Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.
1933-05-23 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1933:105, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
1
Nr 105.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1933 k). 1 e. m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.
(Ira avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts
från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa
den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.
l:o) Kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna. (Del I sid. 14—18.)
Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter på detta område hava
revisorerna meddelat vissa uppgifter rörande kommissionärernas bruttoinkomster
samt nettobehållningen å deras arvoden enligt kommissionärstaxan
och för vissa olika slag av uppdrag ävensom å antalet av kommissionärerna
handlagda ärenden under budgetåret 1931/1932. I anslutning
härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Såsom av det ovan sagda framgår har allmänhetens tillhandagående
med utförandet av olika uppdrag beträffande de vid länsstyrelserna anhängiggjorda
ärendena i allmänhet icke ombesörjts enbart av de för detta
ändamål förordnade kommissionärerna utan också — i många fall i mycket
stor utsträckning — av andra vid länsstyrelserna anställda tjänstemän.
Kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna har således en betydligt
större omfattning än vad de i fråga om de officiella kommissionärernas
verksamhet angivna uppgifterna giva vid handen.
Då anordningen med officiella kommissionärer uppenbarligen vidtagits
dels för att tillgodose allmänhetens behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelse
till statsmyndigheterna, dels ock för att de därvid debiterade
arvodena måtte hållas inom skäliga gränser, men kommissionärskungörel
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 6 sami. Nr 105.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
sens taxeföreskrifter icke hava avseende å privat kommissionärsverksamhet,
saknas uppenbarligen vid allmänhetens hänvändelse till berörda privata
kommissionärer den garanti i fråga örn arvodesdebiteringen, som anordningen
med officiella kommissionärer avsett att innebära. Enligt revisorernas
mening måste det betecknas såsom ett allvarligt missförhållande,
att en betydande del av den vid länsstyrelserna bedrivna kommissionärsverksamheten
på detta sätt undandrager sig ämbetsmyndigheternas kontroll.
Revisorerna kunna icke finna annat än att den privata kommissionärsverksambeten,
bedriven av tjänstemän inom vederbörande verk, står i strid
mot grunderna för kommissionärskungörelsen och att den därför icke vidare
bör tillåtas förekomma.
Det synes revisorerna vara av vikt, att här påtalade förhållanden beaktas
vid den utredning angående kommissionärsväsendet, som för närvarande
pågår inom socialdepartementet.
Förklaringar hava avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
(Del lil sid. 9—32.)
Länsstyrelsen i Södermanlands län har i sin förklaring anfört, bland
annat, följande:
Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har justitiekanslern uti ett inom
annat län påtalat fall framhållit olämpligheten av att annan vid länsstyrelse
anställd tjänsteman än den officielle kommissionären åtoge sig kommissionärsuppdrag
vid verket. Detta uttalande torde dock icke hava ansetts
kunna föranleda meddelande av förbud mot sådan verksamhet. Men
även örn bestämmelser, innebärande ett dylikt förbud, bleve givna, torde
de med lätthet kunna kringgås genom anlitande av bulvan, t. ex. familjemedlem.
Till allmänhetens upplysning uti förevarande hänseende skulle det möjligen
såvitt angår länsstyrelserna kunna vara lämpligt, att till kungörelsen
angående anställande av kommissionärer fogades en bestämmelse, att länsstyrelserna
i början av varje år skulle genom kungörelse i länskungörelserna
samt i en eller flera ortstidningar erinra allmänheten, att endast de
av länsstyrelsen såsom sådana anställda kommissionärer, vilkas namn även
torde böra angivas, vore underkastade gällande bestämmelser örn kommissionärsarvode
samt örn ansvar för försummelse vid utförande av kommissionärsuppdrag.
Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:
I fråga örn de olägenheter av den privata kommissionärsverksamheten,
som av revisorerna påtalats, håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före,
att risken för att de privata kommissionärernas arvoden icke hållas inom
skäliga gränser ej bör vara särdeles stor, enär de av länsstyrelserna förordnade
kommissionärernas genom ovannämnda kungörelse bestämda arvoden
torde verka reglerande härvidlag.
För den av revisorerna uttalade uppfattningen talar däremot enligt
Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett annat, betydligt mera vägande
skäl. Det kan nämligen befaras, att en tjänsteman, som idkar dylik privat
verksamhet, själv behandlar eller söker förmå andra befattningshavare att
handlägga av honom till länsstyrelsen inlämnade ärenden snabbare än
andra till handläggning föreliggande ärenden eller ock på annat sätt obehörigen
gynnar sina uppdragsgivare till förfång för andra rättssökande.
Dylika farhågor behöva givetvis icke, åtminstone ej i samma grad, knytas
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
3
till de av länsstyrelserna förordnade kommissionärernas verksamhet, om de
sistnämnda bliva befriade från konkurrensen med andra tjänstemän vid
länsstyrelsen.
Utskottet vill erinra örn att riksdagen redan år 1925 i anledning av vissa
utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden
uttalat som sin mening, att det måste anses önskvärt, att
gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades
med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna
gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades
i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till
en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde
med ärende, som folie under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen
hemställde också, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn en
omarbetning av berörda föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.
Sedermera har även 1931 års riksdag framhållit angelägenheten av att
resultatet av en verkställd utredning beträffande kommissionärsväsendet
snarast möjligt bleve föremål för Kungl. Majits prövning och avgörande.
I anledning härav anhöll riksdagen ånyo, att Kungl. Majit måtte företaga
åtgärder för att en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast möjligt
komme till stånd. Oaktat dessa upprepade hänvändelser till Kungl.
Majit synes någon slutlig åtgärd i ärendet icke hava vidtagits.
Vad revisorerna nu anfört, Anner utskottet vara av den art, att det nödvändiggör,
att frågan örn ny kommissionärskungörelse verkligen upptages
till avgörande. Utskottet vill därvid såsom sin mening framhålla, att de
av länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands län anförda synpunkterna
böra beaktas vid kungörelsens omarbetande. Då utskottet är av den uppfattningen,
att allvarliga missförhållanden äro till Annandes på detta område
och att en ändring härutinnan snarast bör komma till stånd, har
utskottet därför funnit sig nödsakat att ännu en gång framhålla angelägenheten
av att Kungl. Majit vidtager åtgärder i angivet syfte.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga sådana
åtgärder, att en ny kommissionärskungörelse kan utfärdas.
2:o) Förordnande av landskamrerare att vara ledamot av taxeringsnämnd.
Under socialdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om huruvida landskamrer borde erhålla förordnande såsom
ledamot av taxeringsnämnd (Del I sid. 20—22).
Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter och av vederbörande
Vt shott el.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
departementschef gjort uttalande i frågan hava revisorerna meddelat, att
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 23 november 1931 på föredragning av
landskamreraren L. Fernqvist förordnat denne att vara ordförande i 1932
års taxeringsnämnder i Hedemora och i Grangärde moderförsamlings taxeringsdistrikt.
Beträffande ersättningen till Fernqvist för ifrågavarande uppdrag
hava revisorerna anfört följande:
Till ersättning åt ordförandena i taxeringsnämnderna med flera i Kopparbergs
län för bestyr med taxeringsarbetet år 1931 anvisade Kungl. Majit
sammanlagt 102,400 kronor, varav enligt länsstyrelsens beslut bland annat
1,150 kronor utgick till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt samt 1,600
kronor till ordföranden i Grangärde taxeringsdistrikt. I ersättning för
taxeringsarbetet i Kopparbergs län under år 1932 hemställde länsstyrelsen i
underdånig skrivelse den 19 juli 1932 — på föredragning av landskamrerare
L. Fernqvist — örn ett sammanlagt belopp av 100,970 kronor, varav 1,720
kronor beräknades till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt och 2,050
kronor till ordföranden i Grangärde taxeringsdistrikt. Det av länsstyrelsen
begärda ersättningsbeloppet, 100,970 kronor, reducerades av Kungl. Majit
till 85,000 kronor, varav enligt länsstyrelsens beslut 1,530 kronor utgick
till ordföranden i Hedemora taxeringsdistrikt och 1,800 kronor i Grangärde
taxeringsdistrikt. På grund av minskningen i det av länsstyrelsen begärda
beloppet bestämdes ersättningen till samtliga ordförandena i taxeringsnämnderna
i länet för år 1932 — med undantag för ordförandena i Hedemora,
Grangärde samt Smedjebackens köpings taxeringsdistrikt — till lägre
belopp än för år 1931. För ordförandena i nämnda tre taxeringsdistrikt
höjdes däremot ersättningen med respektive 380 kronor, 200 kronor och
30 kronor.
Revisorerna hava vidare meddelat, att länsstyrelsen i Hallands län bar
för åren 1930 och 1931 på föredragning av landskamreraren B. Karlberg
förordnat denne att vara ordförande i 1931 och 1932 års taxeringsnämnder
i Halmstads stads andra taxeringsdistrikt. I ersättning till Karlberg för
nämnda bestyr med taxeringsarbetet hava utbetalts 2,400 kronor, respektive
2,000 kronor.
Slutligen hava revisorerna anfört, att av förarbetena till 1928 års taxeringsförordning
torde få anses framgå, att det varit lagstiftarens mening,
att ordinarie landskamrerare icke borde vara medlem av beskattningsnämnd.
Såvitt revisorerna kunnat finna, vore också Kopparbergs och Hallands län
de enda, där ett dylikt förfaringssätt förekommit under år 1932. Revisorerna
måste finna det anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelser meddelat
de ordinarie landskamrerarna här ifrågakomna uppdrag.
Tillika funne revisorerna det anmärkningsvärt, att Fernqvist och Karlberg
själva tjänstgjort såsom föredragande i ärendena angående förordnande för
dem att vara ordförande i omförmälda taxeringsnämnder.
Förklaringar hava avgivits av länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs
län, vilka därvid fogat från vederbörande landskamrerare infordrade yttranden
(Del III sid. 33—37).
Statsutskottets utlåtande Nr 105. 5
I förklaringen från länsstyrelsen i Halland meddelas, att länsstyrelsen
för framtiden icke komme att förordna ordinarie landskamrerare till medlem
av beskattningsnämnd samt att förordnandena för landskamreraren
Karlberg icke meddelats på hans egen föredragning. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län åter hai’ i anslutning till landskamrerarens yttrande gjort gällande,
att en landskamrerare borde vara berättigad att något år mottaga förordnande
som ordförande i taxeringsnämnd.
Utskottet, som delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att ordinarie
landskamrerare icke bör vara medlem av beskattningsnämnd, har
allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
3:o) Ersättning till tjänstemän i länsstyrelserna för arbete i beskattningsnämuderna.
Under socialdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan om ersättning till tjänstemän vid länsstyrelsen
i Kopparbergs län för arbete i taxerings- och prövningsnämnder. (Del I
sid. 23—27.)
Efter att hava erinrat örn vissa av föregående års revisorer och 1931 års
riksdag gjorda uttalanden rörande ersättning till vissa tjänstemän för arbete
i beskattningsnämnder hava revisorerna lämnat uppgifter rörande dylika
ersättningar i Kopparbergs län.
Samtidigt hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att länsstyrelsen
i Falun för överläggning rörande vissa taxeringsspörsmål genom
cirkulärskrivelse den 9 januari 1931 kallat samtliga ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnderna inom länet att fredagen den 23 januari 1931
kl. 11 f. m. sammanträda inför länsstyrelsen å dess sessionsrum. Sedermera
hade länsstyrelsen i skrivelse den 17 i samma månad kallat ordförandena
i vissa taxeringsnämnder att redan torsdagen den 22 januari 1931 kl. 5
e. m. sammanträda inför landskamreraren å länsstyrelsens sessionssal för
förberedande behandling av vissa taxeringsspörsmål. För bevistande av
nämnda sammanträden hade, bland andra, 9 tjänstemän i länsstyrelsen
uppburit dagarvoden, därav 5 för två dagar och 4 för en dag.
Revisorerna hava sammanfattat de av dem gjorda iakttagelserna beträffande
ifrågavarande länsstyrelse på följande sätt:
Riksdagens år 1930 församlade revisorer meddelade under § 20 i sin berättelse
vissa uppgifter angående ersättning till bland andra länsstyrelsernas
tjänstemän för taxeringsarbete och patalade därvid att ersättning
för dylikt arbete syntes i vissa fall varit väl rundligt tilltagen. I Kopparbergs
län hade sålunda till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav
4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Enligt revisorernas berättelse
hade vidare till länsstyrelsens tjänstemän under budgetåret 1929/1930 utbetalats
i ersättning för arbete i taxeringsnämnd 22,105 kronor och för
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Utskottet.
arbete i prövningsnämnd 8,350 kronor. Motsvarande utgifter under budgetåret
1931/1932 hava varit 26,260 kronor respektive 18,365 kronor.
Den omständigheten, att länsstyrelsens personal i så stor omfattning
tages i anspråk för taxeringsarbete, synes revisorerna kunna menligt inverka
på arbetets gång inom länsstyrelsen samt medföra ökat behov av
medel för avlönande av icke-ordinarie personal. Enligt vad revisorerna
inhämtat har också Kungl. Majit på framställning av länsstyrelsen i
Kopparbergs län vid olika tillfällen under de senaste åren anvisat medel
till förstärkande av den icke-ordinarie arbetskraften inom länsstyrelsen.
Vad slutligen angår ersättning till ordförande och medlemmar av taxeringsnämnd,
som jämlikt 75 § i taxeringsförordningen kallas att sammanträda
inför länsstyrelsen för överläggning rörande taxeringsspörsmål, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke skäl kan anses föreligga att vidtaga
sådan ändring av härutinnan gällande bestämmelser, att dylik ersättning
icke kommer att utgå till personer, som äro bosatta å sammanträdesorten.
I varje fall borde det icke ifrågakomma att länsstyrelsens egna tjänstemän,
vilka deltaga i här avsedda sammanträden å länsstyrelsens lokaler, härför
uppbära särskilt dagarvode.
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte
yttranden införskaffats från samtliga övriga länsstyrelser. Av de avgivna
yttrandena framgår, att uppfattningen i berörda frågor är olika, men att
ett flertal länsstyrelser ansett önskvärt, att kompletterande bestämmelser i
av revisorerna berörda hänseenden meddelas rörande arvoden för taxeringsuppdrag.
I fråga örn ersättning för sammanträden enligt 75 § i taxeringsförordningen
hava åtskilliga länsstyrelser tillstyrkt revisorernas alternativa
förslag, att dylik ersättning icke borde utgå till tjänsteman i länsstyrelse
eller landsstat, då sådan tjänsteman vore bosatt å sammanträdesorten.
Beträffande frågan om arvoden till tjänstemän i länsstyrelse och landsstat
för uppdrag i beskattningsnämnderna är utskottet visserligen av den
uppfattningen, att arvodena i åtskilliga fall måste anses vara för höga,
men då, enligt vad utskottet erfarit, Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden, anser utskottet anledning icke föreligga för
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit ånyo göra framställning i ärendet.
Vidkommande därefter spörsmålet örn ersättning för deltagande i sammanträde
enligt 75 § taxeringsförordningen vill utskottet, i anslutning till vad
som framhållits av åtskilliga länsstyrelser, som sin mening uttala, att arvode
vid dylikt sammanträde icke bör utgå till tjänstemän hos länsstyrelse och
i landsstaten för sammanträde, som hålles på vederbörandes tjänstgöringseller
bostadsort. Då utskottet anser en ändring uti ersättningsbestämmelserna
i nämnda hänseende vara påkallad, har utskottet ansett sig böra
hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan
örn ändring i bestämmelserna rörande ersättning vid
sammanträde enligt 75 § taxeringsförordningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 105. 7
4:o) Vissa förordnanden och ledigheter vid fögderiförvaltningen i
Kopparbergs län. Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan om vissa förordnanden och ledigheter vid
fögderiförvaltningen i Kopparbergs lån. (Del I sid. 30 32.)
De av revisorerna meddelade uppgifterna utvisa, att vissa befattningshavare
varit tjänstlediga för sjukdom eller för hälsans vårdande under de
tider av året, då de icke åtnjutit semester eller på grund av länsstyrelsens
förordnande haft att fullgöra offentligt uppdrag i beskattningsnämnder.
I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande:
1929 års revisorer påtalade de omfattande ledighéter, befattningshavarna
vid fögderi förvaltningarna åtnjutit under budgetåret 1928/1929, samt de
höga kostnader statsverket åsamkats för avlönande av vikarier för sådana
befattningshavare. I anledning härav skedde genom det i det föregående
omnämnda kungl, brevet den 31 januari 1930 en skärpning av dittills gällande
bestämmelser örn skyldighet för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
att under bland annat ledighet för taxeringsarbete avstå viss
del av sina avlöningsförmåner. I samband härmed medgavs emellertid
landsfiskalerna semesterrätt, vilken förmån icke förut tillkommit dem.
Det har icke kunnat undgå att väcka revisorernas förvåning, att länsstyrelsen
i Falun funnit lämpligt tilldela befattningshavare, som på grund
av sjukdom under en längre tid icke kunnat uppehålla sin befattning,
uppdrag av nu ifrågavarande beskaffenhet. Det måste nämligen i regel
förutsättas, att, därest befattningshavaren verkligen är av sjukdom helt
urståndsatt att sköta sin tjänst, han icke heller förmår på ett tillfredsställande
sätt omhänderhava det krävande taxeringsarbetet. Enligt revisorernas
mening böra i dylika fall förordnande av förevarande slag icke
vidare lämnas. Slutligen måste revisorerna såsom synnerligen anmärkningsvärt
beteckna länsstyrelsens åtgärd att bevilja semester åt befattningshavare,
som under längre tid i följd varit sjukledig.
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte
statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrat sig i ärendet
(Del III sid. 72 — 75).
Länsstyrelsen har meddelat, att det av revisorerna behandlade spörsmålet
örn beviljande av semester åt sjukledig befattningshavare genom besvär
dragits under kammarrättens prövning, men att utslag i målet ännu icke
meddelats.
Statskontoret har ansett, att de av revisorerna påtalade åtgärderna, som
ämbetsverket finner vara felaktiga, emellertid ej vore av beskaffenhet att
böra föranleda utfärdande av särskilda föreskrifter till förhindrande av deras
upprepande i länet eller annorstädes. Det torde nämligen vara sällsynt, att
en myndighet visade en sådan efterlåtenhet mot tjänstemännen, som här
påtalats, och det syntes kunna förväntas, att vederbörande toge rättelse av
den gjorda anmärkningen.
Lönenämnden bär funnit det ligga i sakens natur, att i allmänhet en
tjänsteman icke borde medgivas honom för ett visst kalenderår eljest till
-
Utskottet.
8 Statsutskottets utlåtande Nr 105.
kommande semester, därest’ han under kalenderåret icke tjänstgjort å sin
befattning. Nämnden har vidare anfört:
I sitt förslag till allmänt avlöningsreglemente (11 § 4 mom.) har 1928 års
lönekommitté upptagit en föreskrift, enligt vilken semester icke må, så
framt ej av särskilda skäl annorlunda beslutas, tillgodonjutas, utan att
tjänstemannen under sammanlagt minst hälften av närmast förflutna period
av tolv månader bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort
uppdrag för statens räkning. Därest detta förslag vinner godkännande,
komma sålunda tydliga bestämmelser till stånd jämväl på detta område.
Att emellertid i avvaktan på kommittéförslagets prövning utfärda särskilda
föreskrifter i nu förevarande avseende genom komplettering av gällande
avlöningsbestämmelser eller på annat sätt, synes nämnden knappast erforderligt.
Lönenämnden förutsätter nämligen, att sedan förhållandet nu blivit
av riksdagens revisorer påpekat, anledning till anmärkning mot myndighets
förfarande i angivna hänseende icke vidare skall uppkomma.
Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl
vunnit stöd i statskontorets och lönenämndens yttranden, att befattningshavare,
som är tjänstledig för sjukdom, icke bör tilldelas semester. I likhet
med lönenämnden förutsätter dock utskottet, att, sedan förhållandet blivit
av riksdagens revisorer påpekat, rättelse för framtiden skall ske. Utskottet,
som jämväl i övrigt ansluter sig till revisorernas uppfattning, finner sig
alltså icke böra påkalla särskild åtgärd från riksdagens sida, utan har allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
5:o) Vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under
kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de
verkställt en undersökning rörande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillämpat förfaringssätt för den styrelsen åliggande stickprovsgranskningen
av väghållningsdistriktens räkenskaper. (Del I sid. 39—46.)
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Av vad ovan anförts framgår, att den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åliggande stickprovsgranskningen av vägdistriktens räkenskaper
tillgår på det sätt, att styrelsens byrådirektör företager synnerligen
långa dagsresor med automobil och därvid besöker ett ofta stort antal
vägdistrikt och vägstyrelseordförande. Med hänsyn till att resorna i
regel omfattat betydande sträckor — i många fall inemot 300 kilometer
örn dagen och undantagsvis däröver — är det uppenbart, att den tid byrådirektören
Lindencrona kunnat använda till stickprovsgranskning hos
de skilda räkenskapsförarna måste hava varit så obetydlig, att någon
effektiv räkenskapsgranskning icke gärna kan hava förekommit.
Vid den nuvarande lokala vägorganisationens genomförande har något
uttalande av statsmakterna icke gjorts angående sättet för stickprovsgranskningens
bedrivande. Det kan dock icke gärna hava varit statsmakternas
mening att nämnda granskning skall tillgå på det sätt, som
ovan beskrivits. Örn tillräcklig effektivitet i granskningen skall kunna
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
9
ernås, torde det vara ofrånkomligt att till styrelsen förlägga stickprovsgranskning
av vägdistriktens underhållsräkenskaper, av vilka ett
lämpligt urval för sådant ändamål torde böra infordras och i olika hänseenden
eller i sin helhet granskas. Till den ökade effektivitet i granskningen,
som härigenom skulle uppkomma, tillkommer det i dessa tider
synnerligen viktiga skälet att genom det ovan angivna förändrade
granskningssättet en icke obetydlig besparing för statsverket skulle
uppstå.
I övrigt vilja revisorerna framhålla, att åtskilliga av Lindencronas
ovanberörda resor företagits i uppgivet syfte att besiktiga underhållsarbeten
och pröva, huruvida vissa förbättringsarbeten kunnat anses
hänförliga till underhåll. Sådan besiktning och prövning förutsätter
emellertid teknisk sakkunskap och lärer därför tillkomma vederbörande
vägingengör och väginspektör men icke styrelsens administrativa ledamot.
Någon stickprovsgranskning av hamnräkenskaper torde vidare
icke vara behövlig av den anledning att räkenskaper av detta slag alltid
insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i detalj där
granskas.
Vad därefter beträffar sättet för debitering av reseräkningar må till
en början framhållas, att dessa i många fall onödigt belastats genom att
ordförande i vägstyrelser, schaktmästare, vägmästare och andra personer,
för vilka statsverket icke bör hava att vidkännas kostnad, åtföljt
Lindencrona i automobilen och föranlett reseersättning enligt högre
beräkningsgrunder. Det har vidare förekommit att Lindencrona, såsom
vid ovanberörda resa den 26 och 27 februari 1931, debiterat statsverket
ersättning för resa med automobil, som, enligt vad vägingenjören upplyst,
tillhandahållits av vägdistriktet. Det har slutligen även förekommit,
att Lindencrona och vägingenjören i Stockholms län i vissa fall debiterat
statsverket kostnad för av dem gemensamt företagen resa på sådant
sätt, som örn de rest var för sig. I detta sammanhang hava revisorerna
velat framhålla, att vid den granskning av förekommande reseräkningar
revisorerna i detta och andra fall företagit, de av det sätt,
varpå tjänsteresor stundom anordnats, fått det intrycket, att resorna
planlagts och genomförts mera med tanke på att reseersättningen skulle
komma, att uppgå till ett avsevärt belopp än på att en effektiv tjänsteförrättning
skulle komma till stånd.
Slutligen må såsom synnerligen anmärkningsvärt påpekas, att Lindencrona
inför styrelsen själv föredragit de av honom uppgjorda reseräkningarna.
Revisorerna, som finna det angeläget att bestämmelser med det snaraste
utfärdas angående det sätt, varpå stickprovsgranskning av vägdistriktens
underhållsräkenskaper bör äga rum, hava ansett det vara sin
skyldighet att bringa ovan omförmälda missförhållanden till riksdagens
kännedom.
Förklaring har avgivits av väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen (Del III
sid. 121 och 122).
Det inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillämpade förfaringssättet
beträffande stickprovsgranskningen av vägdistriktens underhållsräkenskaper
finner utskottet icke tillfredsställande. I syfte att åstad
-
Utskottet.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
komma såväl ökad effektivitet härutinnan som minskade kostnader för
statsverket anser utskottet i likhet med revisorerna lämpligt, att ifrågavarande
granskning förlägges till styrelsen. En sådan omläggning av
granskningsättet hör dock enligt utskottets mening icke förhindra, att,
där så i något fall skulle erfordras och befinnas fördelaktigt, handledning
rörande sättet för räkenskapernas förande må kunna på ort och
ställe meddelas genom vederbörande revisionstjänstemän inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt utskottets mening hör den hittills tillämpade metoden för
granskningen samt i samband därmed stående resor omedelbart upphöra.
En skyndsam utredning synes höra verkställas av Kungl. Majit
för att i anslutning till vad revisorerna anfört erhålla en effektiv och
fullt tillfredsställande kontroll på detta verksamhetsområde. Föreskrifter
i ärendet torde därefter höra utfärdas av Kungl. Majit.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit
meddela sin uppfattning rörande ordnandet av
granskningen utav vägdistriktens räkenskaper.
6:o) Tuhundra härads vägstyrelse. Under kommunikationsdepartementet,
§ 16, hava revisorerna gjort anmärkning på ett av ordinarie vägstämman
i Tuhundra härad den 29 augusti 1931 fattat beslut, att gruskörningen till
häradets vägar skulle förbehållas lantbrukare, som tillhörde riksförbundet
Landsbygdens folk, samt att för denna körning skulle fastställas vissa bestämda
avgifter. (Del I sid. 49.)
Revisorerna hava gjort följande uttalande i
Redan vägstämmans åtgärd att reservera vägdistriktets gruskörning för
medlemmarna av en viss sammanslutning finna revisorerna synnerligen
anmärkningsvärd. Härtill kommer emellertid, att den beslutade prislistan
upptager pris för körningen, vilka i flera fall äro anmärkningsvärt höga i
jämförelse med ortens pris. Visserligen hava sedermera icke alltid de i
prislistan upptagna priserna tillämpats, men enligt vad revisorerna kunnat
konstatera har med enstaka undantag körning likviderats med belopp, som
väsentligt överstiga den allmänna marknadens priser. I de nyssnämnda
undantagsfallen hava priserna för körning varit normala, vilket synes hava
sin orsak däri att den person, som utfört körningen, icke tillhört omförmälda
sammanslutning.
Förklaring har avgivits av Tuhundra härads vägstyrelse, varjämte vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen yttrat sig. (Del III sid. 123 och 126).
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att med nuvarande författningsföreskrifter
varken styrelsen eller vederbörande länsstyrelse kunde
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
11
hindra genomförandet av ett beslut, sådant som det av Tuhundra härads
vägstämma fattade, ävensom att styrelsen beklagade detta förhållande.
Även utskottet måste linna det fattade beslutet synnerligen anmärkningsvärt,
men då utskottet förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på att i möjligaste mån förhindra monopolsträvanden
av denna art, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
7:o) Tiss fördelning av ärenden inom byggnadsstyrelsen. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande fördelningen av ärendena inom byggnadsstyrelsen. (Del I sid.
51—54).
Efter att hava redogjort för bestämmelserna i byggnadsstyrelsens instruktion
angående vilka ärenden i allmänhet skola handläggas av byggnadsoch
intendentsbyråerna ävensom lämnat uppgifter örn vissa under senare
åren av byggnadsstyrelsen genom intendentsbyrån utförda ombyggnadsarbeten
å staten tillhöriga fastigheter, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Här
nämnda arbeten synas hava varit av sådan omfattning och beskaffenhet,
att det enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida det
icke varit bäst överensstämmande med grunderna för och syftet med den
år 1925 genomförda omorganisationen av byggnadsstyrelsen, att det överlämnats
åt byggnadsbyrån att handlägga berörda arbeten. Genom att arbetena
anförtrotts intendentsbyrån har den prövning av lämpligheten av arbetenas
utförande i byggnadsstyrelsens egen regi, som bland annat åsyftats
med omförmälda omorganisation, omöjliggjorts, då intendentsbyrån saknar
för dylik prövning erforderlig organisation.
Enligt § 17 i byggnadsstyrelsens förenämnda instruktion av år 1928 skola
ärendenas närmare fördelning mellan byråerna bestämmas i arbetsordningen.
Då tvivel yppas till vilken byrås handläggning ett ärende rätteligen hör,
så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter
rörande ärendenas fördelning, äger generaldirektören bestämma, på
vilken byrå ärendet skall handläggas.
Motsvarande bestämmelser funnos i den instruktion av år 1917, som upphävdes
genom tillkomsten av 1928 års instruktion. Däremot saknades föreskrifter
i ämnet i därförut gällande instruktion för överintendentsämbetet,
utfärdad år 1879.
Bestämmelsen om en arbetsordning för byggnadsstyrelsen tillkom alltså
för 15 år sedan. Enligt vad revisorerna erfarit föreligger emellertid ännu
i denna dag icke någon sådan arbetsordning. Det förefaller revisorerna
önskvärt, att en arbetsordning för styrelsen utan vidare dröjsmål kommer
till stånd och att vid dess utarbetande de synpunkter beaktas, som i ovan
påpekade hänseende varit vägledande vid 1925 års omorganisation.
Utskottet.
TJtskottet.
12 Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen. (Del III sid. 131—136.)
I likhet med revisorerna finner utskottet i hög grad olämpligt, att, såsom
skett, åtskilliga omfattande byggnadsärenden hänvisats till handläggning
av byggnadsstyrelsens intendentsbyrå i stället för dess byggnadsbyrå.
Styrelsens anmärkta förfaringssätt torde enligt utskottets mening icke stå
i god överensstämmelse med bestämmelserna i den för styrelsen gällande
instruktionen.
Då utskottet emellertid icke funnit erforderligt, att någon åtgärd i berörda
fråga nu vidtages från riksdagens sida, bar utskottet allenast velat
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
8:o) Psykiatriska kliniken i Lund. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar beträffande psykiatriska
klinikbyggnadens i Lund såväl allmänna planläggning som byggnadstekniska
utformning. (Del I sid. 54—58).
Revisorerna hava framlagt resultatet av en av dem verkställd undersökning
rörande ifrågavarande byggnadsföretag och härtill knutit följande allmänna
uttalande:
Vad i detta ärende förekommit synes revisorerna giva vid banden, att
den utredning, som föregått sjukhusets uppförande, måste anses såsom i
vissa delar otillfredsställande.
I flera avseenden synas de från tidigare anläggningar för sinnessjuk vård
avvikande dispositionerna icke till sin anordning eller verkan hava varit
grundligt genomtänkta och studerade ur såväl sjukhusteknisk som driftsocb
byggnadsteknisk synpunkt. Följden härav bar blivit, att, för att anläggningen
skall bliva i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin
uppgift, statsverket torde hava att vänta anslagskrav av icke obetydlig
omfattning.
Särskilt anmärkningsvärt synes revisorerna vara, att varken medicinalstyrelsen
eller byggnadsstyrelsen i ovannämnda gemensamma utlåtande över
de delegerades genom arkitekten Sörensen utarbetade förslag upptagit till
granskning och till sina konsekvenser prövat de lokalbeskärningar och de
delvis nya principer, varefter byggnaden utformats, en prövning, som enligt
revisorernas förmenande framför allt bort åvila byggnadsstyrelsen. Revisorerna
vilja i detta hänseende bringa i erinran 1923 års byggnadsstyrelsesakkunnigas
uttalande, att det torde böra åligga byggnadsstyrelsen att vid
utredning av byggnadsfrågor och granskning av förslag till husbyggnadsföretag
ingå i en noggrann prövning rörande utrymmesbehovet och byggnadens
standard i övrigt. Det vill förefalla revisorerna, som örn byggnadsstyrelsen
i föreliggande fall på ett betänkligt sätt försummat denna sin
skyldighet.
Förklaringar hava avgivits av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
(Del III sid. 137—140).
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
13
Då vederbörande myndigheters, i främsta rummet byggnadsstyrelsens, av utskottet.
revisorerna påtalade förfaringssätt enligt utskottets mening är av anmärkningsvärd
beskaffenhet, har utskottet, elium någon åtgärd icke numera kan
vidtagas, ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
9:o) Statsliggaren. Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna
meddelat vissa uppgifter rörande den för varje budgetår fastställda riksstatens
tryckning ävensom rörande den av statskontoret utarbetade liggaren
över statsverkets specialutgiftsstater, den s. k. statsliggaren. (Del I sid. 59)
I samband härmed hava revisorerna anfört följande:
Då riksstaten — förutom i riksdagstrycket — publiceras i ett häftat lätthanterligt
särtryck, synes det tvivel underkastat, huruvida det kan anses
behövligt att belasta den redan förut ganska digra statsliggaren med ett
nittiotal sidor avtryck av riksstaten, i all synnerhet som de specialutgiftsstater,
som ingå i sagda liggare, upptaga de berörda stater tillhörande anslagen
i enlighet med riksstaten. Genom uteslutande ur statsliggaren av
ifrågavarande avtryck kan en mindre besparing i statsverkets årliga tryckningskostnader
vinnas. Enligt från statskontoret inhämtad uppgift belöpte
sig kostnaderna för avtrycket av riksstaten för budgetåret 1931/1932 till
820 kronor 35 öre. Kevisorerna Anna sig av nu angivna skäl böra uttala
det önskemålet, att meranämnda avtryck av riksstaten må ur statsliggaren
uteslutas.
Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret (Del III sid. 141), som
anfört följande:
I avsikt att göra statsliggaren så överskådlig och fullständig som möjligt
har i liggaren intagits ett avtryck av riksstaten, avseende såväl inkomster
som utgifter. Såsom revisorerna framhålla, är det givetvis ett önskemål
att icke göra statsliggaren mera omfattande än som med nödvändighet
erfordras för att den skall kunna fylla sitt ändamål såsom en fullständig
och överskådlig budgethandbok. Då riksdagen i sin skrivelse nr 213 vid
1932 års riksdag under punkt 6:o hemställt, att Eders Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande lämpligheten av en omläggning av statsliggaren i
enlighet med vissa av riksdagen i samma skrivelse angivna synpunkter,
varvid det ansågs önskvärt att i statsliggaren intaga jämväl uppgifter avseende
fjärde huvudtiteln, rörande vilken huvudtitel nu utgivas särskilda
liggare, torde böra tagas under övervägande, huruvida icke i stället någon
minskning av i statsliggaren redan intagna uppgifter lämpligen låter sig
genomföra. Även örn det ur vissa synpunkter får anses vara en fördel att
i statsliggaren hava ett avtryck av riksstaten, måste dock statskontoret
finna, att några mera avsevärda olägenheter av att utesluta detta avtryck
av riksstaten knappast förefinnas. Statskontoret vill dock framhålla, att,
därest statsliggaren icke längre anses böra innehålla ett avtryck av riksstaten,
det lärer vara önskvärt att på något sätt i liggaren framdeles meddela
uppgifter örn statsverkets inkomstsida, i all synnerhet som i åtskilliga
hänseenden ett nära samband förefinnes mellan vissa inkomstposter och
utgiftsanslag. Detta torde emellertid låta sig göra på sådant sätt, att i
statsliggaren framdeles intages en sammanställning rörande statsverkets
14
Siatsutskottets utlåtande Nr 105.
Utskottet.
inkomster, kompletterad med uppgifter angående de föreskrifter, som må
hava utfärdats rörande inkomstposternas uppbörd och redovisning m. m.,
ungefärligen efter mönster av den numera i statsliggaren intagna förteckningen
över de bestämmelser, som reglera statens av statskontoret förvaltade
utlåningsfonder. Genom denna anordning skulle uppgifter jämväl rörande
föreskrifter, som hava betydelse för inkomsterna i riksstaten, komma att
återfinnas i statsliggaren, vars användbarhet på ett viktigt område härigenom
givetvis skulle ökas.
Därest ovan nämnda komplettering av statsliggarens nuvarande uppgifter
få verkställas av statskontoret, har statskontoret intet att erinra mot att
ur statsliggaren uteslutes det för närvarande där intagna avtrycket av riksstaten.
Den av statskontoret ifrågasatta kompletteringen i vissa hänseenden av
statsliggaren synes utskottet ändamålsenlig, men utskottet är icke övertygat
örn lämpligheten av att i allt fall utesluta det avtryck av riksstaten, som
nu återfinnes i liggaren. Utskottet är nämligen av den uppfattningen, att
det är ägnat att medföra åtskilliga praktiska fördelar, icke minst för riksdagens
arbete, att hava riksstaten införd uti statsliggaren. Eljest nödgas
man vid studium av riksstatens utgiftssida och specialutgiftsstaterna använda
två särskilda publikationer. Utskottet har därför — och då för övrigt den
av revisorerna föreslagna åtgärden i besparingshänseende är utan nämnvärd
betydelse — ansett önskvärt, att Kungl. Majit vid meddelande av bestämmelser
rörande statsliggarens uppställning m. m. tager denna synpunkt
under övervägande. Alldenstund någon särskild åtgärd från riksdagens
sida icke kan i detta fall anses erforderlig, har utskottet allenast velat vad
i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
10 :o) Uppbörd, redovisning och kontroll i fråga om statsverkets inkomster.
Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna lämnat åtskilliga
uppgifter rörande formerna för uppbörd, redovisning och kontroll i
fråga örn statsverkets inkomster. (Del I sid. 63—67.)
I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande:
Förestående
redogörelse torde visa, att på ifrågavarande område en anmärkningsvärd
brist på enhetlighet är rådande. Till en del torde detta
vara oundvikligt med hänsyn till de ifrågavarande inkomsternas växlande
natur. Men i viss grad synes den bristande enhetligheten, vilken
icke är ägnad att bidraga till reda och ordning i förvaltningen, vara att
hänföra till bristande planmässighet i organisationen. Revisorerna äro
av den uppfattningen, att i fråga örn redovisningen av statens inkomster
större reda och överskådlighet stå att vinna, därest man där så ske kan
ålägger en viss myndighet eller, örn så i undantagsfall befinnes erforderligt,
vissa bestämda myndigheter att ansvara för uppbörden av inkomsterna
under särskilda inkomsttitlar eller av sådana medel, som uppdebi
-
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
15
terats å vissa utgiftsanslag. Det för närvarande i stor utsträckning tilllämpade
systemet att låta uppbörden ske genom vederbörande länsstyrelser,
som sedermera hava att till den myndighet, som förvaltar medlen,
rapportera de olika uppbördsposterna, synes otta föranleda onödig omgång.
Vad särskilt beträffar kontrollen över att inkomsterna i behörigordning
inflyta och redovisas, underlättas givetvis denna, örn för vart slag
av inkomster en myndighet har sig anförtrodd såväl uppbörden som den
slutliga redovisningen av medlen, varav självfallet följer, att denna myndighet
även har skyldighet att utöva nämnda kontroll. Härmed avse revisorerna
givetvis icke uppbörden och redovisningen av kronoskatten och
motorfordonsskatten, där det näppeligen lärer vara möjligt att undvara
länsstyrelsernas medverkan.
Revisorerna hava uppmärksammat, att de medel, som skola betalas av
sparbankerna i landet såsom bidrag till upprätthållande av sparbanksinspektionen,
i ett stort antal fall icke influtit i behörig ordning och att kontrollen
över uppbörden av dessa bidrag icke funktionerat i allo tillfredsställande.
Följden härav har också hlivit, att vid utgången av budgetåret
1930/1931 sparbanksinspektionens fond utvisade en brist å 42,844 kronor
41 öre. Denna brist har sedermera utjämnats under budgetåret 1931/
1932, sedan uppmärksamheten fästs därå, att kontrollen över ifrågavarande
bidrag icke var lämpligt ordnad. Under mellantiden har emellertid
statsverket måst förskottera de utgifter för sparbanksinspektionen, som
skolat direkt bestridas av nämnda bidrag. I detta fall sker uppbörden av
bidragen genom de särskilda länsstyrelserna, medan bidragen slutligt redovisas
hos statskontoret.
Enligt vad revisorerna inhämtat inbetalas motsvarande bidrag till bestridande
av kostnaderna för försäkringsinspektionen, på grund av en
under år 1931 vidtagen ändring i fråga örn sättet för uppbörden av försäkringsanstalternas
bidrag till nämnda kostnader, numera direkt till
statskontoret, som jämväl utövar kontroll över att bidragen behörigen inlevereras.
Genom under år 1932 utfärdade författningar har samma förfaringssätt
genomförts även i avseende å bankbolags bidrag till bestridande
av kostnaden för bankinspektionen ävensom å fondkommissionärers
bidrag till bestridande av kostnaden för fondinspektionen.
Revisorerna hava vidare lagt märke till att de återbetalningar av lånemedel,
som med anlitande av fastighetsförsäljnings- m. fl. medel äga rum,
stundom icke skett med den snabbhet, som får anses önskvärd, i det att
dylika återbetalningar, som i allmänhet torde böra ske successivt, ofta
dragit ut på tiden under flera år. Enligt vad revisorerna inhämtat hava
dock på senaste tiden från statskontorets sida vidtagits vissa anordningar
för att en snabbare reglering skall kunna ske av riksgäldskontorets och
statskontorets inbördes mellanhavanden av detta slag. Detta är av behovet
påkallat framför allt, sedan tomtförsäljningen å Ladugårdsgärdet
numera kommit i gång och mycket betydande belopp härigenom inflyta,
vilka belopp enligt riksdagens beslut skola i främsta rummet tagas i anspråk
för täckande av lämnade lånemedelsförskott.
Siirskild uppmärksamhet bör enligt revisorernas mening ägnas tillfälliga
inkomster och engångsbelopp, som inflyta till statskassan. Det vill synas
revisorerna, som örn ofta redovisningen av dessa och kontrollen över dem
icke iir fullt tillfredsställande. Även örn givetvis svårigheter äro tillfinnandes
för förvaltningsmyndigheterna att i detalj utöva tillsyn häröver,
hava dock revisorerna icke kunnat undgå att betona vikten av en genom
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Utskottet.
förd kontroll i detta fall, då de kava sig bekant, att det inträffat att medel
i dylika fall undandraga statsverket på grund av bristfällig kontroll.
Sina synpunkter på redovisningen av och kontrollen över statsverkets
inkomster vilja revisorerna sammanfatta i det uttalandet, att bättre överskådlighet
och en rationellare ordning synes kunna skapas, örn man utgår
från att i största möjliga mån för varje slag av inkomster eller beträffande
varje inkomstpost i riksstaten en och samma myndighet bör handhava
såväl uppbörden och redovisningen som kontrollen. Endast där så
befinnes ofrånkomligt bör uppbörden ske av vederbörande länsstyrelser
eller av flera förvaltningsmyndigheter.
Det synes revisorerna önskvärt, att en undersökning sker i vad mån
genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn
statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta område
stå att vinna.
Yttranden i frågan hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser ävensom av statskontoret och riksräkenskapsverket. (Del
III sid. 147—174.)
Statskontoret har därvid framhållit, att ämbetsverket i likhet med revisorerna
vore av den uppfattningen, att vissa reformer i de av revisorerna
angivna hänseendena måste anses önskvärda och av erfarenheten påkallade.
Statskontoret ansåge sig därför böra instämma i det av revisorerna
framhållna önskemålet, att en undersökning skedde i vad mån genom en
centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn statsinkomsterna
ökad effektivitet och rationalisering på detta område stöde att
vinna.
Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att ämbetsverket funnit vad
revisorerna anfört vara i huvudsakliga delar beaktansvärt. Riksräkenskapsverket
biträdde fördenskull revisorernas uttalande örn önskvärdheten
av en undersökning i vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning
och kontroll i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och
rationalisering på detta område stöde att vinna.
I likhet med revisorerna finner utskottet en centralisering av uppbörd,
redovisning och kontroll beträffande statsinkomsterna kunna medföra
ökad effektivitet och rationalisering. Enligt utskottets mening giva vunna
erfarenheter vid handen, att en ökad uppmärksamhet bör ägnas åt kontrollen
över inkomsterna och vad därmed äger samband, och utskottet
har därför velat ansluta sig till revisorernas av statskontoret och riksräkenskapsverket
tillstyrkta förslag örn en undersökning av hithörande förhållanden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en närmare
undersökning, i vad mån genom en centralisering
av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
17
statsinkomsterna ökad effektivitet oell rationalisering
på detta område stå att vinna samt vidtaga härav betingade
åtgärder.
liro) Statsverkets och vägdistriktens inköp av motorfordon. Under
finansdepartementet, § 27, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en
undersökning angående statsinstitutionernas och vägstyrelsernas automobilinköp.
(Del I sid. 67—86.)
Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:
Av vad ovan anförts framgår, att statsverkets och vägdistriktens inköp
av automobiler ofta icke skett på ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande
sätt. Orsaken till de på detta område rådande missförhållandena
torde vara att söka dels i den relativt ringa konkurrensen mellan de inhemska
lastbilsfabrikaten och dels däri, att de personer, som äga att bestämma
över inköpen, icke alltid äro kompetenta att självständigt bedöma
vare sig de fordringar, vilka i olika fall böra ställas på fordonen, eller i
vad mån inköpspriset hos olika fabrikat och typer står i proportion till
deras lämplighet, användbarhet och livslängd.
Såvitt revisorerna kunna finna, böra emellertid förbättringar härutinnan
kunna ernås utan vidtagande av alltför genomgripande förändringar. Det
Auli förefalla revisorerna, som örn ovan påpekade missförhållanden borde,
på sätt nedan närmare angives, kunna rättas till genom en viss centralisering
vid inköpen ävensom genom en standardisering av modellerna.
Personautomobilerna kunna uppdelas i två huvudgrupper, dels en lätt
billig typ för 5 personer, och dels en något större och kraftigare modell i
medelprisläge för 5 eller 7 personer. Då, som ovan visats, priserna variera
avsevärt för automobiler av samma modell och med antalet på en gång
inköpta fordon, synes det troligt, att åtskilligt skulle vara vunnet genom
fastställandet av två eller tre bestämda modeller på personautomobiler för
.statsverkets och vägdistriktens räkning. En ej obetydlig minskning av
inköpsprisen skulle på detta sätt säkerligen kunna erhållas. Härvid måste
dock tillses, att modellerna icke fastställas för så lång tid, att man försummar
att tillgodogöra sig de framkommande tekniska förbättringarna på
fordonen.
Beträffande lastautomobilerna ställer sig saken något annorlunda på
grund a\T de många variationerna i karosseriutförande och lastförmåga,
Anika betingas av de olika användningsområdena. Det förefaller dock sannolikt,
att vissa standardtyper även här skulle kunna fastställas på de
A-anligaste kombinationerna, t. ex. lastbil med flak av lätt oell medeltung
typ, tippanordning, paketlåda etc.
Genom standardisering skulle emellertid ej endast det genomsnittliga
inköpspriset kunna sänkas, utan även fördelen av färre typer ernås och
därmed billigare reservdelar för fordonen, varigenom driftkostnaden skulle
sänkas. Genom standardisering av drift- och smörjmedel samt centralisering
av inköpen härav skulle yppas ytterligare möjligheter till driftkostnadernas
sänkning. En viss standardisering skulle slutligen öka möjligheterna
att genom en gemensam institution utföra prov med konstruktioner,
avsedda att nedbringa driftkostnaderna, t. ex. genom användandet aA''
gasgeneratorer (dier råoljemotorer på motorfordonen. Enligt do inlämnade
uppgifterna synes hittills endast i ett fall sådant försök vara verkställt.
I detta sammanhang må angivas några synpunkter i fråga örn drift
Biltang
till riksdagens protokoll 19.''1.1. 0 sami. Nr 11)1. Il
18
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
kostnadernas ekonomiska betydelse. Denna belyses av följande siffror»,
erhållna med ledning av 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande»
och avseende en uppskattning av driftkostnaden per år för de under budgetåren
1928/1929—1931/1932 inköpta fordonen.
Lastautomobiler
Personautomobiler
1
Lastförmaga ....................................
1.5 ton
3 ton
5 pers.
7
/ pers.
Antagen körlängd per år ............ mil
2,000
2,000
3,000
3,000
Reparationskostnad ............... kr./mil
0.85
0.9 5
0.4 7
0.5 0
Ringkostnad ........................ 5
0.8 5
0.8Ö
0.1S
0.22
Bensin och smörjmedel ......... »
0.78
1.46
0.43
0.51
Summa driftkostnad »
1.4S
3.21
1.08
1.23
Driftkostnad per år ..................... kr.
2,960: —
6,420: —
3,240: —
3,690: —
fnköpta fordon under budgetåren 1928/
1929 1931/1932 ...........................
637
416
216
27
Summa driftkostnader per år c:a kr.
1,880,000: —
2,680,000: —
700,000: —
100,000: —
eller totalt »
5,360,000
|
Det är förut framhållet, att vissa driftkostnader skulle kunna sänkas
genom standardiserat och centraliserat inköp av bränsle ete. Att i penningar
angiva dessa besparingar låter sig emellertid ej göra, liksom ej
heller att angiva de möjliga besparingarna i anskaffningskostnader. Det
må dock framhållas, att örn inköp allt framgent komma att göras till en
omfattning, motsvarande medeltalet av de under budgetåren 1928/1929—- 1931/1932 gjorda inköpen, varje procent minskning av det genomsnittliga;
inköpspriset kommer att medföra en besparing per år av cirka 28,000 kronor.
Örn vidare livslängden för ett fordon antages till 6 år, blir besparingen
i driftkostnad, baserad på ovan anförda kalkyler, cirka 80,000 kronor
per år för varje procent sänkning av genomsnittliga inköpspriset på bränsle,
gummiringar etc. Det bör emellertid bemärkas, att medellivslängden,
för en automobil varierar högst betydligt med hänsyn till de förhållanden
varunder den användes.
Vad slutligen beträffar det sätt, varpå en centralisering och standardisering
av statsverkets och vägstyrelsernas automobilinköp samt inköp av
drift- och smörjmedel skall kunna ordnas, synes det revisorerna icke lämpligt
att för ändamålet anordna en statlig inköpscentral. I samband med
den förestående omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
synes det emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande
statsinstitutioner och vägstyrelser borde åläggas att vid sina inköp
av automobiler underställa frågan örn val av lämplig automobil och
köpevillkoren en av staten för ändamålet anställd expert, vilken borde1
hava till uppgift att jämväl i övrigt tillhandagå myndigheterna med råd
och upplysningar i dylika frågor.
Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen..
(Del III sid. 123 och 124.)
Statsutskottets utlåtande Nr 105. 19
Då den nuvarande anordningen med inköp av automobiler för statsinstitutionernas
oell vägstyrelsernas behov icke kan anses fullt tillfredsställande,
finner utskottet i likhet med revisorerna önskvärt, att en centralisering
och standardisering på detta område kommer till stånd. Det synes
enligt utskottets mening i sådant avseende lämpligt, att vägstyrelsernas
automobilinköp övervakas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
motsvarande uppdrag för statsinstitutionernas räkning anförtros at en
för ändamålet särskilt anställd expert med placering exempelvis inom
kommunikationsdepartementet.
Då utskottet funnit av behovet påkallat, att den av revisorerna till behandling
upptagna frågan göres till föremål för närmare utredning, hemställer
utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning
rörande frågan örn centralisering och standardisering
av statsinstitutionernas och vägstyrelsernas
automobilinköp.
12 :o) Reseförskott och kontroll över deras återbetalning. Statsverkets
kostnader för tjänsteresor. Under finansdepartementet, §§ 28 och 29, hava
revisorerna till behandling upptagit vissa frågor, som stå i samband med
allmänna resereglementet. (Del I sid. 86—98.)
I sitt den 16 maj innevarande år avgivna utlåtande nr 93 har utskottet
uttalat sig i de av revisorerna berörda frågorna.
Härom har utskottet velat
erinra.
13 :o) De kungliga teatrarna. Under ecklesiastikdepartementet, § 35,
hava revisorerna meddelat, att de i betraktande av de för närvarande rådande
ekonomiska förhållandena ansett sig böra verkställa en mera ingående
granskning av de kungl, teatrarnas förvaltning. (Del I sid. 101
127).
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl, teaterns
(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna gjort
följande allmänna uttalande:
Riksdagens år 1927 församlade revisorer, som med hänsyn till det otillfredsställande
resultat, kungl, teatern lämnat, ansågo sig böra ägna därmed
sammanhängande förhållanden uppmärksamhet, framhöllo, att starkare
garantier måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av teatern
under en mera framträdande känsla av att uppkommande förluster
icke kunde i alltför hög grad övervältras på det allmänna samt att det
överhuvud vore av synnerlig vikt, att teaterns verksamhet omlades på
Utskottet.
20 Statsutskottets utlåtande Nr 105.
ett sådant sått, att behovet av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt
minskades.
Den nu företagna granskningen har givit vid handen, att resultatet av
kungl, teaterns verksamhet ur ekonomisk synpunkt icke undergått någon
nämnvärd förbättring under den tid, som förflutit sedan revisorerna
gjorde förenämnda uttalande. Detta förhållande föranleder revisorerna
alt ånjm inskärpa angelägenheten av att de sålunda angivna synpunkterna
måtte bliva noga beaktade vid operaverksamhetens fortsatta bedrivande.
Härtill kommer, att den stränga sparsamhet, det nuvarande
tidsläget kräver, nödvändiggör en alldeles särskilt stark begränsning av
anspråken på det allmännas ekonomiska stöd. Detta gäller ej endast
statsmedel i egentlig mening utan även lotterimedel, i fråga örn vilkas
disponerande jämväl stor återhållsamhet är av nöden med hänsyn till de
manga olika betydelsefulla ändamål, som i alltjämt ökad omfattning anses
böra tillgodoses med sådana medel.
Med beklagande hava revisorerna konstaterat, att det ekonomiska program,
som framlagts i 1924 års sakkunnigbetänkande, ej kunnat hittills
genomföras. Revisorerna vilja emellertid medgiva, att enligt vad erfarenheten
visat stora svårigheter mött för realiserandet av berörda program
under samtidigt fullföljande av operans huvuduppgift, »att på ett
konsten i allo värdigt sätt utöva musikalisk scenisk verksamhet» (reglementet
§ 1). I sistnämnda hänseende torde det vara allmänt erkänt, att
operan under sin nuvarande ledning hållits på en hög konstnärlig nivå
och att operaledningen inlagt stora förtjänster genom sin strävan att
med en omväxlande och rikhaltig repertoar stimulera intresset för den
0|)eran rePresenterar, även örn operaledningen därtill driven av
tidsläget måst bereda större rum åt en lättare konstart, operetten. Den
rådande ekonomiska krisen påkallar dock med nödvändighet utomordentliga
åtgärder för nedskärning av utgifter av varje slag, oell kungl, teatern
kail ej undgå att i likhet med alla andra företag, såväl allmänna som
enskilda, anpassa sig efter de förändrade förhållandena, som mer än eljest
fordra sträng sparsamhet Att angiva riktlinjerna för de erforderliga
åtgärderna tillkommer givetvis ej revisorerna, örn än vissa anvisningar
lämnats i samband med förestående redogörelse. I sådant hänseende hava
revisorerna förut i främsta rummet framhållit nödvändigheten av en
lönereducering. Härutöver må såsom en för ändamålet lämplig åtgärd
antydas begränsning av repertoaren så långt detta utan skada för teatern
later sig gora. Med framförandet av nya verk, särskilt dvrbara sådana,
bor, såsom under senare åren i regel iakttagits, få anstå. Likaså
synes ett fortsättande på den redan inslagna vägen med minskande av
antalet föreställningar vara till fördel för ekonomien, under förutsättning
att därigenom möjliggjorda besparingar i de fasta kostnaderna genomloras.
Aven ett ökat samarbete nied dramatiska teatern, i den mån
sadant kan ske, torde vara att anbefalla.
D® av tidsläget sålunda påkallade åtgärderna torde böra företagas snarast
möjligt, sa att resultatet av desamma kan framträda redan i inkomstoell
utgiftsstaten för nästkommande spelår.
Föiklaring har avgivits av styrelsen för kungl, teaterns aktiebolag
(Del lil sid. 179 och 180.)
. 1 fråRa 0111 dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande:
21
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava åtskilliga beaktansvärda
förslag, åsyftande att förbättra dramatiska teaterns ekonomi, framförts
under de senare åren. I stort sett hava emellertid dessa förslag ej
föranlett några åtgärder, utan verksamheten har fortgått efter tämligen
oförändrade riktlinjer. Utgifterna för verksamheten måste alltjämt anses
vara för höga, och de ekonomiska synpunkterna hava överhuvud taget
ej rönt det beaktande, som varit tillbörligt. Denna omständighet
har för revisorerna utgjort en anledning att ånyo ägna sin uppmärksamhet
åt teatern och dess verksamhet.
Vad revisorerna tidigare vid flera tillfällen uttalat i fråga örn teaterns
ekonomiska skötsel äger i nuvarande tidsläge ökad betydelse, och det är
för teaterstyrelsen en tvingande nödvändighet att till förbättrande i möjligaste
mån av resultatet av teaterverksamheten vidtaga alla erforderliga
åtgärder för nedskärning av utgifterna. Vad revisorerna i sitt allmänna
uttalande angående operans verksamhet framhållit i fråga örn
nödvändigheten att begränsa anspråken på lotterimedel äger i lika hög
grad giltighet för dramatiska teatern.
Såsom ovan angivits äro två faktorer utslagsgivande för teaterns behov
av bidrag från det allmänna, nämligen dels utgifterna, dels ock recettmedlen.
Utgifterna kunna genom åtgärder från teaterledningens sida
påverkas. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid nogsamt
visat, att trots gjorda påpekanden sådana åtgärder icke lära vara att påräkna.
Det torde därför enligt revisorernas mening bliva erforderligt
att söka åstadkomma en reglering nedåt av utgifterna på annat sätt.
Detta synes lämpligen böra ske genom att för utgifterna fastställes en
viss maximisumma, motsvarande det lägsta belopp, som kan anses vara
erforderligt för att teatern må kunna fullfölja sin konstnärliga och folkbildande
uppgift på ett tillfredsställande sätt. Fastställandet av utgiftsstaten
för teatern synes böra ankomma på Kungl. Majit. Inom den däri
angivna slutsumman borde teaterstyrelsen äga vidtaga dispositioner, men
överskridande av statens slutsumma skulle ej få ske annorledes än efter
särskild prövning av Kungl. Majit. Vad angår beloppet av sagda slutsumma
synes anledning tillsvidare ej förefinnas att fastställa denna
högre än för åren 1924/1925—1926/1927 eller således till högst- 900,000 kronor.
Det förefaller revisorerna sannolikt, att, därest utgifterna sålunda
begränsades och teaterstyrelsen väl skötte biljettprispolitiken, det erforderliga
bidraget av lotterimedel skulle kunna fastställas till lägre belopp
jin ifrågasatta 300,000 kronor.
Under det utredningsarbete beträffande dramatiska teatern, som på sätt
framgår av den förut meddelade redogörelsen pågått under manga år,
Ilar ett förslag blivit framställt, som synes förtjänt av beaktande, nämligen
förslaget örn vissa ändrade grunder för teaterstyrelsens sammansättning,
därvid revisorerna för sin del vilja understryka nödvändigheten
av att större garantier erhållas för att ekonomisk sakkunskap blir
på ett sådant sätt representerad i styrelsen, att ekonomiska synpunkter
verksamt kunna göra sig gällande vid teaterns skötsel.
I fråga örn repertoaren hava revisorerna förut påpekat, att en tendens
till övergång till allt lättare pjäser gjort sig gällande under de senare
åren. Utan att närmare ingå på denna fråga hava revisorerna här endast
velat framhålla, att repertoarens karaktär även är ett spörsmål, som
intimt sammanhänger med frågan, till vilket belopp det allmännas bidrag
till teaterverksamheten bör fastställas.
Därest nu anförda synpunkter icke vinna beaktande, synes det reviso
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Utskottet.
renia föreligga anledning för riksdagen att taga under övervägande, huruvida
staten i fortsättningen bör lämna ekonomiskt stöd åt ifrågavarande
teaterrörelse i dess nuvarande form.
Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl, dramatiska teaterns
aktiebolag, som anslutit sig till en av chefen för dramatiska teatern uppgjord
P. M. i ärendet. (Del III sid. 180—196.)
Vad först beträffar de av riksdagens revisorer framställda anmärkningarna
i fråga örn dramatiska teaterns skötsel, har utskottet ansett sig
sakna anledning att ingå på en detaljgranskning av desamma. Utskottet
vill emellertid framhålla, att, även örn vissa av revisorernas anmärkningar
torde få anses vara av teaterns styrelse tillfyllest förklarade, revisorernas
kritik dock i andra avseenden icke blivit vederlagd. I varje fall
måste det framstå som uppenbart, att dramatiska teaterns verksamhet
förorsakat statsverket oproportionerligt stora kostnader. En minskningav
desamma synes under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Utskottet
utgår därvid från att, då man för närvarande på alla områden nödgas
vidtaga beskärningar och inskränkningar på grund av det rådande ekonomiska
läget, ej heller detta verksamhetsområde kan lämnas åsido. Den
nödvändiga begränsningen härutinnan synes utskottet lämpligen kunna
åstadkommas därigenom, att, såsom hovstallmästaren friherre G. Tamm
i den av honom på sin tid verkställda utredningen rörande dramatiska
teaterns verksamhet föreslog, det till teatern utgående årsanslaget, i vad
detsamma avsåge bidraget av lotterimedel, maximerades. I nämnda utredning
hade föreslagits, att bidraget i fråga skulle begränsas till 300,000
kronor. Visserligen har, sedan berörda utredning verkställdes, penningvärdet
undergått en icke oväsentlig höjning, varför redan av detta skäl
ett något lägre maximibelopp nu kunde ifrågasättas. Härtill kommer, att
den väsentliga försämring av den finansiella ställningen, som inträtt efter
nyssnämnda tidpunkt, i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för
en sänkning av maximibeloppet. Utskottet anser sig dock icke böra pä
grund härav framlägga förslag i sådan riktning, utan föreslår, att statsbidraget
av lotterimedel för närvarande begränsas till det i utredningen
angivna beloppet, 300,000 kronor.
Vidkommande härefter de av revisorerna riktade anmärkningarna mot
kungl, teaterns (operans) verksamhet föranleda desamma icke till något
särskilt uttalande från utskottets sida.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder,
att statsbidraget av lotterimedel till dramatiska
teatern begränsas till 300,000 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
23
14:o) Antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 36, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en
undersökning angående antalet av de kvarsittare, vilka hostterminen 1931
utnjöto undervisning vid de allmänna läroverken och de under ombildning
till samrealskolor varande kommunala mellanskolorna. (Del 1, sid.
127—133.) . ,
Efter att hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter uti ifrågavarande
hänseende hava revisorerna gjort följande uttalande:
Den betydande omfattning, vari kvarsittning förekommer vid ett flertal
av ifrågavarande läroanstalter, och det ovan papekade förhållandet atl
antalet lärjungar, som undervisas två ar i samma klass, tolef allei vara
statt i tillväxt, synas revisorerna påkalla en närmare undersökning rörande
orsakerna till nämnda förhållande. Revisorerna betrakta visser igen
icke såsom önskvärd en sådan utveckling pa förevarande område^ liken
genom lättnader i fråga örn kunskapsfordringar kunde medfoia en
ökad tillströmning till de teoretiska utbildnmgsanstalterna, men det bo
framhållas, att utom andra olägenheter, som hilva en följd av kvarsittningem
denna förorsakar såväl elevernas målsman som det allmänna
ökade kostnader. Vid en utredning i amnet synes Jemväl uppmärksamhet
böra ägnas det förhållandet, att, enligt vad som ar allmänt kant, de
allmänna läroverkens elever, för att kunna följa undervisningen i stol
utsträckning måste anlita privata lektionsgivare. Likaledes torde bola
Jagas i beaktande, att antalet icke flyttade lärjungar vid vårterminens
slut är ännu större än vad de här meddelade siffrorna glia vid handen,
då dels vid påföljande hösttermins början en del larjungar undergå provning
och på grund av denna uppflyttas, dels ett icke ringa antal ic ''e
flvttade lärjungar avgå från läroverken. Av senast tillgängliga, statistik,
avseende genomsnittet under tiden 15 september 1921—14 september
1927, inhämtas sålunda, att vid de allmänna läroverken antalet flyttade
utgör allenast: å realskolstadiet gossar 66 procent, flickor 74.9 piocent,
i realgymnasiet gossar 66.3 procent, flickor 83.5 procent och i latingymnasiet
gossar 67.i procent, flickor 87.6 procent.
Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen. (Del III sid. 196—-00.)
Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att det
jämförelsevis stora antalet kvarsittare vid läroverken är ett spörsmål,
som förtjänar allvarlig uppmärksamhet. Den omständigheten, att undervisningen
vid läroverken, örn man icke tager hänsyn till avgifterna till
läroverkens ljus- och vedkassor m. fl. kassor, är för mindre bemedlade kostnadsfri,
samt det förhållandet, att platsantalet vid läroverken är så begränsat,
att ett stort antal lärjungar måste årligen avvisas, gora också,
att det av revisorerna behandlade spörsmålet måste tillmätas betydande
vikt. En undersökning såväl rörande orsakerna till det stora antalet
kvarsittare som beträffande den utsträckning, i vilken läroverkens lärjungar
begagna sig av privatundervisning för att kunna följa skolans
undervisning, synes utskottet vara önskvärd, varvid utskottet dock utgår
från att någon sänkning av kunskapsfordringarna icke ifrågasattes. Utskottet
hemställer alltså,
Utskottet.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Utskottet.
att riksdagen ma i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en undersökning
rörande dels anledningarna till det jämförelsevis
stora antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken,
dels ock därmed sammanhängande, av revisorerna
berörda spörsmål.
lärn) Vissa kostnader för gymnastikundervisningen vid de allmänna
läroverken. Under ecklesiastikdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat,
att de verkställt en undersökning rörande vissa kostnader för gymnastikundervisningen
vid de allmänna läroverken. (Del I sid. 135 och 136.)
Revisorerna hava därvid funnit, att uppdelningen av gymnastikavdelningai
na skett i en utsträckning, som vida överstege, vad som vid beviljandet
av anslag för extra arvoden åt gymnastiklärare avsetts och som
ur undervisningssynpunkt kunde vara erforderligt. Då en utökning av
avdelningarnas storlek, där sådant med hänsyn till lokalförhållandena
vöre möjligt, skulle medföra en icke oväsentlig kostnadsminskning, hava
re\ isorei na velat framhålla angelägenheten av att skolöverstyrelsen tillser,
att åtgärder i denna riktning vidtagas.
Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen (Del lil sid. 203—205).
_ Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling
av utskottet i dess den 21 mars 1933 under punkt 143 avgivna utlåtande
nr 8. Utskottet anförde därvid, bland annat, att utskottet vid närmare
undersökning funnit, att man vid beräkningarna i åtskilliga fall
utgått från att gymnastikavdelningarna skulle varit avsevärt mindre än
vad som enligt av riksdagen tidigare godtagna beräkningsgrunder bord»
utgöra det normala eller två sammanslagna klassavdelningar, utan att
en sådan anordning nödvändiggjorts av lokalförhållanden, lärjungeantal
eller hänsyn till lärjungarnas åldersstadium eller kön. Ett dylikt förfarande
medförde givetvis ökade kostnader för statsverket. Då utgifterna
för ifrågavarande undervisning vore relativt betydande och sedan
flera år stadda i stegring, syntes det utskottet angeläget, att Kungl. Maj :t
och skolöverstyrelsen hade sin uppmärksamhet fästad därå, att gymnastikavdelningarna
för framtiden såsom regel hålles vid normal storlek
och att undantag från denna regel medgåves allenast i sådana fall, då
skälig hänsyn till lokalutrymme, lärjungarnas åldersstadium eller kön
betingade en avvikelse. Med tillämpning av dessa principer fann sig utskottet
efter verkställda beräkningar böra föreslå en minskning med
8,000 ki;onor av det utav KunSh Majit till extra arvoden åt gymnastiklärare
äskade beloppet. Vad utskottet föreslagit har numera vunnit riksdagens
bifall.
Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här
erinra.
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
25
16 :o) Vissa förrättningar av statens lantbruksingenjörer. Under jordbruksdepartementet,
§ 43, hava revisorerna meddelat, att de vid verkställd
undersökning funnit vissa av statens lantbruksingenjörer handlagda
förrättningar för vattenavledningsföretag förete anmärkningsvärda
brister. (Del I sid. 143—158.)
Efter att hava framställt vissa anmärkningar beträffande speciella
fall hava revisorerna gjort följande sammanfattning av sina iakttagelser.
För revisorerna står det klart att verksamma åtgärder ovillkorligen
måste vidtagas för ernående av större vederhäftighet i de utredningar,
som läggas till grund för vattenavledningsföretag, och vilka utredningar
icke blott kunna öva inflytande på en hel trakts ekonomiska väl utan
även föranleda betydande utgifter för statsverket. Statsmakterna synas
enligt revisorernas mening icke längre kunna låta hero vid att företag
efter företag kommer i ekonomiskt nödläge och att intressenterna i stor
omfattning nödgas vända sig till staten med begäran örn ingripande på
grund av vederbörande lantbruksingenjörers brist på kompetens eller försumlighet
vid utförande av sina arbetsuppgifter. Det må härvid understrykas,
att de av revisorerna såväl nu som år 1927 återgivna ärendena
ingalunda utgöra någon uttömmande uppräkning av de fall, där dylika
brister kunnat konstateras; de äro blott att betrakta som en exemplifikation
av förhållanden, som i mer eller mindre grad äro till finnandes
vid ett avsevärt antal över landet spridda företag av denna art.
Beträffande de åtgärder, som härvid kunna komma i fråga, vilja revisorerna,
utöver vad revisorerna därom anförde år 1927, här framkasta
den tanken, huruvida ej — för eliminerande av den frestelse att få jämväl
ekonomiskt mindre lönande företag till stånd, som för närvarande ligger
däri att utredningskostnaderna få inräknas i de belopp, som läggas
till grund för statsunderstödets fastställande — bestämmelserna härom
borde ändras därhän att statsunderstöd ej må, annat än efter särskild
prövning, utgå till sådana kostnader, som (i form av utgifter för syneförrättningar,
kartor och handlingar m. m. dylikt) erfordras för företagets
framförande till den punkt att statsbidrag, under förutsättning av
förefintligheten av härför föreskrivna villkor i övrigt, kan beviljas. Alternativt
kan i samma syfte ifrågasättas en sådan ändring av berörda bestämmelser,
att nuvarande ovillkorliga sammankoppling mellan frågan
örn statsbidrag till förrättningskostnaderna och frågan örn dylikt bidrag
till företagets utförande bortfölle. Det synes nämligen revisorerna kunna
tänkas en sådan ordning, att statsbidraget till förrättningskostnaderna
skulle, där så med avseende å omständigheterna prövades skäligt, kunna
lämnas jämväl utan att företaget kommer till utförande.
De påvisade missförhållandena på ifrågavarande område synas revisorerna
jämväl kunna giva anledning till övervägande, huruvida ej lantbruksstyrelsen
skulle — eventuellt i samband med genomförandet av dess
på dagordningen stående omorganisation — kunna utan ökning av organisationsramen
tillföras sådan speciell sakkunskap, som må vara erforderlig
för att förslag till vattenavledningsföretag skola inom styrelsen
kunna ägnas en granskning, som i högre grad än vad för närvarande
torde vara fallet inriktar sig på verklig kontroll av vederbörande företags
lämplighet ur ekonomisk synpunkt, ej minst med hänsyn till båtnadsuppskattningen.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen, varjämte förklaringar inkommit
från vissa statens lantbruksingenjörer. (Del III sid. 214—227.)
VMoUet I likhet med revisorerna finner utskottet uppenbart, att de undersökningar,
som i vissa fall legat till grund för sedermera igångsatta vatten•avledningsföretag,
varit i åtskilliga fall i oförsvarlig grad bristfälliga.
Härigenom hava otvivelaktigt dryga kostnader onödigtvis förorsakats
såväl statsverket som de av företagen i fråga berörda enskilda intressenterna.
Utskottet förutsätter därför, att all uppmärksamhet från vederbörande
myndigheter kommer att ägnas åt de av revisorerna påtalade
förhållandena.
Gentemot de av revisorerna föreslagna åtgärderna i syfte att råda bot
på svagheterna i nuvarande system ställer utskottet sig emellertid i viss
mån betänksamt, enär utskottet icke känner sig övertygat örn att desamma
skulle leda till åsyftad verkan.
Ehuru utskottet ansett sig åtminstone för närvarande icke böra föreslå,
att riksdagen vidtager någon särskild åtgärd i anledning av revisorernas
här gjorda anmärkningar, har utskottet dock med hänsyn till
ärendets vikt och ekonomiska betydelse velat vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.
17:o) Förvaltningsbidraget till civilstatens änke- och pupillkassa. Statens
bidrag till vissa änke- och pupillkassor. Under pensionsväsendet, §
49, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förhållandena
vid civilstatens änke- och pupillkassa. Sålunda hava revisorerna
-ansett, att förvaltningskostnaderna för kassan vore onödigt höga och att
förvaltningspersonalen förefölle vara större än som kunde vara betingat
av göromålens omfattning och beskaffenhet, ävensom att personalens avlöningsställning,
åtminstone vad anginge verkställande direktören, vore
förmånligare än vad som vore fallet beträffande statliga befattningshavare
med motsvarande arbetsuppgifter. (Del I sid. 168—171.)
Förklaring har avgivits av styrelsen över civilstatens änke- och pupillkassa.
(Del III sid. 235—238.)
Under § 50 hava revisorerna vidare till behandling upptagit frågan örn
statens förhållande till familjepensionskassorna. Revisorerna hava därvid
framhållit den brist på enhetlighet, som förefinnes såväl i fråga örn
avgifterna till och pensionerna från de olika för statens befattningshavares
efterlämnade änkor och barn bildade familjepensionskassorna som
■ock beträffande statens bidrag till dessa kassor. (Del I sid. 171—175.)
Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret. (Del III sid. 238 och.
239.)
Statsutskottets utlåtande Nr 105. 27
I fråga om den av revisorerna under § 50 framställda anmärkningen
■beträffande statens bidrag till vissa änke- och pupillkassor vill utskottet
framhålla, att chefen för finansdepartementet innevarande år, under erinran,
bland annat, örn vad revisorerna under denna paragraf anfört, uppdragit
åt 1930 års pensionssakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag i fråga örn ordnandet av familjepensioneringen för tjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen. Vid sådant förhållande
och då utskottet har anledning antaga, att nämnda sakkunniga jämväl
komma att i samband med berörda utredning till prövning upptaga den
av revisorerna under § 49 gjorda anmärkningen beträffande förvaltningsbidraget
till civilstatens änke- och pupillkassa, har utskottet icke funnit
skäl föreligga att här närmare ingå på de av revisorerna under nämnda
håda paragrafer behandlade frågorna utan har allenast velat a ad salunda
förekommit för riksdagen
omförmäla.
18:0) Vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner lii. m. åt befattningshavare
å indragningsstat och övergångsstat. Under pensionsväsendet,
§ 51, hava revisorerna meddelat resultatet av en av dem gjord undersökning
rörande avlöningsförhållandena och vissa därmed sammanhängande
frågor med avseende å dels befattningshavare i statens tjänst, som
■överflyttats på allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet
■eller på övergångsstat med begränsad sådan skyldighet, dels ock lärarpersonal
vid vissa statsunderstödda läroanstalter, som nedlagts. (Del I
•sid. 175—189.)
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Av den gjorda utredningen framgår att vid överflyttning till indragningsstat
av ordinarie personal i saväl statlig som statsunderstödd verksamhet
synnerligen växlande grunder tillämpats. \ ad då först angår
avlöningsförmånerna på indragningsstat torde som regel gälla, att befattningshavare
icke skall vidkännas någon minskning i förut utgående ordinarie
avlöningsförmåner. Endast beträffande lärarpersonalen vid den
nedlagda bergsskolan i Falun synes ett undantag från denna regel hava
ägt rum, i det att tjänstgöringspenningar icke längre utgå till nämnda
personal. Beträffande frågan i vilken omfattning de avlöningsförmåner,
som icke ingå i den ordinarie avlöningsstaten, såsom exempelvis tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg, efter överflyttning skall utgå, synas
däremot skilda uppfattningar hava gjort sig gällande. Sålunda har det
procentuella dyrtidstillägget till statens befattningshavare minskats med
hälften, medan däremot detsamma till befattningshavare vid statsunderstödda
anstalter utgår enligt samma grunder som för i tjänst varande befattningshavare.
Enligt revisorernas mening finnas knappast några sakliga
skäl för att vid utmätandet av dyrtidstillägget till här senast avsedda
befattningshavaregrupper tillämpa förmånligare grunder än för statens
■egna befattningshavare.
Utskottet.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den från och
med den 1 juli 1926 i besparingssyfte tillkomna bestämmelsen örn minskning
i det procentuella dyrtidstillägget med hälften för statens befattningshavare
på indragningsstat i fråga örn på indragningsstat uppförda
befattningshavare med oreglerad lön icke haft åsyftad verkan. Genom att
för dessa befattningshavare pensionsförhöjningen bibehållits oförändrad
äro tvärtom statens utgifter för deras avlönande större efter ikraftträdandet
av nämnda bestämmelse än tidigare. Härutinnan synes rättelse genom
författningsändring påkallad.
Vad därefter angår rätten att vid överflyttning från indragningsstat
till annan ordinarie tjänst bibehålla vissa av de å indragningsstat uppförda
avlöningsförmånerna, har i allmänhet stadgats, att i den händelse
vederbörande erhåller annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller
kommunens stat, han skall vara skyldig att frånträda samtliga avlöningsförmåner
å indragningsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de
nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten
överstiga berörda avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare
svarande avdrag. Undantag från denna regel har dock gjorts för
på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka berättigats att efter mottagandet
av annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat behålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön oell
alderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen
erhållna tjänsten. Såsom av den gjorda utredningen framgår
var anledning till detta undantag önskvärdheten av att kronofogdarna i
största möjliga utsträckning bereddes annan tjiinst för att härigenom nedbringa
kostnaderna för deras överflyttning å indragningsstat. Enligt vad
revisorerna uppmärksammat hava emellertid nämnda åtgärder för att
förmå kronofogdarna att söka annan lämplig tjänst icke lett till avsett
resultat. Sålunda hava av de icke flyttningsskyldiga ingen samt av de
flyttningsskyldiga •— med undantag för dem, som vid indragningen överflyttats
till landsfogdetjänst — endast sex övergått till annan ordinarie
statstjänst. Då det för statsverket måste vara av synnerlig vikt att genom
indragning överflödig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig
sysselsättning i statens tjänst, synes revisorerna nu nämnda förhållande
vid kronofogdetjänsternas indragning tydligt ådagalägga behovet, att
vid eventuellt kommande indragningar av ordinarie personal andra och
mera effektiva åtgärder vidtagas för att få den indragna personalen överflyttad
till annan tjänst.
Utan att närmare ingå på vilka åtgärder i sådant syfte som kunna vara
lämpligast, vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke i de fall, då
vederbörande erbjudes annan, med den indragna befattningen i tjänstgörings-
och avlöningshänseende väsentligen likställd tjänst men ej begagnar
sig av erbjudandet, en ytterligare begränsning av de icke ordinarie
avlöningsförmånerna bör äga rum eller — därest sistnämnda avlöningsförmåner
inarbetats i den fasta lönen — vederbörande bör vidkännas ett
visst avdrag å lönen exempelvis det i 16 § i avlöningsreglementet stadgade
tjänstledighetsavdraget.
■Revisorerna vilja vidare ifrågasätta, huruvida icke den för beställningshavare
å arméns och marinens övergångsstater stadgade skyldigheten
att när sådan beställningsliavare tillika är innehavare av civil
extra ordinarie eller därmed jämförlig icke ordinarie statstjänst avstå
viss del av avlöningen å övergångsstat även borde gälla för civila befattningshavare
å indragningsstat. Vad revisorerna nu anfört angående
Statsutskottets utlåtande Nr löij.
29
önskvärdheten av att bereda statens befattningshavare å indragningsstat
annan tjänst samt angående åtgärder för att förmå befattningshavare att
mottaga dylik tjänst synes även böra gälla befattningshavare vid statsunderstödda
anstalter, som på grund av nedläggning blivit överflödiga.
Utbetalning av avlöning till på indragningsstat uppförd personal inom
civilförvaltningen sker genom ett flertal myndigheter, bland andra länsstyrelserna.
Med hänsyn till de felaktigheter, som revisorerna uppmärksammat
beträffande utbetalningen av avlöningsförmånerna till kronofogdar
å indragningsstat, synes det revisorerna önskvärt, att de utbetalningar
av avlöning till personal å indragningsstat, som nu ske genom länsstyrelserna,
överflyttas på statskontoret. Härigenom synes nämligen en
enhetlig behandling av ifrågavarande ärenden kunna vinnas och möjligheten
av olika tillämpning av normerna för avlöningsförmånernas beräknande
kunna undvikas.
Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret (Del III sid. 239 oell
240), som anfört följande:
Den av revisorerna gjorda utredningen synes giva vid handen, att mycket
växlande grunder tillämpats vid överflyttning till indragningsstat
av ordinarie personal, samt att det får anses vara nödvändigt, att någorlunda
enhetliga principer vid ifrågavarande överflyttning genomföras.
Särskilt synes det vara förtjänt av uppmärksamhet, att de från och med
den 1 juli 1920 tillämpade föreskrifterna rörande dyrtidstillägg för befattningshavare
å indragningsstat och rörande pensionsförhöjning åt sådana
befattningshavare blivit så avfattade, att det med föreskrifterna avsedda
syftet icke vunnits och statens utgifter, i stället för att. såsom avsikten
varit, minskas, kommit att åtminstone i vissa fall ökas i anledning av de
meddelade föreskrifterna. Statskontoret delar revisorernas uppfattning
om, att en författningsändring på detta område får anses påkallad. Statskontoret
vill ifrågasätta, huruvida icke — särskilt örn en sänkning av dyrtidstilläggen
kommer till stånd — den anordningen kan redan från nästa
budgetår vidtagas, att å reglerade avlöningar å indragningsstat dyrtidstillägg
icke vidare utgår, medan på oreglerade dylika avlöningar utgår
dyrtidstillägg efter den procentsats, som utgör skillnaden mellan beräkningarna
av dyrtidstillägg å reglerad och å oreglerad pension (f. n. 18
procent).
Statskontoret är ense med revisorerna därom, att det ur statens synpunkt
måste anses önskvärt, att, för den händelse å indragningsstat uppförd
befattningshavare skidle erhålla annan anställning i statens tjänst,
som icke är att hänföra till ordinarie befattning, föreskrift framdeles
meddelas därom, att han skall avstå avlöningsförmånerna å indragningsstaten
eller vidkännas en minskning av desamma.
De av revisorerna berörda frågorna rörande avlöningsförmånerna å indragningsstaten
samt befattningshavares överflyttning till annan tjänst
jämte villkoren härför synas vara förtjänta av att underkastas en allsidig
utredning, så att för framtiden någorlunda bestämda grunder kunna fastställas
i nämnda hänseenden.
Statskontoret bär intet att erinra mot, att utbetalning av avlöning till
på indragningsstat uppförd personal överflyttas på statskontoret, till vilket
ämbetsverk under de senaste åren redan överflyttats utbetalning av
alla vid allmänna civilförvaltningen utgående pensioner, som icke på
grund av praktiska skäl ansetts böra utbetalas av vissa speciella myndigheter.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
Vt skottet.
Utskottet ansluter sig i huvudsak till de av revisorerna och statskontoret
anförda synpunkter i fråga om ordnandet av avlöningsförhållandena
m. m. för personal, som överförts på indragningsstat. Utskottet anser
önskvärt, att sådana anordningar vidtagas, att pensionsförhöjning
I kommer att utgå till sådan personal på indragningsstat, som nu uppbär
oreglerad avlöning. Härigenom skulle samtliga på indragningsstat uppförda
befattningshavare erhålla en sammanlagd avlöning, som kan betraktas
såsom reglerad. Vid en sådan lösning av frågan kan, därest dyrtidstillägget
avskaffas för personal på indragningsstat med reglerad avlöning,
en liknande åtgärd utan olägenhet vidtagas även beträffande personal,
vars avlöning icke reglerats, men som å andra sidan i stället uppbär pensionsförhöjning
I. Spörsmålet, huruvida dyrtidstillägg framdeles skall
utgå till personal på indragningsstat, torde böra upptagas till slutlig prövning
i samband med frågan örn de författningsändringar på detta område,
som, enligt vad den gjorda utredningen giver vid handen, måste anses
påkallade med hänsyn till att bestämmelsernas nuvarande avfattning;
är otillfredsställande och delvis vilseledande. För den händelse på indragningsstat
uppförd befattningshavare skulle erhålla sådan anställning
i statens tjänst, som icke kan hänföras till ordinarie befattning, synes
vidare föreskrift böra meddelas därom, att han skall avstå från eller
vidkännas minskning i de å indragningsstaten utgående förmånerna. Denu
behandlade spörsmålen torde böra av Kungl. Maj:t underkastas närmare
övervägande, och utskottet vill därför föreslå, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit gör framställning i ärendet.
Vad beträffar frågan örn utbetalning framdeles av avlöning till å indragningsstat
uppförda befattningshavare, är utskottet av den uppfattningen,
att utbetalningen i enlighet med revisorernas av statskontoret tillstyrkta
förslag snarast möjligt bör överflyttas till nämnda ämbetsverk.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva
sin uppfattning i ovan berörda frågor rörande
avlöningsförhållanden m. m. för befattningshavare
på indragningsstat.
19 :o) Avlöningsförmånerna till innehavaren av den indragna statskonsulentbefattningen
å jordbruksdepartementets egnahemsavdelning. Under
pensionsväsendet, § 52, hava revisorerna, med förmälan, att innehavaren
av den å extra stat uppförda befattningen såsom statskonsulent för egnahemsväsendet
å jordbruksdepartementets egnahemsavdelning, A. Östergren,
oaktat befattningen numera är indragen, bibehålies vid sina tidigare
i egenskap av statskonsulent åtnjuta avlöningsförmåner, framhållit
önskvärdheten av, att frågan örn Östergrens avlöningsförmåner snarast
möjligt upptages till slutligt avgörande. (Del I sid. 189—191.)
Statsutskottets utlåtande Nr 105. 31
Deli av revisorerna berörda frågan bar efter framställning från Kungl.
Majit varit föremål för behandling av bankoutskottet i dess den 23 mars
1933 avgivna utlåtande, nr 22, därvid utskottet föreslagit, att Östergren
måtte från oell med den 1 juli 1933 från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 5,724 kronor. Vad bankoutskottet föreslagit Ilar
numera vunnit riksdagens bifall.
Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här
erinra.
20 :o) Allmänna indragningsstaten. Under pensionsväsendet, § 53, havar,
revisorerna i fråga örn allmänna indragningsstaten (Del I sid. 191 oell 192)
anfört följande:
Avsikten med allmänna indragningsstaten, vilken infördes genom beslut
av 1809 och 1810 års riksdagar, var, att å denna stat skulle överföras
allt, som vid vederbörande befattningshavares avgång skulle indragas
och statsverket besparas. På grund härav koni i första hand utgifterna
för det statliga pensionsväsendet i dess dåvarande form att belasta
ifrågavarande anslag. Allt eftersom pensionsväsendet utvecklades, verkställdes
en överflyttning av kostnaderna härför till särskilda för ändamålet
anvisade anslag under elfte huvudtiteln. För ordnande av det civila
och det militära pensionsväsendet uppfördes sålunda särskilda anslag.
Å indragningsstaten kommo allenast att kvarstå sådana pensioner,,
vilka icke voro reglerade genom pensionsreglementen, utan beviljadesgenom
särskilda beslut av riksdagen.
Vad därefter beträffar utgifterna för personliga tjänster, exempelvis,
personliga professurer, samt därmed förenade kostnader belasta desamma
alltjämt anslaget till indragningsstaten. Enligt revisorernas mening:
torde knappast några bärande skäl föreligga för att längre bibehålla utgifterna
för sistnämnda ändamål på allmänna indragningsstaten, utan
synas desamma i överensstämmelse med numera tillämpade grunder för
redovisning av statsverkets utgifter för olika ändamål böra överflyttas
till den huvudtitel och det anslag, dit de på grund av sin natur närmast
äro att hänföra. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att i
flera fall1 tjänster, som genom omorganisation av förvaltningen blivit
överflödiga, men vilkas innehavare ålagts tjänstgöringsskyldighet, exempelvis
lanträntmästarna och vissa befattningshavare vid statsdepartementen
och ämbetsverken m. fl., efter omorganisation fortfarande varit uppförda
å vederbörande verks anslagsstat under rubriken: Övergångsstat..
Det nit tillämpade förfaringssättet att på allmänna indragningsstaten
uppföra de personliga tjänsterna har medfört, att den fasta avlöningen
till innehavare av dylik tjänst belastar allmänna indragningsstaten, medan
däremot dyrtidstillägget åt samme befattningshavare kommit att
utgå från vederbörande huvudtitels anslag till sådant ändamål.
Enligt revisorernas mening står det Dittills tillämpade förfarandet icke
i god överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende och försvårar
för den anslagsbeviljande myndigheten att erhålla ett tillförlitligt
omdöme om kostnaderna för vederbörande institution. Revisorerna
anse det därför önskvärt att en omläggning i nu nämnda hänseenden,
kommer till stånd.
UtsIioUef
-
32
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
fjtskottet.
Av liknande skäl synes även en överflyttning av kostnaderna för de på
allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet uppförda befattningshavarna
till vederbörande huvudtitel eller verks stat böra äga rum.
Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret. (Del III sid. 272 och
273).
Utskottet vill till en början erinra om, att den av Kungl. Majit den 28
augusti 1930 tillsatta kommittén för avgivande av förslag till vissa ändringar
i riksdagens arbetsformer m. m. å sid. 85 av sitt betänkande anfört,
att kommittén funnit skäl tala för att till statsutskottet återföres
visst anslag under elfte huvudtiteln. Kommittén syftade därvid på anslaget
till »allmänna indragningsstaten, diverse föremål». Från detta
anslag bestredes dels åtskilliga pensioner och understöd m. m., dels ock
löner till å indragningsstat uppförd personal inom statsförvaltningen. I
förstnämnda del hörde anslaget givetvis under bankoutskottets kompetensområde.
I den sistnämnda delen åter gällde det ändamål, vilka sakligt
sett närmast folie under statsutskottets behörighet. Dessa omständigheter
hade medfört, att för beredning av frågor örn användning av medel
från allmänna indragningsstaten — företrädesvis ärenden örn personliga
professurer och andra personliga tjänster, vilka ärenden formellt
helt fallit under bankoutskottets kompetens — måst tillsättas sammansatta
stats* och bankoutskott. I syfte att göra dylika sammansättningar
obehövliga hade kommittén ansett sig böra föreslå en grundlagsändring,
varigenom indragningsstaten överfördes till statsutskottet, och bankoutskottet
alltså erliölle remiss å statsverkspropositionen, icke såsom nu beträffande
såväl pensions- som indragningsstaterna utan blott i fråga örn
pensionsstaten. För undvikande av att en och samma huvudtitel måste
i olika delar hänvisas till två utskott hade inom kommittén varit under
övervägande den åtgärden, att indragningsstaten i riksstaten skulle uppföras
fristående vid sidan av huvudtitlarna, i likhet med vad nu vore
fallet t. ex. med anslaget till oförutsedda utgifter, medan under elfte
huvudtiteln uppfördes ett nytt ordinarie anslag, förslagsvis under rubrik
»diverse pensioner och understöd m. m.», för de ändamål av pensionskaraktär,
vilka hittills tillgodosetts från allmänna indragningsstaten.
Den av kommittén föreslagna grundlagsändringen Ilar numera genomförts
(jfr konstitutionsutskottets memorial nr 4), och kommer på grund
härav indragningsstaten att framdeles behandlas av statsutskottet, medan
bankoutskottet får till sig hänvisad pensionsstaten.
Utskottet delar kommitténs och revisorernas uppfattning, att vissa
jämkningar böra vidtagas i fråga örn indragningsstaten såväl beträffande
dess inordnande i riksstaten som i fråga örn de ärenden, som böra hänföras
till denna stat. Förslag härom torde emellertid kunna väntas från
Kungl. Maj:ts sida. Vid sådant förhållande anser sig utskottet sakna
anledning att nu närmare ingå på dessa frågor, vilka för övrigt måste
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
33
komma under bedömande även i sammanhang med den av riksdagen begärda
utredningen rörande vissa förändringar i riksstatens uppställning.
På grund härav har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt
ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,
dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas, dels
slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande; vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 23 maj 1933.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindblad, Widell, Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Svensson
i Kompersmåla, Carlsson i Gävle, Bergström, friherre Lagerfelt, Nilsson i Fredriksfält och
Thelin; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Törnkvist i Karlskrona,
Persson i Fritorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Olsson
i Blädinge, Ward, Nilsson i Hörby, Högström och Olofsson i Digernäs.
Bihang till riksdagens protokoll 193.3. 6 sami. Nr 105.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:276 Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten