Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:is proposition angående anslag till reseersättning till nämndemän jämte en i ämnet väckt motion.

1931-04-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:78, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:is proposition angående anslag till reseersättning till nämndemän jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

1

Nr 78.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:is proposition angående anslag

till reseersättning till nämndemän jämte en i ämnet

väckt motion.

(3:e avd.)

I den till riksdagen den 3 januari 1931 avlåtna propositionen angående statsverkets

tillstånd och behov under budgetåret 1931/1932 har Kungl. Majit under

andra huvudtiteln (punkten 15 av det vid propositionen fogade utdraget av

statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag) föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till reseersättning

till nämndemän för budgetåret 1931/1932 beräkna ett extra förslagsanslag av

255,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en den 23 januari 1931 dagtecknad proposition,

nr 49, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, under

åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att till reseersättning till

nämndemän för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av

255,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

För närvarande äga nämndemän för inställelse vid häradsrätt åtnjuta ersättning

av allmänna medel i följande fall:

1. Vid brottmålsransakning å urtima ting eller extra rättegångsdag under

lagtima ting. Ersättningen utgår enligt resereglementet och innefattar:

a) i de fall, då flera härad hava gemensam tingstad i brottmål och då gärningen,

varom rannsakas, blivit begången inom annat härad eller tingslag än

det, till vilket nämndemannen hör, såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente;

kungörelsen den 17 september 1851 (nr 31, s. 1) och kungl, brevet den

23 mars 1877 (bih. nr 17, s. 2);

b) i de fall, då gärningen, varom rannsakas, förövats inom det härad eller

tingslag, för vilket nämndemannen blivit vald, allenast resekostnadsersättning;

kungörelsen den 3 juni 1892 (nr 36, s. 2).

2. Vid ting ssammanträden med tremansnämnd (tremansting). Ersättnin
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 35 käft. (Nr 78—81.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

gen innefattar allenast resekostnadsersättning enligt resereglementet och utgår

ej till flera än fyra nämndemän för varje sammanträde; lagen den 7 maj 1918

(nr 294), 9 §.

Här må jämväl erinras örn kungörelsen den 14 juni 1901 (nr 46), enligt vilken

av allmänna medel må utgå den kostnad, som kan uppkomma, då uthärads

nämnd måste tillkallas. (Jfr ock bestämmelsen i 4 kap. 2 § rättegångsbalken

att, där käranden i tvistemål äskar särskilt ting, han skall hålla kostnaden

därför.)

Såsom en kvarleva från äldre tid och numera utan nämnvärd betydelse utgå

av allmänna medel till nämndemän jämväl så kallade tingsgästningspenningar.

Denna ersättning lärer hava sin historiska upprinnelse i den allmogen sedan äldsta

tider åliggande skyldighet att bereda lagman och häradshövding tillbörlig

gästning vid tingen. Den utgjordes ursprungligen in natura och utgick efter

hemmantalet men ersattes småningom med en avgift i penningar. Viss andel i

gärden har åtminstone sedan 1600-talet åtnjutits av häradsnämnden. Genom

olika författningar på 1700-talet fastställdes tingsgästningspenningarna att utgå

med vissa belopp, som dock växlade i olika orter. Enligt kungörelsen den 11

mars 1841 (nr 4, s. 1) har gärden såsom sådan upphört, och motsvarande ersättning

gottgöres i stället vederbörande av statsverket. Ersättningen utgår

årligen med vissa belopp för i regel varje härad eller tingslag och bestrides

från de till häradsrätterna utgående ordinarie anslagen (se statsliggaren för

budgetåret 1930/1931 s. 108—110, 112—114). För hela riket uppgår det

årliga sammanlagda beloppet till 18,211 kronor 67 öre, motsvarande ett medeltal

för domsaga av omkring 150 kronor. De till varje härad eller tingslag

utgående beloppen torde i allmänhet fördelas lika efter huvudtalet bland de

under året tjänstgörande nämndemännen.

I det övervägande antalet tingslag erhålla vidare nämndemännen genom

tingshusbyggnadsskyldiges försorg kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället. Att

skyldighet i förevarande avseende föreligger för de tingshusbyggnadsskyldige

framgår väl ej direkt av bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken örn

tingsbyggning å vanlig tingstad men har fastslagits av Kungl. Maj :t i utslag

den 29 april 1862. Genom detta ålades visst härads (Ölands norra) tingshusbyggnadsskyldiga

invånare att å tingsplatsen åt nämnden hålla bostad jämte

sängkläder. Även förekommer att de tingshusbyggnadsskyldiga — i stället

för att tillhandahålla nattlogi — lämna kontant ersättning till nämndemännen.

Sålunda utgår ur tingshuskassan exempelvis i ett härad i Skaraborgs län av

denna anledning 20 kronor om året till varje nämndeman. Ett annat exempel är

ett under de senare åren tillkommet beslut av de tingshusbyggnadsskyldige i

Askims m. fl. härads domsaga, enligt vilket nämndeman äger erhålla skäligt

belopp för nattlogi, när sammanträdet varat så länge på kvällen, att han måst

stanna över natten i Göteborg.

På flera håll uppbära nämndemännen jämväl arvode eller expensbidrag av

kommunala medel. I detta hänseende föreligga vissa uppgifter, införskaffade

och bearbetade av 1918 års resereglementssakkunniga, vilka på sin tid verkställt

utredning rörande utsträckt rätt till ersättning åt nämndemän. Enligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

3

dessa uppgifter utgick kommunal ersättning med växlande belopp till nämndemännen

i mer än en tredjedel av rikets då 123 domsagor, nämligen i 30 domsagor

under Svea hovrätt och i 13 under Göta hovrätt (däremot icke i någon

domsaga under hovrätten över Skåne och Blekinge). I åtskilliga fall hade anslagits

visst belopp för år åt varje nämndeman, därvid det högsta utgående

beloppet var 250 kronor. Å andra håll hade bestämts olika belopp, från 1 krona

50 öre till 20 kronor, för varje tjänstgöringsdag med eller utan särskild reseersättning.

Någon gång hade medgivits endast resekostnadsersättning antingen

med visst belopp per inställelse eller ock ersättning för järnvägsbiljett eller

skjutsersättning. — Nämnas bör, att vid prövning av frågan om rätt för kommun

att bevilja nämndemän ersättning Kungl. Majit i utslag den 30 april 1912

funnit sådan rätt icke föreligga.

Slutligen må anmärkas, att gottgörelse författningsenligt tillkommer nämndemän

för vissa särskilda förrättningar. Sålunda äger nämndeman erhålla dels

för biträde vid syner och besiktningar å kronan tillhöriga fastigheter och vid

andra extra förrättningar, som omförmälas i 1 § kungörelsen den 30 december

1863 (nr 82), såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente enligt resereglementet,

dels ock för biträde vid vägsyner och formliga efterbesiktningar

enligt 35 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet resekostnadsersättning enligt resereglementet, men ej dagtraktamente.

Frågan örn nämndemäns rätt till ersättning för inställelse vid de allmänna

tingssammanträdena har sedan länge stått på dagordningen. Beträffande tiden

intill 1918 må nämnas, att spörsmålet vid flera tillfällen och senast åren 1898.

1901 och 1902 motionsvis bragts under riksdagens prövning, men att motionerna

städse funnits icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1918 års riksdag upptogs frågan ånyo, och riksdagen hemställde då hos

Kungl. Majit, att Kungl. Majit täcktes taga under övervägande, huruvida och

i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän för de kostnader,

som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver vad för det

dåvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen framlägga det

förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Nämnas må, att processkommissionen i sitt den 15 december 1926 avgivna

betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (statens off. utreda.

1926: 31—33) jämväl berört förevarande fråga och därvid uttalat den meningen,

att ersättning borde tillkomma nämndens ledamöter för deras tjänstgöring

vid häradsrätterna samt att de särskilda inom justitiedepartementet tillkallade

sakkunniga, som haft i uppdrag att verkställa utredning angående ordnande

av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande

av den ifrågasatta rättegångsreformen, hava i sitt den 29 augusti 1928 avgivna

betänkande (statens off. utredn. 1928: 20) uttalat, att de ansåge förevarande

fråga icke stå i sådant samband med processreformen, att kostnaden för

den ifrågasatta utvidgningen av nämndens ersättningsrätt borde uppfattas såsom

en utgiftsökning i anledning av processreformen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

Vid 1927 års riksdag väckte herr K. Schlyter med instämmande beträffande

motionens syfte av herr Edw. Larson m. fl. i första kammaren och herr H. Leo

i andra kammaren likalydande motioner (I: 124 och II: 180) med yrkande, att

riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla örn förnyad utredning av frågan

örn ersättning åt nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande samt

örn utredningens framläggande för nästföljande års riksdag jämte det förslag,

vartill densamma kunde föranleda.

Därjämte väckte herr S. Luterkort en motion i samma syfte som de nyss

nämnda (I: 158).

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande,

huruvida och i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän

för de kostnader, som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande,

utöver vad för närvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Åtta reservanter inom utskottet ansågo — utan att taga ställning till frågan,

huruvida och i vilken omfattning ersättning för nämndemansuppdrag,

utöver vad redan skedde, borde utgå — skäl ej förefinnas för riksdagen att

upprepa den av riksdagen tidigare gjorda framställningen i ämnet till Kungl.

Majit. Frågan syntes enligt reservanternas mening lämpligen böra upptagas

och avgöras i samband med processreformen. För ett uppskov med frågan,

som vore av betydande ekonomisk räckvidd, talade ock alltjämt de statsfinansiella

skälen.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren reservationen,

medan andra kammaren godkände utskottets hemställan, vadan frågan för den

riksdagen hade förfallit.

Vid 1928 års riksdag väcktes i första kammaren av herr Schlyter med instämmande

av åtskilliga kammarledamöter ånyo motion om skrivelse till

Kungl. Majit i ämnet (1:164). I motionen anfördes bland annat beträffande

de av reservanterna inom 1927 års första lagutskott framförda synpunkterna,

att de statsfinansiella skälen icke längre oemotsägligt kunde åberopas mot ett

tillmötesgående av de välgrundade kraven från nämndemännens sida på en

skälig ersättning samt att icke heller frågan om en eventuell framtida processreform

borde få stå hindrande i vägen för partiella förbättringar i rättegångsväsendet,

vilka utan olägenhet kunde genomföras utan samband med en omläggning

av förfarandet eller domstolsorganisationen i dess helhet.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 9) över motionen, att utskottet

beträffande den däri behandlade frågan alltjämt intoge den ståndpunkt, som

kommit till uttryck i utskottets vid 1927 års riksdag avgivna utlåtande i anledning

av de då väckta motionerna i samma ämne, varför utskottet hemställde

örn avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med enahanda hemställan,

som utskottet 1927 föreslagit.

Genom skrivelse den 24 februari 1928 (nr 85) anhöll riksdagen örn utredning

och om framläggande av förslag i enlighet med viss i ämnet avlåten reservation.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

5

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut

den 10 april 1928 rikets hovrätter att, efter hörande av underlydande domhavande

och häradsrätter, avgiva utlåtande i ärendet. Domhavandena skulle

tillika inkomma med uppgifter å beräknad resekostnad för åtta nämndemän.

Av de inkomna utlåtandena framgår, att hovrätterna samt övervägande flertalet

domhavande och häradsrätter ansett nämndemännen böra av statsmedel tillerkännas

resekostnadsersättning enligt resereglementet. Från flera håll har

gjorts gällande, att även traktamentsersättning borde utgå. Å andra sidan hava

uti vissa yttranden uttalats farhågor, att genom utsträckning av ersättningsrätten

nämndemansinstitutionen småningom skulle komma att förlora sin hävdvunna

karaktär av ett på medborgarnas förtroende grundat hedersuppdrag samt att

därav skulle följa en icke önskvärd sammansättning av häradsnämnderna.

Framhållits har ock, att då nämndemännen sedan gammalt plägade av ortsbefolkningen

anlitas för inlämnande av handlingar till häradsrätten, ersättningen

för detta bestyr i allmänhet uppvägde kostnaden för inställelsen vid tingen,

varför något behov av särskild ersättning för resa till vanliga ting icke förefunnes.

Flera av de myndigheter, som tillstyrkt utsträckning i rätten till reseersättning,

hava framhållit vikten av att man icke, på sätt syntes ifrågasatt, begränsade

ersättningen till visst antal nämndemän för varje sammanträde. Svea

hovrätt uttalade exempelvis härutinnan, att en föreskrift i sådant hänseende

möjligen skulle kunna leda till, att endast det antal nämndemän, som hade rätt

till ersättning, komme att tjänstgöra vid sammanträdena, att nämndens uppgift

att vara en såvitt möjligt fullödig representation för tingslagets folkmängd då

lätt kunde äventyras samt att, därest en begränsning ändock funnes nödvändig,

hovrätten ansåge antalet till ersättning berättigade nämndemän i allt fall icke

böra sättas lägre än till nio inom varje nämnd. Från andra håll har framhållits,

att en anordning med allenast åtta nämndemän skulle medföra svårighet att

hålla nämnden vid domfört antal, då nämndemän ofta nog mäste höras såsom

vittnen å testamenten eller dylikt, och i övrigt mångenstädes omöjliggöra den

av ålder brukade och av ortsbefolkningen alltjämt uppskattade tjänstgöringsordningen

för domsagans nämndemän.

Några av de i ärendet hörda myndigheterna hava funnit frågan om beredande

av ökad ersättning åt nämndemän kunna tillfredsställande ordnas genom

anslag från kommunernas sida; eventuellt med visst bidrag från staten. Sålunda

framhåller domhavanden i Mjölby domsaga, att kommunerna borde berättigas

att i sådana fall, där behov funnes föreligga, lämna den eller de för

kommunen utsedda nämndemännen gottgörelse för de utgifter, som tjänstgöringen

vid de ordinarie tingen medförde, samt att det möjligen skulle vara

lämpligt, att staten åtoge sig att till kommunens utgifter för dylika kostnader

lämna visst bidrag. En dylik anordning syntes icke bliva betungande för kommunerna,

och för staten skulle den medlöra fördelen av begränsning av kostnaderna,

medan däremot en bestämmelse örn rätt för nämndemännen i rikets alla

domsagor att, utan hänsyn till tjänstgöringens större eller mindre besvärlighet

eller de olika förhållandena i de särskilda domsagorna, av statsverket erhålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

ersättning ovillkorligen skulle skapa utgifter, som i många fall knappast kunde

sägas vara betingade av ett verkligt behov.

Med överlämnande av de av hovrätterna samt domhavandena och häradsrätterna

avgivna yttrandena anbefallde härefter Kungl. Maj :t den 1 september 1928

statskontoret att inkomma med utlåtande i ärendet. I sitt utlåtande den 27

september 1928 har statskontoret bland annat anfört, att statskontoret skulle

vilja ifrågasätta, örn icke —• åtminstone intill dess den på dagordningen stående

frågan örn genomgripande förändringar i rättegångsförfarandet vunne

sin lösning —• förevarande ersättningsfråga lämpligen kunde ordnas genom

kommunernas förmedling ungefär på det sätt, som föreslagits av domhavanden

i Mjölby domsaga i det av honom avgivna yttrandet i ärendet. Statskontoret

kunde jämväl i huvudsak instämma i vad domhavanden härutinnan yttrat.

Emellertid borde enligt statskontorets mening staten bidraga till den av kommunen

beslutade ersättningen för nämndemansuppdragets utförande allenast i

vad den avsåge ersättning för kostnaderna för själva resorna — alltså ej med

inräknande av traktamente — och även i fråga örn dessa kostnader, som borde

i kommunens beslut särskilt angivas, syntes kommunen själv böra vidkännas

en del. För att statens utgifter för ifrågavarande ändamål skulle hållas inom

rimliga gränser, borde statens bidrag tillsvidare begränsas till hälften av resekostnaden

i varje fall. Ersättningen i sin helhet syntes böra utbetalas av kommunen,

vilken efter årets utgång skulle hava att vända sig till vederbörande

länsstyrelse för utbekommande av statsbidraget.

Efter det statskontorets yttrande inkommit, inhämtades utlåtanden från

länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund. För innehållet härav

ävensom för ett av statskontoret avgivet förnyat yttrande i ärendet torde få

hänvisas till sid. 12—15 i statsrådsprotokollet.

De nu ifrågasatta nya bestämmelserna örn resekostnadsersättning till nämndemän

hava ansetts böra träda i kraft först den 1 januari 1932. Å sagda års

första hälft hava de nya kostnaderna beräknats till 170,000 kronor, ökat med

vad nu utgår i reseersättning till nämndemän och som för år uppskattats till

85,000 kronor, eller tillhopa 255,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till

behandling förehaft en inom andra kammaren av herr S. P. Hollerts: m. fl.

väckt motion, II: 346, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts

proposition i vad den avser ökat anslag.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Såsom framgår av det föregående, har frågan örn beredande åt nämndemännen

av ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena sedan årtionden

tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Vad under

frågans behandling förekommit synes mig närmast giva vid handen, att under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

7

de senare åren spörsmålet i främsta rummet gällt, icke huruvida utan fastmera

i vilken utsträckning och ordning dylik gottgörelse bör tillerkännas dem. Enighet

torde sålunda på de flesta håll numera råda därom, att det icke är förenligt

med rättvisa och billighet, att nämndeman icke blott skall offra tid för fullgörande

av sitt uppdrag och därvid måhända gå miste örn arbetsinkomst

utan även i anledning av detsamma drabbas av direkta utgifter. Redan

ur nu anförda synpunkter lärer frågans lösning icke rimligen böra längre undanskjutas.

Men härtill kommer ännu ett och enligt min mening avgörande

skäl. Skall nämnden kunna rätt fylla sin viktiga uppgift i vårt rättsväsende

och därmed åt rättsskipningen bevaras dess folkliga anknytning med därå grundat

förtroende för domstolarna, framstår det som en bjudande nödvändighet att

tillse, att varje hinder undanröjes, som kan stå i vägen för en god rekrytering

av nämnden och en allsidig sammansättning av densamma. Ett sådant hinder

föreligger otvivelaktigt i det förhållandet, att nämndeman har att själv vidkännas

kostnaderna för uppdragets fullgörande. I de avgivna yttrandena har ock

framhållits, att de med nämndemansbestyret förenade utgifterna understundom

föranlett, att personer, som ansetts böra i första hand ifrågakomma till nämndemän,

icke velat ställa sig till förfogande eller att de, sa snart rätt därtill

förelegat, avgått från befattningen. Med de ökade krav, som alltmera ställas

på nämnden i avseende å dess tjänstgöring, blir denna fara uppenbarligen

än större. Slutligen må erinras, att den ekonomiska tunga, nämndemansuppdraget

medför, drabbar i hög grad ojämnt, beroende av det olika avståndet

från bostaden till tingsstället, av tillgång till egna fortskaffningsmedel, av

förlust av arbetsförtjänst och dylikt.

De ännu på sina håll framförda betänkligheterna, att nämndemansuppdraget,

som av ålder varit ett heders- och förtroendeuppdrag, skulle mista denna

sin karaktär, därest ersättning komme att utgå i anledning av detsamma, och

kanske komma att bliva eftersträvat på grund av de därmed förbundna ekonomiska

förmånerna, torde icke gärna kunna tillmätas betydelse, så länge det ej

är fråga om någon avlöning för uppdraget utan allenast örn gottgörelse för de av

uppdraget föranledda kostnaderna. Och den jämväl framförda invändningen, att

nämndemännen få sina utgifter för inställelserna täckta genom ersättning för

vid rätten utförda uppdrag, kan säkerligen icke antagas äga giltighet beträffande

flertalet nämndemän.

Örn således ganska stor enstämmighet kan sägas råda därom, att åtminstone

någon ersättning bör tillerkännas nämndemännen för deras kostnader i anledning

av uppdraget, skifta meningarna något mera, då det gäller frågan, i

vilken utsträckning och ordning ersättning bör utgå. Eran flera hall har gjorts

gällande, att ersättningen bör innefatta såväl resekostnads- som traktamentsersättning.

Det övervägande flertalet har ansett försiktigheten bjuda att tillsvidare

stanna vid allenast resekostnadsersättning. För egen del vill jag ansluta

mig till den av riksdagen år 1928 godkända uppfattningen, att för närvarande

endast resekostnadsersättning bör ifrågakomma.

Då enligt min uppfattning resekostnadsersättning städse bör tillkomma

nämndemännen, kan jag naturligen ej ansluta mig till den av statskontoret

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

och vissa andra myndigheter uttalade meningen, att åt kommunerna bör överlämnas

att avgöra, huruvida sådan ersättning skall utgå. Ej heller kan det

anses lämpligt att låta kommunerna bestämma de närmare grunder, efter vilka

ersättningen må åtnjutas. Dessa grunder skulle då kunna komma att i hög

grad växla för olika landsdelar, något som i och för sig vore mindre sakenligt

och även kunde komma att verka obilligt. Med denna min inställning

till frågan framstår det ock följdriktigast, att resekostnadsersättningen bestrides

av statsmedel. Särskilt i mera vidsträckta kommuner, där antalet

nämndemän är stort och avståndet till tingsstället betydande, skulle utgifterna

för ifrågavarande ändamål — även örn statsbidrag utginge — kunna bliva

nog så betungande, överhuvud lärer anledning icke föreligga att nu frångå

den på förevarande område gällande ordningen, enligt vilken nämndemän

författningsenligt tillkommande ersättning utgår av statsmedel.

Ersättningen torde böra utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglemente!.

Att, då nu är fråga allenast örn resekostnadsersättning, genom meddelandet

av särskilda föreskrifter, motsvarande exempelvis de för vissa befattningshavare

gällande besparingsreglementena, bestämma ersättningen lägre

eller eljest på annat sätt än enligt resereglementet lärer näppeligen vara påkallat.

^ Tydligt är emellertid, att ersättning bör utgå allenast för en resa till

och fran tingsstället för varje sammanträde, ändå att sammanträdet fortgår

flera dagar. De närmare föreskrifter, som erfordras angående ersättningens

utgående och utbetalande, torde ankomma på Kungl. Majit att utfärda.

I fråga örn det antal nämndemän, som må åtnjuta resekostnadsersättning.

bör enligt min mening någon begränsning nu icke ske. Emellertid vill jag

nämna, att jag enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 21 november 1930 tillkallat

särskild sakkunnig att inom departementet biträda med behandling av

frågorna om lämplig fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän vid

häradsrätterna samt ändamålsenlig ordning för malens handläggning vid

tingen ävensom i samband därmed stående spörsmål. Med utredningen

avses i första hand att undersöka, huruvida — på sätt redan skett i ett flertal

tingslag — nämndemännens antal och tjänstgöring må kunna så bestämmas,

att samma nämndemän i regel komma att deltaga i varje särskilt måls handläggning

från början till slut, en anordning, som i förening med genomförandet

tillika av principen om samme ordförande i ett och samma mål skulle vara av

stort värde för rättsskipningen. Därnäst åsyftar utredningen en undersökning,

huruvida icke en rationellare fördelning av målen å uppropslistan och deras sammanförande

i mindre grupper, eventuellt i förening med ökning av antalet rättegångsdagar,

må kunna genomföras till främjande av handläggningen och

samtidigt tillgodoseende av allmänhetens berättigade krav att icke onödigtvis

förspilla tid i väntan på ett mål. De sålunda ifrågasatta åtgärderna torde, till

undvikande av alltför stor ökning av antalet nämndemän i respektive tingslag,

leda till en nedsättning av antalet samtidigt i rätten tjänstgörande nämndemän.

Med nuvarande tjänstgöringsförhållanden vid häradsrätterna skulle, såsom

jag tidigare nämnt, genomförandet av förslaget örn rätt för nämndemän till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

9

ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena eller lagtima

tingen, däri inbegripet slutsammanträden, draga en årlig kostnad av i runt tal

300,000 kronor. I vad mån de åtgärder, vartill den av mig nyss berörda utredningen

kan komma att leda, må medföra ytterligare kostnader, låter sig nu

icke med säkerhet bedöma. Tydligt är emellertid, att åsyftade reformer på

detta område låta sig genomföras endast så småningom, liksom det synes mig

klart, att strävandena att undanröja brister i vår rättsskipning icke rimligen

böra stå hindrande i vägen för att nämndemännen beredes en ersättning, som i

och för sig finnes skälig och påkallad, helst dessa strävanden genom ersättningsfrågans

lösning otvivelaktigt komma att i viss mån underlättas.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna örn resekostnadsersättning till

nämndemän hava, såsom jag förut anmärkt, synts böra träda i kraft först den

1 januari 1932. Det av mig till uppförande under avdelningen ''Häradsrätterna’

för nästkommande budgetår förordade anslaget ''Reseersättning till nämndemän’

lärer därför kunna bestämmas till vad av de beräknade nya kostnaderna

belöper å. första halvåret 1932 eller 170,000 kronor, ökat med vad nu utgår i

reseersättning till nämndemän och som för år uppskattats till 85,000 kronor,

eller tillhopa 255,000 kronor.»

Vid behandlingen av förevarande förslag har utskottet till en början haft

under övervägande, huruvida frågan örn ersättning till nämndemän för resekostnader,

utöver vad för närvarande i dylikt avseende utgår, lämpligen bör

lösas innan och oberoende av genomförandet av en tillämnad processreform.

Utskottet vill härvid framhålla, att frågan om en utvidgad rätt för nämndemän

till ersättning för resekostnader sedan lång tid tillbaka varit föremål för

statsmakternas uppmärksamhet, och att riksdagen vid två tillfällen, nämligen

åren 1918 och 1928, hos Kungl. Majit gjort framställning örn utredning och

framläggande av förslag i ämnet. Vidare bör erinras, att utskottet vid 1930

års riksdag i samband med behandlingen av två då i ämnet väckta motioner,

vilka utskottet på angivna skäl förklarade sig icke kunna tillstyrka, uttalade,

att utskottet förväntade, att ärendet snarast underställdes riksdagens prövning.

Under åberopande härav och då utredningen numera synes iöreligga i det skick,

att ärendet kan företagas till avgörande, får utskottet som sin mening uttala,

att slutlig prövning av frågan nu torde böra äga rum.

Vad själva saken angår, får utskottet ansluta sig till det nu av Kungl. Majit

framlagda förslaget, att nämndemännen tillerkännes en utvidgad rätt till resekostnadsersättning.

Den i ämnet väckta motionen får utskottet alltså avstyrka.

Till närmare belysande av de skäl, som föranlett utskottet att intaga

denna ståndpunkt, må anföras följande.

Redan nu utgår efter vissa stadgade grunder resekostnadsersättning till

nämndemän vid brottmålsrannsakning å urtima ting eller extra rättegångsdag

under lagtima ting ävensom vid tingssammanträden med tremansnämnd

(tremansting). Enligt utskottets mening synas inga bärande skäl kunna anföras

för att vid bedömande av förevarande ersättningsfråga skillnad göres

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

mellan, å ena sidan, nämnda fall och, å andra sidan, allmänna tingssammanträden,

vilka det nu framlagda förslaget åsyftar.

Det synes sålunda vara med billigheten överensstämmande, att de personer,

som, på sätt i förevarande fall äger rum, tagas i anspråk för den rättsvårdande

verksamheten, erhålla ersättning för de utgifter för resor, som uppkomma i

följd av uppdragets fullgörande. Mångenstädes, där avstånden äro långa eller

kommunikationsmedlen mindre goda, torde ifrågavarande utgifter vara ganska

betungande. I varje fall bör med hänsyn till betydelsen av den verksamhet,

varom här är fråga, och det därmed förbundna ansvaret ses till, att de med

uppdragets fullgörande förenade resekostnaderna icke göra skyldigheten att

mottaga nämndemansuppdraget alltför betungande för vederbörandes ekonomi.

Vad angår frågan om det sätt, varpå de merkostnader, som uppstå till följd

av den för nämndemän utvidgade rätten till reseersättning, böra bestridas, får

utskottet likaledes ansluta sig till den uppfattningen, att sagda kostnader helt

böra utgå av statsmedel. Ett deltagande från kommunernas sida i dessa kostnader

synes icke höra påkallas, dels på grund av att det uppdrag, nämndemännen

utöva, är av statlig karaktär, dels ock med hänsyn till att en sådan anordning

skulle ojämnt drabba kommunerna i ekonomiskt hänseende.

Beträffande slutligen de grunder, efter vilka ifrågavarande ersättning bär

utgå, biträder utskottet den av departementschefen uttalade meningen, att resereglementets

bestämmelser böra tillämpas. I detta sammanhang vill utskottet

framhålla önskvärdheten av att i de närmare föreskrifter angående ersättningens

utgående och utbetalande, som Kungl. Majit torde komma att utfärda,

beaktas möjligheten till den besparing i resekostnaderna, som åsyftas med de

i 8 § av resereglementet meddelade bestämmelserna. — Mot Kungl. Maj :ts förslag,

i vad detsamma avser beräknandet av medel att utgå till reseersättning

till nämndemän, har utskottet intet att erinra.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande ''

proposition och med avslag å den av herr Hollertz m. fl. väckta

motionen, II: 346, till reseersättning till nämndemän för

budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av

255,000 kronor.

Stockholm den 14 april 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

11

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,

J. Nilsson i Malmö, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, E. J. G.

Rosén, C. G. TT. Hammarskiöld, J. Clemedtson, D. A. Petrén, K. E. Andersson i

Eliantorp och K. A. W. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,

G. R. Jansson i Falun, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona, G. Strindlund, P. M.

Olsson i Blädinge, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp,

A. Danielsson, K. S. V. Ward och A. Norsell.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:146 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till reseersättning till nämndemän. s. 10 i texten