Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.

1931-05-18 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:158, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

7

Nr 158.

Antom till riksdagens kansli den 18 maj 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid

att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna meddelat, att

de av införskaffade handlingar uppmärksammat, hurusom flygstyrelsen

under åren 1927 och 1928 genom särskilda kontrakt med visst konsortium

för ett sammanlagt belopp av 121,000 kronor inköpt i olika poster ett antal

exemplar av en teknisk anordning, men att denna vid sedermera och senast

under år 1930 verkställda prov och undersökningar visat sig vara behäftad

med avsevärda brister, vilka nödvändiggjort ändringar och omarbetningar.

(Del I sid. 6 och 7.)

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Vad som i detta ärende väckt revisorernas uppmärksamhet och synes

dem synnerligen anmärkningsvärt är dels att nya kontrakt örn leverans

av varan av flygstyrelsen uppgjorts, innan ännu vid tiden i fråga pågående

prov med anordningen givit säkra resultat, dels ock att konstruktören

av ifrågavarande anordning, vilken tillika är militär beställningshavare

med sin tjänstgöring förlagd till flygstyrelsens militärbyrå, i sin

egenskap av tjänsteman i flygstyrelsen tagit befattning med ärendets

handläggning därstädes åtminstone så till vida, att han, enligt vad handlingarna

utvisa, föredragit och kontrasignerat det å flygstyrelsens vägnar

med nämnda konsortium ingångna första kontraktet och därefter fungerat

såsom styrelsens kontrollant och besiktningsman å leveranserna. Att

bemälde befattningshavare av principiella skäl icke lämpligen bort an
-

visa av flygsty

reisen verkställd

upphandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

Läkemedelspr

is er na.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 158.

förtros ifrågavarande uppgifter synes revisorerna bort hava varit för vederbörande

inom flygstyrelsen uppenbart.

Med hänsyn till ärendets natur hava revisorerna här icke kunnat närmaie

ingå på detaljerna i denna sak utan allenast velat härigenom fästa

riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.»

Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 15 och 16).

Då utskottet förutsätter, att de av revisorerna påtalade förhållandena

komma att bliva föremål för prövning av den utav Kungl. Majit tillsatta

flygkommissionen, har utskottet icke funnit erforderligt, att någon åtgärd

i berörda fråga nu vidtages från riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

2:o). Under socialdepartementet, § 8, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan angående nedbringande av läkemedelspriserna (Del I sid.

10—38).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

»Revisorerna konstatera med tillfredsställelse, att 1926 års revisorers

erinringar medfört vissa åtgärder och förslag till sänkning av läkemedelspriserna.

Det bör dock uppmärksammas, att enligt den plan, som nu

föreligger, lång tid kommer att förflyta, till dess mer avsevärda taxesänkningar

genomföras. Den sänkning av läkemedelspriserna, som trädde

i kraft den 1 januari 1929, gällde ett så begränsat antal läkemedel och

framför allt icke sådana läkemedel, som brukas av personer, vilka svårast

hava känning av läkemedlens dyrhet, att det torde kunna påstås, att

torst den 1 januari 1931 en förhållandevis mer generell sänkning av läkemedelspriserna

åvägabringas. Denna senare sänkning av priserna, som

väl har den fördelen, att den inverkar på flertalet av i medicinaltaxan

upptagna preparat, medför dock näppeligen i och för sig ett sådant förbilligande

av apoteksvarorna, som i någon högre grad uppmärksammas

av den stora läkemedelsförbrukande allmänheten. Såsom av förut lämnade

uppgifter torde hava framgått, åvägabringas en dylik sänkning

först i och med genomförandet av etapp III. Av medicinalstyrelsens yttrande

av den 30 juni 1930 torde emellertid framgå, att styrelsen icke

ämnade föreslå genomförande av etapp III, förrän någon erfarenhet vunnits

beträffande verkan av de förut genomförda förändringarna. Då

ännu i slutet av år 1930 icke sådana uppgifter föreligga, som utvisa i vilken

män etapp I påverkat apoteksväsendets ekonomi, torde sålunda, örn

denna förutsättning skall bibehållas, medicinalstyrelsen först i mitten

av år 1933 kunna föreslå etapp III, vilken sålunda tidigast den 1 januari

1934 skulle kunna träda i kraft. Revisorerna måste finna tidrymden åtta

år vara för lång för vidtagande av en serie taxesänkningar, av vilka

först den sista, sammantagen med de båda föregående, mer effektivt förbilligar

läkemedlen.

Vid planerandet av taxesänkningarna har den principen följts, att så

stor del av den läkemedelsförbrukande allmänheten som möjligt skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

9

draga fördel av prissänkningen. Sänkningen av läkemedelspriserna har

skett, icke genom att modifiera de matematiskt uppbyggda beräkningsgrunder,

som ligga till grund för priskalkyleringen, utan genom nedbringande

av ersättningarna för vissa moment av dessa beräkningsgrunder.

Till följd av prissättningens speciella natur blir därigenom den reella

inverkan på slutsiffrorna synnerligen skiftande, i många fall obetydlig.

Detta gäller särskilt sådana kvantiteter av läkemedlen, som betalas

efter minutpris och sorn sålunda allmänheten oftast rekvirerar. Örn

i den tablå över försäljningspriserna på emenda, som finnes uppställd

på sid. 23—24, priserna för 50 gram av de olika preparaten för respektive

åren 1928 (före taxesänkningen) och 1931 (etapp II) adderas, befinnes det,

att summan av priserna på de olika varumängderna efter samma inköpspris

sjirnkit från 35 kronor år 1928 till 33 kronor 50 öre år 1931, alltså

med något över 4 procent. Räknas på motsvarande sätt med etapp III,

minskas priset ned till 30 kronor, d. v. s. med 14 procent av begynnelsepriset.

Taxesänkningarnas inverkan på samlade antalet läkemedel framgår

dock icke med full tydlighet av dessa uppgifter, som blott hänföra sig

till ett mindre antal läkemedel. En riktigare bild av prisnedgången visar

däremot följande exempel. En person, som år 1928 erhöll en viss kvantitet

läkemedel av olika slag för 10 kronor, får år 1931 för samma kvantitet

betala ungefär 9 kronor 40 öre. Örn etapp III genomföres, får han för

samma varor betala drygt 9 kronor. Dessa siffror, jämställda nied förut

lämnade uppgifter, synas revisorerna tyda på att sänkningen ur allmänhetens

synpunkt är obetydlig, örn hänsyn tages till efter den 1 januari

1931 rådande priser, och först sedan etapp III genomförts kommer att

mera allmänt observeras. Revisorerna få därför uttala den meningen, att

etapp III under alla omständigheter snarast bör genomföras men att därmed

ingalunda arbetet med sänkandet av läkemedelspriserna får anses

slutfört. Innan revisorerna gå vidare in på frågan örn ytterligare lindringar

av taxegrunderna, anse sig dock revisorerna böra fästa uppmärksamheten

vid vissa åtgärder i prissänkande riktning, som kunna vidtagas

utan att därför tarvas ändring av taxegrunderna.

1926 års revisorer ägnade närmare uppmärksamhet åt det förhållandet,

att å apoteken samma eller likvärdiga varor tillhandahållas under olika

beteckningar och till olika priser och att allmänheten oftast på grund av

bristande kunskap därom köper de dyrare varorna. För att råda bot därför

föreslogo revisorerna dels att de billiga kemiska preparatens oftast

komplicerade benämningar skulle utbytas mot namn, lika enkla som namnen

på motsvarande varumärkesskyddade och dyrare motsvarigheter, vidare

att genom anslag på apoteken eller på annat sätt allmänhetens uppmärksamhet

skulle fästas på detta förhållande och slutligen att läkarna

noga beaktade detsamma vid utfärdandet av recept. Så vitt revisorerna

hava sig bekant bar intet av dessa förslag rönt beaktande, vadan revisorerna

ånyo anse sig böra bringa dem i åtanke. Förut bar framhållits, att

försäljningspriserna på dessa varumärkesskyddade preparat genom etapp

I något sänkts men att, i fråga örn vissa av dem, vederbörande tillverkare

begagnat tillfället att höja priset på originalförpackningarna och att därmed

prissänkningen blivit utan betydelse. Detta förhållande aktualiserar

än mer de erinringar i berörda hänseende, som framfördes av 1926 års revisorer.

Det ligger icke blott i allmänhetens utan även i de svenska apotekens

intresse, att dylika fördyrade preparat undvikas. Apotekens in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

kemister skulle då bliva desamma eller större än förut och allmänheten

finge betala billigare pris för de varumärkesskyddade preparatens kemiska

motsvarigheter. Medicinalstyrelsen saknar icke möjligheter och

tillfällen att fästa apoteksinnehavarnas och läkarnas uppmärksamhet på

detta förhållande.

Medicinaltaxa!! överarbetas varje år av medicinalstyrelsen med biträde

av delegerade, utsedda av apotekaresocietetens direktion. Såsom taxerevisorer

fungera i år tre apotekare och en medicine licentiat och såsom

suppleanter likaledes tre apotekare och en medicine licentiat. Vid den årliga

revisionen av medicinaltaxan tages under normala förhållanden huvudsakligen

hänsyn till läkemedlens fluktuerande inköpspriser, varvid

för bestämmande av dessa prisändringar anlitas varukatalogerna från

in- och utländska drogister och tekniska fabriker. Medicinaltaxans pris

lärer anpassas efter lägsta katalogpris. Förut har framhållits, att vid

beräknandet av medicinaltaxans pris vissa konstanta tillägg göras till inköpspriset,

varefter på den sålunda erhållna summan beräknas affärsvinst

efter 200 procent. Ju större omsättning ett apotek har, dess större

varupartier levereras av fabrikerna till detsamma, och givetvis växer inköpsrabatten

i proportion till varuleveransernas storlek. Men även de

mindre apoteken torde åtnjuta rätt betydande rabatter. Här hava apotekarna

sålunda möjlighet att förvärva en affärsvinst, utöver den i medicinaltaxan

angivna, vars storlek står i direkt proportion till apotekets storlek.

De större apoteken gynnas på detta vis framför de mindre apoteken,

enär läkemedelspriserna givetvis måste uträknas efter en norm, som angives

av de minst bärkraftiga apoteken. Det kan icke förnekas, att det

måste ligga i apotekarnas intresse ju högre inköpspris en vara betingar —

detta i motsats till förhållandena på den fria varumarknaden. Förtjänt av

att undersökas är sålunda enligt revisorernas förmenande dels huruvida

vid taxerevisionen behörig hänsyn tages till lägsta katalogpriser, dels

ock huruvida vid bestämmandet av inköpsprisen hänsyn må kunna tagas

till de apoteken beviljade rabatterna och alltså läkemedelspriserna beräknas

efter ett något lägre inköpspris, än priskuranterna utvisa. Slutligen

få revisorerna i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av organiserandet

av en gemensam inköpscentral för de svenska apoteken. Ifrån

denna central kunde läkemedlen tillhandahållas de olika apoteksinrättningarna

till ett inköpspris, säkerligen understigande det, som nu erlägges

av de enskilda apoteken.

Ovan antydda utvägar till förbilligande av apoteksvarorna kunna ernås

utan ändring av taxegrunderna. Ytterligare lättnader kunna åstadkommas

genom att gå vidare på den väg, som redan beträtts. Mycket

talar för, att dessa prissänkningar successivt böra genomföras i anslutning

till de etapper, som förut genomförts, dock så, att prissänkningen

företrädesvis träffar de läkemedel, som fortfarande betinga ett oproportionerligt

högt pris i jämförelse med andra läkemedel.

I den föregående utredningen har redogjorts för nedsättningen av priset

för vissa operationer, prissatta enligt extemporetaxan (etapp I). Prisnedsättningen

har träffat blott ett mindre antal av de i extemporetaxan

upptagna operationerna. Det förefaller revisorerna lämpligt och möjligt

att fortsätta revisionen av denna taxa. I medicinalstyrelsens från och

med den 1 januari 1929 genomförda förslag nedsattes ersättningen för

blandning av fasta eller halvfasta ämnen med flytande med visst förut

omnämnt belopp. Däremot nedsattes icke ersättningen för blandning av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

flytande ämnen oell ej heller ersättningen för blandning av pulvriserade

ämnen. Likvärdiga operationer böra rimligtvis taxeras på likartat sätt.

Priset för dispensering av pulver i papperskapslar torde kunna ytterligare

nedsättas. Möjligen vore det skäl att i detta sammanhang taga under

övervägande, huruvida icke till förebyggande av missbruk av dessa

lätt tillgängliga läkemedel en dylik prisnedsättning borde förknippas nied

förbud mot försäljning av antipyretika i lös vikt.1 Laborationstaxan förblir

i det stora hela taget oberörd av de av medicinalstyrelsen föreslagna

och delvis genomförda nedskärningarna. De i denna taxa upptagna höga

ersättningsbeloppen för vissa operationer synas böra reduceras på liknande

sätt som extemporetaxan.

Jämlikt kungl, kungörelse den 29 juni 1926 utgå statsbidrag for nedbringande

av mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader. Dessa

bestämmelser lia jämförelse begränsad räckvidd, icke blott så till vida,

att de endast medföra lättnader för de ekonomiskt sämre lottade sjuka

utan även i så måtto att enligt vad revisorerna liava sig bekant dessa

utgående bidrag synnerligen ojämnt fördela sig mellan de olika billen.

Revisorna vilja ifrågasätta, huruvida icke nied utgångspunkt från

läkemedelspriserna, som dock utgöra en avsevärd del av sjukvårdskostnaderna,

sådana bestämmelser kunde, utan att därför anslag av statsmedel

behövde ifrågakomma, genomföras, som medgåve minskade sjukvårdskostnader

åt kategorier, vilka icke träffas av nyssnämnda lättnader

i dessa kostnader men för vilka icke desto mindre desamma kunna

vara särskilt betungande. Revisorerna syfta da närmast pa personer,

som lida av kroniska sjukdomar, vilka medföra stor förbrukning av

läkemedel. Nämnda personer borde kunna beredas lättnader i dessa

dryga kostnader genom av apoteken medgivna större rabatter på läkemedel.

2

Läkemedelsprisernas bottennivå angives i första hand av påfrestningen

på denna fond, från vilken numera mindre bärkraftiga apotek

subventioneras och vilken även anlitas för andra ändamål,. för vilket

redogjorts i den föregående framställningen. Den progressiva uttaxeringen

av bidrag till denna fond, som verkar utjämnande på apotekens

nettoinkomster på sådant vis, att de bärkraftigaste apoteken beskattas

starkt och de medelstora apoteken svagare, torde, örn behov därav föreligger,

kunna göras starkare progressiv. Likvisst får härvid hänsyn

tagas till att sänkta läkemedelspriser förminska de större apotekens inkomster

i stigande progressivitet oell att följaktligen vid fortskridande

sänkning av läkemedelspriserna ifrågavarande apotek blott förmå bära

nuvarande eller mindre beskattningsbelopp. Dör att icke undergräva det

nuvarande systemet, vilket onödiggör bidrag av statsmedel, kunna läkemedelspriserna

sålunda blott sänkas till en viss niva. Tvivelsutan kommer

sänkningen av läkemedelspriserna att bland apoteksinnebavarna påskynda

strävandena att förbilliga apoteksdriften, exempelvis genom åtgärder

för nedbringande av apotekens lokalkostnader, för underlättande

av de ekonomiska uppgörelserna vid övertagandet av apoteksprivilegium,

genom organiserandet av gemensam inköpscentral för apoteksvaror

o. s. v. Självklart är, att det ligger i det allmännas intresse att upp
-

1 Ett förslag i denna riktning har framlagts i yttrande rörande läkemedelspriserna m. m.

av Sveriges Earmaceutförbund till Kungl. Majit den 14 juni 1928.

2 Ett förslag till sänkning av läkemedelspriserna i denna riktning har framlagts i Hygienisk

revy, årg. 1928 nr 4.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

muntra denna utveckling, vilken underlättar ytterligare taxesänkningar,

dock under förutsättning att ej härigenom en tillräckligt hög standard

hos apoteken äventyras.

Enär de nyligen införda subventionsbestämmelserna åt innehavarna av

de mindre apoteken garantera en fullt tillräcklig årsinkomst, då läkemedelspriserna

ännu icke undergått mer betydande sänkningar, och då

slutligen apoteksväsendet även under nuvarande förhållanden väl synes

kunna bära ytterligare taxesänkningar, få alltså revisorerna framhålla

vikten av att såsom direkt fortsättning på hittills genomförda prisreduktioner

mer genomgripande successiva taxesänkningar snarast företagas

under beaktande av de synpunkter, som här ovan av revisorerna framförts.

Samtidigt böra sådana åtgärder vidtagas, som förbilliga apotekens

driftskostnader och sätta apoteken i stånd att tåla största möjliga nedskärning

av läkemedelspriserna.»

Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 21—26),

som vid sitt yttrande bifogat en förteckning över av styrelsen godkända

kortare benämningar å vissa apoteksvaror.

Medicinalstyrelsen har anfört följande:

»Revisorernas uttalande, att den sänkning av läkemedelspriserna, som

trädde i kraft den 1 januari 1929, framförallt icke gällde sådana läkemedel,

som brukades av personer, vilka svårast hade känning av läkemedlens

dyrhet, saknar motivering. Styrelsen får beträffande detta uttalande

framhålla, att nämnda sänkning av läkemedelspriserna förbilligade

läkemedlen för flertalet av dem, som inköpte enligt recept föreskriven

medicin. Dessutom berörde sänkningen en avsevärd del av de i

handköpsförsäljningen vanligast förekommande läkemedlen.

Till den av revisorerna uttalade meningen, att etapp III under alla

förhållanden snarast borde genomföras, ansluter sig medicinalstyrelsen

såtillvida, att styrelsen anser, att ytterligare taxesänkning bör vidtagas

så snart klarhet vunnits rörande frågan i vad mån apotekens ekonomi

efter de nu vidtagna taxesänkningarna medgiver sådan ytterligare sänkning.

Styrelsen får därvid meddela, att styrelsen efter den 1 juli 1931

kan få del av ekonomiska uppgifter från apoteken för första halvåret

1931 och att styrelsen eventuellt med stöd därav kan inkomma med förslag.

i ämnet. I varje fall har styrelsen utsikt att i början av år 1932

få tillgång till dylika uppgifter avseende hela år 1931 och bör i mitten

ay år 1932 kunna till Eders Kungl. Majit inkomma med på dessa uppgifter

stöt! yttrande rörande möjligheten av ytterligare taxesänkning.

Revisorerna hava bringat i åtanke 1926 års revisorers förslag, att de

komplicerade benämningarna å de preparat, som motsvarades av varumärkesskyddade

dyrare preparat, skulle utbytas mot enklare namn och

att allmänheten genom anslag på apoteken eller annorledes skulle upplysas

örn att en del av de varumärkesskyddade läkemedlen kunde ersättas

med billigare icke varumärkesskyddade sådana samt slutligen att

läkarna noga beaktade detta förhållande vid utfärdande av recept. Såvitt

revisorerna hade sig bekant vore intetdera av dessa förslag beaktat.

Styrelsen tillåter sig att erinra örn följande, av styrelsen i underdånig

skrivelse den 5 januari 1927 gjorda uttalande i detta hänseende:

’När ett nytt, värdefullt läkemedel blivit utexperimenterat, har dess

framställande föregåtts av långvariga och dyrbara undersökningar å den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

13

vetenskapliga avdelningen vid den fabrik, från vilken läkemedlet föres

i handeln. Den fabrik, som ikläder sig den ekonomiska risk, undersökningarna

medföra, bär ingen annan möjlighet att få sina kostnader ersatta

än genom varumärkesskyddet och det förtroende, som det med det

skyddade namnet försedda läkemedlet tillvinner sig. När andra fabriker,

som ej behövt ikläda sig de nämnda experimentkostnaderna, upptaga

tillverkning av samma preparat, kunna de givetvis försälja det till

betydligt billigare pris. Skulle därmed det välkända dyrare preparatet

uteslutas ur medicinaltaxan och ej få från apoteken försäljas till ett pris,

som fabrikantens försäljningspris nödvändiggör, bleve mången nödsakad

vara utan det av honom själv eller läkaren mest värderade läkemedlet,

varförutom ingen vågade upptaga framställningsförsök av nyare läkemedel.

De nu existerade förhållandena på detta område torde vara anledningen

till att många av våra bästa nu använda läkemedel över huvud

äro kända. Visserligen kan anföras, att tillverkningen i Sverige

av sådana läkemedel, som nu avses, för närvarande är mycket ringa, men

de avtal med främmande makter, som åberopas i gällande lag örn skydd

för varumärken, torde göra det nödvändigt för vårt land att ej beträffande

ett visst slag av varor åsidosätta internationella hänsyn. Sedan

emellertid tillräcklig erfarenhet vunnits örn de ej namnskyddade preparatens

kvalitet och sedan provningsföreskrifter för desamma kunnat

utfärdas, införas de, örn preparaten utgöra värdefulla läkemedel, i de

olika ländernas farmakopéer. I svenska farmakopén 1925 har ett flertal

sådana läkemedel intagits, och beträffande vissa av dem har därigenom,

enligt till medicinalstyrelsen lämnat meddelande, försäljningen

till Sverige av det namnskyddade dyrare fabrikatet nedgått till 30 å 40

procent av föregående års försäljning. För de ej namnskyddade fabrikaten

upptagas i farmakopén korta, lätt ihågkomna namn, när internationellt

kända sådana finnas, i andra fall måste de vetenskapliga benämningar,

som kunna förstås av andra länders apotekare och läkare,

tillgripas, intill dess internationell överenskommelse kan vinnas beträffande

kortare namn.’

Numera har styrelsen försökt att genom införande av benämningar,

kortare än de så kallade vetenskapliga namnen, underlätta för läkarna

och allmänheten begagnandet av de billigare preparaten. Liknande åtgärder

hava varit föremål för utredning inom det internationella apotekareförbundet.

Styrelsen ville till en början avvakta resultatet av denna

utredning, men då det vid nämnda förbunds sammanträde under år

1930 i Stockholm visade sig, att något definitivt resultat av utredningen

i fråga icke uppnåtts, ansåg sig styrelsen böra vidtaga åtgärder utan att

invänta slutförandet av det antydda internationella arbetet. Sålunda

hava i en av styrelsen den 27 november 1930 godkänd samling av benämningar

å vissa apoteksvaror bland annat intagits å bilagda förteckning

upptagna kortare benämningar. Vidare har styrelsen föranstaltat

örn att i en nu under tryckning varande, för läkare avsedd handbok intages

en stor del av de i ovannämnda samling förekommande benämningarna.

T denna handbok lämnas dessutom jämförande uppgifter å

priserna på varor, som förekomma med sevill varumärkesskyddade sorn

andra, namn. Längre har styrelsen icke ansett sig böra gå. Vissa betänkligheter

hava nämligen avhållit styrelsen från att låta genom anslag

å apoteken eller på annat sätt upplysa allmänheten örn de billigare

så kallade ersättningspreparaten. Dessa hava ofta, oaktat de beträffa!!-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

de kemisk konstitution äro identiska med motsvarande varumärkesskyddade

preparat, från de senare avvikande fysikaliska egenskaper såsom

färgnyans, kristallform m. m. Allmänheten skulle därför vid jämförelse

mellan ett varumärkesskyddat preparat och motsvarande ersättningspreparat

lätt kunna få den uppfattningen, att de icke vore likvärdiga.

Erfarenheten har även givit vid handen, att rekommendation av

billigare ersättningspreparat mycket ofta mötes med misstro. Styrelsen

anser också sannolikt, att en upplysningsverksamhet av berörda art

skulle föranleda fabrikanterna av varumärkesskyddado varor att göra

mera energisk reklam för sina fabrikat och att giva eftertryck åt sina

varningar för ''värdelösa efterapningar’. Styrelsens obenägenhet för att

vidtaga åtgärder, ägnade att framkalla en ökad reklam, har varit närmaste

anledningen till att styrelsen i förevarande hänseende stannat vid

vad ovan angivits.

Revisorerna förmena, att lägsta priskurantpris, där olika sådana priser

å samma vara förelåge, borde läggas till grund vid beräknandet av

medicinaltaxans pris samt att det borde undersökas, huruvida detta förfarande

verkligen tillämpades. Jämlikt gällande av Eders Kungl. Majit

fastställda taxegrunder skall, örn ett läkemedel i priskuranterna upptages

till avsevärt olika priser, medeltalet av priskuranternas priser anses

vara läkemedlets inköpspris. Så har också förfarits, då olika priskurantpriser

å samma läkemedel förelegat. Dylika prisdifferenser förekomma

mera sällan och bruka då vara obetydliga. Ett bestämmande av

inköpspriserna på sätt, som av revisorerna antytts, skulle därför endast

i enstaka fall medföra en prisnedsättning, vilken för övrigt bleve synnerligen

ringa.

Enligt revisorernas mening borde därjämte undersökas, huruvida vid

bestämmandet av inköpspriserna hänsyn kunde tagas till apoteken beviljade

rabatter. Läkemedelspriserna skulle alltså beräknas efter något

lägre inköpspriser än dem, priskuranterna utvisa. Rabatter av berörda

art beviljas, enligt vad styrelsen erfarit, vid inköp av större kvantiteter

av flertalet varor och utgå i regel med viss procent på det pris, som

gäller vid inköp av mindre varumängder. Ett hänsynstagande enligt

revisorernas förslag till dessa rabatter skulle sålunda i realiteten innebära,

att de till grund för medicinaltaxans priser liggande inköpspriserna

å flertalet läkemedel sänktes med en viss procent. Sättes denna procentsats

till siffran 5, bleve resultatet av den ifrågasatta åtgärden en prissänkning,

uppgående till hälften av den, som genomförandet av

etapp III beräknas medföra. Styrelsen finner icke, att en på detta sätt

vunnen prisreduktion erbjuder någon fördel framför en prisnedsättning,

som åstadkommits genom en ändring av taxegrunderna.

Revisorerna framhålla önskvärdheten av organiserandet av en gemensam

inköpscentral för de svenska apoteken och uttala som sin mening,

att en dylik inköpscentral kunde tillhandahålla de olika apoteken läkemedel

till priser, som säkerligen understege dem, apoteken erlade. Huruvida

och i vad mån den ifrågasatta inköpscentralen skulle kunna tillhandahålla

apoteken varor till lägre priser än de affärsföretag, som nu

äro apotekens leverantörer, anser styrelsen sig icke utan närmare utredning

kunna avgöra.

Revisorerna hålla före. att ytterligare prissänkningar borde åvägabringas

i anslutning till de etapper, som genomförts. Härvid skulle dock

prissänkningarna företrädesvis träffa de läkemedel, som fortfarande be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

15

tingade ett i jämförelse med andra läkemedel högt pris. Revisionen av

extemporetaxan borde fortsättas så att likvärdiga operationer taxerades

på likartat sätt, oell priset för dispensering av pulver i papperskapslar

borde nedsättas. Därjämte syntes de i laborationstaxan upptagna höga

ersättningarna för vissa operationer böra reduceras på liknande sätt som

extemporetaxans. I likhet med revisorerna anser styrelsen, att, för den

händelse ytterligare taxesänkning är genomförbar efter etapp lil, en revision

av nämnda taxor bör övervägas.

I samband med en nedsättning av ersättningen för dispensering av pulver

i papperskapslar borde det enligt revisorernas förmenande upptagas

till prövning, huruvida icke till förebyggande av missbruk en dylik nedsättning

borde förknippas med förbud mot försäljning av antipyrética i

lös vikt. Styrelsen bar år 1929 tagit i övervägande utfärdandet av ett

dylikt förbud, men efter verkställd utredning, omfattande yttranden i

frågan från samtliga förste provinsialläkare, fann styrelsen bland annat

på grund av den prisfördyring förbudet i vissa fall kunde innebära Impersonel-,

lidande av kroniska sjukdomar, icke skäligt införa ett sådant.

I stället föreskrev styrelsen, att från och med den 1 september 1929 vissa

läkemedel, däribland de mest använda antipyretiska medlen, skulle vid

försäljning från apoteksinrättning i lös vikt åsättas en påskrift med

bland annat uppgift örn att läkemedlet i fråga kunde medföra skadliga

verkningar.

Under åberopande av en uppsats i Hygienisk revy nr 4 år 1928 ifrågasätta

revisorerna, huruvida icke personer, som lede av kroniska sjukdomar,

vilka medförde stor förbrukning av läkemedel, kunde beredas

lättnader i sjukvårdskostnaderna genom av apoteken medgivna större

rabatter på läkemedel. Styrelsen har funnit ifrågavarande uppslag, vilket

varit och allt fortfarande är rinder styrelsens övervägande, värt stort

beaktande. Den utredning, som styrelsen företagit i ämnet, har emellertid

ännu icke lett till något praktiskt lämpligt förslag, som kan beräknas

lämna någorlunda säkra garantier för att den avsedda hjälpen kommer

dem till del, som man har för avsikt att hjälpa. Styrelsen vill

tillägga, att redan sedan flera år apoteken frivilligt lämna en avsevärd

rabatt å insulin, som är ett nödvändigt läkemedel för nästan alla sockersjuka.

Revisorerna uttala, att läkemedelspriserna blott kunde sänkas till en

viss nivå för att icke undergräva det nuvarande apotekssystemet, vilket

onödiggjorde bidrag av statsmedel. Tvivelsutan bomme sänkningen av

läkemedelspriserna att bland apoteksinnehavarna påskynda strävandena

att förbilliga apoteksdriften. Det läge i det allmännas intresse att uppmuntra

denna utveckling, vilken underlättade ytterligare taxesänkningar,

dock under förutsättning, att ej härigenom en tillräckligt hög

standard hos apoteken äventyrades. Även inom styrelsen har dryftats

möjligheten av att genom ordnande av kapitalanskaffningen för apoteksrörelse

och eventuellt genom andra åtgärder förbilliga apoteksdriften.

Styrelsen kan likväl icke för närvarande framlägga något definitivt förslag

härom». I

I likhet med revisorerna anser utskottet det vara av vikt, att den sedan

år 1926 pågående utredningen av frågan örn nedbringande av läkemedelspriserna

fullföljes med skyndsamhet. Utskottet vill därjämte uttala sin

Utskottet8

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Fejans karantänsanstalt.

förväntan, att vad revisorerna anfört kommer att tagas under närmare

övervägande vid nämnda utredning.

Då den av revisorerna till behandling upptagna frågan är av stor betydelse,

har utskottet velat, vad sålunda förekommit, för riksdagen

omförmäla.

3:o) Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna meddelat, att de

avlagt besök vid Fejans karantänsanstalt (Del I sid. 38 och 39), samt därefter

anfört följande:

»Anstalten, som är belägen å ön Fejan i Stockholms norra skärgård,

inrättades år 1892.

Anstalten hålles icke öppen året örn utan endast då risk för farsoters

införande i riket föreligger.

Kostnaderna för drift och underhåll av anstalten bestridas från det

under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till allmän hälso- och

sjukvård å 800,000 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat uppgingo

ovannämnda kostnader för budgetåret 1929/1930 till följande belopp:

Karantänsläkare, dagarvode .............................kronor 930: —

Karatänsvakt, » .............................. » 2,190: —

Maskinist, arvode ...................................... » 3,000: —

Underhållskostnader .................................... » 4,299:85

Dyrtidstillägg åt karantänsvakt och maskinist ........ » 1,732: —

Summa kronor 12,151:85.

Stat för anstalten har icke plägat fastställas. Någon uppgift rörande

kostnaderna för anstaltens underhåll och drift finnes icke intagen i den

inom statskontoret upprättade och till trycket befordrade statsliggaren.

Enligt revisorernas mening vore det önskvärt, att omkostnadsstat för

ifrågavarande anstalt bleve fastställd. Då de statliga institutionernas

stater pläga intagas i statsliggaren, skulle därmed bland annat vinnas,

att uppgifter rörande omkostnaderna för anstaltens underhåll och drift

bleve publicerade. I varje fall synes det revisorerna påkallat, att omkostnaderna

för en anstalt av Fejans art komma till synes i ovannämnda

statsliggare.»

Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 26 och 27),

som anfört följande:

»Efter att hava erinrat örn att karantänsanstalten hålles öppen allenast

då risk för farsorters införande i riket föreligger och att kostnaderna för

anstaltens drift och underhåll under budgetåret 1929/1930 uppgått till

12,151 kronor 85 öre hava revisorerna uttalat, att det vore önskvärt, att

omkostnadsstat för anstalten bleve fastställd, varigenom bland annat vunnes,

att uppgifter rörande omkostnaderna för anstaltens underhåll och

drift bleve publicerade.

Medicinalstyrelsen vill härtill framhålla, att under ifrågavarande budgetår

anstalten icke varit öppen och att omkostnaderna för anstaltens

underhåll och drift ställa sig helt olika då anstalten är stängd än då den

är öppen, och i senare fallet äro fullständigt beroende av i vilken omfatt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

17

ning anstalten tages i bruk för karantänsbekandling av fartyg. Då det

icke låter sig på förhand avgöra, huruvida anstalten för ett kommande

budgetår kan behöva öppnas, ännu mindre för huru lång tid den behöver

hållas öppen och allra minst i vilken omfattning karantänsbehandling av

fartyg kan komma att äga rum vid anstalten under denna tid, är det uteslutet

att ens med någon grad av sannolikhet på förhand beräkna anstaltens

kostnader för drift och underhåll. Det kunde visserligen ifrågasättas,

att särskild stat för anstalten fastställdes för varje budgetår under

förutsättning att densamma icke komme att hållas öppen under någon

del av budgetåret. En dylik stat skulle emellertid i väsentliga delar försättas

ur tillämpning, därest anstalten komme att hållas öppen under någon

del av året. Med hänsyn härtill och då, såsom styrelsen i yttrande angående

karantänsanstalten vid Känsö framhållit, fråga nu uppstått örn

Sveriges biträdande av 1926 års internationella hälsovårdskonvention,

anser styrelsen anledning att nu fastställa särskild utgiftsstat för karantänsanstalten

på Fejan knappast föreligga.»

Utskottet har icke kunnat dela de synpunkter i föreliggande fråga, som

av medicinalstyrelsen i ovan omförmälda yttrande framförts. Då utskottet

i likhet med revisorerna funnit det vara lämpligt, att uppgifter

rörande omkostnaderna för karantänsanstaltens årliga underhåll och drift

publiceras, har utskottet velat framhålla önskvärdheten av, att Kungl.

Maj:t för varje budgetår fastställer omkostnadsstat för anstalten, under

förutsättning att densamma icke på grund av farsoter hålles öppen.

Då emellertid utskottet utgår från, att åtgärd i angivna avseende kommer

att vidtagas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

4:o) Under socialdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar

beträffande förfaringssättet i fråga örn vissa förskottsutbetalningar

vid länsstyrelserna (Del I sid. 42—45).

Efter att hava i en tablå påvisat, hurusom ett stort antal äldre förskott,

som av länsstyrelserna utlämnats till magistrater och landsfiskaler, fortfarande

kvarstode oredovisade, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna de hos vissa magistrater

och landsfiskaler utestående förskotten väl höga. I detta sammanhang

vilja revisorerna framhålla vikten av att vid beviljandet av förskott en

noggrann prövning av det föreliggande förskottsbehovet äger rum samt

att nya förskott icke utlämnas, innan de redan erhållna blivit redovisade.

Det sätt, på vilket länsstyrelsen i Linköping handhaft redovisningen av

utlämnade förskott, synes revisorerna giva anledning till allvarliga erinringar.

Det torde vara obestridligt att vederbörande ådagalagt stor slapphet

vid kontrollen å att redovisningens fullgörande skett inom vederbörlig

tid. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna länsstyrelsens

handlingssätt att, oaktat upprepade anmärkningar från riksBihang

till riksdagens protokoll 1931. 0 sami. 89 höft. (Nr 157—158.)

Utskottets

yttrande.

Vissa förskottsutbetalningar

vid

länsstyrelserna.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Utskottets

yttrande.

räkenskapsverket angående förskottsredovisningen, icke vidtaga rättelse

i de av verket påtalade missförhållandena.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 28—

71) samt av riksräkenskapsverket (Del III sid. 72).

Eiksräkenskapsverket har anfört följande:

»Eiksräkenskapsverket, som årligen verkställer granskning av i länsräkenskaperna

redovisade förskott, har för räkenskapsåren 1927/1928 och

1928/1929 hos flera länsstyrelser framfört erinringar rörande i huvudböckerna

redovisade äldre förskott ävensom framhållit vikten av att nya

förskott icke utlämnas, innan tidigare till viss förskottstagare utlämnade

sådana redovisats.

De av riksräkenskapsverket gjorda erinringarna rörande förskottsredovisningen

hava i allmänhet medfört rättelse i räkenskaperna för nästföljande

budgetår. Beträffande Östergötlands läns räkenskaper har emellertid,

såsom riksdagens revisorer i sitt uttalande framhållit, rättelse beträffande

de påtalade missförhållandena ännu icke skett.

Sedan länens huvudböcker för räkenskapsåret 1929/1930 — efter att tidigare

hava varit överlämnade till riksdagens revisorer — numera blivit

tillgängliga för riksräkenskapsverket, har granskningen inom ämbetsverket

av nämnda räkenskapshandlingar påbörjats, och har härvid särskild

uppmärksamhet ägnats de av riksdagens revisorer angivna förhållandena.

Eiksräkenskapsverket kommer icke att underlåta att beträffande sådan

länsräkenskap, i vilken redovisningen av utlämnade förskott jämväl för

räkenskapsåret 1929/1930 kan befinnas otillfredsställande, vidtaga erforderliga

åtgärder för ernående av rättelse.»

Utskottet har funnit de av revisorerna påtalade förhållandena vara av

synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet. Även örn riksräkenskapsverket,

enligt vad som framgår av den avgivna förklaringen, kommer att

hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtaga

åtgärder för ernående av erforderlig rättelse, har utskottet dock ansett

nödvändigt, att den av revisorerna till behandling upptagna frågan göres

till föremål för närmare utredning. Vid ifrågavarande utredning, som

torde böra avse alla sådana förskott, som icke utlämnats för tjänsteresor,

synas jämväl frågorna örn beviljandet av förskott och skyldigheten att

redovisa desamma höra uppmärksammas. Därefter torde erforderliga

föreskrifter för reglerande av dessa förhållanden för framtiden böra av

Kungl. Maj:t utfärdas.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning

meddela föreskrifter rörande utlämnandet och redovisningen

av förskott, som icke hänföra sig till

tjänsteresor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

19

5:o) Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna framställt erinringar

i fråga örn förfaringssättet vid utfärdandet av legitimationshandlingar

för resor till Norge (s. k. tredagarspass), (Del I sid. 46 och 47).

Efter att hava meddelat, att vid åtskilliga gränstullanstalter omförmälda

legitimationshandlingar helagts med lösen, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna

kunna för sin del icke biträda den av vederbörande tjänstemän

framförda meningen, att dessa, enär deras befattning med ifrågavarande

attesters utfärdande grundar sig på förordnande av länsstyrelsen,

skulle vara berättigade att vid utfärdandet av legitimationshandlingarna

pålägga lösenavgift. Någon särskild ersättning för bestyret med

nämnda legitimationsbandlingars utfärdande synes revisorerna icke heller

vara av förhållandena påkallad, då nämligen befattningen därmed utan

olägenhet med hänsyn till övriga arbetsuppgifter torde kunna ingå i vederbörande

tjänstemäns åligganden. Härtill kommer, att den särskilda

ersättning, som enligt vad ovan nämnts utgår för bestyret med passgranskning,

enligt revisorernas mening skäligen borde kunna anses innesluta

även gottgörelse för bestyret med utfärdandet av ifrågavarande legitimationshandlingar.

Revisorerna finna det således påkallat, att åtgärder snarast

möjligt vidtagas i syfte att för framtiden utfärdandet av dylika handlingar

må ske utan att därvid lösenavgift upptages.»

Utlåtanden hava avgivits av statskontoret (Del IH sid. 75 och 76), generaltullstyrelsen

(Del III sid. 77), som bifogat yttranden från tullkamrarna

i Östersund och Storlien, samt av länsstyrelsen i Jämtlands län (Del III

sid. 79 och 80).

Vad revisorerna anfört beträffande det tillämpade förfaringssättet vid

utfärdandet av ifrågavarande legitimationshandlingar, har utskottet visserligen

funnit vara vårt beaktande, men dock icke ansett sig böra föreslå,

att någon särskild åtgärd från riksdagens sida härutinnan vidtages,

alldenstund utskottet förutsätter, att vederbörande myndigheter hava sin

uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och att dessa ordnas

på ett tillfredsställande sätt. På grund härav har utskottet allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Under socialdepartementet, § 14, hava revisorerna meddelat, att de

företagit en undersökning rörande de s. k. lappfonderna jämte vissa i

samband därmed stående frågor (Del I sid. 48—69).

Efter att hava redogjort för dessa fonders tillkomst ävensom i en

tabellarisk sammanställning meddelat de olika ändamål och därå belöpande

utgifter, som bestritts av ifrågavarande fonders medel, hava revisorerna

gjort följande uttalande:

Utfärdande av

legitimationshandlingar

för resor till

Norge (s. k.

tredagarspass.

)

Utskottets

yttrande.

De s. k. lapp

fonderna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

20 Statsutskottets utlåtande Nr 158.

»Enligt revisorernas mening torde lånefonden för inköp av renar numera

sakna berättigande. Såsom ovan nämnts bildades fonden 1913 i avsikt att

bereda fattiga lappar i de bägge nordligaste länen möjlighet att på billiga

villkor erhålla lån för inköp av renar. Redan påföljande år eller alltså

1914 tillkommo emellertid Norrbottens och Västerbottens lappfonder, och

lån för inköp av renar hava sedermera uteslutande utgått från dessa

båda fonder. Lånefonden för inköp av renar torde därför böra avvecklas.

Vad angår övriga ovannämnda fonder hava såsom av tabellerna framgår

avsevärda belopp år efter år utgått från desamma för tillgodoseendet

av lapparnas intressen. Det förefaller uppenbart, att lapparna för sin

existens under nuvarande yttre betingelser i väsentlig grad äro beroende

av dessa fonder. Av största vikt är fördenskull, att avkastningen av fonderna

användes på sådant sätt, att lappbefolkningen därigenom beredes

största möjliga nytta. Av uppgifterna i nyssnämnda tabeller vill det synas,

som örn kostnaderna för förvaltning och dylikt vore ganska avsevärda.

Å andra sidan synes det påfallande, att fonderna i jämförelsevis

ringa utsträckning användas för produktiva ändamål. Enligt revisorernas

mening bör större aktgivenhet ägnas frågan i vad mån avkastningen

av fonderna må kunna finna användning för höjandet av själva den näringsgren,

som för lappbefolkningen är den ojämförligt viktigaste, nämligen

renskötseln. Utan att för övrigt vilja upptaga denna sak till närmare

dryftande vilja dock revisorerna i sådant syfte ifrågasätta, huruvida

ej större uppmärksamhet bör ägnas exempelvis förädlingsarbetet beträffande

renarna, renlavens tillväxt, renbetesmarkernas bärighet och liknande

för renskötselns ekonomi betydelsefulla frågor, vilka hittills endast

i ringa grad varit föremål för undersökning.»

Förklaringar hava avgivits av domänstyrelsen (Del III sid. 80—82), av

statskontoret (Del III sid. 83) samt av länsstyrelsena i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län (Del III sid. 84—88).

I nämnda yttrande av statskontoret har framhållits, att likartade kostnader

för närvarande bestredes från dessa fonders avkastning och från

extra reservationsanslaget till ersättning åt lappfogdar m. m. Det syntes

på grund härav statskontoret önskvärt, att en utredning komme till stånd

i syfte att klarlägga, vilka slag av utgifter framdeles borde bestridas av

fondmedlen och vilka skulle utgå från anslag under riksstatens femte huvudtitel.

Utskottet delar statskontorets uppfattning rörande önskvärdheten av att

det för framtiden klarlägges, vilka utgifter som böra bestridas av lappfonderna,

och vilka som böra utgå från anslag å riksstaten. Då utskottet

emellertid utgår från, att statskontoret vidtager erforderliga åtgärder

i angivet syfte, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

21

7:o) Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna meddelat, att

de verkställt en undersökning rörande kommissionsnärsväsendet vid

statsdepartement m. fl. ämbetsverk (Del I sid. 69—77).

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser

rörande kommissionärernas anställning, åligganden, arvoden m. m., hava

erinrat örn, att kommissionärsväsendet upprepade gånger varit föremål

för revisorernas uppmärksamhet. Med anledning av vissa av 1924 års

revisorer påtalade missförhållanden igångsattes en utredning för omarbetning

av kommissionärskungörelsen, varvid jämväl skulle tagas under

omprövning en av 1925 års revisorer föreslagen omläggning av kommissionärsinstitutionen.

Den verkställda utredningen har emellertid, som

revisorerna framhållit, icke ännu föranlett någon åtgärd från Kungl.

Maj:ts sida. För att belysa, vilken omfattning kommissionärsverksamheten

äger, hava revisorerna beträffande kommissionärerna vid statsdepartementen

och de centrala verken i Stockholm ävensom vid länsstyrelserna

och domkapitlen samt i domsagorna lämnat en redogörelse över dels

kommissionärernas nettohehållning å deras arvoden såväl enligt kommissionärstaxan,

som ock för de uppdrag av olika slag, vilka de uppburit

i mer eller mindre sammanhang med kommissionärsverksamheten, dels

ock antalet av kommissionärerna handlagda ärenden, allt för budgetåret

1929/1930.

Såsom allmänt omdöme hava revisorerna framhållit, att då den alltmer

ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten uppenbarligen givit

frågan örn kommissionärsväsendets ordnande stegrad aktualitet, hade revisorerna,

utan att nu, i det läge, vari frågan genom ovannämnda utredning

kommit, vilja uttala någon mening örn på vad sätt ifrågavarande

spörsmål borde lösas, ansett sig böra bringa de av revisorerna gjorda iakttagelserna

till riksdagens kännedom.

Utskottet vill till en början erinra om, att 1925 års riksdag i anledning

av vissa utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering

av kommissionärsarvoden uttalade såsom sin mening, att det måste anses

önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer lios statsmyndigheter

omarbetades med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden,

ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde,

att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten

hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär

i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens''

verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Kungl. Majit måtte

snarast möjligt föranstalta örn en omarbetning av berörda föreskrifter

i av riksdagen angiven riktning.

Den av riksdagen begärda utredningen, vilken numera blivit slutförd,

bär emellertid, såsom revisorerna framhållit, ännu icke föranlett någon

åtgärd från Kungl. Majlis sida.

Kommis
sionärsväsen
det.

Utskottets

yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Ledamöter av

vägstyrelse

såsom entreprenörer

för

arbeten åt vägdistriktet.

Med hänsyn till den alltmera ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten

synas allt starkare skäl kunna anföras för, att en omarbetning

av kommissionärskungörelsen kommer till stånd. Utskottet har

därför ansett sig böra framhålla angelägenheten av, att resultatet av den

föreliggande utredningen snarast möjligt blir föremål för Kungl. Maj:ts

prövning och avgörande. Med hänsyn till den allmänna betydelsen av

berörda spörsmål har utskottet ansett, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit bör giva uttryck åt denna sin ståndpunkt i ärendet.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att

en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast

möjligt kommer till stånd.

8:o) Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna redogjort

för ett fall, då ledamöter av vägstyrelse uppträtt såsom entreprenörer

för arbeten åt vägdistriktet (Del I sid. 78—80).

Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande i

»Såsom av ovanstående sammanställning framgår har hela den ordinarie

styrelsen, den ena styrelsesuppleanten och en av revisorerna uppburit

ersättningar för vägunderhåll i egenskap av entreprenörer. Jämlikt

§§ 1 och 5 i entreprenadkontrakten har vägstyrelsen att tillvarataga

distriktets intressen gentemot entreprenörerna och tillse att dessa fullgöra

sina åtaganden. Då emellertid vägstyrelsens ledamöter själva jämväl

äro entreprenörer, föreligger uppenbarligen fara för att ett fullt objektivt

bedömande av utförda vägunderhållsarheten icke kommer att äga

rum. Styrelsens ställning i förhållande till övriga entreprenörer kan på

grund av angivna omständigheter dessutom lätt försvagas. Revisorerna

vilja därför framhålla angelägenheten av att ledamöter av vägstyrelserna

icke i någon form uppträda såsom entreprenörer till det distrikt, vars

förvaltning de satts att handhava. Att entreprenadarbete utföres av revisor

för distriktet måste även anses olämpligt.

Revisorerna vilja härjämte framhålla, att styrelseledamöter och revisorer

inom vägdistrikt, såvida ej särskilda skäl motivera ett undantag,

icke böra anlitas för utförande av annat vägarbete eller som leverantörer

av materialier m. m. för distriktets räkning.»

I avgiven förklaring har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört följande

(Del III sid 88 och 89) i

»Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har sedan länge haft sin uppmärksamhet

riktad på det missförhållande, som riksdagens revisorer nu påtala.

Under det att tjänstemän i väg- och vattenhyggnadsstyrelsen på

grund av föreskrift i gällande avlöningsreglemente äro förhindrade

åtaga sig byggnadsarbetes utförande på entreprenad saknas bestämmelse

som förhindrar ledamot av vägstyrelse eller revisor att åtaga sig entreprenad

för vägdistrilcts räkning.

Styrelsen har därför hittills endast på övertygelsens väg kunnat in
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158. 23

verka till förhindrande härav. Särskilt har styrelsen verkat i detta

syfte under den tid, då styrelsen handlagt frågor rörande godkännande

av entreprenör för väganläggningar och vägförbättringar.

Jämväl i fråga om entreprenad för vägunderhåll har styrelsen vid

stickprovsgranskningar sökt bibringa vägstyrelsen sin uppfattning örn

olämpligheten av att vägstyrelseledamot innehar entreprenaduppdrag

från vägstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som sålunda till fullo delar statsrevisorernas

mening i denna sak, hemställer i underdånighet, att det av

revisorerna väckta spörsmålet matte föranleda sadan ändring i väglagen

att det av revisorerna åsyftade ändamålet vinnes.»

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det

måste anses principiellt oriktigt, att ledamöter av vägstyrelse uppträda

såsom entreprenörer för arbeten åt vägdistriktet. Enligt utskottets mening

är därför påkallat, att en ändring i berörda avseende vidtages. Då emellertid

utskottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att hava sin uppmärksamhet

riktad på ifrågavarande förhallanden, har utskottet icke ansett

erforderligt, att någon särskild åtgärd i denna fråga nu vidtages från

riksdagens sida.

Utskottet har därför endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.

9:o) Under finansdepartementet, § 18, hava revisorerna redogjort för

några av dem gjorda iakttagelser vid företagna inventeringar vid vissa

tullkammare (Del I sid. 82 och 83).

Revisorerna hava därvid uppmärksammat, att depositioner av kontanta

medel förekommit i betydande utsträckning vid tullkamrarna, utan att

någon verifiering av de sålunda mottagna medlen ifrågakomma och utan

att tullkammaren lämnat vederbörande deponent något erkännande örn

inbetalningen. Revisorerna hava vidare funnit, att de inbetalningar,

vissa varuägare haft att fullgöra för att omedelbart utbekomma vara, för

vilken tullkammare icke samtidigt kunnat bestämma vederbörlig tullavgift,

givits karaktär av deposition och att erkännande örn densammas

fullgörande utfärdats i form av depositionsbevis, vilket bevis belagts med

en avgift av 1 krona 50 öre.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

»Det måste enligt revisorernas mening ur kontrollsynpunkt anses vara

av viss betydelse, att samtliga de medel, som av statliga myndigheter

mottagas och redovisas, i största möjliga utsträckning verifieras. En dylik

verifiering sker vid inbetalningar till tullkamrarna av debiterade avgifter.

Den av tullkammaren utställda hillräkningen, å vilken kvitteras

mottagna tullavgifter, är försedd med en kontrollkupong, som av tullkammaren

vid tullikviden frånskiljes och behålles som verifikation till

Utskottets

yttrande

Vissa depositioner

vid

tullkamrarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

24 Statsutskottets utlåtande Nr 158.

inbetalningen. En liknande anordning synes revisorerna kunna genomföras,

därest tullverket för förhandsinbetalningar av ovan angivet slag

tillhandahåller tullkamrarna kvittensblanketter med vidsittande kontrollkuponger

och dessa i kontrollhänseende utnyttjas på enahanda sätt som

sker vid nyssnämnda inbetalningar av tullavgifter.

Från allmänhetens synpunkt torde det dessutom vara ett rättmätigt

krav, att kvitto utfärdas å varje inbetalning, som fullgöres till statsverket,

utan att detta kvitto belägges med särskild avgift från statens sida.

Ovanberörda inbetalningar, vilka i anslutning till bestämmelse i tullstadgan

givits karaktären av depositioner, äro enligt revisorernas uppfattning

mera att anse såsom en förskottsbetalning av tullavgiften i

avvaktan på vederbörande tullmyndigheters beslut örn taxeringen. Att

under sådana förhållanden belägga ett å inbetalningen utfärdat bevis

med särskild stämpelavgift, synes revisorerna icke vara skäligt.»

Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 95—98),

som av angivna skäl icke känt sig övertygad örn nödvändigheten av att

såsom kontroll å tullverkets redovisning av deponerade medel vidtaga en

anordning, sådan som den av revisorerna ifrågasatta. Däremot ansåge

styrelsen i likhet med revisorerna, att allmänheten möjligen kunde hava

något intresse av att få genomfört ett system, enligt vilket utfärdandet

av bevis å hos tullanstalt ställda depositioner bleve obligatoriskt och kostnadsfritt.

Enligt styrelsens mening vore det emellertid icke möjligt att

utan ändring av gällande expeditionslösen- och stämpelförordningar medgiva

den förordade kostnadsfriheten. De bevis, örn vilka här vore fråga,

avsåge nämligen i ett stort antal fall depositioner för utfående av varor,

vilka sedermera befunnes vara tullfria eller som vore ämnade att under

viss tid disponeras tullfritt här i riket och därefter återutföras. Dessa

depositioner horde enligt styrelsens mening icke vara att anse såsom en

förskottsbetalning av tullavgiften utan borde likställas med sådana medelsinbetalningar,

för vilka hos andra institutioner verkliga depositionsbevis

utfärdades. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att ett förfarande

med stämpelbelagda depositionsbevis vid nedsättande hos tullmyndighet

av belopp, svarande mot införselavgifterna för varor, tillämpats sedan

äldre tider och att styrelsen enligt beslut den 9 oktober 1884 fäst uppmärksamheten

å att depositionsbevis, som utfärdats på grund av då gällande

bestämmelser av motsvarande innehåll som nuvarande 152 § i tullstadgan,

borde påföras lösen och stämpelavgift enligt expeditionslösenoch

stämpelförordningarna.

Utskottet, som funnit de av revisorerna under förevarande paragraf

gjorda uttalandena vara värda beaktande, vill i likhet med revisorerna

betona nödvändigheten av, att vid de förhandsinbetalningar, varom här

är fråga, kvitton utfärdas å varje sådan inbetalning till statsverket samt

att dessa kvitton utlämnas kostnadsfritt.

För vinnande av rättelse i de anmärkta förhållandena synas erforderliga

åtgärder böra vidtagas av Kungl. Majit.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

25

i Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder

för vinnande av ändring i av revisorerna anmärkta

hänseenden beträffande förfaringssättet i

fråga örn depositioner vid tullkamrarna.

IOio) Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna meddelat, att

de verkställt en undersökning rörande den omfattning, i vilken länsstyrelsernas

och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit ersättning för

arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder (Del I sid. 86—94).

Efter att hava redogjort för resultatet av denna undersökning hava revisorerna

sammanfört sina iakttagelser i följande uttalande:

»Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän

i så stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,

som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden.

Enligt inkomna uppgifter har visserligen ersättning allenast

utgått för arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna,

som örn, ifall övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för

taxeringsarbetets fullgörande inom föreskriven tid, den riktiga utvägen

vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen

under den tid taxeringsarbetet kräver hela hans arbetstid. Förutom

att på detta sätt kostnaderna sannolikt kunde nedbringas, borde

även taxeringens enhetlighet vinna härpå.

De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna

lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen

emellan. Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika

förfarande praktiserats, då det gällt ledighet för arbetets utförande och

därav följande avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt

att i dessa hänseenden samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla

län.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att

den utbetalda ersättningen i vissa fall synes vara väl rundligt tilltagen.

Så har i Göteborgs och Bohus län en landskontorist uppburit 8,175 kronor,

varav 4,425 kronor såsom ordförande i taxeringsnämnd och resten såsom

biträde åt landskamreraren och längdföraro i prövningsnämnden. Den

åtnjutna ledigheten uppgår till sammanlagt 3 dagars semester. Allt arbete

har således utförts före eller efter arbetstidens slut. Även örn uppdragets

fullgörande dragit vissa mindre omkostnader, förefaller dock beräkningsgrunden

för ersättningen hava varit alltför hög. En länsbokhållare

i samma län har uppburit 8,550 kronor, därav 2,550 kronor som

taxeringsnämndsordförande. Semester har åtnjutits under 7 dagar. I

Kopparbergs län har till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav

4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Denne har dock åtnjutit ledighet

i 21 dagar och avstått 331 kronor 38 öre av lönen. I Malmöhus län

har till en extra länsbokhållare utbetalts 6,440 kronor, 4,090 kronor härav

har han uppburit såsom ordförande i fyra taxeringsnämnder. Ingen ledighet

har i detta fall förekommit.

Ersättning

till länsstyrelsernas

och fögderiför

tältningens

tjänstemän

för taxeringsarbete.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Utskottets

yttrande.

Kommitté
väsendet.

Utskottets

yttrande.

De sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna ansett sig böra

bringa till riksdagens kännedom.»

Förklaringar bava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.

98—163).

Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas

tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,

anser utskottet en undersökning erforderlig till utrönande,

huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt

ordna taxeringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal, som

härför måste tagas i anspråk, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna

och fögderiförvaltningarna behöver för framtiden i nuvarande omfattning

utnyttjas vid taxeringsarbetet. Otvivelaktigt är nämligen, att genom de

nuvarande anordningarna kostnaderna bliva högst betydande, och det

lärer även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande

förvaltningar menligt påverkas av nu gällande ordning härutinnan.

En omständighet, som i hög grad medverkar till att nuvarande

förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt, är givetvis,

att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren starkt ökats,

varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas taxeringsuppgifterna.

Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter

synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för

närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet

för vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings-

och prövningsnämnderna. På grund av vad sålunda anförts får

utskottet, under erinran örn att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

den 15 maj 1928 (nr 190, punkt 4:o) berört vissa likartade spörsmål hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet,

närmast med hänsyn till användningen

av den personal, som för detta ändamål årligen behöver

tagas i anspråk.

Illo) Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna redogjort för

kommittéväsendets utveckling under den senaste tioårsperioden (Del III

sid. 94—98) samt därtill anknutit vissa uttalanden. I

I fråga örn kommittéväsendet har utskottet funnit anledning framhålla

önskvärdheten av, att i berättelsen över vad sig i rikets styrelse

tilldragit intages en specificerad uppgift rörande kostnaderna

för kommittéväsendet med angivande för varje kommitté av de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158. 27

särskilda belopp, som utbetalts för dagarvoden, reseersättningar, ersättningar

för avstådda avlöningsförmåner samt expensutgifter. Dylika uppgifter

torde även böra lämnas beträffande sekreterare och biträden åt

kommittén. Någon svårighet att lämna ifrågavarande uppgifter torde

icke förefinnas, då på angivet sätt specificerade uppgifter årligen avlämnas

av vederbörande kommittéer. Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville i berättelsen över vad

sig i rikets styrelse tilldragit meddela specificerade

uppgifter rörande kommittéväsendet, på sätt av utskottet

här ovan angivits.

1210) Under finansdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat, att

de företagit en undersökning angående det förfaringssätt, som i allmänhet

tillämpas vid inköp för statens räkning av motorfordon (Del I sid.

98—101).

Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande antalet

motorfordon vid de statliga myndigheter, vilka innehava sådana

fordon till ett större antal, ävensom redogjort för de av myndigheterna

tillämpade förfaringssätten vid upphandlingen av sagda fordon.

Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

»Av ovan återgivna sammanställning framgår, att där upptagna statliga

institutioners innehav av motorfordon representerar ett så betydande

inköpsvärde som cirka 7 miljoner kronor. Med hänsyn till omfattningen

av dessa utgifter för statsverket måste det anses vara av väsentlig betydelse,

att den upphandling, som här förekommer, verkställes på ett rationellt

sätt. Av den lämnade redogörelsen angående förfaringssättet vid

denna upphandling framgår, att det inom ovannämnda statsinstitutioner

redan förekommer en viss centralisering av uppköpen. Detta har givetvis

varit till ekonomisk fördel för staten. Enligt revisorernas mening

skulle emellertid än mera kunna utvinnas i detta hänseende, därest en

samverkan ägde rum mellan de olika statsinstitutionerna. En väsentlig

del av de motorfordon, som komma till användning i den statliga verksamheten,

äro nämligen av den enhetliga typ, att en dylik samverkan vid

förekommande upphandling borde utan svårighet kunna, genomföras.

Otvivelaktigt är, att ett gemensamt uppträdande från statsinstitutionernas

sida vid anskaffning av vissa standardtyper av motorfordon skulle

medföra såväl förmånligare priser som ock en viss begränsning av vissa

kostnader, som förekomma i samband med uppköp och användning av

fordon av ifrågavarande slag. Revisorerna vilja därför uttala önskvärdheten

av, att åtgärder vidtagas för en ytterligare centralisering av denna

statens upphandling på sätt revisorerna härovan antytt. Likaledes vilja

revisorerna såsom angeläget framhålla, att, i den mån ej av tekniska eller

ekonomiska skäl hinder härför möter, vid ifrågavarande upphandling

företräde lämnas åt vara av svensk tillverkning.»

Staten»

motorfordon.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Utskottets

yttrande.

Av revisorernas utredning synes framgå, att vid upphandlingar av

statens motorfordon skilda förfaringssätt tillämpas vid de olika statsinstitutionerna.

I likhet med revisorerna anser utskottet vissa fördelar

vara att vinna, därest en centralisering vidtages beträffande ifrågavarande

och likartade slag av upphandlingar. Med hänsyn till de uppgifter,

som ålagts den av Kungl. Maj :t tillsatta organisationsnämnden,

torde det enligt utskottets mening närmast böra tillkomma denna nämnd

att upptaga spörsmålet till undersökning. Då utskottet emellertid anser

sig kunna förutsätta att sa sker utan särskild framställning från riksdagens

sida, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

Iakttagelser 13:°) Under finansdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att

angående de företagit en undersökning rörande verkningarna av 1929 års allmänna

V188CL €T8dtt■*

ningar enligt resereglemente och i samband därmed framhållit önskvärdheten av att i

reseregie- besparingssyfte vissa ändringar vidtagas i reglementets nuvarande bestämmelser

(Del I sid. 101—105).

Utskottet har i sitt den 28 april innevarande år avgivna utlåtande nr

109 yttrat sig rörande det spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till

behandling; varom utskottet velat här

mentet.

erinra.

Åttonde

huvudtitelns

anslag till

kyrkors

underhåll

m. m.

14 :o) Under ecklesiastikdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,

att de företagit en utredning rörande de ersättningar, som utbetalats från

åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll: ersättningar (Del I

sid. 112—114) och därvid anfört följande:

»Den verkställda utredningen har givit vid handen, att ifrågavarande

ersättningsbelopp, som utgå till icke mindre än nära 1,500 kyrkor, äro

synnerligen växlande och mången gång ytterst obetydliga. Så t. ex. hava

revisorerna uppmärksammat, att ersättningsbeloppen i vissa fall uppgått

till endast några ören. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel

en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det

torde vara obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet

åsamkas ett avsevärt arbete, som i många fall icke står i rimlig proportion

till den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats

av flera länsstyrelser.

På grund av vad sålunda anförts synes revisorerna en utredning höra

verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse

med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitaliserat

belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.»

Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del lil sid. 192—201),

statskontoret (Del III sid. 226—229), samtliga länsstyrelser (Del III sid.

201—217) och domkapitel (Del III sid. 218—225).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158. 29

Efter att lxava redogjort för anslagets tillkomst Ilar kammarkollegium

anfört följande:

»Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att den av revisorerna

begärda utredningen är av behovet påkallad. Den nu utgående

ersättningen för vin- och byggnadssäd torde utgöra en olämplig anordning

redan genom den därav betingade årliga, i förhållande till beloppens

storlek i regel omständliga omräknings- och utanordningsproceduren.

Kollegiet delar revisorernas uppfattning örn önskvärdheten av en förenkling

beträffande ifrågavarande, till antalet många men ofta obetydliga

ersättningsbelopps utgörande. Men den av kollegium ovan lämnade

redogörelsen ger ock vid handen, hurusom förslag i senare tid — såväl i

visst sammanhang med de utredningar, som ledde till besluten örn den

allmänna grundskatteavskrivningen, som ock därefter i sammanhang

med tillkomsten av 1898 års lagstiftning angående avskrivning av kyrkofonden

i Skåne med flera landskap — varit å hane i syfte att ersättningen

för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas. Vad vid

denna speciella frågas behandling förekommit synes icke hava inneburit,

att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt avvisad.

Vid sådant förhållande torde ej blott de av revisorerna angivna möjligheterna

för omläggning av det nuvarande systemet böra bliva föremål

för övervägande vid en utredning av angivet slag utan ock alternativet

indragning av ersättningarna utan vederlag.

Annorlunda är i viss mån läget beträffande de till domkyrkorna (och

Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar för domkyrkotunnor, varmed

torde böra i avseende å behandlingen likställas vissa anslag till domkyrkorna

i Karlstad och Härnösand, sannolikt av vin- och byggnadssäds

natur. Dessa ersättningar spela en långt större roll för de särskilda kyrkornas

ekonomi än vad fallet är för de vanliga församlingskyrkorna beträffande

ersättningarna för vin- och byggnadssäden. På grund av domkyrkornas

dubbla natur av stifts- och församlingskyrkor samt deras med

stiftskyrkokaraktären sammanhängande skyldigheter att bestrida vissa

kostnader för biskopsgård och domkapitelslokal kan ej i samma mån som

ifråga örn övriga kyrkor det subsidiära ansvaret för deras uppehållande

sägas åvila respektive församlingar. Dessa omständigheter torde speciellt

böra beaktas vid en utredning.

De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt ersättningar av

annan natur, till kyrkorna, som ingå i det nu ifrågavarande anslaget, synas

i allmänhet utgå i fixa penningbelopp eller efter det i 1869 års förordning

fixerade medelvärdet (i några fall, såsom till Skara domkyrka

för 24.4 kubikfot råg och 48.s kubikfot korn, efter årligt medelmarkegångspris).

Någon omräkning beträffande dessa ersättningar äger följaktligen

i regel icke rum och torde någon förändring beträffande sådana ersättningar

icke av sådan anledning vara påkallad. Däremot är att märka,

att bland dessa ersättningsposter förekomma de till beloppen obetydligaste,

stundom blott några ören. Skulle en indragning till statsverket

eller omläggning av till de två föregående grupperna hörande ersättningar

äga rum, är det givet, att frågan blir aktuell åtminstone för vissa

poster inom denna grupp.

Kollegiet, som i följd av den korta tid, som stått till dess förfogande,

icke kunnat i ovan angivna hänseende förebringa fullständig utredning

och förslag, tillstyrker alltså en utredning, varvid ovan angivna syn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Utikottets

yttrande.

punkter torde tagas i beaktande. Kollegiet anser sig tillika böra erinra,

att en indragning till statsverket eller minskning på annat sätt av ifrågavarande

ersättningars realvärde såsom i huvudsak berörande prästerskapets

privilegier torde erfordra medverkan av kyrkomötet. En dylik utredning,

som synes böra avse även visst anslag till »underhåll» (VIII C.

15), skulle dock icke äga något sakligt sammanhang med en utredning

rörande grunderna för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och

förvaltning av den därtill anslagna egendomen. Den av domkapitlet i

Växjö under motsatt förutsättning gjorda hemställan torde fördenskull

icke kunna tillstyrkas.

Den av domkapitlet i Luleå gjorda framställningen örn särskilt statsanslag

till domkyrkan i Luleå torde icke böra i förevarande sammanhang

bliva föremål för bedömande.»

Statskontoret har i likhet med revisorerna funnit, att en förnyad utredning

borde verkställas, huruvida icke nu omförmälda ersättningar skulle

kunna antingen av statsverket avlösas med ett kapitaliserat belopp eller

ock fastställas att utgå med bestämda årliga belopp. Statskontoret förutsatte

härvid att frågan angående de rättsliga grunderna för utbetalandet

av ersättningarna ifråga samtidigt bleve vederbörligen klarlagda.

Under ecklesiastikdepartementet, § 24, hava revisorerna vidare behandlat

en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga angående

vissa indelningsersättningar till klockare m. fl. från åttonde huvudtitelns

anslag: kleresistaten. Denna fråga bör enligt utskottets mening behandlas

i förevarande sammanhang.

Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande indelningsersättningar,

vilka för närvarande till övervägande delen beräknas efter medelmarkegångspris,

lämpligen kunna utgå med bestämda årliga belopp eller ock

av statsverket helt avlösas.

Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 163—

166), statskontoret (Del III sid. 182—184) samt samtliga länsstyrelser och

Stockholms stads konsistorium (Del III sid. 166—182).

Kammarkollegium och statskontoret hava tillstyrkt, att en utredning

i frågan kommer till stånd, vilken utredning enligt ämbetsverkens mening

möjligen borde avse även andra ersättningar under anslaget.

Av revisorernas under §§ 24 och 26 gjorda uttalanden framgår, att uträkningen

av ifrågavarande indelningsersättningar förorsakar vederbörande

myndigheter ett avsevärt arbete, som ej står i rimlig proportion

till de utgående ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill synes det önskligt,

att en indragning eller avlösning av ersättningarna kommer till

stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i räkenskaperna och

därmed minskade utgifter för statsverket kan genomföras. I likhet med

de hörda myndigheterna har utskottet alltså ansett sig böra föreslå, att

en utredning i sådant syfte verkställes.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

31

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

dels huruvida icke en indragning eller avlösning

av ovan berörda indelningsersättningar kan äga rum,

dels ock huruvida icke i varje fall ett mera förenklat

och tidsenligt förfarande vid uträkningen av dessa

ersättningar kan genomföras.

15io) Under jordbruksdepartementet, § 33, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan rörande veterinärinrättningens i Skara upphörande

såsom statlig institution (Del I sid. 120—125).

Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling

av jordbruksutskottet i dess den 12 mars innevarande år avgivna

utlåtande nr 1, punkt 53, därvid nämnda utskott, som ansåg sig icke böra

för nästkommande budgetår föreslå någon förändring i institutionens

verksamhet, dock förutsatte, att den av revisorerna behandlade frågan

snarast möjligt komme att bliva föremål för utredning.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

16 io) Under jordbruksdepartementet, § 34, hava revisorerna påvisat,

hurusom verksamhetens upprätthållande vid svenska mosskulturföreningens

försöksgård vid Gisselås betingat avsevärda kostnader och hava med

anledning härav framhållit önskvärdheten av, att utredning verkställes

rörande statens framtida ställning till företaget (Del I sid. 125—128).

I sitt den 17 februari innevarande år avgivna utlåtande nr 2 har jordbruksutskottet

under punkt 24 uttalat sig i den av revisorerna berörda

frågan och i likhet med revisorerna ansett, att en utredning i förevarande

hänseende borde komma till stånd.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

17:o) Under jordbruksdepartementet, § 35, hava revisorerna meddelat,

att de företagit en undersökning rörande kostnaderna för egnahemsnämndernas

låneförmedling (Del I sid. 128—131).

Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,

som i huvudsak grundar sig på en i en upprättad tabell gjord

sammanställning av de olika utgiftsposterna inom respektive hushållningssällskap,

hava revisorerna anfört följande!

Veterinärinrättningen

i Skara.

Svenska

mosskulturföreningens

försöksgård

vid Gisselås.

Egnahemslåneverleaa

råheten
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

»Såsom av tabellen framgår ställa sig särskilt kostnaderna för besiktningar

mycket olika inom olika län. I några fall synas dessa kostnader

påfallande höga. Vad de norrländska länen beträffar har detta givetvis

sin förklaring däri, att de stora avstånden kräva längre och därigenom

dyrbarare resor. I vissa andra län åter synas kostnaderna för ifrågavarande

ändamål oskäligt höga och torde kunna väsentligt nedbringas genom

mera planmässigt ordnande av resorna eller genom andra lämpliga

åtgärder.

Jämväl personalkostnaderna synas revisorerna i vissa fall höga. Enligt

vad revisorerna hava sig bekant innehava egnahemsnämndernas

tjänstemän i stor utsträckning samtidigt andra avlönade befattningar

hos hushållningssällskapen. För nedbringande av personalkostnaderna

synes det i dylika fall böra undersökas, huruvida ej vederbörande befattningshavare

skäligen bör kunna åtnöjas med en reducerad avlöning.

Slutligen vilja revisorerna på förekommen anledning framhålla önskvärdheten

av att egnahemslåneärenden i olika instanser handläggas på

sådant sätt, att lånesökande med största möjliga skyndsamhet må erhålla

besked, huruvida sökta lån beviljats eller icke.»

Förklaring har avgivits av statens egnahemsstyrelse (Del III sid. 262

och 263), som, efter att hava meddelat, att revisorernas uttalande komme

att genom styrelsens försorg bringas till egnahemsnämndernas kännedom

för de åtgärder, som därav kunde föranledas, anfört följande:

»Revisorerna hava påpekat, att kostnaderna för besiktningar ställa sig

mycket olika inom olika län. Uträknad medelkostnad per besiktning och

län torde härvidlag närmast hava legat till grund för revisorernas omdöme.

Ifrågavarande olikhet lärer emellertid delvis kunna förklaras därav,

att revisorernas till egnahemsnämnderna för ifyllande utsända uppgiftsformulär

uppfattats olika. Sålunda torde vid besvarandet av formulärfrågorna

»antal utförda besiktningar för beviljande av lån» och

»utförda besiktningar å lägenheter, till vilka lån förut beviljats» somliga

egnahemsnämnder hava uppgivit antal besiktigade lägenheter, medan

andra nämnder åter meddelat antalet besiktningsförrättningar. I senare

fallet bliver givetvis antalet högre, då flera resor för samma lägenhets

besiktigande ofta erfordras. Vidare torde det efterfrågade antalet besiktningar

kommit att stiga ytterligare på de håll, där även avsyningsförrättningar

i anledning av såväl egnahemslån som premielån medtagits

bland antalet uppgivna besiktningar. Då å andra sidan nämnderna vid

formulärets ifyllande genomgående torde hava såsom utgifter för besiktningar

under året uppgivit den bokförda kostnaden för alla slag av besiktningsförrättningar,

bliver givetvis medelkostnaden för olika uppgiftslämnare

mycket olika. Såsom exempel å det anförda kan framhållas egnahemsnämnden

i Södermanlands län. Där uppgår medelkostnaden enligt

revisorernas uträkning till 32 kronor 17 öre. Enligt vad egnahemsstyrelsen

under hand inhämtat bliver medelkostnaden för samma län

9 kronor 99 öre, därest såsom »utförda besiktningar» räknas antalet besiktningsförrättningar

i stället för antalet besiktigade lägenheter.

Egnahemsnämndernas personalkostnader hava i vissa fall synts revisorerna

höga. Egnahemsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad härå

och har under 1930 medverkat till inskränkning av egnahemsnämnds

personal i fall, där sådan inskränkning synts befogad och möjlig att ge
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

33

nomföra utan att kravet på snabb och grundlig handläggning av ärendena

därigenom behövt eftersättas.

Den av revisorerna uttalade önskvärdheten, att egnahemslåneärendena

behandlas med. största möjliga skyndsamhet, har redan, i fall, som kommit

till styrelsens kännedom, varit föremål för styrelsens uppmärksamhet.

Revisorernas berörda uttalande kommer givetvis att understryka

kravet på, att nämnderna icke onödigtvis fördröja prövning av inkomna

ansökningar.»

Utskottet, som visserligen icke kunnat finna, att de av revisorerna meddelade

uppgifterna lämna stöd för ett säkert bedömande av den till

behandling upptagna frågan, har dock ansett densamma vara förtjänt av

beaktande. Då utskottet emellertid, på grund av vad statens egnahemsstyrelse

i sin ovanberörda förklaring uttalat, har anledning förutsätta,

att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på föreliggande spörsmål,

har utskottet allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.

18:o) Under jordbruksdepartementet, § 36, hava revisorerna meddelat,

att de verkställt en undersökning rörande orsakerna till det betydande

överskridande, som ägt rum beträffande nionde huvudtitelns anslag till

rese- och traktamentspenningar (Del I sid. 132—138).

I anslutning härtill hava revisor^na gjort följande uttalande:

»Utgifterna under nionde huvudtitlens anslag till rese- och traktamentspenningar

synas revisorerna synnerligen höga. Särskilt påfallande

är den betydliga ökningen av utgifterna under senaste budgetår. Såsom

framgår av ovan gjorda sammanställning torde den huvudsakliga

orsaken härtill vara att söka i ökade utgifter för distriktslantmätarnas

och deras biträdens resor.

■ Då den vid lantmäteriverksamheten å distrikten under år 1929 sysselsatta

personalen sammanlagt uppgick till ett antal av 365 (199

distriktslantmätare, 63 extra lantmätare1, 25.5 elever1 och 77.5 tekniska

biträden1) utgjorde medeltalet för av ifrågavarande personal åtnjuten

resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel under år 1929

2,490 kronor per person.

Såsom förut framhållits bär riksdagen förutsatt — i samband med att

statsverket i huvudsak åtog sig utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning

till distriktslantmätarna och deras biträden — att åtskilliga

begränsningar i rätten till reseersättning borde stadgas för

ifrågavarande personal liksom skett exempelvis beträffande liknande

ersättningar till skogsstatens personal. Några sådana begränsningar

av betydelse hava emellertid ännu icke genomförts, ett förhållande, som

revisorerna icke kunnat undgå att finna märkligt.

Det synes revisorerna nödvändigt, att för nedbringande av de höga

kostnaderna för distriktslantmätares och deras biträdens resor åtgärder

1 Sammanlagda antalet tjänsteinånader Ilar dividerats med 12.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 80 haft. (Nr 137—158.) 3

Utskottets

yttrande.

Nionde

huvudtitelns

anslag till

rese- och

traktamentspenningar.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

Viss tjänstårsberäkning

enligt civila

pensionslagen.

34 Statsutskottets utlåtande Nr 158.

snarast vidtagas för begränsning i rätten till traktamentsersättning i

likhet nied vad som i besparande syfte skett beträffande ett flertal

grupper befattningshavare.

Utan att närmare ingå på de av nämnde sakkunnige i sådant syfte

föreslagna bestämmelser vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke

liknande besparingsbestämmelser, som gälla i fråga örn traktamentsersättning

till viss personal vid domänverket, även böra komma i tillämpning

beträffande traktamentsersättning till distriktslantmätare och deras

biträden.

. I detta sammanhang torde också böra undersökas, örn icke motsvarande

föreskrifter böra gälla jämväl för lantbruksingenjörer och deras biträden.

Vad angår den sakkunniges förslag örn utbrytande ur huvudtitlarnas

allmänna reservanslag av resekostnaderna för vissa grupper av befattningshavare

synes det revisorerna vara förtjänt att tagas under

övervägande, huruvida det icke skulle vara lämpligt att genomföra en

utsträckt tillämpning av berörda anordning.»

Förklaringar hava avgivits av lantbruksstyrelsen (Del III sid. 263 och

264), samt av lantmäteristyrelsen (Del III sid. 265—269), som bifogat ett

av styrelsen den 3 september 1930 avgivet utlåtande angående planläggning

av tjänsteresor och besparingsreglementen samt med förslag till

nytt resereglemente för lantmätare.

Utskottet, som inhämtat att de av lantmäteristyrelsen i dess förklaring

lämnade sifferuppgifterna, avseende kalenderår, icke äro jämförbara

med de verkliga utgifterna för budgetår samt att sistnämnda utgifter

äro väsentligt högre, har icke kunnat undgå att finna åtskilliga

skäl tala för att åtgärder i besparingssyfte vidtagas beträffande

reseersättningar vid förrättningar, som utföras av lantmäteripersonal.

Förslag i sådant syfte har också, såsom erinrats av revisorerna,

utarbetats, men är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då

utskottet förutsätter, att detta förslag i en nära framtid av Kungl.

Majit upptages till avgörande, har utskottet allenast velat vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 38, hava revisorerna

i fråga örn tjänstårsberäkning enligt civila pensionslagen anfört följande

(Del I sid. 142).

»Enligt 17 § av lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension

den 11 oktober 1907 beräknas tjänsteår för erhållande av pension

enligt denna lag, då ej för särskilda fall annorlunda är stadgat, icke

allenast för tid, under vilken tjänsteinnehavare innehaft tjänst, som i

denna lag avses, utan även för tid, under vilken han innehaft annan

statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller

förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall avdrag göras för tid,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158. 35

under vilken ledighet från tjänsten ägt ruin av annan anledning än semester,

sjukdom, offentligt uppdrag, fullgörande av värnplikt eller resa,

som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning. I fråga

örn tjänsteinnehavare, som icke äger rätt till semester, må avdrag ej göras

för tid av högst en och en halv månad örn året, under vilken ledighet

må hava åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.

En distriktsingenjör, som utnämnts till officer vid väg- och vattenbyggnadskåren

den 19 februari 1904 samt till distriktsingenjör vid vägoch

vattenbyggnadsdistrikt den 23 juli 1912, beviljades vid uppnådd pensionsålder

avsked från sin befattning från och med den 1 januari 1928.

Genom kammarrättens utslag den 3 oktober 1930 har ifrågavarande

distriktsingenjör ansetts berättigad att såsom tjänsteår för erhållande

av pension räkna sig till godo hela den tid, han innehaft anställning såsom

officer vid väg- och vattenbyggnadskåren eller tiden 19 februari

1904—23 juli 1912. Under denna tid har ifrågavarande befattningshavare

varit anställd i enskild tjänst. Nyssnämnda anställning i väg- och vattenbyggnadskåren

är icke i och för sig förenad med någon tjänstgöring

eller något arbete för statens räkning, liksom ej heller med sådan anställning

följer någon som helst avlöning eller rätt till pension.

Med hänsyn till de konsekvenser, den av kammarrätten sålunda

fastslagna tolkningen av ifrågavarande bestämmelse i civila pensionslagen

kan medföra, vilja revisorerna såsom synnerligen angeläget framhålla,

att berörda bestämmelse snarast ändras därhän, att den utesluter

varje möjlighet för att en tjänsteman får för pension tillgodoräkna sig

tid, då han — bortsett från semester etc. — icke fullgjort arbete i statens

tjänst.»

Utskottet, som helt ansluter sig till vad revisorerna uttalat, anser sig

kunna förutsätta, att denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet vid

genomförandet av de ändringar i civila pensionslagen, som inom en nära

framtid måste komma att genomföras. Utskottet har därför icke funnit

sig böra nu påkalla någon åtgärd från riksdagens sida, utan har allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

20:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 40, hava revisorerna

framställt erinringar i fråga örn beviljande av dyrtidstillägg av statsmedel

till 55-åriga döttrar efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa

(Del I sid 144—146).

Revisorerna hava, bland annat, framhållit, att av nämnda 55-åriga döttrar

icke mindre än 116 åtnjöte dyrtidstillägg av statsmedel i egenskap av befattningshavare

(49 stycken) eller f. d. befattningshavare (67 stycken) i statens

eller annan sådan tjänst, varå dyrtidstillägg av statsmedel utgår.

Till dessa befattningshavare eller f. d. befattningshavare hade dyrtidstillägg

av statsmedel utbetalts å pension från prästerskapets änke- och

pupillkassa för tiden 1 maj 1929—30 april 1930 med sammanlagt 12,717

kronor.

Utskottets

yttrande.

Dyrtidstillägg

av statsmedel

till vissa pensionärer

i

prästerskapets

änkeoch

pupillkassa

m. fl.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

36 Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Kevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

»En änke- och pupillkassas uppgift är principiellt att sörja endast för

änkor och minderåriga harn. Till icke minderåriga barn utgår därför i

regel icke någon pension, i annat fall än att vederbörande på grund av

sjukdom eller lyte är oförmögen att försörja sig. Någon motsvarighet

till den för prästerskapets änke- och pupillkassa gällande bestämmelsen

om pensionsrätt för ogifta döttrar efter 55 år finnes icke beträffande

någon annan av statsmedel understödd änke- och pupillkassa med undantag

av vissa pensionsinrättningar vid universiteten och flottan, i fråga

örn vilka revisorerna hänvisa till sitt uttalande under §§ 41 och 42 i denna

berättelse. Revisorerna kunna för sin del icke finna några skäl föreligga,

varför staten skulle utbetala dyrtidstillägg i större utsträckning till

efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa än till

efterlevande efter statens befattningshavare eller andra delägare i statsunderstödda

änke- och pupillkassor. I särskilt hög grad förefaller detta

obefogat i fråga örn 55-åriga döttrar, vilka tillika åtnjuta dyrtidstillägg

av statsmedel i egenskap av befattningshavare eller f. d. befattningshavare.

Därest förmånen av dyrtidstillägg å den från prästerskapets änkeoch

pupillkassa utgående pensionen skäligen anses höra tillkomma

verkligt behövande ogifta döttrar efter 55 år, synes det icke vara någon

obillig fordran, att kostnaderna härför bestridas av kassan själv.

På grund av vad sålunda anförts synes en sådan ändring i gällande

bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och

harn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. höra vidtagas, att

dyrtidstillägg av statsmedel ej må utgå till 55-åriga döttrar efter delägare

i prästerskapets änke- och pupillkassa.»

Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 292 och 293)

och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa (Del III sid. 294

och 295).

Ender §§ 41 och 42 hava revisorerna framställt likartade erinringar

beträffande pensionärer vid universitetens pensionsinrättningar samt

flottans pensionskassa (Del I sid. 146—148).

Då utskottet i likhet med revisorerna är av den uppfattningen, att dyrtidstillägg

av statsmedel knappast hör utgå till ifrågavarande pensionärer

vid prästerskapets änke- och pupillkassa, universitetens pensionsinrättningar

samt flottans pensionskassa eller i varje fall endast i den händelse

de äro ohemedlade och av sjukdom eller lyte urståndsätta att sig

själva försörja, har utskottet ansett sig höra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande

frågan örn utbetalandet av dyrtidstillägg av statsmedel

åt ovan angivna pensionärer samt för 1932 års

riksdag framlägga förslag i ärendet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 158. 37

21 :o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 43, hava revisorerna

framställt anmärkningar beträffande vissa inom prästerskapets änke- och

pupillkassa vidtagna åtgärder vid indragning av sekreterare-ombudsmannabefattningen

vid kassan (Del I sid. 149—155).

Revisorerna hava därvid anknutit följande allmänna uttalande:

»Prästerskapets änke- och pupillkassa torde i större utsträckning än någon

annan änke- och pupillkassa åtnjuta bidrag från det allmännas sida.

Det synes därför, såsom ock av de sakkunniga i ovan anförda betänkande

den 14 november 1925 framhållits, icke vara en kassans och dess delägares

ensak, hur förvaltningen av ifrågavarande kassa ordnas. Från statens

sida torde med starka skäl kunna göras gällande krav på medbestämmanderätt

i nu nämnt hänseende. Erinras må ock i detta sammanhang, att

Kungl. Maj:t genom beslut den 16 september 1881 anbefallt direktionen

för kassan att till riksdagens revisorer för framtiden avlämna räkenskaperna

för det år, som revisionsförrättningen avser.

Ur synpunkten av det allmännas intresse hava revisorerna funnit den

av bolagsstämman vidtagna åtgärden vid indragning av sekreterare-ombudsmannabefattningen

synnerligen anmärkningsvärd. Utan att närmare

ingå på frågan, huruvida anställning som ordinarie befattningshavare

i prästerskapets änke- och pupillkassa kan anses hava samma innebörd

som motsvarande anställningsform i statens tjänst — något som

dock med hänsyn till att Ekberg samtidigt med sin anställning i kassan

ansetts oförhindrad att innehava ordinarie befattning hos Stockholms stad

såsom registrator i dess rådhusrätt måste anses synnerligen tveksamt —

vilja revisorerna framhålla, att, då Ekberg, som anställdes år 1921, vid

tidpunkten för sekreterare-ombudsmannabefattningens ombildning allenast

kunnat räkna en tjänstetid av 8 år, han icke bort komma i åtnjutande

av så stort ersättningsbelopp som nu tillerkänts honom. Det torde i detta

sammanhang böra erinras örn att tjänsteinnehavare i statens tjänst icke

är berättigad till pension, därest tjänstårens antal understiger tio. Den

försäkringstekniska beräkningen av till Ekberg utgående engångsbelopp

har grundats på de löneförmåner, som bestämdes av 1925 års bolagsstämma.

Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att en så

betydlig löneförhöjning beviljats sekreteraren-ombudsmannen vid en tidpunkt,

då det icke kunnat vara för direktionen eller bolagsstämman obekant,

att en omorganisation av kassan med därav sannolikt följande indragning

av nu ifrågavarande tjänst var omedelbart förestående.

Ifrågavarande löneförhöjning motiverades med den ökning av arbetsbördan

för sekreteraren-ombudsmannen, som inträtt genom föreskriften

örn avlämnande av vissa deklarationsuppgifter. Bolagsstämman förklarade

uttryckligen, att de beslutade löneförmånerna skulle utgå under villkor,

att sekreteraren-ombudsmannen utan särskild ersättning fullgjorde

alla lill befattningen hörande åligganden. Enligt vad revisorerna funnit

har det oaktat särskild ersättning utgått för arbetet med ifrågavarande

deklarationsuppgifter.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av den synnerligen

anmärkningsvärda beskaffenhet, att de ansett sig böra därå fästa

riksdagens uppmärksamhet.»

Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 295—297) och

direktionen för prästerskapets iinke- och pupillkassa (Del lil sid. 298—

300).

Kostnaderna

för avlösning

av ombudsmannensekreteraren

vid prästerskapets

änkeoch

pupillkassa

från

hans tjänst

vid kassan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 158.

Utskottets

yttrande.

Uppbördsarvode

a till

arméns pensionskassa

redovisade

tjänstepensionsavgifter.

Utskottets

yttrande.

Då de av direktionen och bolagsstämman fattade besluten enligt utskottets

mening äro av synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet, har utskottet,

ehuru någon åtgärd icke numera kan vidtagas, ansett sig böra vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

22:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 45, hava revisorerna

i fråga örn visst uppbördsarvode vid arméns pensionskassa anfört följande

:

»Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén skall regementsintendent

i sitt förhållande till direktionen över arméns pensionskassa ställa

sig till efterrättelse de reglementen, som äro fastställda för styrelsen och

förvaltningen av arméns pensionskassa samt änke- och pupillkassa.

I § 81 i reglementet för arméns pensionskassa (S. F. nr 9/1904) stadgas

att redogörare är skyldig att vid utbetalning av lön för tredje månaden i

varje kalenderkvartal eller, örn delägare avgår under löpande kvartal,

vid den med honom skeende slutlikvid innehålla alla av regementen och

kårerna för kvartalet pensionsinrättningen tillkommande inkomster samt

till direktionen insända eller till kassakontoret avlämnade genom avdrag

å lönerna eller annorledes uppburna avgifter så fort ske kan och så tidigt,

att medlen inom utgången av kvartalet kunna i direktionens kassa inflyta.

Jämlikt § 84 i samma reglemente äger redogörare uppbära i upphördsarvode

två procent av de i § 57 mom. 1 och 2 i nämnda reglemente omnämnda

årliga avgifter för pension och fyllnadspension. Enligt vad som

framgår av räkenskaperna för arméns pensionskassa har under budgetåret

1929/1930 utbetalts 6,175 kronor 6 öre såsom uppbördsarvode till redogörare

vid regementen och kårer.

För uppbörd och redovisning av pensionsavgift, som utgår enligt lagen

angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, svarar i egenskap av

redogörare den, som ombesörjer utbetalning av tjänsteinnehavaren tillkommande

lönemedel. Någon ersättning för nämnda bestyr med pensionsavgifter

enligt civila pensionslagen utgår däremot icke.

Under framhållande att något motsvarande uppbördsarvode icke tillkommer

redogörarna vid flottan och den civila statsförvaltningen vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida det kan anses befogat, att för redogörare

vid armén längre bibehålla denna förmån, vilken efter tillkomsten

av de nya avlöningsreglementena får anses hava en föråldrad karaktär.»

Utskottet, som ansluter sig till den uppfattning, varåt revisorerna givit

uttryck, anser sig höra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville vidtaga erforderliga åtgärder

i syfte att nuvarande uppbördsarvode å till

arméns pensionskassa redovisade tjänstepensionsavgifter

må upphöra att utgå.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 168. 39

23: o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara

av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,

att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet

skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 18 maj 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Övriga anmärkningar.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 157.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:346 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten