskollärarinnor i och för vinnande av kompetens
till lärarbefattning vid egentlig folkskola och då en sådan anordning nödvändiggör
en utökning av småskollärarinneproduktionen för att kompensera
avgången till folkskolan, anse de emellertid, att det årliga rekryteringsbehovet
ändå kommer att hålla sig i närheten av talet 400 — möjligen ett eller annat
tiotal under.
En av de sakkunniga, lantbrukaren Gunnar Persson, har reservationsvis anfört
en avvikande mening beträffande lärarbehovet.
Med ledning av byråchefen Göranssons utredning kommer reservanten fram
till en sannolik behovssiffra av 340 ä 344. Då emellertid de sakkunniga i ett
senare betänkande föreslå en tvåårig seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor
till lärarinnor för folkskolan, bör rekryteringstalet höjas med en
siffra, motsvarande avgången till denna utbildning eller med 28. Det på detta
sätt beräknade behovet skulle då slutligen bliva 370. Även med tanke på
behovet av erforderliga reserver, särskilt i Norrland, borde man i varje fall icke
utexaminera flera än 392 lärarinnor årligen.
Angående lärarbehovet yttrar skolöverstyrelsen i sitt över de sakkunnigas
förslag avgivna utlåtande:
Överstyrelsen har givetvis på den korta tid, som stått överstyrelsen till buds,
icke kunnat mera ingående granska de av de sakkunniga framlagda vidlyftiga
utredningarna eller bilda sig ett säkert omdöme rörande hållbarheten av grundvalen
för det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, överstyrelsen hyser
emellertid, med hänsyn till den riktning som utvecklingen på folkskolans område
tagit under de senaste åren, i likhet med reservanten Persson den uppfattningen,
att de sakkunniga räknat med ett för stort rekryteringsbehov. Det är
sannolikt, att även det av överstyrelsen tidigare beräknade småskollärarinnebehovet
måste anses för högt. Även under den bestämda förutsättningen, att
ett antal småskollärarinnor, motsvarande en examensklass, årligen kommer att
utbildas till folkskollärarinnor, vill överstyrelsen hålla före, att man sannolikt
icke bör räkna med ett högre examinationstal än det av reservanten förordade,
nämligen 370, vilket motsvarar 15 examensavdelningar med 25 elever i varje
klassavdelning, eller 13 avdelningar, därest man nödgades räkna med i regeln
28 i klassen.
Det nu sagda gäller en seminarieorganisation avpassad efter normala förhållanden
och under förutsättning, att det årliga lärarinnebehovet skulle tillgodoses
uteslutande ur den jämsides löpande produktionen. För närvarande
finnes, såsom närmare framgår av de sakkunnigas utredning, ett betydande
20
Statsutskottets utlåtande Nr 114.
överskott av småskollärarinnor. I syfte att minska den stora arbetslösheten
inom kåren har antalet utexaminerade under de senare åren kraftigt nedbragts.
Ar 1929 utexaminerades 314, år 1930 298 och för åren 1931 och 1932 beräknas
antalen 286 och 334. Även under de närmaste åren framåt gäller det att
begränsa examinationen för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt förhållande
mellan tillgång och efterfrågan. Detta kan ske dels genom att snarast nedlägga
överflödiga landstingsseminarier, dels genom att under några år framåt
i erforderlig mån hålla klassnumerären nere.
Departementschefen har i denna fråga anfört:
»De av skolöverstyrelsen tidigare och av de seminariesakkunniga nu framlagda
utredningarna giva ett starkt intryck av de vanskligheter, som äro förenade
med beräkningar för att finna det verkliga lärarbehov, som bör läggas
till grund för en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd för en
längre tid framåt. De varierande nativitetsförhållandena, vilka relativt snabbt
inverka på lärjungefrekvensen i småskolan, det allmänna folkskoleväsendets
fortgående omdaning särskilt i riktning mot mindre folkskolors förändring till
egentliga folkskolor och biträdande lärartjänsters utbytande mot folkskollärartjänster,
läroverksreformens verkningar på småskolestadiet, det allt mer
framträdande behovet av indragning av skolor med för litet barnantal, den
varierande avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren, det befintliga överskottet
av småskollärarinnor — detta allt är faktorer som särskilt för närvarande
och för den närmaste framtiden, vilken i mycket kommer att bära prägeln
av en övergångstid, måste försvåra försöken till exakta beräkningar av
lärarbehovet. De sakkunniga inbördes hava också på denna punkt kommit
till olika resultat, och skolöverstyrelsen har uttalat den meningen, att de sakkunniga
sannolikt kalkylerat med ett för stort lärarbehov. Jag vill emellertid
påpeka, att skillnaden i uppfattning dock icke är så avsevärd. Det rör sig
i sina konsekvenser örn ett eller annat seminarium mer eller mindre. Denna
skillnad är därför icke av natur att behöva påverka statsmakterna vid deras
behandling av den principiella sidan av frågan om småskoleseminariemas övertagande
av staten.
Då emellertid för närvarande ett betydande överskott av småskollärarinnor
föreligger, synes det i hög grad önskvärt, att möjlighet beredes Kungl. Majit
att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av elever
vid de nu befintliga landstingsseminariema. I detta syfte torde böra inhämtas
riksdagens medgivande därtill, att Kungl. Majit må i de fall, då Kungl,
Majit finner omständigheterna sådant påkalla, sådana villkor för utgående av
statsbidrag till småskoleseminarier för budgetåret 1931/1932 stadga, att nyintagning
av elever till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931/
1932.»
Härefter har i kap. IV i propositionen behandlats frågan örn elevantalet i
seminarieklasserna.
De sakkunniga inleda sin framställning angående frågan örn seminariebehovet
(betänkandet sid. 67) med en utredning örn det antal elever, som bör fastställas
såsom maximum i varje seminarieklass. Denna fråga är också grundläggande
för beräkningen av behövligt antal seminarier.
Statsutskottets utlåtande Nr 114.
21
Den nu gällande undeivisningsplanen för småskoleseminarierna utgår ifrån
ett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen. I sin utredning den 23
juni 1927 har skolöverstyrelsen emellertid tänkt sig, att elevantalet normalt
skulle bestämmas till 24 i varje klass, och grundat sin beräkning av seminariebehovet
på detta tal. Beträffande de tre nordligaste seminarierna säges dock,
att rent sakliga skäl tala för att seminarieklasserna vid dessa läroanstalter
lämpligen böra omfatta endast 20 elever. Vilka dessa skäl äro, bar överstyrelsen
icke framhållit, och icke heller bar någon motivering lämnats till talet 24
såsom det normala elevantalet vid de övriga seminarierna.
I sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar i fråga
örn folkskollärarproduktionen har emellertid överstyrelsen — som en begränsningsåtgärd
av mera bestående karaktär — funnit sig böra räkna med 25 elever
i varje klassavdelning i folkskoleseminariema i stället för det enligt gällande
seminariestadga stipulerade talet 30 såsom högsta tillåtna elevantalet i varje
klass och har därvid lämnat en närmare motivering för detta reducerade elevantal.
överstyrelsen framhåller, att med hänsyn till nödig marginal för kvarsittning
stadgans bestämmelser inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort
intagas i varje klassavdelning, enär det endast under denna förutsättning kunde
undgås, att det givna maximitalet överskredes. »Emellertid», säger överstyrelsen
vidare, »låter det sig icke fördöljas, såsom överstyrelsen i sin skrivelse
den 17 december 1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fastställdes
med tanke på det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkrafter,
redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten
av det önskvärda, örn man vill eftersträva den individualisering, som studiearbetets
karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig överstyrelsen
böra hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta antal
är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet som lärare, trots att övningsskolorna
äro över hövan belastade med elevlektioner.» Under då löpande
läsår bade man funnit sig böra tillämpa ett lägre antal, nämligen 25 såväl i
studentklasserna som i första klassens avdelningar, och vid de samråd i nämnda
angelägenhet, som ägt rum med åtskilliga seminarierektorer, hade det med
styrka betonats, att det för seminarierna vöre ytterligt betydelsefullt att för
möjliggörande av en ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbildning
i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdelningarnas
storlek till 25 innebure. Som ett ytterligare stöd kunde överstyrelsen
åberopa den ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan örn
lärjungeantalet i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit till att
för framtiden utgöra 25 mot dåvarande 30; vad som därvid ansetts såsom för
gymnasiet betydelsefullt, hade förvisso i lika eller i än högre grad sin tillämpning
på lärarutbildningsanstalterna.
I proposition till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit en definitiv inskränkning
av folkskoleseminariernas antal. När det gällde frågan, i vilken
utsträckning en dylik beskärning skulle äga rum, hade departementschefen anslutit
sig till skolöverstyrelsens synpunkter och således vid sina beräkningar
22
Statsutskottets utlåtande Nr llh.
utgått ifrån att elevantalet per klass skulle normalt utgöra 25. Denna uppfattning
ansåg riksdagen sig icke kunna dela. I riksdagens skrivelse heter det,
att »riksdagen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en
sänkning av klasspumerären från nuvarande 30 så långt som till 25. Någon
minskning i elevantalet kan dock vara befogad, särskilt med hänsyn till de
praktiska undervisningsövningarna, och riksdagen anser, att man lämpligen kan
räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.»
Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka
betänkligheter mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av
Kungl. Maj:t föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en
klass, då de endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den praktiska
lärarutbildningen, vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju
mer man minskade det totala lärjungetalet, ju flera lektioner finge varje elev,
och ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas
kulina bliva.
Den meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan relaterats,
gällde — såsom framgått —- folkskoleseminariema, och så som frågorna
lago till vid 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande småskoleseminarierna.
De framförda synpunkterna torde dock ha enahanda betydelse
i ena fallet som i det andra.
De sakkunniga anföra i förevarande avseende beträffande småskoleseminarierna:
Mot
det av riksdagen förordade klasstalet 28 har ingen allvarligare anmärkning
gjorts, så snart det gäller den teoretiska undervisningen. Även skolöverstyrelsen
synes trevande på den punkten. Och detta är förklarligt nog. Elevantalet
måste ju alltid röra sig kring en tämligen hög siffra. Och för den individualisering
av undervisningen, som det under sådana omständigheter kan
vara tal örn, spelar det en ytterst ringa roll, om två eller tre elever mer elfer
mindre deltaga i de teoretiska lektionerna.
Annorlunda ställer sig saken, när det gäller den praktiska utbildningen. På
den punkten äro anmärkningarna flera och förefalla tyngre. Det är naturligtvis
riktigt, när det säges, att ju färre elever, ju flera lektioner i övningsskolan,
och skolöverstyrelsens påpekan i sin ovannämnda plan, att eleverna vid ett antal
av 28—30 erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare, bör säkerligen tagas
under övervägande.
För att vinna närmare kännedom örn hur nu sagda förhållande te sig i fråga
örn småskoleseminarierna, ha de sakkunniga låtit verkställa en undersökning
av den praktiska utbildningen vid nämnda läroanstalter. Resultatet härav refereras
å sid. 69—72 i betänkandet.
De sakkunniga summera resultatet av sin undersökning på följande sätt:
De sakkunniga hålla före, att de pedagogiska kraven icke, som man
velat göra gällande, med nödvändighet utdöma det av riksdagen förordade klasstalet
28. Genom en mera tidsvinnande anordning av arbetet i övningsskolan
uppnår man icke endast vad som skulle uppnås genom att sänka elevantalet
till 24; man vinner mera. Det ligger en anmärkning nära till hands, nämligen
den, att genom en dylik anordning och genom att samtidigt sänka elevantalet
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
23
skulle man vinna ändå mera. Den anmärkningen är riktig. Men elevantalet
är icke en isolerad pedagogisk fråga. Det vore säkerligen av värde att icke
behöva räkna med flera än 15—20 elever i en klass. Att skolöverstyrelsen
icke går den vägen, sammanhänger med överväganden, som icke äro pedagogiska.
Det är av enahanda skäl, som de sakkunniga stannat för talet 28; den
föreslagna sänkningen betyder nämligen, att staten skulle behöva vidmakthålla
ytterligare ett pär småskoleseminarier.
Mot de sakkunnigas uppfattning i denna fråga har undervisningsrådet Almkvists
uttalande avvikande mening.
I sin å sid. 144—147 i betänkandet återgivna reservation på denna punkt
framhåller Almkvist, att det särskilt med hänsyn till de praktiska övningarnas
ändamålsenliga bedrivande och effektivitet samt därtill, att övningsskolan
icke alltför starkt belastas med elevlektioner, är nödvändigt, att det för varje
seminarieklass bestämda elevantalet icke är för stort. Vid såväl folk- som
småskoleseminarier skulle ett antal av 28 elever per klass utan tvivel inverka
hämmande på det individuella arbetssättet, medföra ett försvårande i vissa avseenden
av den praktiska utbildningen samt leda till en alltför stark belastning
eller utvidgning av övningsskolorna.
Reservanten anser för sin del ett elevantal av 24 per klass vara det lämpligaste.
Emellertid torde även ett antal av 25, som skolöverstyrelsen ansett vara
det normala, kunna mottagas utan att större svårigheter därigenom skulle
uppkomma. Så stor elasticitet torde nämligen kunna beräknas vara förefintlig,
att en grupp med 5 elever kan beredas tillfälle till så många lektioner, att
varje elev i gruppen får hålla en lektion.
Elevantalet per klass i folkskole- och småskoleseminarium bör alltså enligt
reservantens mening bestämmas till högst 25.
I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anför skolöverstyrelsen i
fråga örn elevantalet vid småskoleseminarierna bland annat följande:
överstyrelsen har i sina tidigare utredningar på anförda skäl räknat med ett
antal av 24 elever i varje klass i småskoleseminarium, dock endast 20 i seminarierna
i Haparanda, Murjek och Lycksele samt med 25 elever per klass vid
folkskoleseminarium. Det torde emellertid icke finnas anledning att i regel
räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier än
vid folkskoleseminarierna. De sakkunniga, som upptagit denna fråga till mera
ingående behandling i samband med utredningen örn småskoleseminarierna, hava
föreslagit, att elevantalet i varje klassavdelning bör bestämmas till högst
28, dock vad småskoleseminarierna beträffar att elevantalet vid seminariet i
Murjek skulle begränsas till 20. Dock har en reservant bland de sakkunniga
hävdat den av överstyrelsen tidigare intagna ståndpunkten, att maximiantalet
bör begränsas till 25.
Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande klassnumerärens inflytande
på undervisningsresultatet, främst den praktiska lärarutbildningen, men
jämväl med hänsyn till undervisningen i olika läro- och övningsämnen samt
den synnerliga betydelsen av att övningsskolan icke alltför starkt belastas med
övningslektioner, kan överstyrelsen icke frånträda sin tidigare ståndpunkt i nu
berörda avseende.
överstyrelsen har, trots att goda skäl kunnat anföras för behovet av en förlängning
av seminariekursen till treårig, likväl avstått ifrån att för det närvarande
föreslå en sådan reform. Men då ligger det i sakens natur att överstyrelsen
icke kan vara med om att på samma gång förorda åtgärder, som en
-
24
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
ligt överstyrelsens bestämda övertygelse skulle vara ägnade att i viktiga hänseenden
bereda lärarutbildningen mindre gynnsamma betingelser än hittills.
Med det nu anförda har överstyrelsen givetvis icke velat ställa sig avvisande
mot av de sakkunniga framförda önskemål, i vad de i allmänhet avse en
omläggning i möjligaste mån av kurser och arbetsmetoder vid småskoleseminarierna
i syfte att mindre väsentliga ting få vika för mera väsentliga. Tillfälle
att beakta sådana synpunkter kommer att givas då efter statens övertagande
av småskollärarutbildningen frågan om en ny stadga och en reviderad
undervisningsplan för småskoleseminarierna blir aktuell.
Statskontoret har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anfört,
att jämväl i frågan om elevantalet i varje klassavdelning en icke ringa hänsyn
bör tagas till kostnaderna, då nämligen åtskilliga begränsningar i utgifterna
syntes vara möjliga, därest antalet bestämdes till 28 elever per klassavdelning.
Departementschefen har i denna fråga anfört:
»Det uttalande med förordande av ett maximiantal elever av 28 i varje
klassavdelning, som gjordes av 1929 års riksdag, gällde folkskoleseminariema.
Majoriteten av de sakkunniga hava nu hävdat den meningen, att även vid småskoleseminarierna
maximiantalet elever bör bestämmas till 28 per klassavdelning.
Skolöverstyrelsen, som framhåller att det icke torde finnas anledning att
i regel räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier
än vid folkskoleseminariema, har nu liksom tidigare starkt gått in för den
meningen, att av pedagogiska skäl klassnumerären icke bör vid vare sig folkskole-
eller småskoleseminarium sättas högre än 25.
Da jag av statsfinansiella skäl icke kunnat föreslå en treårig utbildningstid
vid seminarierna, har jag ansett mig böra stanna vid att i fråga om
klassavdelningarnas storlek följa reservanten bland de sakkunniga och skolöverstyrelsen.
Tydligt är att lärotidens knapphet i viss mån kan kompenseras
genom den intensivare undervisning, som följer med smärre klasser. Särskilt
är att märka, att den praktiska lärarutbildningen blir bättre ju mindre seminarieklasserna
äro, enär övningsskolan, som vid småskoleseminarierna i regel
omfattar barn på småskolestadiet, icke får överbelastas med elevlektioner och
enär, i följd därav, ett större antal övningslektioner kommer på varje seminarieelev
ju mindre seminarieklassen är. I likhet med seminarierna själva och
de pedagogiskt ansvariga myndigheterna måste jag reagera inför det svårighetsmoment,
som stora seminarieklasser onekligen utgöra, när det gäller att i önskvärd
omfattning tillgodose de praktiska övningarna.
Jag anser alltså, att man lämpligen bör beträffande de småskoleseminarier,
örn vilka nu är fråga, räkna med ett elevantal av omkring 25 per klass. Då
emellertid ännu några år framåt ett större eller mindre överskott av småskollärarinnor
torde vara att emotse, synes det mig böra ligga i Kungl. Maj:ts
hand att tills vidare under övergångsåren med hänsyn till förevarande förhållanden
bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna bör intagas.
En dylik av praktiska skäl betingad anordning torde bliva nödvändig, till dess
den nya seminarieorganisationen hunnit vinna erforderlig stadga.»
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
25
Frågan om elevantalet i seminarieklasserna har behandlats i motionerna
I: 260 och II: 246; och har därvid i motionen I: 260 anförts huvudsakligen följande:
Den
som läser den kungl, propositionen utan att läsa de sakkunnigas betänkande
får inte mycken föreställning örn hur frågan ligger och vad det
egentligen är, som de sakkunniga ha föreslagit. De sakkunniga ha annars
låtit verkställa en ingående undersökning av den praktiska utbildningen vid
våra småskoleseminarier. Enligt denna, som föreligger i en särskild bilaga,
skulle — därest den nuvarande undervisningsplanen följdes — med 24 elever
per klass antalet undervisningsövningar per elev höjas i genomsnitt från
2.4 till 3 i första klassen och från 12 till 15 i andra klassen. Sammanlagt
skulle alltså varje elev kunna få omkring 4 undervisningsövningar mera,
än örn klassen omfattade 30 elever. Övningsskolans belastning med elevlektioner
skulle därjämte i någon mån minskas. Det föreföll de sakkunniga,
som om denna vinst för den praktiska utbildningen vöre väl ringa under
en seminarievistelse på två år, och de sökte därför att på en annan
väg vinna ett bättre resultat. Det heter i de sakkunnigas betänkande:
»Såsom framgår av Bil. 4 är vid undervisningsövningarna varje seminarieklass
i regel uppdelad i två grupper, och då båda grupperna samtidigt ha
undervisningsövningar, är övningsskolan uppdelad på tvenne undervisningsavdelningar.
Med klasser på 24—30 elever blir således antalet elever i varje
grupp 12—15. Av dessa är det vid halvtimmaslek.tioner två elever, vid
heltimmaslektioner blott en, som får undervisa, medan de övriga endast
åhöra undervisningen. Enligt de sakkunnigas åsikt skulle den praktiska
undervisningen bliva mera effektiv, örn elevernas själ v verk sam het finge
större utrymme. Detta kan åstadkommas genom en uppdelning i flera grupper
med ett färre antal elever i varje grupp, örn sålunda varje klass uppdelas
i tre grupper, reduceras — med klasser på 24—30 elever — elevantalet
i varje grupp till 8—10. En dylik anordning ställer emellertid större
krav på övningsskolan, än vad som är förhållandet vid en uppdelning i
två grupper.»
De sakkunniga ansågo därför, att vid varje seminarium övningsskolan borde
bestå av minst två avdelningar och att varje avdelning normalt borde
ha ett elevantal av mellan 20—24 barn. Eftersom tre grupper skulle undervisa
samtidigt, måste endera undervisningsavdelningen kunna uppdelas i
tvenne hälfter, och det vore därvid av värde, att barnantalet inte understege
10 i den delade övningsskoleavdelningen. Det heter vidare i betänkandet:
»De
sakkunniga tänka sig således, att småskoleseminarierna, med undantag
för de treklassiga statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele,
böra omfatta två seminarieklasser och att elevantalet vid samtliga småskoleseminarier
i riket bör normalt utgöra 28 per klass. Den praktiska utbildningen
tänka de sig vidare anordnad så, att första klassens undervisningsövningar
komme att omfatta 25 veckor, därav 7 under slutet av höstterminen och 18 under
vårterminen. Som av Bil. 4 framgår, har vid ett flertal seminarier en del
av höstterminen använts till gruppövningar för första klassens elever. Under
en tid av 10 veckor torde eleverna kunna hinna att inhämta nödiga pedagogiska
och metodiska kunskaper samt genom auskultationer och annorledes vinna tillräcklig
förberedelse för att själva kunna börja med undervisningen, övningarna
skulle omfatta en timma i veckan och bestå av halvtimmaslektioner, så att
en lektion på 45 minuter uppdelas på tvenne elever. Klassen skulle dessutom,
som förut antytts, uppdelas i tre grupper, vilka samtidigt skulle ha gruppövningar.
Genom dessa anordningar skulle sex undervisningsövningar kunna er
-
26
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
hållas per vecka och 150 per läsår, och antalet undervisningsövningar per elev
skulle komma att utgöra 5.3.
Andra klassens gruppövningar skulle omfatta en tid av 35 veckor. Läsåret
beräknas nämligen omfatta seminariestadgans maximum av 39 veckor,
från vilka omkring två bortgå för varje termin (se Bil. 4). Undervisningsövningarna
skulle omfatta fem timmar i veckan och uteslutande bestå av
heltimmaslektioner. Klassen skulle jämväl här uppdelas i tre grupper, vilka
samtidigt skulle ha gruppövningar. Genom nämnda anordningar skulle
15 undervisningsövningar erhållas per vecka och 525 pr läsår och antalet undervisningsövningar
per elev skulle ökas till 19.
Övningsskolans belastning med elevernas undervisningsövningar enligt nu
gällande undervisningsplan utgör 10 veckotimmar under höstterminen och 12
under vårterminen. Fördelad på 2 undervisningsavdelningar utgör således
nämnda belastning 5 veckotimmar under höstterminen och 6 under vårterminen.
Enligt den ovan föreslagna anordningen skulle belastningen utgöra 15
veckotimmar under höstterminens första 10 veckor samt 18 under de 7 sista
såväl som under hela vårterminen. Nämnda belastning fördelas emellertid här
på 3 undervisningsavdelningar, varför den utgör 5 veckotimmar under höstterminens
första 10 veckor och 6 veckotimmar under den återstående delen av
läsåret. Med nu nämnda anordning ökas således belastningen på övningsskolan
under en tid av 7 veckor med 1 veckotimma per undervisningsavdelning. Denna
ökning torde dock mer än väl försvaras av de fördelar, som vinnas av eleverna
1 praktisk utbildning. I stället för de omkring 14 lektionsmöjligheter, som
enligt gällande undervisningsplan erhållas, skulle varje elev få 24. Ur kvalitetssynpunkt
förlora lektionerna intet i värde. Samtliga undervisningsövningar
i andra klassen komma att utgöra heltimmaslektioner, och alla kunna
försiggå i skola av b-form, örn vederbörande rektor så finner lämpligt.
Beträffande heldagsbesöken och serieövningarna lia de sakkunniga intet
att erinra i fråga örn undervisningsplanens bestämmelser. Ett antal av 28
elever kommer att något öka belastningen på övningsskolan i jämförelse med
ett antal av 24, men denna ökning blir dock ganska ringa. Den utgör omkring
1 veckotimma, därest varje elev under en hel dag får full tjänstgöring i
övningsskolan och dessutom erhåller 2 serieövningar ä 3 timmar; skulle även
härvidlag övningsskolan delas upp på 3 undervisningsavdelningar, kommer den
genomsnittliga ökningen att utgöra 15 minuter per vecka.»
Mot bakgrunden av vad de sakkunniga sålunda föreslagit, ter sig skolöverstyrelsens
utlåtande i viss mån oförståeligt. Det är till att börja med inte så
lätt att förstå, varifrån överstyrelsen hämtat den uppfatningen, att de sakkunnigas
majoritet vill söka att utöka seminarieelevernas lektionsmöjligheter
genom en reform av undervisningsplanen i syfte att ombilda småskoleseminarierna
i den riktningen, att seminariets allmänbildande uppgift komme att beskäras
och den praktiska utbildningen stärkas. Det finns ingenstädes i de sakkunnigas
betänkande ens en rad om någonting dylikt. Men även inför sådana
delar av överstyrelsens utlåtande, som inte äro byggda på missförstånd,
står man frågande. »Det synes emellertid tvivelaktigt», säger överstyrelsen,
»örn den plan för de praktiska undervisningsövningarnas väsentliga utökning,
som de sakkunniga framlagt, utan synnerliga olägenheter låter sig genomföra.
Redan hinder av praktisk art torde i åtskilliga fall möta med hänsyn till den
föreslagna långt gående gruppuppdelningen både av seminarieklasserna och av
övningsskolklasserna och dessa gruppers samtida verksamhet.» Man frågar sig,
hur man om den föreslagna gruppuppdelningen kan använda ett sådant uttryck
som »långt gående». Det är ju endast tal örn att dela upp seminarieklasserna i
3 grupper i stället för 2 som nu samt dela den ena småskoleavdelningen i
2 avdelningar. Och vilka hinder av praktisk art skulle i ty fall kunna
■Statsutskottets utlåtande Nr lik.
27
möta? Tre gruppers arbete samtidigt i 3 övningsskoleavdelningar kan inte
vara svårare att organisera än två gruppers arbete i 2 övningsskoleavdelningar.
Att nian kan uppdela seminarieklassema i ett större antal grupper
än 2 och att man även finner en dylik större uppdelning förmånlig, framgår
bland annat därav, att vid Linköpings småskoleseminarium klass II är uppdelad
i 4 grupper vid alla undervisningsövningar utom i sång, gymnastik, teckning
och en modersmålstimma.
»Det är icke heller säkert», säger överstyrelsen vidare, »att föräldrar skola
befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna
i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevemas praktiska övningar
under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet,
att undervisningsresultatet måste mycket ogynnsamt påverkas.» Det förefaller,
som örn överstyrelsen inte rätt fattat den enkla omläggning, som ligger
i de sakkunnigas förslag. Enligt den nuvarande undervisningsplanen bliva
övningsskolans barn undervisade av seminarieelever under 12 veckotimmar (2 vt
av elever i klass I, 10 vt av elever i klass II), enligt de sakkunnigas förslag
under 18 veckotimmar (3 vt av elever i klass I, 15 vt av elever i klass II). Det
större antalet elevlektioner i det senare fallet berör emellertid inte övningsskolans
lärjungar. Därigenom att övningsskolan uppdelas på 3 avdelningar i stället
för 2, får varje barn alldeles samma antal elevlektioner per vecka med den
föreslagna anordningen som med den nu gällande — såsom framgår av nedanstående
schmatiska skiss.
Enligt nuvarande ordning:
Ö vningsskoleavdelning
1.
1 + 5 vt
2.
1 + 5 vt (= summa 12 veckotimmar).
Enligt de sakkunnigas förslag:
ö vningsskoleavdelning
1.
2.
3.
1 + 5 vt
1 + 5 vt
1 + 5 vt (= summa 18 veckotimmar)
Talet örn »otillfredsställande organisationsformer» och »intensitet» saknar
— som synes — varje mening.
Däremot kan det onekligen innebära en viss olägenhet, »att de små barnen»,
som överstyrelsen till sist påpekar, »måste flera timmar i veckan under praktiska
övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum eller seminarieelevernas
lärosalar med för de små synnerligen olämpliga bord och sittplatser».
Men anordningen har i överstyrelsens utlåtande fått mycket större dimensioner,
än den kan få i verkligheten. Det är nämligen endast under 6 timmar i veckan,
som de eventuella olägenheterna skulle behöva drabba den ena av de tre övningsskoleavdelningarna,
och låter man avdelningarna alternera — som naturligt
är -—reduceras de 6 timmarna till 3 eller 2. Att under sådana omständigheter
tala örn »ett allmänt införande av en dylik anordning», är att i en osedvanlig
grad skatta åt överdriften.
Den som mera uppmärksamt genomläser de sakkunnigas betänkande, torde
finna, att de sakkunnigas strävan varit å ena sidan att göra den nya organisationen
ändamålsenlig och effektiv och å den andra att göra detta inom den
tillbörliga ekonomiska ramen. Ur båda dessa synpunkter är den kungl, propositionen
i det nu avhandlade stycket otillfredsställande; den kommer att kräva
28
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
ett större antal seminarier, än som nödvändigt är, och den kommer att ge en
praktisk utbildning, som inte avsevärt skiljer sig från den nuvarande.
I kap. V av propositionen har behandlats frågan om lärarkompetensen vid
seminarierna. Efter en redogörelse för de i denna fråga avgivna yttrandena
anför departementschefen.
»Frågan örn lärarkompetensen vid småskoleseminarierna har upptagits av
skolöverstyrelsen, som dels i sitt utlåtande år 1928 angående frågan örn lärokursens
längd vid smaskoleseminarierna och dels i samband med avgivande av
utlåtande i oktober 1930 över 1928 års lönekommittés betänkande funnit anledning
att närmare beröra densamma. Sedermera bär saken reservationsvis
upptagits i de seminariesakkunnigas betäkande och därefter på nytt framlagts
av skolöverstyrelsen i yttrandet över sistnämnda betänkande.
För min del finner jag icke frågan tillräckligt utredd för att jag skulle i detta
sammanhang kunna framlägga något förslag om ändrade kompetensbestämmelser.
Det har redan förut framhållits att en lösning av detta spörsmål nära sammanhänger
med den blivande löneregleringen för småskoleseminariernas lärare.
Reservanten i skolöverstyrelsen har också framhållit en med denna sak sammanhängande
fråga av organisatorisk art, som torde böra närmare undersökas, innan
positiva åtgärder i frågan vidtagas. Någon inverkan på frågan örn statens
övertagande av småskoleseminarierna har icke spörsmålet örn lärarkompetensen
vid dessa, utan denna fråga kan lösas helt självständigt. Jag finner det emellertid
i likhet med de sakkunnigas i annat sammanhang uttalade mening angeläget,
att under en viss övergångstid så många som möjligt av de ordinarie lärarna
vid de nedlagda landstingsseminarierna må vinna anställning vid de
nya statsseminarierna.
I kap. VI av propositionen behandlas frågan örn seminariernas antal och
förläggning.
Den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen framlade som resultat av
sin utredning år 1927, byggde på en klassnumerär av 24 elever — med undantag
för de tre nordligaste seminarierna, där klasserna lämpligen borde omfatta
20 elever — samt en årlig utexamination av 372 småskollärarinnor. Den kom
därför att omfatta 16 avgångsavdelningar, fördelade på ett dubbelseminarium
och 14 enkelseminarier. Seminariernas antal och förläggning enligt överstyrelsens
förslag framgår av den förut lämnade redogörelsen.
De sakkunniga framhålla nu, att örn man räknar med en klassnumerär av 28
elever och ett årligt rekryteringsbehov av 380 ä 390 lärarinnor, behövs det 14
seminarieavdelningar. Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra
statsseminarierna består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden
Göteborg, betyder detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas.
Låter det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal
dubbelseminarier — någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl
vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir
således närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar
förlagda. I sitt betänkande, sid. 73—78, framlägga de sakkunniga en ingå
-
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
29
ende motivering för de nya statsseminariernas förläggning. Särskild uppmärksamhet
ägna de sakkunniga frågan örn seminariet i Murjek (sid. 77 och 78
samt 96—99 i betänkandet). Det hela sammanfattas på följande sätt:
Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle komma
att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, av vilka senare de
3 fortfarande skulle vara treåriga. Genom de olika seminariernas förläggning
skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna nedläggas, nämligen
landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås, Uppsala, Malmköping,
örebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och Kristinehamn samt
seminariet i Göteborg. Nedanstående tabell ger en översikt av de nya förhållandena
.
Tabell 6.
Statsseminarier
Seminarier, sora böra indragas
Seminarium
Antal exa- mensavdel- ningar
Seminarium
Antal exa- mensavdel- ningar
Strängnäs...........
2
Uppsala...........
V»
Skara.............
2
Malmköping.........
Vt
Kalmar............
2
Göteborg...........
V*
Linköping...........
1
Uddevalla..........
Vi
Lund.............
1
Härnösand..........
1
Halmstad...........
1
Bollnäs...........
1
Falun.............
1
Västerås...........
1
Hagaström..........
1
Örebro............
1
Östersund...........
1
Jönköping ..........
V»
Lycksele...........
1
Växjö............
1
Murjek............
1
Borås............
1
Haparanda..........
1
Kristinehamn........
1
12 seminarier
15
12 seminarier
»Vt
Mot den av de sakkunniga framlagda planen rörande seminariernas antal
och förläggning hava avvikande meningar uttalats av ledamöterna Almkvist
och Persson.
Almkvist yrkar — under förutsättning att antalet elever per klass sättes
till 25 — att seminariernas antal måtte bestämmas till 13. Enligt detta förslag
skulle seminariet i Hagaström nedläggas men seminarierna i Kristinehamn
och Härnösand bibehållas (betänkandet sid. 149 och 150). Persson anser,
att seminariet i Murjek bör nedläggas, vadan seminariernas antal skulle
bliva 11 (betänkandet sid. 154—156).
Departementschefen har i denna fråga anfört:
»I fråga örn seminariernas antal och förläggning hava de sakkunniga icke kunnat
framlägga ett enhetligt förslag utan representera skiftande meningar. Såsom
jag emellertid redan anfört, anser jag att lösningen av denna fråga bör
30
Statsutskottets utlåtande Nr IIJ^.
anstå till 1932, då förslag kan framläggas, grundat på de beslut i fråga om
lärotidens längd och klassernas storlek, vilka innevarande riksdag kan fatta,
samt på ytterligare övervägande i fråga örn det materiel som finnes för bedömandet
av småskolornas blivande lärarbehov.»
I kap. VII av propositionen behandlas frågan örn lokalbehovet.
Efter en redogörelse för de utredningar, som i ämnet skett, har departementschefen
härom anfört följande:
»Av ovanstående redogörelse framgår, att lokaler för de småskoleseminarier,
som de sakkunniga tänkt sig såsom erforderliga utöver de nuvarande statsseminarierna,
skulle erhållas dels genom att staten mottoge ett av Kalmar stad
gjort erbjudande av kostnadsfria lokaler för ett dubbelseminarium därstädes,
dels genom att byggnader, som blevo lediga genom vissa folkskoleseminariers
nedläggande, skulle användas för ändamålet (Strängnäs och Skara), dels ock
genom att staten i erforderlig utsträckning övertoge vissa landstingsseminarier.
Majoriteten av de sakkunniga har i sistnämnda hänseende i sin plan upptagit
seminarierna i Linköping, Lund, Halmstad, Falun och Östersund, och en reservant
har därefter föreslagit Kristinehamn och Härnösand. I samma mån som
ett större antal landstingsseminarier måste nedläggas utan att ersättas med
statsseminarier, eller lokaler kunna påräknas även från annat håll än från de
nuvarande landstingsseminarierna, i samma mån har också frågan örn »statens
övertagande av landstingsseminarierna» kommit att få en annan betydelse än
ursprungligen, då man närmast tänkte sig att det vore fråga örn samtliga landstingsseminariers
förstatligande. Då dessa seminarier år 1925 samverkade för
att uppställa sina villkor, synes man ha utgått från en sådan förutsättning.
Bland dessa villkor upptogs också det kravet, att staten borde inlösa landstingsseminariernas
fasta och lösa egendom efter fulla värdet enligt verkställd värdering.
Det antal landstingsseminarier, som nu torde komma i fråga till förstatligande,
synes inskränka sig till fem, högst sju.
Såväl de seminariesakkunniga som skolöverstyrelsen och statskontoret hava
anslutit sig till 1929 års riksdags härovan återgivna uttalande, då riksdagen
utgick ifrån att ett statens övertagande av den del av småskollärarutbildningen,
som hittills påvilat landstingen, icke komme att äga rum under annan förutsättning,
än att landstingen kostnadsfritt och med full äganderätt till staten
överlämnade den för seminarieverksamheten använda fasta och lösa egendom,
varav staten funne sig vara i behov. Jag ansluter mig till denna av myndigheterna
och riksdagen sålunda uttalade uppfattning. Den verkliga vinsten av
småskoleseminariemas förstatligande kommer otvetydigt i längden att ligga
på landstingens sida, genom att staten för framtiden helt övertager de ekonomiska
bördor, som nu påvila landstingen för seminariedriften, liksom ock utgifterna
för den överflödiga lärarpersonalens avlöning. Enligt den senaste
sammanställningen av inkomster och utgifter för de av landsting och stad,
som ej deltager i landsting, upprättade småskoleseminarierna (sammanställningen
avser år 1925 och är bilagd skolöverstyrelsens skrivelse den 23 juni 1927)
uppgingo landstingens anslag till seminarierna till 254,479 kronor 83 öre, var
-
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
31
till kommo anslag från andra kommuner å 15,718 krenor 72 öre. Att landstingen
emellan uppstått en viss konkurrens i fråga örn seminariernas förläggning,
och att även vissa kommuner gjort staten erbjudanden, som äro ägnade
att för staten underlätta lösningen av lokalfrågan, visar givetvis ingenting
annat än att det anses såsom en avsevärd förmån att inom länet eller orten erhålla
en läroanstalt av detta slag. Därest riksdagen definitivt uppställer nu
angivna villkor, böra på basis härav förhandlingar snarast upptagas med vederbörande
landsting, så att staten erhåller full klarhet örn, vilka landstingsseminarier
som komma att stå till förfogande. På enahanda sätt bör man ock
söka bringa klarhet i den tomtfråga, som enligt vad de sakkunniga omförmäla
sammanhänger med folkskoleseminariets i Strängnäs förändring till ett
småskoleseminarium.»
Departementschefen har i kap. VIII till behandling upptagit frågan örn organisationens
genomförande och därvid efter en redogörelse för de i ämnet avgivna
utlåtandena anfört:
»Skolöverstyrelsen har med den motivering, som framgår av ovanstående redogörelse,
föreslagit ett partiellt genomförande av seminariereformen i sådan
ordning, att beslut omedelbarligen fattas örn upprättande av ett dubbelseminarium
i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets lokaler.
Verksamheten vid det nya seminariet skulle då kunna taga sin början med
höstterminen 1932. Vidare anser överstyrelsen att redan nu borde fattas beslut
örn vissa landstingsseminariers nedläggande snarast möjligt, nämligen seminarierna
i Uppsala, Malmköping och Uddevalla vid vårterminens slut 1931
och seminarierna i örebro, Västerås, Bollnäs och Borås med slutet av vårterminen
1932. En reservant inom överstyrelsen har ansett, att beslut örn sådant
nedläggande borde innefatta även seminarierna i Jönköping och Växjö.
Då, såsom jag redan angivit, jag stannat i den uppfattningen, att frågan örn
de blivande seminariernas antal och förläggning bör uppskjutas till 1932 års
riksdag, har jag naturligen icke förbisett önskvärdheten av att snarast möjligt
komma till ett resultat beträffande vissa av de blivande eller de nuvarande
seminarierna. Därvid läge det närmast till hands att redan nu fatta beslut i
fråga örn upprättande av ett småskoleseminarium i Strängnäs. Då jag emellertid
vid ett mera ingående övervägande av frågan kommit till det resultatet,
att ett sådant partiellt genomförande av reformen icke lämpligen bör ske, så
har detta berott på, att ett inslående på denna väg, med hänsyn till den ovisshet
i avseende på den slutliga organisationens gestaltning, som karakteriserar
läget, dock skulle utgöra ett föregripande av planmässigheten i det hela och
de möjligheter, som under frågans fortsatta utredning kunna tänkas uppkomma.
Vid den nya seminarieorganisationens slutliga genomförande måste tydligen
även frågan örn lärarna vid de nedlagda landstingsseminarierna och därmed
sammanhängande avlönings-, statsbidrags- och pensionsspörsmål bringas till
slutgiltig lösning. Även beträffande dessa frågor gäller, vad jag förut anfört
om en del andra, att de icke föreligga i det utredda skick att jag nu är beredd
32
Statsutskottets utlåtande Nr 11^.
tillstyrka Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga bestämda förslag till problemens
lösning. Jag vill endast i korthet beröra några av dessa problem.
Det gäller till en början att skilja mellan frågan örn avlöning och frågan örn
statsbidrag till lärarna vid nedlagda landstingsseminarier. Dessa lärare komma
på landstingens indragningsstat, och avlöningsfrågan utgör sålunda ett
mellanhavande mellan vederbörande lärare och seminariets huvudman, landstinget.
Då en lärare på sådan indragningsstat erhåller annan ordinarie befattning,
blir landstinget givetvis löst från alla förpliktelser gent emot läraren.
Men så länge ordinarie lärare kvarstår på indragningsstaten, dit han
överförts utan eget förvållande, äger han givetvis att uppbära alla de avlöningsförmåner
— såväl grundlön och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg samt eventuellt kommunala tillägg utöver de författningsenliga
förmånerna — på vilka han gent emot landstinget kan göra rättsligt
grundade anspråk gällande på grund av anställningsvillkoren och med den ordinarie
befattningen överhuvud sammanhängande omständigheter.
Det torde därför icke förhålla sig så, att riksdagen utan vidare kan besluta
i vad mån vederbörande befattningshavare skall få behålla sina avlöningsförmåner
såsom ordinarie lärare. Vad riksdagen däremot torde hava att besluta
örn är, i vad mån staten bör hjälpa landstingen med bidrag till ifrågavarande
avlöning. Jag kan icke finna annat än att den princip riksdagen i sådant hänseende
följt under de senare åren, då det gällt att provisoriskt ordna denna
fråga, är den riktiga, nämligen att statsbidrag utgår till landstinget med belopp
motsvarande samtliga författningsenliga löneförmåner, innefattande sålunda
även provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg. Däremot synes
mig staten icke böra lämna bidrag till sådana lönetillägg, vilka landstingen
må hava tillförsäkrat lärarna utöver de författningsenligt bestämda, och
vilka lärarna eventuellt kunna göra rättsligt anspråk på att få behålla även
efter seminariets nedläggande.
Att de ordinarie lärarna på indragningsstat skola få bibehålla sin pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, därom synas inga meningsskiljaktigheter hava
varit rådande. Starka billighetsskäl synas mig också tala för det av de sakkunniga
framlagda och av skolöverstyrelsen understödda förslaget, att rektor
vid nedlagt småskoleseminarium, då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor,
må bibehållas vid rätten till rektorspensionen.»
Slutligen har departementschefen i kap. IX behandlat de ekonomiska frågorna
och därvid — efter en redogörelse för en av de sakkunniga härom underställd
utredning — anfört:
»Då de sakkunniga avstyrkt lärokursens utsträckning till treårig hava de
ansett sig sakna anledning att framlägga kostnadsberäkningar för den av dem
föreslagna seminarieorganisationen under annan förutsättning än med bibehållen
tvåårig utbildningskurs.
Engångskostnaderna med anledning av byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-,
förändrings- och reparationsarbeten beträffande de landstingsseminarier,
som av de sakkunniga förordats, hava beräknats till 169,600 kronor.
Därtill komma kostnaderna för iordningställande av seminariet i Strängnäs,
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
33
98,800 kronor, samt av seminariet i Skara, 150,800 kronor. Kompletteringen
av den lösa egendomen vid de nya statsseminarierna skulle enligt de sakkunnigas
av mig nyss angivna beräkningar för landstingsseminarierna sluta å
en summa av 70,735 kronor, vartill skulle — likaledes enligt de sakkunniga —
komma inventarier m. m. i Kalmar och Strängnäs å 35,448 kronor. Slutsumman
beträffande den lösa egendomen skulle alltså bliva 106,483 kronor och
hela summan av engångskostnaderna 525,383 kronor. I likhet med de sakkunniga
har jag dock den uppfattningen, att nämnda belopp bör kunna vid
verkställigheten nedbringas åtskilligt.
I fråga örn årskostnaderna för de nya seminarierna sluta de sakkunnigas
beräkningar på ett belopp av 395,470 kronor, dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring
oberäknade. Därtill komma kostnaderna för de nuvarande fyra
statsseminarierna. Statens kostnad för vissa lärares uppförande på övergångsstat
bär de sakkunniga approximativt beräknat till 100,000 kronor under första
året.
Da det icke är fråga örn att för innevarande riksdag framlägga några anslagsäskanden,
har jag endast velat erinra örn de av de sakkunniga framlagda
beräkningarna, vilka giva en vägledning för bedömandet av den kostnadsram,
inom vilken den ifrågasatta reformen angående statens övertagande av småskollärarutbildningen
må kunna genomföras. Givetvis kunna de erforderliga
engångsanslagen fördelas på flera år,.»
Beträffande själva principfrågan, huruvida staten bör helt övertaga och ansvara
för småskollärarutbildningen, delar utskottet den mening, som under de
år, frågan varit under utredning, samstämmigt gjorts gällande av dem, som
haft att yttra sig i ärendet, nämligen, att ett sådant övertagande snarast m''öjligt
bör ske. De skäl, såväl pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska,
vilka tala härför, hava närmare utvecklats av departementschefen, och det torde
vara tillfyllest, att utskottet här hänvisar till vad departementschefen sålunda
andraga. Det är visserligen sant, att ett dylikt utsträckande av den
statliga verksamheten också innebär en kostnadsökning, men denna omständighet
synes i förevarande fall icke få åberopas såsom ett motiv för staten att undandraga
sin medverkan till en åtgärd, som måste anses vara ur det allmännas
synpunkt i synnerligen hög grad önskvärd.
Det av Kungl. Majit föreslagna villkoret för statsövertagandet, nämligen
att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt och med full äganderätt till
staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov, står i full överensstämmelse med det
av 1929 års riksdag i ämnet gjorda uttalandet och föranleder ingen erinran från
utskottets sida.
Kungl. Maj :ts förslag innebär, att seminariernas antal och förläggning samt
de närmare detaljerna i den blivande organisationen skulle bestämmas av statsmakterna
ett kommande år, sedan riksdagen fattat beslut i ovanberörda principfråga.
Dock bär Kungl. Maj :t ansett sig redan nu kunna taga slutlig ståndpunkt
och för riksdagen framlägga förslag med avseende å dels lärokursens
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 0 sami. 51 käft. (Nr HJh) 3
Utskottets
yttrande.
34
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
längd, dels ock elevantalet i klassavdelningarna. Utskottet finner en sådan
uppdelning av förevarande organisationsspörsmål lämplig, då för den blivande
organisationens gestaltning kommer att vara bestämmande, vilken ställning
riksdagen intager i de hänseenden, om vilka Kungl. Maj :t nu påkallat ett riksdagens
beslut.
Vad då först angår frågan örn lärokursens längd, har departementschefen av
pedagogiska skäl uttalat vissa sympatier för de framkomna kraven på kursens
förlängning till treårig men av statsfinansiella skäl ansett sig nödsakad att
stanna vid den hittillsvarande ordningen med tvåårig lärokurs, utom vad angår
de redan treåriga statsseminariema i Haparanda och Lycksele. I motionerna
I: 248 och II: 414 har yrkandet örn treårig lärokurs upptagits.
Det synes visserligen utskottet obestridligt, att en bättre lärarutbildning
skulle vinnas, därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, men utskottet
måste uppenbarligen även taga hänsyn till att statens åtgärder på området anpassas
efter vad som är av behovet verkligen påkallat, så att icke mera kraft,
tid och pengar förbrukas, än som är nödvändigt för att nå den effekt, staten
åsyftar. Utskottet kan nu för sin del i likhet med 1929 års seminariesakkunniga
icke finna det ådagalagt, att för närvarande något oundgängligt behov föreligger
av den påyrkade förlängningen. De mindre folkskolorna, med hänsyn
till vilka seminarierna i Haparanda och Lycksele erhållit treårig lärokurs,
äro numera ställda på avskrivning, och, så vitt angår småskolans behov, torde
den tvååriga lärokursen kunna giva ett i stort sett tillfredsställande resultat,
örn lärotiden väl utnyttjas. De förbättringar i lärarutbildningen, som kunna
vara önskvärda, synas utskottet i första hand böra ernås genom reformer i det
inre seminariearbetet. Utskottet finner sig alltså, jämväl med tanke på rådande
statsfinansiella läge, böra förorda, att lärokursen, med ovan angivna undantag,
bibehålies såsom tvåårig och avstyrker följaktligen omförmälda motioner
1:248 och 11:414.
I fråga örn lärarbehovet hava ingående undersökningar gjorts av såväl skolöverstyrelsen
som seminariesakkunniga. I stort sett hava undersökningarna
givit samma resultat, nämligen att årsbehovet av nyexaminerade ligger någonstädes
i närheten av siffran 400; meningarna gå allenast i sär, när det gäller
att avgöra, med huru många tiotal årsproduktionen bör understiga 400, i det
skolöverstyrelsen numera räknar med omkring 370 och seminariesakkunnigas
majoritet med en något högre siffra.
Såsom departementschefen framhållit, är det ytterst vanskligt att i detta
avseende göra några hållbara kalkyler. Det förefaller emellertid utskottet,
som örn de verkställda beräkningarna skulle giva tillräcklig vägledning för
statsmakterna, då det ett kommande år gäller att bestämma seminarieorganisationens
omfattning. Något definitivt ståndpunktstagande av riksdagen till denna
fråga påkallas icke nu. Utskottet vill dock såsom sin mening uttala, att det
synes utskottet klokt, att under alla förhållanden giva organisationen ett visst
mått av elasticitet, så att den utan större svårigheter kan anpassas efter förekommande
växlingar i lärarbehovet.
Med hänsyn till det föreliggande överskottet av utexaminerade småskollära
-
Statsutskottets utlåtande Nr lik.
35
rinnor har departementschefen ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes Kungl.
Majit att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av
elever vid de nu befintliga icke-statliga men statsunderstödda småskoleseminarierna.
För sådant ändamål har begärts riksdagens medgivande, att såsom
villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret 1931/1932 till dylikt seminarium
finge i de fall, Kungl. Majit funne omständigheterna sådant påkalla,
stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke måtte äga rum under
läsåret 1931/1932.
Utskottet anser det lämpligt att ett dylikt bemyndigande lämnas; dock torde
detsamma böra komma till användning allenast, där det visar sig nödvändigt
för att underlätta genomförandet av övergången till den nya organisationen och
där det kan ske, utan att seminarierna tillskyndas avsevärda olägenheter eller
svårigheter.
I fråga örn elevantalet i seminarieklasserna har Kungl. Majit i anslutning
till den mening, som hävdats av en reservant bland seminariesakkunniga och
av skolöverstyrelsen, föreslagit, att nämnda antal skulle bestämmas till omkring
25 per klass. Majoriteten bland de sakkunniga åter har ansett, att elevantalet
per klassavdelning borde fastställas till 28 (högst). Denna mening
har vunnit understöd i motionerna 1:260 och 11:426.
Utskottet anser sig böra först och främst bringa i erinran, att, då riksdagen
ar 1929, i syfte att vinna besparingar i utgifterna för lärarutbildningen för
folkundervisningsanstalterna, förordade vidtagande av en utredning rörande
möjligheterna till inskränkningar i seminarieorganisationen — riksdagen betonade
uttryckligen att undersökningen borde inrikta sig både på folkskole- och
småskoleseminarierna — riksdagen därvid såsom sin mening uttalade, att man
lämpligen kunde räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass i stället för
det antal av 25, Kungl. Majit föreslagit. Berörda uttalande gällde i det sammanhang
det gjordes, folkskoleseminarierna, men det är av vikt att hålla denna
riksdagens uppfattning i minnet, även då det såsom nu är fråga örn elevantalet
i småskoleseminariemas klasser, ty, liksom numera beträffande dessa
senare, hade skolöverstyrelsen i sitt då avgivna yttrande rörande folkskoleseminarierna
med mycken styrka framhållit det ur pedagogisk synpunkt angelägna
i att elevnumerären per klass sänktes från förutvarande 30 till 25.
Riksdagen fann likväl det ekonomiska intresset böra tillerkännas företräde.
Den av riksdagen pakallade höjningen till 28 skulle nämligen medgiva en nedskärning
av organisationen med ett par avgångsklasser.
Sammalunda är förhållandet i detta fall. Med ett elevantal av 28 per klassavdelning
i småskoleseminarierna kan en motsvarande besparing vinnas jämväl
beträffande småskoleseminarierna, och frågan blir då närmast att avgöra,
huruvida en dylik besparing bör eftersträvas, därest den eljest visas kunna genomföras
utan olägenheter, eller om man kan och bör i detta sammanhang bortse
från besparingsintresset.
Så vitt utskottet kunnat finna, ligger saken så till, att seminariesakkunnigas
majoritet uppvisat, att med en enkel omläggning av den praktiska utbildningen
det låter sig göra att även med ett elevantal av 28 per klass utan men
36
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
vare sig för seminarieeleverna eller för lärjungarna i övningsskolan åstadkomma
en fullt tillfredsställande lärarutbildning jämväl i fråga örn de praktiska
undervisningsövningarna. De invändningar, som häremot framkommit, äro helt
allmänt hållna utan att närmare angiva, vari de påtalade olägenheterna skulle
bestå, och utskottet kan icke tillerkänna dem vitsord gentemot de sakkunnigas
på en i detalj utförd undersökning grundade omdöme.
Då utskottet alltså kommit till den slutsatsen, att den högre elevsiffran icke
visats medföra några pedagogiska eller organisatoriska olägenheter, i varje
fall inga, vid vilka man har anledning att fästa något större avseende, måste
utskottet, i betraktande av den kostnadsminskning, det för statsverket kan
komma att innebära, örn elevantalet bestämmes till högst 28 per klass, ansluta
sig till de yrkanden, som därom framställts i motionerna 1:260 och II:
426.
På grund av förefintligt överskott av småskollärarinnor synes det emellertid,
på sätt departementschefen ifrågasatt, böra ligga i Kungl. Maj:ts hand
att tills vidare under övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden
bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas.
I avseende å vad propositionen innehåller angående lärarkompetensen vid seminarierna,
seminariernas antal och förläggning, lokalbehovet, organisationens
genomförande samt ekonomiska frågor, anser sig utskottet icke hava anledning
att göra något uttalande, då förslag från Kungl. Maj :ts sida i dessa hänseenden
icke nu föreligger. Utskottet vill i detta sammanhang allenast framhålla vikten
av att nämnda frågor bringas till ett slutligt avgörande vid nästkommande
års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till herrar Olof Olssons och Perssons i Falla ovannämnda
motioner (I: 260 och II: 426) samt med avslag å herrar
Wagnsson m. fl. samt Grapensons och Hedlunds i Östersund
ovannämnda motioner (I: 248 och II: 414), i vad de
skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,
a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid
mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken
hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,
skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.
Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande
statliga småskoleseminariema samt beträffande elevantalet i
varje klassavdelning skall gälla vad utskottet ovan förordat,
under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och
stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar
den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov;
b) medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag
för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium må i de
Statsutskottets utlåtande Nr lii.
37
fall, Kungl. Majit finner omständigheterna sådant påkalla,
stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke må
äga rum under läsåret 1931—-1932.
Stockholm den 30 april 1931.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, Olof Olsson, O. Bergqvist,
Oscar Olsson, C. I. Asplund, J. G. Walles, C. G. V. Hammarskjöld, K. E. Andersson
i Eliantorp, O. A. Ernfors, A. Thelin, K. A. W. Björck och J. Pålsson;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
G. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, G. Strindlund, E. G. E. Eriksson
i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, O. Andersson i Höör, O. E. F. Järte, P. C.
Jonsson i Eskilstuna, G. Persson i Falla och F. V. Sandwall.
Reservationer
1) av herrar Bergqvist, Walles, Thelin, Björck, Bengtsson i Norup, Järte och
Sandwall, vilka ansett, att utskottets utlåtande och förslag bort hava följande
lydelse:
»Beträffande själva-----grad önskvärd.
Det av----—— utskottets sida.
Kungl. Maj:ts-----riksdagens beslut.
Vad då-----lärokurs upptagits.
Det synes-----och II: 414.
I fråga-----högre siffra.
Såsom departementschefen---;---i lärarbehovet.
Med hänsyn----— 1931/1932.
Utskottet anser-----eller svårigheter.
I fråga----— och II: 426.
Med hänsyn till de pedagogiska skäl, som i och för sig tala för den lägre
siffran, och jämväl med tanke på att lärokursen föreslagits skola bibehållas såsom
tvåårig, anser sig utskottet böra biträda Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
avstyrker alltså sistnämnda två motioner.
38 Statsutskottets utlåtande Nr lik.
På grund-----skall intagas.
I avseende-----års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å herrar Wagnssons m. fl., Grapensons och Hedlunds
i Östersund, Olof Olssons samt Perssons i Falla ovannämnda
motioner (1:248, 11:414, 1:260 och 11:426), i vad
de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,
a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid
mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken
hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,
skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.
Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid: i avseende å längden av lärokursen vid de blivande
statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i
varje klassavdelning skall gälla vad chefen för ecklesiastikdepartementet
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 26 februari 1931 angivit,
under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och
stad kosnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar
den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov;
b) medgiva att-----läsåret 1931—1932.»
2) av herrar Oscar Olsson, Asplund och Walles, vilka ansett, att utskottets
utlåtande och förslag bort hava följande lydelse:
»Beträffande själva — —---grad önskvärd.
Det av-----utskottets sida.
Kungl. Maj:ts-----riksdagens beslut.
Vad då — —---lärokurs upptagits.
Då det synes utskottet obestridligt, att en bättre lärarutbildning skulle vinnas,
därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, tillstyrker utskottet
följaktligen omförmälda motioner 1:248 och 11:414.
I fråga-----högre siffra.
Såsom departementschefen — -—----—i lärarbehovet.
Med hänsyn —---- 1931/1932.
Utskottet anser-----eller svårigheter.
I fråga-----II: 426.
Utskottet anser----— par avgångsklasser.
Sammalunda är---— -—- från besparingsintressef.
Så vitt-----grundade omdöme.
Då utskottet-----och II: 426.
På grund —----— skall intagas.
I avseende-----års riksdag.
39
Statsutskottets utlåtande Nr 114.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till herrar Olof Olssons och Perssons i Falla ovannämnda
motioner (I: 260 och II: 426) och herrar Wagnssons
m. fl. samt Grapensons och Hedlunds i Östersund ovannämnda
motioner (1:248 och 11:414),
a) besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid
mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken
hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,
skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.
Maj:t och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande
statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i
varje klassavdelning skall gälla vad utskottet ovan förordat,
under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och
stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar
den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov;
b) medgiva, att-----läsåret 1931—1932.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten