Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

1933-05-23 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1933:105, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

1

Nr 105.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1933 k). 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

(Ira avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts

från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa

den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna. (Del I sid. 14—18.)

Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter på detta område hava

revisorerna meddelat vissa uppgifter rörande kommissionärernas bruttoinkomster

samt nettobehållningen å deras arvoden enligt kommissionärstaxan

och för vissa olika slag av uppdrag ävensom å antalet av kommissionärerna

handlagda ärenden under budgetåret 1931/1932. I anslutning

härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Såsom av det ovan sagda framgår har allmänhetens tillhandagående

med utförandet av olika uppdrag beträffande de vid länsstyrelserna anhängiggjorda

ärendena i allmänhet icke ombesörjts enbart av de för detta

ändamål förordnade kommissionärerna utan också — i många fall i mycket

stor utsträckning — av andra vid länsstyrelserna anställda tjänstemän.

Kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna har således en betydligt

större omfattning än vad de i fråga om de officiella kommissionärernas

verksamhet angivna uppgifterna giva vid handen.

Då anordningen med officiella kommissionärer uppenbarligen vidtagits

dels för att tillgodose allmänhetens behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelse

till statsmyndigheterna, dels ock för att de därvid debiterade

arvodena måtte hållas inom skäliga gränser, men kommissionärskungörel
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 6 sami. Nr 105.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

sens taxeföreskrifter icke hava avseende å privat kommissionärsverksamhet,

saknas uppenbarligen vid allmänhetens hänvändelse till berörda privata

kommissionärer den garanti i fråga örn arvodesdebiteringen, som anordningen

med officiella kommissionärer avsett att innebära. Enligt revisorernas

mening måste det betecknas såsom ett allvarligt missförhållande,

att en betydande del av den vid länsstyrelserna bedrivna kommissionärsverksamheten

på detta sätt undandrager sig ämbetsmyndigheternas kontroll.

Revisorerna kunna icke finna annat än att den privata kommissionärsverksambeten,

bedriven av tjänstemän inom vederbörande verk, står i strid

mot grunderna för kommissionärskungörelsen och att den därför icke vidare

bör tillåtas förekomma.

Det synes revisorerna vara av vikt, att här påtalade förhållanden beaktas

vid den utredning angående kommissionärsväsendet, som för närvarande

pågår inom socialdepartementet.

Förklaringar hava avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

(Del lil sid. 9—32.)

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i sin förklaring anfört, bland

annat, följande:

Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har justitiekanslern uti ett inom

annat län påtalat fall framhållit olämpligheten av att annan vid länsstyrelse

anställd tjänsteman än den officielle kommissionären åtoge sig kommissionärsuppdrag

vid verket. Detta uttalande torde dock icke hava ansetts

kunna föranleda meddelande av förbud mot sådan verksamhet. Men

även örn bestämmelser, innebärande ett dylikt förbud, bleve givna, torde

de med lätthet kunna kringgås genom anlitande av bulvan, t. ex. familjemedlem.

Till allmänhetens upplysning uti förevarande hänseende skulle det möjligen

såvitt angår länsstyrelserna kunna vara lämpligt, att till kungörelsen

angående anställande av kommissionärer fogades en bestämmelse, att länsstyrelserna

i början av varje år skulle genom kungörelse i länskungörelserna

samt i en eller flera ortstidningar erinra allmänheten, att endast de

av länsstyrelsen såsom sådana anställda kommissionärer, vilkas namn även

torde böra angivas, vore underkastade gällande bestämmelser örn kommissionärsarvode

samt örn ansvar för försummelse vid utförande av kommissionärsuppdrag.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

I fråga örn de olägenheter av den privata kommissionärsverksamheten,

som av revisorerna påtalats, håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före,

att risken för att de privata kommissionärernas arvoden icke hållas inom

skäliga gränser ej bör vara särdeles stor, enär de av länsstyrelserna förordnade

kommissionärernas genom ovannämnda kungörelse bestämda arvoden

torde verka reglerande härvidlag.

För den av revisorerna uttalade uppfattningen talar däremot enligt

Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett annat, betydligt mera vägande

skäl. Det kan nämligen befaras, att en tjänsteman, som idkar dylik privat

verksamhet, själv behandlar eller söker förmå andra befattningshavare att

handlägga av honom till länsstyrelsen inlämnade ärenden snabbare än

andra till handläggning föreliggande ärenden eller ock på annat sätt obehörigen

gynnar sina uppdragsgivare till förfång för andra rättssökande.

Dylika farhågor behöva givetvis icke, åtminstone ej i samma grad, knytas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

3

till de av länsstyrelserna förordnade kommissionärernas verksamhet, om de

sistnämnda bliva befriade från konkurrensen med andra tjänstemän vid

länsstyrelsen.

Utskottet vill erinra örn att riksdagen redan år 1925 i anledning av vissa

utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden

uttalat som sin mening, att det måste anses önskvärt, att

gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades

med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna

gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades

i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till

en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde

med ärende, som folie under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen

hemställde också, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn en

omarbetning av berörda föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.

Sedermera har även 1931 års riksdag framhållit angelägenheten av att

resultatet av en verkställd utredning beträffande kommissionärsväsendet

snarast möjligt bleve föremål för Kungl. Majits prövning och avgörande.

I anledning härav anhöll riksdagen ånyo, att Kungl. Majit måtte företaga

åtgärder för att en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast möjligt

komme till stånd. Oaktat dessa upprepade hänvändelser till Kungl.

Majit synes någon slutlig åtgärd i ärendet icke hava vidtagits.

Vad revisorerna nu anfört, Anner utskottet vara av den art, att det nödvändiggör,

att frågan örn ny kommissionärskungörelse verkligen upptages

till avgörande. Utskottet vill därvid såsom sin mening framhålla, att de

av länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands län anförda synpunkterna

böra beaktas vid kungörelsens omarbetande. Då utskottet är av den uppfattningen,

att allvarliga missförhållanden äro till Annandes på detta område

och att en ändring härutinnan snarast bör komma till stånd, har

utskottet därför funnit sig nödsakat att ännu en gång framhålla angelägenheten

av att Kungl. Majit vidtager åtgärder i angivet syfte.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga sådana

åtgärder, att en ny kommissionärskungörelse kan utfärdas.

2:o) Förordnande av landskamrerare att vara ledamot av taxeringsnämnd.

Under socialdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om huruvida landskamrer borde erhålla förordnande såsom

ledamot av taxeringsnämnd (Del I sid. 20—22).

Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter och av vederbörande

Vt shott el.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

departementschef gjort uttalande i frågan hava revisorerna meddelat, att

länsstyrelsen i Kopparbergs län den 23 november 1931 på föredragning av

landskamreraren L. Fernqvist förordnat denne att vara ordförande i 1932

års taxeringsnämnder i Hedemora och i Grangärde moderförsamlings taxeringsdistrikt.

Beträffande ersättningen till Fernqvist för ifrågavarande uppdrag

hava revisorerna anfört följande:

Till ersättning åt ordförandena i taxeringsnämnderna med flera i Kopparbergs

län för bestyr med taxeringsarbetet år 1931 anvisade Kungl. Majit

sammanlagt 102,400 kronor, varav enligt länsstyrelsens beslut bland annat

1,150 kronor utgick till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt samt 1,600

kronor till ordföranden i Grangärde taxeringsdistrikt. I ersättning för

taxeringsarbetet i Kopparbergs län under år 1932 hemställde länsstyrelsen i

underdånig skrivelse den 19 juli 1932 — på föredragning av landskamrerare

L. Fernqvist — örn ett sammanlagt belopp av 100,970 kronor, varav 1,720

kronor beräknades till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt och 2,050

kronor till ordföranden i Grangärde taxeringsdistrikt. Det av länsstyrelsen

begärda ersättningsbeloppet, 100,970 kronor, reducerades av Kungl. Majit

till 85,000 kronor, varav enligt länsstyrelsens beslut 1,530 kronor utgick

till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt och 1,800 kronor i Grangärde

taxeringsdistrikt. På grund av minskningen i det av länsstyrelsen begärda

beloppet bestämdes ersättningen till samtliga ordförandena i taxeringsnämnderna

i länet för år 1932 — med undantag för ordförandena i Hedemora,

Grangärde samt Smedjebackens köpings taxeringsdistrikt — till lägre

belopp än för år 1931. För ordförandena i nämnda tre taxeringsdistrikt

höjdes däremot ersättningen med respektive 380 kronor, 200 kronor och

30 kronor.

Revisorerna hava vidare meddelat, att länsstyrelsen i Hallands län bar

för åren 1930 och 1931 på föredragning av landskamreraren B. Karlberg

förordnat denne att vara ordförande i 1931 och 1932 års taxeringsnämnder

i Halmstads stads andra taxeringsdistrikt. I ersättning till Karlberg för

nämnda bestyr med taxeringsarbetet hava utbetalts 2,400 kronor, respektive

2,000 kronor.

Slutligen hava revisorerna anfört, att av förarbetena till 1928 års taxeringsförordning

torde få anses framgå, att det varit lagstiftarens mening,

att ordinarie landskamrerare icke borde vara medlem av beskattningsnämnd.

Såvitt revisorerna kunnat finna, vore också Kopparbergs och Hallands län

de enda, där ett dylikt förfaringssätt förekommit under år 1932. Revisorerna

måste finna det anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelser meddelat

de ordinarie landskamrerarna här ifrågakomna uppdrag.

Tillika funne revisorerna det anmärkningsvärt, att Fernqvist och Karlberg

själva tjänstgjort såsom föredragande i ärendena angående förordnande för

dem att vara ordförande i omförmälda taxeringsnämnder.

Förklaringar hava avgivits av länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs

län, vilka därvid fogat från vederbörande landskamrerare infordrade yttranden

(Del III sid. 33—37).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105. 5

I förklaringen från länsstyrelsen i Halland meddelas, att länsstyrelsen

för framtiden icke komme att förordna ordinarie landskamrerare till medlem

av beskattningsnämnd samt att förordnandena för landskamreraren

Karlberg icke meddelats på hans egen föredragning. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län åter hai’ i anslutning till landskamrerarens yttrande gjort gällande,

att en landskamrerare borde vara berättigad att något år mottaga förordnande

som ordförande i taxeringsnämnd.

Utskottet, som delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att ordinarie

landskamrerare icke bör vara medlem av beskattningsnämnd, har

allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Ersättning till tjänstemän i länsstyrelserna för arbete i beskattningsnämuderna.

Under socialdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan om ersättning till tjänstemän vid länsstyrelsen

i Kopparbergs län för arbete i taxerings- och prövningsnämnder. (Del I

sid. 23—27.)

Efter att hava erinrat örn vissa av föregående års revisorer och 1931 års

riksdag gjorda uttalanden rörande ersättning till vissa tjänstemän för arbete

i beskattningsnämnder hava revisorerna lämnat uppgifter rörande dylika

ersättningar i Kopparbergs län.

Samtidigt hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att länsstyrelsen

i Falun för överläggning rörande vissa taxeringsspörsmål genom

cirkulärskrivelse den 9 januari 1931 kallat samtliga ordförande och kronoombud

i taxeringsnämnderna inom länet att fredagen den 23 januari 1931

kl. 11 f. m. sammanträda inför länsstyrelsen å dess sessionsrum. Sedermera

hade länsstyrelsen i skrivelse den 17 i samma månad kallat ordförandena

i vissa taxeringsnämnder att redan torsdagen den 22 januari 1931 kl. 5

e. m. sammanträda inför landskamreraren å länsstyrelsens sessionssal för

förberedande behandling av vissa taxeringsspörsmål. För bevistande av

nämnda sammanträden hade, bland andra, 9 tjänstemän i länsstyrelsen

uppburit dagarvoden, därav 5 för två dagar och 4 för en dag.

Revisorerna hava sammanfattat de av dem gjorda iakttagelserna beträffande

ifrågavarande länsstyrelse på följande sätt:

Riksdagens år 1930 församlade revisorer meddelade under § 20 i sin berättelse

vissa uppgifter angående ersättning till bland andra länsstyrelsernas

tjänstemän för taxeringsarbete och patalade därvid att ersättning

för dylikt arbete syntes i vissa fall varit väl rundligt tilltagen. I Kopparbergs

län hade sålunda till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav

4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Enligt revisorernas berättelse

hade vidare till länsstyrelsens tjänstemän under budgetåret 1929/1930 utbetalats

i ersättning för arbete i taxeringsnämnd 22,105 kronor och för

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Utskottet.

arbete i prövningsnämnd 8,350 kronor. Motsvarande utgifter under budgetåret

1931/1932 hava varit 26,260 kronor respektive 18,365 kronor.

Den omständigheten, att länsstyrelsens personal i så stor omfattning

tages i anspråk för taxeringsarbete, synes revisorerna kunna menligt inverka

på arbetets gång inom länsstyrelsen samt medföra ökat behov av

medel för avlönande av icke-ordinarie personal. Enligt vad revisorerna

inhämtat har också Kungl. Majit på framställning av länsstyrelsen i

Kopparbergs län vid olika tillfällen under de senaste åren anvisat medel

till förstärkande av den icke-ordinarie arbetskraften inom länsstyrelsen.

Vad slutligen angår ersättning till ordförande och medlemmar av taxeringsnämnd,

som jämlikt 75 § i taxeringsförordningen kallas att sammanträda

inför länsstyrelsen för överläggning rörande taxeringsspörsmål, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke skäl kan anses föreligga att vidtaga

sådan ändring av härutinnan gällande bestämmelser, att dylik ersättning

icke kommer att utgå till personer, som äro bosatta å sammanträdesorten.

I varje fall borde det icke ifrågakomma att länsstyrelsens egna tjänstemän,

vilka deltaga i här avsedda sammanträden å länsstyrelsens lokaler, härför

uppbära särskilt dagarvode.

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte

yttranden införskaffats från samtliga övriga länsstyrelser. Av de avgivna

yttrandena framgår, att uppfattningen i berörda frågor är olika, men att

ett flertal länsstyrelser ansett önskvärt, att kompletterande bestämmelser i

av revisorerna berörda hänseenden meddelas rörande arvoden för taxeringsuppdrag.

I fråga örn ersättning för sammanträden enligt 75 § i taxeringsförordningen

hava åtskilliga länsstyrelser tillstyrkt revisorernas alternativa

förslag, att dylik ersättning icke borde utgå till tjänsteman i länsstyrelse

eller landsstat, då sådan tjänsteman vore bosatt å sammanträdesorten.

Beträffande frågan om arvoden till tjänstemän i länsstyrelse och landsstat

för uppdrag i beskattningsnämnderna är utskottet visserligen av den

uppfattningen, att arvodena i åtskilliga fall måste anses vara för höga,

men då, enligt vad utskottet erfarit, Kungl. Majit har sin uppmärksamhet

riktad på dessa förhållanden, anser utskottet anledning icke föreligga för

riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit ånyo göra framställning i ärendet.

Vidkommande därefter spörsmålet örn ersättning för deltagande i sammanträde

enligt 75 § taxeringsförordningen vill utskottet, i anslutning till vad

som framhållits av åtskilliga länsstyrelser, som sin mening uttala, att arvode

vid dylikt sammanträde icke bör utgå till tjänstemän hos länsstyrelse och

i landsstaten för sammanträde, som hålles på vederbörandes tjänstgöringseller

bostadsort. Då utskottet anser en ändring uti ersättningsbestämmelserna

i nämnda hänseende vara påkallad, har utskottet ansett sig böra

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan

örn ändring i bestämmelserna rörande ersättning vid

sammanträde enligt 75 § taxeringsförordningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105. 7

4:o) Vissa förordnanden och ledigheter vid fögderiförvaltningen i

Kopparbergs län. Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan om vissa förordnanden och ledigheter vid

fögderiförvaltningen i Kopparbergs lån. (Del I sid. 30 32.)

De av revisorerna meddelade uppgifterna utvisa, att vissa befattningshavare

varit tjänstlediga för sjukdom eller för hälsans vårdande under de

tider av året, då de icke åtnjutit semester eller på grund av länsstyrelsens

förordnande haft att fullgöra offentligt uppdrag i beskattningsnämnder.

I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande:

1929 års revisorer påtalade de omfattande ledighéter, befattningshavarna

vid fögderi förvaltningarna åtnjutit under budgetåret 1928/1929, samt de

höga kostnader statsverket åsamkats för avlönande av vikarier för sådana

befattningshavare. I anledning härav skedde genom det i det föregående

omnämnda kungl, brevet den 31 januari 1930 en skärpning av dittills gällande

bestämmelser örn skyldighet för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna

att under bland annat ledighet för taxeringsarbete avstå viss

del av sina avlöningsförmåner. I samband härmed medgavs emellertid

landsfiskalerna semesterrätt, vilken förmån icke förut tillkommit dem.

Det har icke kunnat undgå att väcka revisorernas förvåning, att länsstyrelsen

i Falun funnit lämpligt tilldela befattningshavare, som på grund

av sjukdom under en längre tid icke kunnat uppehålla sin befattning,

uppdrag av nu ifrågavarande beskaffenhet. Det måste nämligen i regel

förutsättas, att, därest befattningshavaren verkligen är av sjukdom helt

urståndsatt att sköta sin tjänst, han icke heller förmår på ett tillfredsställande

sätt omhänderhava det krävande taxeringsarbetet. Enligt revisorernas

mening böra i dylika fall förordnande av förevarande slag icke

vidare lämnas. Slutligen måste revisorerna såsom synnerligen anmärkningsvärt

beteckna länsstyrelsens åtgärd att bevilja semester åt befattningshavare,

som under längre tid i följd varit sjukledig.

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte

statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrat sig i ärendet

(Del III sid. 72 — 75).

Länsstyrelsen har meddelat, att det av revisorerna behandlade spörsmålet

örn beviljande av semester åt sjukledig befattningshavare genom besvär

dragits under kammarrättens prövning, men att utslag i målet ännu icke

meddelats.

Statskontoret har ansett, att de av revisorerna påtalade åtgärderna, som

ämbetsverket finner vara felaktiga, emellertid ej vore av beskaffenhet att

böra föranleda utfärdande av särskilda föreskrifter till förhindrande av deras

upprepande i länet eller annorstädes. Det torde nämligen vara sällsynt, att

en myndighet visade en sådan efterlåtenhet mot tjänstemännen, som här

påtalats, och det syntes kunna förväntas, att vederbörande toge rättelse av

den gjorda anmärkningen.

Lönenämnden bär funnit det ligga i sakens natur, att i allmänhet en

tjänsteman icke borde medgivas honom för ett visst kalenderår eljest till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 105.

kommande semester, därest’ han under kalenderåret icke tjänstgjort å sin

befattning. Nämnden har vidare anfört:

I sitt förslag till allmänt avlöningsreglemente (11 § 4 mom.) har 1928 års

lönekommitté upptagit en föreskrift, enligt vilken semester icke må, så

framt ej av särskilda skäl annorlunda beslutas, tillgodonjutas, utan att

tjänstemannen under sammanlagt minst hälften av närmast förflutna period

av tolv månader bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort

uppdrag för statens räkning. Därest detta förslag vinner godkännande,

komma sålunda tydliga bestämmelser till stånd jämväl på detta område.

Att emellertid i avvaktan på kommittéförslagets prövning utfärda särskilda

föreskrifter i nu förevarande avseende genom komplettering av gällande

avlöningsbestämmelser eller på annat sätt, synes nämnden knappast erforderligt.

Lönenämnden förutsätter nämligen, att sedan förhållandet nu blivit

av riksdagens revisorer påpekat, anledning till anmärkning mot myndighets

förfarande i angivna hänseende icke vidare skall uppkomma.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl

vunnit stöd i statskontorets och lönenämndens yttranden, att befattningshavare,

som är tjänstledig för sjukdom, icke bör tilldelas semester. I likhet

med lönenämnden förutsätter dock utskottet, att, sedan förhållandet blivit

av riksdagens revisorer påpekat, rättelse för framtiden skall ske. Utskottet,

som jämväl i övrigt ansluter sig till revisorernas uppfattning, finner sig

alltså icke böra påkalla särskild åtgärd från riksdagens sida, utan har allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under

kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de

verkställt en undersökning rörande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

tillämpat förfaringssätt för den styrelsen åliggande stickprovsgranskningen

av väghållningsdistriktens räkenskaper. (Del I sid. 39—46.)

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Av vad ovan anförts framgår, att den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

åliggande stickprovsgranskningen av vägdistriktens räkenskaper

tillgår på det sätt, att styrelsens byrådirektör företager synnerligen

långa dagsresor med automobil och därvid besöker ett ofta stort antal

vägdistrikt och vägstyrelseordförande. Med hänsyn till att resorna i

regel omfattat betydande sträckor — i många fall inemot 300 kilometer

örn dagen och undantagsvis däröver — är det uppenbart, att den tid byrådirektören

Lindencrona kunnat använda till stickprovsgranskning hos

de skilda räkenskapsförarna måste hava varit så obetydlig, att någon

effektiv räkenskapsgranskning icke gärna kan hava förekommit.

Vid den nuvarande lokala vägorganisationens genomförande har något

uttalande av statsmakterna icke gjorts angående sättet för stickprovsgranskningens

bedrivande. Det kan dock icke gärna hava varit statsmakternas

mening att nämnda granskning skall tillgå på det sätt, som

ovan beskrivits. Örn tillräcklig effektivitet i granskningen skall kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

9

ernås, torde det vara ofrånkomligt att till styrelsen förlägga stickprovsgranskning

av vägdistriktens underhållsräkenskaper, av vilka ett

lämpligt urval för sådant ändamål torde böra infordras och i olika hänseenden

eller i sin helhet granskas. Till den ökade effektivitet i granskningen,

som härigenom skulle uppkomma, tillkommer det i dessa tider

synnerligen viktiga skälet att genom det ovan angivna förändrade

granskningssättet en icke obetydlig besparing för statsverket skulle

uppstå.

I övrigt vilja revisorerna framhålla, att åtskilliga av Lindencronas

ovanberörda resor företagits i uppgivet syfte att besiktiga underhållsarbeten

och pröva, huruvida vissa förbättringsarbeten kunnat anses

hänförliga till underhåll. Sådan besiktning och prövning förutsätter

emellertid teknisk sakkunskap och lärer därför tillkomma vederbörande

vägingengör och väginspektör men icke styrelsens administrativa ledamot.

Någon stickprovsgranskning av hamnräkenskaper torde vidare

icke vara behövlig av den anledning att räkenskaper av detta slag alltid

insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i detalj där

granskas.

Vad därefter beträffar sättet för debitering av reseräkningar må till

en början framhållas, att dessa i många fall onödigt belastats genom att

ordförande i vägstyrelser, schaktmästare, vägmästare och andra personer,

för vilka statsverket icke bör hava att vidkännas kostnad, åtföljt

Lindencrona i automobilen och föranlett reseersättning enligt högre

beräkningsgrunder. Det har vidare förekommit att Lindencrona, såsom

vid ovanberörda resa den 26 och 27 februari 1931, debiterat statsverket

ersättning för resa med automobil, som, enligt vad vägingenjören upplyst,

tillhandahållits av vägdistriktet. Det har slutligen även förekommit,

att Lindencrona och vägingenjören i Stockholms län i vissa fall debiterat

statsverket kostnad för av dem gemensamt företagen resa på sådant

sätt, som örn de rest var för sig. I detta sammanhang hava revisorerna

velat framhålla, att vid den granskning av förekommande reseräkningar

revisorerna i detta och andra fall företagit, de av det sätt,

varpå tjänsteresor stundom anordnats, fått det intrycket, att resorna

planlagts och genomförts mera med tanke på att reseersättningen skulle

komma, att uppgå till ett avsevärt belopp än på att en effektiv tjänsteförrättning

skulle komma till stånd.

