Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels utredning rörande en förädling av de statliga järnmalmstUlgångarna i Norrbotten och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för inhemsk föi ädling.

1932-05-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1932:113, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels utredning rörande en förädling av de statliga järnmalmstUlgångarna i Norrbotten och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för inhemsk föi ädling.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

3

Jir 113.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels utredning

rörande en förädling av de statliga järnmalmstUlgångarna

i Norrbotten och dels underlättande av malmbrytning i

vissa gruvor i Norrbotten för inhemsk föi ädling.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 118, inom första kammaren

av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 204, inom andra kammaren

av herr P. A. Hansson i Stockholm m. fl., vilka motioner hänvisats

till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning,

huruvida och i vilken omfattning en förädling av de statliga jarnmalmstillgångarna

i Norrbotten kan vara för staten och landets näringsliv

gagnande, samt i vilka former statens medverkan lämpligast må kunna

ske. .

Vidare har i två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner,

väckta, den ena, nr 268, inom första kammaren av herr C. /. Asplund

m. fl. och den andra, nr 377, av herrar E. Hage och O. W. Lövgren, hemställts,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att för underlättande

av fortsatt malmbrytning vid L. K. A. Bis gruvor i Kiruna och Malmberget

Kungl. Majit måtte med bolaget enligt bestämmelserna i 1927 års

malmavtal eller på andra grunder träffa överenskommelse örn brytning

och uppläggande för statens räkning exempelvis i Luleå hamn av lämplig

kvantitet fosforren järnmalm och slig, eventuellt även apatit, att tillhandahållas

till nedsatt eller självkostnadspris åt svenska förädlare, som

anmäla sig.

Till stöd för det av herrar Möller m. fl. och Hansson i Stockholm m. fl.

framlagda förslaget bär åberopats, vad som i ämnet anförts i motionerna

nr 109 inom första kammaren och 195 inom andra kammaren. Nämnda

uttalande är av följande lydelse:

»År 1929 exporterades en större kvantitet järnmalm från Sverige än

något föregående år, nämligen 10.9 miljoner ton till ett värde av 150 miljoner

kronor. År 1930 började järnmalmsexporten minskas både till kvantitet

och pris. 9.r> miljoner ton exporterades till ett pris av 131 miljoner

kronor. Under det sist förflutna året minskades malmexporten ungefär

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

lika starkt som exporten av sten och trävaror. 4.2 miljoner ton malm exporterades

januari—november 1931 mot 9 miljoner under samma tid föregående

år, sålunda endast hälften. Med den starkt forcerade brytning,

som försiggått i de norrbottniska malmfälten efter statens senaste överenskommelse

med Grängesbergsbolaget, lia malmlagren blivit överfyllda,

exportmalm finnes bruten för lång tid framåt, och efter allt att döma

blir år 1932 i exporthänseende ännu dystrare för övre Norrlands gruvindustri.

Malmexporten blir i hög grad lidande av den ekonomiska misären

i vissa malmkonsumerande länder samt av den allmänna mellaniolkliga

avstängningen på varuutbytets område. Och järnets kretsgång,

järnets förvandling till skrot och skrotets förvandling till järn, kommer

sannolikt att minska behovet av järnmalm. De närmaste åren te sig mycket

mörka för denna exportindustri och hur framtiden därbortom kommer

att gestalta sig är högeligen ovisst.

Med malmexportens avstannande har arbetslösheten gjort sitt intåg i

de norrbottniska gruvsamhällena. I mitten av oktober meddelade bolagsledningen,

att gruvdriften i Kiruna och Malmberget, som under åtskilliga

månader drivits med förkortad arbetstid, skulle ytterligare reduceras.

Minst 400 man beräknades före nyår bli avskedade, och för de övriga

skulle införas 4-dagarsvecka eller 3-dagarsvecka, så att arbetslösheten

fördelades på ett större antal och inkomsten skars ned med en tredjedel

eller’ med hälften. För deni, som blivit utan arbete i malmbrytningen, finnes

vid sidan härav icke några försörjningsmöjligheter inom de gruvsamhällen,

där de äro bosatta. I Norrbottens skogsbruk kunna de icke

heller få arbete, ty där är arbetslösheten ännu större. Och en överflyttning

till sydligare trakter lönar icke. Allestädes är arbetsmarknaden lika

överfylld. De äro dömda att kanske för många år framåt tynga på gruvsamhällenas

fattigvård eller arbetslöshetskonto.

Samtidigt som malmexportens starka inskränkning förlamar gruvindustrin

och berövar arbetarna deras försörjning medelst eget arbete fortsätter

importen av järn och stål i ungefär oförändrad omfattning. Under

rubriken ''Metaller, oarbetade eller till en del arbetade’ upplyser handelsstatistiken

för 1930, att detta år importerades järn och stål för närmare

50 miljoner kronor. De största posterna kommo på ''tackjärn och annat

icke smidbart järn’, 8.5 miljoner kronor, samt på ''göten, smältstycken,

plåtai, stänger och valstrad av järn och stål samt balk- och hörn järn’, 40

miljoner kronor. Tilläggas kan att samma år importerades koppar och

kopparlegeringar för nära 40 miljoner kronor till det land, som i sitt västerbottniska

Klondyke har stora kopparfyndigheter vid sidan av guldet.

Under 1931 har importen varit något mindre, men den är fortfarande

mycket betydande.

Malmexportens stagnation, gruvarbetarebefolkningens arbetslöshet, den

fortgående importen av järn och stål, allt detta tillsammans tvingar med

nödvändighet ur både statsekonomisk och privatekonomisk synpunkt fram

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

5

tanken på en inhemsk järnmalmsförädling. Den norrbottniska järnmalmen,

av vilken tredjedelen är oanvändbar sten, fraktas den långa vägen

till Tyskland, förädlas med tillhjälp av Ruhrområdets kol, och skickas i

form av järn och stål tillhaka igen till Sverige, kanske ända till Kiruna

och Malmberget. När denna långa omväg från råvarulandet till förädlingslandet

och så åter till råvarulandet är ekonomiskt lönande, inställer

sig ovillkorligen frågan, örn det icke också är lönande att direkt förädla

malmen inom råvarulandet, då malm, vattenkraft och träkol finnas idealiskt

nära varandra, då malm och vattenkraft finnas i obegränsade mängder,

då övergång till elektrisk masugnsdrift inbesparar 60 procent av kolbehovet,

och då en intensivare och mera rationell skogsvård möjliggör

en kraftigt stegrad träkolsproduktion. Ett stöd för ett jakande svar på den

frågan bär man i det förhållandet, att Gävleborgs län, ehuru det producerar

obetydligt av järnmalm, länge kunnat såsom järnproducent intaga andra

platsen bland rikets län, delvis baserande sin förädling på norrbottnisk

malm, hämtad från Tuollavaara i närheten av Kiruna.

Att de naturliga förutsättningarna för en norrländsk järnmalmsförädling,

i form av tackjärn och järnsvamp, till och med i stor skala förefinnas

är utan vidare klart. Norrland har över en miljard ton lätt brytbar

malm av hög kvalitet, det har tillräckligt av råvaror för reduktion av

järnmalmen, och det har mer än nog av vattenfall för att alstra den för

malmens smältning behövliga elektriska energin. De tekniska förutsättningarna

föreligga också säkrare än förr, då den Flodinska metoden möjliggör

stålens tillverkning direkt ur malmen och då den Mobergska metoden

kan användas för tillverkning av järnsvamp.

Likaledes är det utan vidare klart, att staten har ett betydande ekonomiskt

intresse av en järnförädlingsindustri i Övre Norrland. Staten är

hälftendelägare i de norrbottniska malmfälten. Staten äger större delen

av skogarna i det inre Norrbotten. Av rikets 8.8 miljoner utbyggnadsvärdiga

hästkrafter i vattenfallen har Norrland 6.7 miljoner, eller mera än

tre fjärdedelar, och i övre Norrland äger staten praktiskt taget all denna

vattenkraft. En järnmalmsförädling i Norrbotten skulle för staten ekonomiskt

innebära ökad träkolsförsäljning från kronans skogar och bättre

skogsvård å desamma, ökad konsumtion av dess elektriska energi o. s. v.

Det är på det ekonomiska området betänksamheten och motståndet anmäler

sig. Både från företagare inom järnförädlingsindustrin och från

sakkunniga vetenskapsmän uttalar man på sina håll tvivelsmål örn att en

norrbottnisk malmförädling är ekonomiskt lönande. Till stöd för dessa

tvivel hänvisar man dels till de tidigare föga lyckade förädlingsexperimenten

i Norrbotten, dels ock till malmkommissionens i det stora hela

negativa betänkande av 1924. I fråga örn den förra hänvisningen kan påpekas,

att järnverket vid Karlsvik utanför Luleå kom till för att förädla

malm från Malmberget, dock icke den exportdugliga malmen utan avfallsprodukten,

vadan detta experiment icke kan anses utslagsgivande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

vid en omprövning av förädlingsproblemet i hela dess vidd. I fråga om

den senare hänvisningen kan anföras, att malmkommissionen själv ifrågasätter

den allmänna giltigheten av det resultat, till vilket den på sin

tid kom.

Den 1913 tillsatta malmkommissionen skulle enligt de givna direktiven

först söka utreda, huruvida behov förelåge att reservera de malmfyndigheter

i Norrbotten, som staten disponerade, för den mellansvenska järnhanteringens

malmbeliov. Örn ett dylikt behov icke förelåge, skulle kommissionen

undersöka, örn de norrbottniska fyndigheterna kunde bearbetas

utan skada för den ifrågavarande järnhanteringen. Befunnes så kunna

ske, hade kommissionen att taga under övervägande olika former för malmens

tillgodogörande, varvid särskilt skulle beaktas möjligheten att nedforsla

malm till de mellansvenska bruken, varefter skulle undersökas möjligheterna

för en tillverkning av fosforrent tackjärn i Norrland antingen

för leverans till mellansvenska ståltillverkare eller också för export. Slutligen

hade kommissionen att undersöka möjligheterna för en inhemsk

förädlingsindustri på grundval av de mera fosforhaltiga malmerna.

Malmkommissionen publicerade icke sitt betänkande förrän 1924. Sedan

kommissionen konstaterat, att tillgångarna å järnmalm i mellersta

Sverige under överskådlig tid voro tillräckliga för den mellansvenska

järnhanteringen, som alltså icke behövde den norrbottniska malmen som

reserv, ägnade kommissionen sin huvudsakliga uppmärksamhet åt möjligheten

att i övre Norrland förädla den där befintliga malmen. Det vore

enligt kommissionens mening ur ekonomisk synpunkt omöjligt att anlägga

ett stort järnverk i Norrland för tillverkning såväl för hemmamarknaden

som för export av valsverksprodukter och dylikt. Det vore icke heller

lämpligt att där anlägga ett tackjärnsverk i förening med ett kvalitetsstålverk

för export eller ett enbart tackjärnsverk för export. Inom överskådlig

tid förefunnes icke förutsättning för tillkomsten av ett järnverk

för täckande av vårt importbehov av valsat järn.

Beträffande en anläggning för tillverkning av fosforrent tackjärn för de

mellansvenska brukens behov ville det däremot synas som örn en dylik tillverkning

icke vore ekonomiskt omöjlig under vissa betingelser. Men betingelserna

vore icke för tillfället för handen: »Åtminstone förefinnes enligt

kommissionens uppfattning för närvarande ingen anledning för staten

att själv uppträda som företagare för åstadkommande av en dylik tillverkning.

» Den särskilt tillkallade experten, professor Johansson, uttalade sig

dock något starkare för ett enbart tackjärnsverk än malmkommissionen

gjorde: »Dess betydelse för den svenska järnhanteringen kommer att ligga

däri, att träkolsprisets höjning vid järnverken i mellersta Sverige kommer

att i viss grad hejdas, och de svenska stålverken kunna få tillgång till ett

billigare tackjärn än det, som vid en sådan tidpunkt eljest stöde till förfogande,

örn fortfarande hela tackjärnstillverkningen vore förlagd till

mellersta Sverige. För Norrland innebär en dylik utveckling ett bättre

s. 7 Kontrollera mot PDF

■Statsutskottets utlåtande Nr 113.

7

tillvaratagande av malmtillgångarna och av vad skogen ger samt ökade

förvärvsmöjligheter för dess befolkning.»

Då järnmalmsexportens framtid nu är mörk eller i varje fall mycket osäker,

synes tiden vara inne att till förnyat och allvarligt övervägande upptaga

frågan, huruvida en järnmalmsförädling, åtminstone i någon form i Norrbotten,

såsom professor Johansson yttrade, innebär att malmen och skogen

bättre tillvaratages, och att befolkningens förvärvsmöjligheter ökas. Vad

malmkommissionen själv yttrar örn tillkomsten av sitt betänkande motiverar,

att kommissionens utredning göres till föremål för revision och överarbetning.

Kommissionen beklagade, att kriget linder en följd av år

omöjliggjorde ett bedömande efter vilka principer staten lämpligen borde

anpassa sina åtgärder för malmtillgångarnas utnyttjande, och den fortsatte:

»Men även under~senare år, som å ena sidan icke medfört någon stabilisering

av det ekonomiska läget, men å andra sidan skapat en i många avseenden

ändrad situation för svensk järnhantering och för järnmalmsfrågan

i allmänhet, lia givetvis betydande svårigheter alltjämt förelegat

för fullföljande av kommissionens uppdrag.» Till slut mildrade malmkommissionen

sin negativism i det dåvarande läget: »Ehuru det alltså

icke föreligger tillfälle att från malmkommissionens sida framkomma med

något positivt förslag, har malmkommissionen likväl velat framhålla, att

därest förhållandena i en framtid förändras, läget kan bliva väsentligen

annorlunda och exploateringsåtgärder möjligen bliva ekonomiskt fördelaktiga

och eljest lämpliga.»

Vid en förnyad undersökning bör vederbörlig hänsyn tagas till de nya

och viktiga förhållanden, som onekligen kommit till. sedan malmkommissionen

skrev ovanstående. Till dessa förhållanden höra i främsta rummet

de nya förädlingsmetoder, som den tekniska utvecklingen fört i förgrunden

och som i fråga örn sitt värde för det inhemska malmförädlingsproblemets

lösning icke kunde bedömas av malmkommissionen. Undersökningen

bör också, liksom malmkommissionens, ta sikte på spörsmålet, huruvida

och i vad mån en norrländsk järnmalmsförädling kan bli ett stöd för

eller en konkurrent till den mellansvenska förädlingsindustrien. Då statsmakterna

längre fram gå att ta definitiv ställning till frågan örn den norrländska

järnmalmsförädlingen, böra de kunna överblicka den inverkan,

deras beslut kan lia på samma näring i andra delar av landet. Och vidare

bör undersökningen klarlägga, i vilka former statens medverkan till en

norrbottnisk järnmalmförädling, baserad på statens egna malmtillgångar,

lämpligast kan ske.

År 1930 beslöt riksdagen med anledning av en socialdemokratisk gruppmotion

en utredning »angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom

i Västerbotten». I motionens ingress hette det: »Den otillräckliga

arbetstillgång, som under en längre tid förefunnits i landet och ännu

är för handen, gör det till en bjudande nödvändighet att tillvarataga alla

möjligheter att öka landets ekonomiskt lönande produktion. I mån staten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 113,

kan medverka härtill utan att åsidosätta sunda ekonomiska principer bör

detta givetvis ske.» Och ur motionen citerade riksdagsskrivelsen bland

annat: »Även gruvägaren staten bör ägna uppmärksamhet åt marknadsläget

och dess utveckling och utnyttja de möjligheter till näringslivets förkovran,

som tilläventyrs kunna erbjuda sig. I den mån statens gruvegendom

kan tjäna detta ändamål, bör den givetvis göras produktiv, och

detta är alldeles särskilt påkallat i en tid, då tillvaron av en kännbar arbetslöshet

nödvändiggör de största ansträngningar för att bereda medborgarna

sysselsättning och utkomst.» Samma skäl, som bär utvecklats för

1930 års riksdagsbeslut örn en utredning angående möjligheterna att utnyttja

statens malmtillgångar i Västerbotten, tala också för att 1932 års

riksdag beslutar en skyndsam undersökning örn möjligheterna att genom

en malmförädling bättre utnyttja statens malmtillgångar i Norrbotten och

förkovra dess för hela landet betydelsefulla näringsliv.»

Till stöd för det i motionerna I: 268 och II: 377 framställda förslaget

har åberopats vad som i ämnet anförts i motionen I: 264. Detta uttalande

är av följande lydelse:

»I den mån vid anrikningen kan erhållas en fosforren järnmalmsslig,

kunde denna ställas till järnhanteringens förfogande. Sådan slig av fattig

varpmalm från Gellivare har alltjämt utgjort råvara för den tillverkning

av järnsvamp, som sedan 1911 med avbrott endast för de svåra

krisåren 1920—1922 pågått, varvid till 1930 års slut tillverkats 108,380 ton

järnsvamp. Av densamma har till och med 1930 exporterats 19,455.» ton

till olika länder, i övrigt har den vunnit avsättning till svenska stålverk

mest som tillsats i stället för kvalitetsskrot i martinugnar och elektriska

stålugnar. Största årstillverkningen var 1930, då av 22,850 ton Gellivare

fosforrena slig tillverkades under 272 driftsdygn med 17,745 ton stenkol

och koksstybb samt 2,371 ton bränd kalk (för absorption av svavel från

stenkolen) 14,874 ton järnsvamp, med ett värde av lil kronor 44 öre perton.

Detta pris, som är åtskilligt högre än priset på exporttackjärn, vilket

motverkar en hastigare ökning av järnsvampens användning, skulle

säkert kunna nedsättas, örn genom statens medverkan slig kunde levereras

till nedsatt pris med hänsyn till malmexportsvårigheterna och behovet att

i någon mån kunna hålla arbetet i gång, även örn en viss inhemsk avsättning

måste göras möjlig genom att sänka priset till vad som motsvarar

självkostnaden.

Det kunde ju också vara tänkbart, att ett och annat sågverk, som ej

hade avsättning för sin sågspån och sitt övriga avfall till sulfatfabrik

eller annan användning för detsamma och hade eller krrnde få tillgång

till billig elektrisk kraft, eller något järnverk med motsvarande förutsättningar,

skulle kunna upptaga en järnsvamptillverkning, som med billigare

tillverkningspris kunde ge kvalitetsstålindustrin en kraftig impuls

till en ökad produktion, som skulle ha bättre avsättningsmöjligheter,

i den mån priserna å den handelsfärdiga varan kunde nedbringas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 113. 9

Samma sylte skulle kunna ytterligare tillgodoses genom att å lämpliga

delar av Kiirunavaara malmfält, vars tillgångar av A-malm å djupare

nivåer beräknats till cirka 300 miljoner ton (se bilaga C sid. 27) förslagsvis

i ett eller annat magasin i den underjordiska brytningen å det s. k.

Kunigundapartiet för statens räkning anställdes brytning av fosforren

A-malm, som lades i upplag, exempelvis i Luleå hamn (då det lär möta

svårigheter att anordna upplag vid gruvan och den nuvarande ringa

godstrafiken å malmbanan talar för en omedelbar nedtransport), för att

i mån av efterfrågan tillhandhahållas inhemska förädlare. Det torde

väl knappast möta svårigheter att under nuvarande förhållanden få ett

medgivande från L. K. A. B:s sida örn en sådan leverans av såväl fosforren

styckmalm och slig som apatit på liknande villkor, som 17 § i 1927

års malmavtal stadgar för malmleverans från Loussavaara, nämligen till

självkostnadspris med 10 procent provision, då ju därigenom skulle uppstå

en viss lättnad i L. K. A. B:s nuvarande svårigheter att med nära

fyllda malmupplag i hamnarna uppehålla brytningen i malmfälten utan

nämnvärd avsättning av malmen. Någon risk annat än en viss ränteförlust

lika med den som medföljer malmlagringen i övrigt, behöver ju

ej uppstå för avsättning av denna fosforrena malm. Skulle den ej ha

förbrukats för inhemsk förädling vid den tid, då lagren i hamnarna av

exportmalm vunnit avsättning, torde väl inga svårigheter förefinnas att,

även örn det vore fråga örn 100,000 ton, tillbakalämna återstoden till

L. K. A. B. för export, därvid stamaktieägarna finge åtnjuta på deras

aktier belöpande andel i nettovinsten. Särskilt yrkande att Kungl. Majit

måtte med L. K. A. B. söka träffa en sådan överenskommelse göres i motion

nr 268.»

Uti två likalydande, vid 1930 års riksdag väckta motioner, I: 28 och

11:73, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna att utnyttja

statens gruvegendom i Västerbotten och att Kungl. Majit måtte därefter

för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

I anledning därav anförde riksdagen i sin skrivelse nr 400, att riksdagen

i likhet med motionärerna ansåge, att en förnyad utredning rörande

fyndigheterna i Västerbottens län borde komma till stånd. I

främsta rummet syntes denna böra avse erhållande av en möjligast uttömmande

kännedom rörande malmtillgångarnas sammansättning och

brytningsvärde samt angående de med en eventuell drift sammanhängande

frågorna örn kapitalinvestering, transportförhållanden, avsättningsmöjligheter

o. s. v. Vidare syntes en plan böra utarbetas angående själva

formen för fyndigheternas utnyttjande.

Under åberopande av vad sålanda anförts, anhöll riksdagen om utredning

angående statens gruvegendom i Västerbotten, ävensom rörande

förutsättningarna och formen för utnyttjandet av denna egendom samt

att Kungl. Majit måtte därefter framlägga förslag i ärendet.

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. G sami. Gil höft. (Nr 112—113.) 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

De skäl, som åberopats till stöd för den sålunda begärda utredningen,

synas utskottet tala för, att densamma även kommer att omfatta

andra malmtillgångar — sålunda icke blott järnmalmen — i Norrbotten,

och utskottet finner sig för sin del böra gå än längre och förorda, att utredningen

utsträckes även till andra delar av landet, där malmfyndigheter

äro till finnandes. Såsom motionsvis framhållits, kräver den nuvarande

stagnationen av malmexporten, gruvarbetarebefolkningens arbetslöshet

och den fortgående importen av järn, att undersökning verkställes,

huruvida icke en ökad inhemsk järnmalmsförädling kan komma

att bliva ur skilda synpunkter fördelaktig och lönande. Utskottet vill

härvid särskilt erinra örn de nya järnframställningsmetoder, som under

senare tid framvuxit. Det torde också böra beaktas, att en större

produktion av tackjärn och järnsvamp i Norrland skulle innebära ett

ökat utnyttjande av såg- och skogsavfall, en bättre skogsvård med stadigvarande

arbetstillfällen för skogsbefolkningen samt ökad användning

av Norrlands stora vattenkraftstillgångar. I den mån härvidlag produktionskostnaderna

kunna hållas nere på en nivå, som befrämjar ökad tillverkning

och export av kvalitetsstålvaror, kan det bliva möjligt att täcka

den brist i vår handelsbalans, som uppstått, bland annat, genom den numera

starkt minskade malmexporten.

Vid den utredning, utskottet sålunda förordar, torde ock de synpunkter,

som framförts till stöd för det i motionerna 1:268 och 11:377 gjorda

yrkandet komma att vinna beaktande.

Under åberopande av det anförda får utskottet alltså hemställa,

a) att riksdagen må i anledning av herrar Möllers

m. fl. och P. A. Hanssons i Stockholm m. fl. ovanberörda

motioner, 1:118 och 11:204, i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta

verkställa en skyndsam utredning, huruvida och i

vilken omfattning en förädling inom landet av de

statliga malmtillgångarna kan vara för staten och

landets näringsliv gagnande samt i vilka former

statens medverkan härtill lämpligast må kunna äga

rum, och därefter för riksdagen framlägga det förslag

i ärendet, vartill utredningen må föranleda;

samt

b) att herr Asplunds m. fl. och herrar Hages och

Lövgrens motioner I: 268 och II: 377 må anses besvarade

genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 24 maj 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtande nr 112.

S21644. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:280 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående dels utredning rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten och dels s. 5 i texten