Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. Riksdagens år 1931 församlade revisorer hava i sin berättelse örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931

1932-05-26 · 53 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1932:59, Utlåtande, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. Riksdagens år 1931 församlade revisorer hava i sin berättelse örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1932 kl. 3.30 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående

åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet

mellan järnvägs- och automobiltrafiken, dels ock i ämnet

väckta motioner m. m.

Riksdagens år 1931 församlade revisorer hava i sin berättelse örn granskning

av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1930—

30 juni 1931 (sid. 163—165) gjort följande uttalande angående statens utlåning

till enskilda järnvägsaktieholag:

»Revisorerna lämnade i sin senaste berättelse en översikt över den alltsedan

år 1905 ständiga ökningen av de förluster, som uppstått å lån utlämnade

till enskilda järnvägar (1930 års berättelse sid. 186, § 2).

Under budgetåret 1930/1931 ba ytterligare avskrivits sammanlagt

2,714,774 kronor 23 öre. Härtill böra vidare läggas beslutade men ännu

icke eller först under innevarande budgetår verkställda avskrivningar örn

tillhopa 3,378,958 kronor 31 öre.

Såvitt revisorerna nu kunna bedöma, komma förlusterna dock icke att

stanna vid detta belopp. Såsom framgår av nedanstående tablå bar nämligen

det förfallna beloppet av de till enskilda järnvägar utlämnade lånen

under budgetåret avsevärt ökats:

Förfallet

30 juni 1930

Allmänna järnvägslånefonden 4,462,255: 6 4

Bibanelånefonden ................... 631,779: i 7

Fonden för låneunderstöd .... —

belopp

30 juni 1931

5,510,260: 23

1,073,061: 42

533,773: 20

+

4-1,048,004: 59

+ 441,282: 25

+ 533,773:20

Summa kronor 5,094,034:81 7,117,094:85 + 2,023,060:0 4

I denna jämförelse äro då ej medtagna sådana lån, varå under året avskrivning

verkställts eller beslutats.

Sammanlagda förfallna beloppet har således under året ökats med

2,023,060 kronor 4 öre och uppgår vid årets slut till 7,117,094 kronor 85

öre. Det är inalles nitton järnvägsbolag, bortsett från de sex å vars lån

avskrivning verkställts eller beslutats, som under året ej förmått fullgöra

sina förpliktelser. Av dessa nitton ha de femton ej heller tidigare förmått

detta, men dessutom lia under året tillkommit följande fyra järnvägsbolag:

Mellersta Östergötlands nya, Mjölby—Hästholmens och östra

Centralbanans järnvägsaktiebolag samt Ostkustbanans aktiebolag.

Man torde kunna förutse, att nya betydande avskrivningar inom den

allra närmaste framtiden bliva nödvändiga. Såväl Varberg—Ätrans som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. .13 höft. (Nr 59.)

Riksdagens

revisorer.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Östra Värends, Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag

befinna sig redan i konkurstillstånd och inom kort torde

Mellersta Östergötlands nya järnvägsaktiebolag komma att likaledes avträda

sin egendom till konkurs. Dessutom ha Östra Centralbanans och

Norrköping—Söderköping—Vikbolandets järnvägsaktiebolag i skrivelse

till Kungl. Majit anhållit örn vissa lättnader i sin betalningsskyldighet

för statslånen. Underhandlingar pågå mellan riksgäldskontoret och Uppsala—Enköpings

järnvägsaktiebolag örn reglering av bolagets skuldförhållande

till staten. Vidare lia Mellersta Södermanlands oell Härnösand—

Sollefteå järnvägsaktiebolag till Kungl. Majit gjort framställning örn

järnvägarnas övertagande av staten. I vad mån dessa ifrågasatta eller

nödtvungna regleringar komma att åsamka staten förluster kan icke än

avgöras. Men ofrånkomligt torde bli att större eller mindre belopp avskrivas.

Av järnvägsbolagens förvaltningsberättelser framgår, att icke blott sådana,

som ej kunnat infria sina förbindelser gentemot staten, utan även

andra under år 1930 haft ett sämre ekonomiskt utbyte av driften än föregående

år. De anförda orsakerna äro bland annat nya taxor för samtrafik,

sänkta taxor i övrigt för att möta konkurrens från andra trafikföretag,

särskilt biltrafiken, samt den rådande depressionen inom näringslivet

överhuvud och inom jordbruket och skogsbruket i synnerhet. I ett

antal fall hänvisar man också till föregående vinters snöbrist, som hindrat

normal skogsavverkning.

Revisorerna vilja i år liksom i fjol ge sitt erkännande för det arbete,

som inom riksgäldskontoret nedlagts för åvägabringandet av förbättring

i de med statsskuld behäftade enskilda järnvägarnas ekonomi. Vidare

böra de utredningar, som verkställts av de år 1927 tillsatta sakkunniga

för undersökning rörande möjligheterna att på frivillighetens väg åstadkomma

sammanslagning av enskilda järnvägar till större enheter och

vars första del, enligt vad revisorerna ha sig bekant, kommer att avlämnas

under innevarande år, vara ägnade att ge betydelsefulla uppslag för

ett förbilligande av driften.

Den nedgående räntabiliteten som, även örn man bortser från räntebetalningar

och dylikt, i vissa fall resulterat i rent driftunderskott medför

givetvis ökad risk även för staten såsom långivare. Det bör i detta

sammanhang påpekas vad revisorerna i sin berättelse förra året framhöllo,

att den från och med innevarande år föreskrivna avsättningen till

förnyelsefond torde komma att medföra minskad möjlighet till avbetalning

å statslånen. Dessa omständigheter göra, att framtiden ter sig tämligen

mörk i första hand för de enskilda järnvägarna själva och i andra

hand också för staten såsom långivare.

Revisorerna finna det därför synnerligen angeläget, att undersökning

snarast möjligt verkställes angående åtgärder, som lämpligen böra vidtagas

för stärkande av de enskilda järnvägarnas ekonomi. Det finnes

nämligen grundad anledning befara, att eljest flera bland dessa inom en

nära framtid bli ur stånd att upprätthålla driften, i vilket fall endast

tvenne alternativ föreligga: antingen att staten övertager dessa järnvägar,

då man lär få räkna med fortgående driftförlust, eller också att järnvägarna

måste helt nedläggas.

Sistnämnda eventualitet skulle emellertid med säkerhet medföra betydande

olägenheter för de trakter, vars trafik nu tillgodoses genom dessa

järnvägar, och bli till men icke endast för den resande allmänheten utan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

3

än mer för ortens näringar och därvid icke minst för jordbruk och skogsskötsel.

De trafikmöjligheter, som efter ett nedläggande av järnvägarna

stöde till huds, nämligen bil- och busstrafiken, torde icke på samma sätt

som järnvägarna kunna garantera en lika regelbunden, säker och prisbillig

transport av framför allt det skrymmande massgodset. Det är därför

revisorernas bestämda övertygelse, att järnvägsdriftens upprätthållande

är ett mycket betydande orts- och näringsintresse.

Samma svårigheter lia framträtt även utomlands och påkallat åtgärder.

Sålunda har Tyskland genom en nyligen utfärdad trafikstadga för motortrafiken

sökt reglera trafikförhållandena mellan järnvägar och motorfordon.

Utan att ta ståndpunkt till frågan örn en lösning efter likartade linjer

vore lämplig hos oss, där under alla omständigheter sträng hänsyn måste

tagas till vårt lands rätt skiljaktiga och egenartade förhållanden, vilja

revisorerna med hänsyn till de enskilda järnvägarnas alltmer försämrade

ekonomiska ställning samt den ökade risken för staten som långivare och

för ren driftinställelse framhålla önskvärdheten av att en allsidig undersökning

snarast vidtages angående lämpligheten av åtgärder för reglering

av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiitrafiken. Revisorerna

vilja härvid framhålla, att de förutsätta, att en eventuell reglering

av konkurrensen mellan järnvägs- och automobiitrafiken icke får

lägga hinder i vägen för en sund och för vårt näringsliv gagnelig utveckling

av kommunikationsväsendet.»

I yttrande den 17 december 1931 hava fullmäktige i riksgäldskontoret

för sin del instämt i revisorernas sålunda gjorda uttalanden. Att den

föreliggande frågan vore av största betydelse för riksgäldskontoret framginge

bland annat därav, att de ännu ej ersatta kapitalförlusterna å det

i enskilda järnvägar nedlagda lånemedelskapitalet nyligen av 1931 års

lånemedelsrevision uppskattats till ej mindre än 37 miljoner kronor.

Denna siffra borde emellertid ökas med debiterade oguldna räntor, och

den sammanräknade förlusten å ifrågavarande utlåningsrörelse bleve därigenom

vida större.

I sitt den 2 maj 1932 avgivna utlåtande nr 41, angående verkställd

granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, har utskottet

anmält sin avsikt att framdeles under riksdagen avgiva särskilt utlåtande

i den av revisorerna berörda frågan.

I samband med revisorernas yttrande har utskottet till behandling förehaft

två inom andra kammaren väckta motioner, vilka av kammaren först

hänvisats till dess tredje tillfälliga utskott men, sedan detta utskott återlämnat

desamma, hänskjutits till bankoutskottets handläggning, nämligen

nr 315 av herr Lundquist i Rotebro, med instämmande av trettiosex av

kammarens övriga ledamöter, och nr 316 av herr Leffler.

I förstnämnda motion hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla dels om vidtagande av de omedelbara åtgärder i

förevarande avseende, som i motionen antytts, dels ock örn föranstaltande

av skyndsam utredning av frågan om de ytterligare åtgärder, som

Fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Motionerna

II: 315 och

316.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Motion I: 63.

Utskottet.

Historik och

redogörelse.

Järnvägs
ekonomisak
kunniga.

lämpligen böra vidtagas för ernående av en ur nationalekonomisk synpunkt

sund reglering av förhållandet emellan biltrafiken å ena sidan och

övriga kommunikationsföretag å den andra och örn framläggande för

riksdagen av de förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

I sistnämnda motion hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att en ingående och allsidig utredning måtte med

det snaraste igångsättas rörande de åtgärder, som från statens sida kunna

vidtagas för reglering av förhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken

här i landet».

Till utskottet har jämväl hänvisats en inom första kammaren av herr

Lindley väckt motion nr 63, vilken motion ursprungligen remitterats

till första kammarens andra tillfälliga utskott men av detta utskott återlämnats

till kammaren. I herörda motion yrkas, att riksdagen ville besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en ingående undersökning

rörande i motionen herörda trafikförhållanden, främst avseende

en reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

Beträffande motiveringen för de i ovanberörda motioner framställda

yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas,

hänvisa till motionerna.

Den av riksdagens revisorer och i ovanberörda motioner framförda tanken

på en reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik

är ingalunda ny. Redan den 30 oktober 1926 ingav Svenska jämvägsföreningen

till Kungl. Majit en skrivelse med hemställan att Kungl.

Majit matte utse särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning

angående åtgärder till åvägabringande av en ur olika synpunkter

lämplig avvägning mellan järnvägarnas och biltrafikens funktioner

ävensom i samband därmed stående frågor och att framlägga de förslag,

vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Sedan enligt av Kungl. Majit givet bemyndigande en järnvägs- och

automohilkonferens hållits i Stockholm den 23—25 maj 1927 (redogörelse

för överläggningarna vid konferensen har tryckts i statens offentliga utredningar

1927:17), tillsattes samma år tre sakkunnigberedningar för att

utreda olika sidor av vissa aktuella järnvägs- och motortrafikproblem,

nämligen de s. k. järnvägsekonomisakkunniga, motorfordonssakkunniga

och järnvägsfusionssakkunniga.

Järnvägsekonomisakkunniga, vilkas flertal utgjordes av järnvägsmän,

skulle verkställa utredning såväl av frågan, huruvida och i vad mån ändring

i gällande bestämmelser rörande järnvägsdriften i syfte att möjliggöra

minskning av de enskilda järnvägarnas driftkostnader kunde vara

erforderlig, som ock angående lämplig omläggning av de enskilda järnvägarnas

taxor i närtrafik. I sitt den 19 december 1928 avgivna hetän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. 5

kande (Statens offentliga utredningar 1929:2) framhöllo de sakkunniga

_ till undvikande av varje missförstånd rörande utredningens innebörd

— att deras arbete i enlighet med uppdragets lydelse ingalunda utgjorde

en sådan utredning ur allmän samhällssynpunkt rörande transportväsendet

till lands och järnvägarnas nuvarande ekonomiska problem, varom

bland andra järnvägsföreningen hemställt. Ehuru utredning örn bilkonkurrensfrågan

ej ingick i de sakkunnigas uppdrag, ansågo sig de sakkunniga

böra ingå jämväl på detta spörsmål. De sakkunniga sammanfattade

sin ställning i berörda fråga på i huvudsak följande sätt:

De enskilda järnvägarnas inkomster äro starkt beskurna på grund av

konkurrensen från automobiltrafiken, vilken dels fråntagit järnvägarna

avsevärda trafikmängder — vid vissa smärre järnvägar katastrofalt reducerat

trafikmängden — och dels tvingat till mycket långt gående tariffsänkningar.

_ _ .

Verkställda beräkningar och utredningar visa, att biltrafiken har mycket

stor konkurrenskraft. Med hänsyn till biltrafikens sannolika utveckling,

bilarnas smidiga anpassbarhet efter behovet, vägnätets fortskridande

förbättring o. s. v. framträder biltrafiken såsom en ur järnvägarnas synpunkt

synnerligen allvarlig faktor med långt gående konsekvenser. ° _

Trots viss statlig reglering av biltrafiken komma järnvägarna att stå i

ständig konkurrens med denna. De båda parterna i konkurrensen. äro

emellertid icke jämställda, en fri konkurrens äger icke rum. Biltrafiken

betalar endast en mindre del av de väghållningskostnader den förorsakar

och åtnjuter sålunda en faktisk subvention av det allmänna med årligen

flera tiotal miljoner kronor. Detta är ur järnvägarnas synpunkt icke rättvist.

Biltrafiken har även i övrigt större rättigheter och mindre skyldigheter

än järnvägarna. De sakkunniga framhålla angelägenheten av att

jämväl biltrafiken inställes på en riktig ekonomisk basis utan subventionering.

Enligt de sakkunnigas mening borde järnvägarna beredas tillfälle till

en friare och mera affärsmässig prisbildning på sådant sätt, att järnvägarna

på avstånd, där deras praktiska monopol genom konkurrens vore upphävt,

skulle i likhet med konkurrenten kunna medgiva särskilda avgiftsnedsättningar,

utan att, på sätt i järnvägstrafikstadgans §§ 6 och 7

föreskreves, nedsättningen skulle gälla för alla, som fullgjorde för nedsättningen

stadgade villkor. En större frihet för järnvägarna att sänka

godstaxorna i närtrafik skulle bereda dem en bättre ställning i den alltmer

växande konkurrensen med automobiltrafiken. I nu angivna ävensom

i andra avseenden framlade de sakkunniga förslag till åtgärder, gående

ut på sådan utökning av järnvägarnas rättigheter och lindring av

deras skyldigheter, som, sedan bilkonkurrensen inträtt, syntes befogade.

Det stora flertalet av sålunda föreslagna åtgärder har hittills icke lett

till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Motorfordonssakkunniga, vilkas flertal utgjordes av icke järnvägsmän,

fingo i uppdrag att utarbeta förslag till ny förordning örn motorfordon

Motorfordons
sakktinniga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Järnvägs
fusionssak
kunniga.

Järnvägsstyrelsens

skrivelse den

9/2 1931 ang.

tillämpningen

av 1930 års

motorfordonsförordning.

jämte därmed sammanhängande författningar m. m. Enligt direktiven

för de sakkunnigas utredning skulle, i den mån frågan örn konkurrensen

mellan järnvägs- och automohiltrafiken berörde regleringen av den yrkesmässiga

automobiltrafiken, denna fråga upptagas till prövning, i samband

varmed den yrkesmässiga, regelbundna motorfordonstrafikens verkliga

inflytande på järnvägstrafiken så vitt möjligt borde klarläggas.

De sakkunniga avgåvo betänkande den 31 juli 1929 (Statens offentliga

utredningar 1929:16). Betänkandet innefattade i stort sett icke några förslag

till ändrade bestämmelser i syfte att åstadkomma en reglering av

konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik. Reservationsvis

framförde emellertid en av de sakkunniga, vilken representerade järnvägsväsendet,

yrkanden örn vissa åtgärder, syftande till en sådan reglering.

Nu gällande motorfordonsförordning av den 20 juni 1930 (nr 284)

är i huvudsak utarbetad på grundA-al av de sakkunnigas förslag.

Järnvägsfusionssakkunniga skulle verkställa utredning angående möjligheterna

att på frivilligbetens väg åstadkomma sammanslagning av enskilda

järnvägar till större enheter. De sakkunniga hava den 11 mars

1932 avgivit betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda

järnvägar i Skåne m. m. (Statens offentliga utredningar 1932: 5).

I detta betänkande hava de sakkunniga påvisat, att betydande besparingar

skulle kunna ernås genom fullständig fusionering av lämpliga grap

per inom det skånska järnvägsnätet. Den verkställda utredningen har

emellertid synts giva vid handen, att utsikterna för att på frivilligbetens

väg åstadkomma sammanslutningar mellan järnvägarna inom det undersökta

området för närvarande äro jämförelsevis ogynnsamma. Enligt de

sakkunnigas mening kunde den tveksamhet, som hittills visats från järnvägsintressena

för järnvägsdriftens rationalisering och frigörelse från

mera lokala intressen, förväntas komma att genom nödvändighetens tryck

bytas till en bättre förståelse för tanken på fusioners genomförande.

Med hänsyn till den utveckling, som den yrkesmässiga biltrafiken under

den senaste tiden tagit, såg sig järnvägsstyrelsen föranlåten att i skrivelse

den 9 februari 1931 för Kungl. Maj:t framlägga vissa synpunkter på

konkurrensförhållandet mellan biltrafik och järnvägar.

Järnvägsstyrelsen framhåller i denna skrivelse bland annat, att den yrkesmässiga

biltrafiken under senare år utvecklat sig på järnvägstrafikens

bekostnad och att detta kunnat ske till stor del därför, att konkurrensen

bedreves under villkor, som vore ojämna och till förmån för biltrafiken.

För att konkurrensen mellan järnvägar och bilar icke skulle taga en nationalekonomiskt

alltför skadlig överhand erfordrades bland annat, att

åtgärder vidtoges för att 1930 års motorfordonsförordning i de delar, som

hade betydelse ur konkurrenssynpunkt, måtte komma till sådan tillämpning,

som i förordningen avsetts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. ‘

Järnvägsstyrelsens anmärkningar mot den hittillsvarande tillämpningen

av 1930 års motorfordonsförordning avse huvudsakligen tre olika frågor,

nämligen dels bestämmelserna örn beviljande av tillstånd till s. k. lanstrafik

(24_27 §§), dels bestämmelserna örn maximihastighet (18, £i och

41 §§) och örn maximibelastning (16 och 40 §§), dels ock bestämmelserna

örn arbetstidens längd (27 § 2 mom). .....

Beträffande trafiktillstånd till yrkesmässig biltrafik har järnvägsstyrelsen

framhållit i huvudsak följande. Vid prövning av ansökningar örn

tillstånd till s. k. linjetrafik (yrkesmässig trafik i regelbunden fart a viss

vägsträcka) vore på ett relativt betryggande sätt sörjt for att vederbörlig

hänsyn bleve tagen till de föreslagna linjernas behörighet och lämplighet.

Sålunda skulle yttranden inhämtas bland annat fran av trafiken

berörda järnvägsföretag. Beträffande ansökningar örn tillstånd till lanstrafik

(yrkesmässig trafik, som icke vore att hänföra till lurje- eller stadstrafik),

vore däremot prövningen mera summarisk, i det att därvid endast

polismyndigheten i orten behövde höras. Den i bägge fallen föreskrivna

prövningen av behövligheten och lämpligheten av den ifrågasätta trafiken

hade också i tillämpningen utfallit högst olika, i det att praktiskt taget

alla ansökningar örn tillstånd till länstrafik av länsstyrelserna bilo lies!

motsats till vad fallet vore beträffande ansökningar örn linjetrafik, lfa

linjetrafik för godsbefordring läte sig lätt ordna på basis av länstrafik,

hade följden blivit, att man allmänt uraktlåtit att söka tillstånd till linjetrafik

men däremot översvämmat myndigheterna med ansökningar om tillstånd

till länstrafik. Denna s. k. länstrafik med dess praktiskt sett okontrollerade

utveckling och i vissa avseenden lika okontrollerade drift hade

medfört en långt allvarligare risk för järnvägarnas ekonomi än vad turbilstrafiken

någonsin inneburit samt hotade med att, örn reglerande åtgärder

icke vidtoges, undergräva den bas, på vilken järnvägarnas värdetarifferingssvstem

vilade, så att taxesystemet måste anpassas efter den

konkurrerande lastbilstrafikens enkla taxebyggnad med enhetliga, efter

lastvikten graderade tariffer, som givetvis då måste läggas väsentligt

högre än nuvarande tariffer för massgods. Järnvägsstyrelsen funne det

starkt av behovet påkallat och med motorfordonsförordningen överensstämmande,

att behövligheten och lämpligheten av sökt länstrafik bleve,

innan tillstånd lämnades, prövat på ett mera ingående sätt än nu vore

I fråga örn orsakerna till de nu rådande låga lastbilstaxorna framhåller

järnvägsstyrelsen vidare i sin skrivelse, att en betydelsefull anledning

därtill vore, att utövare av lastbilstrafik i stor utsträckning icke tillämpade

de restriktioner, som motorfordonsförordningen och de särskilda trafiktillstånden

innehölle. Av dessa restriktioner berörde de viktigaste

hastigheten och maximibelastningen. Tillsynen över föreskrifterna i

dessa delar vöre otillfredsställande, enligt järnvägsstyrelsens förmenande

helt beroende på att lantpolisen vore för fåtalig och för tyngd av annat

arbete. För vinnande av en bättre ordning fordrades enligt järnvägsstyrelsens

mening dels särskilda anordningar för Intagande och för billasternas

vägning, dels ock särskild vägpolis. „

Slutligen har järnvägsstyrelsen fäst uppmärksamheten på att olikheten

i arbetstidens längd vid järnvägarna och vid det stora flertalet bilföretag

gåve dessa senare ett stort försprång i konkurrensen. Tinder^ det att arbetstidens

längd för såväl statens som enskilda järnvägars akande per

sonal vore 2(18 timmar per månad, vilket utgjorde en arbetstid per dag (sön
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

dagar inberäknade) av icke fullt sju timmar, kunde arbetstiden i yrkesmässig

biltrafik (utom vid de större företagen, som komme under arbetstidslagen)

få uppgå till inemot den dubbla tiden. För smärre bilföretag

gällde nämligen endast bestämmelserna i 27 § 2 mom. motorfordonsförordningen,

att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid under 24 på varandra

följande timmar i regel icke finge överstiga 13 timmar, raster däri

inbegripna. Dock ägde myndighet, som hade att meddela trafiktillståndet,

stadga ytterligare begränsning av arbetstiden. På anförda skäl har järnvägsstyrelsen

funnit det angeläget, att nuvarande bestämmelser angående

arbetstidens längd för smärre bilföretag skärptes. Sådan skärpning anser

styrelsen kunna äga rum antingen genom lagändring eller genom användande

av den befogenhet i detta hänseende, som länsstyrelserna enligt 27 §

motorfordonsförordningen erhållit.

anledning0 av Med anledninS av järnvägsstyrelsens berörda skrivelse ingav svenska

järnvägs- järnvägs!öreningen den 5 juni 1931 en skrivelse till Kungl. Majit, däri

sko veis eallen föreningen uttalade sin tulla anslutning till de av järnvägsstyrelsen gjorda

»/, 1931. uttalandena samt för egen del anförde följande:

De flesta enskilda järnvägar äro av en kort banlängd och sålunda i

hogsta grad besvärade av automobilerna. Det är ett allmänt känt förhållande,

att lastbilarnas bärighet överskrides liksom även den för dem tullarna

hastigheten, utan att någon egentlig kontroll i detta avseende förekommer.

Såsom förhållandena nu utvecklat sig med tämligen obegränsad

k°ukurrens från bilarna och under fria former för dem i avseende på taxa.

trafikreglementen och chaufförernas tjänstgöringstid, äro järnvägarna

med sina detaljerade taxor och reglementen samt personalens begränsade

arbetstid snart alldeles handicapade.

De enskilda järnvägarna intaga nämligen ekonomiskt en helt annan

stallning än statens järnvägar. De ha ej möjlighet att få sina driftförluster

överförda till skattebetalarnas debetsedlar. Kunna de ej betala ränta

a sina lån och minskas inkomsterna alltjämt, så att de icke räcka till att

ens betäcka de rena driftskostnaderna, är järnvägarnas undergång fullt

säker och trafiken måste nedläggas. En sådan situation, vilken redan nu

varsnas på sina håll, kommer givetvis att synnerligen hårt drabba och

i många fall omöjliggöra industri och näringar, belägna utmed järnvägarna.

och helt beroende av dessa åtminstone för massgodstransporter.

Såvitt Kungl. Majit finner järnvägarna vara nödvändiga även i framtiden,

måste antingen bilkonkurrensen begränsas och bilarna underkastas

samma skyldigheter som järnvägarna i avseende på taxa och reglementen

m. m. eller ock järnvägarna frigivas från sina stränga taxe- och reglementsbestammelser

samt övriga skyldigheter. Skall konkurrensen få råda

som nu är fallet, kräva rättvisan och nationalekonomiska synpunkter att

d? konkurrerande äro så långt som är möjligt fullt jämställda i avseende

pa rättigheter och skyldigheter.

Svenska järnvägsföreningen vill anhålla, att Kungl. Majit täcktes taga

denna högst allvarliga konkurrensfråga under skyndsam och allsidig prövning.

Med hänsyn till den skärpning av järnvägarnas nödläge, som den alltjämt

fortgående, allt skarpare och allt mera omfattande bilkonkurrensen

medfört, ansåg sig svenska järnvägsföreningen böra i skrivelse den 12 de
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

9

cember 1931 ånyo hänvända sig till Kungl. Majit i frågan om nämnda

konkurrens. I denna skrivelse anförde föreningen i huvudsak följande:

I stor omfattning har det mest inkomstgivande godset, såsom styckegodset

och övrigt högtarifferat gods, frångått järnvägarna samt tagits av

bilarna, vilka, fria som de äro från befordringsskyldighet, kunna utvälja

det gods, som lämnar största inkomsten, samt överlåta åt järnvägarna att

ombesörja transporterna av det mindre inkomstgivande godset.

Skola förhållandena på förevarande område obehindrat få utveckla sig

på sätt som hittills skett, lärer det bli absolut nödvändigt för järnvägarna,

därest de skola kunna få jämvikt mellan inkomster och utgifter, att

vidtaga betydande förändringar beträffande de förhållanden, under vilka

de nu bedriva sin rörelse. Ofrånkomligt torde bliva att vidtaga en ej oväsentlig

sänkning av lönerna till personalen. Föreningen torde icke behöva

ingå på frågan, hur en sådan åtgärd skulle komma att mottagas och

kunna verka. Icke heller torde det kunna undgås att vidtaga kännbara

höjningar av tarifferna för det lågtarifferade godset, d. v. s. för industriens

råvaror. Det säger sig självt, att det för industrien komme att

vara till stort men, örn transporterna av dess råvaror eller oförädlade produkter

skulle fördyras.

Det kan enligt föreningens åsikt icke råda något tvivel örn att, därest

åtgärder icke snarast vidtagas till åstadkommande av ändring av de nuvarande,

för järnvägarna brydsamma förhållandena, allt flera och flera

järnvägar komma att råka ut för ekonomiskt sammanbrott; och beträffande

många av dem torde det bliva så, att driften å dem icke vidare kan

uppehållas utan de måste nedläggas. För de industrier och näringar,

som äro förlagda invid eller i närheten av dylika järnvägar, skulle detta

givetvis vara till det allra största förfång samt medföra en väsentlig

rubbning i de förhållanden och betingelser, under vilka de arbetat. —

Anses järnvägarna fortfarande vara behövliga, måste med nödvändighet

något göras för att de må kunna bestå.

Till belysande av den ekonomiska situationen beträffande de enskilda

järnvägarna må nämnas, att för tiden januari—augusti 1930 47 banor med

en banlängd av 5,582 km. visat vinst på sammanlagt 5,290,000 kronor, medan

63 banor med en banlängd av 4,460 km. visat förlust på sammanlagt

3,446,000 kronor; samt att för samma tid år 1931 endast 27 banor visat

vinst — sammanlagt 1,536,000 kronor — under det att 76 banor gått med

förlust, sammanlagt 6,900,000 kronor. Vinst- och förlustsiffrorna äro angivna

i runda tal.

Ekonomisk ruin för järnvägarna betyder givetvis spoliering eller förlust

av det i dem nedlagda kapitalet eller med andra ord den del av nationalförmögenheten,

som de hittills ansetts representera.

I ett stort antal järnvägar äro statsmedel till betydande belopp investerade

i form av statslån mot säkerhet av inteckningar. Enligt Sveriges

officiella statistik för år 1929 uppgingo statslånen till enskilda järnvägar

till i runt tal 95,800,000 kronor. Bliva järnvägarna nu värdelösa, komma

dessa lånebelopp givetvis att vara förlorade för staten; och förlusten kommer

att få bäras av landets skattdragande invånare. Framhållas må i

detta sammanhang, att järnvägarna hava att svara även för obligationslån

till högst betydande belopp — enligt nyssnämnda statistik icke mindre

än i ruut tal 172,600,000 kronor. En stor del av obligationerna innehavas

icke allenast av enskilda personer utan även av sparbanker och pensions
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande ~Nr 59.

inrättningar eller pensionskassor. Enskilda järnvägarnas pensionskassas

innehav av järnvägsobligationer belöper sig exempelvis till mellan 7 och

8 miljoner kronor. I ej ringa utsträckning bava sparbanker och liknande

inrättningar lämnat järnvägarna inteckningslån eller vanliga reverslån.

En ekonomisk katastrof för järnvägarna komme givetvis att bliva

i högsta grad ödesdiger för innehavarna av deras obligationer och för

deras övriga långivare samt medföra vittgående verkningar i vidsträckta

kretsar.

Ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen olyckligt måste det vara.

att automobiler, gummiringar, oljor och bensin m. m. skola, såsom hittills

skett, i stor omfattning och till högst betydande värden importeras

till vårt land samt därefter få komma till användning på sådant sätt, att

en väsentlig del av det kapital, varmed järnvägarna hittills ingått i nationalförmögenheten,

skall spolieras eller gå till spillo.

Den osunda konkurrens, som bilarna driva med järnvägarna samt även

med varandra inbördes, torde delvis bava sin grund i den rådande lättheten

att genom avbetalningsköp kunna förskaffa sig en bil. Denna lätthet

bar baft till följd, att ett alltför stort antal personer, ofta personer

utan ekonomisk ryggrad, förskaffat sig bilar och börjat bedriva biltrafik.

Utan förmåga att beräkna de Amrkliga kostnaderna — såsom kostnaderna

för slitage och amortering m. m. — och därmed också utan förmåga att

avväga frakterna efter riktiga ekonomiska grunder, förledas dylika bilägare

ofta att — för att kunna erhålla trafik — erbjuda frakter, som ligga

under de verkliga kostnaderna för transporterna. Att en dylik osund

konkurrens måste medföra skadliga verkningar för andra trafikföretag

är uppenbart.

Såsom ett medel till undanröjande av den ovan angivna grunden till

nu berörda missförhållande torde man, enligt föreningens mening, lämpligen

böra stadga skyldighet för den, som söker tillstånd till yrkesmässig

biltrafik, att visa, att lian verkligen är ägare till den eller de bilar, med

vilka han avser att bedriva trafiken.

Såsom föreningen tidigare framhållit, äger konkurrensen mellan biltrafik

och järnvägar icke rum under lika förhållanden eller under lika

betingelser. Järnvägarna äro i sin verksamhet på ett helt annat sätt

bundna av lagar oell förordningar än de med dem konkurrerande bilföretagen.

Järnvägarna ha fått själva anlägga och få själva underhålla de

vägar, å vilka de utföra sina transporter. Bilföretagen få visserligen betala

automobilskatt, vilken delvis användes till förbättring och underhåll

av landsvägarna, men enligt föreningens åsikt torde bilskatten ligga långt

under vad som kan anses motsvara fullt vederlag för bilarnas användning

av och slitage å landsvägarna.

Det synes föreningen finnas anledning att taga under övervägande, örn

icke en lämpligare avvägning av automobilskatten än den nuvarande må

böra äga rum.

Framhållas må i detta sammanhang, att järnvägarna beträffande arbetstiden

för den vid dem anställda personalen på grund av överenskommelse

med personalorganisationerna hava att tillämpa bestämmelser, som

innebära anslutning till lagen örn arbetstidens begränsning, den s. k. åttatimmarslagen.

Bilföretagen däremot äro ofta så organiserade, att de

kunna bedriva sin verksamhet utan iakttagande av lagen örn arbetstidens

begränsning, något som de också i stor utsträckning göra.

Även i Tyskland har frågan om biltrafikens konkurrens med järnvä
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

11

garna under många år stått på dagordningen. Helt nyligen har härutinnan

träffats ett avgörande genom en den 6 oktober 1931 utfärdad förordning

för yrkesmässig automobiltrafik.

Enligt denna förordning gäller, i fråga örn godstrafik, att rikskommunikationsministern

fastställer enhetliga befordringsavgifter för hela riket.

Dessa skola avvägas så, att konkurrensen mellan järnväg och bil bedrives

under lika villkor och så, att järnvägarnas godstariffsystem icke förstöres.

Innan mera betydande ändringar vidtagas, skall yttrande inhämtas

från riksjärnvägarna, representanter för automobilföretag och ett råd,

utsett av rikskommunikationsministern och bestående av sju representanter

för olika näringsgrenar.

Befordringsavgifterna och varje ändring i dem offentliggöras genom

rikskommunikationsministerns försorg. Befordringsavtal till lägre pris

än de fastställda få ej avslutas.

Bilföretagare är skyldig tillse, att frakthandlingar utfärdas för varje

sändning. Frakthandlingarna skola åtfölja godset samt därefter bevaras

i fem år.

Avslutande av befordringsavtal till lägre pris än de fastställda straffas

med böter, motsvarande hundra gånger skillnaden mellan den överenskomna

och den av rikskommunikationsministern fastställda befordringsavgiften.

Bedrivande av linjetrafik utan tillstånd straffas med böter eller fängelse

intill tre månader; och automobil, som användes i olaga trafik, kan

tagas i beslag, även örn den icke tillhör den skyldige.

Handlar någon i egenskap av företagare eller anställd i strid mot bestämmelserna

i trafiktillståndet eller mot rikskommunikationsministerns

föreskrifter, är straffet böter eller fängelse.

I överensstämmelse med vad Svenska järnvägsföreningen nu och förut

anfört anser föreningen det vara absolut nödvändigt, att något göres för

att få till stånd en förnuftig och rimlig reglering av förhållandet mellan

automobiltrafik och järnvägar. För ändamålet torde en ingående och allsidig

utredning vara erforderlig. För sin del anser föreningen det emellertid

icke vara tillfyllest med att det allenast företages en utredning i

saken. Ty även örn skyndsamhet med dess bedrivande anbefalles, torde

en dylik utredning komma att bliva rätt så långvarig och under tiden

kommer situationen för järnvägarna att bliva allt mer och mer förtvivlad,

ja för många av dem sådan, att det icke torde återstå dem annat än

att nedläggas. Föreningen anser det därför vara oundgängligen erforderligt,

att åtgärder o-medelbart vidtagas till förekommande av järnvägarnas

undergång.

I anslutning till det nu anförda tillåter sig föreningen enträget anhålla,

att Kungl. Majit ville dels snarast igångsätta en ingående och allsidig utredning

av frågan därom samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen

må böra föranleda, dels och■ omedelbart och utan avvaktande

av resultatet av den sålunda ifrågasatta utredningen vidtaga åtgärder

till avvärjande av den katastrof, som förestår för järnvägarna, därest

de hittillsvarande förhållandena beträffande bilkonkurrensen skola få

fortfara.

1 infordrat yttrande anförde järnvägsrådet den 2 oktober 1931 i ärendet

följande;

Enligt järnvägsrådets mening har lasthilstrafiken tillfört landets näringsliv

mycket stora fördelar, vilka med andra kommunikationsmedel ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

tidigare ha kunnat vinnas. Lastbilstrafiken har emellertid på grund av

de förhållanden, under vilka den hedrivits, tagit den omfattning, att därigenom

så mycken trafik avletts från järnvägarna, att deras ekonomi blivit

allvarligt rubbad. Risk kan anses föreligga, att järnvägarna, ej minst

de mindre, måste för bestridande av sina utgifter böja tarifferna för det

lågtarifferade massgodset, som minst är utsatt för konkurrens från biltrafiken.

Då emellertid det lågtarifferade godset utgör näringslivets råvaror

eller icke bögförädlade produkter och näringslivet är i yttersta behov att

för dessa erhålla billigast möjliga frakter, äro följderna av pågående konkurrens

mellan järnvägar och biltrafik en angelägenhet, som icke lämnar

landets näringsliv oberört. Näringslivet torde hava behov av såväl järnvägs-

som biltrafik och är därför intresserat av att under sunda konkurrensförhållanden

båda kommunikationsmedlen stå till näringarnas förfogande,

vilket åter förutsätter att båda vid utövandet av sin verksamhet

ekonomiskt bära sig. Av järnvägsstyrelsens omnämnda skrivelse och i anslutning

till denna gjorda framställningar ävensom av vad i övrigt är för

järnvägsrådet bekant framgår emellertid, att det kan allvarligt ifrågasättas,

huruvida för lastbilstrafikens reglerande gällande författningar på

tillbörligt sätt iakttagas eller huruvida lastbilstrafiken i övrigt i allo arbetar

under förhållanden, som äro förenliga med en sund konkurrens med

järnvägarna.

Järnvägsrådet vill därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte till ingående

prövning och på prövningen beroende beaktande upptaga de spörsmål,

rörande förhållandet mellan järnvägs- och lastbilstrafik, på vilka

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet genom järnvägsstyrelsens skrivelse den 9

februari 1931 samt genom i anslutning härtill gjorda framställningar

eller i annat sammanhang blivit fäst.

Under åberopande av att de spörsmål, som av järnvägsstyrelsen upptagits

till behandling i förberörda skrivelse, jämväl vore av betydelse

för sjöfarten å landets inre hamnar ävensom kustfarten, för vilken del av

kommunikationsväsendet konkurrensen från biltrafiken ävenledes medfört

ekonomiskt avbräck, funno sig även sammanslutningar inom sjöfartens

område böra hos Kungl. Majit framlägga sina synpunkter i nu förevarande

ämne.

Sålunda framförde föreningen för inre vattenvägar i skrivelse den 1

juni 1931 sin anslutning till vad järnvägsstyrelsen uttalat örn behovet

av effektiva åtgärder till säkrande av motorfordonsförordningens efterlevnad.

Föreningen framhöll därvid särskilt angelägenheten av att ansökningar

örn tillstånd till yrkesmässig biltrafik underkastades en ingående

prövning såväl beträffande behövlighet och lämplighet som ock rörande

trafikföretagets ekonomiska underlag.

Vidare ingåvo Stockhohm rederi förening samt skärgårds- och målar flottornas

rederiförening en gemensam skrivelse den 2 juli 1931, vari de för

sjöfartens del instämde i de av järnvägsstyrelsen framförda önskemålen i

avseende å tillämpningen av motorfordonsförordningen. Föreningarna

framhöllo, att sjötrafiken vore belagd med en mängd avgifter till det allmänna

och begränsad till sin rörelsefrihet genom författningsbestämmelser

av skilda slag, ej minst på sociallagstiftningens område, vartill mot
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

svårighet — i varje fall icke på långt när i samma utsträckning ej

funnes beträffande andra trafikmedel. I den ojämna konkurrensen mellan

lastbilar oell fartyg kunde det befaras, att styckegodset, för vilket

betalades bättre frakter än för annat gods, komme att gå förlustigt för

sjöfarten, särskilt på kortare sträckor, med påföljd att redarna för därav

berörda fartyg nödgades, örn trafiken överhuvud skulle kunna uppehållas,

söka täcka sina kostnader genom böjda frakter å massgodset. En

sådan böjning vore emellertid förenad med allvarliga konsekvenser för''

de industrier, som drabbades därav, och ur nationalekonomisk synpunkt

skadlig.

I ovanberörda yttranden från sammanslutningar på sjöfartens område

uttalades jämväl angelägenheten av att lastbilstrafiken bleve påförd sådana

bidrag till vägväsendet, som verkligen svarade mot kostnaderna för

denna trafik.

Järnvägsstyrelsens förslag till skärpt kontroll över lastbilstrafiken föranledde

bland annat lasttrafikbilägarnas riksförbund att i en till chefen

för kommunikationsdepartementet den 26 januari 1932 avlåten skrivelse

framföra sina synpunkter på bär ifrågavarande spörsmål. Förbundet medgav,

att huvudorsaken till den nuvarande olidliga konkurrensen mellan

lasttrafikbilarna vore, att tillstånd till lastbilstrafik av myndigheterna

lämnats i nära nog obegränsad omfattning, men gjorde uttalanden av

innebörd att förbundet ifrågasatte lämpligheten av en utökning av möjligheterna

till sådan reglering i administrativ väg, varigenom restriktioner

skulle införas till nackdel för bilarna i konkurrensen örn transporten.

Bilarna hade i åtskilliga avseenden större möjligheter än övriga

trafikmedel att betjäna allmänheten, och det vore oklokt att hindra de

yrkesmässiga lasttrafikföretagen att utöva sin gagnande verksamhet, så

mycket mer som åtgärder i sådan riktning icke skulle medföra att företagare,

som nu förhyrde lastbilar för sina varutransporter, skulle börja

anlita järnvägarna utan i stället föranleda, att dessa i stor utsträckning

skulle skaffa sig egna bilar.

Liknande synpunkter framhöllos av Skaraborgs läns lastbilsägareförening

i en den 18 juni 1931 dagtecknad skrivelse. Föreningen vände sig

särskilt mot påståendet, att den yrkesmässiga lastbilstrafiken skulle vara

huvudorsaken till järnvägarnas inkomstminskning. Av större betydelse

härutinnan vore de tryckta konjunkturerna, de nya samtrafikbestämmelserna,

som särskilt för de små järnvägarna varit nära nog ödeläggande,

samt järnvägarnas bristande förmåga att anpassa sig efter de nya förhållandena.

I skrivelsen påtalades vidare den brist på enhetlighet, som gjordo

sig gällande i olika län vid tillämpningen av motorfordonsförordningen.

I en vid skrivelsen fogad resolution från möten med lastbilsägare

framhölls, att av landets lastbilsbestånd endast omkring 25 procent

utgjordes av trafikbilar, varjämte uttalades, att något fraktmonopol

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

icke borde tillkomma järnvägarna utan att den lojala lastbilstrafiken borde

få utan trakasserier utveckla sig i enlighet med tidens krav.

Sedan Kungl. Majit anbefallt statens organisationsnänmd att avgiva utlåtande

över järnvägsstyrelsens skrivelse angående tillämpningen av 1930

års motorfordonsförordning, anförde nämnden i skrivelse till Kungl.

Majit den 5 december 1931 i huvudsak följande:

. _ Enligt organisationsnämndens mening bär omfattningen av tillstånd

till länstrafik blivit en annan än man vid motorfordonsförordningens tillkomst

tänkt sig. Någon anledning till att, med den utveckling länstrafiken

med. lastbilar numera tagit, ägna ansökningar därom en ur behovsoch

lamp 1 ighet sssy npunkt mindre noggrann prövning än ansökningar örn

tillstånd till linjetrafik synes organisationsnämnden icke föreligga.

Nämnden får fördenskull tillstyrka, att åtgärder i den av järnvägsstyrelsen.

föreslagna riktningen av Kungl. Majit vidtagas. I vilken form

åtgäi derna i fråga böra ske, kan givetvis vara föremål för olika meningar.

Därest en fullständig omprövning av hela bilbeskattningen, vilken

fråga organisationsnämnden i det följande upptager till behandling, anses

böra komma till stånd, synes dock lämpligast, att i avvaktan på slutförandet

av en sådan omprövning den strängare prövningen av ansökningar

örn tillstånd till länstrafik med lastbilar fastslås genom ändringar

i bestämmelserna örn meddelande av trafiktillstånd i 26 och 27 §§ i

motorfordonsförordningen. Möjligen kan dock den modifikation finnas

påkallad, att undantag bör göras för yrkesmässig trafik inom visst begränsat

avstånd från bilens hemort. Kr de synpunkter, som motiverat

järnvägsstyrelsens framställning, torde nämligen icke finnas anledning

lägga hinder i vägen för en sådan trafik, som avser att ombesörja rent

lokala transporter.

Vad åter angår frågan örn iakttagandet av gällande föreskrifter rörande

högsta tillåtna körhastighet för och belastning av automobil, så är

att ihågkomma, att föreskrifter i sådan riktning tillkommit för att trygga

trafiksäkerheten och för att bevara vägbanorna mot förstörande genom

för högt hjultryok eller för hög hastighet hos framförda motorfordon.

Spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för en effektivare tillsyn över gällande

föreskrifters efterlevnad hör också bedömas från denna utgångspunkt;

dylika åtgärder böra ej ingå såsom ett led i kampen mellan olika

konkurrerande kommunikationsföretag.

Emellertid har organisationsnämnden — ej minst genom de iakttagelser,

som nämnden eller dess olika ledamöter varit i tillfälle att göra under

resor för olika ändamål inom skilda delar av landet — bibragts den uppfattningen,

att åtskilligt brister uti de av järnvägsstyrelsen anmärkta

hänseendena samt att härigenom dels vägbanorna utsättas för en påfrestning,

för vilken de ej äro byggda, dels ock understundom även trafiksäkerheten

äventyras. De erinringar, som av järnvägsstyrelsen riktats

mot lastbilstrafiken. hava emellertid ur de synpunkter," från vilka

frågan enligt organisationsnämndens uppfattning bör ses, i stort sett lika

giltighet även för den övriga motortrafik, där bestämmelser örn maximibelastning

eller maximihastighet ansetts påkallade.

Sant är visserligen, att de hjälpmedel till övervakande av gällande bestämmelsers

efterlevnad, som nu stå vederbörande myndigheter till buds,

äro för ändamålet otillräckliga. De överträdelser av gällande föreskrift

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.9.

15

ter, som nu begås, äro emellertid så talrika och otta så iögonenfallande,

att örn blott nuvarande möjligheter till kontroll och tillsyn verkligen utnyttjas,

en bättre ordning borde kunna åvägabringas. Att gällande föreskrifter

i sådan omfattning, som sker, sättes å sido och att åklagarmyndigheterna

i stora delar av landet reagera däremot endast då förseelserna

redan lett till sådana följder, som straffbestämmelserna avsett att förebygga,

nämligen skada å person eller egendom, torde till väsentlig del

vara beroende å de tidigare allt för rigorösa föreskrifterna, vilka kunde

göra även ett relativt försiktigt framförande av ett motorfordon till ett

lagbrott. Sedan från och med 1931 års ingång en ändring härutinnan

genomförts, kan och bör det begäras, att gällande bestämmelser noggrannare

efterlevas och att beivran sker till vinnande av vederbörlig respekt

för desamma.

Att den olikhet i arbetstidsbestämmelserna, som följer av att den yrkesmässiga

biltrafiken i motsats till järnvägstrafiken i allmänhet ombesörjes

av fåtalig personal, är av betydelse för konkurrensen mellan de båda

kommunikationsslagen, ligger i öppen dag. Enligt organisationsnämndens

mening lärer dock nämnda synpunkt icke böra inverka på frågan örn

arbetstidens längd vid yrkesmässig automobil trafik. Nämnda fråga synes

böra bedömas helt ur trafiksäkerhets- och social synpunkt. Huruvida

ur sistnämnda synpunkter några ändringar i de nu gällande bestämmelserna

kunna finnas påkallade, undandrager sig organisationsnämndens

bedömande.

Organisationsnämnden övergår härefter till det förslag till ändring av

§§ 6 och 7 järnvägstrafikstadgan, som genom Kungl. Maj:ts remiss den

12 innevarande november överlämnats till nämndens prövning.

Innebörden av de föreslagna ändringarna i järnvägstrafikstadgan är

dels att stadgandet i § 6 mom. 2 örn att medgivna nedsättningar i de

fastställda taxeavgifterna skola gälla för alla, skall beträffande godstransporter

inskränkas till att avse allenast längre färdsträcka, där autom

obi 1 kunkil ryen sen icke gör sig i nämnvärd grad gällande, dels att stadgandet

i § 7 mom. 1 örn offentliggörande av gjorda ändringar i de fastställda

befordringsavgifterna icke skall avse sådana transporter, där likhetsregeln

sålunda upphäves.

Genom de framlagda förslagen upptagas med en del smärre jämkningar

ett par av de viktigaste punkterna i järnvägsekonomisakkunnigas betänkande

till särskild behandling. Med hänsyn till dessa frågors speciella

natur synes något hinder icke i och för sig föreligga mot att så sker.

Be ifrågasatta ändringarna sammanhänga uppenbarligen intimt med

frågan örn konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafik överhuvud. De

hava helt betingats av önskvärdheten att järnvägarna, med hänsyn

till det faktiskt rådande konkurrensförhållandet till lastbilarna, berndes

tillfälle till en friare prisbildning än den nuvarande, vars normer reglerats

under tider, då järnvägarna innehade praktiskt taget monopol på

alla transporter. Friheten har ansetts böra principiellt sett sträcka sig

så långt som detta monopol numera upphävts genom konkurrensen med

automobilerna. På grundval av denna princip hava de föreslagna undantagsbestämmelserna

uppbyggts.

Organisationsnämnden Ilar ej kunnat undgå att ställa sig betänksam

gent emot vad sålunda föreslagits. Enligt nämndens mening torde det

knappast kunna förväntas, att en taxesänkning leder till det åsyftade målet.

Snarare kan det befaras, att den yrkesmässiga biltrafik, som icke är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

baserad på hållbara ekonomiska kalkyler, kommer att ytterligare sänka

små frakter samt att alltså konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafiken

ytterligare skärpes till men för båda parterna. Därtill kommer att ytterligare

eftergift från principen örn offentlighet och enhetlighet i fråga örn

ijärnvägstaxorna kan vara ägnad att medföra allvarliga olägenheter, som

ej kunna nu överblickas.

Vad organisationsnämnden i det föregående föreslagit avser endast att

utan rubbning av grunderna för nu gällande författningar göra de jämkningar

eller vidtaga de åtgärder, som kunna undanröja en del påtalade

missförhållanden.

. Emellertid kan frågan örn biltrafikens förhållande till järnvägstrafiken

liksom spörsmålet örn biltrafikens ställning över huvud taget icke vinna

sm slutliga lösning annorledes än genom ett fullständigt övervägande av

alla hithörande problem.

Enligt organisationsnämndens mening äro såväl motorfordonen som

järnvägarna nödvändiga för landets samfärdsel och näringsliv och böra

de båda kommunikationsmedlen så ledas och handhavas, att de på det för

landet bästa sättet komplettera varandra. Lika litet som motorfordonen

kunna undvaras för närtrafiken, lika litet kunna de ersätta järnvägarna

i fråga örn fjärrtrafiken.

Även örn de båda kommunikationsmedlen sålunda med avseende å verksamhetsområdet

hava en viss avgränsning mot varandra, har det emellertid

ej kunnat undvikas, att åtskillig, delvis till synes osund konkurrens

uppstått. Frågan örn denna allt mera skärpta konkurrens mellan järnvägsdrift

och yrkesmässig biltrafik ävensom de åtgärder, som i följd därav

böra vidtagas,. har redan tidigare varit föremål för viss behandling.

Förutom vid trafikkonferenser i in- och utlandet har frågan sålunda ingående

behandlats av de förenämnda s. k. järnvägsekonomisakkunniga.

Dessa hava såsom sammanfattning av sin utredning anfört, bland annat,

att inkomsterna vid järnvägarna starkt beskurits på grund av konkurrensen

från biltrafiken, att verkställda beräkningar visade, att biltrafiken

bade mycket stor konkurrenskraft, att d© båda parterna i konkurrensen

icke vöre jämställda, i det att biltrafiken betalade endast en mindre del av

de väghållningskostnader den förorsakade och sålunda åtnjöte en faktisk

siibvention av det allmänna med årligen flera tiotal miljoner kronor, att

biltrafiken även i övrigt hade större rättigheter och mindre skyldigheter

än järnvägarna, samt att det vore angeläget att jämväl biltrafiken inställdes

på en riktig ekonomisk basis utan subventionering.

Ett riktigt bedömande av de problem, som innefattas i frågan örn det

ena trafikmedlets företräde framför det andra, torde icke kunna äga rum,

örn ej utgångspunkten i båda fallen är densamma. Därvid bör i första

hand. tillses, att biltrafiken, såväl den yrkesmässiga som den icke yrkesmässiga,

får bära alla de kostnader, som rätteligen böra åvila densamma.

Det. synes med fog kunna sättas ifråga, huruvida biltrafiken till fullo

fått sig pålagt av densamma orsakade kostnader i två hänseenden, nämligen

dels i fråga örn vägars byggande och underhåll dels ock i fråga

örn registrering av och tillsyn över nämnda trafik.

I det förra hänseendet bör undersökas, huruvida den å motortrafiken

lagda skatten kan anses ungefärligen motsvara — varken mer eller

mindre — av densamma orsakade kostnader för anläggning av nya vägar,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

17

uträtning och annan förbättring av redan förefintliga vägar samt för

vägunderhåll. Den under innevarande år företagna trafikräkningen

torde härvidlag lämna ett någorlunda tillförlitligt underlag för frågans

bedömande för den närmaste tiden.

Utöver den på biltrafiken belöpande andelen av vägkostnaden torde,

såsom nyss antytts, av bilskattemedel även böra bestridas alla erforderliga

kostnader för registrering av och tillsyn å denna trafik. Sannolikt

torde kostnaderna för en effektiv tillsyn överskattas; och denna är i

längden ägnad att indirekt nedbringa kostnaden för motortrafiken, eftersom

vägbanorna därigenom skyddas mot förstörelse genom mer eller

mindre vårdslöst framförande av tungt lastade fordon. Det torde även vara

anledning antaga, att den större varsamhet, som vetskapen örn en någorlunda

effektiv tillsyn skulle medföra, komme att förhindra många av de

nu inträffade skadorna å person eller egendom.

Emellertid är det icke nog att tillse, att biltrafiken får såsom helhet

betraktad bära de utgifter för vägväsendet och för tillsyn, som rätteligen

böra belöpa å densamma. Av ej mindre vikt är att på ett rättvist sätt

fördela denna utgiftsbörda mellan olika slag av motorfordon. En sådan

rättvisare fördelning av de pålagor för vägväsendet, vilka anses skola

bäras av biltrafiken, synes ock vara en av huvudpunkterna i den utredning

rörande bilbeskattningens ordnande, varom innevarande års riksdag

i skrivelse den 28 maj 1931 (nr 292) hemställt. I bevillningsutskottets

betänkande (nr 40) i ärendet framhålles sålunda, bland annat, att. den

ökade användningen av bilomnibusar och lastbilar torde påkalla en xrtredning

beträffande beskattningen av dylika automobiler.

Bilbeskattningen är för närvarande ordnad på följande sätt. Den utgöres

av dels fordousskatt, dels ringskatt och dels bensinskatt. Fordonsskatten

utgår med ett alltefter bilens vikt bestämt årligt belopp, alltså

oberoende av huru mycket densamma användes. Ringskatten \itgår efter

gummiringarnas vikt med 2 kronor för kilogram. Bensinskatten utgår

från och med den 4 juni 1931 med 8 öre per liter (dessförinnan utgjorde

bensinskatten 6 öre per liter). De två sistnämnda skatteformerna medföra,

att ett ökat användande av bilen medför ökad skatt och sålunda

ökade bidrag till vägväsendet. Till belysning av huru bilskattemedlen

fördelas på de olika skatteformerna må meddelas, att av de under budgetåret

1929/1930 influtna bilskattemedel, tillhopa 44,263,282 kronor, utgjorde

16,230,455 kronor fordonsskatt, 7,098,760 kronor ringskatt och

20,934,067 kronor bensinskatt.

De principer, som legat till grund för den nuvarande bilbeskattningen,

synas organisationsnämnden föråldrade. Då det gäller att på ett rättvist

sätt hos den biltrafikerando allmänheten uttaga dess tribut till vägväsendet,

bör såsom mål uppställas, att skattens tyngd i varje särskilt

fall skall stå i direkt relation till de kostnader, som förorsakas av den

ifrågavarande trafiken. Att helt uppnå detta mål ligger givetvis utom

möjligheternas griins. Men säkert synes vara, att den skatteprogression,

sorn med nuvarande ordning drabbar tyngre bilar oller bilar i stark trafik,

är avsevärt för låg. Följden blir. att en oproportionerligt stor del av

skattetungan kommer att till förmån för den tunga eller intensiva trafiken

flyttas över på den övriga. Den högre fordonsskatten på de tyngre

bilarna — ökningen utgör 40 kronor för varje påbörjat 100-tal kilogram

av bilens tjänstevikt — är nämligen icke ägnad att i någon nämnvärd män

motsvara den betydande ökning i vägnötningen, som de tunga vagnarna

Bihang lill riksdagens protokoll 7.9,72. K sami. .‘‘Ii hafi. (Sr :>!t / 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Föreliggande

motioner.

medföra. Då fordonsskatten dessutom, såsom ovan påpekats, är oberoende

av den omfattning, i vilken bilen användes, drabbar den i de flesta fall

den mest vägnötande trafiken, den yrkesmässiga, proportionsvis lägre än

den övriga trafiken.

*

För det närvarande kan icke bedömas, i vilken omfattning en efter

rättvisare och riktigare grund lagd beskattning av biltrafiken kommer

att minska konkurrensen mellan järnvägar, å ena sidan, och den yrkesmässiga

biltrafiken å den andra sidan. Sannolikt kommer det att visa

sig, att båda trafikmedlen hava var sitt naturliga verksamhetsområde

samt böra och kunna bestå vid sidan av varandra. I motsatt fall kan ett

ingripande av statsmakterna komma att visa sig nödvändigt, icke för att

lägga hinder i vägen för någotdera kommunikationsmedlet i dess naturliga

utveckling, utan för att stödja det ena, därest detta eljest icke skulle

kunna äga bestånd. Organisationsnämnden syftar därvid på att landets

näringsliv icke torde kunna undvara järnvägarna för transport av det

lågtarifferade massgodset. Detta utgöres av näringslivets råvaror och

icke av högförädlade produkter; och näringslivet är i behov av att ifrågavarande

slag av gods kan transporteras effektivt och för skäligt pris.

*

Organisationsnämnden är icke i tillfälle bedöma, i vilken omfattning

de under andra avdelningen av nämndens förestående yttrande (sid. 15—

17 här ovan) berörda spörsmålen av mera allmän räckvidd komma att

utredas av de olika kommittéer eller sakkunniga, som redan arbeta på

frågor rörande vägväsendet.

Med hänsyn till frågans ekonomiska räckvidd och då järnvägarna

synas arbeta under allt mera tryckta förhållanden, torde det vara ett allmänt

intresse av synnerlig vikt, att åtgärder vidtagas till utjämnande

av konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafiken, till den del denna konkurrens

må vara beroende av bristande likställighet mellan de olika konkurrenterna

i fråga örn rättigheter och skyldigheter.

I anslutning till vad ovan anförts tillåter sig därför organisationsnämnden

hemställa,

att dessa spörsmål, i den mån de ej redan äro föremål för behandling,

måtte av Kungl. Maj:t skyndsamt upptagas till utredning och övervägande;

samt

att Kungl. Maj:t i avvaktan på den slutliga prövningen av en sådan utredning

täcktes låta

dels föranstalta örn de ändringar i motorfordonsförordningen, som betingas

av önskemålet att ansökningar örn tillstånd till länstrafik med

lastbilar erhålla en ur behovs- och lämplighetssynpunkt i stort sett lika

effektiv prövning som ansökningar örn tillstånd till linjetrafik;

dels ock anbefalla länsstyrelserna att i den utsträckning så låter sig

göra hålla noggrann hand däröver, att de i motorfordonsförordningen

eller med stöd av densamma givna föreskrifter rörande motorfordonstrafiken

noggrant efterlevas.

I ovanberörda motion 11:315 erinras till en början örn de konsekvenser,

som motortrafikens snabba utveckling i vårt land under de senare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

19

åren medfört för de äldre kommunikationsmedlen, järnvägar och sjöfarten.

Motionären konstaterar, att ehuru fem år förflutit, sedan frågan örn

konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken var föremål

för de intresserade parternas överläggning vid den på initiativ av

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet hållna konferensen

i Stockholm i maj 1927, ännu intet — med undantag för utfärdandet av

den nya motorfordonsförordningen — åtgjorts från statsmakternas sida

för att söka vinna ordning och reda i transportproblemet, och detta trots

att den ekonomiska situationen för järnvägarna sedan dess än mer förvärrats.

Efter att utförligt hava berört de olägenheter, som uppstått till

följd av motortrafikens hittillsvarande utveckling, framlägger motionären

följande förslag och synpunkter för att tagas under övervägande vid

den utredning, varom i motionen hemställes:

Trafiktillstånd bör ej av myndigheterna lämnas för biltrafik i annan

utsträckning än som kan anses vara för befolkningen och näringslivet

verkligen behövligt, d. v. s. att gällande motorfordonsförordnings ordalydelse

och andemening bör — i motsats till vad nu i stor utsträckning synes

vara fallet — effektivt följas. Inkommande framställningar böra

ingående prövas. Det synes välbetänkt, att, därest länsstyrelserna skola

ha kvar befogenheten att bevilja tillstånd för läns- och linjetrafik, en

särskild nämnd inom varje län skapas att adjungeras med länsstyrelsen

vid behandlingen av dessa framställningar. I denna nämnd böra sitta

representanter bland annat för berörda järnvägs-, sjöfarts- och redan existerande

bilföretag. En sådan åtgärd synes för övrigt kunna omedelbart

utan behov av vidare utredning företagas.

En begränsning av trafiktillstånden, vad angår det område, inom vilket

sådant må gälla, borde komma till stånd liksom även fastare regler

för trafiktillståndets lämnande, avgiftsberäkning och expeditionsförfarande

m. m. Vad i Tyskland finnes stadgat i dessa avseenden torde vara

av intresse. Där gäller, att tillstånd till linjetrafik erfordras, örn någon

mot betalning för annans räkning befordrar gods på längre avstånd än

50 kilometer. Detta innebär, att trafiktillstånd fordras icke blott för regelbundna

utan även för enstaka transporter, däri inbegripet de återtransporter,

som utföras med ett företags (handels- eller industriföretag)

egna bilar för annans räkning. Undantagna från bestämmelserna

äro endast ett företags egna transporter. Trafiken å avstånd intill 50

kilometer är helt fri. För biltrafiken gälla av rikskommunikationsministern

fastställda taxor, som äro så avvägda, att konkurrensen mellan järnväg

och bil bedrives under lika villkor och att järnvägarnas godstariffssystem

icke förstöres. Biltransport till lägre avgifter än enligt denna

fastställda taxa är förbjuden. Fraktsedlar skola utfärdas. Noggranna

kontrollloreskrifter finnas utfärdade och stränga straffbestämmelser gälla

för överträdelse av de utfärdade bestämmelserna. Automobil, som användes

i olaga trafik, kan beslagtagas, även örn den icke tillhör den skyldige.

Speciellt för godstrafiken gäller, att, örn någon underbjuder den

för godstrafik fastställda taxan, böter utdömas till ett belopp av 100

gånger skillnaden mellan den erbjudna och den fastställda bcfordringsavgiften.

Transportplikt bör införas för dem, som tillåtas bedriva yrkesmässig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

biltrafik, för att härigenom få till stånd likställighet i detta avseende

mellan de olika kommunikationsmedlen.

Bestämmelserna i motorfordonsförordningen höra förtydligas, så att de

icke, såsom för närvarande är fallet, tolkas i betydelsefulla hänseenden

olika å olika håll. Särskilt oklar synes definitionen i § 24 på »linjetrafik»

vara. Som exempel må nämnas följande. Genom utslag den 6 oktober

1931 dömde polisdomstolen i Malmö en automobilägare till att böta 100

kronor för utövandet av linjetrafik utan att vara därtill berättigad. Vederbörande,

som innehade tillstånd att idka länstrafik inom Malmöhus

län med stationsort i Eslöv, hade sedan längre tid tillbaka utfört regelbundet

körslor för visst mejeris räkning från Eslöv till Malmö samt efter

avtal med »Bilåkarnas Magasin» i Malmö alltsedan februari månad 1931

med samma automobil verkställt transport för magasinets räkning av

varor, som inlämnats till detta för befordring till mottagare, huvudsakligen

bosatta i Eslöv och Kävlinge eller trakten däromkring. Polisdomstolen

fann, att de för »Bilåkarnas Magasins» räkning utförda transporterna

måste anses lia utförts med sådan regelbundenhet och under sådana

förhållanden i övrigt, att sagda trafik vore att hänföra till linjetrafik,

för vars utövande svaranden hade varit skyldig att innehava särskilt

tillstånd. Polisdomstolens utslag upphävdes emellertid genom utslag

den 30 december 1931 av hovrätten över Skåne och Blekinge, vilken

fann, att den trafik, vederbörande bedrivit, ej kunde anses vara att hänföra

till linjetrafik. I liknande mål beträffande trafik Örebro—Stockholm

har Svea hovrätt däremot haft samma mening som polisdomstolen i

Malmö i ovan relaterade fall. För den allmänna meningen torde det stå

ganska klart, att yrkesmässig trafik av sådan regelbundenhet som i här

ifrågavarande fall praktiskt taget måste anses liänförlig till sådan linjetrafik,

som i motorfordonsförordningen avses, vadan lagändring synes

påkallad.

Icke minst ur säkerhetssynpunkt synes det erforderligt att väsentligt

skärpa de bestämmelser örn maximiarbetstid för chaufför, som för närvarande

gälla, detta jämväl för bilägaren själv som chaufför. Antalet

bilolyckor i vårt land är i jämförelse med förhållandena vid andra kommunikationsföretag

oerhört stort. Det framhålles med skärpa — och detta

med all rätt — att av spritdrycker påverkad person icke äger rätt att

framföra bil. Men örn en uttröttad och över hövan ansträngd förare förorsakar

en olycka — varpå exempel tyvärr icke saknas — så anses detta

icke brottsligt. Och dock torde det väl vara så, att trötthet hos föraren

är ungefär lika farlig för trafiksäkerheten på vägarna som spritmissbruk.

Kontrollen över efterlevnaden av motorfordonsförordningens bestämmelser

måste betydligt skärpas. Det bör icke få fortgå som hittills, då

överträdelser i flera avseenden synnerligen ofta förekomma. Kontrollen

å landsbygden har hittills uteslutande eller huvudsakligen åvilat landsfiskalerna

med underlydande polismän eller fjärdingsman. Det torde vara

allmänt bekant, att den tillsyn dessa medhinna ej är effektiv. Deras

många andra åligganden och göromål måste gå före denna kontroll, som

därför icke blir sådan, den borde vara. Inrättandet av särskild väg- eller

trafikpolis torde därför vara av behovet påkallat. Denna, som bör vara

utrustad med sådana hjälpmedel, att nödig kontroll verkligen möjliggöres,

synes böra betalas av bilväsendet.

De straffbestämmelser, som nu gillia för brott mot motorfordonsförordningen,

böra betydligt skärpas. De bötesstraff, som nu utdömas t. ex.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

vid för hög hastighet eller trafik utan tillstånd, torde lia föga inverkan

på vederbörande för framtiden.

Slutligen gäller det att få till stånd ett rättvisare och rationellare jämställande

med järnvägarna av biltrafiken i avseende på beskattning, kostnaden

för vägunderhåll och amortering av i företaget insatt kapital samt

administrations-, kontroll- och säkerhetsåtgärder. Det synes icke finnas

något bärande skäl att betunga landsbygdens skattebetalare, jordbrukare

och löntagare m. fl. med dryga vägskattebördor, som betingas till alldeles

övervägande grad av biltrafiken ensam. Det kan i detta sammanhang

måhända även böra framhållas, att med den stora omfattning, motortrafiken

nu på många håll uppnått, och med den hastighet, varmed bilar oell

främst motorcyklar ofta färdas vägarna fram, fotgängarna å landsvägarna

mången gång äro utsatta för verklig livsfara och att det därför är

ofrånkomligt, att hädanefter särskilda gångbirnor som regel anordnas

inom alla mer tätt bebyggda trakter med livlig biltrafik. Dessa gångbanor

böra givetvis även bekostas av samma motortrafik, som ensam

gjort dem nödvändiga.

Olika vägar kunna givetvis komma i fråga, då det gäller att av biltrafiken

få ut täckning för de kostnader, den bör betala. Vare sig man gålin

för vederbörlig höjning av automobilskatten eller av bensinskatten

eller gummiskatten eller en kombination av dessa, synes det önskvärt, att

restitutionsledes eller eljest lättnad beredes de jordbrukare oell trädgårdsmästare

m. fl., för vilkas näringsutövning de ökade skatterna eljest eventuellt

skulle bliva till allvarligt men.

En av de vägar, på vilka järnvägarna kunna möta bilkonkurrensen, är,

att järnvägarna själva öppna busslinjer eller samarbeta med redan befintliga

genom att ingå som aktieägare i vederbörande företag. Genom

att kombinera järnvägs- och busstrafik å härför lämpliga sträckor samt

användandet av liknande transportsätt för gods, torde goda resultat i

många fall kunna uppnås. Många enskilda järnvägar i Sverige och utlandet

och många utländska statsbaneföretag lia också utvidgat sitt verksamhetsområde

till att omfatta jämväl viss landsvägsbefordran genom

motortrafik i egen regi eller genom dotterbolag, aktieinnehav i foimellt

självständiga biltransportföretag, inkomstgaranti eller direkt subvention.

Även de svenska statsbanorna ha redan etablerat samverkan med olika

bilföretag. Järnvägsstyrelsen synes emellertid i förevarande hänseende

hava ojämförligt mer begränsade möjligheter än vad som skulle tillkomma

ett enskilt storföretag. Styrelsen torde nämligen knappast lia befogenhet

att ingå som aktieägare eller eljest placera medel i sådana företag

för landsvägstransport, som här i fråga. Dylikt tillstånd synes emellertid

böra av statsmakterna lämnas.

Uteslutet synes ej heller vara, att, med hänsyn till bilkonkurrensen, bestämmelserna

i för järnvägarna gällande trafikstadga böra ändras i sådan

riktning, att järnvägarna erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar

än vad nu är fallet.

Ej minst med hänsyn till handelsbalansen synes det slutligen angelaget,

att allt, vad som kan göras för att ersätta det utländska bilbränslet med

inhemskt, utan dröjsmål göres.

Läget för det stora flertalet av landets privata järnvägar ar redan sadant,

att vad som från statsmakternas sida skall göras i denna fråga,

måste ske utan onödig tidsspillan. Landets handelsbalans för närvarande

manar även till snara restriktiva åtgärder mot sådan bil- och bensinini
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Yttranden

över motionerna

II: 315

och 316.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

port, som ur landets synpunkt icke kan anses behövlig. Här ovan ifrågasatt

utredning bör därför snarast möjligt igångsättas och så bedrivas, att

förslag i ärendet kan föreläggas 1933 års riksdag.

Motionären Ilar slutligen framhållit, att vassa åtgärder syntes kunna

vidtagas utan avvaktande av den föreslagna utredningen. Redan ovan hade

ifrågasatts omedelbart tillskapande av särskilda trafiknämnder vid länsstyrelsernas

sida vid handläggningen av framställningar örn trafiktillstånd.

Vidare syntes med fördel länsstyrelserna utan dröjsmål böra erhålla

direktiv att vid meddelande av trafiktillstånd iakttaga återhållsamhet

och icke bifalla andra framställningar än som kunde anses motiverat

med hänsyn till ett mera allmänt kännbart behov. Lämpligt syntes vidare

vara, att i avvaktan på resultatet av den ifrågasatta utredningen

och statsmakternas beslut i anledning därav inga nya trafiktillstånd lämnades

med alltför lång giltighet.

I ovanberörda motion II: 316 har -— efter en redogörelse för den pågående

försämringen i de enskilda järnvägarnas ekonomiska ställning,

med siffermässig belysning av innebörden av denna försämring — särskilt

framhållits, att järnvägsekonomiens försvagande genom intrång

från biltrafiken måste, örn den fortginge i samma takt som hittills, få ett

vittgående inflytande på järnvägarnas möjligheter att för sådana långväga

transporter, som icke kunde anförtros åt biltrafiken, erbjuda så

låga frakter, som ur näringslivets synpunkt vore angeläget.

I ovanberörda motion 1: 63 framhållas vissa synpunkter, som enligt motionärens

uppfattning böra beaktas vid en undersökning rörande trafikförhållandena

i landet, samt betonas, att fullständig klarhet i denna fråga

icke kan vinnas, därest utredningen skulle begränsas till transportväsendet

till lands, ty även sjöfartens intressen borde tillgodoses. Motionären

har särskilt framhållit, att statens järnvägar i konkurrenssyfte mot sjöfarten

nedsatt sina fraktsatser under självkostnadspris och alltså dreve

en rent förlustbringande verksamhet för att tillgodogöra sig godstransporter,

som tidigare utförts av kust- och kanalbåtar.

I anledning av motionerna II: 315 och 316 hava genom andra kammarens

tredje tillfälliga utskott, till vilket desamma såsom ovan nämnts först remitterats,

yttranden införskaffats dels från järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, svenska järnvägsföreningen, svenska vägstyrelsernas

förbund, svenska järnvägsmannaförbundets styrelse, svenska transportarbetareförbundet,

Sveriges trafikbilägares riksförbund och Sveriges

omnibusägares riksförbund över båda motionerna, dels ock av Sveriges

allmänna sjöfartsförening, Sveriges rederiförening och svenska hamnförbundet

över motionen II: 315.

Vidare hava till det tillfälliga utskottet inkommit yttranden i ärendet

fran lasttrafikbilägarnas riksförbund, kanalflottans rederiförening och

Göteborgs speditörsförening.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

23

Järnvägsstyrelsen anför i huvudsak följande:

Det torde numera få anses vara allmänt känt och vittnat, att de allvarliga

farhågor rörande särskilt de samhällsekonomiska konsekvenserna

av motortrafikens brådstört^ utveckling, vilka redan för länge

sedan uttalats från järnvägarnas sida, visat sig vara mera välgrundade,

än mången kanske i det längsta velat tro. Kravet på en ingående och.

allsidig utredning i syfte att ernå en nationalekonomiskt förnuftig och

företagsmässigt rimlig reglering av förhållandet mellan automobiltrafiken

och den i varje fall nödvändiga järnvägstrafiken har också vunnit en

tidigare oanad styrka och anslutning. Samtidigt bär det emellertid

— under världskrisens tryck — blivit klart, att man icke kan i lugn avvakta

resultatet av en sådan — hur den än inriktas — med nödvändighet

mycket tidskrävande utredning. För såvitt ej svårersättliga värden skola

i onödan spolieras, och nationen komma att tyngas av följderna av ett

länge och långt drivet transportekonomiskt slöseri, krävas ovillkorligen

jämväl åtgärder av mer omedelbar verkan. I förenämnda skrivelse den

9 februari 1931 har styrelsen sökt visa, att betydande förbättringar och

•verkningar till förnuftig reglering av konkurrensförhållandet kunna ernås

redan inom ramen för nuvarande författningsbestämmelser. De åtgärder,

av i huvudsak administrativ natur, vilka enligt styrelsens uppfattning

ligga närmast till hands, bottna i fullständigare och mera preciserade

direktiv för en länsstyrelsernas prövning och lämnande av trafiktillstånd

åt biltransportföretag, liksom. för järnvägarna alltid gällt

rigorösa bestämmelser för koncessionsgivning. .

Styrelsen vill beträffande ett mera än nu vårdat tillståndsgivnmgslorfavande

framföra följande synpunkter.

1. Då länstrafik för godsbefordran till sina verkningar ar eller kan

bliva i mångt och mycket likvärdig med linjetrafik, bör det förfaringssätt,

som under de senare åren utbildats i fråga örn den senare, i huvudsak

tillämpas jämväl beträffande den förra.

2. Ett villkor för att en sådan ordning skall vara möjlig torde vara,

att länsstyrelserna beredas rådgivande hjälp av för ändamålet inrättade

trafiknämnder, bestående av representanter för det allmänna, for trafikanterna

och för olika slag av trafikföretag. ..

3. Såsom villkor för trafiktillstånd bör gälla, dels att behovligheten och

lämpligheten av trafiken är ådagalagd, dels att vederbörande kan förete

vederhäftiga trafik- och driftskostnadsberäkningar, möjliggörande ett

bedömande av företagets ekonomiska förutsättningar.

4. I fråga örn länstrafik, särskilt för godsbefordran, bör tillses, att tillstånd

ej lämnas för större trafikområde än nödigt. _

5. Länsstyrelserna böra icke utan noggrann prövning, som ga ide detr

ny tillståndsfråga, förnya personliga trafiktillstånd, särskilt för lanstrafik,

genom överflyttning på annan person. — Trafiktillstånd förfalla som

bekant ofta genom dödsfall, konkurser, förlust av fordon och andra skal.

och cn skärpning av fordringarna för medgivande av sådan overilyttnmg

synes vara en god väg att i rationaliserings- och begransnmgssyite minska

de konkurrerande företagarnas antal.

6 För användning i yrkesmässig trafik bör i regel ej godkannas motorfordon

som iir anskaffat för eller har sin huvudsakliga användning

för industriföretags, handelsföretags, jordbruksföretags o. s. v. egna

transporter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

''• -j avv?ktan på händelsernas vidare utveckling böra länsstyrelserna

ti lsvidare icke .ämna. trafiktillstånd, vare sig för linje- eller länstrafik

längre an för ett år i taget. Härigenom skulle bland annat förhindras

okloka kapitalinvesteringar, grundade på kalkylerade affärsresultat på

längre sikt.

Ovanstående gäller beviljandet av trafiktillstånd. Av nästan lika stor

betydelse ar emellertid att ett effektivt övervakande av givna trafikförordningars

efterlevnad kommer till stånd. Att i detta hänseende för närvarande

ar mindre väl beställt torde vara känt och vittnat. Järnvägsstyrelsen

kan inskränka sig till att citera ett uttalande från initierat håll

i senaste numret av tidskriften Bilekonomi (1932:3). Det yttras där i en

artikel örn »lastvagnsringarnas överbelastning» följande:

»Det är allmänt känt och ofta påtalat, att de flesta lastbilägare hittills

överbelastat sina vagnar för att få största möjliga vinst av rörelsen, li
;fasa

av samma, orsak hålla högre fart än som är lämpligt och

tillätet.»

Det torde vara uppenbart, att en sådan praxis, som här påtalats, är förkastlig

icke blott med hänsyn till bilägarnas eget verkliga intresse, vilken

Haga närmast beröres i nyssnämnda artikel, utan jämväl från trafiksäkerhets-,

vägslitnings- och allmän konkurrenssynpunkt. Det är följaktligen

av största vikt, att

8. Länsstyrelserna .tillhandahållas nödiga penninganslag — vilka väl

böla kunna utgå.av bilskattemedel — för hållande av särskild för regelbunden

tjänstgöring avsedd trafikpolis till effektivt övervakande av motorfordonsförordningens

rätta efterlevnad.

Att en sådan övervakning kommer till stånd torde vara av intresse icke

minst för de tillståndsinnehavare, som själva söka ställa sig till efterrättelse

gällande författningsbestämmelser, men vilkas tillvaro hotas genom

konkurrensen från landsvägarnas mindre lojala element.

Här berörda — och jämväl en hel del ytterligare — åtgärder torde kunna

genomföras inom nuvarande författningsbestämmelsers ram, med stöd

av vad man val känner om förhållandena — och mera allmänt erkännes

möra sträva till att ernå — samt alltså utan någon vidlyftigare utredning.

De normerande föreskrifter rörande tillståndsgivning m. m. samt övervakandet

av gällande bestämmelsers efterlevnad torde lämpligt och enkelt

kunna utarbetas inom kommunikationsdepartementet, eventuellt med

biträde av någon tillkallad sakkunnig.

De. utredningar, mot vilka motionerna syfta, skulle däremot få en väsentligt

vidare uppgift, nämligen att uppgöra förslag till sådana ändringar

och utvidgningar av gällande författningsbestämmelser, som erfordras

för en förnuftig reglering av förhållandet mellan olika tränsportmedek

Styrelsen vill härvidlag icke fördölja sin starka tvekan inför

frågan, huruvida en så omfattande utredning som den ifrågasatta

kan vara praktiskt utforkar och lända till något effektivt resultat. Visst

torde allmän enighet vara uppnådd därom, att kraftiga åtgärder till vinnande

av en samhälleligt god kommunikationshushållning äro av nöden,

men härmed följer emellertid ingalunda, att den allmänna opinionen kan

vinnas för sa radikala mätt och steg, som sannolikt komma att visa sig”

erforderliga för en varaktig bättring av missförhållandet mellan den

överdimensionerade transportapparaten och det samlade behovet av transportarbete

att utföras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

25

Måhända erfordras mer påtagliga bevis för den nationalekonomiska

ohållbarheten i nuvarande tillstånd, än dem som kunna hämtas exempelvis

nr riksgäldskontorets ständigt återkommande meddelanden rörande

den eller den enskilda järnvägens insolvens, eller ur underrättelsen att

persontrafiken å någon obetydlig järnväg kommer att inställas eller en

järnväg helt nedläggas. Förlusterna för staten lia ej framträtt så tydligt

tack vare manipulationerna med fonden för statsskuldens amortering, och

det överväldigande flertalet järnvägar uppehålla ju ännu trafiken i full

omfattning och mot tvångspressade låga taxor, och sker detta utan att

kommunerna —• åtminstone i allmänhet — drabbas av några direkta kostnader.

Vad statens järnvägar beträffar, har först på sista tiden en stor

last återigen börjat falla på skattebetalarna. Landet bär likaledes ända

till på sista tiden haft en fördelaktig utländsk handelsbalans. Allmänheten

kan under sådana förhållanden knappast ha fått någon klarhet rörande

de verkliga kostnaderna för det nya och bekväma, ofta visserligen

för individens del billigare men för samhället otvivelaktigt dyra transportmedlet.

Tanken att genom en utredning få realiserade vissa önskemål rörande

ett bättre och rättvisare avvägande mellan skyldigheter och rättigheter,

som desamma framföras i motionerna, kan järnvägsstyrelsen emellertid

helt biträda, och har styrelsen ej heller funnit anledning till någon erinran

mot motionärernas motivering av de föreslagna åtgärderna. Därjämte

ligger det givetvis nära till hands att genom en utredning söka

vinna klarhet beträffande den viktiga frågan, huru samhällets kostnader

för den för närvarande starkt överdimensionerade transportapparaten

lämpligast skola kunna nedbringas. Erforderliga inskränkningar få

därvid tydligen icke uteslutande eller kanske ens huvudsakligen gå ut

över det nya transportmedlet. I den mån de gamla transportföretagen

icke längre motsvara tidens krav och de nya kunna på ett tillfredsställande

sätt övertaga samtliga transportuppgifter, böra de förra givetvis

få vika och nedläggas. Att bibehålla båda slagen av företag i en företagsmässigt

oftast ekonomisk osund tävlan kan tydligen icke vara förenligt

med en god allmän hushållning eller i övrigt riktigt och rätt. Styrelsen

lägger emellertid, såsom av vad här ovan anförts torde väl framgå,

för sin del tillsvidare huvudvikten vid ett vårdat t.illståndsgivningsförfarande

samt vid fullgoda trafikstadgebestämmelser och deras rätta

efterlevnad av alla berörda företagare i den allmänna samfärdselns

tjänst.

Däremot anser sig styrelsen, åtminstone för närvarande, icke kunna

förvänta något praktiskt värdefullt resultat av ett försök att utredningsvis

lösa den på vissa håll lancerade frågan örn en tvångsvis ordnad fördelning

av den i landet och dess olika delar och punkter förefintliga transportmängden

på de olika slagen av transportföretag till lands och till

sjöss. De skilda företagsgruppernas hävdvunna förutsättningar för och

metoder i sin verksamhet äro allt för olika för att något dylikt skall

kunna uppnås, och för såvitt en ur behovssynpunkt saklig och ur ekonomisk

synpunkt noggrann prövning föregått utlämnandet av koncessioner

och trafiktillstånd, lär väl ej heller konkurrensen dem emellan, förd i

affärsmässigt jämbördig funktionsfrihet, kunna vara av ondo, utan snarare

viii med hänsyn till det allmänna näringslivet, vilket transportföretagen

äro till för att tjäna, av samhällelig nytta.

På grund av vad sålunda anförts får järnvägsstyrelsen för sin del dels

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

förorda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande

av omedelbara åtgärder i syfte att få till stånd ett mera omvårdat

tillståndsgivningsförfarande samt ett noggrannare övervakande

av gällande trafikförordningars rätta efterlevnad, dels uttala, att styrelsen

icke finner sig böra resa någon erinran emot föranstaltandet av en

utredning i och för åstadkommande av sådana ändringar i gällande författningar,

som erfordras för att, till förebyggande av en osund konkurrens

mellan olika slag av för allmän trafik upplåtna samfärdsmedel,

ernå ett såvitt möjligt rättvist avvägande av företagen påvilande rättigheter

oell skyldigheter.

Vid en sådan utredning bör då eventuellt också tagas i övervägande,

huru förenämnda beskärning av den befintliga samlade transportorganisationen

lämpligen skall åvägabringas.

Väg- och rattenbyggnadsstyrelsens yttrande är av följande innehåll:

Efter det sammanträde, som år 1927 hölls på initiativ av dåvarande chefen

för ko in Tira n i ka t i o n sd e part e m (''lii e ti angående de olika trafikslagens

förhållanden, hava i frågan vidtagits de åtgärder, att en kungörelse utfärdats

den 4 september 1929 angående bidrag till kostnaderna för säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar, att ny motorfordonsförordning

utfärdats den 20 juni 1930 samt att en del av väghållningsbördan

överflyttats på automobiltrafiken, varjämte de s. k. järnvägsekonomisakkunniga

framlagt vissa förslag.

De enskilda järnvägarnas för det närvarande allvarsamt betryckta läge

lär hava förorsakats dels av automobiltrafikens utomordentliga stegring,

dels av de senaste årens depression inom näringslivet, dels ock av den

lönestegring på arbetsmarknaden, som för alla ordnade företag ofrånkomligt

tillhört tiden, varjämte den för samtrafik tillämpade nya godstaxan

och de ändrade bestämmelserna för samtrafik torde hava bidragit

i måhända ej ringa grad. Järnvägarna hava för sin del sökt genom rationaliseringsåtgärder

lämpa sig efter den nya situationen och torde hava

i dylikt avseende åstadkommit betydande resultat. Det är visserligen

att hoppas, att ytterligare iförbättringar skola visa sig möjliga på denna

väg, vilket emellertid icke utesluter stödjande av järnvägarna genom sådana

åtgärder från myndigheterna, som kunna anses berättigade.

Vidkommande de allmänna principer, som i fråga örn järnvägs- och

automobiltrafiken ansetts böra beaktas, har särskilt framhållits, att de

rättigheter och skyldigheter, varunder järnvägs- och bilföretagen arbeta,

böra göras så likvärdiga som möjligt, i sammanhang varmed har ansetts,

att automobiltrafiken bör i större omfattning övertaga kostnaderna för

väghållningen. I sådant avseende erinrar styrelsen därom, att vid innevarande

riksdag föreslagits höjning av bilbeskattningen, så att med tillhjälp

därav automobilskattemedlen skulle höjas från beräknade 60 miljoner

kronor för budgetåret 1931/1932 till 80 miljoner för budgetåret

1932/1933.

Dylik åtgärd, varigenom automobiltrafikens deltagande i kostnaderna

för vägarnas förbättring och underhåll okas, synes styrelsen vara ett

verksamt medel att i avseende på de olika trafikslagens omkostnader för

banan och för landsvägen åstadkomma större rättvisa, likställighet och

sundhet i tävlan örn trafiken.

Från praktisk synpunkt har särskilt framhållits den billiga transport

av massgods, som järnvägarna ombesörja. I denna den för näringarna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

27

viktigaste funktionen, skull© järnvägarna väl icke kunna ens tänkas ersatta

av bilar annat än i samband med oöverkomliga kapitalutlägg, som

skulle omfatta icke endast anskaffning av erforderliga fordon utan även

en förstärkning och utbyggnad av landsvägsnätet av belt andra mått än

enligt hittillsvarande föreställningar.

Bland önskemål, som från olika håll framställts i järnvägarnas intresse,

kunna bland andra framhållas följande. Den yrkesmässiga automobiltrafiken

bör få bära alla med densamma förbundna kostnader. Särskilt

tillstånden till s. k. länstrafik böra medgivas med större försiktighet.

överskridandet av lastbilarnas tillåtna belastning och hastighet bör,

även i trafiksäkerhetens intresse och med hänsyn till skadlig åverkan på

vägarna, verksamt beivras. Bestämmelser örn arbetstiden böra vara sådana,

att de ej särskilt gynna bilföretagen, lika val som dylika bestämmelser

böra vara av beskaffenhet att bättre tillgodose trafiksäkerheten.

Effektivt övervakande bör ske över att dylika bestämmelser efterlevas,

och kontrollkostnaden bör bäras av biltrafiken. Den, som söker tillstånd

till att bedriva yrkesmässig biltrafik, bör visa, att han är verklig ägare

till bilarna i företaget. Även har ifrågasatts möjlighet för järnvägarna

till friare prissättning i konkurrensen med bilarna, liksom särskild rätt

för järnvägarna till sådana bilföretag, som avse utkörning och avhämtning

av trafikanternas gods.

Vad åter beträffar den yrkesmässiga biltrafiken, hava uttalanden i konkurrensfrågan

mindre förekommit från detta håll, som naturligt är, då

det är järnvägarnas betryckta läge, som närmast framkallat krav på åtgärder

till deras förmån.

Vidare vill styrelsen erinra örn följande, som av föredragande departementschefen

beträffande konkurrensen mellan olika trafikslag anförts i

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 till 1930 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

:

»Det aktuella spörsmålet örn automobil trafikens, enkannerligen linjetrafikens,

konkurrens med järnvägar och andra trafikföretag har av de

sakkunniga gjorts till föremål för en omfattande utredning. Denna utredning,

beträffande vilken jag får hänvisa till betänkandet, har resulterat

i, att de sakkunniga i stort sett icke ansett sig böra — utöver vad redan

nämnts—-föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser för prövning

av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Dessa synas enligt de sakkunnigas

mening vara tillräckliga för att åstadkomma en rationell och

ändamålsenlig reglering av nämnda trafik utan förfång för redan förefintlig

järnvägs- eller annan trafik. Att missförhållanden, som haft menliga

påföljder särskilt för järnvägarna, det oaktat uppstått, anse de sakkunniga

huvudsakligen vara att tillskriva, att de principer, varåt uttryck

givits i motorfordonsförordningen ävensom i de lagstiftande myndigheternas

vid förordningens tillkomst gjorda uttalanden, icke under de första

åren efter författningens ikraftträdande i praktiken vannö behörigt beaktande.

Härutinnan torde emellertid, framhålla de sakkunniga, under

de senaste åren en betydande förändring hava ägt rum. De sakkunnigas

uppfattning i denna fråga, mot vilken det stora flertalet myndigheter icke

haft något att erinra, vill jag ansluta mig till och kan förty icke biträda

av järnvägsväsendets representant bland de sakkunniga reservationsvis

framställda förslag till reglering av konkurrensen mellan olika trafikföretag.

»

Å andra sidan hava riksdagens revisorer i sin senaste berättelse angå
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

ende riksgäldskontoret framhållit önskvärdheten av en undersökning angående

reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

Utöver vad som redan från olika håll anförts och föreslagits i föreliggande

spörsmål, är väg- och vattenbyiggnadsstyrelsen för sin del ej i

stånd att framlägga några nya uppslag; men vad som hittills förekommit

i ämnet synes styrelsen vara tillräckligt för att icke avstyrka den föreslagna

utredningen örn förhållandet mellan järnvägs- och automohiltra•fiken,

särskilt med hänsyn till möjligheten av ytterligare försämring i

järnvägarnas redan förut svåra läge.

Vidkommande slutligen den föreslagna åtgärden med inrättande av trafiknämnder

i samarbete med länsstyrelserna vid dessas prövningar av ansökningar

örn tillstånd till läns- och linjetrafik, kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

icke biträda detta förslag, då styrelsen håller före, att som

berättigad ansedd återhållsamhet vid beviljandet av dylika tillstånd hör

kunna därförutan iakttagas av länsstyrelserna.

Svenska järnvägsföreningen har, under hänvisning till sin i ämnet den

12 december 1931 senast till Kungl. Majit avgivna skrivelse, tillstyrkt bifall

till motionerna, vilka av föreningen betecknats såsom till sitt syfte helt

överensstämmande med vad föreningen tidigare hemställt.

Svenska väg styrelser nas förbund anför följande:

Förhållandet mellan vägtrafik å ena sidan samt järnvägs- och sjötrafik

å den andra sidan är en fråga av så oerhört stor ekonomisk betydelse,

att allt som kan göras för att snarast få förhållandet dem emellan på ett

tillfredsställande sätt reglerat också utan tidsutdräkt bör utföras. Frågan

är emellertid i hög grad komplicerad. Det gäller å ena sidan att icke de

fördelar i fråga örn billiga taxor och snabbare och bättre tillgodosedd trafik,

som nu på senare år uppnåtts för den trafikerande allmänheten och

för såväl producenter som konsumenter, genom restriktiva åtgärder spolieras,

men å den andra att icke genom osund konkurrens sådana

företag bringas på fall, där det allmänna genom tidigare insatser i hög

grad är ekonomiskt engagerat, och där alltså dessa insatser stå på spel.

Trafiken har under de senaste årtiondena revolutionerats genom motortrafiken.

Att blunda för detta faktum går icke, och lika säkert är att

det är omöjligt att genom alltför rigorösa tvångsåtgärder hindra dess

alltfortskridande utveckling.

Utan överdrift torde kunna sägas att järnvägarna genom sin brist på

förståelse för det nyaste kommunikationsmedlet och sin brist på nödig

anpassning och tillmötesgående mot allmänheten verksamt bidragit till de

nuvarande svåra förhållandena. Denna brist på anpassning i långt tidigare

skede är förklarlig med hänsyn till den dominerande ställning järnvägarna

alltifrån sin början kommo att intaga. Å andra sidan torde det

nu icke vara varken möjligt eller lämpligt att ens försöka bromsa den

utveckling, som otvetydbart i många fall varit till allmänhetens fromma.

Men det är lika nödvändigt att vissa gränser utstakas, inom vilka de olika

trafikmedlen var för sig få arbeta och utveckla sig. Det gäller sålunda

att genom förståndiga och praktiska åtgärder utnyttja och utveckla de

fördelar, som de olika kommunikationsmedlen var för sig ovedersägligen

besitta, och att i stället för konkurrens i möjligaste mån åstadkomma samarbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

29

Härvid torde taxefråjgan för såväl järnvägar som bussar och lastbilar

spela den största rollen. En. revision av nu gällande järnvägstaxor i samtrafik

järnvägar emellan torde vara nödvändig och en utveckling i riktning

mot en fullständig samtrafik mellan järnvägar och hussar och lastbilar

på koncessionerade linjer skulle sannolikt lända alla parter till

nytta. Samtidigt är det emellertid också av vikt att ej ensidigt det ena

eller andra trafikmedlet ålägges tyngande skyldigheter beträffande arbetstid,

säkerhetsåtgärder m. m., utan att full rättvisa här skipas åt båda

hållen. o . .

Ett undertryckande av t. ex. lastbilstrafik även på långlinjer är otänkbart

enligt förbundets mening, då dylik hittills visat sig vara till den

allra största fördel såväl för jordbruket som för ute i landet belägna mindre

industrier. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att vissa reglerande

bestämmelser införas örn bilars skyldighet att jämväl taga returfrakter av

t. ex. emballage o. d., så att de ej kunna skada järnvägarna genom att blott

taga det bästa och den bäst betalda frakten, lämnande åt de senare att ombesörja

den besvärligaste och kanske sämst betalda. Beträffande omnibusslinjer

böra dessa ordnas så att de på längre sträckor örn möjligt tillföra

järnvägarna trafik i stället för att konkurrera. Men här liänger också

mycket på järnvägarna själva. Dessa måste förenkla, förbilliga och rationalisera

sin trafik framför allt så att turerna bli tätare och med lämpliga

tidtabeller samt tågsätten lättare och följaktligen billigare i drift. En

förbättring i detta avseende pågår dock för närvarande och hör på allt

sätt understödjas. Utan tvivel häftar vid järnvägarna i regel även i

många fall en onödigt stor och tung organisation. Denna är nog ofta en

följd av alltför stränga allmänna bestämmelser i fråga örn en del detaljer.

I den mån så är fallet bör detta kunna mildras.

Ett försiktigt prövande av frågor örn tillstånd till såväl linjetrafik sorn''

omnibusstrafik är av nöden påkallat. I varje sådant fall måste dock noga

trafikanternas intressen bevakas, ty det måste vara dessa som i sista hand

bli avgörande.

I fråga örn lastbilstrafiken synes det vara rimligt att jämväl släpvagnar

beläggas med skatt, varjämte ett övervakande av att hastiglietsbestämmelserna

följas är oundgängligen nödvändigt. En noggrann kontroll

över landsvägstrafiken genom t. ex. vägpoliser torde inom en simi'' framtid

bliva nödvändig.

Att lastbilar och omnibussar hittills icke fått hära tillräckligt stor andel

av de kostnader för fördyrat vägunderhåll, som de förorsaka, är obestridligt,

och det bör därför tagas under övervägande, örn icke beskattningen

av desamma borde i rimlig grad höjas. Från vägstyrelsernas sida

mäste föreligga ett starkt intresse av att den slitning av vägbanan, som

genom en livlig buss- och lastbilstrafik uppstår, icke drabbar vägdistriktet

i alltför hög grad, men å andra sidan måste också behjärtas trafikanternas

intressen så att dessas transporter och möjligheter för en snabb och

bekväm persontrafik blir på bästa och billigaste sätt ordnad.

Då i de båda motionerna påyrkas en ingående utredning av vilka åtgärder,

som kunna vidtagas »för ernående av en ur nationalekonomisk

synpunkt sund reglering av förhållandet emellan biltrafiken å ena sidan

och övriga kommunikationsföretag å den andra», synes det förbundet onödigt

att på detta stadium av frågan gå mera in i detalj av problemets alla

frågor. Den‘ påyrkade utredningen är emellertid ovedersägligen av den

vikt och betydelse —■ ej minst från v ä gd i st rikt e n s sida — att förbundet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

på det kraftigaste vill tillstyrka densamma. Det bör emellertid framhållas,

att denna utredning bör bedrivas i skyndsammaste tempo och att, då

densamma kommer till stånd, till utredningsmän väljas personer, som ha

möjlighet att ägna sina krafter och sin tid åt uppdraget i möjligaste mån

så att ej detta drabbas av alltför många och långa avbrott.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse har, under framhållande att

den rådande oreglerade konkurrensen mellan bil- och järnvägstrafik berett

personalen vid de enskilda järnvägarna betydande svårigheter, förordat

en utredning i ämnet.

Svenska transportarbetareförbundet framhåller följande:

Sedan ett antal år har en mördande konkurrens bedrivits, mellan motorfordons-

och järnvägstrafik samt mellan dessa och sjöfarten. Därvid

hava ofta tillgripits åtgärder, vilka icke kunna betecknas såsom

lojala, utan mera avsedda att skada motparten. Förbundets medlemmar

ha härigenom många gånger tillfogats ekonomiska skador och

andra fackliga svårigheter. Motorfordonsägare åtaga sig ofta långväga

transporter till ruinerande priser. Järnvägarna och i all synnerhet statens

järnvägar ha i konkurrensen med sjöfarten mycket ofta nedsatt sina

frakter under självkostnadspris, varigenom betydande rubbningar åstadkommits

på dessa arbetsområden. Även andra missförhållanden kunna påvisas

i samband med dessa oreglerade förhållanden. Motionären herr

Lundquist påpekar den långa och i många fall obegränsade arbetstiden

som presteras av motorfordonsförare. Vi vilja intyga att så är förhållandet.

Även där man på längre sträckor medsänder tvenne chaufförer att

tura örn vid ratten, är det uppenbart att ingen verklig vila kan givas den

icke tjänstgörande.

Vid överläggningar rörande dessa frågor har Svenska transportarbetareförbundets

styrelse kommit till insikt örn att ingen verkligt genomgripande

ändring kan åstadkommas på berörda områden, utan att den föregås

av en grundlig undersökning av alla hithörande förhållanden.

Svenska transportarbetareförbundets förtroendeman herr Charles Lindley

har därför i riksdagens första kammare väckt en motion nr 63, vari han

påyrkar tillsättande av en större representativ undersökningskommission

för att verkställa en förutsättningslös undersökning och att kommissionen

bemyndigas att inkalla vittnen samt infordra alla handlingar och räkenskaper

som kunna anses erforderliga.

Förbundsstyrelsen anser sig emellertid sakna anledning att ingå i prövning

av herrar Lundquists och Lefflers motiveringar, men då deras yrkanden

i stort sett sammanfaller med den av herr Lindley i första kammaren

väckta motionen, anse vi oss böra uttala en stark anslutning till kravet

på en grundlig undersökning av en kommission utrustad med obegränsad

utredningsfullmakt.

Sveriges trafikbilägares riksförbund anför huvudsakligen följande:

Båda de nu väckta motionerna synas oss tillkomna för att i viss mån tillmötesgå

järnvägsintressen och för att genom lagbestämmelser och pålagor

på automobilismen söka befria järnvägarna från den besvärande

konkurrens, det nyare transportmedlet biltrafiken bjuder.

Vid behandlingen av dessa motioner måste, synes oss, emellertid denna

åsikt helt frångås och syftet ändras därhän att man önskar ordna landets

kommunikationsväsende så, att de olika trafikmedlens drift och förvalt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

31

ning kommer att rationaliseras därhän att varje trafikmedel må komma

till användning vid de transporter, för vilka det är ändamålsenligt oell

mest lämpligt. Man måste utgå ifrån att samhället oell näringslivet ej kalr

avvara någotdera och att dessa således måste komplettera varandra.

Att senare tiders utveckling medfört ändrade förhållanden i sådan omfattning

att automobilens framträdande på transportmarknaden rubbat

äldre trafikföretags existensförhållande, samt t. o. m. äventyrat dessa,

får ej föranleda till den ensidiga uppfattningen, att dessa äldre trafikföretag

och det i dem investerade kapitalet till vad pris som helst skall

bibehållas och förräntas.

Att skjuta skulden helt över på den i utveckling stadda automobiltrafiken

för de förluster, som till följd av utvecklingens gång säkerligen nu

bliva oundvikliga för andra trafikmedel, är en felaktighet.

Statsmakternas hitintills passiva hållning till detta problem är ensamt

orsaken till det kaos, i vilket hela vårt transportväsende för närvarande

råkat och vilket nu äventyrar det hela. Så mycket ivrigare måste man

instämma i motionärernas framställning örn skyndsamma åtgärders vidtagande.

Denna utredning måste först klargöra lämpligaste åtgärder för

ordnandet av de olika trafikmedlens inbördes förhållanden. Det är nämligen

ej enbart järnvägarna och sjöfarten som stå inför ett hotande ekonomiskt

sammanbrott. Även biltrafiken befinner sig i samma prekära situation,

vilket nationalekonomiskt sett är lika olyckligt, då i biltrafiken redan

nu är investerat långt större kapital och flera personer inom densamma

sysselsattes än vad som är förhållandet inom båda de övriga trafikmedlen

tillsammans.

Icke heller får man ensidigt betrakta last- och omnibustrafiken och

taga enbart dess verkningar som utgångspunkt för en utredning, utan

automobiltrafiken i dess helhet. Fastän kanske dessa kategoriers verksamhet

f. n. är den vid ett hastigt påseende mest i ögonen fallande, inverkar

kraftigt även den utbredda persontrafiken med automobil i sådan omfattning,

att även denna måste medtagas och utredas samtidigt. Att i

samband därmed järnvägarnas och den inre sjöfartens förutsättningar och

taxepolitik skall utredas torde vara självklart.

Mot motionärernas förmodan att man genom ökade skattepålagor, hastighetsbegränsningar

och skärpt kontroll å biltrafiken skall kunna hämma

dennas förutsättningar att stå sig i konkurrensen måste kraftigt reageras.

Dylika åtgärder skulle minst sagt kunna betecknas som en tillbakagång

i utvecklingen. De skatter, som redan nu uttagas av automobiltrafiken,

torde mer än väl svara för vad staten som sådan av denna näring kan

hava rätt att fordra. Varthän snäva hastighetsbestämmelser leda har, sä

länge personvagnarna bands av dylika, tydligt visats.

Inom automobilfabrikationen arbetas energiskt på förbättrade konstruktioner,

möjliggörande mindre slitningar av material och vägar, samtidigt

med möjliggörandet av ökad hastighet och lastförmåga utan något som

helst riskerande av trafiksäkerheten. Dä verkliga förhållandet är, att

framkomstmöjligheter finnas utan annan risk jin vad överträdelser av

meningslösa lagbestämmelser innebär och vilka bestämmelser dess värre

äro mot allmänhetens uppfattning, blir följden även för den mest ansvarskännande,

alf lagens bestämmelser ringaktas och åsidosättas.

Även måste förslaget att anordna särskild polis, finansierad av bilskattemedel,

på det allvarligaste avrådas. Detta vore liktydigt med införande

av en klasslag, vilken måste förutsätta, att motorförarna i sin

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

näringsutövning skulle vara så lagstridiga och så avsevärt skilja sig från

övriga medborgare, att särskild poliskår enbart för deras del måste anordnas,

i likhet med vad som skett för spritsmugglare o. dyl. Näringen

är ju dock med vederbörligt tillstånd i lag medgiven och lyckas man blott

ordna vad man redan borde gjort, nämligen åstadkommande av ordnade

förhållanden för trafikväsendet genom en ändamålsenlig lagstiftning möjliggörande

trafikapparatens anpassning efter verkliga behovet, bortfaller

största delen av de lagöverträdelser man nu beskärmar sig över.

Såsom ofrånkomliga åtgärder för åstadkommande av bättre ordnade förhållanden

på kommunikationsområdet framhåller förbundet, med hänvisning

till tidigare inlämnade och vid yttrandet fogade inlagor, däremot följande:

gemensamma överläggningar mellan myndigheterna och samtliga

trafikmedlens företrädare för en allsidig och noggrann utredning samt

omedelbart inrättande av trafiknämnder i varje län, vars yttrande i alla

trafik- och vägfrågor av länsstyrelserna skola inhämtas. Åstadkommandet

av dylika trafiknämnder kan omedelbart verkställas utan inväntande av

utredningens resultat, då samtliga trafikutövare i sina framställningar

tidigare föreslagit denna åtgärd och förklarat sig beredda lämna sitt

bistånd. Med dessa trafiknämnders biträde skall länsstyrelserna, enligt

lagens bestämmelse, noggrant undersöka verkliga behovet vid inkomna

ansökningar örn trafikrättigheter, jämte sökandes förutsättningar

och kompetens för uppdragets fullgörande. Vidare höra länsstyrelserna

omedelbart förständigas att ej genom utsläppandet av nya tillstånd

försvåra läget under den tid utredningen pågår. Tillstånd att utöva

yrkesmässig automobiltrafik skall endast utlämnas till rena yrkesföretag

och ett stopp sättas för allt utövande av yrket som binäring, vilket hitintills

endast lett till och orsakat framskapande av okynnestrafik.

Som ofrånkomlig åtgärd framstår även nödvändigheten av trafiktillståndens

reducering till ett antal, överensstämmande med verkliga behovet.

Detta överlämnas till av förbundet enligt bilagda inlagor föreslagna

trafiknämnder.

Motorfordonsförordningens förtydligande är en nödvändighet beträffande

såväl linjetrafik som även hämtningsrätten, returkörningar, stationsort

och trafikområden, allt för såväl omnibus-, last- som persontrafik.

Omöjliggörandet av all okontrollerbar trafik såsom uthyrandet

av bil utan chaufför, körningars verkställande utan trafiktillstånd, men

med stöd av kontrakt, måste tillrådas, såväl som skärpta straffbestämmelser

mot all lagstridig trafik. Importen av såväl fordon som därtill

hörande drifts- som andra förnödenheter bör även ägnas en noggrann

utredning.

Med stöd av vad således anförts samt med hänvisning till skrivelser från

förbundet till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet av

den 29 november 1930 samt till Kungl. Majit av den 14 december 1931

jämte järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Majit av den 9 februari

1931 hemställer förbundet, att utskottet måtte tillstyrka motionärernas

yrkanden.

Den i förbundets yttrande omförmälda skrivelsen av den 29 november

1930 till chefen för kommunikationsdepartementet utmynnade i en hemställan

örn åtgärder för sådan ändring i motorfordonsförordningens bestämmelser

rörande prövning av ansökan örn trafiktillstånd, att härför

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

33

skulle utses trafiknämnder, i vilka utövare av yrkesmässig automobiltrafik

torde vara representerade.

Sveriges omnibusägares riksförbund yttrar i huvudsak följande:

Riksförbundet ber först och främst att få framhålla, att omnibustrafiken

på grund av sin speciella uppgift och sin av särskilda föreskrifter och förordningar

reglerade och kontrollerade verksamhet i så många avseenden

intar en från övrig motortrafik skiljaktig ställning, att vid en ifrågasatt

utredning, som berör motortrafiken i sin helhet, hänsyn bör tagas till

denna omnibustrafikens särställning. I de här berörda motionerna äro

sålunda en hel del uttalanden, som beröra »biltrafiken», icke tillämpliga

på omnibustrafiken.

Den av motionären* 1 uppgivna siffran för järnvägarnas inkomstminskning

till följd av bilkonkurrensen torde vara mycket otillförlitlig, i all synnerhet

som så många andra omständigheter under senare år medverkat

till denna inkomstminskning. Exempelvis kan påpekas, att enskilda järnvägar

i södra Sverige i flera fall huvudsakligen ha tillkommit som transportmedel

för betorna men numera, på grund av att betodlingen minskat

i omfattning och sockerfabrikerna dessutom använda egna traktortåg för

sina transporter, fått transportmängden katastrofalt nedsatt. Vidare har

den allmänna depressionen även på transportväsendets område blivit synnerligen

kännbar och måste menligt inverka även på järnvägarnas inkomster.

Ehuru det icke råder något tvivel örn, att järnvägarna blivit

lidande på motortrafikens utveckling, vilken skulle kunna identilieras med

teknikens framskapande av ett för trafikanten billigare och smidigare

transportmedel, så är det likväl oberättigat att betrakta motortraliken som

en subventionerad inkräktare på järnvägens verksamhetsområde. Järnvägarnas

nödläge torde i stället ha sin naturliga förklaring i deras åtminstone

tidigare bristande anpassningsförmåga efter varierande trafikbehov,

svårigheter på grund av snäva bestämmelser att ändra otidsenliga

driftsmetoder och organisation. Endast i en grundlig revidering och omläggning

av järnvägarnas organisation, innefattande lättnader i tant ler

och åliggande skyldigheter, är ett varaktigt botemedel att finna, ej i en

med konstlade medel genomförd begränsning av konkurrenternas rörelsefrihet.

På några håll kunna missförhållanden i konkurrensavseende visserligen

ännu förekomma, men de torde numera utgöra undantag och ha oftast tillkommit

innan den yrkesmässiga motortraliken i tillräcklig grad stabiliserats

och myndigheterna vunnit nödig erfarenhet i dessa ärendens handläggning.

Beträffande nya trafiktillstånd, evad desamma gälla omnibustrafik,

tror sig riksförbundet kunna bestämt hävda, att sådana numera

lämnas endast där verkligt behov förefinnes, emedan länsstyrelserna jämlikt

motorfordonsförordningen i dessa fall först infordra såväl därav berörda

järnvägars som övriga kommunikationsföretags, lokala myndigheters

och befolknings yttrande, varigenom alla intresserade parter iå göra

sig hörda.

Det är riksförbundet angeläget att på det bestämdaste få tillbakavisa

den av motionären mot »bil- och bussägarna» utslungade generella beskyllningen

för »snyltgästande». Beträffande omnibustrafiken har sålunda

av motionären endast ett fall påvisats, vilket fall rör ett av statens

1 Med uttrycket »motionären» synes i detta yttrande åsyftas i vissa fall motionen 11:315

i andra fall motionen 11:316.

Hiliana lill riksdagens protokoll 19.‘12. S sami. XI lili fl. (Nr 5 9.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

järnvägar hos länsstyrelsen begärt förbud för en omnibusägare att köra

fram på stationsplanen. Denna statens järnvägars framställning föranledde

emellertid efter skedd utredning icke någon länsstyrelsens åtgärd.

Att kalla en omnibusägares inkörande och vändande med omnibus å stationsplan,

för vilket K. B. ansett förbud icke kunna utfärdas, för »snyltgästeri»

är betecknande för motionärens ensidiga och järnvägsmanna betonade

syn på frågan.

Vad beträffar motortrafikens förhållande till vägväsendet vill riksförbundet

instämma i önskvärdheten av att detta snarast blir föremål för en

allsidig utredning. Vid en sådan torde det med all sannolikhet komma

att visa sig, att de avgifter, som motortrafiken lämnar i form av fordons-,

bensin- och gummiskatt, redan nu utgöra en skälig gottgörelse för motortrafikens

utnyttjande av vägnätet, i det att dessa skatter icke blott täcka

motortrafikens andel i vägunderhållet, utan även lämna ett rikligt bidrag

till förbättringar och nybyggnader. De siffror för i vägunderhåll och

vägbyggnader nedlagda medel jämförda med bilskattens belopp, som motionären

efter civilingenjör Vretlind anför, liro i detta sammanhang absolut

missvisande, eftersom de angiva klumpsummorna för tidsperioden

1906—1930, under vilken tid bilskatt dock utgått endast från och med år

1923. Riksförbundet kan därför ej underlåta att uttrycka sin förvåning

över, att motionären i detta fall velat använda sig av en statistik, som

måsto verka rent vilseledande för den, som utan att vara insatt i verkliga

förhållandena läser motionen. Att direkt jämföra bilskattemedlens belopp

med hela årliga kostnaden för vägväsendet är heller icke någon rättvis

bedömningsgrund, dels emedan av hela vägnätet sannolikt mer lin hälften

utgöres av vägar, som icke i nämnvärd grad beröras av motortrafik, dels

emedan stora belopp av bilskattemedlen på grund av bristande sakkunskap

inom allt för många väghållningsdistrikt bortplottras till ingen nytta.

Ytterligare är att märka, att den influtna bilskatten visat en så stark ökning

under senare år, att blott de senaste årens siffror kunna ge någon

rättvis bild av vad motortrafiken lämnar och under den närmaste framtiden

kommer att lämna såsom bidrag till vägnätets underhåll och utbyggande.

Motionären anför, att uraktlåtenhet att följa motorfordonsförordningens

föreskrifter i fråga örn maximilast och maximihastighet, vidare frihet från

skyldigheten att åtaga sig mindre givande transporter samt en obegränsad

arbetstid ge motortrafiken sådana möjligheter i förhållande till järnvägarna,

att konkurrensen blir orättvis. Riksförbundet vill ånyo framhålla,

att ingen av dessa omständigheter kan sägas vara tillämplig på

omnibustrafiken. Denna bedrives efter av myndigheterna fastställda turlistor,

vilka skola följas såväl till antal som avgångs- och ankomsttider,

och är personalens tjänstgöringstid såväl genom motorfordonsförordningen

som befintliga kollektivavtal på ett betryggande sätt begränsad. Även

beträffande vagnmaterialet är omnibustrafiken minutiöst kontrollerad genom

fastställda mått för bussens in- och uthändiga dimensioner samt hjultryck

ävensom genom årlig besiktning och kontrollbesiktning, när helst

besiktningsman så påfordran. Den obligatoriska försäkringen innebär betryggande

ansvarsskyldighet gentemot allmänheten.

Motionären förordar inrättandet av en särskild trafikpolis för landsvägarna,

vilken polis bör vara utrustad med sådana hjälpmedel, att nödig

kontroll verkligen möjliggöres. Denna trafikpolis skulle bekostas av bilväsendet.

Härtill får riksförbundet invända, att, bortsett från behovet av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

35

en sådan polis, dess möjligheter trots alla tänkbara hjälpmedel ändå bleve

alltför små att övervaka hela vägnätet för att rättfärdiga de betydande

kostnader, som den skulle kräva. 1 stället för att använda bilskatten delvis

till en sådan kontroll bör den oavkortad gå till vägväsendets förbättrande

genom vägarnas förstärkning oell breddande, varigenom en hel del

av nu nödvändiga inskränkningar i motortrafikens rörelsefrihet bleve

överflödiga och behovet av polisuppsikt i samma mån mindre..

Motionären föreslår tillsättandet av en trafiknämnd vid värjo länsstyrelse,

vilken nämnd skulle utgöras av representanter för järnvägs-, sjöfarts-

oell redan befintliga motortrafikföretag och vilken skulle biträda vid

beviljandet av nya trafiktillstånd. Riksförbundet får som sin mening anföra,

att en sådan nämnd är obehövlig, eftersom länsstyrelserna redan nu

jämlikt motorfordonsförordningens § 27 inom. 1 skall över ansökan om

tillstånd till linjetrafik »ej mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten

i orten samt järnvägsföretag eller annat trafikföretag, som beröres ay den

ifrågasatta trafiken, än även, örn förhållandena därtill föranleda, vid utlyst

sammanträde eller i annan lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga

och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.»

Motionären anser önskvärt att, vid eventuella nya pålagor för motortrafiken,

»jordbrukare och trädgårdsmästare m. fl.», som av dessa pålagor

komma att lida men i sin näringsutövning, skola restitutionsledes

eller på annat sätt hållas skadeslösa. Riksförbundet måste helt taga avstånd

från den princip, motionären här vill göra sig till tolk för. Går

man in för att motortrafiken skall helt bestrida kostnaden för vägunderhållet,

får naturligtvis ej något avkall göras på skyldigheten för den ena

eller andra kategorien att deltaga härutinnan. Skulle så ske, komme ju en

subventionering för vissa till stånd, vilket ju strider mot motionärens egen

uppfattning.

Angående det ur nationalekonomisk synpunkt beklagliga faktum, att

motorfordonen och deras drivmedel representera en ansenlig del av landets

import, vill riksförbundet endast påpeka, att motortrafiken icke är

helt beroende av denna import, vilken skulle kunna avsevärt minskas, eftersom

det inom landet finnas möjligheter att framställa såväl fordon

som drivmedel. Den inhemska tillverkningen av omnibussar har också

numera en sådan omfattning, att den kan täcka större delen av nyanskaffningsbehovet.

Vad angår det inhemska bränslet, motorspriten,. har detta,

som bekant genom lagstiftningsåtgärder hindrats från att bliva så allmänt

använt som eljest kunde lia varit fallet. Det stora flertalet omnibussar

drivas numera med bentyl, varuti ingår 25—50 procent inhemsk motorsprit.

På grund av vad ovan anförts hemställer riksförbundet:

att hänsyn tagea till, att omnibustrafiken redan är på tillfredsställande

sätt reglerad och sålunda i förhållande till övriga transportmedel redan

intager en kontrollerad särställning;

att den begärda utredningen av motortrafikens ställning i förhållande

till övriga transportmedel, i vad denna utredning avser omnibustrafiken,

icke måtto föregripas genom omedelbara åtgärder, vilkas nödvändighet

eller berättigande icke ännu äro till sina konsekvenser eller berättigande

tillräckligt utredda, samt

att frågan om bilskattemedlens tillräcklighet och i samband därmed

frågan örn bilskattemedlens användning på lämpligaste sätt snarast utrodos.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

LasttrafikbUägarnas riksförbund hänvisar till sin i ärendet den 26 januari

1932 avgivna, i det föregående berörda skrivelse samt anför därutöver

bland annat följande:

Av herr Lefflers motion framgår, att -jz av järnvägens driftkostnader

äro personallöner och endast Va utgöres av sakliga kostnader samt att lönekostnaderna

ökats med 100 procent, under det att levnadskostnaderna

enligt socialstyrelsens index ökats med allenast 58 procent.

Ställer man dessa silfror i samband med järnvägarnas taxesänkning

och den rådande depressionen samt minskade sockerbets-, malm- och trävarutransporter,

är det tydligt, att det verkar vilseledande, att järnvägarnas

förluster och inkomstminskning är beroende på den ökade biltrafiken.

I järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Majit den 9 februari

1931 uppgives att av 28,377 lastbilar 10,076 eller 36 procent voro i yrkesmässig

länstrafik.

Byråchef A. Valsinger anförde vid trafikkonferensen den 23—25 maj

1927 bland annat, att »restriktiva bestämmelser i järnvägens intressen

mot den yrkesmässiga trafiken kcmme att förlora i betydelse och bliva

verkningslösa belt enkelt av det skäl, att anledningen till ’trafikflykten’

från järnvägarna till landsvägarna endast till en obetydlig eller sannolikt

försvinnande del är att tillskriva den yrkesmässiga trafiken, men till

alldeles övervägande del motortrafiken över huvud taget, mot vars utveckling

det torde vara fåfängt att uppställa några restriktiva bestämmelser».

Det är ganska förklarligt, att det stora antalet lastbilar i icke yrkesmässig

trafik transportera stora mängder gods, som förut kördes med

järnväg. Allmänheten kommer givetvis att utöka sin bilpark, örn sådana

förordningar fastställas, som försvåra användandet av yrkesbilar.

Herr Lundquist påpekar, att fem år förflutit sedan ovannämnda konferens

avhölls men ingenting åtgjorts — med undantag för nya motorförordningens

utförande — och att förhållandena sedan dess förvärrats.

Hade tillståndsgivande myndigheter redan då beaktat framförda önskemål

örn strängare iakttagande av behövlighet och lämplighet vid utlämnandet

av nya trafiktillstånd, skulle antagligen herrar Lundquists och

Lefflers motioner nu icke framkommit.

Herr Lundquist anser, att det område, inom vilket bilen skulle äga rätt

att köra, bör begränsas. Hur den svenska allmänheten kommer att ställa

sig till en sådan lag, får väl framtiden utvisa, men det är väl föga troligt,

att livsmedelsleverantörer och -förbrukare, exportfirmor, trädgårdsmästare,

teatersällskap, handelsresande m. fl. skulle i varje särskilt fall

kunna avvakta ansökan till länsstyrelsen örn linjetrafikrättigheter för

transport av deras gods dit de omedelbart behöva det.

Skulle en biltransporttaxa i lag kunna påbjudas, som i praktiken kunde

tillämpas och respekteras, vore detta önskvärt.

Herr Lundquist skriver: »En sund utveckling kräver helt naturligt

plats för det nya kommunikationsmedlet vid sidan av de äldre. Kommunikationsföretagen

äro till för landets och näringslivets skull och icke omvänt.

Järnvägarna kunna därför helt naturligt icke göra anspråk på

att få stänga ute andra kommunikationsmedel, som visa sig kunna bättre

än järnvägarna fylla ett visst trafikbehov.» Man vågar hoppas, att Kungl.

Majit har samma syn på frågan, och, då en allsidig sakkunnig utredning

borde kunna bringa närmare svar på detta stora problems lösning, instämmer

förbundet i motionens yrkande örn en skyndsam utredning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

37

Sveriges allmänna sjöt artsförening, som yttrat sig allenast över motionen

11:315, anför följande:

Det under senare tid i hög grad skärpta konkurrensförhållandet mellan

å ena sidan de landväga transportmedlen järnvägar och automohiler och

å andra sidan sjöfarten föranledde på sin tid Sveriges allmänna sjöfartsförening

att å dess ordinarie årsmöte den 19 april 1929 bringa frågan under

offentlig diskussion. I det inledningsanförande, betitlat »Sjöfarten

och de landväga transportmedlen», som vid angivna tillfälle hölls av

hamndirektören i Malmö Gustaf Edlund, belystes närmare de olika kommunikationsmedlens

insats i trafikarbetet och berördes i samband därmed

åtskilliga sidor av det nyssnämnda konkurrensförhållandet. Huvudintresset

vid ämnets behandling kom av naturliga skäl att knyta sig till

den del, som avsåg statens järnvägars förhållande till sjöfarten. Körande

vad i sådant hänseende och i övrigt i detta ämne förekom, tillåter sig

styrelsen hänvisa till ett vid yttrandet fogat särtryck av föreningens tidskrift

innefattande såväl det berörda anförandet som ock den därpå följande

diskussionen.

Med stöd av vid nämnda årsmöte fattat beslut ingick sjöfartsföreningens

styrelse — gemensamt med Sveriges redareförening — den 23 april

1929 till Kungl. Majit med skrivelse, däruti föreningarna — utgående

från den framställning, som den 9 april 1929 till Kungl. Majit ingivits

från Svenska hamnförbundet i fråga örn föranstaltande av utredning

snarast möjligt rörande konkurrensen i Sverige mellan järnvägarna och

sjöfarten — framhöllo, hurusom genom den nämnda framställningen förts

fram en fråga av direkt och utomordentligt stor betydelse för den svenska

sjöfartsnäringen. Efter att närmare hava berört frågans behandling

vid ovannämnda årsmöte sammanfattade föreningarna sina synpunkter

på frågan sålunda:

»Redan Hamnförbundets förenämnda framställning giver vid handen,

att här i själva verket föreligger ett synnerligen viktigt nationalekonomiskt

spörsmål av mycket invecklad och svårlöst natur. Detta förhållande

bestyrktes ytterligare i hög grad av vad vid mötet förekom. Föreningarna

få därför i anslutning till Hamnförbundets framställning hemställa,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig och ingående

undersökning av det förevarande spörsmålet, i avvaktan varpå

med den slutliga handläggningen av föreliggande förslag angående ny

taxa för transporter å statens järnvägar torde böra få anstå.»

Vad av föreningarna sålunda hemställts vann så till vida icke beaktande,

som sedermera det åsyftade taxeförslaget i huvudsak genomförts

utan att hava föregåtts av sådan särskild utredning, som av föreningarna

begärts. Frågan örn utredningens anordnande lärer för närvarande

närmast vara beroende på yttrande av kommerskollegium.

Det lider enligt styrelsens åsikt intet tvivel därom, att de synpunkter,

som legat till grund för styrelsens tidigare här ovan omförmälda åtgärd,

under den tid, som därefter förflutit, ytterligare i hög grad accentuerats

genom åtgärder från statens järnvägars sida. Den taxepolitik, som statens

järnvägar sålunda alltfort tillämpar, mäste, enligt styrelsens sätt att

se, förr eller senare leda till en katastrof för vissa delar av den svenska

sjöfarten, därest den nämnda politiken får obehindrat fortsättas. I åtskilliga

viktiga hänseenden kunna motsvarande synpunkter, som i den

nu förevarande motionen från järnvägsmannahåll bagges på spörsmålet om

biltrafikens konkurrens med andra kommunikationsföretag, med lika be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Banko ut skot t ets utlåtande Nr 59.

rättigande anföras mot statens järnvägars konkurrens med sjöfarten. I

sådant hänseende kan icke nog kraftigt understrykas synpunkten av de

ojämna villkor, varunder å ena sidan statens järnvägar och å andra sidan

sjöfarten bedriver sin verksamhet, en synpunkt, som på visst sätt och i

sitt särskilda sammanhang jämväl kommit till uttryck i motionen, da

däri framhålles att för statens järnvägars vidkommande givetvis icke

föreligger den risk för ekonomiskt sammanbrott, varav privata företagare

(enskilda järnvägsföretag) kunna drabbas genom en övermäktig konkurrens.

Den i motionen förebragta utredningen visar direkt och övertygande

llän på förekomsten av en i vissa avseenden osund konkurrens örn godstransporterna

från automobiltrafikens sida och i vart fall på en ojämnhet

i villkoren, under vilka dessa och de äldre transportmedlen — järnvägar

och fartyg — arbeta. En utredning rörande detta konkurrensförhållande

måste därför anses vara av förhållandena i hög grad påkallad.

Men att en utredning i det förevarande ämnet icke bör inriktas enbart

på senast berörda konkurrensproblem finnér styrelsen lika uppenbart.

Härvidlag bör uppmärksammas, att i motionen synes vara ifrågasatt en

vidsträcktare befogenhet för järnvägsstyrelsen att besluta örn fraktnedsättningar

än den redan för närvarande äger. Häremot måste undertecknad

styrelse, med hänsyn till den erfarenhet, som hittills vunnits beträffande

statens järnvägars taxepolitik, rikta en bestämd erinran, för såvitt

icke erforderliga garantier mot en ur nationalekonomisk synpunkt förkastlig

fraktnedpressningspolitik från statens järnvägars sida kunna utfinnas,

något som icke utan en föregående förutsättningslös och allsidig

utredning av problemet torde kunna bedömas. Frågan örn statens järnvägars

frihet på ifrågavarande område berör nämligen själva kardinalpunkten

i de framställningar, som, här ovan omförmälda, tidigare blivit

gjorda. Det är med hänsyn till det ovan sagda enligt styrelsens mening

ofrånkomligt, att en utredning, som i motionen begäres, bestämmes att

omfatta även den sidan av saken, sorn berör statens järnvägars förhållande

till sjöfarten.

Styrelsen får i anslutning till det ovanstående tillstyrka en skyndsam

utredning, som omfattar icke blott frågan örn automobiltrafikens konkurrens

med övriga kommunikationsföretag utan jämväl frågan örn framtida

riktlinjer för statens järnvägars taxepolitik nied särskild hänsyn bland

annat till sjöfartens berättigade intressen.

Sveriges redareförening, som jämväl yttrat sig endast över motionen

11:315, anför följande:

1 anledning av remissen får föreningen, som redan tidigare framhållit

vikten av en sund reglering av förhållandet mellan sjöfarten å ena

sidan och de landväga transportmedlen å den andra, uttala sitt principiella

instämmande i motionens syfte.

Den ä sid. 14 i motionen föreslagna åtgärden att ändra bestämmelserna

i för järnvägarna gällande trafikstadga i sådan riktning, att järnvägarna

erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar lin vad nu är fallet, anser

sig emellertid föreningen böra avstyrka. Deras redan nu stora frihet på

taxepolitikens område har väsentligt bidragit till att försvaga konkurrenskraften

hos därav berörda delar av sjöfarten, och en åtgärd såsom

den av motionären föreslagna torde, även örn den vore ägnad att stärka

järnvägarnas ställning i förhållande till landsvägstrafiken, dock komma

att ytterligare försämra sjöfartens läge.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

39

Kanal-flottans rederiförening yrkar bifall till den i motionen II: 315

gjorda framställningen, under åberopande av innehållet i en ar'' Stockholms

rederiförening till Kungl. Majit den 30 december 1931 nylåten skrivelse,

i vilken anförts bland annat följande:

Nödvändigheten och lämpligheten av ett skyndsamt ingripande från statsmakternas

sida för vinnande av mera sunda förhallanden med avseende å

konkurrensen mellan järnvägar och sjöfart samt lastbils- och busstrafik

hade under den senaste tiden alltmer gjort sig gällande. Visserligen hade

i en del fall tillstånd till s. k. länstrafik med lastautomobiler av vederbörande

länsstyrelse avslagits och stundom jämväl åtal anställts mot automobilförare

för överbelastning av automobil, men å andra sidan hade ytterligare

en del trafiktillstånd beviljats och förhållandena jämväl i övrigt

utvecklat sig i samma för andra transportmedel ogynnsamma riktning som

förut. Det vore särskilt kusttrafiken samt trafiken på vara insjöar och kanaler,

som blivit lidande genom lastbilstrafikens utveckling, stundom med

hjälp av illojala metoder av skilda slag, ofta stridande mot gällande motorfordonsförordning

eller meddelade trafiktillstånd. Härtill komme, att

lastbilstrafikens övertagande av det i frakthänseende bättre betalade stycke*

godset verkat till skada för sjöfarten, som i vissa fall nödgats avsevärt inskränka

samt till och med upphöra med sin trafik. De i motorfordonsförordningen

givna bestämmelserna med avseende a linje- och länstrafik med

automobiler hade även i vissa fall kunnat kringgås.

Då det gällde att utforma den nya automobilbeskattningen, därvid förevarande

konkurrensspörsmål icke syntes kunna lämnas å sido, syntes jämväl

böra beaktas, att biltrafiken åtminstone såtillvida vöre subventionerad,

som denna trafik för närvarande icke hade att erlägga några avgifter

för amortering och förräntning av det kapital, som nedlagts på vägväsendet,

innan biltrafiken kommit till stånd. Härtill borde framhållas, att sjötrafiken

genom fartyg och gods åvilande hamnavgifter o. dyl. i en del hamnar

helt och hållet betalat och i andra i väsentlig mån bidragit till

amortering och förräntning av det i hamnarna nedlagda kapitalet.

Sjöfarten bereddes emellertid även svårigheter genom konkurrensen

från järnvägarna, särskilt till följd av dessas taxepolitik, att gång efter

annan medgiva tariffnedsättningar, som ensidigt komme vissa intressen

till godo och i hög grad skadade andra. Järnvägsstyrelsen syntes vid

sina tariffnedsättningar alltför ensidigt beakta statens järnvägars egen

påstådda fördel utan tillbörlig hänsyn till frågan, örn nedsättningarna

vore ur allmän ekonomisk synpunkt försvarbara. Det för ef olle även,

som om järnvägsstyrelsen skulle Adil långt driva sin strävan att få draga

godset längsta möjliga distans på statens järnvägars egna banor. Den

taxepolitik, som från statens järnvägars sida bedreves, syntes i väsentlig

mån rubba do naturliga transportvägarna för godset och bidroge därigenom

i lillg grad till den osäkerhet och planlöshet, som råddö, inom

transportväsendet. Denna politik bidroge också till att spoliera det kapital,

som för de hittills använda transportvägarna nedlagts i hamnar

och andra anläggningar av skilda slag såväl av kommuner och enskilda

som även i vissa fall av staten genom andra organ jin järnvägsstyrelsen,

t. ex. för Göta kanal.

Då nu järnvägsstyrelsen å ena, sidan, såsom i dagarna skett, framhållit

svårigheterna att amortera och förränta det i statens järnvägar iuxllagda

kapitalet och därvid tillika trots de stora nedskrivningar av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

detta kapital, som verkställts oell de andra lättnader med avseende å dess

amortering, som åtnjötes, allt på statsverkets bekostnad —- upplyst, att

statens järnvägar i år gått med förlust, men å andra sidan i konkurrensen

med andra transportmedel alltjämt på olika sätt nedpressade fraktsatserna,

framstode detta förfarande såsom åtminstone för ett statens

företag föga berättigat, särskilt som ju den konkurrerande sjöfarten icke

kunde, såsom statens järnvägar, å det allmänna — d. v. s. skattebetalarna

— övervältra någon del av kostnaderna för ränta och amortering å

det i sjöfarten nedlagda kapitalet. Rederi! ör en i n ge n ville även lästa

uppmärksamhet på att statens järnvägar under den senaste tiden tilllämpat

vissa enligt föreningens uppfattning mindre lämpliga reklammetoder.

Föreningen finge hemställa, att Kungl. Majit ville dels besluta angående

de _ åtgärder, som från statens sida omedelbart kunde vidtagas till

åvägabringande av en bättre ordning i konkurrensförhållandet olika

transportmedel emellan, dels föranstalta därom, att de föreliggande, med

en mängd mot varandra stridande intressen förknippade transportproblemen,

av vilka några blivit härovan antydda, snarast måtte göras till

föremål för allsidig utredning, dels ock meddela direktiv åt statens järnvägar

att i avvaktan å resultatet av nämnda utredning bedriva en taxepolitik,

som i möjligaste mån lämnade de hittills såsom normala ansedda

förhållandena på transportväsendets område orubbade.

Svenska humnförbundet har, efter en redogörelse för innehållet av vissa

av förbundet tidigare gjorda framställningar i ämnet, anfört huvudsakligen

följande:

Förbundet vill uttala sin tillfredsställelse med, att den utredning, som

motionären i riksdagens andra kammare, herr Lundquist, önskar få verkställd,

icke synes omfatta blott konkurrensen mellan järnvägar och bilar,

som järnvägsstyrelsen funnit önskvärt, utan hela transportproblemet, således

i överensstämmelse med vad förbundet ansett vara nödvändigt.

.Förbundet är av samma mening som motionären, att bilismen nått en

sadan utveckling, att hela landets kommunikations- och transportväsen

genom det nya kommunikationsmedlets tillkomst kommit i väsentligt

ändrat läge, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet och ingripande

för att den fortsatta utvecklingen på kommunikationsväsendets område

må bliva ur nationalekonomisk synpunkt sund och tillfredsställande.

Förbundet önskar också understryka, vad motionären säger örn den

olämpliga konkurrensen, att den möjliggöres genom de ojämna villkor,

som genom statsmakternas hittillsvarande hällning gäller i olika avseenden

för de olika kommunikationsföretagen.

Förbundet är även av samma mening som motionären, att lastbilstrafiken

icke hittills belastats med de kostnader, som den förorsakar det allmänna

i vägunderhåll m. ro., utan att dessa kostnader i stor utsträckning

uttagas skattevägen. Mycket vore utan tvivel vunnet, örn ändring härutinnan

kunde ske och större likställdhet med övriga kommunikationsmedel

i detta avseende uppnås. Huruvida och i vad mån statens järnvägar

belastas med samtliga på desamma belöpande kostnader — bortsett från

dem, som gälla s. k. kulturbanor — eller tillskott av allmänna medel i viss

utsträckning äger rum, vore synnerligen intressant att få utrett.

Mot ett uttalande i motionen måste förbundet inlägga sin bestämda gensaga.

Det säges: »Uteslutet synes ej heller vara, att, med hänsyn till bil
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

41

konkurrensen, bestämmelserna i för järnvägarna gällande trafikstadga

böra ändras i sådan riktning, att järnvägarna erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar

än vad nu är fallet.» Skälen till denna förbundets ställning

framgå i viss mån av vad ovan anförts, och närmare ha de angivits

i förbundets fleromnämnda framställningar.

Slutligen vill förbundet ytterligare understryka ett uttalande i motionen.

Detta gäller följande: »Såsom förhållandena utvecklats, synes den enda

framkomliga vägen för att rädda landets transportväsen från kaos vara

rationalisering av detsamma. Genom inbördes långt driven, på sina håll

osund konkurrens, sådan den hittills utvecklat sig, förorsakas endast förluster

för landet av oerhörda mått.--— Eeglerande åtgärder måste

vidtagas, så att en sundare uppdelning av trafiken ger sig och så att det

blir möjligt för kommunikationsväsendet att underlätta industriens, handelns

och jordbrukets upprätthållande i den alltmer hårda konkurrensen

med utlandet. Den passivitet från statsmakternas sida, som på detta område

hittills ådagalagts, måste anses olycklig, för att ej säga äventyrlig,

och torde i längden vara ohållbar.»

Under åberopande av vad ovan anförts får förbundet uttala sin livliga

anslutning till motionens syfte.

Göteborgs speditör stör euin g förklarar sig på angivna skäl instämma i

vad i motionen II: 315 anförts och förordar bifall till det i nämnda motion

innefattade yrkandet.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra erinra, att innevarande

års riksdag, med bifall i huvudsak till Kungl. Maj:ts proposition nr 174

ävensom i anledning av vissa i ämnet väckta motioner, beslutat vidtaga

höjning av automobilbeskattningen, varigenom på motorfordonstrafiken

överflyttats en större andel i kostnaderna för vägväsendet än hittills

varit fallet. De beslutade skatteökningarna hava beräknats medföra en

sammanlagd merinkomst av 15 miljoner kronor. Syftet med skärpningen

av beskattningen av automobiltrafiken är — förutom de rent statsfinansiella

skälen — att åstadkomma en mera rättvis fördelning av kostnaderna

för vägväsendet på sådant sätt, att motorfordonen komma att deltaga däri

i en av dess andel i den vägslitande trafiken påkallad ökad omfattning.

Höjningen drabbar bensinskatten, gummiringskatten samt fordonsskatten

för automobiler och motorcyklar och är så avvägd, att densamma hårdast

kommer att träffa omnibus- och lastautomobiltrafiken. Enligt beslutet skall

även en särskild fordonsskatt, i motsats till vad nu är fallet, utgå för

sådan för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplas till automobil.

I anslutning till nyssnämnda fråga örn beskattning av vissa släpvagnar

har Kungl. Maj:t i propositionen nr 175 bland annat föreslagit sådan ändring

av motorfordonsförordningen, att däri skulle stadgas registreringsskyldighet

för släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk.

Vid årets

riksdag vidtagen

höjning

av automobilbeskattningen

m. m.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Sammanfattning

au de

framförda

synpunkterna.

Den lämnade redogörelsen giver en belysning av den brydsamma oell

ovissa situation, i vilken vårt lands järnvägsväsen för närvarande befinner

sig. Även om detta läge delvis betingats av den nuvarande depressionen

samt i fråga örn vissa enskilda järnvägar dessutom av genomförandet

av nya bestämmelser rörande godssamtrafiken, torde det vara uppenbart,

att konkurrensen från automobiltrafiken, genom vars snabba utveckling

under de senare åren landets kommunikations- oell transportväsende

undergått en nära nog revolutionerande omvälvning, härvidlag i väsentlig

grad medverkar. Biltrafiken har medfört en betydande inkomstminskning

för såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägsföretagen

därigenom att den dels avlett trafik från järnvägarna, dels tvingat dem till

långt gående tariffsänkningar. Medan konkurrensen i fråga örn persontrafiken

väsentligen inskränkt sig till kortare avstånd, där omnibuslinjer

visat sig under vissa omständigheter kunna med fördel komplettera eller

ersätta tågförbindelser, hava lastbilarna under senare år slagit under

sig trafik å snart sagt alla avstånd, även relativt långa. Driften vid

ett stort antal av landets järnvägsföretag anses på grund av konkurrensen

från den motoriserade landsvägstrafiken icke kunna i längden ekonomiskt

upprätthållas. Inför denna eventualitet hava, såsom handlingarna utvisa,

åtskilliga förslag blivit framställda örn vidtagande av åtgärder från

statsmakternas sida för åstadkommande av en reglering av konkurrensförhållandet

mellan järnvägs- och automobiltrafiken, därvid uppmärksamheten

i främsta rummet inriktats på konkurrensen örn transporterna

av mera högvärdigt gods från de yrkesmässiga lasttrafikbilföretagens sida.

De skäl, som fr ån järn vägsintressenter na anförts till stöd

för genomförande av åtgärder i nyss angivet syfte, äro i första hand av

samhällsekonomisk natur, varjämte de statsfinansiella intressena åberopats.

Det har framhållits, att staten både såsom ägare till ett stort järnvägsnät

och i egenskap av långivare åt åtskilliga enskilda järnvägsföretag

har ett stort finansiellt intresse av att järnvägsdriften är ekonomiskt

bärkraftig. Riksdagens revisorer hava särskilt beträffande de enskilda

järnvägsföretagen framhållit att, därest ej åtgärder vidtagas för stärkande

av dessas ekonomi, åtskilliga sådana järnvägar måste antingen övertagas

av staten eller ock helt nedläggas. I båda fallen uppstå förluster för

staten. Ett nedläggande av en järnväg skulle därjämte medföra betydande

olägenheter i främsta rummet genom försämring av trafikmöjligheterna för

inom järnvägens trafikområde belägna industrier och näringar. En ekonomisk

ruin för de enskilda järnvägarna skulle emellertid — har det vidare

framhållits — innebära spolierande av ett avsevärt kapital icke endast

för staten utan även för kommuner, institutioner och enskilda personer

m. fl., vilka tillskjutit kapital till järnvägsanläggningarna i form

av lån och aktieteckning; en stor del av de av järnvägsföretagen utgivna

obligationerna innehaves av sparbanker och pensionskassor.

I samband härmed har jämväl påpekats, att samhällets transportappa
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr oi).

43

rat genom biltrafikens snabba utveckling blivit betydligt överdimensionerad.

Då biltrafiken erfordrar avsevärda kapitalinvesteringar oell dessutom

är beroende av cn handelsbalansen starkt försämrande import, har

ett nedbringande av den onödigt stora transportapparaten framstått såsom

ett viktigt samhällsekonomiskt intresse.

Ett ytterligare skäl för reglerande åtgärder har ansetts'' vara önskvärdheten

att undvika en radikal ändring i järnvägarnas taxesystem med därav

följande olägenheter för näringslivet. Det har framhållits, att lastbilstrafiken

i främsta rummet lagt under sig transporten av det mera

värdefulla stycke- och vagnslastgodset och lämnat åt järnvägarna att ombesörja

transporten av det mindre inkomstgivande massgodset. Härigenom

har grunden för järnvägarnas nuvarande taxesystem, värdetarifferingssy

sterne t, undergrävts. En övergång till ett system med enkla, efter

lastvikten graderade tariffer har ansetts förr eller senare bliva nödvändig,

därvid de nya tarifferna måste för massgodset sättas väsentligt högre

än för närvarande. Då det nu lågtarifferade massgodset väsentligen utgöres

av näringslivets råvaror, skulle en stegring av fraktkostnaderna

för dessa varor vara ägnad att försvaga produktionens förutsättningar.

Därest järnvägsföretag eljest icke skulle kunna äga bestånd, har det med

hänsyn till näringslivets intresse ansetts påkallat, att staten genom lämpliga

åtgärder ingriper för att stödja dessa företag.

Såsom motiv för en reglering- av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-

och automobiltrafiken har vidare anförts, att konkurrensen mellan

de båda kommunikationsmedlen för närvarande icke bedrives under

likställdhet i fråga örn rättigheter och skyldigheter. Det har från

järnvägarnas sida gjorts gällande, att den yrkesmässiga biltrafiken kunnat

utveckla sig på järnvägstrafikens bekostnad till stor del därför, att.

biltrafiken åtnjuter förmåner oell friheter, vilka äro förvägrade järnvägstrafiken.

Biltrafiken behöver sålunda, har det framhållits, icke bära

alla de kostnader, som rätteligen borde åvila densamma, i främsta rum

mot beträffande vägarnas byggande och underhåll. Under det att järnvägarna

själva anlagt och måste underhålla sina banor, anses autornobilskatterna

icke utgöra fullt vederlag för bilarnas slitning av vägarna.

Biltrafiken anses dessutom framför järnvägarna gynnad genom mindre

detaljerade och friare bestämmelser i fråga om exempelvis taxeväsende och

personalens tjänstgöringsförhållanden samt framför allt genom frånvaron

av befordringsplikt. Nu berörda olikställighet beträffande rättigheter

och skyldigheter har för dea gynnade parten möjliggjort att uttränga

den andra även på sådana håll, där denna vid en tävlan under lika förhållanden

skulle vara överlägsen. Med hänsyn till det faktiskt rådande

konkurrensförhållandet till lastbilarna har man ansett, att järnvägarna

borde beredas tillfälle till en friare prisbildning än den nuvarande, vars

normer reglerats under tider, då järnvägarna praktiskt taget innehade

monopol på alla transporter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Från järnvägshåll har vidare åberopats, att verkningarna av konkurrensen

från biltrafiken väsentligen förstärkts genom att de författningar,

som avsetts att reglera denna trafik, i vissa avseenden icke

på tillbörligt sätt iakttagits, varigenom lastbilstrafiken icke i allo kommit

att arbeta under förhållanden, som äro förenliga med en sund konkurrens

med järnvägarna. Av största betydelse härutinnan är tillämpningen

av de i 1930 års motorfordonsförordning meddelade bestämmelserna

angående beviljande av tillstånd till länstrafik. Det göres gällande,

att ansökningar örn sådant tillstånd ej av länsstyrelserna prövas lika

grundligt som ansökningar örn linjetrafik, varigenom tillstånd till länstrafik

kommit att utdelas i betydligt större omfattning än som varit motiverat

med hänsyn till behovet av nya trafikföretag. Det har anförts, att

numera praktiskt taget alla ansökningar örn tillstånd till länstrafik bifallas

av länsstyrelserna. Då linjetrafik för godsbefordran lätt kan ordnas

på basis av länstrafik, bar följden bärav blivit, att mångenstädes alltför

många lastbilsföretag kommit till stånd, vilka under stark inbördes

konkurrens nedpressat fraktsatserna till en rent ruinerande nivå. Uppkomsten

av detta osunda konkurrensförhållande bar ytterligare gynnats

av den lätthet, med vilken bilar kunnat förvärvas medelst avbetalningsköp.

I åtskilliga fall har därjämte igångsatts yrkesmässig biltrafik, som

icke varit baserad på hållbara ekonomiska kalkyler.

För undanröjande av sist berörda missförhållanden bar från järnvägarnas

sida påkallats ett mera än nu vårdat tillståndsgivande. I sådant hänseende

bar bland annat föreslagits, att ansökningar örn länstrafik för

godsbefordran borde prövas efter samma grunder som ansökningar örn

linjetrafik, att trafiknämnder, bestående av representanter för det allmänna,

trafikanterna och olika slag av trafikbolag, skulle inrättas med

uppgift att biträda länsstyrelserna vid handläggningen av frågor om

tillstånd att driva biltrafik, att trafiktillstånd endast borde beviljas, då

bebövligbeten och lämpligheten av trafiken vore ''ådagalagd och företagets

ekonomiska förutsättningar kundo bedömas, samt att — för begränsning

av de konkurrerande företagens antal — förnyelse av personliga

trafiktillstånd särskilt för länstrafik icke utan noggrann prövning

borde ske genom överflyttning på annan person.

En betydelsefull orsak till de nu rådande låga lastbilstaxorna har vidare

angivits vara, att bestämmelserna i motorfordonsförordningen örn

maximihastighet och maximibelastning i stor utsträckning icke tillämpas,

ett förhållande, som dessutom menligt inverkat på trafiksäkerheten och

vägbanornas beskaffenhet samt förorsakat många skador å person och

egendom. Tillsynen över föreskrifterna i nämnda delar bar betecknats

såsom otillfredsställande, beroende på lantpolisens fåtalighet oell många

arbetsuppgifter i övrigt. För ett effektivt övervakande av givna trafikförordningars

efterlevande har förslag väckts örn organiserande av en sär
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. 45

skild trafikpolis, för vilken kostnaderna skalle bestridas av automobilskattemedel.

Gentemot de synpunkter på bär ifrågavarande konkurrensförhållande,

vilka från olika håll framförts i järnvägarnas intresse, hava från representanter

för den yrkesmässiga biltrafiken anförts

i huvudsak följande. Trafikflykten från järnvägarna kan endast delvis

tillskrivas den yrkesmässiga biltrafiken, utan motortrafiken i allmänhet

är skuld härtill; endast en mindre del av landets lastbilsbestånd utgöres

av trafikbilar. I avsevärd mån är järnvägarnas nödläge att tillskriva

en bristande förmåga hos järnvägsföretagen att anpassa sig efter de nya

förhållanden, som uppkommit i samband med automobilismens genombrott.

Någon anledning att till vad pris som helst bevara de äldre trafikföretag,

som fått sin existens äventyrad genom det nya kommunikationsmedlets

tillkomst, anses icke föreligga. — Från lasttrafikbilägarnas

sida vitsordas, att en olidlig konkurrens för närvarande är rådande mellan

biltrafikföretagen själva, i främsta rummet beroende därpå, att tillstånd

till lastbilstrafik lämnats av länsstyrelserna i nära nog obegränsad

omfattning. Man motsätter sig emellertid på detta håll de framkomna

förslagen örn ökade skattepålagor och skärpning av trafikkontrollen,

vilkas genomförande anses vara ägnat att hämma biltrafikens utveckling.

Lösningen av de aktuella problemen har i stället förmenats

ligga i en begränsning av lasttrafikbilsbeståndet till närmare överensstämmelse

med verkliga behovet. Därest en sådan begränsning kommer till

stånd, väntas största delen av lagöverträdelserna försvinna utan att för

ändamålet en särskild poliskår måste anordnas. Inrättande av traliknämnder

har däremot ansetts vara ett steg i rätt riktning. Restriktioner

till nackdel för bilarna i konkurrensen örn godstransporterna skulle endast

medföra, att näringsföretag, som nu förhyra lastbilar för sina

varutransporter, i stor utsträckning skulle skaffa sig egna bilar, vadan

sådana åtgärder ej skulle gagna järnvägarna.

Från mera neutralt håll har uttryck givits åt den uppfattningen,

att såväl järnvägar som motorfordon äro nödvändiga för landets

samfärdsel och näringsliv samt att de båda kommunikationsmedlen

böra så ledas och handhavas, att de på bästa sätt komplettera varandra.

Lika litet som motorfordonen kunna undvaras för närtrafiken, lika litet

kunna de ersätta järnvägarna på fjärrtrafiken. Det har dock framhållits

såsom ett allmänt intresse, att en utjämning av konkurrensen mellan

järnvägs- och biltrafiken äger rum, till den del denna konkurrens beror

av bristande likställdhet mellan konkurrenterna i fråga om rättigheter

och skyldigheter.

Såsom av de föreliggande handlingarna inhämtas, har biltrafikens

snabba tillväxt medfört ett betydande ekonomiskt avbräck jämväl för

sjöfarten på hamnarna vid landets inre farleder och vid kusterna. Do

synpunkter på frågan örn konkurrensen från biltrafiken, vilka framhål
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Utskottets

yttrande.

lits från järnvägarnas sida, delas i stort sett av de av konkurrensen berörda

sjöfart sint ressen a. Särskilt har framhållits, att sjöfarten

till skillnad mot biltrafiken är belagd med en mängd avgifter till det

allmänna och till sin rörelsefrihet begränsad genom författningsbestämmelser

av olika slag. Sjöfarten lider emellertid dessutom av konkurrensen

från järnvägarna. Från sjöfartshåll Ilar gjorts gällande, att särskilt

statens järnvägar genom alltför kraftiga fraktnedsättningar utöva

en osund konkurrens på transportmarknaden.

Även örn de myndigheter och enskilda sammanslutningar, som uttalat

sig i frågan örn konkurrensförhållandet mellan olika samfärdsmedel,

hysa olika meningar örn denna frågas innebörd oell sättet för dess lösning,

hava dock samtliga anslutit sig till tanken att en allsidig utredning

av frågan bör genom statens försorg åvägabringas. Syftet

med den föreslagna utredningen har i allmänhet ansetts vara att få undersökt,

vilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för ernående av en sådan

reglering av förhållandet mellan biltrafiken å ena sidan och övriga kommunikationsföretag

å den andra, varigenom nu förekommande osunda

konkurrens må kunna förebyggas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att det nuvarande läget på kommunikationsväsendets

område icke ytterligare försämras i avvaktan på

slutförandet av nyssberörda utredning har från olika håll påyrkats, att

vissa omedelbara åtgärder måtte vidtagas, dels i syfte att få

till stånd ett mera rationellt förfarande beträffande tillstånd till länstrafik

med lastbilar, dels ock för att vinna ett noggrannare övervakande

av gällande trafikförordningars rätta efterlevnad. Då dessa åtgärder

ansetts falla inom ramen för nu gällande författningsbestämmelser, bär

deras genomförande i administrativ ordning påkallats.

Det är helt naturligt, att bilismens snabba genombrott i vårt land icke

kunnat ske utan friktioner med de äldre trafikmedlen till lands och sjöss

samt att brytningen mellan nytt och gammalt på samfärdselns område

måst aktualisera en mängd olika problem av ingripande betydelse icke

blott för de därav närmast berörda trafikföretagen utan även för samhället

i dess helhet. Rubbningarna i tidigare bestående organisation av kommunikationsväsendet

måste givetvis rent finansiellt sett göra sig gällande

med så mycket större styrka, som dessa rubbningar framträtt, medan ännu

de betydande kapitalinvesteringar, vilka de äldre kommunikationsmedlen

krävt, till avsevärd del kvarstå oamorterade. Den starka konkurrensen

från biltrafiken har också, såsom av det föregående torde framgå, medfört,

att betydande, i äldre samfärdsmedel nedlagda värden redan gått förlorade

och att ytterligare värden stå på spel.

Med hänsyn till de alltmer framträdande svårigheterna hava starka krav

från de äldre trafikföretagens sida blivit framförda på ingripande av stats
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

47

makterna i syfte att få till stånd en reglering av förhållandet mellan olika

kommunikationsföretag. En hel del åtgärder av olika slag hava föreslagits

och motiverats, utan att dock någon verklig klarhet vunnits beträffande

frågan, hur en reglering med utsikt att ekonomiskt rädda de av bilkonkurrensen

hotade företagen skall kunna genomföras. I själva verket torde

det icke vara möjligt att ernå en fullständig överblick över hela det

komplex av mycket invecklade problem, som här föreligger, utan att

en allsidig utredning i ämnet ägt rum. Först genom en sådan utredning

kan det bliva möjligt att bedöma, i vilken mån åtgärder från det allmännas

sida kunna och böra påkallas. Enligt utskottets mening är det

med hänsyn till frågans vikt angeläget, att här avsedda spörsmål snarast

genom Kungl. Maj:ts försorg göras till föremål för en ingående omprövning

av sakkunniga. Utskottet får för den skull biträda syftet med de

i sådant avseende framställda förslagen.

Ehuru, såsom av det anförda framgår, några bestämda direktiv för den

ifrågasatta utredningen icke kunna eller böra angivas, vill utskottet icke

underlåta att i detta sammanhang giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter

av huvudsakligen principiell innebörd.

Då kommunikationsmedlen äro avsedda att tjäna samhället i dess helhet

och icke få anses vara självändamål, bör enligt utskottets mening statens

kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen av sunda

och för samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan. I den mån ett

kommunikationsmedel på grund av teknikens utveckling förlorat sin betydelse,

så att dess uppgift bättre tillgodoses genom ett annat kommunikationsmedel,

böra åtgärder icke tillgripas för att på konstlad väg öka dess

livslängd. Härvid bör likväl ej förbises, att i särskilda fall samhällsintressen

eller andra skäl kunna motivera ett stöd från det allmänna åt

kommunikationsföretag, som eljest icke kunna ekonomiskt bestå.

I anslutning härtill vill utskottet för sin del uttala, att — lika litet som

hinder böra upppställas för en fri utveckling av biltrafiken, i den mån

den bedrives under sunda ekonomiska förhållanden — lika litet böra

järnvägsföretag, vilka icke längre fylla en verklig samhällsuppgift, uppehållas

genom bistånd från det allmänna eller genom undertryckande av

konkurrerande samfärdsmedcl. De fördelar i fråga örn billiga taxor samt

snabbare och bättre tillgodosedd trafik, som motorfordonen i vissa avseenden

medfört för den trafikerande allmänheten och näringslivet, böra

enligt utskottets mening bevaras, i deja mån så är möjligt utan risk för

sönderbrytande av ett ordnat kommunikationsväsende. I och för sig

bör det förhållandet, att det allmänna är ekonomiskt engagerat i jäirnvägsföretag,

alltså icke utgöra tillräckligt skäl för att sådana företag

skulle främjas genom restriktiva åtgärder mot biltrafiken.

Med den principiella inställning, utskottet intager till den nu föreliggande

frågan, måste utskottet för sin del hysa starka betänkligheter mot

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

en allmän, tvångsvis ordnad uppdelning av transportmängden på olika

slag av transportföretag. Samhällets intressen torde i regel, och i den

mån allmänna samhällsekonomiska skäl ej betinga undantag, vara bäst

betjänta med en sådan fri tävlan mellan de olika transportmedlen, att desamma

erhålla den användning, för vilken deras naturliga förutsättningar

och företräden göra dem mest ändamålsenliga.

Vad här anförts gäller emellertid endast under den uttryckliga förutsättningen,

att de fördelar, vilka ernås genom biltrafiken, verkligen vila

på varaktig ekonomisk grund. Det torde i sådant avseende bland annat

bliva utredningens uppgift att ådagalägga, i vad mån osund konkurrens

är för handen, samt att utfinna botemedel däremot. Förekomsten av

osund konkurrens i den bemärkelse, som här avses — nämligen att företag

utan hänsyn till affärsmässiga synpunkter underbjuda varandra endast

för att under längre eller kortare tid kunna nödtorftigt uppehålla

driften — innebär fara för att de konkurrerande företagens ekonomi å

ömse håll undergräves och kommunikationsväsendet i sin helhet allvarligt

skadas.

Över huvud taget är det önskvärt, att konkurrensen mellan de olika

tralikmedlen sker under förhållanden, som lämna samma möjlighet för

samtliga parter till fri tävlan. I detta avseende synes det böra å ena sidan

undersökas, huruvida biltrafiken bär alla de kostnader för vägväsendet

m. m., som rätteligen böra åvila densamma, och å andra sidan övervägas,

huruvida icke järnvägarna genom lämpliga jämkningar i nu gällande författningsbestämmelser

och andra föreskrifter kunna beredas möjligheter

till en mera smidig anpassning efter det förändrade läge, som inträtt genom

uppkomsten av bilkonkurrensen. Åtgärder i sist angivna riktning

skulle bland annat underlätta genomförandet av förenkling i järnvägarnas

organisationsformer och rationalisering av deras drift.

Av de i ärendet föreliggande handlingarna synes framgå, att den osunda

konkurrensen mellan olika tralikföretag skärpts genom den starka stegring

av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum

under de senare åren samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett

annat sätt än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter

äro en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande

förhållanden. Därest transportorganisationen genom bilföretagens

snabba tillväxt blivit för stor i förhållande till transportbehovet,

synas åtgärder böra vidtagas för utjämning av trafikrättigheternas antal

till rimligare proportioner. För vinnande av detta syfte torde, på

sätt från olika håll föreslagits, strängare regler för beviljande av trafiktillstånd

böra övervägas, dock utan att härigenom tendenser till monopolbildning

eller handel med trafikrättigheter befrämjas.

Med avseende å de sist berörda spörsmålen vill det synas, som örn den

av utskottet förordade utredningen i första hand borde till omedelbar prövning

upptaga frågan örn tillämpningen av motorfordonsförordningens be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

stämmelser beträffande beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik.

Härvid bör undersökas dels huruvida begränsning av befintliga tillstånd

till yrkesmässig trafik erfordras, dels ock vilka åtgärder som kunna påkallas

för ernående av en mera effektiv prövning av ansökningar örn

nya sådana tillstånd. Till den del nödiga bestämmelser härutinnan kunna

utan prövning av riksdagen vidtagas på administrativ väg, torde frågan

örn dylika bestämmelser böra av Kungl. Majit upptagas till skyndsam

prövning. I den mån ändring av motorfordonsförordningen i här förevarande

syfte erfordras och anses kräva riksdagens medverkan, förutsätter

utskottet, att dylika spörsmål likaledes göras till föremål för fristående

behandling snarast möjligt. Jämväl torde frågan örn åtgärder för ett noggrannare

iakttagande av motorfordonsförordningens föreskrifter örn maximihastighet,

maximibelastning, arbetstidens längd för bilförare m. m. böra

göras till föremål för övervägande i detta sammanhang.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av dels vad riksdagens

revisorer i ämnet anfört, dels ock förevarande motioner

I: 63 samt II: 315 och II: 316, må i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en

allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående

av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet

mellan biltrafiken å ena och övriga kommunikationsföretag

å andra sidan jämte därmed sammanhängande

spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i

den mån riksdagens medverkan prövas erforderlig,

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

må föranleda.

Stockholm den 26 maj 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Lindley,

Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Ström i Lidköping, Forssell och Bodin;

från andra kammaren: herrar Winkler*, Bäcklund, Lovén, Svensson i Betingetorp, Wikström,

HöglundJi Göteborg, Ryberg och Leffler.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 33 höft. (Nr 59)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Reservationer:

dels av herr Lindley, som i fråga om sättet för den tillstyrkta utredningens

anordnande anfört följande:

»En utredning av ifrågavarande slag, för att därpå kunna basera ett

statligt ingripande till stävjande av osund konkurrens, måste verkställa®

på ett sådant sätt, att allmänheten blir övertygad örn åtgärdernas berättigande

och ändamålsenlighet.

Jag har i motionen nr 63 i första kammaren påpekat nödvändigheten

av att åt denna eventuellt tillsatta undersökningskommission gives större

fullmakt än vad som vanligtvis tilldelas utredningskommittéer, nämligen

rätt att inkalla och förhöra vittnen samt att infordra alla handlingar och

räkenskaper m. m., som kunna visa sig erforderliga. Endast genom en

dylik öppen undersökning kan det bliva möjligt att få full klarhet i nir

rådande förhållanden på detta område.

Järnvägarnas, biltrafikens och sjöfartens målsmän kunna härigenom

ställas mot varandra till klarläggandet av föreliggande problem.

Även örn en undersökningskommission, av det slag som bär föreslås,

skulle draga avsevärt större kostnader än en vanlig utredningskommitté,

vore detta likväl i längden billigare än tillsättandet av en vanlig utredningskommitté,

vilken helt säkert icke kan skaffa underlag till lösning

av detta vidlyftiga och djupt ingripande problem.

Skulle Kungl, Majit sakna rättighet att utrusta en eventuellt tillsatt

kommission med här föreslaget bemyndigande, bör hänvändelse göras

till riksdagen örn behövlig fullmakt.

Jag har därför påyrkat, att i den tillstyrkta skrivelsen till Kungl.

Majit måtte begäras tillsättandet av en undersökningskommission, utrustad

med fullmakt att inkalla och förhöra vittnen samt rätt att infordra

alla handlingar och räkenskaper, som kunna vara erforderliga för

en allsidig utredning»;

dels ock av herr Lovén, vilken inom utskottet — med biträdande av

vad utskottet för egen del yttrat — yrkat, att i utskottets redogörelse i

ämnet bort intagas en av byråchefen i järnvägsstyrelsen S. Norrman på

uppdrag av fullmäktige i riksgäldskontoret upprättad och av fullmäktige

till utskottet överlämnad promemoria, vari efter en inledande redogörelse

anförts följande:

åtgärder, som kunna ifrågakomma till reglering av konkurrensförhållandet

mellan järnvägs- och biltrafik, äro till stor del av administrativ

natur. Det tillkommer sålunda exempelvis länsstyrelserna att

efter prövning av behövlighet och lämplighet meddela tillstånd till linje
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

51

trafik och s. k. länstrafik. Vid anförande av besvär besluter Kungl.

Maj:t, som sålunda har tillfälle att reglerande ingripa. Det råder inom

järnvägskretsar en utbredd uppfattning, att flertalet länsstyrelser icke

så utöva den prövningsrätt, som tillkommer dem, att tillstånd beviljas

för endast behövlig och lämplig linje- och länstrafik, och man har därstädes

även den uppfattningen, att Kungl. Maj:t vid besvärs anförande i

ett flertal läll beviljat av länsstyrelsen nekade tillstånd, vilka icke kunnat

anses behövliga eller lämpliga, samt att detta Kungl. Maj:ts ställningstagande

lett till, att den i någon mån restriktiva tillståndspolitik,

som länsstyrelserna på sina håll efter vunnen övertygelse tidigare velat

följa, numera övergivits.

Till en annan del hänföra sig av järnvägarna som behövliga ansedda

åtgärder till bilkonkurrensens tillrättaläggande till åklagaremakten. Det

är känt och vittnat, att man bland biltrafikens målsmän icke ansett vissa

av motorfordonsförordningens bestämmelser vara synnerligt bindande.

Exempelvis har förekommit, att en utövare av linjetrafik mellan Gottskär

och Göteborg över Kungsbacka i konkurrens med järnvägen under

hela säsonger i upprepade repriser bedrivit trafik, till vilken tillstånd

icke erhållits, utan att åklagarmakten ingripit, förr än anmälan från

järnvägshåll ingivits till länsstyrelsen. Att bestämmelser örn hastighet

och maximivikt ej iakttagits har varit vanligt.

Järnvägsstyrelsen har i sin framställning av den 9 februari 1931 särskilt

uppehållit sig vid sådana missförhållanden, vilka kunna på administrativ

väg undanröjas. Sedermera har generaldirektör Granholm i

en handskrivelse till kommunikationsministern av den 22 januari, offentliggjord

i pressen, gjort en axplockning bland de många åtgärder, som

kunna synas vara möjliga att mera omedelbart vidtaga för hejdande av

det nationalekonomiska slöseri med transportmedelkostnader och den

värdeförstöring, som på så många håll pågår vid konkurrensen från bilföretagens

sida mot järnvägar och bilföretagen sins emellan. Enligt generaldirektören

skulle av regeringen

1. Länsstyrelserna böra åläggas att handlägga frågor örn tillstånd att

driva biltrafik i samråd med för ändamålet inrättade länstrafiknämnder.

2. Länsstyrelserna böra ges direktiv örn iakttagande av ali varsamhet

vid tillståndsgivningen och örn noga beaktande därvid av allmänekonomiska

synpunkter.

3. Länsstyrelserna böra åläggas att även vid fråga örn tillstånd till

s. k. länstrafik höra berörda andra trafikföretag och att vid avgörandet

även av dessa ärenden samråda med trafiknämnderna.

4. Länsstyrelserna böra avfordra sökande av trafiktillstånd fackmässigt

uppgjorda trafik- och driftkostnadsberäkningar, så att de planerade

trafikföretagens sunda ekonomiska förutsättningar skola kunna bedömas.

5. Länsstyrelserna böra i avvaktan på händelsernas utveckling förständigas

att icke lämna trafiktillstånd, vare sig för linje- eller länstrafik

längre än för ett år i taget. Härigenom skulle bland annat förhindras

okloka kapitalinvesteringar, grundade på kalkylerade affärsresultat

på längre sikt.

6. Länsstyrelserna böra anmodas att icke utan noggrann prövning,

som gällde det ny tillståndsfråga, förnya personliga trafiktillstånd, särskilt

för länstrafik, genom överflyttning på annan person. Trafiktillstånd

förfalla nämligen ofta genom dödsfall, konkurser, förlust av for
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

don och andra skäl, och detta vore en väg att minska de konkurrerande

företagarnas antal.

7. Länsstyrelserna böra anmodas att icke lämna trafiktillstånd till

ägare av motorfordon, då fordonet är anskaffat för och har sin huvudsakliga

användning för industriföretags, handelsföretags, jordbruksföretags

o. s. v. egna behov.

8. Länsstyrelserna böra tillhandahållas nödiga penninganslag -— närmast

till hands väl av bilskattemedel — för hållande av särskild för

regelbunden tjänstgöring avsedd trafikpolis till effektivt övervakande

av motorfordonsförordningens rätta efterlevnad.

För det fall, att regeringen skulle vilja gå in för vidtagande av sådana

administrativa åtgärder, som av järnvägsstyrelsen föreslagits, av

Svenska järnvägsföreningen och järnvägsrådet tillstyrkts och av generaldirektör

Granholm i vissa hänseenden närmare preciserats, synes

någon utredning i berörda hänseenden näppeligen erforderlig, utan

böla de rationaliseringsåtgärder, som erfordras för en bättre reglering

yrkesmässiga biltrafiken och som kunna på administrativ väg

fullföljas, då kunna utan dröjsmål vidtagas. Sådana åtgärder torde

kunna bliva av mycket god effekt. För det fall åter, att regeringen icke

är villig att skrida till en dylik omedelbar och resolut åtgärd och icke

heller riksdagen finner frågan så utredd, att riksdagen anser sig kunna

påfordra vidtagande av administrativa åtgärder i viss riktning torde

det vara det mest ändamålsenliga, att även örn ett olägligt och sannolikt

ekonomiskt äventyrligt dröjsmål därvid uppkommer, sakkunniga tillsättas

med uppdrag att efter prövning av nu föreliggande förhållanden

beträffande motorf or donsförordningens tillämpning i fråga om tilldelande

av tillstånd till yrkesmässig trafik och förordningens efterlevnad avgiva

förslag till'' normerande bestämmelser angående dels revidering av

befintliga tillstånd till yrkesmässig biltrafik, dels meddelande av nya

sådana tillstånd och dels vad i övrigt kan vara behövligt för motor fordonsförordningens

möjligast enhetliga och rationella tillämpning.

Det torde emellertid av vad i konkurrensfrågan anförts vara tydligt,

att en slutlig reglering av förhållandet mellan olika slag av för allmän

trafik upplåtna kommunikationsmedel icke står att vinna, utan att även

diverse författningsändringar genomföras.

Vad från järnvägarnas sida härvid tidigare yrkats har varit, att när

nu järnvägarnas tidigare förut innehavda relativa monopolställning genom

bilkonkurrensens tillkomst blivit hävd, åtgärder borde vidtagas,

varigenom konkurrenterna erhölle möjligast lika rättigheter och skyldigheter.

Det teoretiskt berättigade i detta krav torde icke kunna bestridas.

Den ena konkurrenten bör icke få åtnjuta friheter och förmåner, som

förvägras den andra. Adra. minst kan vara för samhällsekonomien fördelaktigt,

att sådana få åtnjutas av ett nytt, utomordentligt stora kostnader

krävande samfärdsmedel, som dessutom för sin drift är beroende

av en handelsbalansen starkt försämrande import, medan motsvarande

friheter och förmåner undanhållas det äldre kommunikationsmedel, järnvägarna,

i vilket stora kapital äro bundna, och av vilket landets näringsliv

är i högsta grad avhängigt. Olikställdhet i fråga örn rättigheter och

skyldigheter ger det gynnade kommunikationsmedlet medel i händerna

att uttränga det andra, även på håll, när detta vid en tävlan under lika

förhållanden vore överlägset. Högst betydande samhällsekonomiska förluster

kunna härvid uppstå.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Om också olika meningar råda, i vad mån biltrafiken är genom författningsbestämmelser,

exempelvis i fråga örn befordringsplikt, taxeväsende,

arhetstidsbestämmelser och vägunderhållningsskyldighet (respektive

beskattning), gynnad framför järnvägarna och på vad sätt största

möjliga likformighet i fråga örn rättigheter och skyldigheter för trafikföretag,

sorn betjäna allmänheten, skall kanna åstadkommas, så torde det

dock få anses vara av största allmänna intresse, att dessa för landets

ekonomi och näringsliv så viktiga frågor bliva föremål för en opartisk

och efter enhetliga linjer förd systematisk undersökning. De lagar och

författningar, om vilkas revidering ur berörda synpunkt det härvid

främst skulle bliva fråga, äro järnvägstrafikstadgan, _ motorfordonsförordningen,

lagen örn arbetstidens begränsning samt vissa skattebestämmelser.

Av betydelse är även, att vissa i motorfordonsförordningen förefintliga

obetydligheter, särskilt i fråga örn begreppen linjetrafik för

godsbefordring och länstrafik, bliva genom klara och oförtydbara bestämmelser

undanröjda. .

Utöver förenämnda eventuellt ifrågasatta sakkunniga för tillrättaläggande

av vissa administrativa förhållanden synes sålunda behövligt,

att sakkunniga tillsättas med uppdrag att utarbeta förslag till sådana

ändringar i gällande lagar och författningar, inräknat skattebestämmelser,

som kunna påfordras för att till förebyggande av en osvind konkurrens

giva med varandra konkurrerande, för allmän trafik upplåtna samfärdsmedel

så vitt möjligt likställdhet i fråga örn rättigheter och skyldigheter,

samt att i samband härmed utarbeta förslag till tydliga bestämmelser

i motorfordons förordningen beträffande punkter, där denna kan

ge anledning till olika tolkning.

Ett sådant utredningsdirektiv utgår från principen örn fri konkurrens

mellan företag, vilka erhållit koncession (järnvägar) eller trafiktillstånd

(biltrafik). Emellertid låter det ju även tänka sig, att man, utom i fråga

örn koncession- respektive tillståndstilldelning, även i andra hänseenden

skall vilja söka sig fram till en planhushållning, i vilken den fria konkurrensen

får mindre spelrum. Den i Tyskland genomförda åtgärden

att fastställa avgifter för lastbilsåkarna på avstånd över 5 mil utan rätt

för dem att lämna nedsättningar, medan järnvägarna ha sin rätt. att.bevilja

sådana obeskuren, torde få anses som en åtgärd, i dylik riktning.

Det vill synas, sorn skulle de enskilda järnvägarna i sin senast avgivna

framställning vara inne pa en mot den fria konkurrensens åsidosättande

i en utsträckt planhushållning syftande tankegång.

För det fall emellertid, att statsmakterna val finna en utredning till

reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik av

behovet påkallad, men icke önska åtgärder vidtagna, vilka skulle leda till

ett nedtryckande av biltrafiken genom att ålägga densamma förpliktelser,

som saknade motsvarighet i järnvägsdrift, synes det icke påkallat

att'' för utredningen angiva ett så svävande och därför tids- och kostnadsödande

arbetsprogram, som av Svenska järnvägsföreningen och i årets

motioner till riksdagen föreslagits. Direktiven för eventuella sakkunniga

kunna då, på sätt ovan skisserats, så utformas och begränsas, att resultatet

av utredningarna på relativt kort tid böra kunna utarbetas.»

Hiliana till riksdagens protokoll 11132. S sand. 33 hafi. (Nr 59.)

r>

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:364 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch automo s. 1 i texten