Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.
1931-05-18 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1931:158, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
7
Nr 158.
Antom till riksdagens kansli den 18 maj 1931 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930.
(lia avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid
att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.
l:o) Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna meddelat, att
de av införskaffade handlingar uppmärksammat, hurusom flygstyrelsen
under åren 1927 och 1928 genom särskilda kontrakt med visst konsortium
för ett sammanlagt belopp av 121,000 kronor inköpt i olika poster ett antal
exemplar av en teknisk anordning, men att denna vid sedermera och senast
under år 1930 verkställda prov och undersökningar visat sig vara behäftad
med avsevärda brister, vilka nödvändiggjort ändringar och omarbetningar.
(Del I sid. 6 och 7.)
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
»Vad som i detta ärende väckt revisorernas uppmärksamhet och synes
dem synnerligen anmärkningsvärt är dels att nya kontrakt örn leverans
av varan av flygstyrelsen uppgjorts, innan ännu vid tiden i fråga pågående
prov med anordningen givit säkra resultat, dels ock att konstruktören
av ifrågavarande anordning, vilken tillika är militär beställningshavare
med sin tjänstgöring förlagd till flygstyrelsens militärbyrå, i sin
egenskap av tjänsteman i flygstyrelsen tagit befattning med ärendets
handläggning därstädes åtminstone så till vida, att han, enligt vad handlingarna
utvisa, föredragit och kontrasignerat det å flygstyrelsens vägnar
med nämnda konsortium ingångna första kontraktet och därefter fungerat
såsom styrelsens kontrollant och besiktningsman å leveranserna. Att
bemälde befattningshavare av principiella skäl icke lämpligen bort an
-
visa av flygsty
reisen verkställd
upphandling.
Utskottets
yttrande.
Läkemedelspr
is er na.
8 Statsutskottets utlåtande Nr 158.
förtros ifrågavarande uppgifter synes revisorerna bort hava varit för vederbörande
inom flygstyrelsen uppenbart.
Med hänsyn till ärendets natur hava revisorerna här icke kunnat närmaie
ingå på detaljerna i denna sak utan allenast velat härigenom fästa
riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.»
Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 15 och 16).
Då utskottet förutsätter, att de av revisorerna påtalade förhållandena
komma att bliva föremål för prövning av den utav Kungl. Majit tillsatta
flygkommissionen, har utskottet icke funnit erforderligt, att någon åtgärd
i berörda fråga nu vidtages från riksdagens sida.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet emellertid velat för riksdagen
omförmäla.
2:o). Under socialdepartementet, § 8, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan angående nedbringande av läkemedelspriserna (Del I sid.
10—38).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
»Revisorerna konstatera med tillfredsställelse, att 1926 års revisorers
erinringar medfört vissa åtgärder och förslag till sänkning av läkemedelspriserna.
Det bör dock uppmärksammas, att enligt den plan, som nu
föreligger, lång tid kommer att förflyta, till dess mer avsevärda taxesänkningar
genomföras. Den sänkning av läkemedelspriserna, som trädde
i kraft den 1 januari 1929, gällde ett så begränsat antal läkemedel och
framför allt icke sådana läkemedel, som brukas av personer, vilka svårast
hava känning av läkemedlens dyrhet, att det torde kunna påstås, att
torst den 1 januari 1931 en förhållandevis mer generell sänkning av läkemedelspriserna
åvägabringas. Denna senare sänkning av priserna, som
väl har den fördelen, att den inverkar på flertalet av i medicinaltaxan
upptagna preparat, medför dock näppeligen i och för sig ett sådant förbilligande
av apoteksvarorna, som i någon högre grad uppmärksammas
av den stora läkemedelsförbrukande allmänheten. Såsom av förut lämnade
uppgifter torde hava framgått, åvägabringas en dylik sänkning
först i och med genomförandet av etapp III. Av medicinalstyrelsens yttrande
av den 30 juni 1930 torde emellertid framgå, att styrelsen icke
ämnade föreslå genomförande av etapp III, förrän någon erfarenhet vunnits
beträffande verkan av de förut genomförda förändringarna. Då
ännu i slutet av år 1930 icke sådana uppgifter föreligga, som utvisa i vilken
män etapp I påverkat apoteksväsendets ekonomi, torde sålunda, örn
denna förutsättning skall bibehållas, medicinalstyrelsen först i mitten
av år 1933 kunna föreslå etapp III, vilken sålunda tidigast den 1 januari
1934 skulle kunna träda i kraft. Revisorerna måste finna tidrymden åtta
år vara för lång för vidtagande av en serie taxesänkningar, av vilka
först den sista, sammantagen med de båda föregående, mer effektivt förbilligar
läkemedlen.
Vid planerandet av taxesänkningarna har den principen följts, att så
stor del av den läkemedelsförbrukande allmänheten som möjligt skall
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
9
draga fördel av prissänkningen. Sänkningen av läkemedelspriserna har
skett, icke genom att modifiera de matematiskt uppbyggda beräkningsgrunder,
som ligga till grund för priskalkyleringen, utan genom nedbringande
av ersättningarna för vissa moment av dessa beräkningsgrunder.
Till följd av prissättningens speciella natur blir därigenom den reella
inverkan på slutsiffrorna synnerligen skiftande, i många fall obetydlig.
Detta gäller särskilt sådana kvantiteter av läkemedlen, som betalas
efter minutpris och sorn sålunda allmänheten oftast rekvirerar. Örn
i den tablå över försäljningspriserna på emenda, som finnes uppställd
på sid. 23—24, priserna för 50 gram av de olika preparaten för respektive
åren 1928 (före taxesänkningen) och 1931 (etapp II) adderas, befinnes det,
att summan av priserna på de olika varumängderna efter samma inköpspris
sjirnkit från 35 kronor år 1928 till 33 kronor 50 öre år 1931, alltså
med något över 4 procent. Räknas på motsvarande sätt med etapp III,
minskas priset ned till 30 kronor, d. v. s. med 14 procent av begynnelsepriset.
Taxesänkningarnas inverkan på samlade antalet läkemedel framgår
dock icke med full tydlighet av dessa uppgifter, som blott hänföra sig
till ett mindre antal läkemedel. En riktigare bild av prisnedgången visar
däremot följande exempel. En person, som år 1928 erhöll en viss kvantitet
läkemedel av olika slag för 10 kronor, får år 1931 för samma kvantitet
betala ungefär 9 kronor 40 öre. Örn etapp III genomföres, får han för
samma varor betala drygt 9 kronor. Dessa siffror, jämställda nied förut
lämnade uppgifter, synas revisorerna tyda på att sänkningen ur allmänhetens
synpunkt är obetydlig, örn hänsyn tages till efter den 1 januari
1931 rådande priser, och först sedan etapp III genomförts kommer att
mera allmänt observeras. Revisorerna få därför uttala den meningen, att
etapp III under alla omständigheter snarast bör genomföras men att därmed
ingalunda arbetet med sänkandet av läkemedelspriserna får anses
slutfört. Innan revisorerna gå vidare in på frågan örn ytterligare lindringar
av taxegrunderna, anse sig dock revisorerna böra fästa uppmärksamheten
vid vissa åtgärder i prissänkande riktning, som kunna vidtagas
utan att därför tarvas ändring av taxegrunderna.
1926 års revisorer ägnade närmare uppmärksamhet åt det förhållandet,
att å apoteken samma eller likvärdiga varor tillhandahållas under olika
beteckningar och till olika priser och att allmänheten oftast på grund av
bristande kunskap därom köper de dyrare varorna. För att råda bot därför
föreslogo revisorerna dels att de billiga kemiska preparatens oftast
komplicerade benämningar skulle utbytas mot namn, lika enkla som namnen
på motsvarande varumärkesskyddade och dyrare motsvarigheter, vidare
att genom anslag på apoteken eller på annat sätt allmänhetens uppmärksamhet
skulle fästas på detta förhållande och slutligen att läkarna
noga beaktade detsamma vid utfärdandet av recept. Så vitt revisorerna
hava sig bekant bar intet av dessa förslag rönt beaktande, vadan revisorerna
ånyo anse sig böra bringa dem i åtanke. Förut bar framhållits, att
försäljningspriserna på dessa varumärkesskyddade preparat genom etapp
I något sänkts men att, i fråga örn vissa av dem, vederbörande tillverkare
begagnat tillfället att höja priset på originalförpackningarna och att därmed
prissänkningen blivit utan betydelse. Detta förhållande aktualiserar
än mer de erinringar i berörda hänseende, som framfördes av 1926 års revisorer.
Det ligger icke blott i allmänhetens utan även i de svenska apotekens
intresse, att dylika fördyrade preparat undvikas. Apotekens in
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
kemister skulle då bliva desamma eller större än förut och allmänheten
finge betala billigare pris för de varumärkesskyddade preparatens kemiska
motsvarigheter. Medicinalstyrelsen saknar icke möjligheter och
tillfällen att fästa apoteksinnehavarnas och läkarnas uppmärksamhet på
detta förhållande.
Medicinaltaxa!! överarbetas varje år av medicinalstyrelsen med biträde
av delegerade, utsedda av apotekaresocietetens direktion. Såsom taxerevisorer
fungera i år tre apotekare och en medicine licentiat och såsom
suppleanter likaledes tre apotekare och en medicine licentiat. Vid den årliga
revisionen av medicinaltaxan tages under normala förhållanden huvudsakligen
hänsyn till läkemedlens fluktuerande inköpspriser, varvid
för bestämmande av dessa prisändringar anlitas varukatalogerna från
in- och utländska drogister och tekniska fabriker. Medicinaltaxans pris
lärer anpassas efter lägsta katalogpris. Förut har framhållits, att vid
beräknandet av medicinaltaxans pris vissa konstanta tillägg göras till inköpspriset,
varefter på den sålunda erhållna summan beräknas affärsvinst
efter 200 procent. Ju större omsättning ett apotek har, dess större
varupartier levereras av fabrikerna till detsamma, och givetvis växer inköpsrabatten
i proportion till varuleveransernas storlek. Men även de
mindre apoteken torde åtnjuta rätt betydande rabatter. Här hava apotekarna
sålunda möjlighet att förvärva en affärsvinst, utöver den i medicinaltaxan
angivna, vars storlek står i direkt proportion till apotekets storlek.
De större apoteken gynnas på detta vis framför de mindre apoteken,
enär läkemedelspriserna givetvis måste uträknas efter en norm, som angives
av de minst bärkraftiga apoteken. Det kan icke förnekas, att det
måste ligga i apotekarnas intresse ju högre inköpspris en vara betingar —
detta i motsats till förhållandena på den fria varumarknaden. Förtjänt av
att undersökas är sålunda enligt revisorernas förmenande dels huruvida
vid taxerevisionen behörig hänsyn tages till lägsta katalogpriser, dels
ock huruvida vid bestämmandet av inköpsprisen hänsyn må kunna tagas
till de apoteken beviljade rabatterna och alltså läkemedelspriserna beräknas
efter ett något lägre inköpspris, än priskuranterna utvisa. Slutligen
få revisorerna i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av organiserandet
av en gemensam inköpscentral för de svenska apoteken. Ifrån
denna central kunde läkemedlen tillhandahållas de olika apoteksinrättningarna
till ett inköpspris, säkerligen understigande det, som nu erlägges
av de enskilda apoteken.
Ovan antydda utvägar till förbilligande av apoteksvarorna kunna ernås
utan ändring av taxegrunderna. Ytterligare lättnader kunna åstadkommas
genom att gå vidare på den väg, som redan beträtts. Mycket
talar för, att dessa prissänkningar successivt böra genomföras i anslutning
till de etapper, som förut genomförts, dock så, att prissänkningen
företrädesvis träffar de läkemedel, som fortfarande betinga ett oproportionerligt
högt pris i jämförelse med andra läkemedel.