Slutligen må såsom synnerligen anmärkningsvärt påpekas, att Lindencrona

inför styrelsen själv föredragit de av honom uppgjorda reseräkningarna.

Revisorerna, som finna det angeläget att bestämmelser med det snaraste

utfärdas angående det sätt, varpå stickprovsgranskning av vägdistriktens

underhållsräkenskaper bör äga rum, hava ansett det vara sin

skyldighet att bringa ovan omförmälda missförhållanden till riksdagens

kännedom.

Förklaring har avgivits av väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen (Del III

sid. 121 och 122).

Det inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillämpade förfaringssättet

beträffande stickprovsgranskningen av vägdistriktens underhållsräkenskaper

finner utskottet icke tillfredsställande. I syfte att åstad
-

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

komma såväl ökad effektivitet härutinnan som minskade kostnader för

statsverket anser utskottet i likhet med revisorerna lämpligt, att ifrågavarande

granskning förlägges till styrelsen. En sådan omläggning av

granskningsättet hör dock enligt utskottets mening icke förhindra, att,

där så i något fall skulle erfordras och befinnas fördelaktigt, handledning

rörande sättet för räkenskapernas förande må kunna på ort och

ställe meddelas genom vederbörande revisionstjänstemän inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt utskottets mening hör den hittills tillämpade metoden för

granskningen samt i samband därmed stående resor omedelbart upphöra.

En skyndsam utredning synes höra verkställas av Kungl. Majit

för att i anslutning till vad revisorerna anfört erhålla en effektiv och

fullt tillfredsställande kontroll på detta verksamhetsområde. Föreskrifter

i ärendet torde därefter höra utfärdas av Kungl. Majit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit

meddela sin uppfattning rörande ordnandet av

granskningen utav vägdistriktens räkenskaper.

6:o) Tuhundra härads vägstyrelse. Under kommunikationsdepartementet,

§ 16, hava revisorerna gjort anmärkning på ett av ordinarie vägstämman

i Tuhundra härad den 29 augusti 1931 fattat beslut, att gruskörningen till

häradets vägar skulle förbehållas lantbrukare, som tillhörde riksförbundet

Landsbygdens folk, samt att för denna körning skulle fastställas vissa bestämda

avgifter. (Del I sid. 49.)

Revisorerna hava gjort följande uttalande i

Redan vägstämmans åtgärd att reservera vägdistriktets gruskörning för

medlemmarna av en viss sammanslutning finna revisorerna synnerligen

anmärkningsvärd. Härtill kommer emellertid, att den beslutade prislistan

upptager pris för körningen, vilka i flera fall äro anmärkningsvärt höga i

jämförelse med ortens pris. Visserligen hava sedermera icke alltid de i

prislistan upptagna priserna tillämpats, men enligt vad revisorerna kunnat

konstatera har med enstaka undantag körning likviderats med belopp, som

väsentligt överstiga den allmänna marknadens priser. I de nyssnämnda

undantagsfallen hava priserna för körning varit normala, vilket synes hava

sin orsak däri att den person, som utfört körningen, icke tillhört omförmälda

sammanslutning.

Förklaring har avgivits av Tuhundra härads vägstyrelse, varjämte vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen yttrat sig. (Del III sid. 123 och 126).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att med nuvarande författningsföreskrifter

varken styrelsen eller vederbörande länsstyrelse kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

11

hindra genomförandet av ett beslut, sådant som det av Tuhundra härads

vägstämma fattade, ävensom att styrelsen beklagade detta förhållande.

Även utskottet måste linna det fattade beslutet synnerligen anmärkningsvärt,

men då utskottet förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

sin uppmärksamhet riktad på att i möjligaste mån förhindra monopolsträvanden

av denna art, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

7:o) Tiss fördelning av ärenden inom byggnadsstyrelsen. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande fördelningen av ärendena inom byggnadsstyrelsen. (Del I sid.

51—54).

Efter att hava redogjort för bestämmelserna i byggnadsstyrelsens instruktion

angående vilka ärenden i allmänhet skola handläggas av byggnadsoch

intendentsbyråerna ävensom lämnat uppgifter örn vissa under senare

åren av byggnadsstyrelsen genom intendentsbyrån utförda ombyggnadsarbeten

å staten tillhöriga fastigheter, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Här

nämnda arbeten synas hava varit av sådan omfattning och beskaffenhet,

att det enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida det

icke varit bäst överensstämmande med grunderna för och syftet med den

år 1925 genomförda omorganisationen av byggnadsstyrelsen, att det överlämnats

åt byggnadsbyrån att handlägga berörda arbeten. Genom att arbetena

anförtrotts intendentsbyrån har den prövning av lämpligheten av arbetenas

utförande i byggnadsstyrelsens egen regi, som bland annat åsyftats

med omförmälda omorganisation, omöjliggjorts, då intendentsbyrån saknar

för dylik prövning erforderlig organisation.

Enligt § 17 i byggnadsstyrelsens förenämnda instruktion av år 1928 skola

ärendenas närmare fördelning mellan byråerna bestämmas i arbetsordningen.

Då tvivel yppas till vilken byrås handläggning ett ärende rätteligen hör,

så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter

rörande ärendenas fördelning, äger generaldirektören bestämma, på

vilken byrå ärendet skall handläggas.

Motsvarande bestämmelser funnos i den instruktion av år 1917, som upphävdes

genom tillkomsten av 1928 års instruktion. Däremot saknades föreskrifter

i ämnet i därförut gällande instruktion för överintendentsämbetet,

utfärdad år 1879.

Bestämmelsen om en arbetsordning för byggnadsstyrelsen tillkom alltså

för 15 år sedan. Enligt vad revisorerna erfarit föreligger emellertid ännu

i denna dag icke någon sådan arbetsordning. Det förefaller revisorerna

önskvärt, att en arbetsordning för styrelsen utan vidare dröjsmål kommer

till stånd och att vid dess utarbetande de synpunkter beaktas, som i ovan

påpekade hänseende varit vägledande vid 1925 års omorganisation.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

TJtskottet.

12 Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen. (Del III sid. 131—136.)

I likhet med revisorerna finner utskottet i hög grad olämpligt, att, såsom

skett, åtskilliga omfattande byggnadsärenden hänvisats till handläggning

av byggnadsstyrelsens intendentsbyrå i stället för dess byggnadsbyrå.

Styrelsens anmärkta förfaringssätt torde enligt utskottets mening icke stå

i god överensstämmelse med bestämmelserna i den för styrelsen gällande

instruktionen.

Då utskottet emellertid icke funnit erforderligt, att någon åtgärd i berörda

fråga nu vidtages från riksdagens sida, bar utskottet allenast velat

vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Psykiatriska kliniken i Lund. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar beträffande psykiatriska

klinikbyggnadens i Lund såväl allmänna planläggning som byggnadstekniska

utformning. (Del I sid. 54—58).

Revisorerna hava framlagt resultatet av en av dem verkställd undersökning

rörande ifrågavarande byggnadsföretag och härtill knutit följande allmänna

uttalande:

Vad i detta ärende förekommit synes revisorerna giva vid banden, att

den utredning, som föregått sjukhusets uppförande, måste anses såsom i

vissa delar otillfredsställande.

I flera avseenden synas de från tidigare anläggningar för sinnessjuk vård

avvikande dispositionerna icke till sin anordning eller verkan hava varit

grundligt genomtänkta och studerade ur såväl sjukhusteknisk som driftsocb

byggnadsteknisk synpunkt. Följden härav bar blivit, att, för att anläggningen

skall bliva i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin

uppgift, statsverket torde hava att vänta anslagskrav av icke obetydlig

omfattning.

Särskilt anmärkningsvärt synes revisorerna vara, att varken medicinalstyrelsen

eller byggnadsstyrelsen i ovannämnda gemensamma utlåtande över

de delegerades genom arkitekten Sörensen utarbetade förslag upptagit till

granskning och till sina konsekvenser prövat de lokalbeskärningar och de

delvis nya principer, varefter byggnaden utformats, en prövning, som enligt

revisorernas förmenande framför allt bort åvila byggnadsstyrelsen. Revisorerna

vilja i detta hänseende bringa i erinran 1923 års byggnadsstyrelsesakkunnigas

uttalande, att det torde böra åligga byggnadsstyrelsen att vid

utredning av byggnadsfrågor och granskning av förslag till husbyggnadsföretag

ingå i en noggrann prövning rörande utrymmesbehovet och byggnadens

standard i övrigt. Det vill förefalla revisorerna, som örn byggnadsstyrelsen

i föreliggande fall på ett betänkligt sätt försummat denna sin

skyldighet.

Förklaringar hava avgivits av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen

(Del III sid. 137—140).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

13

Då vederbörande myndigheters, i främsta rummet byggnadsstyrelsens, av utskottet.

revisorerna påtalade förfaringssätt enligt utskottets mening är av anmärkningsvärd

beskaffenhet, har utskottet, elium någon åtgärd icke numera kan

vidtagas, ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Statsliggaren. Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna

meddelat vissa uppgifter rörande den för varje budgetår fastställda riksstatens

tryckning ävensom rörande den av statskontoret utarbetade liggaren

över statsverkets specialutgiftsstater, den s. k. statsliggaren. (Del I sid. 59)

I samband härmed hava revisorerna anfört följande:

Då riksstaten — förutom i riksdagstrycket — publiceras i ett häftat lätthanterligt

särtryck, synes det tvivel underkastat, huruvida det kan anses

behövligt att belasta den redan förut ganska digra statsliggaren med ett

nittiotal sidor avtryck av riksstaten, i all synnerhet som de specialutgiftsstater,

som ingå i sagda liggare, upptaga de berörda stater tillhörande anslagen

i enlighet med riksstaten. Genom uteslutande ur statsliggaren av

ifrågavarande avtryck kan en mindre besparing i statsverkets årliga tryckningskostnader

vinnas. Enligt från statskontoret inhämtad uppgift belöpte

sig kostnaderna för avtrycket av riksstaten för budgetåret 1931/1932 till

820 kronor 35 öre. Kevisorerna Anna sig av nu angivna skäl böra uttala

det önskemålet, att meranämnda avtryck av riksstaten må ur statsliggaren

uteslutas.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret (Del III sid. 141), som

anfört följande:

I avsikt att göra statsliggaren så överskådlig och fullständig som möjligt

har i liggaren intagits ett avtryck av riksstaten, avseende såväl inkomster

som utgifter. Såsom revisorerna framhålla, är det givetvis ett önskemål

att icke göra statsliggaren mera omfattande än som med nödvändighet

erfordras för att den skall kunna fylla sitt ändamål såsom en fullständig

och överskådlig budgethandbok. Då riksdagen i sin skrivelse nr 213 vid

1932 års riksdag under punkt 6:o hemställt, att Eders Kungl. Maj:t ville

taga under övervägande lämpligheten av en omläggning av statsliggaren i

enlighet med vissa av riksdagen i samma skrivelse angivna synpunkter,

varvid det ansågs önskvärt att i statsliggaren intaga jämväl uppgifter avseende

fjärde huvudtiteln, rörande vilken huvudtitel nu utgivas särskilda

liggare, torde böra tagas under övervägande, huruvida icke i stället någon

minskning av i statsliggaren redan intagna uppgifter lämpligen låter sig

genomföra. Även örn det ur vissa synpunkter får anses vara en fördel att

i statsliggaren hava ett avtryck av riksstaten, måste dock statskontoret

finna, att några mera avsevärda olägenheter av att utesluta detta avtryck

av riksstaten knappast förefinnas. Statskontoret vill dock framhålla, att,

därest statsliggaren icke längre anses böra innehålla ett avtryck av riksstaten,

det lärer vara önskvärt att på något sätt i liggaren framdeles meddela

uppgifter örn statsverkets inkomstsida, i all synnerhet som i åtskilliga

hänseenden ett nära samband förefinnes mellan vissa inkomstposter och

utgiftsanslag. Detta torde emellertid låta sig göra på sådant sätt, att i

statsliggaren framdeles intages en sammanställning rörande statsverkets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Siatsutskottets utlåtande Nr 105.

Utskottet.

inkomster, kompletterad med uppgifter angående de föreskrifter, som må

hava utfärdats rörande inkomstposternas uppbörd och redovisning m. m.,

ungefärligen efter mönster av den numera i statsliggaren intagna förteckningen

över de bestämmelser, som reglera statens av statskontoret förvaltade

utlåningsfonder. Genom denna anordning skulle uppgifter jämväl rörande

föreskrifter, som hava betydelse för inkomsterna i riksstaten, komma att

återfinnas i statsliggaren, vars användbarhet på ett viktigt område härigenom

givetvis skulle ökas.

Därest ovan nämnda komplettering av statsliggarens nuvarande uppgifter

få verkställas av statskontoret, har statskontoret intet att erinra mot att

ur statsliggaren uteslutes det för närvarande där intagna avtrycket av riksstaten.

Den av statskontoret ifrågasatta kompletteringen i vissa hänseenden av

statsliggaren synes utskottet ändamålsenlig, men utskottet är icke övertygat

örn lämpligheten av att i allt fall utesluta det avtryck av riksstaten, som

nu återfinnes i liggaren. Utskottet är nämligen av den uppfattningen, att

det är ägnat att medföra åtskilliga praktiska fördelar, icke minst för riksdagens

arbete, att hava riksstaten införd uti statsliggaren. Eljest nödgas

man vid studium av riksstatens utgiftssida och specialutgiftsstaterna använda

två särskilda publikationer. Utskottet har därför — och då för övrigt den

av revisorerna föreslagna åtgärden i besparingshänseende är utan nämnvärd

betydelse — ansett önskvärt, att Kungl. Majit vid meddelande av bestämmelser

rörande statsliggarens uppställning m. m. tager denna synpunkt

under övervägande. Alldenstund någon särskild åtgärd från riksdagens

sida icke kan i detta fall anses erforderlig, har utskottet allenast velat vad

i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

10 :o) Uppbörd, redovisning och kontroll i fråga om statsverkets inkomster.

Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna lämnat åtskilliga

uppgifter rörande formerna för uppbörd, redovisning och kontroll i

fråga örn statsverkets inkomster. (Del I sid. 63—67.)

I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande:
Förestående

redogörelse torde visa, att på ifrågavarande område en anmärkningsvärd

brist på enhetlighet är rådande. Till en del torde detta

vara oundvikligt med hänsyn till de ifrågavarande inkomsternas växlande

natur. Men i viss grad synes den bristande enhetligheten, vilken

icke är ägnad att bidraga till reda och ordning i förvaltningen, vara att

hänföra till bristande planmässighet i organisationen. Revisorerna äro

av den uppfattningen, att i fråga örn redovisningen av statens inkomster

större reda och överskådlighet stå att vinna, därest man där så ske kan

ålägger en viss myndighet eller, örn så i undantagsfall befinnes erforderligt,

vissa bestämda myndigheter att ansvara för uppbörden av inkomsterna

under särskilda inkomsttitlar eller av sådana medel, som uppdebi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

15

terats å vissa utgiftsanslag. Det för närvarande i stor utsträckning tilllämpade

systemet att låta uppbörden ske genom vederbörande länsstyrelser,

som sedermera hava att till den myndighet, som förvaltar medlen,

rapportera de olika uppbördsposterna, synes otta föranleda onödig omgång.

Vad särskilt beträffar kontrollen över att inkomsterna i behörigordning

inflyta och redovisas, underlättas givetvis denna, örn för vart slag

av inkomster en myndighet har sig anförtrodd såväl uppbörden som den

slutliga redovisningen av medlen, varav självfallet följer, att denna myndighet

även har skyldighet att utöva nämnda kontroll. Härmed avse revisorerna

givetvis icke uppbörden och redovisningen av kronoskatten och

motorfordonsskatten, där det näppeligen lärer vara möjligt att undvara

länsstyrelsernas medverkan.

Revisorerna hava uppmärksammat, att de medel, som skola betalas av

sparbankerna i landet såsom bidrag till upprätthållande av sparbanksinspektionen,

i ett stort antal fall icke influtit i behörig ordning och att kontrollen

över uppbörden av dessa bidrag icke funktionerat i allo tillfredsställande.

Följden härav har också hlivit, att vid utgången av budgetåret

1930/1931 sparbanksinspektionens fond utvisade en brist å 42,844 kronor

41 öre. Denna brist har sedermera utjämnats under budgetåret 1931/

1932, sedan uppmärksamheten fästs därå, att kontrollen över ifrågavarande

bidrag icke var lämpligt ordnad. Under mellantiden har emellertid

statsverket måst förskottera de utgifter för sparbanksinspektionen, som

skolat direkt bestridas av nämnda bidrag. I detta fall sker uppbörden av

bidragen genom de särskilda länsstyrelserna, medan bidragen slutligt redovisas

hos statskontoret.

Enligt vad revisorerna inhämtat inbetalas motsvarande bidrag till bestridande

av kostnaderna för försäkringsinspektionen, på grund av en

under år 1931 vidtagen ändring i fråga örn sättet för uppbörden av försäkringsanstalternas

bidrag till nämnda kostnader, numera direkt till

statskontoret, som jämväl utövar kontroll över att bidragen behörigen inlevereras.

Genom under år 1932 utfärdade författningar har samma förfaringssätt

genomförts även i avseende å bankbolags bidrag till bestridande

av kostnaden för bankinspektionen ävensom å fondkommissionärers

bidrag till bestridande av kostnaden för fondinspektionen.

Revisorerna hava vidare lagt märke till att de återbetalningar av lånemedel,

som med anlitande av fastighetsförsäljnings- m. fl. medel äga rum,

stundom icke skett med den snabbhet, som får anses önskvärd, i det att

dylika återbetalningar, som i allmänhet torde böra ske successivt, ofta

dragit ut på tiden under flera år. Enligt vad revisorerna inhämtat hava

dock på senaste tiden från statskontorets sida vidtagits vissa anordningar

för att en snabbare reglering skall kunna ske av riksgäldskontorets och

statskontorets inbördes mellanhavanden av detta slag. Detta är av behovet

påkallat framför allt, sedan tomtförsäljningen å Ladugårdsgärdet

numera kommit i gång och mycket betydande belopp härigenom inflyta,

vilka belopp enligt riksdagens beslut skola i främsta rummet tagas i anspråk

för täckande av lämnade lånemedelsförskott.

Siirskild uppmärksamhet bör enligt revisorernas mening ägnas tillfälliga

inkomster och engångsbelopp, som inflyta till statskassan. Det vill synas

revisorerna, som örn ofta redovisningen av dessa och kontrollen över dem

icke iir fullt tillfredsställande. Även örn givetvis svårigheter äro tillfinnandes

för förvaltningsmyndigheterna att i detalj utöva tillsyn häröver,

hava dock revisorerna icke kunnat undgå att betona vikten av en genom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Utskottet.

förd kontroll i detta fall, då de kava sig bekant, att det inträffat att medel

i dylika fall undandraga statsverket på grund av bristfällig kontroll.

Sina synpunkter på redovisningen av och kontrollen över statsverkets

inkomster vilja revisorerna sammanfatta i det uttalandet, att bättre överskådlighet

och en rationellare ordning synes kunna skapas, örn man utgår

från att i största möjliga mån för varje slag av inkomster eller beträffande

varje inkomstpost i riksstaten en och samma myndighet bör handhava

såväl uppbörden och redovisningen som kontrollen. Endast där så

befinnes ofrånkomligt bör uppbörden ske av vederbörande länsstyrelser

eller av flera förvaltningsmyndigheter.

Det synes revisorerna önskvärt, att en undersökning sker i vad mån

genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn

statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta område

stå att vinna.

Yttranden i frågan hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser ävensom av statskontoret och riksräkenskapsverket. (Del

III sid. 147—174.)

Statskontoret har därvid framhållit, att ämbetsverket i likhet med revisorerna

vore av den uppfattningen, att vissa reformer i de av revisorerna

angivna hänseendena måste anses önskvärda och av erfarenheten påkallade.

Statskontoret ansåge sig därför böra instämma i det av revisorerna

framhållna önskemålet, att en undersökning skedde i vad mån genom en

centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn statsinkomsterna

ökad effektivitet och rationalisering på detta område stöde att

vinna.

Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att ämbetsverket funnit vad

revisorerna anfört vara i huvudsakliga delar beaktansvärt. Riksräkenskapsverket

biträdde fördenskull revisorernas uttalande örn önskvärdheten

av en undersökning i vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning

och kontroll i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och

rationalisering på detta område stöde att vinna.

I likhet med revisorerna finner utskottet en centralisering av uppbörd,

redovisning och kontroll beträffande statsinkomsterna kunna medföra

ökad effektivitet och rationalisering. Enligt utskottets mening giva vunna

erfarenheter vid handen, att en ökad uppmärksamhet bör ägnas åt kontrollen

över inkomsterna och vad därmed äger samband, och utskottet

har därför velat ansluta sig till revisorernas av statskontoret och riksräkenskapsverket

tillstyrkta förslag örn en undersökning av hithörande förhållanden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en närmare

undersökning, i vad mån genom en centralisering

av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

17

statsinkomsterna ökad effektivitet oell rationalisering

på detta område stå att vinna samt vidtaga härav betingade

åtgärder.

liro) Statsverkets och vägdistriktens inköp av motorfordon. Under

finansdepartementet, § 27, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en

undersökning angående statsinstitutionernas och vägstyrelsernas automobilinköp.

(Del I sid. 67—86.)

Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Av vad ovan anförts framgår, att statsverkets och vägdistriktens inköp

av automobiler ofta icke skett på ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande

sätt. Orsaken till de på detta område rådande missförhållandena

torde vara att söka dels i den relativt ringa konkurrensen mellan de inhemska

lastbilsfabrikaten och dels däri, att de personer, som äga att bestämma

över inköpen, icke alltid äro kompetenta att självständigt bedöma

vare sig de fordringar, vilka i olika fall böra ställas på fordonen, eller i

vad mån inköpspriset hos olika fabrikat och typer står i proportion till

deras lämplighet, användbarhet och livslängd.

Såvitt revisorerna kunna finna, böra emellertid förbättringar härutinnan

kunna ernås utan vidtagande av alltför genomgripande förändringar. Det

Auli förefalla revisorerna, som örn ovan påpekade missförhållanden borde,

på sätt nedan närmare angives, kunna rättas till genom en viss centralisering

vid inköpen ävensom genom en standardisering av modellerna.

Personautomobilerna kunna uppdelas i två huvudgrupper, dels en lätt

billig typ för 5 personer, och dels en något större och kraftigare modell i

medelprisläge för 5 eller 7 personer. Då, som ovan visats, priserna variera

avsevärt för automobiler av samma modell och med antalet på en gång

inköpta fordon, synes det troligt, att åtskilligt skulle vara vunnet genom

fastställandet av två eller tre bestämda modeller på personautomobiler för

.statsverkets och vägdistriktens räkning. En ej obetydlig minskning av

inköpsprisen skulle på detta sätt säkerligen kunna erhållas. Härvid måste

dock tillses, att modellerna icke fastställas för så lång tid, att man försummar

att tillgodogöra sig de framkommande tekniska förbättringarna på

fordonen.

Beträffande lastautomobilerna ställer sig saken något annorlunda på

grund a\T de många variationerna i karosseriutförande och lastförmåga,

Anika betingas av de olika användningsområdena. Det förefaller dock sannolikt,

att vissa standardtyper även här skulle kunna fastställas på de

A-anligaste kombinationerna, t. ex. lastbil med flak av lätt oell medeltung

typ, tippanordning, paketlåda etc.

Genom standardisering skulle emellertid ej endast det genomsnittliga

inköpspriset kunna sänkas, utan även fördelen av färre typer ernås och

därmed billigare reservdelar för fordonen, varigenom driftkostnaden skulle

sänkas. Genom standardisering av drift- och smörjmedel samt centralisering

av inköpen härav skulle yppas ytterligare möjligheter till driftkostnadernas

sänkning. En viss standardisering skulle slutligen öka möjligheterna

att genom en gemensam institution utföra prov med konstruktioner,

avsedda att nedbringa driftkostnaderna, t. ex. genom användandet aA''

gasgeneratorer (dier råoljemotorer på motorfordonen. Enligt do inlämnade

uppgifterna synes hittills endast i ett fall sådant försök vara verkställt.

I detta sammanhang må angivas några synpunkter i fråga örn drift
Biltang

till riksdagens protokoll 19.''1.1. 0 sami. Nr 11)1. Il

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

kostnadernas ekonomiska betydelse. Denna belyses av följande siffror»,

erhållna med ledning av 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande»

och avseende en uppskattning av driftkostnaden per år för de under budgetåren

1928/1929—1931/1932 inköpta fordonen.

Lastautomobiler

Personautomobiler

1

Lastförmaga ....................................

1.5 ton

3 ton

5 pers.

7

/ pers.

Antagen körlängd per år ............ mil

2,000

2,000

3,000

3,000

Reparationskostnad ............... kr./mil

0.85

0.9 5

0.4 7

0.5 0

Ringkostnad ........................ 5

0.8 5

0.8Ö

0.1S

0.22

Bensin och smörjmedel ......... »

0.78

1.46

0.43

0.51

Summa driftkostnad »

1.4S

3.21

1.08

1.23

Driftkostnad per år ..................... kr.

2,960: —

6,420: —

3,240: —

3,690: —

fnköpta fordon under budgetåren 1928/

1929 1931/1932 ...........................

637

416

216

27

Summa driftkostnader per år c:a kr.

1,880,000: —

2,680,000: —

700,000: —

100,000: —

eller totalt »

5,360,000

|

Det är förut framhållet, att vissa driftkostnader skulle kunna sänkas

genom standardiserat och centraliserat inköp av bränsle ete. Att i penningar

angiva dessa besparingar låter sig emellertid ej göra, liksom ej

heller att angiva de möjliga besparingarna i anskaffningskostnader. Det

må dock framhållas, att örn inköp allt framgent komma att göras till en

omfattning, motsvarande medeltalet av de under budgetåren 1928/1929—- 1931/1932 gjorda inköpen, varje procent minskning av det genomsnittliga;

inköpspriset kommer att medföra en besparing per år av cirka 28,000 kronor.

Örn vidare livslängden för ett fordon antages till 6 år, blir besparingen

i driftkostnad, baserad på ovan anförda kalkyler, cirka 80,000 kronor

per år för varje procent sänkning av genomsnittliga inköpspriset på bränsle,

gummiringar etc. Det bör emellertid bemärkas, att medellivslängden,

för en automobil varierar högst betydligt med hänsyn till de förhållanden

varunder den användes.

Vad slutligen beträffar det sätt, varpå en centralisering och standardisering

av statsverkets och vägstyrelsernas automobilinköp samt inköp av

drift- och smörjmedel skall kunna ordnas, synes det revisorerna icke lämpligt

att för ändamålet anordna en statlig inköpscentral. I samband med

den förestående omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

synes det emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande

statsinstitutioner och vägstyrelser borde åläggas att vid sina inköp

av automobiler underställa frågan örn val av lämplig automobil och

köpevillkoren en av staten för ändamålet anställd expert, vilken borde1

hava till uppgift att jämväl i övrigt tillhandagå myndigheterna med råd

och upplysningar i dylika frågor.

Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen..

(Del III sid. 123 och 124.)

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105. 19

Då den nuvarande anordningen med inköp av automobiler för statsinstitutionernas

oell vägstyrelsernas behov icke kan anses fullt tillfredsställande,

finner utskottet i likhet med revisorerna önskvärt, att en centralisering

och standardisering på detta område kommer till stånd. Det synes

enligt utskottets mening i sådant avseende lämpligt, att vägstyrelsernas

automobilinköp övervakas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

motsvarande uppdrag för statsinstitutionernas räkning anförtros at en

för ändamålet särskilt anställd expert med placering exempelvis inom

kommunikationsdepartementet.

Då utskottet funnit av behovet påkallat, att den av revisorerna till behandling

upptagna frågan göres till föremål för närmare utredning, hemställer

utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning

rörande frågan örn centralisering och standardisering

av statsinstitutionernas och vägstyrelsernas

automobilinköp.

12 :o) Reseförskott och kontroll över deras återbetalning. Statsverkets

kostnader för tjänsteresor. Under finansdepartementet, §§ 28 och 29, hava

revisorerna till behandling upptagit vissa frågor, som stå i samband med

allmänna resereglementet. (Del I sid. 86—98.)

I sitt den 16 maj innevarande år avgivna utlåtande nr 93 har utskottet

uttalat sig i de av revisorerna berörda frågorna.

Härom har utskottet velat

erinra.

13 :o) De kungliga teatrarna. Under ecklesiastikdepartementet, § 35,

hava revisorerna meddelat, att de i betraktande av de för närvarande rådande

ekonomiska förhållandena ansett sig böra verkställa en mera ingående

granskning av de kungl, teatrarnas förvaltning. (Del I sid. 101

127).

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl, teaterns

(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna gjort

följande allmänna uttalande:

Riksdagens år 1927 församlade revisorer, som med hänsyn till det otillfredsställande

resultat, kungl, teatern lämnat, ansågo sig böra ägna därmed

sammanhängande förhållanden uppmärksamhet, framhöllo, att starkare

garantier måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av teatern

under en mera framträdande känsla av att uppkommande förluster

icke kunde i alltför hög grad övervältras på det allmänna samt att det

överhuvud vore av synnerlig vikt, att teaterns verksamhet omlades på

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Statsutskottets utlåtande Nr 105.

ett sådant sått, att behovet av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt

minskades.

Den nu företagna granskningen har givit vid handen, att resultatet av

kungl, teaterns verksamhet ur ekonomisk synpunkt icke undergått någon

nämnvärd förbättring under den tid, som förflutit sedan revisorerna

gjorde förenämnda uttalande. Detta förhållande föranleder revisorerna

alt ånjm inskärpa angelägenheten av att de sålunda angivna synpunkterna

måtte bliva noga beaktade vid operaverksamhetens fortsatta bedrivande.

Härtill kommer, att den stränga sparsamhet, det nuvarande

tidsläget kräver, nödvändiggör en alldeles särskilt stark begränsning av

anspråken på det allmännas ekonomiska stöd. Detta gäller ej endast

statsmedel i egentlig mening utan även lotterimedel, i fråga örn vilkas

disponerande jämväl stor återhållsamhet är av nöden med hänsyn till de

manga olika betydelsefulla ändamål, som i alltjämt ökad omfattning anses

böra tillgodoses med sådana medel.

Med beklagande hava revisorerna konstaterat, att det ekonomiska program,

som framlagts i 1924 års sakkunnigbetänkande, ej kunnat hittills

genomföras. Revisorerna vilja emellertid medgiva, att enligt vad erfarenheten

visat stora svårigheter mött för realiserandet av berörda program

under samtidigt fullföljande av operans huvuduppgift, »att på ett

konsten i allo värdigt sätt utöva musikalisk scenisk verksamhet» (reglementet

§ 1). I sistnämnda hänseende torde det vara allmänt erkänt, att

operan under sin nuvarande ledning hållits på en hög konstnärlig nivå

och att operaledningen inlagt stora förtjänster genom sin strävan att

med en omväxlande och rikhaltig repertoar stimulera intresset för den

0|)eran rePresenterar, även örn operaledningen därtill driven av

tidsläget måst bereda större rum åt en lättare konstart, operetten. Den

rådande ekonomiska krisen påkallar dock med nödvändighet utomordentliga

åtgärder för nedskärning av utgifter av varje slag, oell kungl, teatern

kail ej undgå att i likhet med alla andra företag, såväl allmänna som

enskilda, anpassa sig efter de förändrade förhållandena, som mer än eljest

fordra sträng sparsamhet Att angiva riktlinjerna för de erforderliga

åtgärderna tillkommer givetvis ej revisorerna, örn än vissa anvisningar

lämnats i samband med förestående redogörelse. I sådant hänseende hava

revisorerna förut i främsta rummet framhållit nödvändigheten av en

lönereducering. Härutöver må såsom en för ändamålet lämplig åtgärd

antydas begränsning av repertoaren så långt detta utan skada för teatern

later sig gora. Med framförandet av nya verk, särskilt dvrbara sådana,

bor, såsom under senare åren i regel iakttagits, få anstå. Likaså

synes ett fortsättande på den redan inslagna vägen med minskande av

antalet föreställningar vara till fördel för ekonomien, under förutsättning

att därigenom möjliggjorda besparingar i de fasta kostnaderna genomloras.

Aven ett ökat samarbete nied dramatiska teatern, i den mån

sadant kan ske, torde vara att anbefalla.

D® av tidsläget sålunda påkallade åtgärderna torde böra företagas snarast

möjligt, sa att resultatet av desamma kan framträda redan i inkomstoell

utgiftsstaten för nästkommande spelår.

Föiklaring har avgivits av styrelsen för kungl, teaterns aktiebolag

(Del lil sid. 179 och 180.)

. 1 fråRa 0111 dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava åtskilliga beaktansvärda

förslag, åsyftande att förbättra dramatiska teaterns ekonomi, framförts

under de senare åren. I stort sett hava emellertid dessa förslag ej

föranlett några åtgärder, utan verksamheten har fortgått efter tämligen

oförändrade riktlinjer. Utgifterna för verksamheten måste alltjämt anses

vara för höga, och de ekonomiska synpunkterna hava överhuvud taget

ej rönt det beaktande, som varit tillbörligt. Denna omständighet

har för revisorerna utgjort en anledning att ånyo ägna sin uppmärksamhet

åt teatern och dess verksamhet.

Vad revisorerna tidigare vid flera tillfällen uttalat i fråga örn teaterns

ekonomiska skötsel äger i nuvarande tidsläge ökad betydelse, och det är

för teaterstyrelsen en tvingande nödvändighet att till förbättrande i möjligaste

mån av resultatet av teaterverksamheten vidtaga alla erforderliga

åtgärder för nedskärning av utgifterna. Vad revisorerna i sitt allmänna

uttalande angående operans verksamhet framhållit i fråga örn

nödvändigheten att begränsa anspråken på lotterimedel äger i lika hög

grad giltighet för dramatiska teatern.

Såsom ovan angivits äro två faktorer utslagsgivande för teaterns behov

av bidrag från det allmänna, nämligen dels utgifterna, dels ock recettmedlen.

Utgifterna kunna genom åtgärder från teaterledningens sida

påverkas. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid nogsamt

visat, att trots gjorda påpekanden sådana åtgärder icke lära vara att påräkna.

Det torde därför enligt revisorernas mening bliva erforderligt

att söka åstadkomma en reglering nedåt av utgifterna på annat sätt.

Detta synes lämpligen böra ske genom att för utgifterna fastställes en

viss maximisumma, motsvarande det lägsta belopp, som kan anses vara

erforderligt för att teatern må kunna fullfölja sin konstnärliga och folkbildande

uppgift på ett tillfredsställande sätt. Fastställandet av utgiftsstaten

för teatern synes böra ankomma på Kungl. Majit. Inom den däri

angivna slutsumman borde teaterstyrelsen äga vidtaga dispositioner, men

överskridande av statens slutsumma skulle ej få ske annorledes än efter

särskild prövning av Kungl. Majit. Vad angår beloppet av sagda slutsumma

synes anledning tillsvidare ej förefinnas att fastställa denna

högre än för åren 1924/1925—1926/1927 eller således till högst- 900,000 kronor.

Det förefaller revisorerna sannolikt, att, därest utgifterna sålunda

begränsades och teaterstyrelsen väl skötte biljettprispolitiken, det erforderliga

bidraget av lotterimedel skulle kunna fastställas till lägre belopp

jin ifrågasatta 300,000 kronor.

Under det utredningsarbete beträffande dramatiska teatern, som på sätt

framgår av den förut meddelade redogörelsen pågått under manga år,

Ilar ett förslag blivit framställt, som synes förtjänt av beaktande, nämligen

förslaget örn vissa ändrade grunder för teaterstyrelsens sammansättning,

därvid revisorerna för sin del vilja understryka nödvändigheten

av att större garantier erhållas för att ekonomisk sakkunskap blir

på ett sådant sätt representerad i styrelsen, att ekonomiska synpunkter

verksamt kunna göra sig gällande vid teaterns skötsel.

I fråga örn repertoaren hava revisorerna förut påpekat, att en tendens

till övergång till allt lättare pjäser gjort sig gällande under de senare

åren. Utan att närmare ingå på denna fråga hava revisorerna här endast

velat framhålla, att repertoarens karaktär även är ett spörsmål, som

intimt sammanhänger med frågan, till vilket belopp det allmännas bidrag

till teaterverksamheten bör fastställas.

Därest nu anförda synpunkter icke vinna beaktande, synes det reviso
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Utskottet.

renia föreligga anledning för riksdagen att taga under övervägande, huruvida

staten i fortsättningen bör lämna ekonomiskt stöd åt ifrågavarande

teaterrörelse i dess nuvarande form.

Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl, dramatiska teaterns

aktiebolag, som anslutit sig till en av chefen för dramatiska teatern uppgjord

P. M. i ärendet. (Del III sid. 180—196.)

Vad först beträffar de av riksdagens revisorer framställda anmärkningarna

i fråga örn dramatiska teaterns skötsel, har utskottet ansett sig

sakna anledning att ingå på en detaljgranskning av desamma. Utskottet

vill emellertid framhålla, att, även örn vissa av revisorernas anmärkningar

torde få anses vara av teaterns styrelse tillfyllest förklarade, revisorernas

kritik dock i andra avseenden icke blivit vederlagd. I varje fall

måste det framstå som uppenbart, att dramatiska teaterns verksamhet

förorsakat statsverket oproportionerligt stora kostnader. En minskningav

desamma synes under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Utskottet

utgår därvid från att, då man för närvarande på alla områden nödgas

vidtaga beskärningar och inskränkningar på grund av det rådande ekonomiska

läget, ej heller detta verksamhetsområde kan lämnas åsido. Den

nödvändiga begränsningen härutinnan synes utskottet lämpligen kunna

åstadkommas därigenom, att, såsom hovstallmästaren friherre G. Tamm

i den av honom på sin tid verkställda utredningen rörande dramatiska

teaterns verksamhet föreslog, det till teatern utgående årsanslaget, i vad

detsamma avsåge bidraget av lotterimedel, maximerades. I nämnda utredning

hade föreslagits, att bidraget i fråga skulle begränsas till 300,000

kronor. Visserligen har, sedan berörda utredning verkställdes, penningvärdet

undergått en icke oväsentlig höjning, varför redan av detta skäl

ett något lägre maximibelopp nu kunde ifrågasättas. Härtill kommer, att

den väsentliga försämring av den finansiella ställningen, som inträtt efter

nyssnämnda tidpunkt, i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för

en sänkning av maximibeloppet. Utskottet anser sig dock icke böra pä

grund härav framlägga förslag i sådan riktning, utan föreslår, att statsbidraget

av lotterimedel för närvarande begränsas till det i utredningen

angivna beloppet, 300,000 kronor.

Vidkommande härefter de av revisorerna riktade anmärkningarna mot

kungl, teaterns (operans) verksamhet föranleda desamma icke till något

särskilt uttalande från utskottets sida.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder,

att statsbidraget av lotterimedel till dramatiska

teatern begränsas till 300,000 kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

23

14:o) Antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 36, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en

undersökning angående antalet av de kvarsittare, vilka hostterminen 1931

utnjöto undervisning vid de allmänna läroverken och de under ombildning

till samrealskolor varande kommunala mellanskolorna. (Del 1, sid.

127—133.) . ,

Efter att hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter uti ifrågavarande

hänseende hava revisorerna gjort följande uttalande:

Den betydande omfattning, vari kvarsittning förekommer vid ett flertal

av ifrågavarande läroanstalter, och det ovan papekade förhållandet atl

antalet lärjungar, som undervisas två ar i samma klass, tolef allei vara

statt i tillväxt, synas revisorerna påkalla en närmare undersökning rörande

orsakerna till nämnda förhållande. Revisorerna betrakta visser igen

icke såsom önskvärd en sådan utveckling pa förevarande område^ liken

genom lättnader i fråga örn kunskapsfordringar kunde medfoia en

ökad tillströmning till de teoretiska utbildnmgsanstalterna, men det bo

framhållas, att utom andra olägenheter, som hilva en följd av kvarsittningem

denna förorsakar såväl elevernas målsman som det allmänna

ökade kostnader. Vid en utredning i amnet synes Jemväl uppmärksamhet

böra ägnas det förhållandet, att, enligt vad som ar allmänt kant, de

allmänna läroverkens elever, för att kunna följa undervisningen i stol

utsträckning måste anlita privata lektionsgivare. Likaledes torde bola

Jagas i beaktande, att antalet icke flyttade lärjungar vid vårterminens

slut är ännu större än vad de här meddelade siffrorna glia vid handen,

då dels vid påföljande hösttermins början en del larjungar undergå provning

och på grund av denna uppflyttas, dels ett icke ringa antal ic ''e

flvttade lärjungar avgå från läroverken. Av senast tillgängliga, statistik,

avseende genomsnittet under tiden 15 september 1921—14 september

1927, inhämtas sålunda, att vid de allmänna läroverken antalet flyttade

utgör allenast: å realskolstadiet gossar 66 procent, flickor 74.9 piocent,

i realgymnasiet gossar 66.3 procent, flickor 83.5 procent och i latingymnasiet

gossar 67.i procent, flickor 87.6 procent.

Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen. (Del III sid. 196—-00.)

Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att det

jämförelsevis stora antalet kvarsittare vid läroverken är ett spörsmål,

som förtjänar allvarlig uppmärksamhet. Den omständigheten, att undervisningen

vid läroverken, örn man icke tager hänsyn till avgifterna till

läroverkens ljus- och vedkassor m. fl. kassor, är för mindre bemedlade kostnadsfri,

samt det förhållandet, att platsantalet vid läroverken är så begränsat,

att ett stort antal lärjungar måste årligen avvisas, gora också,

att det av revisorerna behandlade spörsmålet måste tillmätas betydande

vikt. En undersökning såväl rörande orsakerna till det stora antalet

kvarsittare som beträffande den utsträckning, i vilken läroverkens lärjungar

begagna sig av privatundervisning för att kunna följa skolans

undervisning, synes utskottet vara önskvärd, varvid utskottet dock utgår

från att någon sänkning av kunskapsfordringarna icke ifrågasattes. Utskottet

hemställer alltså,

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Utskottet.

att riksdagen ma i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en undersökning

rörande dels anledningarna till det jämförelsevis

stora antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken,

dels ock därmed sammanhängande, av revisorerna

berörda spörsmål.

lärn) Vissa kostnader för gymnastikundervisningen vid de allmänna

läroverken. Under ecklesiastikdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat,

att de verkställt en undersökning rörande vissa kostnader för gymnastikundervisningen

vid de allmänna läroverken. (Del I sid. 135 och 136.)

Revisorerna hava därvid funnit, att uppdelningen av gymnastikavdelningai

na skett i en utsträckning, som vida överstege, vad som vid beviljandet

av anslag för extra arvoden åt gymnastiklärare avsetts och som

ur undervisningssynpunkt kunde vara erforderligt. Då en utökning av

avdelningarnas storlek, där sådant med hänsyn till lokalförhållandena

vöre möjligt, skulle medföra en icke oväsentlig kostnadsminskning, hava

re\ isorei na velat framhålla angelägenheten av att skolöverstyrelsen tillser,

att åtgärder i denna riktning vidtagas.

Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen (Del lil sid. 203—205).

_ Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling

av utskottet i dess den 21 mars 1933 under punkt 143 avgivna utlåtande

nr 8. Utskottet anförde därvid, bland annat, att utskottet vid närmare

undersökning funnit, att man vid beräkningarna i åtskilliga fall

utgått från att gymnastikavdelningarna skulle varit avsevärt mindre än

vad som enligt av riksdagen tidigare godtagna beräkningsgrunder bord»

utgöra det normala eller två sammanslagna klassavdelningar, utan att

en sådan anordning nödvändiggjorts av lokalförhållanden, lärjungeantal

eller hänsyn till lärjungarnas åldersstadium eller kön. Ett dylikt förfarande

medförde givetvis ökade kostnader för statsverket. Då utgifterna

för ifrågavarande undervisning vore relativt betydande och sedan

flera år stadda i stegring, syntes det utskottet angeläget, att Kungl. Maj :t

och skolöverstyrelsen hade sin uppmärksamhet fästad därå, att gymnastikavdelningarna

för framtiden såsom regel hålles vid normal storlek

och att undantag från denna regel medgåves allenast i sådana fall, då

skälig hänsyn till lokalutrymme, lärjungarnas åldersstadium eller kön

betingade en avvikelse. Med tillämpning av dessa principer fann sig utskottet

efter verkställda beräkningar böra föreslå en minskning med

8,000 ki;onor av det utav KunSh Majit till extra arvoden åt gymnastiklärare

äskade beloppet. Vad utskottet föreslagit har numera vunnit riksdagens

bifall.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

25

16 :o) Vissa förrättningar av statens lantbruksingenjörer. Under jordbruksdepartementet,

§ 43, hava revisorerna meddelat, att de vid verkställd

undersökning funnit vissa av statens lantbruksingenjörer handlagda

förrättningar för vattenavledningsföretag förete anmärkningsvärda

brister. (Del I sid. 143—158.)

Efter att hava framställt vissa anmärkningar beträffande speciella

fall hava revisorerna gjort följande sammanfattning av sina iakttagelser.

För revisorerna står det klart att verksamma åtgärder ovillkorligen

måste vidtagas för ernående av större vederhäftighet i de utredningar,

som läggas till grund för vattenavledningsföretag, och vilka utredningar

icke blott kunna öva inflytande på en hel trakts ekonomiska väl utan

även föranleda betydande utgifter för statsverket. Statsmakterna synas

enligt revisorernas mening icke längre kunna låta hero vid att företag

efter företag kommer i ekonomiskt nödläge och att intressenterna i stor

omfattning nödgas vända sig till staten med begäran örn ingripande på

grund av vederbörande lantbruksingenjörers brist på kompetens eller försumlighet

vid utförande av sina arbetsuppgifter. Det må härvid understrykas,

att de av revisorerna såväl nu som år 1927 återgivna ärendena

ingalunda utgöra någon uttömmande uppräkning av de fall, där dylika

brister kunnat konstateras; de äro blott att betrakta som en exemplifikation

av förhållanden, som i mer eller mindre grad äro till finnandes

vid ett avsevärt antal över landet spridda företag av denna art.

Beträffande de åtgärder, som härvid kunna komma i fråga, vilja revisorerna,

utöver vad revisorerna därom anförde år 1927, här framkasta

den tanken, huruvida ej — för eliminerande av den frestelse att få jämväl

ekonomiskt mindre lönande företag till stånd, som för närvarande ligger

däri att utredningskostnaderna få inräknas i de belopp, som läggas

till grund för statsunderstödets fastställande — bestämmelserna härom

borde ändras därhän att statsunderstöd ej må, annat än efter särskild

prövning, utgå till sådana kostnader, som (i form av utgifter för syneförrättningar,

kartor och handlingar m. m. dylikt) erfordras för företagets

framförande till den punkt att statsbidrag, under förutsättning av

förefintligheten av härför föreskrivna villkor i övrigt, kan beviljas. Alternativt

kan i samma syfte ifrågasättas en sådan ändring av berörda bestämmelser,

att nuvarande ovillkorliga sammankoppling mellan frågan

örn statsbidrag till förrättningskostnaderna och frågan örn dylikt bidrag

till företagets utförande bortfölle. Det synes nämligen revisorerna kunna

tänkas en sådan ordning, att statsbidraget till förrättningskostnaderna

skulle, där så med avseende å omständigheterna prövades skäligt, kunna

lämnas jämväl utan att företaget kommer till utförande.

De påvisade missförhållandena på ifrågavarande område synas revisorerna

jämväl kunna giva anledning till övervägande, huruvida ej lantbruksstyrelsen

skulle — eventuellt i samband med genomförandet av dess

på dagordningen stående omorganisation — kunna utan ökning av organisationsramen

tillföras sådan speciell sakkunskap, som må vara erforderlig

för att förslag till vattenavledningsföretag skola inom styrelsen

kunna ägnas en granskning, som i högre grad än vad för närvarande

torde vara fallet inriktar sig på verklig kontroll av vederbörande företags

lämplighet ur ekonomisk synpunkt, ej minst med hänsyn till båtnadsuppskattningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen, varjämte förklaringar inkommit

från vissa statens lantbruksingenjörer. (Del III sid. 214—227.)

VMoUet I likhet med revisorerna finner utskottet uppenbart, att de undersökningar,

som i vissa fall legat till grund för sedermera igångsatta vatten•avledningsföretag,

varit i åtskilliga fall i oförsvarlig grad bristfälliga.

Härigenom hava otvivelaktigt dryga kostnader onödigtvis förorsakats

såväl statsverket som de av företagen i fråga berörda enskilda intressenterna.

Utskottet förutsätter därför, att all uppmärksamhet från vederbörande

myndigheter kommer att ägnas åt de av revisorerna påtalade

förhållandena.

Gentemot de av revisorerna föreslagna åtgärderna i syfte att råda bot

på svagheterna i nuvarande system ställer utskottet sig emellertid i viss

mån betänksamt, enär utskottet icke känner sig övertygat örn att desamma

skulle leda till åsyftad verkan.

Ehuru utskottet ansett sig åtminstone för närvarande icke böra föreslå,

att riksdagen vidtager någon särskild åtgärd i anledning av revisorernas

här gjorda anmärkningar, har utskottet dock med hänsyn till

ärendets vikt och ekonomiska betydelse velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

17:o) Förvaltningsbidraget till civilstatens änke- och pupillkassa. Statens

bidrag till vissa änke- och pupillkassor. Under pensionsväsendet, §

49, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förhållandena

vid civilstatens änke- och pupillkassa. Sålunda hava revisorerna

-ansett, att förvaltningskostnaderna för kassan vore onödigt höga och att

förvaltningspersonalen förefölle vara större än som kunde vara betingat

av göromålens omfattning och beskaffenhet, ävensom att personalens avlöningsställning,

åtminstone vad anginge verkställande direktören, vore

förmånligare än vad som vore fallet beträffande statliga befattningshavare

med motsvarande arbetsuppgifter. (Del I sid. 168—171.)

Förklaring har avgivits av styrelsen över civilstatens änke- och pupillkassa.

(Del III sid. 235—238.)

Under § 50 hava revisorerna vidare till behandling upptagit frågan örn

statens förhållande till familjepensionskassorna. Revisorerna hava därvid

framhållit den brist på enhetlighet, som förefinnes såväl i fråga örn

avgifterna till och pensionerna från de olika för statens befattningshavares

efterlämnade änkor och barn bildade familjepensionskassorna som

■ock beträffande statens bidrag till dessa kassor. (Del I sid. 171—175.)

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret. (Del III sid. 238 och.

239.)

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105. 27

I fråga om den av revisorerna under § 50 framställda anmärkningen

■beträffande statens bidrag till vissa änke- och pupillkassor vill utskottet

framhålla, att chefen för finansdepartementet innevarande år, under erinran,

bland annat, örn vad revisorerna under denna paragraf anfört, uppdragit

åt 1930 års pensionssakkunniga att verkställa utredning och avgiva

förslag i fråga örn ordnandet av familjepensioneringen för tjänstemän,

tillhörande den civila statsförvaltningen. Vid sådant förhållande

och då utskottet har anledning antaga, att nämnda sakkunniga jämväl

komma att i samband med berörda utredning till prövning upptaga den

av revisorerna under § 49 gjorda anmärkningen beträffande förvaltningsbidraget

till civilstatens änke- och pupillkassa, har utskottet icke funnit

skäl föreligga att här närmare ingå på de av revisorerna under nämnda

håda paragrafer behandlade frågorna utan har allenast velat a ad salunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

18:0) Vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner lii. m. åt befattningshavare

å indragningsstat och övergångsstat. Under pensionsväsendet,

§ 51, hava revisorerna meddelat resultatet av en av dem gjord undersökning

rörande avlöningsförhållandena och vissa därmed sammanhängande

frågor med avseende å dels befattningshavare i statens tjänst, som

■överflyttats på allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet

■eller på övergångsstat med begränsad sådan skyldighet, dels ock lärarpersonal

vid vissa statsunderstödda läroanstalter, som nedlagts. (Del I

•sid. 175—189.)

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Av den gjorda utredningen framgår att vid överflyttning till indragningsstat

av ordinarie personal i saväl statlig som statsunderstödd verksamhet

synnerligen växlande grunder tillämpats. \ ad då först angår

avlöningsförmånerna på indragningsstat torde som regel gälla, att befattningshavare

icke skall vidkännas någon minskning i förut utgående ordinarie

avlöningsförmåner. Endast beträffande lärarpersonalen vid den

nedlagda bergsskolan i Falun synes ett undantag från denna regel hava

ägt rum, i det att tjänstgöringspenningar icke längre utgå till nämnda

personal. Beträffande frågan i vilken omfattning de avlöningsförmåner,

som icke ingå i den ordinarie avlöningsstaten, såsom exempelvis tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg, efter överflyttning skall utgå, synas

däremot skilda uppfattningar hava gjort sig gällande. Sålunda har det

procentuella dyrtidstillägget till statens befattningshavare minskats med

hälften, medan däremot detsamma till befattningshavare vid statsunderstödda

anstalter utgår enligt samma grunder som för i tjänst varande befattningshavare.

Enligt revisorernas mening finnas knappast några sakliga

skäl för att vid utmätandet av dyrtidstillägget till här senast avsedda

befattningshavaregrupper tillämpa förmånligare grunder än för statens

■egna befattningshavare.

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den från och

med den 1 juli 1926 i besparingssyfte tillkomna bestämmelsen örn minskning

i det procentuella dyrtidstillägget med hälften för statens befattningshavare

på indragningsstat i fråga örn på indragningsstat uppförda

befattningshavare med oreglerad lön icke haft åsyftad verkan. Genom att

för dessa befattningshavare pensionsförhöjningen bibehållits oförändrad

äro tvärtom statens utgifter för deras avlönande större efter ikraftträdandet

av nämnda bestämmelse än tidigare. Härutinnan synes rättelse genom

författningsändring påkallad.

Vad därefter angår rätten att vid överflyttning från indragningsstat

till annan ordinarie tjänst bibehålla vissa av de å indragningsstat uppförda

avlöningsförmånerna, har i allmänhet stadgats, att i den händelse

vederbörande erhåller annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller

kommunens stat, han skall vara skyldig att frånträda samtliga avlöningsförmåner

å indragningsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de

nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten

överstiga berörda avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare

svarande avdrag. Undantag från denna regel har dock gjorts för

på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka berättigats att efter mottagandet

av annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns

stat behålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön oell

alderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen

erhållna tjänsten. Såsom av den gjorda utredningen framgår

var anledning till detta undantag önskvärdheten av att kronofogdarna i

största möjliga utsträckning bereddes annan tjiinst för att härigenom nedbringa

kostnaderna för deras överflyttning å indragningsstat. Enligt vad

revisorerna uppmärksammat hava emellertid nämnda åtgärder för att

förmå kronofogdarna att söka annan lämplig tjänst icke lett till avsett

resultat. Sålunda hava av de icke flyttningsskyldiga ingen samt av de

flyttningsskyldiga •— med undantag för dem, som vid indragningen överflyttats

till landsfogdetjänst — endast sex övergått till annan ordinarie

statstjänst. Då det för statsverket måste vara av synnerlig vikt att genom

indragning överflödig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig

sysselsättning i statens tjänst, synes revisorerna nu nämnda förhållande

vid kronofogdetjänsternas indragning tydligt ådagalägga behovet, att

vid eventuellt kommande indragningar av ordinarie personal andra och

mera effektiva åtgärder vidtagas för att få den indragna personalen överflyttad

till annan tjänst.

Utan att närmare ingå på vilka åtgärder i sådant syfte som kunna vara

lämpligast, vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke i de fall, då

vederbörande erbjudes annan, med den indragna befattningen i tjänstgörings-

och avlöningshänseende väsentligen likställd tjänst men ej begagnar

sig av erbjudandet, en ytterligare begränsning av de icke ordinarie

avlöningsförmånerna bör äga rum eller — därest sistnämnda avlöningsförmåner

inarbetats i den fasta lönen — vederbörande bör vidkännas ett

visst avdrag å lönen exempelvis det i 16 § i avlöningsreglementet stadgade

tjänstledighetsavdraget.

■Revisorerna vilja vidare ifrågasätta, huruvida icke den för beställningshavare

å arméns och marinens övergångsstater stadgade skyldigheten

att när sådan beställningsliavare tillika är innehavare av civil

extra ordinarie eller därmed jämförlig icke ordinarie statstjänst avstå

viss del av avlöningen å övergångsstat även borde gälla för civila befattningshavare

å indragningsstat. Vad revisorerna nu anfört angående

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr löij.

29

önskvärdheten av att bereda statens befattningshavare å indragningsstat

annan tjänst samt angående åtgärder för att förmå befattningshavare att

mottaga dylik tjänst synes även böra gälla befattningshavare vid statsunderstödda

anstalter, som på grund av nedläggning blivit överflödiga.

Utbetalning av avlöning till på indragningsstat uppförd personal inom

civilförvaltningen sker genom ett flertal myndigheter, bland andra länsstyrelserna.

Med hänsyn till de felaktigheter, som revisorerna uppmärksammat

beträffande utbetalningen av avlöningsförmånerna till kronofogdar

å indragningsstat, synes det revisorerna önskvärt, att de utbetalningar

av avlöning till personal å indragningsstat, som nu ske genom länsstyrelserna,

överflyttas på statskontoret. Härigenom synes nämligen en

enhetlig behandling av ifrågavarande ärenden kunna vinnas och möjligheten

av olika tillämpning av normerna för avlöningsförmånernas beräknande

kunna undvikas.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret (Del III sid. 239 oell

240), som anfört följande:

Den av revisorerna gjorda utredningen synes giva vid handen, att mycket

växlande grunder tillämpats vid överflyttning till indragningsstat

av ordinarie personal, samt att det får anses vara nödvändigt, att någorlunda

enhetliga principer vid ifrågavarande överflyttning genomföras.

Särskilt synes det vara förtjänt av uppmärksamhet, att de från och med

den 1 juli 1920 tillämpade föreskrifterna rörande dyrtidstillägg för befattningshavare

å indragningsstat och rörande pensionsförhöjning åt sådana

befattningshavare blivit så avfattade, att det med föreskrifterna avsedda

syftet icke vunnits och statens utgifter, i stället för att. såsom avsikten

varit, minskas, kommit att åtminstone i vissa fall ökas i anledning av de

meddelade föreskrifterna. Statskontoret delar revisorernas uppfattning

om, att en författningsändring på detta område får anses påkallad. Statskontoret

vill ifrågasätta, huruvida icke — särskilt örn en sänkning av dyrtidstilläggen

kommer till stånd — den anordningen kan redan från nästa

budgetår vidtagas, att å reglerade avlöningar å indragningsstat dyrtidstillägg

icke vidare utgår, medan på oreglerade dylika avlöningar utgår

dyrtidstillägg efter den procentsats, som utgör skillnaden mellan beräkningarna

av dyrtidstillägg å reglerad och å oreglerad pension (f. n. 18

procent).

Statskontoret är ense med revisorerna därom, att det ur statens synpunkt

måste anses önskvärt, att, för den händelse å indragningsstat uppförd

befattningshavare skidle erhålla annan anställning i statens tjänst,

som icke är att hänföra till ordinarie befattning, föreskrift framdeles

meddelas därom, att han skall avstå avlöningsförmånerna å indragningsstaten

eller vidkännas en minskning av desamma.

De av revisorerna berörda frågorna rörande avlöningsförmånerna å indragningsstaten

samt befattningshavares överflyttning till annan tjänst

jämte villkoren härför synas vara förtjänta av att underkastas en allsidig

utredning, så att för framtiden någorlunda bestämda grunder kunna fastställas

i nämnda hänseenden.

Statskontoret bär intet att erinra mot, att utbetalning av avlöning till

på indragningsstat uppförd personal överflyttas på statskontoret, till vilket

ämbetsverk under de senaste åren redan överflyttats utbetalning av

alla vid allmänna civilförvaltningen utgående pensioner, som icke på

grund av praktiska skäl ansetts böra utbetalas av vissa speciella myndigheter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

Vt skottet.

Utskottet ansluter sig i huvudsak till de av revisorerna och statskontoret

anförda synpunkter i fråga om ordnandet av avlöningsförhållandena

m. m. för personal, som överförts på indragningsstat. Utskottet anser

önskvärt, att sådana anordningar vidtagas, att pensionsförhöjning

I kommer att utgå till sådan personal på indragningsstat, som nu uppbär

oreglerad avlöning. Härigenom skulle samtliga på indragningsstat uppförda

befattningshavare erhålla en sammanlagd avlöning, som kan betraktas

såsom reglerad. Vid en sådan lösning av frågan kan, därest dyrtidstillägget

avskaffas för personal på indragningsstat med reglerad avlöning,

en liknande åtgärd utan olägenhet vidtagas även beträffande personal,

vars avlöning icke reglerats, men som å andra sidan i stället uppbär pensionsförhöjning

I. Spörsmålet, huruvida dyrtidstillägg framdeles skall

utgå till personal på indragningsstat, torde böra upptagas till slutlig prövning

i samband med frågan örn de författningsändringar på detta område,

som, enligt vad den gjorda utredningen giver vid handen, måste anses

påkallade med hänsyn till att bestämmelsernas nuvarande avfattning;

är otillfredsställande och delvis vilseledande. För den händelse på indragningsstat

uppförd befattningshavare skulle erhålla sådan anställning

i statens tjänst, som icke kan hänföras till ordinarie befattning, synes

vidare föreskrift böra meddelas därom, att han skall avstå från eller

vidkännas minskning i de å indragningsstaten utgående förmånerna. Denu

behandlade spörsmålen torde böra av Kungl. Maj:t underkastas närmare

övervägande, och utskottet vill därför föreslå, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit gör framställning i ärendet.

Vad beträffar frågan örn utbetalning framdeles av avlöning till å indragningsstat

uppförda befattningshavare, är utskottet av den uppfattningen,

att utbetalningen i enlighet med revisorernas av statskontoret tillstyrkta

förslag snarast möjligt bör överflyttas till nämnda ämbetsverk.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva

sin uppfattning i ovan berörda frågor rörande

avlöningsförhållanden m. m. för befattningshavare

på indragningsstat.

19 :o) Avlöningsförmånerna till innehavaren av den indragna statskonsulentbefattningen

å jordbruksdepartementets egnahemsavdelning. Under

pensionsväsendet, § 52, hava revisorerna, med förmälan, att innehavaren

av den å extra stat uppförda befattningen såsom statskonsulent för egnahemsväsendet

å jordbruksdepartementets egnahemsavdelning, A. Östergren,

oaktat befattningen numera är indragen, bibehålies vid sina tidigare

i egenskap av statskonsulent åtnjuta avlöningsförmåner, framhållit

önskvärdheten av, att frågan örn Östergrens avlöningsförmåner snarast

möjligt upptages till slutligt avgörande. (Del I sid. 189—191.)

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105. 31

Deli av revisorerna berörda frågan bar efter framställning från Kungl.

Majit varit föremål för behandling av bankoutskottet i dess den 23 mars

1933 avgivna utlåtande, nr 22, därvid utskottet föreslagit, att Östergren

måtte från oell med den 1 juli 1933 från allmänna indragningsstaten uppbära

en årlig pension av 5,724 kronor. Vad bankoutskottet föreslagit Ilar

numera vunnit riksdagens bifall.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

20 :o) Allmänna indragningsstaten. Under pensionsväsendet, § 53, havar,

revisorerna i fråga örn allmänna indragningsstaten (Del I sid. 191 oell 192)

anfört följande:

Avsikten med allmänna indragningsstaten, vilken infördes genom beslut

av 1809 och 1810 års riksdagar, var, att å denna stat skulle överföras

allt, som vid vederbörande befattningshavares avgång skulle indragas

och statsverket besparas. På grund härav koni i första hand utgifterna

för det statliga pensionsväsendet i dess dåvarande form att belasta

ifrågavarande anslag. Allt eftersom pensionsväsendet utvecklades, verkställdes

en överflyttning av kostnaderna härför till särskilda för ändamålet

anvisade anslag under elfte huvudtiteln. För ordnande av det civila

och det militära pensionsväsendet uppfördes sålunda särskilda anslag.

Å indragningsstaten kommo allenast att kvarstå sådana pensioner,,

vilka icke voro reglerade genom pensionsreglementen, utan beviljadesgenom

särskilda beslut av riksdagen.

Vad därefter beträffar utgifterna för personliga tjänster, exempelvis,

personliga professurer, samt därmed förenade kostnader belasta desamma

alltjämt anslaget till indragningsstaten. Enligt revisorernas mening:

torde knappast några bärande skäl föreligga för att längre bibehålla utgifterna

för sistnämnda ändamål på allmänna indragningsstaten, utan

synas desamma i överensstämmelse med numera tillämpade grunder för

redovisning av statsverkets utgifter för olika ändamål böra överflyttas

till den huvudtitel och det anslag, dit de på grund av sin natur närmast

äro att hänföra. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att i

flera fall1 tjänster, som genom omorganisation av förvaltningen blivit

överflödiga, men vilkas innehavare ålagts tjänstgöringsskyldighet, exempelvis

lanträntmästarna och vissa befattningshavare vid statsdepartementen

och ämbetsverken m. fl., efter omorganisation fortfarande varit uppförda

å vederbörande verks anslagsstat under rubriken: Övergångsstat..

Det nit tillämpade förfaringssättet att på allmänna indragningsstaten

uppföra de personliga tjänsterna har medfört, att den fasta avlöningen

till innehavare av dylik tjänst belastar allmänna indragningsstaten, medan

däremot dyrtidstillägget åt samme befattningshavare kommit att

utgå från vederbörande huvudtitels anslag till sådant ändamål.

Enligt revisorernas mening står det Dittills tillämpade förfarandet icke

i god överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende och försvårar

för den anslagsbeviljande myndigheten att erhålla ett tillförlitligt

omdöme om kostnaderna för vederbörande institution. Revisorerna

anse det därför önskvärt att en omläggning i nu nämnda hänseenden,

kommer till stånd.

UtsIioUef
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

fjtskottet.

Av liknande skäl synes även en överflyttning av kostnaderna för de på

allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet uppförda befattningshavarna

till vederbörande huvudtitel eller verks stat böra äga rum.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret. (Del III sid. 272 och

273).

Utskottet vill till en början erinra om, att den av Kungl. Majit den 28

augusti 1930 tillsatta kommittén för avgivande av förslag till vissa ändringar

i riksdagens arbetsformer m. m. å sid. 85 av sitt betänkande anfört,

att kommittén funnit skäl tala för att till statsutskottet återföres

visst anslag under elfte huvudtiteln. Kommittén syftade därvid på anslaget

till »allmänna indragningsstaten, diverse föremål». Från detta

anslag bestredes dels åtskilliga pensioner och understöd m. m., dels ock

löner till å indragningsstat uppförd personal inom statsförvaltningen. I

förstnämnda del hörde anslaget givetvis under bankoutskottets kompetensområde.

I den sistnämnda delen åter gällde det ändamål, vilka sakligt

sett närmast folie under statsutskottets behörighet. Dessa omständigheter

hade medfört, att för beredning av frågor örn användning av medel

från allmänna indragningsstaten — företrädesvis ärenden örn personliga

professurer och andra personliga tjänster, vilka ärenden formellt

helt fallit under bankoutskottets kompetens — måst tillsättas sammansatta

stats* och bankoutskott. I syfte att göra dylika sammansättningar

obehövliga hade kommittén ansett sig böra föreslå en grundlagsändring,

varigenom indragningsstaten överfördes till statsutskottet, och bankoutskottet

alltså erliölle remiss å statsverkspropositionen, icke såsom nu beträffande

såväl pensions- som indragningsstaterna utan blott i fråga örn

pensionsstaten. För undvikande av att en och samma huvudtitel måste

i olika delar hänvisas till två utskott hade inom kommittén varit under

övervägande den åtgärden, att indragningsstaten i riksstaten skulle uppföras

fristående vid sidan av huvudtitlarna, i likhet med vad nu vore

fallet t. ex. med anslaget till oförutsedda utgifter, medan under elfte

huvudtiteln uppfördes ett nytt ordinarie anslag, förslagsvis under rubrik

»diverse pensioner och understöd m. m.», för de ändamål av pensionskaraktär,

vilka hittills tillgodosetts från allmänna indragningsstaten.

Den av kommittén föreslagna grundlagsändringen Ilar numera genomförts

(jfr konstitutionsutskottets memorial nr 4), och kommer på grund

härav indragningsstaten att framdeles behandlas av statsutskottet, medan

bankoutskottet får till sig hänvisad pensionsstaten.

Utskottet delar kommitténs och revisorernas uppfattning, att vissa

jämkningar böra vidtagas i fråga örn indragningsstaten såväl beträffande

dess inordnande i riksstaten som i fråga örn de ärenden, som böra hänföras

till denna stat. Förslag härom torde emellertid kunna väntas från

Kungl. Maj:ts sida. Vid sådant förhållande anser sig utskottet sakna

anledning att nu närmare ingå på dessa frågor, vilka för övrigt måste

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

33

komma under bedömande även i sammanhang med den av riksdagen begärda

utredningen rörande vissa förändringar i riksstatens uppställning.

På grund härav har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt

ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,

dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas, dels

slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något

yttrande; vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 23 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Lindblad, Widell, Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Svensson

i Kompersmåla, Carlsson i Gävle, Bergström, friherre Lagerfelt, Nilsson i Fredriksfält och

Thelin; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Törnkvist i Karlskrona,

Persson i Fritorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Olsson

i Blädinge, Ward, Nilsson i Hörby, Högström och Olofsson i Digernäs.

Bihang till riksdagens protokoll 193.3. 6 sami. Nr 105.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:276 Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten