Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckta motioner.

1932-04-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1932:79, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

Nr 79.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning

av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I en till riksdagen avlaten, den 12 februari 1932 dagtecknad proposition,

nr 142, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har

Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen besluta, att den

genom förordningarna den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli 1911

(nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter 1932 års utgång

äga rum, därest vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av

denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör

anmälan inom utgången av år 1935.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att kronan

till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående

räntan. De senare åter hava tillkommit på- så sätt, att ägare av

frälsehemman antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med

förbehåll örn rätt att för sig och efterkommande av hemmanet åtnjuta

viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten

till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna

äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst

av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan

till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna

däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig

karaktär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen

av frälseräntor har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider

vidtagits i ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande

de skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt

hava sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas

avskrivning blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, var
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

9

emot frälseskatteräntorna enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig

myndighets medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen,

som i sin helhet förskjutes av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del

eller tre fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan

utgår, och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.

Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den ll

september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom

köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan

behörig utredning örn utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,

för statsverkets räkning inlösas. I förordningen meddelades tillika grunder

för inlösningsprisets bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande

ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen,

skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium

eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

Efter till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 161), som vann riksdagens

bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911 (nr 73) bestämmelse

av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle

före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, finge utan

hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom sådana räntor

alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen

av skattefrälseräntor utsträckts, senast enligt kungörelse den 8

april 1927 (nr 95) till utgången av år 1932.

Nämnda kungörelse föranleddes av Kungl. Maj:ts av 1927 års riksdag

bifallna proposition nr 38, vari jämväl framlades förslag till ändrade

grunder rörande inlösningsprisets bestämmande. I överensstämmelse med

detta förslag utfärdade Kungl. Majit samma dag, den 8 april 1927, kungörelse

(nr 96) av innehåll, att inlösningspriset skall bestämmas till det

kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen

för de sistförflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning

av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre

kapitaliseras efter 4 procent, därvid dock markegångspris för 1921 och

och tidigare år icke skall tagas i beräkning.

För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor

icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av

grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3

februari 1888 (nr 1), att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru

varande av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av

statsverket inlöst, skulle från oell med år 1888 erhålla årlig ersättning av

statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av

räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes

till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen

vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna

avskrivnings fullbordande med en summa, motsvarande bela den erlagda

räntan.

För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har

att vidkännas med avseende å frälseräntorna, äro i riksstaten för innevarande

budgetår under sjunde huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag

till inlösen av skattefrälseräntor, till ersättning för skattefrälseräntor

samt till avlösning av frälseskatteräntor. Dessa anslag hava

emellertid i statsverkspropositionen till årets riksdag sammanförts under

en enda anslagstitel (se sjunde huvudtiteln, punkten 23),

Sedan kammarkollegium anmodats att yttra sig rörande lämpligheten

av en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor

även efter utgången av år 1932, har kollegium i skrivelse den 7 september

1931 tillkännagivit, att kollegium — som hade under behandling

en undersökning rörande existerande frälseräntor med flera avgifter av

fastigheter samt frågan örn de åtgärder, som eventuellt borde vidtagas

med avseende å desamma — i avbidan på ny lagstiftning i ämnet icke

hade något att erinra mot att tiden för anmälan örn inlösen utsträcktes

med tre år eller till utgången av år 1935.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Det nuvarande statsfinansiella läget synes göra det mindre lämpligt att

nu förverkliga tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.

Vid sådant förhållande torde förslag böra föreläggas riksdagen

allenast örn en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av sådana

räntor. Mot den av kammarkollegium föreslagna tidsbegränsningen har

jag intet att erinra. Såsom redan antytts, fastställes inlösningspriset enligt

nu gällande bestämmelser huvudsakligen med hänsyn till medelmarkegångspriset

å spannmål under de sist förflutna tio åren. Någon anledning

att föreslå ändring härutinnan torde icke för närvarande föreligga.»

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till

behandling förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 28, inom

första kammaren av herr ,7. A. Larsson m. fl. och den andra, nr 47, inom

andra kammaren av herr A. Eriksson i Toftered m. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte hemställa till Kungl. Majit, att förslag skyndsamt

framlägges örn sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning

för statsverkets räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ

till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, samt

att giltighetstiden för nu gällande bestämmelser rörande inlösen av skattefrälseräntor

förlänges med ytterligare fem år.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

11

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»Frågan om skattefrälseräntornas inlösen från statsverkets sida har

ännu icke fullständigt kunnat ordnas, ehuru den ända sedan år 1885 vid

upprepade tillfällen varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning

och beslut.

Genom förordning den 11 september 1885 bestämdes, att de räntor å

skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från

kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo och

icke blivit med jordäganderätten förenade, finge i mån som vederbörande

ägare därom framställde anbud, sedan behörig utredning örn utskyldernas

rätta natur och belopp ägt rum, för statsverket inlösas, varvid även

grunder för inlösningsprisets bestämmande m. m. fastställdes. År 1911

vidtogs den ändringen, att även räntor å skattefrälsehemman, vilka vid

något tillfälle före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade,

finge utan hinder därav inlösas för statsverkets räkning. Senast vid

1927 års riksdag fattades på förslag av Kungl. Maj:t beslut, att inlösen

av skattefrälseräntor må äga rum, därest vederbörande ränteägare därom

i föreskriven ordning gör anmälan inom utgången av år 1932.

I skrivelse den 8 maj 1918, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

ville låta utreda på vad sätt ägare av skattefrälseränta kunde av länsstyrelse

få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare, samt därefter

företaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Ifrågavarande

riksdagsskrivelse hade föranletts av en motion, vari framhållits, att den

procedur, som för närvarande användes vid uppbörden av ännu av statsverket

oinlösta skattefrälseräntor —• nämligen att ränteägaren årligen

tillställde räntegivaren debetsedel å räntebeloppet i fråga, vilket denne

sedermera hade att å utsatt ort och tid kontant gälda, varefter räntegivaren

hade att för bekommande av ersättning för vad sålunda utbetalats

inlämna den kvitterade debetsedeln till vederbörande lantränteri

eller landskontor -— vore förenad med avsevärda besvär och kostnader

förutom onödig omgång. Kammarkollegium hade i avgivet yttrande anfört,

att något annat icke borde åtgöras i motionens syfte än att en anvisning

meddelades för räntegivare och räntetagare, att de, örn de så

önskade, kunde låta avsedda räntelikvid förmedlas av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i landskontoret. Riksdagen ansåg det emellertid tvivelaktigt,

örn något väsentligt stöde att vinna genom anlitandet av denna

utväg, och fann en allmän förordning i ämnet påkallad för att få till

stånd den önskvärda förändringen i uppbördsförhållandena.

över denna skrivelse avgavs utlåtande av bland andra kammarkollegium,

som fann det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilt med hänsyn

till olägenheterna för räntegivarna borde tagas i övervägande frågan

örn vidtagande av åtgärder för skattefrälseräntornas skyndsamma

indragning till statsverket. Emellertid hemställde kollegium, att den i

riksdagens skrivelse gjorda framställningen ej måtte föranleda annan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

åtgärd än att nya bestämmelser utfärdades rörande grunden för beräkning

av skattefrälseräntornas inlösningsvärde samt att gällande bestämmelser

angående rätt för ränteägaren att taga initiativ till inlösning

för statsverkets räkning av skattefrälseränta utsträcktes att gälla jämväl

räntegivare. Tvenne ledamöter förklarade sig finna tiden vara inne,

att åtgärder vidtoges för expropriation av kvarvarande skattefrälseräntor.

Skrivelsen synes därefter icke ha föranlett någon ytterligare åtgärd

från Kungl. Maurts sida.

Den 24 oktober 1922 avgåvo kammarkollegium och statskontoret utlåtande

angående ändrade bestämmelser för inlösning av skattefrälseräntor

innebärande dels förslag till grunder för lösesummans beräknande dels

förslag örn inlösen i vissa fall av skattefrälseränta för statsverkets räkning

utan föregående anbud av vederbörande ränteägare.

I proposition nr 38, 1927, med förslag till utsträckt giltighet under ytterligare

5 år av förordningarna rörande inlösen av skattefrälseräntor samt

nya grunder för beräkning av värde å inlösningsbara frälseräntor uttalade

chefen för finansdepartementet, att han i likhet med dem av sina

företrädare, vilka haft anledning att behandla förevarande spörsmål ansåge

det önskvärt, att de inlösningsbara frälseräntorna snarast möjligt

bringades att upphöra. Departementschefen uttalade den förhoppningen

att örn inlösningstiden utsträcktes med ytterligare 5 år och samtidigt

den av kammarkollegium och statskontoret föreslagna höjningen av inlösningspriset

genomfördes ränteägarna skulle under denna tid mera

allmänt begagna sig av möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösning

av alla ännu oinlösta men inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle

medföra en betydande engångskostnad, lade nu liksom 1924 de statsfinansiella

förhållandena hinder i vägen.

Sammanlagda inlösningsbeloppet av ännu återstående skattefrälseräntor

kunde icke exakt utredas utan en omfattande och jämförelsevis kostsam

utredning men kunde — enligt departementschefen — med ledning

av belastningen de senaste budgetåren å anslaget till årlig ersättning för

skattefrälseräntor uppskattas till något över en miljon kronor.

Departementschefens förhoppning, att ränteägarna skulle mera allmänt

begagna sig av möjligheten till inlösen efter de nya och fördelaktigare

grunder, som enligt Kungl. Maj:ts förslag godkändes av 1927 års riksdag,

synes icke ha gått i uppfyllelse: huvudparten av de inlösningsbara frälseräntorna

kvarstår fortfarande.

Särskilt i Hallands län äro många hemman fortfarande belastade med

de s. k. Trippska frälseräntorna, som härröra från tiden omkring 1650

och uppbäras av arvingar till ursprunglige räntetagare^ bosatta utomlands.

Räntorna uppsamlas av ett ombud för arvingarna, varefter räntegivarna

efter någon tid erhålla medlen återbetalade genom länsstyrelsens

försorg, i vissa fall med avdrag för kommissionärsarvoden och porton m. m.

Räntegivarna — av vilka många äro småbrukare i knappa ekonomiska

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

omständigheter — nödgas alltså förskottera räntebeloppen samt få i regel

även vidkännas extra kostnader.

Enligt vad som blivit upplyst i denna sak kunna ej heller räntorna

genom statsverket utbetalas direkt till räntetagarna, då uppgifter saknas

såväl örn vilka räntetagarna äro som örn de hemman, som belastats av

räntorna.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke tvångsinlösning från statens

sida nu är enda sättet att på ett tillfredsställande sätt ordna denna

fråga.

Enligt vad vi inhämtat, föreligger sedan några år tillbaka en fullständig

utredning rörande dylik inlösning. Även örn det finansiella läget

nu som vid tidigare tillfällen torde lägga hinder i vägen för en tvångsinlösning

av samtliga inlösningsbara frälseräntor, synes man dock kunna

yrka på ett omedelbart genomförande av kammarkollegii hemställan örn

utsträckning av rätten till initiativ för inlösen att gälla även för räntegivarna.

Samtidigt torde giltighetstiden för 1927 års förordning rörande

inlösen m. m. böra utsträckas med ytterligare fem år.»

Kungl. Maj:ts förevarande förslag örn utsträckning av tiden för anmälan

örn inlösen av skattefrälseräntor har utskottet funnit sig böra tillstyrka.

Utskottet anser sålunda, att med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella

läget ett förverkligande av tanken på tvångsinlösning av återstående skattefrälseräntor

icke kan ifrågakomma och den av kammarkollegium föreslagna,

av departementschefen förordade tidsbegränsningen har icke givit

utskottet anledning till erinran.

Vad beträffar det motionsvis framförda yrkandet örn hemställan till

Kungl. Majit, att förslag måtte skyndsamt framläggas örn sådan ändring

av gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets räkning av

skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ till dylik inlösning utsträckes

att gälla jämväl räntegivare, har utskottet funnit skäl föreligga för

en undersökning av denna fråga. Utskottet anser för den skull, att

densamma bör så snart ske kan tagas under övervägande av Kungl.

Majit. Härvid torde ock spörsmålet örn förenkling i frälseräntornas utbetalning

böra komma under omprövning.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Majits förevarande proposition

och i anledning av herr ,T. A. Larssons m. fl. och

herr Erikssons i Toftered ovanberörda motioner, 1:28

och lii 47 i förevarande del, besluta, att den genom förordningarna

den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli

1911 (nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må

även efter 1932 års utgång äga rum, därest vederböran
-

JJtskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

de ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen,

därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar,

gör anmälan inom utgången av år 1935; samt

b) i anledning av samma motioner, såvitt nu är

i fråga, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte verkställa utredning örn sådan ändring av

gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets

räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga

initiativ till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl

räntegivare, samt för riksdagen, så snart ske kan,

framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 26 april 1932.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 77.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:186 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckt s. 1 i texten