I den föregående utredningen har redogjorts för nedsättningen av priset
för vissa operationer, prissatta enligt extemporetaxan (etapp I). Prisnedsättningen
har träffat blott ett mindre antal av de i extemporetaxan
upptagna operationerna. Det förefaller revisorerna lämpligt och möjligt
att fortsätta revisionen av denna taxa. I medicinalstyrelsens från och
med den 1 januari 1929 genomförda förslag nedsattes ersättningen för
blandning av fasta eller halvfasta ämnen med flytande med visst förut
omnämnt belopp. Däremot nedsattes icke ersättningen för blandning av
11
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
flytande ämnen oell ej heller ersättningen för blandning av pulvriserade
ämnen. Likvärdiga operationer böra rimligtvis taxeras på likartat sätt.
Priset för dispensering av pulver i papperskapslar torde kunna ytterligare
nedsättas. Möjligen vore det skäl att i detta sammanhang taga under
övervägande, huruvida icke till förebyggande av missbruk av dessa
lätt tillgängliga läkemedel en dylik prisnedsättning borde förknippas nied
förbud mot försäljning av antipyretika i lös vikt.1 Laborationstaxan förblir
i det stora hela taget oberörd av de av medicinalstyrelsen föreslagna
och delvis genomförda nedskärningarna. De i denna taxa upptagna höga
ersättningsbeloppen för vissa operationer synas böra reduceras på liknande
sätt som extemporetaxan.
Jämlikt kungl, kungörelse den 29 juni 1926 utgå statsbidrag for nedbringande
av mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader. Dessa
bestämmelser lia jämförelse begränsad räckvidd, icke blott så till vida,
att de endast medföra lättnader för de ekonomiskt sämre lottade sjuka
utan även i så måtto att enligt vad revisorerna liava sig bekant dessa
utgående bidrag synnerligen ojämnt fördela sig mellan de olika billen.
Revisorna vilja ifrågasätta, huruvida icke nied utgångspunkt från
läkemedelspriserna, som dock utgöra en avsevärd del av sjukvårdskostnaderna,
sådana bestämmelser kunde, utan att därför anslag av statsmedel
behövde ifrågakomma, genomföras, som medgåve minskade sjukvårdskostnader
åt kategorier, vilka icke träffas av nyssnämnda lättnader
i dessa kostnader men för vilka icke desto mindre desamma kunna
vara särskilt betungande. Revisorerna syfta da närmast pa personer,
som lida av kroniska sjukdomar, vilka medföra stor förbrukning av
läkemedel. Nämnda personer borde kunna beredas lättnader i dessa
dryga kostnader genom av apoteken medgivna större rabatter på läkemedel.
2
Läkemedelsprisernas bottennivå angives i första hand av påfrestningen
på denna fond, från vilken numera mindre bärkraftiga apotek
subventioneras och vilken även anlitas för andra ändamål,. för vilket
redogjorts i den föregående framställningen. Den progressiva uttaxeringen
av bidrag till denna fond, som verkar utjämnande på apotekens
nettoinkomster på sådant vis, att de bärkraftigaste apoteken beskattas
starkt och de medelstora apoteken svagare, torde, örn behov därav föreligger,
kunna göras starkare progressiv. Likvisst får härvid hänsyn
tagas till att sänkta läkemedelspriser förminska de större apotekens inkomster
i stigande progressivitet oell att följaktligen vid fortskridande
sänkning av läkemedelspriserna ifrågavarande apotek blott förmå bära
nuvarande eller mindre beskattningsbelopp. Dör att icke undergräva det
nuvarande systemet, vilket onödiggör bidrag av statsmedel, kunna läkemedelspriserna
sålunda blott sänkas till en viss niva. Tvivelsutan kommer
sänkningen av läkemedelspriserna att bland apoteksinnebavarna påskynda
strävandena att förbilliga apoteksdriften, exempelvis genom åtgärder
för nedbringande av apotekens lokalkostnader, för underlättande
av de ekonomiska uppgörelserna vid övertagandet av apoteksprivilegium,
genom organiserandet av gemensam inköpscentral för apoteksvaror
o. s. v. Självklart är, att det ligger i det allmännas intresse att upp
-
1 Ett förslag i denna riktning har framlagts i yttrande rörande läkemedelspriserna m. m.
av Sveriges Earmaceutförbund till Kungl. Majit den 14 juni 1928.
2 Ett förslag till sänkning av läkemedelspriserna i denna riktning har framlagts i Hygienisk
revy, årg. 1928 nr 4.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
muntra denna utveckling, vilken underlättar ytterligare taxesänkningar,
dock under förutsättning att ej härigenom en tillräckligt hög standard
hos apoteken äventyras.
Enär de nyligen införda subventionsbestämmelserna åt innehavarna av
de mindre apoteken garantera en fullt tillräcklig årsinkomst, då läkemedelspriserna
ännu icke undergått mer betydande sänkningar, och då
slutligen apoteksväsendet även under nuvarande förhållanden väl synes
kunna bära ytterligare taxesänkningar, få alltså revisorerna framhålla
vikten av att såsom direkt fortsättning på hittills genomförda prisreduktioner
mer genomgripande successiva taxesänkningar snarast företagas
under beaktande av de synpunkter, som här ovan av revisorerna framförts.
Samtidigt böra sådana åtgärder vidtagas, som förbilliga apotekens
driftskostnader och sätta apoteken i stånd att tåla största möjliga nedskärning
av läkemedelspriserna.»
Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 21—26),
som vid sitt yttrande bifogat en förteckning över av styrelsen godkända
kortare benämningar å vissa apoteksvaror.
Medicinalstyrelsen har anfört följande:
»Revisorernas uttalande, att den sänkning av läkemedelspriserna, som
trädde i kraft den 1 januari 1929, framförallt icke gällde sådana läkemedel,
som brukades av personer, vilka svårast hade känning av läkemedlens
dyrhet, saknar motivering. Styrelsen får beträffande detta uttalande
framhålla, att nämnda sänkning av läkemedelspriserna förbilligade
läkemedlen för flertalet av dem, som inköpte enligt recept föreskriven
medicin. Dessutom berörde sänkningen en avsevärd del av de i
handköpsförsäljningen vanligast förekommande läkemedlen.
Till den av revisorerna uttalade meningen, att etapp III under alla
förhållanden snarast borde genomföras, ansluter sig medicinalstyrelsen
såtillvida, att styrelsen anser, att ytterligare taxesänkning bör vidtagas
så snart klarhet vunnits rörande frågan i vad mån apotekens ekonomi
efter de nu vidtagna taxesänkningarna medgiver sådan ytterligare sänkning.
Styrelsen får därvid meddela, att styrelsen efter den 1 juli 1931
kan få del av ekonomiska uppgifter från apoteken för första halvåret
1931 och att styrelsen eventuellt med stöd därav kan inkomma med förslag.
i ämnet. I varje fall har styrelsen utsikt att i början av år 1932
få tillgång till dylika uppgifter avseende hela år 1931 och bör i mitten
ay år 1932 kunna till Eders Kungl. Majit inkomma med på dessa uppgifter
stöt! yttrande rörande möjligheten av ytterligare taxesänkning.
Revisorerna hava bringat i åtanke 1926 års revisorers förslag, att de
komplicerade benämningarna å de preparat, som motsvarades av varumärkesskyddade
dyrare preparat, skulle utbytas mot enklare namn och
att allmänheten genom anslag på apoteken eller annorledes skulle upplysas
örn att en del av de varumärkesskyddade läkemedlen kunde ersättas
med billigare icke varumärkesskyddade sådana samt slutligen att
läkarna noga beaktade detta förhållande vid utfärdande av recept. Såvitt
revisorerna hade sig bekant vore intetdera av dessa förslag beaktat.
Styrelsen tillåter sig att erinra örn följande, av styrelsen i underdånig
skrivelse den 5 januari 1927 gjorda uttalande i detta hänseende:
’När ett nytt, värdefullt läkemedel blivit utexperimenterat, har dess
framställande föregåtts av långvariga och dyrbara undersökningar å den
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
13
vetenskapliga avdelningen vid den fabrik, från vilken läkemedlet föres
i handeln. Den fabrik, som ikläder sig den ekonomiska risk, undersökningarna
medföra, bär ingen annan möjlighet att få sina kostnader ersatta
än genom varumärkesskyddet och det förtroende, som det med det
skyddade namnet försedda läkemedlet tillvinner sig. När andra fabriker,
som ej behövt ikläda sig de nämnda experimentkostnaderna, upptaga
tillverkning av samma preparat, kunna de givetvis försälja det till
betydligt billigare pris. Skulle därmed det välkända dyrare preparatet
uteslutas ur medicinaltaxan och ej få från apoteken försäljas till ett pris,
som fabrikantens försäljningspris nödvändiggör, bleve mången nödsakad
vara utan det av honom själv eller läkaren mest värderade läkemedlet,
varförutom ingen vågade upptaga framställningsförsök av nyare läkemedel.
De nu existerade förhållandena på detta område torde vara anledningen
till att många av våra bästa nu använda läkemedel över huvud
äro kända. Visserligen kan anföras, att tillverkningen i Sverige
av sådana läkemedel, som nu avses, för närvarande är mycket ringa, men
de avtal med främmande makter, som åberopas i gällande lag örn skydd
för varumärken, torde göra det nödvändigt för vårt land att ej beträffande
ett visst slag av varor åsidosätta internationella hänsyn. Sedan
emellertid tillräcklig erfarenhet vunnits örn de ej namnskyddade preparatens
kvalitet och sedan provningsföreskrifter för desamma kunnat
utfärdas, införas de, örn preparaten utgöra värdefulla läkemedel, i de
olika ländernas farmakopéer. I svenska farmakopén 1925 har ett flertal
sådana läkemedel intagits, och beträffande vissa av dem har därigenom,
enligt till medicinalstyrelsen lämnat meddelande, försäljningen
till Sverige av det namnskyddade dyrare fabrikatet nedgått till 30 å 40
procent av föregående års försäljning. För de ej namnskyddade fabrikaten
upptagas i farmakopén korta, lätt ihågkomna namn, när internationellt
kända sådana finnas, i andra fall måste de vetenskapliga benämningar,
som kunna förstås av andra länders apotekare och läkare,
tillgripas, intill dess internationell överenskommelse kan vinnas beträffande
kortare namn.’
Numera har styrelsen försökt att genom införande av benämningar,
kortare än de så kallade vetenskapliga namnen, underlätta för läkarna
och allmänheten begagnandet av de billigare preparaten. Liknande åtgärder
hava varit föremål för utredning inom det internationella apotekareförbundet.
Styrelsen ville till en början avvakta resultatet av denna
utredning, men då det vid nämnda förbunds sammanträde under år
1930 i Stockholm visade sig, att något definitivt resultat av utredningen
i fråga icke uppnåtts, ansåg sig styrelsen böra vidtaga åtgärder utan att
invänta slutförandet av det antydda internationella arbetet. Sålunda
hava i en av styrelsen den 27 november 1930 godkänd samling av benämningar
å vissa apoteksvaror bland annat intagits å bilagda förteckning
upptagna kortare benämningar. Vidare har styrelsen föranstaltat
örn att i en nu under tryckning varande, för läkare avsedd handbok intages
en stor del av de i ovannämnda samling förekommande benämningarna.
T denna handbok lämnas dessutom jämförande uppgifter å
priserna på varor, som förekomma med sevill varumärkesskyddade sorn
andra, namn. Längre har styrelsen icke ansett sig böra gå. Vissa betänkligheter
hava nämligen avhållit styrelsen från att låta genom anslag
å apoteken eller på annat sätt upplysa allmänheten örn de billigare
så kallade ersättningspreparaten. Dessa hava ofta, oaktat de beträffa!!-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
de kemisk konstitution äro identiska med motsvarande varumärkesskyddade
preparat, från de senare avvikande fysikaliska egenskaper såsom
färgnyans, kristallform m. m. Allmänheten skulle därför vid jämförelse
mellan ett varumärkesskyddat preparat och motsvarande ersättningspreparat
lätt kunna få den uppfattningen, att de icke vore likvärdiga.
Erfarenheten har även givit vid handen, att rekommendation av
billigare ersättningspreparat mycket ofta mötes med misstro. Styrelsen
anser också sannolikt, att en upplysningsverksamhet av berörda art
skulle föranleda fabrikanterna av varumärkesskyddado varor att göra
mera energisk reklam för sina fabrikat och att giva eftertryck åt sina
varningar för ''värdelösa efterapningar’. Styrelsens obenägenhet för att
vidtaga åtgärder, ägnade att framkalla en ökad reklam, har varit närmaste
anledningen till att styrelsen i förevarande hänseende stannat vid
vad ovan angivits.
Revisorerna förmena, att lägsta priskurantpris, där olika sådana priser
å samma vara förelåge, borde läggas till grund vid beräknandet av
medicinaltaxans pris samt att det borde undersökas, huruvida detta förfarande
verkligen tillämpades. Jämlikt gällande av Eders Kungl. Majit
fastställda taxegrunder skall, örn ett läkemedel i priskuranterna upptages
till avsevärt olika priser, medeltalet av priskuranternas priser anses
vara läkemedlets inköpspris. Så har också förfarits, då olika priskurantpriser
å samma läkemedel förelegat. Dylika prisdifferenser förekomma
mera sällan och bruka då vara obetydliga. Ett bestämmande av
inköpspriserna på sätt, som av revisorerna antytts, skulle därför endast
i enstaka fall medföra en prisnedsättning, vilken för övrigt bleve synnerligen
ringa.
Enligt revisorernas mening borde därjämte undersökas, huruvida vid
bestämmandet av inköpspriserna hänsyn kunde tagas till apoteken beviljade
rabatter. Läkemedelspriserna skulle alltså beräknas efter något
lägre inköpspriser än dem, priskuranterna utvisa. Rabatter av berörda
art beviljas, enligt vad styrelsen erfarit, vid inköp av större kvantiteter
av flertalet varor och utgå i regel med viss procent på det pris, som
gäller vid inköp av mindre varumängder. Ett hänsynstagande enligt
revisorernas förslag till dessa rabatter skulle sålunda i realiteten innebära,
att de till grund för medicinaltaxans priser liggande inköpspriserna
å flertalet läkemedel sänktes med en viss procent. Sättes denna procentsats
till siffran 5, bleve resultatet av den ifrågasatta åtgärden en prissänkning,
uppgående till hälften av den, som genomförandet av
etapp III beräknas medföra. Styrelsen finner icke, att en på detta sätt
vunnen prisreduktion erbjuder någon fördel framför en prisnedsättning,
som åstadkommits genom en ändring av taxegrunderna.
Revisorerna framhålla önskvärdheten av organiserandet av en gemensam
inköpscentral för de svenska apoteken och uttala som sin mening,
att en dylik inköpscentral kunde tillhandahålla de olika apoteken läkemedel
till priser, som säkerligen understege dem, apoteken erlade. Huruvida
och i vad mån den ifrågasatta inköpscentralen skulle kunna tillhandahålla
apoteken varor till lägre priser än de affärsföretag, som nu
äro apotekens leverantörer, anser styrelsen sig icke utan närmare utredning
kunna avgöra.
Revisorerna hålla före. att ytterligare prissänkningar borde åvägabringas
i anslutning till de etapper, som genomförts. Härvid skulle dock
prissänkningarna företrädesvis träffa de läkemedel, som fortfarande be
-
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
15
tingade ett i jämförelse med andra läkemedel högt pris. Revisionen av
extemporetaxan borde fortsättas så att likvärdiga operationer taxerades
på likartat sätt, oell priset för dispensering av pulver i papperskapslar
borde nedsättas. Därjämte syntes de i laborationstaxan upptagna höga
ersättningarna för vissa operationer böra reduceras på liknande sätt som
extemporetaxans. I likhet med revisorerna anser styrelsen, att, för den
händelse ytterligare taxesänkning är genomförbar efter etapp lil, en revision
av nämnda taxor bör övervägas.
I samband med en nedsättning av ersättningen för dispensering av pulver
i papperskapslar borde det enligt revisorernas förmenande upptagas
till prövning, huruvida icke till förebyggande av missbruk en dylik nedsättning
borde förknippas med förbud mot försäljning av antipyrética i
lös vikt. Styrelsen bar år 1929 tagit i övervägande utfärdandet av ett
dylikt förbud, men efter verkställd utredning, omfattande yttranden i
frågan från samtliga förste provinsialläkare, fann styrelsen bland annat
på grund av den prisfördyring förbudet i vissa fall kunde innebära Impersonel-,
lidande av kroniska sjukdomar, icke skäligt införa ett sådant.
I stället föreskrev styrelsen, att från och med den 1 september 1929 vissa
läkemedel, däribland de mest använda antipyretiska medlen, skulle vid
försäljning från apoteksinrättning i lös vikt åsättas en påskrift med
bland annat uppgift örn att läkemedlet i fråga kunde medföra skadliga
verkningar.
Under åberopande av en uppsats i Hygienisk revy nr 4 år 1928 ifrågasätta
revisorerna, huruvida icke personer, som lede av kroniska sjukdomar,
vilka medförde stor förbrukning av läkemedel, kunde beredas
lättnader i sjukvårdskostnaderna genom av apoteken medgivna större
rabatter på läkemedel. Styrelsen har funnit ifrågavarande uppslag, vilket
varit och allt fortfarande är rinder styrelsens övervägande, värt stort
beaktande. Den utredning, som styrelsen företagit i ämnet, har emellertid
ännu icke lett till något praktiskt lämpligt förslag, som kan beräknas
lämna någorlunda säkra garantier för att den avsedda hjälpen kommer
dem till del, som man har för avsikt att hjälpa. Styrelsen vill
tillägga, att redan sedan flera år apoteken frivilligt lämna en avsevärd
rabatt å insulin, som är ett nödvändigt läkemedel för nästan alla sockersjuka.
Revisorerna uttala, att läkemedelspriserna blott kunde sänkas till en
viss nivå för att icke undergräva det nuvarande apotekssystemet, vilket
onödiggjorde bidrag av statsmedel. Tvivelsutan bomme sänkningen av
läkemedelspriserna att bland apoteksinnehavarna påskynda strävandena
att förbilliga apoteksdriften. Det läge i det allmännas intresse att uppmuntra
denna utveckling, vilken underlättade ytterligare taxesänkningar,
dock under förutsättning, att ej härigenom en tillräckligt hög
standard hos apoteken äventyrades. Även inom styrelsen har dryftats
möjligheten av att genom ordnande av kapitalanskaffningen för apoteksrörelse
och eventuellt genom andra åtgärder förbilliga apoteksdriften.
Styrelsen kan likväl icke för närvarande framlägga något definitivt förslag
härom». I
I likhet med revisorerna anser utskottet det vara av vikt, att den sedan
år 1926 pågående utredningen av frågan örn nedbringande av läkemedelspriserna
fullföljes med skyndsamhet. Utskottet vill därjämte uttala sin
Utskottet8
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Fejans karantänsanstalt.
förväntan, att vad revisorerna anfört kommer att tagas under närmare
övervägande vid nämnda utredning.
Då den av revisorerna till behandling upptagna frågan är av stor betydelse,
har utskottet velat, vad sålunda förekommit, för riksdagen
omförmäla.
3:o) Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna meddelat, att de
avlagt besök vid Fejans karantänsanstalt (Del I sid. 38 och 39), samt därefter
anfört följande:
»Anstalten, som är belägen å ön Fejan i Stockholms norra skärgård,
inrättades år 1892.
Anstalten hålles icke öppen året örn utan endast då risk för farsoters
införande i riket föreligger.
Kostnaderna för drift och underhåll av anstalten bestridas från det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till allmän hälso- och
sjukvård å 800,000 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat uppgingo
ovannämnda kostnader för budgetåret 1929/1930 till följande belopp:
Karantänsläkare, dagarvode .............................kronor 930: —
Karatänsvakt, » .............................. » 2,190: —
Maskinist, arvode ...................................... » 3,000: —
Underhållskostnader .................................... » 4,299:85
Dyrtidstillägg åt karantänsvakt och maskinist ........ » 1,732: —
Summa kronor 12,151:85.
Stat för anstalten har icke plägat fastställas. Någon uppgift rörande
kostnaderna för anstaltens underhåll och drift finnes icke intagen i den
inom statskontoret upprättade och till trycket befordrade statsliggaren.
Enligt revisorernas mening vore det önskvärt, att omkostnadsstat för
ifrågavarande anstalt bleve fastställd. Då de statliga institutionernas
stater pläga intagas i statsliggaren, skulle därmed bland annat vinnas,
att uppgifter rörande omkostnaderna för anstaltens underhåll och drift
bleve publicerade. I varje fall synes det revisorerna påkallat, att omkostnaderna
för en anstalt av Fejans art komma till synes i ovannämnda
statsliggare.»
Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 26 och 27),
som anfört följande:
»Efter att hava erinrat örn att karantänsanstalten hålles öppen allenast
då risk för farsorters införande i riket föreligger och att kostnaderna för
anstaltens drift och underhåll under budgetåret 1929/1930 uppgått till
12,151 kronor 85 öre hava revisorerna uttalat, att det vore önskvärt, att
omkostnadsstat för anstalten bleve fastställd, varigenom bland annat vunnes,
att uppgifter rörande omkostnaderna för anstaltens underhåll och
drift bleve publicerade.
Medicinalstyrelsen vill härtill framhålla, att under ifrågavarande budgetår
anstalten icke varit öppen och att omkostnaderna för anstaltens
underhåll och drift ställa sig helt olika då anstalten är stängd än då den
är öppen, och i senare fallet äro fullständigt beroende av i vilken omfatt
-
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
17
ning anstalten tages i bruk för karantänsbekandling av fartyg. Då det
icke låter sig på förhand avgöra, huruvida anstalten för ett kommande
budgetår kan behöva öppnas, ännu mindre för huru lång tid den behöver
hållas öppen och allra minst i vilken omfattning karantänsbehandling av
fartyg kan komma att äga rum vid anstalten under denna tid, är det uteslutet
att ens med någon grad av sannolikhet på förhand beräkna anstaltens
kostnader för drift och underhåll. Det kunde visserligen ifrågasättas,
att särskild stat för anstalten fastställdes för varje budgetår under
förutsättning att densamma icke komme att hållas öppen under någon
del av budgetåret. En dylik stat skulle emellertid i väsentliga delar försättas
ur tillämpning, därest anstalten komme att hållas öppen under någon
del av året. Med hänsyn härtill och då, såsom styrelsen i yttrande angående
karantänsanstalten vid Känsö framhållit, fråga nu uppstått örn
Sveriges biträdande av 1926 års internationella hälsovårdskonvention,
anser styrelsen anledning att nu fastställa särskild utgiftsstat för karantänsanstalten
på Fejan knappast föreligga.»
Utskottet har icke kunnat dela de synpunkter i föreliggande fråga, som
av medicinalstyrelsen i ovan omförmälda yttrande framförts. Då utskottet
i likhet med revisorerna funnit det vara lämpligt, att uppgifter
rörande omkostnaderna för karantänsanstaltens årliga underhåll och drift
publiceras, har utskottet velat framhålla önskvärdheten av, att Kungl.
Maj:t för varje budgetår fastställer omkostnadsstat för anstalten, under
förutsättning att densamma icke på grund av farsoter hålles öppen.
Då emellertid utskottet utgår från, att åtgärd i angivna avseende kommer
att vidtagas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
4:o) Under socialdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar
beträffande förfaringssättet i fråga örn vissa förskottsutbetalningar
vid länsstyrelserna (Del I sid. 42—45).
Efter att hava i en tablå påvisat, hurusom ett stort antal äldre förskott,
som av länsstyrelserna utlämnats till magistrater och landsfiskaler, fortfarande
kvarstode oredovisade, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna de hos vissa magistrater
och landsfiskaler utestående förskotten väl höga. I detta sammanhang
vilja revisorerna framhålla vikten av att vid beviljandet av förskott en
noggrann prövning av det föreliggande förskottsbehovet äger rum samt
att nya förskott icke utlämnas, innan de redan erhållna blivit redovisade.
Det sätt, på vilket länsstyrelsen i Linköping handhaft redovisningen av
utlämnade förskott, synes revisorerna giva anledning till allvarliga erinringar.
Det torde vara obestridligt att vederbörande ådagalagt stor slapphet
vid kontrollen å att redovisningens fullgörande skett inom vederbörlig
tid. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna länsstyrelsens
handlingssätt att, oaktat upprepade anmärkningar från riksBihang
till riksdagens protokoll 1931. 0 sami. 89 höft. (Nr 157—158.)
Utskottets
yttrande.
Vissa förskottsutbetalningar
vid
länsstyrelserna.
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Utskottets
yttrande.
räkenskapsverket angående förskottsredovisningen, icke vidtaga rättelse
i de av verket påtalade missförhållandena.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 28—
71) samt av riksräkenskapsverket (Del III sid. 72).
Eiksräkenskapsverket har anfört följande:
»Eiksräkenskapsverket, som årligen verkställer granskning av i länsräkenskaperna
redovisade förskott, har för räkenskapsåren 1927/1928 och
1928/1929 hos flera länsstyrelser framfört erinringar rörande i huvudböckerna
redovisade äldre förskott ävensom framhållit vikten av att nya
förskott icke utlämnas, innan tidigare till viss förskottstagare utlämnade
sådana redovisats.
De av riksräkenskapsverket gjorda erinringarna rörande förskottsredovisningen
hava i allmänhet medfört rättelse i räkenskaperna för nästföljande
budgetår. Beträffande Östergötlands läns räkenskaper har emellertid,
såsom riksdagens revisorer i sitt uttalande framhållit, rättelse beträffande
de påtalade missförhållandena ännu icke skett.
Sedan länens huvudböcker för räkenskapsåret 1929/1930 — efter att tidigare
hava varit överlämnade till riksdagens revisorer — numera blivit
tillgängliga för riksräkenskapsverket, har granskningen inom ämbetsverket
av nämnda räkenskapshandlingar påbörjats, och har härvid särskild
uppmärksamhet ägnats de av riksdagens revisorer angivna förhållandena.
Eiksräkenskapsverket kommer icke att underlåta att beträffande sådan
länsräkenskap, i vilken redovisningen av utlämnade förskott jämväl för
räkenskapsåret 1929/1930 kan befinnas otillfredsställande, vidtaga erforderliga
åtgärder för ernående av rättelse.»
Utskottet har funnit de av revisorerna påtalade förhållandena vara av
synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet. Även örn riksräkenskapsverket,
enligt vad som framgår av den avgivna förklaringen, kommer att
hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtaga
åtgärder för ernående av erforderlig rättelse, har utskottet dock ansett
nödvändigt, att den av revisorerna till behandling upptagna frågan göres
till föremål för närmare utredning. Vid ifrågavarande utredning, som
torde böra avse alla sådana förskott, som icke utlämnats för tjänsteresor,
synas jämväl frågorna örn beviljandet av förskott och skyldigheten att
redovisa desamma höra uppmärksammas. Därefter torde erforderliga
föreskrifter för reglerande av dessa förhållanden för framtiden böra av
Kungl. Maj:t utfärdas.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning
meddela föreskrifter rörande utlämnandet och redovisningen
av förskott, som icke hänföra sig till
tjänsteresor.
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
19
5:o) Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna framställt erinringar
i fråga örn förfaringssättet vid utfärdandet av legitimationshandlingar
för resor till Norge (s. k. tredagarspass), (Del I sid. 46 och 47).
Efter att hava meddelat, att vid åtskilliga gränstullanstalter omförmälda
legitimationshandlingar helagts med lösen, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna
kunna för sin del icke biträda den av vederbörande tjänstemän
framförda meningen, att dessa, enär deras befattning med ifrågavarande
attesters utfärdande grundar sig på förordnande av länsstyrelsen,
skulle vara berättigade att vid utfärdandet av legitimationshandlingarna
pålägga lösenavgift. Någon särskild ersättning för bestyret med
nämnda legitimationsbandlingars utfärdande synes revisorerna icke heller
vara av förhållandena påkallad, då nämligen befattningen därmed utan
olägenhet med hänsyn till övriga arbetsuppgifter torde kunna ingå i vederbörande
tjänstemäns åligganden. Härtill kommer, att den särskilda
ersättning, som enligt vad ovan nämnts utgår för bestyret med passgranskning,
enligt revisorernas mening skäligen borde kunna anses innesluta
även gottgörelse för bestyret med utfärdandet av ifrågavarande legitimationshandlingar.
Revisorerna finna det således påkallat, att åtgärder snarast
möjligt vidtagas i syfte att för framtiden utfärdandet av dylika handlingar
må ske utan att därvid lösenavgift upptages.»
Utlåtanden hava avgivits av statskontoret (Del IH sid. 75 och 76), generaltullstyrelsen
(Del III sid. 77), som bifogat yttranden från tullkamrarna
i Östersund och Storlien, samt av länsstyrelsen i Jämtlands län (Del III
sid. 79 och 80).
Vad revisorerna anfört beträffande det tillämpade förfaringssättet vid
utfärdandet av ifrågavarande legitimationshandlingar, har utskottet visserligen
funnit vara vårt beaktande, men dock icke ansett sig böra föreslå,
att någon särskild åtgärd från riksdagens sida härutinnan vidtages,
alldenstund utskottet förutsätter, att vederbörande myndigheter hava sin
uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och att dessa ordnas
på ett tillfredsställande sätt. På grund härav har utskottet allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
6:o) Under socialdepartementet, § 14, hava revisorerna meddelat, att de
företagit en undersökning rörande de s. k. lappfonderna jämte vissa i
samband därmed stående frågor (Del I sid. 48—69).
Efter att hava redogjort för dessa fonders tillkomst ävensom i en
tabellarisk sammanställning meddelat de olika ändamål och därå belöpande
utgifter, som bestritts av ifrågavarande fonders medel, hava revisorerna
gjort följande uttalande:
Utfärdande av
legitimationshandlingar
för resor till
Norge (s. k.
tredagarspass.
)
Utskottets
yttrande.
De s. k. lapp
fonderna.
Utskottets
yttrande.
20 Statsutskottets utlåtande Nr 158.
»Enligt revisorernas mening torde lånefonden för inköp av renar numera
sakna berättigande. Såsom ovan nämnts bildades fonden 1913 i avsikt att
bereda fattiga lappar i de bägge nordligaste länen möjlighet att på billiga
villkor erhålla lån för inköp av renar. Redan påföljande år eller alltså
1914 tillkommo emellertid Norrbottens och Västerbottens lappfonder, och
lån för inköp av renar hava sedermera uteslutande utgått från dessa
båda fonder. Lånefonden för inköp av renar torde därför böra avvecklas.
Vad angår övriga ovannämnda fonder hava såsom av tabellerna framgår
avsevärda belopp år efter år utgått från desamma för tillgodoseendet
av lapparnas intressen. Det förefaller uppenbart, att lapparna för sin
existens under nuvarande yttre betingelser i väsentlig grad äro beroende
av dessa fonder. Av största vikt är fördenskull, att avkastningen av fonderna
användes på sådant sätt, att lappbefolkningen därigenom beredes
största möjliga nytta. Av uppgifterna i nyssnämnda tabeller vill det synas,
som örn kostnaderna för förvaltning och dylikt vore ganska avsevärda.
Å andra sidan synes det påfallande, att fonderna i jämförelsevis
ringa utsträckning användas för produktiva ändamål. Enligt revisorernas
mening bör större aktgivenhet ägnas frågan i vad mån avkastningen
av fonderna må kunna finna användning för höjandet av själva den näringsgren,
som för lappbefolkningen är den ojämförligt viktigaste, nämligen
renskötseln. Utan att för övrigt vilja upptaga denna sak till närmare
dryftande vilja dock revisorerna i sådant syfte ifrågasätta, huruvida
ej större uppmärksamhet bör ägnas exempelvis förädlingsarbetet beträffande
renarna, renlavens tillväxt, renbetesmarkernas bärighet och liknande
för renskötselns ekonomi betydelsefulla frågor, vilka hittills endast
i ringa grad varit föremål för undersökning.»
Förklaringar hava avgivits av domänstyrelsen (Del III sid. 80—82), av
statskontoret (Del III sid. 83) samt av länsstyrelsena i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län (Del III sid. 84—88).
I nämnda yttrande av statskontoret har framhållits, att likartade kostnader
för närvarande bestredes från dessa fonders avkastning och från
extra reservationsanslaget till ersättning åt lappfogdar m. m. Det syntes
på grund härav statskontoret önskvärt, att en utredning komme till stånd
i syfte att klarlägga, vilka slag av utgifter framdeles borde bestridas av
fondmedlen och vilka skulle utgå från anslag under riksstatens femte huvudtitel.
Utskottet delar statskontorets uppfattning rörande önskvärdheten av att
det för framtiden klarlägges, vilka utgifter som böra bestridas av lappfonderna,
och vilka som böra utgå från anslag å riksstaten. Då utskottet
emellertid utgår från, att statskontoret vidtager erforderliga åtgärder
i angivet syfte, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
21
7:o) Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna meddelat, att
de verkställt en undersökning rörande kommissionsnärsväsendet vid
statsdepartement m. fl. ämbetsverk (Del I sid. 69—77).
Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser
rörande kommissionärernas anställning, åligganden, arvoden m. m., hava
erinrat örn, att kommissionärsväsendet upprepade gånger varit föremål
för revisorernas uppmärksamhet. Med anledning av vissa av 1924 års
revisorer påtalade missförhållanden igångsattes en utredning för omarbetning
av kommissionärskungörelsen, varvid jämväl skulle tagas under
omprövning en av 1925 års revisorer föreslagen omläggning av kommissionärsinstitutionen.
Den verkställda utredningen har emellertid, som
revisorerna framhållit, icke ännu föranlett någon åtgärd från Kungl.
Maj:ts sida. För att belysa, vilken omfattning kommissionärsverksamheten
äger, hava revisorerna beträffande kommissionärerna vid statsdepartementen
och de centrala verken i Stockholm ävensom vid länsstyrelserna
och domkapitlen samt i domsagorna lämnat en redogörelse över dels
kommissionärernas nettohehållning å deras arvoden såväl enligt kommissionärstaxan,
som ock för de uppdrag av olika slag, vilka de uppburit
i mer eller mindre sammanhang med kommissionärsverksamheten, dels
ock antalet av kommissionärerna handlagda ärenden, allt för budgetåret
1929/1930.
Såsom allmänt omdöme hava revisorerna framhållit, att då den alltmer
ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten uppenbarligen givit
frågan örn kommissionärsväsendets ordnande stegrad aktualitet, hade revisorerna,
utan att nu, i det läge, vari frågan genom ovannämnda utredning
kommit, vilja uttala någon mening örn på vad sätt ifrågavarande
spörsmål borde lösas, ansett sig böra bringa de av revisorerna gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.
Utskottet vill till en början erinra om, att 1925 års riksdag i anledning
av vissa utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering
av kommissionärsarvoden uttalade såsom sin mening, att det måste anses
önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer lios statsmyndigheter
omarbetades med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden,
ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde,
att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten
hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär
i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens''
verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Kungl. Majit måtte
snarast möjligt föranstalta örn en omarbetning av berörda föreskrifter
i av riksdagen angiven riktning.
Den av riksdagen begärda utredningen, vilken numera blivit slutförd,
bär emellertid, såsom revisorerna framhållit, ännu icke föranlett någon
åtgärd från Kungl. Majlis sida.
Kommis
sionärsväsen
det.
Utskottets
yttrande.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Ledamöter av
vägstyrelse
såsom entreprenörer
för
arbeten åt vägdistriktet.
Med hänsyn till den alltmera ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten
synas allt starkare skäl kunna anföras för, att en omarbetning
av kommissionärskungörelsen kommer till stånd. Utskottet har
därför ansett sig böra framhålla angelägenheten av, att resultatet av den
föreliggande utredningen snarast möjligt blir föremål för Kungl. Maj:ts
prövning och avgörande. Med hänsyn till den allmänna betydelsen av
berörda spörsmål har utskottet ansett, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit bör giva uttryck åt denna sin ståndpunkt i ärendet.
På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att
en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast
möjligt kommer till stånd.
8:o) Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna redogjort
för ett fall, då ledamöter av vägstyrelse uppträtt såsom entreprenörer
för arbeten åt vägdistriktet (Del I sid. 78—80).
Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande i
»Såsom av ovanstående sammanställning framgår har hela den ordinarie
styrelsen, den ena styrelsesuppleanten och en av revisorerna uppburit
ersättningar för vägunderhåll i egenskap av entreprenörer. Jämlikt
§§ 1 och 5 i entreprenadkontrakten har vägstyrelsen att tillvarataga
distriktets intressen gentemot entreprenörerna och tillse att dessa fullgöra
sina åtaganden. Då emellertid vägstyrelsens ledamöter själva jämväl
äro entreprenörer, föreligger uppenbarligen fara för att ett fullt objektivt
bedömande av utförda vägunderhållsarheten icke kommer att äga
rum. Styrelsens ställning i förhållande till övriga entreprenörer kan på
grund av angivna omständigheter dessutom lätt försvagas. Revisorerna
vilja därför framhålla angelägenheten av att ledamöter av vägstyrelserna
icke i någon form uppträda såsom entreprenörer till det distrikt, vars
förvaltning de satts att handhava. Att entreprenadarbete utföres av revisor
för distriktet måste även anses olämpligt.
Revisorerna vilja härjämte framhålla, att styrelseledamöter och revisorer
inom vägdistrikt, såvida ej särskilda skäl motivera ett undantag,
icke böra anlitas för utförande av annat vägarbete eller som leverantörer
av materialier m. m. för distriktets räkning.»
I avgiven förklaring har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört följande
(Del III sid 88 och 89) i
»Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på det missförhållande, som riksdagens revisorer nu påtala.
Under det att tjänstemän i väg- och vattenhyggnadsstyrelsen på
grund av föreskrift i gällande avlöningsreglemente äro förhindrade
åtaga sig byggnadsarbetes utförande på entreprenad saknas bestämmelse
som förhindrar ledamot av vägstyrelse eller revisor att åtaga sig entreprenad
för vägdistrilcts räkning.
Styrelsen har därför hittills endast på övertygelsens väg kunnat in
-
Statsutskottets utlåtande Nr 158. 23
verka till förhindrande härav. Särskilt har styrelsen verkat i detta
syfte under den tid, då styrelsen handlagt frågor rörande godkännande
av entreprenör för väganläggningar och vägförbättringar.
Jämväl i fråga om entreprenad för vägunderhåll har styrelsen vid
stickprovsgranskningar sökt bibringa vägstyrelsen sin uppfattning örn
olämpligheten av att vägstyrelseledamot innehar entreprenaduppdrag
från vägstyrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som sålunda till fullo delar statsrevisorernas
mening i denna sak, hemställer i underdånighet, att det av
revisorerna väckta spörsmålet matte föranleda sadan ändring i väglagen
att det av revisorerna åsyftade ändamålet vinnes.»
Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det
måste anses principiellt oriktigt, att ledamöter av vägstyrelse uppträda
såsom entreprenörer för arbeten åt vägdistriktet. Enligt utskottets mening
är därför påkallat, att en ändring i berörda avseende vidtages. Då emellertid
utskottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att hava sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande förhallanden, har utskottet icke ansett
erforderligt, att någon särskild åtgärd i denna fråga nu vidtages från
riksdagens sida.
Utskottet har därför endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
9:o) Under finansdepartementet, § 18, hava revisorerna redogjort för
några av dem gjorda iakttagelser vid företagna inventeringar vid vissa
tullkammare (Del I sid. 82 och 83).
Revisorerna hava därvid uppmärksammat, att depositioner av kontanta
medel förekommit i betydande utsträckning vid tullkamrarna, utan att
någon verifiering av de sålunda mottagna medlen ifrågakomma och utan
att tullkammaren lämnat vederbörande deponent något erkännande örn
inbetalningen. Revisorerna hava vidare funnit, att de inbetalningar,
vissa varuägare haft att fullgöra för att omedelbart utbekomma vara, för
vilken tullkammare icke samtidigt kunnat bestämma vederbörlig tullavgift,
givits karaktär av deposition och att erkännande örn densammas
fullgörande utfärdats i form av depositionsbevis, vilket bevis belagts med
en avgift av 1 krona 50 öre.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
»Det måste enligt revisorernas mening ur kontrollsynpunkt anses vara
av viss betydelse, att samtliga de medel, som av statliga myndigheter
mottagas och redovisas, i största möjliga utsträckning verifieras. En dylik
verifiering sker vid inbetalningar till tullkamrarna av debiterade avgifter.
Den av tullkammaren utställda hillräkningen, å vilken kvitteras
mottagna tullavgifter, är försedd med en kontrollkupong, som av tullkammaren
vid tullikviden frånskiljes och behålles som verifikation till
Utskottets
yttrande
Vissa depositioner
vid
tullkamrarna.
Utskottets
yttrande.
24 Statsutskottets utlåtande Nr 158.
inbetalningen. En liknande anordning synes revisorerna kunna genomföras,
därest tullverket för förhandsinbetalningar av ovan angivet slag
tillhandahåller tullkamrarna kvittensblanketter med vidsittande kontrollkuponger
och dessa i kontrollhänseende utnyttjas på enahanda sätt som
sker vid nyssnämnda inbetalningar av tullavgifter.
Från allmänhetens synpunkt torde det dessutom vara ett rättmätigt
krav, att kvitto utfärdas å varje inbetalning, som fullgöres till statsverket,
utan att detta kvitto belägges med särskild avgift från statens sida.
Ovanberörda inbetalningar, vilka i anslutning till bestämmelse i tullstadgan
givits karaktären av depositioner, äro enligt revisorernas uppfattning
mera att anse såsom en förskottsbetalning av tullavgiften i
avvaktan på vederbörande tullmyndigheters beslut örn taxeringen. Att
under sådana förhållanden belägga ett å inbetalningen utfärdat bevis
med särskild stämpelavgift, synes revisorerna icke vara skäligt.»
Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 95—98),
som av angivna skäl icke känt sig övertygad örn nödvändigheten av att
såsom kontroll å tullverkets redovisning av deponerade medel vidtaga en
anordning, sådan som den av revisorerna ifrågasatta. Däremot ansåge
styrelsen i likhet med revisorerna, att allmänheten möjligen kunde hava
något intresse av att få genomfört ett system, enligt vilket utfärdandet
av bevis å hos tullanstalt ställda depositioner bleve obligatoriskt och kostnadsfritt.
Enligt styrelsens mening vore det emellertid icke möjligt att
utan ändring av gällande expeditionslösen- och stämpelförordningar medgiva
den förordade kostnadsfriheten. De bevis, örn vilka här vore fråga,
avsåge nämligen i ett stort antal fall depositioner för utfående av varor,
vilka sedermera befunnes vara tullfria eller som vore ämnade att under
viss tid disponeras tullfritt här i riket och därefter återutföras. Dessa
depositioner horde enligt styrelsens mening icke vara att anse såsom en
förskottsbetalning av tullavgiften utan borde likställas med sådana medelsinbetalningar,
för vilka hos andra institutioner verkliga depositionsbevis
utfärdades. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att ett förfarande
med stämpelbelagda depositionsbevis vid nedsättande hos tullmyndighet
av belopp, svarande mot införselavgifterna för varor, tillämpats sedan
äldre tider och att styrelsen enligt beslut den 9 oktober 1884 fäst uppmärksamheten
å att depositionsbevis, som utfärdats på grund av då gällande
bestämmelser av motsvarande innehåll som nuvarande 152 § i tullstadgan,
borde påföras lösen och stämpelavgift enligt expeditionslösenoch
stämpelförordningarna.
Utskottet, som funnit de av revisorerna under förevarande paragraf
gjorda uttalandena vara värda beaktande, vill i likhet med revisorerna
betona nödvändigheten av, att vid de förhandsinbetalningar, varom här
är fråga, kvitton utfärdas å varje sådan inbetalning till statsverket samt
att dessa kvitton utlämnas kostnadsfritt.
För vinnande av rättelse i de anmärkta förhållandena synas erforderliga
åtgärder böra vidtagas av Kungl. Majit.
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
25
i Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för vinnande av ändring i av revisorerna anmärkta
hänseenden beträffande förfaringssättet i
fråga örn depositioner vid tullkamrarna.
IOio) Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna meddelat, att
de verkställt en undersökning rörande den omfattning, i vilken länsstyrelsernas
och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit ersättning för
arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder (Del I sid. 86—94).
Efter att hava redogjort för resultatet av denna undersökning hava revisorerna
sammanfört sina iakttagelser i följande uttalande:
»Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän
i så stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,
som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden.
Enligt inkomna uppgifter har visserligen ersättning allenast
utgått för arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna,
som örn, ifall övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för
taxeringsarbetets fullgörande inom föreskriven tid, den riktiga utvägen
vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen
under den tid taxeringsarbetet kräver hela hans arbetstid. Förutom
att på detta sätt kostnaderna sannolikt kunde nedbringas, borde
även taxeringens enhetlighet vinna härpå.
De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna
lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen
emellan. Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika
förfarande praktiserats, då det gällt ledighet för arbetets utförande och
därav följande avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt
att i dessa hänseenden samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla
län.
Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att
den utbetalda ersättningen i vissa fall synes vara väl rundligt tilltagen.
Så har i Göteborgs och Bohus län en landskontorist uppburit 8,175 kronor,
varav 4,425 kronor såsom ordförande i taxeringsnämnd och resten såsom
biträde åt landskamreraren och längdföraro i prövningsnämnden. Den
åtnjutna ledigheten uppgår till sammanlagt 3 dagars semester. Allt arbete
har således utförts före eller efter arbetstidens slut. Även örn uppdragets
fullgörande dragit vissa mindre omkostnader, förefaller dock beräkningsgrunden
för ersättningen hava varit alltför hög. En länsbokhållare
i samma län har uppburit 8,550 kronor, därav 2,550 kronor som
taxeringsnämndsordförande. Semester har åtnjutits under 7 dagar. I
Kopparbergs län har till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav
4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Denne har dock åtnjutit ledighet
i 21 dagar och avstått 331 kronor 38 öre av lönen. I Malmöhus län
har till en extra länsbokhållare utbetalts 6,440 kronor, 4,090 kronor härav
har han uppburit såsom ordförande i fyra taxeringsnämnder. Ingen ledighet
har i detta fall förekommit.
Ersättning
till länsstyrelsernas
och fögderiför
tältningens
tjänstemän
för taxeringsarbete.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Utskottets
yttrande.
Kommitté
väsendet.
Utskottets
yttrande.
De sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna ansett sig böra
bringa till riksdagens kännedom.»
Förklaringar bava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.
98—163).
Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,
anser utskottet en undersökning erforderlig till utrönande,
huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt
ordna taxeringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal, som
härför måste tagas i anspråk, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna
och fögderiförvaltningarna behöver för framtiden i nuvarande omfattning
utnyttjas vid taxeringsarbetet. Otvivelaktigt är nämligen, att genom de
nuvarande anordningarna kostnaderna bliva högst betydande, och det
lärer även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande
förvaltningar menligt påverkas av nu gällande ordning härutinnan.
En omständighet, som i hög grad medverkar till att nuvarande
förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt, är givetvis,
att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren starkt ökats,
varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas taxeringsuppgifterna.
Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter
synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för
närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet
för vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings-
och prövningsnämnderna. På grund av vad sålunda anförts får
utskottet, under erinran örn att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
den 15 maj 1928 (nr 190, punkt 4:o) berört vissa likartade spörsmål hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet,
närmast med hänsyn till användningen
av den personal, som för detta ändamål årligen behöver
tagas i anspråk.
Illo) Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna redogjort för
kommittéväsendets utveckling under den senaste tioårsperioden (Del III
sid. 94—98) samt därtill anknutit vissa uttalanden. I
I fråga örn kommittéväsendet har utskottet funnit anledning framhålla
önskvärdheten av, att i berättelsen över vad sig i rikets styrelse
tilldragit intages en specificerad uppgift rörande kostnaderna
för kommittéväsendet med angivande för varje kommitté av de
Statsutskottets utlåtande Nr 158. 27
särskilda belopp, som utbetalts för dagarvoden, reseersättningar, ersättningar
för avstådda avlöningsförmåner samt expensutgifter. Dylika uppgifter
torde även böra lämnas beträffande sekreterare och biträden åt
kommittén. Någon svårighet att lämna ifrågavarande uppgifter torde
icke förefinnas, då på angivet sätt specificerade uppgifter årligen avlämnas
av vederbörande kommittéer. Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville i berättelsen över vad
sig i rikets styrelse tilldragit meddela specificerade
uppgifter rörande kommittéväsendet, på sätt av utskottet
här ovan angivits.
1210) Under finansdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat, att
de företagit en undersökning angående det förfaringssätt, som i allmänhet
tillämpas vid inköp för statens räkning av motorfordon (Del I sid.
98—101).
Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande antalet
motorfordon vid de statliga myndigheter, vilka innehava sådana
fordon till ett större antal, ävensom redogjort för de av myndigheterna
tillämpade förfaringssätten vid upphandlingen av sagda fordon.
Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
»Av ovan återgivna sammanställning framgår, att där upptagna statliga
institutioners innehav av motorfordon representerar ett så betydande
inköpsvärde som cirka 7 miljoner kronor. Med hänsyn till omfattningen
av dessa utgifter för statsverket måste det anses vara av väsentlig betydelse,
att den upphandling, som här förekommer, verkställes på ett rationellt
sätt. Av den lämnade redogörelsen angående förfaringssättet vid
denna upphandling framgår, att det inom ovannämnda statsinstitutioner
redan förekommer en viss centralisering av uppköpen. Detta har givetvis
varit till ekonomisk fördel för staten. Enligt revisorernas mening
skulle emellertid än mera kunna utvinnas i detta hänseende, därest en
samverkan ägde rum mellan de olika statsinstitutionerna. En väsentlig
del av de motorfordon, som komma till användning i den statliga verksamheten,
äro nämligen av den enhetliga typ, att en dylik samverkan vid
förekommande upphandling borde utan svårighet kunna, genomföras.
Otvivelaktigt är, att ett gemensamt uppträdande från statsinstitutionernas
sida vid anskaffning av vissa standardtyper av motorfordon skulle
medföra såväl förmånligare priser som ock en viss begränsning av vissa
kostnader, som förekomma i samband med uppköp och användning av
fordon av ifrågavarande slag. Revisorerna vilja därför uttala önskvärdheten
av, att åtgärder vidtagas för en ytterligare centralisering av denna
statens upphandling på sätt revisorerna härovan antytt. Likaledes vilja
revisorerna såsom angeläget framhålla, att, i den mån ej av tekniska eller
ekonomiska skäl hinder härför möter, vid ifrågavarande upphandling
företräde lämnas åt vara av svensk tillverkning.»
Staten»
motorfordon.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Utskottets
yttrande.
Av revisorernas utredning synes framgå, att vid upphandlingar av
statens motorfordon skilda förfaringssätt tillämpas vid de olika statsinstitutionerna.
I likhet med revisorerna anser utskottet vissa fördelar
vara att vinna, därest en centralisering vidtages beträffande ifrågavarande
och likartade slag av upphandlingar. Med hänsyn till de uppgifter,
som ålagts den av Kungl. Maj :t tillsatta organisationsnämnden,
torde det enligt utskottets mening närmast böra tillkomma denna nämnd
att upptaga spörsmålet till undersökning. Då utskottet emellertid anser
sig kunna förutsätta att sa sker utan särskild framställning från riksdagens
sida, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
Iakttagelser 13:°) Under finansdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att
angående de företagit en undersökning rörande verkningarna av 1929 års allmänna
V188CL €T8dtt■*
ningar enligt resereglemente och i samband därmed framhållit önskvärdheten av att i
reseregie- besparingssyfte vissa ändringar vidtagas i reglementets nuvarande bestämmelser
(Del I sid. 101—105).
Utskottet har i sitt den 28 april innevarande år avgivna utlåtande nr
109 yttrat sig rörande det spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till
behandling; varom utskottet velat här
mentet.
erinra.
Åttonde
huvudtitelns
anslag till
kyrkors
underhåll
m. m.
14 :o) Under ecklesiastikdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,
att de företagit en utredning rörande de ersättningar, som utbetalats från
åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll: ersättningar (Del I
sid. 112—114) och därvid anfört följande:
»Den verkställda utredningen har givit vid handen, att ifrågavarande
ersättningsbelopp, som utgå till icke mindre än nära 1,500 kyrkor, äro
synnerligen växlande och mången gång ytterst obetydliga. Så t. ex. hava
revisorerna uppmärksammat, att ersättningsbeloppen i vissa fall uppgått
till endast några ören. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel
en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det
torde vara obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet
åsamkas ett avsevärt arbete, som i många fall icke står i rimlig proportion
till den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats
av flera länsstyrelser.
På grund av vad sålunda anförts synes revisorerna en utredning höra
verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse
med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitaliserat
belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.»
Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del lil sid. 192—201),
statskontoret (Del III sid. 226—229), samtliga länsstyrelser (Del III sid.
201—217) och domkapitel (Del III sid. 218—225).
Statsutskottets utlåtande Nr 158. 29
Efter att lxava redogjort för anslagets tillkomst Ilar kammarkollegium
anfört följande:
»Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att den av revisorerna
begärda utredningen är av behovet påkallad. Den nu utgående
ersättningen för vin- och byggnadssäd torde utgöra en olämplig anordning
redan genom den därav betingade årliga, i förhållande till beloppens
storlek i regel omständliga omräknings- och utanordningsproceduren.
Kollegiet delar revisorernas uppfattning örn önskvärdheten av en förenkling
beträffande ifrågavarande, till antalet många men ofta obetydliga
ersättningsbelopps utgörande. Men den av kollegium ovan lämnade
redogörelsen ger ock vid handen, hurusom förslag i senare tid — såväl i
visst sammanhang med de utredningar, som ledde till besluten örn den
allmänna grundskatteavskrivningen, som ock därefter i sammanhang
med tillkomsten av 1898 års lagstiftning angående avskrivning av kyrkofonden
i Skåne med flera landskap — varit å hane i syfte att ersättningen
för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas. Vad vid
denna speciella frågas behandling förekommit synes icke hava inneburit,
att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt avvisad.
Vid sådant förhållande torde ej blott de av revisorerna angivna möjligheterna
för omläggning av det nuvarande systemet böra bliva föremål
för övervägande vid en utredning av angivet slag utan ock alternativet
indragning av ersättningarna utan vederlag.
Annorlunda är i viss mån läget beträffande de till domkyrkorna (och
Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar för domkyrkotunnor, varmed
torde böra i avseende å behandlingen likställas vissa anslag till domkyrkorna
i Karlstad och Härnösand, sannolikt av vin- och byggnadssäds
natur. Dessa ersättningar spela en långt större roll för de särskilda kyrkornas
ekonomi än vad fallet är för de vanliga församlingskyrkorna beträffande
ersättningarna för vin- och byggnadssäden. På grund av domkyrkornas
dubbla natur av stifts- och församlingskyrkor samt deras med
stiftskyrkokaraktären sammanhängande skyldigheter att bestrida vissa
kostnader för biskopsgård och domkapitelslokal kan ej i samma mån som
ifråga örn övriga kyrkor det subsidiära ansvaret för deras uppehållande
sägas åvila respektive församlingar. Dessa omständigheter torde speciellt
böra beaktas vid en utredning.
De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt ersättningar av
annan natur, till kyrkorna, som ingå i det nu ifrågavarande anslaget, synas
i allmänhet utgå i fixa penningbelopp eller efter det i 1869 års förordning
fixerade medelvärdet (i några fall, såsom till Skara domkyrka
för 24.4 kubikfot råg och 48.s kubikfot korn, efter årligt medelmarkegångspris).
Någon omräkning beträffande dessa ersättningar äger följaktligen
i regel icke rum och torde någon förändring beträffande sådana ersättningar
icke av sådan anledning vara påkallad. Däremot är att märka,
att bland dessa ersättningsposter förekomma de till beloppen obetydligaste,
stundom blott några ören. Skulle en indragning till statsverket
eller omläggning av till de två föregående grupperna hörande ersättningar
äga rum, är det givet, att frågan blir aktuell åtminstone för vissa
poster inom denna grupp.
Kollegiet, som i följd av den korta tid, som stått till dess förfogande,
icke kunnat i ovan angivna hänseende förebringa fullständig utredning
och förslag, tillstyrker alltså en utredning, varvid ovan angivna syn
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Utikottets
yttrande.
punkter torde tagas i beaktande. Kollegiet anser sig tillika böra erinra,
att en indragning till statsverket eller minskning på annat sätt av ifrågavarande
ersättningars realvärde såsom i huvudsak berörande prästerskapets
privilegier torde erfordra medverkan av kyrkomötet. En dylik utredning,
som synes böra avse även visst anslag till »underhåll» (VIII C.
15), skulle dock icke äga något sakligt sammanhang med en utredning
rörande grunderna för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och
förvaltning av den därtill anslagna egendomen. Den av domkapitlet i
Växjö under motsatt förutsättning gjorda hemställan torde fördenskull
icke kunna tillstyrkas.
Den av domkapitlet i Luleå gjorda framställningen örn särskilt statsanslag
till domkyrkan i Luleå torde icke böra i förevarande sammanhang
bliva föremål för bedömande.»
Statskontoret har i likhet med revisorerna funnit, att en förnyad utredning
borde verkställas, huruvida icke nu omförmälda ersättningar skulle
kunna antingen av statsverket avlösas med ett kapitaliserat belopp eller
ock fastställas att utgå med bestämda årliga belopp. Statskontoret förutsatte
härvid att frågan angående de rättsliga grunderna för utbetalandet
av ersättningarna ifråga samtidigt bleve vederbörligen klarlagda.
Under ecklesiastikdepartementet, § 24, hava revisorerna vidare behandlat
en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga angående
vissa indelningsersättningar till klockare m. fl. från åttonde huvudtitelns
anslag: kleresistaten. Denna fråga bör enligt utskottets mening behandlas
i förevarande sammanhang.
Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande indelningsersättningar,
vilka för närvarande till övervägande delen beräknas efter medelmarkegångspris,
lämpligen kunna utgå med bestämda årliga belopp eller ock
av statsverket helt avlösas.
Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 163—
166), statskontoret (Del III sid. 182—184) samt samtliga länsstyrelser och
Stockholms stads konsistorium (Del III sid. 166—182).
Kammarkollegium och statskontoret hava tillstyrkt, att en utredning
i frågan kommer till stånd, vilken utredning enligt ämbetsverkens mening
möjligen borde avse även andra ersättningar under anslaget.
Av revisorernas under §§ 24 och 26 gjorda uttalanden framgår, att uträkningen
av ifrågavarande indelningsersättningar förorsakar vederbörande
myndigheter ett avsevärt arbete, som ej står i rimlig proportion
till de utgående ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill synes det önskligt,
att en indragning eller avlösning av ersättningarna kommer till
stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i räkenskaperna och
därmed minskade utgifter för statsverket kan genomföras. I likhet med
de hörda myndigheterna har utskottet alltså ansett sig böra föreslå, att
en utredning i sådant syfte verkställes.
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
31
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
dels huruvida icke en indragning eller avlösning
av ovan berörda indelningsersättningar kan äga rum,
dels ock huruvida icke i varje fall ett mera förenklat
och tidsenligt förfarande vid uträkningen av dessa
ersättningar kan genomföras.
15io) Under jordbruksdepartementet, § 33, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan rörande veterinärinrättningens i Skara upphörande
såsom statlig institution (Del I sid. 120—125).
Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling
av jordbruksutskottet i dess den 12 mars innevarande år avgivna
utlåtande nr 1, punkt 53, därvid nämnda utskott, som ansåg sig icke böra
för nästkommande budgetår föreslå någon förändring i institutionens
verksamhet, dock förutsatte, att den av revisorerna behandlade frågan
snarast möjligt komme att bliva föremål för utredning.
Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här
erinra.
16 io) Under jordbruksdepartementet, § 34, hava revisorerna påvisat,
hurusom verksamhetens upprätthållande vid svenska mosskulturföreningens
försöksgård vid Gisselås betingat avsevärda kostnader och hava med
anledning härav framhållit önskvärdheten av, att utredning verkställes
rörande statens framtida ställning till företaget (Del I sid. 125—128).
I sitt den 17 februari innevarande år avgivna utlåtande nr 2 har jordbruksutskottet
under punkt 24 uttalat sig i den av revisorerna berörda
frågan och i likhet med revisorerna ansett, att en utredning i förevarande
hänseende borde komma till stånd.
Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här
erinra.
17:o) Under jordbruksdepartementet, § 35, hava revisorerna meddelat,
att de företagit en undersökning rörande kostnaderna för egnahemsnämndernas
låneförmedling (Del I sid. 128—131).
Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,
som i huvudsak grundar sig på en i en upprättad tabell gjord
sammanställning av de olika utgiftsposterna inom respektive hushållningssällskap,
hava revisorerna anfört följande!
Veterinärinrättningen
i Skara.
Svenska
mosskulturföreningens
försöksgård
vid Gisselås.
Egnahemslåneverleaa
råheten
-
32
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
»Såsom av tabellen framgår ställa sig särskilt kostnaderna för besiktningar
mycket olika inom olika län. I några fall synas dessa kostnader
påfallande höga. Vad de norrländska länen beträffar har detta givetvis
sin förklaring däri, att de stora avstånden kräva längre och därigenom
dyrbarare resor. I vissa andra län åter synas kostnaderna för ifrågavarande
ändamål oskäligt höga och torde kunna väsentligt nedbringas genom
mera planmässigt ordnande av resorna eller genom andra lämpliga
åtgärder.
Jämväl personalkostnaderna synas revisorerna i vissa fall höga. Enligt
vad revisorerna hava sig bekant innehava egnahemsnämndernas
tjänstemän i stor utsträckning samtidigt andra avlönade befattningar
hos hushållningssällskapen. För nedbringande av personalkostnaderna
synes det i dylika fall böra undersökas, huruvida ej vederbörande befattningshavare
skäligen bör kunna åtnöjas med en reducerad avlöning.
Slutligen vilja revisorerna på förekommen anledning framhålla önskvärdheten
av att egnahemslåneärenden i olika instanser handläggas på
sådant sätt, att lånesökande med största möjliga skyndsamhet må erhålla
besked, huruvida sökta lån beviljats eller icke.»
Förklaring har avgivits av statens egnahemsstyrelse (Del III sid. 262
och 263), som, efter att hava meddelat, att revisorernas uttalande komme
att genom styrelsens försorg bringas till egnahemsnämndernas kännedom
för de åtgärder, som därav kunde föranledas, anfört följande:
»Revisorerna hava påpekat, att kostnaderna för besiktningar ställa sig
mycket olika inom olika län. Uträknad medelkostnad per besiktning och
län torde härvidlag närmast hava legat till grund för revisorernas omdöme.
Ifrågavarande olikhet lärer emellertid delvis kunna förklaras därav,
att revisorernas till egnahemsnämnderna för ifyllande utsända uppgiftsformulär
uppfattats olika. Sålunda torde vid besvarandet av formulärfrågorna
»antal utförda besiktningar för beviljande av lån» och
»utförda besiktningar å lägenheter, till vilka lån förut beviljats» somliga
egnahemsnämnder hava uppgivit antal besiktigade lägenheter, medan
andra nämnder åter meddelat antalet besiktningsförrättningar. I senare
fallet bliver givetvis antalet högre, då flera resor för samma lägenhets
besiktigande ofta erfordras. Vidare torde det efterfrågade antalet besiktningar
kommit att stiga ytterligare på de håll, där även avsyningsförrättningar
i anledning av såväl egnahemslån som premielån medtagits
bland antalet uppgivna besiktningar. Då å andra sidan nämnderna vid
formulärets ifyllande genomgående torde hava såsom utgifter för besiktningar
under året uppgivit den bokförda kostnaden för alla slag av besiktningsförrättningar,
bliver givetvis medelkostnaden för olika uppgiftslämnare
mycket olika. Såsom exempel å det anförda kan framhållas egnahemsnämnden
i Södermanlands län. Där uppgår medelkostnaden enligt
revisorernas uträkning till 32 kronor 17 öre. Enligt vad egnahemsstyrelsen
under hand inhämtat bliver medelkostnaden för samma län
9 kronor 99 öre, därest såsom »utförda besiktningar» räknas antalet besiktningsförrättningar
i stället för antalet besiktigade lägenheter.
Egnahemsnämndernas personalkostnader hava i vissa fall synts revisorerna
höga. Egnahemsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad härå
och har under 1930 medverkat till inskränkning av egnahemsnämnds
personal i fall, där sådan inskränkning synts befogad och möjlig att ge
-
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
33
nomföra utan att kravet på snabb och grundlig handläggning av ärendena
därigenom behövt eftersättas.
Den av revisorerna uttalade önskvärdheten, att egnahemslåneärendena
behandlas med. största möjliga skyndsamhet, har redan, i fall, som kommit
till styrelsens kännedom, varit föremål för styrelsens uppmärksamhet.
Revisorernas berörda uttalande kommer givetvis att understryka
kravet på, att nämnderna icke onödigtvis fördröja prövning av inkomna
ansökningar.»
Utskottet, som visserligen icke kunnat finna, att de av revisorerna meddelade
uppgifterna lämna stöd för ett säkert bedömande av den till
behandling upptagna frågan, har dock ansett densamma vara förtjänt av
beaktande. Då utskottet emellertid, på grund av vad statens egnahemsstyrelse
i sin ovanberörda förklaring uttalat, har anledning förutsätta,
att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på föreliggande spörsmål,
har utskottet allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
18:o) Under jordbruksdepartementet, § 36, hava revisorerna meddelat,
att de verkställt en undersökning rörande orsakerna till det betydande
överskridande, som ägt rum beträffande nionde huvudtitelns anslag till
rese- och traktamentspenningar (Del I sid. 132—138).
I anslutning härtill hava revisor^na gjort följande uttalande:
»Utgifterna under nionde huvudtitlens anslag till rese- och traktamentspenningar
synas revisorerna synnerligen höga. Särskilt påfallande
är den betydliga ökningen av utgifterna under senaste budgetår. Såsom
framgår av ovan gjorda sammanställning torde den huvudsakliga
orsaken härtill vara att söka i ökade utgifter för distriktslantmätarnas
och deras biträdens resor.
■ Då den vid lantmäteriverksamheten å distrikten under år 1929 sysselsatta
personalen sammanlagt uppgick till ett antal av 365 (199
distriktslantmätare, 63 extra lantmätare1, 25.5 elever1 och 77.5 tekniska
biträden1) utgjorde medeltalet för av ifrågavarande personal åtnjuten
resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel under år 1929
2,490 kronor per person.
Såsom förut framhållits bär riksdagen förutsatt — i samband med att
statsverket i huvudsak åtog sig utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning
till distriktslantmätarna och deras biträden — att åtskilliga
begränsningar i rätten till reseersättning borde stadgas för
ifrågavarande personal liksom skett exempelvis beträffande liknande
ersättningar till skogsstatens personal. Några sådana begränsningar
av betydelse hava emellertid ännu icke genomförts, ett förhållande, som
revisorerna icke kunnat undgå att finna märkligt.
Det synes revisorerna nödvändigt, att för nedbringande av de höga
kostnaderna för distriktslantmätares och deras biträdens resor åtgärder
1 Sammanlagda antalet tjänsteinånader Ilar dividerats med 12.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 80 haft. (Nr 137—158.) 3
Utskottets
yttrande.
Nionde
huvudtitelns
anslag till
rese- och
traktamentspenningar.
Utskottets
yttrande.
Viss tjänstårsberäkning
enligt civila
pensionslagen.
34 Statsutskottets utlåtande Nr 158.
snarast vidtagas för begränsning i rätten till traktamentsersättning i
likhet nied vad som i besparande syfte skett beträffande ett flertal
grupper befattningshavare.
Utan att närmare ingå på de av nämnde sakkunnige i sådant syfte
föreslagna bestämmelser vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke
liknande besparingsbestämmelser, som gälla i fråga örn traktamentsersättning
till viss personal vid domänverket, även böra komma i tillämpning
beträffande traktamentsersättning till distriktslantmätare och deras
biträden.
. I detta sammanhang torde också böra undersökas, örn icke motsvarande
föreskrifter böra gälla jämväl för lantbruksingenjörer och deras biträden.
Vad angår den sakkunniges förslag örn utbrytande ur huvudtitlarnas
allmänna reservanslag av resekostnaderna för vissa grupper av befattningshavare
synes det revisorerna vara förtjänt att tagas under
övervägande, huruvida det icke skulle vara lämpligt att genomföra en
utsträckt tillämpning av berörda anordning.»
Förklaringar hava avgivits av lantbruksstyrelsen (Del III sid. 263 och
264), samt av lantmäteristyrelsen (Del III sid. 265—269), som bifogat ett
av styrelsen den 3 september 1930 avgivet utlåtande angående planläggning
av tjänsteresor och besparingsreglementen samt med förslag till
nytt resereglemente för lantmätare.
Utskottet, som inhämtat att de av lantmäteristyrelsen i dess förklaring
lämnade sifferuppgifterna, avseende kalenderår, icke äro jämförbara
med de verkliga utgifterna för budgetår samt att sistnämnda utgifter
äro väsentligt högre, har icke kunnat undgå att finna åtskilliga
skäl tala för att åtgärder i besparingssyfte vidtagas beträffande
reseersättningar vid förrättningar, som utföras av lantmäteripersonal.
Förslag i sådant syfte har också, såsom erinrats av revisorerna,
utarbetats, men är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då
utskottet förutsätter, att detta förslag i en nära framtid av Kungl.
Majit upptages till avgörande, har utskottet allenast velat vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
19:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 38, hava revisorerna
i fråga örn tjänstårsberäkning enligt civila pensionslagen anfört följande
(Del I sid. 142).
»Enligt 17 § av lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension
den 11 oktober 1907 beräknas tjänsteår för erhållande av pension
enligt denna lag, då ej för särskilda fall annorlunda är stadgat, icke
allenast för tid, under vilken tjänsteinnehavare innehaft tjänst, som i
denna lag avses, utan även för tid, under vilken han innehaft annan
statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller
förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall avdrag göras för tid,
Statsutskottets utlåtande Nr 158. 35
under vilken ledighet från tjänsten ägt ruin av annan anledning än semester,
sjukdom, offentligt uppdrag, fullgörande av värnplikt eller resa,
som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning. I fråga
örn tjänsteinnehavare, som icke äger rätt till semester, må avdrag ej göras
för tid av högst en och en halv månad örn året, under vilken ledighet
må hava åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.
En distriktsingenjör, som utnämnts till officer vid väg- och vattenbyggnadskåren
den 19 februari 1904 samt till distriktsingenjör vid vägoch
vattenbyggnadsdistrikt den 23 juli 1912, beviljades vid uppnådd pensionsålder
avsked från sin befattning från och med den 1 januari 1928.
Genom kammarrättens utslag den 3 oktober 1930 har ifrågavarande
distriktsingenjör ansetts berättigad att såsom tjänsteår för erhållande
av pension räkna sig till godo hela den tid, han innehaft anställning såsom
officer vid väg- och vattenbyggnadskåren eller tiden 19 februari
1904—23 juli 1912. Under denna tid har ifrågavarande befattningshavare
varit anställd i enskild tjänst. Nyssnämnda anställning i väg- och vattenbyggnadskåren
är icke i och för sig förenad med någon tjänstgöring
eller något arbete för statens räkning, liksom ej heller med sådan anställning
följer någon som helst avlöning eller rätt till pension.
Med hänsyn till de konsekvenser, den av kammarrätten sålunda
fastslagna tolkningen av ifrågavarande bestämmelse i civila pensionslagen
kan medföra, vilja revisorerna såsom synnerligen angeläget framhålla,
att berörda bestämmelse snarast ändras därhän, att den utesluter
varje möjlighet för att en tjänsteman får för pension tillgodoräkna sig
tid, då han — bortsett från semester etc. — icke fullgjort arbete i statens
tjänst.»
Utskottet, som helt ansluter sig till vad revisorerna uttalat, anser sig
kunna förutsätta, att denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet vid
genomförandet av de ändringar i civila pensionslagen, som inom en nära
framtid måste komma att genomföras. Utskottet har därför icke funnit
sig böra nu påkalla någon åtgärd från riksdagens sida, utan har allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
20:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 40, hava revisorerna
framställt erinringar i fråga örn beviljande av dyrtidstillägg av statsmedel
till 55-åriga döttrar efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa
(Del I sid 144—146).
Revisorerna hava, bland annat, framhållit, att av nämnda 55-åriga döttrar
icke mindre än 116 åtnjöte dyrtidstillägg av statsmedel i egenskap av befattningshavare
(49 stycken) eller f. d. befattningshavare (67 stycken) i statens
eller annan sådan tjänst, varå dyrtidstillägg av statsmedel utgår.
Till dessa befattningshavare eller f. d. befattningshavare hade dyrtidstillägg
av statsmedel utbetalts å pension från prästerskapets änke- och
pupillkassa för tiden 1 maj 1929—30 april 1930 med sammanlagt 12,717
kronor.
Utskottets
yttrande.
Dyrtidstillägg
av statsmedel
till vissa pensionärer
i
prästerskapets
änkeoch
pupillkassa
m. fl.
Utskottets
yttrande.
36 Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Kevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
»En änke- och pupillkassas uppgift är principiellt att sörja endast för
änkor och minderåriga harn. Till icke minderåriga barn utgår därför i
regel icke någon pension, i annat fall än att vederbörande på grund av
sjukdom eller lyte är oförmögen att försörja sig. Någon motsvarighet
till den för prästerskapets änke- och pupillkassa gällande bestämmelsen
om pensionsrätt för ogifta döttrar efter 55 år finnes icke beträffande
någon annan av statsmedel understödd änke- och pupillkassa med undantag
av vissa pensionsinrättningar vid universiteten och flottan, i fråga
örn vilka revisorerna hänvisa till sitt uttalande under §§ 41 och 42 i denna
berättelse. Revisorerna kunna för sin del icke finna några skäl föreligga,
varför staten skulle utbetala dyrtidstillägg i större utsträckning till
efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa än till
efterlevande efter statens befattningshavare eller andra delägare i statsunderstödda
änke- och pupillkassor. I särskilt hög grad förefaller detta
obefogat i fråga örn 55-åriga döttrar, vilka tillika åtnjuta dyrtidstillägg
av statsmedel i egenskap av befattningshavare eller f. d. befattningshavare.
Därest förmånen av dyrtidstillägg å den från prästerskapets änkeoch
pupillkassa utgående pensionen skäligen anses höra tillkomma
verkligt behövande ogifta döttrar efter 55 år, synes det icke vara någon
obillig fordran, att kostnaderna härför bestridas av kassan själv.
På grund av vad sålunda anförts synes en sådan ändring i gällande
bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
harn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. höra vidtagas, att
dyrtidstillägg av statsmedel ej må utgå till 55-åriga döttrar efter delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa.»
Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 292 och 293)
och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa (Del III sid. 294
och 295).
Ender §§ 41 och 42 hava revisorerna framställt likartade erinringar
beträffande pensionärer vid universitetens pensionsinrättningar samt
flottans pensionskassa (Del I sid. 146—148).
Då utskottet i likhet med revisorerna är av den uppfattningen, att dyrtidstillägg
av statsmedel knappast hör utgå till ifrågavarande pensionärer
vid prästerskapets änke- och pupillkassa, universitetens pensionsinrättningar
samt flottans pensionskassa eller i varje fall endast i den händelse
de äro ohemedlade och av sjukdom eller lyte urståndsätta att sig
själva försörja, har utskottet ansett sig höra hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande
frågan örn utbetalandet av dyrtidstillägg av statsmedel
åt ovan angivna pensionärer samt för 1932 års
riksdag framlägga förslag i ärendet.
Statsutskottets utlåtande Nr 158. 37
21 :o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 43, hava revisorerna
framställt anmärkningar beträffande vissa inom prästerskapets änke- och
pupillkassa vidtagna åtgärder vid indragning av sekreterare-ombudsmannabefattningen
vid kassan (Del I sid. 149—155).
Revisorerna hava därvid anknutit följande allmänna uttalande:
»Prästerskapets änke- och pupillkassa torde i större utsträckning än någon
annan änke- och pupillkassa åtnjuta bidrag från det allmännas sida.
Det synes därför, såsom ock av de sakkunniga i ovan anförda betänkande
den 14 november 1925 framhållits, icke vara en kassans och dess delägares
ensak, hur förvaltningen av ifrågavarande kassa ordnas. Från statens
sida torde med starka skäl kunna göras gällande krav på medbestämmanderätt
i nu nämnt hänseende. Erinras må ock i detta sammanhang, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 16 september 1881 anbefallt direktionen
för kassan att till riksdagens revisorer för framtiden avlämna räkenskaperna
för det år, som revisionsförrättningen avser.
Ur synpunkten av det allmännas intresse hava revisorerna funnit den
av bolagsstämman vidtagna åtgärden vid indragning av sekreterare-ombudsmannabefattningen
synnerligen anmärkningsvärd. Utan att närmare
ingå på frågan, huruvida anställning som ordinarie befattningshavare
i prästerskapets änke- och pupillkassa kan anses hava samma innebörd
som motsvarande anställningsform i statens tjänst — något som
dock med hänsyn till att Ekberg samtidigt med sin anställning i kassan
ansetts oförhindrad att innehava ordinarie befattning hos Stockholms stad
såsom registrator i dess rådhusrätt måste anses synnerligen tveksamt —
vilja revisorerna framhålla, att, då Ekberg, som anställdes år 1921, vid
tidpunkten för sekreterare-ombudsmannabefattningens ombildning allenast
kunnat räkna en tjänstetid av 8 år, han icke bort komma i åtnjutande
av så stort ersättningsbelopp som nu tillerkänts honom. Det torde i detta
sammanhang böra erinras örn att tjänsteinnehavare i statens tjänst icke
är berättigad till pension, därest tjänstårens antal understiger tio. Den
försäkringstekniska beräkningen av till Ekberg utgående engångsbelopp
har grundats på de löneförmåner, som bestämdes av 1925 års bolagsstämma.
Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att en så
betydlig löneförhöjning beviljats sekreteraren-ombudsmannen vid en tidpunkt,
då det icke kunnat vara för direktionen eller bolagsstämman obekant,
att en omorganisation av kassan med därav sannolikt följande indragning
av nu ifrågavarande tjänst var omedelbart förestående.
Ifrågavarande löneförhöjning motiverades med den ökning av arbetsbördan
för sekreteraren-ombudsmannen, som inträtt genom föreskriften
örn avlämnande av vissa deklarationsuppgifter. Bolagsstämman förklarade
uttryckligen, att de beslutade löneförmånerna skulle utgå under villkor,
att sekreteraren-ombudsmannen utan särskild ersättning fullgjorde
alla lill befattningen hörande åligganden. Enligt vad revisorerna funnit
har det oaktat särskild ersättning utgått för arbetet med ifrågavarande
deklarationsuppgifter.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av den synnerligen
anmärkningsvärda beskaffenhet, att de ansett sig böra därå fästa
riksdagens uppmärksamhet.»
Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 295—297) och
direktionen för prästerskapets iinke- och pupillkassa (Del lil sid. 298—
300).
Kostnaderna
för avlösning
av ombudsmannensekreteraren
vid prästerskapets
änkeoch
pupillkassa
från
hans tjänst
vid kassan.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 158.
Utskottets
yttrande.
Uppbördsarvode
a till
arméns pensionskassa
redovisade
tjänstepensionsavgifter.
Utskottets
yttrande.
Då de av direktionen och bolagsstämman fattade besluten enligt utskottets
mening äro av synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet, har utskottet,
ehuru någon åtgärd icke numera kan vidtagas, ansett sig böra vad i
ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
22:o) Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 45, hava revisorerna
i fråga örn visst uppbördsarvode vid arméns pensionskassa anfört följande
:
»Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén skall regementsintendent
i sitt förhållande till direktionen över arméns pensionskassa ställa
sig till efterrättelse de reglementen, som äro fastställda för styrelsen och
förvaltningen av arméns pensionskassa samt änke- och pupillkassa.
I § 81 i reglementet för arméns pensionskassa (S. F. nr 9/1904) stadgas
att redogörare är skyldig att vid utbetalning av lön för tredje månaden i
varje kalenderkvartal eller, örn delägare avgår under löpande kvartal,
vid den med honom skeende slutlikvid innehålla alla av regementen och
kårerna för kvartalet pensionsinrättningen tillkommande inkomster samt
till direktionen insända eller till kassakontoret avlämnade genom avdrag
å lönerna eller annorledes uppburna avgifter så fort ske kan och så tidigt,
att medlen inom utgången av kvartalet kunna i direktionens kassa inflyta.
Jämlikt § 84 i samma reglemente äger redogörare uppbära i upphördsarvode
två procent av de i § 57 mom. 1 och 2 i nämnda reglemente omnämnda
årliga avgifter för pension och fyllnadspension. Enligt vad som
framgår av räkenskaperna för arméns pensionskassa har under budgetåret
1929/1930 utbetalts 6,175 kronor 6 öre såsom uppbördsarvode till redogörare
vid regementen och kårer.
För uppbörd och redovisning av pensionsavgift, som utgår enligt lagen
angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, svarar i egenskap av
redogörare den, som ombesörjer utbetalning av tjänsteinnehavaren tillkommande
lönemedel. Någon ersättning för nämnda bestyr med pensionsavgifter
enligt civila pensionslagen utgår däremot icke.
Under framhållande att något motsvarande uppbördsarvode icke tillkommer
redogörarna vid flottan och den civila statsförvaltningen vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida det kan anses befogat, att för redogörare
vid armén längre bibehålla denna förmån, vilken efter tillkomsten
av de nya avlöningsreglementena får anses hava en föråldrad karaktär.»
Utskottet, som ansluter sig till den uppfattning, varåt revisorerna givit
uttryck, anser sig höra hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte att nuvarande uppbördsarvode å till
arméns pensionskassa redovisade tjänstepensionsavgifter
må upphöra att utgå.
Statsutskottets utlåtande Nr 168. 39
23: o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara
av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,
att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet
skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 18 maj 1931.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Övriga anmärkningar.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 157.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:346 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